OBS

Hildegard av Bingen var en av det medeltida Europas mest begåvade personer. Hon är känd som tonsättare och intellektuell, men hon skapade också ett eget språk. Magnus Florin fascineras av projektet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad första gången den 5 mars mars 2019. Jag minns ett besök hos Willy Kyrklund, författaren, resenären och – inte minst – språkkännaren. Vi hade stämt träff en eftermiddag i hans hem utanför Uppsala och jag kom dit på utsatt tid, ringde på porten, men utan resultat. Dörren var öppen, jag steg in, det var tyst därinne, hade något hänt? Nej, det visade sig att han helt enkelt tog en tupplur och jag beslöt mig för att vänta. Lät blicken vandra längs bokhyllorna, såg Euripides dramatik i grekiskt original och flera persiska verk. På en trave böcker låg ett öppnat litet kuvert med ett brev, handskrivet i stora bokstäver. Man ska inte tjuvtitta, men min nyfikenhet beviljade undantag och jag läste. Avsändaren var en elvaårig pojke som hade sett Kyrklund berätta i tv att han som just elvaåring hade skapat ett alldeles eget språk med nya ord. Och nu undrade den brevskrivande pojken hur Willy hade gjort, för det ville pojken väldigt gärna göra, han också – skapa ett eget språk. Ja, vad är det som är så lockande – inte bara för elvaåringar – i att uppfinna nya språk och nya ord? ”Ranzgia” är ett ord som inte kan hittas i något vanligt lexikon. ”Ranzgia”, det betyder ”tunga” och är uppfunnet av Hildegard av Bingen, den tyska 1100-talsnunnan, berömd för så mycket. I musikvärlden är Hildegard den stora pionjären som skapare av vokalmusik, bortglömd i flera sekler men i våra dagar återupptäckt med ständigt nya uppföranden och inspelningar. För teologer och filosofer är hon den främsta intellektuella kvinnan i sin tid, den benediktinska abbedissan och klostergrundaren som brevväxlade med kejsare och påvar, ibland kallad ”Sibyllan från Rhenlandet”. Konsthistorikerna uttolkar hennes religiösa visioner som hon fångade i praktfulla och färgrika målerier. Och både idéhistoriker och naturmedicinare har näsan i hennes skrifter om örter, mineraler, kosmos och läkekonst. Tidigt sågs hon som helgon i den katolska kyrkan och blev 2012 kanoniserad av påven, med fortsatt och stigande berömmelse som följd. Men mindre berömd, nästan helt obekant, har Hildegard varit som skapare av nya ord. ”Ranzgia” var inte hennes enda ordskapelse. Här är några till ord: ”Zirinz” – ”finger”. ”Scorintz” – hjärta. ”Foscal” – fot. ”Auziel” – Vatten. Jag skulle kunna fortsätta med uppräkningen ganska länge. För Hildegard skapade en helt egen språkvärld med över tusen ord, samlade och bevarade i två samtida handskrifter. Jag läser hennes nyord i en utgåva av den främsta kännaren av denna språkvärld, den amerikanska medeltidsforskaren Sarah Higley. Titeln på hennes bok är ”Hildegard av Bingens okända språk”– och det var just vad Hildegard själv kallade det hon skapat – ”ett okänt språk”, ”Lingua ignota” på latin. Okänt i betydelsen att det var ett nytt språk, annorlunda än alla de kända. Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk Men varför uppfann Hildegard ett eget språk? Egentligen är det inte ett helt språk, utan en mycket lång ordlista med substantiv i obestämd form – som en inventarieförteckning över vad som finns på jorden. Och Hildegard väjer inte för det allra mest jordiska, även det som ansågs lågt, vulgärt och syndfullt: ”Suinz” – svett. ”Maluiza” – prostituerad. ”Menguiz” – avföring. ”Zirzer” – anus. ”Creuviz” – penis. ”Fragizlanz” – slida. Artonhundratalets filologer ville inte tänka att nunnan Hildegard hade befattat sig med sådana ord – så de beslöt att hennes nya språk inte alls var hennes, utan gjort av någon annan. Men dagens forskare är överens om att Hildegard är upphovskvinnan. Och att hon såg som sin avsikt att noga förteckna allt jordiskt, just för att det är en del av skapelsen. I handskrifterna är varje ord försett med en översättning till två språk, latin och tyska, just som i ett lexikon. Fast i det här lexikonet finns de främmande orden ingen annanstans än inom lexikonet. Bara en enda gång låter Hildegard ett nyuppfunnet ord ta plats i den vanliga världen. Det sker i en av hennes sånger: ”O Orzchis Ecclesia”. ”Ecclesia” är lika med kyrka, men ”Orzchis” – det är ett påhittat ord som bara finns hos henne, med betydelsen ”väldig”. Så ”O Orzchis Ecclesia” betyder ”O väldiga kyrka”. Vissa har antagit att Hildegard var i färd med att bygga ett eget gudstjänstspråk, till användning i klostret som hon ledde. Men användning och nytta är inte kärnan i hennes ordskapande. Hon försökte knappast bilda något alternativ till latinet som religiöst ceremonispråk. Inte heller något nytt universellt idealspråk, i stil med esperanto. Vad var då avsikten? Flera har menat att det var ett ”adamitiskt” projekt – att Hildegard avsåg att återskapa Adams tungomål, urspråket i Bibeln, det som den första människan uttalade när han på Guds maning gav namn till alla djuren. Ja, man kan säga att hon gör som Adam - men det verkligt fascinerande är att hon inte alls försöker återskapa, utan vill skapa något alldeles nytt. Hon – en medeltida kvinna – gör sig till en ny Adam, en ny ord- och världmakare. Med den djärva handlingen är Hildegard en magnifik kraft i 1100-talet som förändringens och förvandlingens sekel – då människans vetande och kunnande manifesterade sig i de första universitetens framväxt och i mäktiga katedralbyggen utan motstycke. Hildegard visade att också språket kunde tänkas och skapas på nytt. På så vis har hon blivit en hyllad förebild bland våra dagars språkskapare – och sådana skapare finns i en häpnadsväckande omfattning. ”Conlang” är budordet, ”conlang” som kortform för ”constructed languages” – ”konstruerade språk” – och på internet finns en intensiv trafik mellan hängivna språkskapare från hela världen: lingvister, matematiker, programmerare och filosofer. För dem är J.R.R. Tolkien den ofrånkomliga pionjären, lika mycket en språkskapare som berättelseskapare. Men Hildegard är 800 år före Tolkien. Hon är den verkliga pionjären. Och vill vi förstå vad hon var ute efter kan vi tänka på ett ord som ofta återkommer hos henne – ordet ”grönska”. Hon ville få språket och människan och världen att grönska med de nya orden, ge frisk sav till de jordiska språk som vissnat. bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt. Så blir hon en remarkabel kusin till alla ordvrängande trubadurer och poeter genom tiderna, metaforiker som språkmaterialister - och till alla historiens banditer och barnungar som pratat rövarspråk och fikonspråk. Kort sagt en kusin till alla som inte nöjer sig med det språk som redan finns. Ett ord saknas i hennes lexikon, ett av de allra enklaste - ordet ”dotter”. Orden för ”mor” och ”far” finns med, liksom ”bror”, ”syster” och ”son”. Men inte ”dotter”. Tankarna går till hur Hildegard som åttaårig flicka gavs bort av sina föräldrar till ett kloster. Hon blev ingens dotter. Och bland alla sina över tusen uppfunna ord lät hon just ordet ”dotter” vara tomt. Jag tänker återigen på den där elvaåriga pojken och hans brev till Willy Kyrklund. Medan jag väntade på att Kyrklund skulle vakna från sin tupplur läste jag brevet igen. Med pojkens fråga hur man skapar ett eget språk med nya ord. Hur gör man? Jag tror att Willy Kyrklund kunde ha ett antal goda råd att ge. Men jag vet inte om pojken fick svar. Och jag själv hade inte tillfälle att fråga den gången, för Kyrklund fortsatte att sova och jag beslöt mig för att komma tillbaka en annan gång. Magnus Florin, författare och dramatiker Lästips Om Hildegard av Bingens uppfunna språk: Sarah L. Higley, Hildegard of Bingen's unknown language: an edition, translation, and discussion, Palgrave Macmillan, New York, 2007. Om rövarspråk med mera: Daniel Heller-Roazen, Dark Tongues: The Art of Rogues and Riddlers, Zone Books, New York, 2013.

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-15.Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten.Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag.Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat.Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik.Så sägs det i varje fall.Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang.Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse.Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad.Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd.Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar.karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld.Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal.Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia.Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år.Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet.Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”.de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt godsFem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla.Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik.I England närmar man sig nu tvåhundraårsdagen av Peterloomassakern och säkert kommer man hedra de som föll offer för statens våld. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för?Gabriella Håkansson, författare

Walt Whitman kallas USA:s nationalpoet, men fortsätter att provocera. Göran Sommardal reflekterar över Whitmans poesi och över varför han älskade sina medmänniskor mest när de sover. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-05-30.[Louis Armstrong: Nobody knows the trouble I've seen]Man borde inte börja en OBS-essä med sång och musik. Men skälet till att jag inte kan låta bli musik­en och sången är att mötet med de dikter som Walt Whitman har kallat Leaves of Grass, eller det urval som Gunnar Harding har kallat Jag hör Ame­ri­ka sjunga, får mig att höra, om jag skulle höra Amerika sjunga, inte alla de sånger som Walt Whitman radar upp redan i den inledande dikten – utan allra först det här.[Mahalia Jackson: Let my people go]Så här låter Whitmans sång:Jag hör Amerika sjunga, en mångfald av sånger hör jag/mekanikernas sånger, var och en sjunger sin muntert och/ starkt som sig bör,snickaren sjunger sin medan han mäter sin planka eller bjälke,[...]moderns underbara sång, eller den unga hustruns vid sina/ sysslor, eller flickans där hon syr eller tvättar,/var och en sjunger om vad som hör till honom eller henne/ och ingen annan,/dagen om vad som tillhör dagen – om natten en samling/ unga grabbar, robusta, vänliga/och de sjunger för full hals sina starka, melodiska sånger....I stället för att låta de ohörda kollektivens och de förvisade folkliga gemenskap­ernas sånger runga i sin dikt avlyssnar Whitman, alltså, de enskilda amerikanernas ton­arter och sångstilar. Och jag vet att denna invändning mot Walt Whitmans allomfattande och alltomfattande individualism kan förefalla historiskt orättvis. Han var ju emot slaveriet, om än tidvis en något vacklande abolitionist. Han uppmärk­sammade de amerikanska ursprungsinvån­ar­na, han såg till både män och kvinnor – alla den nya kontinentens själar ägde sam­ma hemortsrätt på Den stora landsvägen, som får sägas vara poetens favorittillhåll i dikten. Och riktningen i hans litterära politik var alltid demokratins. I sin essä om Whitman i sina Studier i klassisk amerikansk litteratur kallar D.H. Lawrence honom "den första vite infödingen".Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning.Det kan vara upplysande att jämföra Walt Whitmans poesi och plats i den ameri­kans­ka litteraturhistorien med den tolv år äldre Henry Wadsworth Longfellow, som vid tiden för Whitmans debut 1855 var den dittills överlägset mest kän­de ame­ri­kanske poeten, hyllad på båda sidor av Atlanten. Och på sin tid flitigt utgiven och översatt, också till svenska, och beundrad av europeiska stor­het­er som Dickens och Baudelaire. Longfellows hexameterepos Evangeline skildrar en romantisk-tragisk historia baserad på en historia om brittisk etnisk rens­ning av franska ättlingar i Nova Scotia. Hans mytologiska The Song of Hiawatha är en hyllning till "den ädle vilden" och hans valhänta och aldrig riktigt realistiska skildringar av slaveriet i Poems on slavery är helt i linje med hans starka enga­gemang för abolitionismen. Men trots att Longfellow på många vis intog en mer progressiv och klargörande ställning i frågor om slaveri och fördrivning och exploatering av Amerikas urinnevånare, så har tidens gång förvandlat hans euro­- peiskt de­signade humanism i kombination med hans akade­mis­ka välmenande vers till obligatorisk kurslitteratur, medan Walt Whitmans fria och orim­made verser, fräcka och förföriska, ofta skabrösa och frispråkiga, med kärlek så­väl mellan män och kvinnor som mellan män och män – den har blivit, och förblivit, också den obligatorisk kurslitteratur men i ett avgörande tillägg ett källsprång för läsare och efterföljare. "Whitman, den ende man som gått fram på helt oba­na­de stigar", så skriver D.H. Lawrence vidare om Whitman i sin essä. Och för vår europeiska räkning kunde han ha tillagt: US-amerikanska stigar. Och så är det. Walt Whitman, jämsides med Emily Dickinson, har kommit att utgöra den amerikanska poesins ojämförliga moderna källflöde. Om Dickinson lock­ar med sin gåtfulla precision och sin precisa gåtfullhet, så har Whitman förfört sina stora läsarskaror med sin generösa omåttlighet och välgör­ande brist på poetiska hyfsning. Och många, inte bara amerikanska, poeter har följt i hans fotspår.I denna generositet ingår en idé om mänsklig förbrödring, ty så får man ända karaktärisera ingivelsen hos en poet som gärna inledde sina dikter med ett Allons!, alltså det "Allons enfants...", som inleder Marseljäsen, den franska revolutionssång­en som mer än någon annan kommit att musikaliskt förkroppsliga Frihet, jämlikhet, broderskap.Jag föreställer mig gärna att hållbarheten och livaktigheten i arvet efter Whit­man till stor del också har göra med att han i någon mening förblivit kontro­versiell och aldrig riktigt enkelt kanoniserbar. Hade det bara varit för hans proklamerade världsmedborgarsolidaritet som Bror Hjort tolkade den i sin målning "Kärleken, freden, arbetet", med Whitman själv, "Jesus den härlige" och Sokrates, därtill bröder och systrar, svarta, röda, gula och vita tillsammans i fröjd och gamman, då hade hans verser kunnat pryda vilken som helst sön­dags­skola. Som det står i inledning till dikt 8 av sviten "De sovande":asiaten och afrikanen hand i hand, europén och amerikanen hand i hand/lärd och olärd hand i hand, och man och kvinna hand i handMen i botten av denna inlevelsefulla själarnas gemenskap som Whitman målar upp åter­finner vi, alltid, det Lawrence i sin Whitman-betraktelse hänvisar till som hans "obän­diga livskraft", och han citerar:Jag är den som anfäktas av köttslig lusta/Graviterar inte jorden, dras inte all materia till all annan, åtrår den?/Så dras min kropp till allt och alla som jag möter eller ser.Det är i diktsviten Children of Adam som Whitman mest oförblommerat och envetet ger uttryck för kropparnas sinnliga möten. Och i Calamus tillkommer det för tiden ännu mer "chockerande": homoerotik. Whitman bjöd på en frisprå­kighet som på sin tid något lättare fann fristad i Europa än i det ännu bigotta USA. Hos Whitman hålls ingen "Själarnas maskerad" som hos Pär Lagerkvist, sna­rare en kroppar­nas maskerad. Hos Whitman har Terentius urhumanistiska ”Intet mänskligt är mig främmande” transformerats till ”Allt kroppsligt är mig kärt”:stammaren, sjuklingen, den välbyggde, den anspråkslöse,/den kriminelle som stod inför skranket, domaren som satt och dömde honom,/de vältaliga advokaterna, juryn, åskådarna,/skrattaren och gråtaren, dansaren, änkan vid midnatt, den röda squawen,/den lungsiktige, den rosfeberdrabbade, idioten, han som förorättats,/ motsatserna, och var och en mellan det här och dem i mörkret,/jag svär att de är utjämnade nu – ingen förmer än den andra,/natten och sömnen har gjort dem jämlika och återupprättat dem.Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En."Hans dikter", här citerar jag på nytt D.H. Lawrence, "Demokrati, En masse, Allenheten, är långa additions- och multiplikationstabeller, där slutsiffran alltid blir JAG SJÄLV."Sannolikt är det i denna allomfattande men enkelriktade individualism som Walt Whitman blir bäst definierad. Individer, alla lika mycket mänskligt värda, men bara tillgängliga och insläppta En och En. Inga klasser, inga kulturskillnader- och gemenskaper, inga fackföreningar, och inget behov av fackföreningar, ingen UNION. Därför älskar Whitman sina människor mest när de sover:De sovande är mycket vackra då de ligger avklädda,/de flyger hand i hand fram över hela jorden från öster till väster då de ligger/avkläddaHär skymtar Whitmans utopi, lika lockande än idag, och för alltid lika skrämmande. Vår tids ideologiska städmani: att göra rent hus: Ur vägen allt för själarnas framåtskridande, all religion, alla fasta föremål, konstarter, regeringar – allt det som var eller är synligt på detta klot eller något annat klot faller i nischer och vrår inför själarnas procession längs universums väldiga vägar.Göran SommardalLitteraturWalt Whitman: Jag hör Amerika sjunga, övers. Gunnar Harding, Ellerströms 2019.Walt Whitman: Leaves of Grass, Penguin Classics 2017.Longfellow: Poetical Works, London 1973Henry Wadsworth Longfellow: Hiawatha, övers. Helmer Linderholm, Tidens förlag 1978D.H. Lawrence: Studier i klassisk amerikansk litteratur, övers. Harry Järv, Cavefors 1964 Göran Sommardal

Katarina Wikars vänder och vrider på sorl, brus och kallprat och försöker få fatt i tystnaden. Måste man betala för den? Är det ultimata inför ålderdomen att hitta någon att våga vara tyst med? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-06-10.Är tystnaden något eftersträvansvärt eller är det döden? Tyst som i graven, heter det ju. När barnen har flyttat ut lägrar den sig, tystnaden. Jag minns när de var små och larmade runt hur irriterad jag kunde bli på stojandet. Ibland var det föräldrajour på förskolan och jag var alltid helt förundrad över att fröknarna, som det hette på den tiden, inte fick psykbryt redan på förmiddagen av ljudnivån.Det sägs att de ljud man inte själv kan kontrollera är de mest stressframkallande. Grannarnas fest är alltid mer störande än ens egen. Det lågfrekventa brusandet i rören. En köksfläkt som inte går att stänga av kan få en tidigare relativt stabil väninna att gå i taket, balansera på stegar, skruva på baksidan av något bara för att få det tyst, ringa jourreparatören mitt i natten.Om man är radioreporter och kommer in i ett rum där man inte har varit tidigare ska man vända öronen utåt och lyssna hur rummet låter. Är där en fläkt? Ett kylskåp som surrar? Vägarbete på gatan utanför? Ibland måste man flytta runt både människor och möbler. Ett konstant irriterande bakgrundsljud är värre än tillfälliga hammarslag.Ett rum mot gården brukar betyda lugn och ro. Det man förlorar i gatans eventuella puls och utsikt vinner man i en sövande tystnad men de gamla gårdshusen och det inte bara i Berlin brukar ha enbart sand i mellanväggarna. Otaliga är de som från början ofrivilligt men sedan allt mer kontrollerat lärt sig att lyssna efter de där ljuden från andra sidan väggen som man vet ska komma. Grannarnas gräl och samlag. En ensam telefon som ringer i en tom lägenhet. Det är som att bo i ett dockskåp, ett hus i genomskärning där själva fasaden är nerplockad.Jag har haft en återkommande dröm om nätterna om ett flerfamiljshus där väggarna mellan lägenheterna är borta. Man måste gå genom andra människors bostäder för att komma hem. Ett sovrum är nästan inne i grannens vardagsrum. Så måste det vara i ett temporärt boende för många nyanlända, som i en gymnastiksal med lösa skärmar, där privatliv en lyx man inte ens vågar drömma om.En tvåa på trettiotalet ansågs lagom till en barnfamilj. Man fällde samman sängarna om dagarna, drog ihop utdragssofforna. Min pappa hade nio syskon och från april till oktober fick han och två av bröderna sätta på sig toppluvorna och vantarna och gå ut och sova i vedboden.Det är väl med tystnaden som med resten av klassamhället. Det är något som det går att köpa. Slippa belamrade badstränder. Trånga trappuppgångar. Lövtunna väggar. Ha möjlighet att sätta mobilen på ljudlös. Förr i världen hade man telefon för att någon skulle ringa på den, för att komma i kontakt, höra en annan människas röst på linjen. Nu vill man inte bli nådd. Det är den ultimata friheten.Tala är silver, tiga är guld, det är ett typiskt svenskt ordspråk från förr. Man skulle inte gå runt och sladdra. Låt maten tysta mun är ett annat. Betydde det att all konversation vid middagsbordet var förbjuden? Här koncentrerar vi oss på att äta. Man kan se sådana par på restaurang ibland, de säger inte ett ord till varandra under en hel måltid. Har de inget att prata om eller har de levt så länge med varandra att de vågar vara tysta? För det finns också något som heter kallprat, det som bara pågår och som ingen lyssnar till, det ligger som en matta över den där tystnaden man både längtar till och räds. Vad skulle hända om vi bara satt här alldeles tysta? Skulle det bli farligt då?Vad var det för tystnad som Doktor Murke i Heinrich Bölls roman samlade på och beslöt sig för att klippa ihop? Hur låter tystnaden mellan orden? Ibland har den fått status av ett musikstycke. Ibland är den instängd i ett dödsdämpat rum helt utan akustik. Den brasilianska författaren Clarice Lispector skrev i sin allra sista roman den här bruksanvisningen: : Jag vet hur man skapar tystnad. Det går till så här: jag sätter på radion riktigt högt – så stänger jag plötsligt av den och så får jag in tystnaden.I Maria Stepanovas Minnet av minnen skriver hon om avfärderna förr. Hur man tillsammans teg ett par minuter så att uppbrottet kunde samla på sig sitt slutgiltiga allvar. Och det där väl därför som det finns kollektiva obligatoriska tysta minuter. Vi är tysta nu, många tillsammans. Där att sörja, för att hedra minnet. För att finna ron.Alltfler åker också på retreat, betalar för att vara tysta, för att slippa mobilerna, kallpratet, för att slippa konversera, bli nådda. Vad finns det då i tystnaden? Ligger det en liten insikt och halvslumrar bakom allt fladder, eller ett lugn till förväxling lika döden?När man säger att man måste prata om det kan det vara en tystnad över flera generationer som måste brytas. Något man har sopat under mattan i familj ett helt liv eller i ett samhälle i tusentals år: Vi har inte pratat om alkoholismen, övergreppen, otroheterna, den psykiska ohälsan enligt modellen om vi tittar åt andra hållet och inte låtsas om så finns det inte. Och när någon tar tag i den kvava tystnaden och liksom vädrar ut den kan det orsaka sår och splittringar och livslång osämja. Min luft mot dina igenklistrade fönster. Det är livslögnen som dramatiken lever av.En poet sa till mig att det var överskattat att tala. Att han alltmer som vuxen hade börjat respektera föräldrarnas tystnad. Det går inte att tala om precis allt. Visst kanske måste sjunka mot botten, bäddas in i glömskan. Min egen mamma låtsades att hon inte hörde när jag i tjugoårsåldern ville få svar på vissa besvärliga frågor, som om simulerad dövhet kunde vara lösningen. Och jag har faktiskt en större förståelse nu än förr för det tilltaget.Jag minns när mamma låg på sjukhus den sista hösten och jag kom hem till det gamla huset på kullen, hur tomt det var. Hon hade alltid varit den som varit hemma, som jag hade kunnat mäta min rörelse bort utifrån, nu var det nedsläckt och när jag kom in märkte jag att där var stora, loja vindsflugor överallt på övervåningen, de hade krupit in i värmen för att övervintra, och jag tog en flugsmälla, klättrade på stolarna, dräpte den ena efter den andra, säkert femtio stycken. Till slut var det bara en kvar, som surrade runt mitt huvud, liksom retfullt, inte lät sig nås. Jag stod på en målarpall och försökte skaka den ut ur taklampan. Så äntligen fick jag den. Smack. Och då blev det fullständigt tyst. Inte en enda vinterfluga kvar. Nu var jag alldeles ensam. Det var så här den lät. Tystnaden.Det kan vara så att man har fått en ranson ord utmätt åt sig och förr eller senare tar det stopp. Att inte orka berätta om sitt liv, sina semestrar och tillkortakommanden för ännu en människa. Visserligen förvandlas det mesta med åren till färdigförpackade anekdoter enligt modellen jag minns bara orden jag använder när jag berättar men tänk så skönt att ha en livsmänniska att tiga sig genom en måltid med, lugnet i att veta vad vederbörande skulle säga om munnen öppnades, att kunna avge det slutgiltiga omdömet om en kärlek eller stark vänskap: vi teg bra ihop.Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

Eufemiavisorna klassas som Sveriges första skönlitterära verk. Kim Bergqvist reflekterar i dagens essä över vart vårt svenska medeltida litteraturarv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-08-20.Om jag säger riddarroman, vad får du då upp för bild i huvudet? Är det Jan Guillous ”Arn” som rider mot solnedgången i det Heliga landet eller kanske Don Quijote som guppar fram på den lunkande Rosinante? För de flesta är det nog ingen romangestalt överhuvudtaget som framträder, utan något ur filmatiseringen av Sir Walter Scotts ”Ivanhoe” eller rent av en grotesk scen ur Monty Python and the Holy Grail.Allt jag nämnt har dock tillkommit långt efter riddarromanens gyllene tidsålder. Till och med renässansförfattaren Cervantes kommer för sent, även om hans hjälte förläst sig på just riddarromaner. Faktum är att det som ibland beskrivs som Sveriges första skönlitterära verk tillhör denna genre och genom att lära oss något om dess tillkomst lär vi oss också något avgörande om vår kulturhistoria.Egentligen handlar det om tre riddarromaner av tämligen skiftande karaktär, som tillsammans går under namnet Eufemiavisorna. Berättelserna, som i sin samtid lästs högt och framförts vid festmåltider för en aristokratisk publik, har alla kontinentaleuropeiska förlagor som översatts till fornsvensk knittelvers under ett tiotal år vid 1300-talets början.Fröet till denna kulturgärning såddes i Norge där den tyskättade drottningen Eufemia (c. 1280–1312), vars dotter var trolovad med den svenska kungabrodern hertig Erik Magnusson, tog initiativet till översättningen. I Norge hade liknande projekt en lång historia. Trots att kunskapen om detaljerna i Eufemias liv är bristfällig, känner vi henne bättre än den eller de personer som genomförde själva översättningsarbetet. Idag är en översättare nästan alltid en enskild person. Medeltida översättningar kunde vara omfattande projekt som utfördes av ett arbetslag, där olika personer stod för skilda språkliga kompetenser. Historiker, litteraturvetare och språkforskare som sysslat med de här texterna har trots det misstänkt att det rör sig om enskilda översättare – det är helt enkelt svårt att föreställa sig mer än ett fåtal individer i Sverige vid den här tiden hade kompetensen. Dessutom har nyare forskning visat att översättningarna inte alls – som man tidigare antagit – är särskilt klumpiga eller osofistikerade- Den fornsvenska diktaren hade en fullgod uppfattning om sin ursprungstext.Översättningarna bygger på flera förlagor på franska, tyska och fornvästnordiska och åtminstone två av berättelserna – Ivan lejonriddaren och Flores och Blanzeflor – var omåttligt populära i det medeltida Europa. Verken med bakgrund i Kung Arthur-legenden och i korsriddartematik spreds, kopierades och reviderades, alltifrån 1100-talet till 1400-talet, från det perifera Island i norr till det mångkulturella Spanien i söder, från England i väst till Grekland i öst. Vi känner till en mängd versioner av Floire et Blanchefleur, ursprungligen en fransk kärleksdikt, och av Chrétien de Troyes' Yvan, le chevalier au lion, som inte alltid är regelrätta översättningar utan snarare omdiktningar.Denna korta bakgrund visar tydligt hur den första underhållningslitteraturen på svenska är oupplösligt förenad med den europeiska litteraturen i gemen, och med de övriga europeiska folkspråken. Det hänger tveklöst samman med att den svenska eliten under 1200- och 1300-talet hade ambitionen att utmåla sig som en del av den kristna europeiska riddarklassen, med samma ideal, uppförandekoder, intressen och attribut. Det är själva motsatsen till allt tal om Brexit och Swexit. När svenskarna går från vikingatid till medeltid – genom kristnandet och inlemmandet av Skandinavien i en europeisk gemenskap – går det relativt snabbt; det finns en vilja till förändring.Man kan ifrågasätta hur de svenska frälsemännen stod sig gentemot sina kontinentaleuropeiska motsvarigheter ifråga om ekonomiska resurser – gods, borgar, rustningar, vapen – men faktum är att det statsbärande skiktet var väl bekant med tyska riddare, som var vanligt förekommande vid de nordiska furstehoven, och bör ha haft god förtrogenhet med den litteratur och andra kulturella koder som dessa uppskattade. Vid den här tiden studerade svenskar vid utländska universitet, och man hade börjat med riddardubbningar i Sverige. De skedde vid högtidliga sammankomster, såsom kröningar eller bröllop inom kungafamiljen. Den första riddardubbningen vi känner till som involverar svenska frälsemän ägde rum 1285, och denna praktik fortgick till 1497, då Sten Sture d.y. dubbades av unionskungen Hans. Det här visar hur länge riddaridealen hade åtminstone en symbolisk betydelse.Möjligen är det den internationella bakgrunden som gör att Eufemiavisorna är förhållandevis okända bland allmänheten – de passar inte in i ett nationalistiskt narrativ, det är ingen ursvensk litteratur. Läser vi alls någon nordisk medeltidslitteratur i skolan nuförtiden är det de isländska sagorna som får agera representanter för perioden.Kanske har det blivit dags att ändra på det. Numera finns en utgåva av Eufemiavisorna på det som professor Henrik Williams, ansvarig för bearbetningen, kallar en ”sen fornsvenska”. Där har många ingrepp gjorts, fast med lätt hand, i syfte att göra verken så läsbara som möjligt utan att ”översätta” texterna till nusvenska.Men hur skiljer sig de svenska versionerna från sina europeiska förlagor? Den trånande höviska kärleken verkar ha varit främmande för medeltidens svenskar och den får ofta stå tillbaka för utförligare skildringar av strider och envig mellan den ridderlige hjälten och hans motståndare. Men den höviska kärleken är främmande också idag. Den genusideologi som kommer till uttryck i riddarromanerna hyllar exklusivt manliga miljöer, marginaliserar kvinnor och tillerkänner dem sällan agens. I Hertig Fredrik av Normandie vinner titelns hjälte sitt hjärtas dam genom att ta sig in i hennes kammare med hjälp av en osynlighetsring. Att han förgriper sig på henne och därmed vinner hennes kärlek är en normalisering av sexuellt våld och frånstötande för en modern läsare.Just kring de här frågorna har forskarna börjat fundera mera. För genom att verken har anpassats till den tilltänkta publikens intressen bör de avspegla det svenska frälsets angelägenheter, eller åtminstone måla upp ett slags idealbild som tycktes både eftertraktansvärd och uppnåelig. Det är inte bara nöjeslitteratur och spännande äventyrsberättelser; berättelserna ger också uttryck för medvetna eller omedvetna föreställningar om det ideala samhällslivet, om sociala strukturer, makt samt genusideal.Om man antar att genren riddarroman motsvarar en särskild social ordning, så vågar jag påstå att den svenska integrationen i det medeltida kristna västeuropeiska sammanhanget inte var fullbordad förrän Sverige fick sin egen riddarlitteratur. Att det var en betydelsefull händelse råder det ingen tvekan om. Under senmedeltiden fortsatte Eufemiavisorna att kopieras i nya handskrifter och med boktryckarkonsten blev det en av storsäljarna. Denna svenska, och på djupet europeiska, litteratur.Kim Bergqvist, doktorand i historia

I en samtid som tror att lösningen på alla problem är att träna och äta rätt, ses överviktiga lätt som ett samhällsproblem. Men hunger har ofta inte alls med mat att göra, konstaterar Annina Rabe. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 2018. Just nu är jag mitt uppe i ett garderobsrensningsprojekt. Det tar ganska lång tid, inte bara för att jag inte gjort det på länge och skåpen därför bågnar av diverse tröjor och klänningar jag inte längre använder. Utan för att det är ganska plågsamt. Plaggen väcker minne till liv, minnen från en tid när jag var en annan person. Den personen som var smal. Den som kunde ha vackra kläder eller för den delen vilka kläder som helst, för hon såg ändå okej ut i allt. En person som ter sig som mer och mer avlägsen från den som jag är idag. Jag tänker att den personen måste ha levt ett bekymmerslöst liv. Ett liv utan kroppshat och dåligt samvete, utan att vara en anomali i omvärldens kritiska ögon. Sedan minns jag, att så var det ju inte alls. Den smala personen mådde tvärtom dåligt för jämnan, och detta trots att hon levde upp till alla samtidens krav på slankhet och åtminstone relativ skönhet. Inte hade jag vett att uppskatta det inte. Den icke-smala personen – jag - är faktiskt generellt gladare och mer harmonisk, om än inte helt nöjd med sitt utseende. Mer eller mindre omedvetet märker jag att jag delar in mitt liv i före och efter den där hösten när jag plötsligt skenade i vikt och blev den jag är idag. Nej, jag är inte sjukligt överviktig. Jag skulle förmodligen inte kvala in till Biggest Loser eller få en gastric bypass om jag önskade det. Men jag väger definitivt mer än vad man bör göra när man är lika lång som jag. Så har det varit de senaste tio-femton åren, och trots flera försök har jag inte lyckats gå ner de där envisa kilona. Medelåldern gör det inte lättare; inte heller att ha ett stillasittande yrke och därtill mat och vin som intresse. Och mitt problem är knappast ovanligt. Om det nu ens är ett problem. För vem är det egentligen som har bestämt att det är ett problem med övervikt? Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Men om vi nu ändå skulle säga att det är ett problem så skulle det väl i så fall vara mitt eget, och ingen annans? Ändå känner jag mig ständigt utsatt för omvärldens kritiskt granskande blickar – ibland även kommentarer. Vissa dagar känns det som om jag med min lilla övervikt är ett samhällsproblem. Ett välfärdsproblem. I vår gravt kroppsfixerade tid där det entydiga svaret på nästintill varenda fråga är att ”träna och äta rätt” – vad nu ”rätt” kost är just den här säsongen, undvik socker, kolhydrater, fett, eller vänta nu, fett får man väl äta eller var det förra veckan? I en sådan tid finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Lösningen framstår som enkel: det är bara att skärpa sig! Man stör liksom hela samhällsordningen om man väger för mycket. Man blir den där felande länken. Det räcker alltså inte med ens egna känslor av otillräcklighet– man ska dessutom bära samtidens besvikelse på sina axlar. Och i vår tids stora hyckleri ingår dessutom att alla tränings- och kosttrender saluförs som något som ska få oss att rent allmänt ”må bättre”, när det i själva verket nästan uteslutande handlar om att bli smal. Det indirekta budskapet blir: hur ska man kunna må bra om man inte är smal? Om jag, med en förhållandevis ringa övervikt, ofta umgås med alla dessa destruktiva tankar, känner att mitt värde som människa sitter i hur många kilo jag väger – hur skall det då inte vara för dem som enligt alla måttstockar verkligen är feta? Den amerikanska författaren Roxane Gay vet. Större delen av sitt liv har hon varit gravt överviktig, som mest med en vikt på över 250 kilo. I den självbiografiska boken ”Hunger – a memoir of my body” berättar hon om ett liv med en kropp som är allas angelägenhet och allmänt byte för allehanda fördomar. På den feta kroppen är det fritt för var och en att projicera sitt eget narrativ. Fetma, precis som hudfärg, är något som inte går att dölja hur mycket du än försöker. Och som tjock, svart, queer och kvinna hamnar Roxane Gay längst ner på statusskalan i nästan vartenda sammanhang. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn Hon utvecklar diverse strategier för att, som hon skriver, överleva i en värld som har mycket lite tålamod eller medlidande för en kropp som hennes. En metod är att vara rolig; att förekomma omvärldens eventuella hånfulla skratt genom att dra fokus till sin övervikt. Hon beskriver hur en gravt överviktig kropp blir allas rättighet att kommentera; inte bara bland familj och vänner. Hur hon ständigt får lyssna på utläggningar om det farliga i att väga så mycket som hon gör. Som om, skriver Gay, ”jag inte bara var fet utan också fruktansvärt korkad”. Dessa råd är utdelade ”i all välmening”, från människor som anser sig bara tänka på hennes bästa. Främmande människor i matvaruaffärer känner sig nödgade att diskret plocka ut varor ur hennes kundvagn och byta ut dem mot något nyttigare. ”I all välmening.” Hon dissekerar hyckleriet och cynismen kring realityshower som "Biggest Loser" och det överdrivna medieintresset för framför allt kvinnliga kändisars vikt. Allt pekar på samma sak: det är den smala kroppen som är normen, allt annat är en avvikelse. Det är ju inte någon okänd slutsats och hennes tankar kring det är kanske inte så nya, men sällan har det beskrivits så hjärtskärande som här. Allt landar till sist i hungern, den som gett boken sitt namn. Hungern som är både fysisk och psykisk och egentligen handlar om helt andra saker än mat. Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat Att vara en fet kvinna är en paradoxal kombination av att vara osynlig och på samma gång ta alldeles för mycket plats. Roxane Gay beskriver hur hon en gång började äta för mycket för att bokstavligen bygga ett pansar kring sin egen kropp. Som 12-åring blir hon brutalt gruppvåldtagen av en klasskamrat och hans kompisar. En klasskamrat hon dessutom är kär i. Hon känner kraftiga skamkänslor och berättar inte för någon om det inträffade. Hon fortsätter till och med att träffa killen som iscensatte våldtäkten ett bra tag efter det inträffade. Skammen leder till att hon börjar äta. Fetman blir en slags rustning, som gör henne obegärlig och skyddar henne mot att utsättas för våldtäkt igen. Varje gång hon börjar banta och träna bort fettet slutar hon tvärt just när det börjar ge resultat. En smalare kropp gör henne mer ömtålig, både bokstavligt och bildligt. Samtidigt är det ju just fetman som gör henne extra sårbar och till ett villebråd för omgivningens hån och missriktade välvilja. Låter det motsägelsefullt? Ja, det är det också. För är det något som Roxane Gays bok visar med plågsam tydlighet så är det är att detta med kroppen inte är enkelt. Det är inte ”bara att ta sig samman”, sluta äta kolhydrater och gå till gymmet. Allting som har med våra kroppars utseende att göra är komplicerat, inkonsekvent och ofta förenat med en grundångest vi inte alltid är beredda att konfrontera. Och detta i en hurtig samtid som inte basunerar ut något annat budskap än att det är enkelt, bara man tar sig samman. Det finns ingen ursäkt för att vara ett fetto. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur Roxane Gay: Hunger – a memoir of my body. Harper, 2017.

