Podcasts about Elias Canetti

Totalitärt tänkande, hur förhindrar man egentligen det? Eva-Lotta Hultén vill slå hål på några myter om lydnad och kunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Ron Jones tonåriga elever uttryckte förvåning över vanliga tyskars medlöperi under andra världskriget beslutade han sig för att visa vad det innebär att leva i en totalitär stat. Jones införde strikta regler för hur man skulle sitta, stå, gå och tilltala varandra. Han skapade en särskild hälsning, en vågrörelse med armen, och lät eleverna skandera slagord som ”styrka genom disciplin” och ”styrka genom gemenskap”. Eleverna fann sig snabbt till rätta.Det som kom att hända har bildat underlag för böcker och filmer. Fler och fler elever från andra klasser anslöt. Regelboken svällde och ungdomarna började ange varandra och utesluta dem som gjorde fel eller var kritiska.I slutet av veckan berättade Ron Jones att deras rörelse var del av en världsvid organisation med ett viktigt uppdrag och på eftermiddagen bjöd han in eleverna till skolans aula. Där visade han bilder från Nazityskland och berättade att de i själva verket hade låtit sig manipuleras in i en totalitär rörelse.Ett totalitärt system bygger en stark gemenskap och en känsla av ett högre syfte men kanaliserar också rädsla och pekar därför ständigt ut nya fiender. Filosofer, sociologer, socialpsykologer och författare som Hannah Arendt, Solomon Asch, Sigmund Freud, Elias Canetti och Gustave Le Bon har skrivit om den destruktiva mänskliga benägenheten att ge upp sin individualitet för en gruppidentitet och gett det namn som masshysteri och masshypnos.I boken ”Totalitarismens psykologi” finner den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet en grogrund för dessa totalitära tendenser i vår tids mekanistiska världsbild. Vi ser världen som helt igenom mätbar och varandra som maskiner – och förlorar den kännande kontakten med vår omgivning och med oss själva. Hannah Arendt konstaterade i sitt stora verk ”Totalitarismens ursprung” att det är en mycket fruktbar grogrund för ett totalitärt samhälle. Siffror och logik fångar långt ifrån allt. Det innebär inte på något vis en förminskning av förnuftets betydelse, påpekar Desmet. Det för däremot med sig att vi inte kan avgöra vad som är gott med hjälp av mätningar och siffror. I stället krävs inlevelse, moral och empati. ”Livet”, skriver Desmet ”kan bara försvaras med metaforer och poesi och dessa har vanligtvis en lägre volym än dånet från de mekanistiska argumenten.” Samtidigt visar Mattias Desmet, oavsiktligt, hur vanskligt ett begrepp för att tillskriva andra extrem gruppmentalitet kan vara. Det går ju alltid att hävda att när stora skaror människor bildat sig åsikter man inte själv uppskattar så beror det på masshysteri, eller massbildning, som Desmet väljer att kalla det. Dit tycks han räkna acceptans av de flesta restriktioner under pandemier och alla önskemål om att anpassa sin livsstil efter planetära gränser, och det väcker min skepsis till hans bok.Vilket borde göra Desmet nöjd med mig. Han uppmanar ju till att ifrågasätta forskare och hänvisar till studier som visar att en stor del av all publicerad forskning bygger på mätfel, oklara frågeställningar eller vantolkade resultat. Forskare är bara människor. I några studier där man förhört sig om det hänt att de avsiktligt förvrängt sitt underlag för att driva hem en tes svarade en mycket stor andel ja.Mattias Desmet är förstås medveten om det motsägelsefulla i att hänvisa till forskning för att ifrågasätta densammas ställning men vill vi undvika ett totalitärt samhälle behöver vi hela tiden öva på att se saker ur flera synvinklar och våga ifrågasätta auktoriteter och vedertagna sanningar. Och varför inte börja redan i grundskolan? De senaste decennierna har hört många rop på att göra skolan striktare och minska på elevdemokratin. Det påstås vara för elevernas eget bästa: de lär sig ju inte tillräckligt om de får lägga tid på att resonera och vara med och bestämma. Det är som om vi glömt poängen med att ge elever medbestämmande.I en artikel i tidningen Vi lärare kallar fyra forskare 1947 års svenska, parlamentariskt tillsatta skolkommission för ”de svenska skolformernas stora frihetsbrev”. Andra världskriget var nyss avslutat och politiker från höger till vänster enades om att fostran av kritiskt tänkande medborgare som kunde stå emot totalitära krafter var ett av skolans mest centrala mål. Nu överskuggar kunskapsuppdraget alla andra som skolan har.Faktakunskap är förvisso viktigt men denna nedmontering av övriga uppgifter för utbildningsväsendet sker samtidigt som demokratin går ner över hela världen och antidemokratiska krafter i Sverige rekryterar barn på både nätet och skolgården. Och det sker helt i onödan. Skolans metoder ska bygga på vetenskap och den visar ingalunda på något motsatsförhållande mellan lärande och elevinflytande. Ordning, arbetsro och trivsel förbättras till och med om eleverna fått vara med och ta fram reglerna.Som Ron Jones experiment mycket tydligt visade så räcker det inte att förklara skillnaden mellan fascism och demokrati för att skydda det öppna samhället. Inte heller fungerar det att instruera barn att vara ifrågasättande när det passar.När jag som ung lärarvikarie undervisade om andra världskriget sa jag åt mina elever att ifrågasätta vad människor säger och att det även gällde vad jag sa. En elev svarade med viss upproriskhet i rösten ”Det gör vi också”. Men i stället för att protestera mot saker jag sa höll de sig resten av lektionen lugna och tysta och lade sig alltså platt för min auktoritet. I stället för att försöka befalla dem till uppstudsighet borde jag vid något tillfälle då de faktiskt framförde kritiska synpunkter tagit dem på allvar och uppmuntrat dem. Jag kunde också ha skapat rollspel där de fått träna praktiskt på att resonera och fatta beslut tillsammans.Att upprepa Ron Jones övning är emellertid inget jag kan rekommendera. Vad hade hänt om han inte lyckats väcka sina elever igen? Skaparna av dramafilmen Die Welle, som bygger på Jones experiment, väljer att visa vad som mycket väl hade kunnat hända. En av eleverna – en före detta mobbad pojke med verklig förebild – som äntligen välkomnats in i gemenskapen, blir så besviken att han drar en pistol och skjuter en av de andra eleverna och sedan sig själv.Året för Ron Jones experiment var 1967 och platsen Palo Alto i Kalifornien, som idag är starkt förknippad med den techindustri som gett oss internet, och med det oändliga möjligheter att hitta kunskap och finna gemenskaper men också att manipulera, sprida propaganda och radikalisera på sätt som mycket effektivt kan välta allt vad demokrati heter över ända.Vi är inte maskiner utan levande, kännande varelser invävda i relationer, normer och kunskapsvärldar. Vill vi skydda vårt öppna samhälle kan vi inte behandla varandra som kuggar i ett maskineri eller bildning och vetande som lösryckta fakta, vare sig i skolan eller i livet i övrigt.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturMattias Desmet: Totalitarismens psykologi. Översättare: Urban Lindström. Bokförlaget Augusti, 2024.

