Podcast appearances and mentions of martin wiklund

Den finns inte längre självklart i vår vardag och helst låter vi bli att tänka på den. Är det den moderna synen på döden som något slutgiltigt som gjort den så outhärdlig? undrar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För ett par år sedan var jag, under en kort period, övertygad om att jag hade en allvarlig form av cancer. Det skulle så småningom visa sig att allt jag hade var en vårdcentralsläkare som låtit sig ryckas med – han levererade berättelser om en tidigare patient med ”mycket mindre knölar” än mina över telefon just som jag stod i begrepp att hämta min son på dagis. ”Ja, och han dog ju sedan”, konstaterade han krasst.Hur som helst – under de kanske två veckor som hann gå innan en mer professionell vårdinstans kunde avfärda misstankarna, förändrades min blick på världen radikalt. Nuet och allt som fyllde det övergick till att vara ett slags avsked. Jag såg mina barn le mot mig, och allt jag kunde tänka var att jag snart aldrig mer skulle få se dem le igen.I verket Förinta gestaltar den franske författaren Michel Houellebecq ett liknande tillstånd. Hans cancersjuke protagonist Paul tycker sig, ställd inför sin nära förestående död, upptäcka ett ”underligt och kvarvarande slags liv, helt vid sidan av, där helt andra saker stod på spel än för de levande”. Han drabbas av avundsjuka gentemot de människor omkring honom som ”i morgon, i övermorgon, kanske i tiotals år framåt” ska få fortsätta att existera i världen, medan det för honom själv inte finns någonting kvar.Så snart som jag för egen del befunnits kärnfrisk återgick min blick till vad den varit innan. Jag besvarade återigen mina barns leenden som om denna glädje aldrig skulle tas ifrån mig, och som om inget leende någonsin skulle vara deras sista. Jag återgick, kort sagt, till att låtsas att döden inte finns.Att denna illusion i hög grad är ett modernt privilegium – eller, om man så vill, ett modernt problem – framgår med all önskvärd tydlighet vid läsning av antologin Dödens idéhistoria, sammanställd av en trio litteraturvetare och idéhistoriker: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Idag tenderar vi, påpekar bokens redaktörer, att förutsätta att vårt liv ska bli långt och ta sin ände först i ålderdomen. Tidigare kunde döden drabba oväntat och till synes helt urskillningslöst, en granne som var frisk igår kunde imorgon plötsligt vara död.Men å andra sidan är det först i vår sekulärt präglade tid som denna död börjat förstås som ett slut i ordets absoluta bemärkelse. Forna tiders människor har, nästan undantagslöst, gjort sig föreställningar om ett efteråt, som visserligen lika ofta kan ha tett sig hotfullt som ljuvt, men som åtminstone burit på en tröst i denna mest fundamentala mening: Att det fortfarande kommer att finnas ett jag som kan uppleva det ena eller andra. Att förbereda sig för döden blev därmed i många avseenden att förbereda sig för livet efter detta, och hur dessa förberedelser skulle gå till var förstås i högsta grad beroende av vilket dödsrike man tänkte sig. I många tidiga kulturer tycks de ha varit neutrala platser där de döda, oberoende av personliga förtjänster, förde en gemensam skuggtillvaro. Så småningom kom de, inom bland annat judendom, kristendom och grekiskt tänkande, att anta en moraliskt dömande karaktär.Men oavsett vilket tycks detta att förbereda sig inför döden vara något som människor i det förgångna ägnat stor kraft, om inte annat genom att ständigt påminna sig om livets ändlighet – och också ofrivilligt påminnas om den genom att bevittna döden överallt omkring sig. I vår tid är det inte enbart förbättrad sjukvård och minskad barnadödlighet som gjort döden frånvarande utan, som många tänkare observerat, ett aktivt undanhållande av den från det vardagliga livet.De flesta av oss konfronteras idag inte med en död kropp förrän våra egna föräldrar dör, om ens då. Som idéhistorikern Karin Dirke diskuterar i sitt antologibidrag är det till och med möjligt att undvika mötet med den djurliga döden, annat än i dess omskrivna och osörjbara form, som hamburgare eller falukorv. Redan sjukdomen framstår i vår tid av självförbättring och kroppskontroll som en genant svaghet, konstaterar Houellebecq, och döden själv som den yttersta skamligheten. Den rika floran av fiktionaliserad död i tv-serier och dataspel motsäger inte den slutsatsen, utan är tvärtom en direkt konsekvens av den vardagliga dödens tabuisering. Den kan, föreslår redaktörerna för Dödens idéhistoria, förstås freudianskt som ett klassiskt fall av det bortträngdas återkomst, i analogi med de förbjudna sexuella fantasiernas uppdykande i pornografin.Kanske kan man av detta dra slutsatsen att det är först när döden förstås som slutgiltig som den blir verkligt outhärdlig? I den mån tanken på jagets upphörande, eliminationen av själva subjektivitetens möjlighet, alls går att greppa, är den onekligen fasaväckande.Mot bakgrund av den moderna uppfattningen om döden som ett absolut och oförhandlingsbart slut är det inte konstigt om man, som författaren Elias Canetti, deklarerar sin avsky: ”Det modigaste i livet är att hata döden, och föraktliga och desperata är de religioner som grumlar detta hat”.Men hatad eller inte kommer den att komma – och om det att förbereda sig för döden i ljuset av naturvetenskapens sanningar inte längre framstår som en fråga om moralisk vidräkning inför efterlivets dom, är det möjligt att hitta en annan sorts förberedelse, rentav en försoning?Det är, menar idéhistorikern Martin Wiklund i den djupgående läsning av Ingmar Bergmans konstnärskap som utgör en av bokens mest angelägna texter, i så fall en försoning som varken bygger på att nedvärdera den jordiska tillvaron på grundval av dess förgänglighet, eller på förhoppningen om ett liv efter detta som kan kompensera för jordelivets alla brister. Snarare rör det sig om att som i filmen Det sjunde inseglet bokstavligt talat få döden som sin följeslagare, förlika sig med förgängligheten som grundläggande livsvillkor, och försöka skapa mening inom dess ramar. På samma sätt som att av döden beviljas ett uppskov för att uträtta ”ett angeläget ärende”, ”en enda meningsfull handling” har vi alla beviljats detsamma – en tidsfrist mellan ett utsträckt icke-vara och ett annat, under vilken vi har möjlighet att skapa mening: nämligen våra liv. Och denna mening, om vi lyckas nå fram till den, hämtar sin näring inte från föreställningen om något utomvärldsligt eller evigt, utan från det bräckliga nu som hos Bergman i sig utgör ”en stor tillräcklighet”.Som Wiklund formulerar det kan vi i det turligaste fallet, likt Agnes i filmen Viskningar och rop, ställda inför vår död fyllas av den tacksamhet som också genljuder hos Houellebecq: En tacksamhet över den lycka vi ändå givits, också de av oss vars liv likt så många andras kantats av lidande och sorg. För denna lycka är, trots allt, ”mer än ingenting, även om den inte nödvändigtvis varat mer än ett ögonblick”.Helena Granström, författare.Litteratur:Dödens idéhistoria. Redaktörer: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Appell förlag, 2022.Michel Houellebecq, Förinta. Övers: Sara Gordan. Albert Bonniers förlag, 2022.

