OBS

Pausanias guide till Grekland från 100-talet har hjälpt arkeologin, men han har också ett budskap till dagens makthavare, konstaterar Per J Andersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag trodde länge att guideboken var en modern företeelse. Så lärde jag mig att tyska Karl Baedeker började ge ut reseguider redan på 1830-talet.Men Baedeker var ju inte först. I ett kloster i Schweiz har man hittat en handskriven guide till Rom från tidigt 800-tal.Men historien börjar heller inte där. De gamla grekerna var nämligen först, även i guideboksbranschen.Resguide till Erythreiska havet skrevs redan under det andra århundradet efter Kristus. I den berättas hur man reser längs Afrikas, Arabiens och Indiens kuster, upp i Röda havet och ut på Indiska oceanen mot den indiska subkontinenten.Och ungefär samtidigt blev den grekiska geografen Pausanias klar med en serie på tio guideböcker till Greklands olika provinser. Som om han hade haft en hel stab med medarbetare som for runt och gjorde research. Men det hade han troligtvis inte.Allt tyder på att han reste och skrev allt själv.Pausanias föddes år 110 efter Kristus i provinsen Lydien i Mindre Asien, alltså västligaste delarna av dagens Turkiet. Och tack vare Romerska imperiets expansion kunde han resa runt i en värld utan gränser, som omfattade såväl dagens Italien och Grekland som Makedonien, Palestina och Egypten.Målgruppen tros främst ha varit bildade och rika romare sugna på att se de heliga platserna i landet som format deras värld. Men läste verkligen de romerska Greklandsresenärerna Pausanias guideböcker? Det kan man undra, eftersom det inte finns en enda referens till dem i andra antika källor, inte förrän på 600-talet‚ alltså ett halvt millennium efter att de skrevs. Då omnämns de för första gången av en östromersk författare.Hellados Pereigesis, eller Guide to Greece som böckerna heter i Peter Levis engelska översättning, hade fokus på platser för religiös hängivenhet. Men inte bara. När man läser guiderna inser man att han även gillar historia, geografi, konst och, lite överraskande, också fågelskådning. Kort sagt: Ämnen som är relevanta för en guidebok även i vår tid. Det kan jag intyga eftersom jag nästan 2 000 år efter Pausanias också skrev guideböcker till Grekland med liknande fokus.Tidlös känns också Pausanias fascination för människokroppens välbefinnande. Sida upp och sida ner tipsar han om platser där resenären kan finna bot och läkning. Särskilt förtjust är han i de må-bra-ritualer som utövades i medicinguden Asklepios anda i Epidauros i landskapet Argolis på halvön som idag heter Peloponnesos.Han berättar han hur man möts av en Asklepiosskulptur som sitter på en tron och håller i en stav omslingrad av en orm, medicinsymbolen som överlevt ända till idag och fortfarande används i Sveriges Läkarförbunds logga. Vid gudens fötter noterar Pausanias hunden som har heliga krafter som kan få människan att må bättre. Och själva templet beskriver han som rikligt dekorerat och belamrat med offergåvor från patienter som på så sätt visat sin tacksamhet för de behandlingar de fått.Pausanias traskar vidare, kanske med skoskav efter den långa promenaden från staden Argos, kanske med solsvedd panna och torr strupe‚ det är lätt hänt under de grekiska sommarmånaderna. Med alla sinnena på helspänn beskriver han vad han ser. Som Abaton, sovsalen där patienterna sov i hopp om att guden skulle hela dem i sömnen – eller i brist på det: att de i drömmarna skulle få vägledning om vilken behandling som passade bäst.Jag ser framför mig hur guideboksskribenten från Lydien blir stående en stund framför de graverade stentavlorna som hänger inne i sovsalen. Förundrad läser han vittnesmålen om hur guden botat blindhet, förlamning och till och med återupplivat döda. Jag föreställer mig att han tänker: om detta måste jag berätta för alla klena och kranka som ännu inte upptäckt Asklepios storhet – så att de kan resa hit!Epidauros var ju också en kulturell mötesplats. I amfiteatern med plats för 14 000 åskådare, som byggts mer än 400 år innan Pausanias var på plats, musicerade man, sjöng och spelade teater som en del av kulten kring guden. För kulturen, menade man, är också en form av vård och omsorg. Genom att gå och se ett skådespel kan den sjuke via katarsis nå emotionell balans – och därmed botas.När de som styr i dagens värld väger olika samhällsnyttor mot varandra får ju kulturen ofta stryka på foten. Men Pausanias budskap är tydligt: kulturen har en viktig roll att spela för en framgångsrik läkningsprocess.Pausanias guideböcker har varit guld värda för arkeologer som grävt i den grekiska myllan. De har gjort det lättare att förstå vad det är man hittat. Ända in på 1800-talet var det många som menade att hans texter byggde på saker han hört i andra hand, snarare än sett med egna ögon. Böckerna, menade skeptikerna, var snarare litterära verk än instrumentella guider. Men idag råder inget tvivel. Det mesta av det Pausanias beskriver stämmer väl överens med arkeologiska fynd.”Det intressantaste och mest minnesvärda som staden Epidauros har att erbjuda” skriver Pausanias, ”var en inhägnad med en skulptur av Asklepios och en skulptur som de säger föreställer gudens hustru Epione”. Formuleringen ”som de säger” får oss att förstå att han varit där. Men också att han inte har anlänt som spränglärd allvetare. Han lär sig genom göra de resor han gör, se det han ser med egna ögon, och prata med folk på plats. Precis så som seriösa guideboksskribenter i alla tider arbetat.Stående framför de gamla kolonnerna och arkitraverna kan nutida arkeologer, turister och guideboksskribenter uppfyllas av ett vemodigt ”man-borde-ha-varit-med-när-det-begav-sig”.Faktum är att redan Pausanias verkar ha känt så. När han skrev sina guider hade den grekiska kulturen redan passerat sin höjdpunkt. Nu var det romarna som styrde. Vår guideboksskribent tyckte att glansen gått förlorad från tiden före slaget vid Korinth år 146 före Kristus, då romarna segrade och inledde kolonialiseringen av Grekland. Han fick helt enkelt hålla till godo med att föreställa sig hur det än gång var.Jag tänker på att turismen så ofta handlar om just det, alltså att återuppleva en tid som inte längre finns. Vi går på museum för att uppleva hur man en gång i tiden gjorde, tänkte, målade och skulpterade. Hänförda trängs vi i trånga gränder i medeltida stadskärnor. Storögda betraktar vi gravar, reliker och votivgåvor i flerhundraåriga katedraler.Eftersom vi inte kan resa bakåt i tiden får vi svälja förtreten av att ha kommit för sent. Precis som Pausanias – och de rika romare som kanske läste det han skrev – så får vi nöja oss med de lämningar som trots allt finns kvar.När jag ser Pausanias framför mig traska runt där i sina sandaler på de kalkstensdammiga tempelområdena för att memorera sina intryck känner jag igen mig som nutida reseskribent.Både i känslan av att betrakta en förlorad värld – och i ivern att berätta om hur den en gång såg ut.Per J Anderssonförfattare och resejournalist LitteraturGuide to Greece 1: Central Greece av Pausanias, översättning till engelskan av Peter Levi 1971, Penguin Classics, 1979.Pausanias: A Greek Pilgrim in the Roman World av John Elsner, Oxford University Press 1992.Lustresandets geografier: Reseguider och turism 1700–1950 av Bosse Bergman, Korpen 2015.Guide till det medeltida Rom av Anna Blennow, Apell förlag 2020.

På 1600-talet revolutionerades vår förmåga att se saker i förstoring. Anna Blennow funderar på vilka perspektiv den inzoomande människan missar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje vintereftermiddag skedde samma spektakel. En flock pilfinkar kom till vår trädgård och åt frön ur fågelmataren. Men när skymningen föll, flög en efter en upp i den höga lönnen längst bort på tomten. Där satt de sedan vända mot den nedgående solen i väster, och just när den nådde horisonten lyfte de alla på en gång och flög ut över åkrarna mot sina fjärran boplatser. En dag kom en flock trastar på besök. De satte sig också i lönnen, men i stället vända mot månen, som skör och blek hängde högt på vinterhimlen. Jag riktade kikaren mot fåglarna för att kunna urskilja dem bättre, och sedan mot himlen. Jag såg det de såg, men förstod ändå ingenting av deras samtal med månen.Fågelungar lär sig redan i boet att observera Polstjärnans läge. Det hjälper dem att etablera den inre kompass de ska använda när de blir flygfärdiga. Och inte bara fåglar, utan också fjärilar kan navigera efter stjärnhimlen, upptäckte ett forskningsprojekt vid Lunds universitet nyligen. Om det råkar vara mulet använder fjärilarna i stället jordens magnetfält för att kunna hitta vägen till platser där de aldrig förut har varit. Till och med en jordbunden liten skalbagge kan orientera sig efter universum: dyngbaggen rullar sin boll av gödsel i raka linjer utefter solens och månens positioner, och kan också använda sig av Vintergatans ljus som kompass, har forskarna visat.När jag satt vid fönstret och iakttog pilfinkarnas rörelsemönster vid samma tid dag efter dag, uppenbarade sig ett mönster som sakta men säkert skapade kunskap, även om jag inte kunde förstå det på djupet. Men samtidigt lärde jag mig, precis som fåglarna, var solen gick ned och var månen steg upp vid olika tider på året, eftersom jag ständigt befann mig på samma plats under det föränderliga himlavalvet. Det behövde jag ingen kikare för att få syn på.Det var i början av 1600-talet som förmågan att observera revolutionerades. Förvisso hade sumerer, greker, araber och galliska druider redan sedan länge iakttagit himlen och utarbetat avancerade astronomiska teorier. Men nu skulle teleskopet och mikroskopet låta människan betrakta både det som låg oändligt fjärran och riktigt nära. En glasögonmakare i Nederländerna fick patent på det första teleskopet 1608, och snart kunde det användas av samtidens astronomer. Galileo Galilei iakttog Saturnus ringar och Venus faser; Jan Hevelius studerade kometer och solfläckar tillsammans med sin hustru Elisabeth. I stora, praktfullt illustrerade volymer spreds iakttagelserna till Europas bibliotek. Stjärnglober och månglober blev både vetenskapliga hjälpmedel och estetiska statusföremål.Den svenske ämbetsmannen och författaren Schering Rosenhane var en av de som fascinerades av sin samtids upptäckter. Till sina många bibliotek beställde han glober och vetenskapliga planscher. Den kända världens gränser hade vidgats, och vyerna över dessa nyerövrade riken skulle finnas där att vila blicken på när man för ett ögonblick lyfte ögonen från det mödosamma läsandet och skrivandet. Rosenhane ägde flera viktiga verk i optik och astronomi: Jan Hevelius undersköna ”Selenographia” med de första detaljerade avbildningarna av månens yta, och Christoph Scheiners ”Rosa Ursina sive sol” om solens märkliga fläckar.När Rosenhane som ung var ute på bildningsresa i Europa var det snarare poesi och hovkultur som stod på schemat. Men nu, trettio år senare, var spelplanen en annan. Hans son Johan hade tillsammans med sina bröder sänts ut på en Grand Tour kring år 1660 till Frankrike, Holland och Tyskland. Det var den ordningsamme och flitige lillebror Johan som fick ta emot faderns oändliga listor på föremål att sända till Sverige, helst det senaste inom astronomi, litteratur och trädgårdskonst. ”Alla dessa optiska instrument får det verkligen att vattnas i munnen på mig”, skrev Schering i ett brev, ”och jag skulle så gärna själv vilja se dem – hur lycklig är du inte, som får genomsöka och lära dig allt detta. Jag hoppas att du sänder mig något sådant till våren tillsammans med fröna jag ska så i trädgården.”I nästa brev skrev Schering entusiastiskt om en komet som varit synlig på himlen – har Johan och bröderna sett den? Vad anser man på kontinenten? – men beställde också ett par ”goda glassögon för een Man af 52 Ååhr”. Han hade börjat få svårt att läsa små bokstäver. Och så ville han att sonen skulle sända honom en stjärnkikare och ett mikroskop. Men den stackars Johan hade svårt att uppfylla faderns önskningar. Kikaren försenades i frakten. Mikroskopet anlände visserligen, men besvikelsen blev stor när det packades upp. ”Ingen som hittills varit här och sett mikroskopet har kunnat använda det”, klagar fadern i breven, och ber att Johans bröder ska ”informera sig uthi microscopio”, så att de ska kunna hjälpa honom vid hemkomsten. Och när kikaren till slut kom fram, tillstötte ytterligare missnöje: den ”behagar mig inthet synnerlig, äfther han ähr gammal, och kan föga contentement mig giffwa.”Men mikroskopets öde fick faktiskt ett lyckligt slut. ”Microscopium som alldraförst kåm från Hålland, höllt iag för alldeles förloradt, emädan ingen kunde thät bruka, dock när iag war i wärrket att läggia thät i lådan att sändas tillbaka igän, fans på båthen i lådan thet minsta glaasset som i lilla ändan skulle sittia och när det bleefh adhiberat, kåmmer heela instrumentet till sith rätha bruuk.”Vad Schering Rosenhane observerade i mikroskopet och kikaren får vi inte veta.Vad var det han riktade blicken mot? Vad var det han ville förstå? Kanske var det bara fascinationen inför hur ett flugöga i förstoring innehåller ett helt universum, eller hur månens yta förändrar karaktär och blir till en suggestivt detaljerad kartbild. För med förstoringen kommer inte alltid insikt och klarhet, utan i stället en ny förundran. Robert Musil skildrar i sin essä ”Kikare” hur objekt betraktade genom kikarens runda lins blir främmande och obekanta, isolerade som de är i ”okularets glasklara ensamhet”. Det vi plötsligt ser i närbild förlorar sina proportioner och sitt sammanhang, och vi förstår inte mer, utan mindre än förut.Trots naturvetenskapens enorma framsteg, inte bara under 1600-talet, utan ända fram till vår tid, är människan bara i början av sin kunskaps bana. Jämfört med fåglar och fjärilar blir våra tillkortakommanden tydliga. Utan karta, kompass och kikare navigerar de över kontinenter och besegrar tyngdlagen i sin flykt. Inte förrän helt nyligen lyckades forskarna förstå hur det går till. Och ändå skulle vi människor aldrig kunna göra detsamma utan kostsamma och klimatbelastande redskap och hjälpmedel. Men lyfter vi blicken från de vetenskapliga rapporterna kan vi se det ske med våra egna ögon: solen går ned, månen går upp, och fåglarna högt uppe i lönnen lyfter och flyger till platser långt bortom horisonten.Anna Blennowlatinist och poetKällorStephen T. Emlen, ”Migratory Orientation in the Indigo Bunting, Passerina cyanea” (Part I-II), The Auk. A Quarterly Journal of Ornithology, 1967.https://www.lu.se/artikel/nattfjaril-anvander-stjarnor-och-magnetfalt-som-kompasshttps://www.sydsvenskan.se/skane/fyra-miljarder-fjarilar-styr-mot-bergen-med-hjalp-av-stjarnhimlen/Anna Blennow, ”Den gudomliga och mänskliga vetenskapens helgedom: Schering Rosenhane den äldres bibliotek”, i Från handskrift till digitalt kulturarv: Perspektiv på specialsamlingar, red. Henning Hansen & Peter Sjökvist, Uppsala universitet 2025, s. 35–64.Robert Musil: Kvarlåtenskap under levnaden. Översättare: Peter Handberg, Lind & Co 2026.

Det moderna Sverige började byggas i en tid som även lät det förgångna rymmas. Rasmus Waern funderar på vad som gick förlorat på vägen mot framtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Slut är pålitliga händelser. Förstörelse, explosioner, haverier och död går fort, medan tillkomster tar tid. Att säga när något börjar är därför svårare att säga, än när det tar slut. Det är med katastroferna vi mäter tiden. Bränder. Krig. Jordskalv. När den brittiske historikern Eric Hobsbawm myntade begreppet ”det långa artonhundratalet” fick det inramas av två kollapser: Det franska kungadömets slut med revolutionen 1789, och det första världskriget 1914. På samma sätt kom det korta nittonhundratalet att ändas med Sovjets sammanbrott 1991.Haverier är inte sällan monumentala, medan byggen som långsamt fogar sten till sten sker medan man ser på annat. Lägg till detta att allt som byggts först har skapats i tanken. Tänkandet kan ha tagit väl så lång tid som bygget. När det kommer till riktigt stora konstruktioner, såsom hela nationer, blir det helt omöjligt att sätta en tid för tillkomsten. Det går inte att säga när Sverige byggdes, men förlusterna kan pekas ut.Digerdöden förstås, som lämnade många trakter öde för lång tid. Skiftet, som förde åkerlapparna samman men sprängde byarna. Den enda revolution som skapade något snabbare än den söndrade var den industriella i slutet av 1800-talet. När den moderna staden föddes började landsbygden förtvina, men den förlusten tog tid på sig.Att skapandet gick raskare fram än förlusterna är bara en anledning till att tiden från industrialismens genombrott kring 1880, till välfärdsstatens etablering på 1920-talet, var den mest dynamiska epok Sverige skådat. Här fanns allt. Nya stadsbyggnadsideal. Sociala bostadslösningar i sin linda. Konstruktioner av enastående dimensioner, såväl tekniskt som intellektuellt. Inte konstigt att det är den mest genomforskade tiden i vår arkitekturhistoria.Att teveserien ”Så byggdes Sverige” som sändes hösten 2025 ändå tappade bort hela denna epok visar att historien måste berättas igen och igen. Serien for kors och tvärs i tiden men sällan före 1925. Men Sverige började inte byggas för hundra år sedan. Det var tiden för modernismens genombrott, men det moderna Sverige är äldre än modernismens Sverige.Den var dock slutet på den sökande mångfald som präglat decennierna dessförinnan. Ett arbete som också ömmade för förlusterna. För det tidiga 1900-talets progressiva arkitekter betydde omhändertagandet av den stad som framåtskridandet riskerade att rycka undan, lika mycket som skapandet av det nya. Visst fanns här en konflikt, men den såg man på med klar blick. Om dagens teorier om skapande förstörelse då haft genomslag, skulle städer som Kalmar, Stockholm och Visby inte haft någon gammal bebyggelse kvar.För denna kreativa tid som gett oss många av våra mest förnämliga byggnader, såsom Stockholms stadshus, var insikten att det gamla måste finnas med i det nya ständigt närvarande. Det var kunskaper som växte med resor till Amerika. Flera av den tidens tongivande arkitekter arbetade i USA när studierna var klara. Det var dynamiken som lockade, men den krassa verkligheten som stötte bort dem. Ingen annan stans i världen har amerikansk arkitektur haft ett större inflytande än i Skandinavien. USA gav oss både konstnärligt asymmetriska stenhus och trävillor med verandor, men frågan är om inte känslan för vad som skulle kunna förloras om man släppte marknadens krafter helt fria, var en ännu större insikt.Vad man tog med sig hem från Förenta staterna handlade till stor del om vad man hade med sig när man kom dit. År 1893 reste arkitekterna Carl Westman från Sverige och Adolf Loos från Österrike till New York för att arbeta där några år. De blev senare tongivande i sina respektive länder, ja Loos också långt utanför Österrike, men deras slutsatser skiljde dem åt. Loos, tyngd av dubbelmonarkins väldiga maktapparat, sökte en väg bort från historien, medan Westman lyfte fram de gamla svenska städernas idyller som motkraft till metropolernas banaliteter. ”Glad och missnöjd” tog han sig sedan an uppgifter som Stockholms rådhus och Röhsska museet i Göteborg.Förlusten är det moderna livets ständiga följeslagare. Det gäller att inte tappa fotfästet. Under den tid då hjulen snurrade fortare än någonsin tidigare, blev kunskapen om var vi stod helt nyss, det nyas fundament. Skansens samling av gamla hus från hela Sverige, var ett lika tydligt uttryck för att en ny tid var på ingång, som järnvägsstationer och industrier. Ur denna pluralism skulle en mångsidig och tillåtande arkitektur kunnat växa, men tiden ville annorlunda. Med moraliska brösttoner knöts arkitekturen på trettiotalet ihop med politiken där mångfalden inte sågs som något värde, trots att begåvade arkitekter och intresserade byggherrar förmådde att skapa just sådana livsmiljöer som folk verkade vilja ha.Det nya Sverige skulle formas efter en fast mall. Det var i och för sig inget nytt. Den överhöghet med vilken den svenska bostadspolitiken utformades efter andra världskriget, står på gustaviansk grund. Ända sedan den tid då staten skulle granska, rätta och godkänna alla ritningar för allt vad det offentliga Sverige byggde, har smakfostran legat makten varmt om hjärtat. Från Stockholms kanslier, ämbetsverk, akademier och sällskap kom på 1700-talets slut en strid ström av påbud, pamfletter, förslag, belöningar, avslag och förbud. Denna folkfostran satt i, när man långt senare kunde sätta verklig kraft bakom orden.Slutet blev ännu en gång mer definitiv än början. En lång historia av byggnadsvård, med plats för såväl det lokalt anpassade, som till intryck från långa resor och en klassicism med universella anspråk, upphörde med ens. Det nya tog som alltid tid på sig. Men det var inte självklart att socialdemokratin skulle liera sig med funktionalismens förakt för det individuella. För arbetarna vid den svenska landsbygdens industrier var en egen stuga ett närmast självklart bostadsideal. Visst fanns det oftast några kaserner närmast fabriken, men bortom dessa bredde stugorna ut sig. Senare kunde forskningen visa på att radhus är det mest effektiva sättet att samla många människor på liten yta, men doktrinära planerare ville hellre bygga högt och glest, än lågt och tätt. Det låg en omsorg om den enskilda lägenheten i detta, men också en känsla av att nytt alltid var bättre. För ingenting är så passé som det som var inne alldeles nyss. Det som tagit slut, är ute i kylan.Men det finns några saker som består. Eller bör bestå, får man kanske säga. Det är relationen mellan husen och människorna. Vi behöver hus som ger oss sällskap. De tar ofta tid att få till, och därför räknas de nu ofta bort. Vi har nästan alltid byggt hus med andra avsikter än att de ska förränta sig, kalla dem kyrkor, paviljonger, monument eller kulturhus, men nu verkar epoken då det byggdes för lust och fägrings skull vara till ända. Men ett slut är förstås också en början. Något nytt kommer alltid. Med tiden.Rasmus Waernarkitekt och arkitekturhistorikerProducent: Ann Lingebrandt

En av hans böcker beskrevs som skriven av djävulen själv i helvetet. Henrik Lagerlund reflekterar över Baruch Spinoza och upplysningen som kom bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den historiska företeelse som går under namnet Upplysningen står i centrum för samtidens kulturkrig. Enligt gängse beskrivning var den en intellektuell rörelse under 1700-talet som satte förnuft, vetenskap och individuell frihet i centrum. Den utmanade religiös dogmatism, absolutism och traditionella auktoriteter. Upplysningen är även starkt förknippad med filosofiska idéer om rationalitet, empirisk kunskap och mänskliga rättigheter, tankar associerade med tidens giganter som Locke, Voltaire, Rousseau, Montesquieu och Kant. I vår tid finner man många seriösa och oseriösa förespråkare för upplysningsidealen som inte bara de historiskt rätta utan också de som är mest lämpade för att möta framtiden. Alltså en politisk fråga. Princetonpsykologen Steven Pinker kan nämnas som en av de mest högljudda förespråkarna för denna uppfattning.Men för att reda ut om Upplysningen är en gångbar politiskt idé bör vi först reda ut den historiska frågan: Vad var egentligen Upplysningen – bortom schablonerna?Ingen har gjort ett mer seriöst försök att besvara denna fråga än den brittiske filosofihistorikern Jonathan Israel. I tre enorma böcker har han analyserat inte bara Upplysningens verkliga innehåll, utan också dess framväxt. Och han argumenterar först för en viktig distinktion, två sorters upplysningar om man så vill. Den viktigaste är den radikala upplysningen som tar sin början med Spinoza omkring 1650 och den andra är den moderata upplysning som främst representeras av tänkare som John Locke och Immanuel Kant. Om den radikala upplysningen är ett ideal är den moderata upplysningen något som strävar efter genomslag och till att reformera stat och kyrka. Den innebar att den senare inte föreslog förändringar som motsade de grundläggande principerna bakom monarkin, aristokratin och kyrkan. Det betydde att den till exempel accepterade slaveriet och kolonialismen. Det är denna upplysning som är främst representerad inom litteraturen före den franska revolutionen.Den radikala upplysningen hade fram till dess främst verkat i skymundan. Den förkastade all religion och förespråkade demokrati i motsatts till monarkin och aristokratin, samtidigt som den insisterade på alla människors lika rättigheter och en världsbild baserad på modern vetenskap. Även så kända författare som Denis Diderot, Baron d'Holbach, Claude Adrien Helvétius fick hålla dessa sina åsikter delvis hemliga för myndigheterna och kyrkan. Och den stora inspirationskällan för denna radikala filosofi var alltså en judiskfödd linsslipare i Nederländerna som dog bara 44 år gammal: Baruch Spinoza.Hur radikalt den radikale tänkarens direkta inflytande över upplysningsfilosoferna var, visar Joahnim Israel i ännu en tegelsten: ”Spinoza: Life and Legacy” från 2023.När Spinoza dog 1677 var de flesta av hans skrifter otryckta, några få hade publicerats anonymt. Det var ett medvetet beslut på grund av deras tydliga ateistiska inslag, men efter hans död tog hans vänner i smyg initiativet till en samlad publicering. Samtidigt lanserade inkvisitionen med den holländske katoliken Johannes van Neercassel i spetsen ett försök att samla in och kväsa hela Spinozas litterära kvarlåtenskap. Inkvisitorn besökte även Spinozas förläggare i Amsterdam, men han lyckades lura van Neercassel. När utgåvan med efterlämnade skrifter tryckts fick den smugglas ut. Så nära var det att den radikala Upplysningen aldrig blev av.Bland skrifterna fanns Etiken, Spinozas viktigaste och mest inflytelserika verk. Det är en radikal och ytterst originell kritik av traditionell filosofi och teologi. Han avser att bevisa, bokstavligt talat härleda från uppenbara premisser, en ny syn på Gud, människan och universum. Trots att boken genomsyras av metafysik, fysik, antropologi och psykologi är syftet främst etiskt. Det består i att visa att vår lycka och vårt välbefinnande inte ligger i ett liv som är förslavat av de passioner och förgängliga ägodelar vi vanligtvis eftersträvar. Det består heller inte i det oreflekterade och dogmatiska förhållningssätt med vilket vi accepterar de vidskepelser som passerar för religion, utan snarare i ett liv i enlighet med förnuftet. För att klargöra och stödja dessa etiska slutsatser måste han dock först avmystifiera universum och visa vad det verkligen är för något.En av hans teser är att Gud är detsamma som naturen och att det endast finns en substans. Allt som existerar är modifieringar av denna enda substans. Det gäller också oss själva och våra medvetanden. Genom att förstå universum kan vi komma att förstå oss själva och eftersom vi inte helt kan kontrollera våra känslor bör vi istället försöka moderera dem. Vi är i grund och botten en del av naturen och kan aldrig helt avlägsna oss från den kausala serie som länkar oss till yttre ting. Vi kan dock motverka passionerna och uppnå en viss grad av lättnad från deras kaos. Det leder till ett lugn och en sorts lycka, men främst ett liv i enlighet med förnuftet.Det tydligaste upplysningstänkandet hos Spinoza finns dock i skriften Tractatus Theologico-Politicus, som publicerades anonymt 1670. En kritiker beskrev det som en bok “som skrivits av djävulen själv i helvetet”. Här förespråkas både individuell frihet och religionsfrihet, demokrati och tolerans, men Spinozas egentliga avsikt var att avslöja sanningen om de heliga skrifterna och därigenom underminera den politiska makt som utövades i den modern staten av religiösa auktoriteter.Men det var inte bara teologer och religösa auktoriteter som kritiserade Spinoza utan det gjorde även kända filosofer, även om den också hade sina försvarare. Israel visar att den engelska översättningen av Tractatus spelade en betydande roll i att formulera de idéer om separationen mellan kyrka och stat samt tankarna på den sekulära staten som låg bakom den så kallade “glorious revolution” i England 1688.Så, vad är det för fel med detta? Spinoza låter väl som en rebell i samtidens smak, en fritänkare i opposition mot grumliga auktoriteter. Är inte detta en filosofi för framtiden?Felet är att det inte är Spinozas radikala upplysning som överlevt, utan den moderata versionen – även om makten har växlats från kyrka och monarki till kapital, så är det en upplysning med förbehåll som påverkat utvecklingen. En där rasism och kolonialism har kunnat frodas. Och mer filosofiskt relevant: En där människan som subjekt frigjorts från naturen som objekt. Därför står vetenskapen och filosofin mållös inför framtidens utmaningar. Vad vi behöver är något av Spinozas panteism – en lära som sammanbinder människan med naturen, som får oss att på ett harmoniskt sätt leva i enlighet med den, istället för i opposition mot den. Det vore verklig upplysning.Henrik Lagerlundfilosof och författareLitteraturJonathan Israel:Radical Enlightenment: Philosophy and the Making of Modernity 1650-1750. Oxford University Press, 2001.Enlightenment Contested: Philosophy, Modernity and the Emancipation of Man 1650-1750. Enlightenment Contested, 2001.Democratic Enlightenment: Philosophy, Revolution and Human Rights 1750-1790. Enlightenment Contested, 2011.

