Podcasts about liksom

1920-talets författare sörjde inte bara alla döda, utan främst att mänskligheten gått förlorad. Anna Thulin funderar över hur det påverkade romankonsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2020-10-01. Texten är inläst av Sofia Strandberg.Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till.Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker – romaner som Thomas Manns ”Bergtagen”, André Gides ”Falskmyntarna”, Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” och Herman Hesses ”Stäppvargen”. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro.Thomas Mann har kallat människan för ”livets sorgebarn”. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden – romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna.Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande.På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Det ger avtryck i litteraturen.Några böcker om första världskriget kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman ”På västfronten intet nytt”, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden.1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget – utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: ”Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar.”Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande – eller på nytt – i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne – för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen.Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid…. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser?Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: ”Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga.” Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter.Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg.Text: Anna Thulin, journalistTal: Sofia StrandbergLäsning och lyssningÅke Lundqvist: ”Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner”, Carlssons bokförlag, 2018.”Knausgård: In Search of a New Form” av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019.

Fredag! Det firas in med ett nytt avsnitt, det vet ni vid det här laget. Marcus ligger inne med djävulsk bakfylla och Viktor flinar åt det. Valborg har varit och med det en långhelg. Fantastiskt trevligt. Vi pratar såklart om det och lite nyheter. Sverigeresan tar oss till Östergötland och H.A.R.R.E.L. Det innebär Rom såklart! Mycket trevligt. Avsnittet finns på din favoritplattform för podcasts. Ha en underbar helg och lyssna gott! https://desnackaralkohol.com 

En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi det inte. Hur får man dem att väga lika tungt som den enda? Eva-Lotta Hultén funderar på död och acceptans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid 77 års ålder drabbades en vän till mig av dödlig cancer. Han fick beskedet att han med medicinering kanske kunde leva ett par år till. Utan insatser hade han bara några månader kvar. Han satte sig in i vad behandlingen innebar och valde bort den med argumentet ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd”.Jag kom att tänka på honom när jag såg Pedro Almodóvars film ”The room next door”; en berättelse om att komma till ro med, och ta makten över livets slut. Martha har drabbats av cancer och hunnit acceptera sin förestående död när hon erbjuds en experimentell ny behandling och väljer att genomgå den. När den visar sig inte fungera bryter hon ihop och ångrar att hon tackade ja.Läkemedlen ledde till diarréer, uppkastningar, trötthet och smärta. Hon borde aldrig ha gett efter för de falska förhoppningar som läkarnas utsagor gav. Det rubbade hennes mentala jämvikt, gjorde hennes liv outhärdligt och riskerar att göra hennes död ovärdig, förklarar hon för sin väninna Ingrid. Martha tycker att hon förtjänar en bra död och väljer nu bort fortsatta vårdinsatser. Hon hyr ett hus och bjuder med Ingrid som sällskap, medan hon gör sig redo att ta sitt eget liv. ”Vad är poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?” frågar hon Ingrid, som är mycket kluven inför Marthas projekt och sin egen roll i det.Ingrid är författare och hennes senaste bok är ett försök att hantera den egna dödsskräcken. I filmens inledning slår hon fast att för henne känns döden onaturlig och hon kan inte acceptera att något som är levande måste dö. Jag har hört och läst andra, verkliga, människor uttrycka samma sak. Men vad kan vara mer naturligt än att det som lever måste dö? Andra varelsers död är rentav en förutsättning för våra liv ­– och det mesta av det vi stoppar i munnen är, eller har varit levande.Med rätt kost och en hälsosam livsstil försöker ändå många av oss att öka våra utsikter till långa liv. Nu sysslar allt fler också med vad som kanske kan ses som en uppgraderad version av att ta hand om sig själv: biohacking, som innefattar att med stora mängder data om den egna kroppen optimera sina chanser till ett långt liv.Somliga menar att möjligheten att leva till vi blir 150 eller 200 år redan ligger inom räckhåll. Liksom kanske rent av evigt liv, om vi omdefinierar vad vi menar med begreppet liv. Det finns de som forskar på hur vi ska kunna tanka över våra jag i datorer och leva vidare som maskiner, eller hur vi ska kunna byta ut delar av oss för att likt Frankensteins monster bli ett hopplock av olika kroppar. Några tusen personer runtom i världen har redan betalat stora summor pengar till ett företag för att bli nedfrysta efter sin död. De vill kunna återupplivas i framtiden, när möjligheterna för att bota vad det nu var de dött av antas vara bättre. Billigast är att bara frysa in huvudet, vilket förutsätter tillgängliga kroppar att låta transplantera sitt huvud på. Kanske kan någon framtiding övertalas att donera sin, i utbyte mot att få det kvarvarande huvudet infryst i väntan på ännu bättre tider?Att känna tacksamhet och vara nöjd är effektiva sätt att höja sin lyckonivå men vår samtid gör allt för att motarbeta oss i det avseendet. Tidsandan säger oss att det är mesproppar utan ambitioner som är nöjda och tacksamma. Överallt möter vi reklam som berättar för oss att man alltid ska vara hungrig på mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi alla hela tiden ska sträva efter att lägga mer materia, fler upplevelser, mer mat och fler relationer under oss. Att vara nöjd är idag kanske något av det mest subversiva – och nödvändiga – vi kan ägna oss åt. Men går det att nöja sig med annat än mesta möjliga också när det kommer till livslängd? Vad gör det med vår död om vi aldrig tillåter oss att tänka att nu räcker det?En äldre släkting gjorde en liknande erfarenhet som Martha. Hon hade vid fyllda 93 accepterat att hon skulle dö när läkarna föreslog en ny behandling – som misslyckades. I stället för att dö i ro så lämnade hon livet med mer smärta, förvirring och ångest längs vägen.Att dö är att lämna plats för någon annan, sa Karl-Ove Knausgård i en intervju. Utan död, ingen plats för nytt liv. Så hur ska vi hantera att många inte alls är beredda att ge upp sin plats? Vilka ska ha företräde till den här jorden? Vi är redan för många. Ska vi prioritera de redan existerande människor som vill få leva i 200 år eller de som vill få skaffa barn? Är rätten till ”evigt” liv viktigare än vårt behov av nya unga människor? Vi kanske borde börja fråga oss om längtan efter evigt liv verkligen bidrar till vår lycka? Filosofen Martin Hägglund menar i boken ”Vårt enda liv” att det är just det faktum att våra liv är ändliga som ger dem värde. Utan bortre gräns blir det meningslöst att verkligen ta vara på livet. Han polemiserar inte mot biohacking utan mot den religiösa tron på ett liv efter detta men det gör inte hans tankar mindre relevanta när det kommer också till det enda liv vi kan vara helt säkra på att få leva. Hur långt är ett gott liv? Så långt som möjligt, eller finns det andra gränser att förhålla sig till?I ett samhälle som lärt oss att mer alltid är bättre kan det vara svårt att säga stopp när det bjuds på mera liv. Särskilt som vi gärna pratar om cancer och andra svåra sjukdomar som något vi ska ”vinna över”. Men kanske kan de flesta av oss, när livet börjar närma sig sitt slut, faktiskt omfamna ändligheten? Om inte annat så visar forskning att ånger vid livsuppehållande behandlingar, som till exempel cytostatika, vid terminala sjukdomar inte är helt ovanligt. Ett kortare men behagligare tidsspann kan nog för många vara mer värt än ett långt om vi bara slutar se det som att vi är veklingar som inte kämpar när vi accepterar vår egen död.Martha och Ingrid har bestämt att Marthas sovrumsdörr ska stå öppen. Den dag Ingrid ser den stängd så vet hon att Martha är död. Varje morgon då Ingrid finner dörren öppen får vi se lättnaden i hennes ansikte. Marthas plågade kropp och själ är henne fortfarande mycket kära. Martha passar på när Ingrid är ute och träffar en annan vän. Hon sminkar sig, klär sig vackert och får en lätthet över anletsdragen. Det är blå himmel och hon stänger sovrumsdörren utifrån, tar sitt eutanasipiller och lägger sig i en av solsängarna på altanen.Det är förstås inte alla som har Marthas mod. Jag betvivlar att jag själv har det, men hoppas att jag, när min tid är kommen, i alla fall inte behöver brottas med rädslan att känna mig som en förlorare, utan att jag lugnt kommer att säga: ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd.”Eva-Lotta Hulténförfattare och journalist

Våren är i gång. Liksom närbedrägerierna. När Malmö stad ville kolla hur väl de anställda klarade av phishingförsök fick de avbryta testet. Alltför många gick på det. Minnesmärket över terrorattacken på Drottninggatan är faktiskt löjligt. Snuttefiltar är för barn och idén med uppvärmda minnesmärken som publiken kan kladda på är just kladdigt. Det är tidstypiskt att eländet får god kritik. Att vänsterpartisters antisemitism beskrivs som "misstag" är skrattretande. Man vidarebefordrar inte bilder som kunde ha publicerats i SS-tidningen Der Stürmer av misstag. Men den öppna antisemitismen tillåts ofta passera, även på universiteten, där Doku grävt fram vad en del universitetslärare häver ur sig utan konsekvenser. Är amerikanerna på väg att fly sitt land? Nja, men en hel del akademiker och forskare tittar sig ändå omkring. Kommer amerikaner, som annars brukar vara så rädda för okända länder, i och med detta bli mer kosmopolitiska? Vi får väl se. Det brukat vara en viss typ av amerikaner som väljer att bli européer, som vi påmindes om när vi såg Johan Rabaeus som Gertrude Stein på Dramaten. Och så Trump. Suck. Och Albin Sandell, 28, som hittat på krismat. Och sist ett försök till barnbokskanon, som en hyllning till Marianne von Baumgarten, som begravdes i fredags. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

TÄVLING! Vinn en föreningsbod från Hörmann, totalt värde 49 000 kronor. In på Studio Allsvenskans Instagram och följ reglerna i inlägget:https://www.instagram.com/p/DH3ANWsMZeD/Årets fotbollsdeal är här! TV4 och Studio Allsvenskan har just nu ett samarbete där du för endast 249 kr/månaden får TV4:s Sportpaket (Allsvenskan, Superettan, Serie A, LaLiga, Svenska Cupen, Sveriges herrlandskamper plus massa mer). Ordinarie pris är 349 kr/månaden så detta erbjudande innebär 100 kr rabatt varje månad! Gå in på https://www.tv4play.se/kampanj/studioallsvenskan för att ta del av erbjudandet!Som vi älskar måndagar.Birro, Henke, Hugo och Tim är era guider till allsvenskans andra omgång och vi ger er allt från alla matcher.Den fullständigt halsbrytande vackra inramningen runt AIK:s hemmapremiär är givetvis en snackis. Liksom snacket om att äntligen frige Guidetti och låta honom starta. Vi snackar om Djurgårdens skadekaos inför Europa-matchen, Bajen vinner borta mot BP och Blåvitt vinner också efter viss kramp mot Halmstad.Birro hade spikat Östers seger mot Häcken och så undrar vi över varför Mjällby ser så tungfotade ut hemma mot Gais.Varje månad dukar vi upp podd-djungelns vackraste glänta och ger er allt från läktarna, städerna och matcherna i hela omgången.Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: Twitter!Facebook!Instagram!Youtube!••TikTok! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi är tillbaka och nu har allsvenskan dragit igång på ritigt, väntan är över och vi kommer gå ur vår dvala.Herrarnas seger i Stockholm avhandlas likaså damerna förlust på hemmaplan och lite annat smått och gott.Häng på det blir kul!

Det händer väldigt mycket i vår omvärld nu. USA:s roll och därmed förhållande till Ukraina och resten av Europa kan vara på väg att ändras helt. Samtidigt fortsätter Rysslands krig i Ukraina. Men är det på väg att bli fred? Vad är Rysslands mål med de här fredsförhandlingarna? Och vad innebär egentligen fred? Vill parterna ens ha det? För vad händer i Ryssland om det skulle bli det? I det här avsnittet medverkar Charlotta Rodhe, från Utrikespolitiska institutet, och pratar om just de här frågorna. Liksom hur man i Ryssland ser på det här med krig och fred gentemot oss i väst.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Hva gjør du når du har løyet på deg en kjæreste og er redd for at de rundt deg skal oppdage det? Hvordan skal Gen Z få seg bedre jobber, og hvordan kan man konfrontere kjæresten med OnlyFans-bruken hans? Fra studio løser Sander, Stephany og Simen dine student- (og verdens)problemer!Med Sander Moen Johansen (teknikk), Stephany La Rosa og Simen Vorhaug Yazdan.PS! Vil du at vi skal løse ditt problem i neste sending? Send det til oss (anonymt) via skjemet som er lenket i Instagram-bioen vår @baklengsil!

