OBS

Frågan tycks inte längre vara om utan när vi kommer till Mars. Maria Küchen funderar över vad som får oss att bryta upp och söka nya världar. På jorden såväl som i rymden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-02-06.År 2031 ger sig den första besättningen astronauter av från jorden. Ett år senare slår de sig ner på Mars. Åtminstone enligt planerna som presenteras av Mars-ONE, ett holländskt företag som redan har plockat ut kandidater till besättningen.Det hela avfärdas av vissa som ett PR-jippo. Andra tar projektet Mars-ONE på fullt allvar. Frågan tycks inte längre vara OM människan en dag landar på Mars, utan vilka som gör det först.NASA vill sända astronauter till Mars innan 2030-talet är över, i samarbete med bland rymdstationen ISS, privata företag och Kinas rymdfart. Andra människan på månen, astronauten Buzz Aldrin, stödjer projektet helhjärtat. I dag är han över åttio år men pigg och alert, och ses ofta bära en T-shirt med texten GET YOUR ASS TO MARS.Och det privata rymdföretaget SpaceX meddelar att man vill sända iväg sin första bemannade rymdfarkost mot Mars redan 2024. SpaceX grundare, den excentriske och visionäre miljardären Elon Musk, vill se en koloni på Mars med en miljon invånare inom hundra år. Själva ändamålet med att grunda SpaceX, säger han, var att göra människan till en multiplanet species, en art som lever på många planeter.Det låter rätt galet. Kan det verkligen genomföras, och i så fall, vad ska det vara bra för? Varför kolonisera rymden? Varför stannar vi inte bara där vi är och vårdar den enda planet vi faktiskt har?Vi ger oss av för att vi kan och för att vi vill – och för att vi måste.Tvånget att färdas genom rymderna betonas gärna i fiktioner: diktsviten Aniara; teveserien Månbas Alpha; David Bowies sång Space Oddity som finns på en LP från 1969, året för den första månlandningen. Rymdskeppets besättning har förlorat kontakten med jorden och är hänvisad till en färd mot det okända, utan hopp om återvändo eller räddning. Det blir metaforen för en mänsklighet som tappat kontakten med sitt ursprung, och måste underkasta sig en högteknologisk civilisation som människan har skapat men inte längre är herre över.SF-fiktioner som Star Trek betonar i stället kunskapen och viljan. Där speglas en mänsklighet på väg framåt, inte bara tekniskt och geografiskt utan också etiskt ­– en mänsklighet som försöker förstå och respektera sig själv genom att se andra, antingen de nu är vulkaner eller klingoner eller besättningsmedlemmar med olika ursprung.Jag får rysningar av Star Trek-seriens valspråk, inte bara för rymdens skull utan för det urmänskliga i uppdraget: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before. Jag får rysningar av både lust och avsmak: av skönheten i det och av ekot från historien, ett eko från kolonialismen.Att ge sig av med full insikt om att man aldrig kommer tillbaka, det har människor gjort sen urminnes tider. Från början var vi nomader. Vi vaknade varje morgon och lämnade platsen där vi hade sovit för att aldrig återvända. På jägar- och samlartiden, då ingick knappast individualismen och individens rätt till fria val i människans berättelse om sig själv. Individualismen är ny, och kanske är den fortfarande rätt så provinsiell. Den har uppstått och odlats i västerlandet under några hundra år, och individualismens utveckling har gått hand i hand med kolonialismen. Kolonisering av mars innebär att unga, välutbildade, äventyrliga och fertila människor frivilligt fattar individuella beslut att lämna jorden för att inte återvända. På nåt vis blir ju detta juvelen i den västerländska individualismens krona – en individualism som bejakar handlingskraft och styrka, men inte har lika mycket plats för det ömtåliga och stillsamma.Frivilliga mars-pionjärer finns det förvånansvärt gott om. Mars-ONE har idag ett startfält på hundra kandidater. Där finns Ritika från Indien, Sandra från Brasilien, Sadegh från Iran och så vidare, men de flesta är européer och amerikaner.De vill inte stanna kvar där de befinner sig. Inte heller jägar- och samlartidens nomader stannade kvar där de befann sig. Vi hade ännu inte börjat odla något, så jorden band oss inte. Vi bröt upp, ständigt, men på jägar- och samlartiden var vi inga djärva marsresenärer eller romantiska poor lonesome cowboys i silhuett mot solnedgången. Vårt kontinuerliga uppbrott var inte som till exempel i On The Road av Jack Kerouac. On the road är en rätt så tidstypisk västerländsk nittonhundratalsgestaltning av individens, oftast mannens, flykt från ansvar och sammanhang. På jägar- och samlartiden däremot, då bröt vi upp för att vi behövde samla mat för dagen.Vi fortsatte för att vi måste, då som nu. Att stanna kvar var inte ett alternativ, säger en del människor som på vinst och förlust har flytt från outhärdliga förhållanden i sina hemländer. Människan har fötter, inte rötter, säger andra.Vi strävar kanske mot Mars för att vi inte riktigt längre får plats på en alltmer överbefolkad och förödd jord, och vi strävar som sagt mot Mars för att vi kan och vill, ja ”vi” och ”vi”. De högteknologiska västerländska planerna på att kolonisera Mars är förstås ett projekt för ett fåtal, och det hela kanske förblir en Startrek-aktig dröm bara, men, drömmen om något annat där ute, något okänt som vi ännu bara kan fantisera om, den är en allmänmänsklig drivkraft. Åtminstone i vissa lägen.En stor del av Sveriges befolkning bröt upp från jorden de kände, utan återvändo, för mindre än tvåhundra år sen. Och vikingarna, de norska vikingarna! Som koloniserade Färöarna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Island, Grönland och fortsatte ända till Nordamerika!Jag har en storslagen inre bild av hur dessa modiga vikingar gav sig ut från norska kusten, ut över ett okänt hav, utan att ens veta om det fanns något där ute. Men fullt så filmiskt var det nog inte på riktigt att fara från Norge till Island, inte ens för de första pionjärerna. Island lär ha upptäckts av misstag. En norrman vid namn Nadodd sägs ha seglat vilse när han skulle ta sig från Norge till Färöarna på åttahundratalet och hamnade i stället mycket längre åt nordväst.Nadodd följdes av andra, av familjer och hushåll som hade tröttnat på att lyda under det framväxande norska kungaväldet, eller behövde mark att bruka, eller ville ha mer mark fast de kanske inte behövde det. Färden mellan Norge och Island tog som snabbast tre dygn, så några marsfärder var det knappast frågan om. Snart uppstod två tämligen väl trafikerade trader: eyalei∂, ”övägen” och ”úthafslei∂”, havsvägen. Övägen gick från Norge via Shetland eller Orkney, vidare till Färöarna och så till Island. Havsvägen gick som namnet antyder rakt ut över havet.I dag finns liknande leder i luftrummet. De transatlantiska luftlederna mellan Europa och USA är rena motorvägarna med tät flygtrafik. Och SpaceX grundare Elon Musk målar upp bilder av en liknande tät skytteltrafik så småningom mellan jorden och Mars.I hans planer ingår ett enormt rymdskepp som kan ta hundra personer åt gången, ett slags rymdens Amerikabåt om man så vill. Och redan 2024 är det alltså tänkt att en första mindre besättning rymdvikingar ger sig av till Mars – inte av misstag som när Nadodd råkade hitta Island, de har en färdplan. Och de kommer inte att upptäcka en plats som vi inte redan har sett i teleskop och via satelliter. Men att stanna kvar här på jorden är kanske då inte längre ett alternativ.Maria Küchen, författare och kulturskribent

Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-18.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs.” Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus.Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken ”An Odyssey – a Father, a Son, and an Epic”, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, ”Enraged – Why Violent Times Need Ancient Greek Myths” av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig.Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok ”Världens första medborgare”, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens 'ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt.Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur?Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. ”Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta.” Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: ”Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund.” Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,”man” (i svensk översättning ”Musa, berätta om mannen…”). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.”Vreden, gudinna, besjung”. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet ”Theatre of War” har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs ”Hekuba” upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden.Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet.Anna Blennow, latinforskare och skribentLitteraturTomas Lappalainen: Världens första medborgare – Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co.Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis.Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.

Grötiga terroristtankar, banbrytande filosofi och viktiga litterära författarskap. Allt rymdes hos Bo Cavefors förlag. Det får en av fundera över dagens intellektuella klimat, säger Tor Billgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-06-14.”RAF: texter”, som publicerades på Bo Cavefors förlag i oktober 1977 måste vara en av bokhistoriens mest vältajmade utgivningar. Det är en 520-sidig antologi med texter av aktivister inom den västtyska terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF.Cavefors berättar om publiceringen i Malmökonstnären Lena Mattssons filminstallation ”I betraktarens öga”, som visades på Moderna Museet i Malmö 2014. Förutom den svenska boken, gav han också ut en utgåva på tyska, eftersom inget tyskt förlag vågade göra det. För att böckerna inte skulle fastna i tullen, fabricerade han ett fejkomslag: ”Kärlek med förhinder” stod det på framsidan av ett stort antal av de tyska böckerna.Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Det som gör boken så vältajmad, är att det var just i oktober 1977, som palestinska PFLP kapade ett Lufthansaplan med kravet att ett antal fängslade RAF-ledare skulle friges.I fem dagar irrade planet runt i Mellanöstern med fem besättningsmedlemmar och 86 passagerare som gisslan, sju av dem barn. Tidigt på morgonen den 17 oktober kunde planet slutligen landa i Mogadishu, Somalia. Det stormades av tysk specialpolis, och gisslan fritogs.Följande morgon hittades RAF:s fängslade ledare, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe döda i sina fängelseceller i vad som förmodligen var ett koordinerat självmord.I samma veva lägger alltså Bo Cavefors ”RAF: texter” på bokhandelsdiskarna.Det var förstås också en mycket kontroversiell utgivning. RAF hade vid det laget mördat 16 personer i sina olika aktioner, varav två i Stockholm under ockupationen av Västtyska ambassaden 1975.Och våren 1977 hade SÄPO slagit till mot en RAF-trogen terrorcell i Sverige som planerade att kidnappa före detta ministern Anna-Greta Leijon i utpressningssyfte. Så hösten 1977 visste alla vad RAF var. Bo Cavefors hade en särskild näsa för det som låg i tiden.Han startade sitt bokförlag 1959, men det är först 2018 som historien om förlaget berättas utförligt i bokform. Det är bokhistorikern Ragni Svensson som gör det i sin doktorsavhandling ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982”.Första året gav den då 27-årige förläggaren ut nio titlar från sitt föräldrahem i Limhamn, bland annat ”Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike” och tre böcker av den mycket kontroversielle poeten Ezra Pound.Stig Claesson sökte sig tidigt till förlaget, liksom en ung Lars Norén. Honom refuserade dock Cavefors, tre gånger på tre år.Förlaget fick snabbt en vänsterpolitisk profil. Ragni Svensson noterar att utgivningen kom att ”spegla eller rentav föregå den väg som den svenska vänsterrörelsen kom att ta framåt slutet av 1960-talet”.Cavefors gav ut Mao Tse-tung, Rosa Luxemburg, Antonio Gramsci, Marx, Stalin, Lenin och Nordkoreas diktator Kim Il Sung.Det kom tjogtals med titlar som ”En socialistisk kultursyn”, ”Marxismens politiska ekonomi” och ”Kulturrevolutionen vid Kinas universitet”.Han introducerade tänkare och filosofer som Roland Barthes och Michel Foucault. Peter Weiss knöts tidigt till förlaget, och 1975 gav Cavefors ut den nigerianske författaren Wole Soyinka, 11 år innan han fick Nobelpriset.Det är inte dåligt för vad som länge var ett enmansförlag. Men Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Vill man få en överblick över vidden av utgivningen kan man ta till en annan bok från 2018: ”BOC – en bok om Bo Cavefors Bokförlag”, som innehåller en komplett bibliografi.De Caveforsböcker som jag själv har starkast kontakt med är Salvador Dalís självbiografi, som tidigt väckte mitt intresse för konst. En annan är William Burroughs ”Den nakna lunchen”, som Cavefors tog till Sverige 1978. Jag hittade den på en loppmarknad i Simrishamn 1996 och läste den på ett kvavt tåg samma sommar som jag skulle rycka in i Flottan. Boken var osprättad, så jag satt med min morakniv och skar. Sida efter sida sköljde bokens febriga och erotiska hallucinationer över mig.Förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären; en stormig process som spelades upp kring 1980. Bo Cavefors hade vunnit en upphandling från Kulturrådet om att ge ut Strindbergs samlade verk i ny utgåva. Men mitt under förberedelsearbetet drogs beslutet tillbaka.Officiellt på grund av brister i upphandlingsförfarandet, men i den debatt som följde menade Cavefors försvarare inom kulturvärlden att det var hans kontroversiella utgivning som var det egentliga skälet. Han var för obekväm, för besvärlig.Snart kom också anklagelser om ekonomisk brottslighet. Han satt häktad i polishuset i Lund i nio dagar, men frikändes sedan på 10 av 11 åtalspunkter. Förlaget gick i konkurs och i början av 1981 såldes det enorma boklagret i en legendarisk utförsäljning. Det är förmodligen från denna som min osprättade Burroughsbok härstammar.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Hade utgivningarna av till exempel Ezra Pound, Stalin och den svenske fascistledaren Per Engdahl, vars memoarer Cavefors gav ut 1979, kunnat stå emot dagens sociala medierdrev och polariserade åsiktsjournalistik?Hade ett etablerat förlag idag kunnat ge ut visdomsord från Islamiska Statens teologer, eller Anders Behring Breiviks manifest?Bo Cavefors har motiverat utgivningen av RAF-boken med att det rörde sig om ”viktiga dokument för den tiden”.Att publicera något måste inte betyda att man ställer sig bakom det. Det finns en historisk och vetenskaplig poäng med att tillgängliggöra material för den tänkande allmänheten, även av kontroversiell, oetisk och korkad natur.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker.Efter tiden med förlaget har Bo Cavefors i hög grad fortsatt med sin kulturella onani. Han har skrivit böcker och gett ut tidskrifter, men också samarbetat med olika konstnärer. I Lena Mattssons installation som visades på Moderna i Malmö, ingår förutom intervjufilmen, bland annat också en liten projektion av en naken Cavefors från en pjäs som han satte upp i Malmö 2005.Den här nakenheten återkommer i flera konstnärliga samarbeten, till exempel med Martin Bladh på Fylkingen i Stockholm 2009, och med Leif Holmstrand. Boken ”Ett rum på tredje våningen” består av textflöde och bilder, där en åldrad Cavefors poserar i olika sexuella situationer, inte sällan insnärjd i Holmstrands virkade girlanger.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker: att torgföra sina åsikter och posera med vad man tycker är viktigt.Kanske är nakenheten provokation, precis som det kan vara provokation att ge ut Stalin eller ett tjockt manifest med ”grötiga terroristtankar och livsfarlig våldsromantik”, som en av recensenterna beskrev RAF-boken.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Men det är ett ytligt sätt att se på saken. Jag ser snarare nakenheten som ett verktyg för att ifrågasätta kroppsideal och avslöja fördomar, precis som utmanande bokpubliceringar kan avslöja inskränkthet och en subjektiv och godtycklig syn på yttrandefrihet.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Ett samhälle behöver sina obekväma och besvärliga personer. Det är de som lockar den indignerade flocken att demonstrera var toleransens gränser går.Tor Billgren, frilansjournalist LitteraturRagni Svensson: Cavefors – förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982. Ellerströms, 2018.Anna-Lina Brunell, Ragni Svensson, Jonas Ellerström, Bo Cavefors: BOC – en bok om Bo Cavefors förlag. Tragus förlag, 2018.Leif Holmstrand & Bo Cavefors: ”Ett rum på tredje våningen” (Holmstrand Böcker, 2015)Martin Bladh & Bo I. Cavefors: ”Qualis artifex perero” (Styx, 2013) FilmerLena Mattsson: ”In the eye of the beholder”Lena Mattsson: ”Den kulturelle onanisten”

Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-23.Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen – om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken – och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt.I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknandeVårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra – klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt.Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, ”The Retreat of Western Liberalism”: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna – och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt – för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur – och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”.”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för någotNej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre – och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller… ja, ni förstår. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation.Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol – och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg.det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetiskSpengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation – där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas ”de stridande staterna”, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av ”caesarism”, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion.Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturOswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 – Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 – Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.

Helena Granström undersöker vår tids tro på att vi kan kontrollera vår hälsa. En myt som riskerar distansera oss från livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-27.De stunder i mitt liv som jag har känt att jag verkligen har levt, har alla ett gemensamt: Att jag har förmått att släppa kontrollen. Vari denna kontroll består, och vad det innebär att släppa den, är inte alldeles tydligt för mig, men effekten har varit en sorts öppenhet inför världen – en öppenhet som jag blir allt mer övertygad om är ensamhetens enda bot.den kontroll som skulle skydda oss från döden [...] ställer sig emellan oss och livet.När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i sin bok ”Natural causes – Life, death and the illusion of control” skriver om den samtida människans ambition att motverka sjukdom och åldrande genom att utöva kontroll över den egna varelsen, tänker jag mig att hon skriver om just detta. Den industri som idag har vuxit fram kring strävan att behärska människokroppens oöverblickbara processer – från cancerscanning och hälsokontroller till meditations-appar och psykologiska självförbättringsmetoder – utgör förstås ytterst ett försvar mot döden. Men kanske gäller detsamma alla former av kontroll, även de som skenbart riktar sig mot mer subtila mål. Och kanske är effekten nästan alltid densamma, nämligen den motsatta mot den som eftersöktes: att den kontroll som skulle skydda oss från döden, istället ställer sig emellan oss och livet.Vetenskap och rationellt tänkande har skänkt människan många goda ting, men på samma gång berövat henne nästan alla de betydelsebärande ritualer som en gång ledsagade henne genom livet. I deras frånvaro kanaliserar den moderna människan istället sitt otillfredsställda behov av ritual in i omsorg om det egna välmåendet.Med en kättares klarsyn fäster Ehrenreich vår uppmärksamhet vid det prästerskap som utgör de främsta bärarna av denna sekulära form av ritualism, nämligen läkarkåren. Med kritisk blick granskar hon det skådespel som försiggår i undersökningsrummet, där patienten möter den medicinska auktoriteten, den senare inte sällan skrudad i en vetenskapsmans respektingivande vita rock. För ett skådespel, menar Ehrenreich, är just vad det är; baserat på en omförhandling av de sociala villkoren som till exempel gör gällande att den fysiska beröring som i vilket annat sammanhang som helst skulle upplevas som intim, i denna kontext helt antas sakna laddning för såväl läkare som patient.Men läkarens auktoritet är väl ändå väl underbyggd? Hans eller hennes metoder är väl, som det brukar heta, vetenskapligt bevisade? Svaret på den frågan, menar Ehrenreich, varierar kraftigt, och är i många fall:Nej. I en mängd olika medicinska sammanhang är gränsen mellan ritual – det vill säga betydelsebärande form utan direkt funktion – och verksamt ingrepp flytande. Detta ger den medicinska praktiken dess dubbla identitet; ett rituellt förfarande som lånar sin tyngd från den vetenskap som avfärdar varje form av ritualism.Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Lika rituellt präglade är de omsorger om den fysiska kroppen som tar sig uttryck i outtröttligt upprepade övningar – de tre gånger femton axelpressarna lika samvetsgrant utförda som den muslimska bönens bugningar mot Mecka – och i kostföreskrifter vars motsvarigheter till halal och haram efterlevs med en inom religionen sällan skådad stränghet.Och givetvis måste den som söker ta makten över sin egen hälsa också ta makten över sitt eget inre: som skaparen av det mindfulness-program som företaget Google numera erbjuder sina anställda uttrycker det handlar det om ”fitness för sinnet”, eller – med en formulering lånad av en annan mindfulness-entreprenör – ”ett själens gym-medlemskap”.De religiösa undertonerna i strävan efter såväl inre som yttre förbättring av jaget är omöjliga att undgå. Än tydligare framträder de när man betraktar dess historiska rötter, i framväxten av samtidens förståelse av individen. De uppmaningar som idag riktas till oss – älska dig själv, tro på dig själv – har samma uppfordrande klang som forna tiders religiösa krav, men med den skillnaden att ingen vidare gemenskap av troende delar ens strävan: den enda tillbedjaren av ditt egna jag, är du själv. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Om ritualer tidigare i mänsklighetens historia har markerat övergångar och cykler, utveckling eller återkomst, syftar hälsokultens ritualer alla i slutändan till samma sak, nämligen att upprätthålla illusionen av stillastående: Att förneka den obönhörliga rörelse mot döden som livet i grunden är.Om Sigmund Freuds banbrytande psykologiska teorier brukar sägas att de detroniserade jaget, som visade sig inte vara herre i sitt eget hus. Intressant nog tycks något liknande gälla för den fysiska kroppen, där de mikroskopiska agenter som tidigare har förståtts uteslutande i termer av sin funktion för organismen som helhet, nu har visat sig kunna uppträda både oförutsägbart och skenbart självsvåldigt, ofta till direkt skada för den kropp som härbärgerar dem. Detta, menar Barbara Ehrenreich, är ett otvetydigt argument för omöjligheten i projektet att fullt ut kontrollera sin egen hälsa och sitt åldrande – att försöka hålla ordning på sig själv är svårt nog, än svårare då att försöka styra över ett otal motspänstiga celler som lika gärna kan vara i färd med att öppna passager för metastaserande cancersvulster, som att bekämpa oönskade inkräktare. Frågan om möjligheten att påverka sin egen hälsa är, skriver Ehrenreich, djupast en fråga om huruvida världen är död, eller i grunden levande.också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.I själva verket tycks kroppens celler alltså praktisera en svårbestämbar men icke desto mindre otvetydig form av självbestämmande, inte olik den hos de kvantmekaniska partiklar som på lägsta nivå bygger upp dessa celler, och allting annat. Inte heller dessa partiklar tycks följa några deterministiska lagar, utan besitter en sorts grundläggande nyckfullhet, som lika gärna kan beskrivas i termer av autonomi som i termer av slump. Om vi överhuvudtaget styr över oss själva, gör vi det på samma sätt som en självutnämnd envåldshärskare styr över ett folk av upproriska och inbördes stridande undersåtar.Detta konstaterande skulle kunna upplevas som hotfullt – men är det inte egentligen en sorts befrielse? Det egna jaget har ett slut som det inte står i vår makt att påverka, liksom säkerligen också mänskligheten, liksom till sist även det biologiska livet. Också den mest vältrimmade kropp kan på bråkdelen av ett ögonblick slås i spillror, och också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.Den upplöses, tillsammans med alla våra ambitioner och all vår längtan, i ett outgrundligt kosmos. Att föregripa denna upplösning genom att – medan vi ännu lever – släppa något av vårt krampaktiga grepp om oss själva, vore inte att ta ett steg närmare döden. Tvärtom kunde det vara ett sätt att bli fria från vår intensiva fruktan för den – en fruktan som tycks närmast inbyggd i tillbedjan av den bräckliga gud vi kallar ”jag”.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Att fåglar är en vanlig metafor är inte konstigt, dikten vill ju också sjunga och flyga. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-10-15.Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast.Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”.Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer.Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken.Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter.”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938.Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande.Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt.Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt.Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds.När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många.Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”.Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det.Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara.Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson.”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”.Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd.Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter.Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro.Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt.Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar?Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN.Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågelKråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?!Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg?Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv.Maria Küchen, författare LitteraturSten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Med hjälp av författaren Kathy Acker, youtubern Logan Paul och en dödlig sjukdom som liknats vid en blomma, reflekterar Elis Burrau över det som nästan dödar en, och får en att överleva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-30.Nyheten om youtubern Logan Pauls makabra reality show-promenad genom den japanska ”självmordsskogen” Aokigahara, når mig samtidigt som jag avslutar Chris Kraus biografi över den experimentella författaren Kathy Acker. Hans groteska fnitter vid åsynen av liket. De blanka sidorna i slutet. Jag ligger i en säng i Tokyo. En mindre jordbävning får hela lägenhetskomplexet att skaka.Det blottas en avgrund varje gång en människa förhåller sig till döden. Jag tänker inte närma mig självmordet nu, men kanske sen. Via den lilla döden. Och nej, jag syftar inte på orgasmen nu. Jag tänker på det som dödar kroppen ”litegrann” med överlevnad som motiv. Döden som får dig att överleva.Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag läser ut Chris Kraus biografi ”After Kathy Acker” motvilligt. Den är ljuvligt skvallrig. Det är årets första dag, i den aggressivt luftkonditionerade lägenheten vi hyr i Togoshi-Ginza, och jag läser ut den motvilligt eftersom jag inte vill att hon ska dö i cancer. Det etableras redan i början av biografin: hon ska dö i cancer. Och det etablerades i ”det verkliga livet”. Hon dog i cancer 1997 i Tijuana, Mexiko. Det var ingen överraskning. 22 dagar efter De dödas dag. Hon dog omgiven av s.k. vetenskapsvidrig alternativ medicin och skolbarnsanteckningsblock som hon var alldeles för svag för att skriva i. Omgiven av s.k. vänner. Olika skelett. Varierande grader av skörhet. Redaktörer. Älskare. Helare. All död är stringent. Och den alternativa medicinen var väl inte särskilt vetenskapsvidrig när jag tänker efter. Den var lojt vetenskapsvidrig och den injicerade hopp.Jag återkommer ofta till Kathy Acker vars författarskap jag kanske läst lite för respektlöst, med en bristande koncentration och stor rastlöshet (ibland irritation). Hennes böcker har verkligen stört och inspirerat mig. Det visionära användandet av lögnen och biografin har ofta rört mig till tårar. Respekten inför hennes gärning är liksom grundmurad och lika stor som respektlösheten i min läsning. Allt det där som ekar. Det är ekot från en ängel. Men nu ska det inte handla om ett komplext författarskaps storvulna intelligens. Det ska handla litegrann om att vilja döda sin kropp med ”goda intentioner”. Goda elakartade intentioner. Göra sin kropp starkare. Förgöra det sjuka och det friska. Förföra det sjuka och det friska. Metodiskt. Det ska handla om det som återkommer. Det ska absolut inte handla om självmordet, men kanske lite. Döden är bara en barnsjukdom. Så kommer det vara tills våra barnbarnsbarn är döda. Därefter blir det andra bullar. Så kommer det att vara och så kommer det att bli. Jag läser orden ”stiliserad bild av harakirisituation”, det är en bildtext, research. Det är svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag tycker verkligen att jag får skämta om barncancer eftersom jag haft cancer som barn. Det låter kanske märkligt. Min enda stoiska övertygelse. När det verkligen gäller. Jag återkommer ofta till Kathy Acker men också till cancer, rent tematiskt, i min egen litterära praktik och det har jag faktiskt slutat skämmas för. Det är kanske det enda tolkningsföreträdet av ”värde” jag äger med någorlunda gott samvete. Och jag har bestämt mig för att vattna ur det. Nu har jag bestämt mig! Jag bestämde mig nyss. Jag skäms fortfarande för skämten, men jag måste välja en riktning. Jag ska vattna ur sjukdomen som naturligtvis förändrade mitt liv, mest på grund av hur människor i min omgivning agerade (mer än de ”galopperande cystorna” i min lekamen). Jag ska vattna ur sjukdomen som tog livet av Kathy Acker. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning.De så kallade vännerna (bredvid min sjuksäng) var verkligen bra vänner. Fina vänner. Goda vänner med snygg benstomme. Som jag illa kvickt sa upp all kontakt med. Sen började jag skildra. Det finns en inbyggd ära i självmordet. Missförstå mig rätt. Jag inbillar mig detta eftersom Thomas Bernhard skriver att äran är pervers. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Thomas Bernhards priser i tider som dessa. Kathy Acker var för en nedbrytning av kroppen när det kom till träning. Hon ”lyfte skrot” stundtals besatt. Hennes metod var att systematiskt förstöra kroppen så att den tvingas bygga upp sig själv igen, starkare. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. Tappa bort sig själv som en aktiv handling bland repetitioner. I matematik. Ett hypnotiserat subjekt i dödkött som fortsätter när räkningen gått förlorad. Man kan tycka att hon enligt samma rationella doktrin borde varit för den skenbart kontrollerade nedbrytningen av kroppen, eller förgiftningen, i medicinskt syfte. Jag talar om cellgift. Det var hon inte. Hon ville inte utnyttja samma princip för att överleva. Att göra kroppen starkare, okej, men att överleva… nej, Kathy Acker ville hellre få i uppdrag av självutnämnda helare att hitta ett specifikt barndomstrauma, en orsak till cancern, ”då skulle den försvinna” – vilket den gjorde. Vilket den inte gjorde. Men hon trodde det. Att den gjorde det. Personligen gillade jag cellgift när jag fick det insprutat i kroppen. Indroppat. I ryggmärgen och bröstet. Mest på grund av hela gift-grejen. Illamåendet. Viktraset, min spegelbild. Inte så mycket på grund av det injicerade hoppet. Det var mer av en positiv bieffekt. Men jag gillade verkligen giftet på ett konceptuellt plan. Rent konceptuellt. Smutsigt.Kathy Acker var inte konsekvent och det gillar jag. Jag är inte konsekvent och det gillar jag, ibland. En annan tanke är att Thomas Bernhard hade haft lika lite att säga om Svenska Akademin kris som om Aviciis död. Lika lite kan betyda ganska mycket. Förlåt, det är ryggmärgens referensbibliotek som läcker sin giftiga spekulation.Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta.I en annan värld hade självmordsskogen varit en skog för självmord och löpning och det hade varit lika sorgligt men lika sant. Youtubern Logan Paul hade kanske sprungit utan att filma. Han hade kanske sprungit mot sin död. Vilken monumental respekt. Jag läser att han ska sluta posta videor på daglig basis. Den japanska poeten Hiromi Itō har skrivit en dikt som heter ”Killing Kanoko”, i engelsk översättning. Kanoko är Hiromi Itōs dotter. Det är research. Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I dagsläget: allt. Blomman som slår ut i alla som finns, när alla är borta. Du kollar på en dokumentär om ”självmordsskogen”. På andra sidan sängen. Det är långt bort. Sängen delas av en spricka. Vi var med om en liten jordbävning igår. Hela lägenhetskomplexet skakade.Jag tänker på en utslagen blomma, helt utslagen. En avslagen blomma, helt avslagen. Som cancerogen lightläsk. När jag varit nära döden har jag bara kunnat skämta. Jag har bara kunnat skämta om mig själv.Elis Monteverde Burrau, författare

