Podcasts about orfeus

Andakter i pingsttiden med Anden i fokus med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Andakten sändes första gången i maj 2024.I Pingstdagens berättelse om toppeldningen av lärjungarna så sägs det att de fylldes av en annat tungomål med de ord som Anden ingav dem. Men eftersom Anden står för det okontrollerbara och överväldigande i vår gudsbild så handlar det inte om ett vanligt rationellt språk. Det måste ha varit, och kanske fortfarande är, ett språk som talar till ett annat hjärta som i sin tur börjar brinna, brinna utan att förtäras.Ur andaktenText:PsaltarenMusik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Tankar och reflektioner utifrån ett andligt och religiöst perspektiv. Bygger på text ur helig skrift, bön, egen reflektion och musik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Andakten sändes första gången i maj 2024.Anden ser vi inte, lika lite som vi kan se vinden. Ande, anden, andedräkten och vind är samma ord på hebreiska. Det handlar inte bara om något som är osynligt utan också okontrollerbart, bortom vår kontroll. Vad vi kan göra är att släppa av på vårt magnifika kontrollbehov, slappna av och öppna våra sinnen så att vi blir förbehållslösa mottagare.Ur andaktenText:GalaterbrevetMusik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Andakter i pingsttiden med Anden i fokus med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Andakten sändes första gången i maj 2024.Anden vittnar om var vi hör hemma och vart vi är på väg, och hjälper oss att hitta vägen. Vi kommer från Gud, lever i Gud och är på väg till den fulla gemenskapen med Gud. Allt tal om Anden handlar om just detta: Gud är sanningen, den fulla verkligheten, och det är i den jag hör hemma, bara där blir jag helt sann, en sann människa så som Jesus var en sann människa.Ur andaktenText:JohannesevangelietMusik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Goðsagan um Orfeus hefur fylgt okkur frá því að tímatalið hófst og óteljandi lístamenn nýtt hana sem efnivið. Og nú gefst okkur tækifæri til að sjá glænýja útgáfu Ernu Ómarsdóttur og Íslenska dansflokksins. Í verkinu Hringir Orfeusar og annað slúður er gerð tilraun til þess að túlka þessa söguna á nýjan leik, en verkið byggir á uppfærslu sem Erna samdi ásamt Gabríelu Friðriksdóttur og Bjarna Jónssyni fyrir Borgarleikhúsið í Freiburg árið 2022. Við ræðum við Ernu í þætti dagsins. Við heyrum einnig rýni Kötlu Ársælsdóttur í einleikinn Kafteinn Frábær eftir Alistar McDowall og Gauti Kristmannson rýnir í Billy Budd eftir Hermann Melville, sem kom nýverið út í íslenskri þýðingu Baldurs Gunnarssonar.

"Rustte de Duivel nog even uit op het Duivelsbed, een oeroude steen in Wéris (Durbuy), voordat hij aan zijn afdaling begon naar het middelpunt van de aarde, de hel? Of deed hij dat nadat hij uit de hel was opgeklommen naar de aarde? En lag hij daar alleen op dat bed?" Deze redelijk retorische vragen lagen aan de basis van dit verhaal...Je weet nooit precies waar het begint. Soms is het een droom. Soms een lied dat je niet herkent, maar dat toch in je hoofd blijft spoken. En soms... een gedachte die zich als een zaadje in je hersenen nestelt, ontkiemt en langzaam maar zeker bezit van je neemt. Ik was altijd gefascineerd door de geest, door de verborgen patronen die onze werkelijkheid vormgeven. Carl Gustav Jung noemde ze archetypen: oeroude beelden, diep verankerd in de menselijke ziel. De schaduw, de anima, de oude wijze... en de goden die we meenden vergeten te zijn.Script, stem, opname, montage: Patrick Bernauw. De muziek voor de liedjes werd gemaakt met Suno.Abonneer je nu op Mysterieus België zodat je zeker geen aflevering hoeft te missen. Misschien vind je ook de tijd om onze podcast een mooi boeketje sterren toe te kennen op je favoriete platform, of een review te schrijven? Wil je ons bovendien een onmisbaar financieel steuntje in de rug geven? Word dan lid van onze SUPPORTERS CLUB! Voor een kleine maandelijkse bijdrage krijg je toegang tot allerlei lekkers. Tot en met 15 april 2025 behoren daar 3 gratis ebooks bij uit de serie historische thriller van Patrick Bernauw, die speelt in"Mysterieus België": Het bloed van het lam, Nostradamus in Orval en Het Illuminati Complot. Volg de link:https://www.spreaker.com/podcast/mysterieus-belgie--5917929/support

Nostalgin anklagas för att ligga bakom allt från politisk populism och håglöshet till dålig smak och undermålig arkitektur. Kristoffer Leandoer ger en gammal diagnos en ny chans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Begreppet ”nostalgi” myntades år 1688 av den nittonårige läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk term för ett sjukdomstillstånd han upptäckt hos unga soldater som förlamats av hemlängtan. Diagnosen var ytterst allvarlig, sjukdomsförloppet fick ofta dödlig utgång.Begreppet vann omedelbart gehör i ett krigshärjat Europa, med tiden utvidgades dess användning från det rent medicinska och dess offer inskränktes inte längre till militärer i fält (även om amerikanska arméläkare så sent som under andra världskriget uppmanades att leta efter just dessa symptom).Nostalgi blev åkomman på modet, en längtan som gällde mer än en geografisk plats. Kant talade om ”ett tillstånd som inte kan botas genom återvändande”. Det som fattades var inte bara rummet utan även tiden: ett grundtillstånd av förlust vilket kom att passa romantiken perfekt: inbillningens kraft fick ersätta världens grundläggande brist.Nostalgin har aldrig hämtat sig från denna forna popularitet och är idag känslornas strykpojke som får klä skott för vad man än ogillar. Allt från politisk populism och håglöshet till dålig smak och undermålig arkitektur skrivs på dess konto. En känslans motsvarighet till kitsch, har det sagts. Idéhistorikern Karin Johannisson talar om ”en saknad utan objekt”, oärlig till sin natur: ”Den nostalgiska upplevelsen, den känsla som en gång tillhörde de sanna nostalgikerna – de sårbara, rotlösa och längtande – blir till en stulen känsla.”En stulen känsla – bättre kan inte popkulturens estetiska kärna uttryckas. “The bitter comes out better on a stolen guitar”, som David Bowie sjunger i “Hang on to Yourself”, den postmodernistiska narcissismens nationalsång. Trots nostalgins centrala plats i vår kultur sedan drygt trehundra år dyker ordet i sin moderna definition, gällande en förlorad tid lika väl som en förlorad plats, upp i ordböcker först i mitten på sextiotalet. Det är knappast en slump, skriver populärhistorikern Tobias Becker. Det var i juni 1964 som Beatles spelade in tillbakablickandets nationalsång nummer ett som gett titeln på hans bok Yesterday. A New History of Nostalgia. Det var också nu som retromodet började omfamnas av alternativkulturen, jugendslingor dyka upp på skivomslag och affischer och vart och vartannat popband besjunga barndomens gator till ackompanjemang av mässingsorkester eller stråkkvartett.Nostalgins nya storhetstid sammanfaller med att västvärlden går in i en ny era. I sin bok Postmodernismen daterar Frida Beckman denna isms början till 1966.Framtiden finns inte, säger postmodernismen, det är omöjligt att göra något genuint nytt: låt oss därför ha det förflutna som smörgåsbord och simulation. Det finns alldeles för mycket framtid, säger nostalgin, den överväldigar oss, låt oss därför ha det förflutna som smörgåsbord och simulation.Nostalgi framställs som ett automatiskt gensvar på förändring: ju snabbare samhället och teknologin rör sig framåt, desto större blir behovet av tillbakablick, som om nuet alltid måste vara ett nollsummespel mellan framtid och dåtid.Nostalgi innebär alltså i grunden en överdriven tro på tidens framåtskridande kraft. På samma sätt som postmodernismen menar att nuet innehåller mer än det förflutna, vilket föder en känsla av överlägsenhet som ger oss nutidsmänniskor rätt att gripa tillbaka i tiden och plocka det vi vill ha.Tobias Becker beskriver hur tempot accelererat under det förra seklet, hur vi allt snabbare vänt oss till det förflutna för inspiration: ett modes omloppsbana från banbrytande till retro har blivit allt snävare.Ändå påminner de klassiska berättelserna i vår kultur oss om att det är förknippat med livsfara att vända sig om och se tillbaka. Tänk bara på Lots hustru som förvandlas till en saltstod, eller myten om Orfeus och Eurydike:Jag tror inte att det egentligen handlar om längtan. Det som väcker vår nostalgi är inte det perfekta förflutna, utan tvärtom det ofullgångna och lite löjliga, det som väcker känslan av att vi själva kommit längre. Annars skulle vi inte ha ett begrepp som ostalgi – alltså nostalgi efter det gamla kommunistiska östblocket – en roman som bulgaren Georgi Gospodinovs Tidstillflykt eller en bar med komplett åttiotalsinredning som Komitet i Tirana. Ingen inne på Komitet vill på allvar ha tillbaka kommunistårens estetiska tafflighet och materiella armod; det man njuter av är att ha dess attribut i sin makt, att konsumera dem är att förminska dem och göra dem till sina. På samma sätt längtar få skräckfilmsälskare efter riktiga yxmördare: umgänget med dem på bio upplevs som ett ofarliggörande som sker helt på ens egna villkor.Men det som väcker vår nostalgi allra mest är ändå framtiden! Framgången för teveserien Stranger Things tillskrevs dess ohämmade 80-talsnostalgi. Men detta 80-tal visade sig bestå av lika delar framtidsfantasier om hemliga laboratorier och avancerad militär teknik och ren och skär 50-talsnostalgi – från filmer som Tillbaka till framtiden, Blue Velvet och Stand by Me till filmstjärnan Ronald Reagans presidentkampanj. Det är alltså inte det förflutnas närvaro som vi längtar efter utan tvärtom dess frånvaro, dess egen förlorade längtan.50-talet är ett favoritdecennium för nostalgiker och det som lättast lånar sig till fetischism, eftersom det var då framtiden togs över av konsumismen som ideal. Framtiden var inte längre i första hand något man skulle skapa, utan något man skulle äga; blänkande nya maskiner. I det sammanhanget blev retro, vintage och second hand aktiva och kreativa val, en form av motståndshandling. På samma sätt som William Morris och arts and crafts-rörelsen hämtade sin radikalitet i det förindustriella förflutna, finner popkulturen sin inspiration i ett mer urbant nyssförlutet. Vive la resistance, för att citera retrons okrönte kung Bryan Ferry.För hur nostalgin än må begabbas i politiska sammanhang, har den alltid varit ett grundelement inom popkulturen, där det förflutna kan liknas vid bassängkanten som simmaren måste ta avstamp mot för att få full fart framåt.Det genuint nya skapar man på samma sätt som man ror en eka: med ryggen mot framtiden och blicken bakåt. ”Up the hill backwards”, för att åter citera David Bowie, som var just denna fortskaffningsmetods absolute mästare. Antingen det rörde sig om rysk futurism, Ralph Laurens kostymer till The Great Gatsby eller 60-talets svarta gatumode, förefaller Bowie ha skaffat sig ingående detaljkunskaper enbart för att kunna lämna dem bakom sig. Först i backspegeln blev framtiden synlig.Kristoffer Leandoer, författare, skribent och översättareLitteraturTobias Becker: Yesterday. A new history of nostalgia. Harvard university press, 2023.Frida Beckman: Postmodernismen. Fri tanke förlag, 2023.

Kritcirkeln ger sig ut på vägarna för en sommaroperaturné till fyra olika sommarscener som alla ligger i olika län och vackert vid varsitt vatten. Dessutom har Cecilia gjort en avstickare till teaterbiennalen i Venedig och sett svenske Markus Öhrns barnförbjudna föreställning "Phobia" där han ihop med den polske konstnären Karol Radziszewski och dennes brutala så kallade "Fag Fighters" tar itu med Polens homofobi med hjälp av konst, queerquiz och basebollträn.    Operorna som avhandlas är i sin tur ett slags kvinnoparad genom historien och myterna: det är ”Orfeus och Eurydike” av Gluck på Vattnäs Konsertlada, ”Alcina” av Händel på Confidencen, Anna Einarssons nyskrivna ”Fotografen” på Vadstena Gamla teater och ”Norma” av Bellini hos Opera på Skäret i Kopparberg. Dessutom har Loretto sett ”Madame Butterfly” av Puccini hos Roslagens sommaropera – Opera på Österbybruk Kritcirkeln är en podcast av kritikerna Loretto Villalobos (frilans SvD) och Cecilia Djurberg (AB) som sedan maj 2024 produceras i samarbete med Aftonbladet Kultur Producent och redigering: Cecilia Djurberg Kreddlistor till verken som avhandlas i detta avsnitt » Phobia av Markus Öhrn & Karol Radziszewski Regi: Markus Öhrn Scenografi och kostym: Markus Öhrn, Karol Radziszewski Kostym design: Saskia Hellmann Konstverk: Karol Radziszewski Musik: Michał Pepol, Bartek Wąsik Masker: Makode Linde Makeup: Monika Kaleta Medverkande: Wojciech Kalarus, Ewelina Pankowska, Piotr Polak, Magdalena Popławska Scen: Nowy Teatr, gästpel på Biennale di Venezia, Venedig _______________________________________ » Orfeus och Eurydike Musik: Christoph Willibald Gluck Översättning: Pers Anna Larsson Regi: Niklas Hjulström Dirigent: Fredrik Burstedt Scenografi & kostym: Fridjon Rafnsson Ljus: Jimmy Svensson Medverkande:  Pers Anna Larsson, Maja Frydén, Göran Eliasson, Vattnäs Festivalkör, Vattnäs Festivalorkester. Scen: Vattnäs Konsertlada. Spelades till 20 juli 2024 _______________________________________ » Alcina Musik: George Friedrich Händel Regi & scenografi: Helena Röhr Dirigent: Peter Spissky Koreografi: Joakim Stephenson Kostym: Anna Kjellsdotter Ljus: Hannele Philipson & Sofia Linde Mask: Cais-Marie Björnlod Medverkande:  Helena Schuback, Kristina Hammarström, Jessica Elevant, Linnea Andreassen, Will Frost Scen: Confidencen, Ulriksdals slottsteater. Spelas till 11 augusti som en del av Confidencen Opera & Music Festival som pågår till 18 augusti _______________________________________ » Fotografen Musik: Anna Einarsson Libretto: Magnus Florin Regi: Patrik Sörling Dirigent: Marie Rosenmir Kostym, mask & peruk: Linda Gonçalves Ljus: Kajsa-Sara Hogenlid Medverkande:  Lovisa Wahlund Ferm, Viktor Rydén, Lotta Bagge, Karin Blom, Emmi Kauppinen, Laura del Sol Oróstica Scen: Vadstena-Akademien på Vadstena Gamla Teater, spelas till och med 10 augusti _______________________________________ » Norma Musik: Vincenzo Bellini Libretto: Felice Romani Regi: Alexander Niclasson Dirigent: Michael Balke Scenografi: Sven Östberg Kostym: Tina Carina Akkaya  Ljus: Maria Ros Mask & peruk: Stephanie Metzner Medverkande:  Sonja Šarić, Vitaliy Kovalchuk, Anna Werle, Petri Lindroos, Mathilda Bryngelsson, Chan Young Kim (solister premiär 27 juli), Opera på Skärets orkester, Opera på Skärets kör, med flera. Scen: Opera på Skäret, Kopparberg. Spelas till och med 25 augusti

