OBS

Hjalmar Ekström rymdes inte inom kyrkans ramar. Maria Küchen reflekterar över mystikerns kamp mellan djupaste djup och högsta höjd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utifrån sett är den religiösa mystiken kanske bara mystisk, i bemärkelsen obegriplig.Mystik är flum, säger religionskritikern. Den är ett sätt att slippa bevisa saker man påstår.Mystik är sinnesförvirring, kan en psykiatriker hävda. Den hävdar att det finns en osynlig verklighet som bara mystiker har sett.Och psykologer har definierat den mystika erfarenheten som en krisreaktion – tillvaron blir så olöslig att psyket uppfinner en annan, högre tillvaro för att uthärda.Så ser den rationella samtiden på mystiken. Men vad säger mystikern själv?”Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern”, skriver den skånske skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström, ”då efter ångest och kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge befunnit mig där, fast i mörker och trängsel.”Detta hände julen 1901. Tonåringen Hjalmar Ekströms liv var hårt. Han studerade på nätterna och arbetade i sin fars skomakarverkstad i Helsingborg på dagarna – som äldst i en stor syskonskara måste han bidra till familjens försörjning. Ofta var han ute på ensliga promenader. Under en av dem blev alla ting och människor plötsligt genomskinliga, ”liksom genomstrålade av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt genom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga.”Han skriver detta tjugo år efter ”genombrottet”, som han kallar det. Extasen varade i tre år, och hans Gudsmöte gav honom en stark vilja att hjälpa medmänniskor. Så Hjalmar Ekström blev diakon. Men i ett brev till en vän, översättaren Eric Hermelin, skrev han 1922: ”Jag har förut stått i svenska kyrkans tjänst men åtnjuter tjänstledighet på grund av att jag funnit det ytterst svårt att tjäna kyrkan, 'kyrkans herrar', till lags.”Mystiker klarar ofta inte att inordna sig i religiösa system. Visst finns det de som fungerar inom institutionerna – biskopen Martin Lönnebo till exempel, som har belyst Ekström i tidskrifter och böcker. Men mystikerns tro växer ur ett direkt gudsmöte, unio mystica, inte ur studier av dogm och lära. Det gör många av dem till andliga rebeller.För att kvala in som mystiker räcker det inte med ett genombrott som det Hjalmar Ekström upplevde år 1901. Gudsmötet förändrar livet för gott. Det får en riktning som det annars inte skulle ha haft. Hjalmar Ekström följde till sist i pappas fotspår och blev skomakare för att kunna försörja fru och barn, men djupast sett gick hans liv ut på att ge människor själslig hjälp.Det gjorde han i brev. Tusentals finns bevarade. Mystikforskaren Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund i 20 år, återfann större delen av dem när han på 1970-talet skrev sin doktorsavhandling om Ekström.Geels perspektiv är den rationella forskarens, men han ser på mystiken med nyfikenhet och värme. I han bok ”Medvetandets stilla grund”, konstateras att alla trossystem har mystiken som en gemensam nämnare.Utifrån kan mystik alltså kritiseras som flum, sinnesförvirring eller krisreaktioner. Inom religionerna är den tvärtom attraktiv. Vem vill inte vara med om direkta gudsmöten? Särskilt i vår tid och västvärld, där individens lustupplevelser står högt i kurs, lockar mystiken mer än dogmerna. Men att vara mystiker är inte bara härlig extas. Tvärtom.”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den högsta höjd”, skriver Hjalmar Ekström på 1920-talet i tidskriften Den fördolda livet. ”O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade – fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”Människan måste avklä sig allt eget – vilja, begär, förnuft – för att lämna plats för Guds verk. I ett av sina många brev beskriver Ekström vad som krävs: ”Sinnenas död där de utvärtes tingen […] försvinna. [… ] Den invärtes döden, då alla människans inre förnimmelser tagas från henne.” Och i människans andes död, där hon ”fråntages allt det goda som hon förut haft till stöd”.Vägen till salighet i Gud, i Jesus efterföljelse, är med andra ord smärtsam. Den som tror att mystik kan vara enbart lustfyllt, är lika vilse som den som söker världens bekräftelse. Poeten Vilhelm Ekelund tyckte att vännen Ekström borde bli författare, han skulle göra succé – och visst, den andlige skomakaren hade ett stort litteraturintresse och författardrömmar. ”Men intet var Hjalmar Ekström mera främmande än att göra succé”, står det i förordet till det urval själavårdande brev som kom ut strax före hans död år 1962.I övrigt under sin livstid gav han bara ut två böcker – en diktsamling när han var 27 år som han senare tog avstånd från, och en utläggning om Höga Visan på 1930-talet. Han förblev bokstavligen vid sin läst. Han sulade skor och skrev brev. Betraktelserna i Det fördolda livet publicerade han anonymt. Tidskriften gavs ut av en vän till honom, Henrik Schager, som liksom han själv tillhörde Flodberg-kretsen – en samling människor som under början av förra seklet sökte Gud tillsammans.Flodberg själv var en lågutbildad värmlänning och lykttändare i Gamla stan, en stadsdel som på denna tid var eftersatt och fattig. Schager var tulltjänsteman och Hjalmar Ekström alltså skomakare. Kring dem samlades vanligt folk med en själslig längtan.Hjalmar Ekström inspirerades av en annan skomakare, självlärd teolog och protestantisk mystiker – tysken Jakob Böhme, som verkade i skiftet mellan 15- och 1600-tal. Det var Eric Hermelins översättningar av Böhme som fick Ekström att kontakta honom i början av 1920-talet. Gripande skriver han till Hermelin: ”För övrigt har jag en obegriplig känsla av att liksom alltid hava känt Eder, det är liksom om ni uppväckte några oförgätliga minnen inom mig; detta är märkvärdigt, jag förstår det icke och kan ej heller rå för det.”Vackrare kan själsfrändskap knappast beskrivas. Den mystika erfarenheten är just bara obegripligt mystisk för de flesta, som inte har varit med om den och inte kan relatera. Så desto viktigare för en mystiker att ha vänner som fattar. Hermelin blev en sådan vän till Ekström.Däremot hade han inte kontakt med sin tids centrala namn i kulturlivet och kyrkan. Drivkraften för en mystiker är att bli ett med Gud, inte att göra karriär. Hjalmar Ekström, om han levde idag, skulle knappast ta plats i medierna som kristen kändis. Men en människa i själslig nöd skulle kunna skriva ett personligt mejl till denne skomakare, och få ett långt djupt svar och kanske en vän.Maria Küchenförfattare och kritikerLitteraturAntoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) – liv och lära. Artos, 1996.Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden – Själavårdande brev. Artos, 2003.Hjalmar Ekström: Den stilla kammaren – brev. Artos, 1988.

Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zhuangzi, en av daoismens största tänkare, hade en dröm. Han drömde att han var en fjäril. När han vaknade funderade han över om det var han, som människa, som drömt att han var en fjäril, eller om det nu är fjärilen som drömmer om att han är en människa. Jag får kalla kårar av den tanken. Den har något feberaktigt och jagat över sig. Med skräckblandad förtjusning tänker jag: Kan man gå mer vilse än så här?Jag tror att denna rädsla för att vara vilse kommer sig av att jag har en mycket begränsad rumslig föreställningsförmåga. Om någon försöker beskriva till exempel ett torg eller en lägenhet, eller ge mig en vägbeskrivning, så villar jag bort mig redan efter den andra meningen. Detta har gett mig ett mycket dåligt lokalsinne. Om jag lämnar en plats och gör två eller tre svängar, så blir jag osäker på om jag hittar tillbaka.Sedan jag fick veta att jag lider av obotlig cancer, och att jag är tvingad att leva med en mycket begränsad tidshorisont, har min frustration över att inte hitta och ständigt villa bort mig, ökat. Om jag tidigare kunde se vilsegåendet som en möjlighet till nya erfarenheter, och i bästa fall, en möjlighet att vidga mina horisonter, är det nu mer förknippat med existentiell oro.Författaren Rebecca Solnit menar att det är först när vi tillåter oss att vara vilse som vi också gör det möjligt för oss att leva på riktigt. För dagens kontrollmänniskor, som stramt vakar över vilken riktning och kurs som deras liv ska hålla, är det ofta svårt att verkligen tappa bort sig. Detta begränsar deras horisonter och deras möjligheter att leva på riktigt. Ordet ” lost” har på engelska två betydelser: ”vilse” och ”förlorad”. I boken ”Gå vilse: En fälthandbok” skriver Solnit att även om båda innebär kontrollförlust, har de ett motsatt förhållande till omvärlden. När du förlorar något - en sak, ett minne, en vän - så försvinner det ut från vårt synfält eller vår uppfattning, och världen blir mindre. När vi istället går vilse så låter vi det obekanta träda fram och världen blir större än vår kunskap om den.Till skillnad från ordet ”lost”, som har en tveeggad betydelse, så finns det i det engelska språket två ord för det som vi på svenska har gett samlingsnamnet ”labyrint”. ”Labyrinth” och ”maze”. I sin förstnämnda betydelse så handlar det om en konstruktion som följer en förutbestämd stig. Den sistnämnda kan mer beskrivas som en irrgång med flera vägval och förgreningar.Redan under antiken fascinerade labyrinter människan, och de förekom ofta i myter och i religiösa sammanhang. Under medeltiden blev inomhus-labyrinter vanliga inslag som golvdekorationer i katedraler. De fungerade som symboliska pilgrimsfärder för de som, på grund av de rådande omständigheterna, inte kunde bege sig till Jerusalem.Trädgårdslabyrinter, med sina vilseledande irrvägar, förgreningar och återvändsgränder, blev populära som arkitektoniska inslag i slottsträdgårdar under renässansens och barockens Europa. Syftet var att på ett lekfullt och estetiskt tilltalande sätt ge sina gäster möjligheten att bege sig ut på upptäcktsfärd och äventyr, och att erbjuda dem en utmanande, om än något förvirrande och många gånger frustrerande, upplevelse.Solnit ser denna utveckling som ett exempel på hur människans relation till vandring har förändrats över tid; från religiös bot och kontemplation till rekreation och äventyr. Labyrinten, med sin obrutna och utstakade stig, är en inre, meditativ och reflekterande resa. Den mer utmanande och frustrerande irrgången, som kräver koncentration och aktivt beslutsfattande, symboliserar mer livets komplexitet och existentiell osäkerhet. En som gärna placerar sina läsare i denna komplexa osäkerhet är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. I labyrint-liknande berättelser, vars invecklade omfång stäcker sig bortom mänsklig fattningsförmåga, förmedlar han en känsla av tomhet, meningslöshet, och – vilsenhet. Det kan var allt från bibliotek där varje tänkbar bok, varje möjlig kombination av bokstäver, ord och meningar existerar, till trädgårdar med en uppsjö av vägval och förgreningar, men där likväl alla valda stigar och verkligheter ändå förekommer samtidigt och parallellt. Som vilsen tonåring imponerades jag dock mest av Borges korta berättelse ”Asterions hus”. Där beskriver minotauren på Kreta sin labyrint och sitt förhållande till den. Trots att han vet att den har öppningar till omvärlden, anser han likväl att den är lika stor som världen – eller snarare, att den är världen.Borges gav mig en oerhört stark klaustrofobisk och trängd känsla, genom att beskriva något som var byggt för att stänga in, samtidigt som jag också drabbades av det motsatta, det vill säga, en apeirofobisk känsla av det oändliga. Labyrinten, som egentligen var en väl avgränsad konstruktion, kändes likväl gränslös när jag reflekterade över de nästintill oändliga kombinationer av stigar som kunde tas.Idag är det inte de oändliga vägvalen, möjligheterna till äventyr och att gå vilse som lockar mig. Trots att min ålder placerar mig mitt i livet, då man borde vara öppen för, och längta efter något nytt, så är min tidshorisont allt för begränsad för detta. Så varför går jag och tänker på labyrinter och irrgångar? Resor och äventyr i de grekiska myterna påminner ofta till sin struktur antingen om det ena eller det andra. Det gör allvarliga sjukdomar också.Inte sällan beskrivs sjukdomsförlopp som resor där den drabbade är en ofrivillig resenär. Man hoppas på att sjukdomsförloppet skall påminna om Jasons jakt efter guldskinnet, och ha en utstakad väg, att Greklands främsta hjältar följer och hjälper en, och där självaste skeppet som man reser med, assisterar en med hjälpsamma spådomar och förutsägelser. Många allvarliga sjukdomsförlopp påminner dock mer om Odysseus irrfärder där en förargad gud kastar ut, inte bara patienten, utan också dennes ofrivilliga medresenärer, på en färd mellan hopp och förtvivlan, med ständiga kursändringar och nya val, medan tidshorisonten krymper allt hastigare, samtidigt som den önskade destinationen – tillfrisknandet - känns alltmer avlägsen. Denna maze är en irrgång med oändliga förgreningar och återvändsgränder.Med mitt dåliga lokalsinne, och min förmåga att ständigt villa bort mig, önskar jag naturligtvis ett sjukdomsförlopp mer likt labyrintens odelade och förutbestämda stig. De stenar som ligger utlagda för att visa vägen plockar jag dumt nog på mig, vilket tynger ned med och gör min färd alltmer mödosam.I de stunder som jag känner mig som mest vilsen tänker jag på ett ord som min dotter lärde mig: ”nångångstans”. Det var naturligtvis en felsägning, men jag älskar ordet som hon skapade. Det fokuserar både på tid och rum. Var man än är, vilse på irrfärder eller tryggt vandrande längs en utstakad stig, så är man någonstans, på en bestämd plats, någon gång, på en bestämd tidpunkt. Oavsett om medresenärerna är frivilliga eller ofrivilliga, och om du har fickorna fulla med sten eller med hopp, så är du, hur vilse eller förlorad du än är, ”nångångstans”.Kåre Mobergutbildningsforskare och statistikerInläsare: Erik BorgekeEssän producerades av Karin Arbsjö och Olof Åkerlund

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio. Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus Karlsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Västra hamnen, Kattvikskajen, Södra nyhamn, och Igelsta strand. Oceanhamnen, Eriksberg, Värtahamnen och Norra kajen. Alla erbjuder de strandnära boende med utsikt, promenadstråk och glassbarer. Hela stadsdelar har liksom vridit sig hundraåttio grader och öppnat sig mot havet då hamnkvarteren med sina stelnade kranar och tomma magasin blivit attraktiva. Alla vill vara vid vattnet! Bitande vindar och stigande havsnivåer tycks vara struntsaker jämte havets livsförgyllande vidunderliga skönhet.Det är svårt att förklara för en idag ung människa hur det en gång var – alldeles nyss! I många svenska kuststäder har havet behandlats med likgiltighet. Så kunde man för tio eller trettio år sen gå över tomma stora parkeringsplatser längs kajkanten. Havet har knappt märkts, annat än som rå kyla och fiskmåsars skrin.En prosaisk orsak till detta ryggvändande mot kustlinjen är att folk i detta fattiga och ruggiga land varit upptagna med att överleva. Endast på grund av nytta har människor sökt sig till havet och hamnen. Så när dess näringar drabbats av utfiskning och varvsdöd har ett ingenmansland uppstått.En djupare förklaring finns, men är svårsmält – särskilt i en tid då havsromantiken förefaller så självklar att man tänker sig den som tidlös. Att läsa den franske historikern Alain Corbin innebär en mental kapsejsning – ens föreställningar översköljs av en kraftfull våg, och omtumlad och yr ser man sig om på en helt främmande strand.Boken Territoire du vide – vilket kan översättas till ”Tomhetens territorum” – kom 1988. Corbin har rötter i den franska Annales-skolan vars historiesyn innebär att enskilda händelser och stora kungar betraktas som oväsentligt skum på ytan av historiens strömmar. Vad som är intressant är utdragna djupa förändringar, paradigmskiften i beteendemönster och världsbilder – sådant som kan vara svårt att få syn på eftersom man befinner sig inne i dem och aldrig skulle få för sig att det en gång varit annorlunda.Vad Corbin funnit är att det normala har varit att betrakta havet som både ohyggligt och fult. Han har gått igenom den klassiska periodens litteratur liksom den medeltida och fram till 1700-talet och funnit att undantagen är få. Då havet omnämns så är det i mycket negativa termer. Det är hungrigt, rasande, skrämmande. I en kristen kontext anses det ogudaktigt, en plats bortom skapelsen, bortom människans domäner. Med syndafloden som en självklar referens blir havet vad som återstår av ett straff. Det infernaliska vaggandet ger en aning om att det kan återvända och svämma över landet, och den trasiga klippkantade strandlinjen är en ruin efter det som en gång var helt. I havets väldighet vistas Leviatan och andra vidunder och så dessa fruktansvärda malströmmar som kan uppsluka ett skepp med man och allt. Sannerligen en djävulsk trakt.Corbins talrika exempel visar på en kultur väsensskild från vår – med en djup skepsis gränsande till fobi. Havet är den senare parten i dikotomin ordning och kaos. Berg var inte mycket bättre. De sågs som naturens uppkastningar, vårtor eller otäcka svullnader. Så ogästvänliga och odugliga platser kunde inte vara skapade av Gud utan måste vara rester av något annat, och uttryck för mörka krafter.Men vinden skulle vända.Då havet sågs som en anfäktelse för människor inom en kristen värld så var det inifrån denna som skiftet kom. Det som kallades naturlig teologi innebar en kantring i attityd: Eftersom naturen är Guds verk måste den i sin helhet vara perfekt. En populär filosofisk hållning benämnd providentialism menade att existensens yttersta orsak var försynen, det vill säga: Allt som finns finns för att Gud vill det och vill oss väl. Studiet av världen blir en kristen plikt. Kring 1700 banade sig tankar som dessa fram. Carl von Linné kan sägas vara rörelsens zenit. Från honom utgick lärjungar i alla riktningar för att utröna Skaparen och hans verk.Corbin pekar på hur beskrivningar och tonfall ändras. Havet är nu något domesticerat, övertrumfat av stränderna som får det att hålla sig på sin plats. Den fallande vågen, då havet möter land, liknas vid ett bugande inför Gud. Det ymniga vidsträckta är en gåva till människan, med sitt salt, sin föda, och möjligheten till fortskaffning. Poeterna följer teologerna och lovsjunger detta uppfriskande nya motiv som tidigare – med sin monotoni och blåsande sand – setts som estetiskt hopplöst. En dammlucka hade öppnats. Som bara fortsatt att vidgas.Två trender förstärkte den nya vågen. De besuttna ynglingar som genom en bildningsresa till klassiska orter på kontinenten – en Grand Tour – skulle skaffa sig ett grepp om världen utvidgade rutten till vissa kustlandskap. Vid bukten kring Neapel tyckte sig den beläste möta Tiberius och Vergilius, men här föll man också för de storslaget sköna scenerierna, vilka sedermera beskrevs så att än fler ville se dem. Av än större vikt var att det kring 1750 – då den allt sämre luften i städerna blivit sjukdomsalstrande – började anses hälsobringande att bada.Vad vi ser är förstås de initiala ilarna till dagens oceaniska massturism. De första badorterna av format var Bath och Brighton i England. Succén var brakande; såväl kungligheter som uppkomlingar tog sig årligen till kanalkusten. Läkare föreskrev hydroterapi med ett visst antal dopp under si eller så lång tid. Professionella bad-assistenter sänkte ner badare och huvuden hölls under vattnet – helst så att de omtumlades av en våg. Det talades om att ”ta vågorna” som man tar medicin och närheten till tidvattnet ansågs kunna få en oregelbunden menstruationscykel på rätt bana. 1817 var fenomenet så allmänt att Jane Austen tyckte det var läge att driva med umgängesformerna vid en mindre badort, i den ofullbordade romanen Sanditon.Engelsmännen var först i vattnet men badkulten spreds snart till Frankrike och tyska Östersjökusten. Gustafsberg utanför Uddevalla brukar räknas som Sveriges tidigaste badort med anor från 1780 – även denna fick glans av kungligt besök. Långsamt men grundligt skiftade människornas känsla för havet och kring mitten av 1800-talet var det slutligen upptäckt, enligt Corbin.Men ja, här i Sverige pågår denna upptäckt fortfarande. Med Hammarby sjöstad, Alderholmen, Innerhamnen och Holmarna. Med Västra sjöstaden, Norr Vinstorp, Varvsholmen och Västerport.Många av dagens chica stadsdelar vid havet har förstås industriers nedläggning som grund. Men hade det inte varit för ett nytt synsätt inom teologin för 300 år sedan hade kanske ingen velat befolka dem.Men frågan är väl ändå om inte tidvattnet vänder, igen. Ytan må ligga vackert spegelblank i stadsplanernas prospekt men havets våldsamma kaotiska gränslöshet hotar oss. Som förr. Och mer ändå. Med stigande havsnivåer flyttas bostadsområden från kusten; och människorna konstruerar sköldar, bygger vallar och sinnrika kanalsystem som ska stävja havet, hålla det på plats. Men vidundret är tillbaka.Nils Markus KarlssonkulturarbetareLitteraturAlain Corbin: The Lure of the Sea, The discovery of the seaside 1750-1840, Penguin, 1994. Original: Le Territoire du vide, Aubier, 1988.

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Céline var misogyn, antisemit och en sällsynt våldsam pacifist. Men Kristoffer Leandoer vet ingen starkare litterär protest mot krig och dödsstraff. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Du måste bli hallick!” Så löd Louis-Ferdinand Célines ordagranna uppmaning till sin engelske översättare John Marks. Som en av hans svenska översättare vill jag tro att det var mitt uppdrag Céline talade om i så grova ordalag: att detta var hans vulgära metafor för uppgiften att förmedla det intima mötet på ett främmande språk mellan läsare och text. Tyvärr har jag helt fel: uppmaningen är högst bokstavligt menad. I sin brevväxling med Marks, som pågick i decennier, talade Céline hellre om sexualia än om litteratur, varvid han tog på sig den erfarne, äldre mannens roll – och hallickar var enligt honom de enda som verkligen förstod hur kvinnor skulle hanteras.Marks, som framlevde sina dagar som utrikeskorrespondent och tjurfäktningsentusiast, verkar klokt nog ha ignorerat rådet. Men tyvärr censurerade han som översättare Célines text på all uttalad sexualitet så pass systematiskt att man kan tala om stympning. Ändå är det just i brevväxlingen med denne Marks som Céline definierar sin egen stil allra bäst: ”Allt det där är dans och musik. Ständigt på dödens rand: ramla inte ner där.”1932 slog den unge franske läkaren Louis Ferdinand Destouches under pseudonymen Céline ner som en bomb med sin debutroman Resa till nattens ände, där det stelopererat rationella franska språket under hans händer återuppstod som ett följsamt redskap för dans på existensens yttersta rand. Men denna hypersensibilitet kan knappt separeras från sin motsats, en grovhet vars uppsåtlighet har något obehagligt grälsjukt över sig. Han var inbiten antisemit och öppen anhängare av nazismen under den tyska ockupationen av Frankrike.”Du måste bli hallick!”Den slutsatsen drar också huvudpersonen i Célines roman Krig, den förvirrade och febersjuke Ferdinand, på militärsjukhuset där han vårdas för en granatskada som invalidiserat honom partiellt för livet: ”Jag drog på mig kriget i min skalle”, säger han själv. ”Det fastnade i min skalle.”Verklighetens Louis Ferdinand Destouches sårades 1914 på samma sätt som romanens Ferdinand – i högerarmen och huvudet – och led livet igenom av tinnitus och huvudvärk. Krig skrevs sannolikt 1934 och var tänkt som andra ronden i den uppgörelse med krigstraumat som kavallerist i första världskriget som inletts med Resa till nattens ände. Men romanen blev liggande, och när Céline, som dagligen mottog dödshot på grund av sin tyskvänlighet, i största hast flydde Paris sommaren 1944 tillsammans med hustru och katt, fanns Krig bland de 6000 manuskriptblad som blev kvar i lägenheten på Rue Girardon i Montmartre.Först sextio år efter författarens död återfick rättsinnehavarna denna kvarlåtenskap, de sextusen sidorna visade sig innehålla flera i stort sett färdiga romanmanus och i maj 2022 inleddes utgivningen just med Krig: en litterär världssensation som ekade märkvärdigt av nyhetsbevakningen från den ryska invasionen av Ukraina, där krigshändelserna snart nådde ett statiskt skede som spöklikt påminde om första världskriget. Jag översatte romanen i en osäkerhetszon, inte alltid helt säker på om beskrivningen av krigets fasor, hemmafrontens enögda entusiasm och infanteristernas utmattning kom från Célines nittio år gamla romantext eller radions nyhetssändningar. Mitt intryck förstärktes av textens grundläggande hallucinatoriska karaktär: det är skallen på Ferdinand som är träffad, han yrar och svamlar och vet inte alltid själv vad som är syner och vad som är verkligt. Aldrig har en litterär text förmedlat så in på skinnet hur kriget förgör även dem det skonar, de som har turen att överleva både motståndarnas och den egna sidans eldgivning.Sjukhuset ligger nära fronten, de sårade är ingalunda förskonade från krigets fasor. De ska inte bara stå ut att ha sina egna likkistor bokstavligt talat väntande i källaren, stå ut med dödsjämmer och amputeringshot, kanonmuller och fiendeflygets dagliga turer, utan dessutom med det ständiga hotet från militärdomstolen: sårades de verkligen i strid, är de inte i själva verket simulanter och desertörer, borde de inte ställas mot en vägg och skjutas? En gång i veckan ekar exekutionspatrullens skottsalvor i den lilla staden. Under sina långsamma promenader som konvalescent råkar Ferdinand på avrättningsplatsen och begrundar den oansenliga vägg som de dödsdömda ställs upp mot, ännu osäker på om inte hans egen resa kommer att sluta där: denna scen är i sin lågmälda, nästan stumma direkthet den mest vältaliga argumentation mot dödsstraffet jag läst, skriven alltså av en sällsynt våldsam pacifist, misogyn och antisemit: inte helt lätt att smälta.Att berömma ett litterärt uttryck just för dess stumhet låter kanske konstigt, men jag kommer inte på något bättre sätt att beskriva det Céline åstadkommer i Krig. Han lyckas formulera en oartikulerad och språklös, närmast animalisk reaktion hos människan på militarismens och krigets övervåld: en stum och maktlös förtvivlan som bara kan få utlopp i egen grovhet och eget övervåld. I sjukhussalen handlar det i högst bokstavlig bemärkelse om en sårad, för att inte säga skadeskjuten manlighet – det läcker på alla möjliga håll och kanter – som får hitta sin kompensation där den kan, genom att fuska med vikterna, verka känslomässigt oberörd och försöka dra ner kvinnorna till sin egen nivå. Det är från denna de permanent vingklipptas sjuksal som Célines dagorder till översättaren härstammar: ”Du måste bli hallick!”Man ska minnas att dessa stympade män, dessa spillror av mänsklighet, ändå tillhör den segrande sidan: de har överlevt, de har hyllats som hjältar, man skålar för dem och harangerar dem i högtidstal om nationens offervilja. Den solkiga misär Céline porträtterar så oförglömligt är krigets bästa-scenario, högsta vinsten. En mer träffande konsekvensutredning av vad krig faktiskt gör med sina deltagande har sannolikt aldrig skrivits.Även det fortsatta författarskapet går att se i detta ljus. ”Vi är skrattretande, gamlingar från födseln!” säger Céline i sin näst sista roman Nord från 1960. Han tröttnar aldrig på att framställa sig själv som en grinig och snuskig gammal gubbe, finner samma glädje i att baktala sig själv som resten av världen. Men sin solidaritet med den sönderskjutna och livrädda pojke som dragit på sig kriget i sin skalle ger han aldrig upp. Och inte heller ger han någonsin upp sin dans och musik på dödens rand. Även om han mycket väl vet att till slut så är det där vi alla ramlar ner.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.Så varför gör jag inte det?Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jagär det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet. Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat. För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna, naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången, samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”. Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv”.Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då, när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt? Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade - och i stället bli fru Dalloway?Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen av bräcklig mental hälsa.Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots ”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade henne till.Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats utsträckta ögonblick.Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att försvinna med oss.En av litteraturens främsta egenskaper är att den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.Och du.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritikerLitteraturVirginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag, 2025.