Der Titel dieser Episode lautet »Desinformiere Dich!« – orientiert sich am Buch meines Gastes, Jakob Schirrmacher. Es freut mich ganz besonders, Jakob zum Gespräch begrüßen zu dürfen. Jakob Schirrmacher ist Referent für Medienbildung und Digitalisierung, Publizist und Gründer der NGO Free Speech Aid. Er beschäftigt sich mit Fragen rund um Meinungsfreiheit, Desinformation und den gesellschaftlichen Folgen digitaler Technologien. In seinen Essays – unter anderem für die WELT – analysiert er kritisch den Umgang von Politik und Medien mit Wahrheit und öffentlicher Debatte. Mit Free Speech Aid setzt er sich für mehr Meinungsfreiheit ein – und dafür, wie wir diese in Zeiten von Zensur- und Regulierungsdruck schützen können. In dieser Episode sprechen wir über Wahrheit und das vermeintliche Gegenteil, die Desinformation. Aber tatsächlich geht es, glaube ich, um die fundamentalere Frage, wie man mit Unsicherheit und mit unterschiedlichen Einschätzungen der Welt umgeht. In diesem Gespräch verhandeln wir hauptsächlich die gesellschaftlich/politischen Komponenten, aber die wissenschaftliche Dimension ist ebenso offensichtlich und wird von uns auch angesprochen. Wir beginnen mit der Frage, was eine moderne und offene Gesellschaft ausmacht, welche Rolle Individuum und Freiheit spielen und welche zahlreichen Angriffe auf die offene Gesellschaft und die Demokratie wir aktuell erleben. Was sollten wir als Bürger beachten und wie damit in der Zukunft umgehen? Ist offener Diskurs eine Bedingung für eine moderne Gesellschaft? Warum ist ein Fokus auf das Individuum und individuelle Rechte von Bedeutung? Was ist Wahrheit? Gibt es wesentliche Unterschiede zwischen Naturwissenschaft und Aspekten des individuellen gesellschaftlichen Lebens? »An important scientific innovation rarely makes its way by gradually winning over and converting its opponents: it rarely happens that Saul becomes Paul. What does happen is that its opponents gradually die out and that the growing generation is familiarized with the idea from the beginning…«, Max Planck Damit kommen wir zum Versuch der Definition verschiedener Begriffe und deren Etablierung in gesellschaftlichen Strukturen: »Wer entscheidet eigentlich, was Desinformation ist?« Was bedeutet der Begriff Desinformation eigentlich und wofür benötigen wir ihn? Ist er nützlich oder eher ein ideologischer Kampfbegriff – also selbst in einem gewissen Sinne Meta-Desinformation? Wie steht Desinformation in Bezug zum Begriff »Fake News«? »Elias Canetti in Masse und Macht diagnostiziert hatte: Wenn ein Begriff zu viele Deutungsvarianten hat, kann er politisch umso leichter instrumentalisiert werden.« Ist es also gar der Versuch, sprachlich Verwirrung zu stiften? Fallen viele Menschen gerade auf ein Machtspiel herein, das durch Umdefinition und immer neue Begriffsverwirrungen gespielt wird? »Es ist ein Herrschaftsinstrument – wir sehen, welche Maßnahmen ergriffen werden, um Desinformation einzudämmen.« Handelt es sich nur um einen wenig relevanten akademischen Diskurs, oder hat diese Frage konkrete Folgen für unsere Gesellschaft? »Der Umbau unserer Informationslandschaft ist schon lange im Gange« Wir diskutieren dies anhand konkreter Gesetzesvorhaben. Was ist der Digital Services Act und das vorausgehende Netzwerkdurchsetzungsgesetz – beide im Grunde Made in Germany? »D.h. die Regulierung, die wir heute sehen, ist eigentlich ein deutsches Produkt.« Sollte Deutschland stolz darauf sein? Oder erleben wir eher einen schweren Angriff auf Freiheitsrechte, die Vorbildwirkung für zahlreiche totalitäre Staaten haben? Wurde mit dem Netzwerkdurchsetzungsgesetz außerdem ein weiterer Begriff etabliert, oder gar erfunden, nämlich Hate Speech oder Hassrede im Deutschen? Welche schwerwiegenden (negativen) Folgen, wie Overblocking, haben diese Regularien für die freie Meinungsäußerung im Netz? Wird also das, was in demokratischen Gesellschaften eigentlich ein Tabu ist – Zensur – durch geschickte, aber perfide Regulierung und Anreizsysteme an Internetplattformen ausgelagert? Ist auch Hassrede ein Gummibegriff, der wenig nützt, aber viel Schaden anrichtet? Wie haben wir die stetige Krisenrhetorik zu bewerten, mit der vermeintlich harte Maßnahmen und immer neue Gesetze gerechtfertigt werden? »Die Erfahrung zeigt, dass Gesetze und Verordnungen nur selten wieder abgeschafft werden, sobald Machtstrukturen erst einmal gefestigt sind.« Wird mit Angst (durch tatsächliche oder vermeintliche Krisen ausgelöst) gearbeitet, um immer härtere Maßnahmen umzusetzen, die aber unsere Demokratie und die offene Gesellschaft untergraben und zersetzen? Nicht nur langfristige Effekte sind zu bedenken: Nur weil sich etwas gut anhört, bedeutet das noch lange nicht, dass es auch das Ziel erreicht, beziehungsweise mit angemessenen Nebenwirkungen erreicht. »Lofty goals have long distracted attention from actual consequences«, Tom Sowell Im Extremfall der Cancel Culture brauchen wir oftmals gar keine Gesetze mehr: »Wir schaffen ein soziales Klima, das auf bestimmte Fragen dermaßen emotional reagiert, dass […] man sofort in eine Ecke geschoben wird. Da wollen die wenigsten rein und dann sagt man besser nichts.« Immer mehr wird direkt oder indirekt »nach oben« delegiert, und führt zu immer stärkerer Machtansammlung. Davor hat Karl Popper, der Autor der »Offenen Gesellschaft«, aber schon vor Jahrzehnten eindringlich gewarnt: »Das Wichtigste ist es, all jenen großen Propheten zu misstrauen, die eine Patentlösung in der Tasche haben, und euch sagen, wenn ihr mir nur volle Gewalt gebt, dann werde ich euch in den Himmel führen. Die Antwort darauf ist: Wir geben niemandem volle Gewalt über uns, wir wollen, dass die Gewalt auf ein Minimum reduziert wird. Gewalt ist selbst ein Übel. Und wir können nicht ein Übel mit einem anderen austreiben.« […]  »Die Grundidee der Demokratie ist es, die Macht zu beschränken.« Warum schauen so viele Menschen tatenlos zu, wie unsere Demokratie substanziell beschädigt wird? »Wir haben es uns schon bequem gemacht in unserer Demokratie und sind mittlerweile in Strukturen angekommen, in denen es relativ unsexy geworden ist, gegen den Staat zu sein.« Besonders kritisch wird es, wenn man die Rolle betrachtet, die der Journalismus spielen sollte. Staatskritisch zu agieren ist das Kerngeschäft von politischen Journalisten. Stellen sich aber nicht weite Teile des Journalismus immer stärker als Bollwerk vor den Staat und verteidigen alle möglichen staatlichen Übergriffe? Was ist die Rolle, die der Staat in einer offenen Gesellschaft einnehmen sollte? Haben wir uns zum Nanny-Staat entwickelt, den wir bei allem und jedem um Erlaubnis fragen, statt Eigeninitiative zu entwickeln? Sind wir als Untertanen sozialisiert worden und haben vergessen, dass die Idee der offenen Gesellschaft war, dass wir frei sind und dass der Staat die Aufgabe hat, uns maximale individuelle Freiheit zu ermöglichen, die staatlichen Übergriffe auf ein absolutes Mindestmaß zu reduzieren? Haben wir den kritischen Umgang mit Herrschaftsstrukturen verlernt? Wie sieht das über Generationen aus? Woher kommt diese Hörigkeit? Was macht die ständige Krisenrhetorik mit uns, besonders auch mit jüngeren Menschen – selbst wenn es dafür oftmals wenig Grund gibt? Sind wir krisenmüde geworden? Wird das strategisch eingesetzt, um uns zu zermürben? Ist das Internet eine unfassbar mächtige Manipulationsmaschine? Oder ist das alles übertrieben? Was ist der Censorship-Industrial-Complex? Warum hat das mit klassischer Zensur weniger zu tun, war aber – gerade unter einer vermeintlich liberalen Regierung in den USA – ein etabliertes Mittel, um Information zu unterdrücken, die staatlichen Stellen oder bestimmten Eliten nicht in den Kram gepasst hat? Cambridge Analytica und Konsorten werden als Beispiel für die Macht der Wahlbeeinflussung diskutiert, oder handelt es sich eher um einen millionenschweren Marketing-Gag? Ist dieser Desinformationshype ein Geldsegen für soziale Medien? Wenn man angeblich über die Mechanismen der Internetdienste den Wahlausgang verändern kann, dann wird es wohl auch dazu reichen, mehr Cola zu verkaufen. Sind die Menschen nur Schafe, die schlicht dem nächsten Propagandisten folgen? Brauchen wir daher die Experten, die diese Schafe mit der richtigen Wahrheit auf den guten Weg führen? Wozu dann aber Demokratie – dann können wir das mühsame Getue auch gleich abschaffen und die Experten entscheiden lassen, oder? Was haben wir von NGOs zu halten, die in erheblichem Umfang von staatlichen Mitteln leben, aber vorgeben, im Interesse der »Zivilgesellschaft« zu handeln? Was hat es mit dem sogenannten post-faktischen Zeitalter auf sich? Welche Rolle spielen hier die verschiedenen Akteure? Von Regierungsorganisationen über Medien, Internetdienste, selbst ernannte Faktenchecker, sogenannte NGOs und viele andere mehr. »Man schafft es, den Eindruck zu erwecken, dass bestimmte Perspektiven aus der Mitte der Gesellschaft kommen, schlussendlich ist es aber genau das Gegenteil der Fall.« Wie sieht es mit der Lüge aus – soll diese verboten werden, oder hat der Mensch gar ein Recht zu lügen? Ist es manchmal vielleicht sogar Pflicht zu lügen? »In einer offenen Gesellschaft ist nicht die Lüge selbst das größte Risiko, sondern die Existenz einer Institution, die das ausschließliche Recht hat, Wahrheit zu definieren. […] Wer heute Lügen verbieten will, schafft morgen den Präzedenzfall für das Verbot unbequemer Wahrheiten« Zum Abschluss: Wie hat sich die Medienlandschaft über die letzten Jahrzehnten verändert – Frank Schirrmacher, Jakobs Vater, war ja Herausgeber der FAZ. Dazu ein Zitat von Hanns Joachim Friedrichs, das wie aus der Zeit gefallen wirkt: »Einen guten Journalisten erkennt man daran, dass er sich nicht gemein macht mit einer Sache, auch nicht mit einer guten Sache.« Wo gilt das heute noch? Es scheinen eher Haltung und Aktivismus, als die Suche nach der Wahrheit zu gelten – manchmal sogar verblüffend offen ausgesprochen, wie etwa von Katherine Maher, CEO von NPR, über Wikipedia: »The people who write these articles, they are not focused on the truth. They are focused on something else: what is the best that we can know right now […] Perhaps for our most tricky disagreements, seeking the truth and seeking to convince others of the truth, might not be the right place to start.« »I think our reverence for the truth might have become a bit of a distraction that is preventing us from finding consensus and getting important things done.« Findet die Reibung, der Versuch, Wahrheit zu finden, sich ernsthaft mit harten Themen auseinanderzusetzen, in den früheren Leitmedien oder gar im ÖRR noch statt? Oder erleben wir in Medien und Politik eine Konsenskultur statt harter thematischer Arbeit? Werden Medienorganisationen, die sich früher selbst ernst genommen haben und tatsächlich eine wesentliche Rolle in der Gesellschaft gespielt haben, immer mehr zu polarisierenden und nicht ernst zu nehmenden Randerscheinungen? Denken wir an das Etablieren von Fact-Checking bei der BBC? »Der Journalismus, wie wir ihn kennen, hat sich stark entkernt.« Ist die zunehmende »Demokratisierung« der Medienlandschaft – damit auch der Bedeutungsverlust klassischer Medien – eine positive oder negative Entwicklung? »Mein Vater [Frank Schirrmacher] hat mir früher immer gesagt: So lange wird es die FAZ nicht mehr geben.« Wo laufen wir als Gesellschaft hin, und was können wir selbst tun, um die Situation zu verbessern? Referenzen Weitere Episoden Episode 131: Wot Se Fack, Deutschland? Ein Gespräch mit Vince Ebert Episode 130: Populismus und (Ordo)liberalismus, ein Gespräch mit Nils Hesse Episode 125: Ist Fortschritt möglich? Ideen als Widergänger über Generationen Episode 117: Der humpelnde Staat, ein Gespräch mit Prof. Christoph Kletzer Episode 111: Macht. Ein Gespräch mit Christine Bauer-Jelinek Episode 94: Systemisches Denken und gesellschaftliche Verwundbarkeit, ein Gespräch mit Herbert Saurugg Episode 93: Covid. Die unerklärliche Stille nach dem Sturm. Ein Gespräch mit Jan David Zimmermann Episode 88: Liberalismus und Freiheitsgrade, ein Gespräch mit Prof. Christoph Möllers Jakob Schirrmacher  Jakob Schirrmacher, Desinformiere dich! Eine Streitschrift Jakob Schirrmacher auf X Free Speech Aid NGO Frank Schirrmacher (FAZ) Fachliche Referenzen Thomas Sowell, Knowledge and Decision, Basic Books (1996) Karl Popper, die offene Gesellschaft und ihre Feinde 1 & 2, Routledge (1945) Max Planck Zitat: The Philosophy of Physics Chapter III (p. 97) W.W. Norton & Company, Inc. New York, New York, USA. 1936 Whistleblower der Cambridge Analytica – Brittany Kaiser im Interview; SRF Sternstunde Philosophie (2020) Matt Taibi, Michael Shellenberger, Censorship-Industrial-Complex, US Congress EU-Umfragen, was denkt Europa Streisand Effekt (Reason, Unintended Consequences) Hanns Joachim Friedrichs Katherine Maher, CEO von NPR, What Wikipedia teaches us about balancing truth and beliefs, TED Talk (2021)

durée : 01:27:54 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - Qui était Elias Canetti ? Lauréat du Prix Nobel de littérature en 1981, il a forgé une œuvre multidisciplinaire. Essayiste, romancier, auteur d'une vaste autobiographie, sa pensé a marqué par sa lucidité et sa singularité. - réalisation : Virginie Mourthé - invités : Elias Canetti Romancier, poète, dramaturge, essayiste, historien et critique littéraire; Marc de Launay Philosophe et traducteur; Gerald Stieg; Alain Brossat Philosophe; Youssef Ishaghpour