Jokern har inte ett förflutet eller ens en identitet, han har flera som han konstant pendlar mellan. Jimmy Håkansson reflekterar över den leende mannens betydelse i Batmans universum. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-09-19.Våren 1940 är det premiär för en ny serietidning. Huvudpersonen Bruce Wayne debuterade egentligen året före, då som en excentrisk miljonär som bearbetar sina föräldrars mord genom att klä ut sig till en fladdermus och bekämpa brott.Men det är i det första numret av “Batman” som vi får träffa en flinande gangster som stjäl juveler och mördar sina offer på exakta klockslag. I slutet av berättelsen drar skurken kniv och gör ett utfall mot den rättrådige hämnaren. Men i stället för att sticka ner hjälten snubblar han och hugger sig själv i bröstet.Det var inte tänkt att Jokern skulle överleva sitt möte med Batman. Han var bara en dussinskurk som läsaren skulle glömma bort i tid till nästa nummer. Men redaktören Whitney Ellsworth såg potentialen i gangsterclownen, och innan tidningen skickades till tryckeriet lät han rita dit en sista bildruta. Det nya avslutet var en hastig efterhandskonstruktion som ställde handlingen på sin ända.Jokern åker iväg med en ambulans där läkaren gör en häpnadsväckande upptäckt: Jokern lever – och kommer att överleva.Och överleva gjorde han. I snart 80 år har figuren som skapades av Jerry Robinson, Bill Finger och Bob Kane varit en grundsten i populärkulturen. Först 2019 fick han sin första egna långfilm, men Jokerns historia har varit föremål för otaliga tolkningar ända sedan 1940. I de flesta av dessa tolkningar återkommer en nyckelscen: Ett misslyckat inbrott i fabriken Ace Chemicals där en man faller ner i en tank med farliga kemikalier som färgar hans hår grönt, bleker hyn vit och förvrider ansiktet till ett permanent grin.I seriealbumet “The killing joke” från 1988 gör Alan Moore en ansats att mänskliggöra superskurken. Här är Jokern ingenjören som säger upp sig från sitt jobb för att satsa på stand up-karriären. Men det går inget vidare och för att försörja sin gravida fru blir han övertalad av två gangsters att genomföra en stöt mot sin före detta arbetsgivare, Ace Chemicals.Men samma dag omkommer frun i en tragisk hushållsolycka. Motvilligt blir han meddragen till fabriken där kuppen går åt skogen och han själv trillar ner i ett syrabad och spolas ut genom ett avloppsrör.En dålig dag kan få vem som helst att tappa sitt moraliska fotfäste menar Jokern i “The killing joke”. För att pröva sin tes utsätter han poliskommissarien James Gordon – Batmans bundsförvant – för en serie grymheter där han bland annat förgriper sig på Gordons dotter och skjuter henne i magen.Alan Moore skildrade Jokern som en moraliskt komplex karaktär på ett aldrig tidigare skådat vis. Men förändring i sig var inget nytt för clownen – det har alltid varit en del av hans repertoar.När Jokern debuterade på 40-talet var han en psykotisk gangster med fedorahatt och kulsprutepistol. Under 50-talet blev serietidningarna anklagade för att vara för våldsamma. Branschen svarade med att starta det självreglerande organet The comics code, och till följd av detta blev Jokern degraderad från livsfarlig polismördare till en barnvänlig pajas som rånade sina offer med skrattgas.Det var inte förrän på 70- och framförallt 80-talet som han hittade tillbaka till sitt ursprungliga mörker. I Jim Starlins “A death in the family” slår Jokern ihjäl Robin med en kofot, och i Frank Millers “Dark knight returns” går han så långt att han tar sitt eget liv bara för att sätta dit Batman för mordet.“The killing joke” må ha mejslat ut en bakgrundshistoria för skurken, men det ska inte misstas för ett facit. Jokern är en opålitlig berättare, och i en betydande scen säger han att han inte ens själv litar på sina minnen."Ibland minns jag det på ett sätt. Ibland på ett annat. Om jag ska ha ett förflutet vill jag ha flera val."Kanske är repliken en subtil pik till serieförlaget DC Comics notoriska skarvande med tidslinjer och kontinuiteter. Sedan 60-talet har DC snärjt in Batmanmytologin i så många alternativa världar, tidsresor och -paradoxer att det är omöjligt att reda ut härvan.I ett parallellt universum är det till exempel Bruce Wayne som skjuts ihjäl i gränden utanför biografen och inte föräldrarna Thomas och Martha. Händelsen utlöser en märklig kedjereaktion som slutar med att Thomas blir Batman och Martha Jokern.“Vill du veta hur jag fick mina ärr?” frågar Heath Ledgers Joker vid flera tillfällen i Christopher Nolans film “The dark knight” och pekar på ärren som vanställer hans mun till ett groteskt flin. Och varje gång får vi en ny förklaring.Vad säger det? Att Jokern inte har ett ursprung – han har flera.Den insikten blir särskilt tydlig när man läser essäsamlingen ”The Joker: A serious study of the clown prince of crime” där ett tjugotal forskare och skribenter försöker komma underfund med vem Jokern verkligen är.En av de medverkande drar paralleller till Lady Gagas postmoderna identitetspussel – även en konstruerad identitet är en identitet. En annan kallar den narrande förbrytaren för en Nietzscheansk övermänniska. Däremellan finns en anekdot om hur Tea party-rörelsen spred bilder på den dåvarande amerikanske presidenten Barack Obama med Jokerns ansiktsmålning. Obamas liberala politik var jämförbar med Jokerns anarki, menade den högerpopulistiska rörelsen.Enligt den slovenske filosofen Slavoj Žižeks analys av ”The dark knight” är Jokern den ende sanningssägaren i en värld där eliten upprätthåller ordningen med ädla lögner.Men den ena teorin tycks tala emot den andra.Så när författaren Mark Waid tolkade Jokerns ursprung i ett seriealbum från 2007 lät han skurken själv spela ut en kortlek där varje spelkort erbjöd en möjlig förklaring. En misslyckad komiker, en obetydlig gangster, ett kriminellt geni.Så? Vem var han? Vilket alternativ var det rätta? “Det beror på hur man blandar korten”, skrattar Jokern och kuperar leken.Att Jokern inte har någon sann identitet understryks av att han till skillnad från sin ärkefiende inte bär en mask. Han behöver ingen mask eftersom han jämfört med Batman är mer naturkraft än människa. Som Brian Azzallero skriver är Jokern en sjukdom. En sjukdom som saknar botemedel. En sjukdom som härjade långt innan Gotham restes och som kommer att fortsätta härja långt efter staden brunnit ner.Men förmodligen lyckades Grant Morrison knäcka nöten redan 1989 i serietidningen “Arkham asylum”. Här berättar en psykolog på Arkhams kombinerade fängelse och mentalsjukhus att hon ägnat år åt att analysera Jokern för att hitta roten till hans identitet och därigenom hans drivkraft. Men arbetet var fruktlöst. Det enda hon kom fram till är att Jokern saknar personlighet och därför måste skapa sig själv från grunden varje dag.Närmare än så lär vi inte komma Jokern som person. Men i och med att hans flyktighet är evig så får han också en betydelse som sträcker sig bortom den enskilda individen. Han blir ondskan som alltid finns där, eller snarare ondskan som vi människor tenderar att återskapa gång på gång, trots alla våra goda avsikter.Att Jokern är livskraftig än i dag beror på att han förvandlas och återföds varje gång han hamnar i händerna på en ny generation berättare. Kanske var det just det Whitney Ellsworth förutspådde när han för 79 år sedan lade till den där sista rutan och för evigt förändrade den populärkulturella historieskrivningen. För en sak är säker. Så länge leken blandas kommer Jokern att leva.Jimmy Håkansson, kulturskribentLitteraturAlan Moore: The killing joke. (DC Comics 1988)Jim Starlin: A death in the family. (DC Comics 1988)Frank Miller: The dark knight returns. (DC Comics)Brian Azzalero: Joker. (DC Comics 2008)Grant Morrison: Arkham asylum: A serious house on serious earth. (DC Comics 1989)Robert Moses Peaslee, Robert G. Weiner med flera: The Joker: A serious study of the clown prince of crime. (University Press of Mississippi 2015)

För att förstå gamla texter måste vi först låta dem vara döda och sedan väcka dem till liv. Ola Wikander ger sin syn på hur vi kan närma oss berättelser från forna tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-09-26.”Varför skall man studera gamla texter?” frågar man ibland, med ett slags outsagd förförståelse att världen väl egentligen började 1945 (eller kanske till och med 1991 eller 2001). När jag inleder min undervisning i bibelhebreiska brukar jag inte sällan tala om möjligheten sådana texter ger att komma nära forna tiders tankar och människor, att överbrygga avståndet mellan dem och oss – och för en stund rycka oss ur den idéhistoriska dvala som identifierar modernt med gott. Det kan handla om texter som präglat stora delar av mänsklighetens idéhistoria. Så är det med de bekanta och ständigt lästa religiösa urkunder som man helt inte kan tänka bort ur vår tankevärld. I synnerhet då kan systematiska, gärna vetenskapligt exegetiska, studier av dem illustrera inte bara hur människor tänkt för länge sedan utan också hur deras tankar tagits över, hur de förändrats och än i dag påverkar världen omkring oss, och kanske oss själva. Och så är det helt enkelt väldigt fascinerande och spännande att läsa, låt säga, en antik text som något ur den Hebreiska Bibeln, Bhagavad-Gītā eller Homeros epos på deras egna språk, analysera varenda verbform, förstå referenser, återskapa ljuden och tankarna och den värld texten bär inom sig. Och så långt allt väl.Men det räcker inte. Det räcker nämligen inte att läsa – och heller inte att ”känna in” texten och vad man kanske tycker att den säger en personligen – i den situation i vilken man lever eller i ljuset av de ideologiska föreställningar man råkar hålla sig med. Risken för kritiklöst dåtidsförhärligande är lika förförisk som den för nutidsdyrkan. Och ännu viktigare: ett allmänt konservativt vurmande för och ”uppdaterande” av de tider och tankar som flytt hotar att dölja vad som faktiskt en gång tänktes och fanns. Det finns ingen text som inte tillkommit i ett historiskt sammanhang, och även de senare tidpunkter då de lästs och omtolkats har burits av ett sådant. Så är det naturligtvis också med oss som läser dem idag.För att komma svunna tiders tankar och människor närmare tycker jag – paradoxalt kanske en del skulle säga – att det är avståndet som ofta måste framhävas. Just genom att understryka hur annorlunda deras tänkande ofta var kan vi notera de saker som i någon mening kan anses vara ”allmänmänskliga”. Man måste med andra ord låta texten vara död.Men inte heller det räcker ensamt. Gamla testamentet berättar en egenartad och lite tragisk historia om hur den israelitiske konungen Saul i ett mörkt ögonblick konsulterade en häxa eller spåkvinna i orten En-Dor för att få tala med profeten Samuels ande, och det är i överförd bemärkelse något sådant textforskaren själv får ägna sig åt – man måste besvärja texten, frammana den – låta den döde tala. Med andra ord: göra sig själv till en textens nekromantiker. Konsekvensen av allt detta blir att man försätter sig i den paradoxala situation där man ser texten som på en gång död och bunden till dess ursprungliga historiska situation och bärande på en skattkammare av innebörd.En sådan metod leder delvis till vad några skulle uppfatta som en viss kyla. Man måste öva sig i att inte bli provocerad av vad man läser – just därför att våra moderna idéer ibland kan krocka med materialet och sätta sig som en bromskloss mellan den nutida läsaren och det han eller hon studerar. Ett exempel på detta råkade jag själv ut för under studentåren, när jag studerade Bhagavad-Gītā, hinduismens kanske mest älskade text, först i översättning och sedan på sanskrit. Den texten har som ramberättelse det stora, mytiska slaget vid Kurukṣetra, där två grenar av samma jättelika aristokratiska familj står beredda att bekriga varandra med stridsvagnar, hästar, och bågar. I det läget bryter den hjältemodige prins Arjuna ihop. Han vill inte slåss med sina släktingar. Men hans körsven, som råkar vara identisk med gudainkarnationen Kṛṣṇa, råder honom att göra sin plikt, varefter han börjar ett långt undervisande tal om meditation, försakelse och förtröstan på Herren som vägen till andlig befrielse. Detta tal är själva centrum i berättelsen, men första gången jag läste den studsade jag istället på Arjunas invändningar: man kan inte slåss mot sin släkt, argumenterar han, för då kan släktens kvinnor gå förlorade – och kastblandning kan uppstå! När jag läste detta satte jag i halsen – den aristokratiska ideologin framstod för mig som djupt frånstötande.Problemet var bara att detta för många modern västerländska läsare motbjudande tankegods inte var textens centrala budskap. Tvärtom var det vad den aristokratiske åhöraren för sisådär 2000 år sedan i Indien kunde förväntas ta för givet. Poängen är att man skall identifiera sig med Arjuna, och sedan lyssna på Kṛṣṇas teologiska utläggning, som utgör de kvarvarande 16 kapitlen av texten. Jag hade bara hunnit till kapitel 2.Den historien lärde mig att man för att förstå en texts budskap just måste försöka mentalt återskapa det som en gång var ”självklara” bakgrundsvärderingar – inte för att man håller med om dem, inte alls – utan för att kunna få en insikt i vad budskapet egentligen var menat att vara. Faktum är att det är just så man kan visa just detta att världen inte startade i mitten på 1900-talet – nämligen genom att visa hur genuint annorlunda värderingarna varit i andra miljöer.Men detta menar jag naturligtvis inte att det skulle vara omöjligt att hitta mer allmänmänskliga saker eller komma de forntida tänkarna genuint nära. Nej, sådant sker, och när det faktiskt gör det känns det verkligen som att man på ett nästan magiskt sätt slagit en brygga mellan nu och då. Men ”textdödandet” och ”textnekromantin” är båda lika nödvändiga steg i det arbetet. För att läsa en antik text – kanske i synnerhet sådana som i någon mening ”lever” i samhället än idag – måste man både ha en stark öppenhet för och inlevelse i miljöer och tankar som kan kännas både främmande, fantastiska, upplyftande och motbjudande – och en kyla och ett mentalt avstånd, som håller tillbaka den förföriska önskan att läsa ”för oss själva” – att göra läsarens eget perspektiv till det avgörande och texten bara till en spegel för läsarens egna idéer. Det måste gå åt båda håll, i ett slags hegeliansk spiral, där tolkandet av texten påverkar läsaren, som då kan förstå texten ännu bättre, ständigt uppåt i en avslöjande resa, som visar hur varje tanke fötts, meddelats och tolkats i ett sammanhang.Om vi gör så kan vi plötsligt faktiskt bli som häxan i En-Dor: verkliga besvärjare som kan återskapa tankevärldar som varit döda i tusentals år. Typiskt nog har texten om häxan betraktats som besvärande av en del senare tänkare, som stått långt från den miljö då den kom till – man såg det som ett problem att själva Bibeln framställer det som möjligt att frammana andar, vilket illustrerar problematiken med att på en gång vara ”för nära” och för ”långt bort”. Men som textnekromantiker som jag ingen anledning att beklaga mig över denna bibeltolkning. För dessa tankar och den historiska kontext de tillkommer i, är ju en del av texternas världsarv. Texten lever, just genom att man låter den vara död.Ola Wikander, teolog, författare och översättare

Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2020-09-15.I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden.Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits.Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken.Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. ”Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död.Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande likaväl som den ouppnåeliga längtans blå blomma, som han är mest känd för.Hans ideal var en filosofi som inte var ett teoribygge, utan en kritisk aktivitet, i vilken poesi och känsla och självreflektion samspelar i en helhet vars mål är mänsklig mognad, i djupare, och mera ursprunglig mening alltså bildning. Som en tidig prototyp till Wittgensteins yttrande att mitt språks gränser är min världs gränser skriver Novalis, i en kommentar till filosofen Fichte att: ”Känslans gränser är filosofins gränser”. Det handlade för Novalis alltså inte om att sätta känslan över förnuftet, utan om att få dem att samspela. Ett färdigt system kan låsa ens tänkande, men helt utan förutsättningar blir det slumpmässigt istället. I bägge fall blir det meningslöst. Novalis ville läsa, texter såväl som världsalltets hieroglyfer, och uttyda dem i sitt sammanhang, men även låta känslan spela. Hans ideal var filosofi som en aktivitet som sammanfaller med livet. Även i dett för övrigt en föregångare till Wittgenstein.Hans uppväxt i ett pietistiskt hem var säkert en bidragande orsak till detta förhållningssätt. Pietismen var en väckelserörelse inom den tyska lutheranismen, som fick avläggare även här i Sverige. Den var en föregångare till de senare frikyrkorna och betonade personlig fromhet lika mycket som studiet av Bibelns texter. Sedd mot den bakgrunden blir det tydligt att Novalis filosofi, som var ett med hans livsinställning och poesi, i hög grad var ett slags sekulariserad fromhet, i vilken reflektionen över texten och världen skulle samverka med en reflektion över en själv, ens handlingar, känslor och tankar.Den självreflektion det handlar om är alltså inte navelskåderi, inte selfieålderns paradoxalt exhibitionistiska narcissism, utan en sorts självkritisk aktivitet som förutsätter ett engagemang i omvärlden och som i djupare mening handlar om bildning, alltså bildning inte som ansamlande av kunskaper, utan om personlig mognad och andlig växt. Novalis, som var ingenjör och i någon mening vetenskapsman, som rentav själv förde anteckningar med sikte mot en universell, romantisk encyklopedi, var inte heller främmande för systematik i tänkandet, och den vetenskapliga grenen av filosofin jämställde han i hög grad med filologin, den historiskt adekvata närläsningen. Den typ av läsning som utvecklats som ideal inom den protestantiska kristendomens Bibelsyn.Bland Novalis mest älskade verk finns även "Hymner till natten". En dikt som finns i två versioner. En som publicerades år 1800 i bröderna Schlegels tidskrift Athenäum, och en som återfanns efter Novalis död. De skiljer sig åt på flera sätt, varav det intressantaste nog får sägas vara att religionen är så gott som bortredigerad ur den tryckta versionen, medan den är central i det efterlämnade manuskriptet.Diktsviten fördjupar känslan av fördubbling och spegling, där himlens stjärnor återspeglas av gruvans gnistrande kristaller, och allt är en helig text, hieroglyfer som den förstår som vågar lyfta slöjan och se Isis, Gud, sig själv, universum, rakt i ansiktet, inte som i en grumlig spegelbild, utan direkt. Natten är äldre än dagen, mörkret än ljuset, och det gömmer insikter som inte återfinns i solsken. Du måste ha den rätta känslan, gå in i dig själv, men också studera texten, lära dig läsa världen - det han i "Lärjungarna i Saïs" beskriver som: ”... den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, i äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och det yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus ...”. Det är i mötet mellan tanke och känsla, förflutet och framtida, ljus och mörker, upplysning och romantik, vi finner Novalis, och han pekar vidare, rakt emot oss själva.Torbjörn Elensky, författareLitteraturNovalis: Hymner till natten. Översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen. Faethon, 2020.Novalis: Lärjungarna i Saïs. Översättning av Margaretha Holmqvist. Faethon, 2020.

Poeten Håkan Sandell reflekterar över sin kollega Bertil Malmberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-11-07.I början av tjugohundratalet stod jag ensam i en mörk kvarterspark i norra München, och stirrade upp mot ett väl upplyst kupolformat fönster på andra sidan. Hustru och barn hade jag lämnat i pensionatsängarna nere vid Leopoldstrasses triumfbåge. Så vad hade väl då jag i en bayersk parkdunge att göra om natten, spionerande in genom andra människors fönster?Bakom dessa rutor levde den svenske poeten Bertil Malmberg under de för honom besvärliga åren 1917 till 1927. Biografierna brukar kalla det en ateljévåning. Det malmbergska hemmet har av slumpen överlevt också nästa världskrig med dess zig-zaggande bombmattor. Vartannat hus står, i ful modern efterkrigsstil, vartannat i gammal skön wilhelminsk och med minnesskylt över Kandinskij eller så. Här bodde Malmberg tillsammans med sin franskfödda flickvän Gabie som han mött på Cabaret Läderlappen.De flesta svenska poeter stannar hemma. Hur hamnade Bertil Malmberg i München, och det mitt under brinnande krig? Torbjörn Kjölstads biografi "Den ensamme resenären" – som försöker att vara den kompletta Malmberg-biografin – mer antyder än serverar svaren. Malmbergs nationellt sinnade lyrik hade visserligen haft sin publik hos den ännu karolinsk-romantiska svenska högern, men vänsterpressen hade hånat honom av hjärtans lust, som en läspande dandy – läspningarna återgivna i pratbubblor – som en som yrade om Gud och fosterland. Mellan storstrejk och bondetåg splittrades Sverige, kanske för alltid, i två politiska läger. Även den egna sidan, med Fredrik Böök, vände sig emot honom. Poeten stod ensam kvar med sina tvivel. I självbiografiska tillbakablickar har han vidrört hur han kom att skämmas över de nationalistiska poserna, hur han använt det nationella till att jaga upp sina ord till det rätta patoset, att det var stämningarna och de stora orden som hade attraherat honom, inte deras idémässiga innehåll.Egentligen, påstår jag, tycks det nationella för honom ha handlat om det personliga, om nostalgi för farmoderns herrgård (betald med sågverkspengar), för det gamla Sverige och för gamla människor generellt. Moder Svea är kanske här just en farmor! En nostalgi för årstidsstämningar och lutande alléträd, för biblioteks tunga hyllor i ek, där i kallfuktiga rader ståtar de guldfolierade bokbandens högtidliga ord, med deras förförande trolldomsmakt, ekon av fornstora dagar. Spökar gör familjegodset, som sålts 1902 när han var tretton. Wäija kallat, känt från barndomskildringen "Åke och hans värld". Ja, så här klingar minnets makt, i "Uppgörelse och löfte", diktsamlingen från 1911:Utanför de djupa fönstren rördesträdfantomerna i spöklikt ljus,och i risigt kala kronor hördessvarta slagregns sagorika brus.I det krigsmörka München bjöds frihet. Den gränslösa friheten under krigs- och revolutionstillstånd har andra skrivit om, andra män vill säga, eftersom gatorna blir otrygga för kvinnor. Här har han kärleken till sin blivande hustru, tillåtelsen att sitta hela nätter på natthaket "Brännässlan". Rilke är i stan. München har hela tre litterära salonger, Bruckmanns, Bernsteins samt Pringsheims, Thomas Manns svärföräldrar. Den kommunistiska rådsrepubliken arresterar honom, men pytt pytt, bara för en dag. Under de kommande efterkrigsåren och inflationsåren håller den svenska valutan familjen flytande som en kork, medan krigsinvaliderna haltar och rullar förbi i gatorna. Det värsta väntar dem än, noterar han, "det att glömmas bort". Poeten har upplevt en värld gå under:Och kejsarkronorna, de sönderbrutna,och kejsarmantlarna, de sönderskurna,och kejsarörnarna med fläkta vingarpå marken ligga och förtrampas alla.Hemkommen till Sverige först 1927, behåller Bertil Malmberg inte minst som översättare sina kulturella band till Tyskland. Hans sympatier förblir på tysk sida. Att den hårda Versailles-freden var orättvis var en vanlig åsikt och som han kom att behålla helt fram under 30-talet. Man närmar sig redan ett nytt världskrig, men vill inte se det. Nordisk socialdemokrati står fortfarande för nedrustning. När skall en Tysklandsvän förstå att Tyskland blivit ett annat? I sin biografi har Torbjörn Kjölstad likt tidigare skribenter svårigheter, och gör stora ansträngningar, att förstå Malmbergs relation till Tyskland under 30-talet, men verkar att ha svårt att acceptera hur en tid medan den utspelas och uppleves är något annat än när samma tid placeras och sammanfattas i historieskrivning. Att det som en gång stod öppet efteråt ges en sluten och avslutad form.Liksom Heidenstams har Bertil Malmbergs 1930-tal getts i överkant dålig press. Malmberg var alltid anti-nazist och anti-Hitler, varnande för "den blinda rasfanatismen", och får likväl inte godkänt. Varför det? Det har med stilen att göra, hans syn på en intellektuell litterär stil är att den inte fick vara entydig, sade han två saker mot Tyskland kände han att han ville säga en för, och hans ironier bär pokeransikte, vädjande till läsarens intelligens.1936 gör Malmberg en stor reportageresa i Tyskland, som bland annat ger honom möjlighet att på nytt bo i München några månader. Ungdomsminnena vaknar, båglamporna lyser ännu över Englische Garten, ölstugorna blomstrar av rostgula glas. Artiklarna står först i Dagens Nyheter, där man var intresserad av de kommande olympiska spelen.Men saker hade förändrats, i närheten av München ligger nu Dachau, koncentrationslägret. Malmberg ges en guidad tur, än så länge ligger dödslägren i framtiden, även en svensk fångvårdsanstalt vid denna tid skulle ha verkat skrämmande på en poet. Om Dachau-fångarna skriver han likafullt det lilla han erfar – vilket enligt Torbjörn Kjölstad skall leda till vidare tyskt reseförbud – att "över dem alla vilade samma fasa... samma fruktansvärt förskrämda intryck: somliga stammade, när man tilltalade dem, andra stötte fram sina svar..."Året efter har han smält reseintrycken. Han varnar i tidskriften Nu, att "det är ett misstag att anse de nordiska folken immuna mot det radikala judehatet", och som föredragshållare på en studentafton i Lund samma år 1937 kallar han Hitler för "en demon från de lägre regionerna". Senare, under kriget, medan de tyska trupperna ännu var på den vinnande sidan, så uppfördes hans Hitler- el. Göring-satir "Excellensen" i Stockholm, tyska diplomater dånar om "en förolämpning mot det tyska riket", och Sveriges utrikesminister Günther får medla igen. Bonniers förlag visar mod och ger ut Excellensen, det är 1942, vid en tysk invasion hade man oavsett stått på listorna.Man kan hålla reservationer vad gäller fel hos människan Bertil Malmberg, men politiska är de inte. Hans poesi kommer att leva vidare, genom dess djupa känsla, även medkänsla, hans gehör för klang, och de metafysiska perspektiv som aldrig varaktigt lånar ut sig till något fast trossystem. En äkta poet påverkas förvisso av sin tid men finner sin symbolik innanför sitt eget väsen.Håkan Sandell, poetLitteraturTorbjörn Kjölstad:Musik: Solo Cello Passion - Doug Maxwell, Media Right Productions https://youtu.be/yMRDC_nFFaQ