Ett av mer oväntade svaren på andra världskrigets fasor kom från den amerikanska romankonsten. Mattias Hagberg funderar över kriget som fars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mellan den 13 och den 15 februari 1945 genomförde hundratals brittiska och amerikanska bombplan en serie räder mot Dresden, en stad som fram till dess varit förskonad från angrepp.Brandbomberna skapade en eldstorm som förödde stadens centrala delar och tog livet av runt 25 000 civila som gömde sig i källare och skyddsrum.En ung Kurt Vonnegut befann sig i staden. Han var krigsfånge och överlevde tack vare en slump. Tillsammans med ett hundratal andra amerikanska soldater satt han, i brist på interneringsplatser, inspärrad i källaren i ett slakthus i utkanten av centrala Dresden. Han hörde branden, kände värmen, men klarade sig oskadd – åtminstone i fysisk bemärkelse. Efteråt blev han och de andra krigsfångarna beordrade att bistå i uppröjningen av staden. De samlade lik. De grävde fram lik. Staplade lik. Brände lik. Minnena från terrorbombningen av Dresden skulle förfölja Kurt Vonnegut livet ut, som en närmast obegriplig erfarenhet. Gång på gång försökte han, när han etablerat sig som författare hemma i USA, att sätt ord på det han upplevt. Men språket verkade inte räcka till. Eller som han själv skulle komma att uttrycka det: ”… det finns inget intelligent att säga om en massaker.”Till slut, mot 1960-talets sista år, satte han sig ändå ner och skrev. Orden kom till honom, men han var tvungen att gå en omväg. Texten, romanen, tog formen av en fars, en absurd saga, en skruvad komedi. När den publicerades fick den titeln ”Slakthus 5”, och är numera en av världens mest kända krigsromaner. Men den handlar egentligen inte om krig. Den handlar om Billy Pilgrim, en medelålders optiker i efterkrigstidens USA, som blivit kidnappad av utomjordingar och därför kan uppleva alla skeden i sitt liv på en och samma gång. Oupphörligen kastas han fram och tillbaka i tiden, till sin familjs förtvivlan. Det är inte helt enkelt att leva med en tidsresenär.”Slakthus 5” är en roman utan egentlig struktur. Tiden är söndertrasad och intrigen fragmentarisk, men den har ett centrum, en nollpunkt. Billy Pilgrim har, precis som Kurt Vonnegut själv, upplevt terrorbombningarna av Dresden. Men det enda han egentligen har att säga om detta extrema våld är romanens återkommande mantra: ”Så kan det gå.”Billy Pilgrim är en fånig karaktär. Han befinner sig ljusår från de hjältar som blivit stapelvara i fiktionen om andra världskriget. Han är rädd och tafatt. Snubblar fram genom tillvaron och kriget.Lika fånig är Yossarian, huvudpersonen i ”Moment 22”, Joseph Hellers satiriska skildring av en skvadron amerikanska bombflygare under krigets slutskede, med enda skillnaden att Yossarian råkar bomba i stället för att bli bombad.Ja, så kan det gå.I litteraturhistorien brukar ”Slakthus 5” och ”Moment 22” länkas samman med Thomas Pynchons ”Gravitationens regnbåge”. Alla bär de på tydliga och gemensamma drag, såväl stilistiskt som tematiskt. Här finns inga vinnare eller förlorare. Inga hjältar eller skurkar. Inget ont eller gott. Bara en absurd och svåröverskådlig, för att inte säga sönderslagen, verklighet.Här, i dessa verk, är kriget en mörk komedi, en absurd fars, ett postmodernistiskt spektakel. Men inte för att dessa författare är blinda för våldet, smärtan och skräcken – tvärtom. Det finns helt enkelt inget intelligent att säga om en massaker, om ett våld som antagit sådana proportioner, och en sådan teknologisk och byråkratisk förfining, att det mänskliga förståndet upphör att räcka till.Alla tre romanerna rör sig därför i utkanten av kriget. Själva striderna, själva våldet, är aldrig i centrum. Nästan hela ”Slakthus 5” utspelar sig efter krigsslutet, i USA eller i rymden; ”Moment 22” är förlagd till en flygbas på en ö i Medelhavet, långt från de städer som ska bombas; och i ”Gravitationens regnbåge” följer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, kriget på håll, först som underrättelseofficer i London, sen som fredlös på kontinenten dagarna och veckorna efter freden.Det som ska berättas är för smärtsamt för att sägas rakt ut.Humorn, det farsartade i dessa romaner, går att förstå på samma sätt. Det traumatiska, det som gör så ont att språket bryter samman, går bara att närma sig på omvägar – genom att ställa världen på huvudet, genom att vända ut och in på det invanda.I ”Moment 22” är krigets logik vrängd till en skrattspegel. Huvudpersonen Yossarian försöker genom hela romanen bli befriad från tjänstgöring eftersom alla i kriget vill mörda honom; tyskarna skjuter på hans plan så fort de får chansen, och hans egna befäl envisas med att skicka honom på livsfarliga uppdrag med en enda förklaring: att kriget, nationen och framtiden kräver hans mod. Men, undrar Yossarian, gång på gång: ”Vad är det för mening med att vinna kriget om jag själv är död.”Och dö kommer han nästan givet att göra eftersom hans befäl oavbrutet lägger till nya uppdrag för att gynna sina egna karriärer i den militära byråkratin. Nej, Yossarian kan inte komma undan. Hans förståelse för krigets absoluta vansinne är ett bevis på att han är mentalt frisk, och därmed kapabel att fortsätta flyga och fortsätta bomba stad efter stad. Det är denna regel som är moment 22.Samma princip, samma galna logik, genomsyrar på sätt och vis även ”Slakthus 5” och ”Gravitationens regnbåge”. Det moderna kriget, präglat av massförstörelse, byråkrati och statistik, har inget heroiskt över sig. Här finns inga segrar eller förluster. Bara en närmast oändlig förmåga att förstöra.Yossarian väljer till slut att desertera. Han flyr för att ta sig till det neutrala Sverige, men läsaren får aldrig reda på om han lyckas. På romanens sista sida står det bara att han försvann. Samma sak händer i ”Gravitationens regnbåge”. Mot slutet av Thomas Pynchons väldiga roman är det som om huvudpersonen Tyrone Slothrop långsamt upphör att finnas till. Hans identitet blir alltmer upplöst, hans förmåga att agera alltmer otydlig. Till slut är han också försvunnen.Ja, total utplåning är det moderna krigets etos.Kurt Vonnegut beskriver det enda som återstår: ”Alla förutsätts vara döda, aldrig säga någonting eller önska någonting mer. Allting förutsätts vara mycket tyst efter en massaker, och är det också alltid, om man bortser från fåglarna. Och vad säger då fåglarna? Allt som går att säga om en massaker, sådant som 'Poo-tii-viit?'”Så kan det gå.Mattias Hagbergförfattare, journalist och lektor i litterär gestaltning

1920-talets författare sörjde inte bara alla döda, utan främst att mänskligheten gått förlorad. Anna Thulin funderar över hur det påverkade romankonsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2020-10-01. Texten är inläst av Sofia Strandberg.Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår. Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir till.Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt, inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs några av århundradets främsta böcker – romaner som Thomas Manns ”Bergtagen”, André Gides ”Falskmyntarna”, Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” och Herman Hesses ”Stäppvargen”. Skildringar av väldigt olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man först kan tro.Thomas Mann har kallat människan för ”livets sorgebarn”. I så fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden – romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte författarna, utan de mänskliga grundvalarna.Ja, vad innebär det egentligen att vara människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den vilade som en skugga över de överlevande.På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Det ger avtryck i litteraturen.Några böcker om första världskriget kom visserligen tidigt, under själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques roman ”På västfronten intet nytt”, från 1929, som genombrottet kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna. Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld och plötsliga försvinnanden.1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som gått till spillo under första världskriget – utan att mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker det fint i sin bok: ”Samhälleliga andliga värden har dödligt skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt. Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar.”Det andliga inuti oss själva. Människan istället för gud. Ja, vi lever fortfarande – eller på nytt – i ett famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway”, där hon går genom staden, totalt uppslukad och förundrad över alla intryck som möter henne – för att i nästa sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man förstår något om världen.Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå sin samtid…. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser?Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie Ernaux till Knausgård: ”Liksom alla stora konstnärliga rörelser tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i det falska, det oäkta och det overkliga.” Genom att skala av lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare strävade efter.Det sägs att krigets första offer är sanningen. Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände; eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på. Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa fall, kan litteraturen visa oss en väg.Text: Anna Thulin, journalistTal: Sofia StrandbergLäsning och lyssningÅke Lundqvist: ”Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska idéromaner”, Carlssons bokförlag, 2018.”Knausgård: In Search of a New Form” av Toril Moi, föreläsning på Lunds universitet 2019.

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Från moln till Mozart, från kustlinjer till livets slut, återfinns fraktaler. Helena Granström funderar över verklighetens och konstens struktur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När en matematiker försöker sig på att skämta kan det låta såhär:Vad står bokstaven B för i Benoit B Mandelbrot? Rätt svar: Benoit B Mandelbrot. Huruvida denna vits någonsin åstadkommer några skrattsalvor ska jag låta vara osagt, men den som förstår poängen har i alla fall också förstått vad som kännetecknar fraktalerna, de matematiska objekt som utforskades ingående av just denne Mandelbrot: att de innehåller delen som är helheten som innehåller delen som är helheten, och så vidare.Därav skämtets poäng: Namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot i all oändlighet.Man kan tänka på ett blomkålshuvud, eller ännu hellre på en romanesco: Bryt loss en bukett, och du kommer i denna bukett att få se det stora huvudet i mindre format. Bryt loss en mindre bukett av denna bukett, och så ännu en mindre från denna: Samma sak upprepar sig, med allt mindre kålhuvuden som fortsätter att spira från allt mindre kålhuvuden. En ovanligt hänförande fraktal kallad Mandelbrotmängden upptäcktes av Mandelbrot själv, och karakteriseras av att en förhållandevis enkel formel ger upphov till en närmast outtömlig komplexitet: ett outgrundligt överflödande universum alstrat av en simpel instruktion. Inför denna rikedom är det svårt att hålla fast vid tanken på att matematiken bara skulle vara något som människan har hittat på: ”Mandelbrotmängden är”, som matematikern Roger Penrose påpekat, ”inte något som det mänskliga sinnet har uppfunnit; den upptäcktes.” Precis på samma sätt som Mount Everest, finns den bara där.Men fraktalerna existerar alltså inte enbart i den rena matematikens sfär, utan i högsta grad i verkligheten: Vi kan finna dem i kustlinjer och floddeltan, ormbunkar och åskviggar, blodkärl och neuroner, galaxkluster och bergskedjor och moln. I var och en av dessa strukturer ser man helheten upprepa sig i de mindre delarna: Den som betraktar en del av en bergig kust kan inte utifrån dess form avgöra om det är en liten sträcka som de ser på nära håll, eller en längre på stort avstånd; och varje liten del av ett moln skulle, betraktad för sig själv, lika gärna kunna vara det stora molnet självt. Till och med vår arvsmassa är arrangerad enligt denna struktur, inpassad i den trånga cellkärnan genom identiska vikningar som sker i mindre och mindre skala. Naturen är, med andra ord, i högsta grad fraktal – och år 2016 kom ett antal polska kärnfysiker lite oväntat också fram till slutsatsen att detsamma gäller litteraturen.Det är en häpnadsväckande upptäckt, även om den kanske är lite mindre fruktbar än vad en författare skulle önska – för hur gärna jag än vill skulle jag inte kunna låta varje stycke i denna essä utgöra en miniatyr av helheten – och varje mening en miniatyr av varje stycke – och varje ord en miniatyr av varje mening. Även om det hade varit outsägligt elegant. Den amerikanska författaren Paul Auster har visserligen gjort gällande att den första meningen i hans roman Mr Vertigo innehåller essensen av hela verket – men den fraktala strukturen i kända verk av författare som Virginia Woolf och Robert Bolano låter sig avtäckas först genom ingående statistisk analys. De litteraturintresserade polska fysikerna genomförde till exempel en kartläggning av fördelningen av meningarnas längd i de romaner de studerade: Vad som framträdde var en form av idealt fraktalmönster, särskilt skönjbart i den typ av litteratur som brukar betecknas som medvetandeström. Mest fraktal av alla – till och med multifraktal, det vill säga innehållande fraktaler av fraktaler – lär James Joyces svårgenomträngliga Finnegan's Wake vara. När det gäller lyrik har en ambitiös forskare med en besläktad metod lyckats med konststycket att finna Cantormängden, en annan känd fraktal, i form av förekomsten av ordet know i en dikt av den amerikanske poeten Wallace Stevens. Och även i musiken är det möjligt att finna fraktala strukturer – föga förvånande till exempel hos en kompositör som Johann Sebastian Bach, i vars tredje cellosvit en musicerande matematiker lyckats identifiera ett påfallande exakt exempel på samma Cantormängd.Bevisar det att konstnärerna, tidigare än matematikerna, har förmått att uppfatta tillvarons inre struktur? Att dessa skapande människor på ett omedvetet vis har anat formen hos de kärl som fyller människokroppens lungvävnad, hos de kärl i vilka dess blod flödar och hos det nätverk av nervceller som överhuvudtaget gör aningar – omedvetna eller inte – möjliga. Kanske är det denna djupt liggande intuition som Mandelbrot själv också anspelar på när han konstaterar att barn inte undrar ”över temperaturen hos en gas eller kollisioner mellan atomer, utan över formerna hos träd, moln och blixtar.” Undrar de, för att de i dessa former identifierar något märkvärdigt bekant, något som lånar sin form också åt deras eget inre?Men å andra sidan skulle författarnas benägenhet att skriva fram fraktaler kunna ges en mer prosaisk förklaring än så, för också det mänskliga livets yttre ramar låter oss ju stifta bekantskap med det fraktala: Dygnet kan förstås som en miniatyr av året som i sin tur kan framstå som en miniatyr av det mänskliga livsförloppet. Men inte bara det: Möjligen, skriver matematikern Michael Frame i den märkliga lilla skriften The Geometry of Grief, kan även sorgen sägas uppvisa en självlikhet på olika skalor, eftersom varje sorg i sin tur består av många små delsorger, varje förlust av en mängd olika möjligheter eller tillfällen eller erfarenheter som för alltid gått förlorade. Inuti sorgen över en älskad människas bortgång, oövervinnerlig i sin väldighet, finns sorgen över att aldrig mer få hålla hennes hand, över att aldrig mer få höra hennes röst, över att aldrig mer få vända sig till henne med sina tankar. Och det faktum att de många små sorgerna liknar den stora sorgen i art om än inte i storlek gör det möjligt, fortsätter Frame sitt resonemang, att öva sig: Att lära sig ett sätt att tackla den väldiga, till synes ohanterliga sorgen, genom att prövande och försiktigt ta sig an de mindre sorgerna, en i sänder. Och betraktat med den fraktala geometrins blick framstår på sätt och vis hela livet så, som en repetition i liten skala för de stora skeenden som hela tiden – och samtidigt, bara långsammare – utspelar sig: varje glädje en liten replik av den större glädjen, varje misslyckande och varje närmande och varje känslosvall en replik av sina större motsvarigheter av vilka de också utgör en del. Och förstås – detta är väl den fraktala livsstrukturens dystraste sida – utgör var och en av tillvarons otaliga förluster en sorts miniatyr av den slutliga förlust som väntar oss alla, den av livet självt.Hur man ska gaska upp sig efter en sådan nedslående insikt är inte helt klart – men kanske kan åtminstone matematikerna ibland oss finna lättnad i ännu ett exempel på humor för de få:–Hur gick det för matematikern som blev gammal och sjuk, dog han? –Nejdå. Han förlorade bara några av sina funktioner. Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematik

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer hennes väg in i fabriken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I begynnelsen var kon. Audhumbla gav di åt jätten Ymer och slickade rimfrosten från stenarna och skapade på det viset Bure, han som blev gudarnas förfader i den nordiska gudasagan.I begynnelsen var kon, inte bara i den nordiska mytologin utan även i många andra skapelseberättelser och religioner. Den egyptiska Hathor, återfödelsens gudinna, födde varje morgon fram solen och bar den mellan sina horn. Israeliterna lät döda 3 000 av sitt eget folk för att de dansade runt guldkalven, en symbol för guden Baal och stark konkurrent till Jahve. Hinduismen har flera gudomliga nötkreatur. Tjurguden Nandi har stark koppling till Shiva och Nandi bär också de döda hinduernas själar i Vietnam, till Indien. Kogudinnan Surabhi, mor till alla kor, skapas när gudar och demoner kärnar det kosmiska mjölkhavet. Hela Vintergatan är för övrigt skapat av komjölk, när Krishna och mjölkerskornas gudinna Radha, råkade spilla ut drycken över hela himlen. I den grekiska mytologin är det istället gudinnan Heras mjölk som ger upphov till Vintergatan, eller Milchstrasse, Milky Way, Voie lactée eller Melkeveien som det heter på andra språk.Hur kommer det sig då att detta djur som inte bara i religioner utan också i människors vardagsliv så starkt har förknippats med skapelse, liv och fruktsamhet, i dag ses som ett hot mot vår existens? Eller rättare sagt, hennes rapar?Den ko som är den vanliga i Sverige, Bos taurus, härstammar från uroxen som var en imponerande bjässe. De största tjurarna hade en mankhöjd på två meter, kunde väga över ett ton, hade väldiga horn och ansågs vildsinta. Julius Caesar menade att de inte gick att tämja ens som kalvar. Så varför ge sig i kast med dessa farliga djur? Människan hade redan tämjt geten och fåret och det fanns gott om vilda djur där boskapsskötarna etablerade sig.En teori är att det inte var mjölken eller köttet utan rituella skäl bakom domesticeringen. De stora hornen sågs som symboler för himlakroppar som månen, med koppling till fertilitet. Kon blev också snabbt en statusmarkör och symbol för kapital. Ordet fä för boskap betydde ursprungligen egendom och latinets, pecunia, pengar, kommer från pecus, boskap. Fortfarande är rollen som flyttbart kapital, bytesmedel och status, den viktigaste rollen för kor i många boskapskulturer.Under lång tid sågs kon som något mycket värdefullt - religiöst, ekonomiskt men också som sällskap. Det finns många skildringar i litteraturen och filmen över den nära relationen mellan kon och människan. I novellen ”Skiljas från sin vän” skildrar lappmarksläkaren och författaren Einar Wallquist detta när han skriver om Mor Katrin som blivit gammal, sjuk och övertalats att skicka kon på slakt. Men det är inget lätt beslut. ”Kossan var hennes enda sällskap, hennes riktiga vän, som hon kunde få prata med så mycket hon ville i sin ensamhet och som hon mötte tillgivenhet av.”Efter nattens sömn ändrar hon sig dock och bestämmer sig för att säga nej till slaktaren: ”Ty det skulle han veta, att ömhet och sällskap och en ko, det säljer man inte!”I Sverige brukar det heta att malmen och skogen har spelat en stor roll för framväxten av det moderna Sverige, men man skulle också kunna nämna kon. Det var runt henne och hennes mjölk, kött, kalvar, gödsel, hud och dragkraft som det mesta kretsade inom lantbruket. Det var försäljningen av hennes smör och ost som gjorde det möjligt för lanthushållen att skaffa de saker som man behövde. Kon står också i centrum när Sverige anammar de nya jordbruksmetoderna från Europa under 1800-talet. Då börjar man bland annat att odla vall (en blandning av gräs och kvävefixerande grödor som klöver) på åkrarna. Det här gav inte bara mer mat till fler kor utan även till fler människor och fler händer kunde sättas i arbete, vilket var en förutsättning för industrialiseringen.Samtidigt som jordbruket börjar kommersialiseras under 1800-talet, växer statarsamhället fram. Herrgårdarna specialiserar sig på mjölkproduktionen som kräver mer arbetskraft och billig sådan. Statarna jobbar hårt och länge, bor i eländiga bostäder och får sin lön främst i form av stat, det vill säga i form av mat från gården. För statarfruarna innebär makens anställning ett extra gissel.”I stället för att hälsas med tillfredsställelse som en extra inkomstkälla har statarhustruns mjölkningsplikt nästan kommit att bli statsystemets värsta plågoris, dess vita piska”.Ivar Lo-Johansson beskriver träffande vad som har hänt. Mjölkningen som tidigare var något positivt, har blivit en plåga. Det vi ser, är början på den industrialiserade lagården.Om kvinnan var slaven i herrgårdarnas mjölkgårdar har kon alltmer axlat den rollen. Descartes syn på djuren som maskiner, har nu blivit verklighet i många av världens mjölkfabriker. De bönder som fortfarande spjärnar emot denna utveckling, ses som bakåtsträvande idealister. Dagens industrialiserade mjölkko är omgärdad av maskiner. Hon matas och mjölkas av maskiner, maskiner tar hand om hennes gödsel, mäter när hon är brunstig och reglerar hur mycket hon ska äta och mjölka. Bonden blir allt mer frånvarande. Hen sitter i sitt kontor och studerar all info från maskinerna. Att gå utomhus och beta, som är det mest essentiella för en ko, anses hon heller inte längre behöva eller klara av. Dyra maskiner vill man helst inte ta ut ur garaget.Problemet med maskiner är att de ger ifrån sig utsläpp. I kornas fall handlar det främst om växthusgasen metan. De har alltid rapat metan, precis som älgarna, rådjuren, hjortarna och de andra vilda idisslarna, men till skillnad från viltet räknas numera metanet från de tama idisslarna som antropogena utsläpp, påverkade av människan. Men även viltet regleras av människan, i form av jakt, skogsbruk, lantbruk, trafik, naturvård och byggande av infrastruktur och bostäder. Mänsklig påverkan har fått viltet att kraftigt öka, jämfört med mitten av 1800-talet då många djur var mer eller mindre utrotade. Ändå gäller inte samma måttstock för dem som för tamdjuren, trots att antalet kor, får och getter har minskat radikalt under samma period.Anledningen är kanske att vi ser viltet om en del av naturen, medan kon är mer en kugge i mjölk- och köttmaskineriet? Därmed viktas hennes metan lika tungt som metanet från utvinningen av fossila bränslen. Lösningen på problemet är lika industriell den, en kemikalieblandning som ska minska kons metanavgång genom att förändra hennes matsmältning.Människan tämjde uroxen för dess gudomliga horn. I dag har människan gjort de flesta kor hornlösa, genom avel eller genom att bränna bort hornanlagen hos kalven, allt för att passa in i matfabriken. Vi verkar inte behöva några gudar längre, kanske inte ens några kor. Men däremot en aldrig sinande ström av maskiner.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och deltidsbonde. Tillsammans med Gunnar Rundgren författare till boken ”Kornas planet” (2020).Essän producerades av Ann Lingebrandt

Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David Wästerfors. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det går lätt i början, du nästan flyger fram. Musiken i hörlurarna lyfter dig, stegen känns självklara, skorna sitter perfekt. Marken liksom fjädrar när du springer din favoritrunda i kvarteret, på väg mot parken.Men efter ett tag blir andningen tyngre. Benen känns stumma, humöret förmörkas. Det här blir för tufft, du har överskattat dig själv, du måste ge upp.Men hur då, egentligen? Stanna och gå tillbaka – så nesligt och meningslöst. Stanna och vila – även det ganska nesligt. Det blir svårt att komma i gång igen, kanske omöjligt.Du känner igen motståndet och de dystra tankarna. Du biter ihop och härdar ut. Du fortsätter, fortsätter, fortsätter.En sådan här bild av kamp och envishet utgör en kontrast till bilden av att ge upp. Att ge upp gör oss sällan stolta eller malliga. Vi döljer gärna våra övergivna projekt och avbrutna löparrundor eller bäddar ned dem i fraser och lånade resonemang. ”Jag kände mig krasslig”, ”musten gick ur mig”, ”vädret slog om”, ”jag fick ett samtal”. Att ge upp brukar kräva en förklaring – en kulturellt tillgänglig ursäkt – vilket motsatsen inte alls kräver, alltså att lyckas, att fullfölja något.Hjältar i filmer eller spänningsromaner ger sig inte, däri ligger själva hjältestatusen. Motgångar infinner sig förstås, men till slut reser de sig. Men hjältarna blir tragiska om de helt saknar förmåga att i vissa lägen ta ett steg tillbaka och omgruppera. Att fortsätta slåss när slaget är förlorat blir ingen hjältesaga, bara ett kvitto på bristande ödmjukhet och realism.Vi säger väl aldrig ”hon är riktigt bra på att ge upp” eller ”att ge upp kan vara bra för dig”, men vi kan legitimera en avbruten strävan med att vi lärt känna våra begränsningar. Att tillåta sig ge upp i en prestationsorienterad kultur kan rättfärdigas precis så, som om vi förväntas finna en lärdom även i nederlaget, en tröstande liten vinst.Ungefär de här tankarna finner jag i den brittiske essäisten Adam Phillips bok ”On Giving Up”. Jag känner mig lite lurad av titeln eftersom bara den första texten handlar om att ge upp. Resten handlar om andra saker, till exempel om känslan av att vara vid liv eller om nöjet i att censurera sig själv.Adam Phillips är psykoanalytiker och förlorar sig naturligtvis i Sigmund Freud och psykoanalysens interna angelägenheter. På sidan 67 är jag nära att ge upp. Phillips tolkning av intrigerna mellan Freud och hans kronprins Carl Jung på det internationella psykoanalytiska förbundets kongress i München 1913 intresserar mig måttligt. Jag har andra olästa böcker i hyllorna. Varför ska jag lägga tid på just den här?Men skam den som ger sig. Jag fortsätter, fortsätter, fortsätter.Phillips lånar en aforism av Franz Kafka för att formulera vårt kanske vanligaste trick för att motstå frestelsen att ge upp. Vid en viss punkt, skrev Kafka, finns ingen väg tillbaka, ”och det är den punkten som måste nås”. Om vi bara lyckas avverka en så lång bit av löparrundan att vi lika gärna kan fortsätta – att vi hellre kan fortsätta, att det känns för sent att vända om – ja, då minskar risken för att vi kapitulerar. Vi kan med andra ord arrangera våra egna och andras handlingar så att frestelsen göms undan eller minimeras.Framgång består i att nå Kafkas punkt, att se till att bomma igen fönstren och stänga nödutgången. Men Phillips lyfter också fram det faktum att ”giving up” är tvetydigt. På svenska är den här tvetydigheten dold, men på engelska blir den uppenbar: ”to give up smoking”, ”to give up drinking”. Att ”ge upp” kan stå för något vi ibland beundrar och vill ta efter. Det finns en sorts ”ge upp” när vi tror att vi kan förändras och en annan sort när vi tror att vi inte kan det. I båda fallen offras något, men värderingen av det som offras varierar.Den här tvetydigheten i handlingen att ge upp är talande. Att alltid avsluta saker blir tyranni, ett slags förtryck som begränsar vårt medvetande. Det kan ge oss tunnelseende eller en avsmalnad uppfattningsförmåga, som om vi inte kunde föreställa oss något annat än ”framåt, framåt!” Att ge upp kan då synliggöra andra vägar – åt sidan eller bakåt. Vi kan också få syn på vårt beroende av andra som kanske fångar upp oss när vi faller, som kommer med en kopp te och några lindrande ord – och påminner om alternativ.Att ge upp har fått dåligt rykte i vår kultur, men ett milt och försiktigt sätt att erkänna sig besegrad skiljer sig från ett drastiskt. Det måste inte ses som skamligt.Ett självmord är den mest slutliga och radikala kapitulation vi kan föreställa oss. Självmord anses fel, ett kulturell tabu, tidigare var det kriminaliserat. Och ogillandet av självmordet kanske på ett underförstått sätt bidrar till att även små kapitulationer har fått något skamset över sig, som om hela ens identitet skulle gå till spillo i och med att Projekt A eller B kapsejsar.En mjukare modell finns i sömnen. Varje kväll ger vi upp när vi avslutar dagen och lägger oss i sängen. Vi överger ambitionerna, planerna, vår fåfänga strävan och våra offentliga roller. Vi överlämnar oss till det planlösa, det omedvetna. Att somna utgör en vardaglig variant av att erkänna sig besegrad, kulturellt godkänd och mentalt stärkande.Vi vill inte vara en ständigt vaken, sömnlös person – vi vet hur lättretlig en sådan person är. Vi vill vara en återställd och utvilad människa, alltså en som igår kväll gav upp. Men vi gav inte upp för alltid, vi gav bara upp just där och då.Inför varje strid mot de vita kolonisatörer i Nordamerika under 1800-talet brukade urfolket the Crow uppföra soldansen, en vädjande och stärkande dans med militära inslag. Men folket kuvades och stod inför utplåning. Vad skulle de göra med soldansen när det inte längre fanns någon mening att slåss? Tre alternativ stod till buds: att fortsätta dansa som om inget hade hänt, trots att den heliga funktionen försvunnit; att hitta på en ny mening med dansen, kanske definiera den som hälsobringande eller en vädjan om vackert väder; eller helt enkelt ge upp.The Crow gav upp soldansen kring 1875. Det blev ett sätt att bekräfta den kulturella förstörelsen. Risken fanns att dansen annars skulle degenerera till en nostalgisk parodi på sig själv. Därmed blev det också möjligt för urfolket att röra sig bortom sitt nederlag och inte fastna i det förflutna. Det var dags att – hur orättvist det än var – arbeta fram mer pragmatiska relationer till den där vita överheten.Det är inte givet att den som tvingas ge upp verkligen avstår från att skapa något.När den prisade författaren Sami Said intervjuades i radion och fick frågan ”hur vet du att du är klar?” citerade han sin kollega Claes Hylinger som sagt att det vet man aldrig som författare. Man blir faktiskt aldrig färdig med sitt manus. Man ger upp.Said beskrev hur han sitter med sina tusentals sidor – utkast och fragment i överflöd – och in i det sista är genuint osäker på hur hans roman ska se ut.Till slut skickar han in ändå, ”skit samma”. Och sen trycks boken.David Wästerforssociolog

