OBS

Rättshaveristen kan driva sin omgivning till vansinne, men är både svår att förstå och hjälpa. Anna Ringberg reflekterar över en far som gick vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I mitt vardagsrum står en låda, dammig och tung, till brädden fylld med pärmar, kvitton, kartor och brev. Pappas papper. Ett arkiv över en trettio år lång konflikt.Troligtvis började allt med olika åsikter om en enskild räkning gällande grusning av gemensamma vägar, men tjafset övergick så småningom till att handla om vägarnas sträckning, förfalskningar av kartor och stölder av allmänningar. Så småningom blev frågorna allt mer abstrakta, och konflikten omöjlig att få grepp om. I grund och botten verkade det handla om att, som pappa sa, ”krossa allt motstånd” och ”få rätt på samtliga punkter”. Det var idioter han hade att göra med, och han var på vippen att sätta stopp för det största rofferiet i modern svensk rättshistoria, sa han.Nu bläddrar jag igenom hans fuktbuckliga dokument. Här finns spår av ett liv som utkämpades i ständig och outtröttlig strid, mot fienden liksom ledan. Advokater anlitades, överklaganden skickades, handlingar begärdes ut. Dikten Funderingar på plunderingar spikades upp på telefonstolparna och lades i grannarnas brevlådor. Mina flickor små, hotas då och då, att från hus och hem få gå, skaldade pappa.I längre. Snart har ett decennium passerat sedan han dog, men ännu har jag och min syster kvar hans papper. Så småningom ska allt slängas, har vi sagt. Vi pratar halvt på skämt om att rituellt elda upp lådan.Ordet rättshaverist kommer från tyskan och har funnits i svenska språket sedan mitten av 1800-talet. Begreppet är så etablerat att det först nyligen slog mig att det består av orden hava rätt. Rättshaveristen är ju ur det egna perspektivet den som har rätt. Men ordet syftar förstås på en person som är fixerad vid just sin egen sanning och driver sin process in absurdum. I de flesta fall är det en man och han tror sig vara utsatt för någon slags komplott. (Inte sällan överger han vänner och familj för den stora processens skull, och myndighetspersoner driver han till vanvett.)I början av nittonhundratalet fick personlighetstypen en psykiatrisk benämning: paranoia querulans, kverulansparanoia. Men diagnosen blev snart ifrågasatt. I Sverige fick den så kallade Sellingaffären på 50-talet stor betydelse. När professorn Olof Selling hamnade i konflikt med sin arbetsgivare Naturhistoriska riksmuseet, påstod ledningen att han led av just kverulansparanoia. Men anklagelsen var grundlös, visade det sig. Och därför blev konflikten ett exempel på hur diagnosen kan användas som maktmedel.Kanske var det då kverulansparanoian fick sin dödsstöt? Ordet används sällan numera. I stället betraktas rättshaverism som ett slags beteendemönster – kopplat till andra störningar, syndrom eller långvariga livskriser. Rättshaveristernas beteende är en strategi för att hantera ett lidande de inte är i kontakt med, menar psykologen Andreas Wedeen. Tillsammans med psykoterapeuten Jakob Carlander har han skrivit en handbok i hur man bäst hanterar rättshaverister i yrkeslivet. Bemöt dem med tydlighet, respekt och fasta gränser, och dras inte med i deras argumentation om rätt och fel, råder författarna.Trots att rättshaverister ofta möter stora svårigheter söker de sällan hjälp – de upplever ju sig inte i behov av vård. Och ingen vet riktigt hur de ska behandlas. Någon forskningsbaserad metod finns inte och diagnoserna varierar.Det fick vi uppleva med pappa. En vårkväll blev han inlagd på psykiatrins slutna avdelning, bedömd som psykotisk, men några dagar senare när en ny läkare tog över, skrevs han ut. Han var inte sjuk, sa man, utan ”bara rättshaverist”.Så snart pappa kom in på den allt överskuggande konflikten blev blicken fullständigt avstängd. Att nå fram till honom var omöjligt. Han pratade ofta om sanningen, men vad som var sant verkade alltmer handla om en princip bortom rätt och fel i juridisk mening. Sanningen skall göra er fria, predikar Jesus i Johannesevangeliet. Men pappas sanning förslavade honom.Känslan av att ha rätt hade växt sig större än sakfrågorna, till en absolut och icke förhandlingsbar övertygelse. Att skilja självet från ärendet var inte längre möjligt, för processen var en del av hans kropp, som ett sakrament han svalt. Sanningen – han värdighet. Att få rätt – att erkännas som människa. Inte underligt att han kämpade så intensivt, så desperat, som en drunknande. För honom gällde det ju livet.Idag verkar en typ av rättshaveristiskt beteende breda ut sig, också på en kollektiv nivå, med konspirationsteorier som vinner mark, antidemokratiska rörelser och politiker som dränker offentligheten i utsagor. Samtidigt blir sanningen något alltmer subjektivt, något individen själv upplever. Hade vår tid passat min pappa bättre, frågar jag mig. I vilket fall hade han nog funnit nya förebilder inom världspolitiken, och AI-chatten kunde bli den trogna vän han sökte, någon som alltid lyssnar och håller med. Och tänk vilka inlagor de kunde producera tillsammans! Omöjlig till sjöss och livsfarlig i hamn, så brukade min far beskriva sig själv. Var det ja´? Då var det bra var älsklingsfrasen som också sammanfattade hans filosofi. Lika intensivt som han hatade det alldagliga och tråkiga älskade han allt spexigt och galet. En tvångsmässigt skämtande bråkstake var han, en barnslig despot, en gåta.Sittande på vardagsrumsgolvet rotar jag runt bland de mögelluktande pärmarna, och särar på fotografier som klistrat ihop. Här finns handritade kartor, vägföreningsprotokoll och buntar med brev till myndigheter, ibland fullklottrade med aggressiva versaler och andra gånger artigt bedjande: Skulle du möjligen kunna hjälpa mig med en fotostatkopia av Karta 1:67? Muslortar faller ut från de nedersta kuverten och i botten av lådan återstår bara pappersspån.Ur ett skinnetui ramlar ett buckligt foto på det fina men konflikthärjade barndomshemmet. Nu är det sålt sedan många år. Pappas aska har spritts över havet där inga tomtgränser finns. Och grannarna hör inte av sig. Ingen kommer att fråga efter hans papper. Ändå tvekar jag.Hur är det egentligen, vill vi ens slänga det här? Lådan är ju ett slags perverst museum. Och kanske hoppas jag fortfarande på att hitta något där bland muslortarna, kartorna och skrivelserna. Någon sorts nyckel till en människa som aldrig fick förståelse och som nog aldrig riktigt förstod sig själv.Anna Ringbergförfattare

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkare. Han ansåg att eftersom sanningen är en, men spridd i flera olika traditioner, gällde det bara att kombinera dem för att förstå allt. När han var 24 år ville han ordna en konferens i Rom, där han skulle presentera sin syntes av all världens kunskap i 900 teser. Påven Innocentius VIII förklarade genast att 13 av teserna var kätterska och flera andra suspekta. Det var för mycket som utmanade kristendomen i Picos teorier. Dessutom ansågs han vara för ung för att kunna tas på allvar. Men han blev bara triggad av motståndet. Det var som svar på kyrkans förbud som han skrev det korta, kärnfulla och medryckande talet om människans värdighet. Inte heller det tilläts han framföra, men det trycktes och spreds och har fortsatt att inspirera ända sedan dess.Filosofin, skriver han i sitt tal, har lärt honom att lita på sitt eget samvete, inte på vad andra tycker. Han frågar: vad lönar det sig att bara läsa latinsk filosofi och utesluta grekerna och araberna, när allt från början kom från barbarerna? Det är en bildad och självsäker, utmanande 25-åring som talar, men också någon frustrerad av att inte bli tagen på allvar. Upprepat påpekar han att hans ungdom inte borde hållas emot honom, för han kan mer än de flesta andra. Få filosofiska texter från historien har ett sådant personligt tilltal och tydligt temperament som. Han är den ursprungliga förebilden för alltifrån revolutionärerna och poeterna under romantiken till James Dean i Ung rebell och rockens många frihetsälskande upprorsmakare.Människans värdighet bygger för Pico på hennes förmåga att välja sitt liv, något som skiljer henne från alla andra varelser. Djuren såväl som änglarna har i 1400-talets världsbild fasta egenskaper, i en orubblig hierarki som sträcker sig från de lägsta krypen hela vägen upp till Gud själv. De kan inte förändras. Människan däremot befinner sig i mitten av allt, utan några utmärkande egenskaper, men med intellekt och fri vilja. Människans värdighet består ytterst i hennes frihet.Pico är unik i det att han inte sätter det antika idealet främst, utan tar upp alla möjliga kunskapstraditioner. Han inleder sina 900 teser med att fastslå att han använder kaldeiska, arabiska, hebreiska, grekiska, egyptiska och latinska påståenden, utan inbördes rangordning, för att lägga ut texten, allmängiltigt och universellt, om dialektik, moral, matematik, metafysik, magi och kabbalism. När han i sitt tal säger att människan är fri att välja sig själv menar han det verkligen radikalt: sanningen tillhör inte någon viss tradition utan finns hos alla och är tillgänglig för alla.Det låter modernt. Men vi måste vara vaksamma. Det är alltid svårare än man tror att läsa historiska texter. Ord skiftar mening genom historien och vår vilja att spegla oss själva kan göra oss blinda för vad texten egentligen uttrycker. Pico della Mirandola var verkligen en renässansmänniska, med allt vad det innebär. Hans text är full av esoteriska referenser till magi, mystik och kabbalism som har lite med det vanliga, moderna livet att göra. Men ändå, vill jag påstå, återstår kärnan, och den är den mänskliga värdigheten: Här står en ung människa och vill bli tagen på allvar. Och är inte det vad den mänskliga värdigheten ytterst går ut på: att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på, att bli respekterad. Och det är inte något man kan göra själv, utan något vi gör tillsammans för varandra.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerLitteraturOm människans värdighet, Giovanni Pico della Mirandola, 1486, på svenska i övers. av Rolf Lindborg, Bokförlaget Atlantis 2012Magic and the Dignity of Man: Pico della Mirandola and His Oration in Modern Memory, Brian P. Copenhaver, Belknap Press 2019

Romantiken lever i några av våra mest älskade barn- och ungdomsböcker. Eva-Lotta Hultén berättar om Maria Gripes filosofiska influenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Allt levande hörer samman.” Orden formuleras på 1700-talet av Linnélärjungen Andreas Wiik, i ett brev till hans hemligt trolovade, Emelie. Deras korrespondens hittas på Selanderska gården i småländska Ringaryd långt senare av tre ungdomar. Av breven framgår att det ska finnas en antik egyptisk staty gömd någonstans på orten.Det finns ingen Linnélärjunge vid namn Andreas Wiik. Och ingen småländsk ort som heter Ringaryd. Men både mannen och platsen lever i Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”.Tillsammans med ”Agnes Cecilia” är det den av hennes berättelser där de mystiska inslagen är starkast. Samhörighet över både tid och rum manifesterar sig och byggnader kan bära minnen och förmedla budskap. Särskilt i ”Tordyveln flyger i skymningen” bistår växter och djur i kommunikationen. Skalbaggar och krukväxter leder protagonisterna till viktiga ledtrådar på gåtans lösning – var finns statyn som Andreas Wiik hemförde från Egypten?Redan tidigare i sitt författarskap, också i sina mer realistiska berättelser, skildrade Maria Gripe en kommunikation med naturen, genom flera av sina karaktärer. Hugo, i ”Hugo och Josefin”, är en trygg skogsvarelse som kommer till människornas värld med ett budskap: skollärarinnan får veta att hon har hållits för lite i skogen och för mycket i skolan och att det är därför hon bekymrar sig så mycket. När Hugos för misshandel fängelsedömda far ­kommer på tal säger Hugo lugnt att ”Skogen ska en inte överge. Då går dä illa.”Också Loella i Pappa Pellerins dotter, är ett sagoväsen som hör ihop med naturen.Gripes biograf Ying Toijer Nilsson beskriver det så här: ”Den spåntäckta stugan är nästan osynlig, insnärjd i slingerväxter och med gräs på taket. Vädrets makter står på hennes sida, blixten laddar ur sig framför barnavårdsnämndens representanter, stigen är villsam och oländig, yrväder hindrar moderns bekanta som kommer för att hämta barnen.”I Gripes värld samspelar vi med naturen och talar med och genom den.Maria Gripe växte upp i Örebro men trivdes inte i stadens flickskola och när det var dags för vidare utbildning fick det bli Enskilda gymnasiet i Stockholm. Hon bodde inackorderad, och i rummet hon hyrde fanns filosofen Friedrich von Schellings samlade verk. Det är hans naturfilosofi som hon klär i Andreas Wiiks ord, och ger gestalt i Tordyveln flyger i skymningen.Schelling var verksam kring sekelskiftet 1800 och framåt och ingick i den intellektuella kretsen i staden Jena. Han räknas till de tyska idealisterna och romantikerna, vars idéer ofta ses som en motreaktion på upplysningen och den vetenskapliga revolutionen. Med den franske 1600-talsfilosofen René Descartes hade uppdelningen mellan den tänkande och den utsträckta substansen fått en strikt formulering. Ande och materia var åtskilda. Men den föreställningen medförde ett antal problem som Schelling noterade. Hur kan ett medvetande uppstå hos materia och hur kan ett levande jag påverka och påverkas av en död omgivning? ”Mellan sinnet och naturen finns en hemlig förbindelse”, menade Schelling. Men han gick längre än så.Mot den mekanistiska värld som upplysningen målat fram, där människor, djur och växter var att betrakta närmast som maskiner, ställde Schelling ett enhetligt världsallt – den ”allsjäl” som Maria Gripe låter Andreas Wiik skriva om i sina brev till Emelie. Schelling drar slutsatsen att allt levande därför kan kommunicera med, och genom allt annat som lever. En idé som han i sin tur kan ha hämtat inspiration till från de indiska vishetstexterna Upanishaderna. Där beskrivs en panteistisk värld där allt har en gemensam ande, brahman. Gud och naturen är ett.Allting, förklarade Schelling, i den andan, ”var förbundet med vartannat och utgjorde en enda universell organism” – från grodor till träd, stenar, insekter, floder och människor. Ande är osynlig natur, medan naturen är synlig ande – en central tes för romantikerna. I stället för total åtskillnad mellan jaget och naturen – dess motsats.Efter sin studentexamen läste Maria Gripe filosofi och religionshistoria vid Stockholms högskola och romantiken intresserade henne särskilt. Också Schiller, Novalis och Fichte går att spåra i hennes böcker. Liksom Atterbom och Schopenhauer. Gripe var beläst och ville få sina unga läsare att reflektera. Vilket breven till henne visar att hon också lyckades med. ”Den där Schopenhauer verkar bra. Var får man tag på hans böcker?”, skrev en ung läsare.I ”Tordyveln flyger i skymningen” låter hon huvudpersonerna Jonas, Annika och David – 13, 15 och 16 år gamla – samtala om de stora idéerna i Andreas Wiik brev. Brev som han hade bett Emelie att förvalta, och som hon gömt under en golvtilja. I ett meddelande till dem som hittar gömman ber hon att de ska lägga tillbaka Andreas skrifter igen, om deras tid är lika oförnuftig och oaktsam om livet som hennes egen. Är tiden mogen nu, funderar David, Jonas och Annika. Kanske är ingen tid redo för sådana tankar? Men kanske kan alla tider öppna sig för dem?Schelling var en oerhört populär föreläsare vid universitetet i Jena men hans idéer har gått stick i stäv med modernitetens förhärskande naturvetenskap och har kritiserats och förlöjligats, från hans egen tid fram till våra dagar. Samtidigt har han inspirerat tänkare över alla spektra. En av dem var Alexander von Humboldt. När Humboldt dog 1859 var han sin tids mest berömde vetenskapsman, med banbrytande forskning inom en hel rad naturvetenskapliga discipliner, och uppfinnare av några nya, som oceanografi och klimatologi. Hans levnadstecknare Andrea Wulf kallar honom för ”naturvetenskapernas Shakespeare.” Humboldt beskrev, i vännen Schellings anda, jorden som en organism som pulserade av liv, ett sammanhängande helt där allting är förbundet med vartannat i ett nät av organiskt liv. Det leder tankarna till James Lovelocks så kallade Gaiahypotes – att hela jorden fungerar som ett levande, sammanhängande system. Idag har denna tanke ett växande stöd inom naturvetenskapen. Samtidigt visar kvantfysiken på märkliga samband på partikelnivå över stora avstånd – och ny forskning på psykedelika, som ger starka upplevelser av att höra ihop med världsalltet, visar att detta har en positiv effekt vid depressioner.Schellings idéer om en förbunden värld tycks i vår tid komma till oss från olika håll. Hans tankar ser också ut att kunna bli ett viktigt verktyg för att finna nödvändiga nya förhållningssätt till, och förståelse av vår omvärld, i klimatkrisens tid. Allt levande hörer samman. Är vi mogna för att ta till oss den tanken? Är vi tillräckligt lyhörda för att följa de spår som tordyveln lägger ut?Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

Det skulle bli en roman om den eviga dumheten, men Thomas Steinfeld misstänker att de lustiga figurerna Bouvard och Pécuchet lyckats lura sin skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I augusti 1879 satt den franske författaren Gustave Flaubert i sitt hus ovanför floden Seine, tretton mil väster om Paris, och skrev på romanen som han trodde skulle bli hans bästa. Femton år tidigare hade han författat det första utkastet, fem år tidigare hade han börjat skriva, mer än ett tusen femhundra böcker hade han läst innan han på allvar kom igång. ”Det är som att vilja hälla en ocean i en flaska”, skrev han denna sommardag. När Flaubert dog, knappt ett år senare, hade han hunnit med tio kapitel. Om resten finns bara några anteckningar. Man vet hur han hade tänkt sig finalen, men hur många kapitel han hade behövt för att nå slutet – förmodligen två – det kan bara anas.Få romaner från 1800-talet lyckas fortfarande fängsla en större krets av läsare. Gustave Flaubert har skrivit två av dem: Debutromanen Madame Bovary, från 1856, som skildras hur en romantisk förhöjning av livet förstör inte bara hjältinnan, utan också hennes familj. Och Hjärtats fostran från 1869 – en bildningsroman där bildningen framför allt består av en oändlig följd av små misslyckanden. Han skrev flera andra böcker, de flesta halvt glömda idag. Men så är det den där sista romanen. Få har läst den, men den överlever som ett rykte: För oceanen som skulle hällas i en flaska, den skulle bestå av enbart dumheter.”Bouvard et Pécuchet” heter den i original och den berättar om två ensamstående medelålders män från Paris, under 1800-talets första hälft. De har samma yrke – de är kopister, skrivare, och sådana behövdes innan skrivmaskinen och karbonpappret uppfanns, i varje förvaltning, på alla statliga institutioner. De trivs dock inte med sitt jobb. De vill inte kopiera längre, de vill inte bara anteckna vad andra människor har tänkt, de vill skriva själva – och det ska inte vara litteratur, utan vetenskap. En slump för dem samman, de tycker om varandra, de utvecklar sina drömmar i otaliga samtal. Och så får den ene ett arv, medan den andre äntligen får ut sin pension; tillsammans köper de ett stort hus med en tillhörande liten bondgård långt ute på landet, i Normandie för att vara exakt, inte alltför långt från Gustave Flauberts bostad vid floden Seine.Och så sätter de igång. De börjar med jordbruk och trädgårdsodling, de fortsätter med kemi och geologi, de går vidare till litteratur och konst, de sysslar med statskunskap och historia, de vill ta reda på sanningen om kärleken och gör pedagogiska experiment, de ägnar sig åt ockultism och hamnar i konflikt med alla människor runt omkring sig. Men vad de än gör, så går det snett. De har läst all den relevanta facklitteraturen – men salladen skjuter i höjden, laboratoriet exploderar, ett försök att möta kvinnan slutar med en könssjukdom. De tar ett djupt andetag, och så fortsätter de på ett annat håll. Varje nederlag blir början på ett nytt företag. De må ge upp den ena vetenskapen efter den andra, de må förtvivla över filosofins eller moralens brister. Men i sin tilltro till lärdomen i all allmänhet är de oförbätterliga.När Gustave Flaubert skrev ”Bouvard et Pécuchet” arbetade han samtidigt på en encyklopedi som skulle utgöra ett fullständigt register över den mänskliga dumheten: ”L'Encyclopédie de la bêtise humaine”. Också den förblev ett fragment, även om man på nätet kan bläddra genom flera tusen sidor anteckningar till projektet. De båda verken var uppenbart tätt besläktade med varandra. Dumheten, trodde Flaubert – och så trodde de flesta av hans läsare – skulle vara länken mellan romanen och encyklopedin. Att romanens svenska översättning från 2006 bär titeln Den eviga dumheten hänger samman med denna historia.Men frågan är hur dumma de båda männen egentligen är. Med dumhet menar man vanligtvis ett beteende genom vilket en människa mot sunt förnuft skadar sig själv eller andra. Men Bouvard och Pécuchet skadar ingen, inte ens sig själva, bortsett från att experimenten kostar dem en del av förmögenheten. Snarare än om dumhet borde man därför tala om ett milt vansinne eller en förblindelse som alltför väl passar in i 1800-talets gränslösa vördnad för vetenskapen. När upplösningen av alla världens gåtor väntas inträffa i morgon – senast i övermorgon – måste en skildring av en ofantlig tro på vetenskapen vara ett samhällsporträtt, inte en berättelse om dårskap. En övning i lönlöshet vore därför en bättre beteckning för vad romanen handlar om än en övning i dumhet.Att kalla någon annan för dum är en fruktlös gärning. Människan är aldrig så dum som man vill ha henne. Att inte se hennes motiv är blindhet, att inte vilja se dem är arrogans. Och hon lär sig inget av att bli kallad dum. Enligt de anteckningar Gustave Flaubert lämnade om romanens slut, skulle Bouvard och Pécuchet till sist orsaka revolt i sin lilla by, de skulle hamna i fängelse – för att äntligen lära sig något av alla sina misslyckanden: de skulle nämligen gå tillbaka till sin gamla sysselsättning: Att kopiera, denna gång vid ett dubbelt skrivbord. Aldrig mer skulle de försöka ändra världens gång, aldrig mer komma med nya infall och uppfinningar. Ett ofantligt lugn skulle sänka sig över deras värld. Ett sådant slut skulle inte vittna om dumhet – inte alls – utan om en uppgivenhet av filosofiska mått.Och så finns det ett motiv till som motsäger alla teorier om att detta ör en dumhetens roman: vänskapen. Från det första ögonblicket, när Bouvard och Pécuchet råkar sätta sig bredvid varandra på en bänk i Paris, fram till att återgången till kopiering av andras texter, är de förtjusta i varandra. De är vänner, och ju oftare de misslyckas, desto högre reser sig vänskapen över allt som kan kallas dumt eller inskränkt eller banalt. De är i grunden anständiga karlar – egendomliga måhända – men de saknar varken snille eller empati, och de är trogna. I vänskapen överskrider de båda alla gränser som deras författare hade satt upp för dem när han ville skapa en bok om den oändliga dumheten.Med ”Bouvard och Pécuchet” avsåg Flaubert skriva en grym och kall roman, en uppgörelse med det vardagliga vansinnet i alla dess former. Och så blev det kanske också. Men samtidigt blev den – måhända mot författarens vilja – någonting annat: en bok om tröst och lindring. Förstånd, kunskap och insikt är ju inte allt man kan ha här i livet. Det gäller också att ha varandra.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturGustave Flaubert: Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard & Pécuchet . Översättning av Monika Lundgren. Bokförlaget H:ström, 2006.

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi tar det från början. För att komma rätt in till ämnet är det nödvändigt att tänka sig en värld utan kartor – men också utan allt annat som gjort världen överskådlig, som tåg, telegrafer, luftballonger, automobiler, asfalt, uppslagsverk, massmedier, flygplan och satelliter. Tänk en värld där alla resor är krångliga och långsamma, och de går från en känd punkt till en annan. Emellan dem finns mycket som är okänt. Sånt som man hört talas om, kanske, men inte mer än så. Så man lever i det lokala och omfattningen av det som finns utanför är oklar. Hur tänker sig en sådan människa världen? Det är inte så lätt att föreställa sig.En lykta är tänd, i dess upplysta krets rör man sig. Men ljuset blir snabbt skummare då man rör sig bort från centrum.I kontrast till detta är en kartlagd värld något enastående. Åskådligt. Klart.Bland de äldsta kända världskartorna finns de som är strikt geometriska och med exempelvis Babylon eller Jerusalem i dess absoluta mitt. På andra syns fantastiska djur och monster, människor med tre ögon – eller Babels torn, den strandade Noaks ark och paradiset. (Paradiset antogs ligga i öster och högt upp.) Det låter kanske löjligt men självklart måste allt som man trodde fanns i världen vara med. Och hur kunde man veta vad en långt ifrån känd värld innehöll? Det kunde man inte.Staffan Bergwik påpekar i den skönt illustrerade boken ”Terranauterna” att i kartografins barndom fanns två skilda paradigm, två helt olika syften. En del kartor var narrativa – dessa skulle berätta om världen som helhet. Och så fanns kartor som var praktiska, inriktade på navigerande – de skulle hjälpa någon, ett skepp, att nå en viss plats. Då det handlade om att berätta om världen hade europeiska kartritare Gud att förhålla sig till. Men i takt med att kartorna blev bättre och kraftfullare blev konflikten med en omnipotent allvetare skarpa. Frågan var: Har Gud ensamrätt att se och förstå världen – eller är det människan som samlar information och sätter samman den utifrån dessa bitar? Under 1500-talet då långa resor blev fler ökade också kunskaperna om kulturer, växter, djur och landmassor. Sjökaptener och officerare som kom i land i Europas viktigaste hamnstad, Sevilla, fick under ed berätta om vad de sett. 1529 sammanställdes uppgifterna i Padron real, det kungliga kartregistret, i form av en spansk världskarta som visade sjövägar till kolonierna. Under de stora upptäckternas sekler var kartan en realpolitisk resurs, mer värd än guld. Den övertrumfade hundra laddade kanoner, den kunde leda en forskningsresande till världens yttersta gräns, och längre ändå...Men så fanns också de allomfattande anspråken. På 1500-talet kallades kartritare för ”kosmografer”, ”världsskrivare”, och detta värv var både visionärt och idealistiskt. Flamländarna Gerardus Mercators och Abraham Ortelius kartor gjorde dem till tidens superstjärnor. Mercator var först med en Atlas – han namngav konceptet efter guden som bär världen på sina axlar. Det revolutionerande med hans kartbok var att den gick från det hela till det lokala. Så vändes på all mänsklig erfarenhet – nämligen att börja i det egna. Med fantasin eller föreställningsförmågan gick det att zooma in och ut, och så gå från en bild till en annan. Helheter blev för första gången greppbara.Vi tar tidens tåg fram till sekelskiftet 1900. Fin-du-siècle känner många till. Men frånvaron av vita fläckar gjorde att man också talade om fin-du-globe. Att ett forskningsfält stängs är inte vanligt men det var så man såg på saken. Pusslet var klart. Jorden gick från att vara utforsknings- och koloniserbar till att beskrivas som ”ett inhägnat schackbräde”.Sen dess har de geografiska upptäckterna inte varit många men kartans betydelse för människorna har exploderat – från atlaser i varje hem till GPS-tjänster i mobiltelefoner där allt är utmärkt på förhand: smultronställen, betygsatta restauranger och rekommenderad färdväg. Man skulle kunna hävda att vi har slutat vandra i världen och istället förhåller oss till avbildningen. Människorna har blivit ”förkartade”. Jag har otaliga gånger varit med om det i sällskap med en avbildningsfixerad bekant. Vi ska hitta ett ställe och jag ser det först eftersom jag ser mig omkring. Människor ringer till människor som står precis framför dem. Det verkar på något sätt säkrare.I ”Terranauterna” poängteras kartritandets utopiska sida– idealismen som har återkommit genom historien. Genombrotten i överblick har gått arm i arm med tankar om ett globalt broderskap. Atlaser, luftballongfärder, enorma georamor och sfäriska byggnader – som Great Globe vid världsutställningen i London 1851 – har omvärvts av en retorik som hävdat att med upplysning och överblick kommer inte bara demokratisering utan också fred och en helt ny förståelse av vår värld.Det är inte svårt att hitta moteld. Kartor har genom historien varit intimt förknippat med staters besittningstagande av land som de egentligen inte har haft rätt till. Kartor är exploateringens bäste vän. Att alla tvådimensionella kartor har skevheter är också uppenbart: Det finns ett godtycke i vad som är centrum och vad som är upp och vad som är ner. Och nej, Grönland är inte jämförbart med Afrika storleksmässigt – även om många kartor påstår det.På 60-talet var det dags igen. De första bilderna av jorden från rymden väckte enorm entusiasm. Denna utifrån-syn på vår värld skulle förändra oss till det bättre, det var helt säkert! Överblick och sanning hade förenats. Kartritarnas tusenåriga visonära strävan var uppnådd. Den tyske filosofen Martin Heidegger var skeptisk, han menade att det som visades var en abstraktion som gjorde människor främmande för livets grund: att finnas till på en plats, att vara rotad. Feministiskt färgad kritik har också riktats mot överblickstanken – då den har kopplats till kontroll och en manlig blick. ”Gudstricket” kallar Donna Haraway det – anspråket att kunna se allt, bortom enskilda perspektiv. Och ja, här finns en möjlig och djup problematisering som även en kartälskare som undertecknad kan förstå.Själva ordet ”världen” bytte innebörd under århundraden då kartläggningen av den gick framåt – från att omfatta allt som finns till att användas om det vi kan visa med kartor. Så har människornas värld krympt. Och kartor är onekligen ett torrt sätt att se på världen, och det är att se – inte höra, inte lukta, inte känna. Tiden ryms inte i en karta. Allt är stabilt, statiskt. Kartor säger: Att veta något, det gör man med ett utifrånperspektiv. Men vad får kartor oss att inte se? Och vad får de oss att tro om världen? Har kartografins utveckling sprungit iväg med oss så att vi inte längre vet var vi är? För en människa är inte utifrån.Kanske skulle man ställa till med ett kartbål. Men ja, till sist skulle ingen hitta dit. Eller jo, man skulle känna röken i näsborrarna, hur den tjocknade då vinden låg på.Nils Markus Karlssonkulturarbetare LitteraturStaffan Bergwik, Terranauterna, Norstedts, 2024Bayerische Staatsbibliothek, Die Karte als Kunstwerk, Verlag Dr. Alfons Uhl, Unterschneidheim 1979Phillip Allen, The Atlas of Atlases, 1988

Induktion är metoden att ur enskilda observationer dra allmänna slutsatser. den är filosofiskt omstridd, men i våra liv styr den med järnhand, menar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2021-05-11.Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort.Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden?Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort.Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista.En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation.Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar".Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund".Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem.Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang.Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg.Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare".Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturFrancis Bacon: Novum Organum. Översättare: Pär Svensson. Fri tanke, 2021.