Andakter i pingsttiden med Anden i fokus med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Pingstdagens berättelse om toppeldningen av lärjungarna så sägs det att de fylldes av en annat tungomål med de ord som Anden ingav dem. Men eftersom Anden står för det okontrollerbara och överväldigande i vår gudsbild så handlar det inte om ett vanligt rationellt språk. Det måste ha varit, och kanske fortfarande är, ett språk som talar till ett annat hjärta som i sin tur börjar brinna, brinna utan att förtäras.Ur andaktenText:PsaltarenMusik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Andakter i pingsttiden med Anden i fokus med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Anden ser vi inte, lika lite som vi kan se vinden. Ande, anden, andedräkten och vind är samma ord på hebreiska. Det handlar inte bara om något som är osynligt utan också okontrollerbart, bortom vår kontroll. Vad vi kan göra är att släppa av på vårt magnifika kontrollbehov, slappna av och öppna våra sinnen så att vi blir förbehållslösa mottagare.Ur andaktenText:GalaterbrevetMusik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Andakter i pingsttiden med Anden i fokus med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Anden vittnar om var vi hör hemma och vart vi är på väg, och hjälper oss att hitta vägen. Vi kommer från Gud, lever i Gud och är på väg till den fulla gemenskapen med Gud. Allt tal om Anden handlar om just detta: Gud är sanningen, den fulla verkligheten, och det är i den jag hör hemma, bara där blir jag helt sann, en sann människa så som Jesus var en sann människa.Ur andaktenText:JohannesevangelietMusik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Andakter i pingsttiden med Anden i fokus med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den som kommer när vi kallar står också för närvaro, och all forskning inom vårdvetenskapen visar att närvaro och tröst hör samman. Verklig tröst ges genom en annan människas närvaro, inte genom rätta ord eller handlingar i ett utsatt läge. Ur andaktenText:Andra KorintierbrevetMusik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Andakter i pingsttiden med Anden i fokus med den tidigare ärkebiskopen K G Hammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är det vi kan kalla väckelse, en pingstväckelse, att vakna upp och låta den slumrande glöden inom oss bli till eld, vara ”brinnande i anden”! Ur andaktenText:Romarbrevet 12Musik:Dans i de saligas ängder ur Orfeus och Eurydike av Christoph Willibald GluckProducentMarianne Greipliv@sverigesradio.se

Tager dig både en tur til Espana og napper en stak Lytterønsker mere. Her er kig til Manuel de Falla´s uhyggelige opera La Vida Breve, et smukt mellemspil fra ham Nætter i spanske haver og her er også et lyt til La Magic Opal Suite af Isaac Albinez. Og Lytterønskerne spænder bla. fra "Che faro senza Euridice", Orfeus & Euridice, over "Mon Coeur s´ouvre a ta voix", Samson & Dahlia til "Morgenlich leuchtend in rosigem Schein", Die Meistersinger. Vært: Lotte Heise.

Vi provar på en släkting till folksagan i form av myten! Podden doppar tårna i den nordiska och den grekiska mytologin och hittar två myter där svåra utmaningar står i centrum, men på väldigt olika sätt. sagor i detta avsnitt Tor i Utgårda - hittad av mig i Bra böckers Folksagor 6 - Gudar. Sammanställd av Jan-Öjvind Swahn och berabetade av Gil Dahlström. Från början en nordisk myt. Orfeus och Eurydike - hittad av mig här https://www.ungafakta.se/grekiskmytologi/ från början en greksisk myt

S profesorem Martinem C. Putnou procházíme spletitými duchovními dějinami Evropy napříč národy i náboženskými konfesemi.

Zo'n plek waar alles een herinnering lijkt: aan toen dit een wisselplaats voor postkoetspaarden was, aan toen hier alleen nog bos was, aan toen hier nog helemaal geen bos was, aan toen geluk nog heel gewoon was en alle huizen rietgedekt, aan onverhard, aan de oorlog, aan toen je klein was, aan de trap waar je afviel, aan toen Orfeus zong, aan toen ik je vergat, aan het duister, aan die ene droom, en aan de winter.   23.04  CD De Zwarte Jager (eigen uitgave z.nr.) Jan Eilander; Rainer Hensel; Jules Deelder: Interbellum Jan Eilander, Rainer Hensel, Laurens van Vliet 5'06”  23.12 CD Inside Outside (du Mosch Music z.nr.) Marlies du Mosch: L'escalier Marlies du Mosch  6'05”  23.19 CD The Tale of Orpheus & Eurydice (Attaca 2023.161) Erik Voermans: The Tale of Orpheus & Eurydice - pt 13-14-15 Erik Voermans; Yuri Honing 7'00”  23.25 CD De Zwarte Jager (eigen uitgave z.nr.) Jan Eilander; Rainer Hensel; Jules Deelder: Interbellum Jan Eilander, Rainer Hensel 5'08” 23.31 CD Songs from the apricot tree (Ethersounds ESCD002) Theo Travis: If I forget you Theo Travis [duduk] 2'31”  CD Circus Dinogad (Zefir ZEF 9701) John Dowland, arr. Mike Fentross: In darkness let me dwell Hilary Summers, Maarten Ornstein, Mike Fentross, Dudok Quartet 3'51”  23. 39 CD La Présence d'un Rêve (eigen uitgave z.nr.) Frank de Lange: La Présence d'un Rêve Piano: DeLange 1st horn: Robert-Jan Looysen 2nd horn: Felix Peijnenborgh 3rd horn: Sander van Dijk 4th horn: Martijn Appelo 5'24”  23.45 CD Winter (Sony Classical 196588868622) Lambert: As Ballad Lavinia Meijer 5'03”  23.50 CD Max Richter Recomposed Vivaldi's Four Seasons (Challenge Classics CC72978) Antonio Vivaldi, arr. Max Richter: Winter Daniel Rowland, Stift Festival Orchestra olv Daniel Rowland 7'51” 

UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Martin Tegen Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur Sonetterna till Orfeus av Rainer Maria RilkeDIKTSAMLING: Sonetterna till Orfeus (Themis förlag, 2009)MUSIK: Friedrich Kiel: Leise, ur ReisebilderEXEKUTÖR: Hans Zentgraf, cello och Christoph Ullrich, piano

Olaug og Marie avslutter sesong 4 av podkasten med å snakke om døden, med selveste Frode Grytten som gjest! Har samfunnet vårt mista kontakten med døden, og hvordan kan et møte med døden endre oss?Sammen snakker de om Gryttens nyeste roman Den dagen Nils Vik døde, som nettopp ble belønnet med Brageprisen. De diskuterer også døden i gamle klassikere og i samtidslitteraturen, og byr til og med på en nyskrevet tekst om Nobelprisvinner Jon Fosse.Denne litteraturen og musikken nevnes i episoden:- Den dagen Nils Vik døde av Frode Grytten, Oktober (2023)- Den guddommelege komedie av Dante Alighieri, overs. Magnus Ulleland, Gyldendal (2005)- Myten om Orfeus og Eurydike- Har døden tatt noe fra deg så gi det tilbake av Naja Marie Aidt, overs. Trude Marstein, Gyldendal (2018)- Min kamp av Karl Ove Knausgård, Oktober (2009-2011)- Morgenstjerne-serien av Karl Ove Knausgård, Oktober (2020-)- Brødrene Løvehjerte av Astrid Lindgren, overs. Jo Tenfjord, Cappelen Damm (2015)- Sunnaneng av Astrid Lindgren, overs. Jo Tenfjord, Cappelen Damm (2013)- Piken med svovelstikkene av H. C. Andersen- Dødens uteblivelse av José Saramago, overs. Kjell Risvik, Cappelen Damm (2007)- Håndtering av udøde av John Ajvide Lindqvist, overs. Henning J. Gundersen, Cappelen Damm (2018)- Saganatt av Frode Grytten, Oktober (2011)- Det året Ricardo Reis døde av Jose Saramago, overs. Christian Rugstad, Cappelen Damm (1998)- «Eventyr» av Alf Prøysen, fra 12 viser på villstrå, Tiden norsk forlag (1964)- Nick Cave, spesielt albumet Ghosteen- The Apartments, spesielt albumet No Song, No Spell, No Madrigal- Morgon og kveld av Jon Fosse, Samlaget (2000)- «Nattsvømming» av Frode Grytten, fra Gut, jente, juni, juli, Oktober (2021)- Innsikt av Helge Asbjørnsen, med tekster av Frode Grytten, selvpublisert (2020)I podkasten «Olaug og Aubert på Litteraturhuset» møtes forfatterne Olaug Nilssen og Marie Aubert for å snakke om bøker de liker. I subjektiv bokklubb-stil snakker de om utroskap, klasse, nittitallet, kritikk, og mye mer.Podkasten er produsert for Stiftelsen Litteraturhuset i 2023.Vignett ved Hans Kristen HyrveCoverfoto Kristin Svanæs-Soot Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

MÅNADENS DIKTARE (DECEMBER) UPPLÄSNING: Magnus Roosmann ÖVERSÄTTNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jon Fosse brukar säga att han i första hand ser sig som poet, oavsett i vilken form han skriver. Men poesin är inte bara något som präglar prosans böljande strömmar och pjäsernas hypnotiska upprepningar utan i egen rätt en väsentlig del av hans författarskap. Efter två romaner publicerade Fosse 1986 sin första diktsamling, ”Engel med vatn i augene”, och det har hittills blivit nio stycken samt ett antal samlingsutgåvor.”Ett eget universum blir till, varje gång jag skriver. För alla goda texter, också dikter, är i viss mening egna universum, som inte fanns tidigare, utan blir till i skrivandet.” Detta förklarar Fosse i essän ”Skrivandets gnosis” (När en ängel går genom scenen, översättning Marie Lundquist, 10-tal bok, 2016). Vad är det då för universum som skrivs fram i dikterna? Ett med hav, båtar, vindar, sol och regn, ljus och mörker. Det är avskalat och påfallande enkelt, på ett sätt handfast och konkret, på ett annat ogripbart och undflyende, med en svävande, närmast meditativ kvalitet.Översättaren Marie Lundquist skriver i förordet till ”Långsam musik” (10-tal bok), den urvalsvolym med Fosses dikter som kom på svenska 2010: ”Trots det okonstlade tilltalet och de enkla orden kan jag inte säga att jag alltid förstår dessa dikter, inte med mina vanliga, logiska förståelseverktyg. Att läsa dem är att öva sig i ett annat slags förståelse, ett annat slags logik”. Själv skriver Jon Fosse i en dikt: ”och vi förstår / även om vi inte ser”.2023 tilldelas Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Det är första gången priset går till en författare som skriver på nynorska.DIKT: "Förändring” av Jon FosseDIKTSAMLING: Långsam musik (10tal, 2010). Dikten publicerades på norska 1997.MUSIK: Christoph Willibald Gluck: Dans i de saligas ängder, ur “Orfeus och Eurydike”EXEKUTÖR: Daniel Lozakovitj, violin och Stanislav Solovjov, piano.