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse 'hur det egentligen var'. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv. Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturWalter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024. Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

De faller genom luckor och snö och trillar genom dolda dörrar. Peter K Andersson funderar över förflyttandets lätthet i 1900-talets äventyrsberättelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att resa i verkligheten lever sällan upp till resor i fantasin. Det som för mig är tilltalande med resor som företas i fiktionen är att de ofta är fria från de bestyr som tenderar att förstöra nöjet och spontaniteten i det verkliga resandet. När Dr Who kliver in i sin TARDIS och reser till vilken plats som helst i historien eller världsrymden, eller varför inte när Alfons och hans pappa lyfter från vardagsrummet i en fantasihelikopter och genast börjar flyga över en djungel – då kringgår de behändigt allt det som präglar resandet för oss andra, från säkerhetskontroller och tunga resväskor till trånga flygplanssäten och transitbussar. I en av mina favoriter bland de böcker som jag brukar läsa för min treåriga dotter, Patrik och flygmaskinen av Ulf Löfgren, bestämmer sig huvudpersonen, en karsk liten pojke, för att bygga en flygmaskin så att han kan hämta hem sin pappa, som är fast på en söderhavsö. Och när han har bestämt sig för att göra det, så gör han det. Han bygger flygmaskinen utan problem – tack vare att den drivs av en dammsugare behöver han inte tänka på bränsle längs vägen – och sen ger han sig av. Han flyger över hav och stora städer, och äter en macka när han känner sig hungrig. Och så efter ett par sidor ser han sin pappa nere på ön där han är strandad. Sen åker de hem. Tänk om det kunde vara så enkelt i verkligheten! Jag tror att det är en ganska ursprunglig mänsklig dröm som den här typen av berättelser ger utlopp för. Att bara kunna ge sig iväg, obunden av vardagen eller nationsgränser. Äventyrslusten finns förstås tydligast i de gamla äventyrsromanerna av Jules Verne eller Robert Louis Stevenson, men där tvingar också den eftergift åt trovärdigheten som barnböckerna är fria från författarna att berätta om förberedelserna inför resan, det årslånga byggandet av den märkliga farkosten. I de berättelser som riktar sig mer explicit mot barn eller ungdomar har ett underbart berättartekniskt grepp blivit etablerat. Det är ett grepp som även letat sig in i vuxenfiktionen. När handlingen kräver en vändpunkt uppenbarar sig någon typ av hål i den fysiska värld som omger huvudpersonen. Det är kaninhålet i Alice i Underlandet, men förflyttat till en igenkännbar verklighet blir det nästan ännu mer egendomligt och tydligt som en portal mellan två dimensioner.Den här typen av vändningar är Tintinberättelserna väldigt bra på. Tintin faller ständigt genom olika dolda falluckor eller hittar lönndörrar på de mest osannolika ställen. I Tintin i Amerika finns en tidig och smått surrealistisk variant när Tintin helt sonika faller igenom en fallucka i trottoaren på en livligt trafikerad gata i Chicago. Hur kunde skurkarna veta att han skulle ställa sig just där? Den här sortens lite oslipade berättarknep ger de tidiga Tintinalbumen en stundtals drömlik atmosfär, men knepet återanvänds i senare album i en form som är mer integrerad i händelseförloppet. I Tintin i Tibet faller både Tintin och kapten Haddock flera gånger ner genom hål i snön, i Solens tempel faller Tintin genom ett vattenfall till en grotta som gömmer sig bakom det, i Plan 714 till Sydney faller Tintin på likartat sätt ner i ett underjordiskt tempel. Tintinalbumen är också fyllda av olika hemliga dörrar och öppningar till oväntade rum. I Enhörningens hemlighet bryter sig Tintin ut ur en fängelsehåla med en murbräcka bara för att hamna i ett väldigt rum fyllt med antikviteter. I Faraos cigarrer håller knarkligans högkvarter till bakom en dold dörr i en palm, och i Blå lotus är ständigt frågan vad som finns bakom det mystiska skynket längst in i opiumhålan.Den här typen av vändpunkter ger ofta Tintinäventyren en labyrintartad karaktär. Den rumsliga orienteringen upphävs och en dörr eller ett hörn kan leda vartsomhelst. Skurkarnas högkvarter befinner sig ofta bakom dörrar eller, som i Tintin hos gerillan, bakom en tvåvägsspegel. Huvudskurken ses ibland sittande framför en tv-skärm varifrån han bekvämt kan iaktta händelseförloppet, utan att det förklaras var han befinner sig. Det är ett fantasifullt grepp som vi förstås också känner igen från James Bond. Om vi skulle räkna upp alla falluckor som han ramlar igenom – ofta medan han går mot en vacker kvinna – skulle vi behöva mer tid på oss. Att det här greppet är så vanligt i två av 1900-talets mest kända serier av äventyrsberättelser är inte konstigt. Både James Bond och Tintin har sina rötter i den populärfiktion från det tidiga 1900-talet som bidrog till att etablera den här typen av dramaturgiska genvägar. Man kan hitta prototyper i Sherlock Holmes och annan 1800-talsfiktion, men det är tydligt att upprinnelsen i själva verket ligger i teaterns värld snarare än det skrivna ordets. Att på ett trovärdigt sätt skriva in en fallucka i en roman är inte lätt, men att använda scengolvets inbyggda fallucka som en oväntad vändning i handlingen är fullt logiskt – och publiken hinner förmodligen inte ens reagera på bristen av trovärdighet. I de melodramer som spelades på de populära teaterscenerna i sent 1800- och tidigt 1900-tal skrevs luckor i golvet gärna in i handlingen – inte sällan som ett sätt för skurkarna att gömma undan sina kidnappningsoffer. I den vanliga mytologiseringen av Chinatown som finns i amerikanska teaterstycken från sekelskiftestiden skildras stadsdelen som byggd ovanpå ett helt system av hemliga tunnlar där allsköns ljusskygga aktiviteter försiggår, en restprodukt av myten om den gula faran som fortfarande dyker upp i filmer emellanåt.Är dessa falluckor och hemliga tunnlar besläktade med äventyrslust och drömmerier? I populärfiktionen används de helst som en antydan om någonting olycksbådande som ligger gömt där man minst anar det. Men i dess överraskningseffekt finns kanske också drömmen om gränsöverskridandet och transcendensen Det skrämmande och okända bär ju som bekant ofta på en samtidig hotfullhet och lockelse. Att plötsligt förflyttas från en plats till en annan genom en osynlig öppning i omgivningen är väl den mest avskalade bilden av längtan bort som man kan tänka sig? Men om det hade skett i verkligheten skulle vi nog knappast reagera med Alices jämnmod. Nej, vi kanske behöver passkontrollerna och köerna och transitbussarna för att inte förflyttningen ska överväldiga oss. Drömmen om det spontana plötsliga resandet kan få vara kvar i böckerna. Men där bör det i alla fall finnas, så att även framtida generationer av barn kan krypa upp i en fåtölj och falla genom hål till oväntade platser.Peter K Anderssonhistoriker

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk. Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar utföra.Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och vaja där, identifierad med det stora Varat.”Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell, grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan, en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död, säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Döda är vi när alla hjärnfunktioner oåterkalleligt är borta. Men om hjärta och andning stannar kan man få en glimt. Över den funderar Jimmy Vulovic. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En människa kämpar sig igenom dödsskräck, smärta och meningslöshet. Livet går. Det kommer en dotter, en son. Långt senare vilar en gammal döende hand i en yngre och för en kort stund får döden belysa livet. Att allas vårt oundvikliga slut bär livsinsiktens början i sig är sedan länge känt i skönlitteraturen. Ett av de mest gripande exemplen är Ivan Iljitjs död som Leo Tolstoj tecknar med mästerlig hand i en kortroman med samma namn från 1886. I den får vi följa hans liv av social och materialistisk ytlighet tillsammans med dottern, sonen och hustrun ända tills döden låter honom förstå den egentliga meningen. Även filosoferna är väl medvetna om allt det där. Livet kan enbart förstås baklänges men det måste levas framlänges, skriver Søren Kierkegaard i en notering från 1843. När man läser hans tanke högt låter den som en självklarhet, så pass självklar att dess innebörd ofta glöms bort. Ungefär som då vi i berättelser gång på gång låter oss överraskas av bra intrigvändningar. Vi vet ju alla att något kommer ske, något som förklarar allt som redan har varit. Det är en självklarhet. Ändå förvånas vi när det väl händer. Skönlitteratur liknar på det viset livet. Berättelser kräver också ett slut för att början och mitten ska fullbordas och förstås. Att läsa är därför som en övning i att leva och att dö.”Jag levde alltså mitt liv en gång till. Jag träffade människor jag inte ägnat en tanke på 50 år, jag visste vad de hette och vad de tänkte och vad jag tänkte.” Orden kommer från en man som var 74 år då han dog. Hjärtstillestånd. Kliniskt död men efter 1 minut och 40 sekunder återupplivades han av överläkaren Hans Zingmark som senare intervjuade mannen för en forskningsstudie om nära döden-upplevelser. Anders, som den avlidne kallas i studien, fortsätter: ”Hela mitt liv i detalj igen på 1 minut 40 sekunder – hur gick det till? Den sista dagen jag levde om, var när jag tittade på dig och mötte din blick.” Hans Zingmark kunde naturligtvis inte svara på hur det hade gått till. Ingen kan det. Men i studien ”Near-death experiences and the change of worldview in survivors of sudden caridac arrest”, som han 2022 skrev med Anetth Granberg Axèll, finns många andra svar. I den bekräftas nämligen på ett fascinerande sätt flera slutsatser från både tidigare forskning och från den beprövade livserfarenhet som kommer till uttryck i exempelvis skönlitteratur.Ett varmt sken och en härlig känsla av att nå en annan dimension är ett återkommande tema i de fyra djupintervjuer som studien bygger på. Ljuset beskrivs som livfullt, fritt från all ondska någonstans bortom vår fysiska verklighet. Tyvärr är det långt ifrån alla som får uppleva det, i alla fall om vi ska tro den tidigare forskning som säger att bara mellan 10 och 20 procent av dem som rycks ur dödens käftar återvänder med en nära döden-upplevelse. Så kanske stämmer det som en gång har sagts om att alla inte får gå samma väg. Förvåning förenar också återvändarna. Tre av studiens deltagare saknade då de dog all tro på en existens bortom det materiella livet, men alla fick bevittna motsatsen och då försvann även deras tidigare rädsla för döden. Ungefär som Ivan Iljitj då han alldeles i slutet av den smärtsamma dödskamp som han aldrig ska få återvända ifrån febrilt letar efter sin gamla dödsskräck. Men den är borta. Självcentreringen som präglat hela hans liv lämnar honom också. Då befrias han och döden finns inte längre. I romanen står det skrivet: ”Istället för döden var ljus. – Jaså, är det så! sade han plötsligt högt. Så härligt!”Trams, säger skeptikern. Det där är bara historier som det inte finns några bevis för alls, sådant som människan i årtusenden berättat för att finna tröst och moralisera om hur vi bör leva. Nu vet vi bättre. För nu tror vi på Vetenskapen där vi kan mäta saker och ting. Och det stämmer givetvis som skeptikern säger att människan länge har berättat om evigheten. Många har moraliserat också. För redan i den direkt från muserna åkallade historien om Odysseus irrfärder finns det ju faktiskt två vägar ut ur livet, en för de få till de ljusa elyseiska fälten och en in i Hades mörkerrike. I elfte sången närmar sig hjälten de döda i mörkret. Odysseus söker där råd om livet och siaren Teiresias berättar vad han måste göra för att kunna ta sig hem igen. Och av sin mor får han veta vad som har hänt på Ithaka sedan han lämnade ön för att strida vid Troja. Överväldigad av starka känslor öppnar han sin famn mot modern och ”tre gånger, såsom en dröm eller skuggbild, vek hon tillbaka”. Varför, mor? Hon svarar honom att ”likt en dröm fladdrar själen kring sen den övergett kroppen”. Och då förstår ju vem som helst att undflyende väsen av det slaget inte låter sig mätas.Det omätbara finns överallt. Av någon anledning finns exempelvis Ivan Iljitj i mig. Där är han tillsammans med många andra fiktiva personer som har berört mitt liv. Därinne bor också verkliga människor som jag har förlorat. De som för en kort stund plötsligt kan bli så levande igen, som om de när som helst skulle kunna komma in genom dörren eller kanske slå en signal, trots att de är döda. Alla är de omätbara men det gör inte känslan av dem osann. Och det finns mycket, även inom Vetenskapen, som vi antar finnas bara på grund av spåren det efterlämnar. Ingen har ju ännu sett eller direkt mätt varken DNA-strängens dubbelhelix eller universums mörka materia. Ändå tror vi på båda delarna. Då borde ju även de spår döden lämnar vara värt något, i både fiktionen och verkligheten. Ivan Iljitj ser med dödens hjälp meningslösheten i det ytliga liv han levt. Han fick ingen möjlighet att återvända för att förändra det. Deltagarna i studien fick dock dö med livet i behåll och deras lärdomar liknar det som litterära röster ur evigheten ofta berättat om. De återvände alla med insikter om börjans och mittens betydelse, förstod att värdera nära relationer mer än materiella ting. Livet blev mer levande efter döden. Samtidigt fylldes deras syn på det liv som vi alla just nu lever oss igenom av en stor tacksamhet och respekt. Om inte det är värdefull kunskap så säg.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författare

Bachs Matteuspassionen är en klassiker bland klassiker. Men det var inte självklart att det skulle bli så. Karin Nykvist funderar verkets här och nu. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är en vårdag i Leipzig för ungefär 300 år sedan. Kanske är det 1727, kanske 1729, eller 1736. Hur som helst: det är långfredag och du är på väg att fira gudstjänst i din kyrka, Thomaskyrkan. Kantorn heter Johann Sebastian Bach. Han är en bråkig typ. Flera gånger har han hamnat i trubbel för att ha brutit mot sitt anställningskontrakt – det där han har lovat att inte spela för långa musikstycken, och att inte vara för operalik i sina kompositioner.Du vet inte om det, men snart ska du få höra ett verk som ska komma att bli ett av musikhistoriens mest älskade. Och återigen kommer det att brytas mot det där anställningskontraktet – med råge. Tre timmar musik ska det bli – och dramatiskt operalikt så det förslår.Enligt en tradition som vuxit fram sedan medeltiden ska Bibelns passionsberättelse sjungas fram, och den här gången har Bach tonsatt Matteusevangeliets tjugosjätte och tjugosjunde kapitel. Det är en våldsam text, där Jesus förråds och döms, förnekas, förnedras, torteras och till slut dör på korset. Men verket du ska få höra rymmer mycket mer än så: förutom evangelietexten och en dramatisering av dess händelser kommer också de känslor och tankar som berättelsen väcker att gestaltas av dagens sångare och musiker.Hur kommer du att reagera på det du hör? Kommer du att beröras av musiken, lära dig något nytt, känna närhet till din protestantiska Gud och till evangeliet?För oss idag är det svårt, ja nästan omöjligt, att föreställa sig hur det var att uppleva uruppförandet av Matteuspassionen. Svårt för att alla vi som nu lyssnar på Bachs musik har hört den förut – på radio, på strömningstjänster, på skiva – och kan välja att höra den igen, när vi vill och hur vi vill, jättehögt när vi kör bil eller lagar mat, och tystare, som bakgrundsmusik när vi träffar vänner eller läser en bok.Och svårt för att vi har hört så mycket mer och annat än de som satt där, i Thomaskyrkan: förutom Mozart och Beethoven och Puccini har vi ju lyssnat på Mellolåtar, Beatles och Beyoncé. Bach är inte ny musik för oss. Den chockerar inte med oväntat dramatiska arior eller kontroversiella harmonier.Men låt oss försöka tänka oss in i vad de som hörde Matteuspassionen den gången fick vara med om.För det första: musiken bröt fastans tystnad. Under Bachs tid spelades inga instrument alls under fastan. Också öronen omfattades av askesen. När han skrev sina passioner hade det precis blivit tillåtet med ett undantag för långfredagen – men bläckblåset fick tiga, glädjens och triumfens trumpeter släpptes inte fram förrän på påskdagen, efter uppståndelsen.För det andra: Lyssnarna den gången var inte en publik, utan en församling. Matteuspassionen var inte en konsert utan del i en gudstjänst. Vi kan tycka att drygt tre timmar musik är ungefär vad vi orkar med i en sittning – hur fantastisk musiken än är. För dåtidens kyrkobesökare väntade så mycket mer: framför allt en upp till två timmar lång predikan mellan passionens första och andra del.Och för det tredje: De som hörde Matteuspassionen den där första gången såg antagligen varken kören, solisterna eller orkestern, för de höll nog till på orgelläktarna. Så var de inte heller så många. Flera forskare menar att Bach använde sig av endast åtta sångare till sin Matteuspassion. De som anser att han hade fler brukar stanna vid högst tjugofyra. Alla sånginsatser, kör såväl som solon, stod dessa få röster för. Den första Matteuspassionen var alltså en intim historia, inte det magnifika oratorium som det är idag.För librettot samarbetade Bach med en samtida poet, som kallade sig Picander. Det är en skicklig blandning av bibeltext, psalmvers och lyrik. Här möter det våldsamma Matteusevangeliet kärleken i Höga visan, och konventionella och vackra koralformuleringar varvas med närapå centrallyrisk poesi.Kompositionen är slående dramatisk. I den första satsen bjuder kören in oss direkt genom att uppmana oss att betrakta hur Guds lamm offras: Se! sjunger de. Betrakta det fruktansvärda, och förundras över Guds stora kärlek. Och i den sista sätter sig kören vid graven och gråter över den döda Jesus. Sov i ro, sjunger de, i en tretakt som närmar sig vaggvisan.Så bjuds vi alla in i dramats här och nu. Matteuspassionen handlar inte bara om det som hände för länge sedan, utan om det som pågår. Två ord är särskilt viktiga i verket: nu och jag. Nu är min Jesus försvunnen, sjunger sopranen när Jesus blivit arresterad.Kören och solisterna gestaltar dramat, men de berättar också om det, reagerar på det, i en komplicerad rollväxling. Efter att ha varit en uppretad mobb som högljutt kräver Jesus avrättning kan kören plötsligt växla ton och stilla sörja det som sker. Och när Jesus dött och dramat enligt traditionen stannar upp i flera sekunder bryts den långa tystnaden till slut av kören som i en innerlig koral ber: ”Jesus, när det är min tur att skiljas från livet: var med mig. Överge mig inte”.Så blandas evangeliets berättelse om Jesus korsfästelse med det drama som pågår inom varje människa, och berättelsen om Jesu död kommer också att handla om den död som väntar oss alla.När Bach dog 65 år gammal 1750 föll hans kyrkomusik i glömska: den var omodern helt enkelt. Av de fem passionsverk forskningen menar att han komponerade har vi därför idag bara två kvar – Johannes och Matteus. Just Matteuspassionen återuppfördes berömt i Berlin 1829, efter nästan hundra år i glömskan, under ledning av den då blott tjugoårige Felix Mendelssohn. Med Mendelssohn blev Bachs Matteuspassion en annan, mer magnifik och mer romantisk.Idag är den Matteuspassion vi hör i kyrkor och konserthus ytterligare en annan: en produkt av alla de berömda uttolkare som följt i Mendelssohns spår. För så är det ju, nya Bach-framföranden tar intryck av tidigare, men också av den kyrkliga, samhälleliga och musikaliska utvecklingen. Allt i en lång receptionshistoria som nu alltså börjar närma sig 300 år.Men stommen i verket: musiken, berättelsen, består. När viola da gambans mörka toner nästan outhärdligt vackert gestaltar sorgen över Jesu död i ”Komm, süßes Kreuz”, får den moderna människa som lärt sig att aldrig tänka på döden en chans att verkligen vila och dröja i passionsmytens och sorgens stora känslor.Och kanske är det just i den där omedelbarheten och närvaron, som dagens konsertbesökare möter dem som lyssnade den där gången. I Leipzig, för trehundra år sedan.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritiker

Varför försonas med en våldsverkare som rånar oss? När det gäller döden står Elisabeth Hjorth står inte på samma sida som historiens vise mäns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag studerade teologi cirkulerade ett skämt mellan de blivande prästerna, om en begravningsannons för någon som blivit åttiofem år. Efter de sörjandes namn i annonsen stod ett enda ord: Varför? Åttiofem år och vad hände med devisen good enough? Sedan länge förskonat från krig, svält och hög barnadödlighet överskrider medellivslängden i Sverige vissa andra länders med mer än trettio år. Samtidigt finns det många som vill förlänga livet ytterligare. Inom gerovetenskapen, eller åldersforskningen, studeras olika sätt att genom levnadsvanor och på medicinteknisk väg skjuta fram såväl åldrande som död. Att acceptera sin utmätta tid på jorden förespråkade redan Lucretius. I dikten ”Dödsfruktan är dårskap” listar han ett antal argument till dödens favör som 2000 år senare känns igen. Inklusive att det blir tråkigt att leva för länge och att jorden riskerar att bli överbefolkad om ingen dör. Myter och berättelser, från Gilgamesh till Harry Potter, understryker budskapet. Memento mori, kom ihåg att du ska dö. Godta det, annars riskerar du att förvandlas till en eländig Gollum på botten av världen. En som inte hade skrattat åt de anhörigas ”varför?” är filosofen Patrick Linden, som diskuterar den filosofiska frågan om döden som sådan. Är döden en meningsfull del av livet eller ett ont som ska bekämpas? Lindens bok Mot döden är en vidräkning med dödens alla försvarare, dit de flesta av historiens stora tänkare räknas. Sokrates, Buddha, Marcus Aurelius, alla förespråkade de att acceptera och bejaka slutet. Lindens samtida kollega Martin Hägglund hävdar att vi endast genom att erkänna döden kan känna att livet står på spel. Utan risken att förlora skulle vi inte riktigt bry oss, varken om oss själva eller dem vi älskar. Men det är precis tvärtom, menar Linden, så länge vi har något vackert att förlora har vi all anledning att frukta och motarbeta döden. Till skillnad från Linden kan jag inte föreställa mig ett globalt samförstånd kring visionen om evig ungdom. Mer realistiskt är ett cyniskt krig om resurser som redan är orättvist fördelade. Däremot sympatiserar jag med passionen, den frenesi med vilken Linden attackerar sin ärkefiende. Han vägrar försonas med döden. Trots att han vet att det betraktas som barnsligt, egoistiskt och ofilosofiskt. Jag misstänker att han tillhör dem av oss som tänker på döden varje dag och sannerligen inte behöver påminnas en extra gång. För det är något med döden som snarare får det att brinna bakom ögonen än att klokt nicka i takt med historiens vise män. Döden är ju en våldsverkare. Döden är ett rån och en skymf mot allt levande. Varför all denna kärlek, spirande omsorg, innerliga närhet till det som ändå ska ryckas bort? Det verkar inte riktigt klokt. Stjärnhimlen eller havet eller linjerna i den älskades ansikte blir väl inte vackrare för att döden finns? Min väns far är mycket sjuk. Jag möter henne under striderna om vårdbehoven, i sorgearbetet som redan pågår. Frustrationen över att alla insatser riktas mot kroppens behov fast själen fortfarande har sin längtan. Döendets brutalitet och skuggan av det förestående. Sedan kommer döden och med den sorgen som ingen egentligen kan förbereda sig på. En utomstående måste träda mycket försiktigt runt detta tomrum, av respekt för kärleken och för det oersättliga ljus som försvunnit. Att citera någon av dödens alla försvarare vore hemskt. Om inte ett enda av de stora tänkarnas råd fungerar i situationen, vad har de då för legitimitet? Författarna har ibland en mer antagonistisk relation till döden än filosoferna. Sara Lidman, till exempel, ville inte höra talas om dödens hemlighetsfulla mening eller något inneboende gott i smärtan. Det är livet samman med en levande älskad som är det goda, skriver hon. Mot alternativet måste man protestera. ”Jag har inte kunnat ta mig an något annat än döden och försvaret mot döden”, sa författaren Birgitta Trotzig i ett tal och sällade sig till dödens fiender. Ibland påstås att det finns en utbredd ”beröringsskräck inför döden” i samtiden. Det är en märklig anklagelse. Vem blir inte skräckslagen när döden snuddar vid en? Enligt Linden är de som känner sig längst från döden också de som har lättast att acceptera den. Det är naturligt att känna sig odödlig, skrev Roland Barthes, tills man en dag inte gör det. Tills man, som han själv, en dag kliver ut i gatan och blir överraskad av en tvättbil som på ett ögonblick förvandlar livet till ett farväl.Det finns författare som inte är så upproriska mot döden. Niklas Rådström skriver vackert i dödens absoluta närhet, om döden som en försynt men nitisk bibliotekarie. Också inför en sådan erfarenhet går det bara att böja sig, förundrat. En mjuk tilltro som bebor en människa som slutit fred med döden. Min väns far levde sitt hela liv i kyrkan, han var politiskt engagerad, filosofiskt bevandrad. Ändå ansåg han att döden var fullkomligt värdelös, ett oskick. Det är logiskt, säger jag till min vän. Hatet mot döden är en stor poäng med kristendomen. ”Du död, var är din seger, var är din udd?” som det försmädligt står i första Korinthierbrevet. Denna fiendskap riskerar att förlora sin radikalitet om religionen blott syftar till att terapeutiskt hantera och acceptera dödens faktum. I en tid då de svåraste erfarenheterna ska bemästras så att livet kan fortlöpa smidigt för alla har det inte blivit mindre angeläget att bespotta döden sedan den tidiga kristendomen. Tvärtom. Uppståndelse och återförening är för den som inte kan acceptera livets slutliga nederlag. Som finner tanken att bottenlöst lidande skulle uppvägas av stunder av nåd eller hela decennier av oförtjänt välmåga alltför bisarr. För döden är djupt orättvis; den slår hårdast mot den fattiga, osynliggjorda och tystade. Att tro på ett liv före döden måste innebära att bekämpa dödens orättvisa utfall. Att också tro på ett liv efter är väl inget annat än att vid maktlöshetens gräns hoppas på det oerhörda, att döden till sist blir plundrad på sitt byte. Säkert kan livet bli lättare för någon som kontemplerar dödens nödvändighet. Men att acceptera existentiell ensamhet, sin otillräcklighet eller sårbarhet är något annat än att böja sig för döden själv. Viktigare än att lära sig dö rätt är kanske att lära sig varsamhet kring förlustens erfarenhet, att inte dra sig undan eller förminska de sår som döden orsakar de levande. Min väns far godtog aldrig döden och det tröstar mig på något sätt att han höll ut i denna oförsonlighet. När vi, om Gud vill, ses på den andra sidan ska jag säga det till honom. Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteraturPatrick Linden: Mot döden. En radikalt livsbejakande filosofi. Volante, 2024.