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Var börjar det? Kanske i andningen, i luften som inte kommer att räcka hela vägen fram och redan när jag startar meningen ser jag ordet i slutet och vet att det kommer att bli svårt. Jag kommer att fastna där, i den där satans bokstaven och bli kvar tills syret tar slut och du ser bort av hänsyn och genans. Medan jag tystnar och drar efter andan djupt och vanmäktigt och börjar om igen, med ett nytt ord.Det har blivit bättre förstås. Exempelvis läser jag ju den här texten utan att beväras av stamningen – peppar, peppar. Jag har hittat strategier för att hantera mina problem och bryr mig också mindre om vad andra tycker, det underlättar. Ändå är jag fortfarande någonstans alltid kvar i den där vibrerande frustrationen som fyller det tysta rummet där ordet inte låter sig sägas. Ett oändligt ensamt rum, skilt från den övriga världen.Trots att mina besvär är jämförelsevis lindriga har de satt prägel på mitt liv. En ovilja till telefonsamtal, en oro för att framträda offentligt tills jag kom på att adrenalinet som rusar genom mig vid sådana tillfällen faktiskt hjälper mig att överbrygga glappet till orden jag vill åt. Säkerligen är problemet större för mig själv än för dem jag möter och även om det kan kännas så i stunden är jag inte ensam.Ungefär en procent av den vuxna befolkningen i Sverige stammar. Bland barn är det betydligt vanligare men besvären försvinner ofta med åren. Exakt vad stamning beror på vet man inte och jag kan bara gå till mig själv för att försöka förstå. I samtal med mina barn exempelvis, stammar jag inte alls. Trötthet försvårar symptomen och om jag av någon anledning känner mig låg eller obekväm i situationen blir det också värre.En stroke eller en hjärntumör kan också utlösa stamning – eller om skadan är särskilt svår – afasi där tillgången till språket helt eller delvis försvinner. Jag försöker föreställa mig tillvaron i det tomma rummet med de blanka väggarna, inte som en tillfällig förvisning utan som ett hem. Vad händer med den som förlorar möjligheten att nå ut med sin röst för alltid?I dikten ”April och tystnad” ur samlingen ”Sorgegondolen” från 1996 beskriver författaren Tomas Tranströmer förlusten av språket som ”silver, som glimmar utom räckhåll hos pantlånaren”.En sån ödets ironi att just han, som hade språket så totalt i sin hand skulle tappa det. Eller, inte alldeles. En fungerande arm hade han kvar efter stroken 1990 och med hjälp av den kunde han fortfarande spela piano. Med orden var det värre, få fraser återstod – ett ja och ett mycket bra och i övrigt gester och blickar som hans livskamrat Monica förstod att tolka och översätta till ett vardagligt samtal och dessutom till litteratur.Så tillkom inte bara ”Sorgegondolen” där hälften av dikterna skrevs efter stroken. Utan också samlingen ”Den stora gåtan” som till största delen bestod av haikudikter. Boken nominerades till Augustpriset med motiveringen att hans ”diktning genomgått oavbruten förtätning och utveckling.”Funktionshindret som initialt tycktes tysta honom hade alltså i praktiken lett till en utveckling eller precisering av hans litterära förmåga. Språket han finner på stranden efter stormen är renspolat från oväsentligheter. Dikterna är oftast bara tre rader och har karaktären av bilder med ord så exakta att de inte kan vara några andra.”Döden, skriver han, lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen.På samma vis beskriver författaren Daniel Sjölin sitt medvetande som bilder när språket går förlorat också för honom i sviterna av en gåtfull hjärnsjukdom. För att slippa konfronteras med vidden av katastrofen tiger han sig genom dagarna eller använder de få ord han tror sig kunna leverera obehindrat: tack, tjena, supernajs. Samtidigt är han aldrig helt säker på vad han säger. Som en slumpgenerator väljer hans rådbråkade hjärna andra ord än de han tror och språket kommer ut oförutsägbart och utom kontroll.Just kontrollförlust har varit ett mål för Sjölin i hans tidigare litterära arbete. För att osäkra skrivprocessen har han medvetet skapat hinder för sitt flöde. Som i romanen ”Underskottet” där han liksom företrädarna för den litterära 60-talströrelsen Oulipo begränsar sitt alfabet och skriver halva boken utan bokstaven a. Nu är inte bara a utan hela alfabetet utom räckhåll och kontrollförlusten osäkrar hela hans existens.I det som senare kom att kallas Sapir-Whorf-hypotesen lade den amerikanske lingvisten Edward Sapir 1929 fram teorin att en människas förmåga att förstå världen i hög grad var beroende av det talade språket. Så kom det sig att två människor med skilda modersmål aldrig skulle komma att se saker och ting på samma vis. I orden låg möjligheterna och begränsningarna och som exempel användes hopi-indianerna som påstods sakna ord för tid och därför skulle vara omedvetna om hela tidsbegreppet.Så var det förstås inte och ändå har teorin bildat skola och skrämmer nu den tidigare lingvistikstudenten Sjölin där han ligger stum på sjukbädden. Vilket värde har han som människa – i sina egna och andras ögon – utan sin röst? Tron på språk som värdemätare och indikator på själslig förmåga genomsyrar hela den västerländska världsbilden och präglar inte bara vår syn på varandra utan också på våra medvarelser djuren. Sättet vi behandlar boskap på kan exempelvis bara basera sig på idén att den som saknar röst också saknar känslor, behov och rätt att finnas till. Detta trots att var och en som haft ett djur som vän, vet att det går att föra också mycket nyanserade diskussioner utan mänskligt tal. Själv har jag fört många och långa samtal med hundar och tack vare denna språkliga kompetens slutade jag för snart trettio år sedan att äta kött. I en film på teve fördes svin till slakteriet. Inget våld syntes i bilderna, men i svinens öron och ögon läste jag allt de redan visste om vad som skulle ske. Paniken som spred sig i leden när de tvingades framåt i den trånga passagen, lukten av blod och de avlägsna dödsskriken från vännerna.Det kunde ha varit min hund som berättade om fasorna, språket gick obehindrat att översätta. Det kunde ha varit någon jag känner, älskar och respekterar som föstes in i dödsfabriken. Det kunde ha varit jag. Tal eller skrift är inte enda vägen till djup förståelse varelser emellan, kanske är det inte ens bästa sättet att med precision kommunicera.Ta Tomas Tranströmer och hans vänstra hand, som långt efter att talet berövats honom fortsatte att förmedla hans innersta känslor med samma säkerhet som han tidigare skrev på papper. Själv ler jag lite åt mig själv och situationen när ordet fastnar, tar ett djupt andetag och börjar om igen och i leendet och andetaget möts vi och samtalet går vidare.Boel Gerellförfattare och kritiker LitteraturDaniel Heller-Roazen: Echolalia. Att glömma språk, Bokförlaget Faethon 2019Daniel Sjölin: Underskottet, Norstedts 2022Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, Bonniers 1996Tomas Tranströmer: Den stora gåtan, Bonniers 2004

De är smarta och har kallats vår evolutionära spegelbild. Carl Magnus Juliusson håller ett försvarstal för papegojan och för upprepningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig? Vad är det för fel med att upprepa sig?När man upprepar sig är det som att man plötsligt får något omänskligt över sig. Man framstår som en robot, en hackig skivspelare – eller en papegoja. Det är som taget ur en tecknad film eller sci-fi-rulle. Huden lossnar och blottar en maskin.När man upprepar sig förskjuts också intresset från ordens innebörd till hur det sägs. Upprepning drar uppmärksamhet till sig. Man misstror den som talar. Hon tänker inte ”på riktigt”. Hon talar med någon annans ord. Någon annan talar genom henne.Bland roboten, skivspelaren och papegojan skiljer förstås den sistnämnda ut sig. Till skillnad från de andra är papegojan en levande varelse som du och jag.I litteraturhistorien har inget djur används lika mycket för att beteckna människor som själlöst repeterar, som talar utan att tänka. Som Lila i Elena Ferrantes Neapelkvartett utbrister apropå akademiker: ”De har inte en enda tanke i huvudet som är deras egen, som de har tänkt själva. De vet allt, men de vet ingenting”, säger hon. ”Om du hade varit där skulle du bara ha fått höra papegojor som tjattrade […]. Det gick inte att fatta ett ord av vad de sade och de fattade inte själva heller.”Det är bara ett av hudnratals, kanske tusentals exempel. Papegojan betecknar upprepning, tanklöshet. Det finns bara ett problem –papegojor är inte alls är korkade djur. De tros tvärtom vara näst smartast efter människan! Evolutionärbiologen Antone Martinho-Truswell menar att papegojan troligtvis var jordens mest intelligenta livsform under åtminstone 30 miljoner år innan människan kom in i bilden.Att fågeln används för att representera tanklöshet är ett missförstånd som kanske delvis kan förklaras av att myter är seglivade. Det var också relativt nyligen vetenskapen insåg hur intelligenta papegojor är – särskilt grå papegojor, aror och kakaduor. Och då har man ändå talat om papegojans kapacitet att imitera mänskligt tal i mer än 2000 år.Brytpunkten ägde rum på 1970-talet med en grå papegoja som hette Alex och en forskare som hette Irene Pepperberg. Hon sökte efter sätt att etablera kommunikation mellan människa och djur. Medan andra forskare tittade på chimpanser eller delfiner valde hon papegojor som de flesta var överens om var underlägsna däggdjur i intelligens och inte kapabla till mer än efterhärmning. Det slutade med att Irene Pepperberg studerade Alex i 30 år. Under den tiden lärde hon honom att med ord urskilja sju färger och fem former. Han lärde sig också begreppspar som samma-olika och större-mindre. Med andra ord kunde han alltså beskriva föremål i fråga om storlek, form och färg, samt på vilket sätt ett föremål skiljde sig från ett annat. Han visade klara tecken på att han också förstod innebörden av orden.Efter Pepperberg har papegojor varit föremål för betydligt mer forskning. Under 1980-talet visste man fortfarande nästan inget om papegojor i det vilda, som skiljer sig mycket från dem i fångenskap. Till exempel imiterar de inte. Det verkar tvärtom vara något de enbart gör för vår skull.Men visst är det imponerande hur många ord och stavelser en papegoja kan lära sig utan att själva förstå dem? Och vilket minne det förutsätter. Det finns även gott om experiment som visar att exempelvis kakaduor kan använda och tillverka verktyg. De har även ganska komplexa känsloliv. De kan hämnas om man slutar mata dem, de kan dansa, hålla takten (genomsnittligt lika bra som människan) och med en pinne slå på en trumma. Redan Darwin konstaterade att papegojor var musikaliska, hade känsla för melodi och kunde lära sig att vissla. Det är något de gör för sitt enkla nöjes skull – inte för att få någon belöning som exempelvis mat. Det är egenskaper som man inte kunnat se hos några andra djur, inte ens hos våra släktingar primaterna. I dag menar många forskare till och med att papegojor – trots att vi inte är nära släkt rent biologiskt – är mer lika oss människor än de flesta andra djur. Martinho-Truswell har kallat dem ”vår evolutionära spegelbild”. De lever länge – som vi. De är – vanligtvis – monogama. De är altriciala vilket betyder att nyfödda ungar är beroende av två föräldrar under en längre tid för mat, skydd och värme. Det är något som kännetecknar alla djur med mer komplexa hjärnor. Papegojor är med andra ord mycket intelligenta djur. Men de kan inte lära sig att tala som en människa. Deras intelligens manifesterar sig inte språkligt. Papegojor är intelligenta på ett annat sätt.Problemet med upprepning ligger med sagt inte hos dem – utan hos oss. Man kan fråga sig varför vi driver med papegojan, vad är det som känns så hotfullt? Vi har ju alla en gång utvecklats genom att efterapa vår omgivning – för att använda en annan djurliknelse. Vi har gjort det så ofta och effektivt att vi till slut börjat tänka själva. Eller är där oron sitter, att det vi uppfattar som självständiga tänkande subjekt i själva verket bara är komplexa nätverk av upprepningar? Allt vi säger och tänker bara omkastningar av sådant vi redan hört eller sett, men omarbetat till oigenkännlighet? Då blir papegojans eko en spöklik påminnelse som kan ge existentiell svindel. Försvarsmekanismerna träder in, skrattet, avfärdandet. Tjattrande papegojor… Men är det verkligen något att vara så rädd för? Upprepning är trots allt en stor del av all språklig kommunikation och imitation en förutsättning för vårt sociala liv. Och som Kierkegaard skriver är verklig upprepning samma slags rörelse som minne, men i motsatt riktning. Den riktar sig mot framtiden.Det varnas med rätta för att se på djuren med en antropomorf blick. Men som biologerna Catherine Toft och Timothy Wright påpekar syftar begreppet antropomorfism endast på när man felaktigt tillskriver andra arter mänskliga egenskaper. Och lika gravt och vanligt är antropocentrismen – att felaktigt lokalisera alla egenskaper vi betraktar som mänskliga till enbart människan. Forskningen har trots allt visat att papegojor är mest ”mänskliga” av alla fåglar. Och vem vet, kanske är människan det mest papegojlika av alla däggdjur. Men det är som framgått inte bara imitationen som gör oss lika. Och det är något vi borde vara stolta över. Vara stolta över. Vara stolta över…Carl Magnus Juliussonlitteraturvetare och kulturjournalist

Madame de Sévigné föddes den 5 februari 1626 och hennes klassiska brev har påverkat författare som Marcel Proust mycket. Men hur ska man förstå den idealiska bild hon målar upp av sin älskade dotter? Emi-Simone Zawall undersöker saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-09-03.Av alla himlakroppar i vårt planetsystem är solen tyngst. Ändå blir solen hela tiden lite lättare. De väteatomer i stjärnans mittpunkt som förenas med helium, förvandlas nämligen också till helium, som i sin tur är lättare än väte, och följden av det livsljus som uppstår är att solen förtär sig själv med fyra miljoner ton per sekund.Är ett älskande människohjärta som solen?När Madame de Sévigné talar om kärlek i mitten av 1600-talet vänder hon återkommande blicken mot sitt eget hjärta. I ett brev från den 1 juni 1669 beskriver hon det som ett hjärta med resurser som den älskade inte kan förstå. Den 18 september 1679 skriver hon: ”Mitt hjärta är nu en gång skapat så, i förhållande till dig, att jag må vara överkänslig när det gäller allt som har med dig att göra, men det räcker med ett ord, minsta tecken på tillgivenhet, en kram, ett ömhetsbevis för att jag ska falla till föga. Jag blir genast botad, det är nästan övernaturligt, mitt hjärta återfår genast all den ömma känsla som aldrig minskar utan bara fogar sig efter omständigheterna. Det har jag sagt till dig åtskilliga gånger och jag säger det igen för det är ju sant. Jag kan inte tro att du skulle missbruka detta. Säkert är att du är den som sätter mitt hjärta i rörelse, på vilket sätt det vara må.”Den 12 januari 1676 funderar hon, inte helt olikt kartografen som står under sin stjärnhimmel, på vilken färg hennes kärleksfulla hjärta skulle kunna ha. Hon skriver: ”Jag glömde säga dig att jag, som du, har tänkt på olika sätt att framställa människohjärtat, några i vitt, andra i svartaste svart. Mitt för dig har en vacker färg.”Vem var det som gjorde Madames hjärta så antänt?Madame de Sévigne föddes som Marie de Rabutin Chantal i Paris 1626 i en av Frankrikes förnämaste familjer. Redan som barn förlorade hon sina föräldrar och togs därför omhand av sina morföräldrar och sin morbror som såg till att ge henne en fin utbildning. 18 år gammal gifte hon sig med markis Henri de Sévigné och fick två barn, François-Marguerite och Charles. I övrigt var äktenskapet en katastrof. Maken var slösaktig och otrogen – dödades till slut i en duell om en älskarinna – och gjorde Madame till änka vid 25 års ålder. Därefter var intresset för män ett avslutat kapitel för hennes del. Hon gifte sig aldrig igen och hade inga älskare heller, även om hon var beundrad av många. All den kärlekskraft hon var i stånd att uppbåda koncentrerade hon istället till dottern; inte ens sonen Charles kom i närheten av hennes beundran.hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”När dottern flyttade till Provence 1671 där hennes make, greve de Grignan, blivit utsedd till guvernör, sammanfattade Madame sin skilsmässa från henne med orden: ”Jag grät och det kändes som om jag skulle dö.” En månad senare skrev hon till dottern: ”Varenda fläck i detta hus angriper mig; hela ditt rum tar död på mig. Jag har ställt en skärm mitt i för att rubba perspektivet; jag vill slippa se det fönster varifrån jag såg dig stiga upp i d'Hacquevilles vagn och försökte ropa dig tillbaka. Jag blir ju rädd när jag tänker på att jag kunde ha kastat mig ut genom fönstret, ibland blir jag ju som galen.” Ett år senare, den 12 februari 1672, skrev hon: ”Tycker du inte att vi varit ifrån varandra väldigt länge nu? Det smärtar mig och skulle vara outhärdligt om jag inte älskade att älska dig som jag gör, hur många bedrövelser det än måtte medföra.”Sedan dess, eller åtminstone sedan 1745 när ett första urval av hennes brev gavs ut, har Madames livslånga lidelse för sin dotter ekat genom litteraturen. Virginia Woolf liknar henne i en av sina essäer vid en äldre man som har en ung älskarinna som bara plågar honom, medan hennes första svenska översättare, Stig Ahlgren, konstaterar att Madames kyskhet var ”sensationell” för att sedan fråga sig: ”Var Madame de Sévigné frigid?”I Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" är hon inte bara den författare som nämns flest gånger. Hon får också fungera som estetiskt föredöme och en påminnelse om faran i att dra för snäva gränser kring livet och kärleken. Ska man tro den amerikanska litteraturprofessorn Elizabeth Ladenson är hon till och med en nyckel till romanens själva kärleksideal. Det visar sig genom att Proust ständigt låter huvudpersonens mormor gå omkring med en volym av Madames brev i sin ficka. Efter mormoderns död blir det istället huvudpersonens mor som alltid vill ha breven tillhands och det band som Sévigné upprättar mellan mormodern och hennes dotter, håller huvudpersonen Marcel utestängd från en gemenskap han inte kan återfinna ens i sina egna kärleksrelationer. På samma sätt, menar Ladenson, visar flera av romanens kvinnor att kärleksrelationer faktiskt kan vara lyckliga, så länge som de äger rum mellan likar, bortom svartsjuka och erotiska maktspel, kort sagt: mellan kvinnor som älskar kvinnor.Det kan hända att Madames så kallade ”frigiditet” och kärlek till sin dotter var ett sätt att slippa älska män. Men det ligger närmare till hands att tro något annat. Man vet helt enkelt för lite om dottern François-Marguerite de Grignan. Visserligen brände hennes egen dotter, Pauline, alla brev som François-Marguerite skrev till Madame, och visserligen har en samtida författare beskrivit henne som fåfäng och kallsinnig. Men det som mest av allt borde utgöra källan till ett närgånget porträtt av henne – Madames alla brev och kärleksförklaringar – låter henne egentligen aldrig framträda som person. Alla omdömen som Madame fäller om henne – som att hennes skrivkonst är ”gudomlig” och att hon är ”vackrare än en ängel” – är så idealiserade att de blir meningslösa.Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?I ”Kärlekens samtal” skriver Roland Barthes om hur kärleksbrevet utmärker sig från andra brev genom att vara uttryckt på ett ”hängivenhetens språk” som saknar alla biavsikter, och Madames brev till sin dotter liknar i det hänseendet en älskandes brev till sin älskade. Men lika mycket som Madame älskade sin dotter, älskade hon att älska sin dotter, och man kan tänka sig att hon älskade sig själv som älskande eftersom det i förlängningen gjorde henne älskansvärd.”Jag skulle ju bli bedrövad om du inte älskade mig lika mycket som jag älskar dig”, skriver hon den 6 april 1672. Istället för att betrakta sin dotter som en människa i egen rätt verkar det alltså som om hon förblev ett objekt för Madames eviga tillbedjan, en idol, och ytterst ett redskap för Madames kärlek till sig själv.”Detta behov av att vara två för att kunna etablera en öm dialog med sig själv”, skriver Simone de Beauvoir i ”Det andra könet” när hon kartlägger den kvinnliga narcissistens behov av att rikta kärleken till en annan mot sig själv för att uppleva sig själv som älskad. Är Madame de Sévignés brev i själva verket ett narcissistiskt monument?Nej, att betrakta Madame som en människa blind för allt och alla andra än sig själv är att gå för hårt åt henne. Trots allt finns det ingen som är som solen, fullkomligt självförbrännande och oegennyttig. Det är det som är älskandets paradox: att man inte kan ge utan att samtidigt ta något.Då är det bättre att läsa Madames brev som betraktelser över alla de uttryck en passion kan ha, och låta henne vara precis det hon är: en kärlekens uppenbarelse.Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättareSamtliga citat ur breven är hämtade ur ”Madame de Sévignés brev” i urval och översättning av Arne Melberg, Atlantis 2018.

Ska människan skydda bytesdjur och mata tigrar med vegbiffar? Ann-Helen Meyer von Bremen söker balansen mellan djurens rätt och fel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje vår fylls stallet och kohagen av nya liv. Då föder våra fem kor sina kalvar. Det är intensiva veckor med vaknätter, stark glädje och ibland dramatik när anknytningen mellan ko och kalv inte fungerar direkt. Om något går fel, finns döden där alldeles runt hörnet. Går allt bra, får döden vänta till hösten. Då ska ungefär lika många liv som har fötts på våren, avslutas.Att driva ett lantbruk är en mycket handfast lektion i planetens gränser. Det finns en gräns för hur många mular som vår gård kan mätta. De växande gräsen och örterna ska inte bara räcka för sommarens betande, utan även som vinterns hö. Platsen har sina begränsningar, precis som det finns gränser för hur mycket mineraler, timmer, bränsle, olja och allt annat som vi människor kan plocka ut, utan att det inkräktar på övriga liv och på framtiden. Ändå lever vi i den här delen av världen som om allt vore gränslöst.Lika glädjefyllt som det är när kalvarna föds, lika tungt är det att senare skicka dem till slakt. Jag försöker rättfärdiga mitt dödande med att djuren har haft rika liv medan de levde. Men hur är det med kalvarna, där några av dem bara hann leva dryga halvåret? Finns det något försvar för det? Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum skulle med stor säkerhet säga ett bestämt nej. Hon hör visserligen inte till det mest radikala lägret av djurrättsförespråkare som anser att alla former av djurhållande är slaveri. Tvärtom anser hon att tamdjuren bara frodas i ett partnerskap med människor, men det förutsätter att djuren inte behandlas som egendom utan som ”aktiva beroende medborgare, med sina egna liv att leva”, som hon skriver i sin bok Rättvisa åt djuren, där hon vänder och vrider på människans förhållande till andra arter. Martha Nussbaum kan då tänka sig sällskapsdjur och till och med vissa lantbruksdjur, där människan får ta en del av deras mjölk och ägg. Däremot är hon i princip emot allt dödande av djur, framför allt av unga djur, som mina kalvar, därför att de då inte får ”blomstra” och utvecklas till sin fulla potential, vilket hon anser är vad djuren själva strävar efter.Jag förstår precis vad hon menar, för jag har flera gånger sett den stora utvecklingen från tillvaron som bekymmerslös och lekande kalv i kalvflocken, följd av perioden som hunsad kviga som tvingas inordna sig i den stenhårda hierarkin, förvirringen och sedan den omvälvande upplevelsen när första kalven kommer och så efter ett antal år, äntligen hitta sin plats och sin roll i flocken. Så varför valde jag i år att skicka tre av kalvarna på slakt och inte den trettonåriga gammelkossan Borta? Av rent egoistiska skäl. Borta är en av våra allra första kor och dessutom en stor personlighet. Kalvar må vara gulliga, men deras persona utvecklas först efter ett antal år. Och här är jag helt enig med Nussbaum när hon menar att våra mänskliga liv blir så mycket fattigare utan djuren och att vi därför bör förändra våra liv så att vi i större utsträckning kan leva i samklang med djuren. Inte bara för deras skull utan för vår egen. Alla som delat sin tillvaro med minsta guppy eller hamster vet vad hon pratar om.Men det handlar inte bara om att jag har lärt känna Borta på ett djupare plan än hennes senaste kalv Brorsan. Precis som den svenske filosofen Pär Segerdahl resonerar har vi tillsammans med Borta och de andra vuxna korna, utvecklat en gårdskultur. Vi har lärt av varandra. Det går att forma en kultur tillsammans även om man tillhör olika kön, ålder, klass eller som i det här fallet, arter. Som äldsta ko är Borta viktig för den kulturen. Och det är därför som hon fortfarande lever.Jag är inte ensam om att försöka rättfärdiga mitt dödande och kanske blir dilemmat tydligast vid måltiden. Vissa drar gränsen vid en human djuruppfödning, andra äter bara ”djur som fått leva fritt” eller som ”inte har ögon”. En del blir veganer, andra blir utövare av den indiska religionen jainism och undviker då vegetabilier som kan innehålla insekter eller växer under jord, allt för att undvika att döda djur.Martha Nussbaum drar gränsen vid fisk. Hon anser att fisk, insekter, svampdjur och möjligen även kräftdjur, inte är lika medvetna som andra djur och därmed inte strävar efter att få utvecklas. Får en fisk leva ett bra fiskliv, så lider den inte av en smärtfri död. Jag tycker inte att hennes resonemang håller. Vi har under lång tid lärt oss att djur inte alls är de själlösa automater som Descartes en gång ansåg, utan tvärtom är betydligt mer komplexa varelser som gör det oförsvarbart att behandla dem så illa som exempelvis dagens djurfabriker faktiskt gör. Och numera vet vi också att detta även gäller fiskar. Forskning visar att fiskar har minne, känslor, kan skapa relationer både med den egna och andra arter och anstränger sig för att undvika faror. Vissa av dem kan till och med förändra sitt utseende för att undvika att bli uppätna av andra, större fiskar, som rudor som blir betydligt högre om det finns gäddor i sjön. Nog verkar fiskar ha en stark strävan att fortsätta leva.Snarare tycker jag nog att Martha Nussbaum, precis som jag själv, ägnar sig åt att försvara sitt dödande. Uppfriskande nog så hycklar hon inte, hon vill äta fisk, till och med säger att hon behöver äta fisk för att må bra. Däremot verkar hon blunda för det faktum att hennes strävan efter en smärtfri fiskdöd, utan krok eller nät, innebär att fisken odlas i en nätkasse i havet eller inomhus i en plastbalja. För någon som bryr sig om hur djuren lever är det svårt att förstå hur man kan acceptera dessa oerhört torftiga djurmiljöer, inte minst när det gäller rovfiskar som lax, som vandrar långa sträckor i frihet.Nussbaum har dock stora problem med det vilda livet. Hon tycker det är en fruktansvärd tillvaro för djur, framför allt för bytesdjuren. Hon vill att människan går in och reglerar de vilda djurpopulationerna med hjälp av preventivmedel och utfodrar rovdjuren med labbodlat kött, vegetabiliska proteiner, ja till och med humant dödade djur är bättre än att vargen själv jagar sin hare. Människan som något slags ställföreträdande rovdjur, eller kanske snarare, den mänskliga ingenjören som styr upp även de sista fläckarna av vilt liv. Det är inte bara vår matproduktion som sker på andra varelsers bekostnad, utan även när vi bygger, borrar, gräver, hugger, avverkar och dämmer. Hela vår existens sker på bekostnad av andras liv. Precis som det finns gränser för hur många kor, kalvar och människor som kan födas på ett stycke mark, så finns det gränser för hur många gruvor, vattenkraftverk, vägar och köplador vi kan anlägga. Vore det inte bättre om vi tämjde vårt eget gränslösa begär, snarare än att försöka omskola vargarna till vegetarianer?Ann-Helen Meyer von Bremenjournalist, författare och deltidsbondeLitteraturMartha C. Nussbaum: Rättvisa åt djuren – vårt gemensamma ansvar. Översättare: Anders Hansson. Fri Tanke, 2024.

Militärtribunalen i Tokyo ställdes inför nya frågor om rätt och rättvisa. Ingemar Ottosson reflekterar över processens framgångar och misslyckanden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tokyotribunalen. Tjugoåtta män i grådaskiga kläder och med hörlurar sitter och lyssnar med uttryckslösa miner när en åklagare läser upp sin anklagelseakt. Scenen får oss att tänka tillbaka till en ond epok av anfallskrig och hänsynslös krigföring. Japan hade invaderat Kina för att fyra år senare genomföra en samordnad blixtattack mot tre av Asiens vita kolonialmakter, USA, Storbritannien och Nederländerna. Krigsfångar hade fått utstå grymheter, civilpersoner hade slaktats.1946 inkallades Tokyotribunalen, en parallell till Nürnbergrättegångarna i Europa. Nu efterlystes retributiv rättvisa, det vill säga en juridisk reaktion på brott genom lämplig bestraffning. Att hålla en offentlig process kändes tvunget. En rättegång är ett sätt att bearbeta ett traumatiskt skeende, och att den dömer skyldiga kan även verka förebyggande inför framtida krig.Ändå var man inne på ny mark. I gamla tider hade ingen ställts till svars för krig. När Sverige 1658 besegrade sitt västra grannland i det som varit ett danskt anfallskrig kom ingen på tanken att dra kung Fredrik III inför rätta. Däremot behöll Sverige några viktiga danska provinser. Nederlaget var en dom i sig.Kanske var Tokyotribunalen ett uttryck för att världen – som idealisterna tänkte – hade blivit mer organiserad och att det äntligen skapats ett regelverk för staters beteende. Det hade skrivits konventioner i Haag, och många stater (dock inte USA) hade högtidligt anslutit sig till Nationernas förbund i Genève. 1918 hade det funnits krav på att åtala den tyske kejsaren.Vägen framåt tycktes alltså relativt oproblematisk för domstolen, men i själva verket öppnade sig en aveny av problem och hinder. Först och främst ordet ”rättvisa”, ett notoriskt oklart och omstritt begrepp. Skall man eftersträva en högre, moralisk rättvisa gentemot människor som sitter på ”historiens åklagarbänk”? Eller måste man hålla till godo med existerande lagparagrafer i internationell rätt? Och rättvisa för vem? Ett oväldigt domslut acceptabelt för världssamfundet eller segrarnas rättvisa? Skulle det bli en upprepning av gallerhövdingen Brennus svar när han intog Rom år 387 före Kristus: Vae victis! (Ve de besegrade!)En elementär rättsregel säger att den som är part i ett mål är jävig och inte får döma i egen sak. En annan lika välkänd regel fastslår att man inte kan dömas för handlingar som inte ansågs brottsliga när de begicks, i detta fallet att starta krig. Den första punkten lämnades obeaktad – fast det säkert varit möjligt att inkalla kompetenta jurister från neutrala länder som Sverige, Schweiz och Irland. På den andra punkten påminde åklagarna om tidigare internationella avtal mot krig, framförallt den så kallade Kelloggpakten från 1928. Dokumentet säger dock inte uttryckligen att krig är ett brott eller att individer kan straffas. De tyska och japanska ledarna dömdes sålunda enligt retroaktiva lagar.Men var processen rättvis i så måtto att de åtalade via sina advokater fick möjlighet att framlägga sin sak? Ja. De hävdade att det inte fanns något utrymme inom rådande system för att förbättra situationen för en överbefolkad asiatisk nation med akut brist på mark och resurser. Rasistiska invandringslagar i USA och en del andra anglosachsiska länder hade sedan 1920-talet eliminerat möjligheten till japansk emigration. Anfallet på Pearl Harbor hade blivit oundvikligt på grund av amerikanska sanktioner med syfte att strypa landets råvaruförsörjning, hette det. Det hävdades också att man inte kan göra en distinktion mellan human och inhuman krigföring – all krigföring är inhuman.Men det var nog just på den punkten som domstolen gjorde störst nytta. Försvarets argument att krig alltid är grymma hade visserligen resonans, men det fanns konventioner som tydligt kriminaliserade dålig behandling av krigsfångar och övergrepp mot civila, så som hade hänt i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing 1937.Gjorde domstolen rätt som nöjde sig med bara 28 åtalade? Var de inte snarare en sorts ställföreträdande syndabockar för ett mycket större antal skyldiga? Dåtida japansk press skrev ofta självkritiskt om allas delaktighet i krigsskulden. En sak som krig gör med människor är ju att de skapar en euforisk nationell solidaritet. I Japan hade de flesta låtit sig ryckas med. Soldater, bankkamrerer, läkare, rörmokare, servitriser, hemmafruar, skolpojkar och skolflickor. Så varför bara åtala ett fåtal för anfallskriget? Svaret är kanske ändå inte förvånande. Just dessa personer hade drivit den utveckling som ledde till kriget, och för det kunde man knappast lasta ”folket”.Men skulle krigets efterspel enbart styras av juridik? Det var otänkbart. Rättsväsendet existerar aldrig i ett vacuum, det är en del av samhället. Japan skulle från nu hållas ockuperat av de allierade, främst USA, och oddsen för en fredlig ockupation verkade inte höga. Juridik mötte politik. Frågan gällde om japanernas vördade kejsare skulle åtalas tillsammans med de militarister som agerat i hans namn. De allierades överbefälhavare, general MacArthur, kände till Abraham Lincolns yttrande på tal om de besegrade sydstaterna: “I have always found that mercy bears richer fruits than strict justice.” Nåd framför rättvisa alltså. MacArthur menade att bara statsmannaskap kan föda försoning mellan segrare och besegrade. Man måste låta minnet vara selektivt. I gengäld förväntades japanerna dra ett streck över atombombningarna, en punkt som aldrig fick dryftas vid tribunalen. Man kan hävda att generalen lyckades: Japan är än idag USA:s främste bundsförvant i Östasien.Alla 28 förklarades skyldiga. Av dem dömdes sju militärer och politiker till avrättning. Det skedde i en atmosfär av djup oenighet mellan de allierades domare. Det kalla kriget hade börjat och samtidigt blåste bildligt talat en tyfon över östra Asien. Mao och hans kommunister höll på att ta över Kina, kolonialmakterna var på god väg att tappa sina kolonier och i Nordkorea etablerades en stalinistisk regim. De allierades triumf tycktes plötsligt ha blivit en pyrrhusseger.Med tanke på allt detta, kom det något gott ur Tokyoprocessen? Ja, trots sina många brister bidrog den ändå till ett viktigt framsteg. Den var en del av den förändringsprocess som gjorde anfallskrig till ett otvetydigt brott mot folkrätten. Den fastslog även att individer kan ställas till svars för grym krigföring. Men den ledde knappast till att man kunde lägga det förflutna bakom sig. Och den förhindrade knappast några framtida anfallskrig. I vår tid finns en ständig internationell brottmålsdomstol i Haag. Den dömer inte någon till döden men den har klara riktlinjer och fasta procedurer. USA och Ryssland erkänner inte domstolens auktoritet, men kanske kommer den en dag att uppfylla det löfte som gavs i Tokyo på 1940-talet: löftet om en värld säkrad åt freden.Ingemar Ottossonhistoriker och professor vid Meijiuniversitetet i TokyoLitteraturGary J Bass: Judgement at Tokyo – World War II on Trial and the Making of Modern Asia. Alfred A. Knopf, 2024.