Hur ser bilden av inspiration ut idag? Kristoffer Leandoer berättar hur traumat blivit vår tids musa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sjuttonde avsnittet av Neil Gaimans kultförklarade serie Sandman, häftet som publicerades maj 1990, hålls en av antikens nio muser fängslad på övervåningen i ett hus i det moderna London. Förövaren heter Ric Madoc och är en författare med skrivkramp, musans namn är Kalliope, den skönsjungande, som brukar betecknas som den episka eller den heroiska poesins musa. Madoc köper Kalliope av hennes tidigare utnyttjare, våldtar henne och använder henne som ersättning för sin egen sinade skaparkraft, konstgjord andning för ett författarskap som gått i stå. Madoc skriver som i trans, tiden flyger och rekordsnabbt har han skrivit klart sin roman. Snart tar han framgången för självklar och har inte tanke på att ge upp det han tillskansat sig. Den gudomliga hålls fången tills hon räddas av sin forne älskare Oneiros, drömmarnas herre: Sandman själv.Episoden visar hur grundfrämmande föreställningen om gudomlig inspiration är för vår tid. Vi tänker oss att det måste vara en form av fusk, en illegal hantering som kräver övervåld och smussel. Gudomen kommer in i vår värld genom en reva i verklighetens väv, här blir hon genast ett traffickingoffer.Att överlämna sig åt en gudom, att göra sig själv till ett kärl för det gudomligas stämma – nej, det går ju inte, tvärtom måste det vara! Ingen ger frivilligt upp makten över sitt eget jag. Vi vill vara Miles Davis, inte hans trumpet.Vi måste få vara den aktiva parten, om det så reducerar oss själva till kidnappare och våldtäktsmän. Jublet över att sångmön visat sin gunst var så självklart för tidigare generationer att det formaliserades i standardfraser: man inledde sin dikt med att tacka henne för att hon stigit ner från Helikons berg och nedlåtit sig till att ta en i besittning.Det jublet tillhör inte direkt den samtida ljudbilden.Muserna måste solkas ner för att inte lämna oss likgiltiga. Annat är det med sagan om Filomela i Ovidius Metamorfoser, våldtäktsoffret som får tungan avskuren men ändå hittar ett sätt att berätta om sitt trauma. Den är en självklar utgångspunkt och referens för moderna poeter och dyker ständigt upp på nytt. Liksom naturligtvis Orfeus, berövad sin Eurydike på själva tröskeln ut från dödsriket.Orfeus mamma var just Kalliope, som i sin tur var dotter till Mnemosyne, minnets gudinna, och Zeus som i en herdes gestalt överfallit gudinnan.Både hennes mamma och son tycks mer relevanta idag än Kalliope själv. Mnemosyne står i centrum för den litterära samtidsdebatten och dess turer kring autofiktion och självbiografiskt skrivande: vem har rätt till minnet som ett sätt att gestalta det förflutna?Vår tids främsta inspiration är traumat, såret, övergreppet och förlusten. Det som saknas, det vi berövats: inte det vi skänks i överflöd. För oss är skapandet en process som sätts igång av att vi berövas något. Hur många sorgeböcker har vi inte läst de senaste åren? Hur många böcker om kränkningar, sjukdom?När verklighetens muser tar till orda är det för att gå i svaromål. Offret för en vältalig förövare kräver genmäle, som i Samtycket, där Vanessa Springora bryter ett livs tystnad och berättar hur hon som fjortonåring utnyttjades sexuellt av den då över femtioårige författaren Gabriel Matzneff, som inte ens drog sig för att använda hennes brev i sin egen litterära produktion – Min ögonsten, hans bok där Springora alltså helt ofrivilligt medverkar i rollen som författarens musa, utkom bara något år efter Sandmanepisoden ”Kalliope”: verkligheten går i diktens fotspår.Den moderna musan kräver replik, eller betackar sig för uppgiften. I Leif Randts samtidsroman Allegro Pastell skildras en sällsynt harmonisk kärleksaffär mellan webdesignern Jerome och författaren på modet Tanja Arnheim. Efter framgången för hennes senaste bok har Tanja haft svårt att komma igång med ett nytt projekt tills hon en dag formulerar följande idé för Jerome: ”mitt nya skrivprojekt ska bli en beskrivning av lycka. Jag tänkte att jag skulle kunna berätta om hur du och jag tillbringar några veckor i Hongkong”. Kort efteråt kapsejsar deras förhållande för första gången, och med tiden väljer Jerome affärskvinnan Marlene som klarar sig utmärkt på egen hand och inte har minsta användning för en musa.Den moderna musan kan också ta makten över relationen, som hos singer/songwritern Lana Del Rey. Genom hela hennes produktion genklingar populärkulturens fascination för spelet mellan manliga förövare och tragiska kvinnogestalter som Natalie Wood, Marilyn Monroe eller Sylvia Plath. Hon förskjuter rollerna, ändrar maktbalansen. En gestalt hon återkommit till är den tolvåriga Lolita i Vladimir Nabokovs roman. När Lana Del Rey citerar förövaren Humbert Humberts åkallan av sin unga musa, är det för att ta orden ur munnen på förövaren och ge dem till offret i stället: på så sätt får Lolita sin röst.Nabokovs skapelse är extra tacksam för lekar av detta slag eftersom rollväxlingarna redan finns hos honom och har vilselett läsare ända sedan Lolita utkom 1955. Eftersom han använder ett av sina favorittrick: en extremt opålitlig berättarröst, nämligen förövarens egen, har många velat se Lolita som ett uttryck för författarens egna intressen.Som bevis har anförts ett textställe i självbiografin Tala, minne där det berättas om en färgstark morbror med lila nejlika i knapphålet och ungkarlsvanor, som gärna satte Vladimir i knäet och smekte honom, tills han tröttnade på pojken vid pubertetens inträde, och avfärdade honom med beskedet att han en dag skulle få ärva allt.Men den som säger ”jag” i en berättelse av Nabokov ljuger alltid, även när denna berättelse kallas självbiografi. Tala, minne hette från början Tala, Mnemosyne. Nabokov åkallar alltså gudinnan direkt, och till skillnad från de övriga män vi mött försöker han inte betvinga det gudomligas kraft. Hans text är en form av jubel, ren och skär lycka över att finnas till: ”När jag skärskådar min barndom”, skriver han, ”ser jag medvetandets uppvaknande som en kedja av uppflammanden som uppträder med allt kortare mellanrum tills helt belysta förnimmelseblock bildas, som ger minnet ett slipprigt fotfäste.” Medvetandet är alltså inte uttryck för det egna jaget, utan en plats där gudinnan får tända sin eld: är inte det vackert?Kristoffer Leandoer, författare, essäist och översättare.

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som berättar om konstens förändrade roll i kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnet är konstens moder. I alla fall om man ska tro den grekiske poeten Hesiodos. Enligt honom resulterade en nio dagar lång förbindelse mellan Zeus och minnets gudinna Mnemosyne i att den senare födde lika många döttrar. De fick namnen Kleio, Euterpe, Erato, Polyhymnia, Melpomene, Ourania, Therpsichore, Thaleia och Kalliope. Tillsammans kallas de för muserna. Från dessa nio systrar flödar den poetiska inspirationen, och den som vill dansa, dikta, sjunga eller ägna sig åt någon av de andra musiska konstarterna måste göra det med deras välsignelse.Hur får man kontakt med muserna? I Hesiodos fall kommer uppvaktningen oväntat. En dag, då han som vanligt vallar sina får på berget Helikon, dyker systrarna plötsligt upp från ingenstans. De börjar förolämpa den blivande poeten. Du lantliga fä, ropar de, i Ingvar Björkesons översättning – du som ”bara tänker på buken!” Sedan säger de att mycket av det de berättar i själva verket är lögn. Men när de så har lust, kan de också tala sanning. Hesiodos förses med en stav och en lagergren. Hans bröst fylls av en ”gudomlig röst för att sjunga om svunnen tid och kommande”. I ett slag är herden redo att dikta. Muserna har gjort honom till poet.Episoden återges i den episka lärodikten ”Theogonin”, som Hesiodos komponerade omkring år 700 före Kristus, och som därmed är den äldsta bevarade källan till myten om muserna. Frågan är vad som hänt med dem sedan dess. När man talar om systrarna idag är det ju oftast i en rätt så annorlunda bemärkelse. För det första uppträder de i singularis, som musan. För det andra är denna musa mänsklig. Kanske var hon gift med en berömd manlig 1900-talskonstnär, i vars bilder eller dikter hon återfinns, och som hon gav upp sitt eget konstnärskap för att vårda. Att vara någons musa – nej, det är för de flesta ingen lockande roll. Som den amerikanska poeten Louise Glück skriver i en dikt: ”Ingen vill vara musan. När allt kommer omkring, vill alla vara Orfeus”.Hur blev det så här? När förvandlades musan från generativ kraft till stum sköterska? Kanske kan man närma sig ett svar genom den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman. I boken ”Ninfa moderna” diskuterar han en besläktad figur, nymfen, och hur hon har gestaltats genom århundradena. Didi-Huberman utgår från det bildmaterial som i början av 1900-talet samlades ihop av den tyska kulturhistorikern Aby Warburg. Denne ägnade sina sista år i livet åt ett ofullbordat jätteprojekt som han (med hänvisning till musernas moder) kallade för Bilderatlas Mnemosyne. Warburg var intresserad av hur former och motiv från antiken lever kvar i senare tiders europeisk bildkonst. Atlasen, som består av ett sextiotal stora planscher med fastnålade fotografier och konstreproduktioner, är hans försök att i collageform kartlägga släktbanden. Till exempel kan en renässansmålning placeras bredvid en romersk skulptur. Det som förbinder konstverken är en gemensam detalj: ett plagg som faller snarlikt över en skuldra, en hand som gör en identisk gest. Det är som om antiken hemsöker moderniteten.Didi-Hubermans undersökning, som sträcker sig från antiken till den florentinska renässansen, bygger alltså på Warburgs atlas. Och när han betraktar nymferna upptäcker han något märkvärdigt. Nymfen har fallit. Ju längre bort från antiken vi kommer, desto tydligare närmar hon sig marken. Hon sjunker från gudinnans höjder längst upp i bilden till dess nedre kant. Där förblir hon liggande. Samma öde drabbar hennes kläder. De tidiga, grekiska nymferna är draperade i långa, mantelliknande klädesplagg. Men med tiden blir nymfen mer och mer avklädd. Axlarna blottas, under renässansen brösten. Tizian porträtterar henne som i princip naken. I hans målning ”Nymf och herde” ligger hon med ryggen och baken vänd mot betraktaren, med ett ynka tygstycke kring midjan. I en annan, ”Backanal på Andros”, återfinns hon med bakåtböjt huvud i bildens högra hörn. Brösten och könet är blottade, liksom strupen. Draperingen ligger slängd som en eftertanke över armen. Nymfen är redo att intas.Didi-Hubermans och Warburgs nymfer är nu inte identiska med vare sig muserna eller nymfen som vi känner henne från den grekiska mytologin. Snarare syftar de på en arketyp i form av en gudinnelik kvinnogestalt – ung, vacker, lekfull, med svallande hår och suggestiv blick. Ungefär så brukar också muserna avbildas. Och man skulle kunna hävda att något liknande hänt med dem. Muserna har sjunkit från Helikon, ner till jorden, till köket och gatan. Kanske börjar fallet redan efter Hesiodos. Hos många senare antika författare är muserna några man åberopar, snarare än uppsöks av. Samtidigt betvivlas deras existens. Den romerska poeten Horatius ber i ett av sina oden musan Kalliope att stiga ner till honom från himlen, men säger sig vara osäker på om rösten han sedan hör verkligen är hennes, eller om han drabbats av ett ”ljuvligt vansinne”. Propertius, en annan romersk diktare, talar ofta om sin musa, som om en av dem stod redo just för honom. Så skulle Hesiodos knappast formulera sig. Muserna är inte hans – det är ju han som är deras!Långt efter antiken fortsätter muserna dyka upp i konsten. Dante åkallar dem i ”Den gudomliga komedin”, till exempel i Skärselden, då han ber dem om hjälp med att besjunga ting ”som knappt tanken fattar”. Men när man säger ordet ”musa” i samband med Dante tänker de flesta på Beatrice. Hon uppträder som en guide genom paradiset i den sista delen av ”Den gudomliga komedin”, och var med viss sannolikhet en sublimering av Dantes ungdomskärlek med samma namn. Inspirationen härrör alltså från en levande, högst verklig person – som, till skillnad från de antika muserna, knappast delat med sig av den medvetet. Samma gäller Laura i den något yngre Petrarcas sonetter. Ännu senare, hos Baudelaire, har musan blivit prostituerad. I dikten ”La muse vénale” – ungefär ”den köpbara musan” – förtjänar diktens du sitt uppehälle genom att gå på gatan.Mycket kan sägas om kvinnosynen i de nämnda dikterna. Men det är knappast så enkelt som att musans nya skepnad motsvarar en parallell omvandling av könsordningen. Snarare speglar den konstens förändrade betydelse, från kollektiv praktik till uttryck för individualitet. Det säger ju sig självt att den diktare som själv är gudomlig inte kan vara underställd en skara bråkiga systrar.Fast vore det verkligen så illa? Finns det inte något frigörande i att tänka på dikten så som Hesiodos: som något som kommer utifrån, ovanifrån, snarare än från den rädda lilla själ man bär inom sig? Litteraturen är ju trots allt inte ens egen. Den föds ur de texter som föregått den. Dess moder är minnets gudinna – och minnet är något gemensamt.Rebecka Kärde, litteraturkritiker och grecistLitteraturGeorges Didi-Huberman: Ninfa moderna – essä över fallen drapering. Översättare: Jakob Svedberg. Bokförlaget Faethon, 2023.Hesiodos: Theogonin och Verk och dagar. Översättning: Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2018-03-29.Alienation – förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet.En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv.[Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt] Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid.Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd.Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande…Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om.Hur skulle de klara livet idag?Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet – oklarhet. Tre "On". Det fjärde – Orsaken – fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar.Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas inär Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimmaKonstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa – som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till.Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen. Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar.Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika. När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I ”Den Röda öknen”, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare.Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop.När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande. Magin är borta.Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart.Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom. Mikael Timm, kritikerLitteraturStig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Tora Lane UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.DIKT: Ur "Bergsdikt" av Marina Tsvetajeva (1924)DIKTSAMLING: Bergsdikt (Ellerströms 2023)MUSIK: Christoph Willibald Gluck: Melodi ur andra akten av Orfeus och EurydikeEXEKUTÖR: Vilde Frang, violin, José Gallardo, piano

Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf – alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute – eller långt uppe – i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt – ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande – alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. ”Framtiden kommer att skratta”, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, ”åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.”Den västeuropeiska modernismen – med året 1922 som kronologiskt epicentrum – har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt – som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är ”avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld”. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France – och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot:https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

20. srpna 1885 se narodil italský básník Dino Campana. Básně jsou z výboru Šílený Orfeus, vydala Mladá fronta v roce 1968, přeložil Jan Vladislav. Podcast "Báseň na každý den" poslouchejte na Anchor, Spotify, Apple, Google, YouRadio, České Podcasty nebo Audiolibrix. Domovská stránka podcastu je na https://www.poetickyklub.cz. --- Send in a voice message: https://anchor.fm/basennakazdyden/message

STS-80 is jam packed with everything the shuttle program has to offer, which makes sense since it's the longest flight of the entire program! We've got two free-flying payloads, a troublesome EVA, and a reentry to remember.   http://thespaceabove.us http://twitter.com/SpaceAboveUs http://patreon.com/TheSpaceAboveUs