En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi det inte. Hur får man dem att väga lika tungt som den enda? Eva-Lotta Hultén funderar på död och acceptans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid 77 års ålder drabbades en vän till mig av dödlig cancer. Han fick beskedet att han med medicinering kanske kunde leva ett par år till. Utan insatser hade han bara några månader kvar. Han satte sig in i vad behandlingen innebar och valde bort den med argumentet ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd”.Jag kom att tänka på honom när jag såg Pedro Almodóvars film ”The room next door”; en berättelse om att komma till ro med, och ta makten över livets slut. Martha har drabbats av cancer och hunnit acceptera sin förestående död när hon erbjuds en experimentell ny behandling och väljer att genomgå den. När den visar sig inte fungera bryter hon ihop och ångrar att hon tackade ja.Läkemedlen ledde till diarréer, uppkastningar, trötthet och smärta. Hon borde aldrig ha gett efter för de falska förhoppningar som läkarnas utsagor gav. Det rubbade hennes mentala jämvikt, gjorde hennes liv outhärdligt och riskerar att göra hennes död ovärdig, förklarar hon för sin väninna Ingrid. Martha tycker att hon förtjänar en bra död och väljer nu bort fortsatta vårdinsatser. Hon hyr ett hus och bjuder med Ingrid som sällskap, medan hon gör sig redo att ta sitt eget liv. ”Vad är poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?” frågar hon Ingrid, som är mycket kluven inför Marthas projekt och sin egen roll i det.Ingrid är författare och hennes senaste bok är ett försök att hantera den egna dödsskräcken. I filmens inledning slår hon fast att för henne känns döden onaturlig och hon kan inte acceptera att något som är levande måste dö. Jag har hört och läst andra, verkliga, människor uttrycka samma sak. Men vad kan vara mer naturligt än att det som lever måste dö? Andra varelsers död är rentav en förutsättning för våra liv ­– och det mesta av det vi stoppar i munnen är, eller har varit levande.Med rätt kost och en hälsosam livsstil försöker ändå många av oss att öka våra utsikter till långa liv. Nu sysslar allt fler också med vad som kanske kan ses som en uppgraderad version av att ta hand om sig själv: biohacking, som innefattar att med stora mängder data om den egna kroppen optimera sina chanser till ett långt liv.Somliga menar att möjligheten att leva till vi blir 150 eller 200 år redan ligger inom räckhåll. Liksom kanske rent av evigt liv, om vi omdefinierar vad vi menar med begreppet liv. Det finns de som forskar på hur vi ska kunna tanka över våra jag i datorer och leva vidare som maskiner, eller hur vi ska kunna byta ut delar av oss för att likt Frankensteins monster bli ett hopplock av olika kroppar. Några tusen personer runtom i världen har redan betalat stora summor pengar till ett företag för att bli nedfrysta efter sin död. De vill kunna återupplivas i framtiden, när möjligheterna för att bota vad det nu var de dött av antas vara bättre. Billigast är att bara frysa in huvudet, vilket förutsätter tillgängliga kroppar att låta transplantera sitt huvud på. Kanske kan någon framtiding övertalas att donera sin, i utbyte mot att få det kvarvarande huvudet infryst i väntan på ännu bättre tider?Att känna tacksamhet och vara nöjd är effektiva sätt att höja sin lyckonivå men vår samtid gör allt för att motarbeta oss i det avseendet. Tidsandan säger oss att det är mesproppar utan ambitioner som är nöjda och tacksamma. Överallt möter vi reklam som berättar för oss att man alltid ska vara hungrig på mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på att vi alla hela tiden ska sträva efter att lägga mer materia, fler upplevelser, mer mat och fler relationer under oss. Att vara nöjd är idag kanske något av det mest subversiva – och nödvändiga – vi kan ägna oss åt. Men går det att nöja sig med annat än mesta möjliga också när det kommer till livslängd? Vad gör det med vår död om vi aldrig tillåter oss att tänka att nu räcker det?En äldre släkting gjorde en liknande erfarenhet som Martha. Hon hade vid fyllda 93 accepterat att hon skulle dö när läkarna föreslog en ny behandling – som misslyckades. I stället för att dö i ro så lämnade hon livet med mer smärta, förvirring och ångest längs vägen.Att dö är att lämna plats för någon annan, sa Karl-Ove Knausgård i en intervju. Utan död, ingen plats för nytt liv. Så hur ska vi hantera att många inte alls är beredda att ge upp sin plats? Vilka ska ha företräde till den här jorden? Vi är redan för många. Ska vi prioritera de redan existerande människor som vill få leva i 200 år eller de som vill få skaffa barn? Är rätten till ”evigt” liv viktigare än vårt behov av nya unga människor? Vi kanske borde börja fråga oss om längtan efter evigt liv verkligen bidrar till vår lycka? Filosofen Martin Hägglund menar i boken ”Vårt enda liv” att det är just det faktum att våra liv är ändliga som ger dem värde. Utan bortre gräns blir det meningslöst att verkligen ta vara på livet. Han polemiserar inte mot biohacking utan mot den religiösa tron på ett liv efter detta men det gör inte hans tankar mindre relevanta när det kommer också till det enda liv vi kan vara helt säkra på att få leva. Hur långt är ett gott liv? Så långt som möjligt, eller finns det andra gränser att förhålla sig till?I ett samhälle som lärt oss att mer alltid är bättre kan det vara svårt att säga stopp när det bjuds på mera liv. Särskilt som vi gärna pratar om cancer och andra svåra sjukdomar som något vi ska ”vinna över”. Men kanske kan de flesta av oss, när livet börjar närma sig sitt slut, faktiskt omfamna ändligheten? Om inte annat så visar forskning att ånger vid livsuppehållande behandlingar, som till exempel cytostatika, vid terminala sjukdomar inte är helt ovanligt. Ett kortare men behagligare tidsspann kan nog för många vara mer värt än ett långt om vi bara slutar se det som att vi är veklingar som inte kämpar när vi accepterar vår egen död.Martha och Ingrid har bestämt att Marthas sovrumsdörr ska stå öppen. Den dag Ingrid ser den stängd så vet hon att Martha är död. Varje morgon då Ingrid finner dörren öppen får vi se lättnaden i hennes ansikte. Marthas plågade kropp och själ är henne fortfarande mycket kära. Martha passar på när Ingrid är ute och träffar en annan vän. Hon sminkar sig, klär sig vackert och får en lätthet över anletsdragen. Det är blå himmel och hon stänger sovrumsdörren utifrån, tar sitt eutanasipiller och lägger sig i en av solsängarna på altanen.Det är förstås inte alla som har Marthas mod. Jag betvivlar att jag själv har det, men hoppas att jag, när min tid är kommen, i alla fall inte behöver brottas med rädslan att känna mig som en förlorare, utan att jag lugnt kommer att säga: ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd.”Eva-Lotta Hulténförfattare och journalist

Vad ska vi med kritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe får en påminnelse om värdet av den initierade ledsagaren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2016-12-19.Ibland i mitt yrke som litteraturkritiker kan jag undra vad jag egentligen håller på med. Vad är det här för en profession egentligen? Det är ju någonting besynnerligt och tvetydigt i denna metasysselsättning; att skriva om det som redan är skrivet. Att försöka gestalta det redan gestaltade.Den legendariska litteraturkritikern Klara Johanson skrev i en av sina krasst självhäcklande aforismer apropå kritikeryrket: "Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!" Och hur mycket vi kritiker än med viss rätt vill framhålla kritiken som en litterär form i sig, ligger den ändå av hävd ett snäpp under den så kallade äkta varan; litteraturen, de verk vi är satta att recensera. Litteraturkritik är dessutom en aktivitet som oftast är dömd en form av misslyckande; för hur kan man någonsin kunna omfatta ett komplext verk på några ynkliga rader? Jag tror att nästan varje kritiker med någon ambitionsnivå alltid känner att hen kunde ha sagt mer, varit rättvisare.En bra litteraturkritiker bör besitta en säregen kombination av orubblig auktoritet och lyhörd ödmjukhet. Hen bör ha kunskaper nog att kunna förankra verket både i en litterär tradition och dagsaktuella tendenser. Hen ska vara en ledsagare, en introduktör, en uttolkare och sist men inte minst: en passionerad läsare med ett skarpt öga för detaljer, såväl språkliga som innehållsliga.Den typen av specialiserad kritiker är, vågar jag påstå, sakta men säkert på utdöende. Hur sällsynt den håller på att bli påminns jag om när jag läser två essäsamlingar av just sådana litteraturkritiker. Det är Madeleine Gustafsson i en samlingsvolym med namnet "Påminnelser". Och det är James Wood, som delar med sig av sin syn på litteratur och kritik i boken med den talande titeln "Så nära livet man kan komma". Det är skönlitteraturen, i Woods fall framför allt prosaberättelsen, som ligger så nära det verkliga och självupplevda man kan komma. Och kritiken tänker jag, närläsningen, är kanske i sin tur det närmaste man kan komma litteraturen utan att skriva den själv.Madeleine Gustafsson - författare, översättare och mångårig kritiker i bland annat Dagens Nyheter och Bonniers Litterära Magasin - är en av de svenska litteraturkritiker jag under många år allra helst har läst. Och när jag läser den här samlingen, ett koncentrat av texter om såväl lyrik som prosa påminns jag om varför. Det finns ett genomgående drag i Madeleine Gustafssons essäistik som jag skulle vilja beskriva som ett slags klarhet. Den rena tanken som löper genom texterna är tillgänglig utan att för den skull släppa i intellektuell skärpa eller sky abstrakta resonemang. Och Gustafssons kritik är framför allt fri från allt koketteri, från allt positionerande av det slag som gärna frodas på kultursidor. Gustafsson är öppen inför varje text hon läser, men hon gör klart att det är just texten som är i centrum. Just därför fungerar även de recensioner och essäer som har några år på nacken fortfarande så bra att läsa; de är inte överlastade av tidsmarkörer."Förståelse" är ett nyckelord som ofta återkommer i hennes texter, inte minst de som handlar om andra kritiker, som när hon skriver om Klara Johanson eller Gunnar Ekelöfs kritikergärning i BLM. I en sammanfattande text om sin egen syn på litteraturkritik skriver Gustafsson om att kritikern talar igenom verket: "Men då", skriver hon, "menar jag inte att skriva om sig själv i andras förklädnad, utan att sträcka sin egen förståelse så långt den kan nå, kasta in sin erfarenhet i ständigt nya former, tänja den, se hur långt den räcker."Just det där sista tror jag också att den brittisk-amerikanske kritikern James Wood skulle skriva under på. "Så nära livet man kan komma" är en serie personliga betraktelser över samspelet mellan liv och litteratur. Han skriver: "Att läsa romaner är att oavbrutet röra sig mellan världsliga och religiösa tillstånd, mellan vad som kunde kallas skede och form. Romanernas världsliga vilja är att vidga och förlänga livet; romanen är den stora handelsmannen när det rör sig om vardagslivets kredit och debet. Den omvandlar varje skede i våra liv till scener."James Wood är en av världens mest inflytelserika litteraturkritiker, och hans texter i framför allt the New Yorker har bidragit till stora internationella genombrott för författarskap som Karl Ove Knausgård eller Elena Ferrante. Han har så mycket rockstjärnestatus man kan få som litteraturkritiker. Men i sin syn på litteratur och kritik är han närmast en klassicist med en gedigen bildning som skiner igenom i det mesta han skriver.Att läsa och sedan skriva om det man läst handlar till stor del om seende och iakttagelser. Att kunna lyfta ut detaljer. Wood ägnar ett kapitel i sin bok åt den noggranna iakttagelsen. Det handlar inte bara om att se och lyfta fram detaljer, det handlar också om att följa med dessa iakttagelser när de ändrar form och utvecklas till något annat. Att se att en yttre iakttagelse i litteraturen samtidigt kan belysa ett inre skeende. Att följa med. Att vara följsam.När Madeleine Gustafsson i en recension av Jean Rouauds "Des hommes illustres" analyserar bokens första mening gör hon det just så grundligt och följsamt. Scenen är kort och gott en man som har klättrat upp på ett plåttak för att såga av några grenar som trasslat in sig i telefontrådar. Gustafsson kretsar först runt den yttre miljön i allt snävare cirklar, kommer sedan in på mannen, hans rörelsemönster och vad det säger om hans personlighet för att därefter göra en snygg gir in på själva prosan.Den recensionen är skriven 1993. Sedan dess har det hänt en hel del på kultursidorna. Kritik har idag allt svårare att hävda sig när kulturredaktionernas uppdrag förändrats och vidgats. Kultursidorna håller på att förvandlas till förlängda ledar- och debattsidor där samhällsdebatt och krönikor prioriteras framför ren kritik. "Jorden håller på att gå under, så vi har inte plats för kritik just nu" sa en redaktör till mig nyligen. Och ja, vem är jag att komma och hävda litteraturens, språkets och kritikens egenvärde när apokalypsen är nära?Det ställs allehanda krav på skönlitteraturen idag: den ska göra oss mer empatiska, den ska göra oss politiskt medvetna, den ska överbrygga klyftor och ge oss ett språk och den ska framför allt få oss att förstå samhället och verkligheten. Allt det där gör förstås skönlitteraturen, och det är viktigt med sådana argument när klåfingriga politiker och andra beslutsfattare vill reducera skönlitteraturens roll i skolan eller på biblioteken. Men om det är något som Gustafssons och Woods kritikböcker gör så är det att påminna om värdet av den initierade ledsagaren. Den som låter oss glänta på dörren till det där vidunderliga som är litteratur. Den som värnar om litteraturen för litteraturens egen skull, och inte för de eventuellt nyttobringande effekter den kan tänkas ha.Annina Rabelitteraturkritiker och kulturskribent Böcker som nämns i essän:Madeleine Gustafsson, Påminnelser, DaidalosJames Wood, Så nära livet man kan komma, Översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över författarkritikern. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det började i barndomen. En besatthet i att plocka sönder hushållsapparater och elektronik. En floppydrive, farfars gökur, den gamla radion. Där satt jag i pojkrummet, omgiven av delarna till helheten, klockkedjan, ett tonhuvud och komponenterna från kretskortet omsorgsfullt lossade med lödkolven.Vad det än var jag tagit itu kunde jag aldrig sätta ihop det igen och på nytt få det att fungera. Ändå betraktade jag nöjt miniatyrlandskapets delar framför mig och tyckte mig förstå, genom den ordning jag skapat av dem på skrivbordet, hur apparaten fungerat. Var hemligheten liksom kom in. Det var ur detta, dessa delar, ljudet kom ur högtalaren. Gökens ko ko, datorspelets pixlar. Hade jag bara haft språket, skulle jag ha kunnat beskriva det precist.Och så, en dag:Jag hade kommit över en långvågsradio, och petade lite oförsiktigt med en skruvmejsel i innanmätet utan att dra ur kontakten. Det sprakade till, och så hände det som kan hända: det small till i armen och jag drog åt mig den. Skamset insåg jag att jag fått en stöt. Det kunde ha gått illa, men apparaten som nyss varit död kom igång. Ur högtalaren en röst. Ljudet var skräpigt, men orden gick ändå att urskilja, bara inte förstå.I efterhand har jag tänkt att det måste ha varit slaviska i någon form, men i stunden inbillade jag mig något utomjordiskt. Det hördes på tonen att det som sades var angeläget. Jag kastade mig över skolhäftet och började skriva ned det rösten sa, såsom jag uppfattade det. Myndigheter behövde kontaktas. Polisen, eller rymdstyrelsen, kanske, vem vet vad det var för nödläge som uppstått där ute i kosmos.Efteråt satt jag med en knappt tydbar text framför mig. Jag förstod att ingen skulle kunna dechiffrera orden ifall jag inte skrev rent dem. Därför lånade jag familjens elektriska skrivmaskin (som mamma inte låtit mig plocka sönder), men nu kunde jag inte hålla mig längre. I min iver att förstå, hittade jag själv på ordens betydelse och från det var inte steget långt till att forma små berättelser. Transkriberingen glömde jag helt bort.Nu hade jag två sysslor. När jag inte demonterade hushållsapparater, satte jag mig vid långvågsradion, gav mig själv en stöt, och framkallade en röst (alltid olika). Sedan skrev jag ned de främmande orden tills att tonerna av en eller annan vals hördes. Varefter jag började lirka fram mina berättelser ur ordmassan.Föga anade jag att jag från den dagen för alltid skulle bära det tvehövdade monstret inom mig.Författarkritikern.Åren gick och två decennier senare gav jag ut min första samling berättelser. Då hade jag för längesedan slutat plocka isär saker. Men jag kunde inte försörja mig på mitt författarskap och när en kultursida erbjöd mig att skriva bokrecensioner tackade jag ja.Det var så jag återupptäckte lusten att ta isär, ordna och blottlägga. Med skillnaden att den här gången var det inte maskiner jag plockade sönder, utan berättelser och dikter.Jag tyckte mig vara den borne kritikern. Trots allt hade jag ju ägnat mig åt denna dubbla syssla sedan barndomen: förståelse genom tudelning och sökandet efter ett språk som gav mening.Allt och inget begrep jag.Men det fanns inte tid för reflektion. Dekonstruktören tog över, och jag utökade mitt fält till andra konstformer än litteraturens: teater, arkitektur, fotboll. Sveriges första professionella kritiker, August Brunius, var min förebild. Snart kunde jag recensera en aprikoscocktail, likväl som Jon Fosse.Ständigt beställde redaktionen nya texter, och varje gång erbjöd de lägre ersättning. Till slut var jag tvungen att själv betala för att publicera mina artiklar. Det gjorde mig ingenting. Kritiken blev nämligen min fenomenologi, min existentialism. Det sätt jag kunde förstå världen på.Människan var utkastad i ett absurt kosmos utan inneboende mening, men genom att plocka isär någontings konstruktion, väga delarna i handen, ordna dem och peka ut för andra att ”där, där, har du cocktailbärets hemlighet. Det är just dess röda färg och alkoholmättade sötma som gör att vi älskar det”, kunde jag skapa en mening i tillvaron som annars saknades. Fick jag inte sönderdela låg världen stum och död framför mig. På samma sätt som den där långvågsradion gjort i min barndom innan jag stack skruvmejseln i dess innanmäte och den gav mig sin livgivande kyss.När Humboldt-universitet anordnade en tävling i kritik anmälde jag mig genast. Vi tilldelades varsitt verk och fick använda vilken metod och teori vi ville. Den som värderade verket på grammet närmast dess objektiva värde vann.Efter det var jag världsmästare i kritik!Men det var just i segerruset tvivlets tagg stack mig.Hur kunde världen egentligen bli mer begriplig genom att sönderdelas? Behövde den inte tas in i sin helhet?För en tid lät jag mina klåfingriga händer vila. Jag ansträngde mig istället för att se på världen, utan att röra den.Långsamt såg jag att det också fanns en mening i vad världen var – när den liksom bara var.Jag insåg att jag inte enbart tyckte om att studera cocktailen. Jag tyckte även om att dricka den. Att se dess färger spela över mina händer i barens dämpade sken medan jag samtalet med mina vänner. Också det var meningsfullt, deras ord var meningsfulla, också om det de sa saknade en konstnärlig form.För första gången på länge väcktes åter min lust att berätta. Om detta – denna nyvunna mening – var jag tvungen att skriva!Världens fanns inte enbart i sönderdelandet. Den fanns också i att sätta samman, foga ihop, se och beskriva.Jag blev det tvehövdade monster jag alltid varit. En kropp med två huvuden. Det ena vänt mot framtiden, det andra mot det förflutna.Det ena sjöng vackra sånger om det den såg. Det andra sprutade ur sig en förgörande eld, eller gnisslade tänder.Men som alla vet kan monstret inte hjälpa att det är ett monster.Jag har fortsatt mina båda värv. I ena stunden lyfter jag andras verk, håller dem i handen och försöker väga dem för att bestämma deras värde. Det händer att jag måste peta i dem för att de ska ge mig en stöt som sätter igång det språk som gör att jag kan beskriva dem.Men det händer att jag tröttnar på att förklara och sönderdela. Då struntar jag i allt vad transkribering heter, och tillåter mig att fantisera ihop de berättelser som döljer sig i världens sprak och mummel.Tvivlet har för den delen inte lämnat mig. Frågan om jag är den som skapar världen med mina sånger, eller förgör den med min eld. Ifall jag härdar den, eller bedrar den med ljuva toner. Toner som är falska eftersom de är alltför vackra, och vill skapa mening där ingen finns.Det händer att jag drömmer om det omöjliga. Att jag en dag ska bli en sammansatt varelse, med ett språk. Så att jag både kan se cocktailbärets skönhet, beskriva varför det är vackert och känna dessa ljuva sötma i munnen när det krossas mellan tänderna.Martin Engbergförfattare och kritiker

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Ekström Lindbäck går ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2021-09-14.Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik.I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ” tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva.I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning.Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro.Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst.Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar Pepsi eller Cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken.Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och kritiker

Att bli civiliserad börjar med att bli lite främmande inför det egna. Därför är kritik grundläggande för individ och samhälle, säger Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Små barn är omnipotenta, allsmäktiga som Gud fader själv, i sin egen upplevelse av världen. De kan inte skilja sig själva från omgivningen. Kropp, bröst, mamma, äta, skita, allt är samma och allt är de själva. Men så småningom börjar de bli medvetna om skillnaden mellan sig själva och resten av tillvaron. Centralt i detta, åtminstone på ett symboliskt plan och om vi ska tro gamle Freud, är den egna avföringen. När barnet inser att bajset kommer från dem, men inte är dem, börjar resan mot att bli en självständig, självreflekterande individ som inser att tutten, mamma och pappa och eventuella syskon är egna personer med egna viljor de också.På samma sätt måste en yrkesverksam konstnär lära sig att se sina verk som skilda från sig själv. Din bok eller målning, film eller låt är inte du, den är gjord av dig, men ni är skilda åt, och du måste lära dig att hantera detta för att bli en vuxen, alltså professionell, konstnär. I processen mellan dig, ditt arbete och det färdiga verkets möte med publiken är i allmänhet många andra personer inblandade. Du måste lära dig att lita på dem, och du måste se din egen position i det större sammanhanget. Dessa andra kommer nämligen att påverka slutresultatet, som strängt taget inte är färdigt förrän publiken sagt sitt – och bland dessa, som de främsta bland jämlikar: kritikerna.Då jag började skriva, redan som ganska liten, ville jag aldrig visa något för andra, ville inte ens att någon skulle veta att jag skrev, för jag var så fruktansvärt rädd för att bli kritiserad på det mest elementära sätt som finns: med att stort gapskratt. Jag var rädd för att man skulle skratta åt mig för mina drömmar, planer och projekt samt de första halvdana försök jag gjorde. Att bli vuxen handlar om att inse att andra inte ser en som man själv vill bli uppfattad. Att bli en professionell författare är att få distans till sina egna texter och kunna ta kritik, arbeta med dem utifrån andras synpunkter, utveckla sitt skrivande inte bara som en högst privat verksamhet utan som något som ingår i en gemensam kultur med intresse, förhoppningsvis, även för andra. Att kunna ta och ge kritik är själva kärnan i all konstnärlig verksamhet.Ända sedan Aristoteles skrev Poetiken, på 300-talet före Kristus, har den medvetna estetiska reflektionen varit en essentiell del av våra kulturella uttryck. Hela utvecklingen av konsten har skett i ett växelspel mellan utövare, beställare, allmänhet och kritiker, särskilt under de senaste 300 åren, som är den period under vilken den moderna kulturen, som också vänder sig till den breda massan, har utvecklats. Kritikerna har lyft och sänkt konstnärskap. De har förklarat avantgardet. De har visat på banden till traditionen. Somliga har tagit avstånd från det nya, medan andra varit avgörande för dess genombrott. Om vi verkligen förstod hur viktiga seriösa kritiker är för vår förmåga att reflektera över oss själva genom konst, litteratur, musik – allt det där som vanligen bakas ihop under beteckningen ”kultur” - så skulle vi inse att kritiken inte kommer till konsten så att säga utifrån, utan ingår i processen. Men med den insikten skulle också kritiker ställa högre krav på sig själva än vad de gör idag.En seriös kritiker måste naturligtvis kunna tänka om konst, konstnär, publik men även reflektera över sig själv och sin roll. Den kan drivas av alla möjliga känslor – hat så väl som kärlek, omsorg såväl som fientlighet - men måste i grunden älska konsten. Den måste också ha stora kunskaper, mer än vad en konstnär behöver, för den måste arbeta med sammanhang den samtidigt befinner sig i och utanför. En kritiker måste vara intelligent.Intelligens är förmågan att förstå även vad man själv inte tycker, att se något ur en annan persons infallsvinkel, utan att därför acceptera att denna person har rätt – men försöka förstå hur den kan tycka sig ha rätt. Därmed lär du dig också hur du kan ha fel, skulle kunna ha fel – eller faktiskt har fel. Den sortens självreflekterande intelligens är helt central i all konstnärlig verksamhet. Men den är också viktig för hur du som person kommer att utvecklas. Du själv är inte heller fullständigt autonom, atomiskt avskild från allt och alla andra. Kultur är en kollektiv aktivitet, ett gemensamt tänkande, en process som vi inte kan välja att stiga in i eller ut ur som vi byter skorCivilisationsprocessen handlar om att bli lite främmande inför det egna, genom att lära känna det djupare, genom att sätta sig in i det på ett sådant sätt att man kan se det utifrån.Kritik är det formaliserade arbetet med detta främmandegörande som gör oss medvetna om vår egen kultur. Men många känner sig idag också främmande inför kritiken, förstår inte dess helt essentiella roll för hur vår kultur fungerar. Det handlar inte bara, men visst, i hög grad, om rädslan för negativ kritik, utan det handlar också lite mer på djupet om obehaget man kan känna då man tvingas, förmås att se sig själv som man framstår utifrån.Förmågan att göra sig fri från sitt eget arbete, se sitt verk utifrån, är vad som gör en människa vuxen. Men det är också vad som förankrar henne i världen. Låt mig tillägga att det är detta som gör att artificiell intelligens, AI, inte på allvar gör riktig konst, utan bara dekorationer: den har, ännu inte, något jag och ingen förmåga till självreflektion, alltså kritik. Om den utvecklar detta kommer den också att kunna skapa verklig konst – men det är långtifrån säkert att vi människor kommer att förstå den eller ens uppfatta den som något estetiskt uttryck. De bilder som görs automatiskt idag kan vara fina, roliga, men de blir inte konst förrän en människa tar dem, väljer och reflekterar kritiskt över dem som konstverk.Det är i självreflektionen jaget blir till. Förmågan till kritik, att ta och ge, inte minst till sig själv, är helt centralt för vad som gör det mänskliga medvetandet unikt. Det gemensamma är förutsättningen för det enskilda medvetandet. Människan och hennes värld är en plats där man ser sig själv, alltid lite ur fas, lite vid sidan om, och därmed ständigt på väg mot sig själv – det där fulla jaget som endast tonåringar kan tro sig verkligen äga.Den där lilla skillnaden är det utrymme där livet levs, erfarenheter görs och konst skapas.Kritiken behövs för att läsarna, lyssnarna och tittarna ska kunna orientera sig, men jag ser det alltså som något mycket mer centralt i ett samhälle. Kritik är det som bidragit till att göra vår kultur till något vi kan röra oss i, det är kritiken som öppnat oss för att göra oss förstående inför hur vi fungerar, tänker och handlar som vi gör. Och det finns ingen privat kultur: den utspelar sig mellan oss, skapas av oss och skapar oss samtidigt i en ständig feedbackloop i vilken visst kreativitet, känslor och upplevelser är viktiga, men där kritiken är vad som skiljer ut vad som faktiskt är något att ha.Torbjörn Elenskyförfattare och kritiker