Genom historien har mörkhyade frånskrivits förnuft och människovärde. Selma Yousif Mesbah ser en annan upplysning med rötter i Afrika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag föreställer mig en filosof som lämnat civilisationen för att söka sanningen, få insikter om livet och dess mening, reda ut hur det egentligen ligger till med Gud och skapelsen, ser jag en man framför mig. Det är gamla tider, han är säkert klädd i någon form av tunika och ser betänksamt ut över kosmos under klara stjärnnätter. Efter ett par år lämnar han sin grotta med en skrift som ska förändra människors sätt att tänka, idéer som är tongivande än idag. Det är en vit man jag ser framför mig, eller det skulle vara det om jag inte hade vetat att filosofen ifråga hette Zera Yacob och kom från Etiopien.Vi är alla stöpta i en verklighetsuppfattning som målar upp den svarta människan som en varelse oförmögen till intellektuell verksamhet, även jag som delar hennes attribut. Fantasilandet Afrika känner jag mer till som en exotisk plats av djurisk och kroppslig glädje vars natur den vilda afrikanen är en integrerad del av, och mindre som en plats för filosofiska framsteg. Zera Yacob blir kanske därför en anomali, någon som inte går ihop med vår historieskrivning. Han var en rationell upplysningsfilosof som år 1630, som en reaktion på sitt samhälle och den förföljelse han fick utstå på grund av sin ortodoxa kristna tro, flydde ut till bergen till sin grotta. Under sin tid där lade han grunden till sitt livsverk, Hatata – Undersökningar på svenska.Yacob framhäver där alla människors lika värde, argumenterar för Guds existens men frigör den från religiösa dogmer och är en aktiv motståndare till den slavhandel som praktiserades i Etiopien under denna tid. På flera sätt var han en föregångare till britten John Locke, liberalismens urfader, som förespråkade religionsfrihet och ansåg att alla människor föddes med rättigheter till liv, frihet och egendom. Därmed borde Locke rimligtvis också ha varit emot slavhandel, vilket han delvis var, i teorin. I praktiken investerade han i plantage och deltog i koloniala projekt där slavhandel förekom. Han skrev till och med grundlagen åt delstaten Carolina, där slavarna fråntogs sina mänskliga rättigheter och blev en egendom den vita mannen hade en medfödd rätt att äga.Där Locke är ivrig att kategorisera och separera är Yacob likgiltig inför kategorierna och talar istället om hur vi kan förenas trots våra skillnader. När han ser på bergen, träden och växterna utanför sin grotta kan han inte låta bli att tänka att de måste ha en själ, hur skulle de annars kunna återskapa sig själva med sådan perfektion? I den västerländska traditionen är detta flum, ett förvetenskapligt och outvecklat synsätt. Vi har ju lärt oss att skilja ande från materia. Naturen har blivit till egendom, en råvara att utvinna. Ett förment rationellt förhållningssätt, som lett till ytterst irrationella konsekvenser. Men när Yacob ser ut genom sin grotta betraktar han även sig själv, kanske är det därför han känner igen det som egentligen inte går att se, som en själ. En annan slags rationalitet.Att sammanblanda de svarta människorna med naturen var ett sätt för de rationella, liberala upplysningsfilosoferna som Locke, Hume och Kant, att särskilja sig från dem på samma sätt som man särskilde sig från naturen, och förneka deras medfödda rättigheter. De var ju inte människor, därför kunde de aldrig vara jämlikar, aldrig åtnjuta samma rättigheter som de uppburna vita männen, och absolut inte mäta sig intellektuellt med dem. Hegel utvecklade denna tanke, han tog verkligen i, och menade att svarta människor aldrig skulle kunna frigöra sig från sitt djuriska medvetande. De saknade det språk och den självmedvetenheten som krävdes för att bli fullt civiliserade människor. Allt som befann sig utanför det västerländska projektet var, och verkar förbli, ett stort tomrum som den svarta människa fick representera, hon var en negativitetens och fördärvets varelse som enligt Hegel ”härbärgerade det redan döda.”Det är en omöjlig utgångspunkt för den svarta filosofen, därför är det inte särskilt förvånande att Zera Yacobs verk är mindre känt och mindre tongivande än Lockes. Att dess äkthet blivit omtvistat känns därmed också ganska väntat. Under 1920-talet ifrågasatte en italiensk akademiker att Zera Yacob och hans medförfattare, lärjungen Walda Heywat, var upphovsrättspersonerna bakom Hatata, och menade att den verkliga författaren var den italienska prästen Giusto da Urbino, som översatt verket. Det var ju bortom all rimlighet att två etiopiska män kunde nå den nivå av abstrakt och banbrytande tänkande, för flera hundra år sedan. Det måste ha kommit från en modern, europeisk man. I boken The Hatata Inquiries som kom ut 2024, ägnas ett helt avsnitt åt att försvara Yacob och Heywat, där experter anser sig ha bevisat att de visst låg bakom skriften, så att inget tvivel borde kvarstå om verkets äkthet.Att de fortfarande ser ett behov att bemöta anklagelserna hundra år senare, istället för att förkasta dem som praktexemplar på den tidens rasistiska människosyn, visar att vi inte kommit särskilt långt från den tid då svarta människor ansågs vara en råvara. Filosofen Achille Mbembe skriver i Kritik av det svarta förnuftet om hur den afrikanska människan under slavhandeln förvandlades till en slags ”levande malm ur vilken man sedan kunde extrahera metall” och hur denna process resulterat i substantivet Svart. Den mänskliga malmen blev mänskligt metall, som till slut blev mänsklig valuta.Då som nu är Afrika en plats där metaller utvinns medan dess ekonomiska värde realiseras i Europa och på den globala marknaden. Gruvarbetarna i Kongo behandlas som mänsklig valuta, kroppar att offra på välståndets bål. Sudans befolkning har länge fått betala priset i form av upprepade folkmord och långdragna konflikter, för att de bebor ett land med stora naturresurser som väcker ekonomiska intressen utanför kontinentens gränser. Det är så den svarta människan produceras som ett objekt, skriver Mbembe, som man kan göra sig av med när det inte längre går att använda. Eller som i fallet med Sudan, när de står i vägen.År 1632 lämnar Zera Yacob ensamheten i sin grotta och lever ett långt och lyckligt liv i tänkandets tjänst. Samma år på en annan del av jordklotet föds John Locke, som skulle komma att tänka liknande tankar. Men deras syn på alla människors lika värde var relativ deras position i världssystemet och jag undrar hur världen skulle ha utvecklats om de hade bytt plats. Om det istället var Yacobs lära som stod för upplysningen, då hade kanske fiktionen som splittrat världen kunnat ersättas, med en mer förnuftig verklighet.Selma Yousif Mesbahskribent och skrivpedagogLitteraturAchille Mbembe: Kritik av det svarta förnuftet. Översättning: Ylva Gislén. Glänta produktion, 2022.Zara Yaqob, Walda Heywat: The Hatata Inquiries. De Gruyter 2024.

Att ens jag försvinner behöver inte vara en ensam känsla. Tvärtom kan den lysa av mening. Eva-Lotta Hultén vet hur det känns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag drabbades av världens skönhet när jag promenerade över till fastlandet en septemberdag. Solen värmde i ryggen och vattnet under bron glittrade och det var som om en blixt slog ner i mig. Himlen ovanför skogen var obeskrivligt blå. Ljus och kärlek strömmade mot mig och världen vibrerade både runt mig och i mig. Jag kände starkt att det inte gjorde något om jag dog just då. Jag var redo att helt och fullt bli ett med allt. Ja, jag kände faktiskt att det var vad som hände: jag löstes upp och gick upp i det som omgav mig och det gjorde mig fullkomligt lycklig. I kanske fem minuter befann jag mig i detta tillstånd av både eufori och upplösning innan det klingade av och övergick i mer vardagliga känslor av glädje och meningsfullhet.Hade jag varit kristen så hade jag antagligen tolkat händelsen som ett gudomligt tecken men så såg jag det inte alls. Ingen Gud uppenbarade sig. Det jag mötte var Naturen, eller kanske Världsalltet och det ingav mig en existentiell hemhörighet i den här världen, inte i en himmelsk.Några av mina absolut lyckligaste stunder i livet har inbegripit denna känsla av att vara ett med min omvärld och upphöra att existera. Jag har erfarit den i en igenväxande kohage, i en eka på havet och på cykel under en blixtrande himmel, om än inte lika ihållande som där på bron. Under någon minut har jag kommit i resonans med det större medvetande som omfamnar platsen jag befinner mig på, och kanske hela jorden.Varför är min känsla av meningsfullhet så stark när jag upplever att mitt eget jag försvinner? Borde inte denna icke-existens istället vara det mest meningslösa man kan tänka sig?En känsla av att bli tagen i anspråk gör våra liv meningsfulla. Det kan handla om att vara efterfrågad på jobbet eller bland vänner; att känna sig behövd. Men också om detta uppgående i något större, som somliga av oss kan uppleva helt spontant, och som också kan framkallas av psykedeliska substanser. Meningsskapande, förklarar religionsvetare David Thurfjell i boken ”Anspråkstagen”, är inte bara att intellektuellt kunna besvara de stora livsfrågorna utan också en subjektiv känsla, en inre stämning och en kroppslig upplevelse. Och i jagupplösningen blir vi totalt anspråkstagna. ”Den som ger hela sig själv – sin kropp, sin själ, sitt förstånd”, skriver Thurfjell, ”kommer att få en meningserfarenhet som är i det närmaste total.”Primatforskaren Jane Goodall har beskrivit sin upplevelse av jagupphörande såhär: ”då jag efteråt försökte minnas upplevelsen tycktes det mig, som om mitt jag helt hade försvunnit: jag och schimpanserna, jorden och träden och luften tycktes smälta samman och bli ett med själva livets andliga kraft. Luften var fylld av en bevingad symfoni, fåglarnas aftonsång […]. Den eftermiddagen var det som om en osedd hand hade dragit åt sidan en gardin, och jag hade under det allra kortaste ögonblick sett genom ett sådant fönster.”Hågkomsten återges av neurovetaren Christoph Koch i boken ”Då är jag själv världen”. I den beskriver han hur vissa former av temporallobsepilepsi kan ge dessa känslor av ett uppgående i något större. Han nämner historiska personer som berättat om upplevelser av jagupplösning som kan ha utlösts av epilepsi, till exempel Hildegard av Bingen, Julian of Norwich, Jeanne d'Arc, Mäster Eckhart, Rumi och Khalil Gibran.Är detta förklaringen till mina erfarenheter? Under sju år i min ungdom behövde jag medicinera på grund av temporalslobsepilepsi. Sjukdomen gav mig annars uppåt trettio deja vu-er om dagen och flera anfall i veckan då jag fick svårt att hålla mig upprätt och samtidigt drabbades av en sorts hallucinationer som kändes som viktiga budskap från en annan värld, men som jag aldrig lyckades komma ihåg efteråt.Tvärtemot vad många tror är epilepsi en sjukdom som kan gå över och i mitt fall behöver jag inte längre medicinerna. Men blev jag verkligen helt bra? Deja vu-erna är numera sällsynta, hallucinationerna helt borta, men kanske har epilepsin gett en bestående förmåga att då och då uppleva jagupplösning? I så fall vill jag inte bli helt frisk.Sådana här upplevelser av att uppgå i ett större medvetande tycks få bestående påverkan på dem som har dem. Forskning visar att det gör dem som drabbas mer nyfikna på världen, mer glädjefyllda och leder till att de känner större samhörighet med andra. Man kan också få en permanent förändrad verklighetsuppfattning, förlora rädslan för döden, bli mindre intresserad av materiella ägodelar och utveckla en strävan att verka för mänsklighetens bästa. Kanske är jagupplösande psykedelika något vi snart kommer börja behandla inte bara deprimerade neurotiker utan också överkonsumerande egoister med?Att framkalla jagupplösning på beställning utan psykedelika tycks inte gå men däremot kan man genom långvarig träning i meditation öka chanserna för att det ska inträffa, och det finns också andra tekniker, som intensiv dans eller andning, självspäkning eller sensorisk deprivation, som man kan få i en mörk och ljudisolerad flyttank.Men vi kan också träna oss i att uppnå mer vardagliga och enklare former av jagupplösning. Upplevelser som kanske inte är lika totala och omvälvande som det jag upplevde på bron, eller Jane Goodall i djungeln, men som ändå ökar vår känsla av samhörighet med världen och skänker lycka och mening. David Thurfjell föreslår att vi ska öva upp vår förmåga att subjektivera världen.När man objektiverar något försöker man minimera dess påverkan på känslor och tankar och förhålla sig så neutral som möjligt. Det är ett viktigt förhållningssätt att sträva mot i vetenskapliga sammanhang, men kanske inte riktigt vad vi behöver för att uppleva känslor av mening. Att subjektivera är att göra tvärtom: att se sig själv som en del i den större helheten – och att känna och uppleva världen utifrån denna insikt.Som levande varelser lever vi i symbios med den värld som omger oss vare sig vi vill eller ej. Vi kan odla vår känsla av att vara anspråkstagna av vår omgivning genom att se och stärka vår relation till den. Närhet till platsen, dess historia, naturen, människorna som delar den med oss – det ger oss rottrådar som kan skänka ett näringsintag av mening. Och vi kan stimulera deras tillväxt: låta världen komma till oss som en sammanlänkad väv i stället för som lösryckta fakta om sakernas tillstånd.För filosofen och mystikern Simone Weil hörde vårt sannaste och mest autentiska jag ihop med något större, som hon kallar Gud men som jag alltså hellre skulle kalla naturen eller världsalltet. Genom att ge upp synen på sig själv som världens mittpunkt så blir man verklig, ansåg Weil.Vi hör ihop, vi är varandra. Vad kan vara mer meningsfullt än den känslan?Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturChristoph Koch: Då är jag själv världen. Neurovetenskap och psykedelika. Översättning Tom Sköld. Fri tanke 2025David Thurfjell: Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten. Norstedts 2026

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2022-06-08.I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.Isabelle Ståhl, idéhistoriker

Vissa menar att religionen lever inom poesin. Paul Tenngart finner snarare en jordisk livsmening. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är det möjligt i vår tid att känna djup samhörighet med universum? Är törsten efter existentiell trygghet hopplöst naiv och daterad, eller finns det en djupare mening som vi utan att ljuga för oss själva kan förankra våra liv vid? Var kan vi i så fall hitta den? Den som ställer sig de här frågorna hamnar förr eller senare hos den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Han har ju skrivit så mycket om den moderna världens andlighet – i polemik mot de många tänkare som hävdar att modernitet går hand i hand med religionslöshet. Nej, menar Taylor, religionen har inte försvunnit under 1800- och 1900-talen, utan bara tagit sig nya uttryck. Ett av dessa är poesi. I den maffiga undersökningen Cosmic Connections: Poetry in the Age of Disenchantment undersöker Taylor vilken livsmening den västerländska poesin har erbjudit efter det att 1700-talets rationalistiska upplysningsfilosofi gjorde vår värld avförtrollad. Grundtesen är att alltsedan romantiken har det varit poesins huvuduppdrag att återförtrolla världen. Med symboler, metaforer, rytm och halsbrytande tankesprång visar den lyriska texten vägen bort från logiken och empirin, bort från deduktionen och mätningarna, mot något annat. Något djupare, mer meningsfullt, andligt. Lyckas den då, poesin, där den traditionella västerländska religionen successivt har tappat i trovärdighet och kraft? Nja, menar Taylor, inte riktigt. Allt som oftast tvivlar poeterna, både på sina egna språkliga verktyg och på hur verklighetsförankrad deras aning om något större egentligen är. Men de försöker åtminstone. De vägrar lägga sig platt för rationalismen. Det är svårt att säga något verkligt nytt om de senaste 200 årens västerländska poesi, men den filosofiska örnblicken är välkommen. En litteraturhistoriker fastnar lätt i detaljer och det krävs nog ett utifrånperspektiv för att uppfatta kopplingen mellan poesins återförtrollning och det som sociologen Hartmut Rosa kallar resonans – den levande förbindelse mellan individ och värld som sägs skapa vår känsla av mening. Poesin blir en fråga om samhörighet, upplevelsen av en andlig dimension i tillvaron blir en social erfarenhet. Vi människor vill känna gemenskap – inte bara med våra familjer och vänner utan med människosläktet och alla andra invånare i världen. Men tyvärr stannar Taylors undersökning vid 1980 års Nobelpristagare i litteratur, Czeslaw Milosz. Han hinner inte fråga sig vad vår egen tids litteratur säger om relationen mellan oss och världen? Den frågan är inte minst relevant med tanke på alla de diktverk om människa och natur som frodats i den västerländska litteraturen alltsedan 1990-talet, den så kallade ekopoesin. Nog finns det både tydliga paralleller och distinkta skillnader mellan denna sentida strömning och det författarskap som utgör Charles Taylors paradigmatiska exempel på romantisk återförtrollning – naturpoeten William Wordsworth. En av mina ekopoetiska favoriter är den amerikanske poeten C. K. Williams och hans Pulitzerprisbelönade samling Repair från 1999. Flera av Williams texter gestaltar en intensiv mänsklig längtan efter samhörighet med icke-mänskliga varelser. I en dikt sitter en man fast på ett tåg som har stannat mitt ute i ingenstans. Han tvingas höra på grannens konstanta mobiltelefonpladder och blickar trängtande ut genom tågfönstret. Då får han ögonkontakt med en hare och upplever en kort stund av djupt samförstånd med djurlivet därute på fältet. Men han tvivlar på om haren bryr sig det minsta om hans existens. I en annan dikt hittar en pojke en del av ett djurskelett på trottoaren framför ett museum. Han fascineras av dess märkliga form och funderar över hur den lilla benbiten har hamnat här och vart den ska ta vägen när han släpper den. Kommer den att ta sig ner genom gatustenen förbi tunnelbanenätet och avloppssystemet för att till slut brytas ner och förenas med jorden? Hans mamma blir arg och ryter åt honom att slänga ifrån sig den smutsiga saken. De ska ju in på museet nu och titta på en annan sorts natur – rengjord, sorterad och propert uppställd i glasmontrar. Mannen på tåget och pojken på trottoaren är med om precis det som diktjaget i Wordsworths dikt ”Tintern Abbey” känner: en ögonblicklig upplevelse av återanknytning till världen. Det de söker efter och delvis uppnår är resonans. Sedan C. K. Williams Repair kom ut har något hänt som gjort ekopoesin mer central, ja kanske rentav akut. Kunskapen om den globala uppvärmningens orsaker och konsekvenser ställer människans relation till naturen i en helt ny belysning. I Sverige etablerades det ekopoetiska klimatmotivet med Jonas Grens samling Antropocen från 2016, som bland annat innehåller en fantastisk dikt om en pappa och en son som plockar tranbär i en backe där någon på sjuttiotalet hällde ut en dunk med växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Bärplockarna skördar det som mannen sådde en vår för länge sedan. För honom var dumpningen ett ögonblicks verk, men för framtida generationer av människor lever kemikalierna kvar. Och detsamma gäller för hela planeten. Våra liv varar på sin höjd en människoålder, men det vi gör under denna begränsade tidsperiod sätter djupa spår i framtidens naturer. Det är förstås skrämmande. Men det visar också att våra liv är betydelsefulla. Ekopoesin gestaltar den intensiva direktförbindelsen mellan våra kroppar och allting annat på jorden. Och denna sorts resonans behöver inte vara förankrad i den andliga överbyggnad som Charles Taylor är ute efter. Den amerikanske litteraturkritikern George Steiner frågade en gång om stor konst verkligen kan skapas i ett sekulariserat samhälle. Ekopoesin visar hur absurd den frågan egentligen är. Varför skulle gudstron ha monopol på djupare livsmening? Ett bra exempel på sekulär livsmening finns i svenska Eva Ribichs vackra diktsamling Mängd, regn från 2024. Innan Ribich beskriver en drastisk översvämning som går över i en förödande torka har hon ringat in den enskilda människans position på jorden: Platsen min kropp tar. Vattnet som trycks undan och germig rum. Kan inte hålla mig ute. Människokroppen har obönhörligen en plats bland världens fenomen, och det är mycket betydelsefullt vad vi gör med den medan vi befinner oss här. Återförtrollning är kanske fel ord. Den planetära resonans som ekopoesin gestaltar är inte utomvärldslig. Den ekologiska livsmeningen har inte heller behov av något kosmiskt perspektiv. Dess existentiella samhörighet är biologisk och helt och hållet jordisk. Och det räcker ganska långt.

Nietzsche var ensamheten som människa, men är också ett omistligt sällskap. Poeten Ingela Strandberg berättar om sin mest uppmuntrande följeslagare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om han kom gående uppför vägen skulle jag genast känna igen honom. Inte för den mörka buskiga mustaschen, inte för de spänstiga ivriga stegen, inte för stoltheten i gången, inte heller för den mörka rocken med det blå sidenfodret.Nej, jag skulle känna igen honom på den lodande ensamheten. Han har ju själv sagt det: ”Jag är ensamheten som människa”.Om han verkligen skulle komma gående mot mig skulle jag kunna se hans ensamhet som en form, som dels omger kroppens alla sidor, dels lägger sig framför honom som en skugga över gruset. Han skulle, bokstavligt talat, stiga in i sin egen skugga, rakt in i ensamheten och där låta den bestämma riktningen och målet.Om han verkligen kom, om han plötsligt stod där halvvägs uppe på gården… Å, det skulle vara en sen vårkväll! De få återkommande lärkorna skulle ännu hålla sig kvar i skyn med sina darrande kroppar. Jag tänker mig att han skulle stanna till på vägen mellan åkrarna och se ut över det landskap jag kallar mitt. Kanske skulle han lyssna på lärksången.Jag skulle gå mot honom och säga ”Välkommen herr Nietzsche! ”, och han skulle se rakt in i mig, han, genomskådaren, som lärt mig så mycket om människan. Om ”det hyckleri som kallas moral”, hans egna ord. Om makten, viljan, illusionerna. Om smärtan. Ingen har förklarat allts motsatser för mig så bra som han.Jag skulle visa honom in i den gamla ladugården så vackert förfallen, men varifrån man ännu kan höra kornas råmanden utanför tiden, höra tjudrens klang, påminnande oss om det ständiga uppbindandet, om det eviga tillfångatagandet av människa och djur.Jag skulle visa honom ladan, där det fortfarande ligger hö från sextiotalet. Jag skulle visa honom hästräfsan och den röda såningsmaskinen, slåttermaskinen och lien som nu saknar sitt bett.Därinne i halvmörkret satt jag ibland som tonåring och tänkte. Jag hade läst Nietzsche och hittat en mening som jag tyckte stämde in på mig; den om den ”obekväma egenskapen att finna alla ting djupa”.Jag kände denna obekväma dragning mot djupen vad det än gällde. En vetgirig iver att förstå, att undersöka, att inte stanna i det likgiltiga, i det allmänna. Nietzsche lärde mig tidigt att värja mig, för mig själv och för omgivningen, kanske allra mest för omgivningen. Inne i flocken fick jag så småningom se hur farligt det kan vara att lyda. Hur lydnaden kan föra en långt bort från en själv.Att födas är att infinna sig. Till en plats. Till ett klockslag. Till fostrare, anpassning och korrektion. Det var mitt i denna korrektion jag upptäckte Nietzsche. Om han kom till mig i vårkvällen skulle jag berätta det för honom. Vi skulle sitta under den hundraåriga lönnen och jag skulle säga att det under oss i jorden ligger kedjor som klirrat runt vaderna på mina förfäder, inte för att de var slavar men för att de bundits av fattigdom, av herremän, av sedlighet, av lust. Kanske också av skräck för det okända. För kreaturet i sig. Genom Nietzsche lärde jag känna mitt kreatur, hur det vältrar sig och söker sitt.Han lärde mig också att vara försiktig med blygsamheten. ”Att alltför tidigt anpassa sig till en miljö”, skriver han, och ger exempel på vad man ska akta sig för: att anpassa sig till sällskap eller arbetsordningar. Han ger rådet att skaffa sig det han kallar ”vrår och oanade ensamheter för stunder av tröst tills man är stark nog att gå sin väg”.En sån vrå var ladan för mig när vinden for rakt igenom den och det bara var huggormen och jag i livet med nyskördad klöver och ljusa doftande fält av nattvioler utanför väggarna. Jag håller inte med Nietzsche i allt, men han är min mest uppmuntrande följeslagare när jag känner vanmakt inför civilisationen, inför maktmänniskor, inför livslögnerna, förställningarna. förfalskningarna.Jag har svårt för hans eviga återkomst. Ibland tror jag på den, ibland inte. Skulle allt lidande all grymhet, all förtvivlan uppstå igen och igen i samma själ i en aldrig sinande evighet?Om genomskådaren kom, om han satt där med mig under lönnen, skulle nuet vara alldeles uppfläkt, alla svar synliga, flocken utom synhåll.Vi skulle tala om det meningslösa och om det enda riktigt värdefulla. Vi skulle ha olika åsikter om värdena och om rangordningen. Om tro och otro. Jag skulle förhöra honom om vad han menar med skapandet, om konsten. Också om skapandet av oss själva.Han hade inte mycket till övers för diktare, men jag tror att han ändå skulle respektera mig.Vi skulle tala mycket om ensamheten. På ett ställe skriver han: ”Ensamheten dödar om den inte läker…”Hur ska man då tyda ensamheten, undrar jag. Hur blir människan en fri ande?Filosofen, genomskådaren, har själv lika många frågor som bestämda vassa svar. Han talar om oss som djur med drifter och affekter. ”Kanske är det bara ett sken när vi följer moralen?”, säger han. Vad är moral, undrar jag då, och han svarar ”ett teckenspråk för våra drifter”.Jag blir knappast en bättre människa av att följa Nietzsche, snarare tvärtom, och friare, kanske en aning mera på min vakt inför all yta.En sak är vi i alla fall eniga om, Nietzsche och jag, jag citerar: ”Konsten och ingenting annat än konsten är livets stora möjliggörare, den stora förförerskan till liv, den stora stimulansen till liv… ”Där skulle vi tystna. Liksom insekterna i lönnen. Vi skulle skiljas åt av skymningen. Ordlöst skulle vi gå åt var sitt håll, han tillbaka nerför vägen för att upplösas i sin ensamhet och mörkret över landsvägen.Jag skulle bli sittande och tänka på hans grymma öde, hur han, som talat så mycket om frihet, fängslades av vansinnet. Jag går in och läser om hur hans vårdare reste med honom på tåg mot dårhuset, hur de lugnade honom med kloral. Och jag tänker på när jag stod med Ulf Linde framför Nietzsches dödsmask på Thielska Galleriet i Stockholm, vi stod tysta först, lutade över den sista bilden av geniet, men så knackade Ulf på skyddshöljet och sa: ” Dom har pratat mycket strunt om dig, men du klarar dig nog lilla gubben!”Ingela Strandbergpoet

Fallet Irene blev typexemplet på den traumatiserade människans kluvna minne. Ulf Karl Olov Nilsson tycker den berättar något om traumats natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnen kan ljuga, minnen går att manipulera, minnena ser oss. Det finns falska minnen, de kan vara planterade, blockerade, chiffrerade, fixerade, friserade. Men också vilseledande, torterande. Minnet är helt enkelt ytterst opålitligt. Ja, vad är det ens? Ju mer man tänker på saken, desto svårare blir det att definiera. En anledning till det är att vi befinner oss inuti det vi pratar om, inuti livsflödet, alltså den ständiga produktionen av potentiella minnen. Sinnesorganens fortlöpande intryck och våra upplevelser av dem blir erfarenheter och sorteras måhända till hågkomster. Eller så minns vi dem inte alls. Antingen för att de var för känsliga eller för plågsamma för att komma ihåg. Då skjuts de undan. Eller för att de var för betydelselösa, att de försvinner i medvetandeströmmen av intryck. Allt kan man helt enkelt inte komma ihåg. Det är konstigt nog ibland svårt att veta om man glömt något för att det var för viktigt – eller för oviktigt.Dessutom kan en människa märkligt nog också minnas utan att komma ihåg, utan att själv veta om det, där minnesspåren visar sig på andra sätt, i drömmar eller felhandlingar, eller i psykologiska symtom.En berömd fallbeskrivning ur psykiatrihistorien, fallet Irène, kan tjäna som exempel. Irène föddes omkring 1880 och tjugotre år gammal tog hennes moster med henne till Paris stora mentalsjukhus, La Salpêtrière, eftersom hon led av vanföreställningar och hade lagt sig på ett järnvägsspår. Irène fick där träffa läkaren och psykologen Pierre Janet och när han kom att utveckla sin traumateori blev som så ofta den kvinnliga patienten föremål för den manliga läkarens forskning och syften; Irène kom att bli typexemplet för den traumatiserade människans ofta kluvna minne.Irène kom från en fattig familj och arbetade som sömmerska. Hela hennes lön gick till familjens hushåll. Fadern var djupt alkoholiserad och Irène hade ett komplicerat förhållande fullt av skuldkänslor till sin ångestridna och krävande mor som sedan flera år var sängliggande i tuberkulos. Irène slet hårt, skötte allt arbete i hemmet och vakade vid sin mors sida, en mor som hon älskade men också ville frigöra sig ifrån. På sextio nätter hade hon knappt fått en blund och följaktligen var hon fullkomligt utmattad när modern avled en kväll. Irène kunde omöjligtvis acceptera att modern var död, hela natten ansträngde hon sig desperat för att väcka kroppen till liv; hon öppnade moderns mun och försökte ge henne vatten och mediciner. När hon försökte sätta upp den likstela kroppen i sängen råkade den falla ned på golvet. Till sist lyckades hon själv lyfta moderns kropp tillbaka i sängen.Dagen därpå kom moderns syster på besök och insåg vad som hade hänt. Men Irène insisterade på att hennes mor levde och vägrade gå på någon begravning. När man ändå till sist lyckades övertala henne skrattade hon opassande i kyrkan. På La Salpêtrière förklarade Irène saken för Pierre Janet på följande sätt: ”Jag älskar min mor, jag avgudar henne, jag har aldrig lämnat henne ensam. Om hon var död skulle jag förtvivla, jag skulle känna mig outsägligt sorgsen. Men jag känner mig inte alls ledsen, jag gråter inte; alltså kan hon inte vara död.” Exakt så lite, kära lyssnare, ska man lita på sina känslor.Irène fortsatte: ”Varför säger alla att hon är död? Om hon var död borde det ha varit begravning och jag har inte varit på någon begravning.”Irène hade dock ett annat symtom. Flera gånger i veckan i sin sovsal på sjukhuset utspelade hon en rigoröst utförd scen som tog mellan tre och fyra timmar. Irène intog en stel underlig kroppsställning varpå hon gick fram till sin säng och utförde ett slags somnambul pantomim. Hon förde ett inbillat glas mot en inbillad person i sängen och sa: ”Öppna din mun, drick lite.” Sedan klättrade hon upp i sängen, liksom i trans, och ropade: ”Kroppen har fallit ned på golvet, min far är full, han har kräkts och hjälper mig inte.” Och så utförde hon ett slags stumt skådespel där hon lyfte upp en låtsad person i sängen.Visar inte fallet Irène hur det är möjligt att på en och samma gång inte alls minnas och att ändå göra det. Den medvetna och vakna Irène ansåg själv att hennes mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg och inte mindes något dödsögonblick. Men hennes pantomim visade att hon kom ihåg allting i detalj. Janet kallade det senare för ”traumatiskt minne” och skilde det från ”narrativt minne”. Specifikt för det traumatiska minnet, som Janet såg det, är att det tar väldigt lång tid. För Irène tog det flera timmar att spela upp sin charad. När hon efter sex månaders hypnosterapi – där Janet försökte hjälpa henne att minnas – till sist kunde berätta om moderns död tog det på sin höjd några minuter.Om det narrativa minnet kan distansera sig från händelsen, sortera bort mindre viktiga detaljer för att komma till det väsentliga och bli begriplig för den som lyssnar, så tycks det traumatiska minnet yttra sig bokstavligt, exempelvis i flashbacks och mardrömmar. Det traumatiska minnet befinner sig på den plats där traumat inträffade och utspelar sig i realtid. Det traumatiska minnet saknar förmåga att sammanfatta. Det traumatiska minnet, till skillnad från det narrativa, är heller inte kommunikativt; det riktar sig inte till någon. När Irène spelar upp dödsscenen så gör hon det för sig själv.Men alltså, faller verkligen denna händelse under rubriken trauma? Ett trauma, brukar man säga, innebär ett våldsamt inträngande av någonting oväntat, någonting vederbörande inte kan integrera. Irènes mor hade varit sjuk länge och långsamt försämrats, ändå verkar Irène ha varit helt oförberedd.Men kanske är just det en lärdom som vi kan dra utifrån fallet Iréne: att ett trauma inte endast går att definiera utifrån sina mer eller mindre brutala omständigheter, utan också utgörs av sättet på vilket dessa tilldragelser motsätter sig det begripliga. Traumat bär inom sig såväl händelsens sanning som sanningen om dess obegriplighet. Traumat är alltså ingen minnesförteckning, inget händelsearkiv, utan en motsägelsefull kraft som inte har kunnat beredas plats; den går utöver både människans erfarenheter och ordens möjligheter att sortera.I Irénes fall, vill jag hävda, uppstår det obegripliga delvis genom ett slags psykologiskt missförstånd: den medvetna och vakna Irène ansåg att hennes döda mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg, när sanningen snarare bestod i att hon inte kände sorg eftersom hon lyckats glömma att modern var död.Ulf Karl Olov Nilssonpoet, psykoanalytiker och översättare