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var inte okomplicerad. Men stark. Elisabeth Hjorth skildrar deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”.1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”Elisabeth Hjorthförfattare, etiker och professor i litterär gestaltning LitteraturMarguerite Duras:Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms förlag, 2017.Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988. FaktaMarguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

Den grova organiserade brottsligheten får ju mycket stor påverkan på det svenska samhället på en mängd olika sätt. Det rapporteras det löpande om i Trygghetspodden. En ytterligare aspekt på det här är att kriminella även infiltrerar vitala delar av samhällskroppen, som till exempel rättsväsendet. I det här avsnittet medverkar Lasse Wierup. En av Sveriges mest rutinerade kriminalreportrar, med över tre decennier inom yrket. Han har skrivit en bok om det här ämnet, Maffiapakten. I avsnittet berättar han om hur det här kan gå till. Vilka effekter det får på vårt samhälle. Samt på den tillit, som byggts upp i förtroende mellan medmänniskor och för samhällets institutioner, under hundratals år. Liksom att det inte är som man kanske skulle kunna tro, att de kriminella främst själva initierar infiltrationen, utan att det istället görs av samhällets betrodda. De som i sin yrkesroll har som uppgift att värna vårt samhällsbygge. Foto: Evelyn HocksteinHör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Ultraaktuellt är tillbaka, nästan på dagen fem år efter det allra första avsnittet. Liksom i premiäravsnittet tar vi upp Transgrancanaria, den här gången med Ida Nilsson som vann Advanced-distansen, och 20-årsjubilerande Skövde 6-timmars, där damerna dominerade på Internationella kvinnodagen, med den längsta distansen sedan 2017, av vinnaren Eleonora Olsmats. Dessutom har Sandra Lundqvist sannolikt sprungit in sig till ännu ett VM i 24-timmars, genom att vinna i finländska Espoo på en distans som bara Maria Jansson har överträffat. Johnny Hällneby är med som bisittare. Och då det är årets första Ultraaktuellt går vi också igenom en hel del annat som har hänt sedan sist. 00:00 Intro 00:52 Introt från premiäravsnittet i mars 2020 01:51 Tillbakablick första avsnittet 05:15 Jennifer Asp intervjuar Stefan Ehrin eftger Transgrancanaria i mars 2020 05:58 Mer tillbakablick 06:46 Konflikt i GOMU - Global Organization of Multi-Day Ultramarathoners 08:29 Camille Herron är tillbaka, men ingen ursäkt 09:32 Rekord och rekordförsök på 48-timmars 10:57 Stian Angermund tillbaka och har delvis fått upprättelse 12:47 Transgrancanaria 15:44 Intervju med Ida Nilsson 22:42 Eftersnack Ida Nilsson 23:42 Extrema vintertävlingar i Sverige 23:50 Clarens sexa i Spine Race Winter 24:40 Arctic Spine Race 25:20 Lapland Arctic Ultra 26:04 Skogs-Ultra Storstenshöjden (SUS) 26:59 Sandsjöbacka Trail 31:10 Snapphaneracet 32:50 Höga Kusten Winter Trail 33:42 Skåne Frozen Trail 35:14 Sörmlands Winter Trail 36:14 Älvdalen Winter Trail 38:11 Borenshill Backyard Ultra, Falsterbo Backyard & Hoppledet 12H Backyard 41:35 Silverticket-tävlingar till lag-VM i backyard ultra utsedda 42:24 Bestig ett berg i Hammarbybacken 43:40 the gax walkaerle noctum 44:33 Karlstad 6-timmars 46:19 Espoo 24-timmars 46:52 Intervju med Sandra Lundqvist 54:02 Eftersnack Sandra Lundqvist 56:09 Skövde 6-timmars 01:01:25 Intervju med Eleonora Olsmats 01:09:01 Eftersnack Eleonora Olsmats 01:11:02 Kommande tävlingar

Vissa material hör ihop med vissa ting, ger det dess form. Det är därför den gamla bakelittelefonen fortfarande i mobiltider fungerar som telefonsymbol. Olle Holmqvist hyllar en hållbar plastsort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2018-09-11.Den här signalen, den framkallar en inre bild, för många inte för alla. Det beror lite på din ålder. Vid cirka ‎‎50 års ålder går en gräns. Vi äldre ser för vår inre syn den klassiska telefonen. Den är svart. Där finns en ‎rund skiva med siffror att slå. Där ligger den där behändiga. Hörluren. Örat till den ena, övre delen, den undre ‎där sladden tar vid till munnen. Det har pratats en del genom tiderna i den där apparaten. Genom tiderna ‎betyder konkret från 1930-talet till något år in på vårt årtusende.‎‎ Telefonen kom ungefär samtidigt med stumfilmen. Där kan vi se människor tala. Mästaren Chaplin, bockar ‎och ler, lyfter på hatten. Vi ser att han talar till damen som just fått sin ruta pangad av hans pojke. Men ‎innan filmen fick ljud, fick filmmakarna tillgång till ett annat sätt att illustrera tal. I stumfilm från året ‎‎1915 bråkar mannen och kvinnan om vem som ska tala i telefonen. Telefonen ser ut som en kakburk med ‎en mikrofon som sticker upp. Hon håller i hela apparaten, vänder ryggen åt mannen och hindrar honom ‎komma åt.En annan scen, nu från 1930-talet: Max Hansen, spelar sin egen tvilling. Svart-vit film. Sitter på kontor med – skrytigt nog två ‎telefoner. Bägge ringer. Han bryr sig inte. Men bordstelefonerna syns och hörs. De deltar i intrigen.Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎I sökmotorn skriver jag in telephone och movie och scene. Upp kommer tio ‎förslag på de tio bästa telefonscenerna. I samtliga står en person, oftast en man, med en liten dosa i handen ‎tryckt mot kinden. Och ansiktet i närbild.‎Något har hänt med telefonen.‎‎ Under bordstelefonens storhetstid, när den var var mans egendom på ett särskilt bord i hemmet, det var då ‎som den hade sitt klassiska utseende. Redan de gamla grekerna, hade inte telefon även om ordet är ‎grekiskt, de funderade över frågan: Varför har ett visst föremål, av människan skapat, en viss form? ‎En av förklaringarna lyder: Det här föremålet har formats till just sin egna form därför att det fanns ett ‎råmaterial, lera eller trä till exempel, som gjorde den saken möjlig. En pilbåge kan formas av trä, men inte av lera. ‎Ett vattenkrus av trä blir inte så bra, inte förrän vi lärde oss tunnbinderi, på 1500-talet, men då bara till ‎stora kärl.‎ Den klassiska telefonen, den som Roosevelt använde när han talade med Stalin, den som min mamma ‎använde när hon förde, som jag tyckte, oändliga samtal med min moster i Söderhamn, den som ständige ‎sekreteraren använde när han ringde Nobelpristagaren, den apparaten hade ett kolossalt enahanda ‎utseende. Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎‎ Liksom den grekiska amforan krävde sin lera, så krävde telefonen sitt material. Det heter bakelit efter sin ‎uppfinnare belgaren Leon Hendrik Baekeland som patenterade bakelit från sin uppfinnarverkstad i Yonkers ‎New York, med tre förbättrade varianter åren 1907 till 1910.‎Men innan vi nosar lite på kemin så kan vi begå den alltid riskfyllda manövern att tänka kontrafaktiskt, vi ‎tänker som om – bakeliten aldrig uppfunnits. Vad har vi då för material?‎Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk.På ett vackert litografi, tecknat efter foto, sitter telefonens uppfinnare skotsk-amerikanske Alexander ‎‎(Graham) Bell och talar i det första telefonsamtalet. Med skäggiga och mustaschprydda herrar bakom sig.‎Då som nu, viktigt att vara med på bilden. Det var den 18 oktober, året 1876.‎Telefonapparaten är en vackert snidad pjäs, oklart av vilket material. Kanske porslin.‎Annars var trä det vanligaste materialet före bakelit, eller metallplåt. Bägge opålitliga i längden. ‎Ständigt nötande med ett rullhandtag före start. Trä spricker. Metall rostar. För ögat osköna former. ‎Lådans form berättar inte vad den är till för. En låda kan aldrig vara symbol för något specifikt. Men det ‎kan den klassiska bakelittelefonen!‎Och här bakelitens oöverträffbara fördel: formbarheten. Den mjuka massan kan pressas till önskad form, ‎den stelnar, blir fast och pålitlig. Rostar inte, brinner inte, tycks inte ens bli nött och sliten av tidens tand.‎Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk. Telefonapparaten kan reduceras och stiliseras till en bokstavsliknande symbol, innebörden: ring ‎oss! ‎‎Men på det kontrafaktiska gungflyt kan vi spekulera om en snidad trätelefon, i vackert björkträ,‎ formad som en bakelittelefon. ‎Men det suveräna materialet bakelit höll sig från omkring 1930 till 1970. Det kunde naturligtvis ‎användas till annat. Handtag, beslag, elkontakter.‎‎ En av naturens märkligare produkter år kåda. Men kemisten ‎Baekeland och hans generation kunde tämja – domesticera – naturens kemi. Han var redan förmögen på ‎en annan upptäckt, och i sitt egenfinansierade labb sökte han nu den konstgjorda kådan, formbar sedan stel ‎och hård.‎ Hans upptäckt var inget drastiskt genombrott genom en plötslig insikt – det som kallas Eureka – utan vad ‎många skulle benämna ”vanlig produktutveckling”. Han började med att försöka förstärka trävirke med ‎konstgjord kåda genom impregnering. Målet var klart och tydligt. Teknisk utrustning tillhandahöll möjligheten att laborera med olika kombinationer av tryck och temperatur, och han ‎syntetiserade så en produkt med rätt egenskaper. Och det utgående från bara två rätt triviala kemikalier, ‎fenol och formaldehyd. Det kunde, hävdade han användas till ”tusen och ett ändamål”, och blygsamt ‎uppkallade han produkten efter sig själv: bakelit.‎Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon Med buller och – pling – kom Ericssons första bakelittelefon år 1931. Stilla som snödrivan i skuggan smög hon bort i vårvärmen 40 år senare. Något annat kom i stället. Fortsatt produktveckling ledde till ‎andra plaster, flera färger, bakeliten alltid svart, och nu istället en tunn kåpa att ge den rätta formen Ihålig ‎ersatte den ersattes den mer kompakta ljutklumpen. Så kom mobilen. Men aldrig kan den i ensamt ‎majestät framträda i ruta eller på filmduk och ringa sitt genomträngande krav: Ikonen talar och säger: ‎kom och lyft min lur!‎Här har vi råvaran till ett bruksföremål som ingripit i några hundra miljoners människors vardagstillvaro, ‎‎vilket vi knappt noterat "klart man har telefon". ‎Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon i ordets ursprungliga betydelse. Och så tar den slut, vandrar in i intigheten, fast inte ‎riktigt.‎Men ännu denna dag händer det så här: Mina händer sträcker ut sig själva för att handskas med alla ‎skaft på alla kastruller och stekpannor, bakelit – när jag går ut ur lägenheten, fattar min hand om ‎bakelitkryckan på käppen. Utanför lägenheten griper handen om bakeliten på ledgången vid trappan ‎utför. Bakeliten är kanske odödlig.‎Genom bordstelefonen är den symbolen för allas rätt att prata med alla, var man än bor – med ‎sin geniala konstruktion, hörluren en yta mot örat, en annan nära munnen, ett enda grepp med en enda ‎hand, och högra handen – fri – att gestikulera med, är den också symbolen för en tid som nyss var här, men nu för alltid har upphört.Olle Holmqvistzoofysiolog och kulturdebattör

Den 4 februari 2025 drabbades Sverige av vad statsministern beskrivit som den värsta masskjutningen i svensk historia. Det här är ett avsnitt om massmordet i Örebro och pågående dödligt våld (PDV). Hör om hur det var under minnesceremonin en vecka efteråt. Hur polisen och Örebro kommun sedan tidigare hade arbetat för att vara förberedda på PDV. Liksom hur det var att vara inne på skolan när massmordet utfördes.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Är du, liksom nästan var 4:e person, överrörlig? Har du missat detta för att du kanske är stel som ett kylskåp ändå?  Att det är obekvämt att stå en längre stund kan vara ett symtom på överrörlighet Men vad innebär överrörlighet för din hälsa? Inte bara för dina muskler och skelett För allt från lymfsystem och matsmältning till din mentala hälsa Vad är överrörlighet och hur kan man missa det för att … läs mer Inlägget 368: Är du överrörlig (kanske stel som ett kylskåp ändå), liksom upp till var 4:e person är – och vad innebär det för din hälsa? Med Markus Greus dök först upp på 4Health.se by Anna Sparre.

Jakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i odödligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-26.På morgnarna när jag står framför badrumsspegeln och begrundar de djupnande vikarna i hårfästet faller min blick på en liten medicinflaska jag köpte en gång för många år sedan i en butik på Brick Lane i Londons East End. Flaskan innehåller något som heter Blessed Seed Oil, en hemlig mixtur som sägs hjälpa mot allt från impotens och håravfall till reumatism och ögonsjukdomar. Enligt någon guru som citeras på förpackningen innehåller Blessed Seed ”ett botemedel mot alla sjukdomar, utom döden”. Det låter förstås livsfarligt; ändå är det för det där citatet som flaskan har fått stå kvar på hyllan. Trots allt skänker den lite hopp i förgängligheten, hoppet om att även döden faktiskt är en sjukdom bland andra, även om vi till dags dato inte har hittat någon bot för den.En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum.Men vad vore den mänskliga civilisationen om vi inte åtminstone försökte? Den 7 april 1928 dog den sovjetiske forskaren och revolutionären Alexander Bogdanov i sitt laboratorium i Moskva. Dödsorsaken lär ha varit blodförgiftning, eller möjligen malaria. Bogdanov var en av den ryska revolutionens veteraner, han hade varit med när bolsjevikpartiet grundades och efter revolutionen ledde han den kommunistiska kultur- och propagandaorganisationen Proletkult. Men han var också besatt av tanken att partiets stora uppgift, när kapitalismen väl var avskaffad, var att övervinna döden. Hans idé var egentligen ganska enkel: med hjälp av regelbundna blodtransfusioner kunde man hjälpa kroppen att bromsa åldrandet och på så vis skjuta döden på en oviss framtid. I sitt Institut för Blodtransfusioner utförde Bogdanov under några år på tjugotalet en serie experiment, som alltså fick ett fatalt slut när han av misstag råkade byta blod med en malariasjuk patient.Den här historien är nästan glömd idag, men faktum är att i den ryska revolutionens tankegods var sådana här spekulationer inte oviktiga. Ursprunget finns hos författaren Nikolaj Fjodorov, som i några uppmärksammade skrifter i slutet av artonhundratalet proklamerade en rörelse han kallade ”kosmismen”, vars program gick ut på att mänsklighetens uppgift var att göra sig till herre över tid och rum – mer konkret verka för odödlighet och de dödas uppståndelse samt kolonisera rymden. Fjodorov själv var långtifrån någon revolutionär, ändå tog många revolutionärer till sig hans idéer och utvecklade dem under namnet ”biokosmism” som en logisk förlängning av det egna emancipationsprojektet. En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum. Avskaffandet av döden sågs inte minst som en fråga om upprättelse för dem som fallit offer för historiens tyranner; en befrielse som bara omfattade de levande var helt enkelt inte rättvis.Från att i årtusenden ha förankrats i det religiösa blev alltså drömmen om ett evigt liv till ett vetenskapligt och politiskt projekt. Liksom de kosmiska fantasierna: det var biokosmisternas idéer som tände gnistan till det som med tiden blev det sovjetiska rymdprogrammet, och när raketforskningen tog sina första stapplande steg på tjugo- och trettiotalen var de ideologiska banden fortfarande starka. Konstantin Tsiolkovskij, som brukar anses som det sovjetiska rymdprogrammets fader, var starkt inspirerad av Fjodorov, och även om Alexander Bogdanovs död på laboratoriebänken blev slutet för de revolutionära odödlighetsdrömmarna, så överlevde de alltså på sätt och vis i sublimerad form. De sovjetiska rymdfärdernas betydelse som symboler för den djärva, himlastormande kommunismen är omöjlig att överskatta.Men det här betydde inte att idéerna om odödlighet hade tömt ut sin politiska kraft. Nästan samtidigt som i Ryssland, mellan de båda världskrigen, pågick bland tyska kristna intellektuella en intensiv debatt om evighet och odödlighet. Bakgrunden var i stort sett densamma som hos biokosmisterna: en religiös världsbild som i takt med den moderna rationalismens framväxt krympt ihop till en historisk horisont där evigheten helt enkelt inte fick plats längre. Framför allt Darwins evolutionsteori hade fått de eviga perspektiven att framstå som myter och vidskepelse, och i den samhällssyn som växte fram vid nittonhundratalets början sågs det istället som den centrala uppgiften att ägna kraft åt att förbättra förutsättningarna för livet här och nu, helst med vetenskapliga metoder; en ambition som den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén redan 1916 kallade för ”biopolitik”. I pilens ännu oanade riktning låg förstås den rasbiologiska forskningen och nazisternas eugenik.Mot den här utvecklingen protesterade teologer som Franz Rosenzweig och Karl Barth. Tvärt emot att som de ryska biokosmisterna se odödligheten som en del av ett rationalistiskt samhällsomstörtande projekt, där forskning och ny teknik spelade en avgörande roll för att spränga jordelivets gränser, så såg de modernitetens materialistiska livssyn som själva grundproblemet. För Rosenzweig och Barth kunde den mänskliga tillvaron inte begränsas till ett ändligt, historiskt och materiellt, perspektiv. Som teologen Mårten Björk formulerar det i sin avhandling ”Life Outside Life” från 2018 sökte de sig bortom den förgängliga världen, mot dess ”utsida”. Det var där, i föreställningarna om evighet och odödlighet de fann det enda perspektiv som kunde ge människans tillfälliga, historiska existens en mening.som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människaDen politiska hållning som blev synlig från denna livets utsida handlade förstås inte ett dugg om att här på jorden förverkliga ett odödligt människosläkte och de dödas uppståndelse. Utan helt enkelt om hur man som människa bör leva, nämligen i ständig medvetenhet om döden och, särskilt hos Barth, i en strävan att undkomma den antagonistiska, nedbrytande kampen för överlevnad. Livet är mer än så, mer än död och dödande. Det är nog ingen överdrift att säga att Barth, Rosenzweig och andra tänkare i samma anda med sitt sätt att vända ryggen till en destruktiv historisk utveckling förebådade den civilisationskritik som ligger till grund för mycket av dagens gröna ekoideologi – som ju på många sätt också den försöker hitta ett politiskt metaperspektiv, ett sätt att se på världen från andra sidan utvecklingens gränser, med andra ord från dess kosmiska ”utsida”.Och visst är det så att politiken, i och med de senaste årens klimatlarm, mer och mer har fått en dragning åt den här sortens utsidesperspektiv? Helt logiskt, när man tänker på saken – för handlar kanske inte det politiska i sig om att överskrida det individuella livets horisont, i både tid och rum? De ryska biokosmisterna, mitt i sina utspejsade fantasterier, hade förstått den saken, och vår tids stamcellsforskning kan ju på sätt och vis ses som ett historiskt eko av Alexander Bogdanovs blodtransfusionsexperiment. Om det är svårt att tänka sig något mer dystopiskt än de kryotekniska laboratorier som om några hundra år kommer att återuppväcka sina nerfrysta kunder till en förstörd planet, så kan jag ändå tänka mig att odödligheten rent politiskt vore en bra idé, just för att den skulle vidga perspektiven och befria oss från de småskurna drivkrafter som förstör vår värld. Rent politiskt, alltså – för som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människa. Odöd, snarare än odödlig. Då tappar jag nog hellre håret.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturMårten Björk: Life Outside Life: The Politics of Immortality, 1914-1945. Göteborgs universitet, 2018.

Det är torsdag och dags för en ny resa i poddhistorien, nämligen tillbaka till avsnitt #100 093 när Åsskar och Gabriel satt i karantän under våren 2020 och berättade om landet Australien! Här är hela avsnittsbeskrivningen:  Gabriel och Åsskar är inne på sjätte dagen i karantän, men bestämmer sig snart för att inte prata om coronaviruset i dagens avsnitt utan fokusera på något annat, nämligen ett nytt land! Liksom i Europakalendern går dom igenom 10 snabba (som idag blev 12 långsamma) om landet, dessutom får du höra massa känguruskämt och komiska namn på öar som tillhör Australien.  Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos tidlösa och gränslösa dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag inser förstås genast att det är en överdrift, men tanken tål att tänkas: är det kanske så att poesin som litterärt fenomen blir särskilt livskraftig när den får växa på en ö? Till skillnad från prosan som behöver näringen från stora städer och från vida kontinenter hittar poesin sin form i en omgivning som begränsas av tydliga konturer, omgiven av ett främmande och obevekligt element som isolerar, det vill säga bokstavligen för-öigar diktaren och slipar tanken in på bara benet. Man kan rada upp namnen på de stora öpoeterna: Sappho på Lesbos, Irlands Yeats och Seamus Heaney, Elytis och Kazantzakis på Kreta, Derek Walcott på Saint Lucia. Och Jean-Joseph Rabearivelo på Madagaskar. Har de inte allihop någonting gemensamt?Som sagt, antagligen inte. Listan över undantagen blir förstås betydligt längre. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken när jag läser Rabearivelos poesi, rotad som den är i Madagaskars urskogar och röda jord, snärjd i de lianer som kartografiskt slingrar sig utmed öns stränder, hela tiden med en vaksam sidoblick mot horisonten, mot ett mytiskt ursprung någonstans på andra sidan havet, och med en längtan till de fjärran metropoler och kulturer som utgör den koloniala verklighetens flimrande hägringar. I dikten ”Trycksaker” manar han fram sin förväntan när postbåten kommer till ön med sin last av efterlängtade livstecken från världen bortom haven – ”dessa målande, svävande ark/ som kommit till mig från hela jordklotet”, som han formulerar det, och som för en stund befriar honom ur ”detta löjliga fängelse/ som förgäves övervakar bergen/ och skogarna, och haven”.Jean-Joseph Rabearivelo föddes 1901 som Joseph-Casimir; förnamnet ändrade han för att få nöjet att underteckna med samma initialer som sin store idol, den förromantiske filosofen och romanförfattaren Jean-Jacques Rousseau. Under hela sitt korta liv var han besatt av en stark, olycklig kärlek till den franska kolonialmaktens civilisation, dess ämbetsverk och traditioner, dess språk och dess kultur. Han härstammade på mödernet från en av öns kungliga familjer och hanterade sitt madagaskiska ursprung som en viktig lyrisk klangbotten i sina verk – men i grunden ändå som någonting han ville överskrida. Livet igenom hoppades han på en tjänst i den koloniala administrationen, och på att en gång få representera sitt land vid något stort evenemang i Paris. Inget av det blev verklighet. När han tog sitt liv 1937 hade han aldrig ens fått myndigheternas tillstånd att lämna Madagaskar. Med Ingemar Leckius pregnanta formulering i förordet till den första svenska utgåvan av hans dikter förblev Rabearivelo ”dubbelt landsflyktig, en furste av Ingenstans”.Ja – och Överallt, skulle jag vilja tillägga. För det är på många sätt just denna svävande, kosmopolitiska hemlöshet som gör hans dikter så på en gång både tidlösa och gränslösa. De dröjer i ena stunden vid en hemlig, mytisk källa mitt i urskogen för att i nästa tala till Keats grekiska urna; de kan besjunga sebutjurens seniga kropp eller det fasta gula skalet hos en mango och kastar sig sedan in i en målning av Gauguin. Allt är nära, allt är lika verkligt – från kullarna runt huvudstaden Antananarivo, som han aldrig lämnar, besvärjer han de böljande risfälten och eukalyptusskogens höga pelarsalar, busksvinen och utriggarpirogerna, och det i en fritt krängande lyrisk vers som ekar av symbolister som Rimbaud och Mallarmé. Allt hänger samman, som han skriver: ”samma himmel är alltid världens tak” – poetens språk är liksom brevbärarens postväska ett hemligt skrin för ”hela världens tanke”.Jag skulle tro att denna geografiska melankoli, denna smärtsamma försoning med världens väldighet är något som känns igen av var och en som någon gång färdats med fingret över en karta eller låtit blicken dröja vid bilderna från platser som man aldrig kommer att få se. För Rabearivelo förblev den alltså ohjälpligt ett öppet sår. Till skillnad från en annan samtida lyrisk pionjär från det franska Afrika, Senegals Léopold Senghor, som gjorde sig hemmastadd i imperiets centrum och med tiden blev en av dess starkaste antikoloniala röster, tvingades Rabearivelo till en tillvaro i marginalen. Visserligen publicerades hans dikter; visserligen förde han en livlig korrespondens med franska kollegor som André Gide – det kunde komma dussintals brev på samma gång med den där postbåten – men sin publik hade han huvudsakligen på Madagaskar, och den var begränsad. Liksom förstås den litterära offentligheten på ön.För mig hämtar alltså hans lyrik en särskild kraft just ur denna begränsning, denna isolering. De dikter som har överlevt till vår tid finns främst i hans två sena diktsamlingar ”Presque-songes” (Nästan-drömmar) från 1934 och ”Traduit de la nuit” (Tolkat från natten) som gavs ut året därpå. Båda genomströmmas av ett sorts revanschlystet, upproriskt svårmod som i den madagaskiska naturen och kulturen hittat verktygen för att, som han själv uttrycker det, ”göra tabula rasa med den västerländska verskonstens alla kineserier”. Här är han förstås på samma våglängd som många av de franskspråkiga diktare och konstnärer som i början av nittonhundratalet söker impulser till förnyelse i de traditionella utomeuropeiska kulturerna. Rabearivelo inser att han alldeles inpå knutarna har tillgång till just en sådan kraftkälla, och vill på samma sätt söka sig mot något ursprungligt och allmänmänskligt, förklarar han – ”genom att spörja min egen jord, genom att konfrontera mig blott med mina döda”.I ”Presque-songes”, som skrevs samtidigt på både franska och malagassiska och sedan 2024 också finns på svenska i sin helhet, blir det övergripande projektet att försöka mana fram den röst, den ”sång” han anar binder samman allt i tid och rum. Kaktusen med dess hårda pansar runt sitt livgivande vatten, lianernas kraftfulla slingrande, den gamle mannens blick som vaknar till med en ungdomlig glimt, makakernas gåtfulla tjattrande och anfädernas övervuxna gravar – allt talar med i grunden samma ton, en mörk vibration av trotsigt liv i skuggan av den annalkande döden: ”det svaga ekot”, som han skriver, ”av en inre sång/ som växer och mullrar”. Dikterna är kraftfulla och omedelbara, mättade med blixtrande konkreta bilder som i den följande boken, ”Tolkat från natten”, stegras till en ny nivå i en svit namnlösa strofer där Rabearivelo målar upp en alldeles egenartad, gnistrande mörkervärld. I dessa dikter, varav ett urval också finns på svenska, har de skarpa bilderna övergått i kusliga förvandlingsnummer, den livgivande sången i ett djupt, och närapå extatiskt, existentiellt främlingskap. Likt nattens ”svarte glasmästare” ser poeten sitt verk falla sönder mellan sina händer. Hjälplös och ensam. På väg från livets ö, till dödens.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturJean-Joseph Rabearivelo: Nästan-drömmar. Översättning av Eric Luth. Vendels förlag, 2024.Jean-Joseph Rabearivelo: Dikter. I urval och tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius. FIBs lyrikklubb, 1973.