Risken för samhällskollapser är överhängande, redan innan de stora ekosystemen kraschar. Eva-Lotta beskriver behovet av både hopp och förtvivlan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag var tolv när jag besökte London för första gången och betraktade miljonstaden med stora ögon. De många mörka byggnaderna gav en särskild känsla. Men så gick jag förbi när en av dem rengjordes. Det visade sig att huset inte alls var naturligt svart, utan ljust sandfärgat. Staden stank av alla luftföroreningar och jag borrade ner näsan i halsduken för att slippa känna, men när jag snöt mig på hotellrummet på kvällen blev näsduken ändå svart.På 1990-talet kom två tredjedelar av Storbritanniens elektricitet ännu från kol. Sedan dess har andelen minskat snabbt och ligger nu på mycket låga nivåer. De senaste gångerna jag besökt den engelska huvudstaden har det gått lätt att andas.Det går att förändra saker till det bättre men det är bråttom. Har du hört det förut? Det kan inte vara lätt att vara klimatforskare och tvingas balansera mellan att slå larm och att försäkra att det fortfarande går att göra saker för att hejda förloppet. Om vi inte tror att det går så lär ju heller ingen försöka. Men om inte allvaret framgår så finns en risk att vi inte agerar tillräckligt kraftfullt, tillräckligt snabbt.Av de nio planetära gränser som inte får överskridas för att vi ska kunna leva säkert så har redan sex passerats. Och ännu värre än för klimatet är läget för den biologiska mångfalden. Utrotningstakten är just nu mellan hundra och tusen gånger högre än normalt.I ett antal år har jag lidit av klimat- och miljöångest. Inte en sån där lagom som kan få en att shoppa second hand och sluta flyga utan en dödskramande som gjort det svårt att tänka på något annat och fått mig att böla på klimatmanifestationer trots att det finns få saker jag tycker sämre om än att andra ser mig gråta.Oxfordforskaren Hannah Ritchie led som yngre av samma mörka och livsfientliga klimatångest. Det ledde till ett liv av kontroll och anpassningar som liknar det ätstörda kan beskriva. Allt kretsade kring att göra så litet miljöavtryck som möjligt. Men så såg hon en föreläsning med Hans Rosling. Han visade hur mycket som blir bättre i världen och hon beskriver det nästan som en frälsningsupplevelse. Sedan dess har hon ägnat sin forskargärning åt att sammanställa data om läget i världen. I sin bok ”Not the end of the world” tar hon död på en rad missförstånd och visar att utvecklingen på många områden går åt rätt håll.Ritchie menar i boken att undergångsbudskap skadar mer än de gör gott eftersom de riskerar att förlama oss. Ofta är de heller inte sanna, vilket får forskare att se ut som idioter, och minskar förtroendet för deras slutsatser, skriver hon. Men, tänker jag, detsamma gäller väl om man som forskare utropar lösningar och räddningar som sedan inte infrias? Och att vi blir handlingsförlamade av skrämmande budskap saknar faktiskt stöd i forskning. Tvärtom leder rädsla ofta till konstruktiv aktion.Merparten av världens länder har lovat att nå netto nollutsläpp och det kommer att tvinga oss att omforma våra energisystem, att ändra hur och vad vi äter, hur vi förflyttar oss och hur vi bygger. Mycket gott händer redan på dessa områden och i teorin kan det förstås förbli så. Men den luriga verkligheten kan alltid komma emellan i form av galna världsledare, krig och konflikter eller en vald regering som tycker att tillväxt är viktigare än hållbarhet.Det är ett evigt trixande med siffror och alltid stort motstånd när ekonomin drabbas. Vi har ju invaggats i tron att allt ska kunna fortsätta i stort sett som vanligt. Ja, att det till och med kan bli bra för svensk ekonomi med klimatförändringar. Skidturister kanske börjar åka till Sverige i stället, när vintrarna uteblir i Alperna. Jippie.Den liberala demokratins starkaste lim är ekonomisk tillväxt, skriver essäisten Michiko Kakutani i boken ”The great wave”. Så länge vi kan dela på tillväxtens frukter så är det politiska maskineriet ganska lätt att hålla igång. Försvinner eller monopoliseras frukterna av några få kan det däremot bli otäckt, när de som uppfattar sig som förlorare söker syndabockar. Kanske särskilt, vill jag tillägga, i ett kulturellt klimat som vårt, där var och en är sitt eget varumärke och lyckas smed.Det vi behöver åstadkomma är dessutom överväldigande stort. I boken ”En jord för alla” beskriver en rad framstående forskare och policy-makare hur kriser inom klimat och miljö, ojämlikhet, fattigdom och livsmedelsproduktion hänger ihop. Precis som Ritchie pekar de ut framsteg och goda utvecklingskurvor men de är också tydliga med hur omfattande problemen är, och vad som ligger framför oss. De ordinerar statligt ägande i banker, globala skatter, medborgarfonder för omfördelning av rikedom och pengar till omställning, skuldavskrivning för fattiga länder, lägre konsumtion i rika länder, en total omställning av matproduktion och markanvändning, och lite till.De menar att detta faktiskt går att åstadkomma. Vi kan och vill ju. I G20-länderna stödjer en stor majoritet av medborgarna tanken att deras lands ekonomiska prioriteringar bör förskjutas från vinster och ökat välstånd till att fokusera på mänskligt välbefinnande och skydd av ekosystemen. Men tror forskarna verkligen på denna stora förändring själva? Tror jag på den när jag nu berättar om den? Är det realistiskt med en omställning i den skala och med den hastighet som krävs? Eller är det något vi väljer att tro för att trösta oss själva. Vårt behov av tröst är ju, som Stig Dagerman konstaterade, omättligt.När ett system faller samman öppnas utrymme för något nytt och de goda idéerna om hur det ska se ut är många. Kanske väntar en bättre värld längre fram. Frågan är i så fall hur vi ska ta oss dit på ett hyfsat säkert sätt. Michiko Kakutani konstaterar att i kaotiska perioder så går det gamla systemet sönder långt före det nya har blivit stabilt; och forskarna i ”En jord för alla” påpekar att risken för samhällskollapser är överhängande redan innan de riktigt stora ekosystemkollapserna sätter in.Vi kan inte längre räkna med varken förutsägbara förutsättningar i naturen eller med den relativa samhälleliga stabilitet som vi byggt upp sedan andra världskriget. Det ser ut att vara en skakig väg som ligger framför oss.Nu kanske du längtar efter en lugnande slutkläm, så här kommer den: Livet på jorden kommer vi inte klara att utrota hur illa det än går. Liv i många olika former kommer finnas kvar och människan som art har goda chanser att hänga med ett bra tag till eftersom vi är allätare och fenomenala på att anpassa oss. Dessutom: avskogningstakten i Amazonas har sjunkit; vi producerar redan idag tillräckligt med mat för att ge alla människor på planeten en hälsosam föda; och energianvändningen per capita i världen har fallit med omkring 25 procent sedan 1960-talet.Men glöm för den sakens skull nu inte det jag talade om tidigare. Tröst bör inte användas som ett draperi framför klarsyn.Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

Förändrat språk ger förändrade människor. Och i Mein Kampf skrev Hitler receptet på hur det åstadkoms. Jimmy Vulovic funderar över propagandans kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var nog svårt att förstå i början, svårt att riktigt greppa vad som egentligen höll på att hända. Den inledande villrådigheten är enkel att föreställa sig. Vi får tänka oss att första tecknet kanske var en så vardaglig och flyktig sak som att någon i folkvimlet på stan sa ”han är ju så otroligt fanatisk”. Äntligen, tänkte du, äntligen är det någon som säger det. Men när du med en orostyngd blick vände dig om för att diskret nicka instämmande såg du något helt annat i den andres ögon. De var fulla av en ny hoppfull glädje, framtidstro, i stället för din gamla oro. Du vände genast bort blicken och från den stunden visste du att något förändrats omkring dig, trots att du i ditt medvetande ännu inte hade funnit några ord för vad som hänt. Under resten av promenaden hem gick du och önskade att allt var som förr igen. Men demokraten i dig visste ju att det är odemokratiskt att bestämma över andras ord. Så du stod ut med oron.När den tysk-judiske språk- och litteraturvetaren Victor Klemperer antecknade grunden för det som skulle bli den klassiska boken ”Lingua Tertii Imperii,”, Tredje rikets språk, sökte han ord för vad som höll på att hända med tyskan efter nazisternas maktövertagande i början av 1933. Av en anteckning från den 27 mars samma år kan man dra slutsatsen att språket hade förvandlats till något som kan liknas vid ett slagfält: ”Nya ord dyker upp, eller så får gamla ord nya specifika betydelser, eller så bildas nya sammansättningar som snart stelnar till stereotyper.” Och för den som vet är likstelnade begrepp som ligger döda på ett slagfält ett förskräckande spår. Särskilt för den som likt Victor Klemperer dessutom vet att språk på förhand kan tänka åt oss och, som han formulerar det, vara ”ett gift som du omedvetet dricker och som sedan börjar verka”. I boken som gavs ut 1947 med undertiteln En filologs anteckningsbok utforskar han hur giftet bryggdes och verkade.Alla strider börjar i ord. I dem dras den första gränsen mellan exempelvis gammalt och nytt. Orden är både viktigare och farligare än vapen. Långt innan vapnen tillgrips för att antingen omvälva eller bevara ett system har nämligen orden stridit sedan länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas den till död inskription. Som när nazisterna efter maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som för tillfället passade deras politiska sak.Deras förstelnande förgiftning gick snabbt under mellankrigstiden. Det kan till stor del förklaras av den gedigna propagandadoktrin som Adolf Hitler formulerade i ”Mein Kampf”. Den första delen gavs ut 18 juli 1925 och del två kom året efter. Verket kan utan överdrift beskrivas som själva receptboken för hur giftbrygden skulle kunna blandas så stark och så lockande som möjligt. Mycket i boken är febrigt och hatiskt formulerat, ofta rörigt och förvirrat till och med, men principerna för rörelsens propagandastrategi tecknas med en kylig och analytiskt klarsynt penna. I receptet fastslås nazistpartiets roll i relation till de arbetare, massorna, som måste övertygas för att segern skulle bli möjlig. Partiet ska inte ”vara massans dräng utan dess herre”, förklarar han och den formuleringen synliggör en tydlig förskjutning från synen på ett parti som språkrör till den antidemokratiska idén om partiet som propagandainstrument, enbart. Inga frågor. Ingen diskussion. Ord och deras betydelser är inskriptioner som kommer uppifrån och rör sig neråt.Känslor, inte förnuft, kunskap eller ifrågasättanden, är vad en skicklig propagandist tar sikte på. Effektiv propaganda kan inte vara kritiskt diskuterande undervisning utan ska alltid syfta enbart till direkt påverkan i propagandistens givna riktning. Så kan en central slutsats i Mein Kampf sammanfattas. Den bygger i sig på antagandet om att massans val aldrig någonsin grundas i rationella resonemang utan alltid styrs av fördomar sprungna ur känslor. Propagandans mål är därför att med rädsla, eller för den delen människors behov av att få känna sig goda och medmänskliga, omformulera fördomarna så att de sammanfaller med propagandistens sak. Målet uppnås bland annat genom att förändra innehållet i begrepp som redan tänker åt oss, exempelvis tänker att det är gott att vara god. Barmhärtighet är ett bra exempel. Om det ordet inte längre är detsamma som att till varje pris rädda allt liv, utan i stället betyder att mörda ovärdigt eller oönskat liv så blir det givetvis mycket enklare att känna sig barmhärtig i ett nazistiskt samhälle.För att lyckas förgifta tillräckligt många måste ordens nya betydelser upprepas om och om igen, eller som receptboken säger ”tills också den trögaste förmår föreställa sig vad man avser”. Samtidigt gäller det att förbjuda andra betydelser. Victor Klemperer förstod som sagt tidigt faran i vad som var på gång. Ett av orden han undersökte är just fanatisk. Han iakttog hur betydelsen gick från något negativt till att i stället bli ett positivt laddat ord, dessutom väldigt ofta använt, fanatiskt ofta. Till slut upphöjdes ordet till något som måste liknas vid en magisk besvärjelse. ”Ju mörkare läget såg ut”, skriver han, ”desto oftare talades det om den 'fanatiska tron på den slutgiltiga segern', Führern, folket eller folkets fanatism som en grundläggande tysk dygd”. Det ordet ristades med många andra i nazistiska stenblock. Och orden användes verkligen likt besvärjelser, som om de skulle kunna rädda regimen från den verklighet som lugnt och tålmodigt alltid väntar när giftet slutar att verka.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författare

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var inte okomplicerad. Men stark. Elisabeth Hjorth skildrar deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”.1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”Elisabeth Hjorthförfattare, etiker och professor i litterär gestaltning LitteraturMarguerite Duras:Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms förlag, 2017.Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988. FaktaMarguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. David Jonstad talar om vår sopsortering som symptombehandling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-05.Det var år 2009 när jag och min vän klev ut genom hissen på högsta våningen i en av Stockholms skyskrapor. Vi var i färd med att starta en tidskrift om klimat- och hållbarhetsfrågor och sökte finansiärer. Min vän hade framgångsrikt minglat upp en miljöengagerad direktör för ett stort bolag och nu hade vi fått audiens. Allt verkade lovande. Tills frågan om återvinning dök upp. Direktören berättade entusiastiskt om en återvinningscentral i närheten av hans lantställe dit köerna ringlade långa. Det var nästan som en folkfest på lördagarna när alla kom med sina bilar och släp fyllda av saker att slänga. Jag kunde inte låta bli att fråga om han tyckte detta var bra eller dåligt. Han förklarade förnärmat att det självklart var något bra. Tänk så mycket resurser som återvanns! När jag försynt påpekade att det väl måste ses som ett problem att folk skaffar sig så mycket saker som de sedan slänger skar sig samtalet. Jag insåg då att jag brutit mot ett heligt förbund mellan miljörörelse, politiker och näringsliv – en uppfattning som alla parter delade: återvinning är bra för miljön.Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp.Sedan dess har en del hänt som utmanar denna uppfattning. Trots att återvinningsbehållarna ofta är så fulla att man måste kämpa för att knöla ner sina sorterade sopor i dem, så är det somligt som vägrar att försvinna. Närmare bestämt plasten. Den är över allt. Den förenar sig till nya kontinenter som guppar runt i världshaven. Den bryts ner till mikroskopiska bitar och tas för mat av allehanda havsorganismer som för in plasten i den marina näringskedjan. Det finns mer plast än plankton i havet och om inom några decennier mer plast än fisk. Detta syntetiska stoff finns även i vattnet vi dricker och maten vi äter.Plasten har koloniserat våra liv.Ändå är det som väcker starkast känslor – och som placerar plasten i den politiska skottgluggen – inte detta, utan hur plasten koloniserar andras liv.I ett av de första numren av den där tidskriften – som vi för övrigt finansierade på egen hand – publicerade vi fotografier av döda albatrosser, tagna på en ö mitt i Stilla havet. Dessa bilder av fotografen Chris Jordan har sedan dess kommit att bli närmast ikoniska. På bilderna ses de gråa, halvt nedbrutna, fågelkropparna rama in ett maginnehåll som är märkligt färgglatt. Dödsorsaken är plast.Fåglarna har inte bara stoppat i sig hundratals plastpinaler själva, men också matat sina ungar med dem. Skärvor har skurit sönder fåglarna inifrån. Giftiga ämnen har tagits upp i magsäcken. I vissa fall har magarna varit så fulla av plast att någon mat inte har fått plats.I Storbritannien talas det om Blue Planet-effekten. Vågen av vämjelse och ilska som följt efter ett avsnitt av BBC:s populära naturfilmserie där fokus sattes på plastens naturpåverkan och som bland annat innehöll en hjärtskärande scen med en havssköldpadda intrasslad i en härva av plastavfall.Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp. Något är knas. Vad det är klarnar när jag läser om plastens historia i en lång essä i The Guardian, om återvinningsekonomins brutala strukturförändringar i Financial Times och om forskningen kring plastens effekter. Människans förhållande till plast är ett mikrokomsos av den stora konflikten mellan människa och natur, liksom vårt valhänta sätt att hantera denna.en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus [...] så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner.Det var under efterkrigstiden som bergen av plast och annat skräp började att växa. Fram till dess hade avfallet mest utgjorts av organiskt material och utmaningen var då mer logistisk – att låta det förmultna någon annanstans än på städernas gator. Glas- och metallbehållare betraktades som så värdefulla resurser att de återanvändes till nära hundra procent.Den första varianten av plast, bakelit, tillverkades i början av 1900-talet när kemister upptäckte ett sätt att få avsättning för en biprodukt från oljeindustrin. Till en början fanns inte så många användningsområden, men nya former utvecklades och under andra världskriget fick plasten sitt genombrott när den blev material i tusentals delar av det amerikanska krigsmaskineriet. När kriget var slut stod det klart för de stora oljebolagen vilken kommersiell potential som fanns i plasten och bolagen delade upp marknaden mellan sig. Sakta men säkert började det nya moderna materialet att ersätta gammeldags saker som glas, bomull och papper. Med tiden blev plasten så billig att den ofta slängdes bort så fort den fyllt sin funktion.På 1970-talet hade slit och släng-kulturen etablerat sig och den växande mängden plastavfall blivit ett problem så stort och dyrt att politikerna var tvungna att agera. Runt om i USA gjorde myndigheterna försök att förbjuda försäljningen av olika plastartiklar. Alla försök stoppades av industrin som till en början slogs med näbbar och klor mot all lagstiftning. Men snart insåg man att detta skulle vara omöjligt i längden och en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus – från producenterna till konsumenterna – så att problemet med plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner. Man finansierade organisationer och reklamkampanjer, till en början hade man miljörörelsen med på tåget. Företagen lanserade också idén om sopsortering. Om hushållen bara kunde stoppa sitt skräp i rätt behållare lovade förpackningsindustrin att återvinna dem.Snabbspola fram till våra dagar och en värld som inte vet vad den ska ta sig till med all plast, vare sig den återvunna eller den som sprids i naturen. Det är inte bara det att det är så fruktansvärt mycket – hittills har det producerats omkring ett ton plast per person – men också att ingen längre vill veta av den. Av den tiondel som sopsorterats har Kina tidigare köpt upp det mesta, men eftersom plaståtervinning är en så skitig process med stora skador på hälsa och miljö har man slutat med det. Som en följd har priset på plastavfall sjunkit som en sten och i städer världen över ansamlas den sopsorterade plasten i väntan på bättre tider.Som så ofta kokar det ner till att problem inte försvinner om man bara behandlar symptomen, men struntar i orsakerna. Man minskar exempelvis inte klimatutsläppen genom att tillverka en elbil, om ni förstår vad jag menar. Men det är så dags att ta itu med orsakerna när problemen blivit helt integrerade i våra liv. Detta gäller oljan och det gäller dess biprodukt, plasten. Detta är också vad olje- och kemiföretagen insåg redan för femtio år sedan: Att etablera uppfattningen att ”återvinning är bra för miljön” var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen.Stephen Buranyi beskriver i The Guardian plastproblemets paradox: Ju större vi inser att problemet är, desto villigare är folk att agera. Men ju mer vi agerar, desto mer olösligt framstår problemet på grund av dess enorma omfattning. Hindren, skriver Buranyi, är de samma som för alla andra miljökriser: en oreglerad industri, en globaliserad värld och vår egen ohållbara livsstil.Man skulle kunna lägga till ytterligare en sak: självgodheten hos miljöengagerade med en osund förkärlek för symptombehandling.David Jonstad, författare och journalist

Det står några plastträd i korridoren på Jonas Grens kontor. De väcker frågor. Men väldigt annorlunda frågor än riktiga träd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är banalt, klichémässigt, att konstatera, men plastträden som min hyresvärd har placerad i korridoren utanför mitt arbetsrum – något slags pilträd och en lila-blommande sak – är inte levande. En dag träffade vi kvinnan från företaget som ställt hit träden. Hon förklarade med stor entusiasm för oss att den lila-blommande saken minsann inte var någon dussinprodukt. Bladen och blommorna var gjorda av kvalitativ, icke-blekbar plast; solen kunde ösa sin strålning över dem, det gick att ha dem ute, inne, vartsomhelst: bladen skulle förbli desamma, utlovade hon.Träden står i krukor i något slags erzats-material, som ska få det att se ut som jord. Grenarna är instuckna och fastklistrade i hål i vad som verkar vara riktiga trädstammar. Träden är alltså död ved (utan vedätande insekter) med plastgrenar och plastblad. Vanligtvis passerar jag träden utan att tänka på dem på väg till toaletten eller pentryn. Men en morgon blir jag stående. Känner på de lila blommorna, de uv-resistenta evighetsbladen. Upptäcker infästningen där grenen limmats fast. Där ved och plast möts. Tänker på Pettson och Findus-berättelsen, där gubben skadar foten och katten och han bygger en julgran av pinnar och lim. Det är kanske så man ska tänka på dessa ting i korridoren: hellre träd av plast, än inga alls? Som om vi företagare som delar kontorslokalerna, likt gubben Pettson, vore rörelsehindrade och inte under några omständigheter kunde få tag på levande växter? Handfallna är vi åtminstone, i och med att ett företag, som anlitar andra företag, råder över de gemensamma utrymmena.Det är när jag ska hämta vatten till mina fyra krukväxter – varav en, fikusen, håller på att dö, jag förstår inte varför – som jag blir stående framför plastträden. Vad väcker fenomenen omkring oss för tankar? Jag minns en gång i slovakiska Karpaterna sommaren 2008 (strax innan jag blev våldsamt magsjuk efter att ha druckit bäckvatten bemängt med något djurs fekalier) när jag stannade på en bro över en framrusande älv. Jag drabbades av vad som måste kallas akut häpnad inför gravitationen och vattnets beteende i landskapet. Det var en slags en hydrologisk eureka. Tänk att hela det här systemet funkar! Avdunstning, moln, snö, regn, berg, rännilar, bäck, å, flod, sjö, hav. Runt, runt, runt. Av sig självt. Det bara kommer. Kom vatten hit i isklot indrämmande i planeten. Blev hav, blev ånga, moln, regn. Flödade, forsade, forsar, strömmar, rinner, tar sig fram, ringlar, eroderar, fyller upp, fylls av liv, fortsätter. Himlakroppens olika processer som fortgår utan att människan behöver göra någonting.Förundran inför lindbladet. Att det faller. Multnar. Blir mat för mask. Jord. Att bladet kommer – inrullat i nåt slags vårpaket. Tittar fram. Hej! Vecklas ut. Får blommor intill sig. Oräkneliga antal humlor, bin, som äter det söta. Lindblomshonung. Lindblomste. Madeleinekaka doppad i det. Allt detta liv som flytt förbi, som blir, ska bli. När jag står i korridoren på jobbet och tittar på pilträdet och det lila-blommande trädet, framträder andra tankar. Jag tänker på limmet, vem som stuckit in dessa grenar i de borrade hålen. Vem borrade? Plastträden väcker tankar om fabriker, fossila resurser och en annan form av förundran: varför det ska vara så svårt att be oss som jobbar här att hjälpas åt att vattna verkliga träd? Blad renar luft, men inte plastblad. Blad äter koldioxid och vatten, skapar syre och socker, men inte plastblad. Blad doftar, det gör också plastblad – men av plast. Plastblad växer inte. Dör inte. Lever inte. Varför denna död som ska likna liv? Om konturerna av det levande – omformade till döda ting, varor av ettor och nollor, plast och betong – förutsätts kunna ersätta växters och djurs vävnad, läten, lukter, rörelser, förlopp från frö till mognad och död, ersätta den outgrundlighet som bor i själva det faktum att något upprätthålls utanför människans makt – kan vi då ersätta allt? Kram med hjärtemoji. Skog med katalog. Myr med motorväg. Samtal med meddelandetråd?Men skulle det verkligen vara bättre med riktiga träd som stod i korridoren och vissnade? frågar någon – utan att betänka huruvida ordet ”bättre” är det lämpliga i sammanhanget.Att jämföra interaktionen med plastträd med det att vistas ute i luften, på marken, bland träden, med kroppen, i det levande, kan aldrig gå ut på att värdera vad som är bäst. På samma sätt som att det vore befängt att påstå att två timmar i verkligheten där man hackar morot, kokar soppa och bakar bröd tillsammans med sina barn, vore bättre än att sugas in i en fantastisk film på bio. Linden utanför mitt fönster är inte bättre än de två plastträden i korridoren. Mina krukväxter är inte bättre. Planeten är inte bättre än människornas samhällen. Fenomenen är annorlunda, radikalt annorlunda. Så annorlunda något kan bli. Vad som kännetecknar hundra gammeltallar på en solig höjd är inte att de är bättre än, säg, tolv tusen pappemballage för Muminmuggar. Försök paketera porslin i ett gammalt träd. Pappkartonger är bättre än gamla träd på att vara pappkartonger. På samma sätt som plastträd är bättre på att stå för evigt ovattnade, blommande alla kommande dagar i en korridor, än dödliga växter. Jag betvivlar inte den stolthet, ja, ömhet som kvinnan från plastträdsföretaget uttryckte när hon ställde hit växterna som inte växer. Men frågan är: ska vi nöja oss med människoskapade representationer i varuform av planetens levande mångfald, denna som de industriella samhällena håller på att utrota? Det vill säga: vad händer när mänskliga artefakter – bilder, poster på sociala medier, träd som aldrig slutar blomma – börjar betyda samma sak som lindbladet söndersmulat i ens hand om hösten? Lukten vi känner när bladgojset förs mot näsan? Naturen är knappast bättre än människans skapelser. Naturen är blöt, brant, farlig, fylld av virus och bakterier. Den biter, sticker, bränner, skapar andfåddhet. Naturen är geggig, den dör. Den gör inte som vi vill. Ändå står något på spel i det sorglösa omformandet av planetens oöverskådliga förlopp till döda ting på en marknad. När jorden och haven fylls på av evighetsplaster. När cancerframkallande ämnen från olika produkter kommer med vattnet i kranen, in i barnens törstiga munnar. När det radioaktiva skräpet ska ligga tryggt i marken i 100 000 år. När biosfären, hemmet för allt känt liv, hettas upp för hundratals tusen år framöver, utan att någon vet vad som ens kan leva i en sådan värld. Jag dristar mig att påstå: människor som på djupet, åtminstone en gång, har häpnat inför trädens liv, kommer att känna sig missnöjda med plastträd. Inte för att plastträden är sämre. Utan för att de inte är träd.Jonas Grenförfattare