Trollen ska drivas ut i ljuset, sägs det ibland. Jimmy Vulovic betvivlar att det är rätt metod för att möta den tveeggade namnlösheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ensamhet föder lätt obehagliga beteenden, kan driva fram våld mot både den egna och andras integritet. Den är fader till lögner, illasinnade rykten och hat. Kommentarsfältens hatare, som befolkar sina liv med hårda ord, vet nog vad jag pratar om. I stunden fylls ett tomrum, det värmer lite, av en föreställd gemenskap ur föreställd upprättelse. Men snart förlorar hatet sin kraft. Allt måste börja om på nytt, tills ensamheten upphör. Det brukar sägas att historien inte upprepar sig men rimmar. Fjodor Dostojevskij är den författare som nog bäst har fångat människans likartade klangljud genom tiderna. I en essä från 1877, i den egenutgivna tidskriften Författarens dagbok, diskuterar han ingående ämnet anonyma hatiska brev. Han hade själv fått flera och gjorde då det som en Dostojevskijtyp alltid gör, tog sig en närmare titt på de sociala och psykologiska faktorerna bakom dem. Slutsatsen ekar i vår tid. Samhällen som snabbt förändras och där många lämnats med en känsla av att ha åsidosatts, rent av övergivits, kan förklara den frustration som gör att någon låter sin penna blöda elaka brev. Sin vana trogen såg han förlåtande på individen. Och till det kan ju läggas att det kunde ha varit betydligt värre än brev. För att anonymt ljuga, baktala, sprida rykten och hata är, skriver han, en mildare form av den instinkt som också driver mordbrännaren att tända på. Utloppet måste ta vägen någonstans och visst är det väl bättre med anonyma ord än byggnader som sätts i brand.Det kan vara svårt att höra historiens många rim om ingen läser dem högt för oss. I Emily Cockaynes bok ”Penning Poison: A history of anonymous letters” hörs de tydligt. Hon ger flera intressanta perspektiv på illasinnat brevskrivande från 1760 till 1939. Men linjerna i boken dras också in i vår tid då det anonyma hatet till och med gjorts till en industri med trollfabriker som systematiskt utsätter utvalda personer för hat. Frimärkets anonymitet, liksom långt senare internet, ledde enligt henne till en explosion av hat utan spårbara avsändare. Postväsendets infrastruktur födde monstret som under 1800-talet växte sig allt större och starkare och skrämmande. Många bröllopsfoton har i vredesmod slitits mitt itu efter otrohetsrykten delgivits anonymt. Upplysningar ur det förflutna som raserat liv. Anonymt förmedlad information om förbjudna drifter och åsikter har ofta fått samma effekt. Ibland var det sant, allt det där som har hemligskrivits genom åren, ibland falskt, men oavsett är det alltid maktutövning. Och det är enkelt att föreställa sig mottagarens skräck, från en nyfiken undran om vad det kan vara för brev som kom med posten nyss, till det som rad för rad av anklagelser och hot om avslöjanden övergår i rädsla. Den makt som meddelandena påtvingar offren har genom historien antagit många former – lappar, brev och nu också epost, exempelvis. Avsändarnas syften har förstås också skiftat, men några saker är alltid gemensamma. Anonymiteten ger en ojämlik, asymmetrisk, relation. Avsändaren säger sig veta något om någon som i sin tur försvarslös famlar i mörkret. Det är ett grymt maktspel där avsändaren tvingar ner mottagaren i en underordnad position, ofta för att få utlopp för upplevd förbiseddhet och psykologisk frustration.Men så finns även de andra mer kallt kalkylerande utövarna av anonymitetens makt, fabrikörerna om man så vill. Fjodor Dostojevskij vägleder oss även på den punkten ända in i vår tid. Han intresserade sig, som alla hans läsare vet, för människans olika sidor och visar genom hennes skuggsida på själens samt integritetens värde. Därför finns det gott om uslingar i hans verk. Pjotr Stepánovitj Verchovjénskij är en av de värsta. I Onda andar från 1872 tar han som ledare för en nihilistisk revolutionär grupp sig friheten att ur det fördolda härska över andra. Det demoniskt själlösa i honom framträder tydligt. Smicker varvat med hot är han särskilt bra på, allt för att sälja in nödvändigheten av illgärningarna som gruppen för den goda sakens skull gör sig skyldig till. Genom exempelvis anonyma brev sår han split, väcker tvivel och hotar med skamliga avslöjanden. Handlingsplanen syftar till att förändra samhället men leder till mordbrand, självmord och politiska mord i den lilla staden, allt dirigerat av rädslan som onda andar vet att frammana med hot om att privat ska bli offentligt. En fiktion bara, visst, men kvalitetslitteratur speglar ofta livet på ett mer greppbart sätt än om vi enbart lever det. Pjotr Stepánovitjs födelse ligger visserligen mer än 150 år tillbaka i litteraturens historia. Ändå passar han utmärkt nu också, hade snabbt funnit sig till rätta här hos oss. Man kan se honom framför sig då han mejlar uppdrags- och arbetsgivare, om upplysningar …ska ni verkligen låta honom göra sin röst hörd…ni vet väl att…sagt i all välmening förstås…för tiden kräver ju det…så inte er fina organisation också ska… Ja, han hade stortrivts här, nu när i stort sett vilket ändamål som helst tycks kunna helga vilka medel som helst. Helt utan skam, i övertygat lugn, hade han vandrat rakt över sina cancellerade lik. Det är så att säga hans grej. Som sagt, fiktion, visst. Jag önskar bara han vore osann också. Men han är ett förebådande, den långa skugga som drog genom de anonyma anklagelsernas Sovjetunion, Nazityskland och Östtyskland, platserna där integriteten dog, för att senare dra vidare in i vårt sociala medielandskap där uthängningar och utfrysning tycks bli allt vanligare. Vi är alltför många som har känt honom dra förbi, men trots det är svaret inte att begränsa möjligheten till anonymitet, tvinga alla troll ut i ljuset. Då sträcker sig bara fler efter tändstickor. Dessutom skulle det tysta även rättmätig kritik som bara kan sägas utan avsändare. Svaret är ett samhälle som vägrar vara anonymitetens tysta förlängda arm, ett samhälle som med sakligt förnuft i varje stund förhåller sig källkritiskt och aldrig glömmer det rättviseideal som säger att ingen någonsin ska dömas ohörd. Det är bara i det ljuset som både den ensamma människan kan förstås och de onda andarna förgås.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författareLitteraturEmily Cockayne: Penning Poison: A history of anonymous letters. Oxford University Press, 2023.

Med indutrialiseringen steg koldioxidhalten i atmosfären, men det var efter andra världskriget det verkligen tog fart. Ann-Sofi Ljung Svensson funderar över sin del. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mars 1958.Charles Keeling gör sin första mätning av koldioxidhalten i atmosfären på Mauna Loa, Hawaii. Mätvärdet är 315 ppm/parts per million. Värdet ligger 35 enheter högre än under förindustriell tid, då halten beräknats ligga runt 280. Kurvan stiger svagt under hela 1800-talet, men efter andra världskriget går lutningen skarpt uppåt.Några månader efter Keelings första mätning – i mitten av juli 1958 – lämnar en liten cell bland miljontals andra explosivt min pappas kropp för att målmedvetet leta sig fram till den väntande värmen i min mammas mage. Det är en het sommar. Kanske var det en tidig, lite sval morgon i vindsrummet på Brunnsgatan i Nyköping precis innan pappa skulle ta bussen till flygflottiljen där han just blivit stamanställd. Mamma skulle kanske strax därefter promenera till dispensären på lasarettet där hon arbetade. Eller så var det semester och de var på besök ute hos det som skulle bli min farmor och farfar i torpet och sov över i utdragssoffan av trä under älgbonaden och oljetrycken med skyddsänglar.Torsdagen den 16 april 1959 föds jag på barnbördshuset på Nyköpings lasarett. Mamma har haft havandeskapsförgiftning – stor, svullen – med en vikt lika hög som tungviktaren Ingemar Johansson. Några månader senare skulle han gå sin berömda match mot Floyd Patterson.Maj 1959, Mauna Loa, koldioxidhalten har stigit till 316 ppm under mammas graviditet.Nu börjar mitt liv på den allt brantare Keelingkurvan. Vi flyttar. Först från rummet med kokplatta, till enrummaren med sovalkov. Sen till tvårummaren med balkong i tvåvåningshuset från 1940-talet. Min bror anländer. Mamma tar oss varje förmiddag till det nyöppnade snabbköpet. En tetrapack med mjölk, havregryn, lite blandfärs, några morötter. Allt får plats i nätkassen. Plastkassar tillhandahålls inte i butikerna förrän i mitten av 1960-talet.1963. Pappa köper familjens första bil, en Vauxhall Victor. Röd och vit. Begagnad såklart, mer räcker inte pengarna till.Pappa gör som alla andra. Bilköp ligger i tiden. Under 1950-talet ökade antalet bilar i Sverige från 250 000 till en miljon. Tio år senare har antalet fördubblats. Och pappa har bytt till en Ford Zephyr. I de sörmländska skogarna ligger de uttjänta bilarna redan tätt.April 1965, Mauna Loa, 320 ppm.Vi flyttar igen. Nybyggt miljonprogram. Fjärde våningen i ett höghus i utkanten av stan. Nu tre rum. Pappa har just sålt insatslägenheten. Det kändes alldeles för osäkert. Tänk om man inte får sina pengar tillbaka? Under höststormen natten den 17 oktober 1967 ligger vi alla i pappas och mammas säng och tittar ut mot himlen. Strömmen har gått, vi har ett värmeljus i fönstret. Dagen efter ligger höghusens takplåtar på marken.På somrarna åker vi och badar i Stavsjön, spelar dart och plockar blåbär. Eller så fiskar vi i Brobyån. Vi har sommarhus nu, hyr en gammal uttjänt statarlänga. Sommarstugeägandet ökar. Ödetorpen är många där ute på landsbygden. Allt fler har ju flyttat till stan.Sjuttiotalet. Mamma läser Tyst vår av Rachel Carson, röstar på Fälldin och talar om 'glada grisar'. Men pappa skakar på huvudet och skrattar när mamma inte vill dricka vattnet i sommarhuset. Pumpen står mitt ute på åkern och godsägaren har just låtit flygbespruta fältet med bekämpningsmedel.Nu bor vi i en fyrarummare, ovanpå ett konditori där man köper lördagsgodis genom att peka genom glasdisken. En sån. Och en sån.1975. 331 ppm. Jag gör min första flygresa. Åker till Lindau am Bodensee med ett gäng svenska ungdomar. Det kallas språkresa och alla vill göra det. ”Det är så bra för språkutvecklingen”, säger Ingegerds mamma. Min mamma nickar instämmande. Det är klart flickan ska få en god utbildning. I den tyska småstadens gränder lär jag mig nattetid en hel del tyska, men också att dricka Jägermeister och dansa bump. I hemstaden öppnar Hennes & Mauritz butik. De expanderar nationellt efter börsintroduktionen 1974. Jag köper en beige täckjacka. Alla andra har likadana.Åttiotalet. Det är nu det händer. Jag har flyttat hemifrån. Min konsumtion ökar drastiskt: resor till London och Italien, linneklänningar och Allessobryggare. Yuppivännerna omkring mig börja inreda sina hem medvetet och metodiskt. Jag hänger inte riktigt med, fattar inte att vi gått in i en samhällelig situation, som släppt pengarna loss. Jag missbedömer allt och tror att det handlar om en individuell utvecklingsfas. Fast jobb, bostadsrätt. Bäbis på väg.Men alla gör likadant. 1987. Nu går det fort. 350 ppm.Det blir äldre villa utanför Malmö, två barn, flytt, tre barn, flytt. Bil, ny större bil, ny bil igen. Nittiotalet och millenieskiftet rusar förbi. Resor till Medelhavet, New York, San Fransisco. Familjen studsar med flyg mellan Paris och Malmö, maken flygpendlar till Stockholm ett par gånger i veckan.Jag planerar mina pensionsfonder. Alla andra gör ju det. Rysslandsfonderna rusar, jag hänger på. Naivt, omedvetet. Stöder Gazprom med mina placeringar, men besinnar mig så småningom, och känner en lättnad när det sent omsider visar sig att värdet är noll och fonderna kraschat.2013: koldioxidhalten passerar 400 ppm. 2016: 403 ppm.Jag står bland uttjänta möbler och flyttkartonger och sorterar efter 23 år i samma lägenhet ett avvecklat familjeliv. Barnen har flyttat. Ett helt liv ska sorteras, säljas, skänkas bort, slängas. En lägenhet, ett vindsförråd, tre källarförråd. När auktionsfirmorna och secondhandorganisationerna fått sitt kommer ett företag som specialiserat sig på att forsla bort det ingen vill ha. 1,1 ton går till tippen. En och en halv lastbil.Jag rannsakar mig själv. Biktar mig. Gråter en del. Räkningen på de 1,1 tonnen är 10 000 kronor. Jag ser det som en rättmätig skuldsedel.Är jag skyldig?Självklart är jag skyldig.Jag tillhör den del av jordens befolkning som levt hela sina liv i en ständigt accelererande välståndsökning som passerat rimlighetens gräns och landat i en förgörande överkonsumtion. Min skuld kan jag inte skaka av mig. Skuld handlar om verifierbara fakta. Har jag medverkat till de stigande utsläppen av växthusgaser – eller har jag inte medverkat till dom?Men skammen då? Ska jag skämmas nu när eftertankens kranka blekhet inträtt.Nej, jag kan inte skämmas över det jag gjort. Jag visste inte bättre. Jag var en kugge i ett samhällsmaskineri. Jag kan givetvis skämmas över min aningslöshet. Jag borde nog vetat bättre.Men jag gjorde som alla andra. Så jag blir villkorligt frigiven.Villkoret, då? Jag måste skämmas för det jag gör idag. Jag kan inte med rent samvete låtsas som att jag inte är med om att bära skulden. Jag kan inte med rent samvete fortsätta som att ingenting har hänt, eller som att ingenting kommer att hända. Jag har en individuell skyldighet – som en liten del av mänskligheten – att ta mitt ansvar. Allt annat är bortförklaringar.Våren 2025, då jag fyllde 66 år, passerade koldioxidhalten i atmosfären för första gången 430 ppm. Under mina år på jorden hade halten då ökat med 114 enheter.Det är ingen slump.Det är jag som är Keelingkurvan.Säg det högt för dig själv:Det är jag som är Keelingkurvan.Ann-Sofi Ljung Svenssonlitteraturforskare

De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lite utanför Hörby i Skåne bodde i mitten på nittonhundratalet lantbrukaren Karl-Göran Persson. Som alla svenska undersåtar hade han fått beredskapsbroschyren Om kriget kommer i brevlådan, dragit sina slutsatser och under ett par decennier byggde han med tonvis av cement och improviserade armeringar om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle han hysa kungen och regeringen när kriget kom. Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än idag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – och något i historien om denne udda prepper gör att den dyker upp i tankarna när jag läser om den hemliga, svenska motståndsrörelse som skapades under kalla kriget för att operera bakom fiendens linjer efter en invasion. Stay behind, som den har kallats, verkar ha bestått av en lätt kufisk samling original och hedersknyfflar, som av patriotism och pliktkänsla gått in i en organisation med synnerligen oklara syften och befogenheter och en struktur och en verksamhet som ter sig ytterst svår att få grepp om. Utom att ett flygplan alltid skulle stå redo att föra kungafamiljen till England vid ett nödläge. Och att medlemmarna ägnade sig åt att åka på mystiska söndagsutflykter, kalla varann för lustiga kodnamn och öva på att gömma papperslappar i hemliga brevlådor.Nej, så kan det förstås inte ha varit. Men intrycket jag får när jag läser statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår, ett första försök till genomlysning av denna dunkla, paramilitära organisation, är just det: av någon sorts oförarglig men ändå käckt hjältemodig Ture Sventon-klubb, ett demokratiskt hemvärn som i bästa svenska samförståndsanda samlades runt det nationella intresset, ”Sveriges sak”. Wennström fyller många luckor, rätar ut en hel del principiella frågetecken kring denna organisation som först kom till allmän kännedom i början på nittiotalet och då under visst ståhej eftersom det tycktes peka på att det militära under-täcket-spelet mellan Nato och det officiellt neutrala Sverige var långt mer både ut- och invecklat än någon dittills hade trott. Wennström tillbakavisar den bilden: Stay behind, eller Metro som den möjligen hette egentligen, var ett helsvenskt initiativ och fungerade, skriver han med en lite rörande jämförelse, ungefär på samma sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, i samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Att den skulle ha tagit order från Nato och Washington är otroligt, eftersom ledande medlemmar förnekar det i sina dagböcker. Och några andra förstahandskällor verkar svåra att uppbringa. Allt var ju superhemligt.Sådant är förstås ett problem när man skriver historia. Men det som gör just Wennströms historieskrivning lite extra svår att svälja är nog ändå den där idén om att det skulle finnas något sådant som ”Sveriges sak”. Vilket Sverige? frågar jag mig. Det civila, eller det militära? Det offentliga, eller det hemliga? Det neutrala folkhems-Sverige eller det under-täcket-spelande Natolandet Sverige? Arbetarrörelsens eller storföretagens? Det finns något blåögt och enfaldigt i själva premissen, och kanske kan det också förklara det fantastiska faktum att Wennström och hans förlag – landets största – lyckas med konststycket att till omslaget välja just den bild ur Andrej Tarkovskijs Offret, där de berömda trapporna vid Tunnelgatan i Stockholm förvandlas till en krigszon. I denna klärvoajanta scen, inspelad 1985, flyter blod på exakt den plats där Olof Palme skulle mördas bara månader senare – men i boken finns bilden enbart för att illustrera det inbillade hot från öst som motståndsrörelsen skulle bekämpa. Det är oerhört märkligt.Det hör nämligen till saken att Stay behind-nätverket figurerar i spekulationerna om Palmemordet. Utan att ge sig alltför djupt ner i det här kaninhålet är det ändå rimligt att fråga sig vad en hemlig, paramilitär motståndsrörelse egentligen ska hålla på med när kriget, som den förberett sig för, aldrig kommer? Till vad ska den då använda alla sina resurser, all sin dyra radioutrustning, sina hemliga nätverk och internationella kontakter? Inte nödvändigtvis till att mörda landets statsminister, förstås – men som Kari Poutiainen konstaterar i sin bok Den hemliga alliansen inträffade mordet vid en tid när förtroendet mellan landets politiska och militära ledning inte var det bästa, milt uttryckt, och när Palmes engagemang i framför allt kärnvapenfrågan av Reaganadministrationen sågs som ett allvarligt hot mot USA:s och Natos intressen. Hur allvarligt? Tillräckligt allvarligt? Vi vet inte, men Poutiainen, som ihop med sin bror Pertti på nittiotalet ägnade nästan 900 sidor åt att tålmodigt mala sönder den dåvarande Palmeutredningens alla villospår och underlåtenheter i boken Inuti labyrinten, gör här en lika grundlig – 800 sidor lång – historisk genomgång av hur CIA:s och Natos hemliga påverkansoperationer, infiltrationskampanjer och direkta interventioner under kalla kriget bildar ett mönster. Från sextiotalets Indonesien, över sjuttiotalets Chile och Italien, till åttiotalets Nicaragua: inga medel var för brutala. Inga underhuggare för smutsiga. Inga allianser för oheliga.Särskilt dröjer Poutiainen vid fallet med den italienske kristdemokratiske politikern Aldo Moro, kidnappad och mördad av stadsgerillan Röda brigaderna 1978. Moro ville bjuda in kommunistpartiet till regeringsförhandlingar, en absolut röd linje för USA och Nato, och mycket i de efterforskningar som sedan gjorts tyder på att mordet var en klockren CIA-operation, att Röda brigaderna infiltrerats, troligen med folk från maffian men också medlemmar av det italienska Stay behind-nätverket, Gladio. För Poutiainen blir mordet på Olof Palme en uppenbar parallell, en skjutjärnsoperation ägnad att undanröja en besvärlig, men unik och därmed på många sätt rätt sårbar politiker som med sina försök att bygga förtroende hos den sovjetiska perestrojkans ledare såg ut att hota Natos politiska och militära sammanhållning. Vad kunde väl då ligga närmare till hands än att äntligen aktivera detta dolda nätverk av hängivna antikommunister, patrioter och vapenfetischister?Nej: Poutiainen lyckas förstås inte bevisa att det han med ett vidare begrepp beskriver som den Nato-lojala svenska ”säkerhetsstaten” faktiskt låg bakom mordet. Men bara en kik ner i kaninhålet är faktiskt ganska kuslig. Bland det som rör sig i dunklet märks en man i beige, som spårlöst avviker från brottsplatsen; en ljusskygg radiogrupp ledd av en viss ”Barbro” som med sina walkie-talkies lär ha varit ute mordkvällen, och en hemlig Säpo-operation med kodnamnet ”Così fan tutte”. Som en insider uttrycker det: ”det mesta av det svenska motståndet stod på tå” den här natten. Känslan av att veta både allt och ingenting är smått förlamande. Arkiven, i den mån de existerar, brukar ju öppnas när imperierna faller. Den som lever då, får se.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturKari Poutiainen: Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay behind. Karneval förlag, 2025.Johan Wennström: Sveriges sak var vår – Den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag, 2025.

Rättshaveristen kan driva sin omgivning till vansinne, men är både svår att förstå och hjälpa. Anna Ringberg reflekterar över en far som gick vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I mitt vardagsrum står en låda, dammig och tung, till brädden fylld med pärmar, kvitton, kartor och brev. Pappas papper. Ett arkiv över en trettio år lång konflikt.Troligtvis började allt med olika åsikter om en enskild räkning gällande grusning av gemensamma vägar, men tjafset övergick så småningom till att handla om vägarnas sträckning, förfalskningar av kartor och stölder av allmänningar. Så småningom blev frågorna allt mer abstrakta, och konflikten omöjlig att få grepp om. I grund och botten verkade det handla om att, som pappa sa, ”krossa allt motstånd” och ”få rätt på samtliga punkter”. Det var idioter han hade att göra med, och han var på vippen att sätta stopp för det största rofferiet i modern svensk rättshistoria, sa han.Nu bläddrar jag igenom hans fuktbuckliga dokument. Här finns spår av ett liv som utkämpades i ständig och outtröttlig strid, mot fienden liksom ledan. Advokater anlitades, överklaganden skickades, handlingar begärdes ut. Dikten Funderingar på plunderingar spikades upp på telefonstolparna och lades i grannarnas brevlådor. Mina flickor små, hotas då och då, att från hus och hem få gå, skaldade pappa.I längre. Snart har ett decennium passerat sedan han dog, men ännu har jag och min syster kvar hans papper. Så småningom ska allt slängas, har vi sagt. Vi pratar halvt på skämt om att rituellt elda upp lådan.Ordet rättshaverist kommer från tyskan och har funnits i svenska språket sedan mitten av 1800-talet. Begreppet är så etablerat att det först nyligen slog mig att det består av orden hava rätt. Rättshaveristen är ju ur det egna perspektivet den som har rätt. Men ordet syftar förstås på en person som är fixerad vid just sin egen sanning och driver sin process in absurdum. I de flesta fall är det en man och han tror sig vara utsatt för någon slags komplott. (Inte sällan överger han vänner och familj för den stora processens skull, och myndighetspersoner driver han till vanvett.)I början av nittonhundratalet fick personlighetstypen en psykiatrisk benämning: paranoia querulans, kverulansparanoia. Men diagnosen blev snart ifrågasatt. I Sverige fick den så kallade Sellingaffären på 50-talet stor betydelse. När professorn Olof Selling hamnade i konflikt med sin arbetsgivare Naturhistoriska riksmuseet, påstod ledningen att han led av just kverulansparanoia. Men anklagelsen var grundlös, visade det sig. Och därför blev konflikten ett exempel på hur diagnosen kan användas som maktmedel.Kanske var det då kverulansparanoian fick sin dödsstöt? Ordet används sällan numera. I stället betraktas rättshaverism som ett slags beteendemönster – kopplat till andra störningar, syndrom eller långvariga livskriser. Rättshaveristernas beteende är en strategi för att hantera ett lidande de inte är i kontakt med, menar psykologen Andreas Wedeen. Tillsammans med psykoterapeuten Jakob Carlander har han skrivit en handbok i hur man bäst hanterar rättshaverister i yrkeslivet. Bemöt dem med tydlighet, respekt och fasta gränser, och dras inte med i deras argumentation om rätt och fel, råder författarna.Trots att rättshaverister ofta möter stora svårigheter söker de sällan hjälp – de upplever ju sig inte i behov av vård. Och ingen vet riktigt hur de ska behandlas. Någon forskningsbaserad metod finns inte och diagnoserna varierar.Det fick vi uppleva med pappa. En vårkväll blev han inlagd på psykiatrins slutna avdelning, bedömd som psykotisk, men några dagar senare när en ny läkare tog över, skrevs han ut. Han var inte sjuk, sa man, utan ”bara rättshaverist”.Så snart pappa kom in på den allt överskuggande konflikten blev blicken fullständigt avstängd. Att nå fram till honom var omöjligt. Han pratade ofta om sanningen, men vad som var sant verkade alltmer handla om en princip bortom rätt och fel i juridisk mening. Sanningen skall göra er fria, predikar Jesus i Johannesevangeliet. Men pappas sanning förslavade honom.Känslan av att ha rätt hade växt sig större än sakfrågorna, till en absolut och icke förhandlingsbar övertygelse. Att skilja självet från ärendet var inte längre möjligt, för processen var en del av hans kropp, som ett sakrament han svalt. Sanningen – han värdighet. Att få rätt – att erkännas som människa. Inte underligt att han kämpade så intensivt, så desperat, som en drunknande. För honom gällde det ju livet.Idag verkar en typ av rättshaveristiskt beteende breda ut sig, också på en kollektiv nivå, med konspirationsteorier som vinner mark, antidemokratiska rörelser och politiker som dränker offentligheten i utsagor. Samtidigt blir sanningen något alltmer subjektivt, något individen själv upplever. Hade vår tid passat min pappa bättre, frågar jag mig. I vilket fall hade han nog funnit nya förebilder inom världspolitiken, och AI-chatten kunde bli den trogna vän han sökte, någon som alltid lyssnar och håller med. Och tänk vilka inlagor de kunde producera tillsammans! Omöjlig till sjöss och livsfarlig i hamn, så brukade min far beskriva sig själv. Var det ja´? Då var det bra var älsklingsfrasen som också sammanfattade hans filosofi. Lika intensivt som han hatade det alldagliga och tråkiga älskade han allt spexigt och galet. En tvångsmässigt skämtande bråkstake var han, en barnslig despot, en gåta.Sittande på vardagsrumsgolvet rotar jag runt bland de mögelluktande pärmarna, och särar på fotografier som klistrat ihop. Här finns handritade kartor, vägföreningsprotokoll och buntar med brev till myndigheter, ibland fullklottrade med aggressiva versaler och andra gånger artigt bedjande: Skulle du möjligen kunna hjälpa mig med en fotostatkopia av Karta 1:67? Muslortar faller ut från de nedersta kuverten och i botten av lådan återstår bara pappersspån.Ur ett skinnetui ramlar ett buckligt foto på det fina men konflikthärjade barndomshemmet. Nu är det sålt sedan många år. Pappas aska har spritts över havet där inga tomtgränser finns. Och grannarna hör inte av sig. Ingen kommer att fråga efter hans papper. Ändå tvekar jag.Hur är det egentligen, vill vi ens slänga det här? Lådan är ju ett slags perverst museum. Och kanske hoppas jag fortfarande på att hitta något där bland muslortarna, kartorna och skrivelserna. Någon sorts nyckel till en människa som aldrig fick förståelse och som nog aldrig riktigt förstod sig själv.Anna Ringbergförfattare

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkare. Han ansåg att eftersom sanningen är en, men spridd i flera olika traditioner, gällde det bara att kombinera dem för att förstå allt. När han var 24 år ville han ordna en konferens i Rom, där han skulle presentera sin syntes av all världens kunskap i 900 teser. Påven Innocentius VIII förklarade genast att 13 av teserna var kätterska och flera andra suspekta. Det var för mycket som utmanade kristendomen i Picos teorier. Dessutom ansågs han vara för ung för att kunna tas på allvar. Men han blev bara triggad av motståndet. Det var som svar på kyrkans förbud som han skrev det korta, kärnfulla och medryckande talet om människans värdighet. Inte heller det tilläts han framföra, men det trycktes och spreds och har fortsatt att inspirera ända sedan dess.Filosofin, skriver han i sitt tal, har lärt honom att lita på sitt eget samvete, inte på vad andra tycker. Han frågar: vad lönar det sig att bara läsa latinsk filosofi och utesluta grekerna och araberna, när allt från början kom från barbarerna? Det är en bildad och självsäker, utmanande 25-åring som talar, men också någon frustrerad av att inte bli tagen på allvar. Upprepat påpekar han att hans ungdom inte borde hållas emot honom, för han kan mer än de flesta andra. Få filosofiska texter från historien har ett sådant personligt tilltal och tydligt temperament som. Han är den ursprungliga förebilden för alltifrån revolutionärerna och poeterna under romantiken till James Dean i Ung rebell och rockens många frihetsälskande upprorsmakare.Människans värdighet bygger för Pico på hennes förmåga att välja sitt liv, något som skiljer henne från alla andra varelser. Djuren såväl som änglarna har i 1400-talets världsbild fasta egenskaper, i en orubblig hierarki som sträcker sig från de lägsta krypen hela vägen upp till Gud själv. De kan inte förändras. Människan däremot befinner sig i mitten av allt, utan några utmärkande egenskaper, men med intellekt och fri vilja. Människans värdighet består ytterst i hennes frihet.Pico är unik i det att han inte sätter det antika idealet främst, utan tar upp alla möjliga kunskapstraditioner. Han inleder sina 900 teser med att fastslå att han använder kaldeiska, arabiska, hebreiska, grekiska, egyptiska och latinska påståenden, utan inbördes rangordning, för att lägga ut texten, allmängiltigt och universellt, om dialektik, moral, matematik, metafysik, magi och kabbalism. När han i sitt tal säger att människan är fri att välja sig själv menar han det verkligen radikalt: sanningen tillhör inte någon viss tradition utan finns hos alla och är tillgänglig för alla.Det låter modernt. Men vi måste vara vaksamma. Det är alltid svårare än man tror att läsa historiska texter. Ord skiftar mening genom historien och vår vilja att spegla oss själva kan göra oss blinda för vad texten egentligen uttrycker. Pico della Mirandola var verkligen en renässansmänniska, med allt vad det innebär. Hans text är full av esoteriska referenser till magi, mystik och kabbalism som har lite med det vanliga, moderna livet att göra. Men ändå, vill jag påstå, återstår kärnan, och den är den mänskliga värdigheten: Här står en ung människa och vill bli tagen på allvar. Och är inte det vad den mänskliga värdigheten ytterst går ut på: att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på, att bli respekterad. Och det är inte något man kan göra själv, utan något vi gör tillsammans för varandra.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerLitteraturOm människans värdighet, Giovanni Pico della Mirandola, 1486, på svenska i övers. av Rolf Lindborg, Bokförlaget Atlantis 2012Magic and the Dignity of Man: Pico della Mirandola and His Oration in Modern Memory, Brian P. Copenhaver, Belknap Press 2019