Glimrande hovliv, smarriga kolbullar, kloka korpar och fjälliga sjömänniskor samsas i Vetenskapsradion Historias julklappsboktips! Och så testar vi brädspelet i Jane Austens herrgårds-England! Missa inte Vetenskapsradion Historias julklappstips där Kristina Ekero Eriksson, Urban Björstadius och Tobias Svanelid tipsar om böcker om glimrande hovliv och kungligheter, om kolning, saffran, korpar och mycket, mycket annat. Och så testar Spelpanelen att navigera i Englands Downton Abbey-miljö i spelet Obsession och att överleva Första världskriget i The Grizzled.Böckerna och spelen som nämnts i programmet:Sagan om Saffran av Gunnel CarlssonKarl XV av Thorsten SandbergFrån Savolaxbrigden till Särskilda skyddsgruppen av Fredrik Eriksson, Lars Ericson Wolke och Gunnar ÅseliusAnfallskrigens argument av Ove BringTill eftervärlden av Marianne Molander BeyerDödens idéhistoria av Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund (red)Mumier av Sofia HäggmanDe utomordentliga av Maja BondestamHovet av Björn AskerKolning av Gunnar NygrenKorpen av Bengt-Erik Engholm och Lina BlixtEuropas mödrar av Karin BojsJärnålderns symboler och dolda budskap av Kent AnderssonObsession av Dan HallagenThe Grizzled av Fabien Riffaud och Juan Rodriguez