Vissa material hör ihop med vissa ting, ger det dess form. Det är därför den gamla bakelittelefonen fortfarande i mobiltider fungerar som telefonsymbol. Olle Holmqvist hyllar en hållbar plastsort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2018-09-11.Den här signalen, den framkallar en inre bild, för många inte för alla. Det beror lite på din ålder. Vid cirka ‎‎50 års ålder går en gräns. Vi äldre ser för vår inre syn den klassiska telefonen. Den är svart. Där finns en ‎rund skiva med siffror att slå. Där ligger den där behändiga. Hörluren. Örat till den ena, övre delen, den undre ‎där sladden tar vid till munnen. Det har pratats en del genom tiderna i den där apparaten. Genom tiderna ‎betyder konkret från 1930-talet till något år in på vårt årtusende.‎‎ Telefonen kom ungefär samtidigt med stumfilmen. Där kan vi se människor tala. Mästaren Chaplin, bockar ‎och ler, lyfter på hatten. Vi ser att han talar till damen som just fått sin ruta pangad av hans pojke. Men ‎innan filmen fick ljud, fick filmmakarna tillgång till ett annat sätt att illustrera tal. I stumfilm från året ‎‎1915 bråkar mannen och kvinnan om vem som ska tala i telefonen. Telefonen ser ut som en kakburk med ‎en mikrofon som sticker upp. Hon håller i hela apparaten, vänder ryggen åt mannen och hindrar honom ‎komma åt.En annan scen, nu från 1930-talet: Max Hansen, spelar sin egen tvilling. Svart-vit film. Sitter på kontor med – skrytigt nog två ‎telefoner. Bägge ringer. Han bryr sig inte. Men bordstelefonerna syns och hörs. De deltar i intrigen.Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎I sökmotorn skriver jag in telephone och movie och scene. Upp kommer tio ‎förslag på de tio bästa telefonscenerna. I samtliga står en person, oftast en man, med en liten dosa i handen ‎tryckt mot kinden. Och ansiktet i närbild.‎Något har hänt med telefonen.‎‎ Under bordstelefonens storhetstid, när den var var mans egendom på ett särskilt bord i hemmet, det var då ‎som den hade sitt klassiska utseende. Redan de gamla grekerna, hade inte telefon även om ordet är ‎grekiskt, de funderade över frågan: Varför har ett visst föremål, av människan skapat, en viss form? ‎En av förklaringarna lyder: Det här föremålet har formats till just sin egna form därför att det fanns ett ‎råmaterial, lera eller trä till exempel, som gjorde den saken möjlig. En pilbåge kan formas av trä, men inte av lera. ‎Ett vattenkrus av trä blir inte så bra, inte förrän vi lärde oss tunnbinderi, på 1500-talet, men då bara till ‎stora kärl.‎ Den klassiska telefonen, den som Roosevelt använde när han talade med Stalin, den som min mamma ‎använde när hon förde, som jag tyckte, oändliga samtal med min moster i Söderhamn, den som ständige ‎sekreteraren använde när han ringde Nobelpristagaren, den apparaten hade ett kolossalt enahanda ‎utseende. Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎‎ Liksom den grekiska amforan krävde sin lera, så krävde telefonen sitt material. Det heter bakelit efter sin ‎uppfinnare belgaren Leon Hendrik Baekeland som patenterade bakelit från sin uppfinnarverkstad i Yonkers ‎New York, med tre förbättrade varianter åren 1907 till 1910.‎Men innan vi nosar lite på kemin så kan vi begå den alltid riskfyllda manövern att tänka kontrafaktiskt, vi ‎tänker som om – bakeliten aldrig uppfunnits. Vad har vi då för material?‎Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk.På ett vackert litografi, tecknat efter foto, sitter telefonens uppfinnare skotsk-amerikanske Alexander ‎‎(Graham) Bell och talar i det första telefonsamtalet. Med skäggiga och mustaschprydda herrar bakom sig.‎Då som nu, viktigt att vara med på bilden. Det var den 18 oktober, året 1876.‎Telefonapparaten är en vackert snidad pjäs, oklart av vilket material. Kanske porslin.‎Annars var trä det vanligaste materialet före bakelit, eller metallplåt. Bägge opålitliga i längden. ‎Ständigt nötande med ett rullhandtag före start. Trä spricker. Metall rostar. För ögat osköna former. ‎Lådans form berättar inte vad den är till för. En låda kan aldrig vara symbol för något specifikt. Men det ‎kan den klassiska bakelittelefonen!‎Och här bakelitens oöverträffbara fördel: formbarheten. Den mjuka massan kan pressas till önskad form, ‎den stelnar, blir fast och pålitlig. Rostar inte, brinner inte, tycks inte ens bli nött och sliten av tidens tand.‎Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk. Telefonapparaten kan reduceras och stiliseras till en bokstavsliknande symbol, innebörden: ring ‎oss! ‎‎Men på det kontrafaktiska gungflyt kan vi spekulera om en snidad trätelefon, i vackert björkträ,‎ formad som en bakelittelefon. ‎Men det suveräna materialet bakelit höll sig från omkring 1930 till 1970. Det kunde naturligtvis ‎användas till annat. Handtag, beslag, elkontakter.‎‎ En av naturens märkligare produkter år kåda. Men kemisten ‎Baekeland och hans generation kunde tämja – domesticera – naturens kemi. Han var redan förmögen på ‎en annan upptäckt, och i sitt egenfinansierade labb sökte han nu den konstgjorda kådan, formbar sedan stel ‎och hård.‎ Hans upptäckt var inget drastiskt genombrott genom en plötslig insikt – det som kallas Eureka – utan vad ‎många skulle benämna ”vanlig produktutveckling”. Han började med att försöka förstärka trävirke med ‎konstgjord kåda genom impregnering. Målet var klart och tydligt. Teknisk utrustning tillhandahöll möjligheten att laborera med olika kombinationer av tryck och temperatur, och han ‎syntetiserade så en produkt med rätt egenskaper. Och det utgående från bara två rätt triviala kemikalier, ‎fenol och formaldehyd. Det kunde, hävdade han användas till ”tusen och ett ändamål”, och blygsamt ‎uppkallade han produkten efter sig själv: bakelit.‎Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon Med buller och – pling – kom Ericssons första bakelittelefon år 1931. Stilla som snödrivan i skuggan smög hon bort i vårvärmen 40 år senare. Något annat kom i stället. Fortsatt produktveckling ledde till ‎andra plaster, flera färger, bakeliten alltid svart, och nu istället en tunn kåpa att ge den rätta formen Ihålig ‎ersatte den ersattes den mer kompakta ljutklumpen. Så kom mobilen. Men aldrig kan den i ensamt ‎majestät framträda i ruta eller på filmduk och ringa sitt genomträngande krav: Ikonen talar och säger: ‎kom och lyft min lur!‎Här har vi råvaran till ett bruksföremål som ingripit i några hundra miljoners människors vardagstillvaro, ‎‎vilket vi knappt noterat "klart man har telefon". ‎Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon i ordets ursprungliga betydelse. Och så tar den slut, vandrar in i intigheten, fast inte ‎riktigt.‎Men ännu denna dag händer det så här: Mina händer sträcker ut sig själva för att handskas med alla ‎skaft på alla kastruller och stekpannor, bakelit – när jag går ut ur lägenheten, fattar min hand om ‎bakelitkryckan på käppen. Utanför lägenheten griper handen om bakeliten på ledgången vid trappan ‎utför. Bakeliten är kanske odödlig.‎Genom bordstelefonen är den symbolen för allas rätt att prata med alla, var man än bor – med ‎sin geniala konstruktion, hörluren en yta mot örat, en annan nära munnen, ett enda grepp med en enda ‎hand, och högra handen – fri – att gestikulera med, är den också symbolen för en tid som nyss var här, men nu för alltid har upphört.Olle Holmqvistzoofysiolog och kulturdebattör

Den unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi vet inte, säger kyrkofader Augustinus, varför goda människor så ofta rycks bort av en förtidig död, medan de som inte alls borde ha fått födas tvärtom får leva ett långt och behagligt liv.Nej, konstaterar han. Vi människor kan aldrig riktigt förstå varför så är fallet. För Gud däremot finns det en mening bakom allt – också med det som för människorna framstår som grymt och orättvist. Utifrån den evige och allvetande gudens blickpunkt finns det nämligen ingenting sådant som en nyckfull död. Ingen träder in i dödsriket utan att Han vet om det. Det tycks rentav följa ur Guds själva väsen att han inte bara har förutsett, utan också förutbestämt hur och när var och en av oss ska lämna jordelivet.För Augustinus finns det uppenbarligen någonting trösterikt i tanken att döden inte slår blint, utan lyder som ett viljelöst redskap under den Evige Faderns nådiga plan. Ändå kan kyrkofadern inte undvika att – här och var – uttrycka sin oro över alla de svårigheter som en sådan gudsbild ger upphov till. Om Gud verkligen är allsmäktig och allvetande framträder ju människan som inte mer än en simpel marionett, utan fri vilja och förmåga att bestämma över sitt liv, sin död och sitt postuma öde.Så här skulle den engelske 1600-tals poeten John Milton säga om en sådan slutsats: ”Må jag hamna i helvetet för det, men en sådan Gud kan aldrig vinna min aktning”.Den som inkallar Gud som ett värn mot döden hamnar förr eller senare i frågan om hur vi istället ska skydda oss mot den makt som håller döden i sin hand. Man kan förvisso undra vad det finns för poäng med att tro på en Gud som låter till synes oskyldiga spädbarn gå bort i de mest plågsamma sjukdomar – medan skoningslösa tyranner får leva friska, tills de blir mätta på både dagar och nätter.Den inflytelserike muslimske tänkaren Abu al-Hasan al-Ashari – verksam i Irak några hundra år efter Augustinus – är inte lika pessimistisk vad gäller människans förmåga att förstå Guds avsikter. När Gud låter barn och ynglingar gå ur tiden, så är det i själva verket för att rädda dem från ett än värre öde.”Låt oss föreställa oss”, säger han, ”ett barn och en vuxen som båda dog i den sanna tron – men att den vuxne fått en högre plats i himlen än barnet.Barnet kommer därför att fråga Gud: 'Varför gav du den mannen en högre plats?' 'Han har gjort många goda gärningar', kommer Gud att svara.Och då kommer barnet att upprört invända: 'Men varför lät du mig dö så tidigt att jag hindrades från att göra gott?'På vilket Gud i sin tur kommer att svara: 'Jag visste att du skulle växa upp till en syndare; det var därför bättre att du dog redan som barn.'” Det är inte så att man direkt avundas Guds arbetsbörda. Tänk att behöva räkna ut det moraliska värdet av alla människors ännu inte genomförda synder – och sedan med alla upptänkliga medel, inklusive barmhärtighetsmord, försöka säkerställa att dessa synder inte ytterligare belastar våra skuldkonton.Abu al-Hasan al-Asharis resonemang för tankarna till en rad berömda exempel från västerlandets kulturhistoria. Jag tänker till exempel på kung Oidipus som uttryckligen förbannar den fåraherde som räddade Oidipus från döden när han var ett spädbarn. Om han hade låtit mig dö, klagar Oidipus, hade jag ju sluppit det fruktansvärda öde som väntade mig i livet.Men vad för slags tröst – om man nu inte nöjer sig med de himmelska makternas – kan vi annars uppbåda när vi står inför dem som ryckts ifrån oss i blomman av sin ålder?Jag tänker kanske särskilt på dem som vi idag betraktar som mänsklighetens befrämjare på grund av de djupa avtryck de satt i de sköna konsternas historia. En Masaccio, en Caravaggio, en Mozart, en Edith Södergran eller en Charlie Parker.Sorgen över deras alltför tidiga bortgång handlar inte bara om att de aldrig fick möjligheten att skapa allt det som de fortfarande bar inom sig när döden stal deras lyra från dem. Utan också om att många av dem tvingades lämna världen med känslan att deras namn var skrivna i vatten, ovetande som de ofta var om den enastående betydelse de skulle komma att få för eftervärlden.Somliga finner viss tröst i ett estetiskt perspektiv på dödens verk. Som när den danske tonsättaren Carl Nielsen skriver att Mozart ”måste dö tidigt, för att bilden av honom skulle kunna fullkomnas”. I en sådan vision är det just det intensivt levda och hastigt utbrända livet som möjliggör den förevigade skönheten. I samma anda har många säkert svårt att tänka sig Alexander den store, Arthur Rimbaud, James Dean, Janis Joplin, Che Guevara eller Bob Marley som gamla, modfällda och kraftlösa.Likt Akilles måste de möta den svarta gudinnan just när de befinner sig på höjden av sin skaparkraft.Eller tänk bara på den förkroppsligade – och mycket unga gudom – som Augustinus ständigt sjunger lovsånger till. Hur skulle vi ha förhållit oss till Jesus om han i stället hade dött på korset i samma höga ålder som den Job som lämnade jordelivet som 140-åring?En variation på samma tema finner vi i föreställningen om det så kallade romantiska geniet. Här antas den förmodade genialiteten just vara intimt förbunden med den snabbt framskridande liemannens gärningar. Varken Novalis, Schubert, Lord Byron, Keats, Shelley, Chopin, Stagnelius eller systrarna Brontë hann fylla fyrtio innan ödesgudinnorna klippte av deras livstrådar. Genikulten tillåter oss kanske att för ett ögonblick glömma deras dödsvåndor. Genikulten tillåter oss för ett ögonblick att glömma deras dödsvåndor. Livet må vara kort, men bara på villkor att konsten är lång – eller som det ibland heter: evig.”Den som gudarna älskar dör ung”, säger Lord Byron mot al-Ashari.Kanske är detta rentav en ganska vanlig fantasi bland unga musiker, skalder och konstnärer. Det sägs till exempel att Kurt Cobain redan i barndomen såg framför sig att han en dag skulle bli medlem i den så kallade ”Club 27” – det vill säga, att han skulle dö i samma unga ålder som till exempel Brian Jones, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.Det var tragiskt nog en föraning som kom att besannas.Så stark är den estetiska myten om den ungdomliga dödens skönhet, att den en dag också lyckades infiltrera mitt eget medvetande. För det var med all säkerhet den som låg bakom min förvåning när jag en dag vaknade och insåg att jag fortfarande var vid liv, trots att jag hade hunnit fylla hela fyrtio år. Mitt i glädjen över att ha fått leva så länge, kunde jag faktiskt ana en obehaglig strimma av narcissistisk missräkning.Det var som om min nyvunna ålder förvandlats till ett hånfullt tecken på att jag hade gått miste om chansen att höra till de unga dödas utvalda skara – som om jag hade låtit livet segra till priset av förlorad odödlighet.Michael Azaridéhistoriker och författareMusikMy my hey hey (akustisk) samt Hey hey my my av Neil Young med Crazy Horse, från ”Rust never sleeps”, 1979.

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande plats. Maria Küchen följer den ut i rymden, ner i jorden och in i skriften. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-04-06.Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet Sverige. I början av förra seklet vävde hon handdukarna för hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst som inte hörs.Det latinska ordet textus betyder både ”text” och ”textil”. På grekiska har ordet hýfos samma tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok ”Myrstigar” från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens Grekland.En hellenistisk dikt som Svenbro citerar presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både ”fin väv” och ”subtil text”. Bilden av texten som väv är med andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt härbärgera berättelser?Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok ”Broderier” från 2018. ”Vi ärver tunga tyger i turkos” står det, ”en symaskin / viknålar / blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd”.Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken, innehållet i linneskåpet – alla dessa textilier i Burcu Sahins poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete, flykt, migration, kärlek och sorg.I essän ”Tyst text” i tidskriften Ord och bild, fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors textilier som kunskapsbärare. ”Jag rörde vid tyget och trådarna. Jag betraktade stygnen” skriver hon. ”Jag förstod med tiden att även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap; stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom det talade och skrivna.”Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs mycket billigt – förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon, kökslinne, sänglinne, grytlappar.Text, väv och minne är intimt länkade till varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga rymdfartens repminnen, rope memories.Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn koppartråd och magnetiska ringar.Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en tråd som leddes förbi en ring representerade 0.Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen. Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade information – i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer, men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen.Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd. Tidiga textilier – tillverkade före det skrivna språket, före historien – kan se ut ungefär som ett rope memory i datorn på en tidig rymdfarkost.Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare, men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas träskmarker.Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center. Från Kennedy Space Center har NASA sedan 1960-talet sänt upp raketer med rymdfärjor, satelliter, sonder och månfarare. I Windover Pond återfanns kvarlevor av 167 ursprungliga invånare i det som långt senare skulle bli USA. Fynden var mer än sjutusen år gamla.De döda låg i fosterställning med huvudet västerut och ansiktet mot norr. De var svepta i tyg. Tretusenfemhundra år innan Egyptens pyramider byggdes, vävde dessa jägare och samlare på den amerikanska kontinenten textilier av palmblad – inte bara stora begravningssvepningar utan också mattor och väskor. Minst sju olika komplexa vävmetoder användes och det antyder att någon form av vävstol krävdes. Medan årtusendena gick, förvandlades deras textilarbeten i dammen sakta till torv.Tygerna i Windover vävdes långt före den skrivna historien, av människor som inte hade något skriftspråk. Textilierna är äldre än texten. Det är skriften som är en metafor för väven, snarare än tvärtom.Men relationen mellan text och textil är inte bara metaforisk. Den kan vara oerhört påtaglig, som i rymddatorernas repminnen och inkafolkets khipu-trådar. I sin essä berättar Sahin om khipu, ”ursprungligen ett slags skriftsystem som användes av inkabefolkningen före kolonieringen av Amerika.”En khipu”, skriver Burcu Sahin, ”bestod av färgade trådar, spunna eller flätade, av alpacka- eller lamahår. Trådarna hade numeriska värden och kodades i form av knutar i ett decimalsystem. Det sägs att när spanjorerna anlände till Amerika förstörde inkabefolkningen sina textilier för att förhindra att de hamnade i händerna på kolonisatörerna eftersom det var där de dokumenterade sin troslära och kunskap.”Den etymologiska relationen mellan textil och text finns i fler språk än grekiska och latin. Orden ”sutra” och "sutur", kirurgtråd, har samma rot i sanskrit. En sutra i den indiska klassiska litteraturen är en koncentrerad litterär form för undervisning i huvudsakligen muntliga traditioner, en skriven tråd att följa när stora mängder muntlig tradition memoreras.Den skrivna indiska sutran speglar något som egentligen primärt är muntligt. Och även i den arkaiska grekiska diktningen som Jesper Svenbro beskriver i ”Myrstigar”, är skriften egentligen sekundär. Dikten han citerar tycks av poeten själv ha uppfattats som en väv, ett spindelnät, som fångar rösten och dödar den. ”I denna metaforiska väv” skriver Svenbro, ”har rösten fastnat som en snara.”Inte bara Burcu Sahins förmödrars tyger är tysta texter, nät som har fångat och tystat en röst. Den skriva dikten i sig, är det också. Och även i de sjutusenåriga tygerna från Windover pond finns en tystnad, en tystad röst. Vilka var dessa människor? De talar inte längre, utom genom resterna av sina kroppar och textilier.Alla dessa trådar och tystnader, texter och fibrer, rymdfartens repminnen och ursprungsfolkens svepningar – de ingår i den stora texten om människan, en enorm mångskiftande väv i tid och rum. Också den här betraktelsen, den här rösten som har befriat sig själv ur den skrivna textens nät, ingår där som ett litet inslag, en av alla oräkneliga trådar.Maria Küchen, författare och kulturjournalist

Tyger kan bära på känslor. Karolina Jeppson funderar över klädernas språk i konst och litteratur och hur en rutig skjorta kan förkroppsliga minnet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag drar åt min orange- och svartrutiga skjorta i blåsten. Den är ett arv från min pappa. Hans många skjortor hängde länge kvar i det lilla rummet med fönsterkupan på övervåningen. Smårutiga bomullsskjortor, flanellskjortor med större rutor i grönt och svart, blått och svart, orange och svart. Att gå in i rummet som förr brukade vara mitt – men som sedan lång tid kantades av hans kläder på ett oändligt antal klädhängare med hans doft – kändes hemma. Den första natten, efter att han aldrig vaknat mer, sov jag på en uppfällbar säng där inne bland skjortorna.För många av oss är det vi bär på kroppen något vi valt utifrån stil, färg och mönster. Men att klädesplagg och doft kan påminna om en älskad människa till den grad att det förkroppsligar minnet, blir påtagligt nu, när pappa inte finns mer. Våra kroppar och rörelser formas av klädernas materiella egenskaper, som ibland uppfattas som en andra hud, beskriver etnologen Magdalena Petersson McIntyre. Hon skriver om hur tygets snitt och skärningar inte bara skapas efter mode, utan även efter vilka människor som förväntas bära kläderna, och hur de ska brukas. Det finns också en betydelse i färger och vad de kommunicerar. En annan etnolog, Maja Jacobsson, studerar klädfärgers betydelser över tid och vad de signalerar, till exempel hur de i olika kulturer använts för att symboliskt förstärka ceremonier. Jag slås ofta av det språk som kläder och tyg förmedlar, inte minst i litteratur och konst.Under en vistelse i Zimbabwe 2024 mötte jag mamman till en av landets största författare: Yvonne Vera. Ericah Gwetai är en mor som har överlevt sin dotter och vänt på ordningen: Hon har skrivit en biografi om sitt barn. Något inte många föräldrar gör, och för Ericah Gwetai var det ett sorgearbete. När hon öppnade grinden till sin trädgård för mig, bar hon en orange och röd turban och den svepande klänningen i samma tyg prasslade. Hon gav intryck av att vara en kvinna som visste vad hon ville. Ericah Gwetai syr sina kläder själv, liksom hennes dotter gjorde. Först efter dotterns död började hon själv att skriva och några år därefter utkom biografin ”Petal Thoughts - Yvonne Vera”, om ett säreget författarskap som känns igen på sitt poetiska och symboliska språk.Yvonne Vera skrev om kvinnors liv, ofta i relation till befrielsekriget och det folkmord som skedde därefter på folkgruppen Ndebele i södra Zimbabwe. Befrielsekriget pågick under Yvonne Veras uppväxt och tonårstid, i dåvarande Rhodesia, från tidigt 60-tal till Zimbabwes självständighet 1980. Det berättas i biografin att Yvonne Veras första jobb var att som åttaåring plocka bomull på fälten utanför staden Chegutu. Hon lärde sig förstå jordens betydelse och vad den kan producera, men också att jorden inte kan ägas, att den bör vördas eftersom den tillhörde förfäderna som brukat den och begravts i den. Kan det möjligen varit det handfasta arbetet med bomullen som växte ur jorden, som bidrog till Yvonne Veras uppmärksamhet på kläder och tyger? I en intervju i The Financial Gazette, berättade hon, hur hon i sjätte klass fick en sax som pris för att hon kunde sy så skickligt med nål och tråd. När hon såg en annan människa, försökte hon förstå vad deras kläder och material signalerade, eftersom hon ansåg att tyger och textilier länge varit människans mest använda språk för att uttrycka känslor som vördnad, vila, firande och sorg.I Yvonne Veras roman ”Without a name”, bär den kvinnliga huvudpersonen sitt döda barn på ryggen genom delar av berättelsen. Kvinnan köper ett förkläde på marknaden, av ett stärkt vitt bomullstyg med kraftiga stygn. Det virar hon om kroppen, och bär barnet på ryggen med förklädes-banden hårt knutna runt bröst och midja, så att de skär in i huden. Som om tyget håller ihop hennes liv på flera sätt, och kompenserar vad den egna kroppen inte förmår. I en annan av hennes romaner – ”Under tungan” - väver den kvinnliga huvudpersonen mattor. Genom vävandet skapas en trygg rytm och ett tydligt mönster, i en miljö som präglas av oro och dysfunktionella familjeförhållanden. Textilforskaren Jessica Hemmings ser hur tyget och plaggen som bärs, vävs, stickas eller virkas, får unika betydelser i Yvonne Veras romaner. Att sy med nål och tråd däremot, skriver Hemmings, handlar om att länka samman och laga. Det kan ses som att återställa eller rekonstruera en ny verklighet.Konstnären Lenke Rothman gestaltar mänskligt liv genom olika sorters tyg. Stygnen är inte så regelbundna i Rothmans verk, utan ser ut att vara sydda av nödvändighet, hastigt men ändå målmedvetet, som att hon syr ihop öppna sår, eller kanske syr ett spår, en utväg eller bara en riktning. Rothman som själv överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, visar hur tillvaron ibland behöver fästas ihop med säkerhetsnålar, eller med kraftiga stygn som bär. Det finns en svävande gräns mellan liv och död, liksom i Yvonne Veras böcker.I Rothmans utställning ”Liv som tyg” som visades på Malmö Konsthall hösten 2024, ser jag ett inramat vitt skrynkligt tyg med brända håligheter, kantade av mörkbruna värmefläckar. Ett rosaaktigt tyg är fäst intill med slarviga röda stygn, och liknar ett stycke kött, eller, sårbarheten i våra kroppar. Här finns också ”Den nyföddas skjorta” – liten, gråsmutsig och sliten, som om den hittats på en sophög, och här finns en liggande torso gestaltad i färgglada tyger, med en liten fågel intill skuldran. ”På väg hem” heter verket.Det är något förunderligt med tyg, hur det kan bäras, formas och öppna minnets väv till andra tider. Pappas orange-svarta flanellskjorta hänger nu i min garderob. Doften av eau de cologne märks endast när jag låtit den hänga ett tag och sedan tar fram den igen. Jag ser pappa framför mig i enkla, rörliga plagg. Jackan alltid uppknäppt, en aktiv människa som lätt blev varm. Mitt barndomshem där pappas kläder länge hängde kvar, tillhör nu någon annan. Många av skjortorna har getts vidare till second hand, men den orange behöll jag. Konstnären Kandinsky beskriver färgen som att den ger en känsla av ”en människa som litar till sina egna krafter.”I Yvonne Veras berättelse bär kvinnan sitt barn till den plats hon flytt från. Där kan hon veckla ut tyget och släppa loss sin sorg. I Rothmans installation ”Liv som tyg” syns en gul kraftig tråd lysa genom hela verket. Rothman sökte efter bortslängt material, och fick syn på denna gula tråd som nästan fick henne att ramla ner i en container. Hon beskriver den som en navelsträng som binder ihop verket.Uttrycket ”att klippa bandet” innebär att inviga, att öppna något nytt. Och ”att klippa navelsträngen” brukar det sägas om att bli självständig, kanske vuxen? Kanske fri från nära relationer som binder en vid gammalt. Men sorg kan inte klippas. Möjligen kan den sys ihop. Eller vecklas ut och släppas fri.Karolina Jeppsonfrilansjournalist och författareProducent: Ann Lingebrandt