Personlighetstesters tillförlitlighet jämförs horoskops. Ändå används de flitigt. Varför? Sociologen Emma Engdahl går tillbaka till det mest använda testet Myers-Briggs Type Indicator för att få svar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-12-02.Gratis personlighetstest.Det tar mindre än tolv minuter.Svara ärligt, även om du inte gillar svaret.Försök att inte vara neutral.Ok, tänker jag. Åtta minuter senare har jag svar på vilken personlighetstyp jag är: en förkämpe som kan förändra världen med bara en idé och bör hålla den lilla gnistan av galenskap vid liv. Det låter som reklam, som en person jag gärna skulle vara. Jag köper även efterföljande lista på bra och dåliga egenskaper. Jag är nyfiken, observant, energisk och entusiastisk. Och nog stämmer det att jag ofta överanalyserar, är känslig och har svårt att ta order. Ändå är det något som skaver. Jag har gjort samma test en gång tidigare och då var jag en debattör: kompromisslöst ärlig. Och det är jag nog också. Ibland.Det är allmänt känt att vissa uttalande är så pass vaga att vem som helst kan känna igen sig i dem. Fenomenet kallas Barnumuttalande efter den amerikanske cirkusdirektören P T Barnum, kungen av humbug, som på mitten av 1800-talet underhöll sin publik med menageri, freakshower och vaga uttalande om enskilda besökares personlighet och situation. Du har en oupptäckt potential. Du står inför ett svårt livsval. Detta kallas även Forer-effekt, efter psykologen Bertram Forer som på 1940-talet gav sina studenter samma horoskop och konstaterade att samtliga av dem kände igen sig i det. Att vem som helst kan känna igen sig i personlighetstestens typer gör att de kritiserats för att inte vara mer trovärdiga än just horoskop.Personlighetstestning används nu inte enbart som underhållning eller av privatpersoner som vill uppnå självkännedom. Det är ett vanligt verktyg i arbetslivet när det gäller rekrytering och konflikthantering, vilket kritikerna anser är ytterst vanskligt. Forskningen visar nämligen att det är de egenskaper vi har gemensamt, snarare än de egenskaper som skiljer oss åt, som skapar en god arbetsmiljö och får oss att lösa konflikter. Att dela in folk i olika typer är därmed inte att rekommendera. Det kan rentav vara förödande för människor som inte frivilligt uppsökt varandras sällskap.Naturligtvis kan man slå sig för pannan och förfasas över att folk är mindre begåvade och att samhället har spårat ur. Människans behov av att svara på frågor om vem hon är och hur hon bör leva sitt liv går dock långt tillbaka i mänsklighetens historia. I det antika Grekland ansågs det vara nödvändigt att lära känna sig själv för att kunna tolka utsagorna från oraklet i Delfi. Man ställde också upp regler för hur man borde leva sitt liv för att kunna pröva, förkovra sig och omvandla sig själv. Tillvägagångssättet har många likheter med hur Benjamin Franklin som ung man förde moralisk dagbok i syfte att förnuftsmässigt styra sitt beteende. Bland annat ville han uppnå måttlighet genom att inte äta så att han blev slö eller dricka så att han blev upprymd, ordning genom att låta alla sina saker ha bestämda platser och ödmjukhet genom att försöka likna Sokrates eller Jesus.Så vitt jag kan se, är det strävan efter att leva ett genomtänkt liv som ligger bakom utvecklingen av det mest använda personlighetstestet i världen: Myers-Briggs Type Indicator. Testet är ett resultat av Katherine Cook Briggs och hennes dotter Isabel Briggs Myers utforskande av sina egna liv. I Merve Emres bok The Personality Brokers (2018) skildras deras livsöden.Katherine som föddes 1875 präglades av en inre kamp för att förena sin naturvetenskapliga utbildning med sin religiösa uppfostran. När hennes son Alfred dör i sömnen, endast ett år gammal, blir hon smärtsamt medveten om hur skör människan är under sina första levnadsår och hur noggrant ett litet barns aktiviteter måste regleras för att det ska kunna förfina sin personlighet och rädda sin själ. Hon inser då att det går att förena sökandet efter personlig frälsning med den moderna världens rationella metoder. När Katherine förlorar ytterligare en son, innan han ens hunnit döpas, slår hon slag i saken och gör om sitt vardagsrum till ett laboratorium för personlighetsforskning. Experimenten börjar med hennes förstfödda och enda överlevande barn, dottern Isabel som då är fyra år gammal. Laboratoriet döps till ”The cosmic laboratory for baby training” och ganska snart är det fyllt av bekantskapskretsens barn som skall pröva, förkovra sig och omvandla sig själva.Grundtanken är att barn behöver ledas in på rätt bana i livet genom att lära dem hur de utifrån sin personlighet kan bidra till samhället. Barnen observeras och vägleds genom bestraffning och belöning. Allt bokförs noggrant och insikterna sprids i massmedierna. Katherines gärning, som ytterst handlade om att basera moderskapet på forskningsresultat och göra det till en profession, får stort genomslag. I samband med att Isabel lämnar hemmet för att studera får den experimentella verksamhet som under 18 år utgjort Katherines huvudintresse emellertid ett abrupt slut. Deprimerad skriver hon i ett brev till sin dotter som aldrig postas: ”Vem över fjorton år behöver egentligen en mamma, eller vem borde behöva en?”När Katherine ett flertal år senare upptäcker Carl Gustav Jungs teori om psykologiska typer upphör hennes depression. Jung introducerar idén om att människor kan kategoriseras som introverta eller extroverta. Som tänkande eller kännande. Tankesättet fångar Katherines intresse till den grad att hon utnämner honom till sin husgud. För första gången på länge upplever hon att hennes liv har mål och mening. Hon brevväxlar med Jung och ägnar ett halvt decennium åt att sätta sig in i hans analytiska psykologi, innan hon slutligen besöker honom. Under tiden görs hennes hem återigen till ett laboratorium för personlighetsforskning, men denna gång är det vuxna människor som ska pröva, förkovra sig och omvandla sig själva. Resultatet av arbetet publiceras 1926 i artikeln ”Meet yourself: How to use the Personality Paint Box” där Katherine lär läsarna att med hjälp av indexkort ta reda på vilken av Jungs sammanlagt sexton personlighetstyper de är och vad de bör göra i sina liv. Personlighetstestet är skapat!Det var emellertid Isabel som under 1940-talet omarbetade Katherines arbete så att det blev användbart inom arbetslivet och formulerade det frågeformulär som ligger till grund för Myers-Briggs Type Indicator.Ett personlighetstest är en sammanställning av uttalanden om oss själva. Ovetenskapligt? Javisst. Falskt, vem vet? Sant? Ja, om vi vill och anstränger oss. Vår personlighet är nämligen föränderlig och styrs av hur vi själva, andra och samhället uppfattar oss. Det är därför vi ständigt söker efter strategier för att ta reda på vem vi är och vad vi bör göra i våra liv. Problemet är att den strategi vi väljer att använda oss av kommer att forma vårt framtida jag och våra livsmöjligheter. Om vi uppfattar den kunskap som personlighetstesten genererar som verklig, kommer den att bli verklig i sina konsekvenser. Att förstå sig själv och låta sig styras av ett standardiserat frågeformulär är därmed ytterst begränsande. Det är att bli snuvad på den gnutta frihet vi idag har att forma vårt eget öde.Emma Engdahl, professor i sociologiLitteraturMerve Emre: The Personality Brokers: The Strange History of Myers-Briggs and the Birth of Personality Testing. Doublesday books, 2018. Finns i svensk översättning av Linn Åslund: Vilken typ är du? Varför du inte kan lita på personlighetstester. Fri tanke förlag 2019.

Åren runt sekelskiftet 1900 var en motstridig epok. En tid för sexuella experiment, men också djup misogyni och antisemitism. Motsägelserna beskrivs tydligast av Colette, menar Ulrika Kärnborg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2022-02-22.Det är få författare från förra sekelskiftet som fortfarande har förmågan att uppröra. Sidonie-Gabrielle Colette, här för enkelhetens skull kallad Colette, är en av dem.Pocketutgåvorna av hennes böcker står i min bokhylla, tummade och med spruckna ryggar, prydda av sliskiga omslag som fortfarande gör mig genererad. Titlar som "Vagabonden", "I bojor", "Sido" och "Chéri" väcker associationer till mörka budoarer och åldrade kokotter som fläktar sig med dyrbara solfjädrar. Alla är de skrivna i en stil som jag trots det upplever som omedelbart tilltalande: fräsch, passionerad och engagerad."Kärlek är ingen hedervärd känsla". Så lyder en av Colettes mer kända sentenser. Av allt att döma är den en krass sammanfattning av hennes första äktenskap med den notoriskt otrogna journalisten och författaren av bortglömda skandalböcker, M. Willy. Med denne tvivelaktige, medelålders person flyttar Colette som tjugoåring till Paris. Där presenterar han henne för modernistiskt sex och låter henne träffa alla som "betyder något", det vill säga folk som Balzac, Marcel Proust, Claude Debussy, Jean Cocteau, men också legendariska kurtisaner som la belle Otero.Genom Willys försorg får hon stifta bekantskap med hela spektrumet av sexuella avvikelser. Priset blir högt – Colette har sagt att Willy för alltid korrumperade hennes förhållande till kärleken – men i gengäld vinner hon insikter som ska visa sig användbara. Framför allt lär han henne om sinnlighet och hur hon ska förmedla sina egna intryck i skrift. Colette är nämligen redan från början starkt påverkad av hur ting och människor ser ut och doftar, hon äger en överkänslighet som gör att hon kan höra ett löv falla; hon faller i extas över hur en tomat smakar eller de rosa skiftningarna på småkrabbornas ryggsköldar. Hos Colette är driften alltid sublimerad, omdirigerad till en nästan mystisk upplevelse av samhörighet med tingen, växterna och djuren – men nästan aldrig med männen.I fyrtioårsåldern sätter hon sig ner och påbörjar ett slags sexuellt bokslut, "Pur et l'impur", enligt henne själv det närmaste hon kom en uppriktig självbiografi. "Det rena och det orena", blir en upprörande och subversiv bok om de eskortflickor, prostituerade bögar, flamboyanta lesbiska och professionella förförare som hon själv umgicks och låg med under sina första stormiga Paris-år. Jag förstår varför den inte fick någon svensk förläggare, innehållet är rena dynamiten. Romanen är skriven i dialogform där kärleken reduceras till ett spel, en affärstransaktion, där det gäller att inte tappa masken. Kvinnorna som Colette respekterar mest är cynikerna, de som försvarar sin kurtisanmoral och skryter med att de aldrig någonsin sagt vad de egentligen kände. Allt är skildrat med den sensuella pragmatism som är Colettes signum och anledningen till att jag alltid återvänder till hennes författarskap.En av de mest slående aspekterna av Colettes liv och verk är hur hårt hon kämpade för att hitta sitt eget uttryck. Hon föddes i obemärkthet på landsbygden 1873 och dog världsberömd i Paris 1954. Efter succédebuten skrev hon en lång rad romaner, noveller, essäer och självbiografier. Som journalist skildrade hon allt från kvinnomisshandel och mode till gastronomi och fejkade orgasmer. Hon var en av de första kvinnorna som rapporterade direkt från fronten under första världskriget. Samtidigt var hon oavbrutet sysselsatt med att spränga genregränserna. Hon skapade stumfilmsintriger och skrev librettot till en opera av Ravel. Vid sidan av gjorde hon koreografier till pantomimteater – och extraknäckte själv framgångsrikt som mimare och dansare.Den konservative författaren och kulturpersonligheten Henry de Montherlant kallade Colette "den största naturliga franska författaren". Suzanne Brøgger, den nordiska författare som mest liknar Colette, har beskrivit hennes språk som såpbubble-fjärilvingelätt: "Som om skrivandet var det naturligaste av allt för denna språkgourmet, alltid på jakt efter ett bättre ord, utan att syntaxen röjer det hårda slitet, de oändliga rättelserna och omskrivningarna". Även om det hon skrev om, alla interiörerna från Paris undre värld, kunde te sig skandalöst höll hon sig stilistiskt innanför det tolerablas gränser. Det gällde inte i lika hög utsträckning hennes erotiska testamente.Colette blev tvingad att revidera "Det rena och det orena" när hon var i sjuttioårsåldern. Boken kom ut 1941, i ett kulturklimat som på grund av kriget skilde sig kraftigt från det som en gång format Colettes konstnärskap. Ändå är framför allt om ungdomens könsroller och umgänge hon vill berätta. Därför är det inte rösterna från mellankrigstidens radikala kulturliv som når oss, utan det mer avlägsna sorlet från la belle époque. Det var en era då den europeiska misogynin nådde en höjdpunkt. Männen kände sin auktoritet och ställning hotad, inte bara av den skrämmande varelse som gick under namnet "Den nya kvinnan", utan även av två andra mytologiska väsen. "Juden" och "den homosexuelle" var två kulturella projektioner som underminerade den patriarkala ordningen.Även om Colettes feministiska kritik inskränker sig till det som pågår i sängkammaren, framstår hon som en pionjär. Och hon blir, skriver den amerikanska kritikern och författaren Judith Thurman, en av de första som sanningsenligt skildrar den nyligen frigjorda kvinnans situation i ett mansdominerat samhälle. Genom sin osentimentala, för att inte säga iskalla blick på relationer och sexuella identiteter, vågar hon visa att "kvinnligt" och "manligt" är kulturella konstruktioner. Alla samhällen som delar upp individer i sådana som "ger" och sådana som "tar emot" sexuell njutning, fördärvar sina unga. De flesta, oavsett biologiskt kön, föds med behov av att dominera såväl som att underkasta sig, säger Colette med en blinkning. Ur förtrycket av de naturliga drifterna föds perversionerna, och det är de som Colette med en sådan framgång har lyckats skildra. Hennes skarpa iakttagelser av det som en gång kallades "onatur" gör att "Det rena och det orena" numera ses som ett viktigt bidrag till HBTQ-litteraturen.Men författare lever som vi alla vet sällan som de lär. Judith Thurman skriver i sitt förord till the Pure and the Impure att Colette ironiskt nog skrev "Det rena och det orena" under en period då hon själv, efter att i flera decennier ha levt i olyckliga relationer, hade funnit en stadig partner. Äkta maken nummer tre, Maurice Goudeket, tycks ha skänkt Colette den trygghet hon letat efter. Och även om deras förhållande var stormigt och de fick uthärda rejäla smockor från båda hållen, var det ändå en relation mellan jämlikar.Och som Judith Thurman sammanfattar det:"'Det är inte förrän man blivit frisk som man upptäcker att man varit sjuk', skrev Colette en gång till Maurice. En sanning som bekräftas av hennes egen lovsång till ett sårat och splittrat Eros, författat av en kvinna som för första gången kände sig hel".Ulrika Kärnborg, författare

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-02-04.Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna.Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor.1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor?SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor – rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan – eller bli ihjälslagen själv! Men – Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre."Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter.Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla."Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?"Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte nödvändigt biografisk sanning.I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän.Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor.Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten:"Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. -– Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!"Jojo.Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare.Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor.På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld.Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" – och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken.Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen.I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades.Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden.Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar:– Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa."I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral.Och så något annat Bergman återkom till gång på gång:"Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv:–Vänsterungdomarna tycker att du är för privat?–Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet!Arme man.På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld.Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han. Men jag har också stött på hans berömda intuition – som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis – skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det – inom mig. Då högg Bergman som en kobra: – Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i!Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker – se in i huvudet på folk – På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver!Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt.Ulrika Knutson, journalist och författare

Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Men det är som skuldsatt konsument vi kan börja förstå henne, säger Jimmy Vulovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2019-12-04.Innan Emma Bovary dör ber hon om att få sin spegel. Blicken riktas in i den kallt ärliga ytan. En människas viktigaste allierade är den som förr eller senare visar sig i spegeln. Det tror jag hon inser där och då. Tårarna faller. Sedan kastar hon sig tillbaka i sängen för att med en djup suck slutligen dö. Arsenik. Hon tog giftet för att fly ett liv som hon aldrig fick men länge låtsades leva. Och liksom fordringarna för det illusoriska liv hon levt kom döden till slut, obevekligt, likt ett fult ansikte upphöjt ”som en skräckbild i de eviga mörkren”. Emma dör mycket olycklig. ”Känn dig själv”, viskar hennes tragiska historia fortfarande mellan raderna i Gustave Flauberts Madame Bovary från 1856.Visdomen stod ristad i förhallen till Apollontemplet i Delfi. Därifrån har den ekat genom vår historia. Sokrates, den ogudaktige förledaren av ungdomen, gjorde filosofi av den. Inför Atens anklagande blickar så insisterade han på att självkännedom och ett rättfärdigt liv var allt han någonsin önskat uppnå. Sokrates vägrade under rättegången att be om nåd, vägrade att anpassa sig efter vad den dömande staden förväntade sig. Dödsstraff. Och giftkalken som han svepte tydliggjorde en konfliktlinje mellan individens vilja och samhällets krav. Sokrates var ett undantag. Han var ett tvärtom jämfört med oss andra. Ekot av hans visdom passerar därför, trots alla våra goda intentioner och instämmande nickningar, oftast förbi döva öron.Madame Bovarys problem brukar ofta härledas till hennes romanläsande, oförmågan att skilja fiktion från verklighet. Ännu ett eko av den vises röst i hennes exempel. Det är i verkligheten, inte i fiktioner och nedtecknade ord, som svaren finns. Så sade Sokrates. Men Emmas problem är större än romaner, mycket större. Hela hennes liv är konsumism, en fiktion så god som någon annan. Hon lånar liv istället för att leva sitt eget. Romanläsning är bara en del i det livsmönstret. När Emma Bovary dag efter dag ser på Game of Thrones och olika feelgood-serier, nej, så är det naturligtvis inte, men om romanen skrivits idag skulle hon nog ha gjort det. Men väl när hon läser de historiska romanerna av Walter Scott och alla möjliga kärleksromaner, så gör hon det inte för att få se och känna sig själv utan tvärtom för att fly bort från sig själv.De återkommande äktenskapsbrotten är också en del i det konsumtionsmönstret. Med exempelvis den unge älskaren Léon konsumerar hon helt ohämmat kärleken, eller i alla fall en bild av kärlek och bekräftelse som står skriven i böckerna, tills hon känner att han tröttnat på henne. Då tröttnar också Emma på honom och möter ”i äktenskapsbrottet den tristess som hör äktenskapet till”. Deras konsumtionsvärde för varandra minskar helt enkelt. Men allt det där är hanterbart. Det är bara att gå vidare. Emma vet att maken Charles förlåter. Hon kan hantera honom. Däremot förmår hon inte att hantera det mest konkreta och ödesdigra resultatet av sin konsumentnatur: krediter, skuldebrev och reverser.Då Emma går under beror det inte på romaner eller på att någon älskare har avslöjats, utan på att konsumtionslånens fälla till slut slår igen. Berättarrösten ger uttryckligen med orden ”det vill säga pengarna” läsaren den egentliga orsaken till hennes ohållbara situation. Romanen är en studie i skuldsättning, en berättelse om ett liv i lånta fjädrar. Och då återbetalningskraven hopar sig bortom all hanterbarhet tar Emma till den för skuldsatta lika ofta använda som desperata strategin att förtränga allt. Men kroppen minns: ”Hon kände nu som en molande och allomfattande värk i kroppen. Och det hände ofta att Emma fick stämningshandlingar, papper med stämplar, som hon knappt tittade på. Hon hade helst inte levt längre, eller fått sova ständigt.”Romanen Madame Bovary kan litteraturhistoriskt delvis beskrivas som en tidig naturalistisk fallstudie om vad som händer då en människa med vissa givna individuella förutsättningar hamnar i en specifik miljö. I det här fallet en av konstromantiken präglad drömmare som får den moderna kapitalistiska ordningens alla kreditmöjligheter till sitt förfogande. Om vi istället beskriver berättelsen med en mer välbekant senkapitalistisk terminologi skulle den kunna liknas vid det tidiga konsumtionssamhällets Lyxfällan. Fast utan hopp i slutet förstås. Emma Bovary är ett exempel på det som socialpsykologen Erich Fromm har kallat homo consumens, alltså den människa som i den kapitalistiska världens ständigt ökande och till synes oändliga konsumtionsvalmöjligheter lever sitt liv, eller i alla fall iscensätter det, genom konsumtion av berättelser och varor.Berättarrösten fångar träffsäkert, genom den unge älskaren Léons blick under ett hett kärleksmöte, hur Emma både iscensätter sig själv och också tolkas som något annat än den hon egentligen är: ”Tack vare sitt skiftande humör, ömsom hemlighetsfullt, ömsom glättigt, pladdrigt, tystlåtet, hänfört, nonchalant, kunde hon väcka minnet av tusen lustar hos honom, frammana instinkter och hågkomster. Hon var den förälskade kvinnan i alla romaner, hjältinnan i alla dramer, det obestämda hon i alla diktböcker.” Ett obestämt hon är väl så långt bort man någonsin kan komma ifrån det själv som både Sokrates och Gustave Flaubert vill att vi ska lära känna. Författaren visar sig vara visare än den vise då han illustrerar att det inte ens behövs någon litteratur för att fångas i fiktioner. Emma Bovary är nämligen långt ifrån ensam om oförmågan att se världen för vad den är och att hantera den därefter. Romanen är full av illusioner och det resulterar i slutänden alltid i mycket smärta. Exempelvis förmår heller inte Charles att se Emma för den hon är och de behov hon har. Hans ständiga idealisering av henne, upphöjandet av henne på piedestal, kan vid en första anblick få honom att framstå som underlägsen. Så ser inte Emma det. Istället inser hon att de ständiga förlåtelserna tvingar henne att ”underkasta sig hans storsinthet” och det gör henne rasande. Hon är hjälplöst fångad i den roll som hon har tilldelats i livet, fångad i äktenskapet och i den bild av henne som maken Charles gärna konsumerar.Homo consumens föds ur fångenskap, otillfredsställelse och passivitet. Det som först framstår som aktivitet, det vill säga att välja mellan likartade saker, ger konsumenten en illusion av frihet och makt samtidigt som det på ett behagligt vis döljer inre tomhet och ensamhet. Emma Bovary passar in i mönstret. Läsaren kan ana det djupa mörkret under hennes agerande. Men hon är inte ensam om det. Från och med den realistiska romanen är skönlitteraturen full av personer som, liksom de flesta av oss, är storkonsumenter av varor och drömmar, fiktioner. Den är full av personer som egentligen bara gör det som konsumtionssamhället förväntar sig av dem. Genom romanerna kan vi, trots den vises varning för litteraturen, ta lärdom. Sokrates och Emma närmar sig visserligen giftet från skilda håll, den ene för att hålla fast vid sin individ och den andre för att fly sin individ. Ändå förenas de då priset för att leva i ett samhälle präglat av illusioner till slut måste betalas.Jimmy Vulovic, litteraturforskare

Frågan tycks inte längre vara om utan när vi kommer till Mars. Maria Küchen funderar över vad som får oss att bryta upp och söka nya världar. På jorden såväl som i rymden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-02-06.År 2031 ger sig den första besättningen astronauter av från jorden. Ett år senare slår de sig ner på Mars. Åtminstone enligt planerna som presenteras av Mars-ONE, ett holländskt företag som redan har plockat ut kandidater till besättningen.Det hela avfärdas av vissa som ett PR-jippo. Andra tar projektet Mars-ONE på fullt allvar. Frågan tycks inte längre vara OM människan en dag landar på Mars, utan vilka som gör det först.NASA vill sända astronauter till Mars innan 2030-talet är över, i samarbete med bland rymdstationen ISS, privata företag och Kinas rymdfart. Andra människan på månen, astronauten Buzz Aldrin, stödjer projektet helhjärtat. I dag är han över åttio år men pigg och alert, och ses ofta bära en T-shirt med texten GET YOUR ASS TO MARS.Och det privata rymdföretaget SpaceX meddelar att man vill sända iväg sin första bemannade rymdfarkost mot Mars redan 2024. SpaceX grundare, den excentriske och visionäre miljardären Elon Musk, vill se en koloni på Mars med en miljon invånare inom hundra år. Själva ändamålet med att grunda SpaceX, säger han, var att göra människan till en multiplanet species, en art som lever på många planeter.Det låter rätt galet. Kan det verkligen genomföras, och i så fall, vad ska det vara bra för? Varför kolonisera rymden? Varför stannar vi inte bara där vi är och vårdar den enda planet vi faktiskt har?Vi ger oss av för att vi kan och för att vi vill – och för att vi måste.Tvånget att färdas genom rymderna betonas gärna i fiktioner: diktsviten Aniara; teveserien Månbas Alpha; David Bowies sång Space Oddity som finns på en LP från 1969, året för den första månlandningen. Rymdskeppets besättning har förlorat kontakten med jorden och är hänvisad till en färd mot det okända, utan hopp om återvändo eller räddning. Det blir metaforen för en mänsklighet som tappat kontakten med sitt ursprung, och måste underkasta sig en högteknologisk civilisation som människan har skapat men inte längre är herre över.SF-fiktioner som Star Trek betonar i stället kunskapen och viljan. Där speglas en mänsklighet på väg framåt, inte bara tekniskt och geografiskt utan också etiskt ­– en mänsklighet som försöker förstå och respektera sig själv genom att se andra, antingen de nu är vulkaner eller klingoner eller besättningsmedlemmar med olika ursprung.Jag får rysningar av Star Trek-seriens valspråk, inte bara för rymdens skull utan för det urmänskliga i uppdraget: to explore strange new worlds; to seek out new life and new civilizations; to boldly go where no one has gone before. Jag får rysningar av både lust och avsmak: av skönheten i det och av ekot från historien, ett eko från kolonialismen.Att ge sig av med full insikt om att man aldrig kommer tillbaka, det har människor gjort sen urminnes tider. Från början var vi nomader. Vi vaknade varje morgon och lämnade platsen där vi hade sovit för att aldrig återvända. På jägar- och samlartiden, då ingick knappast individualismen och individens rätt till fria val i människans berättelse om sig själv. Individualismen är ny, och kanske är den fortfarande rätt så provinsiell. Den har uppstått och odlats i västerlandet under några hundra år, och individualismens utveckling har gått hand i hand med kolonialismen. Kolonisering av mars innebär att unga, välutbildade, äventyrliga och fertila människor frivilligt fattar individuella beslut att lämna jorden för att inte återvända. På nåt vis blir ju detta juvelen i den västerländska individualismens krona – en individualism som bejakar handlingskraft och styrka, men inte har lika mycket plats för det ömtåliga och stillsamma.Frivilliga mars-pionjärer finns det förvånansvärt gott om. Mars-ONE har idag ett startfält på hundra kandidater. Där finns Ritika från Indien, Sandra från Brasilien, Sadegh från Iran och så vidare, men de flesta är européer och amerikaner.De vill inte stanna kvar där de befinner sig. Inte heller jägar- och samlartidens nomader stannade kvar där de befann sig. Vi hade ännu inte börjat odla något, så jorden band oss inte. Vi bröt upp, ständigt, men på jägar- och samlartiden var vi inga djärva marsresenärer eller romantiska poor lonesome cowboys i silhuett mot solnedgången. Vårt kontinuerliga uppbrott var inte som till exempel i On The Road av Jack Kerouac. On the road är en rätt så tidstypisk västerländsk nittonhundratalsgestaltning av individens, oftast mannens, flykt från ansvar och sammanhang. På jägar- och samlartiden däremot, då bröt vi upp för att vi behövde samla mat för dagen.Vi fortsatte för att vi måste, då som nu. Att stanna kvar var inte ett alternativ, säger en del människor som på vinst och förlust har flytt från outhärdliga förhållanden i sina hemländer. Människan har fötter, inte rötter, säger andra.Vi strävar kanske mot Mars för att vi inte riktigt längre får plats på en alltmer överbefolkad och förödd jord, och vi strävar som sagt mot Mars för att vi kan och vill, ja ”vi” och ”vi”. De högteknologiska västerländska planerna på att kolonisera Mars är förstås ett projekt för ett fåtal, och det hela kanske förblir en Startrek-aktig dröm bara, men, drömmen om något annat där ute, något okänt som vi ännu bara kan fantisera om, den är en allmänmänsklig drivkraft. Åtminstone i vissa lägen.En stor del av Sveriges befolkning bröt upp från jorden de kände, utan återvändo, för mindre än tvåhundra år sen. Och vikingarna, de norska vikingarna! Som koloniserade Färöarna, Orkneyöarna, Shetlandsöarna, Island, Grönland och fortsatte ända till Nordamerika!Jag har en storslagen inre bild av hur dessa modiga vikingar gav sig ut från norska kusten, ut över ett okänt hav, utan att ens veta om det fanns något där ute. Men fullt så filmiskt var det nog inte på riktigt att fara från Norge till Island, inte ens för de första pionjärerna. Island lär ha upptäckts av misstag. En norrman vid namn Nadodd sägs ha seglat vilse när han skulle ta sig från Norge till Färöarna på åttahundratalet och hamnade i stället mycket längre åt nordväst.Nadodd följdes av andra, av familjer och hushåll som hade tröttnat på att lyda under det framväxande norska kungaväldet, eller behövde mark att bruka, eller ville ha mer mark fast de kanske inte behövde det. Färden mellan Norge och Island tog som snabbast tre dygn, så några marsfärder var det knappast frågan om. Snart uppstod två tämligen väl trafikerade trader: eyalei∂, ”övägen” och ”úthafslei∂”, havsvägen. Övägen gick från Norge via Shetland eller Orkney, vidare till Färöarna och så till Island. Havsvägen gick som namnet antyder rakt ut över havet.I dag finns liknande leder i luftrummet. De transatlantiska luftlederna mellan Europa och USA är rena motorvägarna med tät flygtrafik. Och SpaceX grundare Elon Musk målar upp bilder av en liknande tät skytteltrafik så småningom mellan jorden och Mars.I hans planer ingår ett enormt rymdskepp som kan ta hundra personer åt gången, ett slags rymdens Amerikabåt om man så vill. Och redan 2024 är det alltså tänkt att en första mindre besättning rymdvikingar ger sig av till Mars – inte av misstag som när Nadodd råkade hitta Island, de har en färdplan. Och de kommer inte att upptäcka en plats som vi inte redan har sett i teleskop och via satelliter. Men att stanna kvar här på jorden är kanske då inte längre ett alternativ.Maria Küchen, författare och kulturskribent

Homeros epos Iliaden och Odysséen får ständigt nya läsare, men också nya tolkningar. Anna Blennow konstaterar att behovet av antikens klassiker är stort, men att analyserna säger mest om vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-18.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs.” Så inleds det grekiska diktverket Iliaden, i Ingvar Björkesons översättning. Teorierna om hur det egentligen tillkom, när det tecknades ned, och vem dess författare egentligen var, har diskuterats från antiken och fram till våra dagar. Oavsett svaren på dessa frågor är Iliaden och Odysséen, de två epos som tillskrivs en person vid namn Homeros, grunden i västerlandets litteraturhistoria. Med ett ben i mytiska hjälteberättelser och gudasagor, och det andra i en möjlig historisk kontext på platsen där staden Troja grävts ut, återger dessa dikter berättelsen om det trojanska kriget och om dess följder för den kringirrande Odysseus.Vad kan de grekiska myterna berätta för oss? Liknade antikens Grekland vår värld, eller inte? Dessa frågor dyker ständigt upp i vår samtid, eftersom samtalet med och om den antika grekiska litteraturen oavbrutet pågår. Och behovet tycks sällan ha varit så stort som nu. Den New York-baserade författaren Daniel Mendelsohn utkom precis med boken ”An Odyssey – a Father, a Son, and an Epic”, där han reser i Odysseus kölvatten med sin far. En annan ny bok, ”Enraged – Why Violent Times Need Ancient Greek Myths” av Emily Katz Anhalt, professor i klassiska språk, lyfter fram att de antika myterna lär oss att vi får betala dyrt om vi ger efter för vrede och våld. Anhalt menar att Iliaden inte är en oproblematisk hjältesaga, utan att den istället ifrågasätter huvudpersonernas blodiga kamp och dess följder för samhället: vreden hos Akilles, grekernas främste krigare, kom att skänka sorg och död åt såväl greker som trojaner. Homeros visar att även fienden är mänsklig.Författare, forskare och journalister återvänder ständigt till de grekiska myterna för att bearbeta och förklara företeelser i vår egen tid. Så gör även Tomas Lappalainen i sin bok ”Världens första medborgare”, där han vill förklara uppkomsten av det demokratiska samhället i antikens Grekland genom att dra paralleller mellan de homeriska berättelsernas våldskultur och dagens syditalienska maffiavärld. Lappalainen, som tidigare skrivit initierade böcker om Syditaliens 'ndrangheta och camorra, hävdar att det samhälle som skymtar fram i de homeriska verken har stora likheter med maffians strukturer, eftersom intrigerna ofta behandlar teman som hämnd, beskydd och heder. Han låter sedan detta resonemang bli en förklaringsmodell till hur demokratin uppstod i Grekland som en konsekvens av att man helt enkelt var tvungen att stävja de våldsamma maktstrukturerna politiskt.Lappalainen är inte den förste som läser Iliaden och Odysséen i en civilisationshistorisk kontext. I förordet till den senaste utgåvan av Erland Lagerlöfs sekelgamla svenska översättning av Odysséen skriver akademiledamoten Jesper Svenbro att vendettan, den som driver Iliadens hela berättelse om det trojanska kriget, kommer till en slutpunkt i Odysséen. När Odysseus till sist, på Athenas inrådan, avstår från våld mot dem som söker hämnd på honom, symboliserar han övergången från individuella maktstrider till den politiska stadsstaten. Men är då de homeriska huvudpersonerna, som Lappalainen menar, i själva verket ett slags konkurrerande maffiabossar, som tar blodig hämnd på varandra och samtidigt utövar beskyddarverksamhet mot sina undersåtar? Kan man jämföra eposets arkaiska skildring med en nutida, kriminell subkultur?Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.I boken beskriver Lappalainen till exempel hur xenía, den grekiska gästvänskapen, utgör ett förbund mellan mäktiga ätter som skulle kunna liknas vid maffiaklanernas relationer. Men xenía är mycket mer än så. Framför allt Odysséen, berättelsen om en man som i tjugo år reser runt som en främling långt hemifrån, visar på ett långt mer komplext förhållande. När Odysseus son Telemachos i bokens inledning reser för att söka efter sin far, kommer han först till kung Nestor i Pylos. ”Alla skyndade till när de såg dessa främlingar nalkas, hälsade dem med handslag varmt och bjöd dem att sitta.” Hos Menelaos i Sparta sker detsamma. ”Vilka ni är kan vi fråga om när ni njutit av maten”. När Odysseus, skeppsbruten, sköljs upp på fajakernas strand, hittas han av kungadottern Nausikaa. Hon välkomnar den utmattade, halvnakne, smutsige främlingen med orden: ”Eftersom du nu har anlänt hit till vår stad och vårt rike, skall inga kläder saknas dig eller någonting annat av det en nödställd har rätt att få när han vädjar om misskund.” Gästvänskapen var inte ett exkluderande förbund mellan mäktiga. Den var en religiös plikt som ansågs inrättad av gudarna och som inkluderade även den fattige och främmande.Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.Iliaden och Odysséen handlar också till stor del om människornas relation till gudarna, och hur gudarna ständigt griper in såväl hämnande som stödjande. Samtidigt är gudarna inte allsmäktiga. De lyder precis som människorna under ödets lagar. Och de homeriska verkens fokus är inte huvudsakligen på de odödliga, utan på de dödliga. Det första ordet i Odysséen är ándra,”man” (i svensk översättning ”Musa, berätta om mannen…”). Sture Linnér, som skrev inledningen till Ingvar Björkesons översättning av Iliaden, pekade på hur kärnan i dikterna inte är krigets fasor, utan medlidande och mänsklighet. Detta har skänkt verken den relevans de fortfarande har idag. Samtidigt måste vi se att det ofta är saga och myt, inte samhällsfakta, som de förmedlar. Ordet för vrede i Iliadens inledning, ménis, betecknar ett gudomligt snarare än ett mänskligt raseri. Akilles var son till en gudinna, och därför var hans vrede större än vad det mänskliga förståndet kan omfatta.”Vreden, gudinna, besjung”. Lever vi återigen i vredens tidsålder? Lappalainens läsning av de antika texterna genom ett samtidsraster är symptomatisk för vår tids sätt att hantera en värld där demokratin ifrågasätts och raseriet råder. Och vårt behov av de grekiska dramerna och dikterna grundar sig just i att de ständigt kan omtolkas och återanvändas. Men de episka myterna om hjältar och krig kan inte läsas som historiska sanningar, och att förklara dem genom nutida samhällsföreteelser låter sig inte heller göras. Istället är de tidlösa verktyg för konflikthantering, sorgebearbetning och försoning. Inom det amerikanska projektet ”Theatre of War” har soldater som återvänt från militärtjänst fått ta del av grekiska tragedier som posttraumatisk stresshantering. 2016, mitt under den brännande flyktingkrisen kring Medelhavet, sattes Euripides pjäs ”Hekuba” upp i den antika teatern på ön Delos i Grekland. Hekuba, drottning i Troja, förlorar sin man och sina barn i kriget, och som krigsfånge i Grekland får hon se sin son spolas upp död på stranden.Varje tid har sina krig och sin vrede. Knappt har vi glömt dem förrän nya tider skapar nya katastrofer. Vilka hav seglar vi på idag? Vem kommer hem? Samtidens bruk av de antika grekiska texterna säger oss långt mer om vårt eget samhälle än om antikens verklighet.Anna Blennow, latinforskare och skribentLitteraturTomas Lappalainen: Världens första medborgare – Om statens uppkomst i det antika Grekland. Lind & co.Homeros: Iliaden. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2009 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1912 utgiven 2012 på Atlantis.Homeros: Odysséen. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2008 samt i översättning av Erland Lagerlöf 1908 utgiven 2012 på Atlantis.