Många har grubblat över existensens själva existens. Helena Granström ansluter sig skaran. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om man ska tro filosofen Arthur Schopenhauer, erbjuder universum en lika pockande som gäckande gåta för varje tänkande person: ”Ju lägre stående en människa är i intellektuellt avseende, desto mindre förbryllande och mystisk ter sig själva existensen för henne.” Det vill säga: Har man bara något bakom pannbenet, så inser man att tillvaron är obegriplig: inte bara till sin natur, utan i det att den alls finns.Ska man tro honom? Tja, den som önskar belägg för hans tes kan i alla fall utan svårighet finna en uppsjö av intellektuellt ambitiösa personer som upptagits just av bryderier över existensens själva existens.1700-talstänkaren Gottfried Wilhelm Leibniz, till exempel, som efter att ha fastslagit sin berömda princip att varje sakförhållande också kan ges en fullständig förklaring, konstaterade att den första fråga som därpå infann sig var: ”Varför finns det något, snarare än ingenting?”En formulering som drygt två sekler senare ekade hos hans tyske kollega Martin Heidegger som också han ansattes av frågan: ”Varför är överhuvudtaget något varande, och inte snarare intet?”Han man väl låtit sig upptas av denna undran, bleknar alla andra gåtor bort i dess bländande sken. Som ett annat högstående intellekt vid namn Ludvig Wittgenstein formulerat det är det mystiska ”inte hur världen är, utan att den är”.Och varför är den då?Det visar sig att frågan har minst lika många svar som den har möjliga invändningar mot de givna svaren – som den har möjliga underkännanden av själva frågan.Till att börja med kan man ju undra hur ett tillfredsställande svar skulle kunna se ut? Vilken orsak till världens existens skulle inte i sin tur kräva en orsak, så att man i slutändan inte hade åstadkommit något alls?Leibniz själv tyckte sig kunna besvara frågan så snart han ställt den: Orsaken till världens existens är Gud.Jaha. Men vad är i så fall orsaken till att Gud finns?Jo, svarar Leibniz, det är Gud.Vilket är det som i Leibniz mening skiljer Gud och universum åt: Universum hade lika gärna inte kunnat existera, och därför kräver dess existens en förklaring. Gud, däremot, utgör sin egen nödvändighet: I Guds identitet, ingår egenskapen att han existerar. Orsaken till att Gud finns är Gud.Ett besläktat argument är det som går under det arabiska namnet Kalam, och som gör gällande att universum behöver förklaras eftersom det en gång har uppstått, medan Gud är ett tidlöst väsen som alltid har funnits, och som sådant kan förbli oförklarat.Utifrån ett sådant resonemang kan den kosmologiska teorin om världsalltets födelse i Big Bang för knappt 14 miljarder år sedan med en del god vilja betraktas som belägg för en övernaturlig varelses inblandning. Men å andra sidan kan man invända att de flesta varianter av Big Bang-modellen gör gällande att tiden uppstod först i och med ursmällen, så att universum faktiskt visst alltid har existerat, om man med alltid menar ”vid alla ögonblick i tiden”.Och därmed har man gett sig in på fysikernas försök att besvara den uppenbarligen svårbesvarade frågan om orsaken till världens existens. Varför något snarare än intet? Vad sägs om svaret: ”Därför att ett instabilt vakuum uppstod som en fluktuation i den absoluta intigheten, som i fysikaliska termer kan beskrivas som en sluten fyrdimensionell rumtid med radien noll. Detta vakuum genomsyrades av kvantfält vars fluktuationer i sin tur sådde fröet till det universum vi ser idag”?Ja, det får åtminstone mig att undra om allt ståhej kring frågan om existensens orsak åtminstone till viss del är ett resultat av de högtstående intellektens tendens att intellektualisera lite för mycket?För hur mycket har det intet som enligt Heidegger gör sig påmint i stunder av bottenlös förtvivlan eller oförstörd lycka, egentligen att göra med den teoretiska fysikens bild av ett universum som ännu inte finns? Kanske faktiskt nästan – intet?Men en sak kan man i alla fall säga om fysikernas rumtid utan utsträckning: Den är verkligen intet, mer intet än en tom rumtid, mer intet än ett tomt rum utan tid, mer intet än – ja, det mesta. Det enda som måste sägas ha funnits från början i denna modell är de naturlagar som tillåter ett kvantfält att tunnla fram ur detta totala intet. Men på vilket sätt fanns i så fall de?Frågan om varför det finns något för oss alltså oförhappandes vidare till frågan om huruvida fysikens lagar existerar inte bara oberoende av den mänskliga tanken, utan till och med oberoende av att det finns någon fysikalisk tillvaro som de kan beskriva. Och där har vi hamnat utan att vad det verkar ha kommit så särskilt mycket närmare ett svar på frågan om varför något existerar alls.Och ju mer man tänker på saken, desto mindre uppenbart tycks det att upptagenheten vid denna fråga är tecken på intellektuell finess. Är den i själva verket inte, som redan Immanuel Kant ville göra gällande, bara en effekt av att ha utvidgat idén om orsak och verkan längre än vad som är rimligt? Oavsett hur naturlig kausaliteten ter sig för oss, finns det nämligen mycket som tyder på att den inte gäller på de minsta partiklarnas kvantmekaniska nivå, och att universums födelse var en händelse då kvantmekaniken spelade roll har vi mycket goda skäl att tro. Och dessutom: Om tiden uppstod först i och med den stora smällen, hur är det möjligt att tala om en orsak som föregår den? Är det något som behövs för att orsakssamband ska kunna upprättas är det väl tid.För den som vill gå ännu djupare i sin kritik av frågan om varför något istället för intet, finns inte heller några hinder. Varför tycker vi exempelvis att existensen av något behöver motiveras, men inte existensen av intet? Varför ska intigheten på detta vis betraktas som ett naturligt grundtillstånd? Enligt filosofen Adolf Grünbaum är det ingen slump att frågan började ställas först i den moderna eran: De gamla grekerna upptogs inte av den, och inte heller antika indiska tänkare. Skälet? De var inte fostrade i den kristna tro som postulerar en skapelse ur intet, ex nihilo. Först i och med den kristna läran om en allsmäktig gud som häver existensen upp ur intet och därefter oupphörligt verkar för att upprätthålla den, skulle vi inte vara så övertygade om att varje avvikelse från intigheten kräver en förklaring. Detta alltså enligt Grünbaum. Som matematiker är jag också frestad att inflika att det finns många fler sätt att existera på, än det finns att inte existera på, vilket väl i sig är en sorts statistiskt argument för någontinget. Kanske är frågan om varför världen är i själva verket ett skenproblem?Ja, vem vet. Men hur som helst finns det också, vad Schopenhauer än påstod, tänkande personer som intar en helt annan hållning till problematiken än den djupsinnigt grubblande. Som exempelvis filosofen Sidney Morgenbesser, som när den eviga frågan ställdes till honom helt sonika snäste ifrån: ”Äsch! Även om det fanns intet skulle ni säkert inte vara nöjda ändå!”Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturJim Holt – Why does the world exist? (Liveright, 2012) Niayesh Afshordi och Phil Halper – Battle of the big bang (University of Chicago Press, 2025) Thomas Hertog – Om tidens uppkomst (Fri Tanke, 2023) Philip Goff – Meningen med universum (Fri Tanke, 2025)

Förintelseminnet är varken spikrakt eller fredat. Hynek Pallas funderar genom sin egen släkthistoria över hågkomster som förvittrar och förvanskas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På den Nya judiska begravningsplatsen i Prag står min släktgrav. När stenen restes och vem som beställde den, det vet ingen längre. Men ett namn på stenen är iögonfallande – eftersom hon aldrig har funnits.Min farmor Josefas familj levde under 1900-talets första decennier vid Gamla stans torg i Prag. Till grannarna hörde Franz Kafka. Det var ett för tiden typiskt judiskt hushåll. De sex syskonen drog åt olika håll. Någon var småreligiös, någon annan höll liv i jiddischen trots att språket betraktades som dammig gettokultur. Mest blev de, som så många av Prags judar, alltmer assimilerade.Farmor Josefa cyklade till Paris. Tog jobb på Philips. Lärde sig franska, cyklade hem.Syskonskaran skingrades.De skulle förenas igen av en katastrof.I många decennier talade ingen om det som hade hänt. Själv växte jag upp med en tystnad som aldrig fick form. Jag tänkte att det var exilen. Att det var så det var att växa upp som invandrare. Det finns ju en mur till landet man lämnar och inte får återvända till.Men något stämde inte. Mammas släkt fanns ju där i fotografier och i berättelser. Från pappa var det tyst. En tystnad som fortsatte när vi på 1990-talet kunde återvända till det som hade varit Tjeckoslovakien.Långsamt fick tystnaden konturer. Som under en resa till gettot Theresienstadt med min gymnasieklass 1995. Jag mådde fysiskt dåligt, men visste inte varför.I Sverige blev Förintelseminnet alltmer centralt och den 27 januari 2001 blev det nationell minnesdag. Men fraserna kändes så allmänna och svepande och tycktes inte gälla det jag såg i Tjeckien.”Om detta må ni berätta”, sades det.Men i Tjeckien hade ingen berättat. Och det fortsatte att vara så tyst.Några år senare dök en amerikansk släkting upp i Prag. Paula Brunner var redan en äldre dam, men också min pappas kusin. Min farmors systerdotter. En kväll i ett översvämningsdrabbat Prag öppnade hon för några timmar historien, och stack hål på tystnaden.Det skulle dröja ytterligare ett decennium innan den krossades. Av en slump fann jag tre arkivlådor som Paula före sin död hade deponerat på Washingtons Förintelsemuseum. Brevväxlingar och dagböcker från när hennes familj flydde nazisterna 1938.I breven till släkten i Prag fick farmors syskon äntligen namn och konturer.Zofie. Alois. Lotte. Eugenia. Hedwig.Breven gick till 1941. Då fick judar inte skriva mer.Sen blev det tyst.Paula återupptog brevväxlingen med min farmor efter kriget.Försiktiga brev.I det ”antisionistiska” samhällsklimat med antisemitiska undertoner som fostrades i kommunistregimerna efter 1948 fick minnet av folkmordet som riktat mot just judar vårdas tyst. Det märks på Josefas brev. Den som inte vet vad som drabbat hennes familj kan inte utläsa det.Med namnen kunde jag bege mig till arkiven och se hur historien om Förintelsen skrevs om framför mina ögon. Fördjupades. Hur mina släktingar, precis som Prags övriga judar under noggrann planering fråntogs sin status som människor. Bestals på allt. Till och med husdjur och strykjärn. Juden skulle ses som mindre värd av sina grannar. Föraktas.När farmor, hennes syskon, deras familjer och Böhmens övriga judar till sist internerades i gettot Theresienstadt sex mil från Prag var berövandet av deras sista rättigheter en formalitet.Gettot innebar svält, sjukdom och dödlighet av samma slag som i koncentrationslägren.Det räckte inte för nazisterna. Lillasyster Lotte och hennes make Robert mördades i dödslägret Malý Trostinec i Belarus. Antingen i de gasbilar som befolkningen viskande kallade för själadräpare, eller med nackskott.Liksom hennes bror Aloiš som troligtvis mördades i Lettland, kastades de i massgravar redan innan det fanns gaskammare installerade i Auschwitz. Innan det fanns något ”industriellt massmord”. Den ”Förintelse med kulor” som drabbade Alois och Lotte och en miljon andra judar i Belarus, Ukraina och Baltikum hör till Förintelsens hemskaste inslag.I dag är den mindre känd. Ändå finns här ett rått mördande av människor ansikte mot ansikte som gör att vi inte enbart kan betrakta Förintelsen som industriell. Som någon ”modernitetens baksida”.På Östfronten kunde nazisterna och deras hantlangare avrätta tiotusentals judar på några dygn. Det fåtal vittnen som överlevde berättade hur judar tvingades gräva upp och bränna kropparna.Inte ett spår skulle finnas kvar av den utrotade rasen. Ett gigantiskt brott mitt i det pågående folkmordet.Som ingen dömdes för i efterkrigstidens rättegångar.Efter kriget ville de få judar som återvände till Prag minnas de mördade.Inte 27 januari, utan den 8 mars.Hösten 1943 fördes 17 517 tjeckiska judar från Theresienstadt till Auschwitz. I stället för att genomgå urval placerades de i ett familjeläger.Levnadsförhållandena var vidriga, men det fanns barnbaracker där de vuxnaundervisade. Barnen dekorerade väggarna och satte upp ”Snövit och de sju dvärgarna”som musikal. Disneyfilmen hade haft premiär 1938 och förtrollat en generation ungar.Kvällen den 8 mars 1944 leddes barnen i sjungande kolumner till gaskammaren. Under natten följde det största enskilda mordet på tjecker i historien.Min tioåriga faster Anna låg samtidigt gömd på ett sjukhus i Prag.Hon hade sett ”Snövit” fem gånger innan nazisterna förbjöd judar att gå på bio.Familjelägret skapades med samma baktanke som när nazisterna putsade uppTheresienstadt inför besök från Röda korset: En Potemkinkuliss för att vilseledaomvärlden.Det behövdes inte. Omvärlden var ointresserad.De tjeckiska judarna fick inte hållas länge med sin minnesdag. Kommunistländernas antisionistiska hållning gick så långt att Förintelsen skylldes på judarna själva. Transportlistorna hemligstämplades eftersom forskning påstods vara ursäkt för ”sionister som ville dölja sitt samarbete med nazisterna”. I Theresienstadt skulle det öppnas ett ”museum över Israels koncentrationsläger”.Min farfar dog i sviterna av lägren. Farmor blev blind. Deras barn växte upp på barnhem.Det blev tyst.Det är viktigt att minnas att Förintelseminnet inte är spikrakt och fredat. Att antisemitismen redan har rubbat och påverkat minnet av folkmordet.I det stora och i det lilla. När jag till sist hittade stenen på Prags Nya judiska begravningsplats stod den bland välta och överväxta stenar. Vittrande monument över kapade släktträd. De mördade saknade dödsdatum. Alla utom min farmors mamma. Hon tog livet av sig 1941 när hon insåg vad som var på väg att hända.Jag tittade närmare. Där var de allesammans. Lotte, Alois… Sen hajade jag till.Zofie, mellansystern som slets ur sin makes famn på perrongen i Auschwitz 1944, saknades. Zofie dödförklarades först 1958. Sen dog hennes man. Sen glömdes hon bort.På hennes plats hade man skrivit namnet på en person som aldrig har existerat i min släkt. Kanske trodde man att det var så hon hade hetat.Så snabbt kan hågkomsten av de mördade förvridas och förtvina.När Förintelsens sista vittnen är borta, vem värnar om deras minne?Hynek Pallasförfattare och kulturskribent

Hon blev en symbol för jazzåldern, men senare också för modernismens tystade kvinnor. Legenderna om Zelda Fitzgerald är många och Katarina Wikars kryssar mellan myterna och sorgerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen 2016. En av Hjältinnorna i den amerikanska författaren Kate Zambrenos hyllade hybridbok om modernismens tystade kvinnor är förstås Zelda Fitzgerald. I hundra år snart har Zelda varit det nav som alla de andra snurrar runt. Nintendospelet, klassikern Zelda, döptes efter henne sägs det. Först fick hon symbolisera hela jazzåldern via sin man Scotts hyllade romaner, hon var själva ur-flappern, och sen blev hon föremål för åtskilliga biografier och feministiska analyser för ingen blev lika förbjuden att skapa som Zelda som förlorade rätten att skildra sitt eget liv, för evigt dömd att vara materialet. Zelda gick sönder men som fortsätter att verka, varje generation lyfter fram henne på nytt, Zambreno kallar henne en spökmentor. Konsten har alltid spelat mindre roll än sammanbrotten i legenden om Zelda. De vars skapande inte är en linjär historia om framgång utan mer brott och punkter har svårare att hävda sig i historieskrivningen menade en av henne biografer, Sally Cline. Jag vill inte vara en komplementär intelligens, sa Zelda tidigt men ingen lyssnade. Scott Fitzgerald blev för alltid 1920-talets krönte skildrare och livet de levde blev fiktion redan medan det pågick, varje dag skulle det produceras ett visst mått av extraordinära händelser och katastrofpartyn. Vad skulle annars allt gå ut på? Scott antecknade, Zelda formulerade, och han knyckte hennes dagböcker från tonåren. Han var trots allt den som försörjde familjen på sitt skrivande. Det tog sedermera Zelda sex veckor att få ihop sin roman om åren i Europa, "Save me the waltz", som hon skrev instängd på mentalsjukhuset medan Scott mer eller mindre berusad höll på i nio år med "Tender is the night", Hon fick återfall när hon läste hans romanen och insåg att hennes allra mest privata brev från mentalsjukhuset hade bakats in i fiktionen. Hon var alltid amatören men det har sedermera visat sig att Scott ofta satte sitt eget namn under de noveller hon skrev. Det höjde arvodet. Zelda strök över hans namn, me me me skrev hon i marginalerna. Kan den gamla striden mellan striden mellan Scott och Zelda Fitzgerald fortfarande vara infekterad? Till och med i mitt eget huvud rasar den för jag har alltid älskat Scott Fitzgeralds melankoliska lite lillgamla iakttagelser över den tillvaro som långsamt bryter ner en i förtid. Alltid citerat ur hans sista bok "Sammanbrottet" där hans skriver: Jag gick sönder som en gammal tallrik. I den gamla tiden ansågs Zelda vara orsaken till Scotts förödda talang, hennes excesser och sedermera vårdräkningar kostade honom omåttliga summor och spädde på hans alkoholism. Zelda var dömd till att leva i ständig presens, åka på taxitaken, elda upp sina kläder i badkaret, inspirera, ingen kunde associera lika vildsint som Zelda sas det, men det var också det som i slutändan skulle fälla henne: språket. Långt senare skulle vännerna med facit på hand återkalla tidiga tecken. Vetskapen om vad som sedermera hände la sitt raster över det förflutna. Log hon inte konstigt redan hos Murphys på Rivieran, liksom åt fel håll? Indikerade inte hennes associationsmönster en disintegrerad tankeprocess? Kraschen - skrev Scott 1929 – Wallstreet och Zelda! Han hade blandat ihop henne med Amerika. En fråga som oavbrutet gnager: Varför tyckte Scott att han hade rätt att tysta Zelda? Hur användes diagnosen schizofreni mot kvinnor på trettiotalet? Allt jag läst om Zelda i årtionden flyter liksom samman i försvarstalet: Hon blev sjuk av hans kopiösa supande, hon hade svårt att anpassa sig till den förväntade modersrollen, hade ingen plats för det egna skapandet. Kanske blev hon helt enkelt feldiagnostiserad. Och jag kommer att tänka på konstnären Sigrid Hjertén där på Beckomberga när jag läser hur behandlingarna, insulinterapierna och elchockerna skadade henne mer än sjukdomen. I biografin Hennes röst i paradiset av Sally Cline finns tolv sidor utskriven familjeterapi mellan Scott och Zelda där han skrumpnar ihop mer än någonsin i sitt desperata egenintresse. Du tar mitt material, skrek han. Mentalsjukhusen, galenskapen, terrorn, är det ditt material? undrade hon. Men vad kunde han göra? Sa hans vänner. Hans utgifter var enorma, och han kunde inte hitta på. Han ville, vågade inte släppa ut henne igen. I en fas av denna hundraåriga legend om Zelda har hon setts som en sorts renässansmänniska, multitalang, som bara inte kunde välja mellan baletten, litteraturen och måleriet. Scott skyllde också hennes första sammanbrott på baletten och förbjöd all vidare dansträning, och sen förbjöd han henne också med läkarnas bifall att skriva om sitt eget liv. Det räckte väl med en konstnär i familjen. Zelda skulle rehabiliteras tillbaka till en mer passande kvinnoroll. Arton år ut och in på klinikerna. Först på mentalsjukhuset fick hon kanske trots alla våndorna en egen röst, tomma timmar och plats att utveckla sina egna talanger. De sista åtta åren efter det att Scott hade dött i hjärtinfarkt redan vid 44-års ålder, utbränd i Hollywoods manusfabriker, så skapade Zelda mer än någonsin, både hemma hos sin mamma i de amerikanska sydstaterna och på sjukhusen: androgyna klippdockor ur Alice i Underlandet, religiösa målningar, mängder av noveller och en oavslutad roman på 40 000 ord. Hon hade ingen utbildning, inga pengar och gick och la sig kl. 9 för att spara på elen. Sen brann hon inne, inlåst på vinden på Highland hospital och mamman eldade upp hennes målningar på bakgården. Hon begravdes bredvid Scott. Allt man kan göra är att rita om kartorna, flytta fokus, falla baklänges ner i Zeldas egenartade klippböcker och tvära tankekast. Hennes oavslutade roman "Save me the waltz" kom sedermera ut till och med på svenska under den tråkiga titeln Charleston. Den fick ljumma recensioner och jag minns att jag till min förtvivlan inte orkade läsa ut den. Alabama och David är på Rivieran på 20-talet när naturen luktar Chanel nr 5. Vad ska man göra i livet? Alabama, hon simmar, flirtar, dansar balett planerar en fest, ett stort skrik genom seklerna och sidorna. Ta en överdos sömnpiller? Tiden äter på henne. I barndomen i amerikanska södern hade pappan domaren portionerat ut den där tiden i små loja bitar. Genom total koncentration på baletten åtta timmar om dagen försöker hon alltför sent som det brukar heta dansa ihop ett förslösat liv. Men detta är som sagt hennes enda efterlämnade verk, hennes första roman och sista, och varför skulle det vara genialt? Hon hinner inte riktigt stanna upp och utveckla några situationer, människorna faller mellan festerna, briljant konverserande in i det sista. Den där associerande fria stilen var det som till slut skulle fälla henne, kategoriseras som stört språk. ”Jag är så rädd att du ska bli skräckslagen när du kommer och upptäcker att det inte finns något annat kvar annat än oordning och tomrum. Om jag får ett klart intellekt är jag säker på att vi kan använda det” skrev hon till Scott från sjukhuset. ”Jag kan inte göra något för dig längre. Jag försöker rädda mig själv”, låter Scott hjälten Dick Diver säga till sin sjuka fru Nicole i romanen Natten är ljuv. Och till Zelda skrev han:”Du höll på att bli galen och kallade det genialitet.” Och Kate Zambreno skriver om Zelda i "Hjältinnor" att hon hade blivit hjärntvättad att tro att hon var sjuk under decennier. Och att hennes konst kom ur hennes sjukdom och inte ur hennes begåvning. Hon fick eksem när Scott var i närheten. Och där finns också ett foto på en kvinna med grova drag i sjömansjacka. Botad! skriver Zelda under det första fotot från mentalsjukhuset, vad Zambreno kallar hennes haggfoto, för första gången ser hon ful ut. Botad från att vara objektet. Men tiden var alltför kort för att ta tillbaka sig. Det tycks mig, hade Zelda en gång skrivit i en recension av Scotts roman The beutiful and the damned, som om jag på ett ställe känner igen ett parti från en av mina gamla dagböcker som mystiskt försvann kort efter mitt äktenskap och också bitar ur brev som vagt låter bekant. Mr Fitzgerald tycks tro att plagiering börjar i hemmet. Och över i allt detta material ur minnet och böckerna finns Scott: för alltid bara 6 år, ingen kommer på hans födelsekalas, han äter ensam upp både tårtan och ljusen. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen Litteratur Kate Zambreno: Hjältinnor. Översättning Helena Fagertun. Modernista, 2016. Sally Cline: Zelda Fitzgerald: her voice in paradise. John Murray, 2002

Bristen på existentiell symmetri, den västerländska civilisationens akilleshäl Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Hur ska jag rädda mitt liv? frågade poeten. Genom att vara en dåre, svarade Gud.” – Länge stod detta fylleklotter att läsa med stora svarta bokstäver på en brandvägg i staden där jag växte upp. Länge tänkte jag också att det måste bära på någon form av högre sanning. Det tror jag inte längre. Det vill säga, idén är förstås lockande att i en galen värld måste dåren vara den ende som är klok. Men för det första: Gud står av allt att döma på ordningens sida, och skulle aldrig ge ett sådant svar. För det andra: OM Han ändå gjorde det, borde man just därför akta sig väldigt noga för att följa det. Och för det tredje: det är väl knappast sitt liv poeten tänker sig vilja rädda, utan sin konst. Det är faktiskt inte samma sak. Men det hindrar onekligen inte att världen fortfarande är galen.Problemet är att dåren fortfarande heller inte är klok. På senmedeltidens målningar ser vi dårarna gå ombord på narrskeppet till ”Narragonien”, landet där galenskapen regerar. Man får tänka sig att sådana resor utövade en viss hemlig dragningskraft på folk; i stora delar av den kristna världen var det vid den här tiden en utbredd tradition att inför perioder av allmän återhållsamhet och botgöring tillåta korta utbrott av lössläppthet och otyglat vansinne. Under karnevalsfesterna, precis före fasteveckorna, ställdes samhällets strikta hierarkier på huvudet för en dag. Narren blev kung, korgossarna bytte plats med kyrkans högsta dignitärer. Både Bosch och Brueghel skildrar i stora, myllrande målningar vad som kallas ”striden mellan karneval och fasta”, ett slags allegoriska visioner av den kamp som försiggår i varje samhälle och inom varje själ, mellan kaos och ordning, frihet och försakelse. Hela det medeltida kyrkoåret var i själva verket perforerat av dessa otuktiga festligheter där världen och dess ordning vändes upp och ner.Men alltså enbart för en dag. Morgonen efter återställdes den gudomliga ordningen, med alla dess påbud och förbud. Bara tanken att den på allvar skulle kunna rubbas utgjorde galenskapens själva definition. Festligheterna fyllde med andra ord en funktion som ventiler för oro och missnöje i det obevekliga sociala maskineriet; ett folk som just fått släppa sig löst i frosseri och leka kungar är i sitt bakrus inte så benäget att göra uppror. Samtidigt går det inte att komma ifrån att leken i det långa loppet sådde frön av allvar, att missnöjesventilerna också blev till fönster mot en annan, bättre värld. Narren som lät fursten höra sanningen behövde visserligen inte riskera huvudet: han var bara en dåre. Men den förbjudna, tysta misstanken att denna sanning var den verkliga, att dåren faktiskt hade rätt, lär ha varit långt mer utbredd än vad historien kan dokumentera.Medeltidens dåre stod på så vis både utanför samhället och mitt i det. Som hemlig uppviglare – men för den dygdige borgaren också som ett ansikte att lätt förfärat spegla sig i, en figur vars bild kunde hållas upp som varning för att överskrida de sociala konventionerna, vända sig bort från Gud och samhälle. Michel Foucault ser i Vansinnets historia just denna senmedeltid som den period i Europa när galenskapen för sista gången intog en naturlig plats i det offentliga rummet – det vill säga innan den avskildes från det omgivande samhället, institutionaliserades och låstes in. I den moderna, rationella kultur som växte fram med renässansen och reformationen fanns inte längre någon plats för den sortens avvikelser. Ingen förståelse för hur det mörka kunde vara en förutsättning för det ljusa, hur det förvrängda och kaotiska balanserade och speglade normalitetens ordning.Jag tänker mig att denna brist på vad vi skulle kunna kalla existentiell symmetri fortfarande är något av den västerländska civilisationens akilleshäl. Rädslan för att förlora förståndet, och dess tvillingskräck, rädslan för döden var säkerligen inte mindre bland människorna i den brutala senmedeltidens värld. Men de tvingades möta dem dagligen. Den moderna människan håller istället både vansinnet och döden på armlängds avstånd; det är bekvämt och praktiskt, men när vi sedan behöver konfrontera dem – och det gör vi, förr eller senare – kastas vi ut i okänd terräng. Det kan vara plågsamt, men också på något märkligt sätt befriande. Under min mors demens, månaderna innan hon dog, fick jag nästan varje gång jag kom och hälsade på uppleva hur hon misstog mig för någon annan, olika personer från ena gången till den andra, ofta till och med från stund till stund. Jag kunde vara min far, min morbror, kanske en granne eller någon sedan länge död bekant. Det var otäckt i början, men efter en tid vande jag mig. Slutade med mina rättelser och förklaringar, insåg att det nog bara var jag som behövde dem. Om jag nu ens gjorde det? Det fanns till slut något vilsamt i den där förvirringen. Att få låta allting bara vara.Men det var också som om här fanns en hemlig dörr jag inte sett förut. I den moderna kulturen hanterar vi tillvarons mörka sidor enligt ett ideal vi ärvt från antikens stoiker: genom att förhålla oss oberörda. ”Hur barnslig och outvecklad är inte den som förundrar sig över något som sker här i världen!” skriver Marcus Aurelius i sina Självbetraktelser. Kanske det – men borde vi då inte hellre låta oss förbli barnsliga och outvecklade? Senmedeltidens lösa dårar och förryckta var en sorts gränsgestalter: enligt en utbredd folklig föreställning föddes de inte som andra ur en kvinnas livmoder, utan kläcktes ur ägg, fullt färdiga och fulländade i sin dårskap. Dårarna satt på nycklarna till en alternativ verklighet, där allting kunde vara precis tvärtom. Vem vet förresten: det kanske inte bara kunde. Utan faktiskt var det. För medeltidens människor, till vardags fjättrade av både andliga och furstliga övermakter, var det en ovärderlig, outsäglig möjlighet.I vår värld finns som sagt inte längre plats för den sortens figurer. Precis som vi låst in och medicinerat dårarna har vi låst in – och medicinerat bort – alla föreställningar om en ”förryckt”, vill säga annorlunda värld. Vi utgår från att samhällsförändringar måste ske i vad vi antar vara förnuftiga former: inom ramarna för den parlamentariska demokratin, inom ramarna för marknadsekonomin och den regelbaserade världsordningen. Men om all förändring måste ske inom ramarna för den rådande ordningen, hur kan då själva ordningen någonsin förändras? Om det nu – som vi alltmer börjar misstänka – är denna ordning som är galen? Vem har vi nu, som manar fram den andra, osynliga världen?Jo, förstås: vi har våra poeter. Våra konstnärer – kläckta ur dårskapens ägg, skilda från verklighetens folk av institutionernas murar. Tipset som poeten fick av Gud var kanske inte så dumt, trots allt. Ordningen måste bestå. Men det finns en utväg.Dan Jönssonförfattare och essäist

Plågade hjältinnor, övernaturlighet och högtravande språk. Annina Rabe funderar över vad som lockar så många kvinnliga författare till gotiken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i februari 2017.I ett sovrum i ett hyrt gammalt hus i New England i USA ligger en kvinna och tittar på en påträngande gul tapet. Hon är deprimerad efter en förlossning och hennes beskyddande make, som också råkar vara hennes doktor, har ordinerat absolut vila. Det är något konstigt med huset, tänker kvinnan. Och hon gillar verkligen inte den där gula tapeten i sovrummet.Det är upptakten till Charlotte Perkins Gilmans klassiska kortroman ”Den gula tapeten” från 1892, där vi stegvis får följa en kvinnas väg mot ett psykiskt sammanbrott. I tapetens mönster börjar hon se de mest märkliga scener, hon ser instängda kvinnor, kvinnor som kryper längs golvet.Det är den en av de otäckaste texter jag vet. Det sakta men säkert glidande förståndet och känslan av skevhet i den hemlika miljön, allt detta gör att det gungar för mitt inre varje gång jag läser om den.Medan jag får kalla kårar av en ganska händelselös novell om en kvinna som ligger och blir tokig i ett sovrum lämnar till exempel berättelser om galna seriemördare mig för det mesta ganska kallsinnig. Det otäcka för mig är det som händer inuti huvudet. Och d et intressanta med skräck är ju att den slår så olika, beroende på vem man är och hur ens fantasier och mardrömmar ser ut.Charlotte Perkins Gilmans kortroman avslutar en samling berättelser i ”Förfärande kvinnor”, en antologi om gotisk skräck skriven av kvinnor, sammanställd och översatt av KG Johansson. Alla novellerna är utkomna under 1800-talet, då den gotiska skräckromanen kulminerade i popularitet.Begreppet ”gotisk litteratur” uppstod första gången i mitten av 1700-talet. Innan dess hade ”gotisk” enbart använt som en term inom konst och arkitektur. Det förändrades när den brittiske konsthistorikern och författaren Horace Walpole gav ut romanen ”Borgen i Otranto”, en skräckberättelse som han själv gav undertiteln ”A gothic story”. Den innehöll alla de motiv vi förknippar med gotisk litteratur; dystra gamla slott, plågade hjältinnor, övernaturliga inslag, galna munkar och en labyrintisk struktur, skildrad med ett melodramatiskt och högtravande språk. Litteraturvetaren och gotikexperten Mattias Fyhr betonar i sin avhandling ”De mörka labyrinterna” att gotik inte är en litterär genre utan ett modus, som kan dyka upp i all litteratur. Skräcken och det övernaturliga är inte heller nödvändiga ingredienser, utan det gotiska utmärks snarare av en känsla av melankoli och krypande obehag. Det blir tydligt i ”Förfärande kvinnor”, där de flesta av novellerna faktiskt inte är särskilt läskiga utan mer sorgliga.Walpoles roman gav upphov till en mängd efterföljare. Den nya romantendensen passade väl in i den begynnande romantiken, som växte fram under en tid när man annars trodde att hela världen gick att kartlägga, mäta och bemästra. Skräcklitteraturen fick härbärgera allt som inte fick plats i den nya tiden; känslor, drömmar och undergångsfantasier. Gotiken var en reaktion mot den förnuftsbaserade upplysningstiden och en viktig del av den borgerliga romanens framväxt i industrialismens tidevarv.Påfallande många författare som skrev i den gotiska traditionen var kvinnor. En av genrens verkliga pionjärer var Ann Radcliffe, som med sin ”Udolphos mysterier”, som sägs ha inspirerat författare som Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Den krassa Jane Austen skrev sin ”Northanger Abbey” som en satir över Radcliffe och hela den gotiska vågen. Huvudpersonen har fått hela sin verklighetsbild förvrängd efter att ha förläst sig på gotiska romaner.Ann Radcliffe efterföljdes av namn som Clara Reeves, Mary Elizabeth Braddon och förstås Frankensteins skapare, Mary Shelley. Det var också vanligt att annars realistiska författare som till exempel systrarna Brontë, eller Elizabeth Gaskell inkluderade gotiska inslag i sina romaner.Varför lockades kvinnliga författare av det gotiska? En pragmatisk förklaring som KG Johansson ger i sin lite väl schematiska introduktion till antologin är att romanskrivande över huvud taget under 17- och 1800-talet till stora delar var en kvinnlig syssla.Troligtvis är det kvinnolitteraturens låga status som gjorde att det dröjde relativt länge innan det började forskas om den gotiska romanen på allvar. Termen Female Gothic myntades på 70-talet av litteraturvetaren Ellen Moers, och sedan dess är den ett eget forskningsfält. Den gotiska litteraturen är en tacksam brunn att ösa ur när det gäller feministiska tolkningar. Den unga kvinnan som sakta drivs till vansinne i Charlotte Perkins Gilmans ”Den gula tapeten” är instängd i hemmet, övervakad av en make som ideligen förklarar att det är farligt för henne att skriva. Betänk att novellen är skriven nästan 40 år innan Virginia Woolfs ”Ett eget rum”. När Mary Elizabeth Braddons kvinnliga vålnad i ”Den kalla omfamningen” hemsöker sitt svekfulla ex genom att lägga sina iskalla armar runt hans hals ligger det nära till hands att se det som en hämnd på ett helt patriarkalt förtryckarsamhälle. Och ett av de mest klassiska exemplen, den galna kvinnan på vinden i Charlotte Brontës Jane Eyre, har fått representera varenda känsla av undertryckt vrede och sexualitet en kvinna kan härbärgera.Den starka symboliken i det gotiska lockar fortfarande många kvinnliga författare och litteraturforskare. Daphne du Maurier, Shirley Jackson, Joyce Carol Oates, Angela Carter, Toni Morrison, Margaret Atwood och Monika Fagerholm är bara några författare som har gotiska inslag i sina böcker. Här i Sverige är Maria Gripe, Inger Edelfeldt och Mare Kandre några av de tydligaste exemplen. Populär- och ungdomslitteraturen svämmar över av skildringar om vampyrer och zombier.På senare år har gotiken haft ett uppsving i litteraturen. Den så kallade gurlesktraditionen har inslag som är tydligt gotiska: av skräck, förvridning och ett söndertrasat flickideal. Skrivarutbildningen Litterär Gestaltning vid Göteborgs universitet inrättade en speciell ”häxskola” där unga kvinnliga författare uppmuntrades att skriva fram sin inre häxa. Danska Olga Ravn, en av de två lärarna, gick i sin debutroman ”Celestine” direkt tillbaka till gotiken när hon lät huvudpersonen leva ett parallellt liv i en inmurad 1500-talsflickas kropp.Den dystopiska tid vi lever i nu har onekligen vissa likheter med tiden för den gotiska litteraturens födelse. Dels känslan av att befinna sig på den teknologiska utvecklingens höjdpunkt, samtidigt en allt starkare förnimmelse av undergång och katastrof. Men jag tror också att gotikens lockelse har en annan mindre tidsbunden förklaring, som handlar om ett evigt behov av att närma sig de egna gränserna för tillåtna känslor och fantasier. Det behovet har förstås både män och kvinnor, men kvinnor omges fortfarande i hög grad av oskrivna regler och begränsningar, även om de ser annorlunda ut idag än under den viktorianska eran. Charlotte Perkins Gilmans novell om kvinnan som ligger och stirrar på den gula tapeten är ju så svindlande otäck just för att den också visar galenskapen också kan vara en väg till frihet.Annina RabelitteraturkritikerLitteratur”Förfärande kvinnor – gotisk skräck från Brontë till Gilman” i urval och översättning av KG Johansson.