In De ontkenning van de dood (1973) pakt Ernest Becker de grootste leugen van het menselijk bestaan aan: dat we onsterfelijk zouden zijn. Volgens de Amerikaanse antropoloog beschermt de gehele beschaving zich voortdurend tegen het besef dat de dood onontkoombaar is. Hij analyseert deze ontkenning op psychologische, filosofische en cultuurkritische wijze. Ironisch genoeg kreeg Becker zelf pas postuum brede erkenning. Twee maanden nadat hij in 1974 overleed aan kanker, won hij de Pulitzerprijs voor De ontkenning van de dood.Over zijn gedachtegoed gaan schrijver Arnon Grunberg en filosoof Marli Huijer met elkaar in gesprek. Met kunstenaar Babs Bakels doen wij een poging om de dood onder ogen te zien. Babs Bakels en Vibeke Mascini onderzochten of er een alternatief is voor doodsontkenning? In This body that once was you lieten zij bezoekers zittend in een veld van verneveld menselijk botstof hun eigen dood en ontbinding visualiseren. Onderzoek van prof. dr. Enny Das van de Radboud Universiteit bevestigt de missie van de kunstenaars: dat het toelaten van doodsangst een andere blik op dood en leven mogelijk maakt. Over ParadigmaIn de Paradigmareeks selecteren De Groene Amsterdammer en Uitgeverij Athenaeum invloedrijke non-fictie uit de vorige eeuw waar we nu op moeten teruggrijpen. De thema's die deze schrijvers belichten zijn actueler dan ooit, maar de boeken zijn vaak vergeten of onverkrijgbaar. Daarom geven ze deze boeken opnieuw uit en voorzien ze van een voorwoord van een hedendaagse denker. Eerdere avonden gingen over boeken van Rachel Carson, Edward Saïd, Friedrich Hayek, Michael Young en Elias Canetti.SprekersArnon Grunberg is een van de succesvolste Nederlandse schrijvers, zowel in binnen- als buitenland. Hij heeft een onvoorstelbare productie: van romans, toneelstukken, essays tot vele columns in verschillende bladen en kranten. Tot zijn bekendste boeken behoren Blauwe maandagen (1994) en Tirza (2006). Hiervoor ontving hij de literaire P.C. Hooftprijs 2022 en de Johannes Vermeer Prijs 2022.Marli Huijer is emeritus hoogleraar publieksfilosofie aan de Erasmus Universiteit Rotterdam en voorzitter Stichting Maand van de Filosofie. Van 2015 tot 2017 was ze Denker des Vaderlands. Zij is opgeleid tot filosoof en arts en promoveerde op het late werk van Foucault. Van haar hand verschenen o.a. De toekomst van het sterven (2022).Babs Bakels studeerde beeldende kunst en kunstgeschiedenis. Ze was medeoprichter en curator van Uitvaart Museum Tot Zover, is kunstenaar en publiceert over funeraire cultuur. In 2021 maakte ze de VPRO-podcast Kassiewijle. In 2023 was Bakels artist in residence bij het Koninklijk Nederlands Instituut in Rome en werkt sindsdien aan een kunstproject over de juridische transformatie van een osteo-archeologische collectie in Rome.Zie het privacybeleid op https://art19.com/privacy en de privacyverklaring van Californië op https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

Ein Gastmahl "Er schrieb das Leben, aber wenn er lebte, verschrieb er sich." Veza Canetti wusste, wovon sie sprach. Sie war die erste Frau von Elias Canetti. Er selbst inszenierte sich scharfsinnig, begabt, schöpferisch, einzigartig. Wie sehr er seinem eigenen Bild tatsächlich entsprechen konnte oder wie oft er sich "verschrieb", hing nicht zuletzt von seinen Liebesbeziehungen ab. Sie richteten ihn auf oder rissen ihn zu Boden. Hier melden sich die Frauen zu Wort. In einem sind sie sich einig: Mit Canetti war es eine endlose Quälerei. Aber ganz ohne ihn war die Welt ohne Sinn. Veza Canetti, Friedl Benedikt, Marie-Louise von Motesiczky, Iris Murdoch und Hera Canetti bekommen Stimmen, Gesichter und Körper. Sie erzählen und streiten, sie lesen aus Tagebüchern und Briefen, auch aus unveröffentlichten Texten von Canetti. Sie zeigen das Licht und die Schatten in ihren Leben, mit und ohne den Mann, der ihre große Liebe war. In einem sind die Frauen sich einig: Mit Canetti war es eine endlose Quälerei. Aber ganz ohne ihn war die Welt ohne Sinn. Von Ina Strelow Redaktion: Joachim Dicks Produktion: NDR 2014

Dans son dernier livre en date, Gabrielle Halpern poursuit sa réflexion sur l'hybridation. Dans Créer des ponts entre les mondes, une philosophe sur le terrain (Fayard), cette normalienne, docteure en philosophie, raconte son riche parcours et l'action qu'elle déploie en faveur d'un concept qui lui est cher. Hybridation. De quoi s'agit-il ? L'auteure, une spécialiste de l'écrivain et philosophe Elias Canetti, a déjà développé cette notion dans Tous centaures ! Éloge de l'hybridation (Le Pommier, 2020), un livre qui était au cœur de notre conversation lors de sa sortie, dans Idées, le 21 octobre 2021. À lire aussiGabrielle Halpern, docteure en Philosophie: «Tous Centaures, éloge de l'hybridation»On pourrait dire qu'il s'agit de la fusion de deux univers pour en inventer un troisième. Il s'agit en tout cas de créer en tenant compte de l'autre. Au fil de ses longues études de philosophie, Gabrielle Halpern a fini par se poser une question : « Quel rôle peut bien remplir le philosophe dans la cité ? » Elle y a trouvé une réponse en développant des actions ici-et-là, après avoir côtoyé l'univers politique qui lui a laissé une impression mitigée, c'est le moins que l'on puisse dire. Au fond, l'action collective dépend finalement d'initiatives individuelles dans « l'exercice d'une citoyenneté contemporaine », car tout est lié. « Nous ne pouvons pas penser le cœur des villes sans les banlieues et les ruralités, les start-up sans les artisans, la jeunesse sans la vieillesse, sauf à créer des clivages… En faisant de l'hybridation un projet de société, nous pourrions bien trouver un chemin commun. »L'hybridation ou ce qu'elle appelle aussi « la philosophie du centaure » est aussi une attitude morale. C'est « une éthique de la relation à soi. Aimer "son prochain" – ce qui est proche de soi – est facile ; aimer ce qui est étranger est plus difficile ; or c'est précisément en cela que consiste l'idée de s'hybrider ».Associer la réflexion et l'action. Agir pour améliorer le monde. Gabrielle Halpern nous livre dans l'émission un message optimiste. Par les temps qui courent, cela fait du bien.► Le site de Gabrielle HalpernÀ écouter aussiPourquoi faire l'éloge de l'hybridation?► Programmation musicale :Anoushka Shankar, Sarathy Korwar et Alam Khan – We Burn So BrightlyBonobo – Rings

Dans son dernier livre en date, Gabrielle Halpern poursuit sa réflexion sur l'hybridation. Dans Créer des ponts entre les mondes, une philosophe sur le terrain (Fayard), cette normalienne, docteure en philosophie, raconte son riche parcours et l'action qu'elle déploie en faveur d'un concept qui lui est cher. Hybridation. De quoi s'agit-il ? L'auteure, une spécialiste de l'écrivain et philosophe Elias Canetti, a déjà développé cette notion dans Tous centaures ! Éloge de l'hybridation (Le Pommier, 2020), un livre qui était au cœur de notre conversation lors de sa sortie, dans Idées, le 21 octobre 2021. À lire aussiGabrielle Halpern, docteure en Philosophie: «Tous Centaures, éloge de l'hybridation»On pourrait dire qu'il s'agit de la fusion de deux univers pour en inventer un troisième. Il s'agit en tout cas de créer en tenant compte de l'autre. Au fil de ses longues études de philosophie, Gabrielle Halpern a fini par se poser une question : « Quel rôle peut bien remplir le philosophe dans la cité ? » Elle y a trouvé une réponse en développant des actions ici-et-là, après avoir côtoyé l'univers politique qui lui a laissé une impression mitigée, c'est le moins que l'on puisse dire. Au fond, l'action collective dépend finalement d'initiatives individuelles dans « l'exercice d'une citoyenneté contemporaine », car tout est lié. « Nous ne pouvons pas penser le cœur des villes sans les banlieues et les ruralités, les start-up sans les artisans, la jeunesse sans la vieillesse, sauf à créer des clivages… En faisant de l'hybridation un projet de société, nous pourrions bien trouver un chemin commun. »L'hybridation ou ce qu'elle appelle aussi « la philosophie du centaure » est aussi une attitude morale. C'est « une éthique de la relation à soi. Aimer "son prochain" – ce qui est proche de soi – est facile ; aimer ce qui est étranger est plus difficile ; or c'est précisément en cela que consiste l'idée de s'hybrider ».Associer la réflexion et l'action. Agir pour améliorer le monde. Gabrielle Halpern nous livre dans l'émission un message optimiste. Par les temps qui courent, cela fait du bien.► Le site de Gabrielle HalpernÀ écouter aussiPourquoi faire l'éloge de l'hybridation?► Programmation musicale :Anoushka Shankar, Sarathy Korwar et Alam Khan – We Burn So BrightlyBonobo – Rings