Grötiga terroristtankar, banbrytande filosofi och viktiga litterära författarskap. Allt rymdes hos Bo Cavefors förlag. Det får en av fundera över dagens intellektuella klimat, säger Tor Billgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-06-14.”RAF: texter”, som publicerades på Bo Cavefors förlag i oktober 1977 måste vara en av bokhistoriens mest vältajmade utgivningar. Det är en 520-sidig antologi med texter av aktivister inom den västtyska terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF.Cavefors berättar om publiceringen i Malmökonstnären Lena Mattssons filminstallation ”I betraktarens öga”, som visades på Moderna Museet i Malmö 2014. Förutom den svenska boken, gav han också ut en utgåva på tyska, eftersom inget tyskt förlag vågade göra det. För att böckerna inte skulle fastna i tullen, fabricerade han ett fejkomslag: ”Kärlek med förhinder” stod det på framsidan av ett stort antal av de tyska böckerna.Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Det som gör boken så vältajmad, är att det var just i oktober 1977, som palestinska PFLP kapade ett Lufthansaplan med kravet att ett antal fängslade RAF-ledare skulle friges.I fem dagar irrade planet runt i Mellanöstern med fem besättningsmedlemmar och 86 passagerare som gisslan, sju av dem barn. Tidigt på morgonen den 17 oktober kunde planet slutligen landa i Mogadishu, Somalia. Det stormades av tysk specialpolis, och gisslan fritogs.Följande morgon hittades RAF:s fängslade ledare, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe döda i sina fängelseceller i vad som förmodligen var ett koordinerat självmord.I samma veva lägger alltså Bo Cavefors ”RAF: texter” på bokhandelsdiskarna.Det var förstås också en mycket kontroversiell utgivning. RAF hade vid det laget mördat 16 personer i sina olika aktioner, varav två i Stockholm under ockupationen av Västtyska ambassaden 1975.Och våren 1977 hade SÄPO slagit till mot en RAF-trogen terrorcell i Sverige som planerade att kidnappa före detta ministern Anna-Greta Leijon i utpressningssyfte. Så hösten 1977 visste alla vad RAF var. Bo Cavefors hade en särskild näsa för det som låg i tiden.Han startade sitt bokförlag 1959, men det är först 2018 som historien om förlaget berättas utförligt i bokform. Det är bokhistorikern Ragni Svensson som gör det i sin doktorsavhandling ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982”.Första året gav den då 27-årige förläggaren ut nio titlar från sitt föräldrahem i Limhamn, bland annat ”Sju algeriska studenters vittnesmål om tortyren i Frankrike” och tre böcker av den mycket kontroversielle poeten Ezra Pound.Stig Claesson sökte sig tidigt till förlaget, liksom en ung Lars Norén. Honom refuserade dock Cavefors, tre gånger på tre år.Förlaget fick snabbt en vänsterpolitisk profil. Ragni Svensson noterar att utgivningen kom att ”spegla eller rentav föregå den väg som den svenska vänsterrörelsen kom att ta framåt slutet av 1960-talet”.Cavefors gav ut Mao Tse-tung, Rosa Luxemburg, Antonio Gramsci, Marx, Stalin, Lenin och Nordkoreas diktator Kim Il Sung.Det kom tjogtals med titlar som ”En socialistisk kultursyn”, ”Marxismens politiska ekonomi” och ”Kulturrevolutionen vid Kinas universitet”.Han introducerade tänkare och filosofer som Roland Barthes och Michel Foucault. Peter Weiss knöts tidigt till förlaget, och 1975 gav Cavefors ut den nigerianske författaren Wole Soyinka, 11 år innan han fick Nobelpriset.Det är inte dåligt för vad som länge var ett enmansförlag. Men Cavefors hade starka drivkrafter, både politiska och litterära. I Lena Mattssons intervjufilm kallar han sig ”kulturell onanist”.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Vill man få en överblick över vidden av utgivningen kan man ta till en annan bok från 2018: ”BOC – en bok om Bo Cavefors Bokförlag”, som innehåller en komplett bibliografi.De Caveforsböcker som jag själv har starkast kontakt med är Salvador Dalís självbiografi, som tidigt väckte mitt intresse för konst. En annan är William Burroughs ”Den nakna lunchen”, som Cavefors tog till Sverige 1978. Jag hittade den på en loppmarknad i Simrishamn 1996 och läste den på ett kvavt tåg samma sommar som jag skulle rycka in i Flottan. Boken var osprättad, så jag satt med min morakniv och skar. Sida efter sida sköljde bokens febriga och erotiska hallucinationer över mig.Förlaget gick under i det som kom att kallas Caveforsaffären; en stormig process som spelades upp kring 1980. Bo Cavefors hade vunnit en upphandling från Kulturrådet om att ge ut Strindbergs samlade verk i ny utgåva. Men mitt under förberedelsearbetet drogs beslutet tillbaka.Officiellt på grund av brister i upphandlingsförfarandet, men i den debatt som följde menade Cavefors försvarare inom kulturvärlden att det var hans kontroversiella utgivning som var det egentliga skälet. Han var för obekväm, för besvärlig.Snart kom också anklagelser om ekonomisk brottslighet. Han satt häktad i polishuset i Lund i nio dagar, men frikändes sedan på 10 av 11 åtalspunkter. Förlaget gick i konkurs och i början av 1981 såldes det enorma boklagret i en legendarisk utförsäljning. Det är förmodligen från denna som min osprättade Burroughsbok härstammar.Att läsa om Bo Cavefors skapar funderingar om intellektuell takhöjd och diskussionsklimat nu och då. Hade utgivningarna av till exempel Ezra Pound, Stalin och den svenske fascistledaren Per Engdahl, vars memoarer Cavefors gav ut 1979, kunnat stå emot dagens sociala medierdrev och polariserade åsiktsjournalistik?Hade ett etablerat förlag idag kunnat ge ut visdomsord från Islamiska Statens teologer, eller Anders Behring Breiviks manifest?Bo Cavefors har motiverat utgivningen av RAF-boken med att det rörde sig om ”viktiga dokument för den tiden”.Att publicera något måste inte betyda att man ställer sig bakom det. Det finns en historisk och vetenskaplig poäng med att tillgängliggöra material för den tänkande allmänheten, även av kontroversiell, oetisk och korkad natur.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker.Efter tiden med förlaget har Bo Cavefors i hög grad fortsatt med sin kulturella onani. Han har skrivit böcker och gett ut tidskrifter, men också samarbetat med olika konstnärer. I Lena Mattssons installation som visades på Moderna i Malmö, ingår förutom intervjufilmen, bland annat också en liten projektion av en naken Cavefors från en pjäs som han satte upp i Malmö 2005.Den här nakenheten återkommer i flera konstnärliga samarbeten, till exempel med Martin Bladh på Fylkingen i Stockholm 2009, och med Leif Holmstrand. Boken ”Ett rum på tredje våningen” består av textflöde och bilder, där en åldrad Cavefors poserar i olika sexuella situationer, inte sällan insnärjd i Holmstrands virkade girlanger.Kanske är den här nakenheten exhibitionism, precis som det kan vara exhibitionism att ge ut böcker: att torgföra sina åsikter och posera med vad man tycker är viktigt.Kanske är nakenheten provokation, precis som det kan vara provokation att ge ut Stalin eller ett tjockt manifest med ”grötiga terroristtankar och livsfarlig våldsromantik”, som en av recensenterna beskrev RAF-boken.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Men det är ett ytligt sätt att se på saken. Jag ser snarare nakenheten som ett verktyg för att ifrågasätta kroppsideal och avslöja fördomar, precis som utmanande bokpubliceringar kan avslöja inskränkthet och en subjektiv och godtycklig syn på yttrandefrihet.För 40–50 år sedan yttrade sig denna inskränkthet genom upprop om moralisk resning, idag genom krav på trygga rum och triggervarningar.Ett samhälle behöver sina obekväma och besvärliga personer. Det är de som lockar den indignerade flocken att demonstrera var toleransens gränser går.Tor Billgren, frilansjournalist LitteraturRagni Svensson: Cavefors – förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959–1982. Ellerströms, 2018.Anna-Lina Brunell, Ragni Svensson, Jonas Ellerström, Bo Cavefors: BOC – en bok om Bo Cavefors förlag. Tragus förlag, 2018.Leif Holmstrand & Bo Cavefors: ”Ett rum på tredje våningen” (Holmstrand Böcker, 2015)Martin Bladh & Bo I. Cavefors: ”Qualis artifex perero” (Styx, 2013) FilmerLena Mattsson: ”In the eye of the beholder”Lena Mattsson: ”Den kulturelle onanisten”

Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-23.Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen – om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken – och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt.I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknandeVårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra – klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt.Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, ”The Retreat of Western Liberalism”: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna – och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt – för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur – och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”.”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för någotNej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre – och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller… ja, ni förstår. ”Västerlandets undergång” handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation.Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol – och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg.det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetiskSpengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation – där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas ”de stridande staterna”, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av ”caesarism”, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion.Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturOswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 – Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 – Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.

Helena Granström undersöker vår tids tro på att vi kan kontrollera vår hälsa. En myt som riskerar distansera oss från livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-27.De stunder i mitt liv som jag har känt att jag verkligen har levt, har alla ett gemensamt: Att jag har förmått att släppa kontrollen. Vari denna kontroll består, och vad det innebär att släppa den, är inte alldeles tydligt för mig, men effekten har varit en sorts öppenhet inför världen – en öppenhet som jag blir allt mer övertygad om är ensamhetens enda bot.den kontroll som skulle skydda oss från döden [...] ställer sig emellan oss och livet.När den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich i sin bok ”Natural causes – Life, death and the illusion of control” skriver om den samtida människans ambition att motverka sjukdom och åldrande genom att utöva kontroll över den egna varelsen, tänker jag mig att hon skriver om just detta. Den industri som idag har vuxit fram kring strävan att behärska människokroppens oöverblickbara processer – från cancerscanning och hälsokontroller till meditations-appar och psykologiska självförbättringsmetoder – utgör förstås ytterst ett försvar mot döden. Men kanske gäller detsamma alla former av kontroll, även de som skenbart riktar sig mot mer subtila mål. Och kanske är effekten nästan alltid densamma, nämligen den motsatta mot den som eftersöktes: att den kontroll som skulle skydda oss från döden, istället ställer sig emellan oss och livet.Vetenskap och rationellt tänkande har skänkt människan många goda ting, men på samma gång berövat henne nästan alla de betydelsebärande ritualer som en gång ledsagade henne genom livet. I deras frånvaro kanaliserar den moderna människan istället sitt otillfredsställda behov av ritual in i omsorg om det egna välmåendet.Med en kättares klarsyn fäster Ehrenreich vår uppmärksamhet vid det prästerskap som utgör de främsta bärarna av denna sekulära form av ritualism, nämligen läkarkåren. Med kritisk blick granskar hon det skådespel som försiggår i undersökningsrummet, där patienten möter den medicinska auktoriteten, den senare inte sällan skrudad i en vetenskapsmans respektingivande vita rock. För ett skådespel, menar Ehrenreich, är just vad det är; baserat på en omförhandling av de sociala villkoren som till exempel gör gällande att den fysiska beröring som i vilket annat sammanhang som helst skulle upplevas som intim, i denna kontext helt antas sakna laddning för såväl läkare som patient.Men läkarens auktoritet är väl ändå väl underbyggd? Hans eller hennes metoder är väl, som det brukar heta, vetenskapligt bevisade? Svaret på den frågan, menar Ehrenreich, varierar kraftigt, och är i många fall:Nej. I en mängd olika medicinska sammanhang är gränsen mellan ritual – det vill säga betydelsebärande form utan direkt funktion – och verksamt ingrepp flytande. Detta ger den medicinska praktiken dess dubbla identitet; ett rituellt förfarande som lånar sin tyngd från den vetenskap som avfärdar varje form av ritualism.Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Lika rituellt präglade är de omsorger om den fysiska kroppen som tar sig uttryck i outtröttligt upprepade övningar – de tre gånger femton axelpressarna lika samvetsgrant utförda som den muslimska bönens bugningar mot Mecka – och i kostföreskrifter vars motsvarigheter till halal och haram efterlevs med en inom religionen sällan skådad stränghet.Och givetvis måste den som söker ta makten över sin egen hälsa också ta makten över sitt eget inre: som skaparen av det mindfulness-program som företaget Google numera erbjuder sina anställda uttrycker det handlar det om ”fitness för sinnet”, eller – med en formulering lånad av en annan mindfulness-entreprenör – ”ett själens gym-medlemskap”.De religiösa undertonerna i strävan efter såväl inre som yttre förbättring av jaget är omöjliga att undgå. Än tydligare framträder de när man betraktar dess historiska rötter, i framväxten av samtidens förståelse av individen. De uppmaningar som idag riktas till oss – älska dig själv, tro på dig själv – har samma uppfordrande klang som forna tiders religiösa krav, men med den skillnaden att ingen vidare gemenskap av troende delar ens strävan: den enda tillbedjaren av ditt egna jag, är du själv. Din kropp är ett tempel, som det står i första Korinthierbrevet, men inte för den helige ande, utan för det till gudom upphöjda – och oändligt ensamma – jaget.Om ritualer tidigare i mänsklighetens historia har markerat övergångar och cykler, utveckling eller återkomst, syftar hälsokultens ritualer alla i slutändan till samma sak, nämligen att upprätthålla illusionen av stillastående: Att förneka den obönhörliga rörelse mot döden som livet i grunden är.Om Sigmund Freuds banbrytande psykologiska teorier brukar sägas att de detroniserade jaget, som visade sig inte vara herre i sitt eget hus. Intressant nog tycks något liknande gälla för den fysiska kroppen, där de mikroskopiska agenter som tidigare har förståtts uteslutande i termer av sin funktion för organismen som helhet, nu har visat sig kunna uppträda både oförutsägbart och skenbart självsvåldigt, ofta till direkt skada för den kropp som härbärgerar dem. Detta, menar Barbara Ehrenreich, är ett otvetydigt argument för omöjligheten i projektet att fullt ut kontrollera sin egen hälsa och sitt åldrande – att försöka hålla ordning på sig själv är svårt nog, än svårare då att försöka styra över ett otal motspänstiga celler som lika gärna kan vara i färd med att öppna passager för metastaserande cancersvulster, som att bekämpa oönskade inkräktare. Frågan om möjligheten att påverka sin egen hälsa är, skriver Ehrenreich, djupast en fråga om huruvida världen är död, eller i grunden levande.också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.I själva verket tycks kroppens celler alltså praktisera en svårbestämbar men icke desto mindre otvetydig form av självbestämmande, inte olik den hos de kvantmekaniska partiklar som på lägsta nivå bygger upp dessa celler, och allting annat. Inte heller dessa partiklar tycks följa några deterministiska lagar, utan besitter en sorts grundläggande nyckfullhet, som lika gärna kan beskrivas i termer av autonomi som i termer av slump. Om vi överhuvudtaget styr över oss själva, gör vi det på samma sätt som en självutnämnd envåldshärskare styr över ett folk av upproriska och inbördes stridande undersåtar.Detta konstaterande skulle kunna upplevas som hotfullt – men är det inte egentligen en sorts befrielse? Det egna jaget har ett slut som det inte står i vår makt att påverka, liksom säkerligen också mänskligheten, liksom till sist även det biologiska livet. Också den mest vältrimmade kropp kan på bråkdelen av ett ögonblick slås i spillror, och också en hjärna minutiöst skulpterad av mindfulness och självkontroll kommer, strax efter att hjärtat slutat slå, att förvätskas, och rinna, bubblande, ut genom öron och mun.Den upplöses, tillsammans med alla våra ambitioner och all vår längtan, i ett outgrundligt kosmos. Att föregripa denna upplösning genom att – medan vi ännu lever – släppa något av vårt krampaktiga grepp om oss själva, vore inte att ta ett steg närmare döden. Tvärtom kunde det vara ett sätt att bli fria från vår intensiva fruktan för den – en fruktan som tycks närmast inbyggd i tillbedjan av den bräckliga gud vi kallar ”jag”.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik

Att fåglar är en vanlig metafor är inte konstigt, dikten vill ju också sjunga och flyga. Maria Küchen reflekterar över fjäderfän i svensk lyrik och avslöjar vilken vår allra mest poetiska fågel är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-10-15.Vilken fågelart förekommer oftast i svensk dikt? Jag tänker inte berätta det riktigt än. Den som skriver en bok eller gör en radioessä ska inte frestas att avslöja allt genast.Och den som gestaltar en fågel i skönlitteratur kan inte bara skriva ”fågel”.Den aktuella fågeln måste artbestämmas. Är det en gråsparv eller en havsörn, en sånglärka eller en struts? Läsaren måste få veta. Läsaren behöver få rätt associationer.Det här har jag ständigt påpekat när jag har handlett människor som vill utveckla sitt litterära skrivande inom ramarna för olika utbildningar och kurser. Skriv inte bara fågel, skriv vad det är för fågel! Så det är tur för den svenska litteraturen att Nils Ferlin aldrig råkade ut för mig som skrivarskolefröken.Då hade det stått ”gråsparv” eller ”pilfink” i stället för ”grå liten fågel” i en av hans allra mest mest älskade dikter.”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist. ” Så börjar Nils Ferlins dikt ”Inte ens” i samlingen ”Goggles” som gavs ut 1938.Frasen ”inte ens en grå liten fågel” är språkligt sett så mycket vackrare, så mycket mer böjlig och böljande, och den faller så mycket bättre in i diktens rytm, än en artbestämning av typen ”inte ens en pilfink”. Och inte heller när det gäller diktens betydelse och innehåll, dess tema, behöver jag någon artbestämning av Ferlins fågel, den i dödsriket frånvarande.Den är liten. Den är grå. Det räcker så. Kanske tillhör den inte ens någon särskild art. Den är livets oansenliga fågel, hoppet som kvittrar i snåren, anspråkslöst och oförtröttligt.Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt.Tillsammans med bland annat måne, stjärnor och rosor tillhör fåglarna poesins mest välanvända metaforer. Att fåglar har en central plats i poesi är inte så konstigt. De sjunger och de kan flyga, det är precis vad dikten också vill göra. Och när poeter söker bilder för existensen är fåglar metaforiskt brukbara ända till döds.När fåglar dör berövas de sin sång och sin flykt, precis som när en människa förlorar hoppet. Döda fåglar är ett omhuldat tema i svensk poesi. Svenska skalders dikter om döda fåglar är överraskande många.Det skriver Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap och ordförande i Tegnérsamfundet, i sin lekfullt spirituella och samtidigt noggrant underbyggda och strukturerande bok ”Fåglar i svensk poesi”.Harry Martinson skrev om en död sjömås, Margareta Ekström om en död entita, Niklas Törnlund om en lövsångare som spräckte skallen mot hans fönster, Göran Tunström om en blåmes som åts upp av katten, Olof Lagercranz döpte en hel bok till ”Den döda fågeln”. Även levande och döda örnar förekommer i poesin, men örnen tycks ha fallit ur modet bland diktare ungefär samtidigt som romantiken gjorde det.Jag gissar att de fascistiska ideologiernas fascination för örnar har bidragit till att skamfila örnens poetiska rykte. Som diktläsare kan jag ärligt talat bli trött på poesins fåglar överhuvudtaget, precis så som jag regelbundet tröttnar på måne, stjärnor och rosor – och sedan återupptäcker jag dem och återanvänder dem i mitt eget skrivande. Utnötta metaforer nöts ut av en anledning, de är oöverträffat brukbara.Fåglarna i svensk dikt är dock inte bara metaforer för existentiella tillstånd och skeenden. De är påtagliga varelser i egen rätt. Den svenska fågeldiktningens pionjär, Erik Axel Karlfeldt, använde dem ofta som årstidsmarkörer. Hos den samtida poeten Joar Tiberg är sångkaraktäristiken särskilt central. Men giganten i svensk fågeldiktning är Bengt Emil Johnson.”Ingen annan poet har så många fågelarter som han” konstaterar Sten Hidal imponerat i sin bok. I Bengt Emil Johnsons verk eskalerar fågelintresset oavbrutet och han påstod själv att han tidvis ”förfåglades”.Blå kärrhökar, sädesärlor, talgoxar, koltrastar, ringduvor, oändliga mänger näktergalar, tranor, gökar, steglitsor, knipor, spovar, taltrastar, blåhakar, alla flyger de genom den svenska moderna dikten. Men vilken är diktens vanligaste? Det är inte näktergalen, inte duvan, inte svanen. Inte heller är det någon mytologisk fågel – varken artonhundratalsromantikern Atterboms fågel blå, Ferlins lilla grå fågel eller den rätt så ymnigt förekommande Fågel Fenix. Den vanligaste fågeln i svensk poesi är i god ordning artbestämd.Att skalder artbestämmer fåglar har överhuvudtaget blivit allt vanligare i Sverige det senaste seklet. Jag föreställer mig att det är en frukt av sekularismens förkärlek för det vetenskapliga, det i sak korrekta. Precis som samtidens skrivarkursfröken tycker även sekularisten att det är viktigt att vi vet exakt vilken fågel vi talar om, inte bara på biologilektionen utan även i dikter.Det är helt enkelt alltid viktigt att veta i stället för att gissa, drömma eller tro.Vetandet i sig har ett värde, alltid, överallt. Den som bara säger ”en grå liten fågel” tycks inte ha fullständigt klart för sig vad hon talar om. Den som säger ”pilfink” ”gråsparv” eller ”lövsångare” har däremot på fötterna, vetenskapligt såväl som poetiskt.Långt fler män än kvinnor tar plats bland skalderna i ”Fåglar i svensk poesi”. Och jag blir då förstås också nyfiken på om det också är vanligare att män än kvinnor artbestämmer fåglar när de diktar?Kanske, kanske inte. Finlandssvenska Solveig von Schoultz verk har en varierad fågelvärld där läsaren bland annat möter en sandbadande orrhöna. Den allra vanligaste fågeln i åtminstone rikssvensk dikt tycks dock Solveig von Schoultz aldrig ha skrivit om, KRÅKAN.Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågelKråkan är den svenska poesins favoritfågel. Nästan varje diktare som överhuvudtaget nämner någon fågelart, har med kråkan. Det skulle jag inte ha gissat. Av alla fåglar vår fauna rymmer, varför just kråkan?!Professor Sten Hidal, som ligger bakom avslöjandet, sliter med frågan och kommer fram till att kråkan just i sin alldaglighet innebär en poetisk utmaning. Kan det verkligen bli stor dikt av något sådant som en kråka? Inte en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, utan en stor grå oromantiskt intelligent fågel som kraxande rotar i sopkorgar och stjäl andra fåglars ägg?Lennart Sjögren har i sin dikt ”Världskråkan” gjort kråkan till en symbol för hela mänskligheten. Harry Martinson har beskrivit kråkan som ”hård och grå som en dammig sko”, Staffan Söderblom har kallat henne ”landskapets gånggärn” – hon finns egentligen ingenstans, men i nära anslutning till nästan allt. Och jag tänker att precis så är det ju också med dikten. Själva poesin kan liknas både vid en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist, en skränande äggtjuv och det som fattas oss i dödsriket. Ett liv helt utan dikt, ett liv helt utan fåglar, är inget liv.Maria Küchen, författare LitteraturSten Hidal: Fåglar i svensk poesi, Norma 2018.

Med hjälp av författaren Kathy Acker, youtubern Logan Paul och en dödlig sjukdom som liknats vid en blomma, reflekterar Elis Burrau över det som nästan dödar en, och får en att överleva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-08-30.Nyheten om youtubern Logan Pauls makabra reality show-promenad genom den japanska ”självmordsskogen” Aokigahara, når mig samtidigt som jag avslutar Chris Kraus biografi över den experimentella författaren Kathy Acker. Hans groteska fnitter vid åsynen av liket. De blanka sidorna i slutet. Jag ligger i en säng i Tokyo. En mindre jordbävning får hela lägenhetskomplexet att skaka.Det blottas en avgrund varje gång en människa förhåller sig till döden. Jag tänker inte närma mig självmordet nu, men kanske sen. Via den lilla döden. Och nej, jag syftar inte på orgasmen nu. Jag tänker på det som dödar kroppen ”litegrann” med överlevnad som motiv. Döden som får dig att överleva.Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag läser ut Chris Kraus biografi ”After Kathy Acker” motvilligt. Den är ljuvligt skvallrig. Det är årets första dag, i den aggressivt luftkonditionerade lägenheten vi hyr i Togoshi-Ginza, och jag läser ut den motvilligt eftersom jag inte vill att hon ska dö i cancer. Det etableras redan i början av biografin: hon ska dö i cancer. Och det etablerades i ”det verkliga livet”. Hon dog i cancer 1997 i Tijuana, Mexiko. Det var ingen överraskning. 22 dagar efter De dödas dag. Hon dog omgiven av s.k. vetenskapsvidrig alternativ medicin och skolbarnsanteckningsblock som hon var alldeles för svag för att skriva i. Omgiven av s.k. vänner. Olika skelett. Varierande grader av skörhet. Redaktörer. Älskare. Helare. All död är stringent. Och den alternativa medicinen var väl inte särskilt vetenskapsvidrig när jag tänker efter. Den var lojt vetenskapsvidrig och den injicerade hopp.Jag återkommer ofta till Kathy Acker vars författarskap jag kanske läst lite för respektlöst, med en bristande koncentration och stor rastlöshet (ibland irritation). Hennes böcker har verkligen stört och inspirerat mig. Det visionära användandet av lögnen och biografin har ofta rört mig till tårar. Respekten inför hennes gärning är liksom grundmurad och lika stor som respektlösheten i min läsning. Allt det där som ekar. Det är ekot från en ängel. Men nu ska det inte handla om ett komplext författarskaps storvulna intelligens. Det ska handla litegrann om att vilja döda sin kropp med ”goda intentioner”. Goda elakartade intentioner. Göra sin kropp starkare. Förgöra det sjuka och det friska. Förföra det sjuka och det friska. Metodiskt. Det ska handla om det som återkommer. Det ska absolut inte handla om självmordet, men kanske lite. Döden är bara en barnsjukdom. Så kommer det vara tills våra barnbarnsbarn är döda. Därefter blir det andra bullar. Så kommer det att vara och så kommer det att bli. Jag läser orden ”stiliserad bild av harakirisituation”, det är en bildtext, research. Det är svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Harry Martinsson. Cancer är ett paraplybegrepp, men vi som befinner oss inuti koncernen får generalisera. Jag tycker verkligen att jag får skämta om barncancer eftersom jag haft cancer som barn. Det låter kanske märkligt. Min enda stoiska övertygelse. När det verkligen gäller. Jag återkommer ofta till Kathy Acker men också till cancer, rent tematiskt, i min egen litterära praktik och det har jag faktiskt slutat skämmas för. Det är kanske det enda tolkningsföreträdet av ”värde” jag äger med någorlunda gott samvete. Och jag har bestämt mig för att vattna ur det. Nu har jag bestämt mig! Jag bestämde mig nyss. Jag skäms fortfarande för skämten, men jag måste välja en riktning. Jag ska vattna ur sjukdomen som naturligtvis förändrade mitt liv, mest på grund av hur människor i min omgivning agerade (mer än de ”galopperande cystorna” i min lekamen). Jag ska vattna ur sjukdomen som tog livet av Kathy Acker. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning.De så kallade vännerna (bredvid min sjuksäng) var verkligen bra vänner. Fina vänner. Goda vänner med snygg benstomme. Som jag illa kvickt sa upp all kontakt med. Sen började jag skildra. Det finns en inbyggd ära i självmordet. Missförstå mig rätt. Jag inbillar mig detta eftersom Thomas Bernhard skriver att äran är pervers. Med ett visst referensbibliotek i ryggmärgen är det svårt att inte tänka på Thomas Bernhards priser i tider som dessa. Kathy Acker var för en nedbrytning av kroppen när det kom till träning. Hon ”lyfte skrot” stundtals besatt. Hennes metod var att systematiskt förstöra kroppen så att den tvingas bygga upp sig själv igen, starkare. Hon visste att kroppen behövde krossas för att kunna resa sig. Dödas lite. Det handlade om upprepning. Tappa bort sig själv som en aktiv handling bland repetitioner. I matematik. Ett hypnotiserat subjekt i dödkött som fortsätter när räkningen gått förlorad. Man kan tycka att hon enligt samma rationella doktrin borde varit för den skenbart kontrollerade nedbrytningen av kroppen, eller förgiftningen, i medicinskt syfte. Jag talar om cellgift. Det var hon inte. Hon ville inte utnyttja samma princip för att överleva. Att göra kroppen starkare, okej, men att överleva… nej, Kathy Acker ville hellre få i uppdrag av självutnämnda helare att hitta ett specifikt barndomstrauma, en orsak till cancern, ”då skulle den försvinna” – vilket den gjorde. Vilket den inte gjorde. Men hon trodde det. Att den gjorde det. Personligen gillade jag cellgift när jag fick det insprutat i kroppen. Indroppat. I ryggmärgen och bröstet. Mest på grund av hela gift-grejen. Illamåendet. Viktraset, min spegelbild. Inte så mycket på grund av det injicerade hoppet. Det var mer av en positiv bieffekt. Men jag gillade verkligen giftet på ett konceptuellt plan. Rent konceptuellt. Smutsigt.Kathy Acker var inte konsekvent och det gillar jag. Jag är inte konsekvent och det gillar jag, ibland. En annan tanke är att Thomas Bernhard hade haft lika lite att säga om Svenska Akademin kris som om Aviciis död. Lika lite kan betyda ganska mycket. Förlåt, det är ryggmärgens referensbibliotek som läcker sin giftiga spekulation.Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta.I en annan värld hade självmordsskogen varit en skog för självmord och löpning och det hade varit lika sorgligt men lika sant. Youtubern Logan Paul hade kanske sprungit utan att filma. Han hade kanske sprungit mot sin död. Vilken monumental respekt. Jag läser att han ska sluta posta videor på daglig basis. Den japanska poeten Hiromi Itō har skrivit en dikt som heter ”Killing Kanoko”, i engelsk översättning. Kanoko är Hiromi Itōs dotter. Det är research. Jag har beskrivit cancer som en blomma i en dikt. Det är jag stolt över. Den stringenta döden slår ut det mesta. I dagsläget: allt. Blomman som slår ut i alla som finns, när alla är borta. Du kollar på en dokumentär om ”självmordsskogen”. På andra sidan sängen. Det är långt bort. Sängen delas av en spricka. Vi var med om en liten jordbävning igår. Hela lägenhetskomplexet skakade.Jag tänker på en utslagen blomma, helt utslagen. En avslagen blomma, helt avslagen. Som cancerogen lightläsk. När jag varit nära döden har jag bara kunnat skämta. Jag har bara kunnat skämta om mig själv.Elis Monteverde Burrau, författare