Dan Jönsson reflekterar över Nobelpristagaren Peter Handkes estetik i ljuset av debatten om hans Nobelpris, där principerna riskerar att stå i vägen för både tänkandet och läsandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2019-10-31.I sin roman ”Långsam hemkomst” börjar Peter Handke med en lång panorering över ett floddelta i Alaska, sett genom huvudpersonen, geologen Valentin Sorgers ögon. Det flacka, storslagna arktiska landskapet verkar upphäva alla gränser och skillnader, det som är avlägset tycks nära, flodens vattenspeglar smälter samman med himlen och, tycks det, med betraktarens eget väsen: ”för ett ögonblick hade han inom sig känt kraften att skjuta ut sig själv som en helhet i den ljusa horisonten och där för alltid uppgå i omöjligheten att skilja himmel från jord”. Detta ”uppgående i omöjligheten” blir ett grundackord, en bild som får beskriva Sorgers hela livssituation där han, vilsen och tilltufsad av tillvaron, motvilligt reser hemåt mot Europa. Lite senare, i ett hus vid den amerikanska stillahavskusten, tycker han sig i en hastig bild ana ”en orsak till sin lamslagenhet”: hur han sitter ”långt borta i de låga, tomma 'kontinentsalarna' och i 'århundradets natt'” men utan moralisk rätt att sörja historiens brott – han, skriver Handke, ”var kanske svag, men en ättling till handlingens män, och såg sig själv som handlingens man; och detta århundrades folkmördare som anherrar”.”Långsam hemkomst” gavs ut 1979 – i en annan tid, en tid när knappast någon kunde ana att nittonhundratalets folkmord fortfarande delvis låg i framtiden; en tid, också, när den tyskspråkiga litteraturen som bäst var i färd med att göra upp med det nazistiska förflutna. Handkes roman är – bland annat – en i denna rad av uppgörelser, om också mycket försiktig: men den existentiella hemlöshet som huvudpersonen upplever är alltså delvis en följd av den politiska historien. Som litteraturhistorikern Lothar Struck, författare till flera böcker om Handke, har skrivit är detta, alltså det postnazistiska skuldkomplexet, en betydande erfarenhet i Handkes texter, inte minst för hans sätt att hantera språket. Som många i sin generation tog han intryck av tidens diskussion om hur det tyska språket skulle överleva efter Tredje Riket, skarpt formulerad exempelvis i Victor Klemperers berömda analys av nazismens nyspråk, LTI, Lingua Tertii Imperii – men Handkes slutsatser skilde sig från andras genom att han vägrade se språket som korrumperat och vissa ord som för tid och evighet besmutsade – utan insisterade på att det måste vara möjligt att också i fortsättningen använda sig av ord som ”folk” och ”jord”. Istället skulle språket så att säga renas genom ett radikalt bejakande av dess mångtydighet, man skulle kunna säga just genom ett ”uppgående i omöjligheten” att fastslå och förkunna.I den häftiga debatt som bröt ut efter Handkes Nobelpris var det lätt att få intrycket att hans engagemang för den serbiska, eller restjugoslaviska sidan i Balkankrigen har något reflexartat, rentav tvångsmässigt provokativt över sig. Enligt Lothar Struck är det precis tvärtom – Handkes vurm för Jugoslavien är just en konsekvens av hans syn på det förflutna, på dem han beskriver som sina ”anherrar”, ”detta århundrades folkmördare”. I Handkes ögon stod Jugoslavien för det mångkulturella alternativet till nationalismens inskränkthet och våld, men också till efterkrigstidens polariserade världsordning, för ”ett annat Europa”, ”bortom väst och öst”, som han uttrycker det. Läser man den text som 1996 satte igång denna eviga debatt, och som vid tidningspubliceringen fick titeln ”Rättvisa för Serbien”, är det också svårt – tycker åtminstone jag – att inte se hur det rakt igenom den drar ett förtvivlat stråk: av sorg över det som gått förlorat, av vrede mot dem som lät det ske. Det är en för Handke väldigt svajig text, i oavbruten pendling mellan polemisk skärpa och poetisk vaghet, ofta med resultatet att polemiken blir just vag och glidande – men det är samtidigt i mina ögon en modig text, där författaren sätter sig själv på spel och, fullt medveten om riskerna, ändå envist hävdar vikten av att tränga ”bakom spegeln” som han skriver: kritisera det han ser som en ensidig rapportering, söka sammanhang, se sakerna från andra sidan.Handkes syn på historien bakom Jugoslaviens sönderfall kan förstås ifrågasättas. Liksom det vettiga i att (tio år senare) diskutera huruvida massakern i Srebrenica verkligen var ett folkmord – som den internationella juridiken slagit fast. Men man bör då också kunna se de nyanseringar han gett uttryck för i senare texter, som i den korta skriften om den serbiske TV-mannen Dragoljub Milanovic, från 2011, och hursomhelst: det jag tror är orsaken och grunden till hur han ändå hamnar där han hamnar handlar inte så mycket om de åsikter han egentligen ger uttryck för utan om hans sätt just att formulera sig med antydningar, frågesatser och naturbeskrivningar, något som i sin tur går tillbaka på hans insisterande om en poetisk sanning, väsensskild från och både djupare och högre än den politiska: föreställningen om att företräda det han själv kallar en ”ren litteratur” – en idé som också ekar genom hela den debatt han har gett upphov till. Denna estetiska idealism visar sig nämligen till slut även den vara en politisk hållning.Och Handke är knappast den förste att ge uttryck för den. Strax efter första världskriget utgav en annan Nobelpristagare, Thomas Mann, sitt sexhundrasidiga manifest ”En opolitisk mans betraktelser”. Boken, som lite efterklokt har kallats ”en nazistisk skrift före nazismen”, är en passionerad, konservativ stridsskrift mot det som Mann uppfattar som det nya århundradets ideologiska och politiserade kulturklimat. Han försvarar artonhundratalets realism mot nittonhundratalets utopism, kulturen mot civilisationen, musiken mot demokratin. I nittonhundratalets kulturradikalism ser han återkomsten för sjuttonhundratalets socialt frivola revolutionsromantik, och vill slå vakt om andens, estetikens motstånd mot det han kallar en tidsanda av ”tjänstvillighet inför det önskvärda”.Jag påstår förstås inte att Peter Handke ansluter sig till Thomas Manns program. Men samtidigt hajar jag till när Valentin Sorger i ”Långsam hemkomst” vid ett tillfälle utbrister: ”Jag tycker inte om det här århundradet”. Peter Handke har ju mycket riktigt kommit att ses som en portalgestalt för ett slags andligt sekelskifte, en rörelse bort från nittonhundratalets kulturradikala samhällsklimat, mot postmodernismens nyromantiska, mer inomestetiska språkvärldar. Konsekvenserna av denna, ska vi kalla det artonhundratalsvridning syns tydligt i den här debatten, och på båda flankerna: hos dem som, å ena sidan, hävdar vikten av att skilja mellan författaren och hans verk och, å den andra, de som fördömer varje diskussion med anklagelser om relativisering.På båda sidor blir principerna en ursäkt för att slippa tänka, slippa pröva sina ställningstaganden. Slippa läsa, rentav, i värsta fall. Thomas Mann fick ju med tiden grundligt ompröva sin hållning när han tvingades att fly undan den nazistiska terrorstaten. Nu, i detta andra artonhundratal, blir Peter Handkes förment opolitiska position lite ironiskt det som avslöjar motsägelserna, själva politiken, i den antipolitiska tidsandan. Själv är jag en typisk nittonhundratalsmänniska, fast i förvissningen om konstens grundläggande orenhet och djupt främmande för de moralistiska tabuföreställningar som kännetecknar dagens politiska metafysik. Jag lägger nu reaktionerna på det här Nobelpriset till den rad av tecken – klimatpanik och tiggeriförbud, gatuprotester och nynationalism – som dag för dag, undan för undan vidgar sprickorna i tidens mur.Dan Jönsson, författare och essäistEssän sändes ursprungligen 2019. 2025 utkom Handkes texter om Jugoslavien för första gången på svenska under titeln ”Frågor i tårar” (Karneval förlag) i översättning av Joachim Retzlaff och Daniel Pedersen.

Hur undviker man att bli en icke-människa? Simon Sorgenfrei tar en tysk teolog, en persisk poet och en svensk baron till hjälp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1920-talet satt baronen Eric Hermelin i Lund och översatte Omar Khayyams dikter till svenska. I decennier hade han då levt ett kringflackande liv, som äventyrare och rumlare, i USA och England, i Indien och i Australien. Nu hade han blivit omyndigförklarad av sin familj och var därför inspärrad på Sankt Lars hospital där han fördrev tiden med att översätta persisk poesi och muslimsk mystik.Under åren på drift hade Hermelin utvecklat en aversion mot moralväktare och att han nu fått sin bror, nykterhetsivraren Josef, som förmyndare bidrog inte till att ändra hans inställning. Att översätta Omar Khayyam fungerade däremot som ett balsam. I den persiske fritänkarens verser fann han en åskådning som på ett kanske paradoxalt sätt var samtidigt förlåtande och uppbygglig.”Vet du vad helvetet sannerligen är?” frågade Khayyam retoriskt i en av dikterna. ”Helvetet på jorden är umgänge med icke-människor.” De muslimska mystikernas texter skyddade Eric Hermelin från helvetet. De fungerade som manualer i människoblivandets konst.Drygt ett hundra år tidigare, runt sekelskiftet 1800, slog den tyske romantikern Friedrich Schleiermacher igenom som radikal teolog med boken Om religionen. Den var menad som ett försvarstal riktat mot såväl de filosofer som ville låsa religionen vid tron på mirakulösa myter, som mot de teologer som reducerade mysteriet till stränga moralismer. Religion, menade Schleiermacher, är varken metafysik eller moral, utan i stället en ”känsla och smak för det oändliga”. Och denna känsla, menade han, har sin rot i ett direkt åskådande av universum. Känslan väcks i den omedelbara upplevelsen av att vara en del av, och att stå i absolut beroende till denna oändlighet.Kanske är det aldrig enklare att uppleva sig som en obetydligt liten men ändå intensivt levande del av det oändliga än under midvinternatten. Då är mörkret som djupast och då gnistrar stjärnorna över oss i sin outgrundliga förutsägbarhet. Det är den mest ursprungliga och universella av utsikter. ”Tänk att samma måne som lyser över mig här, kan blicka ner över Illinois och hitta dig där”, som Tom Waits sjunger i Shore Leave, sången om sjömannen som under en permission i Singapore trånar efter sin älskade hemma i USA. Samma måne blickade också ner över Omar Khayyam och Eric Hermelin, över dig och mig.Att samtidigt känna sig levande och obetydlig under stjärnhimlen är en ödmjukande och sublim känsla. Ödmjukande eftersom upplevelsen blottlägger vår litenhet; sublim eftersom den låter oss känna evighetens svindel i bröstet. Kanske är det vad Schleiermacher menade med ”känsla och smak för det oändliga”. Det är ett erfarande – mer än en åskådning i intellektuell bemärkelse – ett erfarande av våra livsbetingelser.Att vara människa är sannerligen inte alltid lätt. Grannkatten Ruth påminner mig om det då hon i vintermörkret kommer tassande över det smutsiga snötäcket för att stryka sig mot mina ben. Vad en katt känner när hon tittar upp mot Orions jagande hundar vet jag förstås inte, men hon tycks vara i världen med en annan självklarhet än mig. En katt föds till katt med instinkterna på plats. Vi människor måste arbeta på att bli mänskliga.Några år efter genomslaget med boken Om religionen, publicerade Schleiermacher en novell med titeln Julfirandet. I denna ville han undersöka vad som utgör kärnan i de då framväxande borgerliga traditioner som vi idag förknippar med julen. Att Jesus inte föddes vid juletid det visste man redan då. Först på trehundratalet bestämdes hans födelsedag till vintersolståndet. Då var solen som ett nyfött barn menade romarna, ett efterlängtat barn av ljus och växande värme som firades under högtiden saturnalia.Schleiermacher ansåg heller inte att det var några historiska fakta som firades i den vänliga salong där hans novell utspelar sig. I stället såg han julen som själva människoblivandets högtid.I den kristna mytologin låter Gud sig födas som ett litet ofärdigt barn, som en människa med allt vad det innebär av oro, grubbel, sorg och smärta. Det är en myt om hur den kosmiska ordningen, logos, blir till kött – och om hur människan sedan måste utveckla logos inom sig för att förverkliga sin mänsklighet. Vi känner igen motivet från olika kultursfärer.Platon menade att själen slits mellan två hästar. En som drar nedåt, mot begärens mörker och kaos – och en annan som strävar uppåt, mot ordning och ljus. Senare skulle Jalaluddin Rumi, en annan av de muslimska mystiker som Eric Hermelin satt på Sankt Lars och översatte, likna oss människor vid åsnor försedda med änglavingar. Han anspelade då på berättelsen om att Jesus, det köttvordna ordet, red in i Jerusalem på just en åsna. ”Den som kysser åsnans arsle, får aldrig känna Jesus milda andedräkt”, menade Rumi.I den romerska filosofin betecknade termen humanus inte bara någon som tillhörde den biologiska arten ”människa”, utan även någon som tillgodogjort sig vissa dygdeideal, som arbetat på sin mänsklighet. Detta lever vidare i vår förståelse av begreppen humanism och humanitet. Mänsklig är den, enligt Svenska Akademiens Ordbok, som tillhör det mänskliga släktet, och med detta följer att vi är ofullständiga. ”Gudarna gav oss brister, för att göra oss till människor”, säger Shakespeare i Antonius och Kleopatra. Men vi har också potential att bättra oss. Att vara mänsklig innebär också att vara ”hygglig”, att ha ”medkänsla” med våra medmänniskor och överseende med deras brister. Att vara omänsklig däremot, att vara en icke-människa i Omar Khayyams vokabulär, innebär enligt ordboken att sakna barmhärtighet, att vara grym, bestialisk och känslolös.”Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt” lyder ett ordspråk som försöker fånga denna människoblivandets utvecklingsbana. Att vara mänsklig innebär att göra sig medveten om sina egna tillkortakommanden, samtidigt som man har överseende med andras.I midvinternatten omsluter det stora mörkret oss envar, som en påminnelse om den litenhet vi alla delar. Det erbjuder både känsla och smak för det oändliga perspektiv inför vilket både egna och andras brister och förtjänster bleknar bort. Just erfarenheten av att samma måne som ser ner på dig, ser ner på var och en av oss är kanske själva impulsen till människoblivande. ”Var inte en icke-människa” viskar den högt däruppifrån. ”Bidra inte till helvetet på jorden.”Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturFriedrich Schleiermacher: Julfirandet – ett samtal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Friedrich Schleiermacher: Om religionen – fem tal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Eric Hermelins tolkningar av Omar Khayyam finns i flera utgåvor från 1928 och framåt.MusikLåt: Shore LeaveKompositör & textförfattare: Tom WaitsÅr: 1982Skivbolag: IslandAlbum: Swordfishtrombones

Att Bohuslän ser ut som det gör hänger delvis ihop med sillen. Eva-Lotta Hultén berättar historien om människor som simmar med marknadens ström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det dova mullret från ett fartyg som passerar känns först som vibrationer i kroppen. När ljudet blir tydligt vet jag att jag snart också kommer kunna ana metallkolossen genom trädridån mellan mig och sundet. Det är en välbekant syn efter trettio år på denna plats. Kanske är också själva platsen van vid skeppen? Farleden utanför ön har sett fraktfartyg åtminstone sedan medeltiden, då timmer, insaltad sill, tran och kalk från de många skalbankarna fördes till England, Holland, Danmark och Norge.På sin båtresa genom Fräknefjorden, som platsen heter, klagade Carl von Linné år 1746 över att alla bergen ”vore skallote”, alltså kala, och han tyckte att trakten var förfärligt ful. Men smaken varierar förstås. Bara några år tidigare hade hans lärjunge Pehr Kalm rest genom Bohuslän och beskrivit de trädlösa trakterna som mycket vackra.De flesta förknippar nog ännu idag Bohuslän med kala klippor men länge fanns det gott om skog. Det landskap vi uppfattar som naturligt är på många platser resultatet av mänskligt överutnyttjande. Och sillen har ofta haft en fena med i spelet.Åtminstone sedan 900-talet har sillperioder inträffat på Västkusten. Runt hundra år av magra fångster har följts av fisk i massor. Salterier byggdes i omgångar överallt längs kusten och Bohusläns bönder blev temporärt fiskare. Träd fälldes för att bli till tunnor och bränsle i kokerierna, där man framställde tran som användes i oljelampor, skinnberedning, såptillverkning och matlagning, och till sist för att måla hus med. Fartygen tog insaltad fisk och tran till hela Europa. När sillen tog slut övergavs fabrikerna och samhällena och växtligheten fick på många håll chans att krypa tillbaka, med början i skrevorna. Så har sillperiodernas cykler gestaltat sig på landbacken.Kanske var den bohuslänska naturens utarmning som värst under 1700- och 1800-talen? På holmarna fanns fiskehyttor ännu kvar sedan den senaste sillperioden på 1600-talet, berättade Linnélärjungen Pehr Kalm i sin bok. Men träd var det ännu ont om. Där jag idag ser skogar av tall, ek, asp, rönn och bok växte bara ljung och ormbunkar. Naturen hade alltså inte hunnit återhämta sig när en ny stor sillperiod tog sin början bara några år efter Kalms resa.Snart fyllde hundratals salterier och trankokerier åter Bohuslän och havet tycktes som ett ymnighetshorn. 1700-talets sillperiod ledde till en enorm industri – och en enorm miljökatastrof, konstaterar Stefan Edman och Tomas Andersson i boken ”Sill”. Fiskrenset dumpades i havet där det dödade vegetationen i vattnet, grundade upp hamnarna och förvandlade bottnarna till en lös gröt där ankare inte fick fäste. Stanken låg tung. Men folk fick finna sig. Sillen gav ju goda intäkter till staten.Till sist började ändå lotsdirektionen och sjömilitären bekymra sig – kanske riskerade man sämre fiske på sikt? Trankokeriägarna beordrades att flytta produktionen längre in på land, där det fanns mark att gräva ner avfallet i. Industriägarna protesterade. De mätte djup i hamnarna, tog bottenprover och ansåg sig kunna bevisa att grumset inte var skadligt för fisket. Sveriges första miljökonsekvensbeskrivning. Men långt ifrån neutral förstås. Fabrikörerna fick ändå dispens, mot att de stängde av lämpliga vikar som ”grumsdammar” – och Bohuslän fortsatte stinka. Ekonomin kom först, då som nu.Jag undrar ibland, när jag känner de mullrande vibrationerna i mitt hus och min kropp, vad fartygen som passerar genom farleden nuförtiden för hit, eller bort; och vilka marker och hav som fått ge av sitt innehåll för att fylla containrarna ombord. Får de tid att återhämta sig någon gång?I spåren av den intensiva industrins uppgång på 1700-talet kom många gästarbetare och med dem bordeller och bråk, inte minst för att delar av lönen utbetalades i sprit. Men så försvann den silverglänsande fisken. De många fabrikerna slog igen och anläggningarna togs ner; människorna flyttade, eller började gneta sig fram på magra jordbruk. Drygt 60 år förflöt.1871 skrev Marstrands-Posten plötsligt att man kunde plocka sill med bara händerna inne i hamnen. Året efter gick sillen till också i norra delen av Bohuslän och i Strömstads tidning klagade man över att samhällets sysslolösa befolkning inte fiskade mer. De hade blivit slöa av att få så mycket inkomster från badgästturismen under sommaren menade man. Hur slöa badgästerna kunde anses vara, och om inte också de kunde fiska sill, kom nog inte upp till diskussion.När sillen blev kvar slog sig trots allt lokalborna samman och skaffade utrustning och året efter stod sillen ”tjock som en vägg” i fjordarna. Att åka ut och titta på stimmen blev en turistattraktion och folk gick man ur huse för att skörda ur haven. Samhällen blomstrade, telefonlinjer drogs ut till öarna, järnväg började diskuteras. Och fångsten verkade inte kunna minska. Vad skulle man göra med allt? Att lämna fisken i havet var tydligen inte ett alternativ. Den håvades upp för att omvandlas till gödsel. Produkten kallades för ”åkersnus” eftersom den var brun och pulveraktig.När denna vår senaste sillperiod runt år 1906 tog slut tolkades sillens försvinnande, enligt Claes Krantz i boken ”Vinterland”, av många i det gammaltestamentligt religiösa Bohuslän som Guds straff. Människorna hade missbrukat hans välsignelse genom att fiska på söndagarna. Det borde kanske ha legat närmare till hands att tänka att man roffat åt sig mer än vad Gud, eller naturen, velat ge?På många platser har vi i århundraden återkommande utarmat våra omgivningar. Inte minst i Bohuslän. All skog har huggits ner, all fisk tagits upp, all jordbruksmark utarmats. Tider av återhämtning har följts av nytt överutnyttjande. Bohuslän har omvandlats om och om igen, både ovan och under havsytan. För varje gång vi gör så riskerar vi att få allt mindre mångfald och allt sämre motståndskraft i naturen. Och skövlingen fortgår.I sin Sill-bok berättar Stefan Edman och Tomas Andersson hur de stora bestånden i Västerhavet nu skördas långt ute till havs, och aldrig längre får möjlighet att växa sig så stora att sillstimmen väller in mot kusten. Gigantiska trålare från Västkusten håvar också in all den östra kustens sill, strömmingen, för att den ska bli till foder i laxodlingar.De hastigt uppblossade och storskaliga exploateringarna under sillperioderna får mig att tänka på vår tids motsvarigheter; hur vi på kort tid byggde enorma mängder padelbanor i Sverige, eller lät städerna översvämmas av sparkcyklar. Vi var säkert många som förstod att det inte var hållbart i längden men här fanns begär som skulle kapitaliseras på medan storvinster fanns att hämta. Spåren finns kvar i form av sparkcyklar i våra stadsnära vatten och gigantiska idrottshallar som i många fall nu måste hitta andra funktioner. Också detta påverkar vår natur, även om vi slipper stanken.Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturStefan Edman och Tomas Andersson: Sill – berättelsen om havets silver. Carlsson, 2024.Claes Krantz: Vinterland. Wahlström & Widstrand, 1957.

Vad är skillnaden på saker som hänt och sådant man drömt? På liv och litteratur? Maria Küchen ser gränserna upplösas hos Göran Tunström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns ingen skarp gräns mellan fantasi och verklighet. Bilderna jag har av mina närmaste är inga exakta avtryck av människorna de är – mina minnen och känslor lägger till och drar ifrån. Och varje roman är ett mikrokosmos där författaren väver ihop fantasi och erfarenhet tills det faktiskt blir ointressant vad som har ”hänt på riktigt” och inte.Det blir väldigt tydligt när man närmar sig författaren Göran Tunströms liv och verk. Många förknippar honom med romanen ”Juloratoriet” från 1983. Denna släktkrönika över tre generationer med en genialt hänförande blandning av fantasi och verklighet, vann hela svenska folkets hjärtan.Någon har kallat den ”den sista litterära lägerelden”. Sedan dess har knappast något skönlitterärt verk i Sverige samlat människor på samma sätt. Unga och gamla, rebeller och stofiler, kulturelit och kroppsarbetare – alla slog sig ner kring ”Juloratoriet”.När den kom var jag 22 år. Ett decennium senare, som färsk författare, blev jag krönikör i tidskriften Metallarbetaren. Det var även Göran Tunström. Vi möttes ett par gånger tack vare det, men jag vågade knappt säga ett ord till denna legendar. Och nu är det för sent.Tunström hade svagt hjärta och lungcancer efter decennier av kedjerökning. I januari år 2000, knappt 63 år gammal, på en middag med vänner, föll han ihop utan förvarning och dog helt stilla. Han blev nästan tio år äldre än sin pappa, vars svaga hjärta han hade ärvt. Förlusten av fadern i barndomen går sedan som ett mörkt stråk genom liv och verk. Den innebar också att han miste sitt hem.Pappa Hugo hade varit präst i värmländska Sunne. Efter hans död fick familjen inte stanna kvar i prästgården. Från att ha bott luftigt och vackert, hamnade änkan Rosa och hennes fyra barn i ett kyffe till lägenhet. Kanske skapade det en rotlöshet hos Göran Tunström som senare fick honom att resa och bo världen över – den grekiska ön Hydra, Latinamerika, Indien, New York. Men vem vet?Det är bara spekulationer. För att skriva någons biografi behöver man oundvikligen fläta ihop spekulationer och fakta. Det kräver ett särskilt handlag. Kanske behövs en skönlitterär författare – någon som kan skapa en levande berättelse, men utan att förvanska. Som Lars Andersson. Under 20 års tid närmade han sig systematiskt vännen och kollegan Tunströms liv och verk.Ur ett rikt och rörigt stoff förlöser han berättelsen om en människa han kände, men som ingen av oss kan lära känna helt. Den 800-sidiga biografin ”Försök med ett liv” gestaltar en verklig person som jag drömmer fram medan jag läser. Boken bygger bland annat på sexton fullskrivna anteckningsböcker som Lars Andersson hittade bland efterlämnat material. I dessa skrivhäften är det inte alltid tydligt om Tunström har noterat saker som hänt eller saker han drömt.Anteckningarnas trådar vävdes in i verket – ett trettiotal volymer med poesi och prosa, utgivna mellan 1958 och 2003. Göran Tunström var en litterär gigant. Första steget i raketen som lyfte honom mot stjärnorna var generationsromanen ”Maskrosbollen”. Den gavs ut 1962 när han var tjugofem. Hans jämnåriga älskade den. Fjorton år senare kom den självbiografiska ”Prästungen” – med den fick han en större publik. Innan ”Juloratoriet” kom och förändrade allt.Boken utspelar sig liksom flera av hans romaner i Sunne. Där bodde inte Göran Tunström som vuxen. När han inte var på resa höll han till i Stockholm och på ön Koster i Bohuslän. Men i Juloratoriet blev Sunne hans litterära hemmaplan, ett unikt landskap befolkat av människor ur både verkligheten och fantasin – ofta sammanflätade i samma gestalt.De påminner om något, dessa romanfigurer. Jag kommer att tänka på kändisar. Också de är fantasifoster, även om det finns en okänd människa av kött och blod någonstans bortom föreställningarna som mediernas berättelser skapar.Ibland blir kändisar folks låtsaskompisar eller förälskelser. Det kallas parasociala relationer, detta att fantisera fram en personlig gemenskap med människor som inte vet att man finns. Författare och artister flätas ofta in i parasociala förbindelser eftersom allmänheten har en så intim relation med deras verk. Och verket är förstås lika mycket släkt med sin författare som barn och föräldrar – men något pålitligt avtryck av upphovspersonen blir det aldrig. Det har ett eget liv.Göran Tunströms historia är för alltid sammanbunden med Leonard Cohens. Inte bara för att de var vänner som tillbringade viktiga perioder tillsammans på Hydra, utan också för att Cohen var så berömd. Även de mest distanserade av oss fascineras av det. Vän med världsstjärnan Cohen – wow! Det är rätt tramsigt, men de här männens kändisskap är åtminstone tätt förbundet med ett skapande av vikt.Cohens sånger har påverkat mig starkt, och Göran Tunströms böcker drog mig in mot litteraturen. Utan honom och en handfull andra förebilder hade jag kanske aldrig blivit en skrivande människa.Deras verk ger lite mer glans åt min vardag. Här sitter jag nu i en fåtölj med en kopp kaffe och datorn i knät och fantiserar om Tunström och Cohen, som på sextiotalet på Hydra delade skrivbord. Utsnittet ur deras gemensamma verklighet får ett heligt skimmer, Grekland är ju fantastiskt och skapande kan vara underbart.Dock inte alltid. Tunströms kamp med författandet var smärtsam ibland, och han hade perioder när han inte kunde skriva alls. När han kom ut ur en av dem, efter ”Juloratoriet”, blev det en nyhet på Rapport.Det var inte bara genom Cohen som Tunström trädde in i gränslandet mellan fantasi och verklighet i det allmänna medvetandet. På höjden av sin bana var han och konstnären Lena Cronquist verkligen kändisar – ett power couple i svenskt kulturliv. Hon skymtar i hans böcker, han avbildas i hennes målningar. Det är konst som liv och liv som konst, men den som fastnar i verklighetsbakgrunden missar det väsentliga: Kraften i verket som just någonting skapat. I det påhittade finns en autenticitet som vår tid tycks ha allt svårare att uppfatta.Verken är platser där dröm och verklighet möts fullt ut – precis som i var och en av oss, varje dag, hela tiden. Och ett konstnärligt verk, precis som livet, tillåter förklädnader. I ”Juloratoriet” smyger pojkarna Sidner och Splendid ut i natten och möter Selma Lagerlöf. Hon dyker upp ibland i Tunströms romaner, ännu en värmländsk litterär gigant, halvt verklig, halvt ihopdrömd. Hon kommer i vagn, och hon piskar sina hästar. ”Varför slår tant på hästarna så?” frågar pojkarna, och hon svarar: ”Det är för att ingen skall tro att det är jag.”Maria Küchenförfattare, kritiker och essäist Litteratur om Göran TunströmLars Andersson: ”Göran Tunström: Försök med ett liv”Birgitta Holm: ”Vår ljusaste tragiker. Göran Tunströms textvärld”Stina Hammar: ”Duets torg: Göran Tunström och tankekällorna”Kersti Skans Nilsson: ”Det förlorade paradiset – en studie i Göran Tunströms Sunneromaner”Anita Varga: ”Såsom i en spegel. En studie i Göran Tunströms Juloratoriet”

Varför fungerar det inte? Jan Henrik Swahn reflekterar över parkeringarnas expansion och över den enda gång han lyckades fickparkera. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Redan för tio år sedan satte min långe och kutryggige granne ord på problemet. Efter fem decennier och lika många restauranger hade han övertalats av sin fru att flytta hem till Samos igen med henne. På ön såg han till att trädgården cementerades och att en grind i gjutjärn monterades. Vi förstod ingenting. Gatan utanför huset var smal och brant. Hur skulle han ens kunna drömma om att köra in en bil där. Till slut måste polletten ha trillat ner för plötsligt utbrast han: ”Vad tusan ska man med ett hus till om man inte kan parkera sin bil utanför?”Jag hade god lust att svara honom: ”Vad ska man med en bil till om man inte kan parkera?” Bara en enda gång i livet, under min första uppkörning, har jag lyckats med det, i en isig och brant uppförsbacke där min bilskollärare upptäckt en ledig parkeringsficka. Att jag lyckades få in bilen där gjorde mig så omskakad att jag körde över på fel sida av vägen, varvid dödstystnad rådde under återstoden av uppkörningen.Händelsen har följt mig genom åren. En gång fick jag i uppdrag att köra hem en jättelik Citroën, en så kallad padda. Uppdraget skulle utmynna i en fickparkering, om jag inte hunnit krocka innan dess vill säga. Så skedde inte. Det hade annars räddat mig från fickparkeringen. Nu saktade jag ner vid den enda lediga rutan i hela den delen av stan och en snabb bedömning sade mig att det skulle gå men knappast på första försöket. Efter fyra misslyckade ansatser hade det bildats folksamling på båda trottoarerna.Det här var före mobiltelefonernas tid, annars är jag övertygad om att samtliga församlade kring paddan skulle filma mig med sina små löjliga smarttelefoner och göra mig viral på sociala medier.På något sätt måste jag ha tagit mig levande ur situationen men jag minns inte längre hur. Bara den krypande paniken i början. Var det den som folk luktade sig till eller var det storleken på rutan? När min fru letar parkering i Aten och hittar en ledig ruta är det alltid någon bilist som stannar precis bakom henne i hopp om att sno åt sig platsen om hon skulle misslyckas och åka därifrån. Vad det kan göra med en människa är lätt att förstå.Men varför ska det behöva vara så? Varför kan man inte bara göra parkeringsrutorna större? Lite asfalt mer eller mindre spelar väl ingen roll.För min granne på Samos fick bristen på yta stora konsekvenser. Som den amerikan han var blev han deprimerad och har sedan dess inte satt sin fot på ön. Han flyttade tillbaka till New York, satte på teven och parkerade sig själv i soffan. Därmed hade parkeringslobbyn på Manhattan förlorat en av sina varmaste förespråkare. Den är visserligen inte lika högröstad som på annat håll, närmast beskedlig jämfört med städer som Chicago eller Boston där filosofin varit att det måste finnas lika många parkeringsplatser som det finns människor. Enligt denna kan det finnas väldigt många människor på vissa platser vid vissa tidpunkter och då måste det finnas många parkeringsplatser tillgängliga, på en väldigt liten yta. Smärtgränsen för hur långt amerikaner kan tänkas stå ut med att promenera lär ha bestämts till tvåhundra meter. Det kan ha lett till att väldigt många hus som inte ansetts absolut nödvändiga har rivits här för att ge plats att bygga bilgarage på höjden.Den svenska plan- och bygglagen rymmer ett antal förordningar gällande antalet parkeringsplatser som måste till för att ett bygglov ska beviljas. De verkar förnuftigt formulerade, ingenting att gå i taket över. Samtidigt har jag svårt att hitta uppgifter om vilka konsekvenserna skulle bli om man struntade i dem. Så jag prövar att jämföra lite med USA i stället. I Henry Grabars bok ”Paved Paradise”, (”Det stensatta paradiset”) drivs tesen att det är filosofin om fri parkering åt alla som har kört landet i botten. Lagarna för nybyggnation är i USA precis som i Sverige skrivna så att för varje kvadratmeter boyta krävs en viss parkeringsyta. Vill man då bygga på en tomt som förefaller rimligt stor för ett trevåningshus måste man se till att huset förses med ett visst antal parkeringsplatser på själva tomten för att inte öka risken för att folk parkerar på gatan. Antalet parkeringsplatser riskerar bli så pass stort att byggkostnaderna framstår som orimligt höga och kräver arkitektoniska lösningar helt och hållet anpassade efter antalet inhysta bilar. En entreprenör som vill bygga lägenheter för lågavlönade kan inte kringgå villkoren för bygglov utan måste skapa lika mycket parkeringsyta som för all annan nybyggnation. Parkeringsplatser i två källarplan skulle motsvara kraven men då höjs priserna för bygget så mycket att de tilltänkta familjerna inte längre har råd att flytta in. Ingen av dem har för övrigt någon bil. Minimikraven på parkeringsutrymmen har av amerikanska kommuner helt frankt använts i rasdiskriminerande syfte. Genom att slaviskt följa förordningar som tillkommit för att skapa frihet åt alla amerikanska bilister har man kunnat säkerställa att inga billiga bostäder byggs någonstans i samhället. Med matematisk exakthet krävs en inomhusparkering för varje anställd, en för varje utsatt bord i en simhall, en för var fjärde sittplats i en teater, en för var sjätte sittplats i en religiös byggnad, tre parkeringsplatser för en bokhandel, två parkeringsplatser för tre anställda i en fabrik och så vidare. Är företagen tillräckligt stora blir det stipulerade antalet parkeringsplatser så pass högt att många kommer att ligga mer än de tidigare nämnda tvåhundra metrarna från huvudingången. En anställds befordringsgång kan då enkelt avläsas i avancemanget på parkeringsplatsen.Den som funderar på att bosätta sig i en amerikansk förort bör känna till att garage ingår och har man garage bör man rimligtvis ställa en bil i det. Men att alla amerikaner har bil gäller inte längre. Enligt Grabar har tiotusentals garage illegalt gjorts om till bostäder i USA. Överkomliga hyror överväger behovet av plats för bilar man inte har råd med. Även i Sverige finns förstås problem med höga hyror och även här ser vi en mängd rättsfall rörande folk som utan lov gjort om sina garage till sovrum eller bostäder för uthyrning.Att informera sig om denna värld av expanderande asfalt kan nog försätta läsaren i en lätt dystopisk stämning, men för den panikslagne fickparkeraren i mig väcks ett visst hopp. Grabar spår att självkörande elbilar snart kommer att släppa av oss utanför kontoret eller mataffären varefter de själva letar upp en parkeringsplats, tills det är dags att köra oss tillbaka hem. Det är nästan så att jag ser fram emot att sätta mig bakom ratten igen. En ledig ruta uppenbarar sig, min bil passerar just lagom långt, lägger i backen och sätter på blinkern. Med roat lugn tittar jag snett bakåt – och låter mig fickparkeras.Jan Henrik Swahnöversättare och författareLitteraturHenry Grabar: Paved Paradise – How Parking Explains the World. Penguin books, 2024.