Att förberedas för en operation där livmodern ska tas bort. Vad gör det med en som människa, kvinna och individ? I Sjukhussängen reflekterar sociologen Emma Engdahl över hur man kan förbli sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-05.Klockan 08.00 checkar jag in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ska operera bort min livmoder. Ett halvår tidigare var jag nära att förblöda. Jag hade föreläst sex timmar i sträck och cyklade därefter hemåt; konstant blödande. Halvvägs över Göta älvbron var jag tvungen att stanna för att spy. Rakt ut i vattnet. Väl hemkommen tog jag av mig de blodiga kläderna. Det var inte lönt att klä på mig igen. Jag skakade okontrollerat och min kropp var ett öppet sår. Endast kvinnor blöder, tänkte jag uppgivet medan ambulansen var på väg.Jag har aldrig sett moderskapet som det som definierar mig som människa. Ändå är det med viss sorg jag inser att det organ som mest intimt förknippas med kvinnlig reproduktion ska skäras loss och avlägsnas. På Wikipedia står det att livmodern är ”ett honligt sexualorgan som finns hos alla däggdjur med undantag av kloakdjuren.” Kanske är det ett kloakdjur omgivningen nu kommer att uppfatta mig som? Det är emellertid inte den liknelsen som känns obehaglig när sköterskan tar blodprov och sätter i dropp. Det är upplevelsen av hur lätt och snabbt det går att bli främmande inför sig själv i en utsatt situation som håller mig i ett spöklikt grepp.Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig.I spegeln framför mig ser jag en människa. Men det är inte mig själv jag ser. Jag har inte ens fått behålla mitt röda nagellack. Dessutom har jag tvingats tvätta mig med bakteriedödande tvål fyra gånger, utan att smörja in mig efteråt. Vit som snö och torr som fnöske fryser jag, fast jag klätts i sjuhusdräkt. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig.Enlig sociologen Robert E Park beror det ”inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll … Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva… i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat om oss själva – den roll som vi strävar efter att leva upp till – är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara.”Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt.För att skaka av mig obehaget tjuvlyssnar jag på mannen som ligger i sängen bredvid. Jag tyckte han såg lustig ut när han nyss kom gåendes i en sjukhusdräkt som var identiskt med min. Han skämtar med sjukvårdspersonalen som konstaterat att han är för lång för operationsbordet. Fötterna dinglar utanför. ”Kanske ska ni kapa mina ben också när ni ändå är i farten” föreslår han. Det blir tyst ett kort ögonblick och sedan säger en av sköterskorna: ”Det är märkligt att sjukvården inte hängt med. Människor blir längre och längre, men inte sjukhussängarna och operationsborden”. Hon hade faktiskt tänkt på hur det skulle gå för hennes man, som var två meter och fyra centimeter lång, om han behövde opereras. Mannen i sjukhussängen bredvid min berättar att han är en och nittiosju, om han inte krympt sedan han fick ett träd i huvudet. ”Ett träd i huvudet” frågar sköterskan. ”Ja, det är förmodligen därför jag är här; trä mot trä”.Mannen som nu ligger på ett operationsbord hinner inte säga så mycket mer innan han rullas iväg. Men det räcker. Han är inte längre en för lång kropp i lånade kläder som förflyttats från en sjukhussäng till ett operationsbord han inte riktigt får plats på. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt, i mötet med sjukhuspersonalen.Jag försätts själv i en liknande situation när en av de två kirurgerna som ska operera mig kommer för att presentera sig. Han är dansk och ursäktar sig för sin dåliga svenska som hans kollegor ofta misstar för lättförståelig danska. Jag säger att han inte behöver ursäkta sig. Eftersom jag arbetat i Danmark ett par år förstår jag utan minsta problem hans svenska. Jag vet att han försöker skämta med mig för att lätta upp stämningen. Han försöker också få mig att känna mig trygg när han säger att jag är den perfekta patienten för den titthålsoperation som ska utföras; smal, frisk och har fött barn. Dessutom informerar han mig om att han gjort den här typen av operation ungefär trehundra gånger tidigare.Det hjälper lite. Ändå undrar jag hur de ska få ut livmodern. En av sköterskorna hade sagt att den tas ut genom titthållen, men det kunde väl knappast stämma? Nej, det gjorde det inte. ”Du vet, samma väg som ett barn kommer ut, kan man slita loss hela underlivet” konstaterar den danske kirurgen med viss humor och värme. Sedan frågar han om jag vill att han ska ta äggledarna också när han ändå rör sig i de regionerna. Det finns nämligen ett par vetenskapliga studier som visar att det radikalt minskar risken för cancer i äggstockarna senare i livet. Visserligen finns det också ett par vetenskapliga studier som visar att man kan hamna i klimakteriet ett par månader i förväg om man gör så. ”Det är helt upp till dig. Du bestämmer” säger den danske kirurgen som jag först nu uppfattar namnet på.Han heter Jacob. Jacob med c. Naturligtvis har han redan sagt sitt namn, men nu ser jag det också på namnbrickan som är fastnålad vid hans bröstficka. Jag tittar upp och svarar att valet mellan cancer och klimakteriet inte känns särskilt svårt. Virginia Wolf har i och för sig beskrivit det som att sitta ”blottad på en hög klippavsats i full dagsljus. Mycket ensam. Mycket onyttigt…” Jacob avbryter mig och säger med allvar i rösten: ”Om du var min fru hade jag opererat bort äggledarna utan att fråga dig. Eller om du var en nära släkting” lägger han snabbt till.Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet.Det intressanta är att vårt samtal får mig att släppa obehaget som avpersonifieringen jag genomgått medfört. Jag upplever mig inte längre som en vit och bakteriefri kropp att sätta kniven i. Jag känner tillit till att Jacobs attityd inte enbart är slentrianmässig yrkesskicklighet. Jag upplever det inte heller som att jag pådyvlas hans åsikter. Istället lyckas vårt samtal få mig att träda fram på ett delvis nytt sätt. I Jacobs ansikte återspeglas jag bortom rekvisita och roller, men ändå som en person med såväl historia som framtid. Jacob är inte enbart en tillräknelig gynekolog med kunskap om den senaste forskningen på området, utan inkluderar både mitt och sitt eget liv i den situation vi befinner oss i.Istället för att ingå i en ”Jag-Det relation” upprättas en ”Jag-Du relation”. Filosofen Martin Buber menar att Jag-Du är ett grundord som innebär att man inte behandlar den andre som ett ting bland andra ting eller som något som består av ting. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet.Det är detta förhållningssätt som får mig att våga det ödeshopp som krävs för att under narkos tillfälligt förlora mig och sedan vakna upp starkare och friare än förut. I den bästa av världar kommer jag vara en kvinna som inte blöder och som oavsett det oönskade tomrummet inuti kan ta emot den nåd som genuin mellanmänsklighet eller möte mellan Du och Jag innebär.Vad lär man i ett sådant möte känna av varandra? Inget alls, eftersom man inte kan lära känna den andre. Vad vet man då om varandra? Bara allt, eftersom man inte längre vet något enskilt. Med detta menas att ingen förkunskap och ingen fantasi krävs när man möter den andre som ett Du istället för ett Det. Man upptäcker varandra på ett sätt som kastar en ur isolering; själva minnet omvandlas så att en okänd framtid blir möjlig att gå till mötes. Den andre framstår i sin helhet. Inte som skärvor och fragment. Inte som att ha eller inte ha förmågan att känna två hjärtan slå och nära en växande kropp inuti sin.Emma Engdahl, sociolog LitteraturBuber, Martin, 1990, Jag och Du. Margit Norell och Curt Norell, Dualis Förlag.Buber, Martin, 1995, Det mellanmänskliga. Översättning Pehr Sällström, Dualis förlagPark, Robert E, 1950, s. 250, som cit. i Goffman, Erving, 1994, s. 26–27, Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Övers. Sven Bergström. Rabén Prisma.Wolf, Virginia Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941. Övers. Rebecca Alsberg. Elisabeth Grate Bokförlag.

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset sökte kärleken, traditionen och Gud men kanske mest att att få skapa och tänka fritt. Detta begär präglar ännu hennes skrifter, säger Lena Kjersén Edman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-19.Den intelligenta, drömmande, lite klumpiga och mycket ensamma unga norska kvinnan Sigrid Undset längtade efter en man att älska. En man med vaket intellekt och stort hjärta. Som hennes far, den berömde arkeologen. Eller som dominikanermunken Thomas av Aquino. Hon fick den nio år äldre, enstörige – och gifte – norske målaren Ander Svarstad. En man, så ville hon tro, som skulle ge sin kvinna frihet att skapa. Men som samtidigt var sin kvinnas "herre". Det blev inte riktigt så.Men hon fick tre barn och under en tid tre bonusbarn. Dottern Mosse var kognitivt funktionsnedsatt och krävde ständig passning.Det finns problem med att försöka förstå ett författarskap, särskilt ett berömt för skildringar av historiska tider, genom författarens eget liv. Men i den minimala skiss över Sigrid Undsets liv jag här målat upp ryms de teman som så starkt präglar hennes böcker: åtrån, den motstridiga längtan efter frigörelse och tradition, liksom omsorgen om de närmsta ställd mot det inre kravet att få skapa.Tiden räckte nog aldrig till för Sigrid Undset och efter den tråkiga skolgången var avslutad skulle hon dessutom försörja sin mor och sina systrar. Men nätterna fanns. Då höll hon sig vaken med kaffe och cigaretter, läste och skrev. Det första färdiga arbetet var en medeltidsroman. En förlagschef räckte tillbaka manuset med orden: "Försök er inte på historiska romaner fler gånger, lilla damen. Det kan ni inte." 1928 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, enligt motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”.Undset levde mellan 1882 och 1949 och skrev otaliga artiklar och böcker av skiftande slag. Men när hon en gång fick frågan vilken genre hon egentligen skrev, svarade hon: "Den osedliga".Det norska borgerskapet instämde. Deras läppar smalnade när de läste den laddade inledningsmeningen till hennes debutbok "Fru Marta Oulie": "Jag har varit otrogen mot min man".Det var framgången med den romanen som gav tjugofemåriga Undset möjlighet att resa ut i Europa där hon träffade Svarstad. De gifte sig så småningom och i den vackra Gullbrandsdalen, i det stora huset Bjerkebæk, ville i Sigrid Undset skapa det varma familjehem som hon hade drömt om i sin fattiga ungdom. Drömmen besannades inte, äktenskapet sprack och Undset tillbringade nästan trettio år ensam med barnen i huset.Men när hon arbetade vid skrivbordet led hon av att hon försummade barnen – och när hon ägnade sig åt barnen plågades hon av att hon inte författade. I flera romaner skildrar Undset med nertonad lidelse det ambivalenta sambandet mellan kvinnans moderliga omsorg i ständig konflikt med andra drivkrafter: arbete, konstnärskap, frihetslängtan, auktoritetslängtan och sinnliga begär. När hon fick sitt stora genombrott med romanen "Jenny" var hon ännu ung – jämngammal med berättelsens faderslösa frusna tjugoåttaåriga konstnär Jenny Winge. För den plikttrogna och känsliga Jenny är hennes erotiska begär förenat med en längtan efter disciplin och skönhet. Hennes mål i livet är att bevara självaktningen och inte svika sina ideal som kvinna och konstnär – om hon inte lyckas, då kan hon inte leva.Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.Många väntade att författaren till "Jenny" skulle gå i bräschen i samtidens sedlighetsdiskussion för "den nya kvinnan". Men även om Sigrid Undset hade stor respekt för det suffragetterna och andra som kämpade för kvinnosaken hade uträttat, propagerade hon aldrig för kvinnlig rösträtt. Istället ironiserade hon över de kvinnokretsar i Norge som hade fått igenom en förändring i vigselformuläret när det gällde hustruns underdånighet i äktenskapet.Med undantag för Selma Lagerlöf och Amalie Skram – "de kunde skriva och såg livet genom en kvinnosjäl" – uttalade hon sig ofta med skarp tunga om andra kvinnliga författare.Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.Undset var väl på många sätt vad vi idag skulle kalla en särartsfemist. Hon ville se familjen som samhällets kärna och i den kretsen skulle varje människa göra sin plikt. Kvinnan speciellt. Hon såg det som en förlust att samhället i hennes livstid blev alltmer materiellt och manligt.Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnenÅret efter flytten till Bjerkebaek gav Sigrid Undset ut "Kransen", den första romanen i medeltidstrilogin "Kristin Lavransdotter". I de två första delarna ser vi hennes teman återkomma: "Kransen" handlar om kärlek (och erotik) och fortsättningen "Husfrun" skildrar familjen. Den tredje delen, "Korset", handlar om en viktig sak i hennes liv och verk som vi som ännu inte närmat oss: Gud och Nåden.Sigrid Undset led av en känsla av andlig tomhet, som varken Nobelpris eller succéförsäljning kunde rå på. När den frånskilda, världsberömda författarinnan upptogs i katolska kyrkan var skandalen ett faktum. Men de statiska elementen i läran tilltalade henne. I dess famn tyckte hon sig finna en objektiv sanning, en helhet till skillnad från protestantismen som var som en misslyckad "sprucken omelett".En annan sprucken omelett är den rastlöse riddaren Erlend i trilogin om Kristin Lavransdotter. Hon, bokens komplexa och sammanbitet envisa huvudperson, attraheras av Erlend, men förblir smärtsamt besviken över denne sin makes tillkortakommanden. Nog rymmer Kristins äktenskapet ömsinthet och passion – men än mer: aggression, och bitterhet. På en bröllops-sajt på nätet läser jag att blivande brudpar får det förunderliga rådet att läsa Kristin Lavransdotter "för att hålla den romantiska lågan vid liv"…Gun-Britt Sundström, som översatt trilogin, skriver i sitt förord: "Kristin Lavransdotter är känd som en av världens största kärleksromaner med den är större än så. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen (konkret, sensuellt beskriven – så underligt sällsynt i litteraturen) och hur den samspelar och konkurrerar med kärleken mellan föräldrarna."Undset som i en artikel skrev att det inte är barnen som ska respektera föräldrarna utan att det är föräldrar som ska förtjäna sina barns respekt, låter Lavrans outslitliga kärlek till sin dotter vara en bild av Guds kärlek. I århundradets kärleksroman, som Kristin Lavrandotter har kallats, är det inte förälskelsen mellan Erlend och Kristin som får hjärtat att brista; det är kärleken mellan en dotter och hennes far.Styrkan i dessa skildringar gör vetskapen om hennes egna förluster än mer smärtsam. Dottern Mosse dog samma år som det andra världskriget bröt ut. Och året efter stupade hennes son Anders i striden vid Segelstad bro, fem kilometer från hemmet i Bjerkebaek som tagits i beslag av nazisterna. Undset var dödsdömd av ockupationsmakten och hade flytt till Sverige med sin yngste son. Efter en tid i USA återvände hon efter befrielsen till Norge, där hon dog fyra år senare.Kvar finns oräkneliga artiklar och hela trettiosex böcker. I dem och i hennes brev framträder en författare och tänkare som faller utanför vår samtids prydliga kategorier.Hon var – oavsett om det gäller kyrkan, barn, kvinnan eller kärleken – en människa som alltid ville tänka fritt. Och denna frihet pulserar ännu idag i hennes litteratur.Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och litteraturkritiker

Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-10.I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:När man kommit så långt som jag i meningslöshetär vart ord åter intressant:Fynd i myllansom man vänder med en arkeologisk spade:Det lilla ordet dukanske en glaspärlasom en gång hängt om halsen på någonDet stora ordet jagkanske en flintskärvamed vilken någon i tandlöshet skrapat sitt segaköttFinns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf…? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?Ja, säg det?Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:"Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."Mattias Hagberg, författare

Hösten 2018 förlorade Sverige en säregen forskare: sociologen Johan Asplund. Emma Engdahl reflekterar över hans verk och över hur vårt jag i hög grad utgörs av andra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-12-19.”Jag vägrar acceptera mig själv som ´den jag är´. Jag vill vara någon annan” läser jag i mitt sociala medier-flöde. ”Du är säkert någon annan” svarar någon. Tråden växer och det uppstår ett samförstånd kring att vi alla önskar att vi vore någon annan. I likhet med filosofen George Herbert Mead menar jag att vi måste vara andra för vara oss själv. Frågan är vad det innebär att vara en annan och hur det påverkar det vi mest intimt förknippar med oss själva.En person som ägnat åtskillig tid och tankemöda åt att reda ut vilken roll andra människor spelar för den enskilda individens unika sätt att vara, känna och tänka är sociologen och socialpsykologen Johan Asplund som gick bort den 13 november 2018. Han var då 81 år gammal. När jag nåddes av beskedet satt jag med näsan i ”Rivaler och Syndabockar” som är en av Asplunds mindre uppmärksammade böcker om andras betydelse för självet. I boken granskar Asplund litteraturvetaren René Girards idé om att vi tenderar att begära det som andra begär. I synnerhet begär vi det som människor vi identifierar oss med begär. Vi sträcker sålunda ut vår kärleksfulla hand mot något eller någon av det enkla skälet att en person som liknar oss själva gjort det. Denna ”mimetiska” process leder i vissa fall till rivalitet och en önskan om att vara eller efterträda den andre genom att röja denne ur vägen. För att förhindra att allas-krig-mot-alla utbryter på grund av denna mänskliga böjelse måste en syndabock utses och kollektivt offras. Asplund menar att Girard förser oss med ett utmärkt exempel på en bestämd aspekt av elementärt mänskligt beteende. Däremot gör Girard ett fatalt misstag när han grandiost gör anspråk på att hans teori förklarar innebörden och utvecklingen av alla mänskliga kulturer, inskärper Asplund, vars intresse för Girards enbart består i att han fängslas av elementärt mänskligt beteende. Asplund ägnade såväl sin första bok ”Om mättnadsprocesser” som sin mest välkända bok ”Det sociala livets elementära former” åt att utforska fenomenet.”Det sociala livets elementära former” har varit obligatorisk kurslitteratur för de flesta sociologistuderande sedan dess utgivning 1987. Det finns väl ingen svensk sociolog som inte känner till begreppsparet ”social responsivitet” och ”asocial responslöshet”, vilket utvecklas i boken och utgör byggstenen i vad Asplund kallar gensvarets socialpsykologi. Poängen är att människan till sin natur är sällskaplig och svarsbenägen och att det är människans socialitet som gör det möjligt för henne att bli medveten om sig själv. Vi lär helt enkelt känna oss själva genom det gensvar vi får från andra; som vi ropar får vi svar. Självet kan också ses som det inflytande vi utövar på våra medmänniskor. Det går således inte att urskilja oss själva helt från andra, åtminstone inte från dem vi kommunicerar med. Tanken är spännande och har djupgående moraliska implikationer. Speciellt eftersom att Asplund inte gör någon skillnad mellan människor och ting när det kommer till den sociala responsiviteten. Att slå ett spik i en träbit. Att flyga drake. Att leka att kotten är en gris. Alla är exempel på social responsivitet. Människans socialitet är nämligen så stark att hon till och med tillskriver tingen förmåga att svara. Vi riskerar alltså inte enbart bli slavar under andra människors begär, utan även under tingens inflytande över oss. Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande [...] Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde.Som student hade jag svårt för Asplunds exceptionella associationsförmåga. Det kändes som att i princip allt mänskligt beteende kunde ses som social responsivitet, förutom det som var asocial responslöshet, vilket i sin grövsta form innebär att man är socialt medvetslös. Och så kanske det är. Frågan är vad ett så vitt begrepp tillför den sociologiska blicken. Jag försökte diskutera detta med mina lärare på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet där även Asplund var anställd vid tidpunkten. Svaret uteblev. Jag tegs ihjäl; tystnade av rädsla för att framstå som ”asocialt pratsam”, vilket också är ett begrepp Asplund myntat och som refererar till en person som behandlar sin samtalspartner som om denne inte finns. Alla vet hur det känns att råka ut för den asocialt pratsamme. Man är förvandlad till en vägg, fastklistrad bakom tapeten och försöker desperat hitta ut. Ett par år senare träffade jag Asplund som skulle bistå mig i mitt avhandlingsarbete. Han var inte heller intresserad av att diskutera sina texter med mig. Däremot sa han leende att han med stort intresse läst min text om att människan måste vara andra för att förstå och göra sig förstådd. Därefter påbörjade han en dryg timmes lång monolog som i detalj redogjorde för hans tolkning av mina resonemang. Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande och i ren förundran hade jag under hans tal backat så långt att jag stod med ryggen tryckt mot whiteboardtavlan. Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde. I efterhand har jag undrat vad som fick honom att ta min text på det allvar han faktiskt gjorde. Det är svårt att komma fram till något annat än att den satte fingret på vårt gemensamma intresse för det mänskliga språket. Inspirerade av Mead ser vi båda språket som en del av människans karaktär och som något vi lär oss och utvecklar i samspel med andra. Att lära sig ett språk innebär att inta samma sätt att vara i världen som de som använder sig av språket. Man kan inte läsa deras litteratur och samtala med dem om man inte gör deras särpräglade sätt att vara, känna och tänka till sitt eget. I den meningen blir man en annan av att lära sig ett språk, vilket oundvikligen medför en förändring av ens synsätt.I förordet till ”Tid, rum, individ och kollektiv” skriver Asplund att hans ämne inte är nytt, utan lika gammalt som omfattande. Han har därför fått vänja sig vid tanken på att det inte går att säga något helt nytt. Friheten han har är att använda andra ord. Till exempel talar han om munnen istället för ögonen som själens spegel. ”Munnen kan bli till ett tunt streck, krökas, spetsas, vattnas, gapa. Det är med munnen snarare än med ögonen som vi grimaserar. Munnen kan vara söt, sur, besk. Kan ögat det?” undrar Asplund i essän ”Munnens socialitet”. Asplund har med sin essäistiska stil och förmåga att sätta oväntade ord på eviga frågor utvecklat nya tolkningar eller synsätt på vad det innebär att vara människa. Personligen drabbas jag när han talar om människan som en social varelse som lever upp i sällskap med andra och blir livlös och mållös i isolering och ensamhet. Jag tänker att det är när vi upplever oss som inneslutna i oss själva eller uteslutna från den sociala gemenskapen som vi önskar att vi vore någon annan. Kanske är det fel att säga att vi vägrar vara oss själva. Nog handlar det istället om att inte vilja vara själv; eller ensam som är det korrekta uttrycket.Att människan är en social varelse innebär att hon måste balansera mellan individuell frihet och samhälleligt tvång. Bara så kan hon förstå och göra sig förstådd, det vill säga vara både sig själv och andra på en och samma gång. Allt annat är tristess och avgrundsdjup melankoli. I värsta fall suicid. Asplund gör detta glasklart i samtliga av sina böcker. Läser man dem alla bildas en tät väv av empiriska iakttagelser som gör att man kan få syn på den mångfald av andra som bor inom en själv.Emma Engdahl, sociolog LitteraturAsplund, Johan (1967) Om mättnadsprocesser. Argos.Asplund, Johan (1987) Det sociala livets elementära former. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (1987) Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (1989) Rivaler och syndabockar. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (1983) Tid, rum, individ och kollektiv. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (2006) Munnens socialitet och andra essäer. Bokförlaget Korpen.Mead, George Herbert (1934) Mind, Self and Society. University of Chicago Press.

Tanken på att klättra i berg var länge avskyvärd. Men en roman av Jean-Jacques Rousseau gjorde i ett enda svep människan bergtagen. Dan Jönsson funderar på konsekvenserna av vårt mål att nå toppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-03-20.När den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men Mount Everest upplever några försommarveckor varje år en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för upp till en miljon kronor kan köpa sig plats i en expedition, ofta utan att ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen. Affärerna hade en svacka under några år efter en jordbävning och en lavinkatastrof som krävde sexton personers liv, men numera är de uppe på rekordnivåer igen.Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigtTrängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman "Julie eller Den nya Heloïse".Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut nått ovan molnen och där upplevt hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnat upp och lättat. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg [...] förbyttes i romantisk dyrkan.Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Idéhistorikern Björn Billing beskriver i sin koncisa men innehållsrika essä "Utsikt från en bergstopp" hur Rousseaus entusiastiska läsare med romanen som reseguide började vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Björn Billing beskriver omsvängningen i bergsuppfattningen till följd av Rousseaus roman som en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Med en träffande formulering kallar Billing Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”Hundra år senare [...] ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengarFör Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.Dan Jönsson, författare och kritiker LitteraturBjörn Billing: ”Utsikt från en bergstopp. Jean-Jacques Rousseau och naturen” (Ellerströms förlag).Citaten ur ”Julie” översatta av Olof Nordberg.

Kan det vara så att vi i den upplysta samtiden när en längtan tillbaka till det förlåtande mörkret, halvskymningen, där inget går att göra? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-02-20.Vid midsommartid i Stockholm är solens vinkel som mest 54 grader över horisonten. Sedan sjunker den för att i slutet av december inte nå högre än 8 grader. Det är som att vinkeln, under det där halvåret, går från ett hyfsat hungrigt varggap till ett snålt smil från en påstridig försäljare.Från 54 grader till 8. Vi ser ljuset försvinna. Det här är en av de erfarenheter som gör städer långt i norr till det de är. Det är också en av de saker som binder dessa städer samman. Det finns ibland en idé om att Stockholm är en stad på linjen New York – Paris – London. Att de här städerna, dessa urbana metropoler hör samman – identitetsmässigt, ekonomiskt och kulturellt.Men alla som någon gång sett mot horisonten och sett ljuset försvinna vet att Stockholm egentligen sitter ihop med Helsingfors. Det är två städer målad i ett blått försvinnande ljus. Konstnären Eugène Jansson målade detta blå Stockholm. En plats där ljuset alltid är på väg bort.Som i hans målning ”Gryning över Riddarfjärden” från 1899: Här syns en stad vid ett stort svartblått vatten. Vitt skum river upp ett virvlande tillfälligt hål av ljus. Det går att se hur kallt det är. Vid horisonten ligger staden. Några kyrktorn skjuter upp. En svag strimma rött, annars ett stort stål-blått sjok med moln som lägger sig över staden och vattnet. Små prickar av gatlyktor lyser fåfängt. Rebecka Solnit har skrivit om denna blåa färg i sin bok ”Gå vilse”. Hon kallar den längtans färg, avståndets färg. En färg som när man sträcker sig efter något men inte når riktigt fram. Det liv som levs i städer i norr levs i detta melankoliska avstånd. I boken ”Ut ur mörkret” skriver etnologen Jan Garnert att att synen på denna nordiska skymning förändras när det elektriska ljuset kommer kring sekelskiftet 1900. När man börjar kunna tända elektriska ljus inomhus, och skingra mörkret, blir skymningen mer romantisk. Med det elektriska ljusets ankomst – inomhus och på gatorna –tycks den inte lika hotfull. Nu kunde man stanna upp och betrakta dess skönhet. Det var då Eugène Jansson och Anders Zorn och andra började måla det som kallats det nordiska ljuset. Innan de klev in i det varma elektriska ljuset på gatorna, i salongerna och i hemmen.Städer i norr formas, som vegetation vid blåsiga kuster, av ljuset. Den relativt låga bebyggelsen i en stad som Stockholm är den nordliga stadens sätt att sträcka sig efter ljuset, ingen – förutom kyrkorna – har historiskt tillåtits att ta himlen i anspråk. Det horisontella ljuset ska nå fasaderna, fönstren och människorna som skyndar förbi på gatorna. Nordiska byggnader söker efter ljus. Där hus i andra – ljusare och varmare – delar av världen gärna öppnar sig uppåt mot himlen och lägger en gård i skugga vill husen i norr samla in det låga ljuset med sina fönster. Minsta lilla torparstuga skulle ha ett fönster på husets sidor. I Jan Garnerts bok framträder en mänsklig besatthet av att utplåna mörkret. Oftast av rent praktiska skäl, för att kunna läsa, arbeta, umgås också efter mörkrets inbrott. Mörkrets inbrott.Just som om mörkret bröt sig in utan att acceptera väggar och dörrar och lade sig objudet över människorna i hemmen. Det upplysta hemmet blev en motståndshandling, ett inbrottsskydd, men också ett sätt att skapa ett hem, idén om en hemkänsla, ett socialt liv efter solnedgången. När Sverige var som fattigast i mitten av 1800-talet låg i stort sett ett helt land i mörker efter solnedgången. Det är på många sätt otänkbart att föreställa sig det mörker som städer och hem var nedsänkta i innan ljuset blev ett elektriskt allmängods. Garnert skriver om detta ”tussmörker”, höstskymningens halvmörker, den där tiden innan mörkret helt fallit och ljuset försvunnit. Halvdagrar, skumrask. Och nästan inget som kunde skingra det.Om man levde i en tid innan elektriskt ljus var det tiden när arbetet avstannade. Det finns ett engelsk ord av samma ursprung, för detta mellanljus, twilight. Oknytt, oro, mörkrädsla. Men också lugn. När Garnert citerar källor om vad det var för liv, som levdes i detta mörker kan man – i en tid där ljuset aldrig fattas en – drabbas av lite avund över vilan som finns inbäddad i det mörka livet. I det obönhörligt mörka, i det som inte går att betvinga och stoppa. Det finska ordet kaamos, är en benämning på midvintertiden utan sol, men enligt etnologen Hanna Snellmans barndomsminnen betyder det något mer än att vara utan ljus, "det betyder också att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra". Konsumtionssamhället förstärker ljuskulten när det elektriska ljuset kommer från sekelskiftet och framåt. I sin bok Melankolins rum skriver Karin Johannisson om den senmoderna vita melankolin. Den melankoli som tidigare varit en mörk vildhet, något utanför ljuskäglan, något bortanför människan, i skogen efter tussemörkret, blir nu en besvikelse inuti. Johannisson skriver: ”Konsumtionssamhället kan leva högt på detta klassiska melankolitema: ändlös längtan att tillfredsställa och ändlös tomhet att fylla med substitut. En avskalad vitfärg läggs över verkligheten, ett blankt ljus utan skuggor”.Ett blankt ljus utan skuggor. Kvarteren runtomkring Brunkebergstorg i Stockholm ska byggas om. Det ska bli ett nytt handels-, kontors och hotellområde. Fastighetsägaren AMF Pension vill att husen, gatorna och torgen ska bli ”en frizon mitt i city där människor kan fokusera, prestera och leverera”. Jag föreställer mig detta som en plats som specialiserat sig på upplösningen av dag och natt, ljus och mörker. Tillsammans med upplösningen mellan arbete och fritid och offentligt och privat. En gränslös stad i ljus. Det är nästan så att man vill dra ur en kontakt, öppna dörren och låta kaamos rulla in med sina obevekliga avbrott. Släppa in det ogenomträngliga mörkret som aldrig når de disciplinerade – övervakade - människorna i den moderna staden. Initiativet att på 1600-talet lysa upp Paris med gatljus kom från polisen, det var Ludvig XIV polisgeneral Gabriel Nicholas de la Reine som om med förslaget att det skulle hänga lanternor var 20 meter över gatorna. Ljuset var en ordningsmaktens förlängda arm. Peter Englund konstaterar i sin essä ”Om mörker och ljus” i boken Förflutenhetens landskap att det starka ljuset länge har förknippats med övervakning. Det skarpa nya elektriska ljuset förbannades av de som var skeptiska att det ”bara skulle skina på mord och offentliga brott, eller i sinnessjukhusets korridorer”. Ljuset som ett panoptikon som skulle visa allt, där det inte skulle gå att gömma sig. Jag har svårt att släppa Hanna Snellmans barndomsminne, kaamos, mörkret betyder att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra.Det förlåtande mörkret, mörkret som vila och som utkikspunkt.Vad händer i sysslolöshetens mörker? Vad får man syn på? En amatörastronom gav mig en gång koordinaterna till en mörk plats utanför Stockholm. Själva utfärden dit var fin. Väl där var stjärnhimlen svidande storslagen. Men kanske var hemfärden ännu mer fascinerande. Det där ljuset som kom rusande emot en, först några enstaka lyktstolpar, sedan en hel ljus värld. Den såg annorlunda ut nu när vi bar på minnet av mörkret.Dan Hallemar, kulturskribent LitteraturJan Garnert: Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria. Historiska media, 2016.