Att förberedas för en operation där livmodern ska tas bort. Vad gör det med en som människa, kvinna och individ? I Sjukhussängen reflekterar sociologen Emma Engdahl över hur man kan förbli sig själv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-05.Klockan 08.00 checkar jag in på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ska operera bort min livmoder. Ett halvår tidigare var jag nära att förblöda. Jag hade föreläst sex timmar i sträck och cyklade därefter hemåt; konstant blödande. Halvvägs över Göta älvbron var jag tvungen att stanna för att spy. Rakt ut i vattnet. Väl hemkommen tog jag av mig de blodiga kläderna. Det var inte lönt att klä på mig igen. Jag skakade okontrollerat och min kropp var ett öppet sår. Endast kvinnor blöder, tänkte jag uppgivet medan ambulansen var på väg.Jag har aldrig sett moderskapet som det som definierar mig som människa. Ändå är det med viss sorg jag inser att det organ som mest intimt förknippas med kvinnlig reproduktion ska skäras loss och avlägsnas. På Wikipedia står det att livmodern är ”ett honligt sexualorgan som finns hos alla däggdjur med undantag av kloakdjuren.” Kanske är det ett kloakdjur omgivningen nu kommer att uppfatta mig som? Det är emellertid inte den liknelsen som känns obehaglig när sköterskan tar blodprov och sätter i dropp. Det är upplevelsen av hur lätt och snabbt det går att bli främmande inför sig själv i en utsatt situation som håller mig i ett spöklikt grepp.Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig.I spegeln framför mig ser jag en människa. Men det är inte mig själv jag ser. Jag har inte ens fått behålla mitt röda nagellack. Dessutom har jag tvingats tvätta mig med bakteriedödande tvål fyra gånger, utan att smörja in mig efteråt. Vit som snö och torr som fnöske fryser jag, fast jag klätts i sjuhusdräkt. Jag har berövats den mask som får mig att känna mig kvinnlig.Enlig sociologen Robert E Park beror det ”inte enbart på en historisk tillfällighet att ordet person ursprungligen betyder mask. Det rör sig snarare om ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll … Det är i dessa roller som vi känner varandra; det är i dessa roller som vi känner oss själva… i samma mån som den masken representerar den uppfattning vi har bildat om oss själva – den roll som vi strävar efter att leva upp till – är den masken vårt sannare jag, det jag som vi skulle vilja vara.”Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt.För att skaka av mig obehaget tjuvlyssnar jag på mannen som ligger i sängen bredvid. Jag tyckte han såg lustig ut när han nyss kom gåendes i en sjukhusdräkt som var identiskt med min. Han skämtar med sjukvårdspersonalen som konstaterat att han är för lång för operationsbordet. Fötterna dinglar utanför. ”Kanske ska ni kapa mina ben också när ni ändå är i farten” föreslår han. Det blir tyst ett kort ögonblick och sedan säger en av sköterskorna: ”Det är märkligt att sjukvården inte hängt med. Människor blir längre och längre, men inte sjukhussängarna och operationsborden”. Hon hade faktiskt tänkt på hur det skulle gå för hennes man, som var två meter och fyra centimeter lång, om han behövde opereras. Mannen i sjukhussängen bredvid min berättar att han är en och nittiosju, om han inte krympt sedan han fick ett träd i huvudet. ”Ett träd i huvudet” frågar sköterskan. ”Ja, det är förmodligen därför jag är här; trä mot trä”.Mannen som nu ligger på ett operationsbord hinner inte säga så mycket mer innan han rullas iväg. Men det räcker. Han är inte längre en för lång kropp i lånade kläder som förflyttats från en sjukhussäng till ett operationsbord han inte riktigt får plats på. Han är en livs levande människa, som med humorn som vapen lyckas behålla sin personliga identitet intakt, i mötet med sjukhuspersonalen.Jag försätts själv i en liknande situation när en av de två kirurgerna som ska operera mig kommer för att presentera sig. Han är dansk och ursäktar sig för sin dåliga svenska som hans kollegor ofta misstar för lättförståelig danska. Jag säger att han inte behöver ursäkta sig. Eftersom jag arbetat i Danmark ett par år förstår jag utan minsta problem hans svenska. Jag vet att han försöker skämta med mig för att lätta upp stämningen. Han försöker också få mig att känna mig trygg när han säger att jag är den perfekta patienten för den titthålsoperation som ska utföras; smal, frisk och har fött barn. Dessutom informerar han mig om att han gjort den här typen av operation ungefär trehundra gånger tidigare.Det hjälper lite. Ändå undrar jag hur de ska få ut livmodern. En av sköterskorna hade sagt att den tas ut genom titthållen, men det kunde väl knappast stämma? Nej, det gjorde det inte. ”Du vet, samma väg som ett barn kommer ut, kan man slita loss hela underlivet” konstaterar den danske kirurgen med viss humor och värme. Sedan frågar han om jag vill att han ska ta äggledarna också när han ändå rör sig i de regionerna. Det finns nämligen ett par vetenskapliga studier som visar att det radikalt minskar risken för cancer i äggstockarna senare i livet. Visserligen finns det också ett par vetenskapliga studier som visar att man kan hamna i klimakteriet ett par månader i förväg om man gör så. ”Det är helt upp till dig. Du bestämmer” säger den danske kirurgen som jag först nu uppfattar namnet på.Han heter Jacob. Jacob med c. Naturligtvis har han redan sagt sitt namn, men nu ser jag det också på namnbrickan som är fastnålad vid hans bröstficka. Jag tittar upp och svarar att valet mellan cancer och klimakteriet inte känns särskilt svårt. Virginia Wolf har i och för sig beskrivit det som att sitta ”blottad på en hög klippavsats i full dagsljus. Mycket ensam. Mycket onyttigt…” Jacob avbryter mig och säger med allvar i rösten: ”Om du var min fru hade jag opererat bort äggledarna utan att fråga dig. Eller om du var en nära släkting” lägger han snabbt till.Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet.Det intressanta är att vårt samtal får mig att släppa obehaget som avpersonifieringen jag genomgått medfört. Jag upplever mig inte längre som en vit och bakteriefri kropp att sätta kniven i. Jag känner tillit till att Jacobs attityd inte enbart är slentrianmässig yrkesskicklighet. Jag upplever det inte heller som att jag pådyvlas hans åsikter. Istället lyckas vårt samtal få mig att träda fram på ett delvis nytt sätt. I Jacobs ansikte återspeglas jag bortom rekvisita och roller, men ändå som en person med såväl historia som framtid. Jacob är inte enbart en tillräknelig gynekolog med kunskap om den senaste forskningen på området, utan inkluderar både mitt och sitt eget liv i den situation vi befinner oss i.Istället för att ingå i en ”Jag-Det relation” upprättas en ”Jag-Du relation”. Filosofen Martin Buber menar att Jag-Du är ett grundord som innebär att man inte behandlar den andre som ett ting bland andra ting eller som något som består av ting. Man kan då inte reduceras till en livmoder som gjort sitt. Inte heller till yttre attribut som förknippas med kvinnlighet.Det är detta förhållningssätt som får mig att våga det ödeshopp som krävs för att under narkos tillfälligt förlora mig och sedan vakna upp starkare och friare än förut. I den bästa av världar kommer jag vara en kvinna som inte blöder och som oavsett det oönskade tomrummet inuti kan ta emot den nåd som genuin mellanmänsklighet eller möte mellan Du och Jag innebär.Vad lär man i ett sådant möte känna av varandra? Inget alls, eftersom man inte kan lära känna den andre. Vad vet man då om varandra? Bara allt, eftersom man inte längre vet något enskilt. Med detta menas att ingen förkunskap och ingen fantasi krävs när man möter den andre som ett Du istället för ett Det. Man upptäcker varandra på ett sätt som kastar en ur isolering; själva minnet omvandlas så att en okänd framtid blir möjlig att gå till mötes. Den andre framstår i sin helhet. Inte som skärvor och fragment. Inte som att ha eller inte ha förmågan att känna två hjärtan slå och nära en växande kropp inuti sin.Emma Engdahl, sociolog LitteraturBuber, Martin, 1990, Jag och Du. Margit Norell och Curt Norell, Dualis Förlag.Buber, Martin, 1995, Det mellanmänskliga. Översättning Pehr Sällström, Dualis förlagPark, Robert E, 1950, s. 250, som cit. i Goffman, Erving, 1994, s. 26–27, Jaget och maskerna: En studie i vardagslivets dramatik. Övers. Sven Bergström. Rabén Prisma.Wolf, Virginia Ögonblick av frihet: dagboksblad 1915-1941. Övers. Rebecca Alsberg. Elisabeth Grate Bokförlag.

Den norska Nobelpristagaren Sigrid Undset sökte kärleken, traditionen och Gud men kanske mest att att få skapa och tänka fritt. Detta begär präglar ännu hennes skrifter, säger Lena Kjersén Edman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-11-19.Den intelligenta, drömmande, lite klumpiga och mycket ensamma unga norska kvinnan Sigrid Undset längtade efter en man att älska. En man med vaket intellekt och stort hjärta. Som hennes far, den berömde arkeologen. Eller som dominikanermunken Thomas av Aquino. Hon fick den nio år äldre, enstörige – och gifte – norske målaren Ander Svarstad. En man, så ville hon tro, som skulle ge sin kvinna frihet att skapa. Men som samtidigt var sin kvinnas "herre". Det blev inte riktigt så.Men hon fick tre barn och under en tid tre bonusbarn. Dottern Mosse var kognitivt funktionsnedsatt och krävde ständig passning.Det finns problem med att försöka förstå ett författarskap, särskilt ett berömt för skildringar av historiska tider, genom författarens eget liv. Men i den minimala skiss över Sigrid Undsets liv jag här målat upp ryms de teman som så starkt präglar hennes böcker: åtrån, den motstridiga längtan efter frigörelse och tradition, liksom omsorgen om de närmsta ställd mot det inre kravet att få skapa.Tiden räckte nog aldrig till för Sigrid Undset och efter den tråkiga skolgången var avslutad skulle hon dessutom försörja sin mor och sina systrar. Men nätterna fanns. Då höll hon sig vaken med kaffe och cigaretter, läste och skrev. Det första färdiga arbetet var en medeltidsroman. En förlagschef räckte tillbaka manuset med orden: "Försök er inte på historiska romaner fler gånger, lilla damen. Det kan ni inte." 1928 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur, enligt motiveringen ”förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”.Undset levde mellan 1882 och 1949 och skrev otaliga artiklar och böcker av skiftande slag. Men när hon en gång fick frågan vilken genre hon egentligen skrev, svarade hon: "Den osedliga".Det norska borgerskapet instämde. Deras läppar smalnade när de läste den laddade inledningsmeningen till hennes debutbok "Fru Marta Oulie": "Jag har varit otrogen mot min man".Det var framgången med den romanen som gav tjugofemåriga Undset möjlighet att resa ut i Europa där hon träffade Svarstad. De gifte sig så småningom och i den vackra Gullbrandsdalen, i det stora huset Bjerkebæk, ville i Sigrid Undset skapa det varma familjehem som hon hade drömt om i sin fattiga ungdom. Drömmen besannades inte, äktenskapet sprack och Undset tillbringade nästan trettio år ensam med barnen i huset.Men när hon arbetade vid skrivbordet led hon av att hon försummade barnen – och när hon ägnade sig åt barnen plågades hon av att hon inte författade. I flera romaner skildrar Undset med nertonad lidelse det ambivalenta sambandet mellan kvinnans moderliga omsorg i ständig konflikt med andra drivkrafter: arbete, konstnärskap, frihetslängtan, auktoritetslängtan och sinnliga begär. När hon fick sitt stora genombrott med romanen "Jenny" var hon ännu ung – jämngammal med berättelsens faderslösa frusna tjugoåttaåriga konstnär Jenny Winge. För den plikttrogna och känsliga Jenny är hennes erotiska begär förenat med en längtan efter disciplin och skönhet. Hennes mål i livet är att bevara självaktningen och inte svika sina ideal som kvinna och konstnär – om hon inte lyckas, då kan hon inte leva.Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.Många väntade att författaren till "Jenny" skulle gå i bräschen i samtidens sedlighetsdiskussion för "den nya kvinnan". Men även om Sigrid Undset hade stor respekt för det suffragetterna och andra som kämpade för kvinnosaken hade uträttat, propagerade hon aldrig för kvinnlig rösträtt. Istället ironiserade hon över de kvinnokretsar i Norge som hade fått igenom en förändring i vigselformuläret när det gällde hustruns underdånighet i äktenskapet.Med undantag för Selma Lagerlöf och Amalie Skram – "de kunde skriva och såg livet genom en kvinnosjäl" – uttalade hon sig ofta med skarp tunga om andra kvinnliga författare.Själv ville hon skriva liv – om människor vilkas nerver arbetar i instinkternas halvmörker – inte skapa idealbilder.Undset var väl på många sätt vad vi idag skulle kalla en särartsfemist. Hon ville se familjen som samhällets kärna och i den kretsen skulle varje människa göra sin plikt. Kvinnan speciellt. Hon såg det som en förlust att samhället i hennes livstid blev alltmer materiellt och manligt.Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnenÅret efter flytten till Bjerkebaek gav Sigrid Undset ut "Kransen", den första romanen i medeltidstrilogin "Kristin Lavransdotter". I de två första delarna ser vi hennes teman återkomma: "Kransen" handlar om kärlek (och erotik) och fortsättningen "Husfrun" skildrar familjen. Den tredje delen, "Korset", handlar om en viktig sak i hennes liv och verk som vi som ännu inte närmat oss: Gud och Nåden.Sigrid Undset led av en känsla av andlig tomhet, som varken Nobelpris eller succéförsäljning kunde rå på. När den frånskilda, världsberömda författarinnan upptogs i katolska kyrkan var skandalen ett faktum. Men de statiska elementen i läran tilltalade henne. I dess famn tyckte hon sig finna en objektiv sanning, en helhet till skillnad från protestantismen som var som en misslyckad "sprucken omelett".En annan sprucken omelett är den rastlöse riddaren Erlend i trilogin om Kristin Lavransdotter. Hon, bokens komplexa och sammanbitet envisa huvudperson, attraheras av Erlend, men förblir smärtsamt besviken över denne sin makes tillkortakommanden. Nog rymmer Kristins äktenskapet ömsinthet och passion – men än mer: aggression, och bitterhet. På en bröllops-sajt på nätet läser jag att blivande brudpar får det förunderliga rådet att läsa Kristin Lavransdotter "för att hålla den romantiska lågan vid liv"…Gun-Britt Sundström, som översatt trilogin, skriver i sitt förord: "Kristin Lavransdotter är känd som en av världens största kärleksromaner med den är större än så. Visst är den erotiska passionen ett bärande tema, men märkvärdigare ändå är skildringen av kärleken till barnen (konkret, sensuellt beskriven – så underligt sällsynt i litteraturen) och hur den samspelar och konkurrerar med kärleken mellan föräldrarna."Undset som i en artikel skrev att det inte är barnen som ska respektera föräldrarna utan att det är föräldrar som ska förtjäna sina barns respekt, låter Lavrans outslitliga kärlek till sin dotter vara en bild av Guds kärlek. I århundradets kärleksroman, som Kristin Lavrandotter har kallats, är det inte förälskelsen mellan Erlend och Kristin som får hjärtat att brista; det är kärleken mellan en dotter och hennes far.Styrkan i dessa skildringar gör vetskapen om hennes egna förluster än mer smärtsam. Dottern Mosse dog samma år som det andra världskriget bröt ut. Och året efter stupade hennes son Anders i striden vid Segelstad bro, fem kilometer från hemmet i Bjerkebaek som tagits i beslag av nazisterna. Undset var dödsdömd av ockupationsmakten och hade flytt till Sverige med sin yngste son. Efter en tid i USA återvände hon efter befrielsen till Norge, där hon dog fyra år senare.Kvar finns oräkneliga artiklar och hela trettiosex böcker. I dem och i hennes brev framträder en författare och tänkare som faller utanför vår samtids prydliga kategorier.Hon var – oavsett om det gäller kyrkan, barn, kvinnan eller kärleken – en människa som alltid ville tänka fritt. Och denna frihet pulserar ännu idag i hennes litteratur.Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och litteraturkritiker

Var finns de rena svaren och den avklarnade blicken på världen? När författaren Mattias Hagberg tar sig an frågan tycks svaren leda honom till en värld av brus, nonsens och trams. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-10.I Thomas Pynchons roman "V" från 1963 möter läsaren, bland mängder av andra romanfigurer och lösa berättartrådar, den tyske ingenjören Kurt Mondaugen. Det är tidigt 1920-tal och Kurt Mondaugen sitter i tyska Västafrika och analyserar radiobrus från atmosfären på jakt efter mönster. Han är del av ett världsomspännande forskningsprogram med den uttalade målsättningen att avslöja signalernas ursprung och mening. Kanske döljer sig ett meddelande i röran av radiovågor? En hemlig kommunikation? En kod?Kurt Mondaugen och hans kollegor vet inte att radiovågorna de avlyssnar och undersöker bara är atmosfäriska störningar, det vill säga ett naturligt brus som uppstår under vissa väderförhållanden eller i samband med solstormar. Här finns varken meddelanden eller mönster, bara en oöverskådlig kakofoni. Ändå upptäcker Kurt Mondaugen, eller rättar sagt en vän till honom, att bruset bär på ett budskap, en allvarsmättad mening på renaste tyska: Die Welt ist alles was der Fall ist. Världen är allt som är fallet.Ur det innehållslösa bruset har en oändligt meningsfull sats uppenbarat sig. Men varför?Thomas Pynchons lek med en av den moderna filosofins mest allvarstyngda utsagor är lätt att avkoda. "Die Welt ist alles was der Fall ist" är ingenting annat än den berömda första satsen i Ludwig Wittgensteins banbrytande verk "Tractatus Logico-Philosophicus" från 1921, en sats som inleder filosofens generalangrepp på vad han upplevde som den västerländska kulturens meningslösa pladder. Ludwig Wittgenstein ville inget mindre än att rensa vetenskapen i allmänhet och filosofin i synnerhet från allt onödigt tjatter. Med sin skrift ville han komma fram till ett fulländat, rent och logiskt språk, en begreppsvärld befriad från årtusenden av överlagringar, missförstånd och rena dumheter. Han ville, en gång för alla, rädda tanken och språket från sina egna tillkortakommanden. Eller som han själv skriver i förordet till "Tractatus": "Man skulle kunna sammanfatta hela innebörden av denna bok i ungefär följande ord: Det som går att säga, går att säga klart, och om det man inte kan tala måste man tiga."Ludwig Wittgenstein ville med andra ord resa en mur runt det filosofiska språket, han ville upprätta en demarkationslinje som inte fick överträdas. I sitt förord slog han fast: "Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och det som ligger bortom denna gräns är helt enkelt nonsens."Thomas Pynchon vänder med andra ord ut-och-in på Ludwig Wittgenstein. I stället för att rensa språket och tanken låter han pladdret ta över. I romanen "V" uppstår det meningsfulla av en slump. Ur rymdens oändliga brus kan vad som helst råka framträda, till och med ett till synes meningsfullt filosofiskt påstående på tyska.Ja, hela Thomas Pynchons romankonst fungerar på samma sätt; ur ett närmast ändlöst flöde av ord, intriger och digressioner framträder en svårgripbar meningsfullhet, eller i alla fall något vi kan kalla realism, en sorts oöverskådlighet eller åtminstone osäkerhet som liknar livet självt. Hos Thomas Pynchon är det bruset som regerar, just för att verkligheten är alltför motsägelsefull för att rymmas inom ett språk, än mindre mellan ett par bokpärmar, vare sig det handlar om ett filosofiskt traktat eller ett omfattande romanbygge.För Thomas Pynchon är det med andra ord själva meningslösheten som är grejen. Hans mål är nonsens som realism, ett meningsbärande strunt, eller rent trams om man så vill.Scenen med Kurt Mondaugen i Thomas Pynchons debutroman kan upplevas som ett frontalangrepp på Ludwig Wittgensteins filosofiska program, som en bredsida ämnad att slå omkull en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare med ett enkelt narrstreck. Men saken är något mer komplicerad än så. Ludwig Wittgenstein läste själv med glädje allsköns trams, som till exempel nonsenslitteraturens egen bibel, "Alice i underlandet", och han lär till och med ha sagt att han kunde föreställa sig ett helt filosofiskt verk uppbyggt enbart av olika skämt.Mellan Ludwig Wittgensteins sparsmakade filosofiska satser och Thomas Pynchons överflödande, karnevaliska litterära upptåg finns en märklig affinitet, som om de båda arbetade sig fram mot samma problemområde, fast från två diametralt olika utgångspunkter.Precis som Thomas Pynchon älskade Ludwig Wittgenstein att osäkra sitt eget bygge. Gång på gång reser han stegen, bara för att lika snabbt plocka bort den. "Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens…" heter det till exempel mot slutet av "Tractatus". Och i "Filosofiska undersökningar", det postumt utgivna storverket: "Filosofins resultat är upptäckten av rent och skärt nonsens och av bulor som förståndet fått genom att ränna emot språkets gränser. Dessa, bulorna, låter oss inse värdet av upptäckten."Ja, kanske har varken filosofin eller litteraturen någon annan uppgift än att banka fram dessa mentala bulor, rådbråka våra sinnen tills vi tappar förståndet och inser att leken är en lika framkomlig väg som allvaret.Kanske har Sveriges egen nonsensprinsessa, poeten Isabella Nilsson, sammanfattat detta drag hos Ludwig Wittgenstein allra bäst, när hon, med en blinkning till det allvarstyngda budskapet i "Tractatus" skriver: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa." En nonsenspoetisk tes värd att spika upp på varenda litterär port i hela fantasins rike: "Om det man inte kan tala måste vi tramsa."Eller som Gunnar Ekelöf, Sveriges höglitterära mästertramsare, uttryckte samma sak i en av dikterna i samlingen med den talande titeln "Strountes" från 1955:När man kommit så långt som jag i meningslöshetär vart ord åter intressant:Fynd i myllansom man vänder med en arkeologisk spade:Det lilla ordet dukanske en glaspärlasom en gång hängt om halsen på någonDet stora ordet jagkanske en flintskärvamed vilken någon i tandlöshet skrapat sitt segaköttFinns det då någon poäng med denna essä, detta snirklande och eklektiska refererande till några av förra århundradets mest uppburna farbröder: Ludwig Wittgenstein, Thomas Pynchon och Gunnar Ekelöf…? Finns det en sensmoral, ett budskap, något att avtäcka och ta med sig hem? Eller är detta också bara radiobrus, signaler utan något uppenbart sammanhang, atmosfäriska störningar som ordnar sig till något som låter sammanhängande och begripligt men som i själva verket inte är något annat än ett tramsigt spratt?Ja, säg det?Kanske är det till syvende och sist så som kungen formulerar det i "Alice i underlandet" när han kommenterar ett vittnesmål i berättelsens avslutande rättegång, en kommentar som har bäring på hela romanen, men som också går långt utanför själva fiktionen:"Om det nu inte finns minsta mening i det, sa kungen, så spar vi en massa besvär eftersom vi då inte behöver försöka hitta någon."Mattias Hagberg, författare

Hösten 2018 förlorade Sverige en säregen forskare: sociologen Johan Asplund. Emma Engdahl reflekterar över hans verk och över hur vårt jag i hög grad utgörs av andra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-12-19.”Jag vägrar acceptera mig själv som ´den jag är´. Jag vill vara någon annan” läser jag i mitt sociala medier-flöde. ”Du är säkert någon annan” svarar någon. Tråden växer och det uppstår ett samförstånd kring att vi alla önskar att vi vore någon annan. I likhet med filosofen George Herbert Mead menar jag att vi måste vara andra för vara oss själv. Frågan är vad det innebär att vara en annan och hur det påverkar det vi mest intimt förknippar med oss själva.En person som ägnat åtskillig tid och tankemöda åt att reda ut vilken roll andra människor spelar för den enskilda individens unika sätt att vara, känna och tänka är sociologen och socialpsykologen Johan Asplund som gick bort den 13 november 2018. Han var då 81 år gammal. När jag nåddes av beskedet satt jag med näsan i ”Rivaler och Syndabockar” som är en av Asplunds mindre uppmärksammade böcker om andras betydelse för självet. I boken granskar Asplund litteraturvetaren René Girards idé om att vi tenderar att begära det som andra begär. I synnerhet begär vi det som människor vi identifierar oss med begär. Vi sträcker sålunda ut vår kärleksfulla hand mot något eller någon av det enkla skälet att en person som liknar oss själva gjort det. Denna ”mimetiska” process leder i vissa fall till rivalitet och en önskan om att vara eller efterträda den andre genom att röja denne ur vägen. För att förhindra att allas-krig-mot-alla utbryter på grund av denna mänskliga böjelse måste en syndabock utses och kollektivt offras. Asplund menar att Girard förser oss med ett utmärkt exempel på en bestämd aspekt av elementärt mänskligt beteende. Däremot gör Girard ett fatalt misstag när han grandiost gör anspråk på att hans teori förklarar innebörden och utvecklingen av alla mänskliga kulturer, inskärper Asplund, vars intresse för Girards enbart består i att han fängslas av elementärt mänskligt beteende. Asplund ägnade såväl sin första bok ”Om mättnadsprocesser” som sin mest välkända bok ”Det sociala livets elementära former” åt att utforska fenomenet.”Det sociala livets elementära former” har varit obligatorisk kurslitteratur för de flesta sociologistuderande sedan dess utgivning 1987. Det finns väl ingen svensk sociolog som inte känner till begreppsparet ”social responsivitet” och ”asocial responslöshet”, vilket utvecklas i boken och utgör byggstenen i vad Asplund kallar gensvarets socialpsykologi. Poängen är att människan till sin natur är sällskaplig och svarsbenägen och att det är människans socialitet som gör det möjligt för henne att bli medveten om sig själv. Vi lär helt enkelt känna oss själva genom det gensvar vi får från andra; som vi ropar får vi svar. Självet kan också ses som det inflytande vi utövar på våra medmänniskor. Det går således inte att urskilja oss själva helt från andra, åtminstone inte från dem vi kommunicerar med. Tanken är spännande och har djupgående moraliska implikationer. Speciellt eftersom att Asplund inte gör någon skillnad mellan människor och ting när det kommer till den sociala responsiviteten. Att slå ett spik i en träbit. Att flyga drake. Att leka att kotten är en gris. Alla är exempel på social responsivitet. Människans socialitet är nämligen så stark att hon till och med tillskriver tingen förmåga att svara. Vi riskerar alltså inte enbart bli slavar under andra människors begär, utan även under tingens inflytande över oss. Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande [...] Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde.Som student hade jag svårt för Asplunds exceptionella associationsförmåga. Det kändes som att i princip allt mänskligt beteende kunde ses som social responsivitet, förutom det som var asocial responslöshet, vilket i sin grövsta form innebär att man är socialt medvetslös. Och så kanske det är. Frågan är vad ett så vitt begrepp tillför den sociologiska blicken. Jag försökte diskutera detta med mina lärare på Sociologiska institutionen vid Lunds universitet där även Asplund var anställd vid tidpunkten. Svaret uteblev. Jag tegs ihjäl; tystnade av rädsla för att framstå som ”asocialt pratsam”, vilket också är ett begrepp Asplund myntat och som refererar till en person som behandlar sin samtalspartner som om denne inte finns. Alla vet hur det känns att råka ut för den asocialt pratsamme. Man är förvandlad till en vägg, fastklistrad bakom tapeten och försöker desperat hitta ut. Ett par år senare träffade jag Asplund som skulle bistå mig i mitt avhandlingsarbete. Han var inte heller intresserad av att diskutera sina texter med mig. Däremot sa han leende att han med stort intresse läst min text om att människan måste vara andra för att förstå och göra sig förstådd. Därefter påbörjade han en dryg timmes lång monolog som i detalj redogjorde för hans tolkning av mina resonemang. Jag har varken förr eller senare varit med om något liknande och i ren förundran hade jag under hans tal backat så långt att jag stod med ryggen tryckt mot whiteboardtavlan. Han förstod mer av mitt tänkande än vad jag själv gjorde. I efterhand har jag undrat vad som fick honom att ta min text på det allvar han faktiskt gjorde. Det är svårt att komma fram till något annat än att den satte fingret på vårt gemensamma intresse för det mänskliga språket. Inspirerade av Mead ser vi båda språket som en del av människans karaktär och som något vi lär oss och utvecklar i samspel med andra. Att lära sig ett språk innebär att inta samma sätt att vara i världen som de som använder sig av språket. Man kan inte läsa deras litteratur och samtala med dem om man inte gör deras särpräglade sätt att vara, känna och tänka till sitt eget. I den meningen blir man en annan av att lära sig ett språk, vilket oundvikligen medför en förändring av ens synsätt.I förordet till ”Tid, rum, individ och kollektiv” skriver Asplund att hans ämne inte är nytt, utan lika gammalt som omfattande. Han har därför fått vänja sig vid tanken på att det inte går att säga något helt nytt. Friheten han har är att använda andra ord. Till exempel talar han om munnen istället för ögonen som själens spegel. ”Munnen kan bli till ett tunt streck, krökas, spetsas, vattnas, gapa. Det är med munnen snarare än med ögonen som vi grimaserar. Munnen kan vara söt, sur, besk. Kan ögat det?” undrar Asplund i essän ”Munnens socialitet”. Asplund har med sin essäistiska stil och förmåga att sätta oväntade ord på eviga frågor utvecklat nya tolkningar eller synsätt på vad det innebär att vara människa. Personligen drabbas jag när han talar om människan som en social varelse som lever upp i sällskap med andra och blir livlös och mållös i isolering och ensamhet. Jag tänker att det är när vi upplever oss som inneslutna i oss själva eller uteslutna från den sociala gemenskapen som vi önskar att vi vore någon annan. Kanske är det fel att säga att vi vägrar vara oss själva. Nog handlar det istället om att inte vilja vara själv; eller ensam som är det korrekta uttrycket.Att människan är en social varelse innebär att hon måste balansera mellan individuell frihet och samhälleligt tvång. Bara så kan hon förstå och göra sig förstådd, det vill säga vara både sig själv och andra på en och samma gång. Allt annat är tristess och avgrundsdjup melankoli. I värsta fall suicid. Asplund gör detta glasklart i samtliga av sina böcker. Läser man dem alla bildas en tät väv av empiriska iakttagelser som gör att man kan få syn på den mångfald av andra som bor inom en själv.Emma Engdahl, sociolog LitteraturAsplund, Johan (1967) Om mättnadsprocesser. Argos.Asplund, Johan (1987) Det sociala livets elementära former. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (1987) Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (1989) Rivaler och syndabockar. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (1983) Tid, rum, individ och kollektiv. Bokförlaget Korpen.Asplund, Johan (2006) Munnens socialitet och andra essäer. Bokförlaget Korpen.Mead, George Herbert (1934) Mind, Self and Society. University of Chicago Press.

Tanken på att klättra i berg var länge avskyvärd. Men en roman av Jean-Jacques Rousseau gjorde i ett enda svep människan bergtagen. Dan Jönsson funderar på konsekvenserna av vårt mål att nå toppen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2018-03-20.När den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men Mount Everest upplever några försommarveckor varje år en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för upp till en miljon kronor kan köpa sig plats i en expedition, ofta utan att ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen. Affärerna hade en svacka under några år efter en jordbävning och en lavinkatastrof som krävde sexton personers liv, men numera är de uppe på rekordnivåer igen.Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigtTrängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman "Julie eller Den nya Heloïse".Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut nått ovan molnen och där upplevt hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnat upp och lättat. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg [...] förbyttes i romantisk dyrkan.Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Idéhistorikern Björn Billing beskriver i sin koncisa men innehållsrika essä "Utsikt från en bergstopp" hur Rousseaus entusiastiska läsare med romanen som reseguide började vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Björn Billing beskriver omsvängningen i bergsuppfattningen till följd av Rousseaus roman som en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Med en träffande formulering kallar Billing Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”Hundra år senare [...] ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengarFör Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.Dan Jönsson, författare och kritiker LitteraturBjörn Billing: ”Utsikt från en bergstopp. Jean-Jacques Rousseau och naturen” (Ellerströms förlag).Citaten ur ”Julie” översatta av Olof Nordberg.