Hur för man vidare ett arv som består av ruiner? Sanjin Pejkovi tar med sin son till Bosnien, där lager av minnen staplas på varandra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Jag älskar de bosniska bergen” utbrister han. ”Jag med”, säger jag. Han tar upp sin mobil, börjar filma och kommentera topparna, så höga att man inte ser dem när man åker bil genom ravinerna. Vi är nära. Vi är i hans pappas hemland, på väg till hemstaden Jajce.Jag ljuger inte. De bosniska bergen har jag med tiden lärt mig att älska så innerligt och rent. Gröna, ståtliga. Hotfulla när de spottar ur sig stora stenar som då och då blockar bilvägarna som slingrar sig genom deras inre skugga. Oändliga köer på den virvlande vägen som bor granne med skog, flod, sten. Den porösa vardagen här.Slumprouletten gjorde att pojkens mamma och jag hamnade bredvid varandra på en fest 2500 kilometer från vår födelseort. Uppvuxna som grannar i en sömnig stad hittade vi vårt sammanhang en kväll i Sverige. Blev ihop, fick en son.I Jajce bor pojken och jag i den lägenhet som hans mamma växte upp i. Hon tvingades lämna den i krigets gryning, elva år gammal. Vår avkomma är elva år nu och traskar på samma golvparkett som hon för trettiotre år sedan. Tanken att pojken faktiskt kunde ha fötts och bott i staden vi nu besöker, om inte kriget brutit ut, är svindlande och slår mig med full kraft när jag ber honom posera vid ett björkträd som står vid håligheten som en gång i tiden varit min skola. För trettio år sedan en oskyddad och smal björk som darrade i vinden. Nu en mäktig påminnelse om tidens envetna gång.Som barn brukade vi besöka guden Mithras tempel. Man skulle, på grund av gamla vidskepelser, absolut inte röra statyn som visade Mithras muskulösa kropp brottandes med en tjur och en orm. Vi gjorde det ändå. En flygplansraket jämnade hela gatan med marken 1992. Gatan är återställd, det romerska templet från 300-talet inglasat med våra fingeravtryck kvar på Mithras och tjurens kroppar.Vi är omgivna av ruiner, fysiska och föreställda. I Jajce flyter tid och rum samman.Många har skrivit om de olika roller som ruiner kan spela i vår senkapitalistiska samtid. Medan jag guidar min son mellan olika tidsepoker och känner fantomsmärtor av de små spåren jag lämnat i stadens vrår, tänker jag på litteraturvetaren Andreas Huyssens tankar om nostalgi för ruiner. Huyssen menar att vår tids fascination för ruiner egentligen bär på en stilla längtan efter en dåtid som ännu inte hade förlorat sin förmåga att föreställa sig andra framtider. Att blicka tillbaka mot ruiner kan vara ett sätt att ifrågasätta den linjära idén om ständig utveckling. Berlin är för Huyssen ett slags “urban palimpsest” – en stad där historien ligger lager på lager, aldrig helt utplånade men heller aldrig helt intakta. Jajce är min palimpsest.Till vänster ett nytt tidshopp. En söndersprängd stugruin lutar sig mot ett mycket större nybygge på två våningar som i sin tur ligger ett par meter från den medeltida fästningenNär vi var små brukade vi stå på fästningens murar och kasta ner vattenfyllda ballonger. På bilar, folk. Man försökte jaga bort oss, få ifatt oss men vi var som små apor, just tillräckligt snabba och skickliga för att fly undan. Stadens historia var vår lekplats. Vi lekte jage och kurragömma i medeltida torn som använts ömsom för religion, ömsom för tortyr.På plätten inuti själva fästningen anordnades det fredskonserter före kriget. Vi stod på det eviga gräset, väntandes medan 1990-talets folkmusik ekade och studsade gentemot dess medeltida väggar. Varje armé som hade ockuperat Jajce under dess historia brukade hänga upp sin segerflagga. Även under 1990-talet. Under fästningen bodde vi som smekte dess stenar och klättrade på dess väggar i tron att vår framtid skulle vara annorlunda än den som fanns före oss. Vattenballonger ersattes av granater, vattenpölar på gatan färgades röda.Pojken vill höra allt. Ställer många frågor. Om kriget, om livet, släktingarna. Och jag svarar, förklarar, berättar. Han lyssnar mer koncentrerat än vad jag någonsin hade kunnat vänta mig. Och ett abstrakt provisorium som efter flykten har varit mitt liv får verkliga konturer på ett annat sätt än tidigare. Jag förkroppsligas framför pojkens ögon. Mitt liv är inte muttrande sammanfattningar längre. Berättelserna har fått en fysisk inramning. Där spelade vi basketen, nu dribblar han framför den skeva korgen. Där satt vi på trapporna, rädda för de äldre. Nu sitter han på det översta trappsteget. En liten konung i sin pappas minnesrike. Dåtiden har materialiserats och fått samtida beklädnad.Skisser får liv. Det jag antytt när jag pratat om min barndom för honom i Göteborg får här verkliga konsekvenser. Här är spåren efter granatsplitter, här sköt krypskytten. Där föll de mäktiga raketerna som slog ut alla fönster i hela grannskapet. Här är gatan som såg ut som Hiroshima. Där fastnade jag med mitt stora huvud i balkongräcket. Där, på balkongräcket, klättrade min granne Edhem från balkongen under för att skjuta till mig en choklad eller kexförpackning.Vi hittar ett peacemärke som hans pappa sprayat på en smutsig vägg, precis innan kriget skulle bryta ut. En futtig detalj på en av stadens fula fasader, för mig ett litet vittnesmålsärr om att jag funnits här. Han går på mina gator, gör dem till sina. På bosniska heter det ”srce mi je puno”, mitt hjärta är fullt.Och ja, parallellt som jag berättar för sonen om hur det kom sig att vi sprayade olika symboler, tänker jag på den pojken, något år äldre än vad sonen är idag, som inte ens kunde föreställa sig den framtiden som väntar på honom bakom hörnet. Minnets ruiner reser sig som spökstäder var vi än befinner oss i Jajce.Under vår sista dag i Bosnien besöker vi kyrkogården i staden Banja Luka, där min mormor, hennes syster och deras föräldrar ligger begravda. Min mammas aska är sedan nio år tillbaka omfamnad av Uddevallas blöta jord. Mammas systers aska ligger i Vancouver. En evigt pågående utspriddhet, som fortsätter även i döden.Bodil Malmsten skriver i dikten Sorg: Före - efteråt. Det enda som finns är det obeskrivliga avståndet mellan innan det hände och när det har hänt. Är det någonting jag kan göra? Vi som blev skonade - ska vi känna lättnad? Vi är här.Och vi är här. En son och en pappa, ett arv byggt på ruiner, det enda beständiga i mänsklighetens historia.Sanjin Pejković filmvetareProducent: Karin Arbsjö

Punkare, beatniks och kristna subkulturer kan ta över världen. Men att den samtida litteraturen tillhör dem är ett missförstånd, menar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kultur är ett vanskligt begrepp. Antingen är det för smalt, och omfattar bara det som personer som är ointresserade av sådant kallar finkultur, eller så är det för brett, och inbegriper i stort sett allt mänskligt. För att skapa ordning kan man försöka specificera med olika förled, vilket Horace Engdahl gjorde i det tal han höll 2006, med den insinuanta titeln Högkultur som subkultur?Hade han rätt?Ja, om man får tro flera av vår tids skribenter. För sjutton år efter att det hållits trycktes talet på nytt i tidskriften Essä, med ett flertal tillhörande kommentarer. Även om vissa av författarna tog visst spjärn mot Engdahls tankar så stod den övergripande bilden klar: Högkulturen var marginaliserad till subkultur.Åh, jag kan verkligen önska att det stämde. Men tyvärr tror jag inte det. För även om Horace Engdahl talade om högkultur, så syftade han på något mycket snävare: Den konstnärligt relevanta skönlitteraturen. Det han egentligen ondgjorde sig över var hur den marginaliseras. Och då framstår talet om subkultur som ett försök att göra litteraturen cool, som ett sista räddningsförsök. Ge den förnyad vitalitet.Litteraturen har ju dock fortfarande viss status, som upprätthålls inte minst av Svenska Akademien, vilken omger den med en air av finhet. Vilket kan vara en del av problemet. Subkulturer kan vara elitistiska, men de uppstår aldrig i eliten.När vi pratar om kultur måste vi inse att villkoren för de olika konstarterna är helt olika. Konstmusiken lever nästan helt på offentligt stöd, men den är samtidigt ytterst vital, med verkligt internationell relevans. Dess publik är global och kan därför bli väldigt stor, även för sådant som uppfattas som smalt. Den kan vara exklusiv, men är inte någon subkultur. Konsten - måleri, skulptur, installationer, koncept och så vidare - fungerar på flera olika sätt, det finns så att säga olika nivåer. Men talar vi om den verkligt framgångsrika är det en dynamisk blandning av kritik, privata samlare och offentliga institutioner som lyfter konstnärskap till kändisskap. Konsten har länge präglats av sin unika marknadssituation, men den är verkligen inte på väg att bli någon subkultur. Där finns fortfarande pengar, och inte i gamla stiftelser, utan från nya, superrika elitkonsumenter. Att det på ett par decennier i Stockholm öppnade tre privata konsthallar säger allt. Det är knappast några obskyra rockklubbar.Filmen då? Det finns högkulturell film som visas på festivaler världen runt. En del kan få kommersiellt genomslag. Det är den nyaste av konstformer, och i den samsas en folklig mångmiljardmarknad, nationella prestigeprojekt, geniala auteurer och kommersiell smörja. Det finns filmklubbar med subkulturell prägel, men filmkonsten är inte någon subkultur.Litteraturen är speciell på flera sätt. Under årtusenden är det varit härifrån de andra konstarterna fått sina motiv. Nationella gemenskaper vilar ofta på just litterära verk, Italiens Dante, Englands Shakespeare, Tysklands Goethe. Under ett par hundra år har den skönlitterära prosan utgjort kulturens centrum. Det är den folk först tänker på då de tänker på kanon. En konstart som länge kunde förena exklusivitet och prestige med en stor marknad. Nu har den emellertid på mindre än femtio år, snabbt tappat stora delar av sin publik och sin prestige. Vad blir då kvar? Blir den en subkultur bara för att den blir mindre? Är det inte snarare så att den är på väg att bli irrelevant?För en företeelse blir inte en subkultur bara för att den är smal. Det räcker inte. Subkulturer arbetar med särskilda uttryck både för att skapa gemenskap inom gruppen och avskärma dem som inte hör till: klädsel, musik, uttryck, gester. Visst kan man inkludera historiska rörelser, men de mest typiska och kända subkulturerna är alla delar av den ungdomskultur som började utvecklas efter andra världskriget. Beatniks, hippies, mods, skinheads, punkare, synthare, hiphopare och så vidare. Lätt identifierbara. Ofta bildades de av ungdomar från arbetarklassen, som ett sätt att utveckla självkänsla och gemenskap i opposition mot de vuxna och samhällets auktoriteter. De har dessutom vanligen varit fientliga sinsemellan. I början av 80-talet var det stora slagsmål mellan punkare och kickers, till exempel. Är det detta som väntar litteraturen? Slagsmål kanske vore bättre än ljum samstämmighet åtminstone. Men nej, jag tror inte det.Punken är medelålders, men fortfarande kan man se tonåringar glida över Sergels torg med skinnjacka med nitar och anarkist-A:n. De vågar kanske inte använda riktiga säkerhetsnålar i näsan, eller måla svastikor på ryggen längre, men ändå. Subkulturer har i våg efter våg präglat nya generationer och de har ofta gått från att vara små och utmanande till att påverka hela kulturen i vid mening. Beatniks blev mode på nolltid. Hippies befriade vår sexualitet. Punken gick från att vara ett långfinger mot alla över huvud taget som var äldre än 15 till att på djupet påverka mode, design, konst, musik, inte minst genom idealet att göra det själv, do-it-yourself. Är Horace Engdahl på väg att bli punkare? Drömmen om subkulturen är drömmen om ungdomen. Men det enda säkra är att vi alla bara blir äldre.Nästan all kulturell förnyelse efter världskrigen har bubblat upp från subkulturerna. Och går man längre tillbaka och vidgar begreppet gäller detsamma den heroiska modernismens pionjärer, surrealister, dadaister, futurister och andra som ville omstörta hela det existerande etablissemanget. Även 1800-talets dekadenter och dandyer, romantiker och revolutionärer var på sätt och vis subkulturer, som med tiden tog över. Stravinskys Våroffer buades ut på premiären och impressionisterna, som numera pryder så många affischer, muggar och bordsunderlägg att de blivit uttjatade, refuserades av de högkulturella experterna och öppnade sin egen salong istället, som riktiga punkare. Det går att hitta flera exempel på hur subkulturella strömningar tagit över hela samhällen. Kristendomens framväxt under senantiken är ett paradexempel: från att ha varit slavars, kvinnors och förtrycktas religion svällde den och tog på några hundra år över hela Romarriket.Det skulle kunna komma en litterär subkultur. En ny grupp romantiker, med utmanande kläder och interna tidskrifter. Visst. Men högkulturen, och särskilt litteraturen, håller inte på att bli någon subkultur. Den håller på att bli marginell. Jag hoppas fortfarande på förnyad vitalitet i skönlitteraturen, även om den aldrig igen blir den massmarknadsprodukt den var under halvtannat århundrade. Men den förnyelsen, som kanske redan pågår långt ifrån salongerna, i någon subkultur i en förort till Jakarta, kommer vi inte att känna igen förrän den redan är på väg att bli mainstream. Det enda säkra är att kulturell förnyelse aldrig har presenterat sig redan lagerkrönt.Torbjörn Elenskyförfattare, kritiker och essäistKällorTidskriften essä nr 19-20 2023: Högkultur som subkultur? Red. Emi-Simone Zawall.

Dykarens grav tillhör den antika konstens juveler. Lars Rydbeck funderar över vilket meddelande om liv och död som försöker nå fram genom årtusendena. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är nog så att den som vigt sitt liv åt att utforska antiken utvecklar en speciell känsla för vår västerländska civilisations bräcklighet.I juni 1992 stod jag för första gången under de tre monumentala doriska templen i Paestum-Poseidonia cirka tio mil söder om Neapelbukten.Grekerna är så närvarande med sin litteratur och kultur att det ibland kan kännas att som att de existerar här bland oss. Men vid åsynen av dessa tempel känner man på djupet hur de endast är skapelser för ett kort ögonblick i tiden.Även Poseidon, havsguden, som dyrkades här nere på havsstranden med blodiga brännoffer, har lämnat sitt heliga tempel.Ändå känner jag mig förbunden med dessa dyrkare av Poseidon som överlämnade sina liv åt havsguden och som trodde på hans hjälp. Jag skyggar för att säga att de blev bländade, förda bakom ljuset. De visste i alla fall inte att gudar dör precis som människor, att de inte är eviga.Före kristendomens inträde på arenan, drömde de gamla grekerna om ungdom och eros, ofta i samband med havet som alltid var närvarande. Deras bosättningar ligger som bekant alltid nära kusten och vattnet.Ett grekiskt ordspråk, som citeras av Platon i hans ålderdomsverk Lagarna lyder:”Han kan varken läsa eller simma”. Båda färdigheterna hörde till de förmågor som unga män, och för övrigt också unga kvinnor, utvecklade.Men nu satt jag alltså där vid en av dessa mäktiga kolonner i Paestum och såg ut mot Medelhavet. Min enkla måltid bestod av bröd, oliver och vin (i en termos).Mina vägledare, två kunniga stockholmsdocenter, sa att nu var det tid att uppsöka det lilla lokala museet. Det låg tio minuters promenad uppåt land.Och där väntade en total överraskning. Mina ciceroner tog mig omedelbart till en väl bevarad grav. Den lådformade interiören i kalksten mäter 1,93 meter gånger 0,96 meter vid basen och 0,79 meter på höjden. Men här är det inte storleken som betyder något.Av den grekiska konstens färgprakt återstår mest marmor, lergods och brons. Det är som i Fellinis film ”Satyricon” där huvudpersonerna stiger ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna.I Fellinis film ”Satyricon” stiger huvudpersonerna ner underjordisk gravkammare där de upptäcker väggmålningar, skulpturer och kroppar — men i samma ögonblick som luft och ljus kommer in i rummet börjar målningarna och färgerna försvinna, som om tiden plötsligt tar ut sin rätt. Luften – syret, livet, nuet – förstör det förgångna i samma ögonblick som det avslöjas.Så inte här. Gravens väggar och tak är dekorerade med unika al fresco-målningar. Fresker som lyser klart med en kvalitet jag tidigare inte upplevt. Färgerna är utomordentligt väl bevarade.I själva locket ser man en vig ung man, med tydligt markerat kön, dyka ner mot böljorna. Han dyker från något som ser ut som våra moderna hopptorn. På de andra tre sidorna av gravens insida pågår ett symposium. Gamla män och ynglingar dricker och fröjdas. Det sker närmanden mellan de äldre och yngre, i höviska former, såsom seden bjöd. Dryckesfat, instrument och kransar i en erotiskt laddad scen. Glädjen tycks allt annat än gravlik. Det är storartat, men man måste också fråga sig: Vad betyder det? Freskernas placering på insidan av en grav ger dem en särskild laddning. Inför det yttersta var det dessa bilder som en gång skulle framhävas. Vad är det för meddelande om liv och död som försöker nå fram till oss genom årtusendena?Jag gör inte längre långa resor. När jag ser bilder som någon bekant på sociala medier lägger upp från en grekisk kvarlämning jag aldrig besökt så tänker jag: Dit kom jag aldrig.Men lyckligtvis är jag inte för gammal för att resa och till och med dyka ner i böljorna från min fåtölj. Jag återser Paestum och dess mystiske dykare genom Tonio Hölscher, en ansedd tysk professor emeritus i klassisk arkeologi. I boken som på engelska fått titeln ”The Diver of Paestum” gör han upp med standardtolkningen av motivet, en tolkning som i praktiken varit allenarådande sedan graven upptäcktes den 3 juni 1968. Den säger att dykaren dyker från ett liv Här och Nu ner i Dödens Hav. Symposiet blir då närmast ett slags ”gravöl”.Men som Hölscher visar är inte Paestum-dykaren ensam i den antika bildvärlden. Liknande dykscener förekommer på vasmålningar så väl som i steninristningar vid havet, framför allt på ön Thasos. Grekiska pojkar (och även flickor) har tyckt om att dyka. Så manifesterar de sin glädje över att leva och över att kunna behärska sin kropp.Hölscher framför sin tolkning med en sådan glädje i formuleringarna att åtminstone jag blir helt övertygad om att de tidigare forskarna missletts och låtit vår moderna uppfattning om vad för slags bilder som passar en gravplats styra tolkningen.Så skiftar den allvarliga stämningen runt kalkstensplattorna i Paestum. Och när den sorgsna symboliken i dödens närhet skingras, framträder livet självt som prisas i klara färger. Och även symposiescenen blir till vad den först framstått som: En hyllning till livet och en protest mot dödens oundviklighet.Den grekiska litteraturen är full av dystra påstående om den futila existens som tilldelats oss endagsvarelser. Det allra bästa vore att inte bli född; och näst bäst att dö så fort som möjligt efter att man fötts, som den mytiske Silenos ska ha uttryckt saken. Men den grekiska kulturen visar på något annat. Skönhet och omsorg i varje detalj, konst och musik i varje element av tillvaron. I stället för ett hopp i dödens hav: Det perfekta dyket – rakt ner i livet.Lars Rydbeckantikforskare med Nya testamentets grekiska som specialitetLitteraturTonio Hölscher: The diver of Paestum – youth, eros, and the sea in Ancient Greece. Översättning från tyska: Robert Savage. John Wiley and sons ltd, 2025.

I tider av mätningar och regler missar vi det mest grundläggande konceptet för framgång: tillit. Eva-Lotta Hultén argumenterar för större människokunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Filmen hade redan börjat när jag kom till biografen och mina vänner hade gått in. Kvinnan bakom biljettdisken förklarade att det var strul med kortapparaten och bad om kontanter men min plånbok var tom. Jag tänkte just ge upp och gå hem när killen bakom mig i kön knackade på min axel och erbjöd sig att låna ut biljettpengar: ”Du kan gå och ta ut efter filmen och lämna här i kassan så hämtar jag pengarna när min film är slut.” Vi var fullständiga främlingar för varandra men han stressades av min situation och valde att hjälpa – och lita på – mig.I de nordiska länderna har vi länge haft en internationellt sett mycket hög nivå av tillit. Merparten av oss utgår från att andra människor är välvilliga. Det är också på den premissen vi har byggt vårt samhälle. Och omfattande forskning visar att tillit kan kopplas till motivation, ansvarstagande, kreativitet och effektivitet. Men organisationsforskaren Louise Bringselius varnar för en utveckling bort från tilliten och mot en institutionaliserad misstro. Den yttrar sig i detaljstyrning, formalism, hårda krav och ett starkt fokus på tvång och bestraffning. Vilket i många länder redan lett till en försvagad demokrati, och inom många organisationer till ökad vantrivsel, sämre hälsa och lägre produktivitet. När vi följer regler och hierarkiska 'beslutslinjer', som ska säkerställa att allt går rätt till hindras vi från att använda vårt omdöme och ta ansvar där vi kan.Bringselius tar i boken ”Tillitsprincipen” trafikkaoset på E22 utanför Kristianstad 2024 som exempel. Runt tusen fordon fastnade i masskrockar på grund av omfattande snöfall. Men allt förvärrades av att ingen med reellt inflytande över situationen vågade eller tilläts ta egna initiativ. En privatperson erbjöd sig till exempel att klippa upp mitträcket men fick aldrig något svar eftersom räddningspersonal på plats inte hade tillåtelse att fatta sådana beslut. En ambulans med en svårt sjuk person blev därför stående i sju timmar på motorvägen.Regler och mätningar får oss att glömma en gammal kunskap: den som litas på gör för det mesta sitt bästa. I skolans värld har jag länge stört mig på att man blandar ihop begreppen krav och förväntningar. Det finns starkt forskningsstöd för att höga förväntningar gör att elever presterar bättre, medan höga krav riskerar att leda till stress, ångest och sämre resultat. Vilket egentligen inte är förvånande eftersom det är två diametralt olika sätt att förhålla sig. Krav kan präntas ner och följas upp. Förväntningar finns i det mellanmänskliga och är betydligt svårare att dokumentera på ett entydigt och till siffror överförbart sätt. Och medan förväntningar handlar om tillit: ”jag tror dig om att klara detta”, handlar krav om makt: ”jag kan belöna eller straffa dig utifrån hur du presterar”. Denna sammanblandning av krav och förväntningar är inte bara ett fenomen i skolan utan i allt högre utsträckning även på jobbet och i samhället. Det riskerar att leda till underkastelse och anpassning i stället för ansvarstagande och jämlikhet, vilket kan vara skadligt på så gott som alla områden.Många av de beslut som minskar tilliten fattas säkert med goda intentioner. Vi vill säkra kvaliteten i verksamheten, förhindra misslyckanden, öka tryggheten för individer eller minska brottsligheten. Men vi tror att vi måste kräva, belöna eller bestraffa för att få människor att göra rätt eller prestera. Den idén bygger på att vi människor skulle drivas bara av att lusten att vinna eller rädslan att förlora något. Och det är ett felaktigt antagande om hur vi fungerar. Vi är inte rationella utan relationella. Vi vill tycka om, bli omtyckta, känna mening och få bekräftelse på att våra åsikter och känslor spelar roll – och vi vill bli litade på. I själva verket är det främst andras erkänsla, egen stolthet och en längtan att vara del av något större som driver oss.Långa sjukskrivningar och förtidspensioner ser ut ha ett starkt samband med brist på inflytande och delaktighet – och att tillitsbrist är skadligt för en relation vet nog de flesta av egna erfarenheter. Att den institutionaliseras och blir opersonlig gör nog inte saken bättre. Företag och skolor som främst fokuserar på resultat får sämre utfall än de som även arbetar med omtanke och trivsel. Tillit och syfte förstärker varandra och skapar förutsättningar för högre nivåer av oxytocin i våra kroppar, vilket i sin tur leder till lycka. Glädje på jobbet kommer från syftesdrivet arbete inom ett team med tillit, menar Louise Bringselius.Statsvetaren och den internationellt renommerade tillitsforskaren Bo Rothstein pekar i boken ”Grundbulten” på att idén om uppifrån kommande incitament för att få personal att prestera dessutom ofta slår fel, eftersom order från cheferna ju bygger på information som medarbetare delgett ledningen. Om de anställda vet att det de berättar kommer att användas för att öka styrningen av dem själva så undviker de att ge alla relevanta upplysningar.På statlig nivå har vi redan vänt en negativ spiral av låg tillit en gång. En fransk ambassadör som besökte Stockholm på 1770-talet beskrev den politiska kulturen i Sverige som präglad av massiv korruption i alla riksdagens ständer och hela samhället. Bo Rothstein beskriver de reformer som gjorde Sverige till ett högtillitsland som språngvisa kvalitativa samhällsförändringar som förändrade den svenska statsförvaltningens legitimitet, från 1840-talet och framåt. Bland annat genomdrevs reformer av skolsystemet, lika arvsrätt för män och kvinnor, religionsfrihet, avskaffande av många adliga privilegier, kommunalt självstyre, omorganisering av centrala ämbetsverk och ett pensionssystem för statstjänstemän.Idag ser Rothstein en växande ekonomisk ojämlikhet som ett hot med tilliten. Hög ojämlikhet i ett samhälle minskar förtroendet inte bara för andra människor utan också för samhällsinstitutionerna. Rothstein argumenterar för att demokratiskt styrda företag, där medarbetare tillsammans äger och styr organisationen, kan vara en väg framåt. Sådana har varit föremål för forskning i decennier och de klarar sig ekonomiskt mycket väl, betalar högre löner och har betydligt högre andel nöjda medarbetare än traditionellt ägda företag.Vi kan ha samma mål, som ett samhälle med tydliga spelregler, men olika vägar dit. Och vägvalen tycks spela stora roll. Vilka effekter har vårt val av styrning utöver de avsedda? Vad väljer den av manualer dirigerade medarbetaren att göra när hen upptäcker att det går att optimera arbetsprocessen men att ingen bryr sig? Och vad gör minskat elevinflytande med ungas syn på demokrati och med den redan höga psykiska ohälsan? Vi vet nog svaret. Lyckliga relationer såväl som lyckliga organisationer och nationer bygger på mod. Man måste kasta sig ut, lägga något av sitt öde i den andres händer. Visa tillit. Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturLouise Bringselius: Tillitsprincipen – 12 vägval för kreativa och modiga organisationer. Natur och Kultur, 2024.Bo Rothstein: Grundbulten – tillit och visionen om en liberal socialism. Fri Tanke, 2023.

Har man hela världen som hem drabbas man inte av vissa platser blir ogästvänliga. Man tjänar rent av på att grupper ställs mot varandra. Jimmy Vulovic funderar över elitens makt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid konstmuseet skulle det kunna stå ristat ”Tillträde endast för konstälskare”. Men det behövs inte. Alla förstår ändå att det är så, att du framme vid kassan förväntas ha ett gott kulturellt kapital, en osynlig entrébiljett av smak och preferenser samt förmåga att sätta de rätta orden på frågor om vad som kan anses vara bra eller dålig konst, fin eller ful, evig eller dömd att gå under med tiden som den skapats i. Talar du rätt så tillhör du. Saknar du ord eller talar fel tillhör du inte. Och i så fall tillmäts du givetvis heller ingen som helst betydelse då sanna konstälskare träter om vad som är bra, fint och evigt. Allt det här är naturligtvis gammal skåpmat för vilken nutida dussinakademiker som helst som har läst sociologen Pierre Bourdieu. Länge har det vid universiteten talats om hur föreställningar samt samtal om smak helt omärkligt, outtalat, utkristalliserar, avgränsar och rangordnar sociala grupper i relation till varandra. Ändå finns det, vill jag hävda, i hans idéer om den makt som höljs i ett specialiserat språk om konst fortfarande något intressant att se, inte minst därför att de gör att vi bättre förstår även vår tids polariserade politiska tillstånd. I exempelvis Language & Symbolic Power pekar han på att också politikens fält omgärdas av strikta inträdeskrav och att politikens specialiserade språk resulterar i en sorts censur då tydliga gränser också dras för vad som är ”politically thinkable”.”We are the 99 percent!” Det vänsterpopulistiska Occupy Wall Street-slagordet spreds över världen som en följd av 2008 års omvälvande finanskris. Udden var riktad mot en globaliserande elit som högt ovanför den absoluta majoritetens huvuden kontrollerade en vulgärt stor andel av samhällets ekonomiska och politiska resurser. Rörelsen växte snabbt. De 99 procenten tycktes ha fått nog. Medborgare! Du är ingen undersåte, ingens slav, så res dig upp! Men det var länge sedan nu. Det var på den tiden då vänsterpolitiker oftare och tydligare pratade om ekonomisk rättvisa i stället för identiteter. Och nog är det väl ändå en händelse som ser ut exakt som någons väl sammanhängande tanke att den överväldigande majoriteten ungefär då fick syn på några andra populister som konstigt nog också sa sig tala för en tyst majoritet och som dessutom också pekade ut en global elit bortom all kontroll och som också tyckte om att prata om identiteter, fast från rakt motsatt håll. Vänster- och högerpopulisterna passade på så vis som hand i handske. De blev perfekta antagonister som på var sin sida av politikens fält skrek och pekade finger åt varandra, förenade i att hon, han, hetero, homo, svensk, invandrare, kristen, muslim, cis och trans är viktigare ord att kriga om än de 99 procent och den tysta majoritet där alla identiteter rimligtvis finns och väl även klarar vardagen tillsammans. När kulturkriget bröt ut fångades politiken i dess språk. Samtidigt växte sig i ingenmanslandet mellan de två majoriteterna den ekonomiska ojämlikheten ännu större.”Häftiga ideologiska bataljer utkämpas om perifera angelägenheter.” Så karaktäriserar redan i mitten av 1990-talet den amerikanska historikern Christopher Lasch politikens diskurs. Han gör det i boken Eliternas uppror och sveket mot demokratin från 1995. Där slår han även fast att politiken har fått en overklig, artificiell, karaktär som ”visar att den är isolerad från gemene mans liv och i hemlighet är viss om att de verkliga problemen är olösliga”. De breda folklagrens politisk-demokratiska strider är performativa skådespel medan en liten elit egentligen styr samhällsriktningen, exempelvis genom att definiera de problem som är viktigast att lösa, helt enkelt bestämma det politiskt tänkbara och kontrastera det mot vad som sägs vara otänkbara orimliga krav. Ett kvarts sekel senare konstaterar också David Goodhart i sin bok Huvud Hand Hjärta: Den nya kampen om erkännande och status att globaliseringen frambringat en högutbildad elit som idag bestämmer politikens egentliga liv. Eliten består av exempelvis företagsledare, politiker, akademiker och andra sorters experter. De kommer i regel från ungefär samma skolor och utbildningar och delar centrala värderingar, talar samma språk helt enkelt. Han kallar dem för Varsomhelstare och de har till skillnad från Någonstansarna tjänat på och därför fullt ut bejakat det globala gräns- och nationslösa samhället. Någonstansarna däremot, är alla de stackare som förlorade jobb, status och inflytande då produktionen flyttade till billigare platser. Och, kan jag väl få tillägga, hamnade på helt olika sidor kring ingenmanslandet.Under industrialismens 1900-tal kom politikerna oftare från Någonstansarnas led och pratade givetvis därför även deras språk. Många av dem ställde sig i ingenmanslandets mitt och talade stolt om det allmännas bästa. Ur det föddes en professionell politisk klass med ett eget språk. Och i takt med att det politiska fältet förändrades blev det inte längre lika naturligt för vare sig de 99 procenten eller den tysta majoriteten att vistas där, annat än som massmediekonsumenter då och då. Specialiseringen och dess språk är, åtminstone för den som ser saken med Christopher Laschs och David Goodharts blick, ett effektivt sätt att hålla massorna borta från det politiska livet, så att eliten kan få råda ifred. Och de har goda skäl för att vilja det. För samtidigt som de privilegierade, berättar Christopher Lasch, drivit politik som inte gynnat de breda folklagren har de själva ”gjort sig oberoende både av de sönderfallande industristäderna och av offentliga tjänster i allmänhet”. Deras barn går i bra skolor. Lysande framtider väntar dem.De lever förstås heller inte i områden där våld och konflikt riskerar att när som helst slå till hårt och brutalt. Eliten har helt enkelt gjort det enda rimliga, fortsätter han, då de avlägsnat sig från samhället de skapat. De är en liten minoritet och vill ha det så. Polarisering, misstro, osäkerhet och rädsla ser till att det förblir så. Att söndra är också ett sätt att härska.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författareLitteraturChristopher Lasch: Eliternas uppror – och sveket mot demokratin. Översättare: Margareta Eklöf. Karneval förlag, 2024. David Goodhart: Huvud, hand, hjärta – den nya kampen om erkännande och status. Översättare: Christian Nilsson. Bokförlaget Stolpe, 2023.