Alhambra är inte bara en vacker del av kulturhistorien, utan en dagsaktuell påminnelse om den islamiska kärleken till förnuft, vetenskap och skönhet, skriver konsthistorikern Linda Fagerström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-02-13.Vi hetsdricker alldeles för varmt kaffe och stampar på stället för att höja kroppstemperaturen. Till och med i Spanien kan det vara kallt, åtminstone i januari, när kylan från Sierra Nevada sveper över Andalusiens sluttningar. En rad mörka pinjeträd sträcker sig mot den ljusnande morgonhimlen. En bit fram skymtar ett valv i en sandfärgad tegelmur. Någonstans ännu längre bort ruvar hon i diset: Alhambra.Historierna berättar om gyllene serviser, slösande siden och dignande apelsinlundar. Oliver, granatäpplen och honungsdränkta bakverk på silverbrickor och kryddigt te. Numer är all sådan lyx borta. Förtäring i Alhambra är förbjuden, men vakten låter tydligen den som halsar sitt kaffe vid entrén passera.Al hambra är arabiska för ”den röda” och beskrev från början klippans och citadellets rostfärgade sidor. Platsen har varit befäst sedan 880-talet, då emirerna i den muslimska Umayyad-dynastin styrde över nästan hela iberiska halvön. Några sekel senare, då nasrid-dynastin var sultaner av Granada, blev Alhambra residens och furstepalats.Ändå handlar det knappast om ett slott i strikt byggnadsteknisk mening. Labyrint är ett mer adekvat ord: ett gytter av mottagningssalar och atriumgårdar, förbundna med trånga passager där stjärnformade öppningar i taket bara fläckvis låter himlen sippra in. I dunklet svänger jag runt ett hörn och möts av dagsljus. Solstrålar reflekteras i en grund, långsträckt bassäng omgiven av låga, tättklippta buskar: Myrtengården.Det sägs att författaren Washinton Irving brukade ta simturer här på sommaren 1829, då han helt sonika flyttade in på Alhambra för att skriva en bok om stället. Hans rum låg nära prinsessan Aishas – en sal som då, likt hela anläggningen, var fullständigt övergiven. Irvings Berättelser från Alhambra, som nyöversatts till svenska av Ulla Ericson, lockade resenärer från hela Europa att upptäcka platsen. Alhambras lekfullt spröda stuckaturer och vindlande, kakelklädda kolonnader satte fantasin i rörelse. I en tid färgad av romantikens vurm för mystik och känslor fanns ett stort sug efter bortglömda medeltida sagopalats i vackert förfall.Numer vet vi, att Alhambra lika gärna kan betraktas som ett tempel över geometrin. Arkitekturen baserar sig på intrikata uträkningar av ytors förhållande till varandra. Kolonnerna runt Lejongården, palatsets sägenomspunna hjärta, har en höjd som i harmoniskt avvägd proportion korresponderar med måttet för gårdens kortsida, som i sin tur motsvarar kvadratroten ur långsidan – eller om det var tvärtom. Matematiskt finstämd exakthet döljer sig hursomhelst överallt här. Pythagoras sats har styrt utformningen av de minsta detaljer. Arkitekten och hans assistenter visste allt om Arkimedes konstant och gyllene snittet. Lejongården är också en raffinerad gestaltning av den islamiska föreställningen om det himmelska paradiset. Fontänen mitt på gården, som bärs av tolv skulpterade lejon, är en symbol för livets källa som enligt Koranen, men också Bibeln, är upphov till de fyra livgivande floder som genomkorsar paradiset. Vattnet från Lejonbrunnen leds ut mot kolonnaderna längs gårdens sidor i fyra stenlagda fåror, för att påminna om de fyra paradisfloderna som ibland beskrivs som fyllda med vatten, vin, mjölk och honung. I utrymmena mellan rännorna stod en gång apelsinträd tätt planterade i djupt nedsänkta bäddar, så att endast de blommande kronorna skulle synas för den som strosade längs vattenkanalerna. Doften av blomstrande fruktträd, ljudet av porlande och plaskande vatten, hudens möte med sval luft och upplevelsen av arkitekturens harmoni – alltihop samverkade för att låta sultanen och hans familj uppleva himmelrikets välsignelse, om så bara för en stund. Också jag förväntade mig att uppleva något alldeles särskilt på Alhambra. Inte nödvändigtvis med paradisiska dimensioner, men ändå. På väg till Andalusien läste jag den skotska författaren Ali Smiths roman The Accidental, eller Jag är allt du drömt som den heter på svenska, där Alhambra är en mystisk kvinna som utan förvarning dyker upp och fullständigt rubbar den skenbart välordnade vardagslunken i en brittisk akademikerfamilj. Ett möte med det faktiska Alhambra, hoppades jag, skulle skaka också mig – fast mer i form av en konsthistorisk katharsis, åtminstone för något ögonblick.Jag hade förberett mig på att knockas av den symmetriska arkitekturen, gripas av den komplicerade logiken i hundratals meter av slingrande arabesker, låta mig överväldigas vid åsynen av Lejonbrunnen. Men vattnet var avstängt. Reparation pågick och inget himmelskt porlande var tillgängligt. Det där med sval luft mot huden var förstås en påtaglig upplevelse, men inte orsakad av paradisets floder utan vanligt januariväder.Istället blev kontrasten mellan historien och dagspolitiska konflikter det starkaste intrycket. Alhambra, så uppenbart en manifestation över islam som en religion där förnuft och vetenskap styr, förmedlar en bild av islamisk kultur som är helt väsensskild från den vi får genom nyhetsrapporter om extremistiska terrorattentat och Islamiska statens galenskap. Kärleken till skönhet, så påtaglig i omsorgen om varje kakelplattas exakta placering i varje hörn av Alhambras välvda salar – det är islam. IS som bulldozrar ned antika tempel och massakrerar tusenåriga skulpturer är något helt annat. I jämförelse med vår tids dystra nyhetsrapporter från Israel-Palestinakonflikten, påminner Alhambra också om ett slags arabiskt Arkadien, då judar och muslimer åtminstone periodvis samsades sida vid sida på den Iberiska halvön. Så snart de spanska regenterna Isabella och Ferdinand övertagit makten 1492, ställdes judarna inför valet att konvertera till kristendom eller fly. Med pekfingret följer jag den sjuhundraåriga kalligrafin i marmorn som utgör passagen mellan prinsessan Aishas rum och Lejongården. Tänker på Washington Irvings ord om Alhambra: ”en elegant påminnelse om ett tappert, begåvat och skönhetsälskande folk, som segrade, härskade, blomstrade och försvann.”Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker LitteraturWashington Irving: Berättelser från Alhambra, översättning Ulla Ericson, Alhambra förlag, 2016.Ali Smith: Jag är allt du drömt, översättning Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers förlag, 2006.

Med litografitekniken fick gemene man råd med fina originalkonstverk. Och litografins förlorade ställning säger något om en konstvärld på villovägar, tycker Thomas Millroth. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-08-24.Litografi, stentryck.Jag tänker på vackra affischer. 1800-talstidskrifter. Eller kanske på Konstfrämjandet.Är litografin bara en gammal teknik förpassad ur konsten i dag?Har i så fall något gått förlorat?Men först.Vad är litografi?I en ny bok beskriver Jan af Burén tekniken som en snilleblixt, och berättar entusiastiskt hur det går till:”Tag en litografisk sten, teckna något på den, behandla den med syra och gummi arabicum. Tvätta sedan bort alltihop med lösningsmedel. Nu ser stenen alldeles tom ut. Lägg den i pressen och valsa över tryckfärg – nu är teckningen tillbaka igen, redo att tryckas. Och det ser så enkelt ut.”Burén beskriver i spännande trycktekniska detaljer vad som brukar kallas litografins inkunabel-tid, det vill säga de första fyrtio åren sedan Alois Senefelder uppfann tekniken på det sena 1790-talet. När af Burén avbryter sin berättelse har litografin spritt sig över världen, ja, till och med i det ganska efterblivna konungariket Sverige.Men vad var då så speciellt som gav succén?Jo, det var ju en uppfinning som gjort något möjligt som dittills varit omöjligt. Förut fanns gravyrer, men det här var ju enkelt och användbart.Redan från början handlade det om konst. Konst med stort k. Nu kunde stora konstnärer mångfaldiga verk i perfekt skick, tryck efter tryck. Sprida dem i samtiden och bevara dem för framtiden. Redan från början dyker också en viktig term upp.Multipla original.Smaka på det. Tanken som skulle bli bärande under grafikens första boom i slutet av 1800-talet och som skulle bli bärande i mitten av 1900-talet, då konsten demokratiserades, spriddes till folket.Litografi rimmade på demokrati.Även om demokratin inte var uppfunnen i det tidiga svenska 1800-talet, var det ändå något åt det hållet som genomsyrade de första beskrivningarna av den underbara nya tekniken. I Stockholms Posten kunde allmänheten läsa:”alla konstens werk skola kunna föryttras till ett wida bättre pris, hwilken omständighet både för artisten och konstnälskaren är af den högste wigt.”Litografin gjorde konsten tillgänglig och billig.Idéerna om prisvärd spridning föregrep 1940 – och 1950-talen, då kulturen och konsten skulle ut till alla. Bort med privilegiesamhället. In med Konstfrämjandet, som bildades av 1947 av i princip alla landets folkrörelser, lägg så till Folket i Bilds konstklubb, konstföreningar och konstcirklar på ABF. In med konst i skolan och kringresande konstpedagoger.Konstnärer fick i uppdrag att skapa originalverk i litoteknik, som kunde säljas billigt, konkurrera ut allsköns skräpkonst. Och den här utgivningen blev snart en stor konstnärlig händelse i vårt land.Men tvivlet kom redan från början.Gick i själva verket konsten förlorad på vägen?Den förste skeptikern verkar ha varit Per Daniel Amadeus Atterbom, som 1828 skrev i tidskriften Heimdall.Litografin ” är ett medel för artisten att göra ett steg närmare den höjd hvarifrån Raphael och Michelangelo strålar i oförvanskelig gloria….” Men, invände Atterbom, den vägen var bruten och förlorad. Mycket få litografier, underströk han, förmedlade kännedomen om arbeten af den mera upphöjda art hvarigenom konstens sanna intressen befordras.Alltså konsten hade ett högre syfte än vad litografin kunde förmedla.Samma kritik drabbade på sin tid konstfärmjandets strävan att sprida god originalkonst i litografisk form i de svenska hemmen.Hade försöket att demokratisera konsten förvandlats till ett lamt nationellt uppfostringsprojekt.En nationell ambition i folkhemmet över hela linjen av smak och kultur, tänk Carl Butlers kokbok, Tore Wretmans matlagningsprogram.Visst känns dessa ambitioner avlägsna idag?Vad har gått förlorat?Dagens konstreportage handlar inte om prisvärda litografier. Nej, det är lyxkonsumtion och rekordpriser på konst som gäller.Då skrevs analyser av nya tryck från Lennart Rodhe eller Mona Huss Wallin.Idag är högt pris= hög kvalitet, ja, då finns inget utrymme för billig grafik i konstlivets salonger.Samlare och prestigefyllda konsthallar ingår i samma symbios, Sammlung Marx och Hamburger Bahnhof i Berlin, i Stockholm har vi Bonniers, Sven Harrys. Det handlar om kapital, kulturellt kapital. Konstnärer förknippas med samlare, utställningslokaler och auktionspriser. De som inte lyckas ladda sina namn till varumärken är förlorare. Många av de bästa hamnar i skuggan. Jan af Burén skriver bara om litografins första 40 å. Men boken är indirekt laddad med tankar om litografins och konstens ställning i dag. För allt fanns i sin linda då.Just då jag läser Buréns bok kommer en understreckare av Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet, ”Finanshajarna har fått vittring på kulturen”. ”Från en spridning av kultur, konst, värden, ” menar Leandoer, har det rört sig till en ekonomi som är alltmer centrerad kring ett priviligierat fåtal och deras artificiella och uppdrivna behov.”Behov av det unika, det dyra och självklart exkluderande. Gemensamt för alla växande konstnärliga värden är idag att de inte är tillgängliga för alla – de många utesluts för de få.Eller.Spridningen av konsten har gått från originallitografier till unika miljonbelopp precis som matlagningskonsten har ersatts av gastronomi.Köpa dyrt på Bukowskis ger renommé och kulturellt kapital.Berikandets ekonomi – och berikandet har sin egen rörelseenergi. Som inte handlar om kvalitet men om anseende.Därför har dyra saker blivit oproportionerligt synlig. Vi får begapa hajpade verk av Damien Hirst på muséer – och idén är just att verken är dyra. Så ser dagens motsvarighet till konstfrämjandets spridning av god konst ut.Därvidlag har de gamla kritikerna av litografin som konst fått rätt. Konst ska vara sällsynt, vilket i den logiken är samma sak som dyr. Så byggs kulturella värden och kapital upp.Men samtidigt hade Atterbom helt fel. Litografin och grafiken banade väg för multiplar och en konst som är mer konceptuell än objektbaserad. Vägen gick inte, skulle inte gå mot Rafael och Michelangelo. Kritiken att litografin inte var unik ledde från spridning av konst och kultur till en ekonomi som centrerad kring ett priviligierat fåtal.Lönsammare vända sig till få än många.Jag behöver ju inte sörja gamla Konstfrämjandet för det, men ändå påminna om andra värden än de uppdrivna och exkluderande, det som är marknadens mumbo jumbo, att pengar är kvalitet.Därför avslutar jag liksom af Burén med att citera en av den litografiska konstens bortglömda mästare, Cecilia Frisendahl. Så sent som 2005 skrev hon i sin bok ”Den litografiska stenen”:”Den litografiska stenen är levande. Konstnären som arbetar med att skapa och utveckla sin grafiska bild från stenens härligt kornerade yta för en dialog med en sten som är miljontals år gammal.”Thomas Millroth, konstvetare, kritiker och författareLitteraturJan af Burén: Litografin – en snilleblixt. Uppfinningen och utvecklingen av litografin. Carlssons bokförlag, 2017.

Hitler och hans soldater var rejält påtända. Fredrik Sjöberg läser om drogernas roll i Tredje riket och funderar över litteratur som kan råda bot på bristande läsförståelse hos pojkar och unga män. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017-01-23.Ett återkommande katastroflarm i samhällsdebatten är den bristande läsförståelse som särskilt utmärker pojkar och yngre män. Problemet är nog ofta överdrivet, men det kan heller inte förnekas, och en mindre armé av pedagoger försöker därför tänka ut hur man ska få pojkarna att läsa lika många böcker som flickorna gör. Lätt är det inte. Eftersom ingen har lyckats fylla tomrummet efter Frans G Bengtsson, erbjuds inte mycket mer än torftiga deckare och biografiska hjälteepos om onaturligt rika män som har lyckats förlänga sin barndom genom att sparka boll.Och allt det där är nog bra, men kanske kräver pojkarnas nu rent epidemiska indolens ändå tyngre doningar, och då är det noga taget bara två typer av böcker som duger: sådana som handlar om Hitler, och sådana som handlar om droger. Bägge dessa ämnen har en förunderligt vitaliserande inverkan också på mycket trötta existenser – så låt oss ett ögonblick tala om den från tyska översatta fackboken Droger i Tredje riket, av Norman Ohler. En svårslagen kombination, en form av litterärt blandmissbruk som lovar att höja läsförståelsen både hos datorspelande hemmapojkar och tröga haschtomtar med större frisyr än förstånd.Redan här bör dock inflikas att Norman Ohler inte är någon muntergök, utan en djupt seriös arkivdykare med ambitionen att vara historiskt objektiv, och att hans bok av det skälet inte riktigt når upp till samma stilistiska nivå som den avlägset besläktade satiren Jägarna på Karinhall, Carl-Henning Wijkmarks debutroman från 1972 – en klassiker som förutom sin rollbesättning av råsupande nazister på kalas hemma hos morfinisten Hermann Göring, även har fördelen av att vara både rolig och djupsinnig samt, inte minst, pornografisk. Den kombinationen slår ingen.Hur som helst, Droger i Tredje riket utgår från tidigare svåråtkomliga dokument som speglar dels användningen av amfetamin inom Wehrmacht och Luftwaffe, dels omfattningen av det drogmissbruk som förvandlade führern själv till en darrande pundare utan större verklighetskontakt. Det är onekligen fascinerande läsning. Skrämmande också, med tanke på att kemisterna knappast har legat på latsidan sen dess och sannolikt kan förse nutidens makthavare och mördarmaskiner med ännu effektivare blandningar av uppiggande och avtrubbande preparat.Den tyska drogindustrin var tidigt världsledande. Opiater hade man sysslat med länge och redan i slutet av 1800-talet lanserade läkemedelsbolaget Bayer en medicin mot hosta och huvudvärk som kallades Heroin. Senare, under Weimarrepubliken, sköt produktionen av morfin och andra opiater i höjden. Bara under ett enda år – 1928 – förädlades närmare 200 ton opium, och vid det laget hade de tyska bolagen även lagt under sig hela 80 procent av världsmarknaden för kokain. Tonvis. Inte var man så noga med restriktioner heller; lagstiftningen hängde inte med i svängarna, så när nazisterna i början av 30-talet formerade sig för en attack mot den unga demokratin, fanns många missbrukare man kunde stigmatisera som depraverat slödder i den förment sunda, ariska staten. Hitler själv gällde för att vara en renlevnadsman, så nu skulle drogträsket saneras. Det gick inget vidare.Som så ofta var det sportfånarna som testade gränserna. Under Berlinolympiaden 1936 nåddes tidigare oanade resultat med hjälp av prestationshöjande medel. Dopning. Framför allt lyckades amerikanerna vinna tack vare en sorts amfetamin som hette Benzedrine. Det var fullt accepterat inom idrotten på den tiden, och tyskarna vill nu inte vara sämre. Redan året därpå hade man utvecklat en mångdubbelt starkare variant av metylamfetamin som kom att kallas Pervitin. Ett uppåttjack av guds nåde, renare och bättre än allt vad den fiktive drogfabrikören Walter White lyckas koka ihop i TV-serien Breaking Bad.Pervitin blev snabbt en folkdrog i Tredje riket. Medlet användes för att integrera simulanter och gnällspikar i arbetslivet, för att motverka depressioner, sjösjuka, klimakteriebesvär, hösnuva och allmän håglöshet. Koncentrationsförmågan stegrades, liksom sexualdriften, och inte behövde man sova så mycket heller, vilket naturligtvis öppnade för användning i det militära. En sovande soldat gör inte mycket nytta. Efter en lagom dos Pervitin kunde man kriga flera dygn i sträck. Dessutom försvann rädslan, andra hämningar också. När Wehrmacht väl hade gjort sin beställning låg produktionen på i runda slängar 800 000 Pervitintabletter – per dag.Amfetaminmissbruket är såklart inte hela förklaringen till de tyska framgångarna i början av kriget, men blixtanfallen i Polen och Frankrike låter sig åtminstone delvis begripas i ljuset av att åtskilliga soldater faktiskt var påtända. Även generalerna. Den ryktbare fältherren Erwin Rommel krossade allt motstånd på västfronten tack vare en för tjackpundaren typisk form av hänsynslös självöverskattning. Först långt senare, i höjd med Stalingrad, började drogbrukets nackdelar bli märkbara.Om allt detta berättar Norman Ohler i sin bok, men till historien hör också huvudpersonen själv, Adolf Hitler, och hans livläkare, sedermera langare, Theodor Morell. Att Hitler mot slutet av kriget behandlades med fullkomligt fantastiska mängder hormoner, steroider och mediciner av alla slag är sedan länge väl känt, men forskarna har hittills varit ovilliga att betrakta honom som narkoman. Snarare har bilden varit att Hitler hade ett pressande jobb, och därför gott kunde behöva lite speed för att komma i form, och att hans vegetariska diet påkallade diverse kosttillskott.Nu framträder en helt annan bild. Av Theodor Morells bevarade anteckningar framgår att han ordinerar allt starkare doser av narkotika, inte bara Pervitin. Särskilt efter attentatet i Varglyan, 20 juli 1944, när Hitler sånär dödades av Claus von Stauffenbergs portföljbomb, behövdes också alltmer smärtstillande, och lugnande. Morell petade i honom duktiga doser kokain, gärna i kombination med Eukodal, ett morfinliknande preparat som gavs intravenöst. Tidvis var patientens vener lika illa åtgångna som på en durkdriven heroinist. Framåt vintern det året, när kriget i praktiken redan var förlorat, var han mycket nära att sluta sina dagar genom en överdos.Hur det sedan gick vet alla. Det nya i Norman Ohlers historieskrivning är tanken att Hitler möjligen inte alls drabbades av Parkinson eller någon annan sjukdom som till sist förvandlade honom till ett kraftlöst vrak, utan att han istället, på vårkanten 1945, kort före självmordet i bunkern, huvudsakligen led av abstinens. Vid det laget hade nämligen de allierade bombat läkemedelsfabrikerna till grus och aska. Och langarens lager av droger var slut.Likt alla tyska författare är Ohler mycket noga med att inte förringa eller bortförklara Hitlers ansvar för krigets bestialiteter, och han befinner sig sålunda, litterärt sett, långt ifrån Frans G Bengtssons lediga legender om brutala hjältekonungar och flugsvampdrogade bärsärkar, så när allt kommer omkring är kanske den bristande läsförståelsen bland pojkar bäst avhjälpt genom att skolbiblioteken köper in klassuppsättningar av Röde Orm. Eller varför inte Jägarna på Karinhall. I alla händelser är Droger i Tredje riket, komplett med register och notapparat, en förnämlig bredvidläsningsbok.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturNorman Ohler: ”Droger i tredje riket – det dopade blixtkriget” (Lind & co), översättning Henrik Lindberg.

Att ha fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn gick inte. Maria Küchen reflekterar över de flygande författarna d'Annunzio och de Saint-Exupéry. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-09-27.Den som har flugit till eller från Stockholm har kanske lagt märke till att flygledartornet på Arlanda är speciellt. Det är inte enbart ett logistiskt centrum och ett arkitektoniskt verk, utan också en konstinstallation.Flygledningen på Arlanda bärs upp av två liksom sammanvuxna tvillingtorn, ett ljust och ett mörkt. Byggnaden invigdes 2001 och är ritad av arkitektbyrån Wingårdh. Den finska konstnären Silja Rantanen fick uppdraget från Statens Konstråd att utsmycka det.I stället för att bidra med lämpliga dekorationer, integrerade Rantanen byggnad och konstverk på ett subtilt sätt.Flygledartornet på Arlanda är randigt – ljusa ränder kring den mörka delen av tornet, mörka ränder kring den ljusa. Ett ljust och mörkt randigt torn var arkitektens idé, och Silja Rantanen bestämde sig för att använda ränderna som textrader. I ränderna fogade hon in text av pionjärpiloten, mystikern och författaren Antoine de S:t Exupéry.Som flygare blev Exupéry legendarisk genom sina insatser för franskt postflyg på 1920-talet. Till hans litterära verk hör bland mycket annat ”Den lille prinsen”, världens genom tiderna mest spridda barnbok, och debutromanen ”Courrier Sud” från 1928. Så småningom översattes den av poeten Gunnar Ekelöf och gavs ut i Sverige 1960 med titeln ”Postflyg Syd”.Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur.Textfragmenten som finns på Arlandas flygledartorn är hämtade ur den boken. Där speglas kraftfulla inre och yttre skeenden under en postrutinflygning i början av förra seklet. Himlens och jordens mysterier och drama tvinnas samman, i en kärleksakt och en kamp som S:t Exupéry i sitt skrivande skulle fortsätta utforska.S:t Exupéry har fått ett slags helgonstatus. Många ser hans böcker som en källa till livsvisdom och vägledning. Han formulerar skönheten i drömmen om att flyga som en metafor för människans sökande och mod. Det är vackert. Exupéry är lätt att tycka om. Men tanken från början var inte att enbart hans text skulle skrivas på flygledartornens väggar.Rader ur "Postflyg Syd" skulle pryda det tornets ljusa del, var det tänkt. På den mörka sidan ville Silja Rantanen ha text av den italienske piloten och poeten Gabriele d'Annunzio.Även d'Annunzio flög. Han skrev. Han gjorde båda sakerna bra. Liksom Exupéry formulerade han människans grandiosa drömmar så att människor kände det. Men han var milt sagt inte lika oproblematisk som Exupéry. Det inser den som läser Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans digra verk ”Bebådaren” från 2017, där fenomenet d'Annunzio genomlyses grundligt.D'Annunzio var ett hår av hin. Han satte i system att behandla andra illa, och omgivningen gick med på det med nästan masochistisk fröjd. Han lämnade ett spår i historien genom att erövra och utropa staden Fiume i nuvarande Kroatien till sin egen personliga fristat. Denne extremt karismatiske och framburne italienske poet och pilot tände nationalistisk glöd i massorna inför första världskriget. Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur. Mussolini högaktade honom. Samtida italienska fascister håller honom också högt.I arkitekturtidskriften ptah nummer 2 och 3 2001, publicerade Silja Rantanen en lång reflekterande essä i två delar om sitt konstnärliga arbete med flygledartornet på Arlanda. När hon reflekterade över de konstnärliga möjligheterna som ett flygledartorn erbjuder, beskrev hon det som ”chansen att drömma tillsammans”. Jag tror att flygledartornet som hon ursprungligen tänkte sig det, skulle ha gestaltat att chansen att drömma tillsammans också innebär en risk.Är det inte just vad fascismen erbjuder – en chans att riskabelt drömma tillsammans, att få ingå i en karismatisk gemenskap som ger mod, styrka, självtillit, kraft? Att skapa gemenskap genom att agera ut mot andra som anses sämre, svagare, inte värda att få finnas?... då blir tornet i nuvarande skick kanske en konstnärlig utsaga om vad vi inte vill prata om, inte vill se, om den förbjudna texten.Bärtås och Ekmans ”Bebådaren” väcker de här frågorna, utan att jag tröstas med lugnande svar. Boken är strålande och otäck. När jag läser den framstår d'Annunzio för mig som ett slags mörkt motstycke till ljusgestalten Exupéry.Våra vackra drömmar om kraft och överskridande har en mörkersida. Att drömma om att flyga, i d´Annuzios fall, är också en dröm om att segra, överordna sig, kuva. Att låta d'Annunzios texter pryda den mörka delen av tornet på Arlanda, som konstrast till Exupérys ord på det ljusa tornet, det är kort sagt närmast genialt.Men Rantanens idé stötte på patrull. Hennes projekt krävde inte bara intensivt praktiskt samarbete, tillexempel med Strängbetong i Herrljunga som gjöt tornfasadens betongelement. Det krävdes också långa förankrande kommunikationer med en mängd olika instanser som skulle säga sitt om verket.När det gällde d'Annunzio sa uppdragsgivarna ifrån. Att ha text av fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn, det gick inte. Rantanen fick klartecken för att genomföra sitt verk på villkor att d'Annunzios text ströks.Så, i dag står det dubbla tornet där, de två tornen, det ljusa och det mörka, med text enbart av Antoine de S:t-Exupéry. idén om konsten som ett direkt avtryck av konstnärssjälen, har gått ur modet.Vart tog konstnärens frihet vägen, undrar nu kanske någon. Men efter att ha mött den fullständigt fria konstnären i d'Annunzios skepnad, både i Bärtås och Ekmans bok ”Bebådaren” och i Göran Häggs biografi ”D'Annunzio” från 2015, känner jag att begreppet ”fri konstnär” behöver belysas kritiskt.Man kan lugnt säga att d'Annunzios verk speglade hans personlighet och kynne. I sin essä i ptah, apropå konst i allmänhet, skrev Rantanen att hon starkt invänder mot idén att ett verk bör reflektera upphovspersonens temperament. På Arlanda ville hon i stället skapa ett intryck som bottnade i kontrasten mellan verklighetsnivåer i arkitektur och i litteratur. Verket tycks söka sin näring i gåtan som uppstår när gestaltningen av ett existentiellt drama tar plats i funktionens och logistikens offentliga rum.Att i stället förse Arlandas flygledartorn med något slags mer personligt uttryck, hävdade hon, skulle bara vara att göda en populär missuppfattning om konstnärer.Jag tror de flesta konstnärer idag känner viss frändskap med Silja Rantanen på den här punkten. D'Annunzios och Exupérys självsvåldigt grandiosa konstnärsgestalter, idén om konsten som ett direkt avtryck av konstnärssjälen, har gått ur modet.Som gestalt och persona är d'Annunzio passé, och det är nog bäst så, även om hans eldiga flygdiktning är BRA. För det är den. Den ljusa kraften i oss, människan som Guds avbild, exemplifierad i text av den helgonlike Exupéry, hade kunnat kompletteras på Arlandas flygledartorn med stark flygpoesi av en konstnär som personifierade det diaboliska, det syndfulla och fallna och farliga.Om man vet, när man idag ser det ljusa och mörka tornet på Arlanda, att det fascistoida i oss i stället är bokstavligen bortlyft ur gestaltningen – då blir tornet i nuvarande skick kanske en konstnärlig utsaga om vad vi inte vill prata om, inte vill se, om den förbjudna texten. I tomrummet skulle vi kanske ha behövt den förkastliga människans drömmar, klart utsagda, för att se dubbelheten i vår djärvhet och längtan för vad den är.Men. Nu är det bara Exupérys som står där, skriven på flygledartornets vägg, nästan omärklig och fragmentariskt gåtfull.Vi ser den varje gång vi flyger till eller från Arlanda, utan att veta att vi ser den. I centrum av modernitetens offentliga logistiska rum, flygplatsen, står de två tornen där som bärare av ett slags hemlig skrift, som det oåtkomliga svaret på en evig fråga: Vilka är vi, vi som flyger och drömmer om att flyga? Maria Küchen, författare och kritiker

Finns det en tro som förenar naturvetenskapen med religionen? Helena Granström reflekterar över religiös ateism och tron bakom varje sökande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017-06-05.”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.””Nä”, säger ateisten. ”Så var det inte alls. Faktum är att allting tog sin början i en singularitet för 13,8 miljarder år sedan; strax efter sin födelse utgjordes universum av ett extremt tätt och varmt område, som expanderade ofantligt snabbt, och därigenom gav upphov till det vi idag känner som tid och rum.”Givet att man läser dem båda bokstavligt, är det uppenbart att det finns en konflikt mellan naturvetenskapens och kristendomens skapelseberättelser. Låt vara att berättelsen om kosmos födelse i en ursmäll, en Big Bang, har klart mytologiska kvalitéer, och faktiskt ursprungligen formulerades av en fysiker som också var katolsk präst – faktum kvarstår att när det gäller sakförhållanden låter sig vetenskap och religion svårligen förenas.Universums uppkomst utgör, tillsammans med frågor om livets och människans ursprung, den kanske tydligaste konfliktytan mellan naturvetenskapen och framförallt de monoteistiska religionerna.Motsättningarna tycks också ha skärpts under senare år – delvis genom vad som kan tyckas vara ökade politiska och vetenskapliga anspråk från religiöst håll, men också genom den polemiska attityden hos inflytelserika ateister som Richard Dawkins.I ett sådant läge är en röst som Philip Claytons välgörande. I boken ”Religion och naturvetenskap”, som utkom på svenska våren 2017, presenterar han potentiella konflikter mellan vetenskap och tro, och hur de skulle kunna lösas. Inför mötet med naturvetenskapens resultat står, menar Clayton, flera vägar öppna för religionen. En är förstås att avvisa vetenskapen, och försöka övervinna den på dess egen arena; på detta är den påstått vetenskapliga teorin om så kallad intelligent design ett tydligt exempel.En motsatt väg skulle vara att ödmjukt revidera sin tro utifrån forskningsläget; att bibehålla de delar som är förenliga med nya vetenskapliga rön, och att i övrigt välja en metaforisk tolkning av de religiösa myterna. Kanske kan skapandet av världen på sju dagar förstås som en grov kronologi? Kanske sker evolutionen precis som i Darwins teorier, men osynligt vägledd av en gudomlig hand?Men möjligen är sakfrågorna överhuvudtaget inte det mest väsentliga, tycks Clayton anse: När man klär av religionens dess vetenskapliga anspråk, finner man en kärna som är mer angelägen än dessa. Denna religionens märg är på intet sätt oförenlig med den moderna vetenskapens resultat, utan utgör ett komplement, som kan tillhandahålla redskap för att tänka kring de frågor som vetenskapen lämnar obesvarade.En liknande distinktion görs i vad som kom att bli filosofen Ronald Dworkins sista bok, utgiven på svenska år 2014, med titeln ”Religion utan Gud”. Hur en religiös tradition framställer sakförhållanden eller historiska fakta saknar, menar Dworkin, relation till vilka normer och värderingar den förespråkar: Gud kan ha skapat världen på sju dagar eller inte, men detta har ingen bäring på huruvida man skall älska sin nästa såsom sig själv. Baserat på detta föreslår Dworkin en klart vidare definition av begreppet religion än den konventionella:Religion är övertygelsen om att det spelar roll hur en människa lever sitt liv, och att världen besitter skönhet och ett inneboende värde.Den konflikt Clayton hanterar är med Dworkins språkbruk, snarare än en motsättning mellan religion och vetenskap, en motsättning mellan teister och ateister; mellan dem som tror på gud, och dem som inte gör det. Särskilt akut är konflikten mellan teisterna, och de så kallade naturalister som är övertygade om vetenskapens förmåga att omfatta allt. Dworkins begreppsförståelse hjälper oss att se det fundamentala skikt av tro som ligger dolt under religionens vetenskapliga anspråk.Men ännu mer intressant är att den blottlägger ett skikt av tro också under vetenskapens vetenskapliga anspråk; vad Dworkin kallar religiös ateism. Det handlar om tron att universum i sin helhet är begripligt, och således möjligt att beskriva i termer av en slutgiltig, allomfattande teori; en tro som ofta beledsagas av övertygelsen att denna teori också kommer att, i någon bemärkelse, vara vacker.Att som Dworkin kalla de övertygelser som driver naturvetenskaplig forskning religiösa, innebär inte att likställa vetenskapen med vilken tro som helst. Snarare är det att hävda att den uppfattning om världen som gör vetenskapen begriplig i sista instans inte är möjlig att belägga med den vetenskapliga metodens hjälp: Det finns inget vetenskapligt faktum som inte kräver någon form av utomvetenskapligt antagande för att vara meningsfullt, om det så bara är antagandet att det är möjligt för människan att förstå sin omvärld.Den religiösa ateismen utgör, menar Dworkin, motivation för det sökande som just nu pågår efter en fysikalisk teori som förenar kvantmekanikens beskrivning av det allra minsta, med relativitetsteorins beskrivning av det allra största. Av denna teori förväntar sig forskarna inte enbart korrekta förutsägelser av observationer och experimentresultat, utan dessutom att den skall vara koncis och matematiskt elegant; med andra ord, vacker. Denna fysikens estetik, som för Dworkin alltså är ett exempel på religiös ateism, har länge utgjort en kompass för forskningen, och inte sällan väglett valet mellan två potentiellt riktiga teoribyggen: Det är den som får oss att vilja tro på E=mc^2, men också den som får somliga att tveka inför strängteorins komplicerade approximationer eller den skenbart godtyckliga partikelkatalogen i partikelfysikens standardmodell. Hur skönhet skall förstås i det här sammanhanget är dock inte uppenbart:Symmetri framhålls ofta som centralt, men att något är symmetriskt innebär inte med nödvändighet att det är vackert, inte heller inom matematiken.I den fysiska världen är detta uppenbart: Vi tilltalas av det ansikte som ser likadant ut i en spegel som när det betraktas direkt, men tycker knappast bättre om en öken, där utsikten är densamma i alla riktningar, än ett varierat skogslandskap.Låt oss då anta att vi en dag, i enlighet med många vetenskapsutövares förhoppningar, finner en vacker och matematiskt konsistent teori som tycks beskriva verkligheten fullständigt. Hur kan vi då vara säkra på att det är den enda möjliga? Det är få teorier som har förmågan att producera argument för sin egen giltighet.Att hantera de frågor som ligger utanför teoriernas räckvidd är en utmaning som såväl naturvetenskapen som religionen har levt med länge:Liksom kyrkofadern Augustinus en gång hävdade att Gud själv skapade tiden, och att frågan om vad som kom före Gud således är nonsens, har frågan på vad som kom före universum under lång tid besvarats med att det var först i Big Bang som den dimension vi kallar tid uppstod.Först på senare år, då teorier om så kallad evig inflation där lokala universa ständigt uppstår i olika delar av rymden, har denna förklaring kommit att ifrågasättas – vilket egentligen bara innebär en förflyttning av problematiken, för vad var det då som satte igång inflationen? Att föreställa sig ett vetenskapligt experiment som kan ge svar på den frågan är svårt – kanske lika svårt som att tänka sig ett som kan påvisa existensen av en allsmäktig gud.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik LitteraturPhilip Clayton: Naturvetenskap och religion. Översättning Christoffer Skogholt. Dialogos förlag, 2017.Ronald Dworkin: Religion utan Gud. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos förlag, 2014.