Kan det vara så att vi i den upplysta samtiden när en längtan tillbaka till det förlåtande mörkret, halvskymningen, där inget går att göra? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-02-20.Vid midsommartid i Stockholm är solens vinkel som mest 54 grader över horisonten. Sedan sjunker den för att i slutet av december inte nå högre än 8 grader. Det är som att vinkeln, under det där halvåret, går från ett hyfsat hungrigt varggap till ett snålt smil från en påstridig försäljare.Från 54 grader till 8. Vi ser ljuset försvinna. Det här är en av de erfarenheter som gör städer långt i norr till det de är. Det är också en av de saker som binder dessa städer samman. Det finns ibland en idé om att Stockholm är en stad på linjen New York – Paris – London. Att de här städerna, dessa urbana metropoler hör samman – identitetsmässigt, ekonomiskt och kulturellt.Men alla som någon gång sett mot horisonten och sett ljuset försvinna vet att Stockholm egentligen sitter ihop med Helsingfors. Det är två städer målad i ett blått försvinnande ljus. Konstnären Eugène Jansson målade detta blå Stockholm. En plats där ljuset alltid är på väg bort.Som i hans målning ”Gryning över Riddarfjärden” från 1899: Här syns en stad vid ett stort svartblått vatten. Vitt skum river upp ett virvlande tillfälligt hål av ljus. Det går att se hur kallt det är. Vid horisonten ligger staden. Några kyrktorn skjuter upp. En svag strimma rött, annars ett stort stål-blått sjok med moln som lägger sig över staden och vattnet. Små prickar av gatlyktor lyser fåfängt. Rebecka Solnit har skrivit om denna blåa färg i sin bok ”Gå vilse”. Hon kallar den längtans färg, avståndets färg. En färg som när man sträcker sig efter något men inte når riktigt fram. Det liv som levs i städer i norr levs i detta melankoliska avstånd. I boken ”Ut ur mörkret” skriver etnologen Jan Garnert att att synen på denna nordiska skymning förändras när det elektriska ljuset kommer kring sekelskiftet 1900. När man börjar kunna tända elektriska ljus inomhus, och skingra mörkret, blir skymningen mer romantisk. Med det elektriska ljusets ankomst – inomhus och på gatorna –tycks den inte lika hotfull. Nu kunde man stanna upp och betrakta dess skönhet. Det var då Eugène Jansson och Anders Zorn och andra började måla det som kallats det nordiska ljuset. Innan de klev in i det varma elektriska ljuset på gatorna, i salongerna och i hemmen.Städer i norr formas, som vegetation vid blåsiga kuster, av ljuset. Den relativt låga bebyggelsen i en stad som Stockholm är den nordliga stadens sätt att sträcka sig efter ljuset, ingen – förutom kyrkorna – har historiskt tillåtits att ta himlen i anspråk. Det horisontella ljuset ska nå fasaderna, fönstren och människorna som skyndar förbi på gatorna. Nordiska byggnader söker efter ljus. Där hus i andra – ljusare och varmare – delar av världen gärna öppnar sig uppåt mot himlen och lägger en gård i skugga vill husen i norr samla in det låga ljuset med sina fönster. Minsta lilla torparstuga skulle ha ett fönster på husets sidor. I Jan Garnerts bok framträder en mänsklig besatthet av att utplåna mörkret. Oftast av rent praktiska skäl, för att kunna läsa, arbeta, umgås också efter mörkrets inbrott. Mörkrets inbrott.Just som om mörkret bröt sig in utan att acceptera väggar och dörrar och lade sig objudet över människorna i hemmen. Det upplysta hemmet blev en motståndshandling, ett inbrottsskydd, men också ett sätt att skapa ett hem, idén om en hemkänsla, ett socialt liv efter solnedgången. När Sverige var som fattigast i mitten av 1800-talet låg i stort sett ett helt land i mörker efter solnedgången. Det är på många sätt otänkbart att föreställa sig det mörker som städer och hem var nedsänkta i innan ljuset blev ett elektriskt allmängods. Garnert skriver om detta ”tussmörker”, höstskymningens halvmörker, den där tiden innan mörkret helt fallit och ljuset försvunnit. Halvdagrar, skumrask. Och nästan inget som kunde skingra det.Om man levde i en tid innan elektriskt ljus var det tiden när arbetet avstannade. Det finns ett engelsk ord av samma ursprung, för detta mellanljus, twilight. Oknytt, oro, mörkrädsla. Men också lugn. När Garnert citerar källor om vad det var för liv, som levdes i detta mörker kan man – i en tid där ljuset aldrig fattas en – drabbas av lite avund över vilan som finns inbäddad i det mörka livet. I det obönhörligt mörka, i det som inte går att betvinga och stoppa. Det finska ordet kaamos, är en benämning på midvintertiden utan sol, men enligt etnologen Hanna Snellmans barndomsminnen betyder det något mer än att vara utan ljus, "det betyder också att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra". Konsumtionssamhället förstärker ljuskulten när det elektriska ljuset kommer från sekelskiftet och framåt. I sin bok Melankolins rum skriver Karin Johannisson om den senmoderna vita melankolin. Den melankoli som tidigare varit en mörk vildhet, något utanför ljuskäglan, något bortanför människan, i skogen efter tussemörkret, blir nu en besvikelse inuti. Johannisson skriver: ”Konsumtionssamhället kan leva högt på detta klassiska melankolitema: ändlös längtan att tillfredsställa och ändlös tomhet att fylla med substitut. En avskalad vitfärg läggs över verkligheten, ett blankt ljus utan skuggor”.Ett blankt ljus utan skuggor. Kvarteren runtomkring Brunkebergstorg i Stockholm ska byggas om. Det ska bli ett nytt handels-, kontors och hotellområde. Fastighetsägaren AMF Pension vill att husen, gatorna och torgen ska bli ”en frizon mitt i city där människor kan fokusera, prestera och leverera”. Jag föreställer mig detta som en plats som specialiserat sig på upplösningen av dag och natt, ljus och mörker. Tillsammans med upplösningen mellan arbete och fritid och offentligt och privat. En gränslös stad i ljus. Det är nästan så att man vill dra ur en kontakt, öppna dörren och låta kaamos rulla in med sina obevekliga avbrott. Släppa in det ogenomträngliga mörkret som aldrig når de disciplinerade – övervakade - människorna i den moderna staden. Initiativet att på 1600-talet lysa upp Paris med gatljus kom från polisen, det var Ludvig XIV polisgeneral Gabriel Nicholas de la Reine som om med förslaget att det skulle hänga lanternor var 20 meter över gatorna. Ljuset var en ordningsmaktens förlängda arm. Peter Englund konstaterar i sin essä ”Om mörker och ljus” i boken Förflutenhetens landskap att det starka ljuset länge har förknippats med övervakning. Det skarpa nya elektriska ljuset förbannades av de som var skeptiska att det ”bara skulle skina på mord och offentliga brott, eller i sinnessjukhusets korridorer”. Ljuset som ett panoptikon som skulle visa allt, där det inte skulle gå att gömma sig. Jag har svårt att släppa Hanna Snellmans barndomsminne, kaamos, mörkret betyder att du får sova när som helst och det finns ingenting att göra.Det förlåtande mörkret, mörkret som vila och som utkikspunkt.Vad händer i sysslolöshetens mörker? Vad får man syn på? En amatörastronom gav mig en gång koordinaterna till en mörk plats utanför Stockholm. Själva utfärden dit var fin. Väl där var stjärnhimlen svidande storslagen. Men kanske var hemfärden ännu mer fascinerande. Det där ljuset som kom rusande emot en, först några enstaka lyktstolpar, sedan en hel ljus värld. Den såg annorlunda ut nu när vi bar på minnet av mörkret.Dan Hallemar, kulturskribent LitteraturJan Garnert: Ut ur mörkret. Ljusets och belysningens kulturhistoria. Historiska media, 2016.

Alhambra är inte bara en vacker del av kulturhistorien, utan en dagsaktuell påminnelse om den islamiska kärleken till förnuft, vetenskap och skönhet, skriver konsthistorikern Linda Fagerström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2017-02-13.Vi hetsdricker alldeles för varmt kaffe och stampar på stället för att höja kroppstemperaturen. Till och med i Spanien kan det vara kallt, åtminstone i januari, när kylan från Sierra Nevada sveper över Andalusiens sluttningar. En rad mörka pinjeträd sträcker sig mot den ljusnande morgonhimlen. En bit fram skymtar ett valv i en sandfärgad tegelmur. Någonstans ännu längre bort ruvar hon i diset: Alhambra.Historierna berättar om gyllene serviser, slösande siden och dignande apelsinlundar. Oliver, granatäpplen och honungsdränkta bakverk på silverbrickor och kryddigt te. Numer är all sådan lyx borta. Förtäring i Alhambra är förbjuden, men vakten låter tydligen den som halsar sitt kaffe vid entrén passera.Al hambra är arabiska för ”den röda” och beskrev från början klippans och citadellets rostfärgade sidor. Platsen har varit befäst sedan 880-talet, då emirerna i den muslimska Umayyad-dynastin styrde över nästan hela iberiska halvön. Några sekel senare, då nasrid-dynastin var sultaner av Granada, blev Alhambra residens och furstepalats.Ändå handlar det knappast om ett slott i strikt byggnadsteknisk mening. Labyrint är ett mer adekvat ord: ett gytter av mottagningssalar och atriumgårdar, förbundna med trånga passager där stjärnformade öppningar i taket bara fläckvis låter himlen sippra in. I dunklet svänger jag runt ett hörn och möts av dagsljus. Solstrålar reflekteras i en grund, långsträckt bassäng omgiven av låga, tättklippta buskar: Myrtengården.Det sägs att författaren Washinton Irving brukade ta simturer här på sommaren 1829, då han helt sonika flyttade in på Alhambra för att skriva en bok om stället. Hans rum låg nära prinsessan Aishas – en sal som då, likt hela anläggningen, var fullständigt övergiven. Irvings Berättelser från Alhambra, som nyöversatts till svenska av Ulla Ericson, lockade resenärer från hela Europa att upptäcka platsen. Alhambras lekfullt spröda stuckaturer och vindlande, kakelklädda kolonnader satte fantasin i rörelse. I en tid färgad av romantikens vurm för mystik och känslor fanns ett stort sug efter bortglömda medeltida sagopalats i vackert förfall.Numer vet vi, att Alhambra lika gärna kan betraktas som ett tempel över geometrin. Arkitekturen baserar sig på intrikata uträkningar av ytors förhållande till varandra. Kolonnerna runt Lejongården, palatsets sägenomspunna hjärta, har en höjd som i harmoniskt avvägd proportion korresponderar med måttet för gårdens kortsida, som i sin tur motsvarar kvadratroten ur långsidan – eller om det var tvärtom. Matematiskt finstämd exakthet döljer sig hursomhelst överallt här. Pythagoras sats har styrt utformningen av de minsta detaljer. Arkitekten och hans assistenter visste allt om Arkimedes konstant och gyllene snittet. Lejongården är också en raffinerad gestaltning av den islamiska föreställningen om det himmelska paradiset. Fontänen mitt på gården, som bärs av tolv skulpterade lejon, är en symbol för livets källa som enligt Koranen, men också Bibeln, är upphov till de fyra livgivande floder som genomkorsar paradiset. Vattnet från Lejonbrunnen leds ut mot kolonnaderna längs gårdens sidor i fyra stenlagda fåror, för att påminna om de fyra paradisfloderna som ibland beskrivs som fyllda med vatten, vin, mjölk och honung. I utrymmena mellan rännorna stod en gång apelsinträd tätt planterade i djupt nedsänkta bäddar, så att endast de blommande kronorna skulle synas för den som strosade längs vattenkanalerna. Doften av blomstrande fruktträd, ljudet av porlande och plaskande vatten, hudens möte med sval luft och upplevelsen av arkitekturens harmoni – alltihop samverkade för att låta sultanen och hans familj uppleva himmelrikets välsignelse, om så bara för en stund. Också jag förväntade mig att uppleva något alldeles särskilt på Alhambra. Inte nödvändigtvis med paradisiska dimensioner, men ändå. På väg till Andalusien läste jag den skotska författaren Ali Smiths roman The Accidental, eller Jag är allt du drömt som den heter på svenska, där Alhambra är en mystisk kvinna som utan förvarning dyker upp och fullständigt rubbar den skenbart välordnade vardagslunken i en brittisk akademikerfamilj. Ett möte med det faktiska Alhambra, hoppades jag, skulle skaka också mig – fast mer i form av en konsthistorisk katharsis, åtminstone för något ögonblick.Jag hade förberett mig på att knockas av den symmetriska arkitekturen, gripas av den komplicerade logiken i hundratals meter av slingrande arabesker, låta mig överväldigas vid åsynen av Lejonbrunnen. Men vattnet var avstängt. Reparation pågick och inget himmelskt porlande var tillgängligt. Det där med sval luft mot huden var förstås en påtaglig upplevelse, men inte orsakad av paradisets floder utan vanligt januariväder.Istället blev kontrasten mellan historien och dagspolitiska konflikter det starkaste intrycket. Alhambra, så uppenbart en manifestation över islam som en religion där förnuft och vetenskap styr, förmedlar en bild av islamisk kultur som är helt väsensskild från den vi får genom nyhetsrapporter om extremistiska terrorattentat och Islamiska statens galenskap. Kärleken till skönhet, så påtaglig i omsorgen om varje kakelplattas exakta placering i varje hörn av Alhambras välvda salar – det är islam. IS som bulldozrar ned antika tempel och massakrerar tusenåriga skulpturer är något helt annat. I jämförelse med vår tids dystra nyhetsrapporter från Israel-Palestinakonflikten, påminner Alhambra också om ett slags arabiskt Arkadien, då judar och muslimer åtminstone periodvis samsades sida vid sida på den Iberiska halvön. Så snart de spanska regenterna Isabella och Ferdinand övertagit makten 1492, ställdes judarna inför valet att konvertera till kristendom eller fly. Med pekfingret följer jag den sjuhundraåriga kalligrafin i marmorn som utgör passagen mellan prinsessan Aishas rum och Lejongården. Tänker på Washington Irvings ord om Alhambra: ”en elegant påminnelse om ett tappert, begåvat och skönhetsälskande folk, som segrade, härskade, blomstrade och försvann.”Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker LitteraturWashington Irving: Berättelser från Alhambra, översättning Ulla Ericson, Alhambra förlag, 2016.Ali Smith: Jag är allt du drömt, översättning Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers förlag, 2006.

Med litografitekniken fick gemene man råd med fina originalkonstverk. Och litografins förlorade ställning säger något om en konstvärld på villovägar, tycker Thomas Millroth. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-08-24.Litografi, stentryck.Jag tänker på vackra affischer. 1800-talstidskrifter. Eller kanske på Konstfrämjandet.Är litografin bara en gammal teknik förpassad ur konsten i dag?Har i så fall något gått förlorat?Men först.Vad är litografi?I en ny bok beskriver Jan af Burén tekniken som en snilleblixt, och berättar entusiastiskt hur det går till:”Tag en litografisk sten, teckna något på den, behandla den med syra och gummi arabicum. Tvätta sedan bort alltihop med lösningsmedel. Nu ser stenen alldeles tom ut. Lägg den i pressen och valsa över tryckfärg – nu är teckningen tillbaka igen, redo att tryckas. Och det ser så enkelt ut.”Burén beskriver i spännande trycktekniska detaljer vad som brukar kallas litografins inkunabel-tid, det vill säga de första fyrtio åren sedan Alois Senefelder uppfann tekniken på det sena 1790-talet. När af Burén avbryter sin berättelse har litografin spritt sig över världen, ja, till och med i det ganska efterblivna konungariket Sverige.Men vad var då så speciellt som gav succén?Jo, det var ju en uppfinning som gjort något möjligt som dittills varit omöjligt. Förut fanns gravyrer, men det här var ju enkelt och användbart.Redan från början handlade det om konst. Konst med stort k. Nu kunde stora konstnärer mångfaldiga verk i perfekt skick, tryck efter tryck. Sprida dem i samtiden och bevara dem för framtiden. Redan från början dyker också en viktig term upp.Multipla original.Smaka på det. Tanken som skulle bli bärande under grafikens första boom i slutet av 1800-talet och som skulle bli bärande i mitten av 1900-talet, då konsten demokratiserades, spriddes till folket.Litografi rimmade på demokrati.Även om demokratin inte var uppfunnen i det tidiga svenska 1800-talet, var det ändå något åt det hållet som genomsyrade de första beskrivningarna av den underbara nya tekniken. I Stockholms Posten kunde allmänheten läsa:”alla konstens werk skola kunna föryttras till ett wida bättre pris, hwilken omständighet både för artisten och konstnälskaren är af den högste wigt.”Litografin gjorde konsten tillgänglig och billig.Idéerna om prisvärd spridning föregrep 1940 – och 1950-talen, då kulturen och konsten skulle ut till alla. Bort med privilegiesamhället. In med Konstfrämjandet, som bildades av 1947 av i princip alla landets folkrörelser, lägg så till Folket i Bilds konstklubb, konstföreningar och konstcirklar på ABF. In med konst i skolan och kringresande konstpedagoger.Konstnärer fick i uppdrag att skapa originalverk i litoteknik, som kunde säljas billigt, konkurrera ut allsköns skräpkonst. Och den här utgivningen blev snart en stor konstnärlig händelse i vårt land.Men tvivlet kom redan från början.Gick i själva verket konsten förlorad på vägen?Den förste skeptikern verkar ha varit Per Daniel Amadeus Atterbom, som 1828 skrev i tidskriften Heimdall.Litografin ” är ett medel för artisten att göra ett steg närmare den höjd hvarifrån Raphael och Michelangelo strålar i oförvanskelig gloria….” Men, invände Atterbom, den vägen var bruten och förlorad. Mycket få litografier, underströk han, förmedlade kännedomen om arbeten af den mera upphöjda art hvarigenom konstens sanna intressen befordras.Alltså konsten hade ett högre syfte än vad litografin kunde förmedla.Samma kritik drabbade på sin tid konstfärmjandets strävan att sprida god originalkonst i litografisk form i de svenska hemmen.Hade försöket att demokratisera konsten förvandlats till ett lamt nationellt uppfostringsprojekt.En nationell ambition i folkhemmet över hela linjen av smak och kultur, tänk Carl Butlers kokbok, Tore Wretmans matlagningsprogram.Visst känns dessa ambitioner avlägsna idag?Vad har gått förlorat?Dagens konstreportage handlar inte om prisvärda litografier. Nej, det är lyxkonsumtion och rekordpriser på konst som gäller.Då skrevs analyser av nya tryck från Lennart Rodhe eller Mona Huss Wallin.Idag är högt pris= hög kvalitet, ja, då finns inget utrymme för billig grafik i konstlivets salonger.Samlare och prestigefyllda konsthallar ingår i samma symbios, Sammlung Marx och Hamburger Bahnhof i Berlin, i Stockholm har vi Bonniers, Sven Harrys. Det handlar om kapital, kulturellt kapital. Konstnärer förknippas med samlare, utställningslokaler och auktionspriser. De som inte lyckas ladda sina namn till varumärken är förlorare. Många av de bästa hamnar i skuggan. Jan af Burén skriver bara om litografins första 40 å. Men boken är indirekt laddad med tankar om litografins och konstens ställning i dag. För allt fanns i sin linda då.Just då jag läser Buréns bok kommer en understreckare av Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet, ”Finanshajarna har fått vittring på kulturen”. ”Från en spridning av kultur, konst, värden, ” menar Leandoer, har det rört sig till en ekonomi som är alltmer centrerad kring ett priviligierat fåtal och deras artificiella och uppdrivna behov.”Behov av det unika, det dyra och självklart exkluderande. Gemensamt för alla växande konstnärliga värden är idag att de inte är tillgängliga för alla – de många utesluts för de få.Eller.Spridningen av konsten har gått från originallitografier till unika miljonbelopp precis som matlagningskonsten har ersatts av gastronomi.Köpa dyrt på Bukowskis ger renommé och kulturellt kapital.Berikandets ekonomi – och berikandet har sin egen rörelseenergi. Som inte handlar om kvalitet men om anseende.Därför har dyra saker blivit oproportionerligt synlig. Vi får begapa hajpade verk av Damien Hirst på muséer – och idén är just att verken är dyra. Så ser dagens motsvarighet till konstfrämjandets spridning av god konst ut.Därvidlag har de gamla kritikerna av litografin som konst fått rätt. Konst ska vara sällsynt, vilket i den logiken är samma sak som dyr. Så byggs kulturella värden och kapital upp.Men samtidigt hade Atterbom helt fel. Litografin och grafiken banade väg för multiplar och en konst som är mer konceptuell än objektbaserad. Vägen gick inte, skulle inte gå mot Rafael och Michelangelo. Kritiken att litografin inte var unik ledde från spridning av konst och kultur till en ekonomi som centrerad kring ett priviligierat fåtal.Lönsammare vända sig till få än många.Jag behöver ju inte sörja gamla Konstfrämjandet för det, men ändå påminna om andra värden än de uppdrivna och exkluderande, det som är marknadens mumbo jumbo, att pengar är kvalitet.Därför avslutar jag liksom af Burén med att citera en av den litografiska konstens bortglömda mästare, Cecilia Frisendahl. Så sent som 2005 skrev hon i sin bok ”Den litografiska stenen”:”Den litografiska stenen är levande. Konstnären som arbetar med att skapa och utveckla sin grafiska bild från stenens härligt kornerade yta för en dialog med en sten som är miljontals år gammal.”Thomas Millroth, konstvetare, kritiker och författareLitteraturJan af Burén: Litografin – en snilleblixt. Uppfinningen och utvecklingen av litografin. Carlssons bokförlag, 2017.

Hitler och hans soldater var rejält påtända. Fredrik Sjöberg läser om drogernas roll i Tredje riket och funderar över litteratur som kan råda bot på bristande läsförståelse hos pojkar och unga män. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017-01-23.Ett återkommande katastroflarm i samhällsdebatten är den bristande läsförståelse som särskilt utmärker pojkar och yngre män. Problemet är nog ofta överdrivet, men det kan heller inte förnekas, och en mindre armé av pedagoger försöker därför tänka ut hur man ska få pojkarna att läsa lika många böcker som flickorna gör. Lätt är det inte. Eftersom ingen har lyckats fylla tomrummet efter Frans G Bengtsson, erbjuds inte mycket mer än torftiga deckare och biografiska hjälteepos om onaturligt rika män som har lyckats förlänga sin barndom genom att sparka boll.Och allt det där är nog bra, men kanske kräver pojkarnas nu rent epidemiska indolens ändå tyngre doningar, och då är det noga taget bara två typer av böcker som duger: sådana som handlar om Hitler, och sådana som handlar om droger. Bägge dessa ämnen har en förunderligt vitaliserande inverkan också på mycket trötta existenser – så låt oss ett ögonblick tala om den från tyska översatta fackboken Droger i Tredje riket, av Norman Ohler. En svårslagen kombination, en form av litterärt blandmissbruk som lovar att höja läsförståelsen både hos datorspelande hemmapojkar och tröga haschtomtar med större frisyr än förstånd.Redan här bör dock inflikas att Norman Ohler inte är någon muntergök, utan en djupt seriös arkivdykare med ambitionen att vara historiskt objektiv, och att hans bok av det skälet inte riktigt når upp till samma stilistiska nivå som den avlägset besläktade satiren Jägarna på Karinhall, Carl-Henning Wijkmarks debutroman från 1972 – en klassiker som förutom sin rollbesättning av råsupande nazister på kalas hemma hos morfinisten Hermann Göring, även har fördelen av att vara både rolig och djupsinnig samt, inte minst, pornografisk. Den kombinationen slår ingen.Hur som helst, Droger i Tredje riket utgår från tidigare svåråtkomliga dokument som speglar dels användningen av amfetamin inom Wehrmacht och Luftwaffe, dels omfattningen av det drogmissbruk som förvandlade führern själv till en darrande pundare utan större verklighetskontakt. Det är onekligen fascinerande läsning. Skrämmande också, med tanke på att kemisterna knappast har legat på latsidan sen dess och sannolikt kan förse nutidens makthavare och mördarmaskiner med ännu effektivare blandningar av uppiggande och avtrubbande preparat.Den tyska drogindustrin var tidigt världsledande. Opiater hade man sysslat med länge och redan i slutet av 1800-talet lanserade läkemedelsbolaget Bayer en medicin mot hosta och huvudvärk som kallades Heroin. Senare, under Weimarrepubliken, sköt produktionen av morfin och andra opiater i höjden. Bara under ett enda år – 1928 – förädlades närmare 200 ton opium, och vid det laget hade de tyska bolagen även lagt under sig hela 80 procent av världsmarknaden för kokain. Tonvis. Inte var man så noga med restriktioner heller; lagstiftningen hängde inte med i svängarna, så när nazisterna i början av 30-talet formerade sig för en attack mot den unga demokratin, fanns många missbrukare man kunde stigmatisera som depraverat slödder i den förment sunda, ariska staten. Hitler själv gällde för att vara en renlevnadsman, så nu skulle drogträsket saneras. Det gick inget vidare.Som så ofta var det sportfånarna som testade gränserna. Under Berlinolympiaden 1936 nåddes tidigare oanade resultat med hjälp av prestationshöjande medel. Dopning. Framför allt lyckades amerikanerna vinna tack vare en sorts amfetamin som hette Benzedrine. Det var fullt accepterat inom idrotten på den tiden, och tyskarna vill nu inte vara sämre. Redan året därpå hade man utvecklat en mångdubbelt starkare variant av metylamfetamin som kom att kallas Pervitin. Ett uppåttjack av guds nåde, renare och bättre än allt vad den fiktive drogfabrikören Walter White lyckas koka ihop i TV-serien Breaking Bad.Pervitin blev snabbt en folkdrog i Tredje riket. Medlet användes för att integrera simulanter och gnällspikar i arbetslivet, för att motverka depressioner, sjösjuka, klimakteriebesvär, hösnuva och allmän håglöshet. Koncentrationsförmågan stegrades, liksom sexualdriften, och inte behövde man sova så mycket heller, vilket naturligtvis öppnade för användning i det militära. En sovande soldat gör inte mycket nytta. Efter en lagom dos Pervitin kunde man kriga flera dygn i sträck. Dessutom försvann rädslan, andra hämningar också. När Wehrmacht väl hade gjort sin beställning låg produktionen på i runda slängar 800 000 Pervitintabletter – per dag.Amfetaminmissbruket är såklart inte hela förklaringen till de tyska framgångarna i början av kriget, men blixtanfallen i Polen och Frankrike låter sig åtminstone delvis begripas i ljuset av att åtskilliga soldater faktiskt var påtända. Även generalerna. Den ryktbare fältherren Erwin Rommel krossade allt motstånd på västfronten tack vare en för tjackpundaren typisk form av hänsynslös självöverskattning. Först långt senare, i höjd med Stalingrad, började drogbrukets nackdelar bli märkbara.Om allt detta berättar Norman Ohler i sin bok, men till historien hör också huvudpersonen själv, Adolf Hitler, och hans livläkare, sedermera langare, Theodor Morell. Att Hitler mot slutet av kriget behandlades med fullkomligt fantastiska mängder hormoner, steroider och mediciner av alla slag är sedan länge väl känt, men forskarna har hittills varit ovilliga att betrakta honom som narkoman. Snarare har bilden varit att Hitler hade ett pressande jobb, och därför gott kunde behöva lite speed för att komma i form, och att hans vegetariska diet påkallade diverse kosttillskott.Nu framträder en helt annan bild. Av Theodor Morells bevarade anteckningar framgår att han ordinerar allt starkare doser av narkotika, inte bara Pervitin. Särskilt efter attentatet i Varglyan, 20 juli 1944, när Hitler sånär dödades av Claus von Stauffenbergs portföljbomb, behövdes också alltmer smärtstillande, och lugnande. Morell petade i honom duktiga doser kokain, gärna i kombination med Eukodal, ett morfinliknande preparat som gavs intravenöst. Tidvis var patientens vener lika illa åtgångna som på en durkdriven heroinist. Framåt vintern det året, när kriget i praktiken redan var förlorat, var han mycket nära att sluta sina dagar genom en överdos.Hur det sedan gick vet alla. Det nya i Norman Ohlers historieskrivning är tanken att Hitler möjligen inte alls drabbades av Parkinson eller någon annan sjukdom som till sist förvandlade honom till ett kraftlöst vrak, utan att han istället, på vårkanten 1945, kort före självmordet i bunkern, huvudsakligen led av abstinens. Vid det laget hade nämligen de allierade bombat läkemedelsfabrikerna till grus och aska. Och langarens lager av droger var slut.Likt alla tyska författare är Ohler mycket noga med att inte förringa eller bortförklara Hitlers ansvar för krigets bestialiteter, och han befinner sig sålunda, litterärt sett, långt ifrån Frans G Bengtssons lediga legender om brutala hjältekonungar och flugsvampdrogade bärsärkar, så när allt kommer omkring är kanske den bristande läsförståelsen bland pojkar bäst avhjälpt genom att skolbiblioteken köper in klassuppsättningar av Röde Orm. Eller varför inte Jägarna på Karinhall. I alla händelser är Droger i Tredje riket, komplett med register och notapparat, en förnämlig bredvidläsningsbok.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturNorman Ohler: ”Droger i tredje riket – det dopade blixtkriget” (Lind & co), översättning Henrik Lindberg.

Att ha fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn gick inte. Maria Küchen reflekterar över de flygande författarna d'Annunzio och de Saint-Exupéry. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-09-27.Den som har flugit till eller från Stockholm har kanske lagt märke till att flygledartornet på Arlanda är speciellt. Det är inte enbart ett logistiskt centrum och ett arkitektoniskt verk, utan också en konstinstallation.Flygledningen på Arlanda bärs upp av två liksom sammanvuxna tvillingtorn, ett ljust och ett mörkt. Byggnaden invigdes 2001 och är ritad av arkitektbyrån Wingårdh. Den finska konstnären Silja Rantanen fick uppdraget från Statens Konstråd att utsmycka det.I stället för att bidra med lämpliga dekorationer, integrerade Rantanen byggnad och konstverk på ett subtilt sätt.Flygledartornet på Arlanda är randigt – ljusa ränder kring den mörka delen av tornet, mörka ränder kring den ljusa. Ett ljust och mörkt randigt torn var arkitektens idé, och Silja Rantanen bestämde sig för att använda ränderna som textrader. I ränderna fogade hon in text av pionjärpiloten, mystikern och författaren Antoine de S:t Exupéry.Som flygare blev Exupéry legendarisk genom sina insatser för franskt postflyg på 1920-talet. Till hans litterära verk hör bland mycket annat ”Den lille prinsen”, världens genom tiderna mest spridda barnbok, och debutromanen ”Courrier Sud” från 1928. Så småningom översattes den av poeten Gunnar Ekelöf och gavs ut i Sverige 1960 med titeln ”Postflyg Syd”.Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur.Textfragmenten som finns på Arlandas flygledartorn är hämtade ur den boken. Där speglas kraftfulla inre och yttre skeenden under en postrutinflygning i början av förra seklet. Himlens och jordens mysterier och drama tvinnas samman, i en kärleksakt och en kamp som S:t Exupéry i sitt skrivande skulle fortsätta utforska.S:t Exupéry har fått ett slags helgonstatus. Många ser hans böcker som en källa till livsvisdom och vägledning. Han formulerar skönheten i drömmen om att flyga som en metafor för människans sökande och mod. Det är vackert. Exupéry är lätt att tycka om. Men tanken från början var inte att enbart hans text skulle skrivas på flygledartornens väggar.Rader ur "Postflyg Syd" skulle pryda det tornets ljusa del, var det tänkt. På den mörka sidan ville Silja Rantanen ha text av den italienske piloten och poeten Gabriele d'Annunzio.Även d'Annunzio flög. Han skrev. Han gjorde båda sakerna bra. Liksom Exupéry formulerade han människans grandiosa drömmar så att människor kände det. Men han var milt sagt inte lika oproblematisk som Exupéry. Det inser den som läser Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans digra verk ”Bebådaren” från 2017, där fenomenet d'Annunzio genomlyses grundligt.D'Annunzio var ett hår av hin. Han satte i system att behandla andra illa, och omgivningen gick med på det med nästan masochistisk fröjd. Han lämnade ett spår i historien genom att erövra och utropa staden Fiume i nuvarande Kroatien till sin egen personliga fristat. Denne extremt karismatiske och framburne italienske poet och pilot tände nationalistisk glöd i massorna inför första världskriget. Han strödde både bomber och dikter från sitt flygplan och han blev fascismens galjonsfigur. Mussolini högaktade honom. Samtida italienska fascister håller honom också högt.I arkitekturtidskriften ptah nummer 2 och 3 2001, publicerade Silja Rantanen en lång reflekterande essä i två delar om sitt konstnärliga arbete med flygledartornet på Arlanda. När hon reflekterade över de konstnärliga möjligheterna som ett flygledartorn erbjuder, beskrev hon det som ”chansen att drömma tillsammans”. Jag tror att flygledartornet som hon ursprungligen tänkte sig det, skulle ha gestaltat att chansen att drömma tillsammans också innebär en risk.Är det inte just vad fascismen erbjuder – en chans att riskabelt drömma tillsammans, att få ingå i en karismatisk gemenskap som ger mod, styrka, självtillit, kraft? Att skapa gemenskap genom att agera ut mot andra som anses sämre, svagare, inte värda att få finnas?... då blir tornet i nuvarande skick kanske en konstnärlig utsaga om vad vi inte vill prata om, inte vill se, om den förbjudna texten.Bärtås och Ekmans ”Bebådaren” väcker de här frågorna, utan att jag tröstas med lugnande svar. Boken är strålande och otäck. När jag läser den framstår d'Annunzio för mig som ett slags mörkt motstycke till ljusgestalten Exupéry.Våra vackra drömmar om kraft och överskridande har en mörkersida. Att drömma om att flyga, i d´Annuzios fall, är också en dröm om att segra, överordna sig, kuva. Att låta d'Annunzios texter pryda den mörka delen av tornet på Arlanda, som konstrast till Exupérys ord på det ljusa tornet, det är kort sagt närmast genialt.Men Rantanens idé stötte på patrull. Hennes projekt krävde inte bara intensivt praktiskt samarbete, tillexempel med Strängbetong i Herrljunga som gjöt tornfasadens betongelement. Det krävdes också långa förankrande kommunikationer med en mängd olika instanser som skulle säga sitt om verket.När det gällde d'Annunzio sa uppdragsgivarna ifrån. Att ha text av fascismens guldgosse på Arlandas flygledartorn, det gick inte. Rantanen fick klartecken för att genomföra sitt verk på villkor att d'Annunzios text ströks.Så, i dag står det dubbla tornet där, de två tornen, det ljusa och det mörka, med text enbart av Antoine de S:t-Exupéry. idén om konsten som ett direkt avtryck av konstnärssjälen, har gått ur modet.Vart tog konstnärens frihet vägen, undrar nu kanske någon. Men efter att ha mött den fullständigt fria konstnären i d'Annunzios skepnad, både i Bärtås och Ekmans bok ”Bebådaren” och i Göran Häggs biografi ”D'Annunzio” från 2015, känner jag att begreppet ”fri konstnär” behöver belysas kritiskt.Man kan lugnt säga att d'Annunzios verk speglade hans personlighet och kynne. I sin essä i ptah, apropå konst i allmänhet, skrev Rantanen att hon starkt invänder mot idén att ett verk bör reflektera upphovspersonens temperament. På Arlanda ville hon i stället skapa ett intryck som bottnade i kontrasten mellan verklighetsnivåer i arkitektur och i litteratur. Verket tycks söka sin näring i gåtan som uppstår när gestaltningen av ett existentiellt drama tar plats i funktionens och logistikens offentliga rum.Att i stället förse Arlandas flygledartorn med något slags mer personligt uttryck, hävdade hon, skulle bara vara att göda en populär missuppfattning om konstnärer.Jag tror de flesta konstnärer idag känner viss frändskap med Silja Rantanen på den här punkten. D'Annunzios och Exupérys självsvåldigt grandiosa konstnärsgestalter, idén om konsten som ett direkt avtryck av konstnärssjälen, har gått ur modet.Som gestalt och persona är d'Annunzio passé, och det är nog bäst så, även om hans eldiga flygdiktning är BRA. För det är den. Den ljusa kraften i oss, människan som Guds avbild, exemplifierad i text av den helgonlike Exupéry, hade kunnat kompletteras på Arlandas flygledartorn med stark flygpoesi av en konstnär som personifierade det diaboliska, det syndfulla och fallna och farliga.Om man vet, när man idag ser det ljusa och mörka tornet på Arlanda, att det fascistoida i oss i stället är bokstavligen bortlyft ur gestaltningen – då blir tornet i nuvarande skick kanske en konstnärlig utsaga om vad vi inte vill prata om, inte vill se, om den förbjudna texten. I tomrummet skulle vi kanske ha behövt den förkastliga människans drömmar, klart utsagda, för att se dubbelheten i vår djärvhet och längtan för vad den är.Men. Nu är det bara Exupérys som står där, skriven på flygledartornets vägg, nästan omärklig och fragmentariskt gåtfull.Vi ser den varje gång vi flyger till eller från Arlanda, utan att veta att vi ser den. I centrum av modernitetens offentliga logistiska rum, flygplatsen, står de två tornen där som bärare av ett slags hemlig skrift, som det oåtkomliga svaret på en evig fråga: Vilka är vi, vi som flyger och drömmer om att flyga? Maria Küchen, författare och kritiker

