Podcast appearances and mentions of mikhail epstein

In this episode, we delve into the concept of noocracy and explore its potential to revolutionize the way we think, solve problems, and shape our collective future. Noocracy, often referred to as "rule by the wise," centers around the idea of harnessing the collective intelligence of individuals to drive societal progress. We discuss how this philosophy aims to bridge the gap between human intelligence and technology, unlocking new possibilities for innovation and decision-making. We examine real-world examples that highlight the power of noocracy in action, such as Singapore and election of George Washington as the first POTUS. We share our thoughts on the concept of noocracy in fiction, most notably city-state Piltover. We discuss evolution of noocracy since the time of Plato and Pythagoras' attempt to create “the city of wise” and achive utopian dream, to Mikhail Epstein's modern concept of noocracy. Debate if meritocracy can transform into elitism, we address the potential challenges and ethical considerations associated with implementing noocratic principles, irrationality of human beigns, and possibility of creating network of city-state like noocratic regimes, and much more thought-provoking ideas!

I detta avsnitt av Tro & förnuft utgår Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund från två texter i den nyutkomna antologin Filosofiska metoder i praktiken för att via dessa diskutera två teman: det ena handlar om vilken roll känslor och poesi kan spela för filosofi och den andra tematiken behandlar den till viss del kontroversiella frågan om det är acceptabelt att ta ställning i normativa frågor som akademiker. Vilken roll kan skönlitteratur, poesi och känslor ha i filosofiskt arbete? Maria Essunger bearbetar i sin text ”Poetisk filosofi” i Filosofiska metoder i praktiken denna fråga: Essunger menar att poetisk filosofi har en särskild tilltro till läsaren/åhöraren – precis som poesin har det. Utan en lyhörd och delaktig åhörare kan poesin inte bli levande och något liknande gäller den poetiska filosofin: den litar på (och behöver) läsaren i högre grad än vad som är fallet inom strikt analytiskt argumenterande filosofi. Poesin har också en förmåga att skärpa vår uppmärksamhet genom att göra det vardagliga främmande. Kanske är det också en central del i all filosofi – att göra oss uppmärksamma på det vi tar för givet och därför inte reflekterar över. Mikhail Epstein argumenterar i sin text, som anknyter till Essungers tematik, ”Lyrical philosophy: or how to sing with the mind” för att det finns filosofiska känslor. Liksom filosofiska tankar, så har filosofiska känslor det generella, universella och fundamentala som sitt objekt. Att vara irriterad över grannen är ingen filosofisk känsla, men att känna en förtvivlan över mänskligheten är en filosofisk känsla. Filosofi är kärlek till vishet och måste alltså inbegripa känslor även om filosofi också alltid är reflekterande. Den som har en filosofisk sensibilitet är den som kan bli existentiellt drabbad av och emotionellt engagerad av de filosofiska frågorna. Den andra frågan (som vi diskuterar i första halvan av programmet) är: hur kan man tänka kring normativa anspråk på universitetet? Under vilka villkor kan det vara acceptabelt att argumentera för normativa ståndpunkter på livsåskådningsmässigt neutrala (icke-konfessionella) universitet? Mikael Stenmark argumenterar i sin text ”Att filosofiskt studera religioner och livsåskådningar” i Filosofiska metoder i praktiken för att religionsvetenskapens uppgifter är att försöka förstå, förklara och utvärdera religiösa och livsåskådningsmässiga företeelser och trosföreställningar. Det innebär att både kritiskt och konstruktivt analysera trosföreställningar och ibland föreslå lösningsförslag på problem för vissa religiösa föreställningar.   