Den italienska 1300-talsförfattaren Francesco Petrarca levde i en brytningstid, med en fot i medeltiden och en i renässansen. Latinforskaren Anna Blennow följer honom under några av hans många resor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-06-08.”Jag befinner mig mycket långt från alla böcker för tillfället, och det är mitt enda bekymmer på den här resan.” Orden är Francesco Petrarcas, hämtade ur ett brev till en vän som frågat om var Thule egentligen låg, platsen som utpekades av antika författare som världens ände. Petrarca beklagar att han inte kan svara utförligt, eftersom han är på resande fot och inte omges av de böcker han brukar samtala med. Och eftersom ingen talar latin där han befinner sig, har han inte ens någon att prata med: ”Mitt enda sällskap är mitt minne”, skriver han. Året är 1337.Brevet ingår i boken ”Överallt främling”, åtta brev av Petrarca på temat resor, nyöversatta från latin till svenska av Lars-Håkan Svensson. Petrarcas latin kan vara invecklat och en aning uppstyltat, men Svenssons översättning är elegant och lättläst. Bokens titel anspelar på de latinska ord, peregrinus ubique, som Petrarca använder för att beskriva sig själv. Alltsedan familjens tidiga exil från Florens, följd av uppväxt i Avignon och vistelser i bland annat Bologna, Vaucluse och Parma, hade han en känsla av att varken höra hemma i tid eller rum. ”Jag har till och med rest mer än Odysseus”, skriver han.Petrarca föddes 1304, och är främst känd för sin italienska poesi och sin sonettkonst, men han författade under sitt 70-åriga liv också en hel del på latin, inklusive en mängd brev till vänner och bekanta. Han var djupt influerad av den klassiska antiken, och på alla resor han företog var det först och främst det förgångna han sökte. Många resor hade som mål att spåra upp antika handskrifter i bibliotek och arkiv, som länge fallit i glömska men som nu, under den begynnande renässansen, skulle återfinnas, beundras och noggrant kopieras.Petrarca ses ofta som en av de första humanisterna. Men tydliga gränsdragningar mellan epoker är bedrägliga i övergångsperioder som 1300-talet. Petrarca är snarare ett slags tvehövdad Janus-gestalt med ansiktet vänt både mot medeltiden och den stundande renässansen. Samtidigt är han i resebreven märkligt frånvarande i sin egen samtid. Detaljerade beskrivningar av 1300-talets Europa skymtar sporadiskt. Petrarca befinner sig oftast någon helt annanstans: i böckerna och i historien.Och det var Petrarca som i Verona 1345 hittade en handskrift med Ciceros sedan länge förlorade brev, något som skulle inspirera honom att själv samla sin korrespondens enligt antikt mönster. Nu kunde han som den förste på sekler läsa Ciceros brev till Atticus, Brutus och Quintus. Han blev djupt besviken. Hur kunde Cicero, som han föreställt sig som en upphöjd, vis filosof, blotta så mycket tvivel och tvekan i sina brev?Också på det praktiska planet vållade fyndet problem i denna tid före boktryckarkonstens revolution. Petrarca skrev själv av de omfångsrika brevvolymerna, eftersom han hyste en ständig misstro mot samtidens senfärdiga kopister. I ett brev till poeten Boccaccio beklagar han att det gått tio år sedan han utlovade ett exemplar av sin senaste bok till en vän, men att han ännu inte fått den kopierad. En kopia av Iliaden som han får med posten måste han först skriva av och sedan returnera till avsändaren.Petrarcas nära förhållande till antiken genomsyrar brevet till mecenaten och vännen Giovanni Colonna, där han erinrar sig deras gemensamma vandringar i Rom. ”Vi strövade tillsammans runt i denna stora stad som i förhållande till sin utsträckning förefaller folktom”, skriver han. 1300-talets Rom måste ha varit en ödslig syn. Påven residerade i Avignon och i Rom rasade maktstrider mellan adelssläkter, som omvandlat de antika monumenten till fästningar medan staden förföll. Roms alltför stora antika kostym föll samman runt den lilla återstoden av liv i staden. Giovanni Colonna tillhörde just en av dessa släkter, som nyligen byggt in sig i Augustus mausoleum.Men Rom självt är knappast synligt i Petrarcas beskrivning, trots att han redogör för varje steg han tar: ”Här tog sig Remus över muren – här störtade sig Lucretia på svärdet – här triumferade Caesar.” Det låter som om Petrarca läser ur en historiebok snarare än beskriver verkligheten, vilket är typiskt för medeltidens anekdotiska topografi – vilken ruin som helst kan bli bärare av de antika historierna, som alltmer förvandlas till legender. Kontakten med antiken hade nu ovillkorligen brutits, såväl fysiskt som kunskapsmässigt. ”Vem är nuförtiden okunnigare om romersk historia än romerska medborgare? Ingenstans vet man mindre om Rom än i Rom,” klagar Petrarca.Men plötsligt bränner närvaron till när han påminner vännen om hur de ofta brukade stanna till vid Diocletianus termer, trötta efter sina vandringar. Där klättrade de upp på de höga ruinvalven i det jättelika antika badhuset, och luften var frisk och sikten fri. Men istället för att begrunda och beskriva utsikten över 1300-talsstaden, försjunker de genast i historiska drömmerier. Renässansens noggranna måttstudium av antikens fysiska lämningar är ännu inte här. Blicken vänds inåt, bortåt.Det berömda brevet till Petrarcas biktfader Dionigi erbjuder också ett ögonblick av direktkontakt. Han skriver: ”Idag besteg jag, enbart av lust att se en plats berömd för sin exceptionella höjd, traktens högsta berg.” Berget är franska Mont Ventoux, antikens Mons Ventosus, ”det blåsiga berget”. För stunden glömsk av historia bestämmer han sig för att tillsammans med sin bror bestiga berget som han så ofta sett på avstånd under uppväxten i Avignon. Den mödosamma vandringen, den lätta luften och den vida utblicken på bergets topp gör Petrarca bedövad av sinnesupplevelse: molnen långt därnere, Italiens himmel långt därborta.Men så slås han av existentiella betänkligheter, och plågas av det förgångnas felsteg och framtidens ovisshet. Och Petrarca söker svar där han brukar – i en bok som han bär med sig. Han hade lämnat överflödiga persedlar hos en herde halvvägs upp på berget, men kopian av Augustinus ”Bekännelser” var för viktig för att vara utan. I boken beskriver Augustinus hur han i ett centralt ögonblick slår upp Bibeln på måfå, och finner de vägledande orden för sin religiösa omvändelse. Och tusen år senare söker Petrarca efter råd genom att slå upp Augustinus bok. Och han hittar dessa ord: ”Men människorna går ut för att förundras över bergstoppar … sig själva lämnar de.” Omvärlden och samtiden försvinner åter. Petrarca besteg berget med renässansens upptäckarlust, men nedstigningen blir ett återfall i medeltidens tankevärld, där verkligheten blott är allegori för det andliga, och svaren finns i det inre, inte i det yttre.Är det verkligen resebrev som Petrarca skriver? Han förflyttar sig visserligen i geografin, till Paris, Aachen, Köln. Men hans verklighet består av böcker, tankar och förgångenhet. ”En lång resa berövar oss den tröst som böckerna ger”, skriver han. Ständigt längtar han till sitt bibliotek, och det är till böckerna hans tanke alltid vandrar, vad han än upplever. Och hur var det nu med frågan om Thule? Petrarca svarar: ”Låt oss inte lägga ner för mycket möda på att söka denna plats som vi kanske skulle vilja lämna så fort vi hittade den.”Anna Blennow, doktor i latin och skribent LitteraturFrancesco Petrarca: Överallt främling – åtta brev om resor. Översättning Lars-Håkan Svensson. Bokförlaget Faethon, 2017.

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger. Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965 skriver hon de fyra romanerna om Pella, tre om den buttra Fredrike och hennes krets, och så den märkliga barndomsbiografin ”Boken om Agnes”, 1963. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu alltså lever ett rikt liv under klassikerhyllan, under radarn, och älskas hett i hemlighet. Hon går som ett mycel genom bibiotek och antikvariat. Varhelst du minst anar det kan du hitta en läsare flaskmatad med Pella-sentenser. De sitter som slaktstämplar, går aldrig ur. Den som först kom ut ur garderoben som Pella-beroende var Gun-Britt Sundström, ett stilistiskt barn av Sören Kirkegaard – och Claque. Anna-Lisa Wärnlöf – född 1911, död 1987 – var som mest verksam under det tidiga sextiotalet, samtida med miljonprogrammet. Hennes ton gycklar med det andliga rivningsraseriet, den snabba nivelleringen i demokratins namn; en estetisk protest besläktad med Olle Adolphsons visor. Hos Claque finns samma ironiska melankoli, och sinne för ordens poesi. Hos Olle var det "nedisad Volvo med släp", och "kokt kummel med äggsås". Anna-Lisa har samma blick för det konkreta. Majorskan sitter i skymningen och "njuter av att ha två tummar", Pella kräks i duffelkragen vid tanken på att trassla till altaret i tolv meter organza. I fyrtio år övade hon sig som kåsör i Svenska Dagbladet, uppskattad men skygg. På fyrtio år satte hon inte sin fot på redaktionen. Men lilla Pella och farmor Majorskan och tant Signhild levde redan och verkade för fullt i tidningen när Wärnlöf romandebuterade med ”Pellas bok” 1958. När jag mötte Pella i början av sjuttiotalet var de här böckerna bara tio-femton år gamla, ändå speglade de en försvunnen värld, med exotiska inslag av flickskolor, hembiträden och bostadsbrist. Och spridda skurar av borgerlig bildning, som om det hade varit något fullt normalt och ingenting att oroa sig över. Pella själv läste böcker av Proust, Dickens och Cora Sandel – och hon gjorde det med ett självklart välbehag, utan känslor av skam. Detta var inte förenligt med min tonårskultur i början av sjuttiotalet, som utspelade sig i en atmosfär av V-jeans, tristess och symfonisk rock. Om jag hade velat spegla den atmosfären i litteratur så gav Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren utmärkta möjligheter, i ungdomsromanens guldålder. Men böckerna om Pella ägnar sig inte bara åt spegling, utan gläntar på kommande liv. De kan man – till stora delar – läsa om, och växa med. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonåringens världsbild möta riktigt gamla människors, och mycket små barns. En åtta månaders baby kan vara en stark personlighet hos Claque, som kan väcka dina antipatier också. Att föräldrar och barn, särskilt mödrar och barn, inte självklart finner varandra är en del av Claqueböckernas tidlösa innehåll. Och oavsett ålder får alla inblandade behålla sin integritet – och sina passioner. Passion kan uttryckas av också av det lilla barnet. Som i ”Boken om Agnes”, när småflickorna har skiljts åt och katastrofen ligger i öppen dager. Om hjärtat är krossat spelar det ingen roll om man är sex eller sextio år. Så här uttrycker sig den lilla Anna-Lisa: "Jag var Agneslös, och inte mer med det. Hur gör man när man hänger sig? Jag hade en pilbåge. Kanalen." Humor kan vara hjärtskärande, om den paras med livsinsikt. Att våra personligheter är så oföränderliga, att vi liknar oss själva som barn, är också en drabbande insikt. Inte särskilt behaglig. Det borde vi tänka lite mer på i vår tid, när vi vuxna är så stressade att vi inte står ut med att se barnen ha tråkigt. Eller ens tanken på att de har tråkigt! Hur de egentligen har det orkar vi inte ta reda på. Läste nyss en rubrik om att folk minutplanerar barnkalasen för att för död och pina inte riskera att barnen ser sin egen leda i vitögat. Vad skulle inte Claque kunna ha gjort av det ämnet? Vissa ämnen har hon klokt avstått ifrån – sexualiteten till exempel. Det bidrar till den goda tidlösheten. Erotiken uttrycks mer genom längtan och bilder som man inte glömmer: som Älskar du mig? sa Ulf Jacob. Obetydligt, sa jag, och tänderna mjuknade i min mun. Jag kan inte minnas att jag saknade explicit erotik – den fanns ju att tillgå överallt annars, för den som var läskunnig. Nej, Pella tillfredsställde andra behov. De två avgörande var den moralfilosofiska diskussionen, och stilens narkomani. Anna-Lisa Wärnlöfs stil är beroendeframkallande. Och smittsam. En pretentiös hållning ser jag automatiskt som "ett öde stort som en mössa". Att det inte är min egen bild ha jag glömt för länge sedan. Men ingen når Claques avvägda blandning av under- och överdrifter, och utförda aforismer, som kan rymma en världsbild: "Om ett barn ber om ett snöre, avfärda det inte med en kyss. Ge det ett snöre". Punktens placering är också viktig. Den surt förvärvade slutsatsens markering. Ge det ett snöre. Claque strör gärna ut små hälsningar till egna inspirationskällor. Den märkligaste möter vi i Pellas andra bok, där hon just har blivit kär i Ulf Jacob. På artonårsdagen ger han henne en nött gammal bok: "Läs den tös, du får den. Den är skriven för sådana som du och jag." Den repliken är lömsk, riktad till intellektuella flickstackare med garden nere – den går via trosorna, kan man säga. Men om man ska sublimera den boken får man jobba duktigt. Boken är ”En drömmares dagbok”, av den schweiziske artonhundratalsförfattaren Henri Frederic Amiel. Det blir en ganska rolig effekt när Pella och Ulf Jacob står och smusslar med Amiel, samtidigt som deras kompisar diggar Sinatra och Bill Haley på skivspelaren i rummet intill. Amiels ”En drömmares dagbok” blev på sin tid kult bland hyperkänsliga esteter i hela Europa, kärleksfullt översatt av en av den svenska litteraturens mest ömhudade kritiker, nämligen Klara Johanson; hon som recenserade allt, som inte kunde låta bli att recensera solnedgången. Ett nytt drama varje kväl. Klara Johansons andra stora idol var för övrigt Fredrika Bremer, vars spetsprydliga feminism viftar fram överallt i Pellas farmor Majorskans referenser. Klara Johanson är en av Claques viktiga förebilder bland estetiska ironiker – Oscar Wilde en annan – och så förstås Cora Sandel och Marcel Proust. Anna-Lisa Wärnlöf bakar också Madeleinekakor, med kärlek och smör, och psykiska trauman. En bild som återkommer i flera av böckerna, troligen självupplevd, är när några några clowner fallit i vattnet, och människorna på stranden skrattar av hjärtans lust, men tystnar när en av clownerna bärs bort, drunknad. Barnet grips av en förlamande ödslighet, identiteten brister. Som det står i ”Boken om Agnes”: "Det slog mig att jag kanske inte var någon liten flicka. Kanske var jag en pojke. Kanske var jag ett troll eller möjligen något slags djur." Det är det som alla Claques texter handlar om. Att skrapa ihop de spridda bitarna av sig själv, till ett slags mönster. Ulrika Knutson, journalist och författare Anna Lisa Wärnlöfs bibliografi Kåserier1949 Mans gamman (Bonnier)1954 För läsarens skull (Rabén & Sjögren/Vi, under signaturen Claque)1957 Om Ni behagar (Bonnier, under signaturen Claque)1958 Skaffa julgran (Bonnier, under signaturen Claque)Ungdomsböcker1958 Pellas bok (Svensk läraretidning)1959 Pellas andra bok1960 Pella i praktiken1961 Pojken en trappa upp1962 Fredrikes barn1963 Boken om Agnes1964 Ingkvist1965 Lennerboms: den fjärde boken om PellaÖvrigt"En diktare, en prins och Aldebaran". I: Något att lära av varandra (Relationskonsult, 1974)ÖversättningarElisabeth Janet Gray: Tomi i Tokyo (The cheerful heart) (Svensk läraretidning, 1962)Margaretha Shemin: De små ryttarna (The little riders) (Svensk läraretidning, 1965)Elaine L. Konigsburg: Jennifer och jag (Jennifer, Hecate, Macbeth, William McKinley, and me, Elizabeth) (Svensk läraretidning, 1968)Källa: Wikipedia

I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-12.–Lyd inte i förväg.–Håll yrkesetiken högt.–Akta dig för paramilitärer.När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolornaReferenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra. Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen?Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen.Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda.Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss...Utöver humanistiska värderingar och klarsynthet behöver vi förmåga, civilkurage och självförtroende nog att tänka och handla självständigt. I en stor studie intervjuade de båda forskarna Samuel Oliner och Pearl Oliner hundratals personer som räddat judar under andra världskriget. De visade att många som ingriper och hjälper andra har gemensamma drag: stark medkänsla och förmåga att känna samhörighet med alla sorters människor, ansvarskänsla, känsla för rättvisa och förmåga att se hur de själva kan påverka. De hade vuxit upp med föräldrar som agerat goda förebilder och framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna hade resonerat kring rätt och fel, sällan eller aldrig straffat sina barn och uppmärksammat dem på vad som händer i omvärlden och på de orättvisor som drabbade vissa grupper av människor.Allt detta går att åstadkomma också inom skolans ramar. Filosofen Stephen Law har i boken ”The war for childrens minds” visat hur man kan lära barn självständigt tänkande och handlade genom att i gruppdiskussioner träna sådant som att avslöja och ifrågasätta det som tas för givet, upptäcka och diagnosticera felaktiga slutledningar, uttrycka åsikter klart och koncist, se saker ur andras synvinkel och ifrågasätta sina egna känslor eller det rätta i att agera utifrån dem. Socialpsykologen Ervin Staub har i sin tur gjort en rad experiment som visar på betydelsen av foten-i-dörren-fenomenet. Den som en gång börjat hjälpa andra fortsätter. Får vi alltså, genom skolan eller arbetsplatsen, smak för att förbättra livet för andra så är chansen mycket stor att vi sedan fortsätter av egen kraft.Timothy Snyders pamflett påminner mig om en annan professors skrift, statsvetaren Gene Sharps ”From dictatorship to democracy”, där han med utgångspunkt i ett helt livs forskning om totalitära system, motstånd och icke-våld beskriver hur man bäst kan omvandla en diktatur till en demokrati. Liksom Snyder kombinerar han, på det mest sympatiska vis, djupa och vida kunskaper i historia med ett humanistiskt patos och ett uppfordrande tilltal.Gene Sharps bok skrevs på efterfrågan av dissidenter i Burma på 90-talet men eftersom Sharp inte kände till de specifika omständigheterna just där, skrev han en så allmänt hållen bok att den kommit att användas i många, vitt skilda, länder sedan dess. Gene Sharp förklarar att användning av våld är att möta övermakten där den är som starkast, och därmed riskera stora förluster till ingen nytta, eller i värsta fall med ännu större repression som följd. Skulle man trots allt vinna är våldet sedan ofta inbyggt också i den nya maktens regim. Underminera i stället makten genom aktivism, uppbyggnad av alternativa, demokratiska organisationer, civil olydnad och samarbete med andra olydiga och planera maktskiftet noga, uppmuntrar Sharp. Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss, att se andra i ögonen och visa välvilja, att uppmuntra andra som kanske är modigare eller att bära en symbol för motstånd på sina kläder.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som skerHistoria är ett viktigt ämne – men den tro som finns på historiekunskaper i sig som frälsning från förtryck, krig, folkmord eller odemokratiskt styre är felaktig. Inte ens historieprofessorn Timothy Snyder själv tycks ha kunnat dra nytta av sina kunskaper när det verkligen gällde. I baksidestexten till hans bok kan man läsa att han var övertygad om att USA skulle välja Hillary Clinton till president. Han missade alltså de tecken som pekade åt ett annat håll. Kanske på grund av önsketänkande. Vi människor är ju inte rationella, vi gör oss själva blinda för saker vi inte vill se. Det gäller historieprofessorer såväl som alla andra.Det går alldeles utmärkt att tänka sig en människa helt utan kunskaper i historia, som utifrån humanistiska värderingar, uppövad handlingsförmåga och kunskaper i psykologi framgångsrikt tar upp kampen mot förtryck och våld. Det går lika bra att föreställa sig en spränglärd historieprofessor som missar att agera när det verkligen gäller.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som sker och lär oss förstå hur det mänskliga psyket fungerar, och i alla tider har fungerat under tryck från auktoritära eller suggestiva och antidemokratiska ledare; då vi kommer i nya och okända situationer eller då vi hamnar i sammanslutningar som utvecklar ett starkt och destruktivt grupptänkande. Allra viktigast är den historia som ger oss exempel på hur man framgångsrikt kan göra motstånd och hjälpa utsatta medmänniskor. Bara så blir historiekunskaper ett skydd mot de krafter som vill underminera demokratin.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare LitteraturTimothy Snyder, Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag 2017Gene Sharp From dictatorship to democracy, Serpents tale 2011 (först publicerad 1993)Samuel P Oliner, Pearl M Oliner, The altruistic personality. Rescuers of jews in nazi Europe, The free press, 1988Stephen Lwa, The war for childrens minds, Routledge 2006Ervin Staub, The psychology of good and evil, Cambridge University press 2006

Var finns kvinnan ägg? Hjälper bruna bönor potensen? Frågan om livets uppkomst har lett till många spännande teorier, konstaterar Fredrik Sjöberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-09-05.Biologen och rabulisten Bengt Lidforss berättade en gång om ett samtal med Strindberg, om befruktningens mysterier. Det var i Berlin på 1890-talet, på den tiden de och andra av deras kaliber söp skallen av sig på stamkrogen Zum schwarzen Ferkel, den svarta grisen. I essän ”Strindberg som naturforskare” skriver sålunda Lidforss:”Han lutade sig fram över bordet och sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning:Ja – och kvinnan! Tänk, när vi börja avslöja henne på allvar! Hur tror du att det är beställt med hennes ägg? Har du sett ett kvinnoägg? Nej! Jag? Nej! Men Buffon, som var en jävla man, har funnit befruktade kvinnoägg i hannarnas sädesledare! Har du mod att tänka ut tanken? Det är mannen som lägger äggen och kvinnan är fågelboet! Hon kan ersättas, undanskaffas! Det gäller blott att hålla en konstant temperatur av 37 grader och bereda ett lämpligt näringsfluidum. Och så är mannen emanciperad! Fullständigt!”Ja, Strindberg hade en enastående förmåga att vara efter sin tid. I slutet av 1800-talet var mysteriet redan löst. Man visste hur befruktningen fungerade, låt vara att själva genetiken ännu var okänd. Men det hade tagit förvånansvärt lång tid. Bara några decennier tidigare hade Strindbergs teorier kunnat passera som tänkvärda. I århundraden hade forskarna famlat i blindo.Hur blir egentligen barn till? Varifrån kommer de? Ingen visste. Jo, alla visste såklart var de brukade dyka upp, och att sex mellan en man och en kvinna på ett eller annat sätt hade med saken att göra. Men sen var det stopp. Förresten var man inte alltid helt säker på att det räckte med en man; bland ursprungsfolken i Sydamerika fanns de som ansåg att en havande kvinna gjorde bäst i att ligga med så många män hon bara orkade, ända fram till nedkomsten, helst män med olika begåvning – en bra jägare, en bra historieberättare, en bra älskare och så vidare. Tanken var att barnet byggdes på undan för undan, ungefär som en snöboll.I den gamla världen var man inte mycket klokare; författaren Edward Dolnick berättar i boken ”The Seeds of life” historien om hur en kvinna i Grenoble, på 1600-talet, födde ett gossebarn vilket var trevligt men ändå lite dumt eftersom hennes man vid det laget hade varit utomlands i fyra år. Otrohet bestraffade hårt, och här fanns dessutom pengar med i spelet; den bortreste mannen var mycket förmögen. Saken hamnade i domstol. Och kvinnan vann målet – pojken fick ärva pengarna – tack vare en färgstark historia om att hon hade legat med sin make i en dröm som var så verklighetstrogen att hon blev med barn.På den tiden var det heller inte ovanligt att en kvinna som hade råkat bli gravid på bygden, ägnade sig åt att stirra på ett porträtt föreställande sin äkta man, dagar i sträck, för det kunde vem som helst räkna ut, att det var så det gick till när ett barn kom att likna sin far. Alla visste ju att modern till ett harmynt barn hade sett en hare. Och redan Aristoteles var för sin del säker på att en man i gott skick, med torrt krut i torpeden, eller vad det nu hette på hans tid, välsignade sin hustru med söner, medan män som i något avseende var undermåliga eller tillfälligt försvagade fick hålla till godo med döttrar. Hur skulle det annars gå till?Studier av könsorganen hjälpte inte heller. Den medicinska vetenskapens fader, Hippokrates, begrep visserligen att mannens testiklar antagligen hörde till pjäsen, men skapade ingen större klarhet med sin teori om att säd från höger testikel gav upphov till söner, medan döttrarnas ursprung var den vänstra.Sådär höll de på, långt in i modern tid. När den vetenskapliga revolutionens hjältar, Copernicus, Newton och de andra, lyckas klarlägga fysikens lagar, står kunskapen om vår egen fortplantning och stampar på samma fläck. Det enda man var helt överens om var att Gud hade hittat på alltihop. Resten var öppet för spekulation. Så sent som på 1670-talet fanns exempelvis de som på fullt allvar trodde att mannens organ vid själva erektionen fylldes av luft, ungefär som en flärpa, en sån där papperstuta som förekommer på barnkalas, och att väderdrivande födoämnen som bruna bönor därför kunde rekommenderas i samband med sex.Och när man vid samma tid upptäckte att sädesvätskan var full av pyttesmå sprattlande spermier, enades vetenskapsmännen om att detta var fråga om helt ointressanta parasiter. Med hjälp det nyligen uppfunna mikroskopet hade man fått syn på mängder av maskar och annan ohyra, så slutsatsen låg nära till hands. Att spermierna skulle ha med befruktningen att göra, det trodde man inte. Möjligen indirekt, genom att vispa den värdefulla vätskan med sina svansar, så att den inte koagulerade.Tidigt formerade sig forskarna i två rivaliserande läger. Dels de som trodde att kvinnan bidrog mest när ett barn blev till, dels de som likt senare Strindberg tänkte sig henne mera som en blomkruka där mannen sådde ett frö som i princip innehöll en komplett människa, låt vara i mikroformat. Grälet pågick ända in på 1800-talet, och alla var i någon mening styrda av den store glädjedödaren Augustinus; hans tröttsamma tankar om att allt som har med lust att göra är syndigt.Edward Dolnick berättar hela denna historia, från urtiden fram till de cellbiologiska genombrotten vid mitten av 1800-talet, när allt slutligen föll på plats, och man kan läsa boken som ett stycke underhållande vetenskapshistoria, men under ytan finns också annat. Reflektioner som pekar mera framåt.Att det tog så lång tid berodde inte i första hand på att man saknade mikroskop och andra tekniska förutsättningar; anledningen var mera själva tänkandet. Man kan inte utforska det man inte kan föreställa sig, och i det här fallet kunde ingen tänka sig en värld utan Gud. Den saken var inget problem för Newton; han kunde revolutionera fysiken utan att ge upp sin tro på en gudomlig plan, och likadant var det som bekant med Linné. De ordnade och räknade, utan att bekymra sig om var allt kom ifrån. Det visste de ju redan.Den inställningen visade sig vara ohållbar i frågan om sex och fortplantning. Legenden om Gud blockerade bara. Det är först med Darwins ”Om arternas uppkomst” – 1859 – som tänkandet blir tillräckligt fritt, och när sedan den digitala och genetiska informationsöverföringen långt senare blev intellektuellt allmängods, försvann de sista hindren för en sann bild av barnens tillblivelse.Men kanske är vi tillbaka på ruta ett. Det finns ett vetenskapligt problem i dag som på många sätt liknar den gamla frågan om befruktningen, ett mysterium som väldigt många forskare sysslar med och skriver lärda böcker om – frågan om vårt medvetande.Hur blir egentligen tankar till? Var kommer de ifrån? Ingen vet. Eller jo, alla vet förstås i vilken kroppsdel de dyker upp, och att evolutionen på ett eller annat sätt har med saken att göra. Men sen är det stopp.Om något blockerar förståelsen, och i så fall vad, vet ingen. Men teorierna är många och fantasifulla. Det finns till och med de som tror att våra idéer är en sorts immateriella parasiter, och vi bara värddjur. Fast det där tror jag inte på. Men ändå, också misslyckade hypoteser kan vara tänkvärda, och vad som är användbart vet man inte förrän efteråt. Vilket påminner mig om att jag är lite hungrig. Jag tror det får bli bruna bönor i dag.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturEdward Dolnick: The Seeds of life – From Aristotle to da Vinci, From Sharks' Teeth to Frogs' Pants, the Long Strange Quest to Discover Where Babies Come From. Basic books, 2017.