Romantiken lever i några av våra mest älskade barn- och ungdomsböcker. Eva-Lotta Hultén berättar om Maria Gripes filosofiska influenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Allt levande hörer samman.” Orden formuleras på 1700-talet av Linnélärjungen Andreas Wiik, i ett brev till hans hemligt trolovade, Emelie. Deras korrespondens hittas på Selanderska gården i småländska Ringaryd långt senare av tre ungdomar. Av breven framgår att det ska finnas en antik egyptisk staty gömd någonstans på orten.Det finns ingen Linnélärjunge vid namn Andreas Wiik. Och ingen småländsk ort som heter Ringaryd. Men både mannen och platsen lever i Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”.Tillsammans med ”Agnes Cecilia” är det den av hennes berättelser där de mystiska inslagen är starkast. Samhörighet över både tid och rum manifesterar sig och byggnader kan bära minnen och förmedla budskap. Särskilt i ”Tordyveln flyger i skymningen” bistår växter och djur i kommunikationen. Skalbaggar och krukväxter leder protagonisterna till viktiga ledtrådar på gåtans lösning – var finns statyn som Andreas Wiik hemförde från Egypten?Redan tidigare i sitt författarskap, också i sina mer realistiska berättelser, skildrade Maria Gripe en kommunikation med naturen, genom flera av sina karaktärer. Hugo, i ”Hugo och Josefin”, är en trygg skogsvarelse som kommer till människornas värld med ett budskap: skollärarinnan får veta att hon har hållits för lite i skogen och för mycket i skolan och att det är därför hon bekymrar sig så mycket. När Hugos för misshandel fängelsedömda far ­kommer på tal säger Hugo lugnt att ”Skogen ska en inte överge. Då går dä illa.”Också Loella i Pappa Pellerins dotter, är ett sagoväsen som hör ihop med naturen.Gripes biograf Ying Toijer Nilsson beskriver det så här: ”Den spåntäckta stugan är nästan osynlig, insnärjd i slingerväxter och med gräs på taket. Vädrets makter står på hennes sida, blixten laddar ur sig framför barnavårdsnämndens representanter, stigen är villsam och oländig, yrväder hindrar moderns bekanta som kommer för att hämta barnen.”I Gripes värld samspelar vi med naturen och talar med och genom den.Maria Gripe växte upp i Örebro men trivdes inte i stadens flickskola och när det var dags för vidare utbildning fick det bli Enskilda gymnasiet i Stockholm. Hon bodde inackorderad, och i rummet hon hyrde fanns filosofen Friedrich von Schellings samlade verk. Det är hans naturfilosofi som hon klär i Andreas Wiiks ord, och ger gestalt i Tordyveln flyger i skymningen.Schelling var verksam kring sekelskiftet 1800 och framåt och ingick i den intellektuella kretsen i staden Jena. Han räknas till de tyska idealisterna och romantikerna, vars idéer ofta ses som en motreaktion på upplysningen och den vetenskapliga revolutionen. Med den franske 1600-talsfilosofen René Descartes hade uppdelningen mellan den tänkande och den utsträckta substansen fått en strikt formulering. Ande och materia var åtskilda. Men den föreställningen medförde ett antal problem som Schelling noterade. Hur kan ett medvetande uppstå hos materia och hur kan ett levande jag påverka och påverkas av en död omgivning? ”Mellan sinnet och naturen finns en hemlig förbindelse”, menade Schelling. Men han gick längre än så.Mot den mekanistiska värld som upplysningen målat fram, där människor, djur och växter var att betrakta närmast som maskiner, ställde Schelling ett enhetligt världsallt – den ”allsjäl” som Maria Gripe låter Andreas Wiik skriva om i sina brev till Emelie. Schelling drar slutsatsen att allt levande därför kan kommunicera med, och genom allt annat som lever. En idé som han i sin tur kan ha hämtat inspiration till från de indiska vishetstexterna Upanishaderna. Där beskrivs en panteistisk värld där allt har en gemensam ande, brahman. Gud och naturen är ett.Allting, förklarade Schelling, i den andan, ”var förbundet med vartannat och utgjorde en enda universell organism” – från grodor till träd, stenar, insekter, floder och människor. Ande är osynlig natur, medan naturen är synlig ande – en central tes för romantikerna. I stället för total åtskillnad mellan jaget och naturen – dess motsats.Efter sin studentexamen läste Maria Gripe filosofi och religionshistoria vid Stockholms högskola och romantiken intresserade henne särskilt. Också Schiller, Novalis och Fichte går att spåra i hennes böcker. Liksom Atterbom och Schopenhauer. Gripe var beläst och ville få sina unga läsare att reflektera. Vilket breven till henne visar att hon också lyckades med. ”Den där Schopenhauer verkar bra. Var får man tag på hans böcker?”, skrev en ung läsare.I ”Tordyveln flyger i skymningen” låter hon huvudpersonerna Jonas, Annika och David – 13, 15 och 16 år gamla – samtala om de stora idéerna i Andreas Wiik brev. Brev som han hade bett Emelie att förvalta, och som hon gömt under en golvtilja. I ett meddelande till dem som hittar gömman ber hon att de ska lägga tillbaka Andreas skrifter igen, om deras tid är lika oförnuftig och oaktsam om livet som hennes egen. Är tiden mogen nu, funderar David, Jonas och Annika. Kanske är ingen tid redo för sådana tankar? Men kanske kan alla tider öppna sig för dem?Schelling var en oerhört populär föreläsare vid universitetet i Jena men hans idéer har gått stick i stäv med modernitetens förhärskande naturvetenskap och har kritiserats och förlöjligats, från hans egen tid fram till våra dagar. Samtidigt har han inspirerat tänkare över alla spektra. En av dem var Alexander von Humboldt. När Humboldt dog 1859 var han sin tids mest berömde vetenskapsman, med banbrytande forskning inom en hel rad naturvetenskapliga discipliner, och uppfinnare av några nya, som oceanografi och klimatologi. Hans levnadstecknare Andrea Wulf kallar honom för ”naturvetenskapernas Shakespeare.” Humboldt beskrev, i vännen Schellings anda, jorden som en organism som pulserade av liv, ett sammanhängande helt där allting är förbundet med vartannat i ett nät av organiskt liv. Det leder tankarna till James Lovelocks så kallade Gaiahypotes – att hela jorden fungerar som ett levande, sammanhängande system. Idag har denna tanke ett växande stöd inom naturvetenskapen. Samtidigt visar kvantfysiken på märkliga samband på partikelnivå över stora avstånd – och ny forskning på psykedelika, som ger starka upplevelser av att höra ihop med världsalltet, visar att detta har en positiv effekt vid depressioner.Schellings idéer om en förbunden värld tycks i vår tid komma till oss från olika håll. Hans tankar ser också ut att kunna bli ett viktigt verktyg för att finna nödvändiga nya förhållningssätt till, och förståelse av vår omvärld, i klimatkrisens tid. Allt levande hörer samman. Är vi mogna för att ta till oss den tanken? Är vi tillräckligt lyhörda för att följa de spår som tordyveln lägger ut?Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

Det skulle bli en roman om den eviga dumheten, men Thomas Steinfeld misstänker att de lustiga figurerna Bouvard och Pécuchet lyckats lura sin skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I augusti 1879 satt den franske författaren Gustave Flaubert i sitt hus ovanför floden Seine, tretton mil väster om Paris, och skrev på romanen som han trodde skulle bli hans bästa. Femton år tidigare hade han författat det första utkastet, fem år tidigare hade han börjat skriva, mer än ett tusen femhundra böcker hade han läst innan han på allvar kom igång. ”Det är som att vilja hälla en ocean i en flaska”, skrev han denna sommardag. När Flaubert dog, knappt ett år senare, hade han hunnit med tio kapitel. Om resten finns bara några anteckningar. Man vet hur han hade tänkt sig finalen, men hur många kapitel han hade behövt för att nå slutet – förmodligen två – det kan bara anas.Få romaner från 1800-talet lyckas fortfarande fängsla en större krets av läsare. Gustave Flaubert har skrivit två av dem: Debutromanen Madame Bovary, från 1856, som skildras hur en romantisk förhöjning av livet förstör inte bara hjältinnan, utan också hennes familj. Och Hjärtats fostran från 1869 – en bildningsroman där bildningen framför allt består av en oändlig följd av små misslyckanden. Han skrev flera andra böcker, de flesta halvt glömda idag. Men så är det den där sista romanen. Få har läst den, men den överlever som ett rykte: För oceanen som skulle hällas i en flaska, den skulle bestå av enbart dumheter.”Bouvard et Pécuchet” heter den i original och den berättar om två ensamstående medelålders män från Paris, under 1800-talets första hälft. De har samma yrke – de är kopister, skrivare, och sådana behövdes innan skrivmaskinen och karbonpappret uppfanns, i varje förvaltning, på alla statliga institutioner. De trivs dock inte med sitt jobb. De vill inte kopiera längre, de vill inte bara anteckna vad andra människor har tänkt, de vill skriva själva – och det ska inte vara litteratur, utan vetenskap. En slump för dem samman, de tycker om varandra, de utvecklar sina drömmar i otaliga samtal. Och så får den ene ett arv, medan den andre äntligen får ut sin pension; tillsammans köper de ett stort hus med en tillhörande liten bondgård långt ute på landet, i Normandie för att vara exakt, inte alltför långt från Gustave Flauberts bostad vid floden Seine.Och så sätter de igång. De börjar med jordbruk och trädgårdsodling, de fortsätter med kemi och geologi, de går vidare till litteratur och konst, de sysslar med statskunskap och historia, de vill ta reda på sanningen om kärleken och gör pedagogiska experiment, de ägnar sig åt ockultism och hamnar i konflikt med alla människor runt omkring sig. Men vad de än gör, så går det snett. De har läst all den relevanta facklitteraturen – men salladen skjuter i höjden, laboratoriet exploderar, ett försök att möta kvinnan slutar med en könssjukdom. De tar ett djupt andetag, och så fortsätter de på ett annat håll. Varje nederlag blir början på ett nytt företag. De må ge upp den ena vetenskapen efter den andra, de må förtvivla över filosofins eller moralens brister. Men i sin tilltro till lärdomen i all allmänhet är de oförbätterliga.När Gustave Flaubert skrev ”Bouvard et Pécuchet” arbetade han samtidigt på en encyklopedi som skulle utgöra ett fullständigt register över den mänskliga dumheten: ”L'Encyclopédie de la bêtise humaine”. Också den förblev ett fragment, även om man på nätet kan bläddra genom flera tusen sidor anteckningar till projektet. De båda verken var uppenbart tätt besläktade med varandra. Dumheten, trodde Flaubert – och så trodde de flesta av hans läsare – skulle vara länken mellan romanen och encyklopedin. Att romanens svenska översättning från 2006 bär titeln Den eviga dumheten hänger samman med denna historia.Men frågan är hur dumma de båda männen egentligen är. Med dumhet menar man vanligtvis ett beteende genom vilket en människa mot sunt förnuft skadar sig själv eller andra. Men Bouvard och Pécuchet skadar ingen, inte ens sig själva, bortsett från att experimenten kostar dem en del av förmögenheten. Snarare än om dumhet borde man därför tala om ett milt vansinne eller en förblindelse som alltför väl passar in i 1800-talets gränslösa vördnad för vetenskapen. När upplösningen av alla världens gåtor väntas inträffa i morgon – senast i övermorgon – måste en skildring av en ofantlig tro på vetenskapen vara ett samhällsporträtt, inte en berättelse om dårskap. En övning i lönlöshet vore därför en bättre beteckning för vad romanen handlar om än en övning i dumhet.Att kalla någon annan för dum är en fruktlös gärning. Människan är aldrig så dum som man vill ha henne. Att inte se hennes motiv är blindhet, att inte vilja se dem är arrogans. Och hon lär sig inget av att bli kallad dum. Enligt de anteckningar Gustave Flaubert lämnade om romanens slut, skulle Bouvard och Pécuchet till sist orsaka revolt i sin lilla by, de skulle hamna i fängelse – för att äntligen lära sig något av alla sina misslyckanden: de skulle nämligen gå tillbaka till sin gamla sysselsättning: Att kopiera, denna gång vid ett dubbelt skrivbord. Aldrig mer skulle de försöka ändra världens gång, aldrig mer komma med nya infall och uppfinningar. Ett ofantligt lugn skulle sänka sig över deras värld. Ett sådant slut skulle inte vittna om dumhet – inte alls – utan om en uppgivenhet av filosofiska mått.Och så finns det ett motiv till som motsäger alla teorier om att detta ör en dumhetens roman: vänskapen. Från det första ögonblicket, när Bouvard och Pécuchet råkar sätta sig bredvid varandra på en bänk i Paris, fram till att återgången till kopiering av andras texter, är de förtjusta i varandra. De är vänner, och ju oftare de misslyckas, desto högre reser sig vänskapen över allt som kan kallas dumt eller inskränkt eller banalt. De är i grunden anständiga karlar – egendomliga måhända – men de saknar varken snille eller empati, och de är trogna. I vänskapen överskrider de båda alla gränser som deras författare hade satt upp för dem när han ville skapa en bok om den oändliga dumheten.Med ”Bouvard och Pécuchet” avsåg Flaubert skriva en grym och kall roman, en uppgörelse med det vardagliga vansinnet i alla dess former. Och så blev det kanske också. Men samtidigt blev den – måhända mot författarens vilja – någonting annat: en bok om tröst och lindring. Förstånd, kunskap och insikt är ju inte allt man kan ha här i livet. Det gäller också att ha varandra.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturGustave Flaubert: Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard & Pécuchet . Översättning av Monika Lundgren. Bokförlaget H:ström, 2006.

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi tar det från början. För att komma rätt in till ämnet är det nödvändigt att tänka sig en värld utan kartor – men också utan allt annat som gjort världen överskådlig, som tåg, telegrafer, luftballonger, automobiler, asfalt, uppslagsverk, massmedier, flygplan och satelliter. Tänk en värld där alla resor är krångliga och långsamma, och de går från en känd punkt till en annan. Emellan dem finns mycket som är okänt. Sånt som man hört talas om, kanske, men inte mer än så. Så man lever i det lokala och omfattningen av det som finns utanför är oklar. Hur tänker sig en sådan människa världen? Det är inte så lätt att föreställa sig.En lykta är tänd, i dess upplysta krets rör man sig. Men ljuset blir snabbt skummare då man rör sig bort från centrum.I kontrast till detta är en kartlagd värld något enastående. Åskådligt. Klart.Bland de äldsta kända världskartorna finns de som är strikt geometriska och med exempelvis Babylon eller Jerusalem i dess absoluta mitt. På andra syns fantastiska djur och monster, människor med tre ögon – eller Babels torn, den strandade Noaks ark och paradiset. (Paradiset antogs ligga i öster och högt upp.) Det låter kanske löjligt men självklart måste allt som man trodde fanns i världen vara med. Och hur kunde man veta vad en långt ifrån känd värld innehöll? Det kunde man inte.Staffan Bergwik påpekar i den skönt illustrerade boken ”Terranauterna” att i kartografins barndom fanns två skilda paradigm, två helt olika syften. En del kartor var narrativa – dessa skulle berätta om världen som helhet. Och så fanns kartor som var praktiska, inriktade på navigerande – de skulle hjälpa någon, ett skepp, att nå en viss plats. Då det handlade om att berätta om världen hade europeiska kartritare Gud att förhålla sig till. Men i takt med att kartorna blev bättre och kraftfullare blev konflikten med en omnipotent allvetare skarpa. Frågan var: Har Gud ensamrätt att se och förstå världen – eller är det människan som samlar information och sätter samman den utifrån dessa bitar? Under 1500-talet då långa resor blev fler ökade också kunskaperna om kulturer, växter, djur och landmassor. Sjökaptener och officerare som kom i land i Europas viktigaste hamnstad, Sevilla, fick under ed berätta om vad de sett. 1529 sammanställdes uppgifterna i Padron real, det kungliga kartregistret, i form av en spansk världskarta som visade sjövägar till kolonierna. Under de stora upptäckternas sekler var kartan en realpolitisk resurs, mer värd än guld. Den övertrumfade hundra laddade kanoner, den kunde leda en forskningsresande till världens yttersta gräns, och längre ändå...Men så fanns också de allomfattande anspråken. På 1500-talet kallades kartritare för ”kosmografer”, ”världsskrivare”, och detta värv var både visionärt och idealistiskt. Flamländarna Gerardus Mercators och Abraham Ortelius kartor gjorde dem till tidens superstjärnor. Mercator var först med en Atlas – han namngav konceptet efter guden som bär världen på sina axlar. Det revolutionerande med hans kartbok var att den gick från det hela till det lokala. Så vändes på all mänsklig erfarenhet – nämligen att börja i det egna. Med fantasin eller föreställningsförmågan gick det att zooma in och ut, och så gå från en bild till en annan. Helheter blev för första gången greppbara.Vi tar tidens tåg fram till sekelskiftet 1900. Fin-du-siècle känner många till. Men frånvaron av vita fläckar gjorde att man också talade om fin-du-globe. Att ett forskningsfält stängs är inte vanligt men det var så man såg på saken. Pusslet var klart. Jorden gick från att vara utforsknings- och koloniserbar till att beskrivas som ”ett inhägnat schackbräde”.Sen dess har de geografiska upptäckterna inte varit många men kartans betydelse för människorna har exploderat – från atlaser i varje hem till GPS-tjänster i mobiltelefoner där allt är utmärkt på förhand: smultronställen, betygsatta restauranger och rekommenderad färdväg. Man skulle kunna hävda att vi har slutat vandra i världen och istället förhåller oss till avbildningen. Människorna har blivit ”förkartade”. Jag har otaliga gånger varit med om det i sällskap med en avbildningsfixerad bekant. Vi ska hitta ett ställe och jag ser det först eftersom jag ser mig omkring. Människor ringer till människor som står precis framför dem. Det verkar på något sätt säkrare.I ”Terranauterna” poängteras kartritandets utopiska sida– idealismen som har återkommit genom historien. Genombrotten i överblick har gått arm i arm med tankar om ett globalt broderskap. Atlaser, luftballongfärder, enorma georamor och sfäriska byggnader – som Great Globe vid världsutställningen i London 1851 – har omvärvts av en retorik som hävdat att med upplysning och överblick kommer inte bara demokratisering utan också fred och en helt ny förståelse av vår värld.Det är inte svårt att hitta moteld. Kartor har genom historien varit intimt förknippat med staters besittningstagande av land som de egentligen inte har haft rätt till. Kartor är exploateringens bäste vän. Att alla tvådimensionella kartor har skevheter är också uppenbart: Det finns ett godtycke i vad som är centrum och vad som är upp och vad som är ner. Och nej, Grönland är inte jämförbart med Afrika storleksmässigt – även om många kartor påstår det.På 60-talet var det dags igen. De första bilderna av jorden från rymden väckte enorm entusiasm. Denna utifrån-syn på vår värld skulle förändra oss till det bättre, det var helt säkert! Överblick och sanning hade förenats. Kartritarnas tusenåriga visonära strävan var uppnådd. Den tyske filosofen Martin Heidegger var skeptisk, han menade att det som visades var en abstraktion som gjorde människor främmande för livets grund: att finnas till på en plats, att vara rotad. Feministiskt färgad kritik har också riktats mot överblickstanken – då den har kopplats till kontroll och en manlig blick. ”Gudstricket” kallar Donna Haraway det – anspråket att kunna se allt, bortom enskilda perspektiv. Och ja, här finns en möjlig och djup problematisering som även en kartälskare som undertecknad kan förstå.Själva ordet ”världen” bytte innebörd under århundraden då kartläggningen av den gick framåt – från att omfatta allt som finns till att användas om det vi kan visa med kartor. Så har människornas värld krympt. Och kartor är onekligen ett torrt sätt att se på världen, och det är att se – inte höra, inte lukta, inte känna. Tiden ryms inte i en karta. Allt är stabilt, statiskt. Kartor säger: Att veta något, det gör man med ett utifrånperspektiv. Men vad får kartor oss att inte se? Och vad får de oss att tro om världen? Har kartografins utveckling sprungit iväg med oss så att vi inte längre vet var vi är? För en människa är inte utifrån.Kanske skulle man ställa till med ett kartbål. Men ja, till sist skulle ingen hitta dit. Eller jo, man skulle känna röken i näsborrarna, hur den tjocknade då vinden låg på.Nils Markus Karlssonkulturarbetare LitteraturStaffan Bergwik, Terranauterna, Norstedts, 2024Bayerische Staatsbibliothek, Die Karte als Kunstwerk, Verlag Dr. Alfons Uhl, Unterschneidheim 1979Phillip Allen, The Atlas of Atlases, 1988

Induktion är metoden att ur enskilda observationer dra allmänna slutsatser. den är filosofiskt omstridd, men i våra liv styr den med järnhand, menar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2021-05-11.Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort.Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden?Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort.Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista.En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation.Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar".Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund".Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem.Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang.Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg.Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare".Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturFrancis Bacon: Novum Organum. Översättare: Pär Svensson. Fri tanke, 2021.

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Var börjar det? Kanske i andningen, i luften som inte kommer att räcka hela vägen fram och redan när jag startar meningen ser jag ordet i slutet och vet att det kommer att bli svårt. Jag kommer att fastna där, i den där satans bokstaven och bli kvar tills syret tar slut och du ser bort av hänsyn och genans. Medan jag tystnar och drar efter andan djupt och vanmäktigt och börjar om igen, med ett nytt ord.Det har blivit bättre förstås. Exempelvis läser jag ju den här texten utan att beväras av stamningen – peppar, peppar. Jag har hittat strategier för att hantera mina problem och bryr mig också mindre om vad andra tycker, det underlättar. Ändå är jag fortfarande någonstans alltid kvar i den där vibrerande frustrationen som fyller det tysta rummet där ordet inte låter sig sägas. Ett oändligt ensamt rum, skilt från den övriga världen.Trots att mina besvär är jämförelsevis lindriga har de satt prägel på mitt liv. En ovilja till telefonsamtal, en oro för att framträda offentligt tills jag kom på att adrenalinet som rusar genom mig vid sådana tillfällen faktiskt hjälper mig att överbrygga glappet till orden jag vill åt. Säkerligen är problemet större för mig själv än för dem jag möter och även om det kan kännas så i stunden är jag inte ensam.Ungefär en procent av den vuxna befolkningen i Sverige stammar. Bland barn är det betydligt vanligare men besvären försvinner ofta med åren. Exakt vad stamning beror på vet man inte och jag kan bara gå till mig själv för att försöka förstå. I samtal med mina barn exempelvis, stammar jag inte alls. Trötthet försvårar symptomen och om jag av någon anledning känner mig låg eller obekväm i situationen blir det också värre.En stroke eller en hjärntumör kan också utlösa stamning – eller om skadan är särskilt svår – afasi där tillgången till språket helt eller delvis försvinner. Jag försöker föreställa mig tillvaron i det tomma rummet med de blanka väggarna, inte som en tillfällig förvisning utan som ett hem. Vad händer med den som förlorar möjligheten att nå ut med sin röst för alltid?I dikten ”April och tystnad” ur samlingen ”Sorgegondolen” från 1996 beskriver författaren Tomas Tranströmer förlusten av språket som ”silver, som glimmar utom räckhåll hos pantlånaren”.En sån ödets ironi att just han, som hade språket så totalt i sin hand skulle tappa det. Eller, inte alldeles. En fungerande arm hade han kvar efter stroken 1990 och med hjälp av den kunde han fortfarande spela piano. Med orden var det värre, få fraser återstod – ett ja och ett mycket bra och i övrigt gester och blickar som hans livskamrat Monica förstod att tolka och översätta till ett vardagligt samtal och dessutom till litteratur.Så tillkom inte bara ”Sorgegondolen” där hälften av dikterna skrevs efter stroken. Utan också samlingen ”Den stora gåtan” som till största delen bestod av haikudikter. Boken nominerades till Augustpriset med motiveringen att hans ”diktning genomgått oavbruten förtätning och utveckling.”Funktionshindret som initialt tycktes tysta honom hade alltså i praktiken lett till en utveckling eller precisering av hans litterära förmåga. Språket han finner på stranden efter stormen är renspolat från oväsentligheter. Dikterna är oftast bara tre rader och har karaktären av bilder med ord så exakta att de inte kan vara några andra.”Döden, skriver han, lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen.På samma vis beskriver författaren Daniel Sjölin sitt medvetande som bilder när språket går förlorat också för honom i sviterna av en gåtfull hjärnsjukdom. För att slippa konfronteras med vidden av katastrofen tiger han sig genom dagarna eller använder de få ord han tror sig kunna leverera obehindrat: tack, tjena, supernajs. Samtidigt är han aldrig helt säker på vad han säger. Som en slumpgenerator väljer hans rådbråkade hjärna andra ord än de han tror och språket kommer ut oförutsägbart och utom kontroll.Just kontrollförlust har varit ett mål för Sjölin i hans tidigare litterära arbete. För att osäkra skrivprocessen har han medvetet skapat hinder för sitt flöde. Som i romanen ”Underskottet” där han liksom företrädarna för den litterära 60-talströrelsen Oulipo begränsar sitt alfabet och skriver halva boken utan bokstaven a. Nu är inte bara a utan hela alfabetet utom räckhåll och kontrollförlusten osäkrar hela hans existens.I det som senare kom att kallas Sapir-Whorf-hypotesen lade den amerikanske lingvisten Edward Sapir 1929 fram teorin att en människas förmåga att förstå världen i hög grad var beroende av det talade språket. Så kom det sig att två människor med skilda modersmål aldrig skulle komma att se saker och ting på samma vis. I orden låg möjligheterna och begränsningarna och som exempel användes hopi-indianerna som påstods sakna ord för tid och därför skulle vara omedvetna om hela tidsbegreppet.Så var det förstås inte och ändå har teorin bildat skola och skrämmer nu den tidigare lingvistikstudenten Sjölin där han ligger stum på sjukbädden. Vilket värde har han som människa – i sina egna och andras ögon – utan sin röst? Tron på språk som värdemätare och indikator på själslig förmåga genomsyrar hela den västerländska världsbilden och präglar inte bara vår syn på varandra utan också på våra medvarelser djuren. Sättet vi behandlar boskap på kan exempelvis bara basera sig på idén att den som saknar röst också saknar känslor, behov och rätt att finnas till. Detta trots att var och en som haft ett djur som vän, vet att det går att föra också mycket nyanserade diskussioner utan mänskligt tal. Själv har jag fört många och långa samtal med hundar och tack vare denna språkliga kompetens slutade jag för snart trettio år sedan att äta kött. I en film på teve fördes svin till slakteriet. Inget våld syntes i bilderna, men i svinens öron och ögon läste jag allt de redan visste om vad som skulle ske. Paniken som spred sig i leden när de tvingades framåt i den trånga passagen, lukten av blod och de avlägsna dödsskriken från vännerna.Det kunde ha varit min hund som berättade om fasorna, språket gick obehindrat att översätta. Det kunde ha varit någon jag känner, älskar och respekterar som föstes in i dödsfabriken. Det kunde ha varit jag. Tal eller skrift är inte enda vägen till djup förståelse varelser emellan, kanske är det inte ens bästa sättet att med precision kommunicera.Ta Tomas Tranströmer och hans vänstra hand, som långt efter att talet berövats honom fortsatte att förmedla hans innersta känslor med samma säkerhet som han tidigare skrev på papper. Själv ler jag lite åt mig själv och situationen när ordet fastnar, tar ett djupt andetag och börjar om igen och i leendet och andetaget möts vi och samtalet går vidare.Boel Gerellförfattare och kritiker LitteraturDaniel Heller-Roazen: Echolalia. Att glömma språk, Bokförlaget Faethon 2019Daniel Sjölin: Underskottet, Norstedts 2022Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, Bonniers 1996Tomas Tranströmer: Den stora gåtan, Bonniers 2004

De är smarta och har kallats vår evolutionära spegelbild. Carl Magnus Juliusson håller ett försvarstal för papegojan och för upprepningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig?När man upprepar sig är det som att man plötsligt får något omänskligt över sig. Man framstår som en robot, en hackig skivspelare – eller en papegoja. Det är som taget ur en tecknad film eller sci-fi-rulle. Huden lossnar och blottar en maskin.När man upprepar sig förskjuts också intresset från ordens innebörd till hur det sägs. Upprepning drar uppmärksamhet till sig. Man misstror den som talar. Hon tänker inte ”på riktigt”. Hon talar med någon annans ord. Någon annan talar genom henne.Bland roboten, skivspelaren och papegojan skiljer förstås den sistnämnda ut sig. Till skillnad från de andra är papegojan en levande varelse som du och jag.I litteraturhistorien har inget djur används lika mycket för att beteckna människor som själlöst repeterar, som talar utan att tänka. Som Lila i Elena Ferrantes Neapelkvartett utbrister apropå akademiker: ”De har inte en enda tanke i huvudet som är deras egen, som de har tänkt själva. De vet allt, men de vet ingenting”, säger hon. ”Om du hade varit där skulle du bara ha fått höra papegojor som tjattrade […]. Det gick inte att fatta ett ord av vad de sade och de fattade inte själva heller.”Det är bara ett av hudnratals, kanske tusentals exempel. Papegojan betecknar upprepning, tanklöshet. Det finns bara ett problem –papegojor är inte alls är korkade djur. De tros tvärtom vara näst smartast efter människan! Evolutionärbiologen Antone Martinho-Truswell menar att papegojan troligtvis var jordens mest intelligenta livsform under åtminstone 30 miljoner år innan människan kom in i bilden.Att fågeln används för att representera tanklöshet är ett missförstånd som kanske delvis kan förklaras av att myter är seglivade. Det var också relativt nyligen vetenskapen insåg hur intelligenta papegojor är – särskilt grå papegojor, aror och kakaduor. Och då har man ändå talat om papegojans kapacitet att imitera mänskligt tal i mer än 2000 år.Brytpunkten ägde rum på 1970-talet med en grå papegoja som hette Alex och en forskare som hette Irene Pepperberg. Hon sökte efter sätt att etablera kommunikation mellan människa och djur. Medan andra forskare tittade på chimpanser eller delfiner valde hon papegojor som de flesta var överens om var underlägsna däggdjur i intelligens och inte kapabla till mer än efterhärmning. Det slutade med att Irene Pepperberg studerade Alex i 30 år. Under den tiden lärde hon honom att med ord urskilja sju färger och fem former. Han lärde sig också begreppspar som samma-olika och större-mindre. Med andra ord kunde han alltså beskriva föremål i fråga om storlek, form och färg, samt på vilket sätt ett föremål skiljde sig från ett annat. Han visade klara tecken på att han också förstod innebörden av orden.Efter Pepperberg har papegojor varit föremål för betydligt mer forskning. Under 1980-talet visste man fortfarande nästan inget om papegojor i det vilda, som skiljer sig mycket från dem i fångenskap. Till exempel imiterar de inte. Det verkar tvärtom vara något de enbart gör för vår skull.Men visst är det imponerande hur många ord och stavelser en papegoja kan lära sig utan att själva förstå dem? Och vilket minne det förutsätter. Det finns även gott om experiment som visar att exempelvis kakaduor kan använda och tillverka verktyg. De har även ganska komplexa känsloliv. De kan hämnas om man slutar mata dem, de kan dansa, hålla takten (genomsnittligt lika bra som människan) och med en pinne slå på en trumma. Redan Darwin konstaterade att papegojor var musikaliska, hade känsla för melodi och kunde lära sig att vissla. Det är något de gör för sitt enkla nöjes skull – inte för att få någon belöning som exempelvis mat. Det är egenskaper som man inte kunnat se hos några andra djur, inte ens hos våra släktingar primaterna. I dag menar många forskare till och med att papegojor – trots att vi inte är nära släkt rent biologiskt – är mer lika oss människor än de flesta andra djur. Martinho-Truswell har kallat dem ”vår evolutionära spegelbild”. De lever länge – som vi. De är – vanligtvis – monogama. De är altriciala vilket betyder att nyfödda ungar är beroende av två föräldrar under en längre tid för mat, skydd och värme. Det är något som kännetecknar alla djur med mer komplexa hjärnor. Papegojor är med andra ord mycket intelligenta djur. Men de kan inte lära sig att tala som en människa. Deras intelligens manifesterar sig inte språkligt. Papegojor är intelligenta på ett annat sätt.Problemet med upprepning ligger med sagt inte hos dem – utan hos oss. Man kan fråga sig varför vi driver med papegojan, vad är det som känns så hotfullt? Vi har ju alla en gång utvecklats genom att efterapa vår omgivning – för att använda en annan djurliknelse. Vi har gjort det så ofta och effektivt att vi till slut börjat tänka själva. Eller är där oron sitter, att det vi uppfattar som självständiga tänkande subjekt i själva verket bara är komplexa nätverk av upprepningar? Allt vi säger och tänker bara omkastningar av sådant vi redan hört eller sett, men omarbetat till oigenkännlighet? Då blir papegojans eko en spöklik påminnelse som kan ge existentiell svindel. Försvarsmekanismerna träder in, skrattet, avfärdandet. Tjattrande papegojor… Men är det verkligen något att vara så rädd för? Upprepning är trots allt en stor del av all språklig kommunikation och imitation en förutsättning för vårt sociala liv. Och som Kierkegaard skriver är verklig upprepning samma slags rörelse som minne, men i motsatt riktning. Den riktar sig mot framtiden.Det varnas med rätta för att se på djuren med en antropomorf blick. Men som biologerna Catherine Toft och Timothy Wright påpekar syftar begreppet antropomorfism endast på när man felaktigt tillskriver andra arter mänskliga egenskaper. Och lika gravt och vanligt är antropocentrismen – att felaktigt lokalisera alla egenskaper vi betraktar som mänskliga till enbart människan. Forskningen har trots allt visat att papegojor är mest ”mänskliga” av alla fåglar. Och vem vet, kanske är människan det mest papegojlika av alla däggdjur. Men det är som framgått inte bara imitationen som gör oss lika. Och det är något vi borde vara stolta över. Vara stolta över. Vara stolta över…Carl Magnus Juliussonlitteraturvetare och kulturjournalist

