Podcasts about tuvalisa rangstr

Här kommer den femtonde luckan i årets adventskalender, LisaMarias jultankar, som jag i år gör i samarbete med min vän, kollega och återkommande poddgäst Lisa Moraeus. I vårt samtal nämns böckerna ”Elins hemligheter – en handbok i häxkonst” och ”Rosas spådomsbok” av Tuvalisa Rangström och Anna Nilsdotter.

I år fyller Drottningholmsteatern 250 år - vilket firas med den nyskrivna operan "Rokokomaskineriet". Mattias Berg följde med några ciceroner från förr och nu in i det där urgamla maskineriet. Jag hade sagt mig att i själva teatern som sådan måste ha funnits något mystiskt fluidum, som förhäxade publiken. Jag försökte av samtida dokument att leta mig fram, så gott jag kunde, till den kemiska formeln för detta fluidum. Och så kom jag en dag på Nationalmuseum att fråga efter en tavla av Elias Martin, som föreställde ett gustavianskt riddarspel. Den befanns vara magasinerad någonstans ute på Drottningholms slott. Tavlan skulle finnas i ett rum i det så kallade Teaterhuset.Ett mystiskt fluidum som förhäxade publiken en kemisk formel, säger teaterforskaren Agne Beijer.Det var det han sökte när han råkade återupptäcka Drottningholmsteatern 1921, efter att den hade slumrat ända sedan mitten av 1800-talet.- Här har vi den tavla som Agne Beijer försökte hitta: en målning av Elias Martin som föreställer ett tornerspel. Och på teaterns parkering härutanför fanns det tidigare en tornerspelsbana, säger guiden Carl Ivinger.Riddarspel på parkeringsplatsen ok, blunda och res:- Jag tänker att vi placerar oss i 1760-talet. Vi är i upplysningsfilosofernas era, har lärt oss att förklara världen med naturvetenskapliga lagar och mitt i det så är konsten totalt upptagen av fantasi, mörker, erotiska undertoner och galenskap. En kaskad av orättvisa och ångest under all den här ljusa rokokoblå färgen. Och den här teatersalongen är det bästa exemplet på hur fantastisk, andlöst fantastisk, ett konstverk kan bli, säger Tuvalisa Rangström.Scenarbetarna hojtar, medan hon tar oss till tiden då Drottningholmsteatern invigdes. Det är Tuvalisa Rangström som skrivit librettot till den nya operan Rokokomaskineriet, som är skriven till Drottningholmsteaterns stundande 250-årsjubileum som dagen efter mitt besök ska börja repeteras här på scen. I den helt bevarade salong som är en enda stor illusion.- Allt är gjort för att det ska se ut som marmor. Och den ockrafärgade kapitälen som finns på pilastrarna över hela salen ska se ut som om de vore förgyllda. Konsolerna som håller upp de sex loger som finns här i salongen är gjorda av papier mache, säger Carl Ivinger.Så uppför trappan från salongen.- Nu står vi mitt på scenen. Man kan tänka sig att man står här på 1760-talet, kanske själv klädd i paljetter och silvertrådar och guldtrådar, belyst av levande ljuskällor, det gnistrar. Men när man vänder blicken ut i salongen, som vi gör nu, så gnistrar det antagligen ännu mer för där sitter ju hela publiken med sina guldbrokadklänningar och sina paljetter. Salongen är en spegelbild av scenen, säger Tuvalisa Rangström.Så vi försöker ju begripa. Hur så mycket bara kunde glömmas bort och hur det kunde återupptäckas.______________________________________________________________________Och så öppnade vi en dörr som ledde in till ett jättestort, halvskumt och högst fantastiskt rum. Hjärtat klack till mig, det högg till ganska ordentligt. Upp efter de stigande åskådarbänkarna enkla träbänkar som man hade flått av den enkla tygbeklädnaden ifrån låg staplade flaggstänger, överallt låg kringströdd bråte av all sköns slag, rostiga mastodonter till järnlyktor, massor av lösrivna trälister, koffertar och lårar och kullvräkta skåp och en del målade flak som kunde vara kulisser. Det rådde en underlig stämning därinne i det sparsamma ljuset från de tre fönstren i gaveln mot borggården. Man brukar tala om en dagen efter-stämning. Vad som här slog emot mig skulle jag vilja karaktärisera som en århundradet efter-stämning. På något vis förnam man, mitt i all förnedring, ekot av de inbillningens fester som firats här.(Agne Beijer om återupptäckten av teatern 1921)._______________________________________________________________- Min pappa Ture Rangström jobbade här. Så som barn har jag varit här, dels med honom när han arbetade och på ett otal föreställningar. Och den här Dejeneur-salongen är så fascinerande. När man suttit inne i teatersalongen, i mörkret eller skenet av elljus som imiterar vaxljus och så kommer man hit det är ju som att komma rakt in i solen! Det bara flödar ljus och det är fönster runt hela rummet med utsikt över den här stora parken, säger Tuvalisa Rangström.Sedan från Dejeneursalongen och ned i mörkret igen. Tuvalisa Rangström visar vägen till det oöverskådliga rokokomaskineriet i källaren.- Här nere känner man ju att tjälen inte riktigt gått ur jorden ännu. Det är verkligen kallt, säger hon.- På ett eller annat sätt är alla de här kulissvagnarna som vi kan se fästade vid kulisserna. De kontrolleras från det här stora sidokulissmaskineriet som vi har här och som påminner om någonting man skulle kunna hitta på en båt, för att dra upp ett ankare med kanske. Det krävs ungefär sex personer för att sköta det här, berättar guiden Carl Ivinger.- Teatermaskineriet som konstform eller teknik uppstår i Venedig under renässansen. Det skapades ju för sjömän, som skulle kunna arbeta med det här. Därför går den här tekniken igen i båtar från 15-, 16- och 1700-talet. Och det knarrar ju som en gammal båt också, fortsätter han.- En av karaktärerna i operan Rokokomaskineriet är Maskinmästaren, som på riktigt är förälskad i det här teaterhuset. Olyckligt förälskad eftersom han tänker att ett hus inte kan älska tillbaka. Och han och hans arbetare är som sjömän, säger Tuvalisa Rangström.Ja, man kan nog bli sjösjuk härinne, historien som kränger och svänger. Eller få svindel.- Om du är lite höjdrädd så får du hålla i dig nu när vi ska upp på vinden. Här har vi resten av maskineriet, säger Carl Ivinger.- Här står det på bräderna vilka som knarrar och inte, så att man ska störa föreställningen när man är här och arbetar: att man kan välja rätt bräda, säger Tuvalisa Rangström och fortsätter:- Det är ju nu vi är uppe i masten verkligen. Om man bara hade placerats ned här utan att komma in genom teaterporten, då hade man nog gissat att man var på ett skepp för det är så det känns. Just nu ser vi scenarbetarna som håller på att göra i ordning för repetitionerna som börjar här i morgon. Så de spänner repen och ser så att allt fungerar. Vi ska även skicka upp sångare från scenen och upp i taket. Sedan måste de ta sig på den lilla, lilla spången högt däruppe för att kunna ta sig ned på scenen igen. Så det är ett cirkusnummer bara det. Vågar du gå bort till spången och titta själv?... här kan du kika, kom? Om du tittar där mellan så ser man där långt in i mörkret scengolvet är ju rasande långt ned. Det är faktiskt riktigt läskigt här uppe!På väg ned igen frågar jag Tuvalisa Rangström vad rokoko är för henne.- Jag läste någon som uttryckte det som att rokoko är barock som blivit galen. Och det är ju så bra uttryckt!, säger hon.Och så kastar vi oss tillbaka, in i tidsmaskinen.____________________________________________________________Men den kemiska formeln för 1700-talets teaterförhäxning frågar ni kanske efter. Det visade sig nog att fenomenet hade mer med alkemi än kemi att göra. Skulle jag ändå försöka komma hemligheten inpå livet med en formel, så tror jag det blev: samspelet mellan det arkitektoniskt genomkomponerade slutna rummet och ljuset från de hundratals gultonade ljusen. Först när vi tände dem, steg där fram en levande teater. Materien förvandlades i en fantasibild. Åskådarrummet självt fick något av skenbildens verklighet.(Agne Beijer om återupptäckten av teatern 1921).Mattias Berg mattias.berg@sr.se Operan "Rokokomaskineriet", med musik av Jan Sandström, har premiär tisdag den 7/6 (och sänds i Sveriges Radio P2 lördag 11/6). Musiken vi hörde i reportaget är från tiden då teatern byggdes: Glucks opera Orfeus och Eurydike, med urpremiär 1762 - som även var en viktig del av Drottningholmsteaterns tidigaste repertoar.      