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-11-22.Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vad kan ett bättre liv innebära? Vad bör jag önska och begära? Dessa frågor är nödvändiga att besvara för att vara autentisk, det vill säga sann mot sig själv och sina värderingar. Enligt filosofen Charles Taylor, har vi alla ett unikt sätt att vara människa på. Det är så vi ska leva; inte som en blek kopia av någon annan. Annars går vi miste om innebörden av att vara människa för just oss själva; meningen med vårt liv. Ytterst handlar det om vår förmåga att påverka vår egen, andras och samhällets utveckling från vår personliga förståelsehorisont och sociala position.Mitt svar på vem jag är överensstämmer på ett kusligt sätt med sociologen Luc Boltanski och ekonomen Eve Chiapellos beskrivning av den ”den stora människan” i deras bok ”Den nya kapitalistiska andan”. Jag är aktiv, kreativ och oberoende. Jag är med andra ord en person med egenskaper som är önskvärda i dagens kapitalistiska samhälle, eftersom de går att tjäna pengar på. Som ett barn av min tid har jag också utvecklat vad sociologen Zygmunt Bauman kallar en konsumtionsestetik. Jag har hellre tretton par högklackade skor än 100 000 kronor på banken. Man skulle också kunna säga att jag har övergett värden som förnuft, arbete och framsteg, till fördel för fantasi, skapande och närvaro, vilket sociologen Michel Maffesoli menar är tidstypiskt. När jag läser den skotske upplysningsfilosofen Adam Smiths bok ”Nationernas välstånd”, som fortfarande går att betrakta som det kapitalistiska samhällets bibel, får jag emellertid klart för mig att jag är förhindrad från att förverkliga mig själv. Jag handlar inte egennyttigt på marknaden, det vill säga på ett sätt som ökar min egen och samhällets rikedom. Smith talar i detta sammanhang om något så märkligt som egenintresset som moralisk princip. Denna idé lär vara anledningen till att Margret Thatcher ständigt bar med sig ”Nationernas välstånd” i sin handväska. För Smith var egenintresse inte detsamma som egoism. Han ansåg inte heller att det var det enda motivet bakom människans handlingar. I motsats till vad många tycks tro stod Smith på de utsatta och fattigas sida när han förespråkade en fri ekonomisk marknad, styrd av ensklida individers egenintresse som likt en osynlig hand skulle skapa samhällelig balans. Bland annat noterade han att en euroepisk bonde hade det betydligt bättre ställt än en afrikansk prins, vilket förklarades med hänvisning till den förändrade politiska ekonomin snarare än ett slags immanent europeisk överlägsenhet. Smith menade alltså inte att det ligger i människans natur att handla egennyttigt. Tvärtom motiveras vi spontant av subjektiva intressen och inte av objektiva intressen som privat rikedom och nationellt välstånd. Egentligen är det bara entreprenören som på ett subjektivt plan motiveras till att lägga pengar på hög eller rättare sagt investera dem i företag. Min skofetischism hade alltså fått ge fått ge vika för mina pengars förökning om jag varit mer av en entreprenör och mindre av en estetiskt lagd statligt anställd. Även jag förstår emellertid det problematiska med den ommedelbara lusttillfredställelsen som iögonfallande konsumtion leder till. Jag menar att Smiths tankar om egenintresset som moralisk princip bör ligga till grund för en ny förståelse av demokrati. I praktiken skulle egenintresset kunna lösa de problem vi idag har med att realisera ett samhälle där alla inte enbart är lika inför lagen, utan också har lika goda förmågor att utveckla och förverkliga sig själva. Jag hittar stöd för min tanke i Smiths bok En teori om moraliska känslor som gavs ut 1759, det vill säga sjutton år före utgivningen av Nationernas välstånd. Hans banbrytande idé är att intresset för det egna inte är en individuell, utan en social process. Det är detta som förklarar att egenintresset är ett moraliskt fenomen som med nödvändighet inkluderar andra och samhället. Människan har ingen aning om hon är vacker, god eller rättfärdig i ensamhet. Det finns ingen spegel som talar om vem hon är eller vem hon borde vara. Placeras hon däremot i samhället förses hon genast med den spegel som behövs; andra människors bemötande och uppfatting om henne. De är alltså våra medmänniskor som ursprungligen formar vår självbild. Egentligen uppstår vårt intresse för våra egenheter först när vi inser att andra påverkar oss, precis som vi påverkar dem. Till en början kan detta intresse vara så intensivt att vi fastnar i oss själva eller i föreställningen om hur andra uppfattar oss, med påföljande känslor av stolthet eller skam. Risken är stor att vi förvandlas till slavar under andra människors önskningar och begär. Det är en farlig väg att vandra, inte minst för den moraliska utvecklingen. Ur ett moraliskt perspektiv finns det knappast något beundransvärt i att hoppa för att någon applåderar om man gör det. Moral handlar istället om att sätta sig över människans nyckfulla impulser. Man måste lära sig konsten att bedöma de egna handlingarna utifrån en opartisk åskådares ståndpunkt, det vill säga att dra slutsatser om sig själv och vem man vill vara från en abstrakt samhällelig position eller rättare sagt från ett slags helhetsperspektiv på en själv som människa. Det är också detta som krävs för att handla egennyttigt. Från detta perspektiv är det kapitalistiska samhället behäftat med vissa problem, vilket Smith var väl medveten om trots att han menade att det inte fanns något bättre alternativ för att realisera ett demokratiskt samhälle. Till exempel menade han att den ökande arbetsdelningen som är nödvändig för social och ekonomisk utveckling resulterat i att större delen av vår tid ägnas åt att förfina en försvinnande liten del av våra mänskliga förmågor. Vi mister därmed en möjlighet att se vår fulla potential som människor. Såväl den personliga försåelsehorisonten som medvetenheten om den egna sociala positionen krymper. I ett kapitalistiskt organiserat samhälle måste därför staten träda in som garant för allmänhetens bildning. Endast så kan glappet mellan den enskilda individen som en människa med själ och den enskilda individen som en specialist utan ande överbryggas, menar Smith. Men vi har ett problem till: Idag har arbetsetiken förvandlats till konsumtionsestetik. Vi speglar inte längre varandra i relation till vår profession, utan i relation till våra konsumtionsvanor. En del av oss riskerar att reduceras till de val av varor vi gör på marknaden och det är främst i denna egenskap som samhället engagerar oss. Vi är vad köper. Eller rättare sagt; valet av varor på en aldrig sinande marknad är den enda friheten vi utövar. Vad skulle hända om vi istället vänder oss mot oss själva med hjälp av andra för att skapa en genensam förståelse för vad som är rätt, riktigt och gott? Det är detta Smith föreslår att vi bör göra genom att motiveras av ett intresse för det egna som är förståleseorienterat, snarare än rent ekonomiskt eller instrumentellt. I Smiths mening innebär egenintresset att låta de moraliska känslorna som uppstår i mötet med andra styra våra handlingar på marknaden. Det är så vi kan skapa en bättre och mer demokratisk värld, utan att överge kapitalismen.Emma Engdahl, sociolog Litteratur:Bauman, Zygmunt (2012) Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen. Göteborg: DaidalosBoltanski, L., Chiapello E ( 2005) The New Spirit of Capitalism, London-New York, VersoMaffesoli, M (1996) The Time of the Tribes:The Decline of Individualism in Mass Society. London: SageSmith, Adam (17 59/2010))The Theory of Moral Sentiments Penguin ClassicsSmith, Adam (1776/1976) An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations. Chicago: Chicago University PressTaylor, C. (1991) The Ethics of Authenticity. Cambridge: Harvard University PressMer info om Adam Smith finns t ex på Ne.se:

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. OBS tar sedvanligt sommarlov från etern – fortsätt följa oss i appen för hängmattekompatibel lyssning!Under sommaren bjuder vi på en massa godingar från arkivet. Bland annat på temat Homeros, med anledning av Christopher Nolans storfilm The Odyssey. Den 1 september är vi tillbaka i radion, då med tre avsnitt i veckan. Glad sommar önskar OBS-redaktionen.

Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss.Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin – och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina.När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds.Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser – ja, hela staden! – nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen.Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade ”negativ kapacitet”. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa.Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa.Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där.Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk.Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg.När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi.I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys ”Hymn to Intellectual Beauty” för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder.När han talade lät det som dikten Sång i ”Howl och andra dikter”, här i översättning av Per Planhammar:Världens tyngd är kärlek.Under ensamhetens börda,under missnöjets börda så är tyngden,tyngden vi bär kärlek.Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, ”nederlagets vrål” som William Carlos Williams skrev i förordet till ”Howl”.I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980:”Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig.”Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen:”Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet.””Ingen vila utan kärlek – ”Jag tänker i Tiergarten:Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia,söker kontakt utan förpliktelser –Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten –Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser:Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island.När han var ung kunde han se timvisarna också.Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav.Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget.När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi.När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon:”I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.”. Vad menade hon? Ginsberg visste.Han gjorde t'ai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken.Min mamma levde elva år till efter operationen.När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa:”Poesin är själens energi, om själen existerar.”Då hör jag plötsligt någon säga:”Du glömde oss.”Så jag tillägger:”Träden är livets energi, och ni existerar.””Danke!” säger träden Yin och Yang, med en och samma röst.Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Neue Slowenische Kunst utropade sig till stat och utfärdade pass. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett kusligt konstprojekt som sprängde gränser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det tidiga 1990-talet var de nya och nygamla statsbildningarnas tid. Sovjetunionen hade upplösts och flera forna sovjetrepubliker förklarat sig självständiga. På Balkan bröt den jugoslaviska federationen samman i uppslitande krig. Ur konflikterna reste sig sju nya stater: Bosnien/Hercegovina, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Slovenien och så småningom också Kosovo.Eller är det åtta? 1992 öppnade i Moskva staten NSK sin första utländska beskickning. NSK står för Neue Slowenische Kunst, ”ny slovensk konst” på tyska, och bildades 1984 av tre slovenska kulturgrupper. Det var teatern Sester Scipion Nasice, bildkonstnärerna i IRWIN och industrisynthbandet Laibach. Dessa sades vara kollektivet NSKs religiösa, kulturellt-historiska samt ideologiska avdelning. Sju år efter sitt bildande tog så NSK steget att utropa sig till stat.Som konstprojekt är det inte unikt. Andra exempel är Lars Vilks Ladonien eller Carl Michael von Hausswolffs och Leif Elggrens Elgaland-Vargaland. Men någonting ger NSK-staten en särställning bredvid liknande statsbildningar, och väcker både oro och en särskild fascination.Den mest kända delen av NSK i Sverige är sannolikt Laibach, och inte självklart positivt. Bandet framträder gärna i uniform, scenestetiken är kraftigt inspirerad av både nazism och stalinism. I 1980-talets Slovenien väckte de skandal. Namnet ”Laibach” är den tyska beteckningen på huvudstaden Ljubljana, och minner om både nazistisk ockupation och slovenskt medlöperi. Under flera år var bandet rent av förbjudet att använda sitt eget namn. I en berömd tv-intervju 1983 får gruppen frågor om sina politiska ståndpunkter. Vid tillfället bär de uniformer och armbindlar prydda med svarta kors, deras svar är kryptiska meningar tonlöst reciterade från ett papper, blickarna stela och uttryckslösa. Effekten är kuslig.Ett ofta citerat uttalande från NSK säger: ”Endast den konst som talar den politiska manipulationens språk kan undkomma manipulation.” Några år innan självständighetsförklaringen vann konstkollektivet en tävling om den officiella affischen till den jugoslaviska ”ungdomens dag”, ett firande kopplat till den store ledaren Titos födelsedag. Först efter att vinnarbidraget offentliggjorts uppmärksammades att affischen var en re-make på en nazitysk propagandabild. Den nazistiska fanan hade bara ersatts med en jugoslavisk, och den tyska örnen med en duva. Händelsen blottade en oroande likhet i estetisk sensibilitet mellan den nazistiska staten och Titos specifikt jugoslaviska form av statssocialism. NSK och Laibach iscensatte en dyrkan av den totalitaristiska staten. När de utropade sig själva till stat var det därför svårtolkat. Var det ett politiskt eller ett konstnärligt projekt? Totalitärt eller frihetligt? Var det ironi eller faktisk fascism? Den slovenske filosofen och psykoanalytiske teoretikern Slavoj Žižek talar om ”överidentifikation” som en strategi bland dissidenter i den europeiska realsocialismens slutfas. Genom att ta realsocialismen på större allvar än den tog sig själv kunde man, säger han, synliggöra systemets förnekade premisser. I detta sammanhang förstår han också NSK och Laibach. Deras iscensättningar är inte parodi, de opererar inte genom förlöjligande. Vad NSK frambesvärjde och har fortsatt att frambesvärja är den moderna statens bortträngda sida, dess spöklika tvilling.Freud beskrev det kusliga som vad som borde ha varit dött, men som likväl rör på sig. Om Laibach och NSK mött frågan om fascism med ett överslätande skratt och en försäkran om att allt bara var spel, hade ordningen återställts och monstret åter motats ner i källaren. Men det var en lugnande gest man vägrade.När NSK-staten utropade sig själv, började den emellertid med entusiastisk generositet dela ut passhandlingar. En retrofuturistisk pastisch på affischen ”Uncle Sam wants you” lockar med medborgarskap i ”universums första globala stat”. En stat utan land, transnationell och placerad i tiden snarare än i rummet. Till en början framställde NSK faktiskt sina pass i samarbete med det unga slovenska inrikesministeriet. Tillverkningsprocessen var alltså identisk. NSK-passen uppfattades lätt som ”autentiska”, det vill säga, som dokument som knöt bäraren till ett visst territorium. Och i krigets kaos, där ett pass över en natt kunde visa sig värdelöst, skedde med just dessa pass någonting förunderligt. Som 1995 när Nationalteatern i det då belägrade Sarajevo under ett två dagar långt evenemang förklarades vara NSK-territorium. Mängder av pass och diplomatpass utfärdades, och med hjälp av dessa lyckades sedan flera Sarajevobor ta sig ut ur staden.En vän med rötter på Balkan påpekar att människor under kriget hjälpte varandra över gränser hela tiden; ibland altruistiskt, ibland mot betalning. Att utgå ifrån att gränsvakterna tog NSK-passen för ”äkta” blir därför förenklande. Lika troligt är att de erbjöd vakten en förevändning, ett verktyg för att öppna gränsen. Men kanske lät sig detta göras just för att passet stod fritt från etniska lojaliteter och gränskonflikter. Här glimrar en utopisk möjlighet; just det pass som inte refererar till ett territorium, blir vad som möjliggör de belägrades väg ut.Kulturteoretikern Alexei Monroe ser i NSK och Laibach också en delförklaring till den slovenska nationalismens relativa avsaknad av militaristisk chauvinism. Hos NSK blev nationen kitsch; en överdådig yta, lika tömd på politiskt innehåll som NSK-staten är tom på territoriella anspråk. På så vis, menar han, föregrep de den paramilitära appropriering av nationen som skedde i andra delar av forna Jugoslavien.Och sannerligen, att betrakta Laibach musikvideor är att bjudas in att frossa i totalitär estetik. Det är varken ironi eller satir, utan något annat och mer. Fascismen dras till sin konsekvens som just blott estetik, tömd på de våldsamma implikationerna av ett territoriellt och biopolitiskt projekt. Ställd invid detta estetiska överdåd måste varje politisk fascism framstå som en blek och menlös kopia.Men fungerar denna överidentifikationens strategi på 2000-talet? Den fascism som opererade i det 1980-tal som födde fram NSK tog sig sannerligen på allvar. Hur skulle den då kunna tåla mer allvar än vad den själv var förmögen till? Under 2000-talet har vi istället sett framväxten av en fascism som gjort det hotfulla pajaseriet till sin paradgren.Kanske är NSK ett delvis föråldrat projekt. Ändå finner jag ett märkligt hopp i detta formulerande av den totala statens totala frihet i det allomfattande medborgarskapet. NSK blåser upp nationalstatens idé tills den sprängs. Det är inte vad som en gång var Jugoslavien som omfattar NSK-staten. Det är NSK-staten som omfattar allt.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författareLitteratur:IRWIN (red): State in Time. Minor Compositions 2014.Alexei Monroe: Interrogation Machine: Laibach and NSK. MIT Press 2005.

Ikonofag? Författaren Patrik Svensson berättar om begäret att äta bilder och varför det inte är så udda som det låter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en intervju i maj 2012, bara några månader innan han dog, berättade författaren och illustratören Maurice Sendak om hur han en gång fått ett brev. Brevet var från en liten pojke, kanske fyra eller fem år gammal, och innehöll en teckning. Pojken, han hette Jim, hade blivit så förtjust i Sendaks bok ”Till vildingarnas land” att han inspirerats att rita en egen bild. Pojkens mor hade skickat teckningen till Sendak.Och Maurice Sendak i sin tur blev minst lika förtjust. Rörd av gesten ritade han en egen liten teckning, av en av sina vildingar, och skickade i retur.Ett Maurice Sendak-original alltså. Bara för pojken. Något att rama in och i framtiden sälja på auktion.Några veckor senare fick Sendak ett nytt brev. Det var från pojkens mor. Hon tackade och förklarade, kanske lite förläget, att Jim hade älskat teckningen. Ja, han hade älskat teckningen så mycket att han, innan hon hann ingripa, hade stoppat den i munnen och ätit upp den.Det, förklarade Maurice Sendak, var det finaste beröm han någonsin fått. Pojken Jim hade alltså öppnat kuvertet, tagit upp teckningen, betraktat den och så instinktivt och förbehållslöst älskat den att han omedelbart stoppat den i munnen.Han såg den. Han älskade den. Han åt upp den.Varför gör man så?I boken ”Vitön” berättar Bea Uusma om hur hon vid ett tillfälle, ensam i en lässal på Kungliga biblioteket, sätter i sig en del av ett gammalt brev från Nils Strindberg. En bit papper som Nordpolenresenären en gång haft i sina händer och varsamt ritat sina tecken på. Den doftar salt och bränt. Hon försöker inte ens i efterhand förklara sin handling. Bara stoppar pappersbiten i munnen och sväljer.Varför gör man så?Vi skulle kunna kalla dem ikonofager. Pojken Jim och Bea Uusma. Det är väl egentligen inte ett ord, inte i ordböckernas värld i alla fall. Men det är den benämningen konsthistorikern Jeremie Koering använder i sin bok Iconophages. A history of ingesting images. En historik över att äta bilder.Den handlar alltså om denna besynnerliga sedvänja, att bokstavligen sätta i sig bilder. Avbildningar och representationer. Att äta upp teckningar, skulpturer, målningar, ikoner, fresker.Historien börjar i det gamla Egypten och rör sig genom antikens Grekland och det nykristna Europa, med pepparkakor och marsipangrisar som färdkost. Det är en märklig och rätt knepig historia men den som vill hitta någon slags röd tråd ser att det till stor del handlar om religion. Religiösa fresker och skulpturer som man kysst eller slickat på för att bli frisk från en åkomma, eller för att bara komma lite närmre Gud. Man har velat få i sig något heligt, velat inkorporera det i sin kropp, för att på så sätt bli ett med detta heliga. Det ser måhända märkligt ut men är inte så svårt att förstå. Jesus, för att ta ett av många gudomliga exempel, dog för våra synder, han upplät sin kropp åt oss, offrade den åt oss. Den som tar emot hans frälsning tar också på något sätt emot hans kropp, förenas med den. Kyrkans oblater. Jesu kött. Vinet som egentligen är blod. Man vill in i såret, man vill in i Jesu kropp, för att, som PO Enquist skrev, hans kärlek är fylld av blodets ljuva smak. Man vill smaka på Jesus, bokstavligen. Det är väl begripligt.Men riktigt intressant blir det kanske först när vi rör oss utanför den religiösa sfären. När någon stoppar i sig en bild enbart för att den är så oemotståndligt vacker eller sublim, när man gör det inte för att bli ett med något gudomligt, utan för att förenas med konsten själv.Det är då bildätandet blir ett uttryck för ett slags inlevelse. Ett försök att bli ett med konsten. Att uppleva den med alla sina sinnen. Att förenas med den. Sven Lindqvist skrev om det i boken ”Myten om Wu Tao-tzu”. Om hur det handlar om att låta fiktion och verklighet förenas. Konsten, hävdade han, ”är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den.” Därunder finns alltid en verklig människa, där finns kött och blod. Och man kan ju tänka sig att den som på riktigt vill uppleva ett konstverk, på djupet förstå det, vill komma nära detta kött och blod. Vill smaka på det, förenas med det. Man äter en bild. Man uppgår i den. Man blir konst själv. Det är ett begär som går bortom förstånd och rationalitet.”Bara riktigt små barn”, skrev Sven Lindqvist, ”brukar förstå vad det gäller.”Och barnsligheten i det hela, det instinktiva orala begäret, är också något Jeremie Koering är inne på. Den som stoppar i sig en bild anammar barnets sätt att förhålla sig till världen. Barnet som är oförmöget att kritiskt reflektera kring sina egna handlingar. Barnet som är ett offer för sina instinkter, som gör utan att tänka.Och det kan väl vara sant, men jag tänker att det kanske också handlar om ett försök att nå ett slags förhöjt medvetande. Om medvetandet, som filosofen Thomas Nagel menade, först och främst är ett tillstånd, den subjektiva upplevelsen av det som omger oss. Om medvetandet är ett slags utbyte mellan våra sinnen, ja, då är det kanske inte så konstigt om vi ibland vill uppleva världen med så många sinnen som möjligt. När vi verkligen berörs, då räcker det inte med att bara se, eller höra, man vill också lukta, känna, smaka. Man vill nå en medvetandets fullkomlighet.Ja, det är väl i alla fall en vacker tanke. Möjligen naiv. Att det handlar om ett slags värdering av de konstnärliga tingen som går bortom det monetära eller intellektuella. Att konsten tillåts utlösa rent kroppsliga behov. Som om vi behövde den för att leva.Man kan ju fundera över vad den där Maurice Sendak-teckningen som pojken Jim satte i sig hade varit värd idag. Jag efterforskar saken lite och ser att auktionsfirman Christies år 2025 sålde en enkel blyertsteckning av Sendak, på ett gulnat och delvis sönderrivet papper. Den gick för drygt sjuttontusen dollar.Jag tittar på teckningen. Den föreställer två vildingar. Den ene sitter och läser en bok. Den andre sitter bredvid med en hel boktrave framför sig, armarna höjda med en kniv och en gaffel i varje hand, tungan hungrigt utstickande ur mungipan, redo att sätta i sig hela högen.Det är en otroligt charmig bild. Väldigt typisk Maurice Sendak.Man undrar hur den smakar.Patrik Svenssonförfattare

Det var inte elgitarren som var den stora revolten. Hynek Pallas om Bob Dylans kristna år som fick publiken att rasa och som får Blowin in the wind att låta som en psalm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under ett besök på Bob Dylancentret i staden Tulsa i Oklahoma lyckades jag charma mig till att få rota i centrumets heliga graal – det för allmänheten stängda Dylanarkivet.Arkivarien hade redan börjat plocka fram saker som vanligtvis efterfrågas, som arkivlådor med utkast till 1960-talets kända Dylanlåtar, när jag försynt frågade om man kanske hellre hade något från sångarens år som nyfrälst kristen?Enligt den uttjatade myten om Bob Dylan, ältad i biografier, dokumentärer och film, var hans mest kontroversiella konstnärliga val att hänga på sig en elgitarr. Men när Bob Dylan den 1 november 1979 klev ut på den nedsläckta Fox Warfield-teatern i San Francisco blev resultatet ett ramaskri större än något tidigare under hans karriär.Innan Dylan gick upp på scenen den kvällen fick en förvirrad publik höra sångerskan Regina Havis berätta en historia om Jesus och sjunga gospel. När ljuset tändes kastade sig Dylan och hans band in i sången Gotta serve somebody, från skivan Slow Train Coming.”You might be a rock 'n' roll addict prancing on the stage”, sjöng Dylan i en konfrontativ straffpredikan över ogudaktighet. John Lennon var den förste, men långt ifrån den siste, att göra narr av texten. Eller av de övriga låtar som Dylan spelade den där kvällen och de närmaste åren. Låtar som uteslutande handlade om sångarens kristna pånyttfödelse.Jag drogs till den frälste Dylan för att det var motvalls. I den elitistiska värld av kassettbandssamlande Dylanmän jag klev in i som 25-åring var det ingen som brydde sig om de kristna åren. Många hade varit med när det begav sig. Då en, som de såg det, progressiv rockmusikerpoet, en messias med antikrigsbudskap och existentiella visor, i stället började citera Bibeln. Sjöng om att man måste underkasta sig något.Eller som Dylan väsande förklarade för publiken när de ropade efter ”rock n roll” under en konsert i Arizona 1979: "If you want rock 'n' roll, you go down and rock 'n' roll. You can go and see KISS and you can rock 'n' roll all the way down to the pit!"Om du vill ha rock n roll så kan du gå och se KISS och rocka hela vägen ner i helvetet.Så även om de kristna åren inte längre var ett färskt svek för dessa Dylanmän, så förblev de svårförståeliga.Själv var jag en ateist med judisk bakgrund. Uppväxt bland muslimer – och av nyfikenhet på andras religiositet just examinerad från islamologistudier. Det tog heller inte lång tid för eventuellt motstånd att släppa när jag började lyssna på inspelningarna från Dylans kristna konserter. På kassett efter kassett hördes ju en passion och övertygelse hos sångaren som jag sällan har hört förr eller senare.Dylan har berättat att han har sökt efter konstnärliga processer som ska hjälpa honom att återskapa det omedvetna sätt han gjorde musik på 1960-talet. Om Bibelstudier var en metod för att nå dit vet jag inte. Men form och funktion – och möjligen lite gudomlig nåd – ska uppenbarligen inte underskattas. Konserterna från åren kring 1980 är som baptistgudstjänster under ledning av den häcklande Dylan man känner igen från låtar som Positively 4th street och Like a rolling stone.Men nu bär han väckelsepredikantens skrud – han varnar för frestelser och äcklas av forna vänner.När Dylan fick Nobelpriset skrev jag om min fascination för hans frälsta år. Där någonstans gick gränsen även för dem som tyckte att han var värd priset. Att knycka rader av Edgar Allan Poe? Ja, geni! Att sjunga Korinterbrevet? Nej… bara nej.Att det väcker löje är intressant. Det hänger samman med föreställningar om autenticitet. Hur religion och hudfärg samspelar i det amerikanska samhället och dess popkultur. Och vilken roll just Dylan spelar i denna.Dylans rebellstatus etablerades med tanken att han ”vågade” reta gallfeber på folkmusiketablissemanget med elgitarren. En tandlös myt som stelnade till legend efter att en häcklare i publiken 1966 skrek ”Judas!”. Efter det uppfattades Dylan som en friare och mer autentisk rockkonstnär än samtidskollegorna någonsin kunde bli.Det är också därför det val Dylan gjorde 1979, trots att det var konstnärligt lika mycket som religiöst, aldrig har betraktats som rebelliskt. Hans uppror följde ju inte motståndskulturens mall för uppror.Men inte bara var det modigare, till och med i musiken känns det genuint. För vem, om inte någon med inget att förlora och allt att vinna, skulle annars välja att sjunga om underkastelse, dop och frälsning?Här finns också något jag påmindes om på en Stockholmskonsert med ett hajpat svart gospelband från amerikanska södern. Bandet var väldigt kristna. Något den hippa urbana publiken svalde med hull och hår, hur tveksamt konservativa saker som än uttrycktes från scenen. Fram tills det att bandet började låna ut mikrofonen till svenska vänner de träffat i en kyrka här. När vita kvinnor i cowboyhatt började waila om fostrets rätt till liv, märktes tydligt kontrasten i vilka budskap vi kan svälja beroende på avsändare. Det är en hudfärgsaspekt som många helst ignorerar i sammanhanget. Än idag är det för många lättare att acceptera en svart amerikansk musiker som i sina texter och sitt mellanprat predikar Jesu lära, än en vit artist som gör det. De senare tolkas ryggmärgsmässigt som konservativa på ett negativt vis. Det är en kristendom som kopplas till abortmotstånd, skattefuskande tv-predikanter och rasism.Den svarta kyrkan är i våra ögon mer autentisk. Något härligt och gungande som filtrerats genom decennier av populärkultur. Lite mer naturlig religion. Vilket inte är mindre exotifierande och rasistiskt än att tala om att svarta skulle ha ”rytmen i blodet”.Att Dylan spelade in sina kristna skivor i en anrik studio i Alabama där svarta soulband, med vilka han delade musiker, hade spelat in gospel var ingen slump. Resultatet låter också fantastiskt. Men länge var det bortkastat på en publik som inte kunde acceptera ekvationen Bibeln och Bob.Det var också därför jag visste precis vad jag ville att den häpne arkivarien i Tulsa skulle ta fram. På de aldrig visade filmerna från 1980 sitter Dylan i karaktäristisk skinnjacka, med sina svarta solglasögon och sitt krulliga hår vid en flygel i en lokal som ser ut som gymnastiksalen i en svensk högstadieskola. Han kantas av svarta körsångerskor. Bandet spelar City of Gold – en egenskriven gospel med text från Uppenbarelseboken. Den går över i Blowin in the wind. Som aldrig har låtit lika bra, eller lika mycket som att den skrevs för en kyrka.