Så, då var januari slut. Även för Kaffepojkarna. Men den milda vintern fortsätter. Liksom våra fredagsstunder på vårt alldeles egna poddkafé. Kom och dela en kopp med oss!

Här är ett avsnitt i serien IT-säkerhet och cyberhotet. Om ransomware-attacken mot det stora IT-företaget Tietoevry. För drygt ett år sen, med start under kvällen den 19 januari drabbades Tietoevry av den här attacken. Eftersom de är en stor leverantör av IT-tjänster drabbades inte bara dem utan även en lång rad myndigheter, regioner, kommuner och företag. I det här avsnittet får du höra om vad som hände, med start under den första kvällen. Hur attacken gick till. Vilket krisarbete som sattes igång hos företaget. Hur det är att drabbas av en sån här attack. Den kort- respektive långsiktiga påverkan, för både Tietoevry och deras kunder. Liksom om deras råd till andra, kring olika former av digitala attacker.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Det här är ett avsnitt av Trygghetsskapande myndigheter. Serien där de högsta cheferna för olika myndigheter medverkar. Nu har turen kommit till Ekobrottsmyndigheten. Hör deras generaldirektör om vad de gör för att förebygga och bekämpa ekonomisk brottslighet. Hur omfattande den ekonomiska brottsligheten är i Sverige. Kopplingen mellan ekonomisk och annan grov brottslighet. Hur kryptovalutor och AI kan användas för sådana här brott. Liksom varför man som kriminell inte ens behöver vara särskilt duktig på ekonomi utan ändå kan begå den här typen av brott. Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Ring P1 från Malmö om bland annat ensamhet bland äldre, religiös klädsel i skolan, felaktig överanvändning av liksom och Millennium-systemet. Programledare: Sofie Ericsson, ansvarig utgivare: Sabina Schatzl Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Liksom den snåle Scrooge i Charles Dickens julsaga tittar vi på våra jular bakåt i tiden, julen i år och kommande jular på Mallorca. Catharina springer på glöggpartyn hela december medan Helena påminner om vikten av att dela med sig

Det här är ett avsnitt i serien IT-säkerhet och cyberhotet. Den här gången med en lite annorlunda vinkel. Tidigare i serien har det huvudsakligen pratats om hotet och attacker mot Sverige. Men i det här avsnittet tas det istället upp om de som ofta utpekas som de som utför flest attacker mot oss i Sverige, Ryssland. Då hur de utsätts. Det med Carolina Vendil Pallin på FOI. Hör om hur Ryssland arbetade med sitt cyberförsvar innan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Om det stora antalet cyberattacker som genomfördes mot Ryssland när de genomförde invasionen och vilka följder det fick. Om deras brist på såväl personal som mjuk-och hårdvara. Liksom om Rysslands tudelade förhållande till Kina och Nordkorea.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Liksom 80 miljoner andra människor i världen, var Adam fast i speldjävulens grepp. Smusslande, lögner och ständig ångest till trots, fortsatte han gambla "nykter" tills han spelat bort 6.4 miljoner ur sitt och sina vänners företag. Efter fängelsestraff och ett rejält omtag i 12-stegsprogrammet är han idag fri från både substanser och spelberoende, och arbetar med att hjälpa andra ur spelmissbruket.

Vad söker vi i konsten: en spegelbild av världen eller ett redskap att förändra den med? Kulturredaktionens Mårten Arndtzén ser hur aktivism och idealism riskerar att tränga ut leken ur kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den december 2019. I filmen Shadowlands (1993) finns en scen som aldrig släppt taget om mig. Den amerikanska poeten Joy Gresham är på besök hos sin litterära idol och blivande make, C.S Lewis, i Oxford. Med sig har hon sonen Douglas, en pojke i bokslukaråldern som förtrollats av den brittiske författarens berättelser om det magiska landet Narnia. I den här scenen hittar Lewis pojken på vinden i sitt hus. Han har just sökt igenom ett gammalt klädskåp - precis ett sådant som bildar porten till Narnia i den första boken, Häxan och lejonet. Det här skåpet är förstås bara ett skåp. Och för Douglas, en besvikelse av metafysiska proportioner. Passagen mellan världar är en arketyp med djupa och vitt förgrenade, kulturella rötter. Dess förutsättning är förstås gränsen, den klara åtskillnaden mellan en ordning och en annan. Verklighetens och fantasins, det heligas och det profanas, vardagens och festens. Utan gränsen är också varje form av lek omöjlig. Det slår den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872–1945) fast i sin klassiska essä "Homo ludens", den lekande människan, från 1938: "Arenan, spelbordet, trollkretsen, templet, scenen, filmduken" - ja, till och med domstolen pekar han ut som en lekplats, otänkbar utan sin ram, "avgränsat, inhägnat, heligt område där särskilda regler gäller". Regler som inte tål något tvivel, för då störtar lekvärlden samman. Man kan tänka sig en fotbollsmatch där någon rullar in en andra boll på planen, eller ett schackparti där oenighet uppstår kring vilken regel som helst. Ändå är leken motsatsen till byråkrati. Dess väsen ligger i förmågan att entusiasmera, det roliga är dess mening. Dess första kännetecken är att den är fri, ja t.o.m frihet, skriver Huizinga. Hur går det ihop? Huizinga återger en anekdot, där en far försöker närma sig sin fyraårige son, som sitter på den främsta av en rad stolar och leker tåg. "Pappa", säger pojken "du får inte pussa lokomotivet, för då tror vagnarna att det inte är riktigt". Här finns alltså, redan hos ett litet barn, en ganska avancerad, dubbel blick på världen: pojken vet mycket väl att stolarna inte är tågvagnar. Och samtidigt är de det, så länge lekens rum kan fredas. Gränsen upprätthållas. Jag vet inte om pojken i Shadowlands, Douglas, hade låtit sig tröstas av detta - men ur lekens perspektiv fungerar klädskåpet verkligen som en passage till andra världar, så länge man accepterar att det bara är ett vanligt skåp. Också. Leken är, menar Huizinga, äldre än kulturen. Ja än själva mänskligheten, eftersom även djur leker. Men just den där dubbla blicken tycks gå förlorad i den civilisatoriska utvecklingen, på åtminstone ett av lekens områden: kultens. Inom antropologin finner Huizinga belägg för att den är verksam inom det man på hans tid kallar primitiva kulter. Den gamla tidens tro på andeväsen tycks inte vara helt igenom bokstavlig utan mer likna just leken, med dess dubbla blick på världen. I de moderna, monoteistiska religionerna krymper det förhandlingsutrymmet. Hashem, Allah och Kristus kan inte både finnas och inte. I konsten ser Huizinga också en nedgång, även om den kommer betydligt senare: sedan 1700-talet har konsten "förlorat mer än den vunnit av lekkvalitet", skriver han. Orsaken är inte minst dess allt högre, kulturella status: "Något av dess eviga barnslighet gick förlorat i den självsäkra kännedomen om egna benådade uppgifter". Homo Ludens kommer alltså ut 1938. Året innan har Berthold Brecht för första gången prövat sin "verfremdungseffekt" på scen: det dramaturgiska greppet att slå hål på illusionen och bryta igenom den så kallade fjärde väggen, till exempel genom att skådespelarna vänder sig ut mot salongen och talar direkt till publiken. Det här är bara ett av den konstnärliga modernismens oräkneliga angrepp på gränsen mellan konst och liv. Just den gräns förutan vilken ingen lek, i Huizingas mening, är möjlig. Men så är konsten inte heller någon lek, för Brecht. Inte ens en spegelbild av världen, utan en hammare att forma den med. Så här en dryg mansålder senare tycks det inte längre vara konstnären som håller i hammaren, utan publiken. Det är i varje fall den bild som förmedlas i den tyske konstkritikern Hanno Rauterbergs uppmärksammade essä "Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris". Som så många gånger förr står striden om konstens frihet, det nya är varifrån attackerna mot den kommer. Inte längre, i första hand, från konservativa opinioner eller klåfingriga makthavare. Utan från de delar av publiken som kan åberopa någon form av utsatthet eller underordning. Rauterbergs essä är uppbyggd kring ett pärlband av exempel på, ofta framgångsrika, censurkrav som rests av eller för ursprungsbefolkningar, afroamerikaner, känsliga studenter, kränkta kvinnor och plågade djur. Upplösningen av gränsen mellan konst och liv har, menar Rauterberg, lett till en förväntan att konsten ska representera livet - men inte som spegel, alltså som det är - utan istället som det borde vara. Konsten blir en kompensatorisk inrättning, museerna ett slags "rena" platser i en smutsig värld. En liknande förväntan kan man se på litteraturen, i debatter kring prestigefulla priser och bokmässor. Liksom på teatern och inom televisionen, när övergreppsanklagade skådespelare ersätts eller klipps bort. Konstens frihet krymper som en följd av förväntningarna på dess förmåga som hammare - utan att livet för den skull verkar låta sig formas i någon större utsträckning. När modernisterna gav sig på gränsen mellan konst och liv var syftet inte alltid så instrumentellt. Tag Marcel Duchamp och hans ready-mades; cykelhjulet, flasktorkaren och urinoaren. Föremål som leker med konstens gräns mot livet, som - snarare än att försöka forma världen i någon bestämd riktning - tycks vilja öppna den för något av konstens frihet. Först efter kriget får de sin ikonstatus som konstbegreppets nemesis - beviset för att allt kan vara konst, att gränsen bara är en konvention. Vilket inte alls verkar ha varit Duchamps avsikt: intervjuad av konstkritikern Pierre Cabanne säger Duchamp att han aldrig avsåg att upphöja cykelhjulet och flasktorkaren till konst. "Det skedde bara i distraktion", säger han, "som förströelse". Den här intervjun görs i mitten av 1960-talet, när Duchamp för länge sedan lagt konsten på hyllan och istället gjort sig en semi-professionell karriär som schackspelare - en verksamhet som till punkt och pricka stämmer in på Johan Huizingas lekbegrepp: tydligt avgränsat från livet och absolut regelstyrt. Det var vad alla trodde - fram till året efter hans död. 1969 invigs det verk Duchamp i hemlighet arbetat på i över två decennier, Étant donnés, på konstmuseet i Philadelphia, USA. För att se det måste man först passera igenom den särskilda sal museet har för Duchamps arbeten; ett slags initiation, där vi träder in i just den här konstnärens speciella värld. Längst in i hörnet öppnar sig salen mot ett litet rum. Det är tomt, men i ena änden avslutat med en kraftig port i trä. Hårt väderbiten, uppenbart uråldrig, tycks den utlova passage till någon helt annan slags plats. Vi kan se den genom två små titthål i dörren: ett märkligt landskap badande i krispigt ljus, och med detaljer som kan oroa eller attrahera eller både och - som en naken kvinnokropp på en bädd av kvistar. Men närmare än så kommer vi inte: dörren saknar handtag. Vi kan förstås slå in den, och tvinga oss in. Men då skulle illusionen brytas, och istället för en värld skulle vi få en konstruktion; istället för ett mysterium: en atrapp. Vi skulle ha brutit mot reglerna, och överskridit gränsen. Och "så snart reglerna sättas åsido", konstaterar Johan Huizinga, "störtar lekvärlden samman. Då är leken förbi". Precis intill titthålen har träet i dörren en annan nyans, kanske är det spår av besökarna? Ett halvt sekels slitage från lekande människor. Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se