Joyce, Proust, Woolf och Eliot präglar modernismens gyllene år 1922. Men allt fokus på detta år har varit skadligt och gjort litteraturen mindre än vad den är, menar litteraturvetaren Paul Tenngart. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ett välkänt faktum att flera av huvudfigurerna under modernismens viktigaste år, 1922, aldrig fick Nobelpriset i litteratur: James Joyce, Marcel Proust och Virginia Woolf alla saknas de på listan över stockholmsprisade världsförfattare. Det är väl egentligen bara T.S. Eliot som både bidrog till de legendariska litterära experimenten 1922 och belönades av Svenska Akademien, även om han fick vänta i tjugofem år efter det att The Waste Land publicerades innan han fick priset 1948.Dessa luckor har gett upphov till stark kritik genom årens lopp, ibland rentav föraktfullt hån. Oförmågan att belöna Joyce, Proust och Woolf har setts som belägg för att Svenska Akademien är en inskränkt och obsolet sammanslutning långt ute eller långt uppe i den kulturella och geografiska periferin som aldrig borde ha fått uppdraget att dela ut världens viktigaste litterära pris.Vem var det då som fick Nobelpriset 1922? Jo, det gick förstås inte till någon modernist, utan till ett av de idag allra mest bortglömda författarskapen i prisets historia, den spanske dramatikern Jacinto Benavente. Benaventes realistiska dramatik förhåller sig på ett direkt sätt till samtidens sociala frågor och strävar efter en naturlig, icke-teatral dialog. Författarskapet ligger med andra ord långt ifrån högmodernismens eruption av formella experiment.Den litteraturhistoria som Nobelpriserna tecknar är en annan än den vanliga. Men det innebär inte att den är felaktig eller destruktiv. Tvärtom: Nobelprisets parallella historia ger ett lika uppfriskande som konstruktivt ja, kanske rentav nödvändigt relativiserande alternativ till den litteraturhistoriska normen.Det är ju faktiskt inte givet att den litteratur som Joyce, Proust, Woolf och Eliot producerade 1922 är bättre än all annan litteratur. Litterära värden är ju knappast naturgivna. Det blir inte minst tydligt när man tittar på vilka Nobelpris som har hyllats och vilka som har kritiserats genom åren. Beslutet att ge schweizaren Carl Spitteler 1919 års pris har i efterhand kritiserats i flera omgångar av internationella bedömare. Men på åttiotalet framstod detta överraskande val som ett av Svenska Akademiens allra bästa. Ett av de pris som de flesta har tyckt om men som enstaka kritiker har fnyst åt är T.S. Eliots. Framtiden kommer att skratta, menade litteraturprofessorn Henri Peyre från Yale University 1951, åt det brist på perspektiv i vår tid som gör att vi uppfattar Eliot som en litterär talang av högsta rang.Den västeuropeiska modernismen med året 1922 som kronologiskt epicentrum har under en lång tid lagt sig som en gigantisk blöt filt över hela den internationella litteraturhistorieskrivningen. Vad som hände under det tidiga 20-talet i Paris och London har blivit en grundmurad norm: då och där skrevs det bästa av det bästa. Aldrig tidigare och aldrig senare har litteraturen varit så modern. Hmm.Som inget annat år i världshistorien har universitetskurser och läroböcker tjatat sönder 1922 och dess litterära utgivning. Denna historieskrivning är inte bara slö och slentrianmässig, den är också ordentligt förminskande av en hel modern världshistoria där det skrivits litteratur på alla platser, på alla språk och i alla genrer.Denna kronologiska normativitet har också med all önskvärd tydlighet hjälpt till att gång på gång bekräfta och upprätthålla den västerländska kulturella hegemonin. Som den franska världslitteraturforskaren Pascale Casanova skriver: Västeuropa och USA har kommit att äga det moderna. Moderniteten har kommit att definieras som västerländsk, och det som definierats som modernt har betraktats som per definition bra. De få texter och författarskap som lyfts in i den moderna världslitteraturen från andra delar av världen har fått sin plats där för att de påminner om fransk, brittisk eller amerikansk modernism.Den här normativa litteraturhistorieskrivningen ger också en väldigt sned uppfattning om hur litteratur existerar i världen, och hur den utvecklas och förändras. Det var ju knappast så att läsarna 1922 hängde på låsen till bokhandlarna för att skaffa Joyces nya 900-sidiga experiment Ulysses och T.S. Eliots notförsedda friversdikt The Waste Land så fort dessa texter anlände från trycket. Nä, 1922 var de flesta läsande människor upptagna med andra författare, till exempel sådana som fick Nobelpriset under den perioden: den franske sedesskildraren Anatole France, den norska författaren till historiska romaner Sigrid Undset eller den italienska skildraren av sardiniskt folkliv Grazia Deledda.Än mer brett tilltalande var den litteratur som prisades på trettiotalet, då många kritiker i efterhand har tyckt att Svenska Akademien borde ha kunnat ha vett och tidskänsla nog att ge de inte helt lättillgängliga modernisterna Paul Valéry eller John Dos Passos priset. Då belönades istället Forsythe-sagans skapare John Galsworthy, då fick Roger Martin du Gard priset för sin stora realistiska romansvit om familjen Thibault, och då belönades Erik Axel Karlfeldt som inte var någon gigant ute i världen, det medges, men mycket omtyckt av många svenska läsare.Det är också under den här tiden som det mest hånade av alla litterära Nobelpris delas ut, till Pearl S. Buck. Men Buck har fått en renässans på senare år. Hon var visserligen från USA, men levde stora delar av sitt liv i Kina och förde med sina lantlivsskildringar in det stora landet i öster i den prisvinnande litteraturen. Och i sin motivering lyfte Nobelkommittéen fram just dessa världsvidgande egenskaper: den amerikanska författarens romaner är avgjort märkliga genom äkthet och rikedom i skildringen och sällsynt kunskap och insikt i en för västerländska läsare föga känd och mycket svårtillgänglig värld. Buck ger inblick i nya kulturella sammanhang, berikar den kulturellt sett högst begränsade västerländska litteraturen med motiv och tematik från en mångtusenårig kultur med en minst lika gedigen litterär tradition som den europeiska.Vad hade hänt om Nobelpriset istället hade gett postuma pris till Rainer Maria Rilke och Marcel Proust, och hunnit belöna Joyce och Woolf innan de dog i början av fyrtiotalet? Rilke, Proust, Joyce och Woolf hade ju knappast kunnat vara större och mer centrala än de redan är. Ingen skillnad där alltså. Men det hade varit mycket svårare för oss att hitta fram till Buck, du Gard, Galsworthy, Deledda, France och till 1922 års stora litterära namn när det begav sig: Jacinto Benavente. Utan pris hade de alla varit helt undanskymda, osynliga, bortglömda. Nu ser vi dem fortfarande, tack vare den alternativa historieskrivning som Nobelprisets löpande och oåterkalleliga kanonisering skapar. Paul Tenngart, litteraturvetare och författareModernismåret 192227.1 Kafka påbörjar "Slottet".2.2 James Joyces "Ulysses" publiceras.Rainer Maria Rilke får feeling. På tre veckor skriver han hela "Sonetterna till Orfeus" samt avslutar "Duino-elegierna".18.5 Proust, Joyce, Stravinsky, Picasso, Satie med flera äter middag.18.10 BBC Startar26.10 Virginia Woolfs "Jacob's room" publiceras.18.11 Proust dör.15.12 T S Eliots "The waste land" utkommer i bokform.Andra händelser: Karin Boyes debutdiktsamling "Moln" utkommer; Katherine Mansfields "The garden party and other stories" publiceras; Birger Sjöbergs "Fridas bok" utkommer; F Scott Fitzgerald har ett produktivt år (det är också under 1922 som "Den store Gatsby", publicerad 1925, utspelar sig); Prousts "På spaning efter den tid som flytt" börjar publiceras på engelska; i december blir Hemingways portfölj med flera års skrivande stulen på Gare de Lyon.FototVirginina Woolf: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Virginia_Woolf_1927.jpgJame Joyce: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:James_Joyce_by_Alex_Ehrenzweig,_1915_cropped.jpgT S Eliot: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:T_S_Elliot_-_Mar_1923_Shadowland.jpg

Bytové divadlo je často spojováno s herečkou Vlastou Chramostovou, která ve svém bytě v 80. letech pořádala ilegální divadelní sešlosti. Bytové scény ale úspěšně fungují i dnes. Jaký typ zážitku mini jeviště i hlediště nabízí? Hosty Hanky Malaníkové jsou Tomáš Staněk, spoluzakladatel divadelního souboru OLDstars, členka bytové scény Kočka v tašce Michaela Holubec Birtusová a Irena Hýsková, herečka divadla Orfeus, které se nachází v bývalém krytu civilní obrany.Všechny díly podcastu ArtCafé můžete pohodlně poslouchat v mobilní aplikaci mujRozhlas pro Android a iOS nebo na webu mujRozhlas.cz.

Hør Sara Smiseth fortelle om Offenbachs Orfeus i Underverdenen, og denne elleville versjonen i regi av Vidar Magnussen.

Nmon Ford With multiple Grammy-winning albums to his credit, Nmon Ford began his musical journey at age three as a piano prodigy, moving quickly to the study of multiple other instruments and, ultimately, singing. He started the season as the composer and librettist (and title-role singer) of Orfeus, A House Music Opera, which was scheduled for its world premiere at London's Young Vic Theatre (postponed due to Covid19). Nmon has appeared with the major orchestras of Los Angeles, New York, Chicago, Boston, Atlanta, Dallas, Pittsburgh, and St. Louis, as well as Mostly Mozart Festival (Lincoln Center), San Francisco Opera, Los Angeles Opera, English National Opera, Hamburg State Opera, and Teatro Comunale di Bologna, with conductors including Robert Spano, Esa-Pekka Salonen, Kent Nagano, John Adams, and Marin Alsop. He has recorded for Universal Decca, Naxos (Songs of Innocence and Experience, winner of 4 Grammy Awards), Telarc (Transmigrations, Grammy Award winner), Concord, and Koch International. Additionally, Nmon is Managing Director of Branding, Marketing Strategy, and A&R for Lune Rouge Entertainment, a corporation started by Guy Laliberté, the founder and creative force behind Cirque du Soleil. Prior to Lune Rouge, Nmon was Vice President and Head of A&R at Universal Music Group's Verve Label Group (VLG), where he oversaw U.S. media and creative projects for Verve, Decca Gold, Deutsche Grammophon, Decca, Mercury KX and Paragon, in addition to collaborations with artists signed to Republic, Interscope, Capitol, Warner, and Sony. In this role he also directly managed the Decca Gold and Paragon labels, for which he led global initiatives and partnerships. During his tenure at Universal, VLG earned an Oscar, a Golden Globe, 10 Grammys, 18 Grammy nominations, and Billboard #1 rankings on multiple charts. Nmon joined Universal after having made a name for himself internationally as an artist and consultant. Prior to Universal, he was Co-Founder and Senior Director of Media and Communications at MATSTAT Consulting. In this position he led creative development and integrated marketing strategy for global clients including recording artists signed to Universal, Sony, Warner, and Live Nation; Target's Community Initiatives; TED Talks; Gujarat Raffia LTD (NGO partnerships with United Nations, UNICEF, and American Red Cross); and Scallywag Productions (Walking Dead, Fear the Walking Dead, Awards from Los Angeles Independent, Berlin, Chicago, London, and Serbian Film Festivals). Nmon is a Voting Member of the Recording Academy, a Contributing Member of the USC Alumni Association, and a Member of ASCAP. He earned his MBA in Marketing Management and Corporate Strategy and Entrepreneurship from California State University San Bernardino, and his Master of Music and Bachelor of Music—both with honors—from the University of Southern California, with additional studies in Journalism and Arts Administration.   Time Line 0.00 - 00.45 Intro Theme 00.46 - 4.49 Introducing Nmon 5.00 - 7.45 Nmon on being an artist 8.08 - 10.10 Detesting inconvenience 10.36 - 11.43 Practicality and evenness 12.48 - 14.30 The multiplicity of working roles 14.36 - 16.50 Self reflection and absence of self consciousness 17.08 - 21.08 Starting life as a performer - performing in church 23.40 - 24.40 Working at Universal Music 24.41 - 28.40 All artists have a twinge of crazy 28.51 - 35.57 Orpheus Production 37.32 - 41.00 The postponement of Orpheus 42.17 - 43.24 Star quality 43.25 - 47.12 Being the star of your own movie 47.30 - 50.28 Reflecting on the ‘exercise' 50.30 - 51.13 Outro   Quotes “So much of what I do as an artist is a function of practical necessity.” (Nmon) “Being an artist isn't really difficult.. .the difficulty comes in trying to make the learning curve for new avenues of creativity as short as possible.” (Nmon) “If there is a reasonable amount of time to get from one point to another and there's something in the way, I don't really have much patience for the thing that gets in the way. If it gets in the way of my structure… then it has to move. (Nmon) “If the one thing I thought I wanted to do had worked out the way I thought I wanted it to work out, I probably would never have progressed to the other stuff I have done, because  there would have been no need to.” (Nmon) “I can either stick with this one thing and just keep hammering away at it and trying to force it into something else or I can simply do all of these things, which are presenting themselves as opportunities and see where they go.” (Nmon) “Have you ever worked with an artist who is marginally sane or are they all a little crazy?” (Nmon) “Orpheus is so simple; presented so simply; what ended up being archetypes were so clear; there was no misunderstanding… “ (Nmon) “If I could have flicked the switch and turned off the pandemic for anything it would have been for going back to the communal experience of 'we're all connecting on a certain level' … and I felt blessed that the connective material was this thing… was Orpheus.” (Nmon)   References Orpheus https://en.wikipedia.org/wiki/Orpheus Nmon performs ‘Slow Burn' from Orfeus https://www.youtube.com/watch?v=zCN1oxPc9-Y   Further information Nmon Ford http://www.nmonford.com/ Twitter: @nmonford Instagram: @nmonford David Pearl Twitter: @davidpearlhere Instagram: @davidpearl_here Andrew Paine Twitter: @ItPainesMe                          

Lundströms Bokradio samlas runt Rainer Maria Rilke. Malte Persson är poet och översättare av Rilkes dikter till svenska. Han är med oss från Berlin. Från Kristianstad deltar poeten Eva Ström. Och i Marie Lundströms studio i Stockholm finns författaren och journalisten Katarina O'Nils Franke som har kommit med en ny bok om Rilke: Den tidlöse resenären. Rainer Maria Rilke föddes i Prag, den fjärde december 1875. Han blev femtioett år gammal, var sjuk de sista åren och dog på ett sanatorium i Schweiz 1926, i leukemi. Rilkes mest kända verk är diktsviterna Sonetterna till Orfeus och Duinoelegierna. Sonetterna till Orfeus är femtiofem dikter Rilke skrev mer eller mindre under tre veckor, Duinoelegierna som gavs ut samma år, 1923. Andra böcker som nämns i programmet: Den tidlöse resenären från 2021 av Katarina O'Nils Franke Valda dikter av Rainer Maria Rilke från 2020 av Malte Persson Leben und Lieder (1894) Das Buch von der Armut und vom Tode (1903) Neue Gedichte (1907) Malte Laurids Brigges anteckningar, från 1910 Brev till en ung poet, från 1929 Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Inspelningstekniker: Mats Landberg Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

En radikal reformator 1700-tals-operans motsvarighet till Richard Wagner. Pionjär också för Sturm & Drang och förebild för gustavianen Joseph Martin Kraus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Låtlista Ur Åsa-Nisse på hal is Gluck/Wagner, Ouverture ur Ifigenia & Aulis – Christoph Spering, Das Neue Orchester Gluck/Scambati, ur Orfeus och Euridike för piano – Yuja Wang Orfeo e Euridike, Che puro ciel! – Renee Jacobs, Freiburger Barockorchester Alceste ”Ombres larves” – Ann-Sofie von Otter, John Eliot Gardiner Joseph Martin Kraus: Symfoni i C, sats 3 – Kammerorchester Basel, Giovanni Antonini Joseph Martin Kraus: Funeral (Gustav III) – Ragnar Ulfung Ifigenia på Tauris – Kör, Nicolai Gedda, Jessye Norman

En radikal reformator 1700-tals-operans motsvarighet till Richard Wagner. Pionjär också för Sturm & Drang och förebild för gustavianen Joseph Martin Kraus. Låtlista Ur Åsa-Nisse på hal is Gluck/Wagner, Ouverture ur Ifigenia & Aulis  Christoph Spering, Das Neue Orchester  Gluck/Scambati, ur Orfeus och Euridike för piano Yuja Wang  Orfeo e Euridike, Che puro ciel!   Renee Jacobs, Freiburger Barockorchester Alceste Ombres larves Ann-Sofie von Otter, John Eliot Gardiner  Joseph Martin Kraus: Symfoni i C, sats 3 Kammerorchester Basel, Giovanni Antonini  Joseph Martin Kraus: Funeral (Gustav III) Ragnar Ulfung  Ifigenia på Tauris Kör, Nicolai Gedda, Jessye Norman 

In Luyster deze week aflevering 2 van De Stemmen - de podcast van Opera Ballet Vlaanderen. Het verleden ligt opgeslagen in je lijf, in je spieren en je botten, niemand die dat beter weet dan een balletdanser als Tom De Jager of een performance-artiest als Dolly Bing Bing. Zij spelen dan ook een hoofdrol in deze aflevering. Het zijn twee verhalen van mensen die terugblikken op een verleden dat ze nog elke dag met zich meedragen. Sterke verhalen ook van liefde en pijn. Het thema van deze aflevering is ‘omkijken’. Katarina Smets haalde de inspiratie bij de tragische mythe van Orfeus die in de onderwereld afdaalt om zijn geliefde Eurydice te redden. Een mythe die veel operacomponisten en librettisten heeft geïnspireerd. En nu dus ook een podcast. Met muziek van o.a. Claudio Monteverdi.