The Swede Anders Kreuger is a curator, writer & educator. He has been the director of the renowned Kohta Gallery in Helsinki since 2019. Prior to that, he was the senior curator at HKA, the Museum of Contemporary Art in Antwerp, the director of the Malmö Art Academy, & was a member of the Programme Team for the European Kunsthalle in Cologne. He was a founding member of the Nordic Council of Minsters Information Office in Vilnius, served as the director of the Nordic Arts Center in Helsinki & has served on the editorial board of the London-based art journal Afterall as well as the Ghent journal A Prior.   He has also worked as an independent curator, organizing numerous exhibitions throughout Europe.  He has taught at the Royal Academy of Art in Copenhagen, Royal College of Art in London, & other European art academies. Served as an advisor to the Raqs Media Collective at Manifesta 7 in Bolzano. Anders Kreuger regularly writes essays for catalogues & journals, & has edited numerous publications. He has been deeply & personally immersed in words, reading, & language since his childhood experiences immersed in reading children's books. As a curator he thrives on how words affect his work as a curator & loves working with, for & through people as his way of constructing a situation that allows the viewer to become immersed in an exhibition.   I met Anders in Helsinki through Martti Aiha, the acclaimed Finnish artist known as Mara, a long time friend of my wife, librettist Maija-Leena Rems. Mara, sadly recently deceased, was on the founding board of Kohta Gallery. Anders & I had many conversations about shamanism & the influence of the oldest ideas on the contemporary world. Growing from this shared interest, Anders created the gallery show, Charlie Morrow, A Gathering which included Winter Solstice Celebration with musicians around the world. Currently, he is curating the Yes & No Tation gallery show which is paired with Sound Circus, a public event.  Subjects discussed: Telepathy, AI, immersion, written language, thought before language, reading minds, inducing immersive states, seeing images in objects, shamans, origin & development of language, Chomsky, galleries, curation, museums, cave paintings, dream singing, desire to connect, Stalin, Finland, comparative linguistics, arbitrariness of the linguistic sign, Cratylus, Andaman Islands, Navajo, Elias Canetti, Fascism, Trumpianism, color theory, Kandinski, & so much more…

Nach 30 Jahren wurde der literarische Nachlass des Literaturnobelpreisträgers Elias Canetti in der Mainzer Akademie der Wissenschaft erstmals der Öffentlichkeit präsentiert. SWR-Journalist Alexander Wasner war vor Ort und berichtet über die besonders bemerkenswerte, kritische Auseinandersetzung Canettis mit seiner Zeit.

Esterhazy, Fanny www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Esterhazy, Fanny www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

Esterhazy, Fanny www.deutschlandfunkkultur.de, Lesart

In dieser besonderen Weihnachtsfolge von "gelassen älter werden" präsentiert Tamara ein berührendes Geschenk für Bertram, Catharina und alle Hörerinnen und Hörer: Eine Auswahl literarischer Meisterwerke, die das Thema Älterwerden auf poetische und inspirierende Weise beleuchten. Diese Episode, ausgestrahlt zu Weihnachten, lädt ein, innezuhalten und sich von der Weisheit großer Denkerinnen und Denker berühren zu lassen.Hauptpunkte:Ein Geschenk mit Tiefgang: Tamara bringt eine Sammlung von Texten aus dem Buch „Die Jahre sind mein Lebensglück“ mit und schafft so einen ganz besonderen Rahmen für den Heiligabend.Berühmte Stimmen über das Alter: Vorgelesen werden Texte von Henry Miller, Vicky Baum und Elias Canetti, die alle eine einzigartige Perspektive auf das Alter und das Leben bieten.Herzlichen Dank an den Knesebeck-Verlag: Dank der Freigabe durch den Knesebeck Verlag ist diese besondere Lesung möglich gewesen.Persönliche Einblicke: Tamara stellt die Autoren vor und schafft durch die Lesung eine Brücke zwischen der Literatur und dem Erleben des Alterns.Weihnachtliche Besinnung: Die Folge lädt dazu ein, das Älterwerden als kostbare Lebensphase zu betrachten, mit all seinen Ambivalenzen und Schönheiten.Zitate:„Wenn du die kleinen Wunder des Lebens wahrnehmen kannst, bist du ein Glückspilz und solltest dem lieben Gott morgens und abends danken.“ – Henry Miller„Für ihn waren die Alten schon immer eine Inspiration. In seinen Gedanken zeigt er, wie Erinnerung und Erleben miteinander verschmelzen und das Leben bereichern" – Elias Canetti„Mut, das Leben zu leben und das Beste daraus zu machen, komme, was da wolle.“ – Vicky BaumZum Weiterlesen:Buch: „Die Jahre sind mein Lebensglück“, herausgegeben von Petra Müller und Rainer Wieland (Knesebeck-Verlag) Homepage Tamara Dietl: https://www.tamaradietl.com/Was bedeuten dir die späten Jahre des Lebens? Teile deine Gedanken mit uns und freue dich auf die nächste Episode, in der wir wieder neue Perspektiven auf das Älterwerden entdecken.Eine Bitte an unsere Hörerinnen und Hörer:Wir freuen uns über eine Bewertung unseres Podcasts. Holt für uns die 5 Sterne vom Himmel und schreibt gerne, was euch besonders gefällt.Das schenkt noch mehr Menschen unsere Inhalte, da es durch das bessere Ranking öfter vorgeschlagen wird. Herzlichen Dank.Für mehr Informationen zum Thema "gelassen älter werden" gibt es auf unserer Homepage ein Magazin zum Lesen. Hier der Link: https://gelassen-aelter-werden.de/magazin-gelassen-aelter-werden/Die Musik im Intro und Outro ist von Stefan Kissel und wurde von Nico Lange gesprochen.

La muerte juega un papel axial en nuestras vidas. El ser humano muere un poco cada instante en el que las manecillas del reloj avanzan. El ejercicio de pensar la muerte involucra el ejercicio de pensar y, claro, de pensar la vida. Pensar la muerte, pensarse uno en su propia mortalidad, es un ejercicio sumamente revelador, que ensancha nuestra existencia y la torna más plena y auténtica. Apoyándose e inspirándose en grandes personalidades como Arthur Schopenhauer, Byung-Chul Han, Edgar Morin, Elias Canetti, Emmanuel Lévinas, Fernando Pessoa, Julián Marías, Martin Heidegger, Norbert Elias, Philippe Ariès, Séneca, Sigmund Freud y un largo etcétera, el autor cavila sobre la muerte y sus múltiples caras. El resultado es una obra singular, que trasciende cualquier tipo de morbo y resulta extremadamente provechosa y esclarecedora para cualquiera de nosotros. «Uno tiene la sensación de que todo el mundo debería alguna vez leer este libro». ALEJANDRO ROJAS AUTOR Alejandro G. J. Peña (Málaga, 1993) es escritor y profesor de la Universidad Internacional de La Rioja (España), donde imparte clases en el grado de Psicología de la Facultad de Ciencias de la Salud. Doctor en Filosofía por la Universidad de Sevilla. Actualmente, realiza su segunda tesis doctoral en Comunicación por las Universidades de Málaga, Sevilla, Cádiz y Huelva. Cursó los másteres en Filosofía, Ciencia y Ciudadanía y en Ciencias Cognitivas. Sus líneas de investigación discurren en las áreas de la tanatología y de la antropología y filosofía de la muerte; leitmotiv, además, de su obra más personal enmarcada en la literatura y la poesía. Subdirector de la revista de filosofía Claridades y autor de múltiples artículos de investigación y libros, entre los que ha ejercido de editor y coordinador. Revista digital La tortuga Avui. www.latortugaavui.com Redes: Instagram: area-hermetica-radio. Facebook grupo Secrets del Pirineu Telegram: [https://t.me/.../FSW-COI...//t.me/joinchat/FSW-COI-ZiUtQ0Aj) Ràdio Caldes 107.8 fm, Radio Granollers a la carta, por TDT para las comarcas del Vallès canal 515 y por internet: www.radiocaldes.cat y Ràdio Granollers a la carta. areahermeticaradio@gmail

przekład

Schriftsteller Elias Canetti (1905-1994) hat das Europa des 20. Jahrhunderts fast komplett miterlebt, wohnte in Bulgarien, Deutschland und England. So wie sein Leben ganz Europa umspannte, setzen sich auch seine Texte mit dem Kontinent auseinander. Rücker, Sven www.deutschlandfunkkultur.de, Lange Nacht

durée : 01:30:00 - Les Nuits de France Culture - par : Philippe Garbit - Une vie, une oeuvre - Elias Canetti, l'éveilleur d'un futur antérieur (1ère diffusion : 19/11/1998)

Empty Nest Syndromet, kalder man den tilstand, som forældre lander i, når bunkerne af beskidt vasketøj, larmende ungdomsgæster og nattetømte køleskabe skiftes ud med stilhed og tomhed. Musiker Kristina Holgersen er aktuel med digtsamlingen Favn, og den handler lige præcis om den sorg, man kan opleve, når ens barn flytter hjemmefra. I dag fylder den tyske filosof Immanuel Kant hele 300 år. En filosof, som der har været mange meninger om. Den bulgarske forfatter Elias Canetti beskrev engang den tyske filosof som "et hoved uden verden". Men om man er vild med manden eller ej, så kan man ikke komme udenom, at det verdensløse hoved de sidste 300 år har haft en massiv indflydelse på vores forståelse af filosofi, videnskab og ikke mest kunst. For hvor ofte har vi ikke hørt nogle omtale et kunstværk som sublimt - eller afkræve, at kunsten ikke bare skal være smuk, men også gøre os klogere på, hvad det vil sige at være menneske? Spørgsmål og krav, som Kant var den første til at formulere for over 300 år siden - og som stadig findes i vores syn på kunst og kultur. Kulturen kigger nærmere på den tyske tænkers tænkning. Værter: Casper Thrane Dyrholm og Chris Pedersen.