Är friheten att uttrycka vår sexualitet ett krav att göra vår åtrå till tal? Patricia Lorenzoni ser en värld inordnad i könets kunskapsregim. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fjodor Dostojevskij sa en gång: ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa.” Han syftade på den ukrainsk-ryske kollegans novell ”Kappan”, liksom på Gogols avgörande betydelse för den ryskspråkiga prosakonsten.En motsvarande sentens för det senaste halvseklets kulturteori skulle kunna vara: ”Vi har alla krupit ut ur Foucaults biktbås.” Få tänkare under efterkrigstiden har såsom fransmannen Michel Foucault påverkat vår förståelse av hur vi som människor formas i ett intrikat samspel mellan kunskap och makt.Foucault var idéhistorikern som förvägrades att disputera i Uppsala, men som revolutionerade den historiska forskningen med sina lika nitiska som associativa läsningar av arkiven. Han var professorn som under 1968-revolterna gjorde studenterna sällskap på barrikaderna, men som också kritiserade 68-rörelsens mest omhuldade myter. Inte minst den om sexuell frigörelse, en kritik formulerad i boken ”Viljan att veta” från 1976. Och det är här biktbåset kommer in.Egentligen var ”Viljan att veta” bara första delen i ett mer omfattande projekt om sexualitetens historia, ännu oavslutat vid Foucault alltför tidiga död till följd av aids 1984. Boken tar avstamp i den sexuella revolutionens självbild, och är en uppgörelse med idén om sexuell frigörelse. En kritik av en historieskrivning som såg samtidens idoga tal om det sexuella som en brytning med äldre tiders förtryck.Där andra såg befrielse, såg Foucault en intensifierad maktutövning som kom till uttryck i ett påbud att ständigt och jämt tala om könet och sexualiteten. Detta tvång att tala föddes inte med den sexuella revolutionen. Foucault spårar det bakåt, bland annat till det katolska biktbåset och historiska förändringar i prästernas biktmanualer. Under medeltiden hade bikten främst uppehållet sig vid om den sexuella handlingen rymdes inom det religiöst legitimas gränser eller ej. ”Sodomi” var termen för vitt skilda praktiker som gemensamt hade synden. Men efter det tridentiska kyrkomötet i mitten av 1500-talet kom manualerna successivt att snarare rikta in sig på själen dolda skrymslen. Bikten blev allt mer den plats där tankarna, fantasierna och begären skulle blottas och rannsakas. Ett krav, skriver Foucault, att ”försöka göra sin åtrå, hela sin åtrå, till tal”.Kyrkans roll här skulle så småningom övertas av medicinen och psykologin. Foucault ser en lång kontinuitet, i det att vi alltmer kommit att ställa frågan om vilka vi är till våra kön. Vad slags människor, vad slags subjekt, blir vi därigenom? Den gamla tidens sodomit definierades genom handlingen. En syndare, det är sant, men syndare är vi å andra sidan alla. Med moderniteten skulle våra sexuella begär och drifter knytas till vår identitet på ett nytt sätt. Om du identifierar dig som homosexuell, handlar det inte bara om vem du har sex med. Homosexualiteten blir ett raster över hela din person.När Foucault skrev ”Viljan att veta” var homosexualitet ännu sjukdomsklassat i Sverige. Så förblev det till 1979. Så sent som 2013 tvingades transpersoner till sterilisering för att få könskorrigering. Först 2024 röstades en förenkling av den komplicerade processen att byta juridiskt kön igenom. Det tycks finnas goda argument för att se den moderna svenska historien som en successiv befrielse av både könet och av de sexuella begären.Betyder det att Foucaults kritik är irrelevant? För att svara på det, bör vi först ställa frågan: Vem omfattas av befrielsen till att börja med? Jag kommer att tänka särskilt på en specifik situation där en människas förmåga att omsätta sitt kön och sitt begär i ”rätt” slags tal blir en fråga på liv och död: asylprocessen.2020 publicerades en rapport av Aino Gröndahl, asylrättsjurist på RFSL. Gröndahl hade gått igenom över 2000 avslagsmotiveringar i asylärenden från de senaste åtta åren. På 170 sidor får vi en inblick i vilka förväntningar som möter den som sökt skydd i Sverige med asylskäl grundade på sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck.I en asylutredning anges regelmässigt som främsta bevisning den sökandes ”berättelse”. Vid ett enstaka intervjutillfälle med Migrationsverket ska den som flytt berätta om sina asylskäl. I hbtqi-ärenden innebär det att tala om sitt kön, om sina begär, och inte minst, om sin identitet.Foucault läste de katolska biktmanualerna som del av en kunskapsproduktion om könet, vilken ytterst handlade om makt. Intervjurummet, där den asylsökande måste vränga sin själs skrymslen, är inte helt olikt. Här finns en hel begreppsapparat och förståelseram som vid intervjutillfället bara antyds, men som den sökande likväl behöver behärska. För, låt oss säga, en person som flytt ett land där samkönade relationer straffas med fängelse, räcker det inte att hen har samkönat sex. Hen måste kunna redogöra för en livsstil, en identitet, en inre resa som utmynnat i en insikt om vem hen egentligen är.Kort sagt, den asylsökande måste kunna verbalisera en personlighetsutveckling som harmonierar med modernitetens påbud att identifiera sig genom sitt kön och sina begär.Konsekvenserna framstår som både brutala och absurda. Gröndahl ger rikliga exempel på personer som fått utvisningsbeslut med hänvisning till att de inte förmått göra en precis distinktion mellan att vara homosexuell och bisexuell, att de inte reflekterat i förväntad grad över sina begär, eller att de inte kunnat verbalisera en specifik livsstil. Som ett av de citerade besluten säger: Migrationsverket ifrågasätter inte att du har sex med män, men bedömer sammantaget att du inte har lämnat tillförlitliga uppgifter om att du tillhör gruppen homosexuella män. Gröndahls rapport publicerades alltså 2020, och den visade hur avslagsmotiveringar i hbtqi-ärenden närmast rutinmässigt bröt både mot både gällande lag och mot Migrationsverkets egna rättsliga ställningstaganden. Verket tog den på allvar och inledde utbildningsinsatser. Men 2023 gjorde Gröndahl en uppföljning där hon fann att effekterna av insatserna uteblivit. De krav som ställdes på hbtqi-flyktingar då, fortsatte att ställas även nu. Gröndahl kommenterade det som ”en rättsskandal som pågår i det tysta, bakom sekretess och tystnadsplikt”. I ett land som likt Sverige gärna berömmer sig om sin hbtqi-vänlighet, kan det framstå som både chockerande och gåtfullt.Men kanske är det just genom Foucault biktbås vi ska förstå denna skandal i en utebliven skandal. För Foucault var modernitetens pratsjukhet om könet och sexualiteten ett uttryck för maktens allt intimare inträngande i våra liv. För att vara rätt slags subjekt, det vill säga fullt ut människa, måste vi kunna tala om oss själva på ett sätt som låter sig inordnas i denna könets kunskapsregim. Så blir även den hbtqi-certifierade sexuella frigörelsen del av en större apparat för att göra skillnad på folk och folk. Den som inte klarar testet i biktbåset, behandlas som mindre än människa.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

Kan läsningen av en dikt liknas vid matematiskt tänkande? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över Emmy Noether, Jacques Roubaud och en tid utan tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Emmy Noether var en av det tidiga 1900-talets största matematiker, ibland kallas hon för den moderna algebrans moder. På hennes lika opedagogiska som briljanta föreläsningar på matematiska institutionen i Göttingen hände det att hon vankade fram och tillbaka med kritan i handen framför svarta tavlan, länge länge länge, och muttrade för sig själv, innan hon liksom ur intet, eller kanske snarare ur sitt inre, kastade fram en förtätad och nytänkande matematisk formel, ungefär som en fotograf framkallar en stillbild.Det så kallade Noethers teorem från 1918 var epokgörande. I teoremet sker ett slags abstraktion, ett åsidosättande av omständigheter och kontext; det förklarar vad det innebär att inte vara förankrad i vare sig plats eller tid och det kom att utgöra ett slags grund för vetenskaplig metod, användbar för kvantfysik, relativitetsteori och förståelsen av big-bang.Men bortsett från sin häpnadsväckande användbarhet beskrivs teoremet också som osedvanligt vackert; det är rent, det är abstrakt, det är symmetriskt. I två extremt förtätade utsagor uttryckta i ett par ynka rader, understödda av några siffror, parenteser och matematiska symboler kunde hon sammanfatta rent ofattbara saker: fysikens tidlöshet, naturlagarnas grundläggande villkor.Man undrar: Hur räknade hon ut detta? Hur går ett sådant tänkande till egentligen? Tänker man i siffror? Ja, hur?Jag läser om Emmy Noether i teknikhistorikern Julia Ravanis bok ”Emmys teorem” där populärvetenskapliga beskrivningar och fysikaliska utsagor varvas med kvinnliga erfarenheter ur Noethers och Ravanis egna liv. Noethers biografi var såklart – det är nämligen alla liv – präglat av konkreta livsomständigheter. I början på 1900-talet fanns det knappast några kvinnor i akademin. Och som judinna var hon tvungen att lämna Tyskland för USA på 30-talet. Å andra sidan ägde hennes existens också ett slags abstraktionsgrad; hon tycktes obekymrad om många traditionella jordiska värden såsom karriär, pengar, familj, formell akademisk status och hon gick konsekvent klädd i samma svarta klänningar. Det var på många sätt ett liv i algebrans tjänst. Men även om hon skandalöst nog aldrig utnämndes till professor var hennes informella status odiskutabel. Tidens alla viktiga matematiker insåg Emmy Noethers unika förmåga och hon hade en inte obetydlig skara lärjungar.Ja, hur gick hennes tänkande till egentligen? Julia Ravanis beskriver hur Noether inte gillade långa uträkningar, alltså där man kan följa hur matematikern sida upp och sida ned följer ett resonemang. Hon verkade således inte ha föredragit att tänka och arbeta diakront, alltså att hon räknade fram resultatet läng en tidsaxel. Istället – så uppfattar jag det – arbetade hon samordnat, synkront: hon tänkte så att säga alla siffror samtidigt; hon tänkte matematiken som fotografi snarare än film. Ravanis skriver: ”Om matematiken är ett landskap och beräkningen en väg sökte Emmy Noether fågelvägen.” Noether kunde alltså se hela det matematiska landskapet från en hög utkikspunkt, snarare än att hon arbetade sig fram längs en slingrande landsväg.Jag menar att vi kan finna en likhet mellan den riktigt abstrakta matematiken och en viss typ av poesi där båda tycks arbeta synkroniserat, liktidigt. Generellt sett och bara aningen förenklat så har ju varken matematiken eller poesin någon egentlig handling. Någon som tycks kunna stödja en sådant påstående var just både matematiker och poet, nämligen Jacques Roubaud, som för övrigt föddes den femte december 1932 och avled samma dag, synkront och symmetriskt alltså, den femte december 2024.2016 publicerade han den omfattande boken Poétique Remarques, alltså Poetik Anmärkningar. Den består av en stor mängd, ja faktiskt en fullkomligt enorm mängd, ytterst komprimerade aforistiska anteckningar, närmare bestämt 4755. I ett kort förord skriver Roubaud: ”Varje anmärkning är en bild och läsaren bör ta emot den som en sådan”. Han nämner att de är skrivna under halvsekel men varken daterade eller kronologiskt ordnade utan således tidlösa.Så här lyder den 773:e aforismen: ”En dikt säger inte 'jag är' utan 'är är' och ”jag jag.” Vad kan, undrar man, ett sådant märkligt påstående betyda?För mig visar det just på den synkrona sidan hos litteraturen, i motsats till den diakrona. Textens aspekt av samtidighet; när man läser en viss typ av dikt – företrädesvis en kort dikt – läser man inte nödvändigtvis en rad i taget utan liksom alla rader samtidigt. Alla bokstäver och ord står faktiskt där på en och samma gång.Om vi översätter resonemanget till musik så läser vi inte dikten som vore den en melodi, där en ton följer på en annan som följer på en tredje. Utan som ett ackord, en klang. Flera toner på samma gång. Eller ännu radikalare: tänk att höra alla toner av alla instrument i en pianokonsert av Mozart i ett enda stort ”plonk!” Eller hela sångslingan i en treminuters melodifestivallåt komprimerad till en enda sekundsnabb wailande kvidande utandning! För att sedan i efterhand i huvudet räkna ut hur melodin gick!Det vore som musik utan tid, utan hastighet. Det vore som musik som huvudräkning inuti den teoretiska fysikens tidlösa svarta hål.Ja, kanske Emmy Noether tänkte fram sitt matematiska teorem på det sätt världen var beskaffad före big-bangTiden före tiden. Det stora stillaståendet innan bilden exploderade i bitar och sekvenser.Jacques Roubaud igen, i anmärkning nummer 118: ”Att säga att dikten är 'nu', det är att säga att den presenterar sig för anden som ett föremål som i sin helhet är möjligt att uppfatta i en fullständig inre bild, vars slut går att föregripa redan innan den börjat.”Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättareLitteraturJulia Ravanis: Emmys teorem. Natur & kultur, 2024.Jacques Roubaud: Poétique. Remarques – Poésie, mémoire, nombre, temps, rythme, contrainte, forme, etc. Seuil, 2016.

Kriget mot det ukrainska har pågått länge. Torbjörn Elensky funderar hur språk koloniserar och frigör, men litteraturen överskrider gränserna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-07.Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen – och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han tog steget över till att börja skriva något på den tiden så föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade han in folklig diktning och var en central företrädare för den romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet, marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike, snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om, införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på 1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl kejsardömet som kommunistdiktaturen.Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken, uttrycksformerna för lagar och religion.Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de människor, inklusive författare, forskare, journalister och intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem. Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart? För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten bytt till centralmaktens språk.Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska – och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av uttryck och tankeformer?Språket är alltid centralt för den nationella självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter. Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol, liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerProducent: Morris WikströmLitteraturNikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning. Norstedts, 2015.Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius (reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian nationalism. Harvard University press, 2007.

Slumpmässiga händelser och till synes oviktiga detaljer kan förändra hela världens riktning. Michael Azar funderar över historiens alla möjliga vägar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om Kleopatras näsa hade varit en aning kortare, så hade hela världshistorien fått ett annat utseende.Jag vet inte om Blaise Pascal har rätt i detta antagande, men det finns någonting djupt tankeväckande – för att inte säga skräckinjagande – i den vision som den franske 1600-tals-tänkaren ställer oss inför.Tänk om vår historia, om var och ens individuella existens, ytterst hänger på sådana små detaljer, på sådana till synes meningslösa tillfälligheter. Vi tror att vi kan påverka historien, vi försöker med vetenskapens hjälp tränga in i de lagar som antas reglera våra liv — och så visar det sig att historiens rörelse i den ena eller den andra riktningen vilar på förförelsekraften i en forntida drottnings framskjutande näsa…Händelserna bakom händelserna – för att låna ett uttryck av Bertolt Brecht – visar sig handla mindre om tvingande orsakskedjor än om synnerligen triviala tilldragelser. Såsom den romerske fältherren Marcus Antonius intensiva förälskelse i Kleopatras anletsdrag, en passion som med tiden inte bara leder dem båda i döden, utan också till rivalen Octavianus upprättande av det romerska kejsardömet.Åtminstone är det så man skulle kunna tolka Pascals fåordiga anmärkning.Eller för att ta ett mer samtida exempel: hösten 1920 råkar kung Alexander av Grekland dö av blodförgiftning efter att ha blivit biten av en av sina apor. Med kungens hastiga dödsfall följer inte bara djup inrikespolitisk turbulens utan också en våldsam förskjutning i den regionala maktbalansen. I en kommentar till händelseförloppet menar Winston Churchill att det inte skulle vara en överdrift att påstå att en enda apas bett härigenom kom att vålla hundratusentals människors död.Utifrån samma perspektiv tycks ibland hela historiens vägval hänga på om en viss kula träffar eller inte träffar sitt mål i ett visst historiskt ögonblick – som till exempel den där ödesdigra dagen i juni 1914 då Gavrilo Princip lyckas skjuta ihjäl den österrikiske ärkehertigen Frantz Ferdinand. Eller den 7 april 1926 då den unga iriska kvinnan – Violet Gibson – tvärtom misslyckas med att träffa Mussolinis huvud och i stället bara rispar hans näsa.”Slumpen är världens bästa romanförfattare”, skriver Honoré de Balzac. Det räcker, förklarar han, med att studera slumpens verkningar för att stimulera den litterära kreativiteten. På ett ställe beskriver Balzac sig rentav som de historiska tillfälligheternas ”sekreterare”, som ett språkrör för det sätt på vilket slumpen genomkorsar det franska samhällets historia och seder.Det är märkliga påståenden med tanke på att samme författare samtidigt hävdar att hans främsta mål är att undersöka ”orsaken eller orsakerna”, det vill säga de underliggande lagar som reglerar det franska 1800-talets sociala verklighet.Balzacs villrådighet utgör i själva verket ett symptom på den tvetydighet som verkar hemsöka all historieskrivning. Ända sedan Herodotos och Thukydides banbrytande verk för närmare 2500 år sedan har historiker försökt navigera mellan dessa båda blickpunkter. Mellan slump och lagbundenhet, mellan det tillfälliga och det nödvändiga, mellan det specifika och det allmänna.Det har visat sig vara en mycket svår balansgång.Å ena sidan behöver historikern utveckla ett sinne för det tillfälliga och det unika i ett historiskt skeende. Men driver man slumpens makt för långt riskerar man att i historien inte se mer än en ”berättelse, berättad av en dåre, full av bråk och vrede och utan betydelse”, för att låna en formulering av Shakespeare.Å andra sidan måste den historiska blicken bortse från tillvarons nycker och tärningskast för att blottlägga de djupgående mönster, maktkamper och lagbundenheter som verkar i det fördolda. Men driver man denna linje alltför långt riskerar man istället att reducera allt som händer till ett utslag av en enda styrande princip. Det må sedan vara den gudomliga försynen, den dialektiska materialismen eller den liberala demokratins omutliga framåtskridande.Så fort man renodlar ett av perspektiven slår det andra tillbaka. Till och med Karl Marx som i sina mest optimistiska stunder tror sig ha blottlagt de principer som styr historien måste i sina konkreta analyser erkänna de små tillfälligheternas betydelse. Några decennier efter Balzacs död förklarar Marx att de omvälvande händelserna under Pariskommunen bör förstås utifrån det kapitalistiska produktionssättets oförlösta motsättningar – men tillägger sedan ändå att den faktiska utvecklingen även påverkas av tusen andra ting, såsom karaktären på de specifika gestalter som leder revolten.Historien, säger Marx, skulle ha ”en mycket besynnerlig karaktär om det inte fanns plats för slump i den”.För att återigen ta en kulas tursamma eller otursamma bana som exempel: Frankrikes och Europas postrevolutionära historia hade troligen sett väldigt annorlunda ut om Napoleon redan år 1796 hade fallit offer för någon av alla de kulor som ven omkring honom under slaget vid Arcola. Ja, visst. Historien skulle säkerligen snabbt ha tvingat fram en annan ledare för Frankrike, men det är långt ifrån säkert att denne skulle ha agerat efter samma mönster och mål som den makthungrige revolutionsgeneralen från Korsika.En mer jordnära analogi kanske kan illustrera saken. Den som vill analysera en bestämd historisk fotbollsmatch gör bäst i att både ha ett öga för de traditioner, principer och regler som gäller inom fotbollen i vidaste mening – och ett vaksamt sinne för den unika karaktären på just de spelare som under den givna dagen står mot varandra. Matchen mellan Sverige och England den 14 november 2012 skulle med stor sannolikhet inte ha fått samma resultat om det inte vore för general Ibrahimovics fyra legendariska mål…Med stor sannolikhet, säger jag. Till historieskrivningens problem hör förvisso att det inte finns någon given metod för att jämföra det som faktiskt har hänt, eller inte hänt, med det som skulle kunna ha hänt. Redan Aristoteles gjorde oss uppmärksamma på detta problem och föreslog därför ett slags arbetsfördelning mellan historikern – som har att begränsa sig till händelser som faktiskt har hänt – och diktaren som i stället bör försöka teckna ”allt det som skulle kunna” hända i människornas värld.Medan den ene sålunda kan säga något om den faktiska storleken på Kleopatras näsa, kan den senare också resonera om de sätt på vilket en näsas form kan väcka de mest våldsamma kärlekspassioner till liv och därigenom – för att återigen citera Pascal – ”bringa härskare, arméer och hela världen ur jämvikt”.Eller rentav skriva en berättelse om hur historien skulle ha artat sig om kung Alexander inte blivit biten av sin apa, om Franz Ferdinand inte gått i graven 1914 – eller om kulan som avlossades mot Donald Trump den 13 juli 2024 hade träffat några centimeter närmare hans näsa.

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Patricia Lorenzoni reflekterar över forensisk antropologi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns frågor där juridikens och konstens områden överlappar varandra. Kan den döda förmås att tala, och i så fall hur? Kan den som bragts om livet ges upprättelse? För rättsskipningen handlar det om bevisvärdering och ansvarsutkrävande. För konsten om möjligheten att berätta om den som bestulits på sin mänsklighet, utan att i berättandet upprepa stölden.Dilemmat aktualiseras i M NourbeSe Philips diktsvit Zong! från 2008. Bakgrunden är en händelse 1781 när över etthundratrettio människor – alla förslavade afrikaner – slängdes överbord från ett brittiskt slavskepp för att spara på vattenransonerna. Händelsen har gjort avtryck i rättsarkiven, men inte som mord utan som ”förstörelse av egendom”. Den avhumanisering som möjliggjorde brottet fortsätter därmed in i rätten, och sedan in i de historiska arkiven. Hur berätta om detta, när alla spår det lämnat är fortsättning på brottet? Zong! blir en historia som inte kan berättas och som likväl måste berättas.Människorna som slängdes överbord från skeppet Zong försvann för alltid ner i havet. Och i haven fortsätter människor att försvinna, genom aktivt våld eller genom passiv ovilja att undsätta. FN-projektet Missing Migrant Project anger att under tioårsperioden mellan 2014 och 2024 rapporterades närmare 30 000 människor döda eller saknade på Medelhavet, den enskilt dödligaste av världens gränsregioner. Eftersom många kroppar aldrig återfinns, och inte alla har anhöriga som söker efter dem, kan mörkertalet vara stort.”Försvinna” är ett aktivt verb. Att göra det passivt låter skavigt och fel: ”att försvinnas”. Men det är i passiv form rättsantropologen Alexa Hagerty använder det i boken Still life with bones: Field notes on forensic anthropology. För när det handlar om människor är ”försvinna” bara sällan någonting någon gör, oftare är det någonting någon utsätts för. Vi kan fråga oss: om människors försvinnande omtalas i passiv form, hur påverkar det vår blick på dem och det de var med om innan de togs ifrån oss?Det var i kalla krigets Guatemala som ordet ”försvinnande” började användas som beteckning för hur militären mördade och slängde människor i massgravar. Kriget här var allt annat än kallt. Hagerty har arbetat både i Guatemala och i Argentina, i det senare fallet med offer för militärjuntans statsterror på 1970- och 80-talen. Tusentals av juntans offer försvanns genom att de släpptes från hög höjd ner i havet. Från militärens perspektiv var det inte bara ett sätt att göra slut på en motståndare. Det var också ett förvägrande av ett minnesmärke, av en grav. Som att säga: ”den här människan har aldrig funnits”.Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Hagerty berättar om hur teamet hon jobbar i tillsammans med anhöriga ”artikulerar” skelett, det vill säga lägger ut dem anatomiskt. Personen läggs på rygg, handflator riktas uppåt, små små ben passas in i vad som en gång var en helhet sammanhållen av kött, senor och hud. Skador på skelettet bidrar till att återskapa en berättelse om brottet. Har kvarlevorna kunnat identifieras får de efterlevande äntligen en kropp att begrava.Processen handlar både om ansvarsutkrävande och om att återupprätta relationen mellan de som dödades och dem som blev kvar. Ibland också om att blidka de döda och deras oro så att hemsökelser må upphöra. Vi hör emellanåt påstås att en begravning av den döda kroppen är nödvändig för att efterlevande ska kunna ”gå vidare” eller få ett ”avslut”. Men inte alltid står en kropp att finna. Hagerty arbetar med att lokalisera de döda, men är också tydlig med att bara en bråkdel av dem som försvunnits återfinns, och än färre identifieras. Rättslaboratoriet, där papplådorna med namnlösa dödas kvarlevor staplas på varandra, liknar hon vid en skärseld av kartong.Boken blir därför också ett försvar av det liv som måste gå vidare, även om den historia som började med någons förvinnande aldrig slutar i en återfunnen kropp. Skärselden är i katolsk tradition en plats av väntan, ett mellanrum. För många är mellanrummet den enda plats för vila som erbjuds. Kanske är det medvetenheten om detta som gör att vissa inte ens vill försöka hitta sina döda. Federico García Lorca, som 1936 mördades av Francos falangister, är ett berömt exempel. Inför de åtskilliga försök som genom åren gjorts att lokalisera hans grav, har familjen bett att Lorca istället ska få vila ostört tillsammans med sina olyckskamrater.Lorca behövde måhända ingen grav för att eftervärldens skulle minnas honom. I de flesta fall av försvinnanden kämpar de anhöriga mot glömskan och det offentliga utsuddandet. Idag kantas Europas gränser bokstavligen av migranters anonyma gravar, människor som dött i sökandet efter ett levbart liv. 2015 lät det tyska konstkollektivet Centrum för politisk skönhet genomföra ett antal begravningar under namnet ”De döda kommer”. I samarbete med anhöriga i Tyskland grävde de upp anonyma gravar i södra Europa, identifierade döda migranter och förde deras kroppar till Berlin. Där fick de begravas i närvaro av sina kära.Konstkollektivet insisterade på att behandla de döda som människor att sörja, och synliggjorde därmed också närvaron av sörjande anhöriga i Europa. Så bröt de den logik enligt vilken vissa människors död passerar obemärkt. NourbeSe Philip hanterar sitt etiska dilemma genom vägran; en vägran att lägga till, en vägran att fylla ut. I Zong! finns ingen plats för försonande fantasier om det vi egentligen ingenting kan veta. Istället arbetar poeten uteslutande med ord som faktiskt finns i arkiven, bryter upp dem och skapar sprickor och avgrunder. Zong! kan läsas som ett requiem över dem som förnekades en gravvård.Snarare än försök att få de döda att själva tala, är både Zong! och De döda kommer därför ett slags omvårdnad som drar de försvunna åter in i de levandes sfär. Här löper verken också samman med Hagertys skildring av laboratoriearbetet. Still life i titeln till hennes bok är engelska för ”stilleben”, det slags konstnärliga motiv som består i orörliga ting; serviser, blommor, frukter, ibland döda djur från en tänkt jakttur, ibland också mänskliga skallar. De sistnämnda brukar läsas som en allegori över livets förgänglighet. Men över rättslaboratoriet finns ingenting allegoriskt, här är allting kroppslighet. Men också närhet och ömhet inför människor Hagerty bara får lära känna genom deras skelettskador. Termen hon använder för sin praktik är care. På svenska blir det ”omsorg”, ett ord etymologiskt besläktat med ordet för förlust, för sorg. I det varsamma arbetet med de mördades ben öppnas ett rum i vilket vetenskapsmännen och de anhöriga förenas i omsorgen om de döda.För Hagerty är detta en helig praktik. Vad hon säger sig ha kommit till insikt om är att arbetet med att gräva upp och studera kvarlevor inte bara är vad som möjliggör begravning. Det är i sig begravning.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