I helgen som var utspelade sig historiska händelser i Syrien. Familjen Al-Assad störtades, efter 54 år vid makten. I det här avsnittet är Trygghetspoddens Anders Königsson på Sergels Torg i Stockholm, dagen efter maktövertagandet för att prata med glada syrier som firar det som hänt. De berättar om sina tankar och känslor kring det som hänt. Hur kriget påverkat dem. Liksom hur det här kan påverka såväl landet Syrien som hela Mellanöstern och resten av världen.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Nyss hemkomna från Manhattan, där humöret alltid blir gott. Vem kan sura när man har Central Park, Waverly Inn och Ciprianis? Men Brooks Brothers har övergivit sin fina affär. Och vänstern, både där och här, verkar osäkra på om mord är fel. I varje fall om man mördar VD:ar på försäkringsbolag. Är en ny Baader-Meinhof-era i görande? Fokus julfest — tack och lov utan julbord — var kul som alltid. Tack Jon och Julia för det. På SvD ledares julmottagning var Edward Blom och förklarade att julbord inte ska ätas för att de är goda, utan för att det är tradition. Vi hämtar skinkan från &Kött i Ystad, vilket garanterar att den både är traditionell och god. Nobelbankettens löjliga gröt var typisk. Kan man verkligen lita på en mager kock? Vad är det med Centerpartiet och pedofili? Är det inte dags att försöka svara på den frågan nu? Och så årets undersökning om vad stockholmare knarkar för något i olika stadsdelar. Alltid lika intressant. Liksom de amerikanska späckhuggarna som åter börjat bära laxhatt. Däremot är SJ lika kasst som vanligt. Borde inte alla de som hittar på biljett-, elpris- och journalsystem omedelbart få sparken? Det skulle göra allt bättre. Och så fixar vi efter en inbjudan till Sagerska, men vill gärna att det serveras snaps. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * Jocke har fått ännu en smäll av sin barndom och har gått ner i ett mörkt svart hål av ångest. Jonna berättar om hans mående, om deras bröllopsdag, och när de betalade 3000 kronor för en taxiresa i Rom. Jonna berättar också om den stundande resan till Spanien som kan gå hur som helst, eftersom Jocke och Jonna ska resa helt själva - utan någon vuxen som tar hand om dom…

Både här i Trygghetspodden och i andra medier tas det upp mycket om den grova brottsligheten och de stora följdverkningar den får i samhället. Men samtidigt fortgår ett annat stort samhällsproblem, som det rapporteras betydligt mycket mindre om, våld i nära relationer. Det här avsnittet handlar därför om just det. Trygghetspoddens Anders Königsson beger sig till polisstationen i Huddinge, söder om Stockholm och träffar Christoffer Hjälmroth. Han arbetar som chef för en grupp som arbetar med brott mot barn. Han berättar om både våld i nära relationer mellan vuxna och brott mot barn. Hur utbrett våld är i nära relationer. Vad man ska göra om man blir vittne till våld i en nära relation. Vad som händer om man gör en polisanmälan. Om barnfridsbrott och hur man håller förhör med barn. Ärendet han fortfarande minns. Liksom vad han vill säga till dig som är i en våldsam nära relation… Länkar om du vill ha hjälp och/eller mer information: https://polisen.se/utsatt-for-brott/brott-i-nara-relationer2/ https://www.brottsofferjouren.se/brottsofferstod/olika-brottstyper/vald-i-nara-relationer/ https://kvinnofridslinjen.se/ https://stodlinjenforman.se/ https://www.bris.se/ https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/vald-mot-barn/barn-som-utsatts-for-vald/ https://bra.se/amnen/vald-i-nara-relation#h-UtsattaforvaldinararelationHör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

En ökad risk för terrorhot och extremväder, liksom grovt kriminella som använder bränder som ett vapen. Sådana här katastrofscenarion kan leda till att folk tvingas evakuera sina hem. Men även offentliga byggnader som till exempel skolor, sjukhus, och gallerior. Sådana evakueringar kan leda till kaos. Forskare vid Malmö universitet håller därför på att utveckla en app för att evakueringarna ska bli säkrare. I det här avsnittet medverkar Johan Holmberg som är tekniskt ansvarig för forskningsprojektet och han berättar bland annat om varför det finns ett behov av en sådan här app. Varför räddningsledare är så viktiga vid evakueringar och att de därför fokuserar mycket på dem. Liksom hur räddningstjänsten, genom appen, lättare kommer kunna hitta människor som till exempel är fast inne i en brinnande byggnad.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Vid en rad tillfällen har poliser valt att anmäla HVB-hem till Ivo efter upptäckter av bland annat knark, våld och olämplig personal. Vår granskning av 14 fall visar att det sällan lett till några omedelbara åtgärder från Ivo, att Ivo inte återkopplat till poliserna - och att hemmen kunnat fortsätta. Hör det granskande reportaget där Ekots Maria Ridderstedt och Mikael Grill Pettersson mött frustrerade poliser, arga anhöriga - och en tillsynsmyndighet som vill göra om sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Mitt första intryck är att det här är ett ganska nedgånget ställe, en sliten villa, berättar polisen Patrik.Där är en kall vinterdag i februari i år som Patrik och hans poliskollegor och skickas hit till det gamla röda huset på landet för att genomföra en husrannsakan. – En trött 90-säng, liksom inga sängkläder. Det är äckligt täcke, det är jätteskitigt på golvet.De letar efter en mobiltelefon och har fått instruktioner från åklagaren att söka igenom vartenda utrymme tills den hittas.– Vi är ju nere och kryper på golvet och kollar under sängar och i lådor och liksom alla tänkbara ställen.Det här är ett hem för vård och boende, ett så kallat HVB, dit unga kommer för att få vård. Det kan ske frivilligt eller med tvång men det är för sin egen skull man placeras här. – Men sen känner man ju liksom på reglar och på golv och så här att det är ju liksom... Det är ett fettlager som liksom... Här har någon aldrig dammsugit, dammat liksom. Det är äckligt på golvet. Det är äckligt på möblerna.  Patrik och hans kollegor hittar knivar i nästan alla rum och även flera tecken på att de unga använt droger.– Det äckligaste är ju att det är ju råttbajs i alla rum. Alltså överallt, inte litegrann, utan överallt. Det är ju liksom... Det är riktigt jävla äckligt i de här rummen. Till slut hittar poliserna mobiltelefonen som de letade efter. Men Patrik tar också med sig något annat från HVB-hemmet. – Ja, men det är ju en känsla som jag tar med mig när jag lämnar byggnaden. Och det är ju liksom att... Precis på samma sätt som när man har besökt dödsbon eller lägenheter med svår psykisk ohälsa där det aldrig städas. Det är att doften sätter sig i kläderna och i nässporren och i huden, i porerna. Alltså att man tar med sig den äckliga doften. Man vill hem och duscha, det är det jag minns.Väl tillbaka på polisstationen kan Patrik inte släppa tankarna på det han varit med om och han gör en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.  – Det var det minsta jag kunde göra. Och det är väl just med tanke på att det bor barn där som är där av en anledning. Och att de ska på något sätt då få vård och kunna komma på fötter igen.  I slutet av sommaren publicerade polisen en rapport om att flera HVB-hem drivs av kriminella. Enligt uppgift till Ekot berodde det på en frustration inom Polismyndigheten över att inspektionsmyndigheten Ivo inte agerat tillräckligt.Men vad har egentligen hänt när Patrik och andra poliser som hört av sig till Ivo?Ivo får ta emot en stor mängd klagomål på HVB-hem (hem för vård och boende), det kan vara placerade barn eller föräldrar hör av sig för att de är missnöjda.Men vad händer när polisen vänder sig till Ivo.Det HVB-hem som polisen Patrik anmäler är inte det första han besökt. Han har många gånger gått in i bostäder där det bott missbrukare och människor som lever med psykisk ohälsa. Han har sett det mesta. I sin anmälan kallar han HVB-hemmet ett sanitärt ruckel:– Ja, en märklig miljö ändå för att liksom... Ungdomar som blir... Ska vara på den här platsen och få vård på något sätt.Ägaren till det här HVB-hemmet håller inte alls med om den här beskrivningen. Det beskrivs som en omsorgsfull och utvecklande miljö där ungdomar kan blomstra.Men vi kan se att Ivo tidigare tagit emot flera klagomål om just det här stället. Så här säger en av killarna som bott på en av de här hemmen:– Man hörde råttor på nätterna. Hygienen där...det var ju inget fint. Det var inget bra där. Det var farligt.Så här säger en mamma till en annan kille, som hade sin son här för flera år sedan. När hon kom dit reagerade hon på hur smutsigt det var där:– Va, ska det verkligen vara såhär? Det här känns inte någon bra. Jag fick bara en dålig känsla direkt.När hon kommer på ett oanmält besök och ska gå på killarnas gemensamma toalett blir hon chockad.– Shit alltså... Sen ser jag att fönstren är väldigt smutsiga. Och det är bajs på väggarna, avföring som bara hänger där och torkat fast. Sen också minns jag att det var väldigt kallt . De hade stängt av värmen. Barn ska inte vistas i sådana miljöer. Ingen ska vistas i sådana miljöer.Ivo har efter det här gjort flera inspektioner men inte anmärkt på boendemiljön.Polisens Patriks anmälan leder inte till någon omedelbar åtgärd från Ivo utan man meddelar Patrik att frågan ska tas upp i den årliga tillsynen– Och när jag läste det så blev jag ganska förvånad över att svaret var ganska tunt. Och också förvånad över att jag inte fick ett fyllare svar trots att jag hade varit ganska tydlig med anledningen till varför jag anmälde det, och bland annat då var det tydligt med att jag är polis.Den tillsynen har just inletts nu i höst, nästan sju månader efter att anmälan gjordes.På Ivo får vi träffa Peder Karlsson som är avdelningschef för tillsyn:– Den beskrivning du ger här och som finns, den är ju förskräcklig, och jag tycker att det här är naturligtvis inte vad man kan bedöma som kvalitet.Är det någon skillnad på om en polis slår larm om missförhållanden på ett ställe? Jämfört med om en förälder eller ungdom slår larm?– Vi värderar ju all information som kommer in. Det är ju lika viktigt när en ungdom eller kanske ibland viktigare när en ungdom själv tar kontakter. Men vi värderar ju all information vi får och tar ställning till den utifrån vårt uppdrag och vilka möjligheter vi har. Vi måste verifiera och få fram den typen av brister som behövs för att vi ska kunna agera utifrån myndighetens uppdrag.Peder Karlsson vill inte kommentera det enskilda fallet eftersom den årliga tillsynen för just det här hemmet inletts och då är ett pågående ärende.Han bekräftar att om uppgifterna i anmälan är tillräckligt allvarliga har Ivo möjlighet att fatta beslut och åka ut samma dag. Ivo har också stängt några HVB-hem utifrån uppgifter de fått från polisen.Men kan nu visa att under de senaste två åren har enskilda poliser – vid minst fjorton tillfällen anmält olika typer av missförhållanden på HVB-hem till Ivo. Vi har undersökt vad som hänt i just de här fallen, och trots polisernas anmälningar om allvarliga missförhållanden har alla kunnat fortsätta sin verksamhet.Polisen Therese berättar varför hon gjorde en anmälan:– Därför att det kom in flera olika händelser kring det här specifika HVB -hemmet, hur personalen verkade sakna utbildning när det gällde utåtagerande ungdomar. Dels bemötandet och sen att de verkade nästan som att de verkade straffa ungdomarna på något sätt genom att... Ja, men det var någon dörr... någon ungdom som inte hade möjlighet att stänga dörren om sig till sitt rum. Eller att den inte fick gå till skolan.Polisen Jonatan säger att han fick uppgifter om ett boende som han ansåg vara väldigt problematiska och oroväckande.– Det handlade bland annat om narkotikahantering och narkotikabruk bland de här ungdomarna på boendet. Men vissa andra missförhållanden som uppgifter om att det inte fanns tillräckligt med mat. Och det här kände jag självklart att jag inte kunde blunda för.Till ett boende har polisen skickats 24 gånger på ett år – alltså nästan varannan vecka. Polisen skriver i sin anmälan att HVB-hemmet inte verkar ha kapacitet eller kompetens att hantera personerna som bor där.På ett annat boende står mat framme, är 30 grader varmt och luktar förfärligt enligt anmälan. Polisen pekar också på att personal VET att ungdomarna tar droger och att känslan är att det är ungdomarna som styr.Vi har gått igenom vad som hänt i de fall där enskilda poliser gjort anmälningar de senaste två åren. Anmälningarna ledde oftast inte till någon omedelbar insats från Ivo, mer än att man skickade klagomålet vidare till företaget. I den årliga tillsynen tar Ivo upp kritiken och tycks ofta nöja sig med ägarens svar. I en handfull fall får verksamheten någon slags kritik och de flesta poliser har inte heller kontaktats för att myndigheten ska få mer information.Så här säger polisen Jonathan:– Jag har inte fått någon återkoppling, faktiskt.De hörde inte av sig alls?– Nej, inte som jag känner till. Jag har inte hört något i alla fall. Det gör mig såklart besviken att inte en oro tas på allvar.Inte heller Therese fick nån återkoppling från Ivo:– Vi sitter på olika uppgifter och jag tror att de kan vara behjälpta av oss och vi kan vara behjälpta av dem. Så att...samverkan.Men du fick aldrig någon följdfråga?– Nej fick ingen följdfråga.Peder Karlsson, tillsynschef på Ivo, igen:– Vi brukar i normalfallet inte återkoppla till alla som tipsar oss. Och det är inte så heller att alla ber om det.Men kan det inte vara värt att göra just det just om det är en polis som har rört av sig?– Återigen, vi hanterar all information som kommer till myndigheten på ett likartat sätt, som jag sa har vi väldigt stora mängder information in som vi hanterar och försöker värdera för att prioritera våra resurser och var vi ska inspektera.Men här är det ju poliser som har hört av sig med sina mobilnummer, mejladresser, kontaktuppgifter. Nästan ingen har blivit kontaktad av Ivo för mer information eller för samarbete på något sätt.– Jag har ingen riktigt bra förklaring till hur vi har jobbat i de ärendena men vad jag vet är att i dag utvecklar vi tillsynen så att vi ska ha ett bättre sätt att hantera all information.Ivos Peder Karlsson är självkritisk till Ivos hantering av polisernas anmälningar som vi gått igenom.– Vi håller på att förändra vårt sätt att bedriva tillsyn i de här verksamheterna och också naturligtvis värdera grunderna för hur man får ha tillstånd.Killen som hördes tidigare i reportaget kallar vi för Hugo. Han hamnade på ett av de här hemmen som poliserna anmält efter att han fastnat i drogmissbruk i ettan på gymnasiet och tagit en överdos. Han beskriver hur det var att bo här:– Alltså det var lortigt överallt.Hur kändes det att vara i det då?–Man blev lite äcklad. Liksom för hur det såg ut. Hur det var. Hur de kunde tillåta det. Liksom hur det kunde fortsätta. Utan att det blev någon ändring.Flera HVB-hem som anmälts har i svar till Ivo tillbakavisat polisernas kritik. Ägaren till det boende som Hugo bodde på uppger för oss att man tar all kritik om boendemiljön mycket allvarligt och undersöker och åtgärdar eventuella problem.Men det ska visa sig att städning inte är det enda problem som finns på det här stället. I nästa del hör du mer av Hugos berättelse.Hugo heter egentligen något annat. Den andra killens mamma gör också det. Hennes röst är utbytt.