Madame de Sévigné föddes den 5 februari 1626 och hennes klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-09-03.Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.Är ett älskande människohjärta som solen?När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d'Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättareSamtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

Ska människan skydda bytesdjur och mata tigrar med vegbiffar? Ann-Helen Meyer von Bremen söker balansen mellan djurens rätt och fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje vår fylls stallet och kohagen av nya liv. Då föder våra fem kor sina kalvar. Det är intensiva veckor med vaknätter, stark glädje och ibland dramatik när anknytningen mellan ko och kalv inte fungerar direkt. Om något går fel, finns döden där alldeles runt hörnet. Går allt bra, får döden vänta till hösten. Då ska ungefär lika många liv som har fötts på våren, avslutas.Att driva ett lantbruk är en mycket handfast lektion i planetens gränser. Det finns en gräns för hur många mular som vår gård kan mätta. De växande gräsen och örterna ska inte bara räcka för sommarens betande, utan även som vinterns hö. Platsen har sina begränsningar, precis som det finns gränser för hur mycket mineraler, timmer, bränsle, olja och allt annat som vi människor kan plocka ut, utan att det inkräktar på övriga liv och på framtiden. Ändå lever vi i den här delen av världen som om allt vore gränslöst.Lika glädjefyllt som det är när kalvarna föds, lika tungt är det att senare skicka dem till slakt. Jag försöker rättfärdiga mitt dödande med att djuren har haft rika liv medan de levde. Men hur är det med kalvarna, där några av dem bara hann leva dryga halvåret? Finns det något försvar för det? Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skulle med stor säkerhet säga ett bestämt nej. Hon hör visserligen inte till det mest radikala lägret av djurrättsförespråkare som anser att alla former av djurhållande är slaveri. Tvärtom anser hon att tamdjuren bara frodas i ett partnerskap med människor, men det förutsätter att djuren inte behandlas som egendom utan som ”aktiva beroende medborgare, med sina egna liv att leva”, som hon skriver i sin bok Rättvisa åt djuren, där hon vänder och vrider på människans förhållande till andra arter. Martha Nussbaum kan då tänka sig sällskapsdjur och till och med vissa lantbruksdjur, där människan får ta en del av deras mjölk och ägg. Däremot är hon i princip emot allt dödande av djur, framför allt av unga djur, som mina kalvar, därför att de då inte får ”blomstra” och utvecklas till sin fulla potential, vilket hon anser är vad djuren själva strävar efter.Jag förstår precis vad hon menar, för jag har flera gånger sett den stora utvecklingen från tillvaron som bekymmerslös och lekande kalv i kalvflocken, följd av perioden som hunsad kviga som tvingas inordna sig i den stenhårda hierarkin, förvirringen och sedan den omvälvande upplevelsen när första kalven kommer och så efter ett antal år, äntligen hitta sin plats och sin roll i flocken. Så varför valde jag i år att skicka tre av kalvarna på slakt och inte den trettonåriga gammelkossan Borta? Av rent egoistiska skäl. Borta är en av våra allra första kor och dessutom en stor personlighet. Kalvar må vara gulliga, men deras persona utvecklas först efter ett antal år. Och här är jag helt enig med Nussbaum när hon menar att våra mänskliga liv blir så mycket fattigare utan djuren och att vi därför bör förändra våra liv så att vi i större utsträckning kan leva i samklang med djuren. Inte bara för deras skull utan för vår egen. Alla som delat sin tillvaro med minsta guppy eller hamster vet vad hon pratar om.Men det handlar inte bara om att jag har lärt känna Borta på ett djupare plan än hennes senaste kalv Brorsan. Precis som den svenske filosofen Pär Segerdahl resonerar har vi tillsammans med Borta och de andra vuxna korna, utvecklat en gårdskultur. Vi har lärt av varandra. Det går att forma en kultur tillsammans även om man tillhör olika kön, ålder, klass eller som i det här fallet, arter. Som äldsta ko är Borta viktig för den kulturen. Och det är därför som hon fortfarande lever.Jag är inte ensam om att försöka rättfärdiga mitt dödande och kanske blir dilemmat tydligast vid måltiden. Vissa drar gränsen vid en human djuruppfödning, andra äter bara ”djur som fått leva fritt” eller som ”inte har ögon”. En del blir veganer, andra blir utövare av den indiska religionen jainism och undviker då vegetabilier som kan innehålla insekter eller växer under jord, allt för att undvika att döda djur.Martha Nussbaum drar gränsen vid fisk. Hon anser att fisk, insekter, svampdjur och möjligen även kräftdjur, inte är lika medvetna som andra djur och därmed inte strävar efter att få utvecklas. Får en fisk leva ett bra fiskliv, så lider den inte av en smärtfri död. Jag tycker inte att hennes resonemang håller. Vi har under lång tid lärt oss att djur inte alls är de själlösa automater som Descartes en gång ansåg, utan tvärtom är betydligt mer komplexa varelser som gör det oförsvarbart att behandla dem så illa som exempelvis dagens djurfabriker faktiskt gör. Och numera vet vi också att detta även gäller fiskar. Forskning visar att fiskar har minne, känslor, kan skapa relationer både med den egna och andra arter och anstränger sig för att undvika faror. Vissa av dem kan till och med förändra sitt utseende för att undvika att bli uppätna av andra, större fiskar, som rudor som blir betydligt högre om det finns gäddor i sjön. Nog verkar fiskar ha en stark strävan att fortsätta leva.Snarare tycker jag nog att Martha Nussbaum, precis som jag själv, ägnar sig åt att försvara sitt dödande. Uppfriskande nog så hycklar hon inte, hon vill äta fisk, till och med säger att hon behöver äta fisk för att må bra. Däremot verkar hon blunda för det faktum att hennes strävan efter en smärtfri fiskdöd, utan krok eller nät, innebär att fisken odlas i en nätkasse i havet eller inomhus i en plastbalja. För någon som bryr sig om hur djuren lever är det svårt att förstå hur man kan acceptera dessa oerhört torftiga djurmiljöer, inte minst när det gäller rovfiskar som lax, som vandrar långa sträckor i frihet.Nussbaum har dock stora problem med det vilda livet. Hon tycker det är en fruktansvärd tillvaro för djur, framför allt för bytesdjuren. Hon vill att människan går in och reglerar de vilda djurpopulationerna med hjälp av preventivmedel och utfodrar rovdjuren med labbodlat kött, vegetabiliska proteiner, ja till och med humant dödade djur är bättre än att vargen själv jagar sin hare. Människan som något slags ställföreträdande rovdjur, eller kanske snarare, den mänskliga ingenjören som styr upp även de sista fläckarna av vilt liv. Det är inte bara vår matproduktion som sker på andra varelsers bekostnad, utan även när vi bygger, borrar, gräver, hugger, avverkar och dämmer. Hela vår existens sker på bekostnad av andras liv. Precis som det finns gränser för hur många kor, kalvar och människor som kan födas på ett stycke mark, så finns det gränser för hur många gruvor, vattenkraftverk, vägar och köplador vi kan anlägga. Vore det inte bättre om vi tämjde vårt eget gränslösa begär, snarare än att försöka omskola vargarna till vegetarianer?Ann-Helen Meyer von Bremenjournalist, författare och deltidsbondeLitteraturMartha C. Nussbaum: Rättvisa åt djuren – vårt gemensamma ansvar. Översättare: Anders Hansson. Fri Tanke, 2024.

Militärtribunalen i Tokyo ställdes inför nya frågor om rätt och rättvisa. Ingemar Ottosson reflekterar över processens framgångar och misslyckanden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tokyotribunalen. Tjugoåtta män i grådaskiga kläder och med hörlurar sitter och lyssnar med uttryckslösa miner när en åklagare läser upp sin anklagelseakt. Scenen får oss att tänka tillbaka till en ond epok av anfallskrig och hänsynslös krigföring. Japan hade invaderat Kina för att fyra år senare genomföra en samordnad blixtattack mot tre av Asiens vita kolonialmakter, USA, Storbritannien och Nederländerna. Krigsfångar hade fått utstå grymheter, civilpersoner hade slaktats.1946 inkallades Tokyotribunalen, en parallell till Nürnbergrättegångarna i Europa. Nu efterlystes retributiv rättvisa, det vill säga en juridisk reaktion på brott genom lämplig bestraffning. Att hålla en offentlig process kändes tvunget. En rättegång är ett sätt att bearbeta ett traumatiskt skeende, och att den dömer skyldiga kan även verka förebyggande inför framtida krig.Ändå var man inne på ny mark. I gamla tider hade ingen ställts till svars för krig. När Sverige 1658 besegrade sitt västra grannland i det som varit ett danskt anfallskrig kom ingen på tanken att dra kung Fredrik III inför rätta. Däremot behöll Sverige några viktiga danska provinser. Nederlaget var en dom i sig.Kanske var Tokyotribunalen ett uttryck för att världen – som idealisterna tänkte – hade blivit mer organiserad och att det äntligen skapats ett regelverk för staters beteende. Det hade skrivits konventioner i Haag, och många stater (dock inte USA) hade högtidligt anslutit sig till Nationernas förbund i Genève. 1918 hade det funnits krav på att åtala den tyske kejsaren.Vägen framåt tycktes alltså relativt oproblematisk för domstolen, men i själva verket öppnade sig en aveny av problem och hinder. Först och främst ordet ”rättvisa”, ett notoriskt oklart och omstritt begrepp. Skall man eftersträva en högre, moralisk rättvisa gentemot människor som sitter på ”historiens åklagarbänk”? Eller måste man hålla till godo med existerande lagparagrafer i internationell rätt? Och rättvisa för vem? Ett oväldigt domslut acceptabelt för världssamfundet eller segrarnas rättvisa? Skulle det bli en upprepning av gallerhövdingen Brennus svar när han intog Rom år 387 före Kristus: Vae victis! (Ve de besegrade!)En elementär rättsregel säger att den som är part i ett mål är jävig och inte får döma i egen sak. En annan lika välkänd regel fastslår att man inte kan dömas för handlingar som inte ansågs brottsliga när de begicks, i detta fallet att starta krig. Den första punkten lämnades obeaktad – fast det säkert varit möjligt att inkalla kompetenta jurister från neutrala länder som Sverige, Schweiz och Irland. På den andra punkten påminde åklagarna om tidigare internationella avtal mot krig, framförallt den så kallade Kelloggpakten från 1928. Dokumentet säger dock inte uttryckligen att krig är ett brott eller att individer kan straffas. De tyska och japanska ledarna dömdes sålunda enligt retroaktiva lagar.Men var processen rättvis i så måtto att de åtalade via sina advokater fick möjlighet att framlägga sin sak? Ja. De hävdade att det inte fanns något utrymme inom rådande system för att förbättra situationen för en överbefolkad asiatisk nation med akut brist på mark och resurser. Rasistiska invandringslagar i USA och en del andra anglosachsiska länder hade sedan 1920-talet eliminerat möjligheten till japansk emigration. Anfallet på Pearl Harbor hade blivit oundvikligt på grund av amerikanska sanktioner med syfte att strypa landets råvaruförsörjning, hette det. Det hävdades också att man inte kan göra en distinktion mellan human och inhuman krigföring – all krigföring är inhuman.Men det var nog just på den punkten som domstolen gjorde störst nytta. Försvarets argument att krig alltid är grymma hade visserligen resonans, men det fanns konventioner som tydligt kriminaliserade dålig behandling av krigsfångar och övergrepp mot civila, så som hade hänt i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing 1937.Gjorde domstolen rätt som nöjde sig med bara 28 åtalade? Var de inte snarare en sorts ställföreträdande syndabockar för ett mycket större antal skyldiga? Dåtida japansk press skrev ofta självkritiskt om allas delaktighet i krigsskulden. En sak som krig gör med människor är ju att de skapar en euforisk nationell solidaritet. I Japan hade de flesta låtit sig ryckas med. Soldater, bankkamrerer, läkare, rörmokare, servitriser, hemmafruar, skolpojkar och skolflickor. Så varför bara åtala ett fåtal för anfallskriget? Svaret är kanske ändå inte förvånande. Just dessa personer hade drivit den utveckling som ledde till kriget, och för det kunde man knappast lasta ”folket”.Men skulle krigets efterspel enbart styras av juridik? Det var otänkbart. Rättsväsendet existerar aldrig i ett vacuum, det är en del av samhället. Japan skulle från nu hållas ockuperat av de allierade, främst USA, och oddsen för en fredlig ockupation verkade inte höga. Juridik mötte politik. Frågan gällde om japanernas vördade kejsare skulle åtalas tillsammans med de militarister som agerat i hans namn. De allierades överbefälhavare, general MacArthur, kände till Abraham Lincolns yttrande på tal om de besegrade sydstaterna: “I have always found that mercy bears richer fruits than strict justice.” Nåd framför rättvisa alltså. MacArthur menade att bara statsmannaskap kan föda försoning mellan segrare och besegrade. Man måste låta minnet vara selektivt. I gengäld förväntades japanerna dra ett streck över atombombningarna, en punkt som aldrig fick dryftas vid tribunalen. Man kan hävda att generalen lyckades: Japan är än idag USA:s främste bundsförvant i Östasien.Alla 28 förklarades skyldiga. Av dem dömdes sju militärer och politiker till avrättning. Det skedde i en atmosfär av djup oenighet mellan de allierades domare. Det kalla kriget hade börjat och samtidigt blåste bildligt talat en tyfon över östra Asien. Mao och hans kommunister höll på att ta över Kina, kolonialmakterna var på god väg att tappa sina kolonier och i Nordkorea etablerades en stalinistisk regim. De allierades triumf tycktes plötsligt ha blivit en pyrrhusseger.Med tanke på allt detta, kom det något gott ur Tokyoprocessen? Ja, trots sina många brister bidrog den ändå till ett viktigt framsteg. Den var en del av den förändringsprocess som gjorde anfallskrig till ett otvetydigt brott mot folkrätten. Den fastslog även att individer kan ställas till svars för grym krigföring. Men den ledde knappast till att man kunde lägga det förflutna bakom sig. Och den förhindrade knappast några framtida anfallskrig. I vår tid finns en ständig internationell brottmålsdomstol i Haag. Den dömer inte någon till döden men den har klara riktlinjer och fasta procedurer. USA och Ryssland erkänner inte domstolens auktoritet, men kanske kommer den en dag att uppfylla det löfte som gavs i Tokyo på 1940-talet: löftet om en värld säkrad åt freden.Ingemar Ottossonhistoriker och professor vid Meijiuniversitetet i TokyoLitteraturGary J Bass: Judgement at Tokyo – World War II on Trial and the Making of Modern Asia. Alfred A. Knopf, 2024.

Många har grubblat över existensens själva existens. Helena Granström ansluter sig skaran. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om man ska tro filosofen Arthur Schopenhauer, erbjuder universum en lika pockande som gäckande gåta för varje tänkande person: ”Ju lägre stående en människa är i intellektuellt avseende, desto mindre förbryllande och mystisk ter sig själva existensen för henne.” Det vill säga: Har man bara något bakom pannbenet, så inser man att tillvaron är obegriplig: inte bara till sin natur, utan i det att den alls finns.Ska man tro honom? Tja, den som önskar belägg för hans tes kan i alla fall utan svårighet finna en uppsjö av intellektuellt ambitiösa personer som upptagits just av bryderier över existensens själva existens.1700-talstänkaren Gottfried Wilhelm Leibniz, till exempel, som efter att ha fastslagit sin berömda princip att varje sakförhållande också kan ges en fullständig förklaring, konstaterade att den första fråga som därpå infann sig var: ”Varför finns det något, snarare än ingenting?”En formulering som drygt två sekler senare ekade hos hans tyske kollega Martin Heidegger som också han ansattes av frågan: ”Varför är överhuvudtaget något varande, och inte snarare intet?”Han man väl låtit sig upptas av denna undran, bleknar alla andra gåtor bort i dess bländande sken. Som ett annat högstående intellekt vid namn Ludvig Wittgenstein formulerat det är det mystiska ”inte hur världen är, utan att den är”.Och varför är den då?Det visar sig att frågan har minst lika många svar som den har möjliga invändningar mot de givna svaren – som den har möjliga underkännanden av själva frågan.Till att börja med kan man ju undra hur ett tillfredsställande svar skulle kunna se ut? Vilken orsak till världens existens skulle inte i sin tur kräva en orsak, så att man i slutändan inte hade åstadkommit något alls?Leibniz själv tyckte sig kunna besvara frågan så snart han ställt den: Orsaken till världens existens är Gud.Jaha. Men vad är i så fall orsaken till att Gud finns?Jo, svarar Leibniz, det är Gud.Vilket är det som i Leibniz mening skiljer Gud och universum åt: Universum hade lika gärna inte kunnat existera, och därför kräver dess existens en förklaring. Gud, däremot, utgör sin egen nödvändighet: I Guds identitet, ingår egenskapen att han existerar. Orsaken till att Gud finns är Gud.Ett besläktat argument är det som går under det arabiska namnet Kalam, och som gör gällande att universum behöver förklaras eftersom det en gång har uppstått, medan Gud är ett tidlöst väsen som alltid har funnits, och som sådant kan förbli oförklarat.Utifrån ett sådant resonemang kan den kosmologiska teorin om världsalltets födelse i Big Bang för knappt 14 miljarder år sedan med en del god vilja betraktas som belägg för en övernaturlig varelses inblandning. Men å andra sidan kan man invända att de flesta varianter av Big Bang-modellen gör gällande att tiden uppstod först i och med ursmällen, så att universum faktiskt visst alltid har existerat, om man med alltid menar ”vid alla ögonblick i tiden”.Och därmed har man gett sig in på fysikernas försök att besvara den uppenbarligen svårbesvarade frågan om orsaken till världens existens. Varför något snarare än intet? Vad sägs om svaret: ”Därför att ett instabilt vakuum uppstod som en fluktuation i den absoluta intigheten, som i fysikaliska termer kan beskrivas som en sluten fyrdimensionell rumtid med radien noll. Detta vakuum genomsyrades av kvantfält vars fluktuationer i sin tur sådde fröet till det universum vi ser idag”?Ja, det får åtminstone mig att undra om allt ståhej kring frågan om existensens orsak åtminstone till viss del är ett resultat av de högtstående intellektens tendens att intellektualisera lite för mycket?För hur mycket har det intet som enligt Heidegger gör sig påmint i stunder av bottenlös förtvivlan eller oförstörd lycka, egentligen att göra med den teoretiska fysikens bild av ett universum som ännu inte finns? Kanske faktiskt nästan – intet?Men en sak kan man i alla fall säga om fysikernas rumtid utan utsträckning: Den är verkligen intet, mer intet än en tom rumtid, mer intet än ett tomt rum utan tid, mer intet än – ja, det mesta. Det enda som måste sägas ha funnits från början i denna modell är de naturlagar som tillåter ett kvantfält att tunnla fram ur detta totala intet. Men på vilket sätt fanns i så fall de?Frågan om varför det finns något för oss alltså oförhappandes vidare till frågan om huruvida fysikens lagar existerar inte bara oberoende av den mänskliga tanken, utan till och med oberoende av att det finns någon fysikalisk tillvaro som de kan beskriva. Och där har vi hamnat utan att vad det verkar ha kommit så särskilt mycket närmare ett svar på frågan om varför något existerar alls.Och ju mer man tänker på saken, desto mindre uppenbart tycks det att upptagenheten vid denna fråga är tecken på intellektuell finess. Är den i själva verket inte, som redan Immanuel Kant ville göra gällande, bara en effekt av att ha utvidgat idén om orsak och verkan längre än vad som är rimligt? Oavsett hur naturlig kausaliteten ter sig för oss, finns det nämligen mycket som tyder på att den inte gäller på de minsta partiklarnas kvantmekaniska nivå, och att universums födelse var en händelse då kvantmekaniken spelade roll har vi mycket goda skäl att tro. Och dessutom: Om tiden uppstod först i och med den stora smällen, hur är det möjligt att tala om en orsak som föregår den? Är det något som behövs för att orsakssamband ska kunna upprättas är det väl tid.För den som vill gå ännu djupare i sin kritik av frågan om varför något istället för intet, finns inte heller några hinder. Varför tycker vi exempelvis att existensen av något behöver motiveras, men inte existensen av intet? Varför ska intigheten på detta vis betraktas som ett naturligt grundtillstånd? Enligt filosofen Adolf Grünbaum är det ingen slump att frågan började ställas först i den moderna eran: De gamla grekerna upptogs inte av den, och inte heller antika indiska tänkare. Skälet? De var inte fostrade i den kristna tro som postulerar en skapelse ur intet, ex nihilo. Först i och med den kristna läran om en allsmäktig gud som häver existensen upp ur intet och därefter oupphörligt verkar för att upprätthålla den, skulle vi inte vara så övertygade om att varje avvikelse från intigheten kräver en förklaring. Detta alltså enligt Grünbaum. Som matematiker är jag också frestad att inflika att det finns många fler sätt att existera på, än det finns att inte existera på, vilket väl i sig är en sorts statistiskt argument för någontinget. Kanske är frågan om varför världen är i själva verket ett skenproblem?Ja, vem vet. Men hur som helst finns det också, vad Schopenhauer än påstod, tänkande personer som intar en helt annan hållning till problematiken än den djupsinnigt grubblande. Som exempelvis filosofen Sidney Morgenbesser, som när den eviga frågan ställdes till honom helt sonika snäste ifrån: ”Äsch! Även om det fanns intet skulle ni säkert inte vara nöjda ändå!”Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturJim Holt – Why does the world exist? (Liveright, 2012) Niayesh Afshordi och Phil Halper – Battle of the big bang (University of Chicago Press, 2025) Thomas Hertog – Om tidens uppkomst (Fri Tanke, 2023) Philip Goff – Meningen med universum (Fri Tanke, 2025)

Förintelseminnet är varken spikrakt eller fredat. Hynek Pallas funderar genom sin egen släkthistoria över hågkomster som förvittrar och förvanskas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På den Nya judiska begravningsplatsen i Prag står min släktgrav. När stenen restes och vem som beställde den, det vet ingen längre. Men ett namn på stenen är iögonfallande – eftersom hon aldrig har funnits.Min farmor Josefas familj levde under 1900-talets första decennier vid Gamla stans torg i Prag. Till grannarna hörde Franz Kafka. Det var ett för tiden typiskt judiskt hushåll. De sex syskonen drog åt olika håll. Någon var småreligiös, någon annan höll liv i jiddischen trots att språket betraktades som dammig gettokultur. Mest blev de, som så många av Prags judar, alltmer assimilerade.Farmor Josefa cyklade till Paris. Tog jobb på Philips. Lärde sig franska, cyklade hem.Syskonskaran skingrades.De skulle förenas igen av en katastrof.I många decennier talade ingen om det som hade hänt. Själv växte jag upp med en tystnad som aldrig fick form. Jag tänkte att det var exilen. Att det var så det var att växa upp som invandrare. Det finns ju en mur till landet man lämnar och inte får återvända till.Men något stämde inte. Mammas släkt fanns ju där i fotografier och i berättelser. Från pappa var det tyst. En tystnad som fortsatte när vi på 1990-talet kunde återvända till det som hade varit Tjeckoslovakien.Långsamt fick tystnaden konturer. Som under en resa till gettot Theresienstadt med min gymnasieklass 1995. Jag mådde fysiskt dåligt, men visste inte varför.I Sverige blev Förintelseminnet alltmer centralt och den 27 januari 2001 blev det nationell minnesdag. Men fraserna kändes så allmänna och svepande och tycktes inte gälla det jag såg i Tjeckien.”Om detta må ni berätta”, sades det.Men i Tjeckien hade ingen berättat. Och det fortsatte att vara så tyst.Några år senare dök en amerikansk släkting upp i Prag. Paula Brunner var redan en äldre dam, men också min pappas kusin. Min farmors systerdotter. En kväll i ett översvämningsdrabbat Prag öppnade hon för några timmar historien, och stack hål på tystnaden.Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan den krossades. Av en slump fann jag tre arkivlådor som Paula före sin död hade deponerat på Washingtons Förintelsemuseum. Brevväxlingar och dagböcker från när hennes familj flydde nazisterna 1938.I breven till släkten i Prag fick farmors syskon äntligen namn och konturer.Zofie. Alois. Lotte. Eugenia. Hedwig.Breven gick till 1941. Då fick judar inte skriva mer.Sen blev det tyst.Paula återupptog brevväxlingen med min farmor efter kriget.Försiktiga brev.I det ”antisionistiska” samhällsklimat med antisemitiska undertoner som fostrades i kommunistregimerna efter 1948 fick minnet av folkmordet som riktat mot just judar vårdas tyst. Det märks på Josefas brev. Den som inte vet vad som drabbat hennes familj kan inte utläsa det.Med namnen kunde jag bege mig till arkiven och se hur historien om Förintelsen skrevs om framför mina ögon. Fördjupades. Hur mina släktingar, precis som Prags övriga judar under noggrann planering fråntogs sin status som människor. Bestals på allt. Till och med husdjur och strykjärn. Juden skulle ses som mindre värd av sina grannar. Föraktas.När farmor, hennes syskon, deras familjer och Böhmens övriga judar till sist internerades i gettot Theresienstadt sex mil från Prag var berövandet av deras sista rättigheter en formalitet.Gettot innebar svält, sjukdom och dödlighet av samma slag som i koncentrationslägren.Det räckte inte för nazisterna. Lillasyster Lotte och hennes make Robert mördades i dödslägret Malý Trostinec i Belarus. Antingen i de gasbilar som befolkningen viskande kallade för själadräpare, eller med nackskott.Liksom hennes bror Aloiš som troligtvis mördades i Lettland, kastades de i massgravar redan innan det fanns gaskammare installerade i Auschwitz. Innan det fanns något ”industriellt massmord”. Den ”Förintelse med kulor” som drabbade Alois och Lotte och en miljon andra judar i Belarus, Ukraina och Baltikum hör till Förintelsens hemskaste inslag.I dag är den mindre känd. Ändå finns här ett rått mördande av människor ansikte mot ansikte som gör att vi inte enbart kan betrakta Förintelsen som industriell. Som någon ”modernitetens baksida”.På Östfronten kunde nazisterna och deras hantlangare avrätta tiotusentals judar på några dygn. Det fåtal vittnen som överlevde berättade hur judar tvingades gräva upp och bränna kropparna.Inte ett spår skulle finnas kvar av den utrotade rasen. Ett gigantiskt brott mitt i det pågående folkmordet.Som ingen dömdes för i efterkrigstidens rättegångar.Efter kriget ville de få judar som återvände till Prag minnas de mördade.Inte 27 januari, utan den 8 mars.Hösten 1943 fördes 17 517 tjeckiska judar från Theresienstadt till Auschwitz. I stället för att genomgå urval placerades de i ett familjeläger.Levnadsförhållandena var vidriga, men det fanns barnbaracker där de vuxnaundervisade. Barnen dekorerade väggarna och satte upp ”Snövit och de sju dvärgarna”som musikal. Disneyfilmen hade haft premiär 1938 och förtrollat en generation ungar.Kvällen den 8 mars 1944 leddes barnen i sjungande kolumner till gaskammaren. Under natten följde det största enskilda mordet på tjecker i historien.Min tioåriga faster Anna låg samtidigt gömd på ett sjukhus i Prag.Hon hade sett ”Snövit” fem gånger innan nazisterna förbjöd judar att gå på bio.Familjelägret skapades med samma baktanke som när nazisterna putsade uppTheresienstadt inför besök från Röda korset: En Potemkinkuliss för att vilseledaomvärlden.Det behövdes inte. Omvärlden var ointresserad.De tjeckiska judarna fick inte hållas länge med sin minnesdag. Kommunistländernas antisionistiska hållning gick så långt att Förintelsen skylldes på judarna själva. Transportlistorna hemligstämplades eftersom forskning påstods vara ursäkt för ”sionister som ville dölja sitt samarbete med nazisterna”. I Theresienstadt skulle det öppnas ett ”museum över Israels koncentrationsläger”.Min farfar dog i sviterna av lägren. Farmor blev blind. Deras barn växte upp på barnhem.Det blev tyst.Det är viktigt att minnas att Förintelseminnet inte är spikrakt och fredat. Att antisemitismen redan har rubbat och påverkat minnet av folkmordet.I det stora och i det lilla. När jag till sist hittade stenen på Prags Nya judiska begravningsplats stod den bland välta och överväxta stenar. Vittrande monument över kapade släktträd. De mördade saknade dödsdatum. Alla utom min farmors mamma. Hon tog livet av sig 1941 när hon insåg vad som var på väg att hända.Jag tittade närmare. Där var de allesammans. Lotte, Alois… Sen hajade jag till.Zofie, mellansystern som slets ur sin makes famn på perrongen i Auschwitz 1944, saknades. Zofie dödförklarades först 1958. Sen dog hennes man. Sen glömdes hon bort.På hennes plats hade man skrivit namnet på en person som aldrig har existerat i min släkt. Kanske trodde man att det var så hon hade hetat.Så snabbt kan hågkomsten av de mördade förvridas och förtvina.När Förintelsens sista vittnen är borta, vem värnar om deras minne?Hynek Pallasförfattare och kulturskribent