Att terrorism inte definieras av FN är ett problem. Det menar Henrik Lagerlund som funderar över några försök att nagla fast begreppet. Bland andra Benjamin Netanyahus. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det sägs ofta att den enes frihetskämpe är den andres terrorist. Yasser Arafat, grundaren av PLO och själv kallad terrorist av både Israel och USA, sa i FN 1974 att: “Skillnaden mellan en revolutionär och en terrorist ligger i anledningen till att var och en kämpar. Den som står upp för en rättvis sak och kämpar för sitt lands frihet och befrielse ... kan omöjligen kallas terrorist.” Men riktigt så enkelt är det förstås inte.Orden “terrorism” eller “terrorist” härstammar från det sena 1700-talets franska revolution och terrorvälde. Terrorn beskrevs då som något som infördes uppifrån för att folket skulle kunna återfödas, eller, som de själva sa, för att etablera “en generell tendens mot det goda”. Orden användes på liknande sätt om den så kallade “röda terrorn” av bolsjevikerna under det ryska inbördeskriget 1918. Det var också en sorts statsterror riktad mot medlemmarna i kontrarevolutionen; den så kallade “vita rörelsen”. Terrorismen bestod av massdeportationer och arresteringar av så kallade dissidenter.Terrorism som vi känner den idag och som begås av enskilda personer mot stater eller statens invånare är ett mycket senare fenomen som började växa fram omkring andra världskriget. På 60- och 70-talen framträder många av de sammanslutningar som kom att associeras med begreppet, grupper som PLO, ETA, IRA, RAF, FLQ och så vidare. Deras motiv var främst nationalistiska eller ideologiska.En av den första organisationerna av den här typen var den paramilitära sionistiska rörelsen Irgun som angrep både araber och britter i ett försök att etablera en judisk stat på båda sidor om Jordanfloden. 1938 sprängde de landminor på en fruktmarknad i Haifa och dödade 74 människor, 1946 sprängde de King David hotellet i Jerusalem och dödade 91 personer och 1948 anföll de tillsammans med Sternligan den arabiska byn Deir Yassin och dödade 254 av dess invånare. Båda dessa terroristgrupper absorberades i den israeliska armén 1948. Och Irguns ledare Menachem Begin blev senare Israels premiärminister 1977—1983 och fick dela på Nobels fredspris.Idag är nog den religiöst motiverade terrorismen mest spridd. Exempel på sådan är attacken mot Tokyos tunnelbana 1995 av den buddhistiska sekten Aum Shinrikyo. Enligt polisen var attacken ett sätt att påskynda apokalypsen, men enligt åklagaren var avsikten att störta regeringen och installera sektledaren Shoko Asahara. Ingen vet säkert. Ett annat exempel är bombdådet i Oklahoma City 1995. Enligt Timothy McVeigh var bombningen ett sätt att hämnas på FBI för belägringen i Waco, Texas. En brand uppstod då FBI försökte storma en bondgård där en sekt känd som Davidianernas vistades. 76 personer, varav 26 barn, dog i branden. Det mest kända terrordådet med religiöst motiv är naturligtvis attacken på World Trade Center i New York av al-Qaida den 11 september 2001.Än idag finns det ingen vedertagen definition av terrorism inom FN utan istället en rad olika konventioner och deklarationer som fördömer terrorism som en kriminell handling. Ett problem med det är att begreppet ständigt politiseras och sålunda används på olika sätt världen över. Under en intervju med ABC News 1998 sade Osama bin Laden att: “Terrorism kan vara lovvärt och det kan vara förkastligt. Att skrämma en oskyldig person och terrorisera dem är förkastligt och orättvist […] Den terrorism vi utövar är av det lovvärda slaget, för den är riktad mot tyrannerna och angriparna och Allahs fiender […] som begår förräderi mot sina egna länder och sin egen tro och sin egen profet och sin egen nation.” I ett senare brev till det amerikanska folket publicerat i den brittiska tidningen Observer 2002 rättfärdigade han 11 september-attackerna på vanliga människor med att de själva valt den regering som stöder Israel och de på så sätt kan anses vara medskyldiga till den amerikanska statens handlingar. Demokratin användes alltså som ett sätt göra ”oskyldiga” människor till skyldiga, vilket skulle trolla bort begreppet terrorisms relevans.Tanken att det är just oskyldiga som attackeras är nämligen avgörande i alla försök att definiera terrorism. Det är en attack på vanliga människor och inte soldater eller personer som direkt deltar i en konflikter. I en av sina böcker om terrorism skriver en annan av Israels senare premiärministrar – Benjamin Netanyahu – att terrorism är en ny form av organiserat våld mot demokratiska stater som vuxit fram sedan 1960-talet. Han ger också följande definition: ”Terrorism är ett medvetet och systematiskt angrepp på civila för att ingjuta rädsla för politiska syften.”Med politiska syften avser han även ideologiska och religiösa motiv. 11 september-attackerna faller inom denna definition. Det var en medveten attack på civila. Den var religiöst motiverat och den ingöt mycket rädsla. Det är svårt att säga om motivet var att ingjuta rädsla eller om det var att åstadkomma en politisk förändring i USA:s politik. Kanske är det en svaghet med definitionen att den är oklar, men den innehåller den centrala idén att den verkliga måltavlan inte är den direkta, det vill säga de civila som attackeras direkt inte är de egentliga målen. Det är kanske det som är så fruktansvärt med terrorism. De dödade eller skadade bara är medel för något annat mål som är politiskt eller religiöst.Filosofer har främst fastnat för två frågor när det gäller terrorism: dels hur den ska definieras, dels om den under vissa omständigheter går att rättfärdiga. Nästan alla verkar dock överens om att det senare inte är möjligt, just på grund av att det förutsätts att offren är civila. Som i den australiensiske filosofen Tony Codys inflytelserika definition där terrorism beskrivs som ”en organiserad användning av våld för att angripa icke-stridande eller deras egendom för politiska ändamål.” Med ”icke-stridande” menas personer som inte deltar i själva konflikten och sålunda är oskyldiga.Ett av skälen till att detta betonas är att terrorism inte bara är något som riktas emot demokratier som Netanyahu hävdar utan också förekommer i krig och även kan begås av stater. Vanliga exempel i diskussionen är de allierades terrorbombningar av Tyskland, framför allt Dresden, under andra världskriget, eller atombomben över Nagasaki. Enligt många filosofer exempel på statsterrorism.I mitten av 2020-talet, i samband med den intensiva diskussionen om huruvida den laddade termen folkmord beskrev Israels agerande i Gaza, fanns alltså redan ett annat begrepp som i etablerade definitioner mer än väl kunde förklara allvaret i handlingarna: Terrorism. Som jag tolkar skeendet faller det under Codys definition, men kanske rent av under Netanyahus egen.Henrik Lagerlundprofessor i filosofiLitteraturBenjamin Netanyahu: Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorists. Farrar, Strauss & Giroux, 2005. (Reviderad upplaga efter 11 september).C.A.J. Coady: The Meaning of Terrorism. Oxford University Press, 2021.

Vad pratar vi om när vi pratar om kärlek? Emma Engdahl tar Raymond Carver till hjälp när hon funderar över allt som misstas för kärlek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland bär vi små övertygelser som kroppen minns före orden. Vi går in i ett mörkt rum och handen hittar strömbrytaren, som om ljuset alltid suttit där. Ett barn somnar mot en filt, som om trådarna i sig bar trygghet. Det är inte filten som lugnar, men kroppen minns hur trygghet brukar kännas.Så går vi också in i kärlek. Som om allt redan var bestämt: som att du alltid ska förstå mig, som om jag aldrig ska lämna dig. Vi vet bättre – men låter oss svepas med. Det kan vara vackert. Och farligt.När jag försöker höra hur kärlek låter återvänder jag till köket i Raymond Carvers ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”. Fyra personer. Gin i glasen. Eftermiddagsljuset som långsamt skymmer. De prövar ordet, låter det gå runt som iskuberna i glasen – kalla, blanka, svåra att greppa. Där finns inte svaret, men friktionen som visar hur ordet glider oss ur händerna.Terri berättar om sin förre man, Ed. Han slog henne och sa: Jag älskar dig. När hon ville lämna honom drack han råttgift. Det låter som mörk komik, men i magen känns det allvarligt. Vi känner igen logiken: jag vet mycket väl – men ändå. När rädslan för förlust växer klär den sig i kärlekens språk. Det blir lättare att stå ut om vi kallar kontroll för omsorg.Vid bordet sitter också Mel, hjärtläkaren. Han talar om kärlek som något rent och andligt, större än svartsjuka. Han berättar om ett äldre par som överlever en bilolycka, gipsade från topp till tå. Det som gör mest ont, säger han, är inte smärtan – utan att de inte kan se varandras ansikten. Där skymtar något sant: kärlek som uppmärksamhet, ett ansikte för ett annat ansikte.Men när Terri berättar lutar sig Mel fram – inte för att ta emot, utan för att korrigera. ”Det där är inte kärlek,” säger han. Han vill hjälpa, men gör samtalet till ett språkprov: rätt och fel, rent och orent. Och nästan i förbigående erkänner han, efter några glas, att han ibland fantiserar om att döda sin exfru. Höga ideal. Hård ton. Ord som tappar sin kropp.Det som saknas i Carvers kök är inte intelligens, utan närvaro. Mel vill ha rätt om kärlek i stället för att vara i den. Han väljer definitionen framför ansiktet mitt emot.Kroppar kan lugna varandra. En andning som följer en annan. En hand som vilar på en skuldra. Ett ansikte som väntar in blicken. Så lär sig spädbarn trygghet. Så minns vuxna den också, fast vi glömmer att vi minns. När det där saknas börjar vi stapla argument i stället för att lyssna. Samtalet blir ett spel, inte ett möte.Kroppen lärde sig tidigt hur närhet känns. Om den första närheten bar rädsla – höjda röster, tvära kast, iskyla efter värme – lagras den blandningen som en karta: så här känns det när jag hör till. Senare söker vi samma blandning igen, inte för att vi vill ha smärta, utan för att nervsystemet känner igen sig. Knuten i magen misstas för kärlekens intensitet. Smärtan blir beviset: nu är det på riktigt. Men det är inte dumhet. Det är minnen i kroppen.Och sådana minnen kan bara läras om genom ny trygg närhet – inte genom föreläsningar. Trygg närhet låter så här: någon kommer när de säger att de ska komma. Rösten förblir mjuk även i oenighet. Konflikten hotar inte bandet. Orden följs av handling.Kärlek är inte att vinna diskussionen. Det är att orka reparera. ”Förlåt – jag tappade dig. Kan du säga igen?” Sådant är litet men tungt. Det betyder: du är viktigare än min stolthet.Att hålla rytm: en promenad utan skärm, en fråga som faktiskt besvaras, en tyst frukost som får vara tyst – därför att tystnaden är gemensam, inte ensam. När någon stannar, lyssnar, håller rytm med oss, händer något i kroppen: pulsen sjunker, axlarna släpper. Nervsystemet säger: jag kan vila här.Det är svårt att älska utan den vilan. Och lätt att kalla något kärlek som bara är kamp när den saknas.Jag prövar ordet kärlek där det måste bära: Blir jag större eller mindre bredvid dig? Får min röst finnas utan att kvävas av din? Om jag måste bli tyst för att få vara kvar – då är ordet på fel plats, hur vackert det än låter.Låt oss tända ljuset vid Carvers bord. Om någon säger ”jag älskar dig” och mitt liv krymper, om mina vänner försvinner, om jag tippar på tå för att inte väcka ett raseri – då är det inte kärlek. Det är rädsla. Kontroll. Beroende. Det är inte hårt att säga så. Det är omsorg om det levande.Och låt det gipsade olycksparets sorg stå kvar som motbild: att inte kunna se varandras ansikten. Det gör ont därför att det pekar rakt in i kärnans enkelhet: kärlek är att vara synliga för varandra. En blick som återvänder. En röst som inte lämnar. En hand som söker utan att greppa.Men kärleken behöver också glittret: kyssen på perrongen, skrattet vid diskhon, meddelandet som drar ut över natten. Bara den får ha en scen att vila på: ”Jag kommer. Jag lyssnar. Jag stannar.”Så vad blir kvar av Carvers kök? Kanske reste sig någon och tände lampan. Kanske sa någon: ”Terri, jag vill inte att du blir liten här.” ”Mel, vill du prova att fråga i stället för att förklara?” Kanske tog någon ordet ur luften och fäste det vid händerna.För kärleken avgörs inte i vad vi säger, utan i vad vi gör. Den är glaset vatten. Frågan. Pausen. Det vi väljer när ingen ser.Jag stannar i Carvers kök inte för att få facit, utan för att minnas hur skört ordet är i våra munnar. Det kan betyda våld. Det kan betyda blick. Det kan betyda glitter. Det kan betyda samförstånd. Mellan de betydelserna måste vi välja varje dag – inte genom att vinna, utan genom att göra det kärleken kräver: hälla upp, lyssna om, be om ursäkt, tända lampan, säga jag hör dig – och mena det.Emma Engdahlsociolog och författareLitteraturRaymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Översättare: Kerstin Gustafsson. Bakhåll, 2022.

En mild borgerlig intellektuell psykiatriker och en militant ideolog som glorifierade revolutionära bönder. Farshid Jalalvand funderar över Frantz Fanons motsägelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ramadan i maj 1955 i Algeriet, och Frantz Fanon, överläkare i psykiatri vid Blida-Joinville-sjukhuset. sitter i sin bil och tänder en cigarett. Samtidigt som han drar sitt första bloss märker han hur en okänd man närmar sig bilen. ”Släck ciggen om du inte vill få allvarliga problem”, varnar främlingen på arabiska. Den algeriska självständighetsrörelsen FLN hade nyligen uppmanat till bojkott av tobaksvaror producerade i kolonialmakten Frankrike. Den som bröt mot det riskerade att få näsan avskuren – eller något ännu värre.Man skulle kunna tro att en sådan brysk tillrättavisning skulle uppfattas som hotfull eller kränkande. Men för Fanon, en kulturellt fransk västindisk läkare som hade sökt sig till Algeriet på grund av bristande karriärmöjligheter i Frankrike, blev den istället en livsomvälvande positiv vändpunkt. Den främmande mannen hade misstagit den svarte Fanon för en av sina – det var nämligen bara algerier som omfattades av cigarettförbudet. För en vän berättade han senare: ”Jag kände att jag hade blivit tilltalad som en av de egna”. För en person som under hela sitt vuxna liv hade känt sig alienerad från samhället blev detta inlemmande i en gemenskap ett huvudskäl till att han strax därefter anslöt sig till den algeriska självständighetsrörelsen.Det är otroligt vad den Andres blick kan göra med en.Frantz Fanon var född och uppvuxen i en välbärgad borgerlig familj i den franska kolonin Martinique. Under andra världskriget for den unge idealisten över Atlanten och anslöt han sig som volontär till den franska befrielsearmén för att kämpa mot nazisterna. Han blev allvarligt sårad i strid, mottog medalj för uppvisat mod, och fick som belöning för sin krigstjänstgöring studera valfri utbildning i Frankrike efter kriget. Han bestämde sig för att plugga till läkare vid det framstående universitetet i Lyon. Men studietiden blev inte som förväntad. Den inskränkthet och rasism han mötte i Frankrike utgjorde bakgrund till hans klassiska studie i rasismens psykologi – ”Svart hud, vita masker”. Ett av flera tongivande verk han författade under sitt korta men händelsefulla liv, innan han dog i leukemi, bara 36 år gammal.Det mest inflytelserika av dessa verk – ”Jordens fördömda”, med förord av Sartre – är ett stridsrop för de koloniserades väpnade kamp mot kolonialmakter världen över. Boken färdigställdes i exil i Tunis, delvis genom diktamen av den svårt cancersjuke Fanon. Då hade han sedan länge tvingats lämna Algeriet, efter att ha kritiserat kolonialmaktens förtryck av araber och berber. Han hade blivit FLN:s internationella talesperson och redaktör för rörelsens tidning. Hans liv kan på många sätt betraktas som en serie av motsägelser: den milda psykiatrikern som var en militant ideolog, den karibiske fransmannen som blev en talesperson för en arabisk revolutionär rörelse, den borgerliga intellektuelle som framförallt glorifierade revolutionära bönder.Men det är en annan motsägelse jag fastnar för. Eller kanske ingen motsägelse, men en händelse som kan ses som den raka motsatsen till incidenten med cigaretten, men som på samma sätt kom att prägla honom i grunden.William Shatz berättar i biografin ”The Rebels Clinic” hur Fanon som ung läkarstudent blev utpekad av en liten, vit pojke på tåget i Lyon. “Titta mamma, en négre. Mamma, mamma, le négre kommer att äta upp mig!” Pojken – genomsyrad av alla de koloniala fördomarna om vilda kannibaler – skakade av rädsla. Fanon skrev om händelsen i ”Svart hud, vita masker”: “Jag fick tillbaka min kropp utfläkt, sönderdelad […] All denna vithet som förbränner mig. Jag slår mig ner vid elden och upptäcker min hud. Jag hade inte sett den förut.” När barnets mamma försökte släta över situationen genom att högt säga “titta vilken vacker négre”, svarade Fanon trotsigt: “den vackra négren ber er dra åt helvete, madame!” För någon som längtade efter att bli sedd som en medborgare bland andra, blev den tvångsmässiga fixeringen vid hans hud ett ständigt blödande sår; beviset på att han aldrig skulle kunna undfly stigmat av sin pigmentering.Jean Paul Sartre, en av Fanons främsta inspirationskällor, hade tidigare skrivit om hur juden först blir varse sin judenhet – i bemärkelsen något negativt utmärkande – i mötet med antisemiten. Simone de Beauvoir hade skrivit de kända orden: “man föds inte till kvinna, man blir det”. Nu kunde Fanon addera den koloniala upplevelsen till existentialismens teoribygge: Den svarta människan, berövad sin mänsklighet och individualitet, blir först “svart” i mötet med den icke-svarta blicken, reducerad till en ansiktslös medlem av en flock vildar.Ett sätt att sammanfatta dessa betraktelser är att ens identitet skapas i förhållande till den Andre.Vem är algerier? Vem är svart? Vem är kvinna? Vem är svensk?Om vi ska tro existentialisterna handlar inte identitet om hur någon känner sig inombords, utan om hur hon blir sedd av andra. Individen står maktlös inför sin egen identitet, och i förlängningen därmed sin egen plats på jorden. Det är en fruktansvärd sanning. En sanning som lägger ett stort ansvar på oss som medmänniskor.Idén har sitt ursprung i Hegels herre-slav-dialektik. I “Andens fenomenologi” skriver den tyska filosofen att ett självmedvetande endast uppstår i relation till ett annat. När två medvetande möts uppstår en maktkamp, där den ena till slut blir herre och den andra slav. Eftersom det är bättre att vara något än inget, finner sig slaven i uppgörelsen. Herren och slaven ställs i en ömsesidig beroenderelation – de behöver varandras blickar för att på ett plan ens existera.Det är en mer fundamental form av alienering än vad man finner i den mer social- och samhällstillvända filosofin hos Sartre, de Beauvoir och Fanon. Men vår beroendeställning till den Andres blick är intakt.”Helvetet, det är de andra”, som det konstateras i en av Sartres pjäser.För det är en blick som kan fläka sönder, bränna och förringa, som i fallet med pojken på tåget. Men det är också en blick som kan lyfta, stärka och inkludera som i berättelsen om den varnande algeriern. Både alienation – och dess ljuva motsats, gemenskap – är relationella fenomen. Alla blir vi till genom hur vi ses i kärleksrelationer, hur vi uppfattas av våra närstående, och hur vi blir betraktade i offentligheten.Existentialisternas idéer om individens ansvar har sedan länge sprungits om av strukturalistiska och poststrukturalistiska förklaringsmodeller. Men det finns i min mening all anledning att återvända till dem. En välvillig blick är förvisso det första steget även i en strukturell förvandling. Men ännu viktigare: Varje människa har – genom sin blick – makt, och därmed ett moraliskt ansvar. Hur vi väljer att använda det kan förändra ett liv, en plats, en värld.Farshid Jalalvandmikrobiolog, skribent och författareLitteraturAdam Shatz: The Rebel's Clinic: The Revolutionary Lives of Frantz Fanon. Farrar, Straus and Giroux, 2024.Frantz Fanon: Svart hud – vita masker. Översättning: Stefan Jordebrandt. Bokförlaget Daidalos, 1997.Frantz Fanon 1925–1961Född: Fort-de-France, Martinique (då fransk koloni).Verksam som: Psykiater, filosof, antikolonial teoretiker, författare, redaktör och ideolog. Kända teman: Kolonialismens psykologi, rasism, våld och befrielsekamp, nationell kultur och dekolonisering Aktivism: Stödde och arbetade för den algeriska befrielsefronten (FLN) under det algeriska självständighetskriget. Död: Leukemi, 1961 (USA), begravd i Algeriet.På svenska: ”Svart hud – vita masker” samt ”Jordens fördömda” finns i ett flertal översättningar och utgåvor på svenska, från 1962 och framåt.

När verkligt våld blir till konst finns en risk att lidande exploateras. Lejla Cato undersöker strategier för att avbilda det som inte kan avbildas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Våren 2017 är den jamaicansk-amerikanska poeten Claudia Rankine först ut på scen under en feministisk forskningskonferens i New York. Rankine inleder sitt föredrag med att visa en videoessä som hon gjort tillsammans med maken, tillika filmskaparen John Lucas. Filmen Situation 8 består av videomaterial som visar polisbrutalitet, våld och mord på svarta amerikanska medborgare. Klipp som cirkulerat i media och vars övergrepp flera i publiken ansträngt sig för att undvika.När filmen är slut läser Claudia Rankine ett brev från en kvinnlig professor som sett filmen vid en liknande tillställning några månader tidigare i Montréal. Hon berättar om hur de få svarta akademikerna i publiken dröjt sig kvar efter filmvisningen och sökt varandras stöd. Arga, ledsna och förbluffade frågade de sig hur Rankine kunde visa filmen utan en ynka varning. Var Rankine blind inför hur våldsscenerna återuppväcker kollektiva trauman? Brevförfattaren ber Rankine att fortsättningsvis informera publiken om vad de är i färd med att få se eller, allra helst, avstå från att visa filmen över huvud taget.Scenen beskrivs i den amerikanska författaren och teoretikern Christina Sharpes bok Ordinary notes från 2023. Christina Sharpe var på plats under konferensen i New York och precis som publiken i Montréal lämnades hon mållös av Rankines tilltag. Rankines val att rätt upp och ner visa det brutala våldet är ett sätt att återge en fruktansvärd verklighet. Men det väcker starka känslor och många reaktioner.Under 2000-talet har det förts en livlig debatt om hur konst och journalistik exploaterar lidande människor. I och med Susan Sontags reflektioner över krigsfotografiets etik i essäboken Att se andras lidande från 2003 uppmärksammades även vilka kroppar som vanligtvis avbildas i sin utsatthet. Till exempel är nyhetsmedier försiktigare och tar större hänsyn till personlig integritet när de som lider är vita, västerländska och heterosexuella. Medan bruna eller svarta personer oftare skildras i mer explicit våldsamma situationer. Så hur kan konsten representera våld utan att samtidigt exploatera och reproducera förtryckta gruppers lidande?Ett svar hittade jag i den internationella grupputställningen Oläkt som visades på Moderna Museet i Malmö under våren 2024. Utställningen kretsade kring upproren och revolutionerna som svepte över arabvärlden med start 2010. I ett rakt igenom svart rum fastnade jag framför en videoinstallation av albansk-syriska Adrian Paci. I hans verk ”Broken Words” berättar fem människor som har flytt från hemlandet Syrien om inbördeskriget, men istället för att avbilda den specifika tragedin riktar Paci uppmärksamheten mot det som inte sägs. På fem storbildsskärmar ser och hör man de inzoomade ansiktena treva efter ord, svälja, hämta andan. Paci har klippt bort själva orden och berättelsen, kvar är bara tystnaden däremellan. Närbilderna av människornas ansikten skapar en direkt och stundvis outhärdlig intimitet. I det mörka rummet tvingas besökaren se rakt in i ögon som knips ihop av minnena. Eller vänta nu, minnen av vad? Det får betraktaren aldrig veta.Inte heller i den tysk-schweiziske målaren Paul Klees verk ”Angelus Novus” från 1920 får betraktaren veta vad som sker. Målningen i naivistisk stil föreställer en ängel som har ansiktet vänt mot betraktaren. Ögonen är uppspärrade, munnen öppen. Vad som orsakar detta uttryck av fasa förblir okänt, eftersom skeendet är förlagt utanför verkets ram.Filosofen Walter Benjamin står för den mest kända tolkningen av vad ”Angelus Novus” egentligen ser. I essän Historiefilosofiska teser som publicerades postumt 1942 skriver Benjamin att ängeln är vänd mot det förgångna och där ”ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner”. Ängeln bevittnar katastrofen, men är för evigt oförmögen att ingripa. En vind blåser ängeln bort från det förflutna och mot framtiden. Vad än ängeln har framför sig – nazismens frammarsch under Benjamins livstid eller 2000-talets alla krig och nedslagna revolutioner– så existerar det enbart som en spegling i figurens uttryck. Ett uttryck som får betydelse först i mötet med betraktaren.Valet att inte visa det fasansfulla har förstås med etik att göra. Och aldrig är avbildningens etiska aspekter så uppenbara som i frågan om Förintelsen. På den hypotetiska frågan om vad han hade gjort om han fått tag på en film inifrån en gaskammare svarade filmskaparen Claude Lanzmann: Förstört den. I sin nio timmar långa dokumentärfilm Shoah från 1985, som har kallats för den viktigaste filmen om Förintelsen, intervjuas överlevare, vittnen och bödlar. Ingenstans i filmen visas arkivbilder eller lidande kroppar. Lanzmanns hållning är glasklar: Konsten varken kan eller bör försöka att direkt avbilda Förintelsen. Det är nog de flesta beredda att hålla med om.Ändå fortsätter Förintelsen att ta plats i konsten. En metod som går igen hos filmskapare är att rikta uppmärksamheten mot sidan av det som inte kan, men måste, skildras. Den Oscarsprisade The Zone of Interest från 2023 är ett exempel. I filmen följer tittaren en familjs vardagsbestyr med att äta frukost, leka med barnen i trädgården och ordna bjudningar. Gräset är grönt, huset stort; allt liknar en borgerlig idyll, om det inte vore för att huset ligger alldeles intill Auschwitz där maken jobbar som kommendant.I en särskilt stark scen har frun i hushållet besök av sin mamma. Under natten väcks mamman av ett rött ljus som fyller gästrummet. Hon letar sig fram till fönstret och drar bort gardinerna. I nästa scen fokuserar kameran på mammans ansikte, men nu sett utifrån. Genom fönstret ser tittaren hur mammans ögon spärras upp och munnen öppnas; samtidigt syns reflektionen av det som orsakar fasan. En skorsten som sprutar eld och rök.Detta är vad tittaren som mest får se av lägret. Ändå är nazismens brott fullt påtagligt i The Zone of Interest. Under nästan hela filmen är koncentrationslägret närvarande i form av ett obehagligt bakgrundsljud i nazistfamiljens till synes gemytliga vardag. I det kolossala glappet mellan ljud och bild, mellan mammans uppspärrade ögon och familjens trädgårdsfest, lämnas ett tomrum som betraktaren får fylla i.Ibland kan det vara nödvändigt att konfronteras med våldet utan filter, så som i Claudia Rankines film om polisbrutalitet mot svarta amerikaner. Även då konsten avbildar det fruktansvärda som avsaknad, genom att helt enkelt utesluta delar av verkligheten, framträder våldet genom betraktarens fantasi. Frågan är om den indirekta skildringen är mindre exploaterande, då vår förståelse blir än mer beroende av en verklighetsuppfattning som ofta formas av förutfattade meningar. För vare sig det går att föreställa sig gaskammarens fasa eller inte, och vare sig man vill det eller inte, blir betraktaren medskapare till en annan berättelse, bortom det som berättas.Lejla Catopoet och litteraturvetareProducent: Ann Lingebrandt

Från den skönstjärtade Afrodite, till clownen som drattar på ändan rumpan är central både för kropp och kultur. Torbjörn Elensky sätter sig på den och tänker efter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Baken, stjärten, rumpan, arschlet, röven – kärt barn har många namn. I finare sällskap helst omtalad på franska, som derrieren. Skinkorna är våra största muskler. Det är den mest pinsamma, opassande och vulgära kroppsdelen. Att dratta på ändan är den lägsta formen av clowneri. Humor som förenar alla i världen, oavsett språk, kultur, religion och ålder. På italienska kallar man att ha tur för att ha stjärt, culo: Che culo! Betyder alltså Vilken tur! Man kan vifta på rumpan och bli smiskad på baken, fast det senare numera bara bör ske efter klart och tydligt samtycke. För jovisst, naturligtvis är denna clownernas viktigaste kroppsdel också erotiskt laddad.Redan de gamle greker visste att uppskatta ett par sköna halvklot nedanför ryggslutet, såpass att Afrodite kallipygos, den skönstjärtade Afrodite, senare mera känd som Venus aux belles fesses, utvecklades till en särskild skulpturgenre. Den undersköna kärleksgudinnan lyfter på sin klädnad och vrider sig bakåt så mycket det går för att få en glimt av sin egen vackra baksida. En version av henne står i pelarsalen på Stockholms slott, praktiskt nog framför en spegel, för den som vill skåda behagen utan att gå runt statyn. Det var Gustav III, inspirerad efter sin resa till Italien, som beställde den av Johan Tobias Sergel 1779. Stod modell gjorde ingen mindre än tidens stora kändis, hovdamen Ulla von Höpken. Det är alltså en klassisk tradition som på 2000-talet förvaltats av stjärnor som Jennifer Lopez och, inte minst, Kim Kardashian. En yppig bak är numera lika viktig som en svällande barm och det finns både särskilda träningsprogram för skinkmusklerna och skönhetsoperationen Brazilian butt lift, som lyfter rumpan för den som inte är nöjd med sitt medfödda häng.Den är faktiskt den mänskligaste av kroppsdelar. Inget annat djur har så stor rumpa som människor. Även om en del andra primater också har framträdande bakstycken. Chimpanshonornas ända lyser rött, nästan som en lykta, när hon är fertil och hon lockar till sig lämpliga hanar genom att visa upp den. Men de har inte två rejäla halvklot av kött och fett som står ut på baksidan. Den första människan som gick på två ben var Homo erectus, den upprätta människan, och det är också den första som börjar utveckla stora skinkor. De behövs nämligen dels för balansen, dels för att ge tryck i steget, förklarar den amerikanska journalisten Heather Radke, som har skrivit den moderna stjärtens historia. De två forskarna Daniel Lieberman och Dennis Bramble har dessutom specifikt visat att den kraftiga sätesmuskulaturen är nödvändig när man ska springa på två ben. Våra höfter, knän, fötter och alltså även rumpan är till för att vi ska kunna springa. Till skillnad från de flesta andra däggdjur är vi visserligen inte så snabba, men unikt uthålliga.Vår stora bakdel är alltså en enorm fördel, men de gigantiska skinkorna har förstås också medfört stora bekymmer i modern tid. Främst inom modevärlden inte minst och för kvinnor. Som Radke konstaterar är rumpfokuset förvisso inte lika könat längre – tänk på Thelma och Louise menande granskning av den skönstjärtade Brad Pitt eller när väninnorna i Sex and the city pratar manshäckar – men det är ändå kvinnans bakre behag som ägnats mest uppmärksamhet i modern tid. Under de senaste århundradena har den västerländska kvinnorumpan ofta varit ordentligt inpackad i många lager tyg, som både haft till uppgift att dölja och att framhäva. Till de märkligaste modenyckerna hör turnyren, en ställning som fina kvinnor bar under kjolarna på 1870 och 1880-talen, så att bakdelen framhävdes på ett överväldigande sätt. Den här sortens mode har flera möjliga förklaringar. Den enklaste är att man ytterligare skulle framhäva den smala midjan, som hölls insnörd i trånga valbenskorsetter, genom att låta tyget välla ut nedanför den. Den otroligt vida krinolinen kan förklaras på samma sätt. Men Radke hittar också ett annat spår.Även om människor generellt har stora säten, ansågs vita personer småskinkade, medan svarta beskrevs som motsatsen. Storleken kopplades till föreställningar om de mörkhyades sexuella vidlyftighet. Det ironiska med detta, som med så många rasistiska föreställningar, är att förakt och avund på något sätt blandas. För den stora stjärten ansågs även attraktiv. Redan tidigt på 1800-talet oroade man sig i Frankrike över att männen skulle bli mera upptända av de yppiga svarta kvinnornas dundergumpar än av de vita kvinnornas små derrierer. Och allting började med Sarah Baartman.Hon var troligen född revolutionsåret 1789 och kom från khoikhoifolket, som traditionellt varit herdar i nuvarande Sydafrika, och som sedan 1700-talet kallades hottentotter av européerna. Hon uppträdde först i London, sedan i Paris under 1810-talet i någon typ av hudfärgad kroppsstumpa, dekorerad med snäckskal och pärlor för att motsvara publikens förväntningar på en afrikanska. Alla ville se henne och framför allt hennes stora exotiska stjärt. Det finns mängder av karikatyrer av henne från tiden, som alla framhäver baken och hon blev så småningom till en stående typ: hottentotternas Venus. Andra kvinnor från khoikhoifolket kom att exploateras på liknande sätt och det centrala i alla bilder och föreställningar var den stora baken, som efter hand kom att bli en tvetydig generell symbol för erotik. Föraktad för att den ansågs djurisk, men eftertraktad som något sexuellt lockande. Kanske kan man förstå turnyren, detta märkliga plagg som döljer den äkta ändalykten bakom en jättestor fakerumpa, som ett uttryck för den motsägelsefulla fascinationen inför den afrikanska kvinnan.Sarah Baartman lämnades inte ifred ens när hon dog utan hon dissekerades, hennes könsorgan och stjärt blev avgjutna och hennes skelett stod utställt på Musée de l'homme i Paris, ända till 1974. Nelson Mandela föreslog 1994 att hennes kvarlevor skulle återbördas till Sydafrika och hon begravdes där 2002.Den franske författaren Georges Bataille hade idéer om hur stjärtens kraft i och med att vi reste oss på bakbenen skjutits upp i rösten och ansiktet. I sin poetiska essä ”Solärt anus” från 1927 skriver han: När mitt ansikte fylls av blod blir det rött och obscent. På samma gång avslöjar dess morbida reflexer en blodig erektion och en krävande hunger efter oblyghet och kriminella utsvävningar. Utan att tveka påstår jag därför att mitt ansikte är en skandal... Det låter groteskt, men oväntat nog har vetenskapen nu, nästan hundra år senare, givit honom åtminstone delvis rätt. Nederländska och japanska forskare har visat att människors ansiktsigenkänning i princip är densamma som chimpansernas rumpigenkänning. Våra ögonvitor, ögonbryn, röda läppar och rodnande kinder motsvarar den löpande chimpanshonans rodnande bak. De skriver att resultatet tyder på ”ett evolutionärt skifte i den socio-sexuella signalfunktionen från bakdelar till ansikten”. Bataille skulle ha varit nöjd. Vi är alla rövnyllen. Och det är inget skämt eller förolämpning utan bara ett vetenskapligt faktum.Torbjörn Elenskyförfattare, kritiker och essäist