Den finns inte längre självklart i vår vardag och helst låter vi bli att tänka på den. Är det den moderna synen på döden som något slutgiltigt som gjort den så outhärdlig? undrar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För ett par år sedan var jag, under en kort period, övertygad om att jag hade en allvarlig form av cancer. Det skulle så småningom visa sig att allt jag hade var en vårdcentralsläkare som låtit sig ryckas med – han levererade berättelser om en tidigare patient med ”mycket mindre knölar” än mina över telefon just som jag stod i begrepp att hämta min son på dagis. ”Ja, och han dog ju sedan”, konstaterade han krasst.Hur som helst – under de kanske två veckor som hann gå innan en mer professionell vårdinstans kunde avfärda misstankarna, förändrades min blick på världen radikalt. Nuet och allt som fyllde det övergick till att vara ett slags avsked. Jag såg mina barn le mot mig, och allt jag kunde tänka var att jag snart aldrig mer skulle få se dem le igen.I verket Förinta gestaltar den franske författaren Michel Houellebecq ett liknande tillstånd. Hans cancersjuke protagonist Paul tycker sig, ställd inför sin nära förestående död, upptäcka ett ”underligt och kvarvarande slags liv, helt vid sidan av, där helt andra saker stod på spel än för de levande”. Han drabbas av avundsjuka gentemot de människor omkring honom som ”i morgon, i övermorgon, kanske i tiotals år framåt” ska få fortsätta att existera i världen, medan det för honom själv inte finns någonting kvar.Så snart som jag för egen del befunnits kärnfrisk återgick min blick till vad den varit innan. Jag besvarade återigen mina barns leenden som om denna glädje aldrig skulle tas ifrån mig, och som om inget leende någonsin skulle vara deras sista. Jag återgick, kort sagt, till att låtsas att döden inte finns.Att denna illusion i hög grad är ett modernt privilegium – eller, om man så vill, ett modernt problem – framgår med all önskvärd tydlighet vid läsning av antologin Dödens idéhistoria, sammanställd av en trio litteraturvetare och idéhistoriker: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Idag tenderar vi, påpekar bokens redaktörer, att förutsätta att vårt liv ska bli långt och ta sin ände först i ålderdomen. Tidigare kunde döden drabba oväntat och till synes helt urskillningslöst, en granne som var frisk igår kunde imorgon plötsligt vara död.Men å andra sidan är det först i vår sekulärt präglade tid som denna död börjat förstås som ett slut i ordets absoluta bemärkelse. Forna tiders människor har, nästan undantagslöst, gjort sig föreställningar om ett efteråt, som visserligen lika ofta kan ha tett sig hotfullt som ljuvt, men som åtminstone burit på en tröst i denna mest fundamentala mening: Att det fortfarande kommer att finnas ett jag som kan uppleva det ena eller andra. Att förbereda sig för döden blev därmed i många avseenden att förbereda sig för livet efter detta, och hur dessa förberedelser skulle gå till var förstås i högsta grad beroende av vilket dödsrike man tänkte sig. I många tidiga kulturer tycks de ha varit neutrala platser där de döda, oberoende av personliga förtjänster, förde en gemensam skuggtillvaro. Så småningom kom de, inom bland annat judendom, kristendom och grekiskt tänkande, att anta en moraliskt dömande karaktär.Men oavsett vilket tycks detta att förbereda sig inför döden vara något som människor i det förgångna ägnat stor kraft, om inte annat genom att ständigt påminna sig om livets ändlighet – och också ofrivilligt påminnas om den genom att bevittna döden överallt omkring sig. I vår tid är det inte enbart förbättrad sjukvård och minskad barnadödlighet som gjort döden frånvarande utan, som många tänkare observerat, ett aktivt undanhållande av den från det vardagliga livet.De flesta av oss konfronteras idag inte med en död kropp förrän våra egna föräldrar dör, om ens då. Som idéhistorikern Karin Dirke diskuterar i sitt antologibidrag är det till och med möjligt att undvika mötet med den djurliga döden, annat än i dess omskrivna och osörjbara form, som hamburgare eller falukorv. Redan sjukdomen framstår i vår tid av självförbättring och kroppskontroll som en genant svaghet, konstaterar Houellebecq, och döden själv som den yttersta skamligheten. Den rika floran av fiktionaliserad död i tv-serier och dataspel motsäger inte den slutsatsen, utan är tvärtom en direkt konsekvens av den vardagliga dödens tabuisering. Den kan, föreslår redaktörerna för Dödens idéhistoria, förstås freudianskt som ett klassiskt fall av det bortträngdas återkomst, i analogi med de förbjudna sexuella fantasiernas uppdykande i pornografin.Kanske kan man av detta dra slutsatsen att det är först när döden förstås som slutgiltig som den blir verkligt outhärdlig? I den mån tanken på jagets upphörande, eliminationen av själva subjektivitetens möjlighet, alls går att greppa, är den onekligen fasaväckande.Mot bakgrund av den moderna uppfattningen om döden som ett absolut och oförhandlingsbart slut är det inte konstigt om man, som författaren Elias Canetti, deklarerar sin avsky: ”Det modigaste i livet är att hata döden, och föraktliga och desperata är de religioner som grumlar detta hat”.Men hatad eller inte kommer den att komma – och om det att förbereda sig för döden i ljuset av naturvetenskapens sanningar inte längre framstår som en fråga om moralisk vidräkning inför efterlivets dom, är det möjligt att hitta en annan sorts förberedelse, rentav en försoning?Det är, menar idéhistorikern Martin Wiklund i den djupgående läsning av Ingmar Bergmans konstnärskap som utgör en av bokens mest angelägna texter, i så fall en försoning som varken bygger på att nedvärdera den jordiska tillvaron på grundval av dess förgänglighet, eller på förhoppningen om ett liv efter detta som kan kompensera för jordelivets alla brister. Snarare rör det sig om att som i filmen Det sjunde inseglet bokstavligt talat få döden som sin följeslagare, förlika sig med förgängligheten som grundläggande livsvillkor, och försöka skapa mening inom dess ramar. På samma sätt som att av döden beviljas ett uppskov för att uträtta ”ett angeläget ärende”, ”en enda meningsfull handling” har vi alla beviljats detsamma – en tidsfrist mellan ett utsträckt icke-vara och ett annat, under vilken vi har möjlighet att skapa mening: nämligen våra liv. Och denna mening, om vi lyckas nå fram till den, hämtar sin näring inte från föreställningen om något utomvärldsligt eller evigt, utan från det bräckliga nu som hos Bergman i sig utgör ”en stor tillräcklighet”.Som Wiklund formulerar det kan vi i det turligaste fallet, likt Agnes i filmen Viskningar och rop, ställda inför vår död fyllas av den tacksamhet som också genljuder hos Houellebecq: En tacksamhet över den lycka vi ändå givits, också de av oss vars liv likt så många andras kantats av lidande och sorg. För denna lycka är, trots allt, ”mer än ingenting, även om den inte nödvändigtvis varat mer än ett ögonblick”.Helena Granström, författare.Litteratur:Dödens idéhistoria. Redaktörer: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Appell förlag, 2022.Michel Houellebecq, Förinta. Övers: Sara Gordan. Albert Bonniers förlag, 2022.

Si te gusta lo que escuchas y deseas apoyarnos puedes dejar tu donación en PayPal, ahí nos encuentras como @IrvingSun --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/irving-sun/message

Massa e poder – Elias Canetti https://a.co/d/5bSmrRY Beautiful Evidence – Edward R. Tufte https://a.co/d/iGGkyhH Fear City: New York in the 1970s https://pca.st/8mhswkba volatile https://www.merriam-webster.com/dictionary/volatile Religião no SUS é péssima ideia, não importa qual https://revistaquestaodeciencia.com.br/artigo/2023/08/17/religiao-no-sus-e-pessima-ideia-nao-importa-qual Next slide, please: A brief history of the corporate presentation https://www.technologyreview.com/2023/08/11/1077232/corporate-presentations-history/ meu perfil no BlueSky https://bsky.app/profile/renedepaula.bsky.social meu perfil no t2: https://t2.social/renedepaula ... Read more

Der Journalist Martin Hecht beschreibt mit einem Seitenblick auf das epochemachende Werk „Masse und Macht“ von Elias Canetti toxische Gruppen der Gegenwart - von grölenden Trunkenbolden im Zug über Motorradrocker, die ganze Dörfer in Angst und Schrecken versetzen bis zu sogenannten Wutbürgern, die sich endlich holen wollen, was ihnen zusteht. „Gruppe und Graus“ von Martin Hecht ist eine sarkastische Betrachtung menschlicher Verhaltensweisen, denen jeder Gemeinsinn abgeht. Zu Klampen Verlag, 160 Seiten, 20 Euro ISBN 978-3-86674-993-1

Zapraszam na naprawdę krótkiej (sic!) opowieści o książce "O zwierzętach" Eliasa Canettiego.(00:15) Dzień dobry!(00:30) Zamiast wstępu(04:00) Struktura i forma(08:15) Dla kogo książka?(10:30) Zamiast podsumowania(11:40) Do usłyszenia!

Elias Canetti i jego - pisana przez 50 lat - "Księga przeciwko śmierci". (00:15) Dzień dobry!(00:40) Zamiast wstępu(02:35) O wyjątkowości tej książki(08:20) Formy literackie(11:50) Thomas Bernhard - fragment korespondencji(15:20) Jeszcze nieco o formie(18:45) Zamiast podsumowania(22:30) Do usłyszenia!

Man könnte das Gefühl bekommen, dass vor lauter “Positive-Mind”-Trends und Spaßgesellschaftsambitionen Zweifeln aus der Mode gekommen ist. Worin besteht die Gefahr, wenn eine Gesellschaft sich selbst nicht mehr hinterfragt? Ich habe den Literatur- & Kulturwissenschaftler Wolfgang Müller-Funk getroffen.