Hej och välkommen till ett specialavsnitt av sonderpodden. Liksom många andra utforskar vi hur vi kan använda AI i vårt arbete. Och nyligen kom Google ut med sitt verktyg Notebook LM som hjälper användaren analysera texter, videos och webbsidor. Det har till och med en funktion för att automatiskt generera en podd som sammanfattar innehållet i muntlig form. Och podden låter extremt naturtrogen. Så vi lät Notebook LM analysera innehållet i vår egen hemsida sonder.se och göra en podd av det. Podden är på engelska och den har själv översatt vår hemsida från svenska och gjort en egen sammanfattning av innehållet. Vi har inte gett den några instruktioner. Så här kommer sonder.se i poddformat. Varsågod! Länk till Sonders webb: https://www.sonder.se/ Länk till Google Notebook LM: https://notebooklm.google.com/

Alla som någon gång har rest till andra länder, i synnerhet längre bort, märker att det är stora skillnader jämfört med hemma i Sverige. Förutom att det ser annorlunda ut märker man också att mycket fungerar och att folk agerar annorlunda. Det är helt enkelt kulturskillnader. I det här avsnittet medverkar Bi Puranen, som är generalsekreterare i organisationen World Values Survey. Hon berättar om vad kulturkartan är och hur den uppstod. Det tas också upp frågor kring kulturer, värderingar och om det kan finnas en koppling mellan olika kulturer och brottslighet. Liksom om kopplingen mellan trygghet, tillit och värderingar.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Kjetil har sett ny realityserie, Ellen lurer på om klær krymper i kulda og var det Melania eller en dobbeltgjenger vi så sammen med Donald Trump? Episoden kan inneholde målrettet reklame, basert på din IP-adresse, enhet og posisjon. Se smartpod.no/personvern for informasjon og dine valg om deling av data.

Trygghetspodden fortsätter att upp de oroliga tiderna som vi lever i, och utifrån det om beredskap. Det här avsnittet handlar det om Sveriges energiförsörjning. Anders Wallinder från Energimyndigheten berättar bland annat om vad Energimyndigheten gör. Varför energi är så viktigt för alla, oavsett vad man ägnar sig åt. Hur läget gällande Sveriges energiberedskap är. Om beredskapslagren som finns för drivmedel. Hur hotbilden är mot vår energiförsörjning och vad som kan hända om det skulle bli krig. Vilka lärdomar de på Energimyndigheten har dragit utifrån kriget i Ukraina. Liksom om det digitala hotet och cyberattackerna mot Sveriges energiförsörjning, som pågår i stort sett hela tiden. Läs mer om Energimyndigheten och deras beredskapsarbete: https://www.energimyndigheten.se/energiberedskapHör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

På många håll är det nu oroligt. Rysslands krig mot Ukraina. Den allt mer upptrappade situationen i Mellanöstern. Den grova brottsligheten här i Sverige. Liksom det digitala hotet, i form av bland annat cyberattacker. I det här avsnittet pratar vi med några vanliga medborgare om hur de ser på allt som händer och hur det påverkar dem. Hur förberedda de är om Sverige skulle drabbas av en kris eller ett krig. Liksom vad de gör, och om deras tips till andra, vad man kan göra i de här oroliga tiderna för att ändå må bra.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Niclas har hittat en gubbe som överanvänder ett visst ord på ett så absurt och frekvent sätt att man knappt tror att det är sant. Finns det någon svensk som kan utmana honom i den här bisarra, inofficiella tävlingen – och går det rentav att omedvetet dundra ur sig en specifik term i snitt en gång per sekund? Jonatan har fascinerats av en kvinna vars kön, ålder och attribut sammantaget får hennes yrkesval att framstå extremt oväntat. Går det ens att bräcka om man låter fantasin flöda? Hur hade exempelvis Torgny, 57, hanterat att arbeta i en sminkbutik – och varför är 43-åriga Pirkko avundsjuk på att brandmän riskerar andas in giftiga gaser i jobbet? Hjärndött och irrelevant – haka på! Vi finns numera även på Podme! Det betyder att du hittar alla våra avsnitt, helt reklamfritt, i Podme-appen. Gå in på podme.com och starta din gratisperiod i dag!

Från vikingatiden via Palmemordet till Natoprocessen. Sveriges relation till kurderna är lång och skiftande. Katarina Bjärvall funderar på vad förändringen säger om vårt land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under en resa i den turkiska delen av Kurdistan en sommar för länge sedan träffar jag och mina vänner en ung matthandlare, Mehmet. När han får veta att vi är svenskar säger han nästan skyggt: Jag tycker mycket om Sverige. Varför, frågar vi, vaksamma på att han kanske hört svenska flickors lockande rykte. For many reasons, svarar han. Och medan vi sitter där i mattbutikens dova dunkel och dricker te, glas på glas, förstår vi att det handlar om politik. Om att Sverige gett fristad till så många politiskt aktiva kurder.Mehmet är inte den enda vi möter som tänker på Sverige med värme. En familj vill bjuda oss på middag kväll efter kväll, ”som tack för det Sverige gjort för kurderna”. En man nära på gråter när vi kommer att tala om den mördade Olof Palme.Sveriges band till Kurdistan – de kurdiska delarna av det som idag är Turkiet, Iran, Irak och Syrien – går långt tillbaka, det visar Rohat Alakoms gedigna bok ”Svensk-kurdiska kontakter under tusen år”. Redan vikingarna, närmare bestämt ruser med trolig bakgrund i Roslagen, träffar på kurder under sina härjartåg i Kaukasus. Kurdistan blir sedan under århundradenas lopp allt mer strategiskt viktigt. År 1709 dyker platsnamnet upp i ett svenskt dokument. Den geografiska beteckningen kan idag få makthavare i bland annat Turkiet att se rött, eftersom de menar att Kurdistan inte finns, men Karl XII skriver obekymrat ordet i ett brev till den osmanske sultanen. Rader av svenskar börjar resa till Kurdistan: forskare, diplomater, militärer och missionärer. Journalister från Svenska Familje-Journalen blir mottagna med stor gästfrihet av en kurdisk hövding. De får ett eget tält, fordrat med rött tyg och utrustat med sköna täcken och kuddar, och de bjuds på helstekt får fyllt med pistagenötter. Snart märks också en medkänsla med kurderna. En svensk diplomat i Konstantinopel, dagens Istanbul, skriver hem om de kurdiska bärarnas arbetsförhållanden ”som borde kunna knäcka en oxes rygg” och om hur ändå dansar till sent inpå kvällarna ”med mjukhet och grandezza som kommer oss klumpiga nordbor att häpna”. Och missionären Elin Sundberg rapporterar från persiska Kurdistan att byarna där saknar grönska. Varför planterar ni inte träd, frågar hon hövdingen Timur Beg. ”Det lönar sig inte, ty idag äro vi här, men imorgon kanske våra byar äro förstörda”, svarar han.Den första kurdiska flyktingen kommer till Sverige 1929. Süleyman är sju år när han och hans familj tvingas fly sin by i turkiska Kurdistan. Till fots. På vandringen genom Azerbajdzjan, Georgien och Ukraina förlorar han sin familj. Så långt kunde hans öde varit hämtat ur ett av Migrationsverkets diarier från 2000-talet, men så når han Gammalsvenskbyn. En plats vid floden Dnepr i Ukraina där något tusental svensktalande, ursprungligen bördiga från estniska Dagö, lever mycket fattigt efter den ryska revolutionen. Bland dem familjen Knutas, som adopterar Süleyman och ger honom namnet Sleman Alexander Knutas. När byborna senare emigrerar till Sverige finns den då 18-årige Sleman Alexander med. Han lever resten av sitt liv i Sverige och dör på Gotland 1981. Sleman Alexander är den första droppen i en ström. Under 1900-talets sista decennier kommer tiotusentals kurder till Sverige, som arbetskraft och som flyktingar. Varför, varifrån kommer de, vad är det de vill lämna? Ett par år efter den där första resan till Kurdistan far jag tillbaka, nu som journalist. Jag vill bland annat besöka det mytomspunna Hasankeyf i Tigris floddal där människor fortfarande lever sitt vardagsliv boende i grottor – och under hot. Den turkiska regeringen vill dämma upp floden och bygga en jättelik vattenkraftsdamm. Grottorna kommer att översvämmas, de som bor där tvingas flytta. På väg dit blir jag stoppad av polisen och beordrad att följa med till borgmästaren. Han tornar upp sig vid skrivbordet bakom en dunge av turkiska flaggor och under det obligatoriska porträttet av landets grundare Atatürk. När han förstår att jag är svensk mörknar hans blick, även han tänker säkerligen på Sverige som en fristad för flyktingar. Hans första fråga är ett lackmustest: PKK, terrorister eller inte? Terrorister, svarar jag. Ett lydigt svar – jag har lärt att hålla största möjliga avstånd till allt som kan ha med gerillakrigarna att göra. Och PKK är terrorklassade även i Sverige. Borgmästaren nickar: korrekt. Sedan associerar han till Palme-mordet – som ju faktiskt utfördes av just PKK, right? Trots att det så kallade kurdspåret sedan länge avskrivits som ett haveri i svensk polishistoria måste jag hålla med, för den goda stämningens skull. Därmed är jag fri att besöka grottorna – där ingen vågar tala med mig eftersom poliserna väntar i närheten. Jag tänker på det när jag läser Joakim Medins bok med just titeln ”Kurdspåret”, där författaren gräver i turerna kring Sveriges behandling av kurder under förhandlingarna om svenskt medlemskap i Nato. Här framgår att Sverige gjorde stora eftergifter till Turkiet och att den svenska synen på kurdiska oppositionella som flyktingar i behov av skydd har luckrats upp. En svensk-kurdisk kvinna säger i boken att hon älskar Sveriges demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Hon frågar sig: ”Vad har Sverige att komma med om vi förlorar de unika sakerna? Då kommer det bara att vara ett litet kallt mörkt land med tio miljoner människor inne i skogen.” Mina tankar går till familjen Knutas. Var det självklart för dem, med erfarenhet av förtryck och med migration i sin släkthistoria, att ta sig an den kurdiske pojken? Det gissar jag. För det finns en tanke som jag tror är livsavgörande, både för dem som tänker den och för deras medmänniskor: Det kunde varit jag. Den tanken ligger, anar jag, närmare till hands om man har erfarenhet av förtryck någonstans inom sin egen referensram. Nej, jag menar inte att erfarenhet är en förutsättning för empati. Människan är ett empatiskt djur. Men något litet hände nog trots allt inom mig där hos borgmästaren i turkiska Kurdistan. Liksom vid en senare resa, när jag tappade bort mitt pass och för att få göra en polisanmälan återigen tvingades svara rätt på kuggfrågor om turkisk inrikespolitik. Inget trauma, bara små inre förskjutningar. Men ändå: Varje mikroskopisk erfarenhet gör något med en. Sverige är ett litet kallt land i skogen, det går inte att förneka. Ett sätt att mäta tillståndet i detta land kan vara att granska hur dess relation till en grupp som kurderna har förändrats. Och resultatet blir: kallare. Och mindre principfast vad det gäller till exempel synen på mänskliga rättigheter. Då kan motkraften finnas just hos dem som flytt hit på grund av förtryck – hundratusentals personer, med kurdisk och annan bakgrund. Kanske kan dessa erfarna människor väcka liv i ett historiskt empatiskt arv som Sverige har att vårda.Katarina Bjärvalljournalist och författareLitteraturRohat Alakom: Svensk-kurdiska kontakter under tusen år. Apec, 2000.Joakim Medin: Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap. Verbal förlag, 2023.

Detta avsnitt berättar om den legendariske Peter Stubbe, även känd som Peter Stump - en tysk seriemördare och kannibal som var verksam i Tyskland mellan 1535 och 1589. Liksom den ökände amerikanske seriemördaren Albert Fish, blev även Peter Stubbe känd som ”varulv” under sin tids starka vidskeplighet. Manus av David Oscarsson.Vill du höra ett specifikt fall i Seriemördarpodden? Önska dina fall i det här formuläret: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfDlQxf9SgZyeGS-qFPaB4BP-L59lQhs7BbZACfwk7xSs-AFw/viewform?fbclid=IwAR0astYAY_SJLcst89FwKaPIeHHV9zlfAxEz6Cmrh37bbMwvMHGc8z5cwg4 E-post: zimwaypodcast@gmail.com Följ Dan Hörning på instagram: https://www.instagram.com/dan_horning/Om du gillar Seriemördarpodden gillar du förmodligen Massmördarpodden. Du hittar den i alla poddappar. Massmördarpodden är gjord av samma människor och har samma format som Seriemördarpodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

På grund av den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld kommer Sverige kommer framöver att storsatsa på att återuppbygga det civila försvaret. En viktig del av det är livsmedelsförsörjningen. I det här avsnittet medverkar Rickard Thörn, som har en lång bakgrund från Försvarsmakten och som nu arbetar för AquaNobel. Hör honom berätta hur livsmedelsförsörjningen har sett ut historiskt. Hur situationen är idag. Riskerna med de globala distributionskedjorna. Varför vatten, av många anledningar, är så viktigt. Det både för vårt civila och militära försvar. Vad AquaNobel är och hur man vill bidra till Sveriges beredskap. Liksom varför han menar att hotbilden mot vårt dricksvatten har ökat och varför det är så allvarligt. Hela det här avsnittet är sponsrat av företaget AquaNobel.Hör det här och alla andra avsnitt, samt se videor och bilder: https://trygghetspodden.se

Många sätter sin tillit till den tekniska utvecklingen. Historiskt sett är det dock en mycket osäker satsning. Dan Jönsson reflekterar över hopp och hajp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ganska ofta när jag står och väntar på tåget in till stan brukar det komma ett pling i högtalarsystemet och en röst som talar om att ”tåget hitochdit klockan dåochdå har fått en ny, beräknad avgångstid…” varpå följer en minutangivelse som utan undantag innebär en försening. Jag vet inte om detta är något typiskt svenskt – på perrongerna i Danmark står det fortfarande att tåget är ”försinkat” – hursomhelst är det något relativt nytt, och upplysningen framförs med sådan belåtenhet att man förstår att den nya tiden också måste anses vara bättre. Vilket ju på sätt och vis är sant, eftersom den åtminstone preliminärt stämmer med verkligheten, men framför allt för att det alltså skett en uppdatering och en utveckling av något gammalt och förlegat.På samma sätt har jag lagt märke till att det numera i vanliga matbutiker knappt går att få tag på brödlimpor som inte redan är uppskurna. Jag vet inte riktigt varför och om denna service verkligen är något folk efterfrågar – eftersom redan uppskuret bröd enligt min erfarenhet har en tendens att fortare bli torrt – men den här sortens förändringar tycks följa en egen logik; det räcker inte att en produkt fungerar tillfredsställande, den måste också utvecklas. En produkt som inte utvecklas är inte längre en produkt, den är något annat, ett dött föremål, jag vet inte… en kvarleva. Jag läste nyligen en intervju med en företagsledare som berättade att han var morgon började med att se sig i spegeln och fråga sig: ”står jag still eller utvecklas jag?” – och jag tänkte: stackars man. Det är klart du utvecklas. Håret tunnas ut, fårorna djupnar i ansiktet. Med varje år blir du en millimeter kortare.Jag säger inte mer. Men kanske den som verkligen vill vara i framkant egentligen borde ställa frågan till spegeln på ett annat sätt: utvecklas jag linjärt, eller utvecklas jag exponentiellt? Vår samtids stora paradox är att samtidigt som den plågas av en djup och akut krisinsikt så har tron på en teknisk utveckling som står precis på tröskeln till det stora språnget som ska rädda världen och förändra civilisationen aldrig varit starkare, med ständiga rapporter om den ena eller andra tekniken som nu tycks ha genombrottet alldeles runt hörnet: självkörande bilar, kolonier på Mars, mediciner som kan bota Alzheimers, kall fusion, superbillig solenergi, supertunna batterier och – förstås – artificiell intelligens. Och kodordet, själva premissen för denna utveckling är alltså att den sker exponentiellt, det vill säga med en hastighet där graferna slår i taket på ett sätt som gör alla prognoser överflödiga. Liksom historien, som vi känner den.Jag återkommer snart till just det där. Men först, en kort historisk repetition. För faktum är ju att vår tids väldiga förväntningar på den tekniska utvecklingen är långt ifrån gripna ur luften. Sedan modernitetens och industrialismens genombrott har nya tekniska uppfinningar och innovationer lett till en ökning av det materiella välståndet i världens rika länder som aldrig någonsin tidigare. Medellivslängden har fördubblats, spannmålsskördarna har ökat med många tusen procent, sjukdomar som förr var livshotande är idag helt ofarliga eller rentav utrotade, vi rör oss snabbt och bekvämt över stora avstånd och kommunicerar med andra sidan jordklotet i realtid. Inget av detta hade varit möjligt utan det stora mentala maskineri av uppfinningar och inventioner, av ingenjörskonst, grundforskning, visionära fantasier och industriell implementering som vi alltså benämner den tekniska utvecklingen.När vi idag blickar tillbaka på denna långa våg av framåtskridande är det lätt att få intrycket att den har vällt fram genom historien i stort sett ohindrad, med en kraft som år för år och steg för steg förflyttar gränserna ännu ett steg mot framtiden. Men det är en kraftig synvilla. Som den tjeckisk-amerikanske historikern Vaclav Smil konstaterar i sin bok ”Invention and Innovation - a Brief History of Hype and Failure”, har den tekniska utvecklingen alltid kantats av just överdrivna förväntningar och spektakulära haverier: glänsande återvändsgränder där samtiden rusat in under uppbådande av alla tänkbara resurser och mediala trumpetstyrkor. Bara för att rätt vad det är slå huvudet i historiens vägg och retirera.Smil delar in dessa upphaussade misslyckanden i tre huvudgrupper. För det första: de uppfinningar som trots inledande succéer i det långa loppet visat sig göra mer skada än nytta – exempelvis bekämpningsmedlet DDT eller den blyade bensinen. För det andra: de som så att säga aldrig nådde ända fram till framtiden utan fick se sig omsprungna av en utveckling som tog en annan väg. Här är förstås paradexemplet de stora luftskeppen, som efter flera löftesrika decennier såg sin epok ta en ände med förskräckelse när Hindenburg brann upp i vad som möjligen är världens mest berömda flygolycka. I samma kategori placerar Smil kärnkraften: en teknik som när den lanserades på femtiotalet väntades förse världen med i stort sett gratis, ren elektricitet. Men som sjuttio år senare inte fyller mer än tio procent av världens energibehov.Till den tredje och sista gruppen räknar Smil alla de tekniska genombrott som förebådats i decennier men världen fortfarande går och väntar på. Hit hör till exempel snabba transporter genom vakuumrör – fullt möjligt sedan mer än hundra år, men alltför dyrt och komplicerat. Här finns också några av de uppfinningar som i vår tid med jämna mellanrum rapporteras stå inför sitt snara genombrott – som den mer än halvsekelgamla drömmen om att uppnå kall fusion i en atomreaktor, eller den om superlätta, hypereffektiva batterier, en utveckling som sedd över tid i själva verket har gått väldigt långsamt.Det finns förstås ett lysande undantag i denna historieläxa: de mikroelektroniska transistorerna, där utvecklingen under ett halvsekel verkligen gått med exponentiell fart. Men det är, skriver Smil, som om undantaget i vår tid har gjorts till regel och modell för hur vi ser på utveckling överhuvudtaget. Något som inte bara skapar orealistiska förväntningar – utan också leder till en syn på teknisk utveckling som något som mer eller mindre driver sig själv framåt, vare sig vi vill det eller ej. Inför en sådan process fyller den mänskliga historien inte längre något syfte: vi står vid sidan och betraktar den, med lika delar vördnad, vanmakt och rädsla i väntan på – exempelvis – den obevekligt annalkande Singulariteten, den punkt där den digitala utvecklingen slutligen överskrider alla begränsningar och bränner samman i en blixt av samtidighet.Som Vaclav Smil slår fast: det kommer inte att hända. Vi lär få fortsätta dras med tiden, med historien, med våra åldrande kroppar. Samt med en mänsklighet som envist, och ibland mot allt förnuft, fortsätter att utvecklas. Helt enkelt eftersom det trots allt är det enda som kan hålla oss på benen.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturVaclav Smil: Invention and Innovation: A Brief History of Hype and Failure. MIT Press, 2023.

En svensk specialistofficer är spårlöst försvunnen. Spekulationerna är många Liksom de frivilliga som deltar i sökandet. Jenny Johansson är en av dem. Och hon har en egen teori.

Är vidriga men också oundvikliga delar av livet! Liksom ett nytt avsnitt av Flashback Forever. Emma har tittat närmare på sjungande politiker, Mia brottas med russin och självhat och Ina undrar om det ens går att cykla coolt.Trevlig lyssning och varmt tack till dundergänget på https://www.patreon.com/FlashbackForeverEmmas trådar:https://www.flashback.org/t3375906https://www.flashback.org/t2370735https://www.flashback.org/t3611388https://www.flashback.org/p48662413#p48662413https://www.flashback.org/p19544838#p19544838https://www.flashback.org/p64274222#p64274222https://www.flashback.org/t3375906Mias trådar:https://www.flashback.org/t3574440https://www.flashback.org/t776723https://www.flashback.org/t355937https://www.flashback.org/t787447https://www.reddit.com/r/AskFoodHistorians/comments/14sihuh/has_raisin_hate_always_existed/Inas trådar:https://www.flashback.org/t1702718https://www.flashback.org/t3115907 Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idag pratar vi med Christina Bengtsson, som är fd världsmästare i skytte, en international thought leader och expert inom ämnet fokus. Christina har skrivit boken Konsten att fokusera och hennes TEDx Talk - The art of focus – a crucial ability, har setts 1,6 miljon gånger.Människans förmåga att kunna fokusera är egentligen ingen ovanlig talang, men i dagens ständiga brus där så mycket pockar på vår uppmärksamhet, är fokus något av en bristvara. Men om vi ska kunna fortsätta utvecklas och nå våra mål, måste vi kunna fokusera och undvika det irrelevanta. Christina berättar om ögonblicket innan hon blev världsmästare och hur hennes förmåga att fokusera på rätt saker då var avgörande. Liksom förmågan att hålla fokus på längre sikt och hålla i sin träning och arbeta konsekvent mot sitt mål. Vi pratar också om tid och hur vi med hjälp av fokus faktiskt kan uppleva att vi får mer tid, än om vi hela tiden är upptagna med olika distraktioner. Christina ger oss även konkreta tips på hur vi kan stärka vårt eget fokus, men också hur föräldrar kan stötta sina barn och vara mer närvarande.Här hittar du Reclaim Focus: https://www.reclaimfocus.comChristinas TEDx-talk: https://www.youtube.com/watch?v=xF80HzqvAoA Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sänt i FM 12 Mars 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kritikerrosad roman i uppläsning av Cecilia NilssonDet är höst 1944 och Lapplandskriget har precis börjat. En flicka på snart 14 år flyr finska Tornedalen. Hon vandrar med de älskade kossorna och med grannbyarnas människor och djur i en kolonn på väg undan kriget. En berättelse om krigets fasor men också om det varma i människomöten, vänliga djur och magisk natur.Rosa Liksom är konstnär och författare, född i finska Tornedalen 1958. För hennes roman Kupé nr 6 (som sändes som Radioföljetong 2013) tilldelades hon Finlandiapriset 2011 och 2020 mottog hon Svenska Akademiens nordiska pris.För översättningen svarar Janina Orlov. Hon är litteraturvetare och översätter från från ryska och finska till svenska.Uppläsaren Cecilia Nilsson är skådespelaren med en lång rad roller för scen, film och tv bakom sig. Hon har bland annat medverkat i tv-serien Händelser vid vatten och skräckfilmen Konferensen. I Radioföljetongen hörde vi henne senast läsa Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman.Av: Rosa LiksomÖversättning: Janina OrlovUppläsare: Cecilia NilssonSlutmix: Maths KällqvistProducent: Joseph Knevel - produktionsbolaget KnevelFörlag: Wahlström & Widstrand