Na scénu razantně vstoupil coby polovina dvojice Supercrooo, jejichž debutové album Toxic Funk v roce 2004 nekompromisně přepsalo pravidla českého rapu. A podobně jako jeho kolega Hugo Toxxx se i James Cole už dlouho věnuje také vlastní sólové kariéře. Na té si vyzkoušel hned několik rolí, ať už to byl Kapitán Láska, nedokončený projekt John Vegabomb, rapmetalový mystik Orfeus či z nedávné doby jeho další alter ego Stanley Kuffenheim. V On Air James promluvil mimo jiné o tom, nakolik jsou tyto postavy a jejich příběhy autobiografické a proč chce začít znovu koncertovat, až to bude zase bezpečné. Jaká byla jeho reakce, když poprvé v životě slyšel rap? Jak se za ta léta proměnil jeho vztah s kolegou Hugo Toxxxem? A jaké to je cítit se po třicítce jako veterán žánru? Poslechněte si celý rozhovor. ON AIR je talk show hudebního publicisty Pavla Kučery s hudebníky a lidmi z hudební branže. Nový díl je uveřejněn každý týden na YouTube kanálu kytary.cz. Facebook: https://www.facebook.com/onairtalks

Det var en gang en prinsesse som hadde brutt sitt løfte til en forhekset prins. Ved å se på ansiktet hans om natten hadde hun forbannet ham til å være en kvitbjørn til evig tid…Noen forbannelser i eventyr er altså så sleipe. De er som pitteliten skrift i kontrakter - det skjuler seg bestandig noe som kommer tilbake og biter deg i rompa.Ofte er det skjult slik at den som påfører deg rompebittet er noen du er glad i. Prinsessen og Valemon. Orfeus og Eurydike (hvis du kjenner din greske mytologi). Tomatbønner og prompefrekvensen din. De som burde passe best på deg forårsaker din ulykke!I moderne eventyr (som Valemon på en måte er, og Orfeus og Eurodyke IKKE er) så ender det hele godt til slutt. Forbannelsen overkommes, kjærligheten blomstrer, hekser kastes i elva og gullskatter fordeles blant heltene.I eldre eventyr er forbannelsen det store tragiske høydepunktet som historiene ender med! Det er Skjebnen, som gjør at uansett hvor fint helten har det eller hvor hardt hun jobber, så kommer forbannelsen og biter henne i rompa til slutt.Det er en grunn til at vi ikke har fortalt greske tragedier på podcasten enda ;-) Kos dere med eventyr!For tilgang på ALLE eventyr - og MYE annet gøy - gå på patreon.com/snippsnappsnute! Bli med i Snuteklubben for MYE MER fra Snipp Snapp Snute! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Originál povídky «Орфей» najdete ve sborníku «Не судьба. Рассказы» (ISBN 978-5-906709-4-72-1 – ebook a 978-5-906709-4-72-1 – tištěná verze) vydaném nakladatelstvím Soglasie (Издательство Согласие) v Moskvě. Text překladu povídky – Orfeus Poznámka Povídka je věnována ruskému básníkovi Nikolaji Michajlovičovi Rubcovovi (1936 – 1971). Poznámka na konci povídky, že je to divné, že Orfea zabily žen, se týká skutečnosti […] Článek 26. Václav Michalskij – Orfeus – povídka se nejdříve objevil na Není Ti souzeno - sbírka povídek Václava Michalského.

Get your Bibles ready! In this episode of Los Nazarenos podcast we examine the name of God communicated in scripture, or lack thereof. We'll be reflecting on Moses's encounter with the burning bush from Exodus Chapter 3 (follow along here). Then we'll compare this with some reflections from St. Bonaventure from his work The Journey of the Mind to God (check it out here!). We'll also revisit Bonaventure's concept of the Veiled Word of God and reflect on the appearance of the messenger of the Lord to Hagar in Genesis Chapter 16 (here!). Intro/Outro music by: Orfeus

A friend suggested we look at the the topic of the way of beauty in Franciscan Theology. We start by examining Francis of Assisi's Canticle of Brother Sun, and how it orients our hearts to the beauty of God's creation in the elements, the creatures of the world, and humanity. We then build on this theme by using St. Bonaventure's Triple Way and notion of vestiges that lift up our heart to God. We round out our conversation by examining the theology of Blessed John Duns Scotus and his notion of Haecceity, and how moral actions can be ordered to beauty. Thanks Nancy! Music provided by Orfeus

On this episode we are join by our friend Hannah Berland whose research is in Christian and Muslim dialogues, specifically examining the encounter between St. Francis of Assisi and Sultan Malik al-Kamil. We'll discuss this encounter and reflect on what it can teach us about inter-religious dialogue today. Music still by: Orfeus

Víðsjá 15. september 2020 Í sumar var tekin skóflustunga að nýjum vistvænum íbúðum fyrir ungt fólk í Gufunesi. Íbúðirnar verða á bilinu 30 til 68 fm og munu kosta frá 17-34 milljónir. Á bak við jafn hagkvæmar einingar liggja miklar rýmispælingar sem Sólveig Berg, arkitekt hjá Yrki, mun segja betur frá í Víðsjá í dag. Einnig verður haldið í heimsókn í Nýlistasafnið þar sem nú stendur yfir yfirlitssýningin á verkum Ástu Ólafsdóttur en sýningin heitir Hjartsláttur. Auk þess verður fjallað um bók vikunnar á Rás 1 að þessu sinni en það er bókin Býr Íslendingur hér? Minningar Leifs Muller skráðar af Garðari Sverrissyni. Þar segir Leifur frá hremmingum sínum í heimsstyrjöldinni síðari; hvernig hann var svikinn í hendur Gestapo í Noregi, fangelsaður og síðar sendur til Sachsenhausen-fangabúðanna skammt frá Berlín. Garðar Sverrisson verður gestur Víðsjár, segir frá bókinni og les upp úr henni brot. Auk þess leikur Hallfríður Ólafsdóttir heitin Dans sælu andanna úr Orfeus og Evridís eftir Gluck.

Víðsjá 15. september 2020 Í sumar var tekin skóflustunga að nýjum vistvænum íbúðum fyrir ungt fólk í Gufunesi. Íbúðirnar verða á bilinu 30 til 68 fm og munu kosta frá 17-34 milljónir. Á bak við jafn hagkvæmar einingar liggja miklar rýmispælingar sem Sólveig Berg, arkitekt hjá Yrki, mun segja betur frá í Víðsjá í dag. Einnig verður haldið í heimsókn í Nýlistasafnið þar sem nú stendur yfir yfirlitssýningin á verkum Ástu Ólafsdóttur en sýningin heitir Hjartsláttur. Auk þess verður fjallað um bók vikunnar á Rás 1 að þessu sinni en það er bókin Býr Íslendingur hér? Minningar Leifs Muller skráðar af Garðari Sverrissyni. Þar segir Leifur frá hremmingum sínum í heimsstyrjöldinni síðari; hvernig hann var svikinn í hendur Gestapo í Noregi, fangelsaður og síðar sendur til Sachsenhausen-fangabúðanna skammt frá Berlín. Garðar Sverrisson verður gestur Víðsjár, segir frá bókinni og les upp úr henni brot. Auk þess leikur Hallfríður Ólafsdóttir heitin Dans sælu andanna úr Orfeus og Evridís eftir Gluck.

Kerwin and Justin do their best job they can to communicate different theologies of the Trinity. In this episode we draw on the theologies of St. Bonaventure and Karl Rahner on the Trinity. Do we do a good job? Maybe, probably not. Do we try? Yes! Actually not too shabby. So if you're looking to be as confused as we were by the end of the recording on this episode, then check it out! In the end it's a mystery and we're really just grasping at straws here. Music by Orfeus.

In this episode we take a look at Liberation Theology. We try to understand its roots in Jesus' gospel message, and perceived challenges. Justin also goes on rant about Cold War politics. You wont want to miss it. Intro/Outro music by: Orfeus

Kerwin has big news!!! You'll have to listen to find out what. We also talk inside jokes and discuss the meaning of "Jeff." Confused? Well you'll just have to listen to find out what's going on. In the second segment we reflect on the entire Book of Jonah, or Jonas... Oh yeah, we did a bi-lingual thing too! You can follow along with us on the Book of Jonah here. Music by: Orfeus

In this episode we catch up after a long break from podcasting. A lot has changed since the original release of season one, so we're catching y'all up with where we're at. Justin has a new job, a new baby, and our hosts now share a special bond ordained by God! After we catch up we'll reflect on Justin's Holy Thursday experience and how he observed the stark differences between the worship of different cultures and communities. We'll be discussing specifically how worship looks from the perspective of cultures who have traditionally played more dominate roles in past movements of colonization versus those expressions of the peoples whom were oppressed under colonial rule. Music by: Orfeus

En hängiven kärlek och en oförmåga att släppa taget driver Orfeus ner i underjorden för att hämta tillbaka sin älskade Eurydike till livet. Död och förlust vänds till glädje och sång i Glucks opera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Operasångerskan Anne Sofie von Otter och Operaguidens programledare och producent Britta Svanholm Maniette pratar om dramatiska vändpunkter, sorglig musik som låter glad och gudarnas lek med människorna. Dessutom så berättar Anne Sofie om den gången hon fick flyga högt över scenen.

En hängiven kärlek och en oförmåga att släppa taget driver Orfeus ner i underjorden för att hämta tillbaka sin älskade Eurydike till livet. Död och förlust vänds till glädje och sång i Glucks opera. Operasångerskan Anne Sofie von Otter och Operaguidens programledare och producent Britta Svanholm Maniette pratar om dramatiska vändpunkter, sorglig musik som låter glad och gudarnas lek med människorna. Dessutom så berättar Anne Sofie om den gången hon fick flyga högt över scenen.

En hängiven kärlek och en oförmåga att släppa taget driver Orfeus ner i underjorden för att hämta tillbaka sin älskade Eurydike till livet. Död och förlust vänds till glädje och sång i Glucks opera. Operasångerskan Anne Sofie von Otter och Operaguidens programledare och producent Britta Svanholm Maniette pratar om dramatiska vändpunkter, sorglig musik som låter glad och gudarnas lek med människorna. Dessutom så berättar Anne Sofie om den gången hon fick flyga högt över scenen.

Panamanian-American baritone Nmon Ford on fusing house music with opera and the legend of Orfeus to create a unique new work which was set to premiere at London’s Young Vic last week. Sinéad Gleeson pays tribute to the great Irish poet Eavan Boland, who died yesterday at the age of seventy five. Boland's poems often drew connections between the lives of Irish women past and present. Author Kit de Waal revisits a novel she has always struggled with - Thackeray's Vanity Fair, and she talks about The Big Book weekend - her new online literary festival (8 -10 May) which is part of the BBC's Culture in Quarantine initiative. Composer Alex Woolf has written a series of pieces for the musicians of the London Mozart Players to play in their own homes. Tonight on Front Row we give the world premiere of Homespun Miniatures No.2, for violin and cello. Main image: Nmon Ford Presenter: Samira Ahmed Producer: Timothy Prosser

Visst har snacket om de gamla folkhemsmålvakterna intensifierats den senaste tiden? På stan, i omklädningsrum, i stugor, på kanslier – ja överallt. Som svar på det bestämde vi oss för att försöka reda ut vad det egentligen är folk menar när de säger ”Folkhemsmålvakt”. Vad ligger i det där laddade begreppet? Emil lyfter bland annat fram Magnus Kihlstedt och berömmer honom för att han på bilder efter karriären är helt omöjlig att känna igen om man inte successivt letar sig bakåt i tiden. Marcus gräver bland statarungarna, såklart, och Christian gräver där han står, såklart. Dessutom: Vimmerby-Västervik-indexet, macka utan pålägg och Orfeus-knepet! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Visst har snacket om de gamla folkhemsmålvakterna intensifierats den senaste tiden? På stan, i omklädningsrum, i stugor, på kanslier – ja överallt. Som svar på det bestämde vi oss för att försöka reda ut vad det egentligen är folk menar när de säger ”Folkhemsmålvakt”. Vad ligger i det där laddade begreppet? Emil lyfter bland annat fram Magnus Kihlstedt och berömmer honom för att han på bilder efter karriären är helt omöjlig att känna igen om man inte successivt letar sig bakåt i tiden. Marcus gräver bland statarungarna, såklart, och Christian gräver där han står, såklart. Dessutom: Vimmerby-Västervik-indexet, macka utan pålägg och Orfeus-knepet! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Radion gästas av Betlehem Isaak, från Aktivista feminista! Och dessutom har vi två recensioner med i baggaget. Sofia, Ellen och Claes tog del av IFEMA och Claes och Ellen var på premiären av Orfeus i underjorden på Malmö Opera i regi av Elisabeth Linton. Musik i sändningen: Cheik lo - Seyni Exile - Geoffrey Oryema Somos Sur - Ana Tijoux Hazar Roshik Mon - Dolly (Made in Bangladesh) I am Gay - Liza Vassilieva Cut & Stitch - Petrol Girls

Gäst i vår fullpackade studio ikväll var Ranya Asadi, Malmös okrönta Vogue-drottning! Vi fick en recension av pjäsen Prekariatet på Intiman, och en liten introduktion till operetten Orfeus i Underjorden (premiär fredag). Lite nyheter, och så en del om filmfesten IFEMA som just dragit igång. Musik i programmet: Wig, Todrick Hall Love hang over, Diana Ross Work this pussy, Loffe Ninja 9 to 5, Dolly Parton CanCan, Malmöoperans kör och orkester Te Deum, Marc-Antoine Charpentier Ooh I love it, The Salsoul Orchestra

Í þessum þætti kynnumst við gríska harmleiknum um Orfeus og Evridísi sem varð óvænt að verðlaunasöngleiknum Hadestown og Waitress þar sem ofurkonan Sara Bareilles semur tónlistina.