Segrarna skriver historien, men historien skapas inte av segrare. Och ibland är det förlorarna som vinner. Malin Krutmeijer förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Visste ni att Winnemem Wintu-stammen i norra Kalifornien har fått tillbaka sin lax? Chinook-laxen, på svenska kungslax, lekte i McCloudfloden så länge att den är en del av Winnemems ursprungsmyt. Det var den som gav dem röster att tala och sjunga med, i utbyte mot att de lovade att alltid beskydda laxen och tala i dess sak.Med de europeiska nybyggarna kom laxodling och 1945 ett dammbygge. Det blev slutet för den vilda laxen. Winnemem-stammen gick nästan samma öde till mötes. Idag är de ett par hundra medlemmar.Men de har lyckats köpa tillbaka mark, och sextio år efter det ödesdigra dammbygget bestämde de sig för att utföra att utföra en rituell dans för laxen. De dansade i flera dagar och det hela fick internationell uppmärksamhet. Plötsligt kom ett mail från andra sidan världen: ”Vi har er lax.”Det visade sig att laxodlingsföretaget hade exporterat laxägg, och i en flod på maoriernas mark i södra Nya Zeeland hade de kläckts och fisken frodats. Nu skickade maorierna tillbaka befruktade laxägg. Kungslaxen är tillbaka i McCloudfloden. Den här historien är ett exempel på vilken kulturell styrka ursprungsamerikanerna besitter, trots att de genomlevt ett halvt årtusende av förtryck. Det är inte ur det perspektivet man brukar berätta om de amerikanska urfolken och den europeiska kolonisationen.Teorierna om när människorna anlände till Amerika är inte entydiga, men de kom från Sibirien, troligen för 20-30 000 år sedan. Då fanns det en landtunga över Behrings sund, och de följde sina bytesdjur över den. Sakta vandrade de söderut. Omkring 10 000 år före vår tideräkning var Amerika befolkat från Alaska i norr till Monte Verde i södra Chile. Från de här människorna härstammar Nord- och Sydamerikas ursprungsbefolkning. I sin bok ”Indigenous continent” tecknar historieprofessorn Pekka Hämäläinen en bild av deras liv som rent paradisiskt. Välsignade med ett överflöd av fisk, vilt, örter och egna odlingar levde de i trygga, politiskt sofistikerade samhällen, från byar till högkulturer som Inka och Maya. Vi vet ju vad som hände, eller hur? Européerna anlände. Först spanjorerna, efter dem fransmän, holländare och britter. Kolonisationen innebar snudd på utplåning genom flera hundra år av krig, massakrer, fördrivning, slaveri, europeiska sjukdomar och tvångsassimilation. I historieböckerna har vi fått lära oss att den ursprungsamerikanska kulturen blev helt förödd.Segrarna skriver historien heter det ju – men vad är en segrare? Vad är en förlorare? Pekka Hämäläinens bok är ett exempel på ny historieforskning som vrider och vänder på sådana frågor ur ursprungsamerikansk synvinkel.En annan som arbetar i samma anda är antropologen David Treuer, som bland annat gjort en nytolkning av den ökända massakern vid Wounded Knee 1890. Han tillhör själv Ojibwe-stammen, och har skrivit om hur historieskrivningen om ursprungsbefolkningens utplåning påverkade honom som ung.”Och ändå”, skrev han, ”kändes det inte som om min kultur och civilisation var borta”. Nej, det är den ju inte. Ursprungsamerikanerna är idag flera miljoner. De har tillskansat sig stort självbestämmande och varken deras språk eller kulturer är utdöda. Hur gjorde de för att överleva? Till att börja med ska man inte göra misstaget att tro att ursprungsamerikanerna hade levt i något slags oförändrad, konserverad kultur tills européerna kom. De hade redan många gånger genomlevt konflikter, revolter, klimatförändringar och civilisationer som föll. Deras samhällen var inte likadana, och olika grupper hade visat stor förmåga till flexibilitet. De var med andra ord inte helt handfallna i mötet med européerna, utan provade olika strategier. Hämäläinen skildrar hur de kunde lura iväg spanjorer, fransmän och engelsmän ut i vildmarken. Hur de slogs, bedrev handel eller vandrade till nya landområden. De bildade allianser, både med andra ursprungsamerikanska folk och med kolonisatörerna.Den officiella historieskrivningen brukar inte intressera sig så mycket för sådant här, eftersom ursprungsfolken inte lyckades etablera sig som den dominerande gruppen i förhållande till européerna. Deras strategier blir gärna en fotnot i segrarens stora bok, trots att de påverkade historien. För historien skapas inte bara genom dominans. Också ursprungsamerikanernas mindre manövrer, som att erbjuda handel med en viss vara och inte en annan, att förhala en landockupation, att ingå ett tillfälligt samarbete eller bedriva något som liknade gerillakrigföring, formade utvecklingen av de amerikanska samhällena. Pekka Hämäläinens metod för att visa detta är att i närgången detalj skildra händelser och handlingskedjor där ursprungsamerikanerna parerade eller initierade motstånd mot kolonialmakten. Historikern Ned Blackhawk har ett lite annat angreppssätt och ger större utrymme för de materiella förutsättningarna. I boken ”The rediscovery of America” får vi bland annat veta sådant som hur mycket spanjorerna tjänade på att förslava ursprungsbefolkningen i Mexikos silvergruvor. Blackhawk ger en bild av konflikt, kamp och förlust. Inte minst ger han sig in i en verklig historisk smärtpunkt, nämligen när nybyggare från Europa vällde in i Nordamerika på 1800-talet. I USA:s nationalistiska historieskrivning brukar det heta att de modigt och mödosamt flyttade civilisationsgränsen, the frontier, från kust till kust. Det har beskrivits som en triumf – så grundades världens största och bästa demokrati.För ursprungsamerikanerna var det istället en skärseld. Staten hade begränsad kontroll över nybyggarnas framfart, och för dem var ursprungsbefolkningen fienden, en lägre stående sorts människa. En våldsam rasism frodades med ren utrotning som mål. Det var folkmordets tid. Ett folkmord som alltså är inbyggt i nationens själva idé om sig själv. Det är inte bara vare sig segrarna eller minoriteternas effektiva motstånd som formar ett samhälle. Sanningen om ett samhälle kan finnas i hur förlusten är konstituerad.När 1900-talet tog vid, efter 1800-talets massakrer och fördrivningar, inleddes en politik där tvångsassimilation stod på agendan. Då trädde ursprungsamerikaner fram och inledde en intensiv kamp för sina rättigheter. Nu var det de som millimeter för millimeter, och med många bakslag, tillskansade sig rätten till land, språk och inte minst rätten att bli medborgare och rösta i sitt eget land. Ur askan reste de sig: Oneida, Ojibwe, Latoka, Shoshone – de officiellt erkända ursprungsamerikanska nationerna är idag långt över femhundra.Och så finns förstås sådana som Winnemem Wintu-stammen, som fick hem sin heliga lax. Det kan låta som en liten sak, men den berättelsen är en av många pärlor av motståndskraft, som glimrar i Amerikas historia.Malin KrutmeijerkulturjournalistLitteraturPekka Hämäläinen: Indigenous Continent – The Epic Contest for North America. Liveright, 2022. DavidTreuer : The Heartbeat of Wounded Knee – Native America from 1890 to the Present. Riverhead Books, 2019. NedBlackhawk : The Rediscovery of America – Native Peoples and the Unmaking of U.S. History. Yale University Press, 2023.

Med antologin The New Negro: an Interpretation (1925) fick svart amerikansk kultur en ny kraft. Pontus Kyander berättar om redaktören Alain Lockes liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Livet – vi brukar säga att det börjar det vid födseln. Livsberättelsen: den är något annat. Den kan börja var som helst, men allra helst vid en vändpunkt.Jeffrey C Stewart börjar sin biografi vid en vändpunkt när han skriver om afroamerikanen Alain Locke, han som mer än någon annan formade vad som kallats Harlemrenässansen på 1920-talet.1922 avlider Lockes mor Mary. Den 37-årige Alain som fram till dess bott hemma klär upp henne en sista gång i den bästa pärlgrå klänningen och de matchande handskarna, stöttar upp henne i soffan som till en kaffebjudning och släpper in de närmaste för ett sista avsked. Vännerna troppar av lika fort som de anlänt, och själv tar Alain Locke klivet ut i ett nytt liv.Locke var en dandy av 1920-talssnitt, välklädd från hatten ner till skospetsarna, liten till växten, till sättet avvaktande och distanserad. Han kom från svart medelklass på den amerikanska östkusten. De hade högre utbildning sedan flera generationer; i ett viktorianskt samhälle var de svarta viktorianer väl medvetna om sin egen ställning – och mer angelägna att assimileras i en vidare medelklass än att blandas samman med Söderns fattiga slavättlingar.Jeffrey C Stewart ger bilden av en sammansatt och inte uteslutande sympatisk person: misogyn, oförlåtande inför verkliga och inbillade oförrätter, men också gränslöst generös mot dem han beundrade och älskade. Locke var dessutom homosexuell. Det var lika olagligt och oacceptabelt i universitetsvärlden som i den afroamerikanska gemenskapen.Alain Locke var inte den förste svarte studenten på elituniversitetet Harvard, och han var långt ifrån ensam. Men han blev den klarast lysande stjärnan. Som förste och länge ende afroamerikan tog han emot ett Rhodes-stipendium – ironiskt nog instiftat av kolonialpolitikern och affärsmannen Cecil Rhodes som gav namnet åt det rassegregerade Rhodesia.Rhodesstipendiaterna var en elit av amerikanska studenter som skickades att studera vid universitetet i Oxford. Det var en utvaldhet som exponerade Locke. På Harvard var han en bland flera svarta studenter. Bland Rhodesstipendiaterna i England var han den ende. Medan rasismen tog sig relativt diskreta uttryck i Boston och av Locke kunde skylas över som brist på hyfs från enskilda studenter, blev den öppna rasismen från studenter med rötter i den amerikanska Södern så uppenbar i Oxford att inte ens Locke kunde se förbi den.Det var inte bara den chockerande rasismen som splittrade Lockes studier i Oxford. På avstånd från mor, Harvard och annan social kontroll kunde han i England och på resor till kontinenten undersöka sin sexualitet. I London, Paris, och Berlin ägnade Locke lika mycket uppmärksamhet åt museer och teatrar som åt manliga vänner och unga prostituerade. Lika beroende som han var av en fast punkt hemma i USA, lika avgörande var uppbrotten och resorna för hans tänkande.Det blev ingen examen från Oxford. Den i hast skrivna avhandlingen i filosofi underkändes. Vad Locke däremot fick med sig från Europa var kärleken till europeisk konst och kultur. Samtidigt var det på resor i Europa som han teoretiskt började formulera sig kring ras. Rasbegreppet var för föregångare som W E B Du Bois statiskt och essentiellt, ett biologiskt faktum. Locke såg istället ras som något kulturellt, föränderligt och påverkbart. Han lutade sig bland annat mot antropologer som Franz Boas, som hävdade att det saknades objektiva kriterier för att skilja raser i fysisk mening. Varje kriterium förekommer rikligt också i andra raser. Ras är snarare en form av medvetande, en föreställning, enligt Boas.Denna ”mjuka” definition av ras passade Locke. Han sökte en väg som inte var aktivistisk och konfronterande, utan som öppnade dörrar i en tid av rassegregering. Det var också viktigt för Locke att inte själv tappa fotfästet i en akademisk och borgerlig kultur.Locke levde ut en homosexuell version av vad W E B Du Bois kallat ”en dubbel medvetenhet” hos USA:s svarta, ”känslan av att alltid se sig själv genom andras ögon” som det står i ”The Souls of Black Folks” från 1903. Det var först på avstånd från USA som Locke kunde formulera sig kring en afroamerikansk renässans. Allra först skedde det i essän ”Steps Toward the Negro Theatre”: en teater med och om svarta, inte alltid skriven av svarta men med utgångspunkt i afroamerikanska erfarenheter. Teatern skulle skapa svart medvetenhet och samtidigt slå bryggor till den vita medelklassen.Alain Locke erövrade så småningom sin doktorsgrad i filosofi vid Harvard, men i efterhand framstår han inte så mycket som en akademisk filosof, utan mer av en lysande kritiker och inte minst en barnmorska för en yngre generation svarta, manliga homosexuella poeter. Några av dem var hans älskare, den störste av dem, Langston Hughes, förblev otillgänglig för Lockes outtröttliga erövringsförsök. Estetik och sexualitet gick hand i hand. Kvinnor gjorde sig bara i undantagsfall besvär – Zora Neal Hearston brukar nämnas, men det var en inflammerad och bitter relation.När tidskriften Survey Graphics utkom med numret ”Harlem. Mecca of the New Negro” 1925 slog det ner som en bomb. Survey Graphics vände sig huvudsakligen till en intellektuell vit medelklass, men hade bjudit in Locke som gästredaktör. Han hade sedan länge arbetat på en essä om ”The New Negro”, som nu blev hjärtpunkten i en antologi om modern svart urban identitet.”Harlem. Mecca of the New Negro” förmedlade bilden av en ny kultur, färgad av möten och mångfald. Den luftiga formgivningen kombinerad med omslagets antytt afrikanska bårder signalerade något nytt, i jämna steg med europeisk modernism. Här föddes idén om Harlemrenässansen, där stadsdelen på norra Manhattan blev fixpunkt för all ny svart kultur.Locke följde året efter upp med antologin ”The New Negro: An Interpretation” där fokus flyttats mot den afroamerikanska litteratur som vuxit fram efter 1920. Det var en programskrift med syfte att frammana bilden av en ny afroamerikansk litteratur med anspråk att bli läst och hörd i egen rätt. Den väckte anstöt hos svarta intellektuella som ville se konsten som ett moraliskt och propagandistiskt verktyg för förändring. Men hans bidrag till en estetik ägd av Amerikas svarta och till konstruktionen av en positiv svart identitet, har haft efterverkningar in i vår tid.Harlemrenässansen blev kortlivad, det satte börskraschen definitivt stopp för 1929. Det vore en överdrift att påstå att Locke ”ledde” en rörelse som i väsentliga avseenden var ett resultat av ekonomiska, sociala och politiska omständigheter. Harlem blomstrade förvisso kulturellt, jazzen exploderade på klubbar som den legendariska Cotton Club, ett nytt mode av och för svarta uppstod, och afroamerikanska författare som debuterat på tjugotalet framstod som en samlad generation. Locke blev en röst som kunde sammanfatta skeendet i en övertygande form. Locke var ingen skrivbordsfilosof, utan en som kunde tänka fritt först när horisonten var öppen och tyglarna fria.Pontus Kyanderkonsthistoriker, kritiker och utställningskuratorLitteraturJeffrey C. Stewart: The New Negro – The Life of Alain Locke. Oxford University Press, 2018.

Det är inte bara de svenska KInakrogarna som anpassats till lokala förutsättningar. Lin Herngren berättar en fascinerande global historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I öppningsscenen av Ang Lees film ”Mat, dryck, man, kvinna” från 1994 möter vi mästerkocken Chu, som förlorat sina smaklökar. Han förbereder familjens söndagsmiddag och hanteringen av råvarorna sker under rituella former – som i en dans rör han sig i det välutrustade köket. Med den breda kniven finhackas grönsaker, skärs kött och fileas fisk. Rytmiskt slår knivbladet mot skärbrädan medan oljan fräser i wokpannan och locket darrar på bambutråget. Mitt i tillagningen ringer telefonen. Chu svarar och yttrar filmens första replik: ”Chi le ma?”Har du ätit?Råkar du i samtal med någon bekant kring lunch- eller middagstid i en kinesiskspråkig miljö är detta en vanlig fråga. Men den grundar sig inte i nyfikenhet utan är närmast en hälsningsfras: Att fråga om du ätit är det samma som att fråga hur du mår. Maten – och måltiden – har en central plats i det kinesiska medvetandet.På 1990-talet fanns två kinarestauranger i Trelleborg där jag växte upp. Och det såg liknande ut runt om i landet. I dag är den klassiska kinakrogen en raritet. Jag kan fortfarande se skyltarna med deras namn framför mig men jag minns inte längre hur de såg ut inuti. När jag fantiserar om att kliva in genom dörrarna smälter inredningen ihop till en röra av detaljer. Jag passerar akvarium med slöa guldfiskar. I hörnen står porslinsvaser med blå dekor. Musiken som spelas låter som droppande vatten och på borden ligger tjocka menyer med inplastade sidor.Den nostalgiska känslan får en personlig och samhällelig klangbotten i Lap-See Lams konstnärskap. Med hjälp av en 3D-scanner har hon dokumenterat flera Stockholmsrestauranger innan de bytt skepnad eller slagit igen. Bland annat den restaurang som öppnades av av Lams mormor på 1970-talet. Inscanningen har gjorts om till en animation som kan upplevas i virtual reality, men tekniken har inte riktigt varit anpassad för att återge en levande miljö. Så när människor rör sig genom rummet uppstår visuellt sönderfall. Det glappar mellan verklighet och avbild och konstverket förmedlar en kuslig stämning av deja vu; av att vara fast mellan olika rum.Och är inte det just vad kinakrogen är? Ett slags mellanrum. Restaurangerna är en plats för möten mellan öst och väst; en sorts illusion som en gång stillade besökarens begär efter något annat, lagom främmande, men som i en mer globaliserad tid i stället anklagas för att inte vara tillräckligt autentisk.Vårrullar, friterade räkor i sötsur sås, fyra små rätter… den typiska maten som serveras på våra kinakrogar kommer från det kantonesiska köket, men är anpassad till råvaror och smaker i 1970-talets Sverige. Då lämnade många Hongkong eftersom de var trötta på det sociala och politiska tumult som spillt över från det kommunistiska fastlandet efter kulturrevolutionen. På samma sätt har andra politiska skeenden bidragit till den kinesiska migrationen, och spridningen av dess olika kök runt om i världen. I USA kan man äta chop suey, en slags såsig pyttipanna på ris som uppfanns av de kineser som emigrerade kring förra sekelskiftet för att finna guld och bygga järnvägar. Turkiets äldsta kinarestaurang serverar inte fläskkött och alkohol eftersom den grundades av en man som var hui – kinesisk muslim – och som tog sig till fots från Xinjiang när Nationalistpartiet retirerade till Taiwan.Dokumentärfilmaren Cheuk Kwan besöker och berättar om alla dessa platser i boken som heter just ”har du ätit”: ”Have you eaten yet? – Stories from Chinese Restaurants Around the World” Likt Lam använder sig Cheuk av kinakrogen som utgångspunkt för att berätta om diasporan, men i skildringarna är det snarare maten än det faktiska rummet som fungerar som utgångpunkt för att undersöka vad som är autentiskt och kinesiskt.Det är svårt, rent av omöjligt, att vara entydig när man pratar om 'kinesisk mat'. På fastlandet bor mer än 1 miljard människor. Vid sidan om majoriteten hankineser finns 55 minoritetsfolk. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper innefattar manchuer, hui, miao, uigurer, mongoler och tibetaner. Utanför fastlandet, Hongkong och Taiwan bor mer är 40 miljoner kineser, som ofta har flera nationaliteter, kulturer och språk. Själv har Cheuk rötter i Kina men är född i Hongkong. Innan han emigrerade till Kanada var han bosatt i Singapore och Japan. Kanske är det därför hans inställning till autenticitet är så flexibel. För honom är maten kinesisk om den framkallar ett minne från måltiderna han åt under uppväxten.Äkthetstestet får mig att tänka på när jag själv som 20-någonting flyttade till Shanghai. Då fick jag för första gången smaka förlagan till den strimlade biffen med grön paprika som jag alltid beställde på krogarna i Trelleborg. Shanghairätten var kanske rikare i smakerna, men den hakade också i barndomens upplevelse av balansen mellan sälta och sötma, mellan de krispiga grönsakerna och det fluffiga riset.De flesta ställena som Cheuk besöker är familjeägda. Precis som i Sverige anpassar de sina menyer efter lokala förutsättningar för att verksamheten ska gå runt. I Kenya beställer han wokad biff med vattenmelon. I Brasilien får mapo-tofun hetta från en lokal superchili i stället för sichuanesisk blompeppar. På flera platser har den kinesiska maten transformerats genom råvaror eller tillredningstekniker och blivit del av andra kök. I Peru finns exempelvis chifa-köket, där gränserna mellan det kantonesiska och peruanska suddats ut. En typisk rätt är den wokade biffgrytan lomo saltado. Köket är så välintegrerat att det i dag finns 20–30 000 chifa-restauranger runt om i Peru, vilka även spridit sig till närliggande länder som Ecuador, Chile och Bolivia.Den sista söndagsmiddagen i filmen ”Mat, dryck, man, kvinna” är inte lagad av stjärnkocken Chu utan av hans distanserade, karriärdrivna mellandotter. När han för skeden till munnen känner han för första gången på länge smaken av ingefära. Genom att återskapa moderns kycklingsoppa har dottern inte bara väckt hans smaklökar till liv, utan också påmint honom om en annan tid. Även om de två nu lever helt olika liv växte dottern upp i Chus kök. De delar erfarenheter och är av samma kött och blod. På samma sätt är maten som serveras på kinesiska restauranger runt om i världen en spegling av tillhörigheter och identiteter. Beroende på vem som äter den, när eller var den äts blir den uttryck för samhörighet eller främlingskap.Lin Herngrenförfattare och sinologLitteraturCheuk Kwan: Have you eaten yet? Stories from Chinese Restaurants Around the World. Pegasus books, 2023.

Soporna är historiens blundande skugga. Just därför är de så värdefulla. Dan Jönsson befarar att vårt genomlysta skit inte kan jämföra sig med antikens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finge jag önska något av historien är det att den inte var så tyst. Tänk, till exempel, om det ur städernas husfasader och stenläggningar gick att locka fram några av alla de ljud och röster som genom tiderna har ekat genom gränderna, ungefär som när man spelar upp en grammofonskiva? Om det i en gammal kruka inte bara gick att få syn på krukmakarens fingeravtryck utan också höra sången han nynnade medan han jobbade? Eller om jag hemma i mitt vardagsrum, som en gång lär ha fungerat som kontor för den lokala kooperationen, på något fiffigt vis kunde få golvspringorna och taksprickorna att släppa ifrån sig bara några brottstycken av diskussionerna och skitsnacket från föreningens sammanträden för hundra år sedan? Det skulle förstås mest bli lösryckta fragment, knappt ens begripliga och blandade huller om buller till en ruin av ljud som ändå – eller just i sin kakofoniska röra, tänker jag mig, skulle få det förflutna att kännas lika yrvaket levande som om det aldrig ens hade passerat.Det finns en sådan plats. I Nildalen, ungefär femton mil söder om dagens Kairo, låg en gång den antika staden Oxyrhynchos, ”elefantnosfiskens stad”. För tvåtusen år sedan var den en av det hellenistiska Egyptens metropoler – idag finns inget av den kvar. Det vill säga: av stadens stolta murar och monument återstår i stort sett inte ett spår. Det som bevarats är något helt annat, nästan motsatsen, nämligen dess soptipp. 1896 tog några engelska arkeologer ett spadtag i sanden i utkanten av den gamla staden och stötte på vad som visade sig vara oändliga mängder med gamla papyrusfragment. Bland det första som dök upp var ett litet stycke av Thomasevangeliet, och med skoporna som följde kom det ena efter det andra, en salig röra av dikter och inköpslistor, dramer och polisrapporter, priskuranter, klagomål och kärleksbrev. När de grävt färdigt, efter några år, hade de fått upp ungefär en halv miljon papyrusfragment.Hittills har lite drygt 6000 blivit dechiffrerade och publicerade. Av dem som gått att tidsbestämma kan man dra slutsatsen att soptippen varit i bruk från åtminstone 100-talet före till 700-talet efter vår tideräknings början – det är som om vi idag skulle slänga våra gamla kvitton och reklamblad på samma ställe som på 1200-talet. Och att allt i stort sett skulle finnas kvar. Det urval som publicerades på svenska 2025 omfattade knappt 400 korta texter, en del bara några lösryckta ord, andra fullt bevarade, begripliga utredningar om affärstransaktioner, skilsmässor, transporter och översvämningar. En slav har rymt och blir efterlyst med detaljerat signalement. En man har övermannats av sin kärlekslängtan och nedkallar en erotisk besvärjelse över sin älskade. En pojke deklarerar för sin pappa – vi befinner oss just här på 200-talet – att om han inte får följa med till Alexandria tänker han varken äta eller dricka mer, ”så det så”. En missnöjd kund i klädbutiken blir utsatt för misshandel och gör polisanmälan. Fem dubbla kannor vin ska inhandlas. Ett snabblån utverkas. En råttfångare får betalt.Att läsa dessa texter är som att lägga örat tätt intill en väldigt tunn vägg bakom vilken allt detta fortfarande pågår. Samtidigt, oavbrutet i munnen på vartannat. Pompejis berömda graffiti är dödsviskningar i jämförelse. Det spelar ingen roll att en del knappt går att urskilja, att somligt mest låter som ett osammanhängande mummel när det överröstas av det allmänna sorlet: för det är just själva sorlet som gör alltihop så intensivt levande, denna stockning av uppdämda ögonblick, denna hysteriska historiska samtidighet, detta liv på andra sidan tiden. Detta slumpmässiga, ofrivilliga arkiv av vittnesmål som framträder med sådan omedelbar skärpa och närvaro just för att det inte avsiktligt sparats och arkiverats på någon därför avsedd, avskild plats utan tvärtom medvetet sållats bort, lyfts ut ur tiden och historien.Man skulle kunna säga att om historien är det som blir kvar när tiden har gjort sitt, så är soporna det negativa avtrycket av den. Historiens blundande skugga. Bland det som utmärker vår egen tid är att den tycks vilja bekämpa denna omedvetna skugga med alla medel: lysa upp den, driva den på flykten, spara minsta vittnesbörd och representativa kvarleva i sina arkiv och bibliotek, fysiska och digitala. I världens stora arkiv ryms idag så mycket information att inge människa kan drömma om att få en överblick. I San Francisco i USA står en blinkande superserver, The Wayback Machine, som samlar skärmdumpar av världens internetsidor. Om historien har ett slut är det kanske så här det ser ut – när den sakta men säkert övergår i ögonblicklig, automatisk dokumentering.Men det betyder ju knappast att det i vår tid inte produceras sopor. Tvärtom, soporna hör i själva verket till den moderna civilisationens största produkter. Ett normalt dygn gör vi oss av med ungefär fem miljoner ton – nästan ett kilo skräp per jordinvånare och dag. Georges Bataille skriver i sin essä Den fördömda delen om överflödet som all ekonomisk aktivitets mål och mening. Som alla organiska processer genererar även den mänskliga ekonomin ett överskott, och varje samhällsform definieras av sitt sätt att hantera det. Aztekernas människooffer, Romarrikets militära expansion och vår tids konst och lyxkonsumtion är exempel på hur överskottet leds bort från den produktiva ekonomin och istället genererar existentiella – politiska och kulturella – värden. Samtidigt rör det sig alltså om just en avledning. Överskottet blir ett problem eftersom det frikopplas från den nytta och nödvändighet som ses som motorn i ekonomin. På så vis, menar Bataille, har det en tendens att skapa ångest i ett samhälle där dess problem i grunden förblir olöst.För dagens västerländska konsumenter är denna ångest ständigt närvarande. Vi vill helst inte se vårt överflöd i ögonen. Men avfallet är det ofrånkomliga beviset för detta ångestskapande överskott – därför måste det hållas undan, maskeras och förädlas. Istället för soptipp: återvinningsstation. Istället för att slänga, ”sorterar” vi. Med följden att soporna som sådana försvinner – redan innan de bränns eller återvinns, mals ner och deponeras. Fragmenten från Oxyrrhynchos ger mig en hisnande känsla av att stå inför ett gigantiskt, kollektivt, historiskt minne, ett nät av slumpmässiga synapser som tillsammans bildar något både tidlöst och ögonblickligt. Någon liknande superhjärna lär framtidens akeologer knappast hitta bland det avfall som vi lämnat efter oss. Istället kommer de att storkna framför våra tysta arkiv, förbluffat fråga sig: var detta människor som fanns, på riktigt? Kanske hittade de bara på sig själva.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturGeorges Bataille: Den fördömda delen. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2021.

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2021-03-17.Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.”1921 publiceras det som senare ska bli ”Tractatus logico-philosophicus” för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi.Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi.Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. ”När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester”, rapporterar Ramsey, ”men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. … Han är fantastisk.” Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: ”Det är förfärligt när han frågar 'Är det klart?' och jag säger ”nej” och han säger 'För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen'. … Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare.”Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: ”Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. ”Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: ”Han visslar fantastiskt”.Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: ”Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.”.Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen ”den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt”.Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, ”som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem.” Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom ”jag är så hopplös” – för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt.Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande.Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt – ”i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma” – stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv.Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse – ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. ”Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om”, påminde han sin vän och fortsatte ”och vi kan inte vissla det heller.”Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturCheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020)F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923)Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014)Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992)Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap och över driften att vilja göra allt till Du. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är det gudomliga egentligen ett språk? Det är den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs ord som väcker frågan inom mig, när han under ett författarsamtal i Malmö beskriver Gud som en översättare, som försökt nå ut med sitt budskap till oss genom olika alfabet och olika religioner. Men vi har inte förstått, hur många yttringar vi än fått ta del av fortsätter vi begå samma brott mot varandra, oss själva och andra livsformer. Gud försöker trots det enträget att nå fram till oss med sitt kärleksbudskap i det som Joudah kallar utplåningens tid, bland annat genom poesin. Jag knuffar min vän Martin i sidan och höjer menande på ögonbrynen.En skrivande person behöver ibland lämna den plats där livets distraktioner råder för att kunna skriva och tänka fritt. Det var så jag träffade Martin. En gemensam vän tipsade om att Martin hade ett litet hus på sin tomt, där jag nog kunde få skrivro. Jag fick något mer än så. Det framkom snart att vi var själsfränder. Vi sökte båda efter ett alternativt sätt att leva, i närhet till naturen och bort från samtidens förtärande konsumism. Våra intressen kretsade kring konst, litteratur och existensen väsentligheter. Samtalen blev långa och innerliga och under ett av dem, en eftermiddag i juni ett år in i vår vänskap, fick vår starka koppling en oväntad klangbotten.Martin berättade om sin farmors farfar. Han hette Gottlieb Klein och var rabbi vid Judiska församlingen i Stockholm vid sekelskiftet. Han var en progressiv reformist och övertygad antisionist och forskade om urkristendomens förhållande till judendomen, vilket ledde honom till religionsöverskridande samarbeten En gång läxade han upp en förmäten Strindberg, när denne fått för sig att han kunde lära sig hebreiska på endast två veckor.Min mormors morfar var också aktiv på den tiden, svarade jag. Det låter faktiskt lite likt. Nathan Söderblom hette han, ärkebiskopen som fick Nobelpris för sitt engagemang i fredsfrågor och den ekumeniska rörelsen. Martin tog upp sin mobil, sökte och läste högt:”Bland Kleins nära vänner fanns Nathan Söderblom. De såg dialogen mellan religionerna som verktyg för fred och försoning. Genom den etiska universalismen…lyfte de fram det som förenar människor snarare än det som skiljer.”Vi såg på varandra och skrattade till, så det var så det låg till? Där satt vi som av en slump, och så var det ingen slump utan kanske ödet?Våra förfäders vänskap hade varit lika stark, de talade om ”själarnas frändskap i fromhet, vetenskapssyn och i optimistisk framtidstro”. I ett brev till Gottlieb uttrycker Nathan sin uppskattning för deras ”uppbyggande och uppvärmande” samtal under en middag som innehade ”mer religion än i hela samvaron dagen förut med biskoparna”.Gottlieb föddes i en liten by i nuvarande Slovakien, Nathan i en by i Hälsingland, de sammanstrålade i de fina rummen i Uppsala och Stockholm, där de strävade efter andlig och intellektuell upphöjelse. Jag och Martin har självmant flyttat till landsbygden, drivna av en slags känslomässig gravitation, som drar oss mot jorden i en motsatsrörelse från våra förfäders klättrande på civilisationens trappa, mot ett andligt upphöjt tillstånd. Men det har alltid funnits en motkraft, en dragkamp mellan det jordnära och det upphöjda som slitit i oss, som skapat en inre splittring och osäkerhet i hur vi ska finnas till i världen. Det är förfäderna, tänker jag nu, som lever vidare inom oss med sina transcendentala ambitioner, de som gör det svårt för oss att förlika oss med en jordbunden och alltför enkel tillvaro där vi odlar våra trädgårdar, utan att lägga oss i vad som sker i den stora världen därute.Våra samtal går ofta från det omöjliga i att leva ett fragmentariskt liv där jaget får stå tillbaka för ett tillstånd av ständig produktion och konsumtion, till en längtan efter en kollektiv och självklar samhörighet där enhet och helhet får bejakas. Det har aldrig varit tal om Gud i en strikt religiös mening, mer en känsla av hemhörighet i alltet, en känsla vi enklast uppnår i naturen, kanske i mindre utsträckning bland människor. De kan ju vara så mycket svårare att relatera till än träd. Ändå har viljan och utmaningarna med att förenas alltid funnits där, ett sökande efter en gränslös och alltomfattande gemenskap. Ett språk, kanske, som alla kan förstå, bara genom att förnimma det.Nathan Söderbloms syn på Gud och tro påminner om Joudahs gudomliga översättare. För min förfader handlade det om uppenbarelser; Gud måste upplevas. Men det är inte bara genom en kristen praktik man möter Gud, vem som helst kan få en uppenbarelse, var som helst. Personligen ansåg han att kristendomen kommit närmast den rena uppenbarelsen, men att alla sorters gudsyttringar var lika legitima, en tro på naturens andar såväl som på ett evigt liv i reinkarnation. Ingen religion är en kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse, menade han. Och Gottlieb Klein instämde: Det var det universella i judendomen som var det väsentliga, inte en etnisk gemenskap utifrån idén om Guds utvalda folk.Klein var en av judendomens största tänkare, det tyckte i alla fall den judiska filosofen Martin Buber, vars bok ”Jag och Du” jag hittar på bordet framför brasan i Martins vardagsrum en kväll. Redan vid titeln känner jag ett magiskt pirr av igenkänning genom kroppen, en känsla av att allt hänger ihop. Buber angriper Guds uppenbarelse direkt via språket, han skriver att människan förhåller sig till världen genom två grundordpar, Jag-Du och Jag-Det. Genom att säga Jag-Du ingår man i en relation med ett subjekt, det kan vara en människa såväl som ett träd, men att säga Jag-Det är att erfara ett objekt utan att en relation uppstår. Anden, alltså Gud, visar sig när ordparet Jag-Du yttras, och det görs med hela väsendet. Det är i förhållande till Du, som Jag blir till.Buber skriver om en drivkraft efter en all-relation som vi bär med oss in i livet, men som glöms vid födseln, en drift att göra allt till Du. Träden, människorna omkring oss, även de vi knappt vågar se i ögonen på grund av meningsskiljaktigheter. Det är den drift både jag och Martin känt, den vi alltid når fram till i våra samtal, i vilken ände de än börjar. Det finns alltså ett språk, precis som Joudah beskrev, som kan överskrida kategorier och nå fram till oss, bara vi lyssnar. Herrarna i denna essä kallar det språket för Gud, men understryker att det finns andra sätt att förmedla den alltomfattande kärlek som Gud ger uttryck för, genom poesi, filosofi eller bara ett samtal med ett Du.Att reducera en människa till ett Det utesluter möjligheterna till en relation, det går inte att älska ett ting. Det går däremot att förinta utan att känna att man förintar sig själv. En villfarelse vi alltför sent känner igen som sådan, när skadan redan är skedd. I utplåningens tid.Selma Yousif Mesbahskrivpedagog och skribentLitteraturMartin Buber: Jag och Du. ÖVersättare: Andreas Ekvall. Polaris, 2024. Jonas Jonson: Jag är bara Nathan Söderblom, satt i tjänst. Verbum, 2014.