Karin Johannesson klargör i sin text ”Konfessionell religionsvetenskap” under vilka villkor som man enligt henne kan bedriva konstruktiv teologi eller konfessionell religionsvetenskap på statliga (konfessionellt neutrala) universitet. Normativ konfessionalitet – då man förespråkar en viss hållning – finns i två varianter. Den ena kallar Johannesson för ”om-så” konfessionalitet och den innebär att man klargör sina antaganden, visar medvetenhet om att dessa inte är självklara utan kan problematiseras och att ens slutsatser är beroende av dessa antaganden. Man diskuterar andra antaganden och inser att ens egna inte är de enda möjliga vid universitetet. Den icke-så konfessionella hållningen, däremot, kännetecknas av att ens antaganden ges en absolut karaktär och man avvisar implicit eller explicit möjligheten av andra utgångspunkter. Denna är inte acceptabel medan den förra är det, menar Johannesson. Hålltider för avsnittet: 0:00– 2:30 Presentation av första tematiken: kan man vara religionsfilosofiskt normativ på universitetet? 2:30 Karin Johannessons och Mikael Stenmarks texter 3:15 normativitet och konfessionalitet 4:00 Vad betyder konfessionell? 4:35: Stenmarks artikel och de tre uppgifterna för religionsvetenskapen: förstå, förklara och utvärdera religion och religiösa föreställningar. 6:25 Inom all filosofi görs normativa anspråk 7:20: Varför skulle det kunna vara ett problem att vara normativ? 8:20 Hedenius och Hägerströms inflytande över teologin respektive filosofi 12:50 Teologiska fakultetens övergång från att tala om uppenbarelse till att enbart vara deskriptiv. 13:35: Karin Johannessons text: ”Konfessionell religionsvetenskap: vad är det?” fyra typer av konfessionalitet: - ekonomisk konfessionalitet (forskning finansierad av en representant för en livsåskådningstradition) - utövande konfessionalitet (ber i undervisningssituationer) - innehållslig konfessionalitet: forskaren är intresserad av en viss konfession, eller forskningen är innehållsligt relevant för en konfession. - normativ konfessionalitet: a) om-så konfessionalitet (argumenterar utifrån antaganden, som görs explicita och som man artikulerar att de inte är de enda möjliga och är i dialog med andra möjliga antaganden) b) inte-så konfessionalitet (argumenterar utifrån antaganden som är principiellt privilegierade, det vill säga de kan inte problematiseras eller överges) 16:45: Karin Johannessons definition av om-så respektive inte-så-konfessionalitet 21:20 Johannessons distinktion mellan ontologisk och metodologisk expansion 23:30: Eriks kritiska synpunkter: en historisk ingång 26.20: Christoffers respons på Eriks kritik 28.30 Erik responderar 29.00: Deltagande som förutsättning för förståelse?   Del två 30:00 Poetisk filosofi/Filosofisk poesi 32:55 Essungers text 33:10 Ryska formalisternas begrepp ”främmandegöring” som central för den poetiska språkfunktionen. 34:10 Essungers analysexempel ”filosofisk poesi” snarare än ”poetisk filosofi”? 35:10: Finns det en parallell mellan filosofins relation till poesin i Essungers text och Quines syn på relationen mellan filosofi och naturvetenskap? 37:50 Essungers definition av poetisk filosofi: filosofi som bedrivs i en tänkt dialog med en självständig och sensibel mottagare. 38:50: Essunger/filosofen som sensibel mottagare av poesin. 39:40 Vad är relationen mellan den filosofi som poesin uttrycker och den filosofi som poesin stimulerar hos den filosof som läser poeten? 40:40 Quines syn på relationen mellan filosofi och naturvetenskap som analogi till relationen mellan filosofin och litteraturen enligt Essunger. 43:30 vikten av att integrera olika sätt att bedriva filosofi. 44:00 Styrkan med den typen av filosofi som Essunger skriver fram 47: Epstein: filosofin handlar om att fördjupa ens existentiella relation till tillvaron 48:45 Filosofiska känslor: orienterade mot tillvarons grundläggande, fundamentala karaktär. 49:50: Filosofi är kärlek till vishet och inbegriper alltså känslor och inte bara tankar. 50:25: Eriks kritiska synpunkter: För bred förståelse av filosofi 53:50 Christoffers respons på Eriks kritiska synpunkter 54:45 Skillnaden mellan filosofi och poesi: sårbarheten för fakta 56:45: Likheten mellan religion och filosofi: relationen till verklighetens yttersta natur Länkar: Boken i nedladdningsbart format: Filosofiska metoder i praktiken. Artikeln "Lyrical philosophy or how to sing with the mind"