Panelen känner sig attackerad av en dansk mästares filmmusik, dividerar om smärtan i en ny Orfeus och Eurydike och gillar hur dirigenten Daniel Barenboim lyfter fram den dramatiska sidan hos Brahms. Veckans skivor: BRAHMS - THE SYMPHONIES Symfonier 1-4 av Johannes Brahms Berliner Staatskapelle, orkester  Daniel Barenboim, dirigent Deutsche Grammophon 4835251 Betyg: 4 WHIRL'S WORLD Musik av Per Nörgård MidtVest-ensemblen DaCapo 8.226136 Betyg: 5 ORFEO ED EURIDICE Opera av Christoph Willibald Gluck  Sångare: Iestyn Davies, Sophie Bevan La Nuova Musica, orkester och kör David Bates, dirigent Pentatone PTC 5186805 Betyg:4 Veckans val: Berlioz stora dödsmässa i allhelgonatid Vi fördjupar oss i amerikanske John Nelsons sprillans nya tolkning av Berlioz "Requiem" som spelades in i St Pauls Cathedral i London i mars. Referensen: Brahms fjärde symfoni - Det perfekta tempot Vi jämför Staatskapelle Berlin och Daniel Barenboims aktuella inspelning av Brahms symfonier med en äldre version, den inspelning som gjordes 1968 av Cleveland Orchestra under ledning av George Szell. Referensen: Klagoarian i Orfeus och Eurydike - Countertenor vs sopran Den älskade arian "Che farò senza Euridice" ur Glucks opera "Orfeus och Eurydike" har spelats in hur många gånger som helst och alla tänkbara sångare från Janet Baker till Pavarotti har sjungit den. Vi jämför den aktuella inspelningen med countertenoren Iestyn Davies med en inspelning från 1975 med den stora Dame Janet Baker, tillsammans med English Chamber Orchestra under ledning av Raymond Leppard. En svalt återhållen tolkning möter en romantisk, utlevande version av arian.

Het episode med kalde fakta om varm ull. Påstanden om at nitti prosent av en bunad er ull, er oppe til diskusjon og gjesten viser gjennom forskning at rosa ull ikke klør. Vi får forklart den internasjonale måleenheten my, som brukes om mykhet i ull, samt kunnskap om Martindale-testen, en metode for å teste slitasje på tekstiler. Tone bøyer seg i ullstøvet for kvalitetskontrollen bunadsstoffene gjennomgår ved de profesjonelle norske veveriene og to middelaldrende kvinner dåner av de norske veveriene Krivi Vev og det ærverdige Gudbrandsdalens Uldvarefabrikk (1887). Vi får sesongens beste ulltips og vi snakker om sau og sauens utvikling med slik innlevelse at Landbruksministeren ville blitt misunnelig. Konklusjonen er som alltid: Sauer er ålrighte dyr - også når det kommer til klimaregnskap. Jan Thomas (!) er behørig nevnt som mote-terningstriller, også i denne episoden av Bunadspodden. I tillegg snakker vi om tragedien ved at norske kvinner kler seg i plast og at bare rundt 30 prosent av materialene i kjedebutikkene er gode for oss. Bokaktuelle Tone Skårdal Tobiasson er journalist med bærekraftig mote som spesialtema. Hun er ullentusiast og redaktør for nicefashion.org. Høsten 2019 gir hun ut boka “Folkedrakt i vår tid” på Orfeus forlag. Produsent og idé: Unni Irmelin Kvam For mer bunad: Følg facebook.com/min bunad eller instagram @minbunad. Musikk: Davide Dondi, 123rf.com. Intro: Roger Severin Bruland Foto: Jan Alsaker Grafisk design: Magnus Rakeng Lydstudio: Thorstein Diesen Klipping, produksjon og lyddesign: Eddie Tibert Copyright: Unni Irmelin Kvam/ Frk. Kvam.

Primer dels extres que completen els viatges sonors que a través de la FM Pere Estelrich et mostra cada diumenge en "La ruta d'Orfeu". La Lira d'aquest personatge tan musical serà el fil conductor d'uns àudios només disponibles a través d'aquest web.

autorská čtení v Café Fra, Praha 
pondělí 8. dubna 2019, 19.30 Polská řada Małgorzata Lebda Uvádí Bogdan Trojak Tlumočí Lucie Zakopalová Česky a polsky Uvedení nového českého překladu básní polské básnířky a fotografky Małgorzaty Lebdy. Za sbírku Matečník (Matecznik, 2016) autorka získala cenu Orfeus. Její poezie silně reflektuje téma smrti a také vztah člověka a přírody, z nějž vzniká svébytná mytologie. V překladu Bogdana Trojaka vydalo nakladatelství Weles. Małgorzata Lebda pochází z beskydské obce Żeleźnikowa Wielka, v současné době žije v Krakově, kde přednáší na pedagogické fakultě. Věnuje se také horolezectví a maratónskému běhu. Autorčiny fotografické práce najdete na lebda.org. Ve spolupráci s Polským institutem v Praze Foto a audio Jitka Hanušová Autorská čtení, debaty a jiné literární události v Café Fra. Dramaturgie a produkce Petr Borkovec (tel. 724827499). Pořádá Fra s pod­porou Ministerstva kultury ČR, hlavního města Prahy, paní Hany Michalikové. Partneři Literature Across Fron­tiers (s podporou Programu Kultura EU); Polský institut v Praze; Literárne informačné centrum v Bratislavě; Literarnyklub.sk; Goethe-Institut, Praha; Lyrik Kabinett, Mnichov; Den poezie.

Claudio Monteverdi rockar! Han var en nyskapare som gick längre och var bättre än alla andra samtida kompositörer när han skrev L'Orfeo världens äldsta opera som fortfarande spelas regelbundet. Tillsammans med Sara Norling, programledare på P2 Live, pratar producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette om operans födelse, Monteverdis genialitet, mytens Orfeus och olika klangvärldar i den tidiga operans första, stapplande steg.

Claudio Monteverdi rockar! Han var en nyskapare som gick längre och var bättre än alla andra samtida kompositörer när han skrev L'Orfeo världens äldsta opera som fortfarande spelas regelbundet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tillsammans med Sara Norling, programledare på P2 Live, pratar producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette om operans födelse, Monteverdis genialitet, mytens Orfeus och olika klangvärldar i den tidiga operans första, stapplande steg.

Claudio Monteverdi rockar! Han var en nyskapare som gick längre och var bättre än alla andra samtida kompositörer när han skrev L'Orfeo världens äldsta opera som fortfarande spelas regelbundet. Tillsammans med Sara Norling, programledare på P2 Live, pratar producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette om operans födelse, Monteverdis genialitet, mytens Orfeus och olika klangvärldar i den tidiga operans första, stapplande steg.

Ju fler marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över vårt avvägande mellan nu och sedan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Livet med små barn handlar i mångt och mycket om att uppfostra dem i den ädla konsten att vänta. Nej, nej inte nu, du måste vänta lite. Kanske senare. Det finns ingen någon ände på all dessa avledningsmanövrar och exerciser i tålamod. En oskyldig aktivitet, kan tyckas, men det är det inte. Det som äger rum i dessa ständiga förhandlingar är ingenting mindre än implementerandet av en splittring i barnets inre liv. En del av barnet skall helt enkelt lära sig att opponera sig gentemot en annan del av det. Där föräldrarna tidigare sagt nej, inte nu, men kanske sen, ska barnet lära sig att en dag viska samma ord till sig själv. Det är sannerligen inte en lätt uppgift. Som bekant böjer sig drifter sällan för rim och reson. Ve den som försöker tukta barnets krav på omedelbar behovstillfredsställelse! En ocean av vrål och tårar hotar. Det pareras och det fintas. För att inte tala om alla tjuvknep och taktiska ultimatum. Problemet är dessutom att barnen förr eller senare kräver kompensation för alla de försakelser som du påtvingar dem. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Nej, inte nu, men kanske senare. Den fördröjda tillfredsställelsens problem studerades i detalj i Walter Mischels välkända undersökning vid Stanford university i början av 70-talet. Den utgick från ett enkelt experiment: man ger ett barn en marshmallow samtidigt som det ställs inför valet att antingen äta upp den nu, eller vänta ett tag och då istället belönas med två marshmallows. Den inre striden drar igång omedelbart. Barnen blundar eller undviker att titta på den lockande godsaken, de sparkar frenetiskt på bordet och tuggar sitt hår för att övervinna den hägrande njutningen. Vissa klarar sig inte längre än några sekunder. Endast en tredjedel visar sig ha de få minuters tålamod som det fordras för att fördubbla antalet godbitar. Man bör inte ringakta värdet av detta tidiga köpslående med barnets drifter. Det handlar dessutom inte bara om den enskilda individens öde. Hela den sociala gemenskapens inre stabilitet vilar ju på premissen att dess medlemmar förmår tämja och reglera sina drifter. Det bäddar för en strid som saknar egentlig lösning: ur gemenskapens synvinkel är individens driftsliv inte bara en möjlig resurs, utan också en potentiell fara som måste kontrolleras och undertryckas; ur individens perspektiv däremot utgör gemenskapen inte bara en existentiell grundval, utan också ett veritabelt hot mot hennes möjlighet till reell tillfredsställelse. Föräldrarnas kraftmätning med barnen ingår med andra ord i ett betydligt större moraliskt, politiskt och kanske rentav metafysiskt sammanhang. Ta bara den messianska tradition som präglat så stora delar av västerlandets historia och som på många sätt bara utgör en version på mantrat inte nu, men sen. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Ibland har själva driftsförsakelsen uppfattats som kungsvägen till paradiset. Varför skulle de kristna, säger till exempel Paulus, försaka så många av jordelivets glädjeämnen om de inte  just därigenom  kunde räkna med rikare njutningar i ett kommande liv? Ju mer marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Men vad händer i den stund du slutar tro på den kommande saligheten? När mantrat börjar förlora sin trovärdighet? Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet Det är inte utan fasa som Paulus dryftar misstanken att Jesus kanske inte alls uppstod från de döda. Om så vore fallet, säger han, skulle ju förkunnelsen vara tom och alla uppoffringar meningslösa. Och för ett ögonblick låter Paulus nästan som en anhängare till Horatius berömda credo att Fånga dagen. Om de döda inte uppstår, säger Paulus, låt oss då äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet i en intervju i den italienska dagstidningen La Repubblica våren 2018, på skärtorsdagen av alla dagar. Det är lätt att tro det borde ha till jubel och fest bland världens katoliker, men istället såg sig Vatikanen nödgad att stilla sina efterföljares oro genom att hävda att Franciskus blivit felciterad. Kanske hör det till försakelsens logik att den måste rättfärdiga sig själv så att dygden åtminstone blir sin egen belöning. Härigenom uppnås tillfredsställelsen inte längre genom att konsumera det efterlängtade objektet utan genom att avvisa det. Den mest tankeväckande gestaltningen av hela detta tema finner vi annars i den mytiska berättelsen om Orfeus och Eurydike. Orfeus, denne musikens trollkarl, äger inte bara förmågan att få hela naturen att lyssna. Han lyckas även charma underjordens gudaväsen till att låta hans älskade Eurydike lämna de dödas rike. Gudarna ställer bara ett enda motkrav: du får inte vända dig om för att skåda henne på vägen tillbaka jordelivet. Håll din Eros i strama tyglar, käre Orfeus. Hav tålamod! För ett ögonblicks njutning i nuet kan du förlora henne för evigheten! Ni vet redan hur det gick med den historien. Enligt den klassiska tolkningen visar sig skönsångarens våldsamma kärlekslängtan alldeles för stark för att hållas i schack. Orfeus offrar allt för en enda liten blick och sedan är hon borta för alltid. Han sträcker sig efter henne, men famnar endast luft, som det berättas i Ovidius Metamorfoser. Men kanske är det trots allt för enkelt att bara tolka Orfeus handling som ett utslag av hans brist på tålamod, av hans oförmåga att vänta. Kanske bör vi istället förstå hans gest som ett uttryck för en djupare insikt i det mänskliga begärets natur. Och kanske kan vi då rentav läsa tillbakablicken som ett medvetet val: det är just genom att inte återförena sig med hennes förgängliga kropp i livet som han kan föreviga begäret till hennes själ i döden. I en sådan läsning illustrerar vår musiske hjälte en smärtsam klarsyn som här och var tränger sig fram genom teologins, litteraturens och konstens korridorer  och som låter oss förstå att det mänskliga begäret är som starkast när det får livnära sig på förlust, död och uteblivna möten. Så förtätas livet och döden, Messias och Eurydike, i det lilla barnets envetna kamp med den hägrande godsaken. I väntan på det goda kan man både alltid och aldrig vänta för länge. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria   Litteratur Walter Mischel, Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll (Volante, 2014, översättare Stefan Lindgren). Ovidius, Metamorfoser (Natur och kultur, 2015, översättning Ingvar Björkeson).  Angående påven påstådda förnekande i La repubblica: "E un onore essere chiamato rivoluzionario (La Repubblica, 28/3-2018; intervju med Eugenio Scalfari). Och Vatikanens dementering: "La fake intervista di Scalfari al Papa costa il posto a Odifreddi (3/4-2018).