Stigen är en kär metafor för livet, men även meningsskapande i egen rätt. Eva-Lotta Hultén beger sig ut på en vandring genom årtusenden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Skogsstigen jag vandrar på blir allt svårare att följa. Det som nyss var ett tydligt spår i lingon- och blåbärsriset kan nu bara anas. Så blir det ofta när jag är ute och går. Jag ser en stig jag inte tänkt på förut och slår nyfiket in på den. Inte sällan visar det sig vara en djurstig och sådana leder ofta inte någon annanstans än till platser där rådjur och älgar hittar vatten, mat eller vila.Det klokaste hade förstås varit att vända tillbaka när stigen löser upp sig men jag har svårt att backa när jag väl tagit ut en riktning. Det gör att jag hamnar i snårskogar, på små bergsplatåer och i våtmarker. Ganska ofta får jag fäkta mig fram genom granplanteringar. Ibland belönas jag med en vacker utsikt eller ett hav av trattkantareller. Andra gånger blir jag bara blöt om fötterna eller får håret fullt av barr.Att stigen är en kär metafor för livet är inte underligt. Vi är varelser gjorda för att ströva. Både på livets stig och skogens drabbar oss oförutsedda möten, nedfallna stammar och klafsig lera efter ett häftigt regn. Stigen som metafor hjälper oss att se våra liv som sammanhängande och medvetet levda, oavsett om det är sant eller ej. Men stigen är inte bara intressant som metafor utan också i sin egen rätt. Inte sällan är den ett friluftsmuseum som kan ge oss vår historia och förklara hur vi har använt marken. Den berättar också för oss om nuvarande landskap och dem som bebor det.Många stigar är opålitliga. Plötsligt har alla träd fällts och marken är full av maskinspår, grenar och ris som gör det svårt att komma fram. Någon annanstans har ett träd fallit och stigen fått flytta sig. Men många stigar består också under långa tider. Så gick till exempel i runt hundra år en kyrkstig från grannbyn till den lilla kyrkan i den jämtländska by där jag håller till delar av året. Men till sist vandrade ingen den längre och skogsbruket raderade ut de sista spåren. Kyrkstigen på Västkusten där jag normalt bor har i stället restaurerats och fått tydliga ledmarkeringar. Själva kyrkan är från 1100-talet och tanken på nära ett årtusendes fotspår under mina egna får det att svindla.Förr ledde människors stigar till ett specifikt mål. Man skulle till kyrkan, fäboden, skolan, grannen, sjön, myren eller marknadsplatsen. Vi gick för att vi hade ett ärende och vi valde den närmsta eller lättaste vägen. De som fortfarande vandrar längs kyrkstigar för att ta sig till veckans gudstjänst är få. I stället går många av oss snarare för att vi tycker om att röra på oss och vara i naturen – och vi vill helst inte gå fram och tillbaka samma väg utan vandra rundslingor med vackra vyer.I forskarantologin ”Pathways,” om stigar som kulturarv, gör redaktörerna Katarina Saltzman, Sverker Sörlin och Daniel Svensson en distinktion mellan stigar och leder. De förra uppstår och försvinner utifrån behov och bruk medan leder är resultat av någons planering och sköts och upprätthålls – som kyrkstigen där jag bor.De moderna vandringslederna fick sin form av Claude Denecourt, berättar Susanne Österlund-Pötzsch, docent i nordisk folklore. Denecourt var en passionerad vandrare som på 1830-talet publicerade en guide till Fontainebleuskogen utanför Paris. Där hade han märkt ut leder i olika längd med färger. Vissa stenar och träd fick egna namn och på skyltar berättade han om platsernas historia genom anekdoter och legender. Ett sätt att utforma vandringsleder som vi känner igen fortfarande. Förhoppningsvis med den skillnaden att informationen som ges på skyltarna är sann. Fanns inget intressant att säga så hittade nämligen Denecourt på. Vandringen skulle vara en upplevelse med många dimensioner oavsett vad och hans slingor i Fontainebleu blev mycket populära.Äventyr, andlighet, kulturarv och friluftsliv. För den moderna stigfinnaren finns ingen motsättning. I boken ”The old ways” kallar författaren och vandraren Robert MacFarlane alla som vandrar med ett högre mål än transport eller rekreation för pilgrimer. Pilgrimsvandringar av idag behöver inte ha med någon av de stora världsreligionerna att göra. Det handlar om turer till fots där resan ut också blir en resa in; ett sätt att ge mening och en transcendental dimension åt livet. Precis som MacFarlanes och mina egna strövtåg längs gamla stigar sätter spår i oss så sätter vi spår i landskapet. Vi är inte bara besökare på stigen utan medskapare. Vandringen skapar minnen både i den som går och i marken som betrampas – och stigen löper genom båda: marken och människan.Detta symbiotiska förhållande mellan stigarna och fötterna som trampar på dem har djupa rötter i människan. Aboriginernas skapelsemyter berättar om de totemvarelser som rörde sig över den australiska kontinenten under drömtiden. De sjöng ut namnen på allt som korsade deras väg: fåglar, djur, växter, klippor, vattenhål. Deras vandringar bildade de sånglinjer som ännu sjungs fram av dagens aboriginer.När en gravid kvinna känner barnets första rörelser i magen och samtidigt befinner sig i närheten av en sånglinje ärver detta barn en bit av den och hör ihop med den. Landskapet och människan blir ett. Personen hör också ihop med den förfader som skapade linjen. De är ofta djur så om förfadern var vallabyvarelse så blir barnet en del av vallabyklanen. Alla som hör till vallabyklanen har ett särskilt ansvar för just sitt drömspår och för bevarandet av landskapet längs det men också för pungdjuret vallaby.Sånglinjens melodi förblir densamma längs hela dess sträcka men landskapet sjungs fram på olika språk längs vägen. Varje plats som besjungs innehåller vatten, skydd eller en utsiktspunkt, ofta i en annars hård och karg terräng.Aboriginernas sånglinjer gav dem allt de behövde för att förstå och bevara sin omvärld; tryggt röra sig igenom den och leva i fred med andra folk och med naturen.Vi är kanske inte beroende av stigarna på samma rent fysiska sätt som tidigare, då de ledde oss till mat, vatten och social samvaro men de ger oss en livsförhöjande hemhörighet. När jag vandrar mina dagliga rundor rör jag mig både in i landskapet och in i mig själv. Mina medvandrare består av varelser på två ben såväl som fyra. Ibland välsignar mig stigen med mat i form av svamp eller bär och varje gång också med lite mer hemhörighet. Och när jag slagit in på en stig som försvinner och är för envis för att vända tillbaka kommer jag alltid förr eller senare fram till en ny. Såväl skogen som livet är fulla av dem.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalist

Christer Strömholms nazistiska bakgrund blev inte ett problem, utan en fördel. Och han fick hjälp på traven, konstaterar Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vårvintern 2020 tog journalisten Lars Weiss kontakt med Sveriges Radio angående en intervju han gjort nästan 30 år tidigare med sin vän, fotografen Christer Strömholm. Samtalet var inspelat på kassettband och kretsade kring tiden före och under Andra världskriget. Att Strömholm varit organiserad nazist under åtminstone en del av den här tiden var inte okänt, men fortfarande höljt i dunkel.Kanske kunde vi använda kassetterna till att bringa lite större klarhet i frågan?Det föll på mig att undersöka det här, men jag kom inte särskilt långt. Jag tog kontakt med författaren och kritikern Lasse Söderberg: en annan gammal vän till Strömholm, som benämnt hans politiska bakgrund i ett par böcker. Men han tyckte att han sagt det han hade att säga. Sedan slog pandemin till på allvar och gjorde det direkt farligt för personer ur Strömholms generation att träffa journalister och andra potentiella smittbärare.Annat kom emellan.Att jag lät det göra det berodde nog på att jag aldrig blev riktigt klar över materialets relevans. Dels för den principiella frågan: Varför ska vi låta konstverk begränsas av vår uppfattning om konstnärens vandel? Vad vore vunnet med att skriva ut mördaren Caravaggio ur måleriets historia? Fascisten Ezra Pound eller den usla morsan Alice Munro ur litteraturens?Men också för att Strömholm hade bjudit Weiss på så väldigt lite av självrannsakan. ”Det var en politisk tid”, säger han alldeles i början av intervjun. ”När man nu sitter med facit i hand är det lätt att se hur det gick men ur 30-talets synpunkt gick Tyskland från en orostid till en annan” fortsätter han. ”Autostradorna byggdes, folk började få arbete och mat för dagen. Det var vad man hörde. Och Mussolini hade ordnat så att tågtiderna stämde i Italien”.Så talar en passiv åskådare, som förstått att hans flyktiga sympatier varit missriktade. Inte den sortens garvade aktivist som avtecknar sig i konstnären och författaren Andreas Gedins bok ”Christer Strömholm och nazismen”, med undertiteln ”Hur en liten sanning döljer en större”.Boken bygger på gedigen arkivforskning men handlar faktiskt mer om lögn än sanning.Om hur Strömholm lyckades göra sin bruna historia till en fördel, med benägen hjälp av betydande delar av förra seklets svenska kulturliv.Bland de allra första finner vi Peter Weiss, judisk krigsflykting och vänsterintellektuell: ”Han har en hemlighet, som han bär på, som gör honom intressant” konstaterar Weiss i ett samtal publicerat i Strömholms allra första fotobok, 1965. Redan 20 år efter Auschwitz befrielse kunde en nazistisk bakgrund alltså göra någon ”intressant”. Och så fortsätter det i senare böcker, under följande decennier. ”Hemligheten” blir en diffus men viktig komponent i mytbildningen kring Den Store Fotografen. Att helt sopa den under mattan är ovanligare men förekommer, främst efter hans död.Hans insatser för den andra sidan framhävs däremot konsekvent, i all litteratur som tar upp Christer Strömholms biografi. Vid en vistelse i södra Frankrike 1938 genomförde han ett par kuriruppdrag åt den republikanska sidan i Spanien, och blev beskjuten vid ett av dem, något han själv senare skulle karaktärisera som något slags moraliskt ”elddop”, som skall ha lett till ett uppvaknande.Men det lät i så fall vänta på sig, för samma år publicerade Strömholm ett resereportage i två delar från den här tiden – i nazistiska Stormfacklan.1940 deltog han i det väpnade motståndet mot den tyska ockupationen av Norge, något som ofta tagits till intäkt för en definitiv omvändelse. Men som Gedin visar hörde Strömholm till den falang av svensk nazism som satte nationalismen framför lojaliteten med Hitlertyskland, och för vilken solidariteten med ett ockuperat broderfolk därför var självklar – oavsett ockupantens ideologiska tillhörighet. Ett femtiotal svenska nazister deltog i striderna på Norges sida, enligt Gedin, medan inte en enda ska ha slagits på ockupationsmaktens sida.Så sent som i november 1945 bistår Strömholm åtminstone en Quisling, kanske flera, i flykten undan den norska rättvisan. Ett halvsekel senare påstår han själv att det rörde sig om ”ganska oskuldsfulla 19–20-åringar”. Men den han bevisligen hjälpte var i själva verket en trettiårig krigsförbrytare, efterlyst för landsförräderi. Han greps men undkom till sist, och kunde börja om i Sydamerika.Varför kom Lasse Weiss till oss med sina kassetter, i början av 2020-talet? Som en del av en dödstädning, kanske. Redan sommaren -21 avled han, i sviterna av lungcancer. Jag föreställer mig att det var någonting som låg och gnagde någonstans, inom journalisten Weiss. För det är ju någonting med sanningen, ändå.När det gäller Strömholm är den ofta svår att klarlägga. Många av spåren har vuxit igen för länge sedan. Vanan att ljuga satte sig av allt att döma redan under polisförhören på 1930- och 40-talen. Och som Lasse Söderberg konstaterar i essäsamlingen Gemensamma nämnare, utgiven ett par år före Strömholms död: ”sitt förflutna har Christer rutinerat och med påtagligt välbehag låtit förbli insvept i legendens skimmer”. Men det är just halvlögnerna och dimridåerna som framträder med störst skärpa hos Gedin. Hur de användes – av Strömholm själv och av andra – för att underbygga hans maskulina konstnärsimage. Inklusive ett par kontraktsmord han påstod sig ha utfört, i Stockholm, men kanske bara hittade på för att göra sig ”intressant”.Det säger såklart någonting om Christer Strömholms personliga karaktär. Men också om det svenska kulturliv som jobbade så länge och så konsekvent på att göra honom precis lagom salongsfähig. Tidningen ETC inte minst, som gjorde Strömholm till en del i ett liberalt vänsterprojekt, på 80-talet, genom att lyfta fram hans bilder av de transsexuella vännerna på Place Blanche. Moderna museet som hakade på, ett par år senare, med en stor retrospektiv.Och kanske inte bara det svenska kulturlivet.Jag bläddrar i ”Porträtt i Paris”, Nationalmuseums utställningskatalog från 2022, full med fina reproduktioner av de porträttfoton Strömholm tog av konstnärer och intellektuella i den franska huvudstaden på de legendomsusade 1950- och 60-talen. Cafélivets och existentialismens gyllene epok.Jag fastnar för bilderna av poeten Paul Andersson, vacker som en ung Adonis inför hotellspegeln 1956 men utmärglad och delvis tandlös fyra år senare. En krampaktig pose påminner mig om ett scenfotografi av Ian Curtis, en annan självförbrännande artist som tog sig bra ut på bild, 20 år senare. Jag hade det som affisch, på dörren till mitt pojkrum.Kanske finns ett släktskap mellan fascistens renhetslängtan och avantgardekonstnärens kompromisslösa radikalism? I så fall borde Christer Strömholm haft sällsynt goda förutsättningar att få korn på det.Ett annat av porträtten i Paris föreställer Le Corbusier, fångad redan 1951. Den store arkitekten och funkisprofeten som placerade sina politiska förhoppningar i samma korg som Strömholm, under kriget. Här står han med ena handen lite krampaktigt nedstucken i fickan på den bylsiga kostymen, i ett misslyckat försök till nonchalans. Han verkar trött och lite nervös. Pannan är rynkad.Bakom honom sträcker en lång, tom korridor ut sig. Och slutar i ogenomträngligt mörker.Mårten Arndtzénkonstkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktionLitteraturAndreas Gedin: Christer Strömholm och nazismen – hur en liten sanning döljer en större. Kaunitz-Olsson, 2025.Lasse Söderberg: Gemensamma nämnare. Ellerströms, 1999.

Vi har blivit av med många accessoarer och i gapet mellan det personliga och allmänna försvann hatten. Thomas Steinfeld funderar över förlusten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En hatt äger många fördelar. Den värmer skallen. En bit filt på huvudet är en lämplig åtgärd mot kylan. Men hatten skyddar även huvudet mot solen, i synnerhet när hjässan är kal. Hatten hjälper till att bevara frisyren, varför den i vissa fall ingår en till ytan näst intill organisk förbindelse med lockarna. Ibland ersätter hatten paraplyet, framför allt om båda händerna skall bära någonting, eller om man går i trånga gränder eller genom större folksamlingar. Den största fördelen tycks dock vara att hatten kastar en skugga över ansiktet, så att bäraren blir till en hemlighet för varje mötande människa, kanske rentav för sig själv: Som för Humphrey Bogarts och Ingrid Bergmans rollfigurer i slutscenen av ”Casablanca”, där hattarna skall dölja hur smärtsam avskedet är för de båda älskarna. Slutligen så lånar hatten också en silhuett till sin bärare. Tänk bara på Michael Jackson, så som han uppträder i musikvideon till ”Smooth Criminal” från 1988: Så vackra hans konturer blir med den ljusa hatten på, så symmetrisk hans gestalt blir, i mycket högre grad än om han enbart burit sitt nakna huvud över halsen, de mörka lockarna till trots. Det blir en kontrastverkan mellan hatten och de svarta skorna med de vita gamascherna, fulländningen av ett uppträdande som en välklädd, om än något excentrisk herre.”Min hatt den har tre kanter”, låter en folksång från sena 1800-talet, byggd på en canzonetta som förmodligen kommer från Neapel och är bra mycket äldre. Denna hatt var förstås trekornshatten som svenska armén bar ännu i början av 1900-talet. Och ser man på bilder ännu från femtiotalet, på fotografier av folk på gatan, även av protester och upplopp, så bär nästan alla män en hatt och många kvinnor också. Att människorna täckte sina huvuden, över århundraden, över årtusenden, är mycket mindre förvånansvärt än att de någon gång under sextiotalet slutade att göra det, först i de västeuropeiska länderna, sedan i Nordamerika, till sist också i Östeuropa, varje gång med en övergångstid på sisådär tio år. Som den viktigaste anledningen till att folk slutgiltigt tog av sig hatten utpekas för det mesta bilismen. Det är svårt att behålla hatten på när man kliver in i en personvagn, och det är ännu svårare att ha den kvar på huvudet, när taket är lågt, när man hela tiden måste vända blicken till höger och vänster medan man samtidigt måste behålla backspegeln i sikte. Dock kan den privata bilismen inte vara mer än en del av förklaringen: Ty kappan blev ju kvar och så blev halsduken och handskarna – de sistnämnda dock bara för att hålla fingrarna varma, medan de tidigare hade många andra funktioner, framför allt för att markera en distans mellan handskarnas bärare och resten av världen.Kastorhatten, en hög, för det mesta rörformig hatt tillverkad av bäverhår, uppfanns på 1600-talet. Den bars av män och kvinnor, i många skepnader. Cylinderhatten, en förenklad variation på kastorhatten och mest buren av män, blev populär under 1800-talet och ett tecken på den borgerliga klassens emancipation. Pork pie-hatten, en liten rund skapelse med en platt översida och ett smalt brätte, bars inte bara av komikern Buster Keaton, utan också av många kvinnor, som drog den långt ner i pannan, för att på så sätt komplettera hårets komplicerade arrangemang ovanför bakhuvudet. Fedoran, en mjukare hatt med ett brett brätte som hänger lite i fronten, förmår att skydda bäraren mot vind och väder. Den blev en symbol för den tidiga kvinnorörelsen innan Al Capone förklarade den till en nödvändig beståndsdel av hans gängmedlemmars utrustning. Varje typ av hatt har sin symbolik och sin kulturhistoria. Och när somliga hattar under de senaste åren återvann en liten del av sin forna popularitet, så skedde det i vetskapen om den gångna betydelsen: pork pie-hatten i minnet av Lester Young, Charles Mingus och fyrtiotalets jazz, fedoran, helst i Panama-versionen, som referens till lata sommardagar i utvalt sällskap på en skuggig terrass ovanför medelhavet. Även baseballkepsen, om än ingen hatt i egentlig mening, för att den lägger sig platt på skallen – även den bär på en sådan betydelse, som kan härledas till amerikansk fankultur.När Elena Esposito, en sociolog från universitetet i Bologna, förklarar modets hemligheter, talar hon om människans behov att visa upp sig som enastående varelse – och andra människors behov att iaktta hon som sådan – under växlande och för det mesta flyktiga omständigheter. Modets syfte, skriver hon, är att skapa en förbindlighet i det förbigående. Inte för mycket, för då blir människan ”fixerad”, då uppträder hon som formad efter en mall, men tillräckligt mycket för att dra uppmärksamheten till sig, som en gestaltad varelse. Där, i gapet mellan det personliga och det allmänna, tycks hatten försvunnit, i strävan efter en intimitet, även inom tillfälliga möten, som man tidigare bara undvikit. Ännu under 1700-talet kunde en rak blick in en annan människans ansikte betraktas som lika med en beröring, och ibland besvarades ett sådant brott mot konventionerna med uppfordran till ett duell. Först mycket senare, strängt sett först efter andra världskriget, blev det öppna, oskuggade ansiktet ett uttryck för människan själv, och mötet ansikte mot ansikte till måttet för det autentiska och ärliga. Och så försvann hatten, eller den ändrade sin funktion från att vara en del av beklädnaden till att bli rekvisita.Den moderna människan blev av med många accessoarer: Hon tappade käppen och fickuret, hon blev av med den lilla duken i tyg och håller på att gå miste om slipsen. Hon förlorade hatten och, inte minst, cigaretten. Det finns någonting som är gemensamt för alla dessa ting av förment tvivelaktigt praktiskt värde: De är bundna till sinnliga uttrycksformer eller gester: Käppen svängs, eller så viftar man men den, duken används för att vinka och för att torka tår, fickuret plockas fram, handen med cigaretten ritar komplicerade figurer i luften. Ett helt register av sociala förhållanden öppnas genom dessa rörelser. Och tänk återigen på hatten, tänk på en fedora, där bärarens handgrepp ingår i hattens utformning, med en buckla, så kallat grepp, på varje sida, där tummen och långfingret hittar sin position, medan pekfingret nuddar hatten i skåran uppe på kullen. Och så lyfter man hatten med en elegant och vidlyftig rörelse, som visar respekt och omtanke för människan man möter, utan att dock skapa en närhet som förpliktar. Och så säger man förstås inte ”hej” utan ”goddag”.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap

Jakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i odödligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-26.På morgnarna när jag står framför badrumsspegeln och begrundar de djupnande vikarna i hårfästet faller min blick på en liten medicinflaska jag köpte en gång för många år sedan i en butik på Brick Lane i Londons East End. Flaskan innehåller något som heter Blessed Seed Oil, en hemlig mixtur som sägs hjälpa mot allt från impotens och håravfall till reumatism och ögonsjukdomar. Enligt någon guru som citeras på förpackningen innehåller Blessed Seed ”ett botemedel mot alla sjukdomar, utom döden”. Det låter förstås livsfarligt; ändå är det för det där citatet som flaskan har fått stå kvar på hyllan. Trots allt skänker den lite hopp i förgängligheten, hoppet om att även döden faktiskt är en sjukdom bland andra, även om vi till dags dato inte har hittat någon bot för den.En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum.Men vad vore den mänskliga civilisationen om vi inte åtminstone försökte? Den 7 april 1928 dog den sovjetiske forskaren och revolutionären Alexander Bogdanov i sitt laboratorium i Moskva. Dödsorsaken lär ha varit blodförgiftning, eller möjligen malaria. Bogdanov var en av den ryska revolutionens veteraner, han hade varit med när bolsjevikpartiet grundades och efter revolutionen ledde han den kommunistiska kultur- och propagandaorganisationen Proletkult. Men han var också besatt av tanken att partiets stora uppgift, när kapitalismen väl var avskaffad, var att övervinna döden. Hans idé var egentligen ganska enkel: med hjälp av regelbundna blodtransfusioner kunde man hjälpa kroppen att bromsa åldrandet och på så vis skjuta döden på en oviss framtid. I sitt Institut för Blodtransfusioner utförde Bogdanov under några år på tjugotalet en serie experiment, som alltså fick ett fatalt slut när han av misstag råkade byta blod med en malariasjuk patient.Den här historien är nästan glömd idag, men faktum är att i den ryska revolutionens tankegods var sådana här spekulationer inte oviktiga. Ursprunget finns hos författaren Nikolaj Fjodorov, som i några uppmärksammade skrifter i slutet av artonhundratalet proklamerade en rörelse han kallade ”kosmismen”, vars program gick ut på att mänsklighetens uppgift var att göra sig till herre över tid och rum – mer konkret verka för odödlighet och de dödas uppståndelse samt kolonisera rymden. Fjodorov själv var långtifrån någon revolutionär, ändå tog många revolutionärer till sig hans idéer och utvecklade dem under namnet ”biokosmism” som en logisk förlängning av det egna emancipationsprojektet. En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum. Avskaffandet av döden sågs inte minst som en fråga om upprättelse för dem som fallit offer för historiens tyranner; en befrielse som bara omfattade de levande var helt enkelt inte rättvis.Från att i årtusenden ha förankrats i det religiösa blev alltså drömmen om ett evigt liv till ett vetenskapligt och politiskt projekt. Liksom de kosmiska fantasierna: det var biokosmisternas idéer som tände gnistan till det som med tiden blev det sovjetiska rymdprogrammet, och när raketforskningen tog sina första stapplande steg på tjugo- och trettiotalen var de ideologiska banden fortfarande starka. Konstantin Tsiolkovskij, som brukar anses som det sovjetiska rymdprogrammets fader, var starkt inspirerad av Fjodorov, och även om Alexander Bogdanovs död på laboratoriebänken blev slutet för de revolutionära odödlighetsdrömmarna, så överlevde de alltså på sätt och vis i sublimerad form. De sovjetiska rymdfärdernas betydelse som symboler för den djärva, himlastormande kommunismen är omöjlig att överskatta.Men det här betydde inte att idéerna om odödlighet hade tömt ut sin politiska kraft. Nästan samtidigt som i Ryssland, mellan de båda världskrigen, pågick bland tyska kristna intellektuella en intensiv debatt om evighet och odödlighet. Bakgrunden var i stort sett densamma som hos biokosmisterna: en religiös världsbild som i takt med den moderna rationalismens framväxt krympt ihop till en historisk horisont där evigheten helt enkelt inte fick plats längre. Framför allt Darwins evolutionsteori hade fått de eviga perspektiven att framstå som myter och vidskepelse, och i den samhällssyn som växte fram vid nittonhundratalets början sågs det istället som den centrala uppgiften att ägna kraft åt att förbättra förutsättningarna för livet här och nu, helst med vetenskapliga metoder; en ambition som den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén redan 1916 kallade för ”biopolitik”. I pilens ännu oanade riktning låg förstås den rasbiologiska forskningen och nazisternas eugenik.Mot den här utvecklingen protesterade teologer som Franz Rosenzweig och Karl Barth. Tvärt emot att som de ryska biokosmisterna se odödligheten som en del av ett rationalistiskt samhällsomstörtande projekt, där forskning och ny teknik spelade en avgörande roll för att spränga jordelivets gränser, så såg de modernitetens materialistiska livssyn som själva grundproblemet. För Rosenzweig och Barth kunde den mänskliga tillvaron inte begränsas till ett ändligt, historiskt och materiellt, perspektiv. Som teologen Mårten Björk formulerar det i sin avhandling ”Life Outside Life” från 2018 sökte de sig bortom den förgängliga världen, mot dess ”utsida”. Det var där, i föreställningarna om evighet och odödlighet de fann det enda perspektiv som kunde ge människans tillfälliga, historiska existens en mening.som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människaDen politiska hållning som blev synlig från denna livets utsida handlade förstås inte ett dugg om att här på jorden förverkliga ett odödligt människosläkte och de dödas uppståndelse. Utan helt enkelt om hur man som människa bör leva, nämligen i ständig medvetenhet om döden och, särskilt hos Barth, i en strävan att undkomma den antagonistiska, nedbrytande kampen för överlevnad. Livet är mer än så, mer än död och dödande. Det är nog ingen överdrift att säga att Barth, Rosenzweig och andra tänkare i samma anda med sitt sätt att vända ryggen till en destruktiv historisk utveckling förebådade den civilisationskritik som ligger till grund för mycket av dagens gröna ekoideologi – som ju på många sätt också den försöker hitta ett politiskt metaperspektiv, ett sätt att se på världen från andra sidan utvecklingens gränser, med andra ord från dess kosmiska ”utsida”.Och visst är det så att politiken, i och med de senaste årens klimatlarm, mer och mer har fått en dragning åt den här sortens utsidesperspektiv? Helt logiskt, när man tänker på saken – för handlar kanske inte det politiska i sig om att överskrida det individuella livets horisont, i både tid och rum? De ryska biokosmisterna, mitt i sina utspejsade fantasterier, hade förstått den saken, och vår tids stamcellsforskning kan ju på sätt och vis ses som ett historiskt eko av Alexander Bogdanovs blodtransfusionsexperiment. Om det är svårt att tänka sig något mer dystopiskt än de kryotekniska laboratorier som om några hundra år kommer att återuppväcka sina nerfrysta kunder till en förstörd planet, så kan jag ändå tänka mig att odödligheten rent politiskt vore en bra idé, just för att den skulle vidga perspektiven och befria oss från de småskurna drivkrafter som förstör vår värld. Rent politiskt, alltså – för som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människa. Odöd, snarare än odödlig. Då tappar jag nog hellre håret.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturMårten Björk: Life Outside Life: The Politics of Immortality, 1914-1945. Göteborgs universitet, 2018.

Är det våra försök att undkomma dödsångesten som gjort den mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena Granström på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad första gången 2022-03-02.Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna, kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens existens.Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje religion, varje naturforskning, varje filosofi".Kanske är det därför bara följdriktigt att den västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav, föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting dör, och intalar oss att vi hör hemma där.När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten – både människans och universums – överhängande. De frågor Greene ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla, helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje evolutionär förklaring av människans konstitution – att en egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till, om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit omöjlig att uthärda.Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge förmultnat till jord.Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå. Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet, helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att konfrontera den.Med en sådan förståelse försätts också människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst, musik, berättande och kanske också religion, i intim relation till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna användas för att negera den, för att ge upphov till världar i vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess historia och dess framtid.Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag. Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra – om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig och obeständig som allting annat.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikProducent: Morris Wikström