Martin Wiklund, tech-proffset som gick från att coacha start ups till att själv grunda sin egen, Sportswik. Martin har med sin nyfikenhet utvecklats och alltid varit tidig med idéer som när han började bygga appar 10år för tidigt. Sportswik har fått in miljoner av olika investerare och TV4 ringde och vädjade om att få vara med på resan. Varmt välkomna till Umepodden.

Raka puckar från verklighetens folk och konstnärligt humorexperiment Evangeliet har ömsat skinn och blivit programmet som håller lyssnaren i handen och analyserar Sverige idag. Hårda puckar, raka rör, en käftsmäll av det riktiga livet. Av och med Niklas Runsten, Maja Berg, Marcus Thapper och Angelica Skärberg. Dessutom humortrion Hela Baletten som presenterar sketchprogrammet Inside Black Box. Hör den komiska revolutionen i en låda av konstnärligt mörker. Av och med Emma Bäckström, Martin Wiklund och Daniel Fjellborg.

Johanna Nordström och Jonna Fyhr i en verbal tango och Hela Baletten presenterar konstnärlig humor med Inside Black Box. Hela Baletten består av Emma Bäckström, Martin Wiklund och Daniel Fjellborg. Johanna Nordström och Jonna Fyhr är två barndomsvänner från Västerås som skojar om horoskop, Basshunter och som får samlevnadsråd i Barbros hörna. Dessutom humortrion Hela Baletten som presenterar sketchprogrammet Inside Black Box. Hör den komiska revolutionen i en låda av konstnärligt mörker.

Hela Baletten dansar vidare, en humortrio som gör storartade sketchkavalkader helt utan känsla för tid, rum och verklighet. Medverkande är Emma Bäckström, Martin Wiklund och Daniel Fjellborg, samtliga med ofullständig eller ingen examen från Balettakademien. Och så är de ju dumma i huvudet. I precis hela huvudet. Dessutom IRENE som är tillbaka med fler galna sketcher som sätter guldkant på tillvaron. Som vanligt sitter programledaren Björn Kihl bakom spakarna som enligt egen utsago "guidar lyssnaren likt Benjamin Syrsa på julafton". Av och med Michael Hurtig och Henrik Svensson.

IRENE är tillbaka med fler galna sketcher som sätter guldkant på tillvaron. Som vanligt sitter programledaren Björn Kihl bakom spakarna som enligt egen utsago "guidar lyssnaren likt Benjamin Syrsa på julafton". Av och med Michael Hurtig och Henrik Svensson. Dessutom premiär för Hela Baletten, en humortrio som gör storartade sketchkavalkader helt utan känsla för tid, rum och verklighet. Medverkande är Emma Bäckström, Martin Wiklund och Daniel Fjellborg, samtliga med ofullständig eller ingen examen från Balettakademien. Och så är de ju dumma i huvudet. I precis hela huvudet.