Finns det en tro som förenar naturvetenskapen med religionen? Helena Granström reflekterar över religiös ateism och tron bakom varje sökande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017-06-05.”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret.Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.””Nä”, säger ateisten. ”Så var det inte alls. Faktum är att allting tog sin början i en singularitet för 13,8 miljarder år sedan; strax efter sin födelse utgjordes universum av ett extremt tätt och varmt område, som expanderade ofantligt snabbt, och därigenom gav upphov till det vi idag känner som tid och rum.”Givet att man läser dem båda bokstavligt, är det uppenbart att det finns en konflikt mellan naturvetenskapens och kristendomens skapelseberättelser. Låt vara att berättelsen om kosmos födelse i en ursmäll, en Big Bang, har klart mytologiska kvalitéer, och faktiskt ursprungligen formulerades av en fysiker som också var katolsk präst – faktum kvarstår att när det gäller sakförhållanden låter sig vetenskap och religion svårligen förenas.Universums uppkomst utgör, tillsammans med frågor om livets och människans ursprung, den kanske tydligaste konfliktytan mellan naturvetenskapen och framförallt de monoteistiska religionerna.Motsättningarna tycks också ha skärpts under senare år – delvis genom vad som kan tyckas vara ökade politiska och vetenskapliga anspråk från religiöst håll, men också genom den polemiska attityden hos inflytelserika ateister som Richard Dawkins.I ett sådant läge är en röst som Philip Claytons välgörande. I boken ”Religion och naturvetenskap”, som utkom på svenska våren 2017, presenterar han potentiella konflikter mellan vetenskap och tro, och hur de skulle kunna lösas. Inför mötet med naturvetenskapens resultat står, menar Clayton, flera vägar öppna för religionen. En är förstås att avvisa vetenskapen, och försöka övervinna den på dess egen arena; på detta är den påstått vetenskapliga teorin om så kallad intelligent design ett tydligt exempel.En motsatt väg skulle vara att ödmjukt revidera sin tro utifrån forskningsläget; att bibehålla de delar som är förenliga med nya vetenskapliga rön, och att i övrigt välja en metaforisk tolkning av de religiösa myterna. Kanske kan skapandet av världen på sju dagar förstås som en grov kronologi? Kanske sker evolutionen precis som i Darwins teorier, men osynligt vägledd av en gudomlig hand?Men möjligen är sakfrågorna överhuvudtaget inte det mest väsentliga, tycks Clayton anse: När man klär av religionens dess vetenskapliga anspråk, finner man en kärna som är mer angelägen än dessa. Denna religionens märg är på intet sätt oförenlig med den moderna vetenskapens resultat, utan utgör ett komplement, som kan tillhandahålla redskap för att tänka kring de frågor som vetenskapen lämnar obesvarade.En liknande distinktion görs i vad som kom att bli filosofen Ronald Dworkins sista bok, utgiven på svenska år 2014, med titeln ”Religion utan Gud”. Hur en religiös tradition framställer sakförhållanden eller historiska fakta saknar, menar Dworkin, relation till vilka normer och värderingar den förespråkar: Gud kan ha skapat världen på sju dagar eller inte, men detta har ingen bäring på huruvida man skall älska sin nästa såsom sig själv. Baserat på detta föreslår Dworkin en klart vidare definition av begreppet religion än den konventionella:Religion är övertygelsen om att det spelar roll hur en människa lever sitt liv, och att världen besitter skönhet och ett inneboende värde.Den konflikt Clayton hanterar är med Dworkins språkbruk, snarare än en motsättning mellan religion och vetenskap, en motsättning mellan teister och ateister; mellan dem som tror på gud, och dem som inte gör det. Särskilt akut är konflikten mellan teisterna, och de så kallade naturalister som är övertygade om vetenskapens förmåga att omfatta allt. Dworkins begreppsförståelse hjälper oss att se det fundamentala skikt av tro som ligger dolt under religionens vetenskapliga anspråk.Men ännu mer intressant är att den blottlägger ett skikt av tro också under vetenskapens vetenskapliga anspråk; vad Dworkin kallar religiös ateism. Det handlar om tron att universum i sin helhet är begripligt, och således möjligt att beskriva i termer av en slutgiltig, allomfattande teori; en tro som ofta beledsagas av övertygelsen att denna teori också kommer att, i någon bemärkelse, vara vacker.Att som Dworkin kalla de övertygelser som driver naturvetenskaplig forskning religiösa, innebär inte att likställa vetenskapen med vilken tro som helst. Snarare är det att hävda att den uppfattning om världen som gör vetenskapen begriplig i sista instans inte är möjlig att belägga med den vetenskapliga metodens hjälp: Det finns inget vetenskapligt faktum som inte kräver någon form av utomvetenskapligt antagande för att vara meningsfullt, om det så bara är antagandet att det är möjligt för människan att förstå sin omvärld.Den religiösa ateismen utgör, menar Dworkin, motivation för det sökande som just nu pågår efter en fysikalisk teori som förenar kvantmekanikens beskrivning av det allra minsta, med relativitetsteorins beskrivning av det allra största. Av denna teori förväntar sig forskarna inte enbart korrekta förutsägelser av observationer och experimentresultat, utan dessutom att den skall vara koncis och matematiskt elegant; med andra ord, vacker. Denna fysikens estetik, som för Dworkin alltså är ett exempel på religiös ateism, har länge utgjort en kompass för forskningen, och inte sällan väglett valet mellan två potentiellt riktiga teoribyggen: Det är den som får oss att vilja tro på E=mc^2, men också den som får somliga att tveka inför strängteorins komplicerade approximationer eller den skenbart godtyckliga partikelkatalogen i partikelfysikens standardmodell. Hur skönhet skall förstås i det här sammanhanget är dock inte uppenbart:Symmetri framhålls ofta som centralt, men att något är symmetriskt innebär inte med nödvändighet att det är vackert, inte heller inom matematiken.I den fysiska världen är detta uppenbart: Vi tilltalas av det ansikte som ser likadant ut i en spegel som när det betraktas direkt, men tycker knappast bättre om en öken, där utsikten är densamma i alla riktningar, än ett varierat skogslandskap.Låt oss då anta att vi en dag, i enlighet med många vetenskapsutövares förhoppningar, finner en vacker och matematiskt konsistent teori som tycks beskriva verkligheten fullständigt. Hur kan vi då vara säkra på att det är den enda möjliga? Det är få teorier som har förmågan att producera argument för sin egen giltighet.Att hantera de frågor som ligger utanför teoriernas räckvidd är en utmaning som såväl naturvetenskapen som religionen har levt med länge:Liksom kyrkofadern Augustinus en gång hävdade att Gud själv skapade tiden, och att frågan om vad som kom före Gud således är nonsens, har frågan på vad som kom före universum under lång tid besvarats med att det var först i Big Bang som den dimension vi kallar tid uppstod.Först på senare år, då teorier om så kallad evig inflation där lokala universa ständigt uppstår i olika delar av rymden, har denna förklaring kommit att ifrågasättas – vilket egentligen bara innebär en förflyttning av problematiken, för vad var det då som satte igång inflationen? Att föreställa sig ett vetenskapligt experiment som kan ge svar på den frågan är svårt – kanske lika svårt som att tänka sig ett som kan påvisa existensen av en allsmäktig gud.Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik LitteraturPhilip Clayton: Naturvetenskap och religion. Översättning Christoffer Skogholt. Dialogos förlag, 2017.Ronald Dworkin: Religion utan Gud. Översättning Henrik Gundenäs. Daidalos förlag, 2014.

Den italienska 1300-talsförfattaren Francesco Petrarca levde i en brytningstid, med en fot i medeltiden och en i renässansen. Latinforskaren Anna Blennow följer honom under några av hans många resor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-06-08.”Jag befinner mig mycket långt från alla böcker för tillfället, och det är mitt enda bekymmer på den här resan.” Orden är Francesco Petrarcas, hämtade ur ett brev till en vän som frågat om var Thule egentligen låg, platsen som utpekades av antika författare som världens ände. Petrarca beklagar att han inte kan svara utförligt, eftersom han är på resande fot och inte omges av de böcker han brukar samtala med. Och eftersom ingen talar latin där han befinner sig, har han inte ens någon att prata med: ”Mitt enda sällskap är mitt minne”, skriver han. Året är 1337.Brevet ingår i boken ”Överallt främling”, åtta brev av Petrarca på temat resor, nyöversatta från latin till svenska av Lars-Håkan Svensson. Petrarcas latin kan vara invecklat och en aning uppstyltat, men Svenssons översättning är elegant och lättläst. Bokens titel anspelar på de latinska ord, peregrinus ubique, som Petrarca använder för att beskriva sig själv. Alltsedan familjens tidiga exil från Florens, följd av uppväxt i Avignon och vistelser i bland annat Bologna, Vaucluse och Parma, hade han en känsla av att varken höra hemma i tid eller rum. ”Jag har till och med rest mer än Odysseus”, skriver han.Petrarca föddes 1304, och är främst känd för sin italienska poesi och sin sonettkonst, men han författade under sitt 70-åriga liv också en hel del på latin, inklusive en mängd brev till vänner och bekanta. Han var djupt influerad av den klassiska antiken, och på alla resor han företog var det först och främst det förgångna han sökte. Många resor hade som mål att spåra upp antika handskrifter i bibliotek och arkiv, som länge fallit i glömska men som nu, under den begynnande renässansen, skulle återfinnas, beundras och noggrant kopieras.Petrarca ses ofta som en av de första humanisterna. Men tydliga gränsdragningar mellan epoker är bedrägliga i övergångsperioder som 1300-talet. Petrarca är snarare ett slags tvehövdad Janus-gestalt med ansiktet vänt både mot medeltiden och den stundande renässansen. Samtidigt är han i resebreven märkligt frånvarande i sin egen samtid. Detaljerade beskrivningar av 1300-talets Europa skymtar sporadiskt. Petrarca befinner sig oftast någon helt annanstans: i böckerna och i historien.Och det var Petrarca som i Verona 1345 hittade en handskrift med Ciceros sedan länge förlorade brev, något som skulle inspirera honom att själv samla sin korrespondens enligt antikt mönster. Nu kunde han som den förste på sekler läsa Ciceros brev till Atticus, Brutus och Quintus. Han blev djupt besviken. Hur kunde Cicero, som han föreställt sig som en upphöjd, vis filosof, blotta så mycket tvivel och tvekan i sina brev?Också på det praktiska planet vållade fyndet problem i denna tid före boktryckarkonstens revolution. Petrarca skrev själv av de omfångsrika brevvolymerna, eftersom han hyste en ständig misstro mot samtidens senfärdiga kopister. I ett brev till poeten Boccaccio beklagar han att det gått tio år sedan han utlovade ett exemplar av sin senaste bok till en vän, men att han ännu inte fått den kopierad. En kopia av Iliaden som han får med posten måste han först skriva av och sedan returnera till avsändaren.Petrarcas nära förhållande till antiken genomsyrar brevet till mecenaten och vännen Giovanni Colonna, där han erinrar sig deras gemensamma vandringar i Rom. ”Vi strövade tillsammans runt i denna stora stad som i förhållande till sin utsträckning förefaller folktom”, skriver han. 1300-talets Rom måste ha varit en ödslig syn. Påven residerade i Avignon och i Rom rasade maktstrider mellan adelssläkter, som omvandlat de antika monumenten till fästningar medan staden förföll. Roms alltför stora antika kostym föll samman runt den lilla återstoden av liv i staden. Giovanni Colonna tillhörde just en av dessa släkter, som nyligen byggt in sig i Augustus mausoleum.Men Rom självt är knappast synligt i Petrarcas beskrivning, trots att han redogör för varje steg han tar: ”Här tog sig Remus över muren – här störtade sig Lucretia på svärdet – här triumferade Caesar.” Det låter som om Petrarca läser ur en historiebok snarare än beskriver verkligheten, vilket är typiskt för medeltidens anekdotiska topografi – vilken ruin som helst kan bli bärare av de antika historierna, som alltmer förvandlas till legender. Kontakten med antiken hade nu ovillkorligen brutits, såväl fysiskt som kunskapsmässigt. ”Vem är nuförtiden okunnigare om romersk historia än romerska medborgare? Ingenstans vet man mindre om Rom än i Rom,” klagar Petrarca.Men plötsligt bränner närvaron till när han påminner vännen om hur de ofta brukade stanna till vid Diocletianus termer, trötta efter sina vandringar. Där klättrade de upp på de höga ruinvalven i det jättelika antika badhuset, och luften var frisk och sikten fri. Men istället för att begrunda och beskriva utsikten över 1300-talsstaden, försjunker de genast i historiska drömmerier. Renässansens noggranna måttstudium av antikens fysiska lämningar är ännu inte här. Blicken vänds inåt, bortåt.Det berömda brevet till Petrarcas biktfader Dionigi erbjuder också ett ögonblick av direktkontakt. Han skriver: ”Idag besteg jag, enbart av lust att se en plats berömd för sin exceptionella höjd, traktens högsta berg.” Berget är franska Mont Ventoux, antikens Mons Ventosus, ”det blåsiga berget”. För stunden glömsk av historia bestämmer han sig för att tillsammans med sin bror bestiga berget som han så ofta sett på avstånd under uppväxten i Avignon. Den mödosamma vandringen, den lätta luften och den vida utblicken på bergets topp gör Petrarca bedövad av sinnesupplevelse: molnen långt därnere, Italiens himmel långt därborta.Men så slås han av existentiella betänkligheter, och plågas av det förgångnas felsteg och framtidens ovisshet. Och Petrarca söker svar där han brukar – i en bok som han bär med sig. Han hade lämnat överflödiga persedlar hos en herde halvvägs upp på berget, men kopian av Augustinus ”Bekännelser” var för viktig för att vara utan. I boken beskriver Augustinus hur han i ett centralt ögonblick slår upp Bibeln på måfå, och finner de vägledande orden för sin religiösa omvändelse. Och tusen år senare söker Petrarca efter råd genom att slå upp Augustinus bok. Och han hittar dessa ord: ”Men människorna går ut för att förundras över bergstoppar … sig själva lämnar de.” Omvärlden och samtiden försvinner åter. Petrarca besteg berget med renässansens upptäckarlust, men nedstigningen blir ett återfall i medeltidens tankevärld, där verkligheten blott är allegori för det andliga, och svaren finns i det inre, inte i det yttre.Är det verkligen resebrev som Petrarca skriver? Han förflyttar sig visserligen i geografin, till Paris, Aachen, Köln. Men hans verklighet består av böcker, tankar och förgångenhet. ”En lång resa berövar oss den tröst som böckerna ger”, skriver han. Ständigt längtar han till sitt bibliotek, och det är till böckerna hans tanke alltid vandrar, vad han än upplever. Och hur var det nu med frågan om Thule? Petrarca svarar: ”Låt oss inte lägga ner för mycket möda på att söka denna plats som vi kanske skulle vilja lämna så fort vi hittade den.”Anna Blennow, doktor i latin och skribent LitteraturFrancesco Petrarca: Överallt främling – åtta brev om resor. Översättning Lars-Håkan Svensson. Bokförlaget Faethon, 2017.

Anna Lisa Wärnlöf, alias Claque, har aldrig fått en framträdande plats i den svenska litteraturen. Men hon är en av våra stora stilister, tycker Ulrika Knutson som hyllar Pella-böckernas skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Varför är det så svårt att tala om det som betytt allra mest, också böcker? Därför att man är rädd att avslöja sitt innersta, förstås, och finna det banalt. Men om det skulle vara så, så är det inte Anna-Lisa Wärnlöfs fel. Någon sa häromdagen att om Anna-Lisa Wärnlöf, med signaturen Claque, hade varit karl, så hade hon stått ordentligt synlig på klassikerhyllan: avdelningen stilister, mellan Per Rådström och Claes Hylinger. Visst skulle det vara så! Men förklädd till flickbok och kåseri är Claque för alltid utstraffad från den riktiga litteraturen. Ha. På ofattbara sju år, 1958-1965 skriver hon de fyra romanerna om Pella, tre om den buttra Fredrike och hennes krets, och så den märkliga barndomsbiografin ”Boken om Agnes”, 1963. Detta är Claques litterära verk och värld, som nu alltså lever ett rikt liv under klassikerhyllan, under radarn, och älskas hett i hemlighet. Hon går som ett mycel genom bibiotek och antikvariat. Varhelst du minst anar det kan du hitta en läsare flaskmatad med Pella-sentenser. De sitter som slaktstämplar, går aldrig ur. Den som först kom ut ur garderoben som Pella-beroende var Gun-Britt Sundström, ett stilistiskt barn av Sören Kirkegaard – och Claque. Anna-Lisa Wärnlöf – född 1911, död 1987 – var som mest verksam under det tidiga sextiotalet, samtida med miljonprogrammet. Hennes ton gycklar med det andliga rivningsraseriet, den snabba nivelleringen i demokratins namn; en estetisk protest besläktad med Olle Adolphsons visor. Hos Claque finns samma ironiska melankoli, och sinne för ordens poesi. Hos Olle var det "nedisad Volvo med släp", och "kokt kummel med äggsås". Anna-Lisa har samma blick för det konkreta. Majorskan sitter i skymningen och "njuter av att ha två tummar", Pella kräks i duffelkragen vid tanken på att trassla till altaret i tolv meter organza. I fyrtio år övade hon sig som kåsör i Svenska Dagbladet, uppskattad men skygg. På fyrtio år satte hon inte sin fot på redaktionen. Men lilla Pella och farmor Majorskan och tant Signhild levde redan och verkade för fullt i tidningen när Wärnlöf romandebuterade med ”Pellas bok” 1958. När jag mötte Pella i början av sjuttiotalet var de här böckerna bara tio-femton år gamla, ändå speglade de en försvunnen värld, med exotiska inslag av flickskolor, hembiträden och bostadsbrist. Och spridda skurar av borgerlig bildning, som om det hade varit något fullt normalt och ingenting att oroa sig över. Pella själv läste böcker av Proust, Dickens och Cora Sandel – och hon gjorde det med ett självklart välbehag, utan känslor av skam. Detta var inte förenligt med min tonårskultur i början av sjuttiotalet, som utspelade sig i en atmosfär av V-jeans, tristess och symfonisk rock. Om jag hade velat spegla den atmosfären i litteratur så gav Kerstin Thorvall, Sven Wernström och Max Lundgren utmärkta möjligheter, i ungdomsromanens guldålder. Men böckerna om Pella ägnar sig inte bara åt spegling, utan gläntar på kommande liv. De kan man – till stora delar – läsa om, och växa med. Anna-Lisa Wärnlöf låter tonåringens världsbild möta riktigt gamla människors, och mycket små barns. En åtta månaders baby kan vara en stark personlighet hos Claque, som kan väcka dina antipatier också. Att föräldrar och barn, särskilt mödrar och barn, inte självklart finner varandra är en del av Claqueböckernas tidlösa innehåll. Och oavsett ålder får alla inblandade behålla sin integritet – och sina passioner. Passion kan uttryckas av också av det lilla barnet. Som i ”Boken om Agnes”, när småflickorna har skiljts åt och katastrofen ligger i öppen dager. Om hjärtat är krossat spelar det ingen roll om man är sex eller sextio år. Så här uttrycker sig den lilla Anna-Lisa: "Jag var Agneslös, och inte mer med det. Hur gör man när man hänger sig? Jag hade en pilbåge. Kanalen." Humor kan vara hjärtskärande, om den paras med livsinsikt. Att våra personligheter är så oföränderliga, att vi liknar oss själva som barn, är också en drabbande insikt. Inte särskilt behaglig. Det borde vi tänka lite mer på i vår tid, när vi vuxna är så stressade att vi inte står ut med att se barnen ha tråkigt. Eller ens tanken på att de har tråkigt! Hur de egentligen har det orkar vi inte ta reda på. Läste nyss en rubrik om att folk minutplanerar barnkalasen för att för död och pina inte riskera att barnen ser sin egen leda i vitögat. Vad skulle inte Claque kunna ha gjort av det ämnet? Vissa ämnen har hon klokt avstått ifrån – sexualiteten till exempel. Det bidrar till den goda tidlösheten. Erotiken uttrycks mer genom längtan och bilder som man inte glömmer: som Älskar du mig? sa Ulf Jacob. Obetydligt, sa jag, och tänderna mjuknade i min mun. Jag kan inte minnas att jag saknade explicit erotik – den fanns ju att tillgå överallt annars, för den som var läskunnig. Nej, Pella tillfredsställde andra behov. De två avgörande var den moralfilosofiska diskussionen, och stilens narkomani. Anna-Lisa Wärnlöfs stil är beroendeframkallande. Och smittsam. En pretentiös hållning ser jag automatiskt som "ett öde stort som en mössa". Att det inte är min egen bild ha jag glömt för länge sedan. Men ingen når Claques avvägda blandning av under- och överdrifter, och utförda aforismer, som kan rymma en världsbild: "Om ett barn ber om ett snöre, avfärda det inte med en kyss. Ge det ett snöre". Punktens placering är också viktig. Den surt förvärvade slutsatsens markering. Ge det ett snöre. Claque strör gärna ut små hälsningar till egna inspirationskällor. Den märkligaste möter vi i Pellas andra bok, där hon just har blivit kär i Ulf Jacob. På artonårsdagen ger han henne en nött gammal bok: "Läs den tös, du får den. Den är skriven för sådana som du och jag." Den repliken är lömsk, riktad till intellektuella flickstackare med garden nere – den går via trosorna, kan man säga. Men om man ska sublimera den boken får man jobba duktigt. Boken är ”En drömmares dagbok”, av den schweiziske artonhundratalsförfattaren Henri Frederic Amiel. Det blir en ganska rolig effekt när Pella och Ulf Jacob står och smusslar med Amiel, samtidigt som deras kompisar diggar Sinatra och Bill Haley på skivspelaren i rummet intill. Amiels ”En drömmares dagbok” blev på sin tid kult bland hyperkänsliga esteter i hela Europa, kärleksfullt översatt av en av den svenska litteraturens mest ömhudade kritiker, nämligen Klara Johanson; hon som recenserade allt, som inte kunde låta bli att recensera solnedgången. Ett nytt drama varje kväl. Klara Johansons andra stora idol var för övrigt Fredrika Bremer, vars spetsprydliga feminism viftar fram överallt i Pellas farmor Majorskans referenser. Klara Johanson är en av Claques viktiga förebilder bland estetiska ironiker – Oscar Wilde en annan – och så förstås Cora Sandel och Marcel Proust. Anna-Lisa Wärnlöf bakar också Madeleinekakor, med kärlek och smör, och psykiska trauman. En bild som återkommer i flera av böckerna, troligen självupplevd, är när några några clowner fallit i vattnet, och människorna på stranden skrattar av hjärtans lust, men tystnar när en av clownerna bärs bort, drunknad. Barnet grips av en förlamande ödslighet, identiteten brister. Som det står i ”Boken om Agnes”: "Det slog mig att jag kanske inte var någon liten flicka. Kanske var jag en pojke. Kanske var jag ett troll eller möjligen något slags djur." Det är det som alla Claques texter handlar om. Att skrapa ihop de spridda bitarna av sig själv, till ett slags mönster. Ulrika Knutson, journalist och författare Anna Lisa Wärnlöfs bibliografi Kåserier1949 Mans gamman (Bonnier)1954 För läsarens skull (Rabén & Sjögren/Vi, under signaturen Claque)1957 Om Ni behagar (Bonnier, under signaturen Claque)1958 Skaffa julgran (Bonnier, under signaturen Claque)Ungdomsböcker1958 Pellas bok (Svensk läraretidning)1959 Pellas andra bok1960 Pella i praktiken1961 Pojken en trappa upp1962 Fredrikes barn1963 Boken om Agnes1964 Ingkvist1965 Lennerboms: den fjärde boken om PellaÖvrigt"En diktare, en prins och Aldebaran". I: Något att lära av varandra (Relationskonsult, 1974)ÖversättningarElisabeth Janet Gray: Tomi i Tokyo (The cheerful heart) (Svensk läraretidning, 1962)Margaretha Shemin: De små ryttarna (The little riders) (Svensk läraretidning, 1965)Elaine L. Konigsburg: Jennifer och jag (Jennifer, Hecate, Macbeth, William McKinley, and me, Elizabeth) (Svensk läraretidning, 1968)Källa: Wikipedia

I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-12.–Lyd inte i förväg.–Håll yrkesetiken högt.–Akta dig för paramilitärer.När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolornaReferenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra. Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen?Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen.Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda.Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss...Utöver humanistiska värderingar och klarsynthet behöver vi förmåga, civilkurage och självförtroende nog att tänka och handla självständigt. I en stor studie intervjuade de båda forskarna Samuel Oliner och Pearl Oliner hundratals personer som räddat judar under andra världskriget. De visade att många som ingriper och hjälper andra har gemensamma drag: stark medkänsla och förmåga att känna samhörighet med alla sorters människor, ansvarskänsla, känsla för rättvisa och förmåga att se hur de själva kan påverka. De hade vuxit upp med föräldrar som agerat goda förebilder och framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna hade resonerat kring rätt och fel, sällan eller aldrig straffat sina barn och uppmärksammat dem på vad som händer i omvärlden och på de orättvisor som drabbade vissa grupper av människor.Allt detta går att åstadkomma också inom skolans ramar. Filosofen Stephen Law har i boken ”The war for childrens minds” visat hur man kan lära barn självständigt tänkande och handlade genom att i gruppdiskussioner träna sådant som att avslöja och ifrågasätta det som tas för givet, upptäcka och diagnosticera felaktiga slutledningar, uttrycka åsikter klart och koncist, se saker ur andras synvinkel och ifrågasätta sina egna känslor eller det rätta i att agera utifrån dem. Socialpsykologen Ervin Staub har i sin tur gjort en rad experiment som visar på betydelsen av foten-i-dörren-fenomenet. Den som en gång börjat hjälpa andra fortsätter. Får vi alltså, genom skolan eller arbetsplatsen, smak för att förbättra livet för andra så är chansen mycket stor att vi sedan fortsätter av egen kraft.Timothy Snyders pamflett påminner mig om en annan professors skrift, statsvetaren Gene Sharps ”From dictatorship to democracy”, där han med utgångspunkt i ett helt livs forskning om totalitära system, motstånd och icke-våld beskriver hur man bäst kan omvandla en diktatur till en demokrati. Liksom Snyder kombinerar han, på det mest sympatiska vis, djupa och vida kunskaper i historia med ett humanistiskt patos och ett uppfordrande tilltal.Gene Sharps bok skrevs på efterfrågan av dissidenter i Burma på 90-talet men eftersom Sharp inte kände till de specifika omständigheterna just där, skrev han en så allmänt hållen bok att den kommit att användas i många, vitt skilda, länder sedan dess. Gene Sharp förklarar att användning av våld är att möta övermakten där den är som starkast, och därmed riskera stora förluster till ingen nytta, eller i värsta fall med ännu större repression som följd. Skulle man trots allt vinna är våldet sedan ofta inbyggt också i den nya maktens regim. Underminera i stället makten genom aktivism, uppbyggnad av alternativa, demokratiska organisationer, civil olydnad och samarbete med andra olydiga och planera maktskiftet noga, uppmuntrar Sharp. Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss, att se andra i ögonen och visa välvilja, att uppmuntra andra som kanske är modigare eller att bära en symbol för motstånd på sina kläder.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som skerHistoria är ett viktigt ämne – men den tro som finns på historiekunskaper i sig som frälsning från förtryck, krig, folkmord eller odemokratiskt styre är felaktig. Inte ens historieprofessorn Timothy Snyder själv tycks ha kunnat dra nytta av sina kunskaper när det verkligen gällde. I baksidestexten till hans bok kan man läsa att han var övertygad om att USA skulle välja Hillary Clinton till president. Han missade alltså de tecken som pekade åt ett annat håll. Kanske på grund av önsketänkande. Vi människor är ju inte rationella, vi gör oss själva blinda för saker vi inte vill se. Det gäller historieprofessorer såväl som alla andra.Det går alldeles utmärkt att tänka sig en människa helt utan kunskaper i historia, som utifrån humanistiska värderingar, uppövad handlingsförmåga och kunskaper i psykologi framgångsrikt tar upp kampen mot förtryck och våld. Det går lika bra att föreställa sig en spränglärd historieprofessor som missar att agera när det verkligen gäller.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som sker och lär oss förstå hur det mänskliga psyket fungerar, och i alla tider har fungerat under tryck från auktoritära eller suggestiva och antidemokratiska ledare; då vi kommer i nya och okända situationer eller då vi hamnar i sammanslutningar som utvecklar ett starkt och destruktivt grupptänkande. Allra viktigast är den historia som ger oss exempel på hur man framgångsrikt kan göra motstånd och hjälpa utsatta medmänniskor. Bara så blir historiekunskaper ett skydd mot de krafter som vill underminera demokratin.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare LitteraturTimothy Snyder, Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag 2017Gene Sharp From dictatorship to democracy, Serpents tale 2011 (först publicerad 1993)Samuel P Oliner, Pearl M Oliner, The altruistic personality. Rescuers of jews in nazi Europe, The free press, 1988Stephen Lwa, The war for childrens minds, Routledge 2006Ervin Staub, The psychology of good and evil, Cambridge University press 2006

Var finns kvinnan ägg? Hjälper bruna bönor potensen? Frågan om livets uppkomst har lett till många spännande teorier, konstaterar Fredrik Sjöberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-09-05.Biologen och rabulisten Bengt Lidforss berättade en gång om ett samtal med Strindberg, om befruktningens mysterier. Det var i Berlin på 1890-talet, på den tiden de och andra av deras kaliber söp skallen av sig på stamkrogen Zum schwarzen Ferkel, den svarta grisen. I essän ”Strindberg som naturforskare” skriver sålunda Lidforss:”Han lutade sig fram över bordet och sänkte rösten till en hemlighetsfull viskning:Ja – och kvinnan! Tänk, när vi börja avslöja henne på allvar! Hur tror du att det är beställt med hennes ägg? Har du sett ett kvinnoägg? Nej! Jag? Nej! Men Buffon, som var en jävla man, har funnit befruktade kvinnoägg i hannarnas sädesledare! Har du mod att tänka ut tanken? Det är mannen som lägger äggen och kvinnan är fågelboet! Hon kan ersättas, undanskaffas! Det gäller blott att hålla en konstant temperatur av 37 grader och bereda ett lämpligt näringsfluidum. Och så är mannen emanciperad! Fullständigt!”Ja, Strindberg hade en enastående förmåga att vara efter sin tid. I slutet av 1800-talet var mysteriet redan löst. Man visste hur befruktningen fungerade, låt vara att själva genetiken ännu var okänd. Men det hade tagit förvånansvärt lång tid. Bara några decennier tidigare hade Strindbergs teorier kunnat passera som tänkvärda. I århundraden hade forskarna famlat i blindo.Hur blir egentligen barn till? Varifrån kommer de? Ingen visste. Jo, alla visste såklart var de brukade dyka upp, och att sex mellan en man och en kvinna på ett eller annat sätt hade med saken att göra. Men sen var det stopp. Förresten var man inte alltid helt säker på att det räckte med en man; bland ursprungsfolken i Sydamerika fanns de som ansåg att en havande kvinna gjorde bäst i att ligga med så många män hon bara orkade, ända fram till nedkomsten, helst män med olika begåvning – en bra jägare, en bra historieberättare, en bra älskare och så vidare. Tanken var att barnet byggdes på undan för undan, ungefär som en snöboll.I den gamla världen var man inte mycket klokare; författaren Edward Dolnick berättar i boken ”The Seeds of life” historien om hur en kvinna i Grenoble, på 1600-talet, födde ett gossebarn vilket var trevligt men ändå lite dumt eftersom hennes man vid det laget hade varit utomlands i fyra år. Otrohet bestraffade hårt, och här fanns dessutom pengar med i spelet; den bortreste mannen var mycket förmögen. Saken hamnade i domstol. Och kvinnan vann målet – pojken fick ärva pengarna – tack vare en färgstark historia om att hon hade legat med sin make i en dröm som var så verklighetstrogen att hon blev med barn.På den tiden var det heller inte ovanligt att en kvinna som hade råkat bli gravid på bygden, ägnade sig åt att stirra på ett porträtt föreställande sin äkta man, dagar i sträck, för det kunde vem som helst räkna ut, att det var så det gick till när ett barn kom att likna sin far. Alla visste ju att modern till ett harmynt barn hade sett en hare. Och redan Aristoteles var för sin del säker på att en man i gott skick, med torrt krut i torpeden, eller vad det nu hette på hans tid, välsignade sin hustru med söner, medan män som i något avseende var undermåliga eller tillfälligt försvagade fick hålla till godo med döttrar. Hur skulle det annars gå till?Studier av könsorganen hjälpte inte heller. Den medicinska vetenskapens fader, Hippokrates, begrep visserligen att mannens testiklar antagligen hörde till pjäsen, men skapade ingen större klarhet med sin teori om att säd från höger testikel gav upphov till söner, medan döttrarnas ursprung var den vänstra.Sådär höll de på, långt in i modern tid. När den vetenskapliga revolutionens hjältar, Copernicus, Newton och de andra, lyckas klarlägga fysikens lagar, står kunskapen om vår egen fortplantning och stampar på samma fläck. Det enda man var helt överens om var att Gud hade hittat på alltihop. Resten var öppet för spekulation. Så sent som på 1670-talet fanns exempelvis de som på fullt allvar trodde att mannens organ vid själva erektionen fylldes av luft, ungefär som en flärpa, en sån där papperstuta som förekommer på barnkalas, och att väderdrivande födoämnen som bruna bönor därför kunde rekommenderas i samband med sex.Och när man vid samma tid upptäckte att sädesvätskan var full av pyttesmå sprattlande spermier, enades vetenskapsmännen om att detta var fråga om helt ointressanta parasiter. Med hjälp det nyligen uppfunna mikroskopet hade man fått syn på mängder av maskar och annan ohyra, så slutsatsen låg nära till hands. Att spermierna skulle ha med befruktningen att göra, det trodde man inte. Möjligen indirekt, genom att vispa den värdefulla vätskan med sina svansar, så att den inte koagulerade.Tidigt formerade sig forskarna i två rivaliserande läger. Dels de som trodde att kvinnan bidrog mest när ett barn blev till, dels de som likt senare Strindberg tänkte sig henne mera som en blomkruka där mannen sådde ett frö som i princip innehöll en komplett människa, låt vara i mikroformat. Grälet pågick ända in på 1800-talet, och alla var i någon mening styrda av den store glädjedödaren Augustinus; hans tröttsamma tankar om att allt som har med lust att göra är syndigt.Edward Dolnick berättar hela denna historia, från urtiden fram till de cellbiologiska genombrotten vid mitten av 1800-talet, när allt slutligen föll på plats, och man kan läsa boken som ett stycke underhållande vetenskapshistoria, men under ytan finns också annat. Reflektioner som pekar mera framåt.Att det tog så lång tid berodde inte i första hand på att man saknade mikroskop och andra tekniska förutsättningar; anledningen var mera själva tänkandet. Man kan inte utforska det man inte kan föreställa sig, och i det här fallet kunde ingen tänka sig en värld utan Gud. Den saken var inget problem för Newton; han kunde revolutionera fysiken utan att ge upp sin tro på en gudomlig plan, och likadant var det som bekant med Linné. De ordnade och räknade, utan att bekymra sig om var allt kom ifrån. Det visste de ju redan.Den inställningen visade sig vara ohållbar i frågan om sex och fortplantning. Legenden om Gud blockerade bara. Det är först med Darwins ”Om arternas uppkomst” – 1859 – som tänkandet blir tillräckligt fritt, och när sedan den digitala och genetiska informationsöverföringen långt senare blev intellektuellt allmängods, försvann de sista hindren för en sann bild av barnens tillblivelse.Men kanske är vi tillbaka på ruta ett. Det finns ett vetenskapligt problem i dag som på många sätt liknar den gamla frågan om befruktningen, ett mysterium som väldigt många forskare sysslar med och skriver lärda böcker om – frågan om vårt medvetande.Hur blir egentligen tankar till? Var kommer de ifrån? Ingen vet. Eller jo, alla vet förstås i vilken kroppsdel de dyker upp, och att evolutionen på ett eller annat sätt har med saken att göra. Men sen är det stopp.Om något blockerar förståelsen, och i så fall vad, vet ingen. Men teorierna är många och fantasifulla. Det finns till och med de som tror att våra idéer är en sorts immateriella parasiter, och vi bara värddjur. Fast det där tror jag inte på. Men ändå, också misslyckade hypoteser kan vara tänkvärda, och vad som är användbart vet man inte förrän efteråt. Vilket påminner mig om att jag är lite hungrig. Jag tror det får bli bruna bönor i dag.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturEdward Dolnick: The Seeds of life – From Aristotle to da Vinci, From Sharks' Teeth to Frogs' Pants, the Long Strange Quest to Discover Where Babies Come From. Basic books, 2017.