In The Irony of the Ideal: Paradoxes of Russian Literature (Academic Studies Press, 2018), Mikhail Epstein offers strategies on how to engage with texts in the current continuum. Based on the subversion of linearity as a principle component of chronological construction of literary phenomena, Epstein’s new book emphasizes the idea... Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

In The Irony of the Ideal: Paradoxes of Russian Literature (Academic Studies Press, 2018), Mikhail Epstein offers strategies on how to engage with texts in the current continuum. Based on the subversion of linearity as a principle component of chronological construction of literary phenomena, Epstein’s new book emphasizes the idea of text as a node or cluster that includes and incorporates multiple elements which intersect and collaborate, producing a diversity of cultural/literary echoes. To proceed with these lines, Mikhail Epstein re-visits Russian literature from the perspectives of paradoxes that arise when multiple views and points are considered. Starting with the exploration of Pushkin’s works, this book, at first glance, may give the impression that the author undertakes a chronological approach. However, Pushkin is situated alongside Goethe: Epstein does not simply offer comparative explorations; he seeks to outline matrixes that contribute to the illumination of paradoxes that shape the development of Russian literature. It should be noted that this conversation is not limited to the study of one national literature: Epstein’s idea of texts/literatures as megatexts that embrace a multiplicity of texts that we conventionally connect with certain historical periods or cultural contexts is productive for revisiting literary history on a larger scale. In this interview, Mikhail Epstein notes that The Irony of the Ideal is executed in a rather traditional way. While it may be true—the approach to texts offered in this research, however, may indicate otherwise—this traditional way functions in an innovative manner, producing further proliferations of the familiar. The Irony of the Ideal consists of six parts, each exploring a different angle of Russian literary paradoxes: the titanic and the demonic, the great and the humble, the word and silence, madness and reason, etc. In addition to identifying paradoxes that shape Russian literature, Mikhail Epstein also attempts to illustrate their continuity and flexibility. Thus, for example, readers are offered to examine famous Russian characters, which can be summarized as meek—of course at first glance—in the continuum of literary and cultural echoing. The Irony of the Ideal asks us to subvert some literary expectations in order to explore versatile layers of both texts and reading. Another intriguing point is the combination of word and silence that also contributes to the creation of controversies that Russian literature appears to indulge in and to be involved into: language produces not only sound environment, so to speak, but silences as well. In a subtle way, Epstein guides his readers through the labyrinths that language—and texts as well—generates. In the final chapter, “Madness and Reason,” Mikhail Epstein includes the periodic table of Russian literature (cycles and phases of development), providing brief summaries for each cycle. However, the final stage of the table, Cycle 4 “The new sociality. Metapolitics: play with the signs of various political systems, political-literary-theatrical hybrids,” is marked with blank sections. This silence, as Mikhail Epstein mentions in the interview, is an invitation to further develop current cultural developments and to maintain current dialogues concerning the nature of literature, language, text. It is an invitation extended to readers to indulge in the multiplicities of texts which are perceived as ever-evolving entities. This understanding of texts invites a reader who looks forward to exploring textual tapestries surpassing the boundaries of time and space. Mikhail Epstein is Samuel Candler Dobbs Professor of Cultural Theory an... Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

In The Irony of the Ideal: Paradoxes of Russian Literature (Academic Studies Press, 2018), Mikhail Epstein offers strategies on how to engage with texts in the current continuum. Based on the subversion of linearity as a principle component of chronological construction of literary phenomena, Epstein’s new book emphasizes the idea of text as a node or cluster that includes and incorporates multiple elements which intersect and collaborate, producing a diversity of cultural/literary echoes. To proceed with these lines, Mikhail Epstein re-visits Russian literature from the perspectives of paradoxes that arise when multiple views and points are considered. Starting with the exploration of Pushkin’s works, this book, at first glance, may give the impression that the author undertakes a chronological approach. However, Pushkin is situated alongside Goethe: Epstein does not simply offer comparative explorations; he seeks to outline matrixes that contribute to the illumination of paradoxes that shape the development of Russian literature. It should be noted that this conversation is not limited to the study of one national literature: Epstein’s idea of texts/literatures as megatexts that embrace a multiplicity of texts that we conventionally connect with certain historical periods or cultural contexts is productive for revisiting literary history on a larger scale. In this interview, Mikhail Epstein notes that The Irony of the Ideal is executed in a rather traditional way. While it may be true—the approach to texts offered in this research, however, may indicate otherwise—this traditional way functions in an innovative manner, producing further proliferations of the familiar. The Irony of the Ideal consists of six parts, each exploring a different angle of Russian literary paradoxes: the titanic and the demonic, the great and the humble, the word and silence, madness and reason, etc. In addition to identifying paradoxes that shape Russian literature, Mikhail Epstein also attempts to illustrate their continuity and flexibility. Thus, for example, readers are offered to examine famous Russian characters, which can be summarized as meek—of course at first glance—in the continuum of literary and cultural echoing. The Irony of the Ideal asks us to subvert some literary expectations in order to explore versatile layers of both texts and reading. Another intriguing point is the combination of word and silence that also contributes to the creation of controversies that Russian literature appears to indulge in and to be involved into: language produces not only sound environment, so to speak, but silences as well. In a subtle way, Epstein guides his readers through the labyrinths that language—and texts as well—generates. In the final chapter, “Madness and Reason,” Mikhail Epstein includes the periodic table of Russian literature (cycles and phases of development), providing brief summaries for each cycle. However, the final stage of the table, Cycle 4 “The new sociality. Metapolitics: play with the signs of various political systems, political-literary-theatrical hybrids,” is marked with blank sections. This silence, as Mikhail Epstein mentions in the interview, is an invitation to further develop current cultural developments and to maintain current dialogues concerning the nature of literature, language, text. It is an invitation extended to readers to indulge in the multiplicities of texts which are perceived as ever-evolving entities. This understanding of texts invites a reader who looks forward to exploring textual tapestries surpassing the boundaries of time and space. Mikhail Epstein is Samuel Candler Dobbs Professor of Cultural Theory an... Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

Listen to Mikhail Epstein talk about "PreDictionary".