I veckans program spränger stratosfäriska höjdtoner ljudvallen, och det blir inte en ton under höga C. Men vad händer när Rickard och Kerstin inser att de har helt olika favoriter? Veckans gäst, koloratursopranen Kerstin Avemo, har haft världens främsta operascener som sin arbetsplats. Under våren har hon gjort succé i Kungliga Operans uppsättning av Pelléas et Mélisande av Claude Debussy och just nu är hon högaktuell med en roll i uruppförandet av operan Rokokomaskineriet av Jan Sandström och Tuvalisa Rangström på Drottningholms Slottsteater. I veckans avsnitt av Operahuset får vi bland annat höra vad som krävs för att bli en framgångsrik koloratursopran och vilka roller detta röstfack erbjuder.

Vi mötte librettisten Tuvalisa Rangström nere i teaterns maskineri för att tala om den nyskrivna jubileumsoperan Rokokomaskineret. Drottningholmsteaterns Vänner har besällt och finaserat operan som kommer vara en hyllning till den vackraste teatern i världen. Operan kommer att spelas 7 - 19 juni.

I Processens tredje avsnitt jagar Tuvalisa Rangström efter svaret på en gäckande gåta. Hennes utredning går via antikens kloaker till en av toaletterna på Strindbergs Intima Teater i Stockholm - kommer hon lösa fallet med De Två Mystiska Kvinnorna och Toalettbesöket? Medverkande: Tuvalisa Rangström, Katharina Lind, Ulf Drakenberg, Olle Axén och Sandra Löv.

Processens grävande reporter Johanna Holmström undersöker sanningen bakom en tidningsnotis som hon hittade för flera år sedan - och som hon inte kan glömma. Medverkande: Johanna Holmström, Sandra Löv, Caroline Bonaldi, Berit Tidblad, Sara Turpin, Per Lagergren, Susanna Holmström, Elisabeth Lagerstedt och Tuvalisa Rangström.

I Processens premiäravsnitt får du åka med på en resa med ett X2000-tåg. Känsliga lyssnare uppmanas ta en åksjuketablett i preventivt syfte. Medverkande: Sandra Löv, Tuvalisa Rangström, Johanna Holmström, Emelie Uggla, Fredrik af Trampe, Magnus Lind, Camilla Nyberg, Elisabeth Lagerstedt och Karl Gellerstedt.