Hur lever man ett autentiskt liv? Sociologen Emma Engdahl om egenintresset som moralisk princip. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2017-11-22.Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vad kan ett bättre liv innebära? Vad bör jag önska och begära? Dessa frågor är nödvändiga att besvara för att vara autentisk, det vill säga sann mot sig själv och sina värderingar. Enligt filosofen Charles Taylor, har vi alla ett unikt sätt att vara människa på. Det är så vi ska leva; inte som en blek kopia av någon annan. Annars går vi miste om innebörden av att vara människa för just oss själva; meningen med vårt liv. Ytterst handlar det om vår förmåga att påverka vår egen, andras och samhällets utveckling från vår personliga förståelsehorisont och sociala position.Mitt svar på vem jag är överensstämmer på ett kusligt sätt med sociologen Luc Boltanski och ekonomen Eve Chiapellos beskrivning av den ”den stora människan” i deras bok ”Den nya kapitalistiska andan”. Jag är aktiv, kreativ och oberoende. Jag är med andra ord en person med egenskaper som är önskvärda i dagens kapitalistiska samhälle, eftersom de går att tjäna pengar på. Som ett barn av min tid har jag också utvecklat vad sociologen Zygmunt Bauman kallar en konsumtionsestetik. Jag har hellre tretton par högklackade skor än 100 000 kronor på banken. Man skulle också kunna säga att jag har övergett värden som förnuft, arbete och framsteg, till fördel för fantasi, skapande och närvaro, vilket sociologen Michel Maffesoli menar är tidstypiskt. När jag läser den skotske upplysningsfilosofen Adam Smiths bok ”Nationernas välstånd”, som fortfarande går att betrakta som det kapitalistiska samhällets bibel, får jag emellertid klart för mig att jag är förhindrad från att förverkliga mig själv. Jag handlar inte egennyttigt på marknaden, det vill säga på ett sätt som ökar min egen och samhällets rikedom. Smith talar i detta sammanhang om något så märkligt som egenintresset som moralisk princip. Denna idé lär vara anledningen till att Margret Thatcher ständigt bar med sig ”Nationernas välstånd” i sin handväska. För Smith var egenintresse inte detsamma som egoism. Han ansåg inte heller att det var det enda motivet bakom människans handlingar. I motsats till vad många tycks tro stod Smith på de utsatta och fattigas sida när han förespråkade en fri ekonomisk marknad, styrd av ensklida individers egenintresse som likt en osynlig hand skulle skapa samhällelig balans. Bland annat noterade han att en euroepisk bonde hade det betydligt bättre ställt än en afrikansk prins, vilket förklarades med hänvisning till den förändrade politiska ekonomin snarare än ett slags immanent europeisk överlägsenhet. Smith menade alltså inte att det ligger i människans natur att handla egennyttigt. Tvärtom motiveras vi spontant av subjektiva intressen och inte av objektiva intressen som privat rikedom och nationellt välstånd. Egentligen är det bara entreprenören som på ett subjektivt plan motiveras till att lägga pengar på hög eller rättare sagt investera dem i företag. Min skofetischism hade alltså fått ge fått ge vika för mina pengars förökning om jag varit mer av en entreprenör och mindre av en estetiskt lagd statligt anställd. Även jag förstår emellertid det problematiska med den ommedelbara lusttillfredställelsen som iögonfallande konsumtion leder till. Jag menar att Smiths tankar om egenintresset som moralisk princip bör ligga till grund för en ny förståelse av demokrati. I praktiken skulle egenintresset kunna lösa de problem vi idag har med att realisera ett samhälle där alla inte enbart är lika inför lagen, utan också har lika goda förmågor att utveckla och förverkliga sig själva. Jag hittar stöd för min tanke i Smiths bok En teori om moraliska känslor som gavs ut 1759, det vill säga sjutton år före utgivningen av Nationernas välstånd. Hans banbrytande idé är att intresset för det egna inte är en individuell, utan en social process. Det är detta som förklarar att egenintresset är ett moraliskt fenomen som med nödvändighet inkluderar andra och samhället. Människan har ingen aning om hon är vacker, god eller rättfärdig i ensamhet. Det finns ingen spegel som talar om vem hon är eller vem hon borde vara. Placeras hon däremot i samhället förses hon genast med den spegel som behövs; andra människors bemötande och uppfatting om henne. De är alltså våra medmänniskor som ursprungligen formar vår självbild. Egentligen uppstår vårt intresse för våra egenheter först när vi inser att andra påverkar oss, precis som vi påverkar dem. Till en början kan detta intresse vara så intensivt att vi fastnar i oss själva eller i föreställningen om hur andra uppfattar oss, med påföljande känslor av stolthet eller skam. Risken är stor att vi förvandlas till slavar under andra människors önskningar och begär. Det är en farlig väg att vandra, inte minst för den moraliska utvecklingen. Ur ett moraliskt perspektiv finns det knappast något beundransvärt i att hoppa för att någon applåderar om man gör det. Moral handlar istället om att sätta sig över människans nyckfulla impulser. Man måste lära sig konsten att bedöma de egna handlingarna utifrån en opartisk åskådares ståndpunkt, det vill säga att dra slutsatser om sig själv och vem man vill vara från en abstrakt samhällelig position eller rättare sagt från ett slags helhetsperspektiv på en själv som människa. Det är också detta som krävs för att handla egennyttigt. Från detta perspektiv är det kapitalistiska samhället behäftat med vissa problem, vilket Smith var väl medveten om trots att han menade att det inte fanns något bättre alternativ för att realisera ett demokratiskt samhälle. Till exempel menade han att den ökande arbetsdelningen som är nödvändig för social och ekonomisk utveckling resulterat i att större delen av vår tid ägnas åt att förfina en försvinnande liten del av våra mänskliga förmågor. Vi mister därmed en möjlighet att se vår fulla potential som människor. Såväl den personliga försåelsehorisonten som medvetenheten om den egna sociala positionen krymper. I ett kapitalistiskt organiserat samhälle måste därför staten träda in som garant för allmänhetens bildning. Endast så kan glappet mellan den enskilda individen som en människa med själ och den enskilda individen som en specialist utan ande överbryggas, menar Smith. Men vi har ett problem till: Idag har arbetsetiken förvandlats till konsumtionsestetik. Vi speglar inte längre varandra i relation till vår profession, utan i relation till våra konsumtionsvanor. En del av oss riskerar att reduceras till de val av varor vi gör på marknaden och det är främst i denna egenskap som samhället engagerar oss. Vi är vad köper. Eller rättare sagt; valet av varor på en aldrig sinande marknad är den enda friheten vi utövar. Vad skulle hända om vi istället vänder oss mot oss själva med hjälp av andra för att skapa en genensam förståelse för vad som är rätt, riktigt och gott? Det är detta Smith föreslår att vi bör göra genom att motiveras av ett intresse för det egna som är förståleseorienterat, snarare än rent ekonomiskt eller instrumentellt. I Smiths mening innebär egenintresset att låta de moraliska känslorna som uppstår i mötet med andra styra våra handlingar på marknaden. Det är så vi kan skapa en bättre och mer demokratisk värld, utan att överge kapitalismen.Emma Engdahl, sociolog Litteratur:Bauman, Zygmunt (2012) Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen. Göteborg: DaidalosBoltanski, L., Chiapello E ( 2005) The New Spirit of Capitalism, London-New York, VersoMaffesoli, M (1996) The Time of the Tribes:The Decline of Individualism in Mass Society. London: SageSmith, Adam (17 59/2010))The Theory of Moral Sentiments Penguin ClassicsSmith, Adam (1776/1976) An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations. Chicago: Chicago University PressTaylor, C. (1991) The Ethics of Authenticity. Cambridge: Harvard University PressMer info om Adam Smith finns t ex på Ne.se:

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. OBS tar sedvanligt sommarlov från etern – fortsätt följa oss i appen för hängmattekompatibel lyssning!Under sommaren bjuder vi på en massa godingar från arkivet. Bland annat på temat Homeros, med anledning av Christopher Nolans storfilm The Odyssey. Den 1 september är vi tillbaka i radion, då med tre avsnitt i veckan. Glad sommar önskar OBS-redaktionen.

Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss.Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin – och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina.När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds.Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser – ja, hela staden! – nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen.Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade ”negativ kapacitet”. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa.Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa.Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där.Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk.Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg.När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi.I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys ”Hymn to Intellectual Beauty” för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder.När han talade lät det som dikten Sång i ”Howl och andra dikter”, här i översättning av Per Planhammar:Världens tyngd är kärlek.Under ensamhetens börda,under missnöjets börda så är tyngden,tyngden vi bär kärlek.Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, ”nederlagets vrål” som William Carlos Williams skrev i förordet till ”Howl”.I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980:”Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig.”Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen:”Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet.””Ingen vila utan kärlek – ”Jag tänker i Tiergarten:Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia,söker kontakt utan förpliktelser –Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten –Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser:Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island.När han var ung kunde han se timvisarna också.Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav.Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget.När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi.När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon:”I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.”. Vad menade hon? Ginsberg visste.Han gjorde t'ai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken.Min mamma levde elva år till efter operationen.När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa:”Poesin är själens energi, om själen existerar.”Då hör jag plötsligt någon säga:”Du glömde oss.”Så jag tillägger:”Träden är livets energi, och ni existerar.””Danke!” säger träden Yin och Yang, med en och samma röst.Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

Neue Slowenische Kunst utropade sig till stat och utfärdade pass. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett kusligt konstprojekt som sprängde gränser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det tidiga 1990-talet var de nya och nygamla statsbildningarnas tid. Sovjetunionen hade upplösts och flera forna sovjetrepubliker förklarat sig självständiga. På Balkan bröt den jugoslaviska federationen samman i uppslitande krig. Ur konflikterna reste sig sju nya stater: Bosnien/Hercegovina, Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien, Slovenien och så småningom också Kosovo.Eller är det åtta? 1992 öppnade i Moskva staten NSK sin första utländska beskickning. NSK står för Neue Slowenische Kunst, ”ny slovensk konst” på tyska, och bildades 1984 av tre slovenska kulturgrupper. Det var teatern Sester Scipion Nasice, bildkonstnärerna i IRWIN och industrisynthbandet Laibach. Dessa sades vara kollektivet NSKs religiösa, kulturellt-historiska samt ideologiska avdelning. Sju år efter sitt bildande tog så NSK steget att utropa sig till stat.Som konstprojekt är det inte unikt. Andra exempel är Lars Vilks Ladonien eller Carl Michael von Hausswolffs och Leif Elggrens Elgaland-Vargaland. Men någonting ger NSK-staten en särställning bredvid liknande statsbildningar, och väcker både oro och en särskild fascination.Den mest kända delen av NSK i Sverige är sannolikt Laibach, och inte självklart positivt. Bandet framträder gärna i uniform, scenestetiken är kraftigt inspirerad av både nazism och stalinism. I 1980-talets Slovenien väckte de skandal. Namnet ”Laibach” är den tyska beteckningen på huvudstaden Ljubljana, och minner om både nazistisk ockupation och slovenskt medlöperi. Under flera år var bandet rent av förbjudet att använda sitt eget namn. I en berömd tv-intervju 1983 får gruppen frågor om sina politiska ståndpunkter. Vid tillfället bär de uniformer och armbindlar prydda med svarta kors, deras svar är kryptiska meningar tonlöst reciterade från ett papper, blickarna stela och uttryckslösa. Effekten är kuslig.Ett ofta citerat uttalande från NSK säger: ”Endast den konst som talar den politiska manipulationens språk kan undkomma manipulation.” Några år innan självständighetsförklaringen vann konstkollektivet en tävling om den officiella affischen till den jugoslaviska ”ungdomens dag”, ett firande kopplat till den store ledaren Titos födelsedag. Först efter att vinnarbidraget offentliggjorts uppmärksammades att affischen var en re-make på en nazitysk propagandabild. Den nazistiska fanan hade bara ersatts med en jugoslavisk, och den tyska örnen med en duva. Händelsen blottade en oroande likhet i estetisk sensibilitet mellan den nazistiska staten och Titos specifikt jugoslaviska form av statssocialism. NSK och Laibach iscensatte en dyrkan av den totalitaristiska staten. När de utropade sig själva till stat var det därför svårtolkat. Var det ett politiskt eller ett konstnärligt projekt? Totalitärt eller frihetligt? Var det ironi eller faktisk fascism? Den slovenske filosofen och psykoanalytiske teoretikern Slavoj Žižek talar om ”överidentifikation” som en strategi bland dissidenter i den europeiska realsocialismens slutfas. Genom att ta realsocialismen på större allvar än den tog sig själv kunde man, säger han, synliggöra systemets förnekade premisser. I detta sammanhang förstår han också NSK och Laibach. Deras iscensättningar är inte parodi, de opererar inte genom förlöjligande. Vad NSK frambesvärjde och har fortsatt att frambesvärja är den moderna statens bortträngda sida, dess spöklika tvilling.Freud beskrev det kusliga som vad som borde ha varit dött, men som likväl rör på sig. Om Laibach och NSK mött frågan om fascism med ett överslätande skratt och en försäkran om att allt bara var spel, hade ordningen återställts och monstret åter motats ner i källaren. Men det var en lugnande gest man vägrade.När NSK-staten utropade sig själv, började den emellertid med entusiastisk generositet dela ut passhandlingar. En retrofuturistisk pastisch på affischen ”Uncle Sam wants you” lockar med medborgarskap i ”universums första globala stat”. En stat utan land, transnationell och placerad i tiden snarare än i rummet. Till en början framställde NSK faktiskt sina pass i samarbete med det unga slovenska inrikesministeriet. Tillverkningsprocessen var alltså identisk. NSK-passen uppfattades lätt som ”autentiska”, det vill säga, som dokument som knöt bäraren till ett visst territorium. Och i krigets kaos, där ett pass över en natt kunde visa sig värdelöst, skedde med just dessa pass någonting förunderligt. Som 1995 när Nationalteatern i det då belägrade Sarajevo under ett två dagar långt evenemang förklarades vara NSK-territorium. Mängder av pass och diplomatpass utfärdades, och med hjälp av dessa lyckades sedan flera Sarajevobor ta sig ut ur staden.En vän med rötter på Balkan påpekar att människor under kriget hjälpte varandra över gränser hela tiden; ibland altruistiskt, ibland mot betalning. Att utgå ifrån att gränsvakterna tog NSK-passen för ”äkta” blir därför förenklande. Lika troligt är att de erbjöd vakten en förevändning, ett verktyg för att öppna gränsen. Men kanske lät sig detta göras just för att passet stod fritt från etniska lojaliteter och gränskonflikter. Här glimrar en utopisk möjlighet; just det pass som inte refererar till ett territorium, blir vad som möjliggör de belägrades väg ut.Kulturteoretikern Alexei Monroe ser i NSK och Laibach också en delförklaring till den slovenska nationalismens relativa avsaknad av militaristisk chauvinism. Hos NSK blev nationen kitsch; en överdådig yta, lika tömd på politiskt innehåll som NSK-staten är tom på territoriella anspråk. På så vis, menar han, föregrep de den paramilitära appropriering av nationen som skedde i andra delar av forna Jugoslavien.Och sannerligen, att betrakta Laibach musikvideor är att bjudas in att frossa i totalitär estetik. Det är varken ironi eller satir, utan något annat och mer. Fascismen dras till sin konsekvens som just blott estetik, tömd på de våldsamma implikationerna av ett territoriellt och biopolitiskt projekt. Ställd invid detta estetiska överdåd måste varje politisk fascism framstå som en blek och menlös kopia.Men fungerar denna överidentifikationens strategi på 2000-talet? Den fascism som opererade i det 1980-tal som födde fram NSK tog sig sannerligen på allvar. Hur skulle den då kunna tåla mer allvar än vad den själv var förmögen till? Under 2000-talet har vi istället sett framväxten av en fascism som gjort det hotfulla pajaseriet till sin paradgren.Kanske är NSK ett delvis föråldrat projekt. Ändå finner jag ett märkligt hopp i detta formulerande av den totala statens totala frihet i det allomfattande medborgarskapet. NSK blåser upp nationalstatens idé tills den sprängs. Det är inte vad som en gång var Jugoslavien som omfattar NSK-staten. Det är NSK-staten som omfattar allt.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författareLitteratur:IRWIN (red): State in Time. Minor Compositions 2014.Alexei Monroe: Interrogation Machine: Laibach and NSK. MIT Press 2005.

Ikonofag? Författaren Patrik Svensson berättar om begäret att äta bilder och varför det inte är så udda som det låter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en intervju i maj 2012, bara några månader innan han dog, berättade författaren och illustratören Maurice Sendak om hur han en gång fått ett brev. Brevet var från en liten pojke, kanske fyra eller fem år gammal, och innehöll en teckning. Pojken, han hette Jim, hade blivit så förtjust i Sendaks bok ”Till vildingarnas land” att han inspirerats att rita en egen bild. Pojkens mor hade skickat teckningen till Sendak.Och Maurice Sendak i sin tur blev minst lika förtjust. Rörd av gesten ritade han en egen liten teckning, av en av sina vildingar, och skickade i retur.Ett Maurice Sendak-original alltså. Bara för pojken. Något att rama in och i framtiden sälja på auktion.Några veckor senare fick Sendak ett nytt brev. Det var från pojkens mor. Hon tackade och förklarade, kanske lite förläget, att Jim hade älskat teckningen. Ja, han hade älskat teckningen så mycket att han, innan hon hann ingripa, hade stoppat den i munnen och ätit upp den.Det, förklarade Maurice Sendak, var det finaste beröm han någonsin fått. Pojken Jim hade alltså öppnat kuvertet, tagit upp teckningen, betraktat den och så instinktivt och förbehållslöst älskat den att han omedelbart stoppat den i munnen.Han såg den. Han älskade den. Han åt upp den.Varför gör man så?I boken ”Vitön” berättar Bea Uusma om hur hon vid ett tillfälle, ensam i en lässal på Kungliga biblioteket, sätter i sig en del av ett gammalt brev från Nils Strindberg. En bit papper som Nordpolenresenären en gång haft i sina händer och varsamt ritat sina tecken på. Den doftar salt och bränt. Hon försöker inte ens i efterhand förklara sin handling. Bara stoppar pappersbiten i munnen och sväljer.Varför gör man så?Vi skulle kunna kalla dem ikonofager. Pojken Jim och Bea Uusma. Det är väl egentligen inte ett ord, inte i ordböckernas värld i alla fall. Men det är den benämningen konsthistorikern Jeremie Koering använder i sin bok Iconophages. A history of ingesting images. En historik över att äta bilder.Den handlar alltså om denna besynnerliga sedvänja, att bokstavligen sätta i sig bilder. Avbildningar och representationer. Att äta upp teckningar, skulpturer, målningar, ikoner, fresker.Historien börjar i det gamla Egypten och rör sig genom antikens Grekland och det nykristna Europa, med pepparkakor och marsipangrisar som färdkost. Det är en märklig och rätt knepig historia men den som vill hitta någon slags röd tråd ser att det till stor del handlar om religion. Religiösa fresker och skulpturer som man kysst eller slickat på för att bli frisk från en åkomma, eller för att bara komma lite närmre Gud. Man har velat få i sig något heligt, velat inkorporera det i sin kropp, för att på så sätt bli ett med detta heliga. Det ser måhända märkligt ut men är inte så svårt att förstå. Jesus, för att ta ett av många gudomliga exempel, dog för våra synder, han upplät sin kropp åt oss, offrade den åt oss. Den som tar emot hans frälsning tar också på något sätt emot hans kropp, förenas med den. Kyrkans oblater. Jesu kött. Vinet som egentligen är blod. Man vill in i såret, man vill in i Jesu kropp, för att, som PO Enquist skrev, hans kärlek är fylld av blodets ljuva smak. Man vill smaka på Jesus, bokstavligen. Det är väl begripligt.Men riktigt intressant blir det kanske först när vi rör oss utanför den religiösa sfären. När någon stoppar i sig en bild enbart för att den är så oemotståndligt vacker eller sublim, när man gör det inte för att bli ett med något gudomligt, utan för att förenas med konsten själv.Det är då bildätandet blir ett uttryck för ett slags inlevelse. Ett försök att bli ett med konsten. Att uppleva den med alla sina sinnen. Att förenas med den. Sven Lindqvist skrev om det i boken ”Myten om Wu Tao-tzu”. Om hur det handlar om att låta fiktion och verklighet förenas. Konsten, hävdade han, ”är bara ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den.” Därunder finns alltid en verklig människa, där finns kött och blod. Och man kan ju tänka sig att den som på riktigt vill uppleva ett konstverk, på djupet förstå det, vill komma nära detta kött och blod. Vill smaka på det, förenas med det. Man äter en bild. Man uppgår i den. Man blir konst själv. Det är ett begär som går bortom förstånd och rationalitet.”Bara riktigt små barn”, skrev Sven Lindqvist, ”brukar förstå vad det gäller.”Och barnsligheten i det hela, det instinktiva orala begäret, är också något Jeremie Koering är inne på. Den som stoppar i sig en bild anammar barnets sätt att förhålla sig till världen. Barnet som är oförmöget att kritiskt reflektera kring sina egna handlingar. Barnet som är ett offer för sina instinkter, som gör utan att tänka.Och det kan väl vara sant, men jag tänker att det kanske också handlar om ett försök att nå ett slags förhöjt medvetande. Om medvetandet, som filosofen Thomas Nagel menade, först och främst är ett tillstånd, den subjektiva upplevelsen av det som omger oss. Om medvetandet är ett slags utbyte mellan våra sinnen, ja, då är det kanske inte så konstigt om vi ibland vill uppleva världen med så många sinnen som möjligt. När vi verkligen berörs, då räcker det inte med att bara se, eller höra, man vill också lukta, känna, smaka. Man vill nå en medvetandets fullkomlighet.Ja, det är väl i alla fall en vacker tanke. Möjligen naiv. Att det handlar om ett slags värdering av de konstnärliga tingen som går bortom det monetära eller intellektuella. Att konsten tillåts utlösa rent kroppsliga behov. Som om vi behövde den för att leva.Man kan ju fundera över vad den där Maurice Sendak-teckningen som pojken Jim satte i sig hade varit värd idag. Jag efterforskar saken lite och ser att auktionsfirman Christies år 2025 sålde en enkel blyertsteckning av Sendak, på ett gulnat och delvis sönderrivet papper. Den gick för drygt sjuttontusen dollar.Jag tittar på teckningen. Den föreställer två vildingar. Den ene sitter och läser en bok. Den andre sitter bredvid med en hel boktrave framför sig, armarna höjda med en kniv och en gaffel i varje hand, tungan hungrigt utstickande ur mungipan, redo att sätta i sig hela högen.Det är en otroligt charmig bild. Väldigt typisk Maurice Sendak.Man undrar hur den smakar.Patrik Svenssonförfattare

Det var inte elgitarren som var den stora revolten. Hynek Pallas om Bob Dylans kristna år som fick publiken att rasa och som får Blowin in the wind att låta som en psalm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under ett besök på Bob Dylancentret i staden Tulsa i Oklahoma lyckades jag charma mig till att få rota i centrumets heliga graal – det för allmänheten stängda Dylanarkivet.Arkivarien hade redan börjat plocka fram saker som vanligtvis efterfrågas, som arkivlådor med utkast till 1960-talets kända Dylanlåtar, när jag försynt frågade om man kanske hellre hade något från sångarens år som nyfrälst kristen?Enligt den uttjatade myten om Bob Dylan, ältad i biografier, dokumentärer och film, var hans mest kontroversiella konstnärliga val att hänga på sig en elgitarr. Men när Bob Dylan den 1 november 1979 klev ut på den nedsläckta Fox Warfield-teatern i San Francisco blev resultatet ett ramaskri större än något tidigare under hans karriär.Innan Dylan gick upp på scenen den kvällen fick en förvirrad publik höra sångerskan Regina Havis berätta en historia om Jesus och sjunga gospel. När ljuset tändes kastade sig Dylan och hans band in i sången Gotta serve somebody, från skivan Slow Train Coming.”You might be a rock 'n' roll addict prancing on the stage”, sjöng Dylan i en konfrontativ straffpredikan över ogudaktighet. John Lennon var den förste, men långt ifrån den siste, att göra narr av texten. Eller av de övriga låtar som Dylan spelade den där kvällen och de närmaste åren. Låtar som uteslutande handlade om sångarens kristna pånyttfödelse.Jag drogs till den frälste Dylan för att det var motvalls. I den elitistiska värld av kassettbandssamlande Dylanmän jag klev in i som 25-åring var det ingen som brydde sig om de kristna åren. Många hade varit med när det begav sig. Då en, som de såg det, progressiv rockmusikerpoet, en messias med antikrigsbudskap och existentiella visor, i stället började citera Bibeln. Sjöng om att man måste underkasta sig något.Eller som Dylan väsande förklarade för publiken när de ropade efter ”rock n roll” under en konsert i Arizona 1979: "If you want rock 'n' roll, you go down and rock 'n' roll. You can go and see KISS and you can rock 'n' roll all the way down to the pit!"Om du vill ha rock n roll så kan du gå och se KISS och rocka hela vägen ner i helvetet.Så även om de kristna åren inte längre var ett färskt svek för dessa Dylanmän, så förblev de svårförståeliga.Själv var jag en ateist med judisk bakgrund. Uppväxt bland muslimer – och av nyfikenhet på andras religiositet just examinerad från islamologistudier. Det tog heller inte lång tid för eventuellt motstånd att släppa när jag började lyssna på inspelningarna från Dylans kristna konserter. På kassett efter kassett hördes ju en passion och övertygelse hos sångaren som jag sällan har hört förr eller senare.Dylan har berättat att han har sökt efter konstnärliga processer som ska hjälpa honom att återskapa det omedvetna sätt han gjorde musik på 1960-talet. Om Bibelstudier var en metod för att nå dit vet jag inte. Men form och funktion – och möjligen lite gudomlig nåd – ska uppenbarligen inte underskattas. Konserterna från åren kring 1980 är som baptistgudstjänster under ledning av den häcklande Dylan man känner igen från låtar som Positively 4th street och Like a rolling stone.Men nu bär han väckelsepredikantens skrud – han varnar för frestelser och äcklas av forna vänner.När Dylan fick Nobelpriset skrev jag om min fascination för hans frälsta år. Där någonstans gick gränsen även för dem som tyckte att han var värd priset. Att knycka rader av Edgar Allan Poe? Ja, geni! Att sjunga Korinterbrevet? Nej… bara nej.Att det väcker löje är intressant. Det hänger samman med föreställningar om autenticitet. Hur religion och hudfärg samspelar i det amerikanska samhället och dess popkultur. Och vilken roll just Dylan spelar i denna.Dylans rebellstatus etablerades med tanken att han ”vågade” reta gallfeber på folkmusiketablissemanget med elgitarren. En tandlös myt som stelnade till legend efter att en häcklare i publiken 1966 skrek ”Judas!”. Efter det uppfattades Dylan som en friare och mer autentisk rockkonstnär än samtidskollegorna någonsin kunde bli.Det är också därför det val Dylan gjorde 1979, trots att det var konstnärligt lika mycket som religiöst, aldrig har betraktats som rebelliskt. Hans uppror följde ju inte motståndskulturens mall för uppror.Men inte bara var det modigare, till och med i musiken känns det genuint. För vem, om inte någon med inget att förlora och allt att vinna, skulle annars välja att sjunga om underkastelse, dop och frälsning?Här finns också något jag påmindes om på en Stockholmskonsert med ett hajpat svart gospelband från amerikanska södern. Bandet var väldigt kristna. Något den hippa urbana publiken svalde med hull och hår, hur tveksamt konservativa saker som än uttrycktes från scenen. Fram tills det att bandet började låna ut mikrofonen till svenska vänner de träffat i en kyrka här. När vita kvinnor i cowboyhatt började waila om fostrets rätt till liv, märktes tydligt kontrasten i vilka budskap vi kan svälja beroende på avsändare. Det är en hudfärgsaspekt som många helst ignorerar i sammanhanget. Än idag är det för många lättare att acceptera en svart amerikansk musiker som i sina texter och sitt mellanprat predikar Jesu lära, än en vit artist som gör det. De senare tolkas ryggmärgsmässigt som konservativa på ett negativt vis. Det är en kristendom som kopplas till abortmotstånd, skattefuskande tv-predikanter och rasism.Den svarta kyrkan är i våra ögon mer autentisk. Något härligt och gungande som filtrerats genom decennier av populärkultur. Lite mer naturlig religion. Vilket inte är mindre exotifierande och rasistiskt än att tala om att svarta skulle ha ”rytmen i blodet”.Att Dylan spelade in sina kristna skivor i en anrik studio i Alabama där svarta soulband, med vilka han delade musiker, hade spelat in gospel var ingen slump. Resultatet låter också fantastiskt. Men länge var det bortkastat på en publik som inte kunde acceptera ekvationen Bibeln och Bob.Det var också därför jag visste precis vad jag ville att den häpne arkivarien i Tulsa skulle ta fram. På de aldrig visade filmerna från 1980 sitter Dylan i karaktäristisk skinnjacka, med sina svarta solglasögon och sitt krulliga hår vid en flygel i en lokal som ser ut som gymnastiksalen i en svensk högstadieskola. Han kantas av svarta körsångerskor. Bandet spelar City of Gold – en egenskriven gospel med text från Uppenbarelseboken. Den går över i Blowin in the wind. Som aldrig har låtit lika bra, eller lika mycket som att den skrevs för en kyrka.