OBS

Det var inte elgitarren som var den stora revolten. Hynek Pallas om Bob Dylans kristna år som fick publiken att rasa och som får Blowin in the wind att låta som en psalm. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under ett besök på Bob Dylancentret i staden Tulsa i Oklahoma lyckades jag charma mig till att få rota i centrumets heliga graal – det för allmänheten stängda Dylanarkivet.Arkivarien hade redan börjat plocka fram saker som vanligtvis efterfrågas, som arkivlådor med utkast till 1960-talets kända Dylanlåtar, när jag försynt frågade om man kanske hellre hade något från sångarens år som nyfrälst kristen?Enligt den uttjatade myten om Bob Dylan, ältad i biografier, dokumentärer och film, var hans mest kontroversiella konstnärliga val att hänga på sig en elgitarr. Men när Bob Dylan den 1 november 1979 klev ut på den nedsläckta Fox Warfield-teatern i San Francisco blev resultatet ett ramaskri större än något tidigare under hans karriär.Innan Dylan gick upp på scenen den kvällen fick en förvirrad publik höra sångerskan Regina Havis berätta en historia om Jesus och sjunga gospel. När ljuset tändes kastade sig Dylan och hans band in i sången Gotta serve somebody, från skivan Slow Train Coming.”You might be a rock 'n' roll addict prancing on the stage”, sjöng Dylan i en konfrontativ straffpredikan över ogudaktighet. John Lennon var den förste, men långt ifrån den siste, att göra narr av texten. Eller av de övriga låtar som Dylan spelade den där kvällen och de närmaste åren. Låtar som uteslutande handlade om sångarens kristna pånyttfödelse.Jag drogs till den frälste Dylan för att det var motvalls. I den elitistiska värld av kassettbandssamlande Dylanmän jag klev in i som 25-åring var det ingen som brydde sig om de kristna åren. Många hade varit med när det begav sig. Då en, som de såg det, progressiv rockmusikerpoet, en messias med antikrigsbudskap och existentiella visor, i stället började citera Bibeln. Sjöng om att man måste underkasta sig något.Eller som Dylan väsande förklarade för publiken när de ropade efter ”rock n roll” under en konsert i Arizona 1979: "If you want rock 'n' roll, you go down and rock 'n' roll. You can go and see KISS and you can rock 'n' roll all the way down to the pit!"Om du vill ha rock n roll så kan du gå och se KISS och rocka hela vägen ner i helvetet.Så även om de kristna åren inte längre var ett färskt svek för dessa Dylanmän, så förblev de svårförståeliga.Själv var jag en ateist med judisk bakgrund. Uppväxt bland muslimer – och av nyfikenhet på andras religiositet just examinerad från islamologistudier. Det tog heller inte lång tid för eventuellt motstånd att släppa när jag började lyssna på inspelningarna från Dylans kristna konserter. På kassett efter kassett hördes ju en passion och övertygelse hos sångaren som jag sällan har hört förr eller senare.Dylan har berättat att han har sökt efter konstnärliga processer som ska hjälpa honom att återskapa det omedvetna sätt han gjorde musik på 1960-talet. Om Bibelstudier var en metod för att nå dit vet jag inte. Men form och funktion – och möjligen lite gudomlig nåd – ska uppenbarligen inte underskattas. Konserterna från åren kring 1980 är som baptistgudstjänster under ledning av den häcklande Dylan man känner igen från låtar som Positively 4th street och Like a rolling stone.Men nu bär han väckelsepredikantens skrud – han varnar för frestelser och äcklas av forna vänner.När Dylan fick Nobelpriset skrev jag om min fascination för hans frälsta år. Där någonstans gick gränsen även för dem som tyckte att han var värd priset. Att knycka rader av Edgar Allan Poe? Ja, geni! Att sjunga Korinterbrevet? Nej… bara nej.Att det väcker löje är intressant. Det hänger samman med föreställningar om autenticitet. Hur religion och hudfärg samspelar i det amerikanska samhället och dess popkultur. Och vilken roll just Dylan spelar i denna.Dylans rebellstatus etablerades med tanken att han ”vågade” reta gallfeber på folkmusiketablissemanget med elgitarren. En tandlös myt som stelnade till legend efter att en häcklare i publiken 1966 skrek ”Judas!”. Efter det uppfattades Dylan som en friare och mer autentisk rockkonstnär än samtidskollegorna någonsin kunde bli.Det är också därför det val Dylan gjorde 1979, trots att det var konstnärligt lika mycket som religiöst, aldrig har betraktats som rebelliskt. Hans uppror följde ju inte motståndskulturens mall för uppror.Men inte bara var det modigare, till och med i musiken känns det genuint. För vem, om inte någon med inget att förlora och allt att vinna, skulle annars välja att sjunga om underkastelse, dop och frälsning?Här finns också något jag påmindes om på en Stockholmskonsert med ett hajpat svart gospelband från amerikanska södern. Bandet var väldigt kristna. Något den hippa urbana publiken svalde med hull och hår, hur tveksamt konservativa saker som än uttrycktes från scenen. Fram tills det att bandet började låna ut mikrofonen till svenska vänner de träffat i en kyrka här. När vita kvinnor i cowboyhatt började waila om fostrets rätt till liv, märktes tydligt kontrasten i vilka budskap vi kan svälja beroende på avsändare. Det är en hudfärgsaspekt som många helst ignorerar i sammanhanget. Än idag är det för många lättare att acceptera en svart amerikansk musiker som i sina texter och sitt mellanprat predikar Jesu lära, än en vit artist som gör det. De senare tolkas ryggmärgsmässigt som konservativa på ett negativt vis. Det är en kristendom som kopplas till abortmotstånd, skattefuskande tv-predikanter och rasism.Den svarta kyrkan är i våra ögon mer autentisk. Något härligt och gungande som filtrerats genom decennier av populärkultur. Lite mer naturlig religion. Vilket inte är mindre exotifierande och rasistiskt än att tala om att svarta skulle ha ”rytmen i blodet”.Att Dylan spelade in sina kristna skivor i en anrik studio i Alabama där svarta soulband, med vilka han delade musiker, hade spelat in gospel var ingen slump. Resultatet låter också fantastiskt. Men länge var det bortkastat på en publik som inte kunde acceptera ekvationen Bibeln och Bob.Det var också därför jag visste precis vad jag ville att den häpne arkivarien i Tulsa skulle ta fram. På de aldrig visade filmerna från 1980 sitter Dylan i karaktäristisk skinnjacka, med sina svarta solglasögon och sitt krulliga hår vid en flygel i en lokal som ser ut som gymnastiksalen i en svensk högstadieskola. Han kantas av svarta körsångerskor. Bandet spelar City of Gold – en egenskriven gospel med text från Uppenbarelseboken. Den går över i Blowin in the wind. Som aldrig har låtit lika bra, eller lika mycket som att den skrevs för en kyrka.

Var kom den svenske poliskonstapeln ifrån och vart tog han vägen? Thomas Steinfeld är dagens essäist. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om någon idag säger Bengt Berg så går kanske tankarna först och främst till den värmländske poeten. Men under första halvan av 1900-talet fanns en Bengt Berg hemmahörande i Hallstorp utanför Kalmar samt senare också på godset Eriksberg i Blekinge – som var en internationell berömdhet. Han var författare, fotograf och filmare och ägnade sitt liv åt att dokumentera djurens liv. Till allmän beundran kom han dem så nära som ingen annan på hans tid – havsörnen till exempel, eller träskonäbben, eller grågåsen. Störst var hans rykte i Tyskland, där han under trettio- och fyrtiotalen, vid sidan av Sven Hedin och Zara Leander, var den mest berömde svensken över huvud taget. Och liksom Hedin hyste också Bengt Berg stora och stadiga sympatier för den tyska fascismen. Så täta blev förbindelserna till ledande nationalsocialister som Heinrich Himmler och Hermann Göring att Säkerhetspolisen i november 1939 satte fågelskådaren under bevakning. Det finns en akt om Bengt Berg i Riksarkivet, där vissa delar är sekretessbelagda. I de omaskade passagerna blir man upplyst om att Säkerhetspolisen registrerade hans brev och telefonsamtal, särskilt de som kom från utlandet. Dessutom fick en poliskonstapel från Kalmar i uppdrag att hålla ett öga på den misstänkte, även om konstapeln meddelade att han ”personligen kände Berg och var övertygad om att denne ej hade något politiskt fuffens för sig”. Men Konstapeln hörde sig för bland folk i närheten av doktor Berg. Och visserligen fick han höra intressanta saker: Berg hade frågat de lokala fiskarna om vattendjupet i skärgården, han hade samlat uppgifter om kustbefästningarnas styrka, han hade lärt sig om kanonernas kaliber. Under ”fågelskyddets täckmantel”, som det heter i akten, hade han agerat som en spion som skulle förbereda en tysk landstigning i Blekinge. Konstapeln antecknade. Men som framgår i säkerhetspolisens akt var han inte främst intresserad av det militära. Polismannen följde den misstänktes utomäktenskapliga äventyr. Nyfikenheten gällde framför allt en kvinna från arbetsförmedlingen i Kalmar, ägarinnan till en pälskappa som hon enligt konstapeln knappast hade råd med. Yrket konstapel har en lång historia. Det finns redan i den romerska antiken, som comes stabuli, officeraren som höll uppsikt över hästarna. Sedan dess spökar han runt i historien, fram till att han – först i England, sedan också i andra europeiska länder – blev en polisman, oftast av lägre grad. Som sådan är han en figur från en övergångstid. Han uppstår med den liberala rättsstatens utveckling, och han försvinner i samma tid som yrket blir en statlig tjänst. En polisman ingår i en nationell myndighet; en konstapel däremot var en medborgare som bland annat utförde vissa statliga uppgifter. Framför allt på landsbygden kunde en konstapel anlitas för att driva in skatter, kontrollera främlingar eller avbryta ett slagsmål i krogen.Fram till långt in på 1800-talet arbetade en konstapel ofta bara på deltid. Och eftersom han skulle kunna gå tillbaka till sina andra uppgifter – att vara lärare, krämare eller, ofta, hemvärnsman – fick han smidigt växla från rollen som lagman till vanlig granne. Och även när yrket blev en heltidssysselsättning i början av 1900-talet, behöll konstapeln sin fasta förankring bland folket – så som konstapeln i Kalmar. Fördelen med konstapeln var att han kände till de lokala förhållandena, att han hade träffat de misstänkta redan när de var barn, att han var förtrogen med deras vanor och vägar. Nackdelen var att han inte hade råd att lämna den lokala gemenskapen för att enbart gå i lagens ärenden.Det tog alltså tid att frigöra konstapeln från resten av samhället, och eftersom det inte fanns några allmängiltiga föreställningar om vad som var ett brott, så gällde framför allt lokala normer – med följden att små illdåd som hade begåtts av fattigt eller kringdrivande folk ofta följdes av drastiska straff, medan förmögna och välkända medborgare kunde gå fria efter mycket värre förbrytelser. Också misstänksamheten måste professionaliseras, så att den kunde riktas mot var och en, utan respekt för vare sig makt eller rikedom. Därför förutsatte det nya yrket en statlig tjänst med en egen utbildning. Av samma anledning ´är det i staden som polismannen föds – inte på landsbygden.Övergången mellan den gamla, personliga ordningen till en allmän ordningsmakt med långtgående befogenheter tog mer än hundra år, fram till inrättandet av en enhetlig statlig myndighet under 1960-talet. Under mellantiden prövades många åtgärder för att jämna ut motsättningen mellan konstapelns brist på tillförlitlighet och nödvändigheten i att få kontroll över hela samhället. I Europa – framför allt i städernas mörka kvarter, där makten var svag och livet farligt – gjorde man som i Vilda västern: När en brottsling skulle gripas hängde man upp affischer med utlovade belöningar. Problemet blev förstås att angivaren, liksom förbrytaren, ofta kom från samma miljö – så att man aldrig kunde veta om belöningen gick till en ännu större bov.Polisens professionalisering medförde ett nytt problem och bevarade ett gammalt : För det första försvann, så klart, polismannens förtrogenhet med de lokala förhållandena. För det andra undkom man fortfarande inte svårigheterna att ta itu med överklassen. En rättsstat tillåter ingen olikbehandling. De flesta polismän kommer dock från en enkel bakgrund. Konstapeln kunde vika sig för makten. Den moderna polisen får i bästa fall blunda. I kriminalromanerna finns en lösning: privatdetektiven, som med största möjliga diskretion ger sig i kast med de mest komplicerade fallen. Men varken Kalmar eller Karlshamn förfogade över en kriminalitet stor nog för att livnära en professionell snok.I fallet Bengt Berg var konstapeln förmodligen den enda möjligheten att ta itu med en europeisk celebritet på landsbygden, som misstänktes vara förrädare. Som tur var gick den besvärliga situationen till slut över – genom att det ”Tredje riket” försvann. När bevakningen av Bengt Berg avslutades författade Säkerhetspolisen en sammanställning som avslutas med följande mening: ”Som slutomdöme torde kunna antagas, att Berg är (varit) tyskorienterad, men synes icke ha företagit någon illegal handling – i varje fall icke känd sådan.” Den sista meningen får man läsa långsamt. Den döljer en avgrund av möjligheter.

Det så kallade perfekta försvinnandet fortsätter kittla fantasin. Och vi behöver de ouppklarade mysterierna, menar historikern Peter K Andersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I berättelserna om Sherlock Holmes är fallen som Dr. Watson inte berättar om, ofta mer tankeväckande än de han faktiskt skildrar. Spänningen och uppfinningsrikedomen i romaner och noveller som Baskervilles hund, Det spräckliga bandet eller De rödhårigas förening är icke att förringa. Men när Watson i förbifarten talar om andra fall som Holmes var inblandad i, fall som vi aldrig får veta några detaljer om, så väcks nyfikenheten på ett helt annat sätt.Det mest kända av dessa odokumenterade fall är onekligen det som kretsade kring jätteråttan från Sumatra, som Holmes i all hast talar om som en historia som ännu inte kan berättas, eftersom världen inte är redo för den. Men bland Holmes okända fall finns också den märkliga historien om aluminiumkryckan, historien om Ricoletti med klumpfoten och hans fasansfulla hustru, gripandet av Wilson, den ökände kanariefågelsdressören, eller kardinal Toscas mystiska död, som Holmes utredde på direkt begäran av påven själv.Bland alla dessa korta omnämnanden, som i vissa fall har blivit lika berömda som de utförligt beskrivna historierna, finns det ett som jag alltid har varit särskilt fascinerad av. I kategorin ouppklarade fall, berättar Watson, finns historien om mr James Phillimore, som gick tillbaka in i sitt hus för att hämta sitt paraply och aldrig mer sågs till i denna världen. Mer än så säger inte Watson om just detta fall, förutom att han nämner att det aldrig fick sin förklaring, och att det hör till de få misslyckandena i Holmes karriär. Uppgifterna är retsamt knapphändiga, men just därför också väldigt kittlande. Vad var det som hände egentligen? Herr Phillimore var uppenbarligen på väg ut, men så ångrade han sig. Troligtvis gjorde han bedömning en att det skulle bli regn, och vände tillbaka in i huset för att hämta ett paraply. Och i samma stund som han gick in genom dörren så försvann han.Den enorma uppsjö av författare som skrivit pastischer på Sherlock Holmes, har sedan årtionden spekulerat i möjligheten att det helt enkelt inte gick att ge en naturlig förklaring till mysteriet, och följaktligen skrivit skildringar av fallet som i olika grad hämtat drag från science fiction-genren. I en av de bättre av dessa pastischer flörtar man med eventualiteten att Phillimore gått rakt in i en vortex, det vill säga ett hål i tidrymden, med förmågan att transportera en människa från en punkt i universum till en annan.Men så fort man tar steget mot en förklaring av James Phillimores försvinnande, så förlorar fallet något av sin lockelse. Det är just det faktum att mysteriet är så plötsligt och oförklarligt, samtidigt som det äger rum i en till synes helt vanlig vardagssituation, medelklassherren som ger sig av till sitt kontor, som gör det så fängslande. För många år sedan talade sociologen Johan Asplund om det perfekta försvinnandet. Ett försvinnande som är spårlöst, ouppklarat och framförallt omotiverat. Helt enkelt försvinnanden där det verkar som om personen i fråga bara har gått upp i rök. Genom hela den moderna historien har populärkulturen och folkloren haft en bestående fascination för sådana händelser. I 1800-talets snabbt växande medielandskap fylldes tidningarna med vilda spekulationer så fort någon framstående person gått under jorden.Ett särskilt talande exempel är den engelske kyrkoherden Benjamin Speke, som plötsligt försvann när han var ute och gjorde ärenden i London en januaridag 1868. Tidningarna tävlade med varandra under en dryg vecka i att komma på olika sätt som han kunde ha tagits av daga på, det ena mer makabert än det andra, innan han plötsligt påträffades igen som kofösare på en bondgård i Cornwall. Han hade helt enkelt iscensatt sitt eget försvinnande, förmodligen trött på sitt nuvarande liv.Samma sak hände som bekant Agatha Christie 1926, då hon gick förlorad efter ett gräl med sin make. Och det här är en typ av mysterier vars dragningskraft är stark även i vår tid. Men hur många av verklighetens fall är perfekta försvinnanden enligt Asplunds kriterier? Vissa av de historier som blivit legendariska är inte lika mystiska när man granskar dem närmare. Det berömda fallet med briggen Mary Celeste, som påträffades drivande omkring i havet vid Azorerna 1872, med besättningen spårlöst försvunnen, är nu för gammalt för att få en lösning. Men de uppgifter som man brukar lyfta fram när historien berättas, att maten stod på bordet fortfarande ljummen, att brasan brann i eldstaden och att loggboken var ifylld en timme innan fartyget hittades, är rena påhitt som tidningarna lade till för att göra det hela mer sensationellt.Samma sak gäller diplomaten Benjamin Bathurst som försvann 1809, när han befann sig på resa i Tyskland. Han och hans betjänt stannade till vid ett värdshus, där hans vagn skulle byta hästar. Innan avfärden inspekterade Bathurst de nya hästarna, medan hans betjänt tittade på. Bathurst gick runt hästspannet till andra sidan och sågs sedan aldrig mer. Asplund tar själv upp det här fallet som ett exempel på hans perfekta försvinnande, men kanske var han för ivrig att hitta ett bra exempel. Det visar sig nämligen, när man fördjupar sig i historien, att Bathursts försvinnande inte var tillnärmelsevis så plötsligt och oförklarligt, som det verkar i den version av händelsen som oftast återberättas.Är dessa perfekta försvinnanden då bara en produkt av fantasin, ett uttryck för något slags märklig önskan hos människorna om att det ska finnas något oförklarligt och mystiskt även i moderniteten? De mysterier ur historien som ännu inte fått sin lösning kommer sannolikt alltid att fängsla efterföljande generationer. Man kan lansera hur trovärdiga teorier som helst om vem som var Jack the Ripper, eller vem som sköt Palme. Men när det har gått en viss tid går inga teorier att slutgiltigt bevisa, och då tar historien, eller snarare mytologin, över.Samtidigt vill vi nog också behålla några av våra mysterier. Medan ett fall som Palmemordet fortfarande kan klassas som ett nationellt trauma, och ett pinsamt nederlag för polisväsendet, kommer det troligtvis att med tiden övergå i den distanserade status som Whitechapel-morden, eller Mary Celeste nu har. Det vore kanske väl cyniskt att säga att vi behöver ouppklarade fall. Jag tror knappast att Jackie Kennedy eller Elizabeth Gustavsdotter, Jack the Rippers tredje offer, skulle hålla med mig. Men de gjuter liv i en fantasi som innefattar någonting större och mer existentiellt. En fantasi som återspeglas i tron på kidnappningar utförda av både älvor och utomjordingar.Men även om denna fantasi är stor och mångfaldig, så har den troligtvis kommit till för att bearbeta en omständighet som är gemensam för alla människor. Det egendomliga faktum att vi finns här på jorden ena dagen, för att nästa dag vara borta.Peter K Anderssonhistoriker och författareProducent: Morris WikströmMusiken är av Hans Zimmer från soundtracket Sherlock Holmes (2009)

I mellankrigsdeckaren fanns en ordning som kunde återställas. Malin Krutmeijer följer utvecklingen in i ett allt djupare mytologiskt mörker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Häromsistens var jag på ett föredrag om fabriksarbeterskor i Malmö fram till 1930-talet. En historiker berättade om hur de kämpade mot en särskilt hårdnackad rik fabrikör som anställde elaka, tafsande förmän och tyckte de anställda borde vara tacksamma över att ha ett jobb överhuvudtaget.Om denne fabrikör hade varit med i en deckare från 1937 skulle han nog ha blivit mördad. Det året var det nämligen idel stygga typer i chefsposition som gick åt, berättar förläggaren och litteraturvetaren Anders Bergman i sin bok ”Brottsplats 1937”. Där har han analyserat hela åttio deckare som kom ut just det året. Det vimlar av affärsmän och allehanda bossar som får vad de förtjänar. Polisen eller detektiven som utreder fallet kan till och med visa sympati för mördaren, även om rättvisan måste ha sin gång.Det här är knappast ett scenario som läsare av nutida kriminallitteratur känner igen. Vi som badat regelbundet i deckarfloden sedan sent 1900-tal har ju dränkts i fullständigt groteska mord där offren verkligen inte har gjort något som står i proportion till vad de utsatts för. De har ofta varit kvinnor men i princip kan de vara vilka som helst. De hålls som fångar i veckor, blir rituellt lemlästade, levande begravda och allt möjligt. Förståelse för mördaren? Tror inte det.Ofta nöjer sig mördaren heller inte med att döda en gång. Han – för det är oftast en man – har en så kallad signatur som han upprepar tvångsmässigt. Han kan triggas av ett visst utseende eller något annat som ofta påminner om saker i hans förflutna. Varje stackare som uppfyller kriterierna och hamnar i mördarens uppmärksamhetsfält riskerar att bli offer.Seriemördaren gjorde egentligen entré med Jack the Ripper under det sena 1800-talet, men begreppet myntades av FBI först på 1970-talet. De kartlade seriemördare och utarbetade en metod för psykologisk profilering. Detta fick stort inflytande på kriminalromanen, där mördaren blev en verklig fixstjärna. Det är ju han eller hon som bär svaret på gåtan som ska lösas, men seriemördaren är mer än så: en ohygglig avvikelse bortom normal logik. Här fungerar det inte att, som i 1930-talets deckare, söka efter motiv i den mänskliga naturens girighet, hämndlystnad, svartsjuka, vrede och desperation. I en av pseudonymen Lars Keplers böcker heter det rentav att mördaren inte går att besegra ”eftersom han utnyttjar det faktum att människor älskar varandra”.Den som ska utreda morden konfronteras med något ofattbart och måste ta sig in i mördarens psyke. Är han måhända fixerad vid snygga kvinnor i 20-årsåldern? Varför måste han absolut skära brösten av dem innan han sakta dränker dem i en speciell vattentank? Ja, jag parodierar en slentrianmässig misogyni som tyvärr har funnits i den här subgenren.Om vi lämnar mördarna därhän och istället tar en titt på dem som utreder brotten så är de också en helt annan typ av karaktärer än sina motsvarigheter under 1900-talets mellankrigstid. Som författaren och litteraturforskaren Carina Burman skriver är många av guldålderns detektiver kvinnor, och de är ofta modellerade efter käcka flickbokshjältinnor. De är utbildade, kavata och sakliga – med andra ord väl skickade för att lösa de brottsfall de snubblar in i.Som jämförelse är dagens mordutredare, om jag ska generalisera, allt annat än käcka. De är envisa slitvargar och jakten på mördaren är rena Golgatavandringen. De kämpar mot inkompetens och korruption i poliskåren, jobbar dygnet runt, sover inte och äter knappt. Ofta blir de sjuka och skadade och ibland nästan dödade. Lars Keplers polishjälte Joona Linna är ett exempel – han får massor av stryk genom den våldsmättade bokserien.Ett annat, av många, är den brottsutredande journalisten Mikaela Sköld i Johan Brännströms ”Skallben”. Hon är riktigt illa däran efter att i förra boken ha blivit skjuten i huvudet. Men nog måste hon ändå gå en match mot en vidrig superskurk, samtidigt som hon genomför en mödosam rehabilitering, har minnesluckor och hallucinationer.Det kan eventuellt vara Henning Mankells Kurt Wallander som utlöste den här självuppoffrande, destruktiva trenden. Wallander hade ganska kass hälsa från början, men drabbas så småningom i bokserien av fetma, diabetes och till slut även alzheimers sjukdom. I sin avhandling ”Snuten i skymningslandet” beskriver filmvetaren Michael Tapper honom som totalt utbränd när han famlar sig fram i ett sönderfallande samhälle. Han gör också den pricksäkra iakttagelsen att Wallander aldrig har varit mer Kristuslik än i Kenneth Branaghs gestalt i BBC:s filmatiseringar av böckerna.De samtida mordutredarna är med andra ord inga miss Marple eller lord Peter Wimsey, som la mordpussel utifrån möjlighet, motiv och medel, i regel utan risk att själva gå åt på kuppen. Och mördarna är inga okända släktingar som vill inkassera ett fett arv, eller några näriga fabrikörer som jäklas med folk.I 1900-talets mellankrigsdeckare fanns det en ordning som kunde återställas. Numera är själva ordningen satt ur spel, och mordutredaren en självförbrännande låga i en mörk värld. Hon eller han jagar omnipotenta brottslingar med säregna drivkrafter.Det är lätt att tänka att deckarens förändring avspeglar en allmän känsla av förlorat hopp och ökande misstro. I de yttersta tiderna förslår inte en kavat tjej med huvudet på skaft som kan ta fast tjuven. Här behövs ett tyngre artilleri: någon som är redo att bära sitt kors och sin törnekrona i en strid mot ondskan själv. Ett annat sätt att se på kriminallitteraturens förvandling är mer teknisk. Sedan deckarens första storhetstid har underhållningsbranschen sett en masskulturell revolution. Den har inneburit en tendens att höja de dramatiska insatserna. Man vill väl tränga igenom och bjuda på största möjliga effekt.I dagens deckare går det att se influenser från uppskruvade genrer som skräck, noir och inte minst superhjälteserierna. Superhjältarna föddes i slutet av 1930-talet, de är släkt med grekiska gudar men samtidigt genuint moderna. De har både extrema krafter och sårbarheter, och slåss gärna mot fascistoida, omnipotenta skurkar. Nog liknar exempelvis Stieg Larssons hämnande hacker Lisbeth Salander en superhjälte mer än en kavat och präktig deckarhjältinna från samma tid. Den Kristuslika kommissarien är inte väsensskild, men är hämtad från en symbolvärld som kanske ligger närmare i medvetandet hos deckarläsarna.Sådana här hjältar behöver värdiga motståndare för att spänningen ska maxas. Lisbeth Salander har haft sina kvinnohatare och nazister, andra har istället seriemördaren, komplett med fasansfull blodtörst och dunkla motiv. Där står vi nu, med perversa mördare som endast kan bekämpas av – ja, gudalika inkarnationer i poliskåren?Lite märkligt är det, och många gånger storslaget underhållande. Vad det säger om oss och det samhälle vi lever i vet jag faktiskt inte riktigt.Frågan är om ens en sargad kommissarie, van att tampas med mörkrets makter, skulle kunna lösa den gåtan.Malin Krutmeijer, kulturjournalistLitteratur:Anders Bergman: Brottsplats 1937. Guldåldersdeckaren under lupp. Alephs deckarbibliotek, 2025.Carina Burman: Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor. Albert Bonniers förlag, 2023.Lars Kepler: Lazarus. Albert Bonniers förlag, 2018.Johan Brännström: Skallben. Ordfront förlag, 2024.Michael Tapper: Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010. Nordic Academic Press, 2011.

Våldet är enligt Simone Weil Iliadens huvudperson och kanske även i vår värld. Simon Sorgenfrei hittar en antik uppmaning med påtaglig aktualitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En sommar besökte jag tillsammans med min familj det brinnande berget Yanartaș i sydvästra Turkiet. Det ligger vid foten av Olympos och kallades under antik tid för Chimaira.Vi vandrade upp dit sent på eftermiddagen och när vi kom fram i skymningen skimrade berget av eldslågor som slog upp ur sprickor i de mörka hällarna. I evinnerliga tider har metangas ur jordens inre hållit elden vid liv, men enligt myten brinner berget eftersom det var här som det eldsprutande monstret Chimaira besegrades och tvingades ner i sin underjordiska fångenskap.Det var en magisk och lite skrämmande plats. Men så snart vi kom fram visade det sig att vi inte var ensamma. På klipporna och kring eldsflammorna hade små grupper av människor samlats. Familjer och vänner hade picknick på hällarna. Flera av barnen hade med sig marshmallows som de stack på spett och grillade över den eviga helveteselden.Vid klipphällens fot låg också resterna av ett gammalt Hefaistostempel. Det var en lämplig plats, tänkte jag, för en helgedom tillägnad gudarnas vapensmed. Det var så klart över Chimäras eld han smidde sina dubbelyxor och svärd.I den artonde av Iliadens sånger berättar Homeros om hur Hefaistos fick uppdraget att smida en ny rustning till hjälten Akilles. Han hade lånat ut sin egen åt vännen Patroklos, som hade dödats av Hektor. Nu skulle Akilles hämnas. Scenen då Hefaistos smider Akilles sköld har blivit en av eposets mest berömda. Skölden blev smedens mästarprov och på dess stora rundel avbildade Hefaistos hela världen – jorden, havet och den gnistrande stjärnhimlen där ovan.Han avbildade också två städer. I den ena kunde man se folket samlas för bröllop samtidigt som ett ting, en domstol, löste en tvist enligt skrivna lagar. I den andra staden pågick i stället ett krig. Där vandrade skräckens och dödens gudinna genom gränderna, skriver Homeros. Där föll kvinnor och män för krigarnas vapen, så som både Hektor och Akilles snart skulle falla.Runt de båda städerna skapade Hefaistos sedan böljande fält och bönder som plöjde, sådde och skördade jorden. Det var ett tungt jobb. Men alldeles i närheten lät smeden också avbilda en stor ek, under vars skuggande krona arbetarna kunde vila. Han smidde herdar som vallade sina får i frodiga betesmarker, men också lejon som blodigt fällde en oxe, liksom män och hundar som vildsint jagade lejonen på flykten.Därefter framställde Hefaistos en ringdans och mitt bland de dansande ungdomarna kunde man se en skald sjunga dikter till lyra, medan akrobater visade sina konster för det festklädda folket som roade sig.Den franska filosofen Simone Weil har i en analys av Iliaden menat att eposets sanna huvudkaraktär, inte är Akilles eller någon annan av hjältarna, utan själva våldet, den våldsamma kraft som ligger bakom alla skeenden. “Våldet som utövas av människan, våldet som förslavar människan, våldet inför vilken människans själva kött ryggar tillbaka”, skriver Weil.Krigarna tror sig, högmodigt, kunna behärska kraften och tämja våldet. Men det visar sig snart vara en kraft som övermannar alla som vill göra den till sin. Någon kan äga den för en stund, men i slutändan är det ändå våldskraften som rider människan. “Utövad till sin yttersta gräns förvandlar den människan till ett ting i ordets mest bokstavliga bemärkelse”, skrev Weil i skuggan av andra världskrigets fasor, “den gör henne till ett lik”.Akilles hade lånat ut sin rustning, våldskraftens symbol, till Patroklos som dödats av kämpen Hektor. Nu skulle Akilles alltså få nya vapen och döda Hektor. Även sedan eposet är slut fortsätter våldet. Akilles dödas faller för prins Paris förgiftade pil och kort där efter dödas även Paris.Att Hefaistos låter en fredlig värld framträda på skölden har tolkats som en bitter ironi. Krigaren Akilles var för evigt skild från den vackra värld han bar på sin arm.Man kan också tolka Homeros skildring som en påminnelse om allt det som krigaren är satt att skydda. Vapenmakten och våldskraften är ett värn för den vardagsvärld som smeden lät avbilda och som vi så ofta tar för given.Men när jag stod i ruinerna av Hefaistos smedja den där sommarkvällen tänkte jag att det är precis tvärt om. Att scenerna på skölden i stället bör tolkas som att just vardagslivets alla små sysslor och glädjeämnen är själva skyddet. Samvaron i arbete och fest är vårt värn mot den kraft som när som helst kan brisera i våld. Ju fler som deltar i det kultiverade liv som skölden visar, desto färre förtingligas av den kraften.Världen på Hefaistos sköld pågår trots kriget, inte på grund av det. Det är en hyllning till det civila, till det repetitiva och det lilla. Krigets kraft är monoman, den vill reducera allt till aska och lik. Men livet på skölden är mångfaldigt: det är kärlek och juridik, arbete och lek.Att skriva dikt och dansa, att sköta sina sysslor och sedan roa sig är att värna sig, ja värna oss alla, mot våldskraften. Att hålla fast vid det mänskliga när världen runt omkring tycks vilja förvandla oss till ting är en sorts heroiska handlingar.Vi som inte är några krigare kan bäst försvara världen genom att fortsätta att kultivera den. När helveteslågorna bryter fram ur det svarta berget finns det kanske inget bättre att göra än att vandra upp dit för att tillsammans grilla marshmallows i solnedgången.Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturSimone Weil: En civilisations plågor. Översättning: Linn Apelmo. Bokförlaget Faethon, 2024.

Hämnden är farlig och ociviliserad. Men det gäller också brotten och systemen som inte ger kvinnor upprättelse, konstaterar Maria Andersson Vogel. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För en tid sedan besökte jag Aten för första gången. Det visade sig vara omöjligt att befinna sig där utan att förhålla sig till Akropolis, den klippa i centrala Aten där Parthenon, templet som tillägnades gudinnan Athena, Atens beskyddare, tronar allra högst. Vart man än vänder sig i staden är templet och de andra ruinerna synliga, något som förstärks om kvällen då mörkret lägger sig över bebyggelsen men inte över Akropolis som lyses upp av enorma strålkastare.Egentligen var jag där för att gå på konferens, men tanken på att åka hem från Aten utan att ha bestigit den där klippan var otänkbar. Eftersom det var mycket varmt gick jag en morgon upp extra tidigt och promenerade uppåt genom stadens gränder. Utanför ingången till tempelområdet var det redan fullt av människor trots att klockan ännu inte slagit åtta. När grindarna öppnade vallfärdade jag tillsammans med de andra uppåt längs slingrande stigar, andäktig.Och så, på den södra sidan av klippan, i en dal nedanför, bredde Dionysosteatern ut sig. Åsynen av den fick det att svindla i mig. Där hade, för mer än två tusen år sedan, människor samlats för att bevittna uppföranden av de tragedier som nu är en helt självklar del av vår kultur. Dramer, myter och karaktärer som vi alla refererar och förhåller oss till, ibland utan att vi ens är medvetna om det.Men när vi ser en modern uppsättning av dessa klassiker är det ofta en ofullständig rest. Tragedierna var från början mer eller mindre sammanhängande trilogier, och bara en har överlevt med alla delar intakta – Aischylos ”Orestien” från 458 före Kristus. Det är berättelsen om kung Agamemnon som offrar sin dotter Ifigenia för att kunna segla och kriga mot Troja, men som vid hemvändandet möts av hustrun Klytaimnestras mödravrede och hämnd. Den blodiga familjekonflikten trappas upp av att Orestes, sonen, i sin tur hämnas mordet på fadern genom att döda sin mor.I den sista delen av trilogin jagas han av Erinnyerna, hämndgudinnorna som i allmänt tal är mer kända under sitt romerska namn, Furierna. Men dramat tar en annan vändning när Athena kliver in och ställer Orestes inför en jurydomstol, i vilken han frikänns. De fruktade hämndgudinnorna förlorar sin rättskipande makt och blidkas genom att Athena utnämner dem till stadens skyddsgudinnor.Det är en episk berättelse om hämnd och rättvisa, och den brukar tolkas som en gestaltning av civilisationens triumf, av övergången från blodshämnd till ett rättskipande system. Men är det hela sanningen?Den amerikanska professorn i klassiska studier, Emily Wilson, menar att vad Orestien mer än något annat handlar om är kvinnlig vrede och förlust. Till skillnad från många andra läser hon inte dramat som en triumf för ett mer civiliserat rättssystem, utan som en berättelse om hur det manliga politiska systemet förtrycker det kvinnliga. Genom att pacificera Furierna pacificeras också den kvinnliga vreden.Finns det en särskild kvinnlig vrede, och en specifikt kvinnlig hämnd? Den frågan har jag grubblat över ett tag nu. Egentligen tror jag ju inte att kön har så mycket med saken att göra. Varför skulle kvinnors ilska över oförrätter vara annorlunda än mäns? På samma sätt är det svårt att förstå varför kvinnors hämndlystnad skulle vara väsensskild.Men skälen till att vreden börjar koka, de händelser som väcker hämndlystenheten, de tycks mig ibland vara specifika. Och ofta, såväl i litteraturen som i verkligheten, vara förknippad med patriarkalt våld – mot kvinnorna och deras barn. För rättskipande system som bygger på argumentation istället för våld i all ära, men när systemet inte ger de utsatta upprättelse, vad gör man då?Den amerikanska journalisten Elizabeth Flock tar sig an den frågan i sin bok betitlad just ”The furies” – Furierna. Hon följer tre kvinnor som alla tagit saken i egna händer. En av dem är Brittany i USA, som under en natt utsätts för grov våldtäkt och till sist dödar sin förövare i vad hon menar är självförsvar. Här finns också Angoori i Indien, en kastlös kvinna som får hus och mark konfiskerade och startar ett kvinnoseparatistiskt gäng med syfte att hjälpa andra utsatta. Och vi har Cicek i den kurdiska delen av Syrien, som tar till vapen och ansluter sig till YPG och kampen för ett fritt Kurdistan.Gemensamt för berättelserna är hur samhällssystemen brustit både när det kommer till skydd mot våld och möjligheten till upprättelse. De tre kvinnornas våldsamma motstånd är rakt igenom intimt sammantvinnat med mäns våld och patriarkalt förtryck. Det är stundtals omöjligt att skilja trådarna som spinner fram ett offer från de som spinner fram en förövare.Där Brittany ställs inför rätta för mordet på sin förövare, liksom i ett flertal av amerikanska stater, finns en lagstiftning som tillåter våldsamt, också dödligt, motstånd om du blir attackerad. För kvinnor i Brittanys situation hjälper den dock föga. Lagen stammar från 1800-talet med ett ursprungligt syfte att tillåta män skydda sin egendom, i vilken kvinnor och barn vid den tiden ingick. Inte heller dagens lagstiftning är utformad för att omfatta den verklighet som Brittany delar med alltför många kvinnor. Amerikanska forskare pekar på hur lagen är skapad utifrån ett manligt perspektiv med fokus på hot utifrån medan den ignorerar våld i hemmet, vilket kvinnor oftare utsätts för. Med ens är det som att vi är tillbaka vid Dionysosteatern, där det manliga politiska systemet vann och den kvinnliga vreden tystades.Det är talande att Athena, som i Aischylos drama har utslagsrösten, inte hänvisar till neutralitet eller det allmänna bästa när hon friar Orestes, utan till att hon är född ur Zeus huvud, och inte av en mor, sätter mannens rätt framför kvinnans.Men gör vi rätt att som Elizabeth Flock använda epitetet furier för dagens kvinnor som, när samhällets system brister, möter förtryck med våld? Utifrån en traditionell tolkning av Aischylos drama innebär epitetet att deras vrede och försök till upprättelse blir något förhistoriskt och förlegat, ett agerande som med förnuftig blick kan avfärdas som barbariskt. Kanske är frågan felställd. För inte är det i första hand kvinnornas strategier för upprättelse som bör tolkas som barbariska, utan det systematiska våld de utsätts för, av såväl enskilda individer som samhällssystem?Parallellt med att jag läser Orestien arbetar jag med ett intervjumaterial med unga kvinnor i och omkring den så kallade gängmiljön. Utsattheten är så omfattande att det stundtals är svårt att andas, samtidigt som gränsdragningarna mellan offer och förövare ibland är helt utsuddade. De unga kvinnornas berättelser är fulla av sexuellt våld, men få berättar om hjälp till upprättelse. Några har istället tagit saken i egna händer. Givetvis är det ingenting att uppmuntra, men där jag sitter med flödet av berättelser om våldsutsatthet är det omöjligt att fördöma.Så länge de rättskipande systemen inte klarar av att ge kvinnor som utsätts för barbariskt våld, just för att de är kvinnor, skydd och upprättelse hoppas jag att furierna stannar. Inte för att legitimera våldsam hämnd, men som en garant för att kvinnors rättmätiga vrede får ta plats. Det är inte de utsatta som bör pacificeras, det är våldsutövarna.Maria Andersson Vogelskribent och doktor i socialt arbete LitteraturAischylos: Orestien – Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. Översättning av Emil Zilliacus. Geber, 1929– 1930.Flock, Elizabeth (2024). The furies. Three women and their violent fight for justice. Penguin Books.Light Caroline, Thomas Janae, Yakubovich Alexa (2023). Gender and Stand Your Ground Laws: A Critical Appraisal of Existing Research. J Law Med Ethics, 51 (1): 53-63.Naffine, Ngaire (2020). Criminal Law and the Man Problem. Bloomsbury Publishing.Wilson, Emily (2020). Ah how miserable! London Review of Books, 42 (19).

Hämnden är ljuv, brukar man säga. Men vad betyder det egentligen? David Qviström söker svaret med hjälp av Medea och Sons of anarchy. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ursprungligen sänd i januari 2017.För den som orkat sig igenom alla sju säsonger av tv-serien ”Sons of Anarchy” griper slutscenen tag. Huvudpersonen Jackson ”Jax” Teller, ordförande i den tungt kriminella motorcykelklubben i norra Kalifornien, jagas av ett polisuppbåd efter en lång dag av avrättningar, vedergällning och uppgörelse. Nu återstår bara ett sista svek att sona i denna Jax Tellers monumentala hämnd som ska återställa ordningen i hemstaden Charming, nämligen hans eget. I hög fart styr han motorcykeln rakt mot en mötande långtradare. Ansiktsuttrycket strax före kollisionen är harmoniskt, upplyst, Jesuslikt.Hämnden är ljuv, lyder talesättet, och även om syftningen är oklar får man förmoda att tillfredsställelsen gäller det hämnande subjektet. I litteraturens och filmens sagovärld återkommer ofta hämnden som motiv, antagligen för att det tillhör det förbjudna. Att faktiskt ge efter för sitt hämndbegär, mer än att bara fantisera om det, är att passera en gräns eller social spärr, eftersom en sådan handling har svårförutsägbara konsekvenser och riskerar att både eskalera och kosta mer än det smakar.Ibland skildras hämnden moraliserande och varnande just för att påminna publiken om hämndens risker. Så exempelvis i Othello, Shakespeares stora tragedi om hämnd, där huvudpersonen Jago till slut står som total förlorare. Andra gånger är hämndens etik enklare och handlar om straff och återställd jämvikt. Så ofta i sagan, som i Rödluvan där jägaren sedan han sprättat upp vargens buk och befriat flickan och hennes mormor fyller magen med sten och syr ihop, varpå vargen som inte kan röra sig dör. Så också i oräkneliga Hollywoodthrillrar där filmens stereotypa huvudperson, en patriarkal man som fått sin lyckliga familjeidyll raserad, förvandlas till en rättshaveristisk, obeveklig enmansarmé som genom sin nemesis försöker återta ett förlorat paradis, eller åtminstone se till att förövarna får betala dyrt. Lojala med filmhjälten, som vi i publiken är, låter vi denne vår ställföreträdande aktör för det förbjudna mäta ut öga för öga och tand för tand, och förföriskt nog låter vi det mest gruvliga övervåld passera som rättfärdigt. Vid filmens slut finns inget återerövrat eller ens försonat paradis utan mest ett för alla inblandade förött landskap. Hjälten står tigande som tragisk segrare över ruiner, knappast särskilt lycklig, utan mest på andra sidan ett med våld balanserat bokslut över skuld. Hade det varit vi skulle vi minsann inte ha agerat lika överilat, tänker vi kanske då, och befäster den spärr mot att hämnas som det i fantasin samtidigt är så spännande att utmana.Vad betyder egentligen det där talesättet att hämnden skulle vara ljuv?Emellanåt dyker karaktärer upp som bryter ett förväntat stereotypt mönster, vilket kan ge hjärnan klåda till den grad att den fortsätter processa berättelserna långt efter att boken eller filmen är slut. När det gäller hämndtemat tänker jag dels på Medea i Euripides klassiska drama, och dels alltså på Jackson ”Jax” Teller i ”Sons of Anarchy”. Bägge är tragiska gestalter som ändå genom sin hämnd på olika vis uppnår ett slags tillfredsställelse, något som skulle kunna sägas vara ”ljuvt”.Euripides berättelse känns på många vis modern: Medeas make Jason, som hon brutit upp från sitt hemland för, har hittat någon yngre och vill skilja sig. Genom list lyckas dock Medea inte bara förgifta den unga bruden och brudens far, utan också, och enbart för att plåga sin exmake, mörda deras två gemensamma barn – en underlig prioriteringsordning kan man nog tycka i dag liksom då pjäsen skrevs.”Du plågas själv och delar samma kval”, säger Jason sedan morden på barnen uppdagats.”Men smärtan lindras av att du ej ler”, svarar Medea då.Provocerande nog visar Medea aldrig minsta ånger över sin hämnd sedan den är satt i verket, utan hon gläds åt triumfen. Kvinnorna i kören har vädjat till henne att inte skrida till verket, och de har förmanat henne att det är gudarnas sak att skipa rättvisa. Jo, rättvisa kanske, men på vilket sätt ser Zeus hennes, Medeas, lidande? avfärdar hon dem. Hämnden drivs av lust eller berusning i en vanföreställning att hennes liv ändå är förlorat. Hämnden är en fix idé, i högsta grad självisk – och samtidigt oantastlig för den förkrossade Jason där Medea står i en vagn förspänd av drakar, tydligen magisk. I sin berusande hämndlystnad är hon omöjlig att nå.I ”Sons of Anarchy” försöker Jax Teller styra motorcykelklubbens verksamhet in på en mer laglig väg. Det lyckas bara sådär – enbart under tv-seriens avslutande säsong begår klubbmedlemmarna mer eller mindre bekymmerslöst över 40 mord, samtidigt som deras energi hellre upptas av banala familjeproblem, som vem som ska få vara en del av barnens moraliska uppfostran och inte. Småbarnspappan Jax Tellers dilemma är å ena sidan denna önskan att lyfta sig ur kriminaliteten för sin familjs skull, och å andra sidan nödvändigheten att upprätthålla den oförsonliga ordning, gemenskap och identitet som klubben ger honom, där lojalitet är allt och ett svek innebär döden. Broderskapet går före allt. Förlåtelse existerar inte. Besluten om vedergällningsmord mot tjallare och svikare fattas i demokratisk ordning på slutna möten. Hämnd och vedergällning är dessa laglösas metod att upprätthålla ordning och harmoni i sin slutna värld – om inte utmanas den sociala ordning som klubben vilar på, och det får på inga villkor ske, inte ens när ordförande Jax Teller själv har begått ett ödesdigert misstag, om nu ett mord av fel person av fel anledning kan benämnas så.”Vi säger att du sköt dig fri och flydde”, säger de snyftande klubbmedlemmarna till Jax Teller i sista avsnittet när den kollektiva avrättningen ska ske.”Den bördan kan jag inte lägga på era axlar”, svarar han.Mitt i en anarkistisk ordning en moral som alltså inte får vika en tum. Så följer den avslutande scenen med långtradaren. Jax Teller ser själv till att dödsdomen verkställs. Han sluter ögonen och släpper styret på sin motorcykel, sträcker Kristuslikt armarna ut åt sidorna. Klubbens ordning är hans harmoni. Ansiktet utstrålar ett slags frid.Hämndmotivet kittlar på samma vis som förbjuden kärlek. I fantasin prövar vi hur det skulle vara att passera en otillåten gräns och under vilka förutsättningar vi skulle vara beredda att faktiskt göra det. Att skydda familjen och att skydda kollektivet, motorcykelklubben, är för Jax Teller de allt överordnande moraliska reglerna. Medeas hämnd vilar tvärtom på en misstro mot ordningen i samhället eller tillvaron. Mystiken i hennes hämnd ligger i att den endast definieras av en rätt som är hennes egen, och därför står hon också oantastlig i sin drakvagn i slutscenen. Vem rår på någon som är sitt eget universum?På så vis är Medea anarkistisk i långt högre grad än Jax Teller. Men bägge förenas i en vedergällning som definierar dem. Om hämnden är konstruktiv är just då irrelevant, eller om den är moraliskt riktig. I stunden är hämndens natur enbart lust, och i den meningen verkligen ljuv.David Qviström, författare och journalist

Trädgårdsarbete var centralt i George Orwells och många författares liv. Selma Yousif Mesbah sticker ner händerna i jorden i jakt på ett hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förra sommaren åkte jag hem. För första gången på sjutton år satte jag fot i min gamla hemstad Varberg. Det har varit så lätt att undkomma det förflutna genom att undvika platserna där det har utspelats. Ser jag inte längre radhuslängan jag växte upp i känner jag inte heller den leda, det uppror eller den glädje jag kanske kände när jag bodde där. Min uppväxt får istället endast figurera i mina minnen, där kan den bli vad jag vill att den ska vara, utan att drabbas av det förflutnas strålning som platsen avger. Därmed blev min återkomst lite av ett antiklimax, jag konfronterades inte med min barndom på något sätt. Min hemstad var bara gator, hus, cykelvägar och så stränderna såklart. De underbara stränderna. Jag kom ihåg dem, men jag kände inte igen dem som en del av mitt liv, för de var inte längre det.Radhuslängan, som tidigare var ljusgul, var målad i olika nyanser av grå och trädgården, den fanns inte längre. När vi flyttade in i det nybyggda huset var trädgården bara en plätt med jord. Mina föräldrar sådde gräs och planterade en vacker avenbokshäck. Ett äppelträd och ett plommonträd som växte sig precis så höga att jag mot slutet av min tonår kunde hänga upp en hängmatta mellan dem. Det fanns en trio bärbuskar bestående av krusbär och svarta och röda vinbär. Timjan, kaprifol och i hörnet av trädgården fanns en kompost i trä. Ett par rosenbuskar som kom att klättra på pelarna upp mot balkongen, som skapade en vacker båge av väldoftande rosor, vars blekrosa och vita blomblad regnade ner på uppbrutna bitar av mörkgrå altaskiffer.Allt detta var nu borta. Stenarna, buskarna, träden, till och med häcken hade ryckts upp och ersatts med ett vitmålat träplank. Det hade byggts en altan som täckte halva trädgården och på den stod en loungegrupp i svart plast, resten var gräs. Inte en enda blomma fanns att finna. Inte ett bär, en frukt eller ört. Resten av längans tomter följde ungefär samma mall, med ett trädäck eller en altan, svarta utemöbler och så gräs. Kanske en studsmatta. Det som tidigare varit en prunkande plats av liv och skönhet tedde sig nu som helt död och jag frågade mig om detta är de nya idealen för gemene man att eftersträva, det gråa, det tomma, det svarta gjort av plast. Är detta vad den nya världsordningen inspirerar till? Är detta allt som den rikedom vi alla lär oss att sträva efter symboliserar? Tomhet, idel tomhet.Strindberg beklagar sig i skriften Pessimismen i den moderna trädgårdskonsten över hur trädgårdarna kring förra sekelskiftet förlorat sin prakt. Han undrar om det nya modet skapats av ett behov av självplågeri som låg i tidens anda, eller om besattheten av den intetsägande plantan Palettblad upprättats av blomhatare. Kanske är det bara han som blivit gammal. Som ser tillbaka på stockrosorna från sin ungdoms trädgård med en nostalgisk blick som bara den åldrande som motstår sig förändring kan göra. Jag har också blivit äldre, men jag har svårt att tro att det är en romantisering av det förgångna som gör att jag nästan fysiskt reagerar på tomrummet som uppstått i det levandes ställe. Vem kan på riktigt säga att hon föredrar ingenting framför någonting? Det döda framför det levande. Att kunna gå barfota ut direkt på gräset, plocka sig några bär till frukosten, några plommon att njuta i hängmattan, några rosor att dofta på, ta in i små vaser och pryda huset med. Betrakta alla djur som lockas till trädgården, fjärilar, fåglar, humlor och bin, en liten igelkott som flyttar in bakom komposten och tittar fram ibland. Den ilar genom trädgården med sin vankelmodiga gångstil. Ingenting av detta går att uppleva med ett plank och en regntålig soffgrupp. De är döda ting och kanske påminner de mig, precis som de förhatliga palettbladen påminde Strindberg, om vårt och hela mänsklighetens gradvisa förfall. Men i en trädgård finns ingen död, där förnyas allting, skapar om sig självt, döden förutsätter livet, och i det ligger ett hopp, en framtid som ständigt vecklar ut sig som rosenblad om sommaren. En evig ungdom.En hoppets trädgård kan vi finna på den engelska landsbygden, där författaren George Orwell, mest känd för dystopin ”1984” och satiren ”Djurfarmen”, levde ett stilla liv på ett klassiskt engelskt torp. Förutom skrivandet var trädgårdsarbete, i synnerhet grönsaksodling, det han ansåg som det viktigaste i livet. Han var en slags konservativ anarkist, som längtade efter de små förindustriella engelska byarna, med sina små trädgårdar, där alla kände alla. Någon sa om honom att han var så mycket av en kommunist att han aldrig kunde kalla sig det, eftersom kommunisterna själva inte praktiserade kommunism. Att skapa en trädgård enbart för nytta var en fälla en socialistisk lagd person lätt kunde hamna i, därför var det för honom lika viktigt att odla skönhet och skapa en vacker trädgård. Han planterade några rosenbuskar som blommar än idag och som Rebecca Solnit förundras över, när hon besöker hans trädgård. I boken ”Orwell's roses” undersöker hon en mindre känd del av den framgångsrika författarens liv; hans djupa intresse och kärlek för naturen och hur hans trädgårdsarbete på ett sätt var en förutsättning för hans skrivande. Det var ett konkret världsförbättrande att ägna sig åt med handgripligt arbete, som gav synliga resultat, till skillnad från det abstrakta och helt och hållet mentala skrivandet, vars effekter är svårare att registrera.Men att odla sin egen trädgård påminner på flera sätt om att sitta och skriva på en roman. Det är båda praktiker som ställer sig lite utanför tiden, som skapar ett eget rum där vissa specifika förutsättningar råder, en alternativ verklighet. Som vänder sig bortåt, inåt och mot evigheten samtidigt. Det är kanske i jakten på det eviga livet som den skrivande trädgårdsmästaren finner en komplett balans mellan det odödliga ordet och det ständigt återkommande livet i en trädgård. Skrivandet är en mental ventil, medan grävandet i trädgårdslandet en organisk process som befäster oss som en del av naturens kretslopp. Vi blir dubbelt odödliga, både som ande och som kropp. En livförsäkring.Men samtidigt blir vi mer levande i detta liv, när vi inte bara utvecklar eller uppmuntrar en sida av våra personer, vår märkliga existens som medvetna däggdjur, utan omfamnar helheten. Ett praktexempel på att man inte måste välja, vi kan leva som avancerade tänkande varelser, och som en del av jorden, samtidigt. Till och med Strindberg insåg att det var lönlöst att endast bittert beklaga sin samtids oestetiska trädgårdar i skrift, och försökte odla så mycket han bara kunde när tillfälle gavs. Kanske i ett försök att återskapa ungdomens trädgård, och äntligen få komma hem. Selma Yousif Mesbahskribent och skrivpedagogLitteraturBlomstermålningar och djurstycken - August Strindberg, Albert Bonnier förlag 1888Orwell's roses - Rebecca Solnit, Viking 2021

Vilhelm Ekelund klev upp på Kullaberget och återvände med krav på en ny ärlighet. David Zimmerman följer hans spår. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En klar sommardag kliver jag upp på Kullaberget i nordvästra Skåne. Ansiktet möter en storm av ljus och vind, jag måste kisa intensivt för att se hur Öresund och Kattegatt breder ut sig runt arkaiska klippor. Intrycksmassan får huvudet att bulta. Mossor, svinglar och andra tåliga, trotsiga arter kämpar i vindbyarna. I klippskrevorna växer vildkaprifol, eller ”sumpkaprifolen”, som poeten Vilhelm Ekelund kallade den. År 1906 stod han ju också här, i samma soliga blåst och insöp samma panorama. Man skulle kunna tänka sig att en av landets då mest omtyckta naturdiktare sedan promenerade hem och förvandlade sina intryck till ljuv dikt. För det är ju poetens jobb att omsätta den hopplösa naturen till något vi kan njuta av. Eller?Nej, så tänker nog få samtida poeter på sin uppgift. Och det gjorde inte heller Ekelund, hösten 1906. Han hade börjat ana något misstänkt i detta naturdiktande han var så bra på. Vad han skrev när han gick hem blev något helt annat, som varken kritiker, publik eller marknad skulle begripa. På kullen leker jag med tanken att det är här någonstans det börjar bli komplicerat att skriva böcker om natur och skönhet. Var det rentav Ekelund som sumpade den svenska naturdikten?Sedan debuten vid sekelskiftet hade han skrivit flera samlingar som hyllades för sina sinnliga, vibrerande skånska naturstämningar. Han hade därtill introducerat Paul Verlaine och andra melankoliska modernister. I deras anda är diktarens ångestsjäl och landskapet oftast oskiljaktiga. I samlingen ”Dithyramber i aftonglans” kan man hitta ett vackert barndomsminne från just Kullaberg. Jublande skriver Ekelund, som närmar sig trettiostrecket, hur själen egentligen inte åtrår de jordiska blommorna i sig. Poängen är att konsten och själen överskrider dem och skapar något större, ett ”gnistrande smycke på tidens hav”.”Dithyramber i aftonglans” från 1906 ses ofta som hans sista diktsamling. När han kliver ner från kullen hösten det året har han något nytt i tankarna, något som kokar och spritter – en vrede. Ekelund gör slut med lyriken. Och kulturborgligheten. Och Sverige. Och det slutar inte där. En blöt kväll i Göteborg 1907 slår han till en civilklädd länsman i nyllet. I februari året därpå döms han till fängelse och flyr till Berlin.Under detta vilda intermezzo omvärderar Ekelund sin syn på – ja, allt egentligen. Han äcklas inför vad han kallar högfärdsestetik, narcissuskonst, månskenspladder; helt enkelt en självbespeglande lyrisk skönklang som girigt konsumeras i borgerliga salonger. Ärlig litteratur, skriver Ekelund, är ”de fattigas blommor, de olyckligas blommor, vuxna långt långt utanför det välordnade samhället, där förståndigheten, ärbarheten och plattheten och hyckleriet breda sig i solid välmåga”. Han vill inte ha ett öre till från dessa hycklare och aldrig mer se skymten av någon sentimental gammal Ekelunddikt.Han byter förlag och ger 1909 ut boken ”Antikt ideal”. Man kan kalla den litteraturkritik, aforismer, polemik, essä, prosadikt – den är allt på en gång. I denna röra av texttyper hittar vi Kullaberg igen. Ekelund beskriver i några makalösa passager utsikten som en ljus klar storm, som ”spänner ut sinnet i lugn glädje – jag har känt den ofta inför verken af högsta konst”. Han syftar på den grekiska körlyrikern Pindaros och konstaterar: ”Hjärtats vemod, andens klagan ur bojorna af den sublunariska verkligheten har ingen röst här”. Alltså, i stället för melankolisk självbespegling – ett heroisk möte med verklighetens okuvliga kraft. Skillnaden från förra bokens Kullaberg är monumental.Året därpå kommer ännu en genrehybrid som heter ”Böcker och vandringar”. I en essä smyger Ekelund in en programmatisk dikt om hur han vill bort från det vekliga. Han vill förkunna den bittra sanningen. Strunt samma om publiken hånar honom, han vill inte ha deras beröm. Efter denna bok skriver Ekelund mycket, men väldigt lite som liknar dikter i vanlig mening. Det känns därför lite symboliskt att han ändå avslutar boken med – gissa vad? En liten dikt om Kullaberg förstås.Den påminner om dikten från 1906, fast här träder de där förkastade jordiska blommorna fram på ett oväntat vis. Den poetiska månviolen trängs undan av sumpkaprifolens feta röda trassel av stänglar. Det är alltså hit hans sökande efter bitter sanning lett oss, tillbaka till den soliga klippan jag nu står på. Det som finns här är kanske vackert eller fult, den trassliga naturens likgiltighet inför poetens själsliv är åtminstone total.Det är paradoxalt nog Ekelunds antimoderna strävan som gör honom modern. När jag gick på min första poesifestival runt 2015 pratade alla om ekopoetik. Det var ett nytt och spännande begrepp som gjorde entré i det skandinaviska litteraturfältet. I termen ryms olika metoder att läsa och skriva i skuggan av vår gigantiska ekologiska hotbild. Men det är knappast en modern naturlyrik. Man får leta länge om man söker vackert stämningsmåleri av tidig Ekelund-typ hos poeter som Anna Hallberg eller Fredrik Nyberg. Ekopoetiken ville tvärtom göra upp med lyrikens konventioner och dikotomier, inte återspegla naturen som något vi ska njuta av på håll. Släng ut den gamla prydliga verktygslådan med metaforer och diktjag och upprätta en ny, organisk poesiform!Medan jag promenerar ner för kullen tänker jag att Ekelund i och för sig inte visste något om vår tids skenande fossilkapitalism. Men han upptäckte en nästan hopplös etisk konflikt i den roll poeten sätts att spela i det rovgiriga moderna samhället. Ekopoetik är ett av många senare uttryck för detta. Även om luften så småningom väl gick ur även den bubblan. En bit bort ligger parkeringen översvämmad av Teslor och gigantiska stadsjeepar. Kullabergs naturreservat är i dag en del av de välbärgades avsmakningsmeny, suckar jag uppgivet, och försöker vara sådär ekelundskt sur. Men jag banaliserar honom förstås. Ekelund är sällan bara sur – för intrasslad i hans karakteristiska pessimism växer en säregen optimism.Efter sin upptäckt av poesins hopplösa situation, insisterade han ändå på skrivandet som en kamp mot detta tillstånd. Det är i denna kamp den mänskliga anden utvecklar ”sina ädlaste krafter”, skriver han. Som Anders Olsson påtalar i boken ”Ekelunds hunger”, är detta skrivande inte begränsat till en litterär genre. Det är ett sätt att skriva, tänka och leva som saknar bestämd början, mitt och slut. I språket växer jaget ihop med allt det ser och gör. Vilt och växande. Jag skulle gärna kalla det just organiskt.Så jag tänker på sumpkaprifolen. Mitt bland sumpen och snärjet i den där sista dikten från Kullaberg reser sig slutligen en ensam alm. Det är Ekelunds etik: lev som almen på den stormiga klippan, som glatt strävar uppåt. Trots allt.David Zimmermanpoet

Mattias Hagberg läser en banbrytande biografi över Gertrude Stein och funderar över sin relation till författaren som ville dröja i skrivandets presens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag lever med Gertrude Stein. Jag vet inte varför det har blivit så. En dag flyttade hon in i mitt liv, och nu finns hon där; som en återkommande följeslagare; som en ständig referens för tankar och insikter; som en litterär vän.Jag läser ett stycke här och ett stycke där, jag styrker under och jag skriver av. Med jämna mellanrum tar jag mig an hennes monumentala portalverk, det tusensidiga romanbygget ”The Making of Americans”, men jag kan inte påstå att jag förstår särskilt mycket – egentligen ingenting.Många av hennes texter är tröga och ogenomträngliga. Men det är som det ska. Inför Gertrude Steins verk står man naken – avklädd allt man lärt sig, all kunskap och alla språkliga och kulturella referenser. Man är som ett barn, ett mycket litet barn, som försöker treva sig fram genom språket, via dess ljud och melodier, tvärsigenom rytmer och upprepningar, men inte för att nå fram till ett svar eller en bild, utan för att språket finns där, som en fond.Vad många av hennes texter gör är just att de ställer oss inför språket i sig självt, inför dess yta och dess materialitet. Här är språk just språk, inte ett medel som pekar bortom sig självt. Hon vill inte säga något och hon vill inte berätta något. Hon vill bara vara i orden, meningarna och syntaxen.Hennes texter går inte att förstå, de går bara att erfara.Lyssna bara på den här meningen ur textsamlingen ”Ömma knappar” från 1914, en samling som ibland beskrivits som kubistisk, eftersom Stein hämtade inspiration från sina konstnärsvänner Pablo Picasso och George Braque, men lika ofta stämplats som oläslig:”En blind rörelse är manlig och ytterst.”Vad ska man göra med en sån rad? Hur ska man hantera en syntax som verkar bryta samman framför ögonen på en?Det är lätt att tolka författarskapet som kyligt och abstrakt, som närmast omänskligt i sitt brott med konventionell innebörd. Men jag tror att det är fel.I Gertrude Steins texter pulserar livet – men på ett helt annat sätt än i mycket annan litteratur. Hennes texter är inte representationer av det levande, nej, de är rester av ett görande, av ett ständigt och aktivt varande med orden och deras sammanlänkande.Författaren och konstnären Jonas J. Magnusson har förklarat detta förhållande med en talande bild från Steins hem i Paris, där hon levde tillsammans med Alice B Toklas, samlade konst och höll sin berömda salong för dåtidens modernistiska avantgarde. Magnusson skriver: ”I Steins och Alice B. Toklas hushåll bedrevs en långtgående domesticering av modern konst – där handlade det inte om att förstå svår modern konst, utan om att leva med den: att damma mästerverk tycks överträffa att analysera dem…”.På samma sätt förhöll hon sig till orden och satserna, hon umgicks med dem, plockade ömsint med dem, som om de var kära ägodelar.Samma insikt präglar ett av vår tids mest intressanta biografiska verk. I ”Gertrude Stein: An Afterlife” från 2025 tecknar den brittiska författaren Francesca Wade en mångfasetterad bild av Gertrude Steins skrivande liv, med betoning på skrivande. Det går, menar Wade, inte att skilja på liv och verk i Gertrude Steins fall, eftersom allt hon skrev bottnade i den situation hon befann sig i. Hon skrev världen omkring sig – mycket bokstavligt. Alla hennes texter är därför situerade, sprungna ur ett aktuellt nu. Eller som Stein själv uttryckte saken, i en rad som bör läsas mycket bokstavligt: ”Facts of life makes literature”.Det som intresserade henne var med andra ord inte resultatet utan processen. Det var ”författaren i färd med att skriva” som var det väsentliga, inte den slutgiltiga texten på pappret.På många sätt försökte hon göra för litteraturen vad en av hennes största förebilder, Paul Cézanne, gjort för måleriet. Han ville fånga det dialektiska spelet mellan konstnärens blick och motivet i sina bilder. Hon ville dröja i skrivandets presens.Just detta lyckas Francesca Wade konkretisera i sin biografi. Och hon gör det på det mest självklara sätt, genom att fokusera Gertrude Steins vardag, och framför allt hennes liv tillsammans med Alice B. Toklas. Hon visar hur de båda nästan dagligen umgicks med och genom Steins texter. Hur de levde i orden, nästan som i symbios.Det är rörande och vackert. Utan Alice B. Toklas omsorg om Gertrude Stein och om hennes arbete hade förmodligen inget av det vi idag känner blivit skrivet. Och omvänt. I Steins arbete hittar Francesca Wade ständigt exempel på små, dolda kärleksförklaringar till Alice B. Toklas.Visst, deras liv tillsammans var inte okomplicerat. Som samhällsvarelse verkar Gertrude Stein ha varit en idiot, med böjelser för översitteri och politisk fascism. Alice B. Toklas likaså. Men inför texterna var vardagen varmare. Dessa vårdade de gemensamt, som om deras kärlek kunde materialisera sig just där, i just den stunden.Gertrude Stein avvek ett fåtal gånger från sitt djupa intresse för textens nu, bland annat i sitt mest kända verk, ”Alice B. Toklas självbiografi”, en metalitterär lek med sanning, biografiskt skrivande och den framväxande kändiskulten, en text som snabbt skulle få kultstatus och bli en storsäljare. Men även här, i textens minimala skiftningar och i dess tillkomsthistoria, ligger en vardaglig kärlek nedlagd, trots att texten ibland kan upplevas som hård och lite raljant. Francesca Wade visar hur boken går att läsa som en gåva till Alice B. Toklas efter en större schism i deras relation. Ja, de båda kvinnorna vårdade och dammade inte bara sina konstverk, kärleken gällde i än högre grad texten. Det vill säga Gertrude Steins eviga skrivande. Och det var en kärlek som fortsatte även efter hennes död i juli 1946. Därav titeln på Francesca Wades biografi – ”Gertrude Stein: ett efterliv”. Alice B. Toklas fortsatta att leva med sitt livs kärlek genom att ta hand om hennes texter, genom att långsamt och med närmast svartsjuk motvilja ge ifrån sig bitar av deras liv tillsammans, men också genom att kämpa för texternas status. Hon ville, precis som Stein själv, att de skulle få världsrykte.Jag har lätt för att förstå henne, också jag lever med dessa texter. Jag försöker vårda dem, umgås med dem, som om allt fortfarande hängde på dem. För mig är de en ständig påminnelse om att litteratur kan vara så mycket.Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturFrancesca Wade: Gertrude Stein – an afterlife. Faber & Faber, 2025.

Vi låter delikatesser ruttna framför våra ögon. Oskar Friberg efterlyser mer romantik kring de vilda svenska primörerna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Så här var det med ramslöken: den fanns inte någonstans tills den en dag fanns överallt. Det var i början på april och det lilla samhället såg dött ut på håll, men i trädgårdarna slog magnoliorna ut och runtom i hagarna föste kossorna sina darrbenta kalvar framför sig. Jag tog av från landsvägen och följde stigen intill husen, vidare längs stengärdena och där en grind på glänt, som om någon väntade besök …och så stod jag mitt i den vitlöksdoftande grönskan.Precis nedanför låg den krumbuktande kustlinjen, där min farfar girade in till Krogstorp Aale för att vittja för första gången i år. Jag betraktade honom från hagen. Hur länge skulle han hålla på? Hur länge hade han hållit på? Piggvaren som just nu simmade under honom skulle vittna om ett liv levt bland stenar, med en kost av hjärtmusslor och märlkräftor. Den skulle ha mörkare pigment och vara full av komplexa noter.Smaker och dofter ur det vilda. Har de något värde?Den frågan ställde Ivan Turgenjev redan 1852. I En jägares dagbok, mitt under en morkullejakt, vänder han sig rakt till läsaren: “Vem annat än en jägare kan till fullo uppfatta behaget att en julimorgon ströva omkring i skogen?”. Efter en plötslig vindpust mot kinden och ett episkt regn som snabbt drar vidare, fortsätter han: “Vilken pånyttfödelse naturen har undergått, hur fuktigt, friskt och härligt klar luften ånyo är; vilken ljuvlig doft smultron och svampar sprida omkring sig!”Idag bäddar den urbana klassen in sig i lager på lager av betong, allt längre från Det Vilda. Jag hör om en krögare på Södermalm som bytt namn från vildsvinsragu till ragu di cinghiale för att öka försäljningen, och nyligen åt jag middag på en franskinspirerad restaurang i Stockholms innerstad. Vi pratade om de olika rätterna på menyn, på samma gång upphetsat och oroligt. “Man vill ju inte välja fel!” Nej, det vill man ju inte. “Och vad ska du välja?” Jag nämnde gädda och möttes av ett slags kvävt skratt, och satt sedan lite bortgjord.“Jag skulle så gärna vilja ha queneller!”, hörde jag plötsligt någon utbrista.“Quenelle de brochet?”, undrade servitören.Jag stirrade ut över bordet. Det var långt mellan den skimrande quenellen och tångruskorna den kom ifrån. Jag såg framför mig hur farfar vägde in varje gädda på ett tusen fyrahundra gram. Den lilla skåpbilen som svängde in på tomten till min barndom och fladdrade vidare på vägarna ner mot Europas gastronomiska hjärta, med nyfångade gäddor simmande i bassängerna där bak. Under ett halvt sekel levererade farfar just gäddor ner till restaurangerna i Frankrike, dit den urbana klassen vallfärdade.Mitt sällskap visste att fisken hon rynkade på näsan åt, var den samma som sedan beställdes. Det var bara att associationerna satt så ankrade i magkänslan, och magkänslan så ankrad i språket. Det sydeuropeiska uttalet klingar så utsökt – calçot, cime di rapa och cinghiale låter sexigare än nässlor, broccolirybs och vildsvin. Eller så som brochet låter förföriskt medan gädda betyder Tusen ben. Sydeuropeerna kan konsten att omgärda sitt terroir med romantik.När servitören dukade undan tallrikarna, bestämde jag mig för att fara söderut för att lära mig mer om råvarorna. Vilket jag också gjorde i många och långa dagar, först på kockskolan i Köpenhamn och senare på restauranger.Vad jag lärde mig?Kocken förstår att ta tillvara det påvra.Och inte sällan är det också det vilda.Det var som att för första gången få syn på sin barndoms dyrgripar, som då inte betydde någonting – men som hela tiden funnits framför ögonen på oss, när vi sprang som idioter rakt ut i de smördoftande rapsfälten eller lekte under den blommande magnolian (mormors parfym!) … här bak i köken fick minnet av primörerna plötsligt konturer, när någon eldade på rapsskotten och serverade med blåmusslor och smörsås, magnolian picklades och dukades fram till en rätt med horngädda …För kockarna var det självklarheter.Men utanför restaurangköken, i städerna, så tänker man alltjämt på Landsbygden som något helt annat än Italien, Frankrike och Spanien –men när rapsskotten dyker upp intill Tosteberga ängar på vårkanten så är det inte en mindre gastronomisk sensation än vildbroccolin från Apulien.Så var finns romantiken kring de vilda, svenska primörerna?Djupt inne i kockskolans bibliotek kom jag över ett citat som löd: “Food should tell you where you are”, och det var förstås inget märkvärdigt med det, förrän det fortsatte: “when you are”. Jag älskar det citatet. Det var så fint, att maten alltså inte bara kunde berätta för oss var vi befann oss, utan också när vi befann oss. Primören sätter oss i direkt kontakt med landskapet och årstiden och låter oss förstå hur flyktig den är.Det finns något existentiellt i det.Primören säger: Här är du nu.Tillbaka i det vitlöksdoftande havet. Farfar höll fortfarande på där ute. Någon enstaka vandrare klättrade över ett stengärde och passerade, fortsatte vidare in i skogen. Min enkla fråga hängde fortfarande i luften:Var är alla någonstans?I introduktionen till Glyptotekets utställning Efter naturen som visades 2024 skrev författaren Josefine Klougart att den vilda, orörda naturen inte längre finns, att den sedan länge är historia. I en tid då naturen hotas, blir det desto viktigare att vi lär oss använda den. I århundraden tog vi tillvara det som fanns i vår närhet. Min farmor satt alltid hukad vid nässlorna, tillredde sjöfåglarna som störtade in i näten. Hennes generation gjorde så av sunt förnuft, generationen innan henne gjorde så för att inte dö.Vi låter delikatesserna ruttna framför våra ögon. Då tunnas relationen till landskapet ut – och därmed också den vardagliga omsorgen för naturen.I mars drev det iland två flåsiga fiskodlare nere vid stranden. Jag och farfar ställde upp på att fånga femton gäddor innan vårens slut. Han skulle fylla nittiotvå till hösten och tyckte det lät som en pigg idé, men han kämpade med de där gäddorna. Det krävs en särskilt varsam styrka för att hålla en gädda lugn. Vi förlöste varje individ och släppte ut rommen i det tempererade havsvattnet, som entreprenörerna sedan tog med till sina anläggningar.Bilen svängde ut från tomten.Denna ständigt pågående dragkamp mellan det urbana och Det Vilda, mellan piggvarens algdränkta tillvaro i Krogstorp Aale och de sterila anläggningarna bland åkrarna. Tre veckor senare ringde någon därifrån och berättade att alla gäddyngel hade dött.Det var något med temperaturen i bassängen.Hur ta hand om något man inte har en relation till?Detta funderade jag på, när jag satt på knä mitt i det gröna havet i en by i östra Skåne, medan ramslöken runtom mig vissnade snabbare än vad min påse kunde fyllasoch det var så stilla, så väldigt tyst häromkring.Den lilla båten där ute försvunnen.Oskar Fribergskribent och kockProducent: Ann Lingebrandt

Omsorg och moderlighet värderas högt när vi tänker på barn, men hur är det med samhället? Eva-Lotta Hultén hittar radikal potential i skönlitteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under ett krig för länge sedan dödades alla män och när det bergiga området strax därpå skars av från omvärlden av ett jordskred lämnades kvinnorna att ensamma bygga upp nationen igen. Som genom ett mirakel uppstod en mutation hos en av dem, som gjorde att hon kunde föröka sig utan inblandning av någon man. Från henne härstammar nu landets hela befolkning, som uteslutande består av kvinnor förmögna till självbefruktning.Tre unga, amerikanska män får höra talas om det avskilda riket och lyckas ta sig dit med flygplan. Ett för utopigenren typiskt upplägg som ger författaren Charlotte Perkins Gilman chans att i skönlitterär dräkt presentera ett idealsamhälle: ett land där kultur och samhällsstruktur helt skiljer sig från det vi tar för givet.Boken ”Kvinnoland” skrevs 1915 och hör, som många av dåtidens utopiskildringar, hemma i den socialistiska traditionen med sin betoning på gemenskap, solidaritet och jämlikhet. Men den anknyter också till den mindre omfattande feministiska utopitraditionen, och det som gör den verkligt originell är hur den lyfter fram moderskapet som något heligt. Kvinnan ska inte frigöras genom att slippa ta hand om sina barn – och inte heller genom att slippa allt samhällsansvar – utan genom att omsorgen om barnen lyfts fram som samhällets högsta uppgift. Bokens berättarjag Van noterar skillnaden mot hur föräldrarollen gestaltar sig i dåtidens USA. I hans hemland bryr sig varje mor mest bara om sitt eget barn men i det rike han nu hamnat är alla invånare engagerade i alla barn och jobbar tillsammans för deras väl.Perkins Gilman tycks både anknyta till och polemisera mot Ellen Keys idéer om moderlighet. De var samtida med varandra och framhåller båda hur viktigt värnandet om barnet är, för dess egen skull och för att forma ett gott samhälle. Men Key var särartsfeminist. Rösträtt åt alla kvinnor, javisst, men bara barnfria kvinnor eller de vars barn vuxit upp skulle ställa sina speciella kvinnliga krafter till samhällets förfogande. Andra har kallat dessa ståndpunkter för ”samhällsmoderlighet”.Var finns samhällsmoderligheten idag, när unga kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och ”momfluencers” som lever på reklamintäkter för att blotta sig själva och sina familjer för alla som vill titta? Det går sannerligen att ha synpunkter på vad det gör med relationen mellan förälder och barn, och hur exponeringen påverkar de små. Men ta bort kameran ur ekvationen så har företeelsen likheter med det Ellen Key förespråkade för kvinnor som hade yngre barn: ett engagemang helt vigt åt familjelivet. I den tidskrift som Charlotte Perkins Gilman drev och själv skrev alla texter till, kommenterar hon Keys ”Barnets århundrade” i följande ordalag:Kvinnor förändras som människor: de är inte längre bara en sak – kvinnor, mödrar och ingenting annat […], de är också personer av vitt skilda slag, med intressen och förmågor som gör dem lämpade för att delta i samhället på många sätt.”Hennes egen samhällsmoderlighet var radikal. Hon visade fram kvinnor som fullt kapabla att ta ledarroller, driva och utveckla ett samhälle och klara såväl intellektuella uppgifter som hårt kroppsarbete, även som mödrar. Det var en moderlighet som lika gärna kan utövas av män: ett sätt att förhålla sig till vad som är verkligt viktigt.När jag själv var höggravid med mitt första barn fick jag från flera kvinnor höra att jag skulle komma att gå in i en bebisbubbla. Världen därutanför skulle bli mindre viktig. Jag protesterade: omvärlden hade blivit viktigare för mig när jag blev gravid och jag trodde inte att det skulle förändras av att barnet föddes.Både de andra kvinnorna och jag själv fick rätt. Jag blev mer påverkad av alla nyheter som kunde innebära fara för mitt eget och alla andras barn. Men jag fick lägre förmåga att delta i världen under ett antal år. Bubblan var inget jag valde utan en effekt av bristande tid och energi. Det var heller inte bara min egen ork jag fick kämpa med. Starka kommersiella krafter vill få oss att tro att ett gott föräldraskap i första hand är en prylsport som kräver stora inkomster. Det individualistiska idealet säger oss samtidigt att vår främsta plikt är att lägga mycket tid på att våra barn ska bli framgångsrika: ekonomiskt, musikaliskt, idrottsligt. Mina ambitioner fanns emellertid kvar. Jag ville påverka världen och jag ville att mina barn skulle se mig påverka världen – för att förstå att det går och att man bör.Medan barnen i de tre unga männens USA växer upp i relativt slutna familjer där man gör allt för att avskärma dem från en omvärld som ses som farlig, lärs barnen i Kvinnoland redan från början att vara delaktiga och att ta ansvar för samhället. Läraren Somel förklarar att de under sin utbildning lär sig att älska intellektuella utmaningar, vilket förvirrar berättarjaget Van. Vad gör lärandet för nytta om eleverna tycker om att lära? Det blir tydligt att han fostrats i ett inlärningssystem där lydnad och underkastelse är viktiga mål i sig för skolan. Det ska helt enkelt vara tråkigt att lära. I det avskilda landet bland bergen är målet utöver kunskap i stället självständighet, solidaritet och gemenskap och både kropp och intellekt ska stimuleras. Man eftersträvar visdom och en handlingsförmåga som brukas för det gemensamma bästa.”Kvinnoland” kan ses som en stridsskrift för omsorgens centrala roll för ett gott liv. Att ge omsorg betraktas som samhällets viktigaste uppgift och ett privilegium som också ger en stark livstillfredsställelse. Detta är ett exempel på det som filosofen Kate Soper kallar ”alternativ hedonism”: ett begrepp för nya vägar till självförverkligande och lycka. Den alternativa hedonismen handlar om ett skifte bort från destruktiv överkonsumtion och statusjakt, till en strävan efter tillräcklighet och en tillfredsställelse som kan uppnås inom planetens gränser.Jag minns mitt ändlösa vankande runt i huset med en kolikbebis i sele på magen och en frustrerad treåring i hasorna. På samma gång utmattad och färdig att explodera – av frustration och av kärlek. Jag kände mig söndertrasad av den smärta mitt minsta barn upplevde och den längtan som jag inte förmådde svara mot hos mitt äldre barn.Det finns ingen självklar samhällslösning på sådana dilemman. Inte heller något personligt förhållningssätt som på ett enkelt sätt kan ta udden av det känslomässiga kaos det innebär att vara förälder. Det är helt enkelt ofta svårt att njuta av privilegiet att få ge omsorg. Charlotte Perkins Gilman drabbades själv av förlossningsdepression och lämnade senare sin enda dotter hos sin exman och hans nya hustru. Men jag undrar vad som skulle kunna hända om vi lät moderlighet bli den ledande politiska princip som vi inrättade samhället som helhet efter. Eller om vi började se den mänskliga tillväxt som omsorgen syftar till som ens hälften så viktig som den ekonomiska tillväxt som vi ständigt curlar och daltar med.Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturCharlotte Perkins Gilman: Kvinnoland. Översättning Emilia Fjeld, Ovipositor Press 2022Charlotte Perkins Gilman: Families, marriages and children, redaktör Michael R. Hill, Routledge 2017Ellen Key: Barnets århundrade. Skriftserien, Bildningsförlaget 2011Ellen Key: Missbrukad kvinnokraft och naturenliga arbetsområden för kvinnan. Bonniers 1914Kate Soper: ”The Mainstreaming of Counter-Consumerist Concern” i The Politics and Pleasures of Consuming Differently, Palgrave Mcmillan, 2008

Vad händer när föreställningarna lossnar från verkligheten? Göran Rosenberg återvänder till Baudrillards tankar om hyperverklighet och till myten Amerika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad håller samman detta Amerika, var en fråga jag ofta fick anledning att ställa mig under mina år som TV-korrespondent i USA. Amerika var det ord jag använde om det USA som inte riktigt gick att ta på, den svårfångade idén om vad som menas med att vara amerikan, om vad slags samhälle Amerikas Förenta stater var tänkt att vara eller bli. Hur gick de högstämda orden från det amerikanska grundandet ihop med en ofta nog så brutal social och ekonomisk verklighet? Hur kunde den amerikanska drömmen om individuell frihet och framgång leva vidare i ett samhälle stöpt i slaveri, raslagar, folkfördrivning och inbördeskrig?Det vilade något overkligt över det amerikanska projektet, för ett slags projekt var det, ett helt nyskapat samhälle med en riktning, ett mål och en mening. Någon skulle säga att overkligheten var själva styrkan. Förmågan hos det amerikanska projektet att gång efter annan mana fram bilden av en framtid där vars och ens ambitioner och livsdrömmar skulle förverkligas – om inte idag så i morgon, om inte för dig själv så för dina barn. Det var ett samhälle som inte hölls samman av ett gemensamt förflutet, som i den gamla världen, utan av en gemensam framtid i den nya. Amerika var löftet om att om och om igen kunna lämna det som varit och börja livet på nytt.Det var ett löfte som i längden bara kunde hållas vid liv av en idé stark nog att med jämna mellanrum besegra verkligheten, eller åtminstone den handfasta erfarenheten av svikna förväntningar och personliga misslyckanden, i ett Amerika där risken för bådadera tidvis var större än någon annanstans, och den sociala rörligheten, dvs möjligheten att ta sig från en samhällsklass till en annan, lägre än i de flesta europeiska länder.Vilket i sin tur krävde att idén om Amerika måste ges ny luft under vingarna så snart den riskerade att störta mot marken – vilket hade hänt gång efter annan i den amerikanska historien. När jag i mitten av 1980-talet kom till USA hade det just hänt igen, i självtvivlen efter Vietnamkrigets politiska och militära nederlag, och Nixon-erans moraliska moras, och de stora orden i den amerikanska idén syntes mera verklighetsfrämmande än någonsin.Men det var också då här åren som idén fick sin senaste – och kanske sista –livräddande injektion. Och det var inte helt förvånande en tidigare Hollywoodskådespelare, Ronald Reagan, som levererade den. Amerika, sa han, var fortfarande den skinande stad på berget, det nya Jerusalem, som de protestantiska invandrarna från England, puritanerna, hade sett framför sig när de i början av 1600-talet landsteg i den nya världen. Amerika var fortfarande en dröm värd att tro på.Under mina år i USA var det inte svårt att se hur högt höjd över den sociala och ekonomiska verkligheten idén var för de flesta amerikaner, men jag kunde också se hur starkt dess grepp fortfarande kunde vara om människors fantasier och drömmar. Jag minns särskilt ett valmöte med Ronald Reagan på hösten 1986 i Orange County, Kalifornien, med en publik till stor del bestående av människor som nyss hade kommit hit med den amerikanska framgångsdrömmen på näthinnan.Och när presidenten till sist klev in på scenen och med sin välmodulerade röst än en gång tog de stora amerikanska orden i sin mun, och folkjublet steg mot luften, slog det mig på nytt i hur hög grad idén eller drömmen har varit beroende av ledare med den retoriska förmågan att göra myt av den amerikanska verkligheten.”Behöver Amerika en magiker för att hålla sina myter vid liv? Eller en kejsare som med jämna mellanrum förmår övertyga folket om att kostymen är verklig?”, undrade jag i en bok skriven efter mina år i USA.En bok som redan då gjorde ett starkt intryck på mig, var Jean Baudrillards Amerika. Den franske filosofen och sociologen hade där satt sina högst egna ord på den konstellation av idé och verklighet, modernitet och primitivitet, magiskt tänkande och jordnära realism, rotlöshet och målmedvetenhet, religiositet och materialism, som så påtagligt skilde Amerika från snart sagt alla andra samhällen i vår tid. Hyperrealitet eller hyperverklighet är det begrepp som Baudrillard myntar för att beskriva ett tillstånd där gränsen mellan fantasi och verklighet hade suddats ut, där människors föreställningar om verkligheten till stor del formas i en värld av mediala bilder och tecken. kan framstå som mera verklig än den verklighet vi erfar med våra sinnen.I viss mån gäller väl det här oss alla. Ingen av oss lever i verkligheten som den är utan i våra mer eller mindre erfarenhetsbaserade föreställningar om den. Men vad Baudrillard på sitt omisskännliga sätt sätter ord på är ett säreget amerikanskt tillstånd där föreställningarna alltför lätt lossar från erfarenheterna, och människor får svårt att skilja verklighet från dröm, sant från falskt, äkta från oäkta. Ungefär som en sekt – instängd i sina mer eller mindre verklighetsfrämmande föreställningar om världen. Varför är sekterna i Amerika så mäktiga och dynamiska? frågar sig Baudrillard.Och hans svar är att de sekter som i Amerika trodde sig ha grundat det nya Jerusalem hade bevarat, som han skriver, ”sitt ursprungs praktiska religiösa svärmeri och sin moraliska besatthet.””Mängden enskilda sekter får inte bedra oss, fortsätter han, det viktiga är att hela Amerika är engagerat i sektens moraliska institution, i dess omedelbara krav på saliggörande, dess begär efter rättfärdiggörande, och utan tvekan också dess vanvett och delirium.”Jag hade ju själv sett detta sekternas Amerika växa sig starkt under Reagans 80-tal, med extatiska teve-predikanter som i gigantiska megakyrkor lovade ett nytt, moraliskt renat, kristet Amerika. Jag hann också se hur deras löften och fantasier trängde in i politiken och undan för undan förvandlade det republikanska partiet till ett slags sekt det också. När Donald Trump 2016 gick till val på att göra Amerika stort igen så var det sektens språk han talade och det var som sektledare han skulle komma att dyrkas av de tiotals miljoner amerikaner som blint slöt upp bakom honom.Likt en sentida Tocqueville reste Baudrillard till 1980-talets Amerika för att spana efter mänsklighetens framtid. 40 år senare, med Donald Trumps Amerika framför ögonen, började hans iakttagelser framstå som närmast profetiska.”Det primitiva”, skriver Baudrillard, ”har trängt in i den självförhärligande och omänskliga karaktären hos ett universum som kraftigt överskrider sitt moraliska, sociala eller ekologiska förnuft”.Jag ser alla de understrykningar jag gjorde när jag läste Baudrillards Amerika för första gången och jag får god lust att stryka under samma meningar igen, bara hårdare, och med ännu större förundran över träffsäkerheten i dem.Göran RosenbergförfattareLitteraturJean Baudrillard: Amerika. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2026.

Jag lever ett lugnt liv i närheten av tunnelbanan. Sonja Åkessons poesi har lästs självbiografiskt, men hennes dagbok säger något annat, menar Karin Brygger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dagböcker är omgivna av ett hemligt, nästan heligt skimmer. Trots att vi lever i en samtid där privatlivet ohämmat skänks ut på sociala medier tycks vi ännu tro att dagboken är det ”äkta” lackmuspappret mot själen. Men på de tunna sidorna skriver dagboksförfattaren den verklighet som hon i samma ögonblick skapar. Dagboksforskningen understryker att det lika gärna kan vara önskade tankar, levnadsförhållanden, ja - fabricerade erfarenheter. Dagboken, menar litteraturvetaren Christian Lenemark, måste därför betraktas som både redigerad och tillrättalagd, styrd av ett antal motiv och intentioner.I dagboken arrangerar vi helt enkelt berättelsen om oss själva. Vi blir till, på egna villkor.Författaren Sonja Åkesson skrev dagbok under stora delar av sitt tjugo år långa författarskap, en framgångssaga som inleddes med diktsamlingen Situationer 1957 och avslutades med den magnifika Hästens öga tjugo år senare. Samma år som gick hon bort i levercancer blott 51 år gammal. Det blev ett kort liv för denna poet, en av Sveriges största. Hennes betydelse för den litterära strömningen nyenkelhet och vår samtids poesi går inte att överskatta. Under hennes storhetstid 60-talet revolterade poeterna mot 50-talets, som de menade, mer inåtvända attityd. Litteraturvetaren Eva Lilja pekar på att poeterna kände att det var dags att ta ställning, vässa argument och hållning.[2] Åkesson var som gjord för denna tid, med sin vardagsnära röst och teman som vem som helst kan identifiera sig med. Dessutom var hon en underbar stilist.Tidsandan präglades av kriser som Vietnamkriget och muren mellan Öst och Västtyskland. Mellan de radikala politiska krafterna och de litterära rösterna i samhället pågick dialog. Sonja Åkesson fick nu en plats på den poetiska parnassen och vann mark på att skildra kvinnors villkor i samhället med ironisk skärpa i dikter som ”Äktenskapsfrågan”. Och melankoliska betraktelser över en nyväckt sexualitet i dikter som ”Ett brev” eller relationsdramat ”Visst minns jag”, som frilägger kvinnans utsatthet.I början på 1970-talet förändras Sonja Åkessons dagbokspraktik. Från att ha fört anteckningar i fickdagböcker påbörjar hon den sorts dagbok som sedan 1800-talet utgjort vår mest kända ”dagboksdiskurs”: den introspektiva. På a-4 papper och i anteckningsböcker mejslar hon fram en berättelse om ett jag i världen. Hennes alltmer vacklande hälsa har en framträdande plats, så också dagboksskrivandet självt. I september 1972 skriver hon: Tänker mycket på den här dagboken som jag har ett nästan sjukligt behov av att skriva i, men som samtidigt – ja det är något som inte funkar, jag har koncentrationssvårigheter, förmiddagarna går åt till att sitta och röka, em är jag för trött. Är det här ett nytt sätt att skaffa mej skuldkänslor? Jag tycker inte jag behöver flera.”Sonja Åkesson föddes på Gotland 1926 och skildrar ön i sina första två diktsamlingar. Men volymerna är skrivna i Stockholm, dit hon ”flydde”, som hon menade. Flykten från det inskränkta var svår. Hon lämnade äktenskap och en dotter på ön, medan den yngre sonen följde med. Ett tredje barn bar hon i magen – ett barn vars gifta far inte ville veta av vare sig henne eller Rolf, som han fick heta, gossen som dog i cancer, bara några år gammal. Krisen var obönhörlig. Och troligen incitamentet till Åkessons skrivande liv.Genombrottet brukar dateras till 1963 och diktsamlingen Husfrid och nu tog de fatala självbiografiska tolkningarna av hennes poesi fart. Långdikten »Självbiografi» - som upptar sista delen av boken är ett flagrant exempel. Som Eva Lilja påpekar i sin monografi över Åkesson är den i själva verket en pastisch på beatpoeten Lawrence Ferlinghettis ”Autobiography”.I dagböckerna kommer Åkesson att göra motstånd mot andras projektioner. De ofta röriga anteckningarna skildrar en vilja till förändring. Samma vilja speglas i det fysiska livets rörelsemönster: hon flyttar till Halmstad! Bort från storfamiljen i kollektivet - som för övrigt stulit hennes matbord - och från äktenskapet med Jarl Hammarberg-Åkesson. Dagboken visar att den nya frihet gällande familjeformer och sexualitet som 60-talets revolution erbjöd inte var en lösning på vare sig existentiella svårigheter eller äktenskapliga slitningar. Det emancipatoriska projekt dagboken berättar fram tar alltså spjärn mot det röriga kollektivlivet. Hon ifrågasätter faktiskt hela projektet: hur kunde hon flytta från sitt eget hem till en storfamilj som inte alls kändes som hennes?Flykten därifrån placerar henne i ett ingenmansland. Hon saknar barnen. Men hon måste bli frisk från sin ångest, den förlamande oron. Själv undrar jag om hon någonsin var sjuk – var hon inte bara olyckligt kär, fattig och missbrukare? Det skapar just olycka, oro– ja vem som helst skulle bli sjuk!Under sjuttiotalet var det dock ute att se oro som kontextbunden. Det var det dåliga nervernas tidevarv. Den psykiatriska behandlingen i Halmstad, populärt kallad sömnkuren, som Åkesson satte sin tilltro till, innebar tung medicinering.I dagboken flimrar patienter och sjukhusliv förbi och en evig uppräkning av vad hon äter, dricker, hur hon försöker leva. Och misslyckas, försöker igen. Aldrig lägger hon ned pennan. Aldrig ger hon tappt.I Halmstad var Sonja Åkesson som författare fortsatt populär, bara inte vidare lycklig. Berättelser om olycka tillför oss dock viktig kunskap, inte minst om samhällets oförmåga att tillåta kvinnor att avvika från normen. Samtidigt kan man säga att Åkesson skaffat sig utrymme som poet, den konstnärliga identiteten garanterar viss frihet. Ändå undrar jag vad det betytt för synen på författarskapet och för Sonja Åkesson själv att sjukdomsidentiteten var så betydelsefull för henne? Innebar sjukdom frihet – om än illusorisk? Dagboken pekar mot en paradox.Med hänvisning till sjukdom kan hon rättfärdiga sin oförmåga att leva i ”den vanliga världen” men betalar samtidigt överpris. Dagboken blir – med sina svängningar mellan sjukdom och motstånd - till syvende och sist den mothistoria som alla sjukhistorier också innehåller. Den kan sammanfattas med två ord: Hon skrev. Och det är motsatsen till att vara deprimerad, döende, död. Att skriva är att leva.Karin Bryggerförfattare och kritikerLitteraturLenemark, Christian, Sanna lögner: Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering. Halmstad: Gidlunds Förlag, 2009, 44.Lilja, Eva, Den dubbla tungan. Göteborg: Daidalos, 1991, 49.

Mer än 100 år efter Processen gavs ut har informationssamhället tvingat oss till en Kafkaartad tystnad. Ska vi bara gilla läget? Det undrar Henrik Sahl Johansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag stöter på begreppet ”Kafkaartad” tänker jag på tillfället när jag försökte ta tåget från ukrainska Lviv till Kraków i Polen. Jag befann mig i vänthallen på Lvivs vackra tågstation, framför en solfjäder av identiska biljettluckor.Vid en av dem bad jag, på mycket enkel polska, om en biljett med det tåg som skulle gå till Kraków samma eftermiddag. ”Då får du gå till kassa 16”, svarade kvinnan framför mig. Jag såg mig omkring. Biljettluckorna var numrerade från 1 till 15. ”Var någonstans?”, frågade jag dumt, men kvinnan bara skakade på huvudet och bad mig stiga åt sidan. I luckan bredvid fick jag samma svar: ”Så du ska resa till Polen? Gå till nummer 16, den internationella kassan. Där får du hjälp.”Jag vandrade planlöst omkring på stationen i någon timme. Oavsett vem jag frågade fick jag samma kortfattade svar: biljetter till Kraków såldes i kassa 16, bara där kunde man boka resor till utrikesdestinationer. Och var låg den mystiska kassan? Det ville ingen avslöja.Jag sökte mig längre och längre in i stationshuset tills jag slutligen, längst bort i en övergiven passage, fick syn på en pil mot den internationella kassan. Jag följde den dunkla korridoren till sitt slut, gick upp för en lång trappa, och möttes till sist av en dörr där någon hängt en skylt med talet ”16”. Dörren var igenbommad. Av allt att döma hade den varit det under lång tid.Situationen på Lvivs järnvägsstation bär många av de kännetecken vi förknippar med Kafka: den övergripande bristen på förståelse, de invanda hänvisningarna till något onåbart, känslan av främlingsskap och maktlöshet. Men där fanns också den aspekt som är unik och helt bärande för begreppet: känslan av att vara fullständigt ensam inför det främmande, att inte dela oförståelsen med någon annan.I Kafkaartade sammanhang är man isolerad med sina besvär. Man svävar i ovisshet, samtidigt som folk runtomkring tycks förstå precis vad som gäller. För trots att vi borde ha varit många som försökte ta tåget till Kraków den dagen såg jag inte en själ omkring mig som likt jag var på jakt efter lucka nummer 16.Alla andra fortsatte som vanligt, som om de i tyst samförstånd löst gåtan med den icke-existerande internationella kassan. De gjorde sig redo för avfärd. När tåget väl anlände steg de på som om det inte vore mer med den saken.Kanske är det på grund av den här grundläggande existentiella avskildheten begreppet Kafkaartad har klarat sig så bra under årens lopp. Andra litterärt förknippade fraser, som moment 22 eller jante, har med tiden fått något dammigt över sig, förankrade som de är i sin egen tid. Inte Kafkaartad: det känns fortfarande splitternytt, som om det hade en förmåga att ändra sig efter samhällets förändrade förutsättningar.Veckan då jag skriver den här essän förekommer dess engelska motsvarighet, ”Kafkaesque”, exempelvis i tidningstexter om så vitt skilda ämnen som användningen av bekämpningsmedel i EU, belgiska visumregler och Mexikos förändrade domstolsväsende.Under 1900-talet, när staten utövade stor makt över medborgarna, lämpade sig uttrycket väl för att beskriva individens kamp mot labyrintiska administrativa system. I dag passar det lika bra för att beskriva vår upplevelse av att vara beroende av dimhöljda företag som styr över vår tillvaro via algoritmer. Graciöst antar ordet en något skiftande betydelse i takt med att verkligheten förändras.Så är fenomenet också betydligt äldre än Kafkas romaner. En av de tidigaste förlagorna till okunskapens problem finns i Gamla testamentets berättelse om Job, den rättrogne bonden som plötsligt drabbas av en rad oförklarliga olyckor. Trots att Job förlorar såväl sina barn som sin hälsa och sitt uppehälle vacklar han inte i sin tro. Han härdar ut. Men när hans vänner försöker få honom att rannsaka sig själv och inse sina uppenbara synder blir han alltmer förbittrad.Slutligen riktar Job sin klagan direkt mot Herren. Hur kommer det sig att han, som alltid varit gudfruktig, måste lida sådana kval? Varför måste han straffas, när syndiga människor slipper undan? Det svar han får är gåtfullt, ihåligt i någon mening.När Herren talar till Job är det inte för att beröra frågan om hans skuld eller förklara varför han tvingats lida – snarare för att påminna om att det finns en mycket större bild, där Job blott är en liten del. ”Vill du sätta min rättvisa i fråga,” undrar Gud, ”förklara mig skyldig för att själv bli frikänd?” Med andra ord, om Job inte fattar så fattar han helt enkelt inte. Det är bara att gilla läget.Svaret skulle förstås lika gärna kunnat uttalas av den namnlösa makt som söker åtala den stackars Josef K, huvudgestalten i Franz Kafkas ”Processen”. Likt Job famlar banktjänstemannen Josef K efter svar under romanens gång; han står åtalad, men lyckas aldrig förstå vilket brott det rör sig om eller hur han ska gå tillväga för att få upprättelse. Han får kort sagt ingen bra förklaring, vem han än frågar.Det uppseendeväckande med Kafkas berättelse är att någon rättegång aldrig tar vid, att han aldrig får möjlighet att försvara sig mot anklagelserna, vilka de än må vara. Och samma sak sker egentligen i Jobs fall. Han tiger slutligen, förstummad av Herrens ord. Hans boskap och barn ges tillbaka till honom, men han förstår aldrig varför han varit tvungen att lida så fruktansvärt längs vägen.För vilket brott ska Josef K ställas inför rätta? Varför ska Job straffas trots att han aldrig velat annat än gott? Varför ska jag själv inte tillåtas stiga på tåget till Kraków när jag gjort allt för att betala för mig? Ingen vet.Och ett drygt sekel efter att ”Processen” gavs ut kan vi kanske konstatera att vi mer än tidigare finner oss i Kafkaliknande situationer, helt enkelt för att våra liv till så stor del bygger på tillgång till information.Vi är ständigt på jakt efter svar på hur vi bäst bör leva, hur vi ska bli lyckliga, friska, rika och så vidare. Men inga svar ges oss – eller rättare sagt, vi får en mängd svar, men de är nyckfulla och svåra att förstå. Och vår strävan efter förståelse slutar alltsomoftast i Josef K:s eller Jobs märkliga tystnad – vi tillåts gilla läget, efter bästa förmåga.Hur det gick för mig i Lviv? Det slutade med att jag gav upp och i stället för att ta tåget reste med buss till gränsövergången vid Przemyśl, där jag i gassande solsken väntade med tusentals andra på att få komma in i Schengenområdet.När jag väl, långt in på eftermiddagen, stod längst fram i kön skrattade tulltjänstemannen åt mig. Varför hade jag inte bara tagit tåget eller flyget, som andra EU-medborgare? Jag hann inte svara, men om jag gjort det hade jag försökt förklara att det var exakt som i Kafkas novell ”Framför lagen”: att hela den där passexpeditionen vid gränsen på sätt och vis fanns till blott för min skull. Att det var mig alla hade väntat på där i värmen.Henrik Sahl Johanssonlitteraturkritiker

Dikten och plöjandet har anrika sammanbundna rötter. Sanna Samuelsson reflekterar över fäder, billar och oändligt vackra jordkockor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är en särskild tid som är plogens tid. Det är när tjälen lyft från marken och det bär. Är det för blött håller jorden inte för traktorns tyngd. Är det för sent – då är det för sent, då blir skörden försenad.Är det dags? Det är en uråldrig fråga. Som Vergilius skrev runt tiden för Jesus födelse: ”Just när våren föds, när isen på silvriga höjder / löses och frusen jord för västanvindarna tinar, /då framför plogen, nedsänkt djupt i myllan, / må oxen börja sin suckan och nött av fåror billjärnet blänka.”Det var skimrande vårdagar i mars eller april när pappa körde fram plogen från logen. Så minns jag honom, mekande på ladugårdsplan och sen ut på gärdet. Ingen tid att förlora. Plogens skarpa billar skar ett snitt i den sömniga jorden. Nacken vriden så man ser bakåt. Pappa i traktorn, billen i jorden. Maskarna som myllrade och skrek i fårorna. Måsarna som hetsade ovanför och festade på det som kom upp.Pappa berättade om ett tidigt minne. Han var med sin pappa nere på ett av torpets gärden och gick bredvid. Farfar körde med hästar då, detta var på 1950-talet, innan de köpt sig en traktor. Hästarna gick i tvåspann och farfar med plogen efter.Efter ett tag ville pappa gå hem, men farfar behövde plöja färdigt. Pappa fick gå hem ensam. En bit fram fick han syn på en skepnad, en mörk sten, som skrämde honom. ”Det är blåharen”, skrek han. Han sprang tillbaka till den plöjande figuren, papparyggen och plogfårornas symmetri.Skogen är skräcken och det plöjda fältet är människans domäner, fädernas. Pappan bakom plogen är ett bekant motiv inom poesin, från Joseph Campbells arkaiska fader på de gröna fälten vid havet till Seamus Heaneys dikt ”Efterföljare”. Pappans axlar som segel som spänner, expertögat och den smackande munnen som är hästarnas regel.I Tommy Olofssons översättning: ”Jag ville vara stor och kunna plöja / syfta med ögat, äga kraft i min arm. / Det enda jag gjorde var att följa / hans breda skugga runt vår farm. / Jag var i vägen, snubblade och ramlade, / bjäbbig hela tiden. Men nu för tiden / är det i stället min far som halkar efter / bakom mig, släntrande längs liden.”Den som försökt gräva i marken med en pinne känner till svårigheten i att punktera jordytan. Man kommer inte långt. Men så började de första bönderna, med såpinnar som blev till årder, som fick en järnbill och blev till en plog. Det är en av de uppfinningar som radikalt transformerat mänskligheten. I längden har det också lett till att stora arealer odlats upp och flora och fauna utplånats för ett mer monokulturellt landskap.Första gången plogen nämns i svenska källor är i den Yngre västgötalagen från 1200-talet, då en konflikt uppstått när grannar vänt in jord från andras tegar in på den egna tegen, när de vänt med plogen. Med ett årder uppstår inte det problemet, och det fortsatte att användas i mer avlägsna delar av landet ända in på 1800-talet.Plöjande är ett slags grävande som syftar snett nedåt, för att få bar jord för fröet att gro i. Men det är lika mycket en metod för att röra runt i jorden, som lätt sätter sig, särskilt när tunga maskiner kör på fälten. Plöjningen är också en metafor för poesin. Som Gunnar D Hansson påpekar i essäboken ”Var slutar texten?” bildas ordet ”vers” av latinets ”verto”, vända, i bemärkelsen att plöja. Åtminstone gjorde man den kopplingen redan i antiken. Versrader är alltså plogfåror i skrift, ”en sedd och avläsbar gest, en fysisk rörelse.”Under Vergilius tid var poesins betydelse otvetydig, i samtiden tvivlar man på dess relevans. Detsamma gäller plöjningen. Plogen har blivit lika omodern som dikten.Plöjningsfritt jordbruk har nämligen blivit melodin på mångas läppar i dag. I det regenerativa jordbruket ses plöjning som ett invasivt intrång i jordkulturen. Det stör jordlagren och gör att den odlingsbara jorden eroderas och försvinner. Djupplöjning är lika illa som besprutning och konstgödsel, och är en del av det problematiska industriella jordbruket. Det ersätts i det regenerativa jordbruket med en lättare harvning som mer skonsamt luckrar upp jordsvålen.Denna diskurs är långt ifrån Vergilius stjärnögda verser om underverket som var den billade plogen. Plöjningen är uråldrig, samtidigt har det alltid varit en invasiv praktik. I bevarade landskap i England kan man fortfarande med blotta ögat se djupa fåror efter medeltida plöjningsmetoder.Men det var framförallt efter den så kallat ”gröna revolutionen” på 1950-talet, när jordbruket blev mer högproduktivt, som plogarna har skurit allt djupare ner i matjorden. Effektiviteten blir ett problem när matjorden, som är det övre lagret, har börjat försvinna. Man kommer helt enkelt för långt ner, och jorden svarar med att bara blåsa någon annanstans.Trots allt detta kan man hävda att det finns en skönhet i den nyplöjda åkern. Gerard Nordström visar bland annat i sin monumentala målning ”Höstplöjning” en annan sida. Där sträcker sig fårorna till horisonten, tycks aldrig ta slut. Den skånska konstnären är annars mest känd för sina gröna landskap, särskilt de som målades med antikrigsbudskap under Vietnam-kriget. I plöjningsmotivet finns en helt annan palett. Det är den brun-röd-lila-ockra-skimrande jorden som snett brer ut sig över landskapet.I en intervju berättade Nordström om barndomens promenader på den skånska slätten när det var nyplöjt. Framför allt var det höstplöjningen som var fantastisk. ”De stora jordkokorna som hade vänts upp och ner, och eftersom jorden var så lerig så blev det en klar vacker dag som speglar som glittrade, det var otroligt. Mor och jag kallade det för jordhavet.” Jämförelsen mellan plogen och poesin är en tankelek, poesin är äldre och kommer överleva oss alla. De sista människornas sånger kommer höras över fälten där maskinerna står övergivna och rostar. Men de har båda varit människans följeslagare genom årtusenden, och har setts som exempel på högkultur.När fäderna och plogarna dyker upp i dikten är det ofta som en symbol för traditionen. Poeten är sällan den som plöjer själv, generationernas kunskaper har redan gått förlorad när versen skrivs. Inga hästar går längre på fälten och drar järnredskapen bakom sig, det finns ingen pappa att springa tillbaka till.Skönheten i ett välplöjt fält en höstmorgon kräver ett tränat öga, som förstår arbetet som ligger bakom. Eller kanske är miraklet bara de färgskiftningar som uppstår och hur det kan instruera en dikt eller en målning.Plogens tid må vara på väg att ta slut när matjorden och hållbarheten behöver värnas men de dikter som sjunger plogens lov finns kvar. Och där finns också minnet av våra, möjligen, naiva drömmar om de eviga tekniska framstegen.Sanna Samuelssonkritiker och författareLitteraturVergilius: Georgica. Översättare: Ingvar Björkeson. Natur & Kultur, 2019. Heaney, Seamus: Hundra dikter. Översättning: Tommy Olofsson. Natur & Kultur, 2022.Hansson, Gunnar D: Var slutar texten? – tre essäer, ett brev, sex nedslag i 1800-talet. Ideella föreningen Autor, 2011.

Gregorio Allegris körverk Miserere, mei Deus var länge exklusivt för mörkermässan i Sixtinska kapellet. Martin Söderlind sätter ord på skönheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det skymmer afton i Sixtinska kapellet under Stilla veckan, någon gång i slutet av 1630-talet. Ringprydda händer greppar karmstolarnas armstöd. Tillsammans med utvalda kardinaler och prelater inväntar påven en tenebrae, mörkermässa.Kanske har ett främmande sändebud fått äran att träda in i den intima kretsen. Storögt bevittnar han mässans säregna förlopp. När den når sin kulmen ska allt vara höljt i det mörker som omgav Frälsaren, nedstigen i Dödsriket.Ännu skymtar gestalterna på väggarna i Den yttersta domen störta mot fördömelse eller stiga i salighet. Mörkret fortsätter tätna tills bara en ensam låga brinner på altaret, sinnebilden för Kristus. Mot slutet av konserten göms den bakom altaret och allt försänks i mörker. Michelangelos kroppar löses upp, medan de sista tonerna glider in i tystnad.Plötsligt framkallas ett strepitus, ett mullrande oväsen. Man stampar i golvet och böcker slås igen med kraft. Det ska symbolisera jordbävningen i ögonblicket då Kristus ger upp andan, och det därpå följande bullret när stenen framför graven förs undan. Ljuset bärs sedan fram igen till sin ursprungliga plats, som tecken på den avslutande uppståndelsen.Framför altaret står huvuddelen av kören i fem stämmor redo. En mindre del med ytterligare fyra stämmor är uppställd på en läktare bakom åhörarna.Tonsättaren, Gregorio Allegri, deltar själv i kören som en kontralt, en hög tenor. Med en början som korgosse är han redan erfaren, både som sångare och tonsättare. Men först dryga tiotalet år senare han ska nå höjden på sin karriär som kapellmästare, främst tack vare sin musik för såväl körer som stråkar. Även om vi musikhistoriskt befinner oss i barocken dröjer Allegri, starkt präglad av mästaren Palestrina, stilmässigt kvar i senrenässansen.Det är första gången hans Miserere ska framföras, verket som för alltid räddar honom ur historiens glömska. En stillsam melodi inleder. Strax tar en bedjande mansstämma över, tills kören på galleriet som ett eko i fjärran upprepar melodin. Växlingen upprepas några gånger och låter tonerna klättra tills de kröns av en solitär gossopran från läktaren.Att tävla i musik är en dum idé. De som leder Melodifestivalen brukar säga något liknande innan de kavlar upp ärmarna och sätter i gång.Ändå frestar det om man vill säga att något är riktigt, riktigt vackert. Det händer att Mozarts Ave Verum Corpus utnämns till världens genom tiderna vackraste musikstycke. Jag, och nog flera med mig, skulle vilja påstå att Allegris Miserere är ännu vackrare. Inga hästlängder i försprång, snarare en kamp vid målsnöret.Fängslade av sina klanger tycks rösterna försatta i trance. Varsamt, med osviklig värdighet, frammanas tonerna ur en tystnad som bävar av överjordisk närvaro. En efter en ger de sig till känna i högtidlig procession.Likt bildsköna änglar uppstår de nyskapade ur intet, ur dunklet bakom scenen som ramar in det vi, jordiska varelser, förmår varsebli. I själva verket är det storslagna hörspelet en skärva av ett gränslöst skeende.En del tonsättare anses berömda för ett enda verk. Bizet nämns som exempel med sin Carmen. Och Gustav Holst leder onekligen tanken ensidigt till Planeterna. Alla tänker väl på Pacific 231 när Arthur Honegger nämns, liksom De fyra årstiderna associeras med Vivaldi.Men bättre än någon annan kvalar Allegri med sitt körverk in i ligan, i den mån en sådan alls existerar. Under sin livstid skrev han flera verk som blev mycket uppskattade i samtiden, inte minst av påvarna Urban VIII och Innocentius X. Idag är allt utom Misereret bortglömt. Desto starkare lyser stycket tvärs genom århundradena.Därmed tillhör det en exklusiv skara verk från tiden innan begreppet klassisk musik hade uppfunnits som spelats oavbrutet fram till våra dagar. I äldre tid övergav man nämligen ständigt det nyss så omhuldade för nya stilar. Bach föll ganska snart efter sin död offer för denna trendkänslighet. Mer livskraftiga tonsättare vid sidan av Allegri är däremot Pergolesi med sin Stabat Mater och Händel med Messias.Miserere är latin och betyder ”förbarma dig”. Texten är hämtad ur Versio Vulgata, bibelöversättningen från hebreiskan och grekiskan. Det rör sig om en psalm ur Psaltaren som egentligen är en klagovisa, en bön om förlåtelse med vidhörande försoningsoffer.Varje ängel bär varsamt sin ton i famnen, som ett länge efterlängtat barn. Eller som om hon anförtrotts Gudamoderns livsfrukt, han som ska släcka världens konflikthärdar och förlåta människornas synder.Vingburna lyfter änglarna sakta med sin oskattbara börda, stiger högre och högre, medan klangerna djupnar. Den vackra musiken klingar samman med människornas skuldtyngda böner om förlåtelse i en förlösande enhet som når det uthärdligas gräns.Misererets oerhörda skönhet framgår av att påvarna svartsjukt behöll det för sig själva. Noterna förbjöds att spridas. Någon gång blev det dock möjligt för allmänheten att lyssna från en balkong, medan avskrifter var fortsatt förbjudna. Skrivdon fick absolut inte medföras.Men så en vacker dag år 1770, efter drygt hundratrettio år av hemlighetsmakeri, satt en fjortonårig musikalisk yngling vid namn Wolfgang Mozart på balkongen. Efter två genomlyssningar gick han hem och plitade ner varenda not efter minnet.Skeptiska röster menar att ynglingens manager och agent, pappa Leopold, hittade på alltsammans i PR-syfte, och de har nog rätt. Noter lär nämligen ha varit i omlopp i London när familjen Mozart besökte staden.Till slut når sopranstämman fram till målet för himmelsfärden. En av änglarna öppnar sin famn. En ensam ton, inkarnerad av barnet som har vilat däri, sträcker nyfiket fram fingret genom rymderna mot en punkt som skälver av ljus. Det är nålsögat till Paradiset.Våra ögon bländas och värker. Oberörd av skenet, med uppspärrade ögon, stoppar barnet fingret genom nålsögat. Inte mycket tränger igenom, men tillräckligt för att vi ska fyllas av förtröstan, känna utsidan av Guds hand glida över våra kinder, lyfta blicken och skymta ansiktet som vi alla avbildar. Det vi speglar i varandra som medmänniskor i våra smärtfyllda liv.Sedan börjar allt om igen. Martin Söderlindantikvetare och skribent

Sluta smålipa och börja hulka! Vi behöver den där riktigt djupa, snoriga gråten konstaterar bibliotekarien Elisabeth Skog. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2019-02-18.Det finns en sida på nätet där man kan få hjälp att räkna ut både hur länge man gråtit och den sammanlagda volymen tårar. Jag fyllde i uppgifterna för en ledsam period; datum och klockslag och fick svart på vitt att total gråttid summerats till 2 timmar och 19 minuter och att tårarnas sammanlagda mängd uppgick till 2.8 dl. Om man studerar gråtens mekanismer får man veta hur bra det är att gråta och om nyttan med själva tårarna. Det renar och rensar både fysiskt och psykiskt, och det går inte att fuska sig till sådan sanering genom att till exempel skära lök. Det är den känslosamma, hulkande gråten och dess proteinfyllda tårar som ger resultat, denna cocktail av slem, fett och salter.Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta.I gråten gör vi oss av med stresshormonet kortisol och känner oss lugnare efteråt. Och äkta tårar innehåller också enkefalin, vilket fungerar som kroppseget morfin, alltså både smärtlindrande och lugnande. Och inte nog med det, på grund av sin konsistens rinner just gråttårar långsammare ner för kinderna än lökskärar-tårar. Kanske för att vår omgivning ska hinna uppfatta dem och komma till undsättning? En av gråtens funktioner verkar också vara just kommunikativ, att vi ska bli sedda i vårt gråtande. När vi är mycket små, innan vi har ett språk är gråten en överlevnadsmekanism, vi gråter efter mat, kontakt, värme, vila. Gråtande barn var till och med populära motiv i heminredningen på 70-talet. Närbilder av rödmosiga barnansikten med stora tårar prydde både tavlor, brickor och korsstygnsbroderier. Synen på vårt gråtande har växlat under historiens lopp. Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta. Inte minst under 1700-talet då män och kvinnor grät öppet och stort. Men det är viktigt att påpeka, som Karin Johannisson skriver, ”...att gråtspråket hade sina spelregler. Medicinska bedömningar och etiketten satte gränser för det acceptabla [...] tårarna var alltså strikt socialt och moraliskt kodade.”Samstämmiga uppgifter pekar alltså på hur välgörande det är med förlösande gråt. Det verkar finnas bevis för att det rentav skulle vara hälsovådligt att hålla tillbaka den. Högt blodtryck och hjärtproblem lurar på er med sammanbitna käkar, nersvald gråt och torra ögon. Ett i sammanhanget ofta använt citat är av den brittiske psykiatrikern Henry Maudsley (1835-1918) han lär ha sagt "The sorrow which has no vent in tears may make other organs weep”. Sorg som inte får sitt utlopp genom tårar kan få andra organ att gråta.Att inte gråta alls har ibland betraktats som något suspekt och skulle då botas som en sjukdom. Om du var kvinna kunde denna oförmåga dessutom ligga till grund för att du brändes på häxbål. Längre fram i tiden när gråtandet hade blivit en nästan enbart kvinnlig verksamhet betraktades det som ett bevis på homosexualitet om en kvinna inte kunde uppvisa gråt.Men nuförtiden, när kontroll och behärskning är de främsta dygderna, vilka får egentligen gråta nu?Svaret kanske kan utläsas via ett intrikat koordinatsystem med parametrar som klass, kön, frekvens och vad som orsakar tårarna. Dåvarande presidenten Barack Obama gråter på en presskonferens när han talar om en skolskjutning. Det framstår som en accepterad gråt och han får kredd.En japansk politiker Ryutaro Nonomura storgråter offentligt när han anklagats för att ha försnillat offentliga tillgångar och använt dem till familjeresor. Han blev hånad och skrattad åt. ”Den gråtande politikern” blev hans smeknamn.I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandetAtt tolka tårar visar sig vara problematiskt, det verkar till exempel accepterat för idrottare att gråta, både vid vinst och förlust, men mindre lämpligt att gråta öppet över andra personliga nederlag eller privat grämelse. Jag läser en frågespalt på nätet; en person som upplever sig vara extremt lättgråten frågar psykologen: Vad göra och finnes bot? Svaret lyder att om man har lätt för att gråta har man också nästan alltid skäl därtill. Många som har nära till gråt har förmodligen knipit ihop över saker under många år. Ta din gråt på allvar, gråt ut i floder. Ja ”Gråt tills jobbet är gjort.” lyder råden.Det handlar alltså inte bara om att gråta, utan om hur man gråter.En internationell studie visar att män gråter 6-17 gånger per år, kvinnor 30-64 gånger. En annan viktig aspekt i denna studie är hur djup gråten är. Ett mått på det är till exempel ifall gråten övergår i hulkande. I vår samtid har det uppstått ett ord för det här hulkande kvidande råa framsläppandet av vätskor, nämligen ”fulgråt”. Pernilla Wahlgren och Jenny Strömstedt med flera har vittnat om sin fulgråt i olika sammanhang. I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandet vilket förklaras genom en avrinningskanal från ögat till näsan. Kroppen ser till både att producera tårarna och att de ska ha någonstans att ta vägen.För att hela detta intrikata maskineri ska fungera behöver ögonen extra tillförsel av blod, små kärl under huden vidgas och svullnar och vi får ”det klassiska förgråtna ansiktsuttrycket”.Det är nämligen önskvärt att gråten är både ljudlig och djup eftersom förmågan att gråta ordentligt hänger ihop med sin motsats; att kunna skratta rejält. ”Känslor har en polär tendens, säger idéhistorikern och psykoterapeuten Claes Ekenstam i en intervju, ”de är ihopkopplade med varandra. Det betyder att om man blockerar en så blir det mindre även av en annan. Gråter du väldigt grunt eller inte alls så kan du inte heller skratta på det där djupa, befriande och härliga sättet”. Slut citat.Alltså, inte nog med att vi kan bli sjuka av att lägga på locket just när gråten börjar sjuda, denna självbehärskning kan dessutom beröva oss den härliga känslan av ett rungande gapskratt. fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet.Men är det ens ok att skratta så där djupt och härligt som Ekenstam beskriver? Jag vet en arbetsplats där ljudliga skratt nyligen togs upp på listan över arbetsmiljöproblem, i höjd med dålig ventilation och krånglande kaffemaskiner.Kontroll och behärskning verkar betecknande för vår tid. Kroppen ska hållas i strama tyglar och det samma gäller känsloyttringar. Peter Englund avslutar sin essä ”Gråtens historia” med denna reflektion ”Skulle en människa ur förflutenheten se oss idag skulle hon säkert tycka att vi verkar vara känslokalla. För det som är underligt, det är inte att de grät så mycket, utan att vi gråter så lite.”Gråten har förpassats långt in de mest privata gemaken och kanske också skrattet?Var ska vi då ta vägen med allt? En bibliotekarie kanske skulle svara: låt oss gå till skönlitteraturen! Mötet med fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet. Vi bildar en läsecirkel och i skydd av sidorna, i skuggan av de litterära karaktärerna, kan vi få syn på oss själva. Och skulle en man smyga med in, kanske rentav en som bara snittar på sex gråttillfällen per år så finns det en perfekt bok att läsa; 2015 gav nämligen ett amerikanskt förlag ut en antologi, som översatt till svenska får titeln ”Dikter som får vuxna män att gråta”.Vi går till böckerna och vi går till andra läsare. Vi stänger dörren om vår cirkel och låter tårarna rinna och de bullriga skratten eka.Elisabeth Skog, bibliotekarie KällorKarin Johannisson: ”Melankoliska rum” Albert Bonniers förlag (2009).Anthony and Ben Holden (red). Poems that make grown men cry. Simon & Schuster paperbacks (2015)Illustrerad vetenskap 1/9 2009: Varför svullnar ansiktet upp när man gråter?Svenska Dagbladet 30/7 2017: Därför är det dags för män att börja gråta.

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-30.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Bože. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä ”Berättaren” berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena Šaulić förklarar i ”The Oral Women Poets of the Serbs”, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: ”O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus.” Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var ”dess bålverk” och ”murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor”.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, ”den gudaliknande Paris”. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles”. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy VuloviclitteraturforskareProducent: Morris Wikström

Ingenting berör som bilder på utsatta barn. Men vem gråter vi egentligen över, och vad blir medkänslans resultat? undrar Anna Nachman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När människor säger att det var bättre förr, tänker jag på de gamla judiska begravningsplatserna på Kungsholmen i centrala Stockholm, anlagda i slutet av 1700-talet. Mer än en tredjedel av dem som är begravda där, är barn under arton år. De yngre barnens gravar är omärkta, i bästa fall har en liggande sten placerats på marken, knappt större än en gatsten - med en davidsstjärna inhuggen. Inga namn eller datum. Barn skulle inte sörjas, livet snabbt gå vidare.När begravningsplatserna på Kungsholmen blev fullbelagda i mitten av 1800-talet så anlades Norra judiska i Solna. Där ligger barnen tätt tillsammans, i fem olika barnkvarter. Även här finns liggande namnlösa stenar som minnesmärken, men då och då har någon förälder trotsat traditionen och låtit resa en riktig, stående gravvård, med namn och datum tydligt uthuggna.1944 infördes det allmänna barnvaccinationsprogrammet i Sverige. Därefter behövde inga fler barnkvarter anläggas. Fram till dess var verkligheten sådan, att den som fick ett barn aldrig kunde räkna med att det skulle nå vuxen ålder. Det måste ha gjort något med psyket, anlagt en känslomässig stumhet, förhärdat föräldrahjärtat. En människa klarar inte hur mycket sorg som helst, och det finns ingen djupare förtvivlan än den att förlora sitt barn.Barn är små och sköra. Att överleva sin avkomma är varje förälders största mardröm. Men alla har vi också varit barn. Vi behöver inte föreställa oss – vi minns hur det var att vara liten och värnlös.Som barn var jag ofta rädd, malplacerad och utlämnad. Mina föräldrar var invandrare, jag kunde inte språket, hade inga vänner. För att lära mig svenska lämnades jag – femåringen som aldrig hade umgåtts med andra barn eller satt min fot på dagis – i en förskoleklass med sexåringar. Jag minns ännu när dragkedjan i den blå plyschoverallen kärvade och hur jag kissade på mig. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka mig för att få hjälp, men något barn såg och sa till fröken. Skratt, tissel och tassel. Jag lärde mig svenska fort.Alla har något sådant minne brännande längst bak i hjärnbarken. Det är alltid synd om barnen. När lidande barn kommer på tal slår det an något djupt inom oss. I mig vaknar den lilla flickan i blå sammets-dräkt, känslorna tar överhanden, logiken tryter.Ändå är barnen ett dåligt argument. De användes som slagträn i videovåldsdebatten på 1980-talet och filmcensuren blev absurt hård i de oskyldiga barnens namn. När porrdiskussionerna gick höga skulle vi för barnens skull sätta upp otympliga, dyra porrfilter på skolor och hemmanätverk. Att de inte fungerade kvittade lika. Rysk hbtq-propaganda hänvisar till barnen, liksom de som tror att sagoläsande drag queens ska göra ungar till bögar och ickebinära.Samtidigt är tänk på barnen-argument tacksam journalistik. Blodiga, gråtande barn ger starka bilder som sätter hjärtan i brand, säljer lösnummer och ger klick. Dramaturgin används även hos den som vill vinna krig. Bjud in journalister, rassla fram hungriga och ledsna barn, och halva slaget är vunnet.Den kanadensiska forskaren Leeat Granek undersöker hur förlust påverkar människors hälsa och psyke. Hon menar att sorg kan främja solidaritet och föra människor samman, men att den också aktivt används och manipuleras av regeringar och politiska påverkansgrupper för att främja nationella, militära och ekonomiska agendor.Sorg är en av de starkaste känslorna vi kan uppleva, den överträffar ibland både kärlek, ilska och begär. Eftersom den gör oss känslomässigt vidöppna och sårbara, är den särskilt effektiv att manipulera för politiska syften. En naken flicka täckt av napalm, en drunknad tvååring med ansiktet begravt i den våta sanden. Sådana bilder kan spraka i gång ett vanvettigt raseri.När vi ser lidande vill vi skylla det på någon. Vi behöver rationalisera döden, hitta en syndabock. Insikten att någon dör förgäves är för plågsam att ta in. Vi pådyvlas konspirationsteorier eller luras att bidra med pengar som ska lindra nöd, men som i fel händer kan nyttjas så att lidandet i stället ökar.Lidande barn på bild växer aldrig upp. Nya tillkommer hela tiden, som sprungna ur en outsinlig källa. Rädda och gråtande, utmärglade och skadade dör de om och om igen inför våra ögon. Barn blir en handelsvara och ett vapen. De exploateras – liksom vi som gråter över dem.Kanske finns det ingen underliggande agenda, bara journalistisk lättja. Med bilder på vackra, gärna söta flickor i rosa jumprar med håret uppsatt i välkammade tofsar, stjärnögda och leende så som de såg ut innan döden tog dem eller kriget släckte glittret i deras ögon, säljs känslosamma snyftreportage om hemska krig som aldrig borde ha startats. Mätta journalister rapar självklarheter och utan att blinka exploaterar de barnen, och föräldrarnas sorg. För dessa sentimentaliteter får de ryggdunkar och tar emot priser. Att skriva om lidande ger mycket respons. Det är journalistikens hötorgskonst.Om barnens lidande framgångsrikt utnyttjas i propagandasyften kommer fler barn att drabbas. Mina tårar blir den växtnäring som driver upp nya barn att begråta.Det är inte konstigt att drabbas emotionellt av barn i nöd. Människan är byggd empatisk, vår överlevnad hänger på det. Vi är skapade så att vi inte kan ignorera barn som gråter. Det är en styrka – så länge den inte utnyttjas.Den som sörjer namnlösa gråtande barn ser sig själv som en god människa. Precis som vi är programmerade att reagera på barngråt är vi byggda att uppfatta oss själva som goda. Det är alltid den andre som är omoralisk och ond, aldrig jag själv. Det finns en paradox i empatin för de namnlösa barnen långt borta. Ju ledsnare vi blir för deras skull, desto godare känner vi oss.”Svältande barn är huvudrätten på protestmenyerna i London och Paris” som journalisten Amjad Taha har sagt.Men för vems skull gråter jag? Barnens? Eller min egen?Vilka barn begråts – och vilka ignoreras? När vi köper kläder eller en ny mobiltelefon, tänker vi sällan att barnen i smutsig textilindustri och livsfarliga gruvor möjliggör våra inköp. Begäret trumfar moralen, det slår till och med tjusningen att få känna sig god.Vårt intresse för de lidande barnen är helt beroende av att det finns en tydlig förövare. Det spelar också roll vem vi föreställer oss att förövaren är.Säg mig vilka barn du begråter, och jag ska säga dig vem du är.Kan man beskriva lidande barn utan att utnyttja dem? I romanen ”Tid att älska, dags att dö”, i en scen som utspelar sig i ett tyskt skyddsrum under andra världskriget skriver Erich Maria Remarque:"En kvinna och två barn satt ihopkrupna mittemot honom. Deras ansikten var platta och uttryckslösa, liksom stelfrusna. Endast ögonen levde. /…/ Barnen var inte längre tillräckligt små för att sakna uppfattning om faran, och ännu inte tillräckligt stora för att hyckla ett meningslöst mod. De var vakna och värnlösa och utelämnade".Anna NachmanjournalistProducent: Mårten ArndtzénLitteraturLeeat Granek, Bottled Tears: The Pathologization, Psychologization and Privatization of Grief. York University, 2008.Erich Maria Remarque, Tid att älska, dags att dö. I svensk översättning av Knut Stubbendorf. Bonnier, 1975.

Den vanligaste anledningen till gråt är nog ledsenhet och sorg, men det betyder inte att tårarna i sig är dåliga. Karin Brygger inser att de är en gåva. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En morgon vaknade jag utan att kunna se något annat än ljus, mörker och vissa konturer. Min första farhåga var att jag drabbats av ett ovanligt migränsymptom. Eller hjärntumör? Jag tog mig till badrummet, som om spegeln därinne skulle få syn på mig och vidarebefordra bilden in i mina ögon. Inget hände. Jag försökte med kallvatten, försökte gnugga ögonen seende.Först när jag paniken lagt sig förstod jag att jag kanske inte blivit obotligt blind. Kanske var det någon slags låsning, mellan sorg och nerv? Jag slog mig därpå i ansiktet så att jag inte längre kunde hålla tillbaka ledsenheten inuti, jag sökte alltså framkalla det brustna. Och började gråta.Strax återvände synen och en välbekant kvinna i gradvis ökande skärpa uppträdde i spegeln. Under denna korta tidsrymd fick jag syn på mer än mitt ansikte; jag upptäckte det mystiska sambandet mellan något djupt inuti mig själv och min kropps möjligheter. När tårarna kom och synen med dem blev jag varse att tårar är mer än vätska. De var det nödvändiga mediet mellan blind och seende.Emellertid är tårar också just vätska. De delas traditionellt in i olika kategorier: basala, reaktiva och känslotårar. Och det är verkligen olika sorters tårar det handlar om. Känslotårarna är de enda som innehåller en neuropeptid relaterad till endorfiner, det som förenklat kallas lyckohormon. Därför, lyder hypotesen, och för att tåren transporterar ut stresshormon ur kroppen, mår vi bättre när vi gråtit. Vi gråter därmed bland annat för att reglera nervsystemet. Men denna förklaring av den salta vätskan är så ensidig att man skulle kunna gråta - tristessens tårar. Men forskning om gråt måste inte vara tråkig, tvärtom. Eric Cullhed, som är professor i grekiska, skriver i boken Gråt: Tårarnas filosofi - från antiken till idag att forskningen om gråt som kroppslig process gör framsteg varje år, men att den mångfacetterade kunskapen om detta fenomen kommer från ”ett invecklat flätverk” av relationer. Flätverket består av våra kopplingar till världen och människorna, till ideal, förhoppningar, föreställningsvärldar och våra rädslor. Böcker och filmer är kunskapskällor. Medan vi idag per automatik för samman gråt med lidande och förlust, återberättar Cullhed i sin oupphörligen fascinerande bok en historia av Herodotos om en folkgrupp i Trakien som skrek och grät var gång ett barn föddes. Livet ansågs så förfärligt att det i stället var begravningen som var en skrattfest. Cullhed skjuter tron att det går att producera en heltäckande sanning om gråt i sank. Det beror bland annat av att dess uttryck och betydelse alltid är i förändring. Samtidigt har han avgörande argument som talar till fördel för försöken att förstå. Ett av dem är att kunskaper om gråtens betydelse i den kultur man lever i är av vikt för att vi ska begripa vår medmänniska bättre. För gråt är avslöjande, gråt är kommunikativ. Teorierna må vara motstridiga, men obestridligt, enligt Cullhed, är att gråten är en gåva och att den alltid handlar om ”det vi innerst inne värnar och tar på allvar.”Att få syn på sin egen eller andras gråt öppnar alltså mot något större, som vad tröst skulle kunna vara.Den rysk-judiske poeten Joseph Brodsky menar att tåren är framtidens hyllning till det förflutna. Det ger varje gråtande människa en viss upprättelse. Snörvlandet är varken bara skam eller nervsystemsreglering – det är en tribut till livet, till minnet och skönheten – den skönhet ögat inte kan nagla fast eftersom tiden oundvikligen går.Själva är vi också betingade av tidens gång. Därmed är smärtan de flyende ögonblicken tillfogar oss något vi måste acceptera. Förlust är oundviklig, alltså. Det är förstås så eländiga fakta att det kan få vem som helst att gråta: varför kan man inte leva för evigt i ett enda ögonblick?Tåren, menar Brodsky, är en bekräftelse på att såväl näthinnan som tåren själv är oförmögen att hålla fast den skönhet ögat ser. Och att försöka nagla fast skönheten är ”emot reglerna”. Vems reglerna framgår inte. Kanske de gudomliga?När vi erkänner att vårt öga är bristfälligt i relation till sin ambition, det kan inte betvinga – inte sluka och behålla – det vi ser och begär kan vi börja gråta av sorg och av rörelse. Vi kan dessutom börja gråta när vi inser detta, den hjälplösa gråten. Varför kan min smärta inte upphöra? Varför kan jag inte överskrida min mänsklighet?För att det är emot reglerna –Det har föreslagits att den som gråter kan förväntas leva längre än den som inte gråter. Varför? Att förtrycka känslor är förknippat med högt blodtryck och andra negativa hälsotillstånd. Huruvida gråt har några nackdelar för hälsan framgår inte. Det är betryggande fakta för oss som gråtit på gatorna, ja, gråtit överallt och undrat: Vad gör detta gråtande med mig?För den franske filosofen och konsthistorikern Georges Didi-Huberman orsakar åsynen av det egna, gråtande ansiktet i spegeln en existentiell klyvning: ”När jag såg mig själv gråta blev jag varse något nytt: det kom utan tvekan från mig själv och min bedrövelse i stunden, men öppnade plötsligt upp en mycket större dimension, mer opersonlig och intressant. Ett ”annorstädes” i själva detta här”, skriver han i boken ”Förspridda”.Han blev, om inte en annan, så i alla fall sig själv med en fördjupad blick. Själva iakttagandet av gråtens figur, hur de inre emotionerna spelades ut i hans yttre, möjliggjorde att hans egen blick blev både ett tröstande sällskap och ett imperativ till nyfikenhet. Han sammanfattar sin upplevelse med att konstatera att den blev ”en kunskapshandling.”När jag själv grät framför spegeln var det i stället gråtens frånvaro som gav upphov till en nyfikenhet – på gråtens transformerande förmåga.För den som ännu inte övertygats om att tårar är mer än vattning förtvivlan erbjuder judendomen en hoppingivande tanke: tårar bär en andlig kraft och öppnar portar som ord inte kan rubba. Det är dock glädjens tårar som är mest laddade med styrka. Det kan ju kännas nedslående om vi är sorgsna - tills vi minns Brodsky. Då minns vi att hans sorgetårar trots allt handlar om förgången glädje. Den glädjen har den gråtande erfarit. Det är för mig den främsta trösten av alla: den gråtande kan aldrig bli historielös.Karin Bryggerförfattare och skribent LitteraturBrodsky, Joseph. Vattenspegel. Översättare: Bengt Jangfeldt. Stockholm: Bokförlaget Faehton, 2016.Cullhed, Eric. Gråt – Tårarnas filosofi, från antiken till idag. Stockholm: Natur & Kultur, 2026Huberman, Didi- Georges, Förspridda. Översättare: Jakob Svedberg. Stockholm: Bokförlaget Faehton, 2024. Artiklar:Bylsma LM, Gračanin A, Vingerhoets AJJM. ”The neurobiology of human crying. Clin Auton Res.” 2019 Feb;29(1):63-73. doi: 10.1007/s10286-018-0526-y. Epub 2018 Apr 23. PMID: 29687400; PMCID: PMC6201288.Holinger, Dorothy P. ”What Do We Know about Tears?”. 24/ 7, 2025. https://yalebooks.yale.edu/2025/07/24/what-do-we-know-about - tears/#:~:text=Chemically%20different%20from%20basal%20and,why%20we%20shed%20emotional%20tears.Newhouse, Leo: ”Is crying good for you”. LICSW, 1/3, 2021, Harvard Health Publishing, Harvard Medical School: https://www.health.harvard.edu/blog/is-crying-good-for-you-2021030122020Mund M, Mitte K. ”The costs of repression: a meta-analysis on the relation between repressive coping and somatic diseases”. Health Psychol. 2012, Sep;31(5):640-9. doi: 10.1037/a0026257. Epub 2011 Nov 14. PMID: 22081940.

Frank O'Haras dikter är älskvärda och smittsamma. Eva Ström äter lunch i New York och låter sig influeras av stadens poet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är oktober 2012 och jag befinner mig i New York. Det är efter elfte september men före Trump och The City känns ännu som en löftesrik stad, underbar att ströva runt i och släntra in på olika utställningar som på New York Public Library som råkar ha en utställning om lunch, för det är ju så att alla i den här jättestaden behöver äta lunch varje dag. Här bland olika historiska smörgåsautomater hittar jag ett tunt häfte Lunch Poems av Frank O'Hara, och det känns som hela den här gigantiska utställningen blivit till för att hylla stadens poet, han som mer än någon annan fångat det flyktiga ögonblicket, i sina luftiga och till synes så enkla poem, som gör att var och en som läser dem blir förälskad, i staden, i dagen, i poeten själv.Jag hade läst Frank O'Hara förut. Men det var en annan sak att läsa honom nu, i staden han diktade om och levde i: ”Klockan är12.10 i New York och jag undrarom jag får färdig den här i tid till lunchen med Normanåh lunch! Jag tror jag blir tokighur ska det gå med min hemska baksmälla och helgen som väntar”(översättning Jonas Brun)När jag själv senare åt lunch på en restaurang i Brooklyn var det dags. Ingenting kunde vara enklare än att skriva poesi, ingenting mer underbart, och jag klottrade på bokens insida: Klockan är 11:25och jag sitter lycklig på Pies 'n' Thighsoch betraktar den svarte stilige manneni grå T-shirt och solglasögon som äter sitt äggoch sin ostmacka… Frank O'Haras lätta poetiska stil smittar, man blir som sagt förälskad i honom, hans dikter …. Och jag är inte ensam: Ada Calhoun, född 1976, och dotter till konstkritikern och poeten Peter Schjeldahl har intagande skildrat fenomenet i boken ”Also a poet: Frank O'Hara , My Father and Me”. Pappan som rörde sig i kretsen kring O'Hara ville skriva en biografi om honom efter hans död 1966, och sökte upp otaliga människor som hade minnen av den karismatiske poeten. Det blev till dussintals kassetter med inspelat material, men projektet stupade på att Schjeldahl aldrig fick rättigheterna att använda O'Haras poesi av systern Maureen O'Hara, som vaktade över broderns eftermäle. När Ada fann denna guldgruva av information bestämde hon sig för att fullfölja det som faderns misslyckats med – att skriva den stora biografin om den gudabenådade poeten som dog så ung i en tragisk trafikolycka på Fire Island Beach på Long Island. Titel Also a poet, syftar på den tidningsnotis i New York Times efter O'Haras död, där det konstaterades att den förolyckade, förutom att vara museiman, också var poet.När jag läser Ada Calhouns berättelse blir jag först irriterad. Ska hon aldrig komma fram till sitt ämne? Till Frank? Men snart förstår jag att hon har skrivit en helt annan bok – om sitt förhållande till sin far – och deras gemensamma besatthet av O'Hara. För Peter Schjeldahl, konstkritikern, var också han en poet om än aldrig berömd och sällan nämnd, men en av alla dem som utgjorde den konstnärliga myllan av diktare konstnärer och musiker som Frank O'Hara avteckande sig mot, och enligt boken också höll ihop som dess bultande centrum och hjärta.Ada vill förstås vinna Maureen O'Hara för sitt projekt. Och till skillnad från sin bohemiskt rufsige fader är hon diplomatisk och utrustad med ordningssinne och hoppas därigenom förmå Maureen att ge henne tillstånd att använda O'Haras dikter. Men också här blir det kalla handen, systern vill inte ha en bok byggd på anekdoter, hörsägen och skvaller, hon vill, förstår man, kanonisera Frank O'Hara, kanske orolig att boken ska bli en katalog över broderns älskare. Marjorie Perloff – den stora kritikerstjärnan, det akademiska snillet som flydde nazisterna från Wien som 6-åring, är hennes utvalda, och förstås ett smart och strategiskt val. Perloffs biografi ”Frank O'Hara, Poet among painters”, från 1984 är mönstergill och poängterar O'Haras förbindelse med poetiska traditioner; O'Hara blir inte längre a charming minor poet i en bohemisk subkultur utan lyfts till parnassenMen i förordet till den nya upplagan från 2010 skriver Perloff att det som fattades i hennes bok var New Yorks gay-scen som Frank O'Hara levde i, där de som utgjorde den upplevde reella hot i ett homofobt samhälle. O'Haras euforiska livskänsla balanserade mot ett ständigt närvarande våld – och det är just denna rörliga, levande bakgrund som Ada Calhoun i sina bästa stunder förmedlar genom faderns inspelade intervjuer.Att vara barn i den vibrerande konstnärliga subkulturen var inte alltid så lätt. Många barn blev jurister, konstaterar Calhoun, i får man förmoda en längtan efter ordning och givna regler. Men en ljuspunkt fanns alltid – Frank O'Hara, en person som såg barnen och gärna ville umgås med dem. I dag behöver man kanske påpeka att det inte finns pedofila undertoner alls i den utsagan. Han tycks helt enkelt ha varit en genuint älskvärd person, öppen för barnets omedelbarhet, förmodligen för att det svarade mot hans egen. Men mest av allt är Ada Calhouns bok en längtan efter hennes egen fars kärlek. Till sist når hon försoning med sin far, inte minst genom deras gemensamma kärlek till Frank O'Hara. För alla blev ju så förälskade i honom – även jag. Och det kändes alltid besvarat: Så jag säger:Farväl Frank, tack för den här tiden när vi släntradeTillsammans över gatorna och hörde musiken i New York City och alla andra ställen där man äter lunch, ensam eller i sällskapmed vänner innan man hastar vidare till vad dagen för med sig, och jag undrar hur du kunde vara så euforiskt omfamnande,var det för att du var solens entusiastiske enfödde son, på väg till den nya musiken, till Fire Island? Den gudarna älskardör ung, och ingen kan vara mer älskad än den som solen gillar och jag är vid liv tillsammans med dig, fylld av orolig glädjeoch glädjefylld oro, en rad som jag stal från dig, innan du for till stranden, till solen, till den krossade levern. Jag läserdin kvicksilverdikt och försöker att fånga dess hemlighet, medan du skyndar vidare och jag försöker tyda solreflexernai de utspillda kulor som rinner på golvet, lika delar nattlust som febrig dag. Deep South, Up North. Nihilisten har alltid rätt när hantalar om sanning. Men du satt ett slag i solen och kopplade av och lekte med skuggan på stranden. Som jag en gång. Hasseln blommar,lunchen är slut, och nästa lunchdikt är till för en vattenfågel.Eva Strömförfattare LitteraturFrank O'Hara: Lunch Poems. City Lights Books. 1964.Frank O'Hara: Lunchdikter. Översättning av Jonas Brun. Rámus förlag, 2015.Ada Calhoun: Also a Poet – Frank O'Hara, My Father and Me. Grove Press, 2022Marjorie Perloff: Frank O'Hara – Poet among Painters. The University of Chicago Press, 1998.Eva Ström: Och morgonen redan stark och vaken omkring dig. Albert Bonniers Förlag, 2016.

Pausanias guide till Grekland från 100-talet har hjälpt arkeologin, men han har också ett budskap till dagens makthavare, konstaterar Per J Andersson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag trodde länge att guideboken var en modern företeelse. Så lärde jag mig att tyska Karl Baedeker började ge ut reseguider redan på 1830-talet.Men Baedeker var ju inte först. I ett kloster i Schweiz har man hittat en handskriven guide till Rom från tidigt 800-tal.Men historien börjar heller inte där. De gamla grekerna var nämligen först, även i guideboksbranschen.Resguide till Erythreiska havet skrevs redan under det andra århundradet efter Kristus. I den berättas hur man reser längs Afrikas, Arabiens och Indiens kuster, upp i Röda havet och ut på Indiska oceanen mot den indiska subkontinenten.Och ungefär samtidigt blev den grekiska geografen Pausanias klar med en serie på tio guideböcker till Greklands olika provinser. Som om han hade haft en hel stab med medarbetare som for runt och gjorde research. Men det hade han troligtvis inte.Allt tyder på att han reste och skrev allt själv.Pausanias föddes år 110 efter Kristus i provinsen Lydien i Mindre Asien, alltså västligaste delarna av dagens Turkiet. Och tack vare Romerska imperiets expansion kunde han resa runt i en värld utan gränser, som omfattade såväl dagens Italien och Grekland som Makedonien, Palestina och Egypten.Målgruppen tros främst ha varit bildade och rika romare sugna på att se de heliga platserna i landet som format deras värld. Men läste verkligen de romerska Greklandsresenärerna Pausanias guideböcker? Det kan man undra, eftersom det inte finns en enda referens till dem i andra antika källor, inte förrän på 600-talet‚ alltså ett halvt millennium efter att de skrevs. Då omnämns de för första gången av en östromersk författare.Hellados Pereigesis, eller Guide to Greece som böckerna heter i Peter Levis engelska översättning, hade fokus på platser för religiös hängivenhet. Men inte bara. När man läser guiderna inser man att han även gillar historia, geografi, konst och, lite överraskande, också fågelskådning. Kort sagt: Ämnen som är relevanta för en guidebok även i vår tid. Det kan jag intyga eftersom jag nästan 2 000 år efter Pausanias också skrev guideböcker till Grekland med liknande fokus.Tidlös känns också Pausanias fascination för människokroppens välbefinnande. Sida upp och sida ner tipsar han om platser där resenären kan finna bot och läkning. Särskilt förtjust är han i de må-bra-ritualer som utövades i medicinguden Asklepios anda i Epidauros i landskapet Argolis på halvön som idag heter Peloponnesos.Han berättar han hur man möts av en Asklepiosskulptur som sitter på en tron och håller i en stav omslingrad av en orm, medicinsymbolen som överlevt ända till idag och fortfarande används i Sveriges Läkarförbunds logga. Vid gudens fötter noterar Pausanias hunden som har heliga krafter som kan få människan att må bättre. Och själva templet beskriver han som rikligt dekorerat och belamrat med offergåvor från patienter som på så sätt visat sin tacksamhet för de behandlingar de fått.Pausanias traskar vidare, kanske med skoskav efter den långa promenaden från staden Argos, kanske med solsvedd panna och torr strupe‚ det är lätt hänt under de grekiska sommarmånaderna. Med alla sinnena på helspänn beskriver han vad han ser. Som Abaton, sovsalen där patienterna sov i hopp om att guden skulle hela dem i sömnen – eller i brist på det: att de i drömmarna skulle få vägledning om vilken behandling som passade bäst.Jag ser framför mig hur guideboksskribenten från Lydien blir stående en stund framför de graverade stentavlorna som hänger inne i sovsalen. Förundrad läser han vittnesmålen om hur guden botat blindhet, förlamning och till och med återupplivat döda. Jag föreställer mig att han tänker: om detta måste jag berätta för alla klena och kranka som ännu inte upptäckt Asklepios storhet – så att de kan resa hit!Epidauros var ju också en kulturell mötesplats. I amfiteatern med plats för 14 000 åskådare, som byggts mer än 400 år innan Pausanias var på plats, musicerade man, sjöng och spelade teater som en del av kulten kring guden. För kulturen, menade man, är också en form av vård och omsorg. Genom att gå och se ett skådespel kan den sjuke via katarsis nå emotionell balans – och därmed botas.När de som styr i dagens värld väger olika samhällsnyttor mot varandra får ju kulturen ofta stryka på foten. Men Pausanias budskap är tydligt: kulturen har en viktig roll att spela för en framgångsrik läkningsprocess.Pausanias guideböcker har varit guld värda för arkeologer som grävt i den grekiska myllan. De har gjort det lättare att förstå vad det är man hittat. Ända in på 1800-talet var det många som menade att hans texter byggde på saker han hört i andra hand, snarare än sett med egna ögon. Böckerna, menade skeptikerna, var snarare litterära verk än instrumentella guider. Men idag råder inget tvivel. Det mesta av det Pausanias beskriver stämmer väl överens med arkeologiska fynd.”Det intressantaste och mest minnesvärda som staden Epidauros har att erbjuda” skriver Pausanias, ”var en inhägnad med en skulptur av Asklepios och en skulptur som de säger föreställer gudens hustru Epione”. Formuleringen ”som de säger” får oss att förstå att han varit där. Men också att han inte har anlänt som spränglärd allvetare. Han lär sig genom göra de resor han gör, se det han ser med egna ögon, och prata med folk på plats. Precis så som seriösa guideboksskribenter i alla tider arbetat.Stående framför de gamla kolonnerna och arkitraverna kan nutida arkeologer, turister och guideboksskribenter uppfyllas av ett vemodigt ”man-borde-ha-varit-med-när-det-begav-sig”.Faktum är att redan Pausanias verkar ha känt så. När han skrev sina guider hade den grekiska kulturen redan passerat sin höjdpunkt. Nu var det romarna som styrde. Vår guideboksskribent tyckte att glansen gått förlorad från tiden före slaget vid Korinth år 146 före Kristus, då romarna segrade och inledde kolonialiseringen av Grekland. Han fick helt enkelt hålla till godo med att föreställa sig hur det än gång var.Jag tänker på att turismen så ofta handlar om just det, alltså att återuppleva en tid som inte längre finns. Vi går på museum för att uppleva hur man en gång i tiden gjorde, tänkte, målade och skulpterade. Hänförda trängs vi i trånga gränder i medeltida stadskärnor. Storögda betraktar vi gravar, reliker och votivgåvor i flerhundraåriga katedraler.Eftersom vi inte kan resa bakåt i tiden får vi svälja förtreten av att ha kommit för sent. Precis som Pausanias – och de rika romare som kanske läste det han skrev – så får vi nöja oss med de lämningar som trots allt finns kvar.När jag ser Pausanias framför mig traska runt där i sina sandaler på de kalkstensdammiga tempelområdena för att memorera sina intryck känner jag igen mig som nutida reseskribent.Både i känslan av att betrakta en förlorad värld – och i ivern att berätta om hur den en gång såg ut.Per J Anderssonförfattare och resejournalist LitteraturGuide to Greece 1: Central Greece av Pausanias, översättning till engelskan av Peter Levi 1971, Penguin Classics, 1979.Pausanias: A Greek Pilgrim in the Roman World av John Elsner, Oxford University Press 1992.Lustresandets geografier: Reseguider och turism 1700–1950 av Bosse Bergman, Korpen 2015.Guide till det medeltida Rom av Anna Blennow, Apell förlag 2020.

På 1600-talet revolutionerades vår förmåga att se saker i förstoring. Anna Blennow funderar på vilka perspektiv den inzoomande människan missar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje vintereftermiddag skedde samma spektakel. En flock pilfinkar kom till vår trädgård och åt frön ur fågelmataren. Men när skymningen föll, flög en efter en upp i den höga lönnen längst bort på tomten. Där satt de sedan vända mot den nedgående solen i väster, och just när den nådde horisonten lyfte de alla på en gång och flög ut över åkrarna mot sina fjärran boplatser. En dag kom en flock trastar på besök. De satte sig också i lönnen, men i stället vända mot månen, som skör och blek hängde högt på vinterhimlen. Jag riktade kikaren mot fåglarna för att kunna urskilja dem bättre, och sedan mot himlen. Jag såg det de såg, men förstod ändå ingenting av deras samtal med månen.Fågelungar lär sig redan i boet att observera Polstjärnans läge. Det hjälper dem att etablera den inre kompass de ska använda när de blir flygfärdiga. Och inte bara fåglar, utan också fjärilar kan navigera efter stjärnhimlen, upptäckte ett forskningsprojekt vid Lunds universitet nyligen. Om det råkar vara mulet använder fjärilarna i stället jordens magnetfält för att kunna hitta vägen till platser där de aldrig förut har varit. Till och med en jordbunden liten skalbagge kan orientera sig efter universum: dyngbaggen rullar sin boll av gödsel i raka linjer utefter solens och månens positioner, och kan också använda sig av Vintergatans ljus som kompass, har forskarna visat.När jag satt vid fönstret och iakttog pilfinkarnas rörelsemönster vid samma tid dag efter dag, uppenbarade sig ett mönster som sakta men säkert skapade kunskap, även om jag inte kunde förstå det på djupet. Men samtidigt lärde jag mig, precis som fåglarna, var solen gick ned och var månen steg upp vid olika tider på året, eftersom jag ständigt befann mig på samma plats under det föränderliga himlavalvet. Det behövde jag ingen kikare för att få syn på.Det var i början av 1600-talet som förmågan att observera revolutionerades. Förvisso hade sumerer, greker, araber och galliska druider redan sedan länge iakttagit himlen och utarbetat avancerade astronomiska teorier. Men nu skulle teleskopet och mikroskopet låta människan betrakta både det som låg oändligt fjärran och riktigt nära. En glasögonmakare i Nederländerna fick patent på det första teleskopet 1608, och snart kunde det användas av samtidens astronomer. Galileo Galilei iakttog Saturnus ringar och Venus faser; Jan Hevelius studerade kometer och solfläckar tillsammans med sin hustru Elisabeth. I stora, praktfullt illustrerade volymer spreds iakttagelserna till Europas bibliotek. Stjärnglober och månglober blev både vetenskapliga hjälpmedel och estetiska statusföremål.Den svenske ämbetsmannen och författaren Schering Rosenhane var en av de som fascinerades av sin samtids upptäckter. Till sina många bibliotek beställde han glober och vetenskapliga planscher. Den kända världens gränser hade vidgats, och vyerna över dessa nyerövrade riken skulle finnas där att vila blicken på när man för ett ögonblick lyfte ögonen från det mödosamma läsandet och skrivandet. Rosenhane ägde flera viktiga verk i optik och astronomi: Jan Hevelius undersköna ”Selenographia” med de första detaljerade avbildningarna av månens yta, och Christoph Scheiners ”Rosa Ursina sive sol” om solens märkliga fläckar.När Rosenhane som ung var ute på bildningsresa i Europa var det snarare poesi och hovkultur som stod på schemat. Men nu, trettio år senare, var spelplanen en annan. Hans son Johan hade tillsammans med sina bröder sänts ut på en Grand Tour kring år 1660 till Frankrike, Holland och Tyskland. Det var den ordningsamme och flitige lillebror Johan som fick ta emot faderns oändliga listor på föremål att sända till Sverige, helst det senaste inom astronomi, litteratur och trädgårdskonst. ”Alla dessa optiska instrument får det verkligen att vattnas i munnen på mig”, skrev Schering i ett brev, ”och jag skulle så gärna själv vilja se dem – hur lycklig är du inte, som får genomsöka och lära dig allt detta. Jag hoppas att du sänder mig något sådant till våren tillsammans med fröna jag ska så i trädgården.”I nästa brev skrev Schering entusiastiskt om en komet som varit synlig på himlen – har Johan och bröderna sett den? Vad anser man på kontinenten? – men beställde också ett par ”goda glassögon för een Man af 52 Ååhr”. Han hade börjat få svårt att läsa små bokstäver. Och så ville han att sonen skulle sända honom en stjärnkikare och ett mikroskop. Men den stackars Johan hade svårt att uppfylla faderns önskningar. Kikaren försenades i frakten. Mikroskopet anlände visserligen, men besvikelsen blev stor när det packades upp. ”Ingen som hittills varit här och sett mikroskopet har kunnat använda det”, klagar fadern i breven, och ber att Johans bröder ska ”informera sig uthi microscopio”, så att de ska kunna hjälpa honom vid hemkomsten. Och när kikaren till slut kom fram, tillstötte ytterligare missnöje: den ”behagar mig inthet synnerlig, äfther han ähr gammal, och kan föga contentement mig giffwa.”Men mikroskopets öde fick faktiskt ett lyckligt slut. ”Microscopium som alldraförst kåm från Hålland, höllt iag för alldeles förloradt, emädan ingen kunde thät bruka, dock när iag war i wärrket att läggia thät i lådan att sändas tillbaka igän, fans på båthen i lådan thet minsta glaasset som i lilla ändan skulle sittia och när det bleefh adhiberat, kåmmer heela instrumentet till sith rätha bruuk.”Vad Schering Rosenhane observerade i mikroskopet och kikaren får vi inte veta.Vad var det han riktade blicken mot? Vad var det han ville förstå? Kanske var det bara fascinationen inför hur ett flugöga i förstoring innehåller ett helt universum, eller hur månens yta förändrar karaktär och blir till en suggestivt detaljerad kartbild. För med förstoringen kommer inte alltid insikt och klarhet, utan i stället en ny förundran. Robert Musil skildrar i sin essä ”Kikare” hur objekt betraktade genom kikarens runda lins blir främmande och obekanta, isolerade som de är i ”okularets glasklara ensamhet”. Det vi plötsligt ser i närbild förlorar sina proportioner och sitt sammanhang, och vi förstår inte mer, utan mindre än förut.Trots naturvetenskapens enorma framsteg, inte bara under 1600-talet, utan ända fram till vår tid, är människan bara i början av sin kunskaps bana. Jämfört med fåglar och fjärilar blir våra tillkortakommanden tydliga. Utan karta, kompass och kikare navigerar de över kontinenter och besegrar tyngdlagen i sin flykt. Inte förrän helt nyligen lyckades forskarna förstå hur det går till. Och ändå skulle vi människor aldrig kunna göra detsamma utan kostsamma och klimatbelastande redskap och hjälpmedel. Men lyfter vi blicken från de vetenskapliga rapporterna kan vi se det ske med våra egna ögon: solen går ned, månen går upp, och fåglarna högt uppe i lönnen lyfter och flyger till platser långt bortom horisonten.Anna Blennowlatinist och poetKällorStephen T. Emlen, ”Migratory Orientation in the Indigo Bunting, Passerina cyanea” (Part I-II), The Auk. A Quarterly Journal of Ornithology, 1967.https://www.lu.se/artikel/nattfjaril-anvander-stjarnor-och-magnetfalt-som-kompasshttps://www.sydsvenskan.se/skane/fyra-miljarder-fjarilar-styr-mot-bergen-med-hjalp-av-stjarnhimlen/Anna Blennow, ”Den gudomliga och mänskliga vetenskapens helgedom: Schering Rosenhane den äldres bibliotek”, i Från handskrift till digitalt kulturarv: Perspektiv på specialsamlingar, red. Henning Hansen & Peter Sjökvist, Uppsala universitet 2025, s. 35–64.Robert Musil: Kvarlåtenskap under levnaden. Översättare: Peter Handberg, Lind & Co 2026.

Det moderna Sverige började byggas i en tid som även lät det förgångna rymmas. Rasmus Waern funderar på vad som gick förlorat på vägen mot framtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Slut är pålitliga händelser. Förstörelse, explosioner, haverier och död går fort, medan tillkomster tar tid. Att säga när något börjar är därför svårare att säga, än när det tar slut. Det är med katastroferna vi mäter tiden. Bränder. Krig. Jordskalv. När den brittiske historikern Eric Hobsbawm myntade begreppet ”det långa artonhundratalet” fick det inramas av två kollapser: Det franska kungadömets slut med revolutionen 1789, och det första världskriget 1914. På samma sätt kom det korta nittonhundratalet att ändas med Sovjets sammanbrott 1991.Haverier är inte sällan monumentala, medan byggen som långsamt fogar sten till sten sker medan man ser på annat. Lägg till detta att allt som byggts först har skapats i tanken. Tänkandet kan ha tagit väl så lång tid som bygget. När det kommer till riktigt stora konstruktioner, såsom hela nationer, blir det helt omöjligt att sätta en tid för tillkomsten. Det går inte att säga när Sverige byggdes, men förlusterna kan pekas ut.Digerdöden förstås, som lämnade många trakter öde för lång tid. Skiftet, som förde åkerlapparna samman men sprängde byarna. Den enda revolution som skapade något snabbare än den söndrade var den industriella i slutet av 1800-talet. När den moderna staden föddes började landsbygden förtvina, men den förlusten tog tid på sig.Att skapandet gick raskare fram än förlusterna är bara en anledning till att tiden från industrialismens genombrott kring 1880, till välfärdsstatens etablering på 1920-talet, var den mest dynamiska epok Sverige skådat. Här fanns allt. Nya stadsbyggnadsideal. Sociala bostadslösningar i sin linda. Konstruktioner av enastående dimensioner, såväl tekniskt som intellektuellt. Inte konstigt att det är den mest genomforskade tiden i vår arkitekturhistoria.Att teveserien ”Så byggdes Sverige” som sändes hösten 2025 ändå tappade bort hela denna epok visar att historien måste berättas igen och igen. Serien for kors och tvärs i tiden men sällan före 1925. Men Sverige började inte byggas för hundra år sedan. Det var tiden för modernismens genombrott, men det moderna Sverige är äldre än modernismens Sverige.Den var dock slutet på den sökande mångfald som präglat decennierna dessförinnan. Ett arbete som också ömmade för förlusterna. För det tidiga 1900-talets progressiva arkitekter betydde omhändertagandet av den stad som framåtskridandet riskerade att rycka undan, lika mycket som skapandet av det nya. Visst fanns här en konflikt, men den såg man på med klar blick. Om dagens teorier om skapande förstörelse då haft genomslag, skulle städer som Kalmar, Stockholm och Visby inte haft någon gammal bebyggelse kvar.För denna kreativa tid som gett oss många av våra mest förnämliga byggnader, såsom Stockholms stadshus, var insikten att det gamla måste finnas med i det nya ständigt närvarande. Det var kunskaper som växte med resor till Amerika. Flera av den tidens tongivande arkitekter arbetade i USA när studierna var klara. Det var dynamiken som lockade, men den krassa verkligheten som stötte bort dem. Ingen annan stans i världen har amerikansk arkitektur haft ett större inflytande än i Skandinavien. USA gav oss både konstnärligt asymmetriska stenhus och trävillor med verandor, men frågan är om inte känslan för vad som skulle kunna förloras om man släppte marknadens krafter helt fria, var en ännu större insikt.Vad man tog med sig hem från Förenta staterna handlade till stor del om vad man hade med sig när man kom dit. År 1893 reste arkitekterna Carl Westman från Sverige och Adolf Loos från Österrike till New York för att arbeta där några år. De blev senare tongivande i sina respektive länder, ja Loos också långt utanför Österrike, men deras slutsatser skiljde dem åt. Loos, tyngd av dubbelmonarkins väldiga maktapparat, sökte en väg bort från historien, medan Westman lyfte fram de gamla svenska städernas idyller som motkraft till metropolernas banaliteter. ”Glad och missnöjd” tog han sig sedan an uppgifter som Stockholms rådhus och Röhsska museet i Göteborg.Förlusten är det moderna livets ständiga följeslagare. Det gäller att inte tappa fotfästet. Under den tid då hjulen snurrade fortare än någonsin tidigare, blev kunskapen om var vi stod helt nyss, det nyas fundament. Skansens samling av gamla hus från hela Sverige, var ett lika tydligt uttryck för att en ny tid var på ingång, som järnvägsstationer och industrier. Ur denna pluralism skulle en mångsidig och tillåtande arkitektur kunnat växa, men tiden ville annorlunda. Med moraliska brösttoner knöts arkitekturen på trettiotalet ihop med politiken där mångfalden inte sågs som något värde, trots att begåvade arkitekter och intresserade byggherrar förmådde att skapa just sådana livsmiljöer som folk verkade vilja ha.Det nya Sverige skulle formas efter en fast mall. Det var i och för sig inget nytt. Den överhöghet med vilken den svenska bostadspolitiken utformades efter andra världskriget, står på gustaviansk grund. Ända sedan den tid då staten skulle granska, rätta och godkänna alla ritningar för allt vad det offentliga Sverige byggde, har smakfostran legat makten varmt om hjärtat. Från Stockholms kanslier, ämbetsverk, akademier och sällskap kom på 1700-talets slut en strid ström av påbud, pamfletter, förslag, belöningar, avslag och förbud. Denna folkfostran satt i, när man långt senare kunde sätta verklig kraft bakom orden.Slutet blev ännu en gång mer definitiv än början. En lång historia av byggnadsvård, med plats för såväl det lokalt anpassade, som till intryck från långa resor och en klassicism med universella anspråk, upphörde med ens. Det nya tog som alltid tid på sig. Men det var inte självklart att socialdemokratin skulle liera sig med funktionalismens förakt för det individuella. För arbetarna vid den svenska landsbygdens industrier var en egen stuga ett närmast självklart bostadsideal. Visst fanns det oftast några kaserner närmast fabriken, men bortom dessa bredde stugorna ut sig. Senare kunde forskningen visa på att radhus är det mest effektiva sättet att samla många människor på liten yta, men doktrinära planerare ville hellre bygga högt och glest, än lågt och tätt. Det låg en omsorg om den enskilda lägenheten i detta, men också en känsla av att nytt alltid var bättre. För ingenting är så passé som det som var inne alldeles nyss. Det som tagit slut, är ute i kylan.Men det finns några saker som består. Eller bör bestå, får man kanske säga. Det är relationen mellan husen och människorna. Vi behöver hus som ger oss sällskap. De tar ofta tid att få till, och därför räknas de nu ofta bort. Vi har nästan alltid byggt hus med andra avsikter än att de ska förränta sig, kalla dem kyrkor, paviljonger, monument eller kulturhus, men nu verkar epoken då det byggdes för lust och fägrings skull vara till ända. Men ett slut är förstås också en början. Något nytt kommer alltid. Med tiden.Rasmus Waernarkitekt och arkitekturhistorikerProducent: Ann Lingebrandt

En av hans böcker beskrevs som skriven av djävulen själv i helvetet. Henrik Lagerlund reflekterar över Baruch Spinoza och upplysningen som kom bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den historiska företeelse som går under namnet Upplysningen står i centrum för samtidens kulturkrig. Enligt gängse beskrivning var den en intellektuell rörelse under 1700-talet som satte förnuft, vetenskap och individuell frihet i centrum. Den utmanade religiös dogmatism, absolutism och traditionella auktoriteter. Upplysningen är även starkt förknippad med filosofiska idéer om rationalitet, empirisk kunskap och mänskliga rättigheter, tankar associerade med tidens giganter som Locke, Voltaire, Rousseau, Montesquieu och Kant. I vår tid finner man många seriösa och oseriösa förespråkare för upplysningsidealen som inte bara de historiskt rätta utan också de som är mest lämpade för att möta framtiden. Alltså en politisk fråga. Princetonpsykologen Steven Pinker kan nämnas som en av de mest högljudda förespråkarna för denna uppfattning.Men för att reda ut om Upplysningen är en gångbar politiskt idé bör vi först reda ut den historiska frågan: Vad var egentligen Upplysningen – bortom schablonerna?Ingen har gjort ett mer seriöst försök att besvara denna fråga än den brittiske filosofihistorikern Jonathan Israel. I tre enorma böcker har han analyserat inte bara Upplysningens verkliga innehåll, utan också dess framväxt. Och han argumenterar först för en viktig distinktion, två sorters upplysningar om man så vill. Den viktigaste är den radikala upplysningen som tar sin början med Spinoza omkring 1650 och den andra är den moderata upplysning som främst representeras av tänkare som John Locke och Immanuel Kant. Om den radikala upplysningen är ett ideal är den moderata upplysningen något som strävar efter genomslag och till att reformera stat och kyrka. Den innebar att den senare inte föreslog förändringar som motsade de grundläggande principerna bakom monarkin, aristokratin och kyrkan. Det betydde att den till exempel accepterade slaveriet och kolonialismen. Det är denna upplysning som är främst representerad inom litteraturen före den franska revolutionen.Den radikala upplysningen hade fram till dess främst verkat i skymundan. Den förkastade all religion och förespråkade demokrati i motsatts till monarkin och aristokratin, samtidigt som den insisterade på alla människors lika rättigheter och en världsbild baserad på modern vetenskap. Även så kända författare som Denis Diderot, Baron d'Holbach, Claude Adrien Helvétius fick hålla dessa sina åsikter delvis hemliga för myndigheterna och kyrkan. Och den stora inspirationskällan för denna radikala filosofi var alltså en judiskfödd linsslipare i Nederländerna som dog bara 44 år gammal: Baruch Spinoza.Hur radikalt den radikale tänkarens direkta inflytande över upplysningsfilosoferna var, visar Joahnim Israel i ännu en tegelsten: ”Spinoza: Life and Legacy” från 2023.När Spinoza dog 1677 var de flesta av hans skrifter otryckta, några få hade publicerats anonymt. Det var ett medvetet beslut på grund av deras tydliga ateistiska inslag, men efter hans död tog hans vänner i smyg initiativet till en samlad publicering. Samtidigt lanserade inkvisitionen med den holländske katoliken Johannes van Neercassel i spetsen ett försök att samla in och kväsa hela Spinozas litterära kvarlåtenskap. Inkvisitorn besökte även Spinozas förläggare i Amsterdam, men han lyckades lura van Neercassel. När utgåvan med efterlämnade skrifter tryckts fick den smugglas ut. Så nära var det att den radikala Upplysningen aldrig blev av.Bland skrifterna fanns Etiken, Spinozas viktigaste och mest inflytelserika verk. Det är en radikal och ytterst originell kritik av traditionell filosofi och teologi. Han avser att bevisa, bokstavligt talat härleda från uppenbara premisser, en ny syn på Gud, människan och universum. Trots att boken genomsyras av metafysik, fysik, antropologi och psykologi är syftet främst etiskt. Det består i att visa att vår lycka och vårt välbefinnande inte ligger i ett liv som är förslavat av de passioner och förgängliga ägodelar vi vanligtvis eftersträvar. Det består heller inte i det oreflekterade och dogmatiska förhållningssätt med vilket vi accepterar de vidskepelser som passerar för religion, utan snarare i ett liv i enlighet med förnuftet. För att klargöra och stödja dessa etiska slutsatser måste han dock först avmystifiera universum och visa vad det verkligen är för något.En av hans teser är att Gud är detsamma som naturen och att det endast finns en substans. Allt som existerar är modifieringar av denna enda substans. Det gäller också oss själva och våra medvetanden. Genom att förstå universum kan vi komma att förstå oss själva och eftersom vi inte helt kan kontrollera våra känslor bör vi istället försöka moderera dem. Vi är i grund och botten en del av naturen och kan aldrig helt avlägsna oss från den kausala serie som länkar oss till yttre ting. Vi kan dock motverka passionerna och uppnå en viss grad av lättnad från deras kaos. Det leder till ett lugn och en sorts lycka, men främst ett liv i enlighet med förnuftet.Det tydligaste upplysningstänkandet hos Spinoza finns dock i skriften Tractatus Theologico-Politicus, som publicerades anonymt 1670. En kritiker beskrev det som en bok “som skrivits av djävulen själv i helvetet”. Här förespråkas både individuell frihet och religionsfrihet, demokrati och tolerans, men Spinozas egentliga avsikt var att avslöja sanningen om de heliga skrifterna och därigenom underminera den politiska makt som utövades i den modern staten av religiösa auktoriteter.Men det var inte bara teologer och religösa auktoriteter som kritiserade Spinoza utan det gjorde även kända filosofer, även om den också hade sina försvarare. Israel visar att den engelska översättningen av Tractatus spelade en betydande roll i att formulera de idéer om separationen mellan kyrka och stat samt tankarna på den sekulära staten som låg bakom den så kallade “glorious revolution” i England 1688.Så, vad är det för fel med detta? Spinoza låter väl som en rebell i samtidens smak, en fritänkare i opposition mot grumliga auktoriteter. Är inte detta en filosofi för framtiden?Felet är att det inte är Spinozas radikala upplysning som överlevt, utan den moderata versionen – även om makten har växlats från kyrka och monarki till kapital, så är det en upplysning med förbehåll som påverkat utvecklingen. En där rasism och kolonialism har kunnat frodas. Och mer filosofiskt relevant: En där människan som subjekt frigjorts från naturen som objekt. Därför står vetenskapen och filosofin mållös inför framtidens utmaningar. Vad vi behöver är något av Spinozas panteism – en lära som sammanbinder människan med naturen, som får oss att på ett harmoniskt sätt leva i enlighet med den, istället för i opposition mot den. Det vore verklig upplysning.Henrik Lagerlundfilosof och författareLitteraturJonathan Israel:Radical Enlightenment: Philosophy and the Making of Modernity 1650-1750. Oxford University Press, 2001.Enlightenment Contested: Philosophy, Modernity and the Emancipation of Man 1650-1750. Enlightenment Contested, 2001.Democratic Enlightenment: Philosophy, Revolution and Human Rights 1750-1790. Enlightenment Contested, 2011.

Genom historien har mörkhyade frånskrivits förnuft och människovärde. Selma Yousif Mesbah ser en annan upplysning med rötter i Afrika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När jag föreställer mig en filosof som lämnat civilisationen för att söka sanningen, få insikter om livet och dess mening, reda ut hur det egentligen ligger till med Gud och skapelsen, ser jag en man framför mig. Det är gamla tider, han är säkert klädd i någon form av tunika och ser betänksamt ut över kosmos under klara stjärnnätter. Efter ett par år lämnar han sin grotta med en skrift som ska förändra människors sätt att tänka, idéer som är tongivande än idag. Det är en vit man jag ser framför mig, eller det skulle vara det om jag inte hade vetat att filosofen ifråga hette Zera Yacob och kom från Etiopien.Vi är alla stöpta i en verklighetsuppfattning som målar upp den svarta människan som en varelse oförmögen till intellektuell verksamhet, även jag som delar hennes attribut. Fantasilandet Afrika känner jag mer till som en exotisk plats av djurisk och kroppslig glädje vars natur den vilda afrikanen är en integrerad del av, och mindre som en plats för filosofiska framsteg. Zera Yacob blir kanske därför en anomali, någon som inte går ihop med vår historieskrivning. Han var en rationell upplysningsfilosof som år 1630, som en reaktion på sitt samhälle och den förföljelse han fick utstå på grund av sin ortodoxa kristna tro, flydde ut till bergen till sin grotta. Under sin tid där lade han grunden till sitt livsverk, Hatata – Undersökningar på svenska.Yacob framhäver där alla människors lika värde, argumenterar för Guds existens men frigör den från religiösa dogmer och är en aktiv motståndare till den slavhandel som praktiserades i Etiopien under denna tid. På flera sätt var han en föregångare till britten John Locke, liberalismens urfader, som förespråkade religionsfrihet och ansåg att alla människor föddes med rättigheter till liv, frihet och egendom. Därmed borde Locke rimligtvis också ha varit emot slavhandel, vilket han delvis var, i teorin. I praktiken investerade han i plantage och deltog i koloniala projekt där slavhandel förekom. Han skrev till och med grundlagen åt delstaten Carolina, där slavarna fråntogs sina mänskliga rättigheter och blev en egendom den vita mannen hade en medfödd rätt att äga.Där Locke är ivrig att kategorisera och separera är Yacob likgiltig inför kategorierna och talar istället om hur vi kan förenas trots våra skillnader. När han ser på bergen, träden och växterna utanför sin grotta kan han inte låta bli att tänka att de måste ha en själ, hur skulle de annars kunna återskapa sig själva med sådan perfektion? I den västerländska traditionen är detta flum, ett förvetenskapligt och outvecklat synsätt. Vi har ju lärt oss att skilja ande från materia. Naturen har blivit till egendom, en råvara att utvinna. Ett förment rationellt förhållningssätt, som lett till ytterst irrationella konsekvenser. Men när Yacob ser ut genom sin grotta betraktar han även sig själv, kanske är det därför han känner igen det som egentligen inte går att se, som en själ. En annan slags rationalitet.Att sammanblanda de svarta människorna med naturen var ett sätt för de rationella, liberala upplysningsfilosoferna som Locke, Hume och Kant, att särskilja sig från dem på samma sätt som man särskilde sig från naturen, och förneka deras medfödda rättigheter. De var ju inte människor, därför kunde de aldrig vara jämlikar, aldrig åtnjuta samma rättigheter som de uppburna vita männen, och absolut inte mäta sig intellektuellt med dem. Hegel utvecklade denna tanke, han tog verkligen i, och menade att svarta människor aldrig skulle kunna frigöra sig från sitt djuriska medvetande. De saknade det språk och den självmedvetenheten som krävdes för att bli fullt civiliserade människor. Allt som befann sig utanför det västerländska projektet var, och verkar förbli, ett stort tomrum som den svarta människa fick representera, hon var en negativitetens och fördärvets varelse som enligt Hegel ”härbärgerade det redan döda.”Det är en omöjlig utgångspunkt för den svarta filosofen, därför är det inte särskilt förvånande att Zera Yacobs verk är mindre känt och mindre tongivande än Lockes. Att dess äkthet blivit omtvistat känns därmed också ganska väntat. Under 1920-talet ifrågasatte en italiensk akademiker att Zera Yacob och hans medförfattare, lärjungen Walda Heywat, var upphovsrättspersonerna bakom Hatata, och menade att den verkliga författaren var den italienska prästen Giusto da Urbino, som översatt verket. Det var ju bortom all rimlighet att två etiopiska män kunde nå den nivå av abstrakt och banbrytande tänkande, för flera hundra år sedan. Det måste ha kommit från en modern, europeisk man. I boken The Hatata Inquiries som kom ut 2024, ägnas ett helt avsnitt åt att försvara Yacob och Heywat, där experter anser sig ha bevisat att de visst låg bakom skriften, så att inget tvivel borde kvarstå om verkets äkthet.Att de fortfarande ser ett behov att bemöta anklagelserna hundra år senare, istället för att förkasta dem som praktexemplar på den tidens rasistiska människosyn, visar att vi inte kommit särskilt långt från den tid då svarta människor ansågs vara en råvara. Filosofen Achille Mbembe skriver i Kritik av det svarta förnuftet om hur den afrikanska människan under slavhandeln förvandlades till en slags ”levande malm ur vilken man sedan kunde extrahera metall” och hur denna process resulterat i substantivet Svart. Den mänskliga malmen blev mänskligt metall, som till slut blev mänsklig valuta.Då som nu är Afrika en plats där metaller utvinns medan dess ekonomiska värde realiseras i Europa och på den globala marknaden. Gruvarbetarna i Kongo behandlas som mänsklig valuta, kroppar att offra på välståndets bål. Sudans befolkning har länge fått betala priset i form av upprepade folkmord och långdragna konflikter, för att de bebor ett land med stora naturresurser som väcker ekonomiska intressen utanför kontinentens gränser. Det är så den svarta människan produceras som ett objekt, skriver Mbembe, som man kan göra sig av med när det inte längre går att använda. Eller som i fallet med Sudan, när de står i vägen.År 1632 lämnar Zera Yacob ensamheten i sin grotta och lever ett långt och lyckligt liv i tänkandets tjänst. Samma år på en annan del av jordklotet föds John Locke, som skulle komma att tänka liknande tankar. Men deras syn på alla människors lika värde var relativ deras position i världssystemet och jag undrar hur världen skulle ha utvecklats om de hade bytt plats. Om det istället var Yacobs lära som stod för upplysningen, då hade kanske fiktionen som splittrat världen kunnat ersättas, med en mer förnuftig verklighet.Selma Yousif Mesbahskribent och skrivpedagogLitteraturAchille Mbembe: Kritik av det svarta förnuftet. Översättning: Ylva Gislén. Glänta produktion, 2022.Zara Yaqob, Walda Heywat: The Hatata Inquiries. De Gruyter 2024.

Att ens jag försvinner behöver inte vara en ensam känsla. Tvärtom kan den lysa av mening. Eva-Lotta Hultén vet hur det känns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag drabbades av världens skönhet när jag promenerade över till fastlandet en septemberdag. Solen värmde i ryggen och vattnet under bron glittrade och det var som om en blixt slog ner i mig. Himlen ovanför skogen var obeskrivligt blå. Ljus och kärlek strömmade mot mig och världen vibrerade både runt mig och i mig. Jag kände starkt att det inte gjorde något om jag dog just då. Jag var redo att helt och fullt bli ett med allt. Ja, jag kände faktiskt att det var vad som hände: jag löstes upp och gick upp i det som omgav mig och det gjorde mig fullkomligt lycklig. I kanske fem minuter befann jag mig i detta tillstånd av både eufori och upplösning innan det klingade av och övergick i mer vardagliga känslor av glädje och meningsfullhet.Hade jag varit kristen så hade jag antagligen tolkat händelsen som ett gudomligt tecken men så såg jag det inte alls. Ingen Gud uppenbarade sig. Det jag mötte var Naturen, eller kanske Världsalltet och det ingav mig en existentiell hemhörighet i den här världen, inte i en himmelsk.Några av mina absolut lyckligaste stunder i livet har inbegripit denna känsla av att vara ett med min omvärld och upphöra att existera. Jag har erfarit den i en igenväxande kohage, i en eka på havet och på cykel under en blixtrande himmel, om än inte lika ihållande som där på bron. Under någon minut har jag kommit i resonans med det större medvetande som omfamnar platsen jag befinner mig på, och kanske hela jorden.Varför är min känsla av meningsfullhet så stark när jag upplever att mitt eget jag försvinner? Borde inte denna icke-existens istället vara det mest meningslösa man kan tänka sig?En känsla av att bli tagen i anspråk gör våra liv meningsfulla. Det kan handla om att vara efterfrågad på jobbet eller bland vänner; att känna sig behövd. Men också om detta uppgående i något större, som somliga av oss kan uppleva helt spontant, och som också kan framkallas av psykedeliska substanser. Meningsskapande, förklarar religionsvetare David Thurfjell i boken ”Anspråkstagen”, är inte bara att intellektuellt kunna besvara de stora livsfrågorna utan också en subjektiv känsla, en inre stämning och en kroppslig upplevelse. Och i jagupplösningen blir vi totalt anspråkstagna. ”Den som ger hela sig själv – sin kropp, sin själ, sitt förstånd”, skriver Thurfjell, ”kommer att få en meningserfarenhet som är i det närmaste total.”Primatforskaren Jane Goodall har beskrivit sin upplevelse av jagupphörande såhär: ”då jag efteråt försökte minnas upplevelsen tycktes det mig, som om mitt jag helt hade försvunnit: jag och schimpanserna, jorden och träden och luften tycktes smälta samman och bli ett med själva livets andliga kraft. Luften var fylld av en bevingad symfoni, fåglarnas aftonsång […]. Den eftermiddagen var det som om en osedd hand hade dragit åt sidan en gardin, och jag hade under det allra kortaste ögonblick sett genom ett sådant fönster.”Hågkomsten återges av neurovetaren Christoph Koch i boken ”Då är jag själv världen”. I den beskriver han hur vissa former av temporallobsepilepsi kan ge dessa känslor av ett uppgående i något större. Han nämner historiska personer som berättat om upplevelser av jagupplösning som kan ha utlösts av epilepsi, till exempel Hildegard av Bingen, Julian of Norwich, Jeanne d'Arc, Mäster Eckhart, Rumi och Khalil Gibran.Är detta förklaringen till mina erfarenheter? Under sju år i min ungdom behövde jag medicinera på grund av temporalslobsepilepsi. Sjukdomen gav mig annars uppåt trettio deja vu-er om dagen och flera anfall i veckan då jag fick svårt att hålla mig upprätt och samtidigt drabbades av en sorts hallucinationer som kändes som viktiga budskap från en annan värld, men som jag aldrig lyckades komma ihåg efteråt.Tvärtemot vad många tror är epilepsi en sjukdom som kan gå över och i mitt fall behöver jag inte längre medicinerna. Men blev jag verkligen helt bra? Deja vu-erna är numera sällsynta, hallucinationerna helt borta, men kanske har epilepsin gett en bestående förmåga att då och då uppleva jagupplösning? I så fall vill jag inte bli helt frisk.Sådana här upplevelser av att uppgå i ett större medvetande tycks få bestående påverkan på dem som har dem. Forskning visar att det gör dem som drabbas mer nyfikna på världen, mer glädjefyllda och leder till att de känner större samhörighet med andra. Man kan också få en permanent förändrad verklighetsuppfattning, förlora rädslan för döden, bli mindre intresserad av materiella ägodelar och utveckla en strävan att verka för mänsklighetens bästa. Kanske är jagupplösande psykedelika något vi snart kommer börja behandla inte bara deprimerade neurotiker utan också överkonsumerande egoister med?Att framkalla jagupplösning på beställning utan psykedelika tycks inte gå men däremot kan man genom långvarig träning i meditation öka chanserna för att det ska inträffa, och det finns också andra tekniker, som intensiv dans eller andning, självspäkning eller sensorisk deprivation, som man kan få i en mörk och ljudisolerad flyttank.Men vi kan också träna oss i att uppnå mer vardagliga och enklare former av jagupplösning. Upplevelser som kanske inte är lika totala och omvälvande som det jag upplevde på bron, eller Jane Goodall i djungeln, men som ändå ökar vår känsla av samhörighet med världen och skänker lycka och mening. David Thurfjell föreslår att vi ska öva upp vår förmåga att subjektivera världen.När man objektiverar något försöker man minimera dess påverkan på känslor och tankar och förhålla sig så neutral som möjligt. Det är ett viktigt förhållningssätt att sträva mot i vetenskapliga sammanhang, men kanske inte riktigt vad vi behöver för att uppleva känslor av mening. Att subjektivera är att göra tvärtom: att se sig själv som en del i den större helheten – och att känna och uppleva världen utifrån denna insikt.Som levande varelser lever vi i symbios med den värld som omger oss vare sig vi vill eller ej. Vi kan odla vår känsla av att vara anspråkstagna av vår omgivning genom att se och stärka vår relation till den. Närhet till platsen, dess historia, naturen, människorna som delar den med oss – det ger oss rottrådar som kan skänka ett näringsintag av mening. Och vi kan stimulera deras tillväxt: låta världen komma till oss som en sammanlänkad väv i stället för som lösryckta fakta om sakernas tillstånd.För filosofen och mystikern Simone Weil hörde vårt sannaste och mest autentiska jag ihop med något större, som hon kallar Gud men som jag alltså hellre skulle kalla naturen eller världsalltet. Genom att ge upp synen på sig själv som världens mittpunkt så blir man verklig, ansåg Weil.Vi hör ihop, vi är varandra. Vad kan vara mer meningsfullt än den känslan?Eva-Lotta Hulténjournalist och författareLitteraturChristoph Koch: Då är jag själv världen. Neurovetenskap och psykedelika. Översättning Tom Sköld. Fri tanke 2025David Thurfjell: Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten. Norstedts 2026

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2022-06-08.I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.Isabelle Ståhl, idéhistoriker

Vissa menar att religionen lever inom poesin. Paul Tenngart finner snarare en jordisk livsmening. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är det möjligt i vår tid att känna djup samhörighet med universum? Är törsten efter existentiell trygghet hopplöst naiv och daterad, eller