Var kom den svenske poliskonstapeln ifrån och vart tog han vägen? Thomas Steinfeld är dagens essäist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om någon idag säger Bengt Berg så går kanske tankarna först och främst till den värmländske poeten. Men under första halvan av 1900-talet fanns en Bengt Berg hemmahörande i Hallstorp utanför Kalmar samt senare också på godset Eriksberg i Blekinge – som var en internationell berömdhet. Han var författare, fotograf och filmare och ägnade sitt liv åt att dokumentera djurens liv. Till allmän beundran kom han dem så nära som ingen annan på hans tid – havsörnen till exempel, eller träskonäbben, eller grågåsen. Störst var hans rykte i Tyskland, där han under trettio- och fyrtiotalen, vid sidan av Sven Hedin och Zara Leander, var den mest berömde svensken över huvud taget. Och liksom Hedin hyste också Bengt Berg stora och stadiga sympatier för den tyska fascismen. Så täta blev förbindelserna till ledande nationalsocialister som Heinrich Himmler och Hermann Göring att Säkerhetspolisen i november 1939 satte fågelskådaren under bevakning. Det finns en akt om Bengt Berg i Riksarkivet, där vissa delar är sekretessbelagda. I de omaskade passagerna blir man upplyst om att Säkerhetspolisen registrerade hans brev och telefonsamtal, särskilt de som kom från utlandet. Dessutom fick en poliskonstapel från Kalmar i uppdrag att hålla ett öga på den misstänkte, även om konstapeln meddelade att han ”personligen kände Berg och var övertygad om att denne ej hade något politiskt fuffens för sig”. Men Konstapeln hörde sig för bland folk i närheten av doktor Berg. Och visserligen fick han höra intressanta saker: Berg hade frågat de lokala fiskarna om vattendjupet i skärgården, han hade samlat uppgifter om kustbefästningarnas styrka, han hade lärt sig om kanonernas kaliber. Under ”fågelskyddets täckmantel”, som det heter i akten, hade han agerat som en spion som skulle förbereda en tysk landstigning i Blekinge. Konstapeln antecknade. Men som framgår i säkerhetspolisens akt var han inte främst intresserad av det militära. Polismannen följde den misstänktes utomäktenskapliga äventyr. Nyfikenheten gällde framför allt en kvinna från arbetsförmedlingen i Kalmar, ägarinnan till en pälskappa som hon enligt konstapeln knappast hade råd med. Yrket konstapel har en lång historia. Det finns redan i den romerska antiken, som comes stabuli, officeraren som höll uppsikt över hästarna. Sedan dess spökar han runt i historien, fram till att han – först i England, sedan också i andra europeiska länder – blev en polisman, oftast av lägre grad. Som sådan är han en figur från en övergångstid. Han uppstår med den liberala rättsstatens utveckling, och han försvinner i samma tid som yrket blir en statlig tjänst. En polisman ingår i en nationell myndighet; en konstapel däremot var en medborgare som bland annat utförde vissa statliga uppgifter. Framför allt på landsbygden kunde en konstapel anlitas för att driva in skatter, kontrollera främlingar eller avbryta ett slagsmål i krogen.Fram till långt in på 1800-talet arbetade en konstapel ofta bara på deltid. Och eftersom han skulle kunna gå tillbaka till sina andra uppgifter – att vara lärare, krämare eller, ofta, hemvärnsman – fick han smidigt växla från rollen som lagman till vanlig granne. Och även när yrket blev en heltidssysselsättning i början av 1900-talet, behöll konstapeln sin fasta förankring bland folket – så som konstapeln i Kalmar. Fördelen med konstapeln var att han kände till de lokala förhållandena, att han hade träffat de misstänkta redan när de var barn, att han var förtrogen med deras vanor och vägar. Nackdelen var att han inte hade råd att lämna den lokala gemenskapen för att enbart gå i lagens ärenden.Det tog alltså tid att frigöra konstapeln från resten av samhället, och eftersom det inte fanns några allmängiltiga föreställningar om vad som var ett brott, så gällde framför allt lokala normer – med följden att små illdåd som hade begåtts av fattigt eller kringdrivande folk ofta följdes av drastiska straff, medan förmögna och välkända medborgare kunde gå fria efter mycket värre förbrytelser. Också misstänksamheten måste professionaliseras, så att den kunde riktas mot var och en, utan respekt för vare sig makt eller rikedom. Därför förutsatte det nya yrket en statlig tjänst med en egen utbildning. Av samma anledning ´är det i staden som polismannen föds – inte på landsbygden.Övergången mellan den gamla, personliga ordningen till en allmän ordningsmakt med långtgående befogenheter tog mer än hundra år, fram till inrättandet av en enhetlig statlig myndighet under 1960-talet. Under mellantiden prövades många åtgärder för att jämna ut motsättningen mellan konstapelns brist på tillförlitlighet och nödvändigheten i att få kontroll över hela samhället. I Europa – framför allt i städernas mörka kvarter, där makten var svag och livet farligt – gjorde man som i Vilda västern: När en brottsling skulle gripas hängde man upp affischer med utlovade belöningar. Problemet blev förstås att angivaren, liksom förbrytaren, ofta kom från samma miljö – så att man aldrig kunde veta om belöningen gick till en ännu större bov.Polisens professionalisering medförde ett nytt problem och bevarade ett gammalt : För det första försvann, så klart, polismannens förtrogenhet med de lokala förhållandena. För det andra undkom man fortfarande inte svårigheterna att ta itu med överklassen. En rättsstat tillåter ingen olikbehandling. De flesta polismän kommer dock från en enkel bakgrund. Konstapeln kunde vika sig för makten. Den moderna polisen får i bästa fall blunda. I kriminalromanerna finns en lösning: privatdetektiven, som med största möjliga diskretion ger sig i kast med de mest komplicerade fallen. Men varken Kalmar eller Karlshamn förfogade över en kriminalitet stor nog för att livnära en professionell snok.I fallet Bengt Berg var konstapeln förmodligen den enda möjligheten att ta itu med en europeisk celebritet på landsbygden, som misstänktes vara förrädare. Som tur var gick den besvärliga situationen till slut över – genom att det ”Tredje riket” försvann. När bevakningen av Bengt Berg avslutades författade Säkerhetspolisen en sammanställning som avslutas med följande mening: ”Som slutomdöme torde kunna antagas, att Berg är (varit) tyskorienterad, men synes icke ha företagit någon illegal handling – i varje fall icke känd sådan.” Den sista meningen får man läsa långsamt. Den döljer en avgrund av möjligheter.

Det så kallade perfekta försvinnandet fortsätter kittla fantasin. Och vi behöver de ouppklarade mysterierna, menar historikern Peter K Andersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I berättelserna om Sherlock Holmes är fallen som Dr. Watson inte berättar om, ofta mer tankeväckande än de han faktiskt skildrar. Spänningen och uppfinningsrikedomen i romaner och noveller som Baskervilles hund, Det spräckliga bandet eller De rödhårigas förening är icke att förringa. Men när Watson i förbifarten talar om andra fall som Holmes var inblandad i, fall som vi aldrig får veta några detaljer om, så väcks nyfikenheten på ett helt annat sätt.Det mest kända av dessa odokumenterade fall är onekligen det som kretsade kring jätteråttan från Sumatra, som Holmes i all hast talar om som en historia som ännu inte kan berättas, eftersom världen inte är redo för den. Men bland Holmes okända fall finns också den märkliga historien om aluminiumkryckan, historien om Ricoletti med klumpfoten och hans fasansfulla hustru, gripandet av Wilson, den ökände kanariefågelsdressören, eller kardinal Toscas mystiska död, som Holmes utredde på direkt begäran av påven själv.Bland alla dessa korta omnämnanden, som i vissa fall har blivit lika berömda som de utförligt beskrivna historierna, finns det ett som jag alltid har varit särskilt fascinerad av. I kategorin ouppklarade fall, berättar Watson, finns historien om mr James Phillimore, som gick tillbaka in i sitt hus för att hämta sitt paraply och aldrig mer sågs till i denna världen. Mer än så säger inte Watson om just detta fall, förutom att han nämner att det aldrig fick sin förklaring, och att det hör till de få misslyckandena i Holmes karriär. Uppgifterna är retsamt knapphändiga, men just därför också väldigt kittlande. Vad var det som hände egentligen? Herr Phillimore var uppenbarligen på väg ut, men så ångrade han sig. Troligtvis gjorde han bedömning en att det skulle bli regn, och vände tillbaka in i huset för att hämta ett paraply. Och i samma stund som han gick in genom dörren så försvann han.Den enorma uppsjö av författare som skrivit pastischer på Sherlock Holmes, har sedan årtionden spekulerat i möjligheten att det helt enkelt inte gick att ge en naturlig förklaring till mysteriet, och följaktligen skrivit skildringar av fallet som i olika grad hämtat drag från science fiction-genren. I en av de bättre av dessa pastischer flörtar man med eventualiteten att Phillimore gått rakt in i en vortex, det vill säga ett hål i tidrymden, med förmågan att transportera en människa från en punkt i universum till en annan.Men så fort man tar steget mot en förklaring av James Phillimores försvinnande, så förlorar fallet något av sin lockelse. Det är just det faktum att mysteriet är så plötsligt och oförklarligt, samtidigt som det äger rum i en till synes helt vanlig vardagssituation, medelklassherren som ger sig av till sitt kontor, som gör det så fängslande. För många år sedan talade sociologen Johan Asplund om det perfekta försvinnandet. Ett försvinnande som är spårlöst, ouppklarat och framförallt omotiverat. Helt enkelt försvinnanden där det verkar som om personen i fråga bara har gått upp i rök. Genom hela den moderna historien har populärkulturen och folkloren haft en bestående fascination för sådana händelser. I 1800-talets snabbt växande medielandskap fylldes tidningarna med vilda spekulationer så fort någon framstående person gått under jorden.Ett särskilt talande exempel är den engelske kyrkoherden Benjamin Speke, som plötsligt försvann när han var ute och gjorde ärenden i London en januaridag 1868. Tidningarna tävlade med varandra under en dryg vecka i att komma på olika sätt som han kunde ha tagits av daga på, det ena mer makabert än det andra, innan han plötsligt påträffades igen som kofösare på en bondgård i Cornwall. Han hade helt enkelt iscensatt sitt eget försvinnande, förmodligen trött på sitt nuvarande liv.Samma sak hände som bekant Agatha Christie 1926, då hon gick förlorad efter ett gräl med sin make. Och det här är en typ av mysterier vars dragningskraft är stark även i vår tid. Men hur många av verklighetens fall är perfekta försvinnanden enligt Asplunds kriterier? Vissa av de historier som blivit legendariska är inte lika mystiska när man granskar dem närmare. Det berömda fallet med briggen Mary Celeste, som påträffades drivande omkring i havet vid Azorerna 1872, med besättningen spårlöst försvunnen, är nu för gammalt för att få en lösning. Men de uppgifter som man brukar lyfta fram när historien berättas, att maten stod på bordet fortfarande ljummen, att brasan brann i eldstaden och att loggboken var ifylld en timme innan fartyget hittades, är rena påhitt som tidningarna lade till för att göra det hela mer sensationellt.Samma sak gäller diplomaten Benjamin Bathurst som försvann 1809, när han befann sig på resa i Tyskland. Han och hans betjänt stannade till vid ett värdshus, där hans vagn skulle byta hästar. Innan avfärden inspekterade Bathurst de nya hästarna, medan hans betjänt tittade på. Bathurst gick runt hästspannet till andra sidan och sågs sedan aldrig mer. Asplund tar själv upp det här fallet som ett exempel på hans perfekta försvinnande, men kanske var han för ivrig att hitta ett bra exempel. Det visar sig nämligen, när man fördjupar sig i historien, att Bathursts försvinnande inte var tillnärmelsevis så plötsligt och oförklarligt, som det verkar i den version av händelsen som oftast återberättas.Är dessa perfekta försvinnanden då bara en produkt av fantasin, ett uttryck för något slags märklig önskan hos människorna om att det ska finnas något oförklarligt och mystiskt även i moderniteten? De mysterier ur historien som ännu inte fått sin lösning kommer sannolikt alltid att fängsla efterföljande generationer. Man kan lansera hur trovärdiga teorier som helst om vem som var Jack the Ripper, eller vem som sköt Palme. Men när det har gått en viss tid går inga teorier att slutgiltigt bevisa, och då tar historien, eller snarare mytologin, över.Samtidigt vill vi nog också behålla några av våra mysterier. Medan ett fall som Palmemordet fortfarande kan klassas som ett nationellt trauma, och ett pinsamt nederlag för polisväsendet, kommer det troligtvis att med tiden övergå i den distanserade status som Whitechapel-morden, eller Mary Celeste nu har. Det vore kanske väl cyniskt att säga att vi behöver ouppklarade fall. Jag tror knappast att Jackie Kennedy eller Elizabeth Gustavsdotter, Jack the Rippers tredje offer, skulle hålla med mig. Men de gjuter liv i en fantasi som innefattar någonting större och mer existentiellt. En fantasi som återspeglas i tron på kidnappningar utförda av både älvor och utomjordingar.Men även om denna fantasi är stor och mångfaldig, så har den troligtvis kommit till för att bearbeta en omständighet som är gemensam för alla människor. Det egendomliga faktum att vi finns här på jorden ena dagen, för att nästa dag vara borta.Peter K Anderssonhistoriker och författareProducent: Morris WikströmMusiken är av Hans Zimmer från soundtracket Sherlock Holmes (2009)

I mellankrigsdeckaren fanns en ordning som kunde återställas. Malin Krutmeijer följer utvecklingen in i ett allt djupare mytologiskt mörker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Häromsistens var jag på ett föredrag om fabriksarbeterskor i Malmö fram till 1930-talet. En historiker berättade om hur de kämpade mot en särskilt hårdnackad rik fabrikör som anställde elaka, tafsande förmän och tyckte de anställda borde vara tacksamma över att ha ett jobb överhuvudtaget.Om denne fabrikör hade varit med i en deckare från 1937 skulle han nog ha blivit mördad. Det året var det nämligen idel stygga typer i chefsposition som gick åt, berättar förläggaren och litteraturvetaren Anders Bergman i sin bok ”Brottsplats 1937”. Där har han analyserat hela åttio deckare som kom ut just det året. Det vimlar av affärsmän och allehanda bossar som får vad de förtjänar. Polisen eller detektiven som utreder fallet kan till och med visa sympati för mördaren, även om rättvisan måste ha sin gång.Det här är knappast ett scenario som läsare av nutida kriminallitteratur känner igen. Vi som badat regelbundet i deckarfloden sedan sent 1900-tal har ju dränkts i fullständigt groteska mord där offren verkligen inte har gjort något som står i proportion till vad de utsatts för. De har ofta varit kvinnor men i princip kan de vara vilka som helst. De hålls som fångar i veckor, blir rituellt lemlästade, levande begravda och allt möjligt. Förståelse för mördaren? Tror inte det.Ofta nöjer sig mördaren heller inte med att döda en gång. Han – för det är oftast en man – har en så kallad signatur som han upprepar tvångsmässigt. Han kan triggas av ett visst utseende eller något annat som ofta påminner om saker i hans förflutna. Varje stackare som uppfyller kriterierna och hamnar i mördarens uppmärksamhetsfält riskerar att bli offer.Seriemördaren gjorde egentligen entré med Jack the Ripper under det sena 1800-talet, men begreppet myntades av FBI först på 1970-talet. De kartlade seriemördare och utarbetade en metod för psykologisk profilering. Detta fick stort inflytande på kriminalromanen, där mördaren blev en verklig fixstjärna. Det är ju han eller hon som bär svaret på gåtan som ska lösas, men seriemördaren är mer än så: en ohygglig avvikelse bortom normal logik. Här fungerar det inte att, som i 1930-talets deckare, söka efter motiv i den mänskliga naturens girighet, hämndlystnad, svartsjuka, vrede och desperation. I en av pseudonymen Lars Keplers böcker heter det rentav att mördaren inte går att besegra ”eftersom han utnyttjar det faktum att människor älskar varandra”.Den som ska utreda morden konfronteras med något ofattbart och måste ta sig in i mördarens psyke. Är han måhända fixerad vid snygga kvinnor i 20-årsåldern? Varför måste han absolut skära brösten av dem innan han sakta dränker dem i en speciell vattentank? Ja, jag parodierar en slentrianmässig misogyni som tyvärr har funnits i den här subgenren.Om vi lämnar mördarna därhän och istället tar en titt på dem som utreder brotten så är de också en helt annan typ av karaktärer än sina motsvarigheter under 1900-talets mellankrigstid. Som författaren och litteraturforskaren Carina Burman skriver är många av guldålderns detektiver kvinnor, och de är ofta modellerade efter käcka flickbokshjältinnor. De är utbildade, kavata och sakliga – med andra ord väl skickade för att lösa de brottsfall de snubblar in i.Som jämförelse är dagens mordutredare, om jag ska generalisera, allt annat än käcka. De är envisa slitvargar och jakten på mördaren är rena Golgatavandringen. De kämpar mot inkompetens och korruption i poliskåren, jobbar dygnet runt, sover inte och äter knappt. Ofta blir de sjuka och skadade och ibland nästan dödade. Lars Keplers polishjälte Joona Linna är ett exempel – han får massor av stryk genom den våldsmättade bokserien.Ett annat, av många, är den brottsutredande journalisten Mikaela Sköld i Johan Brännströms ”Skallben”. Hon är riktigt illa däran efter att i förra boken ha blivit skjuten i huvudet. Men nog måste hon ändå gå en match mot en vidrig superskurk, samtidigt som hon genomför en mödosam rehabilitering, har minnesluckor och hallucinationer.Det kan eventuellt vara Henning Mankells Kurt Wallander som utlöste den här självuppoffrande, destruktiva trenden. Wallander hade ganska kass hälsa från början, men drabbas så småningom i bokserien av fetma, diabetes och till slut även alzheimers sjukdom. I sin avhandling ”Snuten i skymningslandet” beskriver filmvetaren Michael Tapper honom som totalt utbränd när han famlar sig fram i ett sönderfallande samhälle. Han gör också den pricksäkra iakttagelsen att Wallander aldrig har varit mer Kristuslik än i Kenneth Branaghs gestalt i BBC:s filmatiseringar av böckerna.De samtida mordutredarna är med andra ord inga miss Marple eller lord Peter Wimsey, som la mordpussel utifrån möjlighet, motiv och medel, i regel utan risk att själva gå åt på kuppen. Och mördarna är inga okända släktingar som vill inkassera ett fett arv, eller några näriga fabrikörer som jäklas med folk.I 1900-talets mellankrigsdeckare fanns det en ordning som kunde återställas. Numera är själva ordningen satt ur spel, och mordutredaren en självförbrännande låga i en mörk värld. Hon eller han jagar omnipotenta brottslingar med säregna drivkrafter.Det är lätt att tänka att deckarens förändring avspeglar en allmän känsla av förlorat hopp och ökande misstro. I de yttersta tiderna förslår inte en kavat tjej med huvudet på skaft som kan ta fast tjuven. Här behövs ett tyngre artilleri: någon som är redo att bära sitt kors och sin törnekrona i en strid mot ondskan själv. Ett annat sätt att se på kriminallitteraturens förvandling är mer teknisk. Sedan deckarens första storhetstid har underhållningsbranschen sett en masskulturell revolution. Den har inneburit en tendens att höja de dramatiska insatserna. Man vill väl tränga igenom och bjuda på största möjliga effekt.I dagens deckare går det att se influenser från uppskruvade genrer som skräck, noir och inte minst superhjälteserierna. Superhjältarna föddes i slutet av 1930-talet, de är släkt med grekiska gudar men samtidigt genuint moderna. De har både extrema krafter och sårbarheter, och slåss gärna mot fascistoida, omnipotenta skurkar. Nog liknar exempelvis Stieg Larssons hämnande hacker Lisbeth Salander en superhjälte mer än en kavat och präktig deckarhjältinna från samma tid. Den Kristuslika kommissarien är inte väsensskild, men är hämtad från en symbolvärld som kanske ligger närmare i medvetandet hos deckarläsarna.Sådana här hjältar behöver värdiga motståndare för att spänningen ska maxas. Lisbeth Salander har haft sina kvinnohatare och nazister, andra har istället seriemördaren, komplett med fasansfull blodtörst och dunkla motiv. Där står vi nu, med perversa mördare som endast kan bekämpas av – ja, gudalika inkarnationer i poliskåren?Lite märkligt är det, och många gånger storslaget underhållande. Vad det säger om oss och det samhälle vi lever i vet jag faktiskt inte riktigt.Frågan är om ens en sargad kommissarie, van att tampas med mörkrets makter, skulle kunna lösa den gåtan.Malin Krutmeijer, kulturjournalistLitteratur:Anders Bergman: Brottsplats 1937. Guldåldersdeckaren under lupp. Alephs deckarbibliotek, 2025.Carina Burman: Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor. Albert Bonniers förlag, 2023.Lars Kepler: Lazarus. Albert Bonniers förlag, 2018.Johan Brännström: Skallben. Ordfront förlag, 2024.Michael Tapper: Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010. Nordic Academic Press, 2011.

Våldet är enligt Simone Weil Iliadens huvudperson och kanske även i vår värld. Simon Sorgenfrei hittar en antik uppmaning med påtaglig aktualitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En sommar besökte jag tillsammans med min familj det brinnande berget Yanartaș i sydvästra Turkiet. Det ligger vid foten av Olympos och kallades under antik tid för Chimaira.Vi vandrade upp dit sent på eftermiddagen och när vi kom fram i skymningen skimrade berget av eldslågor som slog upp ur sprickor i de mörka hällarna. I evinnerliga tider har metangas ur jordens inre hållit elden vid liv, men enligt myten brinner berget eftersom det var här som det eldsprutande monstret Chimaira besegrades och tvingades ner i sin underjordiska fångenskap.Det var en magisk och lite skrämmande plats. Men så snart vi kom fram visade det sig att vi inte var ensamma. På klipporna och kring eldsflammorna hade små grupper av människor samlats. Familjer och vänner hade picknick på hällarna. Flera av barnen hade med sig marshmallows som de stack på spett och grillade över den eviga helveteselden.Vid klipphällens fot låg också resterna av ett gammalt Hefaistostempel. Det var en lämplig plats, tänkte jag, för en helgedom tillägnad gudarnas vapensmed. Det var så klart över Chimäras eld han smidde sina dubbelyxor och svärd.I den artonde av Iliadens sånger berättar Homeros om hur Hefaistos fick uppdraget att smida en ny rustning till hjälten Akilles. Han hade lånat ut sin egen åt vännen Patroklos, som hade dödats av Hektor. Nu skulle Akilles hämnas. Scenen då Hefaistos smider Akilles sköld har blivit en av eposets mest berömda. Skölden blev smedens mästarprov och på dess stora rundel avbildade Hefaistos hela världen – jorden, havet och den gnistrande stjärnhimlen där ovan.Han avbildade också två städer. I den ena kunde man se folket samlas för bröllop samtidigt som ett ting, en domstol, löste en tvist enligt skrivna lagar. I den andra staden pågick i stället ett krig. Där vandrade skräckens och dödens gudinna genom gränderna, skriver Homeros. Där föll kvinnor och män för krigarnas vapen, så som både Hektor och Akilles snart skulle falla.Runt de båda städerna skapade Hefaistos sedan böljande fält och bönder som plöjde, sådde och skördade jorden. Det var ett tungt jobb. Men alldeles i närheten lät smeden också avbilda en stor ek, under vars skuggande krona arbetarna kunde vila. Han smidde herdar som vallade sina får i frodiga betesmarker, men också lejon som blodigt fällde en oxe, liksom män och hundar som vildsint jagade lejonen på flykten.Därefter framställde Hefaistos en ringdans och mitt bland de dansande ungdomarna kunde man se en skald sjunga dikter till lyra, medan akrobater visade sina konster för det festklädda folket som roade sig.Den franska filosofen Simone Weil har i en analys av Iliaden menat att eposets sanna huvudkaraktär, inte är Akilles eller någon annan av hjältarna, utan själva våldet, den våldsamma kraft som ligger bakom alla skeenden. “Våldet som utövas av människan, våldet som förslavar människan, våldet inför vilken människans själva kött ryggar tillbaka”, skriver Weil.Krigarna tror sig, högmodigt, kunna behärska kraften och tämja våldet. Men det visar sig snart vara en kraft som övermannar alla som vill göra den till sin. Någon kan äga den för en stund, men i slutändan är det ändå våldskraften som rider människan. “Utövad till sin yttersta gräns förvandlar den människan till ett ting i ordets mest bokstavliga bemärkelse”, skrev Weil i skuggan av andra världskrigets fasor, “den gör henne till ett lik”.Akilles hade lånat ut sin rustning, våldskraftens symbol, till Patroklos som dödats av kämpen Hektor. Nu skulle Akilles alltså få nya vapen och döda Hektor. Även sedan eposet är slut fortsätter våldet. Akilles dödas faller för prins Paris förgiftade pil och kort där efter dödas även Paris.Att Hefaistos låter en fredlig värld framträda på skölden har tolkats som en bitter ironi. Krigaren Akilles var för evigt skild från den vackra värld han bar på sin arm.Man kan också tolka Homeros skildring som en påminnelse om allt det som krigaren är satt att skydda. Vapenmakten och våldskraften är ett värn för den vardagsvärld som smeden lät avbilda och som vi så ofta tar för given.Men när jag stod i ruinerna av Hefaistos smedja den där sommarkvällen tänkte jag att det är precis tvärt om. Att scenerna på skölden i stället bör tolkas som att just vardagslivets alla små sysslor och glädjeämnen är själva skyddet. Samvaron i arbete och fest är vårt värn mot den kraft som när som helst kan brisera i våld. Ju fler som deltar i det kultiverade liv som skölden visar, desto färre förtingligas av den kraften.Världen på Hefaistos sköld pågår trots kriget, inte på grund av det. Det är en hyllning till det civila, till det repetitiva och det lilla. Krigets kraft är monoman, den vill reducera allt till aska och lik. Men livet på skölden är mångfaldigt: det är kärlek och juridik, arbete och lek.Att skriva dikt och dansa, att sköta sina sysslor och sedan roa sig är att värna sig, ja värna oss alla, mot våldskraften. Att hålla fast vid det mänskliga när världen runt omkring tycks vilja förvandla oss till ting är en sorts heroiska handlingar.Vi som inte är några krigare kan bäst försvara världen genom att fortsätta att kultivera den. När helveteslågorna bryter fram ur det svarta berget finns det kanske inget bättre att göra än att vandra upp dit för att tillsammans grilla marshmallows i solnedgången.Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturSimone Weil: En civilisations plågor. Översättning: Linn Apelmo. Bokförlaget Faethon, 2024.

Hämnden är farlig och ociviliserad. Men det gäller också brotten och systemen som inte ger kvinnor upprättelse, konstaterar Maria Andersson Vogel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en tid sedan besökte jag Aten för första gången. Det visade sig vara omöjligt att befinna sig där utan att förhålla sig till Akropolis, den klippa i centrala Aten där Parthenon, templet som tillägnades gudinnan Athena, Atens beskyddare, tronar allra högst. Vart man än vänder sig i staden är templet och de andra ruinerna synliga, något som förstärks om kvällen då mörkret lägger sig över bebyggelsen men inte över Akropolis som lyses upp av enorma strålkastare.Egentligen var jag där för att gå på konferens, men tanken på att åka hem från Aten utan att ha bestigit den där klippan var otänkbar. Eftersom det var mycket varmt gick jag en morgon upp extra tidigt och promenerade uppåt genom stadens gränder. Utanför ingången till tempelområdet var det redan fullt av människor trots att klockan ännu inte slagit åtta. När grindarna öppnade vallfärdade jag tillsammans med de andra uppåt längs slingrande stigar, andäktig.Och så, på den södra sidan av klippan, i en dal nedanför, bredde Dionysosteatern ut sig. Åsynen av den fick det att svindla i mig. Där hade, för mer än två tusen år sedan, människor samlats för att bevittna uppföranden av de tragedier som nu är en helt självklar del av vår kultur. Dramer, myter och karaktärer som vi alla refererar och förhåller oss till, ibland utan att vi ens är medvetna om det.Men när vi ser en modern uppsättning av dessa klassiker är det ofta en ofullständig rest. Tragedierna var från början mer eller mindre sammanhängande trilogier, och bara en har överlevt med alla delar intakta – Aischylos ”Orestien” från 458 före Kristus. Det är berättelsen om kung Agamemnon som offrar sin dotter Ifigenia för att kunna segla och kriga mot Troja, men som vid hemvändandet möts av hustrun Klytaimnestras mödravrede och hämnd. Den blodiga familjekonflikten trappas upp av att Orestes, sonen, i sin tur hämnas mordet på fadern genom att döda sin mor.I den sista delen av trilogin jagas han av Erinnyerna, hämndgudinnorna som i allmänt tal är mer kända under sitt romerska namn, Furierna. Men dramat tar en annan vändning när Athena kliver in och ställer Orestes inför en jurydomstol, i vilken han frikänns. De fruktade hämndgudinnorna förlorar sin rättskipande makt och blidkas genom att Athena utnämner dem till stadens skyddsgudinnor.Det är en episk berättelse om hämnd och rättvisa, och den brukar tolkas som en gestaltning av civilisationens triumf, av övergången från blodshämnd till ett rättskipande system. Men är det hela sanningen?Den amerikanska professorn i klassiska studier, Emily Wilson, menar att vad Orestien mer än något annat handlar om är kvinnlig vrede och förlust. Till skillnad från många andra läser hon inte dramat som en triumf för ett mer civiliserat rättssystem, utan som en berättelse om hur det manliga politiska systemet förtrycker det kvinnliga. Genom att pacificera Furierna pacificeras också den kvinnliga vreden.Finns det en särskild kvinnlig vrede, och en specifikt kvinnlig hämnd? Den frågan har jag grubblat över ett tag nu. Egentligen tror jag ju inte att kön har så mycket med saken att göra. Varför skulle kvinnors ilska över oförrätter vara annorlunda än mäns? På samma sätt är det svårt att förstå varför kvinnors hämndlystnad skulle vara väsensskild.Men skälen till att vreden börjar koka, de händelser som väcker hämndlystenheten, de tycks mig ibland vara specifika. Och ofta, såväl i litteraturen som i verkligheten, vara förknippad med patriarkalt våld – mot kvinnorna och deras barn. För rättskipande system som bygger på argumentation istället för våld i all ära, men när systemet inte ger de utsatta upprättelse, vad gör man då?Den amerikanska journalisten Elizabeth Flock tar sig an den frågan i sin bok betitlad just ”The furies” – Furierna. Hon följer tre kvinnor som alla tagit saken i egna händer. En av dem är Brittany i USA, som under en natt utsätts för grov våldtäkt och till sist dödar sin förövare i vad hon menar är självförsvar. Här finns också Angoori i Indien, en kastlös kvinna som får hus och mark konfiskerade och startar ett kvinnoseparatistiskt gäng med syfte att hjälpa andra utsatta. Och vi har Cicek i den kurdiska delen av Syrien, som tar till vapen och ansluter sig till YPG och kampen för ett fritt Kurdistan.Gemensamt för berättelserna är hur samhällssystemen brustit både när det kommer till skydd mot våld och möjligheten till upprättelse. De tre kvinnornas våldsamma motstånd är rakt igenom intimt sammantvinnat med mäns våld och patriarkalt förtryck. Det är stundtals omöjligt att skilja trådarna som spinner fram ett offer från de som spinner fram en förövare.Där Brittany ställs inför rätta för mordet på sin förövare, liksom i ett flertal av amerikanska stater, finns en lagstiftning som tillåter våldsamt, också dödligt, motstånd om du blir attackerad. För kvinnor i Brittanys situation hjälper den dock föga. Lagen stammar från 1800-talet med ett ursprungligt syfte att tillåta män skydda sin egendom, i vilken kvinnor och barn vid den tiden ingick. Inte heller dagens lagstiftning är utformad för att omfatta den verklighet som Brittany delar med alltför många kvinnor. Amerikanska forskare pekar på hur lagen är skapad utifrån ett manligt perspektiv med fokus på hot utifrån medan den ignorerar våld i hemmet, vilket kvinnor oftare utsätts för. Med ens är det som att vi är tillbaka vid Dionysosteatern, där det manliga politiska systemet vann och den kvinnliga vreden tystades.Det är talande att Athena, som i Aischylos drama har utslagsrösten, inte hänvisar till neutralitet eller det allmänna bästa när hon friar Orestes, utan till att hon är född ur Zeus huvud, och inte av en mor, sätter mannens rätt framför kvinnans.Men gör vi rätt att som Elizabeth Flock använda epitetet furier för dagens kvinnor som, när samhällets system brister, möter förtryck med våld? Utifrån en traditionell tolkning av Aischylos drama innebär epitetet att deras vrede och försök till upprättelse blir något förhistoriskt och förlegat, ett agerande som med förnuftig blick kan avfärdas som barbariskt. Kanske är frågan felställd. För inte är det i första hand kvinnornas strategier för upprättelse som bör tolkas som barbariska, utan det systematiska våld de utsätts för, av såväl enskilda individer som samhällssystem?Parallellt med att jag läser Orestien arbetar jag med ett intervjumaterial med unga kvinnor i och omkring den så kallade gängmiljön. Utsattheten är så omfattande att det stundtals är svårt att andas, samtidigt som gränsdragningarna mellan offer och förövare ibland är helt utsuddade. De unga kvinnornas berättelser är fulla av sexuellt våld, men få berättar om hjälp till upprättelse. Några har istället tagit saken i egna händer. Givetvis är det ingenting att uppmuntra, men där jag sitter med flödet av berättelser om våldsutsatthet är det omöjligt att fördöma.Så länge de rättskipande systemen inte klarar av att ge kvinnor som utsätts för barbariskt våld, just för att de är kvinnor, skydd och upprättelse hoppas jag att furierna stannar. Inte för att legitimera våldsam hämnd, men som en garant för att kvinnors rättmätiga vrede får ta plats. Det är inte de utsatta som bör pacificeras, det är våldsutövarna.Maria Andersson Vogelskribent och doktor i socialt arbete LitteraturAischylos: Orestien – Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Översättning av Emil Zilliacus. Geber, 1929– 1930.Flock, Elizabeth (2024). The furies. Three women and their violent fight for justice. Penguin Books.Light Caroline, Thomas Janae, Yakubovich Alexa (2023). Gender and Stand Your Ground Laws: A Critical Appraisal of Existing Research. J Law Med Ethics, 51 (1): 53-63.Naffine, Ngaire (2020). Criminal Law and the Man Problem. Bloomsbury Publishing.Wilson, Emily (2020). Ah how miserable! London Review of Books, 42 (19).