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alienation förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet. En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv. [Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt]     Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om. Hur skulle de klara livet idag? Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet oklarhet. Tre "On". Det fjärde Orsaken fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar. Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas i när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma Konstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till. Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen.  Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar. Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika.  När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I Den Röda öknen, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare. Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer. Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby  var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande.  Magin är borta. Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart. Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer. 1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom.                   Mikael Timm, kritiker Litteratur Stig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

Há muito tempo nos juntamos para debater o Filme da Éris, e para isso, contamos com o anfitrião Bruno, a Nicoll, o Allan, a Aline, a Isa e o Jorge! Saiba quem é Alduva, descubra onde o patrão Kozo Morishita foi pra curtir a vida e pensar no filme, descubra quem o Orfeus era pra ter sido na série clássica e fique chocado em quem foi o único beijo que o Seiya deu na história da série! Vem! https://podcastsaintseiya.blogspot.com.br/2018/03/118-o-filme-da-eris.html

Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Vi möter Victoria och Daniel, inte kungligheterna utan de två tonsättarna Daniel Börtz och Victoria Borisova-Ollas. I fjärde programmet Ord och bild blir musik möter vi Victoria och Daniel   tonsättarna Daniel Börtz och Victoria Borisova-Ollas. Hur tonsätter han en målning av Goya? Hur komponerar hon en ny version av en gammal psalmtext som redan en manlig, död, vit mästare gjort klassisk? Han är sprungen ur den skånska myllan, hon är född i Vladivostok i Ryssland och utbildad i Moskva och London. Båda har en stark relation till språket och har gjort musik till både nutida och klassiska textförlagor. Skillnaden mellan att tonsätta klassisk och ny text är inte så stor. Det väsentliga är att den går att förankra i min egen tid. Men jag kan inte tonsätta en flummig text späckad av beskrivningar, utan föredrar det stramare, berättar Daniel Börtz, en av våra främsta opera- och oratorietonsättare. Operan Backanterna från 1991, regisserad av Ingmar Bergman, är baserad på Euripides talpjäs. Börtz skrev även musiken till oratoriet Hans namn var Orestes från 2004, baserad på Aischylos pjästrilogi Orestien. Operan Goya, om bildkonstnären, med musik av Daniel Börtz och libretto av Magnus Florin, hade sin urpremiär vid Göteborgsoperan 2009. Tonsättare funderar över detsamma som alla konstnärer: höjdpunkter, lågpunkter, lyriska passager och annat. Ett operaverk som bara går på och går på kommer ingenstans. Det är spelet mellan dagrar och mörker som skapar ett spännande, levande konstverk, berättar Daniel Börtz.   I mitt fall blir det sällan musik utan texter, vilka ofta ger mig inspiration till mina stycken, men jag skriver nästan aldrig för sång. Det sjungna ordet kan göra allt övertydligt, säger Victoria Borisova-Ollas. När jag läser en dikt hör jag genast olika tempi och orkesterklangens färg. Sedan kommer den inlärda tekniken in och jag är som en byggandsarbetare bakom partituret. Victoria Borisova-Ollas komponerade musik till en scenföreställning utifrån författaren Salman Rushdies 600-sidiga roman Marken under hennes fötter. Det blev 90 minuters musik där myten om Orfeus och Eurydike har en central plats. Men här är det Eurydike som räddar Orfeus tillbaka till livet. 2009 uppfördes Borisova-Ollas tonsättning av Psalm 42 i bl a Berlin. Stycket var beställt av den internationella Bachakademin i Stuttgart med anledningen av firandet av Felix Mendelsohn 200 år. Uppdraget var att skriva ny musik till en text som också Mendelsohn använt. Vi borde prata mindre om bra och dåligt, nyskapande och traditionellt. Man skall istället vårda det egna uttrycket. Alla människor kommer från olika källor, säger Victoria Borisova-Ollas.   SPELLISTA: Fanfare for the Uncommon Woman nr 1Joan Tower Marin Alsop, Colorado Symphony Orchestra Tower_ Fanfares For The Uncommon Woman, Etc _ Alsop, Et Al   Wings of the Wind Victoria Borisova Ollas Mats Rondin, m fl. The Triumph of Heaven Phono Suecia PSCD 171    Dionysos: Kvinnor Från Det Fjärran Asien Daniel Börtz  Sylvia Lindenstrand, Hovkapellet, Kjell Ingebretsen, m fl. Daniel Börtz - Ingmar Bergman  Backanterna CAPRICE CAP 22028 1-2    Hans Namn Var Orestes - Part 2 Sc. 4: Dom Mig Nu Skyldig Eller Frikänn Mig Daniel Börtz Alan Gilbert, Adrian Dolata, Etc.; Alan Gilbert: Royal Stockholm Philharmonic Orchestra Börtz: Hans Namn Var Orestes (His Name Was Orestes) [Disc 2] BIS-CD-1653/54   Goya premiär Daniel Börtz Anders Larsson, Katarina Giotas, dir Joakim Unander, gbgoperans kör och orkester SR Liveinspelning, premiär 26/9 2009    Wings of the Wind Victoria Borisova Ollas Mats Rondin, m fl. The Triumph of Heaven Phono Suecia PSCD 171    The Ground Beneath Her Feet Victoria Borisova-Ollas, musik. Kemp, Edward /efter Salman Rushdie/ Sveriges Radios Symfoniorkester (ork) - Willén, Niklas (dir) - Lixenberg, Loré (mezz) - Persson, Olle (bar) - Sallmander, Reuben (rec) P2 Live klassiskt: 2008-05-22, Berwaldhallen   The Ground Beneath Her Feet U 2 U 2 The Ground Beneath Her Feet     The Ground Beneath Her Feet Victoria Borisova-Ollas, musik. Kemp, Edward /efter Salman Rushdie/ Sveriges Radios Symfoniorkester (ork) - Willén, Niklas (dir) - Lixenberg, Loré (mezz) - Persson, Olle (bar) - Sallmander, Reuben (rec) P2 Live klassiskt: 2008-05-22, Berwaldhallen   Psalm 42 Felix Mendelssohn Michel Corboz, dir. Gulbenkian Choir and Orchestra Mendelssohn Psalms Apex 2564616922       Wie der Hirsch schreit nach frischen Wasser - Psalm 42 Victoria Borisova-Ollas RIAS Choir & Radio Symphony Orchestra Berlin. Hans-Christoph Rademann, dir. Caroline Stein, sopran. Christoph Fischesser, bas. Jonathan dela Paz Zaens, berättare. Konzethaus Berlin 15/9 2009 Kulturradio Berlin RBB

Trakerne var et folk som levde i et stort område ved Svartehavet for mer enn to tusen år siden. Det var et krigerfolk som sterkt påvirket den greske kulturen i Antikken og blant annet var alliert med Aleksander den store. Gudenavn som Apollon, Orfeus og Dionysos stammer fra de trakiske legendene. Også historien om Spartacus har trakisk opphav. Siden trakerne ikke hadde en skriftkultur er det i de greske og romerske overleveringene fra Herodot, Homer og Vergil. - Dette er den absolutt største og flotteste utstillingen jeg har vært med på, sier formidlingsleder og arkeolog Jannicke Larsen ved Bryggens Museum. Mer enn 300 utsøkte gjenstander, mange i rent gull, er på utlån fra Nasjonalmuseet i Bulgaria. – Dette er Bulgarias nasjonalskatt, sier prosjektleder Per Øyvind Riise. I MUSEUM forteller også sjefskurator Lyubana Konova om hvordan Bulgaria ser på historien om trakerne som en viktig "kultureksport". – Den trakiske kulturen er en del av vår felles, europeiske kulturarv, sier hun. I MUSEUM forteller også Jannicke Larsen om utstillingen "Reiser til Tadmor" som handler om ødeleggelsen av kulturarven i Palmyra. – Vi har alle et ansvar for å ta vare på vår felles kulturarv, sier Per Øyvind Riise. Sendt første gang 9/9 2017. Programleder Øyvind Arntsen

I programmet diskuteras Violinsonater av Brahms med Tetzlaff och Vogt, ovanliga rekvier av Cherubini och Plantade samt Job och den nionde symfonin av Vaughan Williams. Hanna väljer 4 countertenorer. I panelen Alexander Freudenthal, Bengt Forsberg och Måns Tengnér som tillsammans med programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor: RALPH VAUGHAN WILLIAMS Job och Symfoni nr 9 Bergens filharmoniker Andrew Davis, dirigent Chandos CHSA 5180 JOHANNES BRAHMS Violinsonaterna Christian Tetzlaff, violin Lars Vogt, piano Ondine ODE 1284-2 REKVIER Musik av Cherubini och C-H Plantade Le Concert Spirituel Hervé Niquet, dirigent Alpha ALPHA 251 Referensen Johan jämför med och refererar till en inspelning av Vaughan Williams nionde symfoni med Londons symfoniorkester under ledning av André Previn, inspelad år 1968 på RCA.  Hannas val Hanna Höglund väljer ur fyra nya countertenor-album: Iestyn Davies sjunger Bach, Mikael Bellini sjunger ur Kent Olofssons kammarverk "Champs detoile" utgiven på dB Productions; Philippe Jarousskys med tema Orfeus på Erato samt ur svenskboende venezuelanen Rodrigo Sosas Dal Pozzos "Pure haute-contre på egen utgåva. Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Brahms violinsonater med Christian Tetzlaff och Lars Vogt i live-version på EMI; Itzhak Perlman och Vladimir Ashkenazy på EMI; Nils-Erik Sparf och Elisabeth Westenholz på Bis; Viktoria Mullova och Piotr Anderszewski på Philips; David Ojstrach och Frieda Bauer på märket Praga; Josef Suk och Julius Katchen på Decca samt med Henryk Szeryng och Artur Rubinstein på RCA. Cherubinis Requiem c-moll med Ambrosian Singers och Philharmonia Orchestra, London under ledning av Riccardo Muti på EMI. Vaughan Williams balett Job med både Londons filharmoniker och Londons symfoniorkester under Adrian Boult på bl.a. EMI samt med Londons filharmoniker ledd av Vernon Handley på EMI. Vaughan Williams nionde symfoni med Sovjetiska kulturministeriets symfoniorkester, Moskva ledd av Gennadij Rozjdestvenskij på Melodija; Londons filharmoniker ledda av Adrian Boult på Decca; Leopold Stokowski med egna orkestern från en radioupptagning i New York 1958 samt med BBCs symfoniorkester under ledning av Andrew Davis på Warner Classics.  Svepet Den här veckan sveper Johan över två album. På det ena spelar pianisten Alexander Melnikov Prokofjevs pianosonater nr 2, 6 och 8 i en utgåva på Harmonia Mundi. På det andra betitlad 4 x Anders Eliasson, framför Norrbotten Neo fyra verk av Anders Eliasson, utgiven på Bis.

I år fyller Drottningholmsteatern 250 år - vilket firas med den nyskrivna operan "Rokokomaskineriet". Mattias Berg följde med några ciceroner från förr och nu in i det där urgamla maskineriet. Jag hade sagt mig att i själva teatern som sådan måste ha funnits något mystiskt fluidum, som förhäxade publiken. Jag försökte av samtida dokument att leta mig fram, så gott jag kunde, till den kemiska formeln för detta fluidum. Och så kom jag en dag på Nationalmuseum att fråga efter en tavla av Elias Martin, som föreställde ett gustavianskt riddarspel. Den befanns vara magasinerad någonstans ute på Drottningholms slott. Tavlan skulle finnas i ett rum i det så kallade Teaterhuset.Ett mystiskt fluidum som förhäxade publiken en kemisk formel, säger teaterforskaren Agne Beijer.Det var det han sökte när han råkade återupptäcka Drottningholmsteatern 1921, efter att den hade slumrat ända sedan mitten av 1800-talet.- Här har vi den tavla som Agne Beijer försökte hitta: en målning av Elias Martin som föreställer ett tornerspel. Och på teaterns parkering härutanför fanns det tidigare en tornerspelsbana, säger guiden Carl Ivinger.Riddarspel på parkeringsplatsen ok, blunda och res:- Jag tänker att vi placerar oss i 1760-talet. Vi är i upplysningsfilosofernas era, har lärt oss att förklara världen med naturvetenskapliga lagar och mitt i det så är konsten totalt upptagen av fantasi, mörker, erotiska undertoner och galenskap. En kaskad av orättvisa och ångest under all den här ljusa rokokoblå färgen. Och den här teatersalongen är det bästa exemplet på hur fantastisk, andlöst fantastisk, ett konstverk kan bli, säger Tuvalisa Rangström.Scenarbetarna hojtar, medan hon tar oss till tiden då Drottningholmsteatern invigdes. Det är Tuvalisa Rangström som skrivit librettot till den nya operan Rokokomaskineriet, som är skriven till Drottningholmsteaterns stundande 250-årsjubileum som dagen efter mitt besök ska börja repeteras här på scen. I den helt bevarade salong som är en enda stor illusion.- Allt är gjort för att det ska se ut som marmor. Och den ockrafärgade kapitälen som finns på pilastrarna över hela salen ska se ut som om de vore förgyllda. Konsolerna som håller upp de sex loger som finns här i salongen är gjorda av papier mache, säger Carl Ivinger.Så uppför trappan från salongen.- Nu står vi mitt på scenen. Man kan tänka sig att man står här på 1760-talet, kanske själv klädd i paljetter och silvertrådar och guldtrådar, belyst av levande ljuskällor, det gnistrar. Men när man vänder blicken ut i salongen, som vi gör nu, så gnistrar det antagligen ännu mer för där sitter ju hela publiken med sina guldbrokadklänningar och sina paljetter. Salongen är en spegelbild av scenen, säger Tuvalisa Rangström.Så vi försöker ju begripa. Hur så mycket bara kunde glömmas bort och hur det kunde återupptäckas.______________________________________________________________________Och så öppnade vi en dörr som ledde in till ett jättestort, halvskumt och högst fantastiskt rum. Hjärtat klack till mig, det högg till ganska ordentligt. Upp efter de stigande åskådarbänkarna enkla träbänkar som man hade flått av den enkla tygbeklädnaden ifrån låg staplade flaggstänger, överallt låg kringströdd bråte av all sköns slag, rostiga mastodonter till järnlyktor, massor av lösrivna trälister, koffertar och lårar och kullvräkta skåp och en del målade flak som kunde vara kulisser. Det rådde en underlig stämning därinne i det sparsamma ljuset från de tre fönstren i gaveln mot borggården. Man brukar tala om en dagen efter-stämning. Vad som här slog emot mig skulle jag vilja karaktärisera som en århundradet efter-stämning. På något vis förnam man, mitt i all förnedring, ekot av de inbillningens fester som firats här.(Agne Beijer om återupptäckten av teatern 1921)._______________________________________________________________- Min pappa Ture Rangström jobbade här. Så som barn har jag varit här, dels med honom när han arbetade och på ett otal föreställningar. Och den här Dejeneur-salongen är så fascinerande. När man suttit inne i teatersalongen, i mörkret eller skenet av elljus som imiterar vaxljus och så kommer man hit det är ju som att komma rakt in i solen! Det bara flödar ljus och det är fönster runt hela rummet med utsikt över den här stora parken, säger Tuvalisa Rangström.Sedan från Dejeneursalongen och ned i mörkret igen. Tuvalisa Rangström visar vägen till det oöverskådliga rokokomaskineriet i källaren.- Här nere känner man ju att tjälen inte riktigt gått ur jorden ännu. Det är verkligen kallt, säger hon.- På ett eller annat sätt är alla de här kulissvagnarna som vi kan se fästade vid kulisserna. De kontrolleras från det här stora sidokulissmaskineriet som vi har här och som påminner om någonting man skulle kunna hitta på en båt, för att dra upp ett ankare med kanske. Det krävs ungefär sex personer för att sköta det här, berättar guiden Carl Ivinger.- Teatermaskineriet som konstform eller teknik uppstår i Venedig under renässansen. Det skapades ju för sjömän, som skulle kunna arbeta med det här. Därför går den här tekniken igen i båtar från 15-, 16- och 1700-talet. Och det knarrar ju som en gammal båt också, fortsätter han.- En av karaktärerna i operan Rokokomaskineriet är Maskinmästaren, som på riktigt är förälskad i det här teaterhuset. Olyckligt förälskad eftersom han tänker att ett hus inte kan älska tillbaka. Och han och hans arbetare är som sjömän, säger Tuvalisa Rangström.Ja, man kan nog bli sjösjuk härinne, historien som kränger och svänger. Eller få svindel.- Om du är lite höjdrädd så får du hålla i dig nu när vi ska upp på vinden. Här har vi resten av maskineriet, säger Carl Ivinger.- Här står det på bräderna vilka som knarrar och inte, så att man ska störa föreställningen när man är här och arbetar: att man kan välja rätt bräda, säger Tuvalisa Rangström och fortsätter:- Det är ju nu vi är uppe i masten verkligen. Om man bara hade placerats ned här utan att komma in genom teaterporten, då hade man nog gissat att man var på ett skepp för det är så det känns. Just nu ser vi scenarbetarna som håller på att göra i ordning för repetitionerna som börjar här i morgon. Så de spänner repen och ser så att allt fungerar. Vi ska även skicka upp sångare från scenen och upp i taket. Sedan måste de ta sig på den lilla, lilla spången högt däruppe för att kunna ta sig ned på scenen igen. Så det är ett cirkusnummer bara det. Vågar du gå bort till spången och titta själv?... här kan du kika, kom? Om du tittar där mellan så ser man där långt in i mörkret scengolvet är ju rasande långt ned. Det är faktiskt riktigt läskigt här uppe!På väg ned igen frågar jag Tuvalisa Rangström vad rokoko är för henne.- Jag läste någon som uttryckte det som att rokoko är barock som blivit galen. Och det är ju så bra uttryckt!, säger hon.Och så kastar vi oss tillbaka, in i tidsmaskinen.____________________________________________________________Men den kemiska formeln för 1700-talets teaterförhäxning frågar ni kanske efter. Det visade sig nog att fenomenet hade mer med alkemi än kemi att göra. Skulle jag ändå försöka komma hemligheten inpå livet med en formel, så tror jag det blev: samspelet mellan det arkitektoniskt genomkomponerade slutna rummet och ljuset från de hundratals gultonade ljusen. Först när vi tände dem, steg där fram en levande teater. Materien förvandlades i en fantasibild. Åskådarrummet självt fick något av skenbildens verklighet.(Agne Beijer om återupptäckten av teatern 1921).Mattias Berg mattias.berg@sr.se Operan "Rokokomaskineriet", med musik av Jan Sandström, har premiär tisdag den 7/6 (och sänds i Sveriges Radio P2 lördag 11/6). Musiken vi hörde i reportaget är från tiden då teatern byggdes: Glucks opera Orfeus och Eurydike, med urpremiär 1762 - som även var en viktig del av Drottningholmsteaterns tidigaste repertoar.      