I skuggan av betongen Vi besöker författaren John Ajvide Lindqvist i hans hem i skärgårdsidyllen Rådmansö för att prata om den gråa, trista förorten som motiv och miljö i skräckfiktionen. John Ajvide Lindqvist är Sveriges genom tiderna störste skräckförfattare och behöver ingen vidare presentation. Tomas och Lars säger: Nu är han äntligen här. Vi pratar också om: Låt den rätte komma in, By på höjden, Låt de gamla drömmarna dö, X - den sista platsen, Blackeberg, spökbacken, dödsbacken, “Får vi din moppe?”-grafittin, den opublicerade diktsamlingen Blackeberg: onaturliga mötesplatser, Sommaren 1985, socialdemokratins glansdagar, Rörelsen - den andra platsen, Tage Erlander, Hanteringen av odöda, Pappersväggar, Clive Barker, The Forbidden, Candyman, Råslätt, Norrahammar, urban legends, världens bästa skräcknovell In the Hills the Cities, De dödas röster, den outgivna radioföljetongen Nattkirurgen, Lilla stjärna, Norman Mailer - nej: Truman Capote! - nej: Raymond Chandler! - amerikanska filmbolagsblåsningar, Svarta Madame kom fram, Ouija-bräden, Matt Reeves, Let Me In, Tomas Alfredsson, Kvinnan i det låsta rummet, Rolf Lassgård, pjäsen och platsen Storstugan, Vänligheten, Patrick Bateman, William Shakespeare, Fjodor Dostojevskij, Brott och straff, Elias Canetti, Stephen King, Mr Harrigan's Phone, Tabitha Jane Spruce, Finders Keepers, The Dead Zone, Verkligheten, Samantha Fox, Mats Strandberg, Anders Fager, Mariana Enríquez, Vår del av natten, Det vi förlorade i elden, pjäsen De obehöriga, Peter Andersson, Ann Petrén, Leif Andrée, Mia Ajvide, Sulky och Bebbe regerar okej, Ordfront Förlag och självklart något om att alla egentligen är socialdemokrater innerst inne. Patreon-lyssnare avnjuter dubbel speltid där snacket fortsätter om allt från strömmingsfiske i gryningen till det kronologiska flödesschemat i TV-spelet Forbidden Siren. Nu är han äntligen här. Nostalgi, löst tyckande och akademisk analys.

• Literatur • Im Alter von 85 Jahren blickt Canetti zurück auf seine Zeit in England und macht unverblümte Notizen über die Gesellschaft während des Zweiten Weltkriegs. Ein Hörspiel nach Dokumenten aus dem Nachlass von Elias Canetti.Von Elias Canettiwww.deutschlandfunkkultur.de, HörspielDirekter Link zur Audiodatei

• Literatur • Elias Canetti porträtiert Menschen aus dem Gedächtnis: Emigranten, Freunde, Bekannte, große und kleine Leute – die englische Gesellschaft während des Zweiten Weltkrieges. Ein Hörspiel nach Dokumenten aus Canettis Nachlass.Von Elias Canettiwww.deutschlandfunkkultur.de, HörspielDirekter Link zur Audiodatei

He's one of our finest writers, lyricists, comedians, dissenters -- and the breadth of his work is matched by the depth of his insights. Varun Grover joins Amit Varma in episode 292 of The Seen and the Unseen to talk about his life and work so far. (For full linked show notes, go to SeenUnseen.in.) Also check out: 1. Varun Grover on Twitter, Instagram, YouTube and IMDb. 2. Masaan -- Directed by Neeraj Ghaywan and written by Varun Grover. 3. Aisi Taisi Democracy on YouTube. Twitter and Instagram. 4. Sandeep aur Pinky Faraar -- Directed by Dibakar Banerjee and co-written by Varun Grover. 5. Biksu -- Raj Kumari (illustrations) and Varun Grover (words). 6. Learn Screen Writing -- Varun Grover's course on Front Row. 7. Varun Grover interviewed on Slow Cafe by Neelesh Misra. 8. Guftagoo with Varun Grover. 9. Moh Moh Ke Dhaage -- Lyrics by Varun Grover. 10. Tu Kisi Rail Si -- Lyrics by Varun Grover. 11. Mann Kasturi -- Lyrics by Varun Grover. 12. Network -- Sidney Lumet. 13. Hot Drinks Equal Warm Feelings. 14. The Gita Press and Hindu Nationalism — Episode 139 of The Seen and the Unseen (w Akshaya Mukul). 15. A Life in Indian Politics — Episode 149 of The Seen and the Unseen (w JP Narayan). 16. Massive fire breaks out at Chitrakoot ground in Andheri. 17. Private Truths, Public Lies — Timur Kuran. 18. I, Pencil -- Leonard Read. 19. Uski Roti -- Mani Kaul. 20. The Crowd: A Study of the Popular Mind — Gustave le Bon. 21. Crowds and Power — Elias Canetti. 22. Nikaah -- BR Chopra. 23. Masoom -- Shekhar Kapur. 24. The Rime of the Ancient Mariner -- Samuel Taylor Coleridge. 25. The Refreshing Audacity of Vinay Singhal -- Episode 291 of The Seen and the Unseen. 26. Stage.in. 27. The Indianness of Indian Food — Episode 95 of The Seen and the Unseen (w Vikram Doctor). 28. Blowin' in the Wind -- Bob Dylan. 29. You're Missing -- Bruce Springsteen. 30. Gajanan Madhav Muktibodh and Dushyant Kumar. 31. M Indicator. 32. Range -- David Epstein. 33. The desire to help, and the desire not to be helped — Roger Ebert's review of Ramin Bahrani's Goodbye Solo. 34. Georges Simenon on Amazon. 35. Fast Car -- Tracy Chapman. 36. Amitava Kumar Finds the Breath of Life -- Episode 265 of The Seen and the Unseen. 37. Aadha Gaon -- Rahi Masoom Raza. 38. Biba Sada Dil Morr De -- Nusrat Fatek Ali Khan. 39. Mirza Ghalib on Rekhta. 40. Early Indians — Episode 112 of The Seen and the Unseen (w Tony Joseph). 41. Early Indians: The Story of Our Ancestors and Where We Came From — Tony Joseph. 42. Kishore Kumar, Mohammed Rafi, SD Burman, RD Burman and Abida Parveen on Spotify. 43. From Cairo to Delhi With Max Rodenbeck -- Episode 281 of The Seen and the Unseen. 44. Invisible Cities -- Italo Calvino. 45. The Rooted Cosmopolitanism of Sugata Srinivasaraju -- Episode 277 of The Seen and the Unseen. 46. Songs of Life -- Puneet Aghi. 47. Hum Aapke Hain Koun..! -- Sooraj Barjatya. 48. Surabhi. 49. Forrest Gump, Notting Hill and Rambo. 50. Majid Majidi, Abbas Kiorastami and Jafar Panahi. 51. Loha, Farishtay, Border and Gadar. 52. Babel and Amores Perros. 53. The Killing of a Chinese Bookie -- John Cassavetes. 54. Mean Streets and Taxi Driver by Martin Scorcese. 55. Flow: The Psychology of Happiness -- Mihaly Csikszentmihalyi. 56. Ellevoro on Instagram and Trip Advisor. 57. Wanting — Luke Burgis. 58. Gunahon Ka Devta -- Dharamvir Bharati. 59. It is Immoral to Have Children. Here's Why — Amit Varma. 60. The Four Quadrants of Conformism — Paul Graham. 61. The Importance of Satya -- Episode 241 of The Seen and the Unseen (w Uday Bhatia). 62. The Great Man Theory of History. 63. Gaata Rahe Mera Dil -- Lyrics by Shailendra. 64. Surinder Kaur, Asa Singh Mastana, Mehdi Hassan, Ghulam Ali, Nusrat Fateh Ali Khan, Parveen Sultana and Noor Jehan on Spotify. 65. Satyajit Ray on Wikipedia, IMDb and Amazon. 66. Agantuk -- Satyajit Ray. 67. The Wind Rises -- Hayao Miyazaki 68. Michael Haneke on Wikipedia and IMDb. 69. Dekalog — Krzysztof Kieślowski. 70. The Three Colours Trilogy --  Krzysztof Kieślowski. 71. A Short Film About Love --  Krzysztof Kieślowski. 72. A Short Film About Killing --  Krzysztof Kieślowski. 73. The God of Small Things -- Arundhati Roy. 74. Dharamvir Bharati, Harishankar Parsai, Uday Prakash and Manohar Shyam Joshi. 75. Raag Darbari (Hindi) (English) — Shrilal Shukla. 76. Naiyer Masud on Wikipedia, Rekhta and Amazon. 77. Collected Stories -- Naiyer Masud. 78. Shamsur Rahman Faruqi on Wikipedia, Rekhta and Amazon. 79. Kai Chaand The Sar-e-aasman --  Shamsur Rahman Faruqi. 80. Sara Rai Inhales Literature -- Episode 255 of The Seen and the Unseen. 81. The Discreet Charm of the Bourgeoisie, The Phantom of Liberty, That Obscure Object of Desire — Luis Buñuel. 82. The Dead -- John Huston. This episode is sponsored by Capital Mind. Check out their offerings here. Check out Amit's online course, The Art of Clear Writing. And subscribe to The India Uncut Newsletter. It's free! The illustration for this episode is by Nishant Jain aka Sneaky Artist. Check out his podcast, Twitter, Instagram and Substack.

Pretekstem do przygotowania czwartego odcinka podcastu „Ważne nieważne” Dariusza Gzyry jest pojawienie się polskim rynku wydawniczym książki „Zwierzęta w Trzeciej Rzeszy”, autorstwa Jana Mohnhaupta (Wydawnictwo Poznańskie, 2022). Nie będzie jednak dokładnej analizy wszystkich wątków związanych ze statusem zwierząt w narodowym socjalizmie, a poruszonych w książce. Pojawią się natomiast skromne próby odpowiedzi na pytanie jak możliwe jest połączenie zainteresowania „ochroną zwierząt” (ze znamiennym cudzysłowem) ze skrajnie szowinistycznym i przemocowym nazistowskim projektem porządku społecznego. Co ma do tego wartościowanie wedle kryterium użyteczności? A dlaczego na okładce książki są świnie? Czy obsesyjne zainteresowanie rasą wygasło wraz z upadkiem Trzeciej Rzeszy? Co miał na myśli Elias Canetti, gdy pisał, że ludzie kradną właściwości zwierząt? Czym miałaby być sentiokracja? Czy to dobrze, że broń nazywana jest nazwami zwierząt, takimi jak tygrys, pantera, leopard i gepard? No i w końcu: jak ocenić nadawanie zwierzętom imion związanych z uzbrojeniem, co możemy obserwować choćby w trakcie wojny w Ukrainie? Uwaga: w podcaście nie ma ani słowa o domniemanym wegetarianizmie Adolfa Hitlera. Niech się o to kłócą inni. Książki wspomniane w tym odcinku: • Jan Mohnhaupt, Zwierzęta w Trzeciej Rzeszy (Wydawnictwo Poznańskie, 2022) • Jan Mohnhaupt, The Zookeepers' War. An Incredible True Story from the Cold War (Simon & Schuster, 2019) • Elias Canetti, Prowincja ludzka. Zapiski 1942-1972 (Wydawnictwo Dolnośląskie, 1996) • Boria Sax, Animals in the Third Reich (Yogh & Thorn Press, 2013) • Charles Patterson, Wieczna Treblinka (Wydawnictwo Vega!POL, 2003) Zachęcamy do polubienia strony podcastu „Ważne nieważne” na Facebooku: https://www.facebook.com/wazneniewazne

"A Lingua Resgatada", primeiro de três volumes das memórias autobiográficas de Elias Canetti, autor de origem búlgara que ganhou o Prémio Nobel em 1981. Edição Cavalo de Ferro. Trad. Maria Hermínia Brandão

Ascoltare la coscienza, ascoltare voci straniere e riuscire a trovare se stessi in lingue incomprensibili, non essere ascoltati dagli umani e dover parlare con un cavallo, farsi ascoltare da un forno o dai muri, ascoltare empaticamente, ascoltare il mare. Oggi esploriamo qualche possibilità di ascolto "trasversale" in compagnia di Roberto Mancini, Elias Canetti, Anton Chekov, i Fratelli Grimmi, Robert Carkhuff. Se ascoltate l'episodio fino in fondo scoprirete anche il nome di una simpatica divinità finlandese, da utilizzarsi come imprecazione sostitutiva, e un'imperdibile chicca di Alberto Sordi.

Different forms shape knowledge in different ways. In the fifth episode, Michael Coyle and Alan Swensen introduce a German and an American scholar who study the aphoristic form, namely Gerhard Neumann (1934-2017) and Adam Gopnik (b. 1956). These introductions serve as a starting point for a discussion of the thinkers Ambrose Bierce (1842-1914), Virginia Woolf (1882-1941), Dorothy Parker (1893-1967), and Elias Canetti (1905-1994). Key themes include the tension between analytical and spiritual forms of wisdom literature, the conflict between thought and feeling, dogmatism, and epistemological humility.

En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.I sin bok Edge of Irony Ironins egg sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i Mannen utan Egenskaper av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i Kapucinerklyftan denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoliRoth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman Mannen utan egenskaper, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel Die letzen Tage der Menschheit ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I Mannen utan egenskaper och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell Kvinnan vid sjön känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok Bokstäverna jag färdas i. Hon sa:"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.Samtalet fortsatte nästa dag;Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.I Edge of Irony menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.Eva Ström, författare

Nella "Giornata mondiale del libro" (23 aprile) ci interroghiamo, con la consueta leggerezza, su quale sia "il Libro dei libri". E lo facciamo interpellando Shakespeare, Cervantes, de la Vega, Ray Bradbury, Elias Canetti, Michael Ende, Alessandro Manzoni, Italo Calvino, Daniel Pennac, senza trascurare realtà distopiche, metaromanzi e un curioso decalogo dei diritti del lettore (e della lettrice). Con una raccomandazione finale presa in prestito da Flaubert che, se presa seriamente, vi cambierà la vita.

Der Mensch »ist auch das grausame Tier«. Diese radikale These ist Ausgangspunkt einer Diskursgeschichte der Grausamkeit von Wolfgang Müller-Funk, die eben im Verlag Matthes & Seitz erschienen ist. Mit der Bestimmung der Grausamkeit als Teil des Zivilisierungsprozesses gelingt dem Kulturwissenschaftler ein erschütternder Blick auf einen Aspekt der menschlichen Evolution, den gängige Beschreibungen verschweigen: Das Experimentieren mit Möglichkeiten und die durch die Wortsprache bedingten Spielräume und Repräsentationsformen weisen zu völlig künstlichen Formen von Gewalt, die weder zufällig noch notwendig sind. Die unheimliche Attraktivität der Grausamkeit liegt dabei auch in ihrem zweifelhaften Versprechen ungehinderter Selbstbehauptung. In zwölf konzisen Kapiteln – zu Robert Musil und Ernst Jünger, Seneca und Friedrich Nietzsche, Elias Canetti und dem Marquis de Sade, Jean Améry und Mario Vargas Llosa, Sigmund Freud und Maurice Merleau-Ponty, Ismail Kadare und Arthur Koestler – straft Müller-Funks Studie Gottfried Benns Satz, dem zu Folge der liberale Mensch der Gewalt nicht ins Auge sehen kann, Lüge. Seine von der Literatur informierte Geschichte der Grausamkeit weist einen philosophischen Weg, ihren Verlockungen zu widerstehen. In Kreiskys Wohnzimmer diskutiert Philipp Blom mit Wolfgang Müller-Funk über den erschreckenden Einfallsreichtum der Grausamkeit – und was sie uns über den Menschen lehrt. Aufgezeichnet am 28. März 2022. Wolfgang Müller-Funk war Professor für Kulturwissenschaften in Birmingham und Wien und u.a. Fellow an der New School for Social Research in New York und am Institut für die Wissenschaft vom Menschen in Wien. Unter seinen zahlreichen Veröffentlichungen sind Theorien des Fremden (2016), 365 Tage sind kein Jahr (2020) und Die Kunst des Zweifelns (2021). Philipp Blom studierte Philosophie, Geschichte und Judaistik in Wien und Oxford. Er lebt als Schriftsteller und Historiker in Wien und schreibt regelmäßig für europäische und amerikanische Zeitschriften und Zeitungen. Wolfgang Müller-Funk: Crudelitas. Zwölf Kapitel einer Diskursgeschichte der Grausamkeit 360 Seiten, Matthes & Seitz Berlin, Februar 2022, ISBN 978-3-7518-0335-9

Elias Canetti nació en Ruse (Bulgaria), en el seno de una familia comerciante de origen sefardí. El idioma de su infancia era el ladino o judeoespañol que habla en la familia, de hecho en su autobiografía, aparece asociado a fuertes recuerdos de la infancia en especial de su abuelo y de la canción manzanitas rojas que le cantaban. Elias también tuvo sus primeras experiencias con la lengua alemana a una edad temprana puesto que era un idioma que también usaban padres y además fue para Canetti el lenguaje del teatro y el de sus años de estudio en Viena. No en vano, se ha convertido en uno de los grandes escritores en alemán. Es autor de varios libros donde cuenta las experiencias de su vida, sus estudios y los personajes del mundo cultural que le influyeron y conoció en su paso por Viena. Su obra Masa y poder destaca sobremanera por ser un estudio singular y personal sobre la masa. Su autobiografía La lengua liberada, La antorcha al oído, Juego de ojos analiza con distancia y precisión los acontecimientos fundamentales de su vida. También destaca Auto de fe, una novela que formó parte de un proyecto no culminado en el que quiere analizar personajes desde sus obsesiones. En 1972 recibe el Premio Georg Büchner, la más importante distinción literaria en lengua alemana, y en 1975, las Universidades de Mánchester y Munich le otorgaron sendos doctorados honoris causa. En 1981 recibió el Premio Nobel de Literatura, "por unas obras que se caracterizan por una amplia visión, la riqueza de ideas y el poder artístico". En esta conferencia, que corre a cargo de Hernando Valencia Villa, se analiza su relación con la herencia sefardí, así como sobre la importancia de su obra para la literatura actual. En especial sus reflexiones de la masa producto de la experiencia en el terror del siglo pasado. Hernando Valencia Villa es doctor en Derecho por la Universidad de Yale, ex procurador de Derechos Humanos en Colombia, ex secretario ejecutivo adjunto de la Comisión Interamericana de Derechos Humanos, profesor de Derechos Humanos y Política Internacional en la Universidad de Syracuse en Madrid, y representante de la Asociación Española de Derecho Internacional de los Derechos Humanos (AEDIDH) en Madrid.

Zur willkürlichen Umdeutung eines Begriffs mit Verortungen bei Veza & Elias Canetti und in Hugo Balls "Karawane"

#shorts Temporadas de Microrrelatos Selección de La mano de la hormiga de Antonio Fernández Ferrer Únete a los miembros del canal: https://www.youtube.com/channel/UCwnlGwUN2noRPyDPbLV_w4Q/join Canal de LBRY/Odysee: https://odysee.com/$/invite/@ernestodelavega:c Playera y taza: https://www.tienditadelmomento.com/MLM-695719119-unicornio-kaede-playera-deportiva-taza-_JM?quantity=1 Licencia Creative Commons Atribución-NoComercial-CompartirIgual 4.0 Internacional CC BY-NC-SA --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ernestodelavega/message Support this podcast: https://anchor.fm/ernestodelavega/support

#shorts Temporadas de Microrrelatos Selección de La mano de la hormiga de Antonio Fernández Ferrer Únete a los miembros del canal: https://www.youtube.com/channel/UCwnlGwUN2noRPyDPbLV_w4Q/join Canal de LBRY/Odysee: https://odysee.com/$/invite/@ernestodelavega:c Playera y taza: https://www.tienditadelmomento.com/MLM-695719119-unicornio-kaede-playera-deportiva-taza-_JM?quantity=1 Licencia Creative Commons Atribución-NoComercial-CompartirIgual 4.0 Internacional CC BY-NC-SA --- Send in a voice message: https://anchor.fm/ernestodelavega/message Support this podcast: https://anchor.fm/ernestodelavega/support

We've sent out our largest trawler into the (Quiet) Storm and landed ourselves a bumper super catch this week as we snare ad land power couple Rania and Trevor Robinson OBE. Rania and Trevor are the CEO and ECD respectively of Quiet Storm; a creative marriage of ad agency and production company. Rania has worked magic on accounts and strategy for some of the world's biggest brands, including Haribo, Mercedes, Google and Coca Cola, whilst Trevor is the creative force of nature behind some of the most talked about advertising of our era, including You've Been Tangoed and Haribo's Kids Voices adverts.  Tune in for an epic and topical tale that takes us through working as a court illustration artist, the benefits of working in a small independent agency, how to direct a great TV advert, How the Haribo ads were created, their Create Not Hate initiative, balancing running an agency together with life as a married couple and a net full of more nuggets.  ///// Follow Rania and Trevor on LinkedIn  And Rania on Twitter   Here is their agency, Quiet Storm    And their recently rejuvenated Create Not Hate initiative that you can get involved with and support.  Trevor's book recommendations are: The Catcher in the Rye, J.D Salinger  Auto Da Fé, Elias Canetti.  And Rania's book recommendations are: Thinking, Fast and Slow, Daniel Kahneman.  The Chimp Paradox, Professor Steve Peters  /////

In questa puntata di Alice vi racconteremo di quella volta in cui Elias Canetti e Thomas Hürlimann si incontrarono allo Schauspielhaus di Zurigo e il secondo invitò il primo, che lo scambiò per un cameriere, a bere un caffè insieme. All'indomani il Premio Nobel ne parlerà come del più bell' incontro della serata e di un'affinità profonda che da subito lo ha legato all'autore svizzero. Con Thomas Hürlimann, ospite il 13 novembre degli Eventi Letterari al Monte Verità di Ascona, ripercorreremo alcune delle tappe fondamentali della sua vita e del suo percorso di scrittore a partire dalla sua più recente pubblicazione “Abendspaziergang mit dem Kater” (Passeggiata serale con il gatto). Dopo Emma Herwegh e Cristina Trivulzio di Belgioioso ad Alice tornano alla ribalta le donne, questa volta con la storia dell'ambiziosa, spregiudicata e misteriosa Contessa di Castiglione, protagonista della biografia adelphiana “La contessa” firmata da Benedetta Craveri.