Hämnden är ljuv, brukar man säga. Men vad betyder det egentligen? David Qviström söker svaret med hjälp av Medea och Sons of anarchy. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ursprungligen sänd i januari 2017.För den som orkat sig igenom alla sju säsonger av tv-serien ”Sons of Anarchy” griper slutscenen tag. Huvudpersonen Jackson ”Jax” Teller, ordförande i den tungt kriminella motorcykelklubben i norra Kalifornien, jagas av ett polisuppbåd efter en lång dag av avrättningar, vedergällning och uppgörelse. Nu återstår bara ett sista svek att sona i denna Jax Tellers monumentala hämnd som ska återställa ordningen i hemstaden Charming, nämligen hans eget. I hög fart styr han motorcykeln rakt mot en mötande långtradare. Ansiktsuttrycket strax före kollisionen är harmoniskt, upplyst, Jesuslikt.Hämnden är ljuv, lyder talesättet, och även om syftningen är oklar får man förmoda att tillfredsställelsen gäller det hämnande subjektet. I litteraturens och filmens sagovärld återkommer ofta hämnden som motiv, antagligen för att det tillhör det förbjudna. Att faktiskt ge efter för sitt hämndbegär, mer än att bara fantisera om det, är att passera en gräns eller social spärr, eftersom en sådan handling har svårförutsägbara konsekvenser och riskerar att både eskalera och kosta mer än det smakar.Ibland skildras hämnden moraliserande och varnande just för att påminna publiken om hämndens risker. Så exempelvis i Othello, Shakespeares stora tragedi om hämnd, där huvudpersonen Jago till slut står som total förlorare. Andra gånger är hämndens etik enklare och handlar om straff och återställd jämvikt. Så ofta i sagan, som i Rödluvan där jägaren sedan han sprättat upp vargens buk och befriat flickan och hennes mormor fyller magen med sten och syr ihop, varpå vargen som inte kan röra sig dör. Så också i oräkneliga Hollywoodthrillrar där filmens stereotypa huvudperson, en patriarkal man som fått sin lyckliga familjeidyll raserad, förvandlas till en rättshaveristisk, obeveklig enmansarmé som genom sin nemesis försöker återta ett förlorat paradis, eller åtminstone se till att förövarna får betala dyrt. Lojala med filmhjälten, som vi i publiken är, låter vi denne vår ställföreträdande aktör för det förbjudna mäta ut öga för öga och tand för tand, och förföriskt nog låter vi det mest gruvliga övervåld passera som rättfärdigt. Vid filmens slut finns inget återerövrat eller ens försonat paradis utan mest ett för alla inblandade förött landskap. Hjälten står tigande som tragisk segrare över ruiner, knappast särskilt lycklig, utan mest på andra sidan ett med våld balanserat bokslut över skuld. Hade det varit vi skulle vi minsann inte ha agerat lika överilat, tänker vi kanske då, och befäster den spärr mot att hämnas som det i fantasin samtidigt är så spännande att utmana.Vad betyder egentligen det där talesättet att hämnden skulle vara ljuv?Emellanåt dyker karaktärer upp som bryter ett förväntat stereotypt mönster, vilket kan ge hjärnan klåda till den grad att den fortsätter processa berättelserna långt efter att boken eller filmen är slut. När det gäller hämndtemat tänker jag dels på Medea i Euripides klassiska drama, och dels alltså på Jackson ”Jax” Teller i ”Sons of Anarchy”. Bägge är tragiska gestalter som ändå genom sin hämnd på olika vis uppnår ett slags tillfredsställelse, något som skulle kunna sägas vara ”ljuvt”.Euripides berättelse känns på många vis modern: Medeas make Jason, som hon brutit upp från sitt hemland för, har hittat någon yngre och vill skilja sig. Genom list lyckas dock Medea inte bara förgifta den unga bruden och brudens far, utan också, och enbart för att plåga sin exmake, mörda deras två gemensamma barn – en underlig prioriteringsordning kan man nog tycka i dag liksom då pjäsen skrevs.”Du plågas själv och delar samma kval”, säger Jason sedan morden på barnen uppdagats.”Men smärtan lindras av att du ej ler”, svarar Medea då.Provocerande nog visar Medea aldrig minsta ånger över sin hämnd sedan den är satt i verket, utan hon gläds åt triumfen. Kvinnorna i kören har vädjat till henne att inte skrida till verket, och de har förmanat henne att det är gudarnas sak att skipa rättvisa. Jo, rättvisa kanske, men på vilket sätt ser Zeus hennes, Medeas, lidande? avfärdar hon dem. Hämnden drivs av lust eller berusning i en vanföreställning att hennes liv ändå är förlorat. Hämnden är en fix idé, i högsta grad självisk – och samtidigt oantastlig för den förkrossade Jason där Medea står i en vagn förspänd av drakar, tydligen magisk. I sin berusande hämndlystnad är hon omöjlig att nå.I ”Sons of Anarchy” försöker Jax Teller styra motorcykelklubbens verksamhet in på en mer laglig väg. Det lyckas bara sådär – enbart under tv-seriens avslutande säsong begår klubbmedlemmarna mer eller mindre bekymmerslöst över 40 mord, samtidigt som deras energi hellre upptas av banala familjeproblem, som vem som ska få vara en del av barnens moraliska uppfostran och inte. Småbarnspappan Jax Tellers dilemma är å ena sidan denna önskan att lyfta sig ur kriminaliteten för sin familjs skull, och å andra sidan nödvändigheten att upprätthålla den oförsonliga ordning, gemenskap och identitet som klubben ger honom, där lojalitet är allt och ett svek innebär döden. Broderskapet går före allt. Förlåtelse existerar inte. Besluten om vedergällningsmord mot tjallare och svikare fattas i demokratisk ordning på slutna möten. Hämnd och vedergällning är dessa laglösas metod att upprätthålla ordning och harmoni i sin slutna värld – om inte utmanas den sociala ordning som klubben vilar på, och det får på inga villkor ske, inte ens när ordförande Jax Teller själv har begått ett ödesdigert misstag, om nu ett mord av fel person av fel anledning kan benämnas så.”Vi säger att du sköt dig fri och flydde”, säger de snyftande klubbmedlemmarna till Jax Teller i sista avsnittet när den kollektiva avrättningen ska ske.”Den bördan kan jag inte lägga på era axlar”, svarar han.Mitt i en anarkistisk ordning en moral som alltså inte får vika en tum. Så följer den avslutande scenen med långtradaren. Jax Teller ser själv till att dödsdomen verkställs. Han sluter ögonen och släpper styret på sin motorcykel, sträcker Kristuslikt armarna ut åt sidorna. Klubbens ordning är hans harmoni. Ansiktet utstrålar ett slags frid.Hämndmotivet kittlar på samma vis som förbjuden kärlek. I fantasin prövar vi hur det skulle vara att passera en otillåten gräns och under vilka förutsättningar vi skulle vara beredda att faktiskt göra det. Att skydda familjen och att skydda kollektivet, motorcykelklubben, är för Jax Teller de allt överordnande moraliska reglerna. Medeas hämnd vilar tvärtom på en misstro mot ordningen i samhället eller tillvaron. Mystiken i hennes hämnd ligger i att den endast definieras av en rätt som är hennes egen, och därför står hon också oantastlig i sin drakvagn i slutscenen. Vem rår på någon som är sitt eget universum?På så vis är Medea anarkistisk i långt högre grad än Jax Teller. Men bägge förenas i en vedergällning som definierar dem. Om hämnden är konstruktiv är just då irrelevant, eller om den är moraliskt riktig. I stunden är hämndens natur enbart lust, och i den meningen verkligen ljuv.David Qviström, författare och journalist

Trädgårdsarbete var centralt i George Orwells och många författares liv. Selma Yousif Mesbah sticker ner händerna i jorden i jakt på ett hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förra sommaren åkte jag hem. För första gången på sjutton år satte jag fot i min gamla hemstad Varberg. Det har varit så lätt att undkomma det förflutna genom att undvika platserna där det har utspelats. Ser jag inte längre radhuslängan jag växte upp i känner jag inte heller den leda, det uppror eller den glädje jag kanske kände när jag bodde där. Min uppväxt får istället endast figurera i mina minnen, där kan den bli vad jag vill att den ska vara, utan att drabbas av det förflutnas strålning som platsen avger. Därmed blev min återkomst lite av ett antiklimax, jag konfronterades inte med min barndom på något sätt. Min hemstad var bara gator, hus, cykelvägar och så stränderna såklart. De underbara stränderna. Jag kom ihåg dem, men jag kände inte igen dem som en del av mitt liv, för de var inte längre det.Radhuslängan, som tidigare var ljusgul, var målad i olika nyanser av grå och trädgården, den fanns inte längre. När vi flyttade in i det nybyggda huset var trädgården bara en plätt med jord. Mina föräldrar sådde gräs och planterade en vacker avenbokshäck. Ett äppelträd och ett plommonträd som växte sig precis så höga att jag mot slutet av min tonår kunde hänga upp en hängmatta mellan dem. Det fanns en trio bärbuskar bestående av krusbär och svarta och röda vinbär. Timjan, kaprifol och i hörnet av trädgården fanns en kompost i trä. Ett par rosenbuskar som kom att klättra på pelarna upp mot balkongen, som skapade en vacker båge av väldoftande rosor, vars blekrosa och vita blomblad regnade ner på uppbrutna bitar av mörkgrå altaskiffer.Allt detta var nu borta. Stenarna, buskarna, träden, till och med häcken hade ryckts upp och ersatts med ett vitmålat träplank. Det hade byggts en altan som täckte halva trädgården och på den stod en loungegrupp i svart plast, resten var gräs. Inte en enda blomma fanns att finna. Inte ett bär, en frukt eller ört. Resten av längans tomter följde ungefär samma mall, med ett trädäck eller en altan, svarta utemöbler och så gräs. Kanske en studsmatta. Det som tidigare varit en prunkande plats av liv och skönhet tedde sig nu som helt död och jag frågade mig om detta är de nya idealen för gemene man att eftersträva, det gråa, det tomma, det svarta gjort av plast. Är detta vad den nya världsordningen inspirerar till? Är detta allt som den rikedom vi alla lär oss att sträva efter symboliserar? Tomhet, idel tomhet.Strindberg beklagar sig i skriften Pessimismen i den moderna trädgårdskonsten över hur trädgårdarna kring förra sekelskiftet förlorat sin prakt. Han undrar om det nya modet skapats av ett behov av självplågeri som låg i tidens anda, eller om besattheten av den intetsägande plantan Palettblad upprättats av blomhatare. Kanske är det bara han som blivit gammal. Som ser tillbaka på stockrosorna från sin ungdoms trädgård med en nostalgisk blick som bara den åldrande som motstår sig förändring kan göra. Jag har också blivit äldre, men jag har svårt att tro att det är en romantisering av det förgångna som gör att jag nästan fysiskt reagerar på tomrummet som uppstått i det levandes ställe. Vem kan på riktigt säga att hon föredrar ingenting framför någonting? Det döda framför det levande. Att kunna gå barfota ut direkt på gräset, plocka sig några bär till frukosten, några plommon att njuta i hängmattan, några rosor att dofta på, ta in i små vaser och pryda huset med. Betrakta alla djur som lockas till trädgården, fjärilar, fåglar, humlor och bin, en liten igelkott som flyttar in bakom komposten och tittar fram ibland. Den ilar genom trädgården med sin vankelmodiga gångstil. Ingenting av detta går att uppleva med ett plank och en regntålig soffgrupp. De är döda ting och kanske påminner de mig, precis som de förhatliga palettbladen påminde Strindberg, om vårt och hela mänsklighetens gradvisa förfall. Men i en trädgård finns ingen död, där förnyas allting, skapar om sig självt, döden förutsätter livet, och i det ligger ett hopp, en framtid som ständigt vecklar ut sig som rosenblad om sommaren. En evig ungdom.En hoppets trädgård kan vi finna på den engelska landsbygden, där författaren George Orwell, mest känd för dystopin ”1984” och satiren ”Djurfarmen”, levde ett stilla liv på ett klassiskt engelskt torp. Förutom skrivandet var trädgårdsarbete, i synnerhet grönsaksodling, det han ansåg som det viktigaste i livet. Han var en slags konservativ anarkist, som längtade efter de små förindustriella engelska byarna, med sina små trädgårdar, där alla kände alla. Någon sa om honom att han var så mycket av en kommunist att han aldrig kunde kalla sig det, eftersom kommunisterna själva inte praktiserade kommunism. Att skapa en trädgård enbart för nytta var en fälla en socialistisk lagd person lätt kunde hamna i, därför var det för honom lika viktigt att odla skönhet och skapa en vacker trädgård. Han planterade några rosenbuskar som blommar än idag och som Rebecca Solnit förundras över, när hon besöker hans trädgård. I boken ”Orwell's roses” undersöker hon en mindre känd del av den framgångsrika författarens liv; hans djupa intresse och kärlek för naturen och hur hans trädgårdsarbete på ett sätt var en förutsättning för hans skrivande. Det var ett konkret världsförbättrande att ägna sig åt med handgripligt arbete, som gav synliga resultat, till skillnad från det abstrakta och helt och hållet mentala skrivandet, vars effekter är svårare att registrera.Men att odla sin egen trädgård påminner på flera sätt om att sitta och skriva på en roman. Det är båda praktiker som ställer sig lite utanför tiden, som skapar ett eget rum där vissa specifika förutsättningar råder, en alternativ verklighet. Som vänder sig bortåt, inåt och mot evigheten samtidigt. Det är kanske i jakten på det eviga livet som den skrivande trädgårdsmästaren finner en komplett balans mellan det odödliga ordet och det ständigt återkommande livet i en trädgård. Skrivandet är en mental ventil, medan grävandet i trädgårdslandet en organisk process som befäster oss som en del av naturens kretslopp. Vi blir dubbelt odödliga, både som ande och som kropp. En livförsäkring.Men samtidigt blir vi mer levande i detta liv, när vi inte bara utvecklar eller uppmuntrar en sida av våra personer, vår märkliga existens som medvetna däggdjur, utan omfamnar helheten. Ett praktexempel på att man inte måste välja, vi kan leva som avancerade tänkande varelser, och som en del av jorden, samtidigt. Till och med Strindberg insåg att det var lönlöst att endast bittert beklaga sin samtids oestetiska trädgårdar i skrift, och försökte odla så mycket han bara kunde när tillfälle gavs. Kanske i ett försök att återskapa ungdomens trädgård, och äntligen få komma hem. Selma Yousif Mesbahskribent och skrivpedagogLitteraturBlomstermålningar och djurstycken - August Strindberg, Albert Bonnier förlag 1888Orwell's roses - Rebecca Solnit, Viking 2021

Vilhelm Ekelund klev upp på Kullaberget och återvände med krav på en ny ärlighet. David Zimmerman följer hans spår. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En klar sommardag kliver jag upp på Kullaberget i nordvästra Skåne. Ansiktet möter en storm av ljus och vind, jag måste kisa intensivt för att se hur Öresund och Kattegatt breder ut sig runt arkaiska klippor. Intrycksmassan får huvudet att bulta. Mossor, svinglar och andra tåliga, trotsiga arter kämpar i vindbyarna. I klippskrevorna växer vildkaprifol, eller ”sumpkaprifolen”, som poeten Vilhelm Ekelund kallade den. År 1906 stod han ju också här, i samma soliga blåst och insöp samma panorama. Man skulle kunna tänka sig att en av landets då mest omtyckta naturdiktare sedan promenerade hem och förvandlade sina intryck till ljuv dikt. För det är ju poetens jobb att omsätta den hopplösa naturen till något vi kan njuta av. Eller?Nej, så tänker nog få samtida poeter på sin uppgift. Och det gjorde inte heller Ekelund, hösten 1906. Han hade börjat ana något misstänkt i detta naturdiktande han var så bra på. Vad han skrev när han gick hem blev något helt annat, som varken kritiker, publik eller marknad skulle begripa. På kullen leker jag med tanken att det är här någonstans det börjar bli komplicerat att skriva böcker om natur och skönhet. Var det rentav Ekelund som sumpade den svenska naturdikten?Sedan debuten vid sekelskiftet hade han skrivit flera samlingar som hyllades för sina sinnliga, vibrerande skånska naturstämningar. Han hade därtill introducerat Paul Verlaine och andra melankoliska modernister. I deras anda är diktarens ångestsjäl och landskapet oftast oskiljaktiga. I samlingen ”Dithyramber i aftonglans” kan man hitta ett vackert barndomsminne från just Kullaberg. Jublande skriver Ekelund, som närmar sig trettiostrecket, hur själen egentligen inte åtrår de jordiska blommorna i sig. Poängen är att konsten och själen överskrider dem och skapar något större, ett ”gnistrande smycke på tidens hav”.”Dithyramber i aftonglans” från 1906 ses ofta som hans sista diktsamling. När han kliver ner från kullen hösten det året har han något nytt i tankarna, något som kokar och spritter – en vrede. Ekelund gör slut med lyriken. Och kulturborgligheten. Och Sverige. Och det slutar inte där. En blöt kväll i Göteborg 1907 slår han till en civilklädd länsman i nyllet. I februari året därpå döms han till fängelse och flyr till Berlin.Under detta vilda intermezzo omvärderar Ekelund sin syn på – ja, allt egentligen. Han äcklas inför vad han kallar högfärdsestetik, narcissuskonst, månskenspladder; helt enkelt en självbespeglande lyrisk skönklang som girigt konsumeras i borgerliga salonger. Ärlig litteratur, skriver Ekelund, är ”de fattigas blommor, de olyckligas blommor, vuxna långt långt utanför det välordnade samhället, där förståndigheten, ärbarheten och plattheten och hyckleriet breda sig i solid välmåga”. Han vill inte ha ett öre till från dessa hycklare och aldrig mer se skymten av någon sentimental gammal Ekelunddikt.Han byter förlag och ger 1909 ut boken ”Antikt ideal”. Man kan kalla den litteraturkritik, aforismer, polemik, essä, prosadikt – den är allt på en gång. I denna röra av texttyper hittar vi Kullaberg igen. Ekelund beskriver i några makalösa passager utsikten som en ljus klar storm, som ”spänner ut sinnet i lugn glädje – jag har känt den ofta inför verken af högsta konst”. Han syftar på den grekiska körlyrikern Pindaros och konstaterar: ”Hjärtats vemod, andens klagan ur bojorna af den sublunariska verkligheten har ingen röst här”. Alltså, i stället för melankolisk självbespegling – ett heroisk möte med verklighetens okuvliga kraft. Skillnaden från förra bokens Kullaberg är monumental.Året därpå kommer ännu en genrehybrid som heter ”Böcker och vandringar”. I en essä smyger Ekelund in en programmatisk dikt om hur han vill bort från det vekliga. Han vill förkunna den bittra sanningen. Strunt samma om publiken hånar honom, han vill inte ha deras beröm. Efter denna bok skriver Ekelund mycket, men väldigt lite som liknar dikter i vanlig mening. Det känns därför lite symboliskt att han ändå avslutar boken med – gissa vad? En liten dikt om Kullaberg förstås.Den påminner om dikten från 1906, fast här träder de där förkastade jordiska blommorna fram på ett oväntat vis. Den poetiska månviolen trängs undan av sumpkaprifolens feta röda trassel av stänglar. Det är alltså hit hans sökande efter bitter sanning lett oss, tillbaka till den soliga klippan jag nu står på. Det som finns här är kanske vackert eller fult, den trassliga naturens likgiltighet inför poetens själsliv är åtminstone total.Det är paradoxalt nog Ekelunds antimoderna strävan som gör honom modern. När jag gick på min första poesifestival runt 2015 pratade alla om ekopoetik. Det var ett nytt och spännande begrepp som gjorde entré i det skandinaviska litteraturfältet. I termen ryms olika metoder att läsa och skriva i skuggan av vår gigantiska ekologiska hotbild. Men det är knappast en modern naturlyrik. Man får leta länge om man söker vackert stämningsmåleri av tidig Ekelund-typ hos poeter som Anna Hallberg eller Fredrik Nyberg. Ekopoetiken ville tvärtom göra upp med lyrikens konventioner och dikotomier, inte återspegla naturen som något vi ska njuta av på håll. Släng ut den gamla prydliga verktygslådan med metaforer och diktjag och upprätta en ny, organisk poesiform!Medan jag promenerar ner för kullen tänker jag att Ekelund i och för sig inte visste något om vår tids skenande fossilkapitalism. Men han upptäckte en nästan hopplös etisk konflikt i den roll poeten sätts att spela i det rovgiriga moderna samhället. Ekopoetik är ett av många senare uttryck för detta. Även om luften så småningom väl gick ur även den bubblan. En bit bort ligger parkeringen översvämmad av Teslor och gigantiska stadsjeepar. Kullabergs naturreservat är i dag en del av de välbärgades avsmakningsmeny, suckar jag uppgivet, och försöker vara sådär ekelundskt sur. Men jag banaliserar honom förstås. Ekelund är sällan bara sur – för intrasslad i hans karakteristiska pessimism växer en säregen optimism.Efter sin upptäckt av poesins hopplösa situation, insisterade han ändå på skrivandet som en kamp mot detta tillstånd. Det är i denna kamp den mänskliga anden utvecklar ”sina ädlaste krafter”, skriver han. Som Anders Olsson påtalar i boken ”Ekelunds hunger”, är detta skrivande inte begränsat till en litterär genre. Det är ett sätt att skriva, tänka och leva som saknar bestämd början, mitt och slut. I språket växer jaget ihop med allt det ser och gör. Vilt och växande. Jag skulle gärna kalla det just organiskt.Så jag tänker på sumpkaprifolen. Mitt bland sumpen och snärjet i den där sista dikten från Kullaberg reser sig slutligen en ensam alm. Det är Ekelunds etik: lev som almen på den stormiga klippan, som glatt strävar uppåt. Trots allt.David Zimmermanpoet

Mattias Hagberg läser en banbrytande biografi över Gertrude Stein och funderar över sin relation till författaren som ville dröja i skrivandets presens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag lever med Gertrude Stein. Jag vet inte varför det har blivit så. En dag flyttade hon in i mitt liv, och nu finns hon där; som en återkommande följeslagare; som en ständig referens för tankar och insikter; som en litterär vän.Jag läser ett stycke här och ett stycke där, jag styrker under och jag skriver av. Med jämna mellanrum tar jag mig an hennes monumentala portalverk, det tusensidiga romanbygget ”The Making of Americans”, men jag kan inte påstå att jag förstår särskilt mycket – egentligen ingenting.Många av hennes texter är tröga och ogenomträngliga. Men det är som det ska. Inför Gertrude Steins verk står man naken – avklädd allt man lärt sig, all kunskap och alla språkliga och kulturella referenser. Man är som ett barn, ett mycket litet barn, som försöker treva sig fram genom språket, via dess ljud och melodier, tvärsigenom rytmer och upprepningar, men inte för att nå fram till ett svar eller en bild, utan för att språket finns där, som en fond.Vad många av hennes texter gör är just att de ställer oss inför språket i sig självt, inför dess yta och dess materialitet. Här är språk just språk, inte ett medel som pekar bortom sig självt. Hon vill inte säga något och hon vill inte berätta något. Hon vill bara vara i orden, meningarna och syntaxen.Hennes texter går inte att förstå, de går bara att erfara.Lyssna bara på den här meningen ur textsamlingen ”Ömma knappar” från 1914, en samling som ibland beskrivits som kubistisk, eftersom Stein hämtade inspiration från sina konstnärsvänner Pablo Picasso och George Braque, men lika ofta stämplats som oläslig:”En blind rörelse är manlig och ytterst.”Vad ska man göra med en sån rad? Hur ska man hantera en syntax som verkar bryta samman framför ögonen på en?Det är lätt att tolka författarskapet som kyligt och abstrakt, som närmast omänskligt i sitt brott med konventionell innebörd. Men jag tror att det är fel.I Gertrude Steins texter pulserar livet – men på ett helt annat sätt än i mycket annan litteratur. Hennes texter är inte representationer av det levande, nej, de är rester av ett görande, av ett ständigt och aktivt varande med orden och deras sammanlänkande.Författaren och konstnären Jonas J. Magnusson har förklarat detta förhållande med en talande bild från Steins hem i Paris, där hon levde tillsammans med Alice B Toklas, samlade konst och höll sin berömda salong för dåtidens modernistiska avantgarde. Magnusson skriver: ”I Steins och Alice B. Toklas hushåll bedrevs en långtgående domesticering av modern konst – där handlade det inte om att förstå svår modern konst, utan om att leva med den: att damma mästerverk tycks överträffa att analysera dem…”.På samma sätt förhöll hon sig till orden och satserna, hon umgicks med dem, plockade ömsint med dem, som om de var kära ägodelar.Samma insikt präglar ett av vår tids mest intressanta biografiska verk. I ”Gertrude Stein: An Afterlife” från 2025 tecknar den brittiska författaren Francesca Wade en mångfasetterad bild av Gertrude Steins skrivande liv, med betoning på skrivande. Det går, menar Wade, inte att skilja på liv och verk i Gertrude Steins fall, eftersom allt hon skrev bottnade i den situation hon befann sig i. Hon skrev världen omkring sig – mycket bokstavligt. Alla hennes texter är därför situerade, sprungna ur ett aktuellt nu. Eller som Stein själv uttryckte saken, i en rad som bör läsas mycket bokstavligt: ”Facts of life makes literature”.Det som intresserade henne var med andra ord inte resultatet utan processen. Det var ”författaren i färd med att skriva” som var det väsentliga, inte den slutgiltiga texten på pappret.På många sätt försökte hon göra för litteraturen vad en av hennes största förebilder, Paul Cézanne, gjort för måleriet. Han ville fånga det dialektiska spelet mellan konstnärens blick och motivet i sina bilder. Hon ville dröja i skrivandets presens.Just detta lyckas Francesca Wade konkretisera i sin biografi. Och hon gör det på det mest självklara sätt, genom att fokusera Gertrude Steins vardag, och framför allt hennes liv tillsammans med Alice B. Toklas. Hon visar hur de båda nästan dagligen umgicks med och genom Steins texter. Hur de levde i orden, nästan som i symbios.Det är rörande och vackert. Utan Alice B. Toklas omsorg om Gertrude Stein och om hennes arbete hade förmodligen inget av det vi idag känner blivit skrivet. Och omvänt. I Steins arbete hittar Francesca Wade ständigt exempel på små, dolda kärleksförklaringar till Alice B. Toklas.Visst, deras liv tillsammans var inte okomplicerat. Som samhällsvarelse verkar Gertrude Stein ha varit en idiot, med böjelser för översitteri och politisk fascism. Alice B. Toklas likaså. Men inför texterna var vardagen varmare. Dessa vårdade de gemensamt, som om deras kärlek kunde materialisera sig just där, i just den stunden.Gertrude Stein avvek ett fåtal gånger från sitt djupa intresse för textens nu, bland annat i sitt mest kända verk, ”Alice B. Toklas självbiografi”, en metalitterär lek med sanning, biografiskt skrivande och den framväxande kändiskulten, en text som snabbt skulle få kultstatus och bli en storsäljare. Men även här, i textens minimala skiftningar och i dess tillkomsthistoria, ligger en vardaglig kärlek nedlagd, trots att texten ibland kan upplevas som hård och lite raljant. Francesca Wade visar hur boken går att läsa som en gåva till Alice B. Toklas efter en större schism i deras relation. Ja, de båda kvinnorna vårdade och dammade inte bara sina konstverk, kärleken gällde i än högre grad texten. Det vill säga Gertrude Steins eviga skrivande. Och det var en kärlek som fortsatte även efter hennes död i juli 1946. Därav titeln på Francesca Wades biografi – ”Gertrude Stein: ett efterliv”. Alice B. Toklas fortsatta att leva med sitt livs kärlek genom att ta hand om hennes texter, genom att långsamt och med närmast svartsjuk motvilja ge ifrån sig bitar av deras liv tillsammans, men också genom att kämpa för texternas status. Hon ville, precis som Stein själv, att de skulle få världsrykte.Jag har lätt för att förstå henne, också jag lever med dessa texter. Jag försöker vårda dem, umgås med dem, som om allt fortfarande hängde på dem. För mig är de en ständig påminnelse om att litteratur kan vara så mycket.Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturFrancesca Wade: Gertrude Stein – an afterlife. Faber & Faber, 2025.