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder. Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet för första gången när de kommer till Barcelona. I slutet drabbas riddaren av svårmod och klarsyn. Tårarna Sancho Panza fäller vid hans dödsbädd påminner läsaren om att detta, bland mycket annat, är en roman om en mycket speciell vänskap. Och om att resa tillsammans.Resesällskapet kan också fylla berättartekniska funktioner i litteraturen, som ett sätt att öppna en intrig eller introducera romangestalter. Den ryska 1800-talsprosan vimlar av möten i tågkupéer eller på ångbåtar som hjälper handlingen på traven. I den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg fungerar en nattlig resa från Bangalore till landets sydspets som en förevändning för sex olika kvinnor att berätta sina dramatiska livshistorier för varandra och läsaren.I reseskildringar finns två diametralt olika sätt att närma sig människor man möter längs vägen. Många författare använder sådana möten och samtal för att teckna ett större skeende; illustrera den politiska situationen i ett samhälle eller den kulturella egenarten hos ett land. Själv tilltalas jag av en annan, något mindre vanlig sorts reseskildring, där författaren avstår från att göra sina resesällskap till verktyg och istället låter dem framträda i sin egen rätt. Som i spanjoren Julio Llamazares bok Trás-os-Montes, där författaren under några dagar reser i den glesbefolkade portugisiska regionen med samma namn. På ett anspråkslöst sätt talar han med en äldre barberare i staden Bragança och fruktförsäljare vid landsvägen. Han överger sökandet efter huset där upptäckaren Ferdinand Magellan eventuellt föddes, och hamnar istället i samspråk med några brandmän som vilar i skuggan utanför stationen. Det enkla men känsligt tecknade mötet gör att de under en kort stund överskuggar betydelsen av sjöfararen som gjorde den första världsomseglingen för över fem hundra år sedan.Liksom romankonsten har resan dödförklarats många gånger. Den amerikanske författaren Paul Bowles menade att resan tynade bort samtidigt som ångfartygen försvann, och att snabbare transportmedel bara resulterade i en ytlig form av turism. I weekendresornas tidevarv, då vi regelbundet får ta del av listor över årets hetaste och mest överskattade resmål, kan det vara lockande att hålla med honom.Men även om resan som en väg till fördjupad förståelse av världen och det egna jaget är hotad, påminner författare som Julio Llamazares om att det aldrig är för sent att skärpa blicken på främmande platser och länder. Kanske skulle en renässans för att resa på djupet kunna gå genom en omvärdering av resesällskapet som fenomen. En sorts kopernikansk revolution, där destinationerna och sevärdheterna inte längre är det viktigaste – utan där medresenären som utan förvarning dyker upp längs vägen står i centrum. I så fall är en sådan renässans inom räckhåll för var och en av oss – bara några ord och en människa bort.Henrik Nilssonförfattare och essäist

Vänskap är ett begrepp som har sysselsatt tänkare i åtminstone 2400 år. Mikael Timm ansluter sig till grubblarna och tar hjälp av Martin Scorsese. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-08-20.Ordet ”vän” behöver ingen förklaring, men det behöver ordet ”vänskap”.Grunden för systematiskt tänkande om begreppet ger Aristoteles som definierar tre olika sorter: sådan vänskap man har nytta av, sådan man har nöje av och så en tredje sorts perfekt vänskap när vännerna delar allt utan egennyttiga intressen. De flesta skulle kanske invända att de tre kan flyta ihop, men låt oss ta det i Aristoteles ordning.Sociologen Pierre Bourdieu slog igenom drygt 2000 år efter Aristoteles med sina studier av vänskap som baseras på utbyte av tjänster, alltså Aristoteles första art av vänskap. Verkligen inget nytt – men det som väckte uppmärksamhet var att Bourdieu hävdade att systemet också gällde inom det kulturella fältet. Vänskap, som vi uppfattar som något mycket individuellt, skulle alltså följa samma mönster överallt.Att det är bra med vänner som kan hjälpa en är självklart men Aristoteles framhåller att det inte gäller att ha för många vänner – för vem hinner med att utföra alla dessa gentjänster? Man bör alltså skaffa sig just så många vänner som man har behov av. Denna första sorts vänskap kräver beräkningar.Den andra sortens vänskap, den som man har nöje av, låter trevligare. Men Aristoteles ser förstås problem. Dels är det svårt att dela känslor och tid med en massa människor, dels bör ju ens vänner också vara vänner sinsemellan. Kan bli krångligt om man också tar hänsyn till den första sortens vänskap med tjänster och gentjänster. Och är det inte något skumt med den som har en massa vänner? Har hen en enda sann vän, är inte vännerna egentligen beundrare, snyltare eller bara festande affärsbekanta?Skummisarna i Martin Scorseses film The Irishman funderar inte på detta. Sheeran, (spelad av Robert de Niro) en lite grovhuggen chaufför som är torped och hans mentor Russell Buffalino (spelad av Joe Pesci) mördar sig igenom decennierna och blir allt bättre vänner. Deras vänskap är visserligen från början nyttoinriktad, alltså kategori ett hos Aristoteles. Men den övergår till nästa nivå – de har roligt tillsammans i pauserna mellan morden. Och mot slutet är de verkligen vänner utan utbyte av tjänster. De befinner sig i den oegennyttiga – och framtidslösa - vänskapens sista stadium som för dem också är livets sista stadium."The Irishmans" storhet är inte intrigen, skildringen av brottlighetens koppling till politiken utan vänskapen som just därför att den omges av grymhet är gripande och öm. Ja, Aristoteles tredje kategori av vänskap ligger inte så långt från kärleken. Så vad skiljer dem åt:Det har sagts att berättelser om kärlek visar hur man kan knyta an till en specifik individ, medan berättelser om vänskap visar hur man kan knyta an till livet självt.Jag vet inte om vi får de vänner vi förtjänar eller får vi kanske de vänner vi inte förtjänar. Hmm…Eller så får vi inga alls. När Jacques Derrida på 80-talet gav en serie föreläsningar om vänskap var det helt i tidens anda. Han var den store dekonstruktören som öppnade välbekanta begrepp som man öppnar konservburkar och tömde ut innehållet på laboratoriebänken. Föreläsningarna blev en bok som Derrida inleder med Aristoteles ord ”Åh vänner, ingen vän”. Eller talspråkligt: ”Oh, mina vänner, det finns ingen vän” Vad menar Aristoteles – finns det ingen verklig vänskap? Eller fanns det inga vänner bland lyssnarna?Derrida utgick från en felöversättning. Aristoteles menade nog helt enkelt att den som har många vänner inte har någon. Men felöversättningen var en bra utgångspunkt för Derrida som var ute efter något annat än att förstå vänskapens psykologi. Han såg vänskap som ett politiskt fenomen och försökte via vänskapen förstå individens plats i kollektivet.Men Derrida var ofta lika mystisk som klarläggande. Texten glimrar vackrast när han belyser hemligheternas betydelse för vänskap – något som varje barn som varit medlem i ett hemligt sällskap känner till och som protagonisterna i The Irishman erfar.De som delar en hemlighet delar sina själar.Derrida påpekar att man ser sig själv i sin vän. Möjligen är det förutsättningen för både hemligheter och vänskap. Men finns där redan från början en önskan om att överleva den andre? Ser vi vännens död i samma ögonblick vi delar något med vännen?Liksom ett barn kan föreställa sig hur de orättvisa föräldrarna gråter vid barnets grav föreställer sig Derrida vännernas mumlande vid graven. Men det räcker inte att sörja den döde vännen. Derrida menar att man måste kunna se framtiden i vänskapen, alltså en framtid utan vännen.Hans bok är skriven i klyftan – låt mig säga avgrunden – mellan samhälle och individ. Då blir den självklara frågan: Kan vänskap vara en modell för hur politiken bör fungera?I så fall bör vi betänka att Aristoteles menade att för att vänskap ska existera måste vännerna vara jämställda. Vänskap mellan människor med alltför olika tillgångar fungerar inte.Den italienske sociologen Francesco Alberoni publicerade i början av 80-talet en bok om Vänskap. Man skulle kunna tro att han som sociolog skulle närma sig ämnet realpolitiskt men begreppet vänskap låter sig inte trivialiseras.”Det är med vänskap som med renhet: det behövs bara en liten dos förorening för att en substans inte längre ska vara ren” menar Alberoni som också säger att det inte går att rädda en förlorad vänskap. När tilltron är förlorad är den förlorad för alltid.Han menar i likhet med Aristoteles att vänskap bygger på jämlikhet. Men Alberoni går längre än Aristoteles och beskriver vänskapen som en ideal form av kärlek eftersom parterna är jämställda vilket de inte är i en kärleksrelation.Undrar just om de italiensktalande gangstrarna i The Irishman hörde talas om Alberoni. Förmodligen inte, de läste nog mest om mord i tidningen. Men de kunde ha instämt i den italienske sociologens synpunkt. Vännerna är viktigare än makarna i filmen. När deras familjer är borta når deras vänskap perfekt balans. När Frank och Russell är gamla, utslagna och maktlösa behöver de inte balansera känslor mot nytta.En som skulle förstått svårigheterna i denna balansakt är Cicero, antikens bäste talare. Cicero såg vänskap inte som psykologi, inte som utbyte av tjänster utan som en form av godhet, nästan en ideologi: goda senatorer skulle tillsammans sträva efter goda mål. Dygden skulle sprida sig och man skulle kunna lita på varandra.Vänskap var alltså för Cicero ett idealtillstånd. Och sann vänskap skulle utmärkas av uppriktighet… Ja, vi kan se var svårigheterna börjar. Inte långt efter att Cicero hade avslutat boken om vänskap blir han mördad. De blir också de flesta i The Irishmans cirkel av vänner. Filmen slutar och börjar på ett ålderdomshem där torpeden minns sitt liv.I Montaignes berömda essä om vänskapen till Etienne de la Boétie minns essäisten sin vän i ett förklarat ljus. Det gör inte Frank Sheeran. Han minns det förflutna med obarmhärtig klarhet.Ingen försoning är möjlig, det goda fanns bara i gemenskapen med Russel Buffalino trots att det var denne som gjorde Frank Sheeran till mördare. Jimmy Hoffa, deras gemensamma vän, en officiell makthavare, var i grunden solospelare och måste därför mördas av vännerna. Som Cicero. De två maktpelarna förstod inte den grundläggande regeln: Utan vänskap inget liv.Mikael Timmkulturjournalist, filmare och författare samt tidigare medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Idealister och mystiker förändrade tyskan och därmed svenskan. Thomas Steinfeld spårar ett abstrakt inflytande över vårt tungomål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Språket verkar vara någonting givet. Det tycks bara finnas där, det verkar leva inom oss, färdigt och redo för användning. Ibland bryts denna självklarhet dock: när vi upplever hur ett barn lär sig tala, till exempel, när vi själva försöker lära oss ett annat språk, eller när vi snubblar över ett ord. Det må ha använts tallösa gånger, utan att vi tänkt efter. Men plötsligt låter det underligt: ”självmedvetande” till exempel. Att veta får vara en sak. Med vad ska ett vetande vara med om? Om sig själv? Om någonting som man inte vet? Och till slut: när man vet, vet man då inte alltid att man vet? Är inte ”självmedvetande” enbart en fördubbling av ”medvetande”?Om det bara vore så enkelt. Inte bara för att ”självmedvetande” kan anta flera betydelser. Ordet kan syfta på att man funderar på sig själv: Vem är jag? Eller vad är jag? Eller så betecknar det tilltron till sig själv. En självmedveten människa brukar vara någon som vet vad hon vet eller kan, eller snarare, i vanligt språkbruk, en människa, som är alltför väl medveten om sina goda sidor. Ord som står för abstrakta ting, för tankar, förnimmelser, fantasier eller känslor, har ofta en sådan skiftande karaktär. De tycks stå för någonting klart och begripligt, men om man börjar tänka på dem, så flyter betydelserna iväg. På denna punkt börjar de egentliga svårigheterna med ett ord som ”självmedvetande”. Snarare än att ge uttryck för någonting befintligt, skapar ordet en betydelse som inte skulle finnas, om inte ordet funnes. Det skapar en betydelse – på oklara grunder. Det är poetiskt.Det svenska ordet ”självmedvetande” är lånat från tyskan. Originalet, om man kan kalla uttrycket så, heter Selbstbewusstsein. Ordet flyttade till Sverige kring år 1800, som en del av en större leverans av formuleringar som ingick i den idealistiska filosofins norråtskridande intellektuella erövringståg, med Uppsala som den nya lärans svenska filial. ”Åskådning” för Anschauung, ”inbillningskraft” för Einbildungskraft eller ”gemyt” för Gemüt följde med i samma bagage.Ett språk förändras inte jämt och kontinuerligt. I stället utvecklas det i skov. Tyskans – och för den delen också svenskans – största förändring skedde under decennierna kring år 1800, när språken långsamt men säkert utvecklades till nationella idiom: bortom de lärdas latin eller aristokraternas franska, bortom dialekter och innefattande all kunskap som över huvud taget kunde nås. Nationalencyklopedierna är det tydligaste uttrycket för denna utveckling. Inom ramen för det stora rycket finns dock plats för mindre ryck. Ett sådant följde med den filosofiska idealismens framfart. Den innefattade inte bara ”självmedvetandet”, utan ett helt register av nya ord för att beteckna vad ett ”jag” är, hur ”förnuft” fungerar eller hur ”inbillningskraften” slår till.Den idealistiska filosofins inflytande över svenskan slutar dock inte där. Till importen hör många adjektiv eller verb som plötsligt uppträder som substantiv: ”det vackra” till exempel eller ”menandet” – das Schöne eller das Meinen. Dit hör också substantiv som slutar på ”-het”, som i ”enfaldighet”, ”självständighet” eller ”sannolikhet” – namnord alltså, som syftar på någonting abstrakt. Och så kännetecknas den idealistiska filosofin också av ett överflöd av underordnande konjunktioner som ”eftersom”, ”för att”, ”medan”, ”trots att” eller ”fastän”.Inte förvånande att det går till så här, kan man tycka. I en filosofi som uttryckligen följer syftet att allting ska hänga ihop med allting – i en filosofi alltså som vill ett perfekt fulländat system – i en sådan filosofi behövs inte bara otaliga länkar, utan också en viss stabilitet. Därför säger man så ofta ”därför”, och därför talar man inte om någonting som är fult eller vackert, utan om ”det fula” eller ”det vackra”. ”Det militära, det civila och det högteknologiska måste bilda en helhet”, förklarade en statsminister vid 2020-talets mitt, när han redogjorde för ansträngningarna att höja beredskapen för krig. Grammatiskt betraktat vittnar meningen om den tyska idealismens obrutna herravälde över den svenska offentligheten – just det: ”offentlighet”, också det är ett ord i sammanhanget – även om det uppenbarligen råder en viss brist på bisatser i statsministerns tal.Den tyska idealismen har dock varken uppfunnit andlighetens vokabulär, substantiveringens oändliga möjligheter eller de långa kausala kedjor som skapas med hjälp av konjunktioner. De hade då funnits länge, i mer än sexhundra år – och mycket längre, om man räknar med latinet. Men det var i slutet av 1100-talet som några nunnor – det var verkligen nunnorna som var först – och några munkar tog sig till det tyska språket för att åstadkomma en inre reform av kristendomen. Mechthild von Magdeburg är mest känd inom denna rörelse med hänsyn till sina visioner, och sedan dominikanermunken Meister Eckhart, som blev berömd för sina läroskrifter. I centrum för denna rörelse står det personliga mötet med det överjordiska: den mystiska föreningen, själen som lyser upp i det gudomliga.En människa som vill berätta om sina mystiska erfarenheter – eller ännu värre: en människa som vill övertyga andra människor om sanningen i mystiken – står inför ett problem: inga ord räcker till. Egentligen kan man bara stamma. Om ens det. Men så gör inte Meister Eckhart. Tvärtom – han driver sitt språk, tyskan, till uttrycksförmågans yttersta gräns för att förklara vad som inte kan förklaras. Nästan allt språkligt mästerskap som sedan blommar upp runt år 1800, i både filosofin och litteraturen – alla grammatiska knep, alla substantiveringar och långa bisatser – finns redan skissade hos denna dominikanermunk: i en enda, gigantisk ansträngning att sträcka ut det begreppsliga tänkandet tills den möter det absolut obegripliga.Och så talar vi om ”självmedvetande” som om det vore någonting som verkligen funnes. Att ingen minns det latinska ursprunget consentia – snarare ”samvete” än ”medvetande” – spelar i det här sammanhanget en mindre roll. Men att vi, varje gång vi övergår till att säga någonting abstrakt, står i en tradition som för tillbaka till medeltidens mystiska tro – denna kunskap borde lära oss åtminstone någonting om att våra föreställningar om världen, och om oss själva, inte alls är givna. Utan att de är skapade – inom loppet av en historia som mycket väl kunde ha tagit en annan väg.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap

Här tog Swedenborg emot levande som döda. Anna Ringberg tar oss med till platsen där himmel och jord en gång möttes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.I ett hörn av friluftsmuseet Skansen i Stockholm står ett lusthus med cremegula väggar och duvgrå detaljer. Det ser på samma gång stolt som lite ensligt och bortkommet ut, som om det väntade på bättre tider och nya sammanhang. För länge sedan var det omsusat och vida känt, ett hus som inget annat hus i världen. För här serverades de döda semla med kokt mjölk, och här tänktes tankar och skrevs ord som stammade direkt från Gud. Just i detta lilla lusthus, på den tiden beläget vid Swedenborgs gård på Södermalm.Gården förföll efter Swedenborgs död och revs till slut. Kvar stod det ensamma lusthuset i uselt skick. Ett tag tjänade det som förvaringsbod och tillhåll för tjuvar, för att sedan bli museum: ett skynke med stjärnor fästes i taket, man ställde dit en kista med siaren som vaxdocka, och tog 10 öre i entré. Sedan fick Artur Hazelius upp ögonen för huset och på 1890-talet lyckades han köpa och flytta det till Skansen.Det blåser kallt i trädkronorna när jag en bister vårdag är på besök. Snart är det stängningsdags och de omgivande stadskvarteren ligger öde. Men vandrande i rosengården som omger lusthuset tänker jag på en annan vårdag, år 1745 i London. Där sjuder de trånga gränderna av liv. Klapprande hästkärror samsas med gastande fiskmånglerskor, garvare, slaktare och tiggande barn. Från dikena stiger stanken av jäsande sopor, byrackor skäller, studenter hyllar Newtons snille. Fred mellan Österrike och Bayern, ropar tidningsförsäljarna.In på källarkrogen längre ner på gatan stiger en adelsman, klädd i sliten svart rock, kråsskjorta och med peruk av tidens snitt. Under de pudrade lockarna skymtar ett avlångt ansikte med vaken blick och det försiktiga leendet är samtidigt barnsligt som distingerat. Det är den svenska vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg.I ett ensamt rum, upplyst av en kandelabers fladdrande sken, äter han sin enkla måltid med god aptit. Hela dagen har han skrivit på boken De cultu et amore Dei, ett slags skapelseberättelse där världen kläcks ur ett kosmiskt ägg, befruktat av Gud, och tankarna är alltjämt på författandet, fraserna på latin dansar för hans inre syn.Men nu hejdar han sig mitt i en tugga. För plötsligt brer ormar, grodor och paddor ut sig över hela golvet. Ja, runt bord och stolar och ända fram till hans skor slingrar sig dessa vidriga kräldjur. Han ryser till. I samma stund uppenbarar sig en man i ett hörn av rummet. Ät icke så mycket, förmanar han.Omskakad skyndar Swedenborg hem. Men redan samma natt uppenbarar sig den mystiske mannen igen, och nu avslöjar han sin identitet: Han är Herren Gud själv. Och han har kommit för att förkunna Swedenborgs uppdrag: att förklara Bibelns andliga innehåll för människorna.Allt ifrån denna stund ägnar den svenska vetenskapsmannen resten av sitt liv åt de religiösa frågorna. I arton teologiska verk tolkar han skriftens djupare innebörd. Enligt hans så kallade korrespondenslära har varje bibliskt ord en dold andlig innebörd och vi kan bara förstå Bibelns mening genom att lista ut dessa korrespondenser. Med andra ord är Bibeln en slags rebus som Swedenborg utsetts av Gud att lösa.Han avslutar sin långvariga anställning som tjänsteman på Bergskollegium och 56 år gammal blir han i stället tjänsteman i andevärlden. Ja, hädanefter tillåts Swedenborg fritt träda in i livet på andra sidan. På en gropig gata i London hälsar han hövligt på den bibliske Moses, och tillbaka i Stockholm tar han emot de döda i sitt lusthus – han möter storheter som Platon, Aristoteles och Martin Luther, och en hel del vänner och fiender från sin egen tid.Vad nytt från jorden, brukar andarna nyfiket fråga.Inte sällan handlar nyheterna om den svenske profeten själv, vad han skrivit och förkunnat. Diskuteras religiösa frågor ger de döda honom alltid rätt – det är ju trots allt Gud själv som viskar i hans öra.På sina strövtåg i andevärlden möter han även varelser från andra planeter. Folket från Jupiter bor i låga hus med tak av vitblå bast och tycker om att sitta på fikonblad och äta långsamt, medan andarna från Saturnus är så troende att deras händer blir till knivar om någon vill locka dem bort från Gud.Hur kan då Swedenborg göra sig förstådd med dessa utomjordingar? Det går enkelt – alla talar svenska! Alla är de också noggrant indelade i olika mindre samfund, i en andlig värld som har formen av en gigantisk människokropp, homo maximus. Ja, det är ordning och reda i änglavärlden. Var sak på sin plats. Nästan som ett slags förtida folkhem för de döda, kan man tänka.Trehundra år efter Swedenborgs bortgång blickar lusthuset ut över de hårt tuktade blomsterhäckarna på Skansen. Rosorna har ännu inte slagit ut. Över Saltsjön sveper mörka molnslöjor in. Lusthuset står igenbommat och tyst. Men en gång i tiden var det fullt av musik och besökare. Här tog Swedenborg emot både döda och levande, och allsköns ärenden och trosfrågor avhandlades. För visst hade ämbetsmannakarriären bytts mot ett mer fritt liv, men var ändå inte lusthuset som ett slags kanslihus, öppet mot hela universum? Och Swedenborg den som bringade svensk ordning, också i livet efter detta.Några av de samtida besökarna såg sin värd som ett geni, medan andra hånade honom bakom hans rygg. Också hans biografier skildrar en komplex person: en man som med fradga kring munnen yrar om sig själv som Messias och rullar sig i gyttja, och en enastående intelligent människa, en av de mest betydande svenskarna genom tiderna.Jag slår mig ner på den kalla stentrappan utanför lusthuset och väntar på ett tecken av något slag. Men det andliga kanslihuset ruvar sina hemligheter väl. Precis som Swedenborg själv framstår det som en slags dubbelnatur. Stumt och uppryckt med rötterna förmår det inte riktigt vittna om sin storhetstid, men i en dikt av Hjalmar Gullberg för det sin egen talan:Kring anden som har flytt, var jag ett skal.Nu står jag övergiven med min sorg.Men jag var fylld av harpa och cymbal,när Gud kom på besök hos Swedenborg.Vad nytt från jorden, brukade andarna fråga sin besökare från livet. Och man kan undra om de finns kvar där på andra sidan än, i sällskap av sin gode vän från Sverige. Den som dör få se.Anna RingbergFörfattare

Edith Södergrans postuma diktsamling fyllde 100 år 2025. Maria Küchen läser om en klassiker där själen fattar eld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Flickrumsdikt, fnös någon föraktfullt när jag i tonåren utnämnde Edith Södergran till världens största poet genom tiderna. Det var en lite äldre kille, så där överlägset beläst och världsvan som bara lite äldre killar kunde vara när jag var sjutton år.Flickrummet sågs av de flesta som något att förakta. Idag, flera decennier senare, har det fått upprättelse. Det erkänns som en plats där identitet och uttryck kan växa, en subkulturell praktik för att citera genusvetenskapen.Men läser någon Edith Södergrans dikter i nutida flickrum? Och var står hennes poesi i samtidens unga litterära landskap? Jag är inte säker på att jag vill veta. Kanske avfärdas hon idag som alltför patetisk, överhettad och daterad. Men inte av mig. Aldrig. Jag förblir Edith Södergran trogen.Forskare som Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen har gjort upp med myten om modernisten Södergran som naturbarn och ensamt missförstått geni. Visst dog hon i tuberkulos – alldeles för tidigt, hon var bara 31 år – , men hennes dikter var inga feberfantasier. De ingick i ett sammanhang. Deras former och teman speglade ett nytt europeiskt litteraturklimat och bröt mark för det i Norden.Edith Södergran gick i skola i S:t Petersburg, hon behärskade flera språk och hennes Raivola på Karelska näset i Finland var ingen avkrok ute i skogen. Myterna om henne berättar inte mycket om vem hon egentligen var, och det är som det ska. ”Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete”, skrev hennes vän författaren Hagar Olsson 1925, två år efter Södergrans död, i förordet till samlingen ”Landet som icke är”.Varje gång jag läser om den boken, som innehåller Södergrans efterlämnade dikter från 1916 och framåt, tänker jag att den där lite äldre killen hade rätt. Detta är flickrumsdikt. I bästa tänkbara bemärkelse. I kontrast till en värld där lite äldre killar – eller, om man så vill, patriarkatet – hade föreskrivit allt, skapade Södergran en autonom plats.”Landet som icke är”, rymmer prinsessor, krossade hjärtan och en brud vars ring är hennes tankar. ”Min krets är trång”, börjar dikten om henne, men ”det ligger något varmt på grunden av allt det / främmande omkring mig.”Bruden beskrivs som en fånge på en plats där hon inte hör hemma. När flickor blir kvinnor, ”blir de utestängda från ljuset / och kastade i ett mörkt rum”, skriver Södergran. I ett sådant mörkt rum, som i en fängelsecell, befinner sig bruden. Men det är kanske inte Eros som är grundproblemet, när barnet växer upp och måste överge flickrummets frihet, utan maktordningar som spärrar in hennes sexualitet?”Din kärlek förmörkar min stjärna” står det i Landet som icke är. ”Min hand är ej hemma i din. / Din hand är lusta – / min hand är längtan.” Diktens ”du” kan vara en älskare som vill något annat än diktjaget, en människa som för in ett mörker i hennes liv – men kanske finns här också en Gudslängtan som är hopplös eftersom den är erotisk.Många med mig har sett det mystika draget i Södergrans dikt. Gunnar Ekelöf, en annan mystiker i den svenskspråkiga 1900-talslyriken, skrev i sina efterlämnade anteckningar att ”Södergran och jag är lika, parallella. Vi har sett något av samma vision”.Lusta och längtan är inte samma sak. Det är inte bara kroppen som fattar eld när flickebarn blir kvinnor, utan också själen. En olyckligt förälskad tonåring kanske i grund och botten inte alltid trånar efter någon specifik lite äldre kille utan efter överskridande, ett passionerat och hängivet uppgående i något eller Någon bortom allt mänskligt. Flickrummet kan med andra ord vara ett rum för mystik.Mystik litteratur inom religionernas ramar betingas alltför ofta av religiösa dogmer som låser språket, och därmed min läsning och mina tankar. Språkliga schabloner beskriver själens förening med Gud som en prestation, en seger att vinna genom att sökaren följer en bana snitslad av auktoriteter. I kontrast till det, blir dikterna i ”Landet som icke är” uppenbarande följeslagare, eftersom de inte säger hur mystiken borde vara utan enbart speglar vad den kan vara, och vad den faktiskt är.Icke-vetandets totala tids- och rumsupplösning är en kärnpunkt i mystik erfarenhet. Det blir brutalt påtagligt och sant i beskrivningen av en dag som ska komma, när ”helvetet är tomt / och himlen stänges / och allt står stilla – / intet finns då kvar än en sländas kropp i vecket / av ett blad. / Men ingen vet det mer.”Kanske ska en andligt sökande människa inte ta för givet att hon vill uppleva den dagen. Det innebär utmaningar och själsliga risker. För, som det står i Bibeln, ingen kan se Guds ansikte och leva.Genom ”Landet som icke är”, rör sig sagoaktigt arketypiska flickor och kvinnor. Bokens prinsessa är en varelse ”utan nycker, / utan hårdhet, utan slöjor och utan list.” Sådan oförställd nakenhet innebär en utsatthet, mellanmänskligt och själsligt, som jag tror att många kan känna igen. De flesta av oss lyckas dölja den, och kanske kväva den, bakom sociala masker. Men i Edith Södergrans dikt behöver den inte förklä sig. Det sårbara allvaret får en fristad.Flickan i den långa dikten ”Under” möter en nunna, klädd i en dräkt där ”allvaret blickar ur den mörka vecken”, och utbrister: ”Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster.” Nunnan leder henne till en kyrka där Gudsmoder är den högsta, en fruktansvärd gestalt, full av nåd men onåbar.Modersmystik avfärdas ibland med samma förakt som flickrummet, men Edith Södergran väjer inte för den. Det är inte moderskapet som stänger in kvinnan på en mörk plats, i en trång krets. I dikten Nattlig madonna får det tvärtom världen att växa ”ut i alla vidder”. Moderskapets mystik beskrivs högstämt och samtidigt konkret: svarta moln drar över himlen, en mor är vaken, ett barn sover, och i nattens tystnad sjunger änglar ”alla världars lov” – en lovsång vars eko den unga modern hör djupast i sitt inre.Patetiskt, skulle nog den där lite äldre killen ha sagt. Men dikten speglar min egen erfarenhet som ung förstagångsmamma: Världen blir inte bara större. Den blir oändlig.Modersmystiken från gärna upprättas, och för min del kan den gärna få definieras som en subkulturell praktik. Och i samtidspoesin hoppas och tror jag på en renässans för begåvad högstämdhet i Edith Södergrans anda – dikt som avsöker existentiella utmarker och bråddjup och menar allvar på liv och död.Maria Küchenförfattare och kritiker __________________ Böcker av Edith Södergran 1916 – Dikter1918 – Septemberlyran1919 – Rosenaltaret1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer)1920 – Framtidens skugga1925 – Landet som icke är (postum). Redigerades av vännen och författaren Hagar Olsson och firade alltså 100 år 2025. Övriga källorAgneta Rahikainen: Kampen om Edith – biografi och myt om Edith SödergranEbba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelseAnders Olsson: ”Du skall vara min åra!” – Gunnar Ekelöfs sena dialog med Edith Södergran Landet som icke är (ur samlingen med samma namn, 1925)Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är jag trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom landet som icke är.Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka vår sargade pannai månens dagg.Mitt liv var en het villa.Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –vägen till landet som icke är.I landet som icke ärdär går min älskade med gnistrande krona.Vem är min älskade? Natten är mörkoch stjärnorna dallra till svar.Vem är min älskade? Vad är hans namn?Himlarna välva sig högre och högre,och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmoroch vet intet svar.Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.