Nybyggare

De har flyttat hit i modern tid, många av dem på 2000-talet. Varför lämnade de Frankrike, Tyskland eller USA för att bosätta sig här? Är det längtan efter ett annat liv, ett liv att råda över själv, äventyrslusta och en trötthet över de stora städernas liv och miljöförstöring? Tyske Jurgen Kloppmann har lämnat ett stressigt liv på ett åkeri för att bygga en camping mitt i vildmarken. Svenska Camilla Wallström har flyttat hem till Arjeplog med sin amerikanske make efter 18 år i USA. Företaget tog de med sig. Franske Pablo, Thierry de Pablos, tappar björkar på sav och gör dricka och ser en lysande framtid. Ladda ner:

Älvarna byggdes ut i en rasande fart på 1950- och 60-talet för att klara försörjningen av det nya välfärdssamhället som växte fram och det var vattenrallarna som gjorde jobbet. De sprängde och borrade under jord och byggde höga dammar ovan jord. Vattenrallarna flyttade mellan de olika kraftverksbyggena men i Messaure blev de kvar länge. Här byggdes ett helt samhälle med skola, affärer och polisstation. Möt vattenrallaren Bengt Ek i Jokkmokk som varit vattenrallare i 30 år och som byggde ut Stora Luleälv men samtidigt dränkte sitt barndomshem under vatten. - Mamma satt på farstubron och grät den sista dagen då flyttlasset skulle gå, säger Bengt Ek. Hör också Lilian Lindberg "vattenrallarkärringen" som hon själv kallar sig. Hon undrade var hon hamnat då hon bara såg skog och myrar i Lappland, hon som kom från Medelpad. Ladda ner:

Eviga leendet, Långe David och Kalle Ballong var smeknamn på järnvägsrallare som byggde Inlandsbanan. Järnvägsrallarna i Sverige var kända för att vara bäst i världen på att bygga räls. Inlandsbanan det stora projektet började byggas 1907 och tog 30 år att bygga, från Kristinehamn i söder till Gällivare i norr. Järnvägen drog till sig starka, äventyrslystna karlar som bodde längs rälsen och hade de inte haft en kocka hade de nog svultit ihjäl. De åt ofta kolbulle, en tjock pannkaka och amerikanskt fläsk, söp emellanåt och sjöng visor: - Här kommer vi, vi grabbar av stål, här kommer de som tål. De byggde Inlandsbanan rakt genom vildmarken, över myrar och genom urskogar. Hur var deras liv och vad blev det av de rallare som stannade kvar efter bygget? Deras barn i Moskosel och Arvidsjaur berättar. - Långe David kommer jag mycket väl ihåg, han var 2.11 lång och han kunde greppa grammofonskivan med ena handen, berättar Jan Bjelfman i Moskosel. Bibbi Persson i Arvidsjaur var liten då hennes mamma kockade åt rallarna längs banan. - Jag fick inte vara i vägen då de kom och bar den tunga rälsen. Det såg så roligt ut, de gick i samma takt, säger Bibbi Persson. Ladda ner:

De var äventyrare, de tog chansen. Till ovan odlingsgränsen kom de flyttande för att bryta ny mark och börja ett nytt liv. Här, där inget växer, där potatis är den enda grödan som kanske inte fryser på hösten men då ska den sättas i en södersluttning eller på en kulle. Staten lockade med frihet från att betala skatt och göra soldatplikt men krävde i gengäld att nybyggarna skulle bygga ett fähus, ett visst antal lador och uthus. Staten ville ha kontroll över norra Sverige, samerna som bodde här var nomader, men nu ville man ha en bosatt befolkning här. Hur var det att komma och bo i detta kalla nord? Varför blev de kvar och hur lever deras ättlingar? I Ammarnäs, den lilla fjällbyn vid vägens ände i Västerbotten bor nybyggarättlingar kvar. - Jag är den sjätte generationen som bor här uppe och jag är stolt över mina förfäder som förvandlat vildmark till åker bruk, säger Ingemar Strömgren i Ammarnäs. Ladda ner: