Podcasts about kanske

Det här är berättelsen om bandet som fått skit för att de är för bra på att göra musik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det är en avslagen stämning i studion. Skivbolaget har gett Toto ett ultimatum: gör en hitskiva eller lämna bolaget. Bandmedlemmarna var inte riktigt beredda på detta. Första skivan gick så bra. Publiken älskade den, skivbolaget hyllade dem. Kanske blev de lite för självsäkra? Skiva två och tre har båda floppat och kritikerna gnuggar i detta nu sina händer i väntan på att få skriva den sista sågningen, den som ska begrava Toto en gång för alla.David Paich står vid sin keyboard och stryker sig över skägget. De stora brillorna med ljusbrunt glas döljer hans ögon och gör det svårt för hans bandkompisar att veta vad han tänker på, trots att de känt varandra så länge. Han har precis skrivit klart en låt - den som ska bli plattans första. Han har försökt fånga en slags idealbild av en kvinna i texten, en sådan kvinna som alla blir kära i. Låten är bra, det är inte det. Men det är någonting i refrängen som saknas. Plötsligt kommer bandets andra keybordist, Steve Porcaro in i rummet. Med sig har han sin flickvän, den förtjusande skådespelaren Rosanna Arquette. David Paich känner på namnet: Rosanna. De vet inte om det där och då, men de här tre stavelserna kommer att rädda Totos karriär.Medverkande: Janne Schaffer, Stefan Sundberg och Micke StorkProgrammet är gjort av Alexandra Sannemalm våren 2025Producent Joanna KorbutiakExekutiv producent Lars TruedsonSlutmix Fredrik NilssonProgramledare Siri HillP3 Musikdokumentär produceras av Tredje Statsmakten MediaLjudklippen i programmet kommer från dokumentären Yacht Rock, Los Angeles-radiokanalen KMET, CBS, SVT's musikrprogram Casablanca, och Youtube-kontona ​​Marty Walsh, Grace T, Ghiro, och Steve Lukather.

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

När man tänker på TRO, kan man ibland få lite prestationsångest - iallafall jag. Men det handlar nog mer om något annat egentligen... Här på Jesuspodden fortsätter vi vårt tema "Jesus möter". Denna gång handlar det om när Jesus möter en romersk officer. Denne tar tag i Jesus, full av oro för sin sjuke tjänare därhemma - men också full av tro. Vad kan vi lära oss av när Jesus möter den romerske officeren? Jo, att Jesus blir glad av att vi ber honom om hjälp. Jesus uppskattar också att vi tror, att Gud på ett eller annat sätt kommer att svara på våra böner. Kanske inte alltid som vi tänker att det ska bli - men svarar det gör Jesus. Alltid. Låt det möte som Jesus har med den romerske officeren, nu få beröra även dig! Bibelreferenser: Matteusevangeliet 8:5–13 och Lukasevangeliet 7:2–10 /Mia https://jesuspeople.se/om-oss-jesuspeople-se/

Ännu en vecka har gått av Robinsonäventyret och den här gången har vi med oss Pontus Croneld! Förutom att vi pratar om Pontus känsla kring att vara tillbaka i Robinson pratar vi självklart om allt som skett under senaste veckan. Varför känns det bra för honom att bli kallad Tönt-Pontus av David? Vad hände på sammanslagningstranden som startade stort bråk, som inte alls syns på TV? Hur gick hans tankar kring Stockholmspakten och Aron? Hur går tankarna för Andrea på gränslandet? Hur gick det egentligen till när hon vann Gränslandstävlingen? Fuskade hon, som Maj-Britt och Ingemar på Facebook hävdar...? Vad var det för inside information Andrea fick om vem hon skulle möta i utslagsduellerna? Hur var det att lära känna Sara och Simon H? Välkomna till ett av säsongens sista avsnitt om Robinson, för nu är det inte många veckor kvar av programmet. På tisdag hörs vi med ett vanligt avsnitt, då ska vi äntligen berätta mer om vår LIVEPODD SOM ÄR I HÖST!!!! OMFG! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Modebranschen måste bli mycket bättre på att värna om miljön, men tack vare helt nya och innovativa idéer går det faktiskt lite framåt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckans Stil ska vi titta närmare på några av de initiativ som görs för att förbättra mode-och textilindustrin när det gäller hållbarhet. Birgitta Losman från högskolan i Borås berättar om det pågående forskningsprojekt där gamla strumpor ska bli biokol för stålindustrin. Catarina Midby – som arbetat länge i modebranschen, inte minst med hållbarhetsfrågor – berättar om de viktigaste förändringarna som skett under de senaste åren. Och så träffar vi konstnärsduon Bigert & Bergström som i veckan tilldelades pris från stiftelsen Art for the Globe för sitt ”visionära och långsiktiga arbete med att synliggöra klimat- och miljöfrågor genom konsten”.

Skådespelaren och kocken Edvin Bredefeldt älskar kebab. Svensk kebab. Och gör den på en vanlig spis. Sonen Ossi, 1 år, hjälper till. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kanske har du sett Edvin Bredefeldt skådespela. T ex i rollen som Benny Andersson i filmen om Ted Gärdestad. Eller i tv-serierna Top dog och Knutby, eller i två Beck-filmer. Han bor i Kalmar och tillhör också den fasta ensemblen på Byteatern Kalmar länsteater.Dessutom är han kock och gästspelar med sin kebabgrill på olika restauranger sedan flera år.– Jag är väldigt svag för alla former av kött i bröd. Bahn mi, hamburgare, bao buns, taco.– Jag älskar kebab och har alltid gjort det.Att det blev fokus på kebab handlar om en förkärlek för de smakerna: persilja, citron, tahini.Som turnerande skådespelare har han noterat att kebab finns över hela Sverige, också på mindre orter.Alla kebaber Edvin ätit har med tiden blivit till de optimala recepten, som nu hamnat i hans bok Kebab — gör det själv. Som det kycklingrecept han lagar i programmet. Med ett enkelt kryddsalt. Med kycklinglårfilé som marinerats i yoghurt och steks i en stekpanna. Och sedan servas med en tahini- och yoghurtsås, couscoussallad och bröd.I framtiden vill Edvin Bredefeldt kombinera skådespelandet med professionellt matlagande i någon form, kanske en egen restaurang.

Läkemedel som används mot fetma kan göra att det köps mindre skräpmat, mindre mängd mat generellt och mer nyttig mat som frukt och grönsaker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kanske är vi i början på en revolution för global viktminskning. Flera läkemedel mot diabetes och övervikt som lanserats det senaste decenniet gör att folk inte bara går ner i vikt. De gör det också lättare att bibehålla en lägre vikt.Det handlar om preparat som kallas GLP1-preparat eller GLP1-agonister. De minskar aptit och hunger. I amerikanska hushåll där en eller flera personer tar GLP1-preparat minskar utgifterna för mat med åtminstone fem procent, enligt en forskargrupp från Cornell University.Fetma, obesitas, har under de senaste decennierna blivit ett växande globalt problem med stora kostnader i människoliv och lidande. Aldrig förr har så många kunnat äta alldeles för mycket.Reporter: Gustaf Klaringustaf.klarin@sr.seProducent: Lars Broströmlars.brostrom@sr.se

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.Så varför gör jag inte det?Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jagär det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet. Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat. För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna, naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången, samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”. Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv”.Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då, när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt? Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade - och i stället bli fru Dalloway?Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen av bräcklig mental hälsa.Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots ”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade henne till.Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats utsträckta ögonblick.Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att försvinna med oss.En av litteraturens främsta egenskaper är att den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.Och du.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritikerLitteraturVirginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag, 2025.

Hur får man ihop en global TA-funktion i ett svenskt bolag med en bredd i både yrkesgrupper, kulturer, arbetsplatser och arbetssätt? Om det och mycket annat handlar intervjun med Anton Knopff, Head of Talent Acquisition på Munters. Anton är medlem i nätverket HOME for TA som samlar 170 ledare inom Talent Acquisition. Kanske vill du vara med? Läs mer om nätverket på vår hemsida - https://www.homeofrecruitment.se/

1920-talets författare sörjde inte bara alla döda, utan främst att mänskligheten gått förlorad. Anna Thulin funderar över hur det påverkade romankonsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2020-10-01. Texten är inläst av Sofia Strandberg.Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till.Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker – romaner som Thomas Manns ”Bergtagen”, André Gides ”Falskmyntarna”, Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” och Herman Hesses ”Stäppvargen”. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro.Thomas Mann har kallat människan för ”livets sorgebarn”. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden – romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna.Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande.På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Det ger avtryck i litteraturen.Några böcker om första världskriget kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman ”På västfronten intet nytt”, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden.1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget – utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: ”Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar.”Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande – eller på nytt – i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne – för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen.Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid…. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser?Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: ”Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga.” Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter.Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg.Text: Anna Thulin, journalistTal: Sofia StrandbergLäsning och lyssningÅke Lundqvist: ”Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner”, Carlssons bokförlag, 2018.”Knausgård: In Search of a New Form” av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019.

Efter en ofrivillig paus är vi tillbaka och tar tag i vårens stora snackis! Helena Cashin, EFS kommunikationschef och Budbärarens chefredaktör är tillbaka och samtalar med Magnus om ungdomar som flockas till kyrkan och kyrkans ibland oförberedda eller ängsliga mottagande. Debatten pågår som bäst och har uppmärksammats långt utanför kyrkans egna forum. Samtalet är viktigt och här finns flera viktiga perspektiv att ta hänsyn till. Kanske framförallt att en föräldralös kyrka förmodligen alltid kommer förbli barnlös. 

Kanske har man sett en växt i full blom i en trädgårdstidning och tänkt en sån skall jag också ha... men det blir inte alltid som man tänkt sig. I veckans avsnitt berättar Emma hur vi skall tänka på både kort och lång sikt, förväntat resultat, etableringstid mm. Det blir även snack om kvalitetsregler som plantskolorna skall jobba efter.

Smörgåstårtan. En svensk klassiker. Älskad och inte så älskad. Bakprofilen Emma Brink Rask tar den in i framtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. – Jag älskar smörgåstårta!Emma Brink Rask är bakprofilen som är känd för sina söta och ytterst vackra bakverk, men hon tycker också mycket om smörgåstårta.– Jag förstår också dem som inte tycker om smörgåstårta, jag ser vad de ser. Leverpastej, bostongurka, tonfisk och en hög mimosasallad på en och samma tårta. Men det måste inte vara så.Emma själv vill baka sådant som är vackert och där passar smörgåstårtan in. Men den behöver renodlas:– Man behöver inte blanda havet och bondgården på samma tårta. I Meny gör hon en tårta fylld med räkor, ägg, brynt smör och färska örter. Dekorationen består av ett helt lass med färska räkor, några rädisor, gurkor och sirliga ärtskott som ett staket längs med kanterna. Andra goda smaker man kan testa: taco, rotfrukter i olika kombinationer eller varför inte asiatiskt?– Man kan ha samma fyllning i hela tårta, säger Emma. Man känner ändå inte skillnaden när man äter.Ett viktigt tips: Se till att vispa krämen till fyllningen med elvisp innan du brer den på tårtan. Annars kan den bli för rinnig. Emmas kräm består av majonnäs och crème fraîche som hon smaksätter på olika vis.Gustav Bergström, känd som Rävjägarn på sociala medier, älskar också smörgåstårta.– Jag blandar ofta, säger han. Jag kan ha kött i fyllningen och dekorera med skaldjur. Kanske lite förbjudet, men det är gott.Han har också tjock béchamelsås med senap och hackat ägg. Och han fuktar tekaksbottnarna med sockerdricka, som hans moster brukade göra.

Andakterna den här veckan hålls av pastor Robert Eriksson från Betlehemskyrkan i Göteborg. Idag tar han avstamp i bönen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:Varför ber vi? Jag vill påstå att det inte är för att nå Gud som vi ber. För vi kan aldrig nå fram till Guds närvaro. Vi är redan i Guds närvaro. Gud är alldeles nära, inom oss. Det finns alltså ingenting att uppnå. Det är inte för att nå Gud som vi ber. Vi ber för att bli närvarande hos den Gud som alltid är närvarande hos oss. Det finns ingen prestation som kan förflytta oss till Gud. Gud är redan hos oss. För mig är detta befriande ord! Kanske är det också därför Jesus i sin bergspredikan vill uppmuntra oss att be och inte ge upp. För att vi ska få upptäcka att Gud redan har gett oss all kärlek och kraft som vi behöver.Text:Matt 7Musik:As For Us av Randy Ray med Fernando OrtegaProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Det inre partiet har återigen läst SOU:er så att du slipper. Det är regeringens nya bidragslinje som är på agendan med sin trestegsraket med Aktivitetskrav, Bidragstak och Bidragskvalificering. Ska verkligen alla som åker tunnelbana i Sverige ha rätt till hela den svenska välfärden? Utredaren föreslår en kvalificeringsperiod om fem år oavsett medborgarskap - vi vill se högre trösklar. Kanske är denna SOU ändå något av det viktigaste som finns: läs till slutet så får du veta varför. Maila oss dina bästa nyord: inrepartiet@sanningsministeriet.com Bli en registrerad tankebrottsling: www.patreon.com/SanMin

I podden Sveriges säkerhetschefer möter vi landets säkerhetschefer för att belysa yrkesrollen nu och framöver. Den här gången träffar vi Linda Escar – ”utmanaren” som är säkerhets- och säkerhetsskyddschef på Pensionsmyndigheten sedan ett år. Med mångårig erfarenhet från polisen och Säkerhetspolisen tog Linda Escar 2024 klivet ut från Polishuset på Kungsholmen till Pensionsmyndigheten på Södermalm, en lite mindre myndighet med 1600 medarbetare på åtta orter i landet. Myndighetens uppdrag är att informera om pensioner, betala ut allmän pension (det är den myndighet i landet som hanterar det största ekonomiska värdet) och analysera pensionssystemet. Linda, som ansvarar för en säkerhetsenhet med ungefär tio medarbetare inom civil beredskap, säkerhet och säkerhetsskydd, upplever att hennes arbetsgivare är en öppen och vänlig myndighet, där det är lätt att navigera. Hon har alltid brunnit för Sveriges säkerhet och hade tidigt siktet inställt på att bli polis, vilket hon också blev 22 år gammal. Efter fem år i yttre tjänst i Göteborg flyttade hon till Stockholm och blev livvakt på Säpo. Där blev hon kvar i olika roller i 16 år, innan hon 2020 gick över till Polismyndigheten för att bli biträdande avdelningschef och ställföreträdande säkerhetsskyddschef. Linda Escar tycker det är viktigt att säkerhetschefer kan skapa förtroende i verksamheten och vara modiga, för att våga fatta beslut när det inte finns ett facit. Hon tycker också att det är viktigt att ha stöd från verksamhetens ledning och att vara med i nätverk – man kan samarbeta oerhört långt utan att exponera säkerhetskänsliga delar – hjärtat – i verksamheten, menar hon. Och tycker du att namnet är bekant? Kanske var du en av de lojala TV-tittarna som alltid bänkade sig framför Gladiatorerna? Linda var en av utmanarna och vann säsong 3 som sändes 2001! Podden Sveriges säkerhetschefer produceras av Företagsuniversitetet i samarbete med Aktuell Säkerhet, Qnet och Secnet.

Från moln till Mozart, från kustlinjer till livets slut, återfinns fraktaler. Helena Granström funderar över verklighetens och konstens struktur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När en matematiker försöker sig på att skämta kan det låta såhär:Vad står bokstaven B för i Benoit B Mandelbrot? Rätt svar: Benoit B Mandelbrot. Huruvida denna vits någonsin åstadkommer några skrattsalvor ska jag låta vara osagt, men den som förstår poängen har i alla fall också förstått vad som kännetecknar fraktalerna, de matematiska objekt som utforskades ingående av just denne Mandelbrot: att de innehåller delen som är helheten som innehåller delen som är helheten, och så vidare.Därav skämtets poäng: Namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot i all oändlighet.Man kan tänka på ett blomkålshuvud, eller ännu hellre på en romanesco: Bryt loss en bukett, och du kommer i denna bukett att få se det stora huvudet i mindre format. Bryt loss en mindre bukett av denna bukett, och så ännu en mindre från denna: Samma sak upprepar sig, med allt mindre kålhuvuden som fortsätter att spira från allt mindre kålhuvuden. En ovanligt hänförande fraktal kallad Mandelbrotmängden upptäcktes av Mandelbrot själv, och karakteriseras av att en förhållandevis enkel formel ger upphov till en närmast outtömlig komplexitet: ett outgrundligt överflödande universum alstrat av en simpel instruktion. Inför denna rikedom är det svårt att hålla fast vid tanken på att matematiken bara skulle vara något som människan har hittat på: ”Mandelbrotmängden är”, som matematikern Roger Penrose påpekat, ”inte något som det mänskliga sinnet har uppfunnit; den upptäcktes.” Precis på samma sätt som Mount Everest, finns den bara där.Men fraktalerna existerar alltså inte enbart i den rena matematikens sfär, utan i högsta grad i verkligheten: Vi kan finna dem i kustlinjer och floddeltan, ormbunkar och åskviggar, blodkärl och neuroner, galaxkluster och bergskedjor och moln. I var och en av dessa strukturer ser man helheten upprepa sig i de mindre delarna: Den som betraktar en del av en bergig kust kan inte utifrån dess form avgöra om det är en liten sträcka som de ser på nära håll, eller en längre på stort avstånd; och varje liten del av ett moln skulle, betraktad för sig själv, lika gärna kunna vara det stora molnet självt. Till och med vår arvsmassa är arrangerad enligt denna struktur, inpassad i den trånga cellkärnan genom identiska vikningar som sker i mindre och mindre skala. Naturen är, med andra ord, i högsta grad fraktal – och år 2016 kom ett antal polska kärnfysiker lite oväntat också fram till slutsatsen att detsamma gäller litteraturen.Det är en häpnadsväckande upptäckt, även om den kanske är lite mindre fruktbar än vad en författare skulle önska – för hur gärna jag än vill skulle jag inte kunna låta varje stycke i denna essä utgöra en miniatyr av helheten – och varje mening en miniatyr av varje stycke – och varje ord en miniatyr av varje mening. Även om det hade varit outsägligt elegant. Den amerikanska författaren Paul Auster har visserligen gjort gällande att den första meningen i hans roman Mr Vertigo innehåller essensen av hela verket – men den fraktala strukturen i kända verk av författare som Virginia Woolf och Robert Bolano låter sig avtäckas först genom ingående statistisk analys. De litteraturintresserade polska fysikerna genomförde till exempel en kartläggning av fördelningen av meningarnas längd i de romaner de studerade: Vad som framträdde var en form av idealt fraktalmönster, särskilt skönjbart i den typ av litteratur som brukar betecknas som medvetandeström. Mest fraktal av alla – till och med multifraktal, det vill säga innehållande fraktaler av fraktaler – lär James Joyces svårgenomträngliga Finnegan's Wake vara. När det gäller lyrik har en ambitiös forskare med en besläktad metod lyckats med konststycket att finna Cantormängden, en annan känd fraktal, i form av förekomsten av ordet know i en dikt av den amerikanske poeten Wallace Stevens. Och även i musiken är det möjligt att finna fraktala strukturer – föga förvånande till exempel hos en kompositör som Johann Sebastian Bach, i vars tredje cellosvit en musicerande matematiker lyckats identifiera ett påfallande exakt exempel på samma Cantormängd.Bevisar det att konstnärerna, tidigare än matematikerna, har förmått att uppfatta tillvarons inre struktur? Att dessa skapande människor på ett omedvetet vis har anat formen hos de kärl som fyller människokroppens lungvävnad, hos de kärl i vilka dess blod flödar och hos det nätverk av nervceller som överhuvudtaget gör aningar – omedvetna eller inte – möjliga. Kanske är det denna djupt liggande intuition som Mandelbrot själv också anspelar på när han konstaterar att barn inte undrar ”över temperaturen hos en gas eller kollisioner mellan atomer, utan över formerna hos träd, moln och blixtar.” Undrar de, för att de i dessa former identifierar något märkvärdigt bekant, något som lånar sin form också åt deras eget inre?Men å andra sidan skulle författarnas benägenhet att skriva fram fraktaler kunna ges en mer prosaisk förklaring än så, för också det mänskliga livets yttre ramar låter oss ju stifta bekantskap med det fraktala: Dygnet kan förstås som en miniatyr av året som i sin tur kan framstå som en miniatyr av det mänskliga livsförloppet. Men inte bara det: Möjligen, skriver matematikern Michael Frame i den märkliga lilla skriften The Geometry of Grief, kan även sorgen sägas uppvisa en självlikhet på olika skalor, eftersom varje sorg i sin tur består av många små delsorger, varje förlust av en mängd olika möjligheter eller tillfällen eller erfarenheter som för alltid gått förlorade. Inuti sorgen över en älskad människas bortgång, oövervinnerlig i sin väldighet, finns sorgen över att aldrig mer få hålla hennes hand, över att aldrig mer få höra hennes röst, över att aldrig mer få vända sig till henne med sina tankar. Och det faktum att de många små sorgerna liknar den stora sorgen i art om än inte i storlek gör det möjligt, fortsätter Frame sitt resonemang, att öva sig: Att lära sig ett sätt att tackla den väldiga, till synes ohanterliga sorgen, genom att prövande och försiktigt ta sig an de mindre sorgerna, en i sänder. Och betraktat med den fraktala geometrins blick framstår på sätt och vis hela livet så, som en repetition i liten skala för de stora skeenden som hela tiden – och samtidigt, bara långsammare – utspelar sig: varje glädje en liten replik av den större glädjen, varje misslyckande och varje närmande och varje känslosvall en replik av sina större motsvarigheter av vilka de också utgör en del. Och förstås – detta är väl den fraktala livsstrukturens dystraste sida – utgör var och en av tillvarons otaliga förluster en sorts miniatyr av den slutliga förlust som väntar oss alla, den av livet självt.Hur man ska gaska upp sig efter en sådan nedslående insikt är inte helt klart – men kanske kan åtminstone matematikerna ibland oss finna lättnad i ännu ett exempel på humor för de få:–Hur gick det för matematikern som blev gammal och sjuk, dog han? –Nejdå. Han förlorade bara några av sina funktioner. Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematik

Är evigheten nu eller sen? Är det skillnad på evighet och oändlighet? Och vad gör man om man inte tycker att det låter så kul med det eviga livet? I det här samtalet möts Robert Eriksson (pastor och föreståndare), Ulrika Henkelman (församlingsmusiker), Per Duregård (omsorgspastor) och Evelin Nyberg (kommunikatör). BKpodden är en podd-serie av Betlehemskyrkan Göteborg där olika personer i Betlehemskyrkan diskuterar frågor som rör tro, religion och kyrka. Kanske får du inte jättemånga svar, men du kommer i alla fall höra att det är fler som har frågor. Avsnittet spelades in 25 februari 2025. Ansvarig utgivare: Robert Eriksson

Kampen om topp fem fortsätter att vara precis så spännande som vi hoppats efter att Chelsea besegrat ett nöjt Liverpool på Stamford Bridge. Isak räddade en poäng åt Newcastle men frågan är hur långt den räcker. Kanske kan även Arsenal dras in i det hela efter förlusten hemma mot Bournemouth. Det och mycket mer i detta avsnitt! Med: Patrik Syk och Frida Fagerlund

Andakterna den här veckan hålls av pastor Robert Eriksson från Betlehemskyrkan i Göteborg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:Jag kan minnas tillfällen genom livet när jag i ett tryggt rum har vågat dela mina rädslor och misslyckanden, den ryggsäck med erfarenheter som har blivit min och som ibland kan vara tung att bära. Då har jag fått uppleva hur bördan har lyfts av. Stegen blir lättare. Andningen djupare. Och jag får lättare till både skratt och gråt. Varför? För att jag känner att jag mitt i allt är älskad, mitt i min brist och i allt som inte blev som jag hade önskat. Kanske har du upplevt detsamma?Text:Matt 3:16-17Musik:As For Us av Randy Ray med Fernando OrtegaProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Vilka är egentligen Nordens mästare när de kommer till filmskapande? Kanske omöjligt att svara på. De finns däremot ingen tvekan om att danskarna är fenomenala på att skapa provocerande och råa berättelser som sätter sig. Vårt älskade grannland hyllas rejält i dagens avsnitt där Peter, Florian och podddebutanten Johanna hyllar några av sina danske favoriter.... Read more »

I det här avsnittet grottar vi ner oss i ett tankemönster som många av oss kämpar med. Vi delar tankar, erfarenheter och berättelser från våra lyssnare. Kanske känner du igen dig? Mange och Pischa är två populära coacher med helt olika bakgrunder men som sammanstrålar i en DUO som vill hjälpa människor mot en bättre hälsa och relation till sig själva. Podden kommer även gästas av personer som på ett eller annat sätt berörs av ämnet övervikt. Du som lyssnar på vår podd får gärna betygsätta den på den plattform du lyssnar på – lämna gärna en recension. Då blir podden mer synlig för andra plus att vi värdar blir glada.

Kinkypoddens skapare Aurora Brännström svarar på lyssnares frågor.Kanske finns det något specifikt du tänkt på och undrar över relaterat till något avsnitt, en fundering du har utifrån något ämne jag tagit upp tillsammans med någon av mina gäster, eller kanske du har andra frågor som rör ämnet sex, sexualitet, bdsm och kinks? Här har du chansen att få din fråga besvarad av mig, Aurora Brännström.Jag är – utöver att jag är musiker, sångerska och artist, utbildad socionom och genusvetare samt skolinformatör eller sexualupplysare genom mitt RFSU. Jag är inte psykolog, terapeut eller klinisk sexolog men jag har lång erfarenhet av att möta både unga och vuxna i frågor som rör sex och sexualitet och jag är van att plocka upp enskilda personers frågor och omvandla dem så att de berör alla i ett rum och att svaren blir allmängiltiga och relevanta för de flesta. Alla frågor behandlas med respekt och så utförligt och noga jag förmår att besvara dem. Du som ställer frågor eller som kommer med tankar och funderingar är anonym och mina svar blir så allmängiltiga och relevanta för alla lyssnare som jag bara kan åstadkomma.Skicka dina frågor i dm på instagram @kinkypodden eller till min mailadress aurora@kinkypodden.se Programledare samt inspelning, ljudmix och klippning: Aurora BrännströmJingel: Andreas Hedberg med voice over av Carola Alfredsson HedbergStötta Kinkypodden via www.patreon.com/kinkypodden www.kinkypodden.se @kinkypodden Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nu är grabbarna i farten igen, det är det brukar bli när det blir sol. Inte heller klarar dem av att sitta inomhus och ruttna bort medan solen skiner, utan det får bli vallonen som är deras nya studio. Joacim tycker Oskar har levt på talang för länge, och det är något han självklart måste göra något åt! Lyssna och häng med! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Årets majblomma fyller hundra år och avbildar en gul smörblomma. Kanske är det den mest ritade blomman? Men visste du att det finns många olika smörblommor? Vanlig smörblomma, revsmörblomma och så majsmörblommor som blommar tidigast av alla. Åsa beskriver Ranunculaceae som "en stökig familj", med ståndare och pistiller i mängder och blomblad åt alla håll. I lökträgården på kullen träffar de trädgårdsmästaren Johan Nilson. Här står lökväxterna i full blom, men det syns också en och annan smörblomma.

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse 'hur det egentligen var'. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv. Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturWalter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024. Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

Om ens MC har karaktären av en hushållsost, är det bra eller dåligt? Har motorcykelfilmgenren problem med sitt manusskrivande och vad var det nu som inte hade blivit av? Kanske fler frågor än svar i detta avsnitt som är på gränsen. På gränsen till en ny mc-säsong.

Ordet och bordet, brödet och vinet, religionen och riten – i detta avsnitt ligger fokus på nattvarden. Hur kommer det sig att vi firar nattvard? Får alla ta del av den? Och hur viktig är riten för religionen egentligen? Den här gången är det Robert Eriksson (pastor och föreståndare), Maria Larsson (kulturansvarig), Henrik Wernvik (pastor Universitetskyrkan) och Evelin Nyberg (kommunikatör) som samtalar tillsammans. BKpodden är en podd-serie av Betlehemskyrkan Göteborg där olika personer i Betlehemskyrkan diskuterar frågor som rör tro, religion och kyrka. Kanske får du inte jättemånga svar, men du kommer i alla fall höra att det är fler som har frågor. Avsnittet spelades in 18 december 2024. Ansvarig utgivare: Robert Eriksson

Idag pratar vi om Ida's förväntade resa till Marocko, eller ja kommer hon ens komma dit? Är det fördelaktigt att dra kortet ”vet du inte vem jag är” eller ska det hållas tyst om? Mer om det i dagens avsnitt! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi spanar på fåglar på Husrygg på Gotlands sydspets, där även den sällsynta gula våradonisen blommar. Och följer med på fågelguidning i 30-årsjubilerande Nationalstadsparken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Naturmorgons fältreporter Jonatan Martinsson finns denna lördagsmorgon på Gotlands sydspets, närmare bestämt i naturreservatet Husrygg. Här har han stämt träff med fågelmålaren Lars Jonsson, och botanisten Caroline Edelstam, för att leta vårtecken både i luften och på marken.För det är just nu som den märkvärdiga, sällsynta och alldeles knallgula växten våradonis blommar här. Den finns bara på kalkrika marker på Öland och Gotland och är en växt som många vallfärdar för att få se. Caroline Edelstam guidar oss till den och andra tidiga vårväxter.Södra Gotland är också hemmaplan för författaren, ornitologen och fågelmålaren Lars Jonsson. I sina skissböcker fångar han här allt från skärfläckornas gracila silhuetter till rödhakens näpna uppsyn. Under morgonen skådar vi efter sträckande tättingar och patrullerande rovfåglar längs kuststräckan vid Hoburgen, och lyssnar efter nyanlända lövsångare. Kanske dyker ringtrast och härfågel upp!För över 30 år sedan tog Henrik Waldenström initiativet till det som skulle bli Tisdagsklubben. Då som ett sätt att inventera fåglarna i ett stort område i Stockholm som var på gång att exploateras. Naturen skyddades istället, och 1995 invigdes Kungliga Nationalstadsparken. Men Tisdagsklubbens guidade fågelturer fortsatte. Naturmorgons Mats Ottosson följde med ett entusiastiskt gäng en kall apriltisdag.Ett djur simmade lite knyckigt fram i Solbergatjärn i Insjön utanför Leksand häromdagen. Men vad ÄR det för något? Det undrar Håkan Danielsson Wahl och dottern Astrid Wahl som fångat mysteriet på film. Vi har nosat upp en expert som kan svara på den frågan.Och hemma hos Fredrik och Anna Maria i Söderala i Hälsingland flyger en underlig blåmes varje dag upp och ner som en hiss utanför fönstren. Är den knäpp på något sätt, och kommer den att svälta ihjäl? Den tycks ju inte ha tid att äta. Ekologiprofessor Susanne Åkesson förklarar vad det märkliga beteendet handlar om.Det är knepigt att skilja gäss från varandra. Och för att göra det ännu svårare finns det en hel del hybrider mellan de olika gåsarterna ... Ofta finns inte hybriderna med i vanliga fågelböcker. Så när Naturmorgonlyssnaren Emmy Andersson fick syn på en gås som såg ut både som grågås och kanadagås hittade hon inget i fågelboken. Ja, hur funkar det här med gåshybrider? Fågelkännaren Henrik Lerner är intresserad av just det och hjälper till att reda ut Emmys gåsmysterium.Så här i Valborgstider spanar många lite extra efter våren. Vi har frågat lyssnarna efter de bästa vårtecknen och tipsar om att rapportera in hur långt våren har kommit till Vårkollen.Växter kan vara både stickiga och giftiga. Varför då? Det är temat i veckans kråkvinkel av Karin Gyllenklev.Programledare är Jenny Berntson Djurvall.

Sveriges Radio fyller 100 år och är minst sagt en pigg hundraåring. Barndomen, tonåren eller pensionen här berättar lyssnarna om sin bästa ålder! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kanske var det när man gick på lågstadiet och man inte oroade sig för någonting, eller när man började gymnasiet, kanske bytte såväl stad som skola och träffade massa nya vänner.Arbetslivet är nog bästa tiden för många eller kanske när det är över och pensionärslivet tog över. Att äntligen ha tid för livet. Har man månne sin bästa tid framför sig? Eller är alltid din bästa tid nu?Om ålder i Karlavagnen med Gerhard StenlundRing oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Slussen öppnar klockan 21:00 och programmet börjar klockan 22:12.

Hej Somna.Välkommen till det allra sista avsnittet för den här säsongen av “Du är inte ensam i natten”. Ikväll vandrar vi återigen genom tankarnas vildvuxna skog, där de envisas med att dyka upp precis när vi helst vill vila. Du vet, de där tankarna som helst av allt vill tänkas, och vägrar låta sig ignoreras.Men visst är det fint att veta att du inte vandrar ensam? Att vi är många som delar natten, tankarna och den märkliga tröst det innebär att höra någon annans röst berätta en historia i mörkret. Kanske är vi alla egentligen på ett nattligt äventyr, en gemensam resa genom sömnlösheten och in i det okända. Kanske är det just det som gör oss mänskliga – vårt behov av berättelser, tröst och gemenskap, även när vi är långt från hemma, som i New Mexico eller mitt i Stockholmsnatten.Och Somna, tack för dina berättelser. De betyder mer än jag kan beskriva med ord, och jag hoppas innerligt att vi snart hörs igen. Tills dess, låt tankarna få finnas, och kom ihåg: du är aldrig ensam i natten.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vart skulle du vilja åka om du fick åka vart som helst? Om ingenting hindrade dig, vad vore din drömdestination? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Karlavagnen med Hanna Sihlman pratar vi om önskefärden. Katy Perry åkte till rymden och kysste marken när hon återvände till jorden. Vart vill du åka?Vill du vara på toppen av Machu Picchu, med den mäktiga Anderna som bakgrund, eller vandra genom de färgglada gatorna i Marrakech, där varje hörn bjuder på nya dofter och smaker. Kanske drömmer du om att utforska de antika ruinerna i Rom, där varje sten berättar en historia från en svunnen tid. Är det en solnedgången på en vita sandstrand som är din drömdestination? Eller väljer du torpet i Småland eller stugan i fjällen när du får åka vart du vill?Dit vill jag åka om jag får åka vart jag vill!Ring eller mejla oss, på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Telefonslussen öppnar kl. 21. Programmet startar kl. 21:40 eller ca kl. 22.30.

Hej Somna. Det här är ett avsnitt om en melodi. Den är blygsam och blyg, och försvinner varje gång jag försöker fånga den. Den kanske kommer från en dröm, eller från vinden mellan tallarna. Kanske från en veranda där ingen någonsin suttit, eller från ett minne som inte är mitt. Eller så är den ett eko av något du har glömt, men som viskar till dig genom min röst. Jag vet inte. Men jag vet att den finns. Och nu ska vi försöka somna tillsammans, du och jag, i skarven mellan natt och dag, mellan då och nu, med melodin som ledljus. Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna!I natt handlar det om det där osynliga mötet, det som sker utan klokhetens krav eller lösningarnas plikter. Kan vi mötas i mörkret utan att säga någonting klokt, utan att behöva förstå? Kanske räcker det med att vi finns samtidigt, tillsammans, här och nu. Lyssna på några somna som delar tankar om just detta: tryggheten, enkelheten, och glädjen i att bara få finnas precis som man är. Vi besöker också ett tryggt rum med glastak och gröna blad, där både ljusa och mörka tankar är välkomna – ett rum där allt får plats, och kanske är det just där vi äntligen kan känna oss riktigt hemma.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gudabenådad stilist. Självbekännelseromanens urmorsa. Rapportör från skymningslandet. Från utskälld till aktad. Nu skulle hon ha fyllt 100 år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kerstin Thorvall gick från älskad ungdomsboksförfattare till att förorsaka moralpanik med Det mest förbjudna på sjuttiotalet. Strax före 70 blev hon hyllad för trilogin som börjar med När man skjuter arbetare. Kanske var det alltid samma historia som hon berättade, om mamman som förbjöd glädjen, om den sinnessjuka pappan, om flickan som inte fick en hundvalp, om Arvet. Som gammal skrev hon debattartiklar och böcker om svensk åldringsvård, om att inte stå ut och ringa psykjouren varje eftermiddag.Tillsammans med författarna Isabelle Ståhl, Göran Greider och Anneli Jordahl läser Katarina Wikars Kerstin Thorvalls romaner Det mest förbjudna från 1976, När man skjuter arbetare från 1993 och Upptäckten från 2003.Vi hör också Kerstin Thorvall ur radioarkivet samtala med bl.a. Katarina Gunnarsson och Fredrik Grundel, Henrietta Hultén, Kerstin Wixe, och Henrik Tideman.

Tjejerna är återförenade på Maldiverna och allt är frid och fröjd. Eller? Kanske de ändå var lyckligare innan barn….och man. Ines avslöjar var den otroligt dyra och exklusiva smekmånaden blir och Kenza avslöjar sina planer för sin sista tid i livet.Produceras av More Than Words Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hej Somna. I natt väntar en berättelse om en verkligt veritabel vindvarg – eller kanske inte. Kanske handlar det snarare om en dropshippad gibbonapa, en desperat jakt på identitet, och ett misstag som blir ett liv. Du får följa apkillen – en stackars coolhetskrisande PR-råtta – som av misstag beställer en levande apa till sin etta på Kungsholmen och därifrån svänger livet iväg i en spiral av munkfrisyrer, apsaliv, åtta barn, och ett kärleksbröllop i trädgården.Allt börjar i kalsonger och panik – och slutar i aptelepatisk frid. Ja, det är som det är. Det som händer, händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gjorde studiecirkeln dig till rockstjärna, flytande i arabiska eller biodlare? Lärde du dig hantera en svets eller dina känslor på en kvällskurs? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ifjol deltog över 600 000 människor i olika aktiviteter som studieförbunden anordnar och utbudet är enormt. Det finns folkbildningskurser i knyppling, träslöjd, franska, flugbindning och parkour eller studiecirklar om machoideal, klimatpsykologi och skrivande.Under 2024 och 2025 har statsbidraget till studieförbunden minskat med 350 miljoner och inför nästa år planeras ännu en minskning vilket förstås slår hårt mot folks möjligheter att lära sig något nytt eller mer.Men fortfarande finns ett rikt utbud och vi undrar vad den folkbildningskurs eller studiecirkel som du gått betytt för dig? Upptäckte du att du hade världens talang för programmering, förstod du dig själv bättre efter cirkeln om mansideal eller fick du sommarjobb som turistguide efter kvällskursen i italienska?Kanske gav träslöjdskursen dig både en ny pall och vän för livet, kanske kan du spara pengar eftersom du lärt dig att laga och sy om gamla kläder eller blev du rockstjärna tack vare studieförbundets replokal, ja, ring oss eller skriv in och berätta!Programledare: Helene AlmqvistRing på 020-22 10 30 eller skriv till oss på Facebook och Instagram eller mejla på karlavagnen@sverigesradio.se. Slussen öppnar som vanligt kl 21:00 och programmet börjar 21:40.

Vad kan Buddhas lära och broccolins växtsätt ha för gemensamma nämnare? I Skillnadens podd får du under våren höra en serie avsnitt där Philip och Sara Bäckmo förenar sina fascinationer för världens tänkare och viktiga växter. Vill du kommentera innehållet eller ställa frågor kan du maila till info@sarabackmo.se. Philip Bäckmo: www.philipbackmo.seSara Bäckmo: www.sarabackmo.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sippor i alla färger och ovanliga fjärilslarver i Stenshuvuds nationalpark. Och i Hejnum Kallgate på Gotland myllrar det av exklusiva arter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Stenshuvuds nationalpark ryms nästan hela Skånes natur med allt från lövskogar och betesmarker till klippstränder och kärr. Vårblomningen just nu är magnifik, med sippor i alla färger – blå, vit och gul – samt tusentals backsippor, desmeknopp, gullpudra och Sankte Pers nycklar. Mitt i denna blomning finns morgonens fältreporter Jenny Berntson Djurvall tillsammans med naturvägledarna Simon Lundin och Emmie Holst. De spanar också efter näten som den rödlistade ängsnätfjärilens larver bor i, och vi får höra om hur det eldas fläckvis i nationalparken för att gynna fjärilen och dess värdväxt svartkämpar. Kanske dyker även nyvakna snokar och huggormar upp, och det kan bli en titt in på dasset där dvärgpipistrellerna bor.I Gotlands största rikkärr, Hejnum Kallgate, trivs kräsna arter som kallnate, blodkula och kamtuffmossa. En miljö som verkligen får biologen Magnus Martinsson att gå igång. Naturmorgons reporter Lisa Henkow följde med till ett område där det finns planer på ett utökat skydd för den unika naturen, men där det också pågår kalkbrytning någon kilometer bort.Om någon vecka drar Den stora älgvandringen igång i SVT. Vår reporter har besökt sändningsplatsen i Ångermanland och vi frågar också en forskare om hur älgarnas vandring fungerar.Vi fortsätter uppladdningen för Fågelsångsnatten den 17 maj med en ny fågelsånglektion. Den här gången är det fem olika sparvar som magister Ottosson hjälper oss att skilja på.Och kanske kan en öppnad tunnel få hjärtat att bulta igen hos veckans kråkvinklare Helena Söderlundh.Programledare är Karin Gyllenklev.

Han beskriver sig som en tredjedel Gnarp, två tredjedelar försvarsmakt. Nu är Micael Bydén för andra gången i livet ute på okänd mark. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För tio år sedan tog Micael Bydén över en försvarsmakt som kämpade med låga förtroendesiffror och som sades kunna försvara landets gränser i högst en vecka. När han avgick som överbefälhavare lämnade han en myndighet med återinförd värnplikt och Nato-medlemskap. Men vad är det medlemskapet värt i en tid då det tvivlas på artikel 5 - det där som handlar om en för alla, alla för en och att alla medlemmar har en skyldighet att försvara varandra?”Hade gärna haft det ogjort”Det vilar en trygghet över personen Micael Bydéns anlete. Kanske kommer den från uppväxten i lilla Gnarp i Hälsingland, med skogen runt hörnet, och bara några få besök utanför kommungränsen. Men vad innebär det för trygghetsmänniskan Micael Bydén att nu för första gången i livet vara utan både Gnarp och Försvarsmakten? Och varför hade han så bråttom att starta företag under tiden som ÖB att det utlöste en kritikstorm med krav på hans avgång?Programledare: Martin WicklinProducent: Filip BohmKontakt: sondagsintervjun@sr.se

Kanske är detta en modern feministisk klassiker, mycket snack har det i alla fall varit kring den här boken och det var på tiden att även vi tog den an. Anna tycker att den stundtals är vedervärdig och kan inte fullfölja projektet, Fia uppskattar istället plottrigheten och myser av detaljerna. Men tema, anda och argumentation faller oss båda i smaken. Roxanne Gay bjuder på essäer i starkt engagerande ämnen så som feminism, ras och privilegier och analyserar hur dessa skildras ur ett amerikanskt samtidsperspektiv. 

Hammarby har stått för en insats som mycket väl kan vara deras bästa på hur länge som helst. Kanske någonsin? Blåvitt å andra sidan ”bajsade på sig” och allt positivt från cupspelet är som bortblåst.4–0 och tre poäng till Hammarby, sex timmars bussresehelvete för Blåvitt.Med: Wilhelm Edlund och Linus Petersson.

Vi har alla försvarat något. En vän, rätten till arbete, ett husdjur eller den gamla byagården. Fredagens Karlavagnen handlar om att försvara saker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Försvaret får 300 miljarder kronor av regeringen. I fredagens Karlavagnen berättar lyssnarna om vad dom har försvarat i sitt liv. Kanske var det den rivningshotade byagården? Eller vännen som var i knipa? Eller bara sig själv när det behövs? Gerhard och lyssnarna har en kväll tillsammans om det som varit viktigt att försvara.Historier om försvar i Karlavagnen med Gerhard Stenlund.Ring oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Slussen öppnar klockan 21:00 och programmet börjar efter Sportextra, runt klockan 21:40.

Har du med skakiga ben tävlat i Vi i femman? Älskade du att se På spåret med pappa? Är du pubquizfantast? Idag vill vi höra om dina frågesportsminnen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi verkar bli alltmer förtjusta i frågetävlingar och frågespel. Hitster och När då då dras fram på helgkvällarna, unga som gamla bänkar sig framför frågesportsprogram i tv och kompisar bokar bord långt i förväg för att få plats på något av de många quiz som snart sagt varenda pub runt om i landet arrangerar regelbundet. Idag undrar vi vilka dina bästa, värsta, finaste frågesportsminnen är.Kanske är du en av alla massor av femteklassare som med spagettiben tävlat i radioprogrammet Vi i femman nu i veckan. Kanske vill ingen längre se Alla mot alla med dig eftersom du bara inte kan låta bli att skrika ut svaren innan programledarna ens hunnit ställa frågan klart.Eller kanske minns du med vemod stunderna när du och din pappa bänkade er framför På spåret eller med ilska när mormor vann över dig i Trivial Pursuit. Och hur klarar du sådant? Är du en bra eller dålig förlorare?Programledare: Helene AlmqvistRing oss på 020-22 10 30, skriv till oss på Facebook och Instagram eller mejla på karlavagnen@sverigesradio.se. Slussen öppnar som vanligt kl 21:00 och programmet börjar 21:40.

Nivå: A2-B1 Andra delen i avsnittet om AGI där jag pratar om vad det är, vilka potentiella fördelar och risker som finns, och mina egna tankar. Är du intresserad av bootcampet med 9 dagars språkbad i Sverige - kolla in det här! --- Transkript Så att regeringar i olika länder, de tar beslut som är i en riktning som Prometheus vill liksom. För att de själva vet inte att det är Prometheus som har liksom skapat en opinion, och skapat den här den här politiska riktningen. Men olika regeringar och olika företag, de de tar beslut som ligger i linje med Prometheus mål. Och också på bra sätt, så Prometheus hjälper olika organisationer och företag att lösa komplexa problem, som att hitta botemedel mot olika sjukdomar. Kanske hittar hur man botar cancer och sådana saker. Hur man optimerar infrastruktur och så. Och till slut så blir Prometheus liksom en världsregering, kan man säga. Den liksom styr hela världen. Det blir liksom en värld styrd av AI. Och man man vet inte om det är positivt eller negativt. För att i berättelsen så är det inte tydligt om det här är positivt eller negativt. För okej, vi kan tänka oss att vi vill ha kontroll själva. Men vi kan också tänka oss att om Prometheus är så mycket mycket smartare och klarar att lösa olika problem så kanske det är bättre. Ja och det är ju såklart en av de intressanta sakerna med med AI, eller speciellt AGI. Så berättelsen slutar på det sättet. Och som sagt AGI är artificiell generell intelligens. Och det betyder att den kan förstå bättre än någon människa.   ..för hela transkriptet - klicka här!

Vi har sett tredje avsnittet av svenska Love is Blind och snackar Karolinas besvikelse efter att ha träffat Jakob och att han inte såg ut som Tyrese, att inte plocka upp på signaler, pyjamasdejter, Oscars dubbelspel och förmåga att ducka ansvar, Alicias dumpning av Tim, ojämna fikatallrikar, potentiella Oidipuskomplex, slappa frierier, Wictor och Nathalies första träff + mycket mer. Enjoy! Stötta oss på Patreon för regelbundna bonusavsnitt + mer! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dagens Billgren Wood pratar vi föräldraskap och åldrande. Vem blir man sen när familjelivet lättar? Måste man välja mellan mammakorv eller frihetstörst? Kanske är livet med större barn inte så olikt att vara 20 trots allt. Elsa pratar om barndomens brist på fredagsmys och vad det gjort med henne, Sofia går på lättast möjliga väg och sen byter hon bana. Det är livet just nu med alla utmaningar och rädslor. Välkomna till ett poddavsnitt om den man är utan alla andra runtomkring sig hela tiden, om antal barn, curlande och magkänsla. Välkomna!

Carolina Bertilsson är historieintresserad tandläkare, som undersöker tänder från vikingatiden. De hade tandvärk som vi, men också mer avancerade sätt att behandla tänderna än vad vi har trott tidigare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programmet sändes första gången i januari 2024. Barnen hade finare tänder på vikingatiden än nu – inga hål. Men de vuxna verkar ha haft ungefär lika mycket hål som vi. Och det som förvånade var att de som hade stora hål hade fått rätt avancerad behandling. Tänderna hade öppnat ändå ner till pulpan med något verktyg, sannolikt för att bli av med tandvärk och infektion.– Tänder är så relaterbara, säger Carolina. Vi vet alla hur det känns att ha ont i tänderna.Kanske är det därför studien om vikingatidens tänder, som kom i december har väckt så stort intresse, inte bara i Sverige. Carolina Bertilssons forskning har gjorts vid Göteborgs universitet.Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.se