Vi låter delikatesser ruttna framför våra ögon. Oskar Friberg efterlyser mer romantik kring de vilda svenska primörerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så här var det med ramslöken: den fanns inte någonstans tills den en dag fanns överallt. Det var i början på april och det lilla samhället såg dött ut på håll, men i trädgårdarna slog magnoliorna ut och runtom i hagarna föste kossorna sina darrbenta kalvar framför sig. Jag tog av från landsvägen och följde stigen intill husen, vidare längs stengärdena och där en grind på glänt, som om någon väntade besök …och så stod jag mitt i den vitlöksdoftande grönskan.Precis nedanför låg den krumbuktande kustlinjen, där min farfar girade in till Krogstorp Aale för att vittja för första gången i år. Jag betraktade honom från hagen. Hur länge skulle han hålla på? Hur länge hade han hållit på? Piggvaren som just nu simmade under honom skulle vittna om ett liv levt bland stenar, med en kost av hjärtmusslor och märlkräftor. Den skulle ha mörkare pigment och vara full av komplexa noter.Smaker och dofter ur det vilda. Har de något värde?Den frågan ställde Ivan Turgenjev redan 1852. I En jägares dagbok, mitt under en morkullejakt, vänder han sig rakt till läsaren: “Vem annat än en jägare kan till fullo uppfatta behaget att en julimorgon ströva omkring i skogen?”. Efter en plötslig vindpust mot kinden och ett episkt regn som snabbt drar vidare, fortsätter han: “Vilken pånyttfödelse naturen har undergått, hur fuktigt, friskt och härligt klar luften ånyo är; vilken ljuvlig doft smultron och svampar sprida omkring sig!”Idag bäddar den urbana klassen in sig i lager på lager av betong, allt längre från Det Vilda. Jag hör om en krögare på Södermalm som bytt namn från vildsvinsragu till ragu di cinghiale för att öka försäljningen, och nyligen åt jag middag på en franskinspirerad restaurang i Stockholms innerstad. Vi pratade om de olika rätterna på menyn, på samma gång upphetsat och oroligt. “Man vill ju inte välja fel!” Nej, det vill man ju inte. “Och vad ska du välja?” Jag nämnde gädda och möttes av ett slags kvävt skratt, och satt sedan lite bortgjord.“Jag skulle så gärna vilja ha queneller!”, hörde jag plötsligt någon utbrista.“Quenelle de brochet?”, undrade servitören.Jag stirrade ut över bordet. Det var långt mellan den skimrande quenellen och tångruskorna den kom ifrån. Jag såg framför mig hur farfar vägde in varje gädda på ett tusen fyrahundra gram. Den lilla skåpbilen som svängde in på tomten till min barndom och fladdrade vidare på vägarna ner mot Europas gastronomiska hjärta, med nyfångade gäddor simmande i bassängerna där bak. Under ett halvt sekel levererade farfar just gäddor ner till restaurangerna i Frankrike, dit den urbana klassen vallfärdade.Mitt sällskap visste att fisken hon rynkade på näsan åt, var den samma som sedan beställdes. Det var bara att associationerna satt så ankrade i magkänslan, och magkänslan så ankrad i språket. Det sydeuropeiska uttalet klingar så utsökt – calçot, cime di rapa och cinghiale låter sexigare än nässlor, broccolirybs och vildsvin. Eller så som brochet låter förföriskt medan gädda betyder Tusen ben. Sydeuropeerna kan konsten att omgärda sitt terroir med romantik.När servitören dukade undan tallrikarna, bestämde jag mig för att fara söderut för att lära mig mer om råvarorna. Vilket jag också gjorde i många och långa dagar, först på kockskolan i Köpenhamn och senare på restauranger.Vad jag lärde mig?Kocken förstår att ta tillvara det påvra.Och inte sällan är det också det vilda.Det var som att för första gången få syn på sin barndoms dyrgripar, som då inte betydde någonting – men som hela tiden funnits framför ögonen på oss, när vi sprang som idioter rakt ut i de smördoftande rapsfälten eller lekte under den blommande magnolian (mormors parfym!) … här bak i köken fick minnet av primörerna plötsligt konturer, när någon eldade på rapsskotten och serverade med blåmusslor och smörsås, magnolian picklades och dukades fram till en rätt med horngädda …För kockarna var det självklarheter.Men utanför restaurangköken, i städerna, så tänker man alltjämt på Landsbygden som något helt annat än Italien, Frankrike och Spanien –men när rapsskotten dyker upp intill Tosteberga ängar på vårkanten så är det inte en mindre gastronomisk sensation än vildbroccolin från Apulien.Så var finns romantiken kring de vilda, svenska primörerna?Djupt inne i kockskolans bibliotek kom jag över ett citat som löd: “Food should tell you where you are”, och det var förstås inget märkvärdigt med det, förrän det fortsatte: “when you are”. Jag älskar det citatet. Det var så fint, att maten alltså inte bara kunde berätta för oss var vi befann oss, utan också när vi befann oss. Primören sätter oss i direkt kontakt med landskapet och årstiden och låter oss förstå hur flyktig den är.Det finns något existentiellt i det.Primören säger: Här är du nu.Tillbaka i det vitlöksdoftande havet. Farfar höll fortfarande på där ute. Någon enstaka vandrare klättrade över ett stengärde och passerade, fortsatte vidare in i skogen. Min enkla fråga hängde fortfarande i luften:Var är alla någonstans?I introduktionen till Glyptotekets utställning Efter naturen som visades 2024 skrev författaren Josefine Klougart att den vilda, orörda naturen inte längre finns, att den sedan länge är historia. I en tid då naturen hotas, blir det desto viktigare att vi lär oss använda den. I århundraden tog vi tillvara det som fanns i vår närhet. Min farmor satt alltid hukad vid nässlorna, tillredde sjöfåglarna som störtade in i näten. Hennes generation gjorde så av sunt förnuft, generationen innan henne gjorde så för att inte dö.Vi låter delikatesserna ruttna framför våra ögon. Då tunnas relationen till landskapet ut – och därmed också den vardagliga omsorgen för naturen.I mars drev det iland två flåsiga fiskodlare nere vid stranden. Jag och farfar ställde upp på att fånga femton gäddor innan vårens slut. Han skulle fylla nittiotvå till hösten och tyckte det lät som en pigg idé, men han kämpade med de där gäddorna. Det krävs en särskilt varsam styrka för att hålla en gädda lugn. Vi förlöste varje individ och släppte ut rommen i det tempererade havsvattnet, som entreprenörerna sedan tog med till sina anläggningar.Bilen svängde ut från tomten.Denna ständigt pågående dragkamp mellan det urbana och Det Vilda, mellan piggvarens algdränkta tillvaro i Krogstorp Aale och de sterila anläggningarna bland åkrarna. Tre veckor senare ringde någon därifrån och berättade att alla gäddyngel hade dött.Det var något med temperaturen i bassängen.Hur ta hand om något man inte har en relation till?Detta funderade jag på, när jag satt på knä mitt i det gröna havet i en by i östra Skåne, medan ramslöken runtom mig vissnade snabbare än vad min påse kunde fyllasoch det var så stilla, så väldigt tyst häromkring.Den lilla båten där ute försvunnen.Oskar Fribergskribent och kockProducent: Ann Lingebrandt

Omsorg och moderlighet värderas högt när vi tänker på barn, men hur är det med samhället? Eva-Lotta Hultén hittar radikal potential i skönlitteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under ett krig för länge sedan dödades alla män och när det bergiga området strax därpå skars av från omvärlden av ett jordskred lämnades kvinnorna att ensamma bygga upp nationen igen. Som genom ett mirakel uppstod en mutation hos en av dem, som gjorde att hon kunde föröka sig utan inblandning av någon man. Från henne härstammar nu landets hela befolkning, som uteslutande består av kvinnor förmögna till självbefruktning.Tre unga, amerikanska män får höra talas om det avskilda riket och lyckas ta sig dit med flygplan. Ett för utopigenren typiskt upplägg som ger författaren Charlotte Perkins Gilman chans att i skönlitterär dräkt presentera ett idealsamhälle: ett land där kultur och samhällsstruktur helt skiljer sig från det vi tar för givet.Boken ”Kvinnoland” skrevs 1915 och hör, som många av dåtidens utopiskildringar, hemma i den socialistiska traditionen med sin betoning på gemenskap, solidaritet och jämlikhet. Men den anknyter också till den mindre omfattande feministiska utopitraditionen, och det som gör den verkligt originell är hur den lyfter fram moderskapet som något heligt. Kvinnan ska inte frigöras genom att slippa ta hand om sina barn – och inte heller genom att slippa allt samhällsansvar – utan genom att omsorgen om barnen lyfts fram som samhällets högsta uppgift. Bokens berättarjag Van noterar skillnaden mot hur föräldrarollen gestaltar sig i dåtidens USA. I hans hemland bryr sig varje mor mest bara om sitt eget barn men i det rike han nu hamnat är alla invånare engagerade i alla barn och jobbar tillsammans för deras väl.Perkins Gilman tycks både anknyta till och polemisera mot Ellen Keys idéer om moderlighet. De var samtida med varandra och framhåller båda hur viktigt värnandet om barnet är, för dess egen skull och för att forma ett gott samhälle. Men Key var särartsfeminist. Rösträtt åt alla kvinnor, javisst, men bara barnfria kvinnor eller de vars barn vuxit upp skulle ställa sina speciella kvinnliga krafter till samhällets förfogande. Andra har kallat dessa ståndpunkter för ”samhällsmoderlighet”.Var finns samhällsmoderligheten idag, när unga kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och ”momfluencers” som lever på reklamintäkter för att blotta sig själva och sina familjer för alla som vill titta? Det går sannerligen att ha synpunkter på vad det gör med relationen mellan förälder och barn, och hur exponeringen påverkar de små. Men ta bort kameran ur ekvationen så har företeelsen likheter med det Ellen Key förespråkade för kvinnor som hade yngre barn: ett engagemang helt vigt åt familjelivet. I den tidskrift som Charlotte Perkins Gilman drev och själv skrev alla texter till, kommenterar hon Keys ”Barnets århundrade” i följande ordalag:Kvinnor förändras som människor: de är inte längre bara en sak – kvinnor, mödrar och ingenting annat […], de är också personer av vitt skilda slag, med intressen och förmågor som gör dem lämpade för att delta i samhället på många sätt.”Hennes egen samhällsmoderlighet var radikal. Hon visade fram kvinnor som fullt kapabla att ta ledarroller, driva och utveckla ett samhälle och klara såväl intellektuella uppgifter som hårt kroppsarbete, även som mödrar. Det var en moderlighet som lika gärna kan utövas av män: ett sätt att förhålla sig till vad som är verkligt viktigt.När jag själv var höggravid med mitt första barn fick jag från flera kvinnor höra att jag skulle komma att gå in i en bebisbubbla. Världen därutanför skulle bli mindre viktig. Jag protesterade: omvärlden hade blivit viktigare för mig när jag blev gravid och jag trodde inte att det skulle förändras av att barnet föddes.Både de andra kvinnorna och jag själv fick rätt. Jag blev mer påverkad av alla nyheter som kunde innebära fara för mitt eget och alla andras barn. Men jag fick lägre förmåga att delta i världen under ett antal år. Bubblan var inget jag valde utan en effekt av bristande tid och energi. Det var heller inte bara min egen ork jag fick kämpa med. Starka kommersiella krafter vill få oss att tro att ett gott föräldraskap i första hand är en prylsport som kräver stora inkomster. Det individualistiska idealet säger oss samtidigt att vår främsta plikt är att lägga mycket tid på att våra barn ska bli framgångsrika: ekonomiskt, musikaliskt, idrottsligt. Mina ambitioner fanns emellertid kvar. Jag ville påverka världen och jag ville att mina barn skulle se mig påverka världen – för att förstå att det går och att man bör.Medan barnen i de tre unga männens USA växer upp i relativt slutna familjer där man gör allt för att avskärma dem från en omvärld som ses som farlig, lärs barnen i Kvinnoland redan från början att vara delaktiga och att ta ansvar för samhället. Läraren Somel förklarar att de under sin utbildning lär sig att älska intellektuella utmaningar, vilket förvirrar berättarjaget Van. Vad gör lärandet för nytta om eleverna tycker om att lära? Det blir tydligt att han fostrats i ett inlärningssystem där lydnad och underkastelse är viktiga mål i sig för skolan. Det ska helt enkelt vara tråkigt att lära. I det avskilda landet bland bergen är målet utöver kunskap i stället självständighet, solidaritet och gemenskap och både kropp och intellekt ska stimuleras. Man eftersträvar visdom och en handlingsförmåga som brukas för det gemensamma bästa.”Kvinnoland” kan ses som en stridsskrift för omsorgens centrala roll för ett gott liv. Att ge omsorg betraktas som samhällets viktigaste uppgift och ett privilegium som också ger en stark livstillfredsställelse. Detta är ett exempel på det som filosofen Kate Soper kallar ”alternativ hedonism”: ett begrepp för nya vägar till självförverkligande och lycka. Den alternativa hedonismen handlar om ett skifte bort från destruktiv överkonsumtion och statusjakt, till en strävan efter tillräcklighet och en tillfredsställelse som kan uppnås inom planetens gränser.Jag minns mitt ändlösa vankande runt i huset med en kolikbebis i sele på magen och en frustrerad treåring i hasorna. På samma gång utmattad och färdig att explodera – av frustration och av kärlek. Jag kände mig söndertrasad av den smärta mitt minsta barn upplevde och den längtan som jag inte förmådde svara mot hos mitt äldre barn.Det finns ingen självklar samhällslösning på sådana dilemman. Inte heller något personligt förhållningssätt som på ett enkelt sätt kan ta udden av det känslomässiga kaos det innebär att vara förälder. Det är helt enkelt ofta svårt att njuta av privilegiet att få ge omsorg. Charlotte Perkins Gilman drabbades själv av förlossningsdepression och lämnade senare sin enda dotter hos sin exman och hans nya hustru. Men jag undrar vad som skulle kunna hända om vi lät moderlighet bli den ledande politiska princip som vi inrättade samhället som helhet efter. Eller om vi började se den mänskliga tillväxt som omsorgen syftar till som ens hälften så viktig som den ekonomiska tillväxt som vi ständigt curlar och daltar med.Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturCharlotte Perkins Gilman: Kvinnoland. Översättning Emilia Fjeld, Ovipositor Press 2022Charlotte Perkins Gilman: Families, marriages and children, redaktör Michael R. Hill, Routledge 2017Ellen Key: Barnets århundrade. Skriftserien, Bildningsförlaget 2011Ellen Key: Missbrukad kvinnokraft och naturenliga arbetsområden för kvinnan. Bonniers 1914Kate Soper: ”The Mainstreaming of Counter-Consumerist Concern” i The Politics and Pleasures of Consuming Differently, Palgrave Mcmillan, 2008

Vad händer när föreställningarna lossnar från verkligheten? Göran Rosenberg återvänder till Baudrillards tankar om hyperverklighet och till myten Amerika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad håller samman detta Amerika, var en fråga jag ofta fick anledning att ställa mig under mina år som TV-korrespondent i USA. Amerika var det ord jag använde om det USA som inte riktigt gick att ta på, den svårfångade idén om vad som menas med att vara amerikan, om vad slags samhälle Amerikas Förenta stater var tänkt att vara eller bli. Hur gick de högstämda orden från det amerikanska grundandet ihop med en ofta nog så brutal social och ekonomisk verklighet? Hur kunde den amerikanska drömmen om individuell frihet och framgång leva vidare i ett samhälle stöpt i slaveri, raslagar, folkfördrivning och inbördeskrig?Det vilade något overkligt över det amerikanska projektet, för ett slags projekt var det, ett helt nyskapat samhälle med en riktning, ett mål och en mening. Någon skulle säga att overkligheten var själva styrkan. Förmågan hos det amerikanska projektet att gång efter annan mana fram bilden av en framtid där vars och ens ambitioner och livsdrömmar skulle förverkligas – om inte idag så i morgon, om inte för dig själv så för dina barn. Det var ett samhälle som inte hölls samman av ett gemensamt förflutet, som i den gamla världen, utan av en gemensam framtid i den nya. Amerika var löftet om att om och om igen kunna lämna det som varit och börja livet på nytt.Det var ett löfte som i längden bara kunde hållas vid liv av en idé stark nog att med jämna mellanrum besegra verkligheten, eller åtminstone den handfasta erfarenheten av svikna förväntningar och personliga misslyckanden, i ett Amerika där risken för bådadera tidvis var större än någon annanstans, och den sociala rörligheten, dvs möjligheten att ta sig från en samhällsklass till en annan, lägre än i de flesta europeiska länder.Vilket i sin tur krävde att idén om Amerika måste ges ny luft under vingarna så snart den riskerade att störta mot marken – vilket hade hänt gång efter annan i den amerikanska historien. När jag i mitten av 1980-talet kom till USA hade det just hänt igen, i självtvivlen efter Vietnamkrigets politiska och militära nederlag, och Nixon-erans moraliska moras, och de stora orden i den amerikanska idén syntes mera verklighetsfrämmande än någonsin.Men det var också då här åren som idén fick sin senaste – och kanske sista –livräddande injektion. Och det var inte helt förvånande en tidigare Hollywoodskådespelare, Ronald Reagan, som levererade den. Amerika, sa han, var fortfarande den skinande stad på berget, det nya Jerusalem, som de protestantiska invandrarna från England, puritanerna, hade sett framför sig när de i början av 1600-talet landsteg i den nya världen. Amerika var fortfarande en dröm värd att tro på.Under mina år i USA var det inte svårt att se hur högt höjd över den sociala och ekonomiska verkligheten idén var för de flesta amerikaner, men jag kunde också se hur starkt dess grepp fortfarande kunde vara om människors fantasier och drömmar. Jag minns särskilt ett valmöte med Ronald Reagan på hösten 1986 i Orange County, Kalifornien, med en publik till stor del bestående av människor som nyss hade kommit hit med den amerikanska framgångsdrömmen på näthinnan.Och när presidenten till sist klev in på scenen och med sin välmodulerade röst än en gång tog de stora amerikanska orden i sin mun, och folkjublet steg mot luften, slog det mig på nytt i hur hög grad idén eller drömmen har varit beroende av ledare med den retoriska förmågan att göra myt av den amerikanska verkligheten.”Behöver Amerika en magiker för att hålla sina myter vid liv? Eller en kejsare som med jämna mellanrum förmår övertyga folket om att kostymen är verklig?”, undrade jag i en bok skriven efter mina år i USA.En bok som redan då gjorde ett starkt intryck på mig, var Jean Baudrillards Amerika. Den franske filosofen och sociologen hade där satt sina högst egna ord på den konstellation av idé och verklighet, modernitet och primitivitet, magiskt tänkande och jordnära realism, rotlöshet och målmedvetenhet, religiositet och materialism, som så påtagligt skilde Amerika från snart sagt alla andra samhällen i vår tid. Hyperrealitet eller hyperverklighet är det begrepp som Baudrillard myntar för att beskriva ett tillstånd där gränsen mellan fantasi och verklighet hade suddats ut, där människors föreställningar om verkligheten till stor del formas i en värld av mediala bilder och tecken. kan framstå som mera verklig än den verklighet vi erfar med våra sinnen.I viss mån gäller väl det här oss alla. Ingen av oss lever i verkligheten som den är utan i våra mer eller mindre erfarenhetsbaserade föreställningar om den. Men vad Baudrillard på sitt omisskännliga sätt sätter ord på är ett säreget amerikanskt tillstånd där föreställningarna alltför lätt lossar från erfarenheterna, och människor får svårt att skilja verklighet från dröm, sant från falskt, äkta från oäkta. Ungefär som en sekt – instängd i sina mer eller mindre verklighetsfrämmande föreställningar om världen. Varför är sekterna i Amerika så mäktiga och dynamiska? frågar sig Baudrillard.Och hans svar är att de sekter som i Amerika trodde sig ha grundat det nya Jerusalem hade bevarat, som han skriver, ”sitt ursprungs praktiska religiösa svärmeri och sin moraliska besatthet.””Mängden enskilda sekter får inte bedra oss, fortsätter han, det viktiga är att hela Amerika är engagerat i sektens moraliska institution, i dess omedelbara krav på saliggörande, dess begär efter rättfärdiggörande, och utan tvekan också dess vanvett och delirium.”Jag hade ju själv sett detta sekternas Amerika växa sig starkt under Reagans 80-tal, med extatiska teve-predikanter som i gigantiska megakyrkor lovade ett nytt, moraliskt renat, kristet Amerika. Jag hann också se hur deras löften och fantasier trängde in i politiken och undan för undan förvandlade det republikanska partiet till ett slags sekt det också. När Donald Trump 2016 gick till val på att göra Amerika stort igen så var det sektens språk han talade och det var som sektledare han skulle komma att dyrkas av de tiotals miljoner amerikaner som blint slöt upp bakom honom.Likt en sentida Tocqueville reste Baudrillard till 1980-talets Amerika för att spana efter mänsklighetens framtid. 40 år senare, med Donald Trumps Amerika framför ögonen, började hans iakttagelser framstå som närmast profetiska.”Det primitiva”, skriver Baudrillard, ”har trängt in i den självförhärligande och omänskliga karaktären hos ett universum som kraftigt överskrider sitt moraliska, sociala eller ekologiska förnuft”.Jag ser alla de understrykningar jag gjorde när jag läste Baudrillards Amerika för första gången och jag får god lust att stryka under samma meningar igen, bara hårdare, och med ännu större förundran över träffsäkerheten i dem.Göran RosenbergförfattareLitteraturJean Baudrillard: Amerika. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2026.

Jag lever ett lugnt liv i närheten av tunnelbanan. Sonja Åkessons poesi har lästs självbiografiskt, men hennes dagbok säger något annat, menar Karin Brygger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dagböcker är omgivna av ett hemligt, nästan heligt skimmer. Trots att vi lever i en samtid där privatlivet ohämmat skänks ut på sociala medier tycks vi ännu tro att dagboken är det ”äkta” lackmuspappret mot själen. Men på de tunna sidorna skriver dagboksförfattaren den verklighet som hon i samma ögonblick skapar. Dagboksforskningen understryker att det lika gärna kan vara önskade tankar, levnadsförhållanden, ja - fabricerade erfarenheter. Dagboken, menar litteraturvetaren Christian Lenemark, måste därför betraktas som både redigerad och tillrättalagd, styrd av ett antal motiv och intentioner.I dagboken arrangerar vi helt enkelt berättelsen om oss själva. Vi blir till, på egna villkor.Författaren Sonja Åkesson skrev dagbok under stora delar av sitt tjugo år långa författarskap, en framgångssaga som inleddes med diktsamlingen Situationer 1957 och avslutades med den magnifika Hästens öga tjugo år senare. Samma år som gick hon bort i levercancer blott 51 år gammal. Det blev ett kort liv för denna poet, en av Sveriges största. Hennes betydelse för den litterära strömningen nyenkelhet och vår samtids poesi går inte att överskatta. Under hennes storhetstid 60-talet revolterade poeterna mot 50-talets, som de menade, mer inåtvända attityd. Litteraturvetaren Eva Lilja pekar på att poeterna kände att det var dags att ta ställning, vässa argument och hållning.[2] Åkesson var som gjord för denna tid, med sin vardagsnära röst och teman som vem som helst kan identifiera sig med. Dessutom var hon en underbar stilist.Tidsandan präglades av kriser som Vietnamkriget och muren mellan Öst och Västtyskland. Mellan de radikala politiska krafterna och de litterära rösterna i samhället pågick dialog. Sonja Åkesson fick nu en plats på den poetiska parnassen och vann mark på att skildra kvinnors villkor i samhället med ironisk skärpa i dikter som ”Äktenskapsfrågan”. Och melankoliska betraktelser över en nyväckt sexualitet i dikter som ”Ett brev” eller relationsdramat ”Visst minns jag”, som frilägger kvinnans utsatthet.I början på 1970-talet förändras Sonja Åkessons dagbokspraktik. Från att ha fört anteckningar i fickdagböcker påbörjar hon den sorts dagbok som sedan 1800-talet utgjort vår mest kända ”dagboksdiskurs”: den introspektiva. På a-4 papper och i anteckningsböcker mejslar hon fram en berättelse om ett jag i världen. Hennes alltmer vacklande hälsa har en framträdande plats, så också dagboksskrivandet självt. I september 1972 skriver hon: Tänker mycket på den här dagboken som jag har ett nästan sjukligt behov av att skriva i, men som samtidigt – ja det är något som inte funkar, jag har koncentrationssvårigheter, förmiddagarna går åt till att sitta och röka, em är jag för trött. Är det här ett nytt sätt att skaffa mej skuldkänslor? Jag tycker inte jag behöver flera.”Sonja Åkesson föddes på Gotland 1926 och skildrar ön i sina första två diktsamlingar. Men volymerna är skrivna i Stockholm, dit hon ”flydde”, som hon menade. Flykten från det inskränkta var svår. Hon lämnade äktenskap och en dotter på ön, medan den yngre sonen följde med. Ett tredje barn bar hon i magen – ett barn vars gifta far inte ville veta av vare sig henne eller Rolf, som han fick heta, gossen som dog i cancer, bara några år gammal. Krisen var obönhörlig. Och troligen incitamentet till Åkessons skrivande liv.Genombrottet brukar dateras till 1963 och diktsamlingen Husfrid och nu tog de fatala självbiografiska tolkningarna av hennes poesi fart. Långdikten »Självbiografi» - som upptar sista delen av boken är ett flagrant exempel. Som Eva Lilja påpekar i sin monografi över Åkesson är den i själva verket en pastisch på beatpoeten Lawrence Ferlinghettis ”Autobiography”.I dagböckerna kommer Åkesson att göra motstånd mot andras projektioner. De ofta röriga anteckningarna skildrar en vilja till förändring. Samma vilja speglas i det fysiska livets rörelsemönster: hon flyttar till Halmstad! Bort från storfamiljen i kollektivet - som för övrigt stulit hennes matbord - och från äktenskapet med Jarl Hammarberg-Åkesson. Dagboken visar att den nya frihet gällande familjeformer och sexualitet som 60-talets revolution erbjöd inte var en lösning på vare sig existentiella svårigheter eller äktenskapliga slitningar. Det emancipatoriska projekt dagboken berättar fram tar alltså spjärn mot det röriga kollektivlivet. Hon ifrågasätter faktiskt hela projektet: hur kunde hon flytta från sitt eget hem till en storfamilj som inte alls kändes som hennes?Flykten därifrån placerar henne i ett ingenmansland. Hon saknar barnen. Men hon måste bli frisk från sin ångest, den förlamande oron. Själv undrar jag om hon någonsin var sjuk – var hon inte bara olyckligt kär, fattig och missbrukare? Det skapar just olycka, oro– ja vem som helst skulle bli sjuk!Under sjuttiotalet var det dock ute att se oro som kontextbunden. Det var det dåliga nervernas tidevarv. Den psykiatriska behandlingen i Halmstad, populärt kallad sömnkuren, som Åkesson satte sin tilltro till, innebar tung medicinering.I dagboken flimrar patienter och sjukhusliv förbi och en evig uppräkning av vad hon äter, dricker, hur hon försöker leva. Och misslyckas, försöker igen. Aldrig lägger hon ned pennan. Aldrig ger hon tappt.I Halmstad var Sonja Åkesson som författare fortsatt populär, bara inte vidare lycklig. Berättelser om olycka tillför oss dock viktig kunskap, inte minst om samhällets oförmåga att tillåta kvinnor att avvika från normen. Samtidigt kan man säga att Åkesson skaffat sig utrymme som poet, den konstnärliga identiteten garanterar viss frihet. Ändå undrar jag vad det betytt för synen på författarskapet och för Sonja Åkesson själv att sjukdomsidentiteten var så betydelsefull för henne? Innebar sjukdom frihet – om än illusorisk? Dagboken pekar mot en paradox.Med hänvisning till sjukdom kan hon rättfärdiga sin oförmåga att leva i ”den vanliga världen” men betalar samtidigt överpris. Dagboken blir – med sina svängningar mellan sjukdom och motstånd - till syvende och sist den mothistoria som alla sjukhistorier också innehåller. Den kan sammanfattas med två ord: Hon skrev. Och det är motsatsen till att vara deprimerad, döende, död. Att skriva är att leva.Karin Bryggerförfattare och kritikerLitteraturLenemark, Christian, Sanna lögner: Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering. Halmstad: Gidlunds Förlag, 2009, 44.Lilja, Eva, Den dubbla tungan. Göteborg: Daidalos, 1991, 49.

Mer än 100 år efter Processen gavs ut har informationssamhället tvingat oss till en Kafkaartad tystnad. Ska vi bara gilla läget? Det undrar Henrik Sahl Johansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag stöter på begreppet ”Kafkaartad” tänker jag på tillfället när jag försökte ta tåget från ukrainska Lviv till Kraków i Polen. Jag befann mig i vänthallen på Lvivs vackra tågstation, framför en solfjäder av identiska biljettluckor.Vid en av dem bad jag, på mycket enkel polska, om en biljett med det tåg som skulle gå till Kraków samma eftermiddag. ”Då får du gå till kassa 16”, svarade kvinnan framför mig. Jag såg mig omkring. Biljettluckorna var numrerade från 1 till 15. ”Var någonstans?”, frågade jag dumt, men kvinnan bara skakade på huvudet och bad mig stiga åt sidan. I luckan bredvid fick jag samma svar: ”Så du ska resa till Polen? Gå till nummer 16, den internationella kassan. Där får du hjälp.”Jag vandrade planlöst omkring på stationen i någon timme. Oavsett vem jag frågade fick jag samma kortfattade svar: biljetter till Kraków såldes i kassa 16, bara där kunde man boka resor till utrikesdestinationer. Och var låg den mystiska kassan? Det ville ingen avslöja.Jag sökte mig längre och längre in i stationshuset tills jag slutligen, längst bort i en övergiven passage, fick syn på en pil mot den internationella kassan. Jag följde den dunkla korridoren till sitt slut, gick upp för en lång trappa, och möttes till sist av en dörr där någon hängt en skylt med talet ”16”. Dörren var igenbommad. Av allt att döma hade den varit det under lång tid.Situationen på Lvivs järnvägsstation bär många av de kännetecken vi förknippar med Kafka: den övergripande bristen på förståelse, de invanda hänvisningarna till något onåbart, känslan av främlingsskap och maktlöshet. Men där fanns också den aspekt som är unik och helt bärande för begreppet: känslan av att vara fullständigt ensam inför det främmande, att inte dela oförståelsen med någon annan.I Kafkaartade sammanhang är man isolerad med sina besvär. Man svävar i ovisshet, samtidigt som folk runtomkring tycks förstå precis vad som gäller. För trots att vi borde ha varit många som försökte ta tåget till Kraków den dagen såg jag inte en själ omkring mig som likt jag var på jakt efter lucka nummer 16.Alla andra fortsatte som vanligt, som om de i tyst samförstånd löst gåtan med den icke-existerande internationella kassan. De gjorde sig redo för avfärd. När tåget väl anlände steg de på som om det inte vore mer med den saken.Kanske är det på grund av den här grundläggande existentiella avskildheten begreppet Kafkaartad har klarat sig så bra under årens lopp. Andra litterärt förknippade fraser, som moment 22 eller jante, har med tiden fått något dammigt över sig, förankrade som de är i sin egen tid. Inte Kafkaartad: det känns fortfarande splitternytt, som om det hade en förmåga att ändra sig efter samhällets förändrade förutsättningar.Veckan då jag skriver den här essän förekommer dess engelska motsvarighet, ”Kafkaesque”, exempelvis i tidningstexter om så vitt skilda ämnen som användningen av bekämpningsmedel i EU, belgiska visumregler och Mexikos förändrade domstolsväsende.Under 1900-talet, när staten utövade stor makt över medborgarna, lämpade sig uttrycket väl för att beskriva individens kamp mot labyrintiska administrativa system. I dag passar det lika bra för att beskriva vår upplevelse av att vara beroende av dimhöljda företag som styr över vår tillvaro via algoritmer. Graciöst antar ordet en något skiftande betydelse i takt med att verkligheten förändras.Så är fenomenet också betydligt äldre än Kafkas romaner. En av de tidigaste förlagorna till okunskapens problem finns i Gamla testamentets berättelse om Job, den rättrogne bonden som plötsligt drabbas av en rad oförklarliga olyckor. Trots att Job förlorar såväl sina barn som sin hälsa och sitt uppehälle vacklar han inte i sin tro. Han härdar ut. Men när hans vänner försöker få honom att rannsaka sig själv och inse sina uppenbara synder blir han alltmer förbittrad.Slutligen riktar Job sin klagan direkt mot Herren. Hur kommer det sig att han, som alltid varit gudfruktig, måste lida sådana kval? Varför måste han straffas, när syndiga människor slipper undan? Det svar han får är gåtfullt, ihåligt i någon mening.När Herren talar till Job är det inte för att beröra frågan om hans skuld eller förklara varför han tvingats lida – snarare för att påminna om att det finns en mycket större bild, där Job blott är en liten del. ”Vill du sätta min rättvisa i fråga,” undrar Gud, ”förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?” Med andra ord, om Job inte fattar så fattar han helt enkelt inte. Det är bara att gilla läget.Svaret skulle förstås lika gärna kunnat uttalas av den namnlösa makt som söker åtala den stackars Josef K, huvudgestalten i Franz Kafkas ”Processen”. Likt Job famlar banktjänstemannen Josef K efter svar under romanens gång; han står åtalad, men lyckas aldrig förstå vilket brott det rör sig om eller hur han ska gå tillväga för att få upprättelse. Han får kort sagt ingen bra förklaring, vem han än frågar.Det uppseendeväckande med Kafkas berättelse är att någon rättegång aldrig tar vid, att han aldrig får möjlighet att försvara sig mot anklagelserna, vilka de än må vara. Och samma sak sker egentligen i Jobs fall. Han tiger slutligen, förstummad av Herrens ord. Hans boskap och barn ges tillbaka till honom, men han förstår aldrig varför han varit tvungen att lida så fruktansvärt längs vägen.För vilket brott ska Josef K ställas inför rätta? Varför ska Job straffas trots att han aldrig velat annat än gott? Varför ska jag själv inte tillåtas stiga på tåget till Kraków när jag gjort allt för att betala för mig? Ingen vet.Och ett drygt sekel efter att ”Processen” gavs ut kan vi kanske konstatera att vi mer än tidigare finner oss i Kafkaliknande situationer, helt enkelt för att våra liv till så stor del bygger på tillgång till information.Vi är ständigt på jakt efter svar på hur vi bäst bör leva, hur vi ska bli lyckliga, friska, rika och så vidare. Men inga svar ges oss – eller rättare sagt, vi får en mängd svar, men de är nyckfulla och svåra att förstå. Och vår strävan efter förståelse slutar alltsomoftast i Josef K:s eller Jobs märkliga tystnad – vi tillåts gilla läget, efter bästa förmåga.Hur det gick för mig i Lviv? Det slutade med att jag gav upp och i stället för att ta tåget reste med buss till gränsövergången vid Przemyśl, där jag i gassande solsken väntade med tusentals andra på att få komma in i Schengenområdet.När jag väl, långt in på eftermiddagen, stod längst fram i kön skrattade tulltjänstemannen åt mig. Varför hade jag inte bara tagit tåget eller flyget, som andra EU-medborgare? Jag hann inte svara, men om jag gjort det hade jag försökt förklara att det var exakt som i Kafkas novell ”Framför lagen”: att hela den där passexpeditionen vid gränsen på sätt och vis fanns till blott för min skull. Att det var mig alla hade väntat på där i värmen.Henrik Sahl Johanssonlitteraturkritiker