BIBLIOTECA SUBMERSA é a nova série de episódios do Podcast da Raphus Press, uma ironia bastante séria com o conceito de canônico e marginal, de popular e elitista, de aceito e não aceito, a partir das obras de autores que, aparentemente, tinham alguma influência (ou relevância) de certas obras ou autores no passado e que, hoje, parecem ausentes das livrarias, cadernos culturais, canais de vídeo na Internet. Nossa inspiração é Jorge Luis Borges e uma conhecida citação de Virginia Woolf: “Livros usados são selvagens, destituídos; surgem em grandes bandos de penas variadas e possuem certo encanto que falta aos volumes domesticados de uma biblioteca.” Acervo revisto de hoje: Substância da loucura (“Auto-de-fé”, de Elias Canetti) Obras citadas: “Auto-de-fé”, Elias Canetti (edição da Nova Fronteira, dos anos 1980/90 e da Cosac Naif, de 2004). Nosso podcast também está disponível nas seguintes plataformas: - Spotify: https://open.spotify.com/show/4NUiqPPTMdnezdKmvWDXHs - Apple: https://podcasts.apple.com/us/podcast/podcast-da-raphus-press/id1488391151?uo=4 - Google Podcasts: https://podcasts.google.com/?feed=aHR0cHM6Ly9hbmNob3IuZm0vcy8xMDlmZmVjNC9wb2RjYXN0L3Jzcw%3D%3D Apoie o canal: https://apoia.se/podcastdaraphus. Ou adquira nossos livros em nosso site: http://raphuspress.weebly.com. Dúvidas sobre envio, formas de pagamento, etc.: http://raphuspress.weebly.com/contact.html.

Renata Colorni"Il mestiere dell'ombra"Tradurre letteraturaEdizioni Henry Beylehttp://www.henrybeyle.com/Babel Festival, BellinzonaVenerdì 10 settembre 2021"Il mestiere dell'ombra"con Renata Colorni e Ilide Carmignanihttps://www.babelfestival.com/"Il mestiere dell'ombra"Premio della Fondazione Capalbio alla traduzioneUn testo autobiografico nel quale Renata Colorni racconta i molti versanti e le diverse stagioni della sua professione di traduttrice e curatrice di opere in lingua tedesca, fino all'approdo alla guida dei Meridiani con i quali ha chiuso la sua prestigiosa carriera editoriale. Il testo è corredato da una serie di immagini applicate a mano che riproducono le copertine dei libri di alcuni degli autori sui quali da traduttrice Renata Colorni ha lavorato con passione, da Thomas Bernhard e Friedrich Dürrenmatt a Elias Canetti e Thomas Mann, affiancate da brani di questi scrittori da lei stessa tradotti.Figlia del patriota e antifascista Eugenio Colorni (1909-1944), di madre tedesca, si laurea in filosofia medievale e collabora con l'Università degli Studi di Milano. Dalla fine degli anni Sessanta inizia a lavorare nell'editoria, curando per Franco Angeli varie collane accademiche e per Boringhieri la traduzione delle Opere di S. Freud. A lei si devono inoltre le versioni dal tedesco di molti tra gli autori più significativi del Novecento letterario, come Thomas Bernhard, Elias. Canetti, e Friedrich Dürrenmatt. Dal 1995 al 2020 dirige la collana I meridiani per Mondadori. Per le eleganti traduzioni e curatele ha ricevuto numerosi riconoscimenti, tra i quali il Premio Grinzane Cavour (1995) e il Premio Antonio Feltrinelli dell'Accademia dei Lincei (2007). Nel 2020 ha pubblicato Il mestiere dell'ombra. Tradurre letteratura (Edizioni Henry Beyle).IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Leonard Mazzone"Ipocrisia"Storia e critica del più socievole dei viziOrthotes Edizionihttps://www.orthotes.com/leonard-mazzone/Inconfessata per definizione, l'ipocrisia è una delle categorie polemiche più usate e abusate, ancora oggi, per denunciare il “cinismo mascherato” di certi attori sociali, soprattutto quando rivestono cariche pubbliche. Ma l'ipocrisia è stata sempre e solo questo? Dovremmo davvero diffidarne sempre e contestare ogni sua manifestazione? Quali e quante forme di ipocrisia possiamo distinguere? Quale rapporto esiste fra l'ipocrisia e la scarsa attitudine autocritica di chi è solito contestare le condotte di vita altrui? E soprattutto: quale rapporto esiste fra questo vizio comune, la politica democratica e la riproduzione istituzionale di diverse forme di oppressione e di dominio? Sono solo alcune delle domande che ispirano questo viaggio filosofico a ritroso nella storia di uno dei concetti più camaleontici della cultura occidentale. Le svolte semantiche che da Omero a Sloterdijk scandiscono questa storia sorprendente consentiranno di differenziare diverse accezioni del fenomeno: dall'ipocrisia psicologica di chi dissimula la propria personalità per proteggersi dall'aggressività altrui al narcisismo etico di chi tradisce sistematicamente le qualità professate, passando attraverso diverse manifestazioni di opportunismo auto-indulgente e di moralismo ipocrita. Al termine di questo viaggio, ci si soffermerà sulle forme contemporanee di ipocrisia democratica per analizzare criticamente le “messinscene apologetiche” che gli attori istituzionali sono soliti utilizzare per immunizzare se stessi, il loro operato e le istituzioni che rappresentano, dalle rivendicazioni egualitarie di cittadini e cittadine che contestano diverse forme di violenza e di dominio.Leonard Mazzone (Torino 1984) è assegnista di ricerca in Filosofia sociale e politica all'Università Milano-Bicocca, dove lavora a un progetto sulle politiche della paura e sulla costruzione di dispositivi urbani di sicurezza. Oltre ad aver pubblicato diversi articoli su riviste italiane e internazionali come «Filosofia Politica, Politica e società», «Iride», «European Journal of Political Theory» e «Theoria», è autore di Una teoria negativa della giustizia. Per un'etica del conflitto contro i mali comuni (Milano-Udine 2014), Il principio possibilità. Masse, potere e metamorfosi nell'opera di Elias Canetti (Torino 2017) e Introduzione a Elias Canetti. La scrittura come professione (Napoli-Salerno 2017).IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Breve selección de textos breves - Elias Canetti

crowds and Power is a revolutionary work in which Elias Canetti finds a new way of looking at human history and psychology. Breathtaking in its range and erudition, it explores Shiite festivals and the English Civil war, the finger exercises of monkeys and the effects of inflation in Weimar Germany. In this study of the interplay of crowds, Canetti offers one of the most profound and startling portraits of the human condition. --- This episode is sponsored by · Anchor: The easiest way to make a podcast. https://anchor.fm/app --- Send in a voice message: https://anchor.fm/pbliving/message Support this podcast: https://anchor.fm/pbliving/support

Bernd Begemann ist eine prägende Figur für Popmusik in Deutschland. Mit seiner Band Die Antwort hat er die Hamburger Schule mitbegründet. Heute ist er solo und mit seiner Band Die Befreiung unterwegs. Er selbst ist neben Musik tief von Büchern geprägt. Welche das sind und was er mit ihnen verbindet, hat er mir in diesem berührenden, klugen, gedankenreichen Gespräch bei TK-Donauwelle Ian seinem Küchentisch in Hamburg verraten. Foto: Svenja Blobel Unterstütze "Das Lesen der Anderen" mit einer Mitgliedschaft bei Steady: https://steadyhq.com/de/daslesenderanderen Steady-Unterstützern ab dem Paket "Gebundenes Buch" nehmen automatisch an einer Verlosung eines 30-Euro-Biuchgutscheins meines Kooperationspartners "Genial Lokal" teil. Kooperationspartner "Genial Lokal" https://www.genialokal.de Folge "Das Lesen der Anderen" Twitter: https://twitter.com/lesenderanderen Instagram: https://www.instagram.com/daslesenderanderen/?hl=en #Literatur #Bücher #Lesen #Lektüre #Lieblingsbücher #Musik #Pop

Confira os destaques do caderno Na Quarentena desta quinta-feira (30/04/20)See omnystudio.com/listener for privacy information.

Transcurrido un cuarto de siglo desde su muerte, el legado de Elias Canetti (Ruse, Bulgaria, 1905-Zúrich, 1994), premio Nobel de Literatura en 1981, mantiene toda su actualidad. El filólogo, editor y crítico Ignacio Echevarría, coordinador de la edición de las obras completas de Canetti en español, presentará un repaso a la trayectoria biográfica y a la multiplicidad de la obra del escritor y pensador búlgaro de origen sefardí y permitirá evocar, a través de su figura, la esplendorosa Viena de entreguerras, el establecimiento en Londres desde los años previos a la Segunda Guerra Mundial, y la vigencia de algunos de sus temas obsesivos, como los movimientos de masas, la responsabilidad de las palabras o la resistencia a aceptar la muerte.Más información de este acto