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 – Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. ”Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det” skrev hon till Scott från sjukhuset. ”Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv”, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:”Du höll på att bli galen och kallade det genialitet.” Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Bristen på existentiell symmetri, den västerländska civilisationens akilleshäl Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Hur ska jag rädda mitt liv? frågade poeten. Genom att vara en dåre, svarade Gud.” – Länge stod detta fylleklotter att läsa med stora svarta bokstäver på en brandvägg i staden där jag växte upp. Länge tänkte jag också att det måste bära på någon form av högre sanning. Det tror jag inte längre. Det vill säga, idén är förstås lockande att i en galen värld måste dåren vara den ende som är klok. Men för det första: Gud står av allt att döma på ordningens sida, och skulle aldrig ge ett sådant svar. För det andra: OM Han ändå gjorde det, borde man just därför akta sig väldigt noga för att följa det. Och för det tredje: det är väl knappast sitt liv poeten tänker sig vilja rädda, utan sin konst. Det är faktiskt inte samma sak. Men det hindrar onekligen inte att världen fortfarande är galen.Problemet är att dåren fortfarande heller inte är klok. På senmedeltidens målningar ser vi dårarna gå ombord på narrskeppet till ”Narragonien”, landet där galenskapen regerar. Man får tänka sig att sådana resor utövade en viss hemlig dragningskraft på folk; i stora delar av den kristna världen var det vid den här tiden en utbredd tradition att inför perioder av allmän återhållsamhet och botgöring tillåta korta utbrott av lössläppthet och otyglat vansinne. Under karnevalsfesterna, precis före fasteveckorna, ställdes samhällets strikta hierarkier på huvudet för en dag. Narren blev kung, korgossarna bytte plats med kyrkans högsta dignitärer. Både Bosch och Brueghel skildrar i stora, myllrande målningar vad som kallas ”striden mellan karneval och fasta”, ett slags allegoriska visioner av den kamp som försiggår i varje samhälle och inom varje själ, mellan kaos och ordning, frihet och försakelse. Hela det medeltida kyrkoåret var i själva verket perforerat av dessa otuktiga festligheter där världen och dess ordning vändes upp och ner.Men alltså enbart för en dag. Morgonen efter återställdes den gudomliga ordningen, med alla dess påbud och förbud. Bara tanken att den på allvar skulle kunna rubbas utgjorde galenskapens själva definition. Festligheterna fyllde med andra ord en funktion som ventiler för oro och missnöje i det obevekliga sociala maskineriet; ett folk som just fått släppa sig löst i frosseri och leka kungar är i sitt bakrus inte så benäget att göra uppror. Samtidigt går det inte att komma ifrån att leken i det långa loppet sådde frön av allvar, att missnöjesventilerna också blev till fönster mot en annan, bättre värld. Narren som lät fursten höra sanningen behövde visserligen inte riskera huvudet: han var bara en dåre. Men den förbjudna, tysta misstanken att denna sanning var den verkliga, att dåren faktiskt hade rätt, lär ha varit långt mer utbredd än vad historien kan dokumentera.Medeltidens dåre stod på så vis både utanför samhället och mitt i det. Som hemlig uppviglare – men för den dygdige borgaren också som ett ansikte att lätt förfärat spegla sig i, en figur vars bild kunde hållas upp som varning för att överskrida de sociala konventionerna, vända sig bort från Gud och samhälle. Michel Foucault ser i Vansinnets historia just denna senmedeltid som den period i Europa när galenskapen för sista gången intog en naturlig plats i det offentliga rummet – det vill säga innan den avskildes från det omgivande samhället, institutionaliserades och låstes in. I den moderna, rationella kultur som växte fram med renässansen och reformationen fanns inte längre någon plats för den sortens avvikelser. Ingen förståelse för hur det mörka kunde vara en förutsättning för det ljusa, hur det förvrängda och kaotiska balanserade och speglade normalitetens ordning.Jag tänker mig att denna brist på vad vi skulle kunna kalla existentiell symmetri fortfarande är något av den västerländska civilisationens akilleshäl. Rädslan för att förlora förståndet, och dess tvillingskräck, rädslan för döden var säkerligen inte mindre bland människorna i den brutala senmedeltidens värld. Men de tvingades möta dem dagligen. Den moderna människan håller istället både vansinnet och döden på armlängds avstånd; det är bekvämt och praktiskt, men när vi sedan behöver konfrontera dem – och det gör vi, förr eller senare – kastas vi ut i okänd terräng. Det kan vara plågsamt, men också på något märkligt sätt befriande. Under min mors demens, månaderna innan hon dog, fick jag nästan varje gång jag kom och hälsade på uppleva hur hon misstog mig för någon annan, olika personer från ena gången till den andra, ofta till och med från stund till stund. Jag kunde vara min far, min morbror, kanske en granne eller någon sedan länge död bekant. Det var otäckt i början, men efter en tid vande jag mig. Slutade med mina rättelser och förklaringar, insåg att det nog bara var jag som behövde dem. Om jag nu ens gjorde det? Det fanns till slut något vilsamt i den där förvirringen. Att få låta allting bara vara.Men det var också som om här fanns en hemlig dörr jag inte sett förut. I den moderna kulturen hanterar vi tillvarons mörka sidor enligt ett ideal vi ärvt från antikens stoiker: genom att förhålla oss oberörda. ”Hur barnslig och outvecklad är inte den som förundrar sig över något som sker här i världen!” skriver Marcus Aurelius i sina Självbetraktelser. Kanske det – men borde vi då inte hellre låta oss förbli barnsliga och outvecklade? Senmedeltidens lösa dårar och förryckta var en sorts gränsgestalter: enligt en utbredd folklig föreställning föddes de inte som andra ur en kvinnas livmoder, utan kläcktes ur ägg, fullt färdiga och fulländade i sin dårskap. Dårarna satt på nycklarna till en alternativ verklighet, där allting kunde vara precis tvärtom. Vem vet förresten: det kanske inte bara kunde. Utan faktiskt var det. För medeltidens människor, till vardags fjättrade av både andliga och furstliga övermakter, var det en ovärderlig, outsäglig möjlighet.I vår värld finns som sagt inte längre plats för den sortens figurer. Precis som vi låst in och medicinerat dårarna har vi låst in – och medicinerat bort – alla föreställningar om en ”förryckt”, vill säga annorlunda värld. Vi utgår från att samhällsförändringar måste ske i vad vi antar vara förnuftiga former: inom ramarna för den parlamentariska demokratin, inom ramarna för marknadsekonomin och den regelbaserade världsordningen. Men om all förändring måste ske inom ramarna för den rådande ordningen, hur kan då själva ordningen någonsin förändras? Om det nu – som vi alltmer börjar misstänka – är denna ordning som är galen? Vem har vi nu, som manar fram den andra, osynliga världen?Jo, förstås: vi har våra poeter. Våra konstnärer – kläckta ur dårskapens ägg, skilda från verklighetens folk av institutionernas murar. Tipset som poeten fick av Gud var kanske inte så dumt, trots allt. Ordningen måste bestå. Men det finns en utväg.Dan Jönssonförfattare och essäist

Plågade hjältinnor, övernaturlighet och högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad som lockar så många kvinnliga författare till gotiken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017.I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet.Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman ”Den gula tapeten” från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet.Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den.Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut.Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i ”Förfärande kvinnor”, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet.Begreppet ”gotisk litteratur” uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade ”gotisk” enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen ”Borgen i Otranto”, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln ”A gothic story”. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling ”De mörka labyrinterna” att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i ”Förfärande kvinnor”, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga.Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv.Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin ”Udolphos mysterier”, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin ”Northanger Abbey” som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner.Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner.Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla.Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i ”Den kalla omfamningen” hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera.Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier.På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Skrivarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet inrättade en speciell ”häxskola” där unga kvinnliga författare uppmuntrades att skriva fram sin inre häxa. Danska Olga Ravn, en av de två lärarna, gick i sin debutroman ”Celestine” direkt tillbaka till gotiken när hon lät huvudpersonen leva ett parallellt liv i en inmurad 1500-talsflickas kropp.Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet.Annina RabelitteraturkritikerLitteratur”Förfärande kvinnor – gotisk skräck från Brontë till Gilman” i urval och översättning av KG Johansson.

Dan Jönsson reflekterar över Nobelpristagaren Peter Handkes estetik i ljuset av debatten om hans Nobelpris, där principerna riskerar att stå i vägen för både tänkandet och läsandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2019-10-31.I sin roman ”Långsam hemkomst” börjar Peter Handke med en lång panorering över ett floddelta i Alaska, sett genom huvudpersonen, geologen Valentin Sorgers ögon. Det flacka, storslagna arktiska landskapet verkar upphäva alla gränser och skillnader, det som är avlägset tycks nära, flodens vattenspeglar smälter samman med himlen och, tycks det, med betraktarens eget väsen: ”för ett ögonblick hade han inom sig känt kraften att skjuta ut sig själv som en helhet i den ljusa horisonten och där för alltid uppgå i omöjligheten att skilja himmel från jord”. Detta ”uppgående i omöjligheten” blir ett grundackord, en bild som får beskriva Sorgers hela livssituation där han, vilsen och tilltufsad av tillvaron, motvilligt reser hemåt mot Europa. Lite senare, i ett hus vid den amerikanska stillahavskusten, tycker han sig i en hastig bild ana ”en orsak till sin lamslagenhet”: hur han sitter ”långt borta i de låga, tomma 'kontinentsalarna' och i 'århundradets natt'” men utan moralisk rätt att sörja historiens brott – han, skriver Handke, ”var kanske svag, men en ättling till handlingens män, och såg sig själv som handlingens man; och detta århundrades folkmördare som anherrar”.”Långsam hemkomst” gavs ut 1979 – i en annan tid, en tid när knappast någon kunde ana att nittonhundratalets folkmord fortfarande delvis låg i framtiden; en tid, också, när den tyskspråkiga litteraturen som bäst var i färd med att göra upp med det nazistiska förflutna. Handkes roman är – bland annat – en i denna rad av uppgörelser, om också mycket försiktig: men den existentiella hemlöshet som huvudpersonen upplever är alltså delvis en följd av den politiska historien. Som litteraturhistorikern Lothar Struck, författare till flera böcker om Handke, har skrivit är detta, alltså det postnazistiska skuldkomplexet, en betydande erfarenhet i Handkes texter, inte minst för hans sätt att hantera språket. Som många i sin generation tog han intryck av tidens diskussion om hur det tyska språket skulle överleva efter Tredje Riket, skarpt formulerad exempelvis i Victor Klemperers berömda analys av nazismens nyspråk, LTI, Lingua Tertii Imperii – men Handkes slutsatser skilde sig från andras genom att han vägrade se språket som korrumperat och vissa ord som för tid och evighet besmutsade – utan insisterade på att det måste vara möjligt att också i fortsättningen använda sig av ord som ”folk” och ”jord”. Istället skulle språket så att säga renas genom ett radikalt bejakande av dess mångtydighet, man skulle kunna säga just genom ett ”uppgående i omöjligheten” att fastslå och förkunna.I den häftiga debatt som bröt ut efter Handkes Nobelpris var det lätt att få intrycket att hans engagemang för den serbiska, eller restjugoslaviska sidan i Balkankrigen har något reflexartat, rentav tvångsmässigt provokativt över sig. Enligt Lothar Struck är det precis tvärtom – Handkes vurm för Jugoslavien är just en konsekvens av hans syn på det förflutna, på dem han beskriver som sina ”anherrar”, ”detta århundrades folkmördare”. I Handkes ögon stod Jugoslavien för det mångkulturella alternativet till nationalismens inskränkthet och våld, men också till efterkrigstidens polariserade världsordning, för ”ett annat Europa”, ”bortom väst och öst”, som han uttrycker det. Läser man den text som 1996 satte igång denna eviga debatt, och som vid tidningspubliceringen fick titeln ”Rättvisa för Serbien”, är det också svårt – tycker åtminstone jag – att inte se hur det rakt igenom den drar ett förtvivlat stråk: av sorg över det som gått förlorat, av vrede mot dem som lät det ske. Det är en för Handke väldigt svajig text, i oavbruten pendling mellan polemisk skärpa och poetisk vaghet, ofta med resultatet att polemiken blir just vag och glidande – men det är samtidigt i mina ögon en modig text, där författaren sätter sig själv på spel och, fullt medveten om riskerna, ändå envist hävdar vikten av att tränga ”bakom spegeln” som han skriver: kritisera det han ser som en ensidig rapportering, söka sammanhang, se sakerna från andra sidan.Handkes syn på historien bakom Jugoslaviens sönderfall kan förstås ifrågasättas. Liksom det vettiga i att (tio år senare) diskutera huruvida massakern i Srebrenica verkligen var ett folkmord – som den internationella juridiken slagit fast. Men man bör då också kunna se de nyanseringar han gett uttryck för i senare texter, som i den korta skriften om den serbiske TV-mannen Dragoljub Milanovic, från 2011, och hursomhelst: det jag tror är orsaken och grunden till hur han ändå hamnar där han hamnar handlar inte så mycket om de åsikter han egentligen ger uttryck för utan om hans sätt just att formulera sig med antydningar, frågesatser och naturbeskrivningar, något som i sin tur går tillbaka på hans insisterande om en poetisk sanning, väsensskild från och både djupare och högre än den politiska: föreställningen om att företräda det han själv kallar en ”ren litteratur” – en idé som också ekar genom hela den debatt han har gett upphov till. Denna estetiska idealism visar sig nämligen till slut även den vara en politisk hållning.Och Handke är knappast den förste att ge uttryck för den. Strax efter första världskriget utgav en annan Nobelpristagare, Thomas Mann, sitt sexhundrasidiga manifest ”En opolitisk mans betraktelser”. Boken, som lite efterklokt har kallats ”en nazistisk skrift före nazismen”, är en passionerad, konservativ stridsskrift mot det som Mann uppfattar som det nya århundradets ideologiska och politiserade kulturklimat. Han försvarar artonhundratalets realism mot nittonhundratalets utopism, kulturen mot civilisationen, musiken mot demokratin. I nittonhundratalets kulturradikalism ser han återkomsten för sjuttonhundratalets socialt frivola revolutionsromantik, och vill slå vakt om andens, estetikens motstånd mot det han kallar en tidsanda av ”tjänstvillighet inför det önskvärda”.Jag påstår förstås inte att Peter Handke ansluter sig till Thomas Manns program. Men samtidigt hajar jag till när Valentin Sorger i ”Långsam hemkomst” vid ett tillfälle utbrister: ”Jag tycker inte om det här århundradet”. Peter Handke har ju mycket riktigt kommit att ses som en portalgestalt för ett slags andligt sekelskifte, en rörelse bort från nittonhundratalets kulturradikala samhällsklimat, mot postmodernismens nyromantiska, mer inomestetiska språkvärldar. Konsekvenserna av denna, ska vi kalla det artonhundratalsvridning syns tydligt i den här debatten, och på båda flankerna: hos dem som, å ena sidan, hävdar vikten av att skilja mellan författaren och hans verk och, å den andra, de som fördömer varje diskussion med anklagelser om relativisering.På båda sidor blir principerna en ursäkt för att slippa tänka, slippa pröva sina ställningstaganden. Slippa läsa, rentav, i värsta fall. Thomas Mann fick ju med tiden grundligt ompröva sin hållning när han tvingades att fly undan den nazistiska terrorstaten. Nu, i detta andra artonhundratal, blir Peter Handkes förment opolitiska position lite ironiskt det som avslöjar motsägelserna, själva politiken, i den antipolitiska tidsandan. Själv är jag en typisk nittonhundratalsmänniska, fast i förvissningen om konstens grundläggande orenhet och djupt främmande för de moralistiska tabuföreställningar som kännetecknar dagens politiska metafysik. Jag lägger nu reaktionerna på det här Nobelpriset till den rad av tecken – klimatpanik och tiggeriförbud, gatuprotester och nynationalism – som dag för dag, undan för undan vidgar sprickorna i tidens mur.Dan Jönsson, författare och essäistEssän sändes ursprungligen 2019. 2025 utkom Handkes texter om Jugoslavien för första gången på svenska under titeln ”Frågor i tårar” (Karneval förlag) i översättning av Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen.

Hur undviker man att bli en icke-människa? Simon Sorgenfrei tar en tysk teolog, en persisk poet och en svensk baron till hjälp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1920-talet satt baronen Eric Hermelin i Lund och översatte Omar Khayyams dikter till svenska. I decennier hade han då levt ett kringflackande liv, som äventyrare och rumlare, i USA och England, i Indien och i Australien. Nu hade han blivit omyndigförklarad av sin familj och var därför inspärrad på Sankt Lars hospital där han fördrev tiden med att översätta persisk poesi och muslimsk mystik.Under åren på drift hade Hermelin utvecklat en aversion mot moralväktare och att han nu fått sin bror, nykterhetsivraren Josef, som förmyndare bidrog inte till att ändra hans inställning. Att översätta Omar Khayyam fungerade däremot som ett balsam. I den persiske fritänkarens verser fann han en åskådning som på ett kanske paradoxalt sätt var samtidigt förlåtande och uppbygglig.”Vet du vad helvetet sannerligen är?” frågade Khayyam retoriskt i en av dikterna. ”Helvetet på jorden är umgänge med icke-människor.” De muslimska mystikernas texter skyddade Eric Hermelin från helvetet. De fungerade som manualer i människoblivandets konst.Drygt ett hundra år tidigare, runt sekelskiftet 1800, slog den tyske romantikern Friedrich Schleiermacher igenom som radikal teolog med boken Om religionen. Den var menad som ett försvarstal riktat mot såväl de filosofer som ville låsa religionen vid tron på mirakulösa myter, som mot de teologer som reducerade mysteriet till stränga moralismer. Religion, menade Schleiermacher, är varken metafysik eller moral, utan i stället en ”känsla och smak för det oändliga”. Och denna känsla, menade han, har sin rot i ett direkt åskådande av universum. Känslan väcks i den omedelbara upplevelsen av att vara en del av, och att stå i absolut beroende till denna oändlighet.Kanske är det aldrig enklare att uppleva sig som en obetydligt liten men ändå intensivt levande del av det oändliga än under midvinternatten. Då är mörkret som djupast och då gnistrar stjärnorna över oss i sin outgrundliga förutsägbarhet. Det är den mest ursprungliga och universella av utsikter. ”Tänk att samma måne som lyser över mig här, kan blicka ner över Illinois och hitta dig där”, som Tom Waits sjunger i Shore Leave, sången om sjömannen som under en permission i Singapore trånar efter sin älskade hemma i USA. Samma måne blickade också ner över Omar Khayyam och Eric Hermelin, över dig och mig.Att samtidigt känna sig levande och obetydlig under stjärnhimlen är en ödmjukande och sublim känsla. Ödmjukande eftersom upplevelsen blottlägger vår litenhet; sublim eftersom den låter oss känna evighetens svindel i bröstet. Kanske är det vad Schleiermacher menade med ”känsla och smak för det oändliga”. Det är ett erfarande – mer än en åskådning i intellektuell bemärkelse – ett erfarande av våra livsbetingelser.Att vara människa är sannerligen inte alltid lätt. Grannkatten Ruth påminner mig om det då hon i vintermörkret kommer tassande över det smutsiga snötäcket för att stryka sig mot mina ben. Vad en katt känner när hon tittar upp mot Orions jagande hundar vet jag förstås inte, men hon tycks vara i världen med en annan självklarhet än mig. En katt föds till katt med instinkterna på plats. Vi människor måste arbeta på att bli mänskliga.Några år efter genomslaget med boken Om religionen, publicerade Schleiermacher en novell med titeln Julfirandet. I denna ville han undersöka vad som utgör kärnan i de då framväxande borgerliga traditioner som vi idag förknippar med julen. Att Jesus inte föddes vid juletid det visste man redan då. Först på trehundratalet bestämdes hans födelsedag till vintersolståndet. Då var solen som ett nyfött barn menade romarna, ett efterlängtat barn av ljus och växande värme som firades under högtiden saturnalia.Schleiermacher ansåg heller inte att det var några historiska fakta som firades i den vänliga salong där hans novell utspelar sig. I stället såg han julen som själva människoblivandets högtid.I den kristna mytologin låter Gud sig födas som ett litet ofärdigt barn, som en människa med allt vad det innebär av oro, grubbel, sorg och smärta. Det är en myt om hur den kosmiska ordningen, logos, blir till kött – och om hur människan sedan måste utveckla logos inom sig för att förverkliga sin mänsklighet. Vi känner igen motivet från olika kultursfärer.Platon menade att själen slits mellan två hästar. En som drar nedåt, mot begärens mörker och kaos – och en annan som strävar uppåt, mot ordning och ljus. Senare skulle Jalaluddin Rumi, en annan av de muslimska mystiker som Eric Hermelin satt på Sankt Lars och översatte, likna oss människor vid åsnor försedda med änglavingar. Han anspelade då på berättelsen om att Jesus, det köttvordna ordet, red in i Jerusalem på just en åsna. ”Den som kysser åsnans arsle, får aldrig känna Jesus milda andedräkt”, menade Rumi.I den romerska filosofin betecknade termen humanus inte bara någon som tillhörde den biologiska arten ”människa”, utan även någon som tillgodogjort sig vissa dygdeideal, som arbetat på sin mänsklighet. Detta lever vidare i vår förståelse av begreppen humanism och humanitet. Mänsklig är den, enligt Svenska Akademiens Ordbok, som tillhör det mänskliga släktet, och med detta följer att vi är ofullständiga. ”Gudarna gav oss brister, för att göra oss till människor”, säger Shakespeare i Antonius och Kleopatra. Men vi har också potential att bättra oss. Att vara mänsklig innebär också att vara ”hygglig”, att ha ”medkänsla” med våra medmänniskor och överseende med deras brister. Att vara omänsklig däremot, att vara en icke-människa i Omar Khayyams vokabulär, innebär enligt ordboken att sakna barmhärtighet, att vara grym, bestialisk och känslolös.”Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt” lyder ett ordspråk som försöker fånga denna människoblivandets utvecklingsbana. Att vara mänsklig innebär att göra sig medveten om sina egna tillkortakommanden, samtidigt som man har överseende med andras.I midvinternatten omsluter det stora mörkret oss envar, som en påminnelse om den litenhet vi alla delar. Det erbjuder både känsla och smak för det oändliga perspektiv inför vilket både egna och andras brister och förtjänster bleknar bort. Just erfarenheten av att samma måne som ser ner på dig, ser ner på var och en av oss är kanske själva impulsen till människoblivande. ”Var inte en icke-människa” viskar den högt däruppifrån. ”Bidra inte till helvetet på jorden.”Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturFriedrich Schleiermacher: Julfirandet – ett samtal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Friedrich Schleiermacher: Om religionen – fem tal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Eric Hermelins tolkningar av Omar Khayyam finns i flera utgåvor från 1928 och framåt.MusikLåt: Shore LeaveKompositör & textförfattare: Tom WaitsÅr: 1982Skivbolag: IslandAlbum: Swordfishtrombones

Att Bohuslän ser ut som det gör hänger delvis ihop med sillen. Eva-Lotta Hultén berättar historien om människor som simmar med marknadens ström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det dova mullret från ett fartyg som passerar känns först som vibrationer i kroppen. När ljudet blir tydligt vet jag att jag snart också kommer kunna ana metallkolossen genom trädridån mellan mig och sundet. Det är en välbekant syn efter trettio år på denna plats. Kanske är också själva platsen van vid skeppen? Farleden utanför ön har sett fraktfartyg åtminstone sedan medeltiden, då timmer, insaltad sill, tran och kalk från de många skalbankarna fördes till England, Holland, Danmark och Norge.På sin båtresa genom Fräknefjorden, som platsen heter, klagade Carl von Linné år 1746 över att alla bergen ”vore skallote”, alltså kala, och han tyckte att trakten var förfärligt ful. Men smaken varierar förstås. Bara några år tidigare hade hans lärjunge Pehr Kalm rest genom Bohuslän och beskrivit de trädlösa trakterna som mycket vackra.De flesta förknippar nog ännu idag Bohuslän med kala klippor men länge fanns det gott om skog. Det landskap vi uppfattar som naturligt är på många platser resultatet av mänskligt överutnyttjande. Och sillen har ofta haft en fena med i spelet.Åtminstone sedan 900-talet har sillperioder inträffat på Västkusten. Runt hundra år av magra fångster har följts av fisk i massor. Salterier byggdes i omgångar överallt längs kusten och Bohusläns bönder blev temporärt fiskare. Träd fälldes för att bli till tunnor och bränsle i kokerierna, där man framställde tran som användes i oljelampor, skinnberedning, såptillverkning och matlagning, och till sist för att måla hus med. Fartygen tog insaltad fisk och tran till hela Europa. När sillen tog slut övergavs fabrikerna och samhällena och växtligheten fick på många håll chans att krypa tillbaka, med början i skrevorna. Så har sillperiodernas cykler gestaltat sig på landbacken.Kanske var den bohuslänska naturens utarmning som värst under 1700- och 1800-talen? På holmarna fanns fiskehyttor ännu kvar sedan den senaste sillperioden på 1600-talet, berättade Linnélärjungen Pehr Kalm i sin bok. Men träd var det ännu ont om. Där jag idag ser skogar av tall, ek, asp, rönn och bok växte bara ljung och ormbunkar. Naturen hade alltså inte hunnit återhämta sig när en ny stor sillperiod tog sin början bara några år efter Kalms resa.Snart fyllde hundratals salterier och trankokerier åter Bohuslän och havet tycktes som ett ymnighetshorn. 1700-talets sillperiod ledde till en enorm industri – och en enorm miljökatastrof, konstaterar Stefan Edman och Tomas Andersson i boken ”Sill”. Fiskrenset dumpades i havet där det dödade vegetationen i vattnet, grundade upp hamnarna och förvandlade bottnarna till en lös gröt där ankare inte fick fäste. Stanken låg tung. Men folk fick finna sig. Sillen gav ju goda intäkter till staten.Till sist började ändå lotsdirektionen och sjömilitären bekymra sig – kanske riskerade man sämre fiske på sikt? Trankokeriägarna beordrades att flytta produktionen längre in på land, där det fanns mark att gräva ner avfallet i. Industriägarna protesterade. De mätte djup i hamnarna, tog bottenprover och ansåg sig kunna bevisa att grumset inte var skadligt för fisket. Sveriges första miljökonsekvensbeskrivning. Men långt ifrån neutral förstås. Fabrikörerna fick ändå dispens, mot att de stängde av lämpliga vikar som ”grumsdammar” – och Bohuslän fortsatte stinka. Ekonomin kom först, då som nu.Jag undrar ibland, när jag känner de mullrande vibrationerna i mitt hus och min kropp, vad fartygen som passerar genom farleden nuförtiden för hit, eller bort; och vilka marker och hav som fått ge av sitt innehåll för att fylla containrarna ombord. Får de tid att återhämta sig någon gång?I spåren av den intensiva industrins uppgång på 1700-talet kom många gästarbetare och med dem bordeller och bråk, inte minst för att delar av lönen utbetalades i sprit. Men så försvann den silverglänsande fisken. De många fabrikerna slog igen och anläggningarna togs ner; människorna flyttade, eller började gneta sig fram på magra jordbruk. Drygt 60 år förflöt.1871 skrev Marstrands-Posten plötsligt att man kunde plocka sill med bara händerna inne i hamnen. Året efter gick sillen till också i norra delen av Bohuslän och i Strömstads tidning klagade man över att samhällets sysslolösa befolkning inte fiskade mer. De hade blivit slöa av att få så mycket inkomster från badgästturismen under sommaren menade man. Hur slöa badgästerna kunde anses vara, och om inte också de kunde fiska sill, kom nog inte upp till diskussion.När sillen blev kvar slog sig trots allt lokalborna samman och skaffade utrustning och året efter stod sillen ”tjock som en vägg” i fjordarna. Att åka ut och titta på stimmen blev en turistattraktion och folk gick man ur huse för att skörda ur haven. Samhällen blomstrade, telefonlinjer drogs ut till öarna, järnväg började diskuteras. Och fångsten verkade inte kunna minska. Vad skulle man göra med allt? Att lämna fisken i havet var tydligen inte ett alternativ. Den håvades upp för att omvandlas till gödsel. Produkten kallades för ”åkersnus” eftersom den var brun och pulveraktig.När denna vår senaste sillperiod runt år 1906 tog slut tolkades sillens försvinnande, enligt Claes Krantz i boken ”Vinterland”, av många i det gammaltestamentligt religiösa Bohuslän som Guds straff. Människorna hade missbrukat hans välsignelse genom att fiska på söndagarna. Det borde kanske ha legat närmare till hands att tänka att man roffat åt sig mer än vad Gud, eller naturen, velat ge?På många platser har vi i århundraden återkommande utarmat våra omgivningar. Inte minst i Bohuslän. All skog har huggits ner, all fisk tagits upp, all jordbruksmark utarmats. Tider av återhämtning har följts av nytt överutnyttjande. Bohuslän har omvandlats om och om igen, både ovan och under havsytan. För varje gång vi gör så riskerar vi att få allt mindre mångfald och allt sämre motståndskraft i naturen. Och skövlingen fortgår.I sin Sill-bok berättar Stefan Edman och Tomas Andersson hur de stora bestånden i Västerhavet nu skördas långt ute till havs, och aldrig längre får möjlighet att växa sig så stora att sillstimmen väller in mot kusten. Gigantiska trålare från Västkusten håvar också in all den östra kustens sill, strömmingen, för att den ska bli till foder i laxodlingar.De hastigt uppblossade och storskaliga exploateringarna under sillperioderna får mig att tänka på vår tids motsvarigheter; hur vi på kort tid byggde enorma mängder padelbanor i Sverige, eller lät städerna översvämmas av sparkcyklar. Vi var säkert många som förstod att det inte var hållbart i längden men här fanns begär som skulle kapitaliseras på medan storvinster fanns att hämta. Spåren finns kvar i form av sparkcyklar i våra stadsnära vatten och gigantiska idrottshallar som i många fall nu måste hitta andra funktioner. Också detta påverkar vår natur, även om vi slipper stanken.Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturStefan Edman och Tomas Andersson: Sill – berättelsen om havets silver. Carlsson, 2024.Claes Krantz: Vinterland. Wahlström & Widstrand, 1957.