Dominique Phinot's giljotinering 1556, Orfeusmyten med bögförtecken, Saint-Saëns i svandun, lesbiska symaskinsprinsessan de Polignac, Polarpristagaren Pierre Boulez och tonsättaren Thomas Adès. Tonsättaren R. Timothy Brady's opera Edalat Square hade premiär i Atlanta, USA, och handlar om två tonårskillar som 2005 avrättas i Iran för att de älskade män. Sedan den iranska revolutionen 1979 har ca 4 000 människor avrättats I Iran p g a lavaat, sex mellan män.I  Tjajkovskijs Ryssland är homosexualitet kriminellt ända till 1993, i Schuberts Österrike är homosexualitet olagligt ända till 1971. I Händels, Brittens och Pears England fram till 1967. I dagens Sverige, där samkönat sex varit tillåtet sedan 1944, vågar inte en homosexuell musikprofessor och en lesbisk sopran komma ut ur garderoben 2006. Medan Stockholms Gaykör firar 25 år i konfetti och tårar.Om programserien: "Det osynligas piano" - konstmusik komponerad på homoerotik och lesbiska passioner. Phinot I giljotinen. Corelli & Händel som Orfeus. Landowska och Boulanger i svatsjukedrama. Tjajkovskij och Saint-Saëns i svandun. Ravel i garderoben och Poulenc kommer ut. Ethel Smyth älskar symaskinsprinsessan. Horowitz' piller hjälper inte. Blitzstein och Vivier mördas. Oliveros rädd, lyssnar djupt. Meredith Monk ropar. Musikprofessor kränkt. Sopran tystnar. Musiklexikon censurerar. Thomas Adès gift. Schubert, Janne & Sverker Åström. Tiina, Stella, Ira och Gardeman. Tonårsbögar hängs I Iran Timothy skriver opera. Låtlista: När jag för mig själv i mörka skogen går Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) Stella Scott, sopran. The Hermiatge Orchestra. dir. Mats Liljefors   Live i S:t Petersburg Ur operan Edalat Square R Timothy Brady Liveinspelning I Atlanta 2007. Geschwinde, ihr wirbelnden Winde, BWV 201 Aria: Mit Verlangen druck ich deine zarten Wangen (Bass) BACH, J.S. Stuttgart Gachinger Kantorei  Stuttgart Bach Collegium  Helmuth Rilling, Conductor. Sibylla Rubens, soprano / Ingeborg Danz, alto / Lothar Odinius, tenor / James Taylor, tenor / Matthias Goerne, baritone / Dietrich Henschel, bass BACH, J.S.: Contest Between Phoebus and Pan (The), BWV 201 (Secular Cantata) Hännsler CLASSIC CD92.061 (NAXOS) VIVONS MAMYE ET LAMOUR POURSUYVONS Motett PHINOT, DOMINIQUE. CATULLUS, GAJUS VALERIUS HUELGAS ENSEMBLE. Van, dirigent Inspelad: BELGIEN  2000 Lent Barraqué, Jean Herbert Henck, piano Barraque, Jean - Sonate Pour Piano ECM NEW SERIES 1621 453 914-2 Varjele, Jumala, soaste Veljo Tormis Stockholms Gaykör Kärlek förändrar allt Inspelat maj 2006 Nybrokajen 11 Sonata XII Movement 2 Allegro Arcangelo Corelli (1653-1713) Hugo Reyne, blockflöjt m fl Corelli : Christmas Concerto Opus 111 Concerto XI Con Quattro Violini Obligati In A Op 7 Presto Guiseppe Valentini Adrian Chandler, Violin And Conductor Mhairi Lawson Soprano The Rise Of The North Italian Violin Concerto: 1690-1740 AVIE AV2106 Oboe Sonata In G Minor, HWV 404 - 1. Andante Emma Kirkby, Charles Medlam; London  Baroque Händel, Georg Friedrich Handel: Sacred Cantatas BIS-CD-1065 Mut! Schubert, Franz Benjamin Britten; Peter Pears Schubert Winterreise (D. 911) Benjamin Britten 1963 Decca 466 382-2 DECCA 417 473-2 Quintet - Third Movement Adés, Thomas Adés, Thomas, piano; Arditti Quartet Adés Schubert Piano Quintets EMI Classics 7243 5 57664 2 Valse Scherzo, Op. 34 Piotr Ilich Tchaikovsky (1840-93) Itzhak Perlman, violin, Yuri Temirkanov; Leningrad Philharmonic Orchestra Tchaikovsky Gala In Leningrad RCAVictor Red Seal RD60739 Chansons Francaises, Op. 65 - 6. Rondel Piotr Ilich Tchaikovsky (1840-93) Jessye Norman. Evgeni Shenderovich Tchaikovsky Gala In Leningrad RCAVictor Red Seal RD60739 Da, Chas Nastal! - Prostite VI The Maid Of Orleans Tchaikovsky, Peter Ilych (1840-1893) Olga Borodina Olga Borodina - Arias - Orchestra Of The Welsh National Opera - Carlo Rizzi PHILIPS 446 663-2 The Swan Camille Saint-Saëns Clara Rockmore And Nadia Reisenberg Gravikords, Whirlies & Pyrophones ellipsis arts CD3530 Pavane pour une infante defunte Ravel, Maurice (1875-1937) Pierre Boulez, dir. The Cleveland Orchestra Ravel, Debussy - Voice & Orchestra Works DG 471 614-2

I programmet diskuterar panelen bl.a. Glucks opera Orfeus och Euridike med en countertenor som Orfeus samt Scharoun-ensemblen som tolkar Dvoràk. Sofia Nyblom möter dirigenten Franz Welser-Möst. I panelen Bengt Forsberg, Bodil Asketorp och Måns Tengnér som tillsammans med programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor:CHRISTOPH WILLIBALD GLUCK Orfeus och Euridike Franco Fagioli, Malin Hartelius, Emmanuelle de Negri Accentus, Insula Orchestra Laurence Equilbey, dirigent Archiv 479 5315 ANTONÍN DVORÁK Bagateller op 47, Stråktrio op 74 och Stråkkvintett op 77 Scharoun-ensemblen, Berlin Tudor 7187GUSTAV MAHLER Symfoni nr 4, Tre sånger ur Des Knaben Wunderhorn Lisa Larsson, sopran, Het Gelders Orkest Antonello Manacorda, dirigent Challenge CC 72659ALBÉNIZ GRANADOS Pianokonsert nr 1 a-moll, Spansk rapsodi Pianokonsert c-moll Melani Mestre, piano BBC skotska symfoniorkester Martyn Brabbins, dirigent Hyperion CDA 7918Sofia möter Franz Welser-Möst Sofia Nyblom träffade den österrikiske dirigenten för en pratstund i samband med hans framträdande i Nobelkonserten i Stockholms konserthus, december 2015. Welser-Möst började sin karriär i Sverige som chefsdirigent för Norrköpings symfoniorkester på 1980-talet. Han ledde Wiens filharmoniker under fyra säsonger och avgick efter en schism med ledningen. Cleveland-orkestern däremot är han trogen i rollen som chefsdirigent sedan 14 år tillbaka. Welser-Möst bekände också att han ofta längtar tillbaka till Sverige.  Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Mahlers fjärde symfoni med Judith Raskin, Cleveland-orkestern och dirigenten George Szell på Columbia; gossopranen Helmut Wittek och Concertgebouw-orkestern ledda av Leonard Bernstein på DG. Johan rekommenderar Ivan Fischer och Budapests festivalorkester samt sopranen Miah Persson i inspelning på Channel Classics. Dvoráks Stråktrio och Bagateller med Vlach-kvartetten på Praga. Dvoráks Stråkkvintett med stråkar ur Berlins filharmoniker på Philips; Smetana-kvartetten och Josef Suk på Supraphon samt med Uppsala kammarsolister utgiven på Palette. Enrique Granados opera Goyescas Isaac Albéniz Spansk rapsodi med pianisten Miguel Baselga tillsammans med Teneriffas symfoniorkester under ledning av Lü Jia på Bis samt med Alicia de Larrocha och Londons filharmoniker under dirigenten Rafael Frühbeck de Burgos på Decca. Albéniz Pianokonsert med Aldo Ciccolini tillsammans med Londons symfoniorkester och dirigenten Enrique Batiz på skivmärke Regis. Glucks Orfeus och Euridike med Bernarda Fink i Orfeus roll tillsammans med Freiburgs barockorkester ledda av René Jacobs på skivmärket Harmonia Mundi.Johan sveper över en CD med tidiga verk av Henri Dutilleux. Vi serveras ett litet smakprov ur musiken till filmen La Fille du Diable, komponerad 1945-46 och utgiven på Bis.        

Klassisk på nettet tager os denne gang med på en rejse tilbage til den græsk-romerske mytologi og til de mange figurer komponister har komponeret musik over som Orfeus og Euredice, Dido og Ænæas, Ariadne på Naxos, Bakkantinderne og flere endnu.

Der er så utrolig mange slags danse igennem musikhistorien, så det er bare med at begynde i den ene ende, og her er der plads både til Danse macabre om døden, der spiller violin på kanten af graven mens skeletterne danser til, Edderkoppens dans, De salige ånders dans fra   Orfeus og Euredice, Debussy’s vals, der er så langsom som mulig – Le plus que lente, Harlekin og mere endnu. Musik af komponister som Camille Saint-Saens, Max...

Marknadskrafter och konsumtion, habegär och identitet - Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms nya scenshow handlar om shopping, pengar och livet i ekonomins skugga. Ägd är uppföljaren till Ljust och fräscht, som lovordades av flera kritiker, hur blir det den här gången? Dessutom, Gunnar Bolin talar med den brittiske teaterkritikern Michael Billington om kritikens uppgift i konsumtionssamhället och Katarina Wikars funderar vidare, med begreppet Konsumism i minnet, vilka vi konsumenter egentligen är. Första mars har Monteverdis L´Orfeo, en över 400 år gammal opera, premiär på Wermlands opera. Omsusad redan i förväg, eftersom den regisseras av Kristofer Steen, känd som gitarrist i hardcorebandet Refused. Men berättelsen om Orfeus och Eurydike är också aktuell på Göteborgsoperan, där Glucks opera från 1762 nyligen hade premiär. Hör Per Feltzin gripa sig an en myt om trofast kärlek, liv och död. Programledare: Anneli Dufva Musiken som spelas i Per Feltzins essä om Ofeusmyten är hämtade från en inspelning av Christoph Willibald Glucks Orfeo ed Euridice (2001), dirigent René Jacobs och en inspelning av Claudio Monteverdis L´Orfeo (2007), dirigent Rinaldo Alessandrini.

1 Hour set. Aired: Saturday 24.06.2006 05:00h - 06:00h. Artist: Orfeus Website: www.djorfeus.com E-mail: orfeus@dlc.fi