Vilka faktorer som påverkar hur bra vi kan lära oss ett andraspråk diskuteras flitigt. Liksom hur viktigt språket är för att integreras i ett nytt land. En som ägnat mer tid åt detta än de flesta är professor Fanny Forsberg Lundell vid Stockholms Universitet. Hon är dessutom aktuell med boken "Kameleonter och kosmopoliter" som berättar om hennes och andras forskning i ämnet.rogramledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonGästfoto: Mikael LundbladHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://www.defendukraine.org/donate Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kina avancerar på Rysslands bakgård. Nyligen rullade Xi ut röda mattan för Centralasiens ledare och viftade med nya miljardsatsningar. Även söderut, i Pakistan, ses Kina stärka sitt inflytande. Från Kazakstan i norr hela vägen ner till Pakistan vid arabiska havet satsar Kina nu hårt på att knyta länder närmare sig – både genom handel och militära utbyten. I skuggan av G7 bjöd Xi Jinping in ledarna för Kazakstan, Tajikistan, Uzbekistan, Kirgizistan och Turkmenistan till historiskt symboliska Xi'an i Kina. Där bjöds på storslagen gala, ledarna planterade träd ihop och Xi Jinping presenterade en kinesisk miljardsatsning för regionen. Hör om Kinas vision för området och vad som driver Peking att flytta fram sina positioner när Ryssland är försvagat.Militära samarbetet med Pakistan utökasÄven i Pakistan jobbar Kina hårt för att befästa sitt inflytande. Liksom i Centralasien är infrastrukturprojekt en viktig del och Pakistan är beroende av Kinas pengar, men här handlar det även om ett militärt samarbete som blir allt mer omfattande. Samtidigt finns i Pakistan en politisk instabilitet och säkerhetsrisker som gör närvaron knepigare för Kinas del.Medverkande: Hanna Sahlberg, Kinakommentator. Björn Djurberg, Kinakorrespondent. Naila Saleem, Sydasienkorrespondent.Programledare: Axel KronholmProducent: Therese Rosenvinge Tekniker: Christer Tjernell

I veckans avsnitt av ”Så in i Själen” har jag bjudit in en lyssnare som skrev ett brev till mig. Jag får en del brev och jag uppskattar verkligen alla fantastiska, varma och kärleksfulla brev. Det blir tydligt för mig att vi gör den här inre resan tillsammans. Jag kan såklart inte bjuda in alla brevskrivare, bara så ni vet, men kanske om, och när det passar och känns rätt, så kan det hända. Så i veckans avsnitt möter ni Arvid Stark. När det här avsnittet sänds är inte Arvid helt okänd. Det fick jag reda på när vi möttes. Ni kan se honom i ”Gift vid första ögonkastet” som började sändas i SVT 10 april. Där kan vi med spänning följa hans kärleksresa. Det ser jag mycket fram emot! Varmt välkomna till ett samtal i ”Så in i Själen”.Här är ett utdrag från Arvids brev:Hej Agneta!Jag heter Arvid. En del av mig säger till mig att vänta med att skriva till dig. Rösten säger; vänta tills du har läst Agnetas bok som du fick i present. Vänta tills du kommit längre i din egen resa. Vänta tills huvuddelen av dina inlägg på instagram handlar om sårbarhet, och inte om resultat eller prestation. En annan röst viskar; skriv nu. Tiden är rätt. Jag väljer att lyssna på den senare rösten, eftersom jag vet att den kommer från en djupare och visare plats inom mig än den första. Till att börja med vill jag säga; Din Resa inspirerar mig … Du och jag är olika. Samtidigt känner jag igen mig i din berättelse. Kanske för att våra olikheter sitter i det mer ytliga, så som yrke, ålder och kön? Igenkänningen sitter mer i det själsliga inser jag. Exempelvis upplevelsen av en pilgrimsvandring. Liksom du beskriver, har jag efter min vandring aldrig sett någon väg tillbaka. Det fanns bara ett alternativ; att leva i min sanning … Jag en relativt ung man, som säkert skulle kunna nå ut till andra unga män som också vill ta steget men som inte riktigt vet hur. Jag föreställer mig också hur våra olikheter, om än dom mestadels är ytliga, kan bjuda in till en spännande dynamik. Med värme och respekt. ArvidProducerat av Silverdrake Förlagwww.silverdrakeforlag.seRedaktör: Marcus Tigerdraakemarcus@silverdrakeforlag.seKlipp: Patrik Sundén Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Idag har jag en speciell gäst, det är Oskar från podden "Lätt svenska med Oskar".Vi har ett samtal på lättare svenska - perfekt för dig som vill bli bättre på att förstå svenskar som pratar med varandra! Har du hört Oskars podd? Om inte, hitta den genom att söka på "Lätt svenska med Oskar". Där kan du också höra ett annat samtal med mig och Oskar. Vi gjorde faktiskt två avsnitt - ett för min podd och ett för hans podd! Så gå också till hans podd och lyssna på vårt andra samtal :) -------------------- For English, scroll down! -------------------- För att stödja podden och få transkript till avsnitten - bli patron för bara 5€ per månad – klicka här! För transkript till andra delen av det här avsnittet behöver du bli patron på 10€-nivån! LingQ är min favorit-app för att träna på läsning och vokabulär! Perfekt att studera transkripten med. Klicka här för att komma till LingQ och här för kursen Simple Swedish Podcast! -------------------- To support the podcast and get transcripts to the weekly episodes – become a patron for only 5€ per month - click here! For the second part of the transcript for this episode, you'll need to become patron on tier 10€! LingQ is my favourite app for practicing reading and vocab, perfect to use with the transcripts! Click here to get to LingQ and here for the Simple Swedish Podcast course! ------------------- Instagram: swedish.linguist YouTube: Swedish Linguist Facebook: Swedish Linguist Website: www.swedishlinguist.com ------------------- Ett smakprov (sample) på transkriptet: Hallå hallå, välkommen välkommen till Simple Swedish Podcast! Och idag så är det ett lite speciellt avsnitt. För dels har jag en gäst, och dels så är den här gästen också en poddare. Den här gästen har också en podcast som liknar den här podden ganska mycket. Det är nämligen Oskar från podden Lätt svenska med Oskar.   Så ja, vi är med i varandras poddar den här veckan. Så vi träffades online, och vi hade två samtal. Så det första, det kan du höra i Oskars podd – Lätt svenska med Oskar. Det är ett lite kortare samtal. Så om du går till podcasten Lätt svenska med Oskar, då kan du lyssna på vårat första samtal, som vi hade då.   Och idag, här i den här podden, så får du höra det andra samtalet mellan oss, då. Och det är lite längre. Och det var såklart väldigt kul att ha dom här samtalen, för att det var första gången som jag spelade in ett samtal med en anna person som också, liksom, har en podd på lät svenska. Så vi pratar på lite lättare svenska med varandra, då, såklart.   Så det var såklart kul! Och det här är perfekt för dig som vill lyssna på lätt svenska i ett samtal, alltså, som vill lyssna på en konversation på lätt svenska. För, ah, dom andra gästerna som jag har haft i den här podden, våra samtal har inte varit på lätt svenska, utan det har varit på vanlig svenska. Men det här svenska är på lätt, eller i alla fall lite lättare, svenska.   Och för att göra det ännu lättare för dig så ska jag bara säga lite vad vi pratade om. Så i det här samtalet så började vi med att prata om lite grundläggande info, information, om Oskar, då.   Så Oskar presenterar sig, han säger vad han heter, var han bor nånstans – vilken stad alltså – pratar lite om sin bakgrund, och också vad han gör mer än att podda. Liksom, vilka andra saker han gör förutom podden Lätt svenska med Oskar.   Så kan du höra vilka andra saker han gör? Vilka andra uppdrag han har? Så, han använder ordet “uppdrag”. Och ett uppdrag är liksom..det är nånting som jag gör, som någon betalar mig för. Till exempel, någon betalar mig för att göra en intervju, till exempel. Eller någon betalar mig för att producera den här podden.   ....för att läsa hela transkriptet till detta och alla andra avsnitt, klicka här!  

Hallå hallå! I det här avsnittet pratar jag med min mamma och hennes man Olle, som nyligen (recently) har uppfyllt sin dröm om att ha en katamaran som dom kan bo på! Länk till deras hemsida: https://www.ahahealthcoaching.com/ (Detta är ett premiumavsnitt, och för andra delen av transkriptet behöver du vara patron på 10€-nivån. Jag har dock valt att låta hela avsnittet vara gratis för alla att lyssna på, eftersom jag tycker att ämnet är intressant och inspirerande!) -------------------- För att stödja podden och få transkript till avsnitten - bli patron för bara 5€ per månad – klicka här! Vill du ha en GRATIS PDF med de 20 vanligaste misstagen folk gör i svenska? Klicka här och prenumerera på nyhetsbrevet – alltid på lätt svenska :) -------------------- To support the podcast and get transcripts to the weekly episodes – become a patron for only 5€ per month - click here! Would you like a FREE PDF with the 20 most common mistakes people make in Swedish, and how to correct them? Click here and subscribe to the newsletter – always in easy Swedish! ------------------- Instagram: swedish.linguist YouTube: Swedish Linguist Facebook: Swedish Linguist Website: www.swedishlinguist.com ------------------- Ett smakprov (sample) på transkriptet:   Hallå hallå, välkommen välkommen till Simple Swedish Podcast. Idag kommer ett lite längre avsnitt, men ett väldigt intressant avsnitt! Och ja, längre avsnitt, det blir också ett lite längre intro. För jag har lite olika viktiga och användbara saker att säga.   Och det här..ja, jag är lite sen med det här avsnittet för att jag har varit och rest! Jag har varit i Kroatien, jag har varit i Vietnam, och jag har tyvärr inte kunnat göra några nya avsnitt dom senaste två veckorna. Så ja, förlåt för det! Men nu är jag hemma i Valencia igen, och jag, ja, jag fortsätter med mitt arbete att göra poddavsnitt.   Så, ja, i det här avsnittet så får du höra ett samtal med mig, min mamma, och min mammas man Olle. Och vi sitter på en båt i Kroatien, vi sitter på deras båt i Kroatien. Och om du har lyssnat på avsnitt 43 - avsnitt 43, det var för över två år sen – så om du har lyssnat på det, då vet du att dom har haft det här projektet i, ah, typ tre år nu.   Vilket projekt? Jo, deras dröm om att skaffa en båt, en katamaran. Och bo där på den båten deltid, och, ah, ha det som verksamhet, som inkomst, alltså som business.   Ja, och nu så har dom den båten. Dom har liksom uppfyllt sin dröm om att skaffa en katamaran där dom kan bo, i alla fall deltid. Så det är ju väldigt häftigt tycker jag. Jag älskar att prata med folk och lyssna på folk som, ja men uppfyller sina drömmar.   Så vi pratar om hur deras liv ser ut nu då, efter att dom faktiskt har köpt den här båten. Liksom, ah, hur mycket tid spenderar dom på båden? Hur mycket tid spenderar dom i Sverige? På andra platser?   Liksom.. Dom har ju gått i pension nu, officiellt, så hur är det med det, och vi pratar om båten. Och vi pratar om hur man uppfyller sina drömmar! Så [ett] intressant samtal, speciellt mot slutet, tycker jag, den andra halvan av samtalet.   Och därför har jag också bestämt mig för att ha hela avsnittet gratis att lyssna på, för att vanligtvis så har jag dom här avsnitten, ah, andra halvan som premiumavsnitt. Men jag tycker att det är ett..jag gillar ämnet, och jag vill dela med mig av detta, så jag har hela avsnittet att lyssna på gratis, då.   Om du vill ha transkriptet för avsnittet, och dom andra avsnitten, då behöver du bli patron. Det kostar 5€ per månad. Det kostar 10€ om du vill ha hela transkriptet för det här avsnittet. Men generellt så kostar det bara 5€ per månad för transkripten för poddavsnitten.   Och ja, jag ska tacka några patrons, och det var ett tag sen som jag laddade upp ett avsnitt, så jag har ganska många namn att läsa upp här, så det är:   Ryan, Öznur, Raimonds, Wei-Chen, Elena, Ewelina, Lawrence, Emilia, Lvan, Veronika, Anastasia, Clara, Caroline, Miki, Szymon, Abigail, Мария, Brännö Brygga, Domagoj, Soner, Aleksandra, Markus, Jayne och Steven.   Stort stort tack till er för att ni stödjer den här podden. Och jag vill bara säga att transkript till poddavsnit är en så bra resurs för att träna på hörförståelse! Så om du studerar ett transkript och ett avsnitt varje vecka – du kommer att märka skillnad efter några månader. Du kommer märka en stor skillnad i hörförståelse. Så det kan jag definitivt rekommendera!   Och en sista grej att säga är att jag har ju ett nyhetsbrev. Och där får du uppdateringar, du får tips, och det är alltid på lätt svenska. Och du får också en gratis PDF med dom vanligaste misstagen folk gör i svenska. Så prenumerera på nyhetsbrevet.   Och det här hittar du på min hemsida – www.swedishlinguist.com! Där hittar du också länk till min Patreon.   Ja, men då tar vi och lyssnar på veckans avsnitt!   ....för att läsa hela transkriptet till detta och alla andra avsnitt, klicka här!