Vad är skillnaden på saker som hänt och sådant man drömt? På liv och litteratur? Maria Küchen ser gränserna upplösas hos Göran Tunström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ingen skarp gräns mellan fantasi och verklighet. Bilderna jag har av mina närmaste är inga exakta avtryck av människorna de är – mina minnen och känslor lägger till och drar ifrån. Och varje roman är ett mikrokosmos där författaren väver ihop fantasi och erfarenhet tills det faktiskt blir ointressant vad som har ”hänt på riktigt” och inte.Det blir väldigt tydligt när man närmar sig författaren Göran Tunströms liv och verk. Många förknippar honom med romanen ”Juloratoriet” från 1983. Denna släktkrönika över tre generationer med en genialt hänförande blandning av fantasi och verklighet, vann hela svenska folkets hjärtan.Någon har kallat den ”den sista litterära lägerelden”. Sedan dess har knappast något skönlitterärt verk i Sverige samlat människor på samma sätt. Unga och gamla, rebeller och stofiler, kulturelit och kroppsarbetare – alla slog sig ner kring ”Juloratoriet”.När den kom var jag 22 år. Ett decennium senare, som färsk författare, blev jag krönikör i tidskriften Metallarbetaren. Det var även Göran Tunström. Vi möttes ett par gånger tack vare det, men jag vågade knappt säga ett ord till denna legendar. Och nu är det för sent.Tunström hade svagt hjärta och lungcancer efter decennier av kedjerökning. I januari år 2000, knappt 63 år gammal, på en middag med vänner, föll han ihop utan förvarning och dog helt stilla. Han blev nästan tio år äldre än sin pappa, vars svaga hjärta han hade ärvt. Förlusten av fadern i barndomen går sedan som ett mörkt stråk genom liv och verk. Den innebar också att han miste sitt hem.Pappa Hugo hade varit präst i värmländska Sunne. Efter hans död fick familjen inte stanna kvar i prästgården. Från att ha bott luftigt och vackert, hamnade änkan Rosa och hennes fyra barn i ett kyffe till lägenhet. Kanske skapade det en rotlöshet hos Göran Tunström som senare fick honom att resa och bo världen över – den grekiska ön Hydra, Latinamerika, Indien, New York. Men vem vet?Det är bara spekulationer. För att skriva någons biografi behöver man oundvikligen fläta ihop spekulationer och fakta. Det kräver ett särskilt handlag. Kanske behövs en skönlitterär författare – någon som kan skapa en levande berättelse, men utan att förvanska. Som Lars Andersson. Under 20 års tid närmade han sig systematiskt vännen och kollegan Tunströms liv och verk.Ur ett rikt och rörigt stoff förlöser han berättelsen om en människa han kände, men som ingen av oss kan lära känna helt. Den 800-sidiga biografin ”Försök med ett liv” gestaltar en verklig person som jag drömmer fram medan jag läser. Boken bygger bland annat på sexton fullskrivna anteckningsböcker som Lars Andersson hittade bland efterlämnat material. I dessa skrivhäften är det inte alltid tydligt om Tunström har noterat saker som hänt eller saker han drömt.Anteckningarnas trådar vävdes in i verket – ett trettiotal volymer med poesi och prosa, utgivna mellan 1958 och 2003. Göran Tunström var en litterär gigant. Första steget i raketen som lyfte honom mot stjärnorna var generationsromanen ”Maskrosbollen”. Den gavs ut 1962 när han var tjugofem. Hans jämnåriga älskade den. Fjorton år senare kom den självbiografiska ”Prästungen” – med den fick han en större publik. Innan ”Juloratoriet” kom och förändrade allt.Boken utspelar sig liksom flera av hans romaner i Sunne. Där bodde inte Göran Tunström som vuxen. När han inte var på resa höll han till i Stockholm och på ön Koster i Bohuslän. Men i Juloratoriet blev Sunne hans litterära hemmaplan, ett unikt landskap befolkat av människor ur både verkligheten och fantasin – ofta sammanflätade i samma gestalt.De påminner om något, dessa romanfigurer. Jag kommer att tänka på kändisar. Också de är fantasifoster, även om det finns en okänd människa av kött och blod någonstans bortom föreställningarna som mediernas berättelser skapar.Ibland blir kändisar folks låtsaskompisar eller förälskelser. Det kallas parasociala relationer, detta att fantisera fram en personlig gemenskap med människor som inte vet att man finns. Författare och artister flätas ofta in i parasociala förbindelser eftersom allmänheten har en så intim relation med deras verk. Och verket är förstås lika mycket släkt med sin författare som barn och föräldrar – men något pålitligt avtryck av upphovspersonen blir det aldrig. Det har ett eget liv.Göran Tunströms historia är för alltid sammanbunden med Leonard Cohens. Inte bara för att de var vänner som tillbringade viktiga perioder tillsammans på Hydra, utan också för att Cohen var så berömd. Även de mest distanserade av oss fascineras av det. Vän med världsstjärnan Cohen – wow! Det är rätt tramsigt, men de här männens kändisskap är åtminstone tätt förbundet med ett skapande av vikt.Cohens sånger har påverkat mig starkt, och Göran Tunströms böcker drog mig in mot litteraturen. Utan honom och en handfull andra förebilder hade jag kanske aldrig blivit en skrivande människa.Deras verk ger lite mer glans åt min vardag. Här sitter jag nu i en fåtölj med en kopp kaffe och datorn i knät och fantiserar om Tunström och Cohen, som på sextiotalet på Hydra delade skrivbord. Utsnittet ur deras gemensamma verklighet får ett heligt skimmer, Grekland är ju fantastiskt och skapande kan vara underbart.Dock inte alltid. Tunströms kamp med författandet var smärtsam ibland, och han hade perioder när han inte kunde skriva alls. När han kom ut ur en av dem, efter ”Juloratoriet”, blev det en nyhet på Rapport.Det var inte bara genom Cohen som Tunström trädde in i gränslandet mellan fantasi och verklighet i det allmänna medvetandet. På höjden av sin bana var han och konstnären Lena Cronquist verkligen kändisar – ett power couple i svenskt kulturliv. Hon skymtar i hans böcker, han avbildas i hennes målningar. Det är konst som liv och liv som konst, men den som fastnar i verklighetsbakgrunden missar det väsentliga: Kraften i verket som just någonting skapat. I det påhittade finns en autenticitet som vår tid tycks ha allt svårare att uppfatta.Verken är platser där dröm och verklighet möts fullt ut – precis som i var och en av oss, varje dag, hela tiden. Och ett konstnärligt verk, precis som livet, tillåter förklädnader. I ”Juloratoriet” smyger pojkarna Sidner och Splendid ut i natten och möter Selma Lagerlöf. Hon dyker upp ibland i Tunströms romaner, ännu en värmländsk litterär gigant, halvt verklig, halvt ihopdrömd. Hon kommer i vagn, och hon piskar sina hästar. ”Varför slår tant på hästarna så?” frågar pojkarna, och hon svarar: ”Det är för att ingen skall tro att det är jag.”Maria Küchenförfattare, kritiker och essäist Litteratur om Göran TunströmLars Andersson: ”Göran Tunström: Försök med ett liv”Birgitta Holm: ”Vår ljusaste tragiker. Göran Tunströms textvärld”Stina Hammar: ”Duets torg: Göran Tunström och tankekällorna”Kersti Skans Nilsson: ”Det förlorade paradiset – en studie i Göran Tunströms Sunneromaner”Anita Varga: ”Såsom i en spegel. En studie i Göran Tunströms Juloratoriet”

Varför fungerar det inte? Jan Henrik Swahn reflekterar över parkeringarnas expansion och över den enda gång han lyckades fickparkera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Redan för tio år sedan satte min långe och kutryggige granne ord på problemet. Efter fem decennier och lika många restauranger hade han övertalats av sin fru att flytta hem till Samos igen med henne. På ön såg han till att trädgården cementerades och att en grind i gjutjärn monterades. Vi förstod ingenting. Gatan utanför huset var smal och brant. Hur skulle han ens kunna drömma om att köra in en bil där. Till slut måste polletten ha trillat ner för plötsligt utbrast han: ”Vad tusan ska man med ett hus till om man inte kan parkera sin bil utanför?”Jag hade god lust att svara honom: ”Vad ska man med en bil till om man inte kan parkera?” Bara en enda gång i livet, under min första uppkörning, har jag lyckats med det, i en isig och brant uppförsbacke där min bilskollärare upptäckt en ledig parkeringsficka. Att jag lyckades få in bilen där gjorde mig så omskakad att jag körde över på fel sida av vägen, varvid dödstystnad rådde under återstoden av uppkörningen.Händelsen har följt mig genom åren. En gång fick jag i uppdrag att köra hem en jättelik Citroën, en så kallad padda. Uppdraget skulle utmynna i en fickparkering, om jag inte hunnit krocka innan dess vill säga. Så skedde inte. Det hade annars räddat mig från fickparkeringen. Nu saktade jag ner vid den enda lediga rutan i hela den delen av stan och en snabb bedömning sade mig att det skulle gå men knappast på första försöket. Efter fyra misslyckade ansatser hade det bildats folksamling på båda trottoarerna.Det här var före mobiltelefonernas tid, annars är jag övertygad om att samtliga församlade kring paddan skulle filma mig med sina små löjliga smarttelefoner och göra mig viral på sociala medier.På något sätt måste jag ha tagit mig levande ur situationen men jag minns inte längre hur. Bara den krypande paniken i början. Var det den som folk luktade sig till eller var det storleken på rutan? När min fru letar parkering i Aten och hittar en ledig ruta är det alltid någon bilist som stannar precis bakom henne i hopp om att sno åt sig platsen om hon skulle misslyckas och åka därifrån. Vad det kan göra med en människa är lätt att förstå.Men varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte bara göra parkeringsrutorna större? Lite asfalt mer eller mindre spelar väl ingen roll.För min granne på Samos fick bristen på yta stora konsekvenser. Som den amerikan han var blev han deprimerad och har sedan dess inte satt sin fot på ön. Han flyttade tillbaka till New York, satte på teven och parkerade sig själv i soffan. Därmed hade parkeringslobbyn på Manhattan förlorat en av sina varmaste förespråkare. Den är visserligen inte lika högröstad som på annat håll, närmast beskedlig jämfört med städer som Chicago eller Boston där filosofin varit att det måste finnas lika många parkeringsplatser som det finns människor. Enligt denna kan det finnas väldigt många människor på vissa platser vid vissa tidpunkter och då måste det finnas många parkeringsplatser tillgängliga, på en väldigt liten yta. Smärtgränsen för hur långt amerikaner kan tänkas stå ut med att promenera lär ha bestämts till tvåhundra meter. Det kan ha lett till att väldigt många hus som inte ansetts absolut nödvändiga har rivits här för att ge plats att bygga bilgarage på höjden.Den svenska plan- och bygglagen rymmer ett antal förordningar gällande antalet parkeringsplatser som måste till för att ett bygglov ska beviljas. De verkar förnuftigt formulerade, ingenting att gå i taket över. Samtidigt har jag svårt att hitta uppgifter om vilka konsekvenserna skulle bli om man struntade i dem. Så jag prövar att jämföra lite med USA i stället. I Henry Grabars bok ”Paved Paradise”, (”Det stensatta paradiset”) drivs tesen att det är filosofin om fri parkering åt alla som har kört landet i botten. Lagarna för nybyggnation är i USA precis som i Sverige skrivna så att för varje kvadratmeter boyta krävs en viss parkeringsyta. Vill man då bygga på en tomt som förefaller rimligt stor för ett trevåningshus måste man se till att huset förses med ett visst antal parkeringsplatser på själva tomten för att inte öka risken för att folk parkerar på gatan. Antalet parkeringsplatser riskerar bli så pass stort att byggkostnaderna framstår som orimligt höga och kräver arkitektoniska lösningar helt och hållet anpassade efter antalet inhysta bilar. En entreprenör som vill bygga lägenheter för lågavlönade kan inte kringgå villkoren för bygglov utan måste skapa lika mycket parkeringsyta som för all annan nybyggnation. Parkeringsplatser i två källarplan skulle motsvara kraven men då höjs priserna för bygget så mycket att de tilltänkta familjerna inte längre har råd att flytta in. Ingen av dem har för övrigt någon bil. Minimikraven på parkeringsutrymmen har av amerikanska kommuner helt frankt använts i rasdiskriminerande syfte. Genom att slaviskt följa förordningar som tillkommit för att skapa frihet åt alla amerikanska bilister har man kunnat säkerställa att inga billiga bostäder byggs någonstans i samhället. Med matematisk exakthet krävs en inomhusparkering för varje anställd, en för varje utsatt bord i en simhall, en för var fjärde sittplats i en teater, en för var sjätte sittplats i en religiös byggnad, tre parkeringsplatser för en bokhandel, två parkeringsplatser för tre anställda i en fabrik och så vidare. Är företagen tillräckligt stora blir det stipulerade antalet parkeringsplatser så pass högt att många kommer att ligga mer än de tidigare nämnda tvåhundra metrarna från huvudingången. En anställds befordringsgång kan då enkelt avläsas i avancemanget på parkeringsplatsen.Den som funderar på att bosätta sig i en amerikansk förort bör känna till att garage ingår och har man garage bör man rimligtvis ställa en bil i det. Men att alla amerikaner har bil gäller inte längre. Enligt Grabar har tiotusentals garage illegalt gjorts om till bostäder i USA. Överkomliga hyror överväger behovet av plats för bilar man inte har råd med. Även i Sverige finns förstås problem med höga hyror och även här ser vi en mängd rättsfall rörande folk som utan lov gjort om sina garage till sovrum eller bostäder för uthyrning.Att informera sig om denna värld av expanderande asfalt kan nog försätta läsaren i en lätt dystopisk stämning, men för den panikslagne fickparkeraren i mig väcks ett visst hopp. Grabar spår att självkörande elbilar snart kommer att släppa av oss utanför kontoret eller mataffären varefter de själva letar upp en parkeringsplats, tills det är dags att köra oss tillbaka hem. Det är nästan så att jag ser fram emot att sätta mig bakom ratten igen. En ledig ruta uppenbarar sig, min bil passerar just lagom långt, lägger i backen och sätter på blinkern. Med roat lugn tittar jag snett bakåt – och låter mig fickparkeras.Jan Henrik Swahnöversättare och författareLitteraturHenry Grabar: Paved Paradise – How Parking Explains the World. Penguin books, 2024.

Hur för man vidare ett arv som består av ruiner? Sanjin Pejkovi tar med sin son till Bosnien, där lager av minnen staplas på varandra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Jag älskar de bosniska bergen” utbrister han. ”Jag med”, säger jag. Han tar upp sin mobil, börjar filma och kommentera topparna, så höga att man inte ser dem när man åker bil genom ravinerna. Vi är nära. Vi är i hans pappas hemland, på väg till hemstaden Jajce.Jag ljuger inte. De bosniska bergen har jag med tiden lärt mig att älska så innerligt och rent. Gröna, ståtliga. Hotfulla när de spottar ur sig stora stenar som då och då blockar bilvägarna som slingrar sig genom deras inre skugga. Oändliga köer på den virvlande vägen som bor granne med skog, flod, sten. Den porösa vardagen här.Slumprouletten gjorde att pojkens mamma och jag hamnade bredvid varandra på en fest 2500 kilometer från vår födelseort. Uppvuxna som grannar i en sömnig stad hittade vi vårt sammanhang en kväll i Sverige. Blev ihop, fick en son.I Jajce bor pojken och jag i den lägenhet som hans mamma växte upp i. Hon tvingades lämna den i krigets gryning, elva år gammal. Vår avkomma är elva år nu och traskar på samma golvparkett som hon för trettiotre år sedan. Tanken att pojken faktiskt kunde ha fötts och bott i staden vi nu besöker, om inte kriget brutit ut, är svindlande och slår mig med full kraft när jag ber honom posera vid ett björkträd som står vid håligheten som en gång i tiden varit min skola. För trettio år sedan en oskyddad och smal björk som darrade i vinden. Nu en mäktig påminnelse om tidens envetna gång.Som barn brukade vi besöka guden Mithras tempel. Man skulle, på grund av gamla vidskepelser, absolut inte röra statyn som visade Mithras muskulösa kropp brottandes med en tjur och en orm. Vi gjorde det ändå. En flygplansraket jämnade hela gatan med marken 1992. Gatan är återställd, det romerska templet från 300-talet inglasat med våra fingeravtryck kvar på Mithras och tjurens kroppar.Vi är omgivna av ruiner, fysiska och föreställda. I Jajce flyter tid och rum samman.Många har skrivit om de olika roller som ruiner kan spela i vår senkapitalistiska samtid. Medan jag guidar min son mellan olika tidsepoker och känner fantomsmärtor av de små spåren jag lämnat i stadens vrår, tänker jag på litteraturvetaren Andreas Huyssens tankar om nostalgi för ruiner. Huyssen menar att vår tids fascination för ruiner egentligen bär på en stilla längtan efter en dåtid som ännu inte hade förlorat sin förmåga att föreställa sig andra framtider. Att blicka tillbaka mot ruiner kan vara ett sätt att ifrågasätta den linjära idén om ständig utveckling. Berlin är för Huyssen ett slags “urban palimpsest” – en stad där historien ligger lager på lager, aldrig helt utplånade men heller aldrig helt intakta. Jajce är min palimpsest.Till vänster ett nytt tidshopp. En söndersprängd stugruin lutar sig mot ett mycket större nybygge på två våningar som i sin tur ligger ett par meter från den medeltida fästningenNär vi var små brukade vi stå på fästningens murar och kasta ner vattenfyllda ballonger. På bilar, folk. Man försökte jaga bort oss, få ifatt oss men vi var som små apor, just tillräckligt snabba och skickliga för att fly undan. Stadens historia var vår lekplats. Vi lekte jage och kurragömma i medeltida torn som använts ömsom för religion, ömsom för tortyr.På plätten inuti själva fästningen anordnades det fredskonserter före kriget. Vi stod på det eviga gräset, väntandes medan 1990-talets folkmusik ekade och studsade gentemot dess medeltida väggar. Varje armé som hade ockuperat Jajce under dess historia brukade hänga upp sin segerflagga. Även under 1990-talet. Under fästningen bodde vi som smekte dess stenar och klättrade på dess väggar i tron att vår framtid skulle vara annorlunda än den som fanns före oss. Vattenballonger ersattes av granater, vattenpölar på gatan färgades röda.Pojken vill höra allt. Ställer många frågor. Om kriget, om livet, släktingarna. Och jag svarar, förklarar, berättar. Han lyssnar mer koncentrerat än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Och ett abstrakt provisorium som efter flykten har varit mitt liv får verkliga konturer på ett annat sätt än tidigare. Jag förkroppsligas framför pojkens ögon. Mitt liv är inte muttrande sammanfattningar längre. Berättelserna har fått en fysisk inramning. Där spelade vi basketen, nu dribblar han framför den skeva korgen. Där satt vi på trapporna, rädda för de äldre. Nu sitter han på det översta trappsteget. En liten konung i sin pappas minnesrike. Dåtiden har materialiserats och fått samtida beklädnad.Skisser får liv. Det jag antytt när jag pratat om min barndom för honom i Göteborg får här verkliga konsekvenser. Här är spåren efter granatsplitter, här sköt krypskytten. Där föll de mäktiga raketerna som slog ut alla fönster i hela grannskapet. Här är gatan som såg ut som Hiroshima. Där fastnade jag med mitt stora huvud i balkongräcket. Där, på balkongräcket, klättrade min granne Edhem från balkongen under för att skjuta till mig en choklad eller kexförpackning.Vi hittar ett peacemärke som hans pappa sprayat på en smutsig vägg, precis innan kriget skulle bryta ut. En futtig detalj på en av stadens fula fasader, för mig ett litet vittnesmålsärr om att jag funnits här. Han går på mina gator, gör dem till sina. På bosniska heter det ”srce mi je puno”, mitt hjärta är fullt.Och ja, parallellt som jag berättar för sonen om hur det kom sig att vi sprayade olika symboler, tänker jag på den pojken, något år äldre än vad sonen är idag, som inte ens kunde föreställa sig den framtiden som väntar på honom bakom hörnet. Minnets ruiner reser sig som spökstäder var vi än befinner oss i Jajce.Under vår sista dag i Bosnien besöker vi kyrkogården i staden Banja Luka, där min mormor, hennes syster och deras föräldrar ligger begravda. Min mammas aska är sedan nio år tillbaka omfamnad av Uddevallas blöta jord. Mammas systers aska ligger i Vancouver. En evigt pågående utspriddhet, som fortsätter även i döden.Bodil Malmsten skriver i dikten Sorg: Före - efteråt. Det enda som finns är det obeskrivliga avståndet mellan innan det hände och när det har hänt. Är det någonting jag kan göra? Vi som blev skonade - ska vi känna lättnad? Vi är här.Och vi är här. En son och en pappa, ett arv byggt på ruiner, det enda beständiga i mänsklighetens historia.Sanjin Pejković filmvetareProducent: Karin Arbsjö

Punkare, beatniks och kristna subkulturer kan ta över världen. Men att den samtida litteraturen tillhör dem är ett missförstånd, menar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kultur är ett vanskligt begrepp. Antingen är det för smalt, och omfattar bara det som personer som är ointresserade av sådant kallar finkultur, eller så är det för brett, och inbegriper i stort sett allt mänskligt. För att skapa ordning kan man försöka specificera med olika förled, vilket Horace Engdahl gjorde i det tal han höll 2006, med den insinuanta titeln Högkultur som subkultur?Hade han rätt?Ja, om man får tro flera av vår tids skribenter. För sjutton år efter att det hållits trycktes talet på nytt i tidskriften Essä, med ett flertal tillhörande kommentarer. Även om vissa av författarna tog visst spjärn mot Engdahls tankar så stod den övergripande bilden klar: Högkulturen var marginaliserad till subkultur.Åh, jag kan verkligen önska att det stämde. Men tyvärr tror jag inte det. För även om Horace Engdahl talade om högkultur, så syftade han på något mycket snävare: Den konstnärligt relevanta skönlitteraturen. Det han egentligen ondgjorde sig över var hur den marginaliseras. Och då framstår talet om subkultur som ett försök att göra litteraturen cool, som ett sista räddningsförsök. Ge den förnyad vitalitet.Litteraturen har ju dock fortfarande viss status, som upprätthålls inte minst av Svenska Akademien, vilken omger den med en air av finhet. Vilket kan vara en del av problemet. Subkulturer kan vara elitistiska, men de uppstår aldrig i eliten.När vi pratar om kultur måste vi inse att villkoren för de olika konstarterna är helt olika. Konstmusiken lever nästan helt på offentligt stöd, men den är samtidigt ytterst vital, med verkligt internationell relevans. Dess publik är global och kan därför bli väldigt stor, även för sådant som uppfattas som smalt. Den kan vara exklusiv, men är inte någon subkultur. Konsten - måleri, skulptur, installationer, koncept och så vidare - fungerar på flera olika sätt, det finns så att säga olika nivåer. Men talar vi om den verkligt framgångsrika är det en dynamisk blandning av kritik, privata samlare och offentliga institutioner som lyfter konstnärskap till kändisskap. Konsten har länge präglats av sin unika marknadssituation, men den är verkligen inte på väg att bli någon subkultur. Där finns fortfarande pengar, och inte i gamla stiftelser, utan från nya, superrika elitkonsumenter. Att det på ett par decennier i Stockholm öppnade tre privata konsthallar säger allt. Det är knappast några obskyra rockklubbar.Filmen då? Det finns högkulturell film som visas på festivaler världen runt. En del kan få kommersiellt genomslag. Det är den nyaste av konstformer, och i den samsas en folklig mångmiljardmarknad, nationella prestigeprojekt, geniala auteurer och kommersiell smörja. Det finns filmklubbar med subkulturell prägel, men filmkonsten är inte någon subkultur.Litteraturen är speciell på flera sätt. Under årtusenden är det varit härifrån de andra konstarterna fått sina motiv. Nationella gemenskaper vilar ofta på just litterära verk, Italiens Dante, Englands Shakespeare, Tysklands Goethe. Under ett par hundra år har den skönlitterära prosan utgjort kulturens centrum. Det är den folk först tänker på då de tänker på kanon. En konstart som länge kunde förena exklusivitet och prestige med en stor marknad. Nu har den emellertid på mindre än femtio år, snabbt tappat stora delar av sin publik och sin prestige. Vad blir då kvar? Blir den en subkultur bara för att den blir mindre? Är det inte snarare så att den är på väg att bli irrelevant?För en företeelse blir inte en subkultur bara för att den är smal. Det räcker inte. Subkulturer arbetar med särskilda uttryck både för att skapa gemenskap inom gruppen och avskärma dem som inte hör till: klädsel, musik, uttryck, gester. Visst kan man inkludera historiska rörelser, men de mest typiska och kända subkulturerna är alla delar av den ungdomskultur som började utvecklas efter andra världskriget. Beatniks, hippies, mods, skinheads, punkare, synthare, hiphopare och så vidare. Lätt identifierbara. Ofta bildades de av ungdomar från arbetarklassen, som ett sätt att utveckla självkänsla och gemenskap i opposition mot de vuxna och samhällets auktoriteter. De har dessutom vanligen varit fientliga sinsemellan. I början av 80-talet var det stora slagsmål mellan punkare och kickers, till exempel. Är det detta som väntar litteraturen? Slagsmål kanske vore bättre än ljum samstämmighet åtminstone. Men nej, jag tror inte det.Punken är medelålders, men fortfarande kan man se tonåringar glida över Sergels torg med skinnjacka med nitar och anarkist-A:n. De vågar kanske inte använda riktiga säkerhetsnålar i näsan, eller måla svastikor på ryggen längre, men ändå. Subkulturer har i våg efter våg präglat nya generationer och de har ofta gått från att vara små och utmanande till att påverka hela kulturen i vid mening. Beatniks blev mode på nolltid. Hippies befriade vår sexualitet. Punken gick från att vara ett långfinger mot alla över huvud taget som var äldre än 15 till att på djupet påverka mode, design, konst, musik, inte minst genom idealet att göra det själv, do-it-yourself. Är Horace Engdahl på väg att bli punkare? Drömmen om subkulturen är drömmen om ungdomen. Men det enda säkra är att vi alla bara blir äldre.Nästan all kulturell förnyelse efter världskrigen har bubblat upp från subkulturerna. Och går man längre tillbaka och vidgar begreppet gäller detsamma den heroiska modernismens pionjärer, surrealister, dadaister, futurister och andra som ville omstörta hela det existerande etablissemanget. Även 1800-talets dekadenter och dandyer, romantiker och revolutionärer var på sätt och vis subkulturer, som med tiden tog över. Stravinskys Våroffer buades ut på premiären och impressionisterna, som numera pryder så många affischer, muggar och bordsunderlägg att de blivit uttjatade, refuserades av de högkulturella experterna och öppnade sin egen salong istället, som riktiga punkare. Det går att hitta flera exempel på hur subkulturella strömningar tagit över hela samhällen. Kristendomens framväxt under senantiken är ett paradexempel: från att ha varit slavars, kvinnors och förtrycktas religion svällde den och tog på några hundra år över hela Romarriket.Det skulle kunna komma en litterär subkultur. En ny grupp romantiker, med utmanande kläder och interna tidskrifter. Visst. Men högkulturen, och särskilt litteraturen, håller inte på att bli någon subkultur. Den håller på att bli marginell. Jag hoppas fortfarande på förnyad vitalitet i skönlitteraturen, även om den aldrig igen blir den massmarknadsprodukt den var under halvtannat århundrade. Men den förnyelsen, som kanske redan pågår långt ifrån salongerna, i någon subkultur i en förort till Jakarta, kommer vi inte att känna igen förrän den redan är på väg att bli mainstream. Det enda säkra är att kulturell förnyelse aldrig har presenterat sig redan lagerkrönt.Torbjörn Elenskyförfattare, kritiker och essäistKällorTidskriften essä nr 19-20 2023: Högkultur som subkultur? Red. Emi-Simone Zawall.

Dykarens grav tillhör den antika konstens juveler. Lars Rydbeck funderar över vilket meddelande om liv och död som försöker nå fram genom årtusendena. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nog så att den som vigt sitt liv åt att utforska antiken utvecklar en speciell känsla för vår västerländska civilisations bräcklighet.I juni 1992 stod jag för första gången under de tre monumentala doriska templen i Paestum-Poseidonia cirka tio mil söder om Neapelbukten.Grekerna är så närvarande med sin litteratur och kultur att det ibland kan kännas att som att de existerar här bland oss. Men vid åsynen av dessa tempel känner man på djupet hur de endast är skapelser för ett kort ögonblick i tiden.Även Poseidon, havsguden, som dyrkades här nere på havsstranden med blodiga brännoffer, har lämnat sitt heliga tempel.Ändå känner jag mig förbunden med dessa dyrkare av Poseidon som överlämnade sina liv åt havsguden och som trodde på hans hjälp. Jag skyggar för att säga att de blev bländade, förda bakom ljuset. De visste i alla fall inte att gudar dör precis som människor, att de inte är eviga.Före kristendomens inträde på arenan, drömde de gamla grekerna om ungdom och eros, ofta i samband med havet som alltid var närvarande. Deras bosättningar ligger som bekant alltid nära kusten och vattnet.Ett grekiskt ordspråk, som citeras av Platon i hans ålderdomsverk Lagarna lyder:”Han kan varken läsa eller simma”. Båda färdigheterna hörde till de förmågor som unga män, och för övrigt också unga kvinnor, utvecklade.Men nu satt jag alltså där vid en av dessa mäktiga kolonner i Paestum och såg ut mot Medelhavet. Min enkla måltid bestod av bröd, oliver och vin (i en termos).Mina vägledare, två kunniga stockholmsdocenter, sa att nu var det tid att uppsöka det lilla lokala museet. Det låg tio minuters promenad uppåt land.Och där väntade en total överraskning. Mina ciceroner tog mig omedelbart till en väl bevarad grav. Den lådformade interiören i kalksten mäter 1,93 meter gånger 0,96 meter vid basen och 0,79 meter på höjden. Men här är det inte storleken som betyder något.Av den grekiska konstens färgprakt återstår mest marmor, lergods och brons. Det är som i Fellinis film ”Satyricon” där huvudpersonerna stiger ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna.I Fellinis film ”Satyricon” stiger huvudpersonerna ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna i samma ögonblick som det avslöjas.Så inte här. Gravens väggar och tak är dekorerade med unika al fresco-målningar. Fresker som lyser klart med en kvalitet jag tidigare inte upplevt. Färgerna är utomordentligt väl bevarade.I själva locket ser man en vig ung man, med tydligt markerat kön, dyka ner mot böljorna. Han dyker från något som ser ut som våra moderna hopptorn. På de andra tre sidorna av gravens insida pågår ett symposium. Gamla män och ynglingar dricker och fröjdas. Det sker närmanden mellan de äldre och yngre, i höviska former, såsom seden bjöd. Dryckesfat, instrument och kransar i en erotiskt laddad scen. Glädjen tycks allt annat än gravlik. Det är storartat, men man måste också fråga sig: Vad betyder det? Freskernas placering på insidan av en grav ger dem en särskild laddning. Inför det yttersta var det dessa bilder som en gång skulle framhävas. Vad är det för meddelande om liv och död som försöker nå fram till oss genom årtusendena?Jag gör inte längre långa resor. När jag ser bilder som någon bekant på sociala medier lägger upp från en grekisk kvarlämning jag aldrig besökt så tänker jag: Dit kom jag aldrig.Men lyckligtvis är jag inte för gammal för att resa och till och med dyka ner i böljorna från min fåtölj. Jag återser Paestum och dess mystiske dykare genom Tonio Hölscher, en ansedd tysk professor emeritus i klassisk arkeologi. I boken som på engelska fått titeln ”The Diver of Paestum” gör han upp med standardtolkningen av motivet, en tolkning som i praktiken varit allenarådande sedan graven upptäcktes den 3 juni 1968. Den säger att dykaren dyker från ett liv Här och Nu ner i Dödens Hav. Symposiet blir då närmast ett slags ”gravöl”.Men som Hölscher visar är inte Paestum-dykaren ensam i den antika bildvärlden. Liknande dykscener förekommer på vasmålningar så väl som i steninristningar vid havet, framför allt på ön Thasos. Grekiska pojkar (och även flickor) har tyckt om att dyka. Så manifesterar de sin glädje över att leva och över att kunna behärska sin kropp.Hölscher framför sin tolkning med en sådan glädje i formuleringarna att åtminstone jag blir helt övertygad om att de tidigare forskarna missletts och låtit vår moderna uppfattning om vad för slags bilder som passar en gravplats styra tolkningen.Så skiftar den allvarliga stämningen runt kalkstensplattorna i Paestum. Och när den sorgsna symboliken i dödens närhet skingras, framträder livet självt som prisas i klara färger. Och även symposiescenen blir till vad den först framstått som: En hyllning till livet och en protest mot dödens oundviklighet.Den grekiska litteraturen är full av dystra påstående om den futila existens som tilldelats oss endagsvarelser. Det allra bästa vore att inte bli född; och näst bäst att dö så fort som möjligt efter att man fötts, som den mytiske Silenos ska ha uttryckt saken. Men den grekiska kulturen visar på något annat. Skönhet och omsorg i varje detalj, konst och musik i varje element av tillvaron. I stället för ett hopp i dödens hav: Det perfekta dyket – rakt ner i livet.Lars Rydbeckantikforskare med Nya testamentets grekiska som specialitetLitteraturTonio Hölscher: The diver of Paestum – youth, eros, and the sea in Ancient Greece. Översättning från tyska: Robert Savage. John Wiley and sons ltd, 2025.

I tider av mätningar och regler missar vi det mest grundläggande konceptet för framgång: tillit. Eva-Lotta Hultén argumenterar för större människokunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Filmen hade redan börjat när jag kom till biografen och mina vänner hade gått in. Kvinnan bakom biljettdisken förklarade att det var strul med kortapparaten och bad om kontanter men min plånbok var tom. Jag tänkte just ge upp och gå hem när killen bakom mig i kön knackade på min axel och erbjöd sig att låna ut biljettpengar: ”Du kan gå och ta ut efter filmen och lämna här i kassan så hämtar jag pengarna när min film är slut.” Vi var fullständiga främlingar för varandra men han stressades av min situation och valde att hjälpa – och lita på – mig.I de nordiska länderna har vi länge haft en internationellt sett mycket hög nivå av tillit. Merparten av oss utgår från att andra människor är välvilliga. Det är också på den premissen vi har byggt vårt samhälle. Och omfattande forskning visar att tillit kan kopplas till motivation, ansvarstagande, kreativitet och effektivitet. Men organisationsforskaren Louise Bringselius varnar för en utveckling bort från tilliten och mot en institutionaliserad misstro. Den yttrar sig i detaljstyrning, formalism, hårda krav och ett starkt fokus på tvång och bestraffning. Vilket i många länder redan lett till en försvagad demokrati, och inom många organisationer till ökad vantrivsel, sämre hälsa och lägre produktivitet. När vi följer regler och hierarkiska 'beslutslinjer', som ska säkerställa att allt går rätt till hindras vi från att använda vårt omdöme och ta ansvar där vi kan.Bringselius tar i boken ”Tillitsprincipen” trafikkaoset på E22 utanför Kristianstad 2024 som exempel. Runt tusen fordon fastnade i masskrockar på grund av omfattande snöfall. Men allt förvärrades av att ingen med reellt inflytande över situationen vågade eller tilläts ta egna initiativ. En privatperson erbjöd sig till exempel att klippa upp mitträcket men fick aldrig något svar eftersom räddningspersonal på plats inte hade tillåtelse att fatta sådana beslut. En ambulans med en svårt sjuk person blev därför stående i sju timmar på motorvägen.Regler och mätningar får oss att glömma en gammal kunskap: den som litas på gör för det mesta sitt bästa. I skolans värld har jag länge stört mig på att man blandar ihop begreppen krav och förväntningar. Det finns starkt forskningsstöd för att höga förväntningar gör att elever presterar bättre, medan höga krav riskerar att leda till stress, ångest och sämre resultat. Vilket egentligen inte är förvånande eftersom det är två diametralt olika sätt att förhålla sig. Krav kan präntas ner och följas upp. Förväntningar finns i det mellanmänskliga och är betydligt svårare att dokumentera på ett entydigt och till siffror överförbart sätt. Och medan förväntningar handlar om tillit: ”jag tror dig om att klara detta”, handlar krav om makt: ”jag kan belöna eller straffa dig utifrån hur du presterar”. Denna sammanblandning av krav och förväntningar är inte bara ett fenomen i skolan utan i allt högre utsträckning även på jobbet och i samhället. Det riskerar att leda till underkastelse och anpassning i stället för ansvarstagande och jämlikhet, vilket kan vara skadligt på så gott som alla områden.Många av de beslut som minskar tilliten fattas säkert med goda intentioner. Vi vill säkra kvaliteten i verksamheten, förhindra misslyckanden, öka tryggheten för individer eller minska brottsligheten. Men vi tror att vi måste kräva, belöna eller bestraffa för att få människor att göra rätt eller prestera. Den idén bygger på att vi människor skulle drivas bara av att lusten att vinna eller rädslan att förlora något. Och det är ett felaktigt antagande om hur vi fungerar. Vi är inte rationella utan relationella. Vi vill tycka om, bli omtyckta, känna mening och få bekräftelse på att våra åsikter och känslor spelar roll – och vi vill bli litade på. I själva verket är det främst andras erkänsla, egen stolthet och en längtan att vara del av något större som driver oss.Långa sjukskrivningar och förtidspensioner ser ut ha ett starkt samband med brist på inflytande och delaktighet – och att tillitsbrist är skadligt för en relation vet nog de flesta av egna erfarenheter. Att den institutionaliseras och blir opersonlig gör nog inte saken bättre. Företag och skolor som främst fokuserar på resultat får sämre utfall än de som även arbetar med omtanke och trivsel. Tillit och syfte förstärker varandra och skapar förutsättningar för högre nivåer av oxytocin i våra kroppar, vilket i sin tur leder till lycka. Glädje på jobbet kommer från syftesdrivet arbete inom ett team med tillit, menar Louise Bringselius.Statsvetaren och den internationellt renommerade tillitsforskaren Bo Rothstein pekar i boken ”Grundbulten” på att idén om uppifrån kommande incitament för att få personal att prestera dessutom ofta slår fel, eftersom order från cheferna ju bygger på information som medarbetare delgett ledningen. Om de anställda vet att det de berättar kommer att användas för att öka styrningen av dem själva så undviker de att ge alla relevanta upplysningar.På statlig nivå har vi redan vänt en negativ spiral av låg tillit en gång. En fransk ambassadör som besökte Stockholm på 1770-talet beskrev den politiska kulturen i Sverige som präglad av massiv korruption i alla riksdagens ständer och hela samhället. Bo Rothstein beskriver de reformer som gjorde Sverige till ett högtillitsland som språngvisa kvalitativa samhällsförändringar som förändrade den svenska statsförvaltningens legitimitet, från 1840-talet och framåt. Bland annat genomdrevs reformer av skolsystemet, lika arvsrätt för män och kvinnor, religionsfrihet, avskaffande av många adliga privilegier, kommunalt självstyre, omorganisering av centrala ämbetsverk och ett pensionssystem för statstjänstemän.Idag ser Rothstein en växande ekonomisk ojämlikhet som ett hot med tilliten. Hög ojämlikhet i ett samhälle minskar förtroendet inte bara för andra människor utan också för samhällsinstitutionerna. Rothstein argumenterar för att demokratiskt styrda företag, där medarbetare tillsammans äger och styr organisationen, kan vara en väg framåt. Sådana har varit föremål för forskning i decennier och de klarar sig ekonomiskt mycket väl, betalar högre löner och har betydligt högre andel nöjda medarbetare än traditionellt ägda företag.Vi kan ha samma mål, som ett samhälle med tydliga spelregler, men olika vägar dit. Och vägvalen tycks spela stora roll. Vilka effekter har vårt val av styrning utöver de avsedda? Vad väljer den av manualer dirigerade medarbetaren att göra när hen upptäcker att det går att optimera arbetsprocessen men att ingen bryr sig? Och vad gör minskat elevinflytande med ungas syn på demokrati och med den redan höga psykiska ohälsan? Vi vet nog svaret. Lyckliga relationer såväl som lyckliga organisationer och nationer bygger på mod. Man måste kasta sig ut, lägga något av sitt öde i den andres händer. Visa tillit. Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturLouise Bringselius: Tillitsprincipen – 12 vägval för kreativa och modiga organisationer. Natur och Kultur, 2024.Bo Rothstein: Grundbulten – tillit och visionen om en liberal socialism. Fri Tanke, 2023.

Har man hela världen som hem drabbas man inte av vissa platser blir ogästvänliga. Man tjänar rent av på att grupper ställs mot varandra. Jimmy Vulovic funderar över elitens makt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid konstmuseet skulle det kunna stå ristat ”Tillträde endast för konstälskare”. Men det behövs inte. Alla förstår ändå att det är så, att du framme vid kassan förväntas ha ett gott kulturellt kapital, en osynlig entrébiljett av smak och preferenser samt förmåga att sätta de rätta orden på frågor om vad som kan anses vara bra eller dålig konst, fin eller ful, evig eller dömd att gå under med tiden som den skapats i. Talar du rätt så tillhör du. Saknar du ord eller talar fel tillhör du inte. Och i så fall tillmäts du givetvis heller ingen som helst betydelse då sanna konstälskare träter om vad som är bra, fint och evigt. Allt det här är naturligtvis gammal skåpmat för vilken nutida dussinakademiker som helst som har läst sociologen Pierre Bourdieu. Länge har det vid universiteten talats om hur föreställningar samt samtal om smak helt omärkligt, outtalat, utkristalliserar, avgränsar och rangordnar sociala grupper i relation till varandra. Ändå finns det, vill jag hävda, i hans idéer om den makt som höljs i ett specialiserat språk om konst fortfarande något intressant att se, inte minst därför att de gör att vi bättre förstår även vår tids polariserade politiska tillstånd. I exempelvis Language & Symbolic Power pekar han på att också politikens fält omgärdas av strikta inträdeskrav och att politikens specialiserade språk resulterar i en sorts censur då tydliga gränser också dras för vad som är ”politically thinkable”.”We are the 99 percent!” Det vänsterpopulistiska Occupy Wall Street-slagordet spreds över världen som en följd av 2008 års omvälvande finanskris. Udden var riktad mot en globaliserande elit som högt ovanför den absoluta majoritetens huvuden kontrollerade en vulgärt stor andel av samhällets ekonomiska och politiska resurser. Rörelsen växte snabbt. De 99 procenten tycktes ha fått nog. Medborgare! Du är ingen undersåte, ingens slav, så res dig upp! Men det var länge sedan nu. Det var på den tiden då vänsterpolitiker oftare och tydligare pratade om ekonomisk rättvisa i stället för identiteter. Och nog är det väl ändå en händelse som ser ut exakt som någons väl sammanhängande tanke att den överväldigande majoriteten ungefär då fick syn på några andra populister som konstigt nog också sa sig tala för en tyst majoritet och som dessutom också pekade ut en global elit bortom all kontroll och som också tyckte om att prata om identiteter, fast från rakt motsatt håll. Vänster- och högerpopulisterna passade på så vis som hand i handske. De blev perfekta antagonister som på var sin sida av politikens fält skrek och pekade finger åt varandra, förenade i att hon, han, hetero, homo, svensk, invandrare, kristen, muslim, cis och trans är viktigare ord att kriga om än de 99 procent och den tysta majoritet där alla identiteter rimligtvis finns och väl även klarar vardagen tillsammans. När kulturkriget bröt ut fångades politiken i dess språk. Samtidigt växte sig i ingenmanslandet mellan de två majoriteterna den ekonomiska ojämlikheten ännu större.”Häftiga ideologiska bataljer utkämpas om perifera angelägenheter.” Så karaktäriserar redan i mitten av 1990-talet den amerikanska historikern Christopher Lasch politikens diskurs. Han gör det i boken Eliternas uppror och sveket mot demokratin från 1995. Där slår han även fast att politiken har fått en overklig, artificiell, karaktär som ”visar att den är isolerad från gemene mans liv och i hemlighet är viss om att de verkliga problemen är olösliga”. De breda folklagrens politisk-demokratiska strider är performativa skådespel medan en liten elit egentligen styr samhällsriktningen, exempelvis genom att definiera de problem som är viktigast att lösa, helt enkelt bestämma det politiskt tänkbara och kontrastera det mot vad som sägs vara otänkbara orimliga krav. Ett kvarts sekel senare konstaterar också David Goodhart i sin bok Huvud Hand Hjärta: Den nya kampen om erkännande och status att globaliseringen frambringat en högutbildad elit som idag bestämmer politikens egentliga liv. Eliten består av exempelvis företagsledare, politiker, akademiker och andra sorters experter. De kommer i regel från ungefär samma skolor och utbildningar och delar centrala värderingar, talar samma språk helt enkelt. Han kallar dem för Varsomhelstare och de har till skillnad från Någonstansarna tjänat på och därför fullt ut bejakat det globala gräns- och nationslösa samhället. Någonstansarna däremot, är alla de stackare som förlorade jobb, status och inflytande då produktionen flyttade till billigare platser. Och, kan jag väl få tillägga, hamnade på helt olika sidor kring ingenmanslandet.Under industrialismens 1900-tal kom politikerna oftare från Någonstansarnas led och pratade givetvis därför även deras språk. Många av dem ställde sig i ingenmanslandets mitt och talade stolt om det allmännas bästa. Ur det föddes en professionell politisk klass med ett eget språk. Och i takt med att det politiska fältet förändrades blev det inte längre lika naturligt för vare sig de 99 procenten eller den tysta majoriteten att vistas där, annat än som massmediekonsumenter då och då. Specialiseringen och dess språk är, åtminstone för den som ser saken med Christopher Laschs och David Goodharts blick, ett effektivt sätt att hålla massorna borta från det politiska livet, så att eliten kan få råda ifred. Och de har goda skäl för att vilja det. För samtidigt som de privilegierade, berättar Christopher Lasch, drivit politik som inte gynnat de breda folklagren har de själva ”gjort sig oberoende både av de sönderfallande industristäderna och av offentliga tjänster i allmänhet”. Deras barn går i bra skolor. Lysande framtider väntar dem.De lever förstås heller inte i områden där våld och konflikt riskerar att när som helst slå till hårt och brutalt. Eliten har helt enkelt gjort det enda rimliga, fortsätter han, då de avlägsnat sig från samhället de skapat. De är en liten minoritet och vill ha det så. Polarisering, misstro, osäkerhet och rädsla ser till att det förblir så. Att söndra är också ett sätt att härska.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författareLitteraturChristopher Lasch: Eliternas uppror – och sveket mot demokratin. Översättare: Margareta Eklöf. Karneval förlag, 2024. David Goodhart: Huvud, hand, hjärta – den nya kampen om erkännande och status. Översättare: Christian Nilsson. Bokförlaget Stolpe, 2023.

Att terrorism inte definieras av FN är ett problem. Det menar Henrik Lagerlund som funderar över några försök att nagla fast begreppet. Bland andra Benjamin Netanyahus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs ofta att den enes frihetskämpe är den andres terrorist. Yasser Arafat, grundaren av PLO och själv kallad terrorist av både Israel och USA, sa i FN 1974 att: “Skillnaden mellan en revolutionär och en terrorist ligger i anledningen till att var och en kämpar. Den som står upp för en rättvis sak och kämpar för sitt lands frihet och befrielse ... kan omöjligen kallas terrorist.” Men riktigt så enkelt är det förstås inte.Orden “terrorism” eller “terrorist” härstammar från det sena 1700-talets franska revolution och terrorvälde. Terrorn beskrevs då som något som infördes uppifrån för att folket skulle kunna återfödas, eller, som de själva sa, för att etablera “en generell tendens mot det goda”. Orden användes på liknande sätt om den så kallade “röda terrorn” av bolsjevikerna under det ryska inbördeskriget 1918. Det var också en sorts statsterror riktad mot medlemmarna i kontrarevolutionen; den så kallade “vita rörelsen”. Terrorismen bestod av massdeportationer och arresteringar av så kallade dissidenter.Terrorism som vi känner den idag och som begås av enskilda personer mot stater eller statens invånare är ett mycket senare fenomen som började växa fram omkring andra världskriget. På 60- och 70-talen framträder många av de sammanslutningar som kom att associeras med begreppet, grupper som PLO, ETA, IRA, RAF, FLQ och så vidare. Deras motiv var främst nationalistiska eller ideologiska.En av den första organisationerna av den här typen var den paramilitära sionistiska rörelsen Irgun som angrep både araber och britter i ett försök att etablera en judisk stat på båda sidor om Jordanfloden. 1938 sprängde de landminor på en fruktmarknad i Haifa och dödade 74 människor, 1946 sprängde de King David hotellet i Jerusalem och dödade 91 personer och 1948 anföll de tillsammans med Sternligan den arabiska byn Deir Yassin och dödade 254 av dess invånare. Båda dessa terroristgrupper absorberades i den israeliska armén 1948. Och Irguns ledare Menachem Begin blev senare Israels premiärminister 1977—1983 och fick dela på Nobels fredspris.Idag är nog den religiöst motiverade terrorismen mest spridd. Exempel på sådan är attacken mot Tokyos tunnelbana 1995 av den buddhistiska sekten Aum Shinrikyo. Enligt polisen var attacken ett sätt att påskynda apokalypsen, men enligt åklagaren var avsikten att störta regeringen och installera sektledaren Shoko Asahara. Ingen vet säkert. Ett annat exempel är bombdådet i Oklahoma City 1995. Enligt Timothy McVeigh var bombningen ett sätt att hämnas på FBI för belägringen i Waco, Texas. En brand uppstod då FBI försökte storma en bondgård där en sekt känd som Davidianernas vistades. 76 personer, varav 26 barn, dog i branden. Det mest kända terrordådet med religiöst motiv är naturligtvis attacken på World Trade Center i New York av al-Qaida den 11 september 2001.Än idag finns det ingen vedertagen definition av terrorism inom FN utan istället en rad olika konventioner och deklarationer som fördömer terrorism som en kriminell handling. Ett problem med det är att begreppet ständigt politiseras och sålunda används på olika sätt världen över. Under en intervju med ABC News 1998 sade Osama bin Laden att: “Terrorism kan vara lovvärt och det kan vara förkastligt. Att skrämma en oskyldig person och terrorisera dem är förkastligt och orättvist […] Den terrorism vi utövar är av det lovvärda slaget, för den är riktad mot tyrannerna och angriparna och Allahs fiender […] som begår förräderi mot sina egna länder och sin egen tro och sin egen profet och sin egen nation.” I ett senare brev till det amerikanska folket publicerat i den brittiska tidningen Observer 2002 rättfärdigade han 11 september-attackerna på vanliga människor med att de själva valt den regering som stöder Israel och de på så sätt kan anses vara medskyldiga till den amerikanska statens handlingar. Demokratin användes alltså som ett sätt göra ”oskyldiga” människor till skyldiga, vilket skulle trolla bort begreppet terrorisms relevans.Tanken att det är just oskyldiga som attackeras är nämligen avgörande i alla försök att definiera terrorism. Det är en attack på vanliga människor och inte soldater eller personer som direkt deltar i en konflikter. I en av sina böcker om terrorism skriver en annan av Israels senare premiärministrar – Benjamin Netanyahu – att terrorism är en ny form av organiserat våld mot demokratiska stater som vuxit fram sedan 1960-talet. Han ger också följande definition: ”Terrorism är ett medvetet och systematiskt angrepp på civila för att ingjuta rädsla för politiska syften.”Med politiska syften avser han även ideologiska och religiösa motiv. 11 september-attackerna faller inom denna definition. Det var en medveten attack på civila. Den var religiöst motiverat och den ingöt mycket rädsla. Det är svårt att säga om motivet var att ingjuta rädsla eller om det var att åstadkomma en politisk förändring i USA:s politik. Kanske är det en svaghet med definitionen att den är oklar, men den innehåller den centrala idén att den verkliga måltavlan inte är den direkta, det vill säga de civila som attackeras direkt inte är de egentliga målen. Det är kanske det som är så fruktansvärt med terrorism. De dödade eller skadade bara är medel för något annat mål som är politiskt eller religiöst.Filosofer har främst fastnat för två frågor när det gäller terrorism: dels hur den ska definieras, dels om den under vissa omständigheter går att rättfärdiga. Nästan alla verkar dock överens om att det senare inte är möjligt, just på grund av att det förutsätts att offren är civila. Som i den australiensiske filosofen Tony Codys inflytelserika definition där terrorism beskrivs som ”en organiserad användning av våld för att angripa icke-stridande eller deras egendom för politiska ändamål.” Med ”icke-stridande” menas personer som inte deltar i själva konflikten och sålunda är oskyldiga.Ett av skälen till att detta betonas är att terrorism inte bara är något som riktas emot demokratier som Netanyahu hävdar utan också förekommer i krig och även kan begås av stater. Vanliga exempel i diskussionen är de allierades terrorbombningar av Tyskland, framför allt Dresden, under andra världskriget, eller atombomben över Nagasaki. Enligt många filosofer exempel på statsterrorism.I mitten av 2020-talet, i samband med den intensiva diskussionen om huruvida den laddade termen folkmord beskrev Israels agerande i Gaza, fanns alltså redan ett annat begrepp som i etablerade definitioner mer än väl kunde förklara allvaret i handlingarna: Terrorism. Som jag tolkar skeendet faller det under Codys definition, men kanske rent av under Netanyahus egen.Henrik Lagerlundprofessor i filosofiLitteraturBenjamin Netanyahu: Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorists. Farrar, Strauss & Giroux, 2005. (Reviderad upplaga efter 11 september).C.A.J. Coady: The Meaning of Terrorism. Oxford University Press, 2021.

Vad pratar vi om när vi pratar om kärlek? Emma Engdahl tar Raymond Carver till hjälp när hon funderar över allt som misstas för kärlek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland bär vi små övertygelser som kroppen minns före orden. Vi går in i ett mörkt rum och handen hittar strömbrytaren, som om ljuset alltid suttit där. Ett barn somnar mot en filt, som om trådarna i sig bar trygghet. Det är inte filten som lugnar, men kroppen minns hur trygghet brukar kännas.Så går vi också in i kärlek. Som om allt redan var bestämt: som att du alltid ska förstå mig, som om jag aldrig ska lämna dig. Vi vet bättre – men låter oss svepas med. Det kan vara vackert. Och farligt.När jag försöker höra hur kärlek låter återvänder jag till köket i Raymond Carvers ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”. Fyra personer. Gin i glasen. Eftermiddagsljuset som långsamt skymmer. De prövar ordet, låter det gå runt som iskuberna i glasen – kalla, blanka, svåra att greppa. Där finns inte svaret, men friktionen som visar hur ordet glider oss ur händerna.Terri berättar om sin förre man, Ed. Han slog henne och sa: Jag älskar dig. När hon ville lämna honom drack han råttgift. Det låter som mörk komik, men i magen känns det allvarligt. Vi känner igen logiken: jag vet mycket väl – men ändå. När rädslan för förlust växer klär den sig i kärlekens språk. Det blir lättare att stå ut om vi kallar kontroll för omsorg.Vid bordet sitter också Mel, hjärtläkaren. Han talar om kärlek som något rent och andligt, större än svartsjuka. Han berättar om ett äldre par som överlever en bilolycka, gipsade från topp till tå. Det som gör mest ont, säger han, är inte smärtan – utan att de inte kan se varandras ansikten. Där skymtar något sant: kärlek som uppmärksamhet, ett ansikte för ett annat ansikte.Men när Terri berättar lutar sig Mel fram – inte för att ta emot, utan för att korrigera. ”Det där är inte kärlek,” säger han. Han vill hjälpa, men gör samtalet till ett språkprov: rätt och fel, rent och orent. Och nästan i förbigående erkänner han, efter några glas, att han ibland fantiserar om att döda sin exfru. Höga ideal. Hård ton. Ord som tappar sin kropp.Det som saknas i Carvers kök är inte intelligens, utan närvaro. Mel vill ha rätt om kärlek i stället för att vara i den. Han väljer definitionen framför ansiktet mitt emot.Kroppar kan lugna varandra. En andning som följer en annan. En hand som vilar på en skuldra. Ett ansikte som väntar in blicken. Så lär sig spädbarn trygghet. Så minns vuxna den också, fast vi glömmer att vi minns. När det där saknas börjar vi stapla argument i stället för att lyssna. Samtalet blir ett spel, inte ett möte.Kroppen lärde sig tidigt hur närhet känns. Om den första närheten bar rädsla – höjda röster, tvära kast, iskyla efter värme – lagras den blandningen som en karta: så här känns det när jag hör till. Senare söker vi samma blandning igen, inte för att vi vill ha smärta, utan för att nervsystemet känner igen sig. Knuten i magen misstas för kärlekens intensitet. Smärtan blir beviset: nu är det på riktigt. Men det är inte dumhet. Det är minnen i kroppen.Och sådana minnen kan bara läras om genom ny trygg närhet – inte genom föreläsningar. Trygg närhet låter så här: någon kommer när de säger att de ska komma. Rösten förblir mjuk även i oenighet. Konflikten hotar inte bandet. Orden följs av handling.Kärlek är inte att vinna diskussionen. Det är att orka reparera. ”Förlåt – jag tappade dig. Kan du säga igen?” Sådant är litet men tungt. Det betyder: du är viktigare än min stolthet.Att hålla rytm: en promenad utan skärm, en fråga som faktiskt besvaras, en tyst frukost som får vara tyst – därför att tystnaden är gemensam, inte ensam. När någon stannar, lyssnar, håller rytm med oss, händer något i kroppen: pulsen sjunker, axlarna släpper. Nervsystemet säger: jag kan vila här.Det är svårt att älska utan den vilan. Och lätt att kalla något kärlek som bara är kamp när den saknas.Jag prövar ordet kärlek där det måste bära: Blir jag större eller mindre bredvid dig? Får min röst finnas utan att kvävas av din? Om jag måste bli tyst för att få vara kvar – då är ordet på fel plats, hur vackert det än låter.Låt oss tända ljuset vid Carvers bord. Om någon säger ”jag älskar dig” och mitt liv krymper, om mina vänner försvinner, om jag tippar på tå för att inte väcka ett raseri – då är det inte kärlek. Det är rädsla. Kontroll. Beroende. Det är inte hårt att säga så. Det är omsorg om det levande.Och låt det gipsade olycksparets sorg stå kvar som motbild: att inte kunna se varandras ansikten. Det gör ont därför att det pekar rakt in i kärnans enkelhet: kärlek är att vara synliga för varandra. En blick som återvänder. En röst som inte lämnar. En hand som söker utan att greppa.Men kärleken behöver också glittret: kyssen på perrongen, skrattet vid diskhon, meddelandet som drar ut över natten. Bara den får ha en scen att vila på: ”Jag kommer. Jag lyssnar. Jag stannar.”Så vad blir kvar av Carvers kök? Kanske reste sig någon och tände lampan. Kanske sa någon: ”Terri, jag vill inte att du blir liten här.” ”Mel, vill du prova att fråga i stället för att förklara?” Kanske tog någon ordet ur luften och fäste det vid händerna.För kärleken avgörs inte i vad vi säger, utan i vad vi gör. Den är glaset vatten. Frågan. Pausen. Det vi väljer när ingen ser.Jag stannar i Carvers kök inte för att få facit, utan för att minnas hur skört ordet är i våra munnar. Det kan betyda våld. Det kan betyda blick. Det kan betyda glitter. Det kan betyda samförstånd. Mellan de betydelserna måste vi välja varje dag – inte genom att vinna, utan genom att göra det kärleken kräver: hälla upp, lyssna om, be om ursäkt, tända lampan, säga jag hör dig – och mena det.Emma Engdahlsociolog och författareLitteraturRaymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Översättare: Kerstin Gustafsson. Bakhåll, 2022.

En mild borgerlig intellektuell psykiatriker och en militant ideolog som glorifierade revolutionära bönder. Farshid Jalalvand funderar över Frantz Fanons motsägelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ramadan i maj 1955 i Algeriet, och Frantz Fanon, överläkare i psykiatri vid Blida-Joinville-sjukhuset. sitter i sin bil och tänder en cigarett. Samtidigt som han drar sitt första bloss märker han hur en okänd man närmar sig bilen. ”Släck ciggen om du inte vill få allvarliga problem”, varnar främlingen på arabiska. Den algeriska självständighetsrörelsen FLN hade nyligen uppmanat till bojkott av tobaksvaror producerade i kolonialmakten Frankrike. Den som bröt mot det riskerade att få näsan avskuren – eller något ännu värre.Man skulle kunna tro att en sådan brysk tillrättavisning skulle uppfattas som hotfull eller kränkande. Men för Fanon, en kulturellt fransk västindisk läkare som hade sökt sig till Algeriet på grund av bristande karriärmöjligheter i Frankrike, blev den istället en livsomvälvande positiv vändpunkt. Den främmande mannen hade misstagit den svarte Fanon för en av sina – det var nämligen bara algerier som omfattades av cigarettförbudet. För en vän berättade han senare: ”Jag kände att jag hade blivit tilltalad som en av de egna”. För en person som under hela sitt vuxna liv hade känt sig alienerad från samhället blev detta inlemmande i en gemenskap ett huvudskäl till att han strax därefter anslöt sig till den algeriska självständighetsrörelsen.Det är otroligt vad den Andres blick kan göra med en.Frantz Fanon var född och uppvuxen i en välbärgad borgerlig familj i den franska kolonin Martinique. Under andra världskriget for den unge idealisten över Atlanten och anslöt han sig som volontär till den franska befrielsearmén för att kämpa mot nazisterna. Han blev allvarligt sårad i strid, mottog medalj för uppvisat mod, och fick som belöning för sin krigstjänstgöring studera valfri utbildning i Frankrike efter kriget. Han bestämde sig för att plugga till läkare vid det framstående universitetet i Lyon. Men studietiden blev inte som förväntad. Den inskränkthet och rasism han mötte i Frankrike utgjorde bakgrund till hans klassiska studie i rasismens psykologi – ”Svart hud, vita masker”. Ett av flera tongivande verk han författade under sitt korta men händelsefulla liv, innan han dog i leukemi, bara 36 år gammal.Det mest inflytelserika av dessa verk – ”Jordens fördömda”, med förord av Sartre – är ett stridsrop för de koloniserades väpnade kamp mot kolonialmakter världen över. Boken färdigställdes i exil i Tunis, delvis genom diktamen av den svårt cancersjuke Fanon. Då hade han sedan länge tvingats lämna Algeriet, efter att ha kritiserat kolonialmaktens förtryck av araber och berber. Han hade blivit FLN:s internationella talesperson och redaktör för rörelsens tidning. Hans liv kan på många sätt betraktas som en serie av motsägelser: den milda psykiatrikern som var en militant ideolog, den karibiske fransmannen som blev en talesperson för en arabisk revolutionär rörelse, den borgerliga intellektuelle som framförallt glorifierade revolutionära bönder.Men det är en annan motsägelse jag fastnar för. Eller kanske ingen motsägelse, men en händelse som kan ses som den raka motsatsen till incidenten med cigaretten, men som på samma sätt kom att prägla honom i grunden.William Shatz berättar i biografin ”The Rebels Clinic” hur Fanon som ung läkarstudent blev utpekad av en liten, vit pojke på tåget i Lyon. “Titta mamma, en négre. Mamma, mamma, le négre kommer att äta upp mig!” Pojken – genomsyrad av alla de koloniala fördomarna om vilda kannibaler – skakade av rädsla. Fanon skrev om händelsen i ”Svart hud, vita masker”: “Jag fick tillbaka min kropp utfläkt, sönderdelad […] All denna vithet som förbränner mig. Jag slår mig ner vid elden och upptäcker min hud. Jag hade inte sett den förut.” När barnets mamma försökte släta över situationen genom att högt säga “titta vilken vacker négre”, svarade Fanon trotsigt: “den vackra négren ber er dra åt helvete, madame!” För någon som längtade efter att bli sedd som en medborgare bland andra, blev den tvångsmässiga fixeringen vid hans hud ett ständigt blödande sår; beviset på att han aldrig skulle kunna undfly stigmat av sin pigmentering.Jean Paul Sartre, en av Fanons främsta inspirationskällor, hade tidigare skrivit om hur juden först blir varse sin judenhet – i bemärkelsen något negativt utmärkande – i mötet med antisemiten. Simone de Beauvoir hade skrivit de kända orden: “man föds inte till kvinna, man blir det”. Nu kunde Fanon addera den koloniala upplevelsen till existentialismens teoribygge: Den svarta människan, berövad sin mänsklighet och individualitet, blir först “svart” i mötet med den icke-svarta blicken, reducerad till en ansiktslös medlem av en flock vildar.Ett sätt att sammanfatta dessa betraktelser är att ens identitet skapas i förhållande till den Andre.Vem är algerier? Vem är svart? Vem är kvinna? Vem är svensk?Om vi ska tro existentialisterna handlar inte identitet om hur någon känner sig inombords, utan om hur hon blir sedd av andra. Individen står maktlös inför sin egen identitet, och i förlängningen därmed sin egen plats på jorden. Det är en fruktansvärd sanning. En sanning som lägger ett stort ansvar på oss som medmänniskor.Idén har sitt ursprung i Hegels herre-slav-dialektik. I “Andens fenomenologi” skriver den tyska filosofen att ett självmedvetande endast uppstår i relation till ett annat. När två medvetande möts uppstår en maktkamp, där den ena till slut blir herre och den andra slav. Eftersom det är bättre att vara något än inget, finner sig slaven i uppgörelsen. Herren och slaven ställs i en ömsesidig beroenderelation – de behöver varandras blickar för att på ett plan ens existera.Det är en mer fundamental form av alienering än vad man finner i den mer social- och samhällstillvända filosofin hos Sartre, de Beauvoir och Fanon. Men vår beroendeställning till den Andres blick är intakt.”Helvetet, det är de andra”, som det konstateras i en av Sartres pjäser.För det är en blick som kan fläka sönder, bränna och förringa, som i fallet med pojken på tåget. Men det är också en blick som kan lyfta, stärka och inkludera som i berättelsen om den varnande algeriern. Både alienation – och dess ljuva motsats, gemenskap – är relationella fenomen. Alla blir vi till genom hur vi ses i kärleksrelationer, hur vi uppfattas av våra närstående, och hur vi blir betraktade i offentligheten.Existentialisternas idéer om individens ansvar har sedan länge sprungits om av strukturalistiska och poststrukturalistiska förklaringsmodeller. Men det finns i min mening all anledning att återvända till dem. En välvillig blick är förvisso det första steget även i en strukturell förvandling. Men ännu viktigare: Varje människa har – genom sin blick – makt, och därmed ett moraliskt ansvar. Hur vi väljer att använda det kan förändra ett liv, en plats, en värld.Farshid Jalalvandmikrobiolog, skribent och författareLitteraturAdam Shatz: The Rebel's Clinic: The Revolutionary Lives of Frantz Fanon. Farrar, Straus and Giroux, 2024.Frantz Fanon: Svart hud – vita masker. Översättning: Stefan Jordebrandt. Bokförlaget Daidalos, 1997.Frantz Fanon 1925–1961Född: Fort-de-France, Martinique (då fransk koloni).Verksam som: Psykiater, filosof, antikolonial teoretiker, författare, redaktör och ideolog. Kända teman: Kolonialismens psykologi, rasism, våld och befrielsekamp, nationell kultur och dekolonisering Aktivism: Stödde och arbetade för den algeriska befrielsefronten (FLN) under det algeriska självständighetskriget. Död: Leukemi, 1961 (USA), begravd i Algeriet.På svenska: ”Svart hud – vita masker” samt ”Jordens fördömda” finns i ett flertal översättningar och utgåvor på svenska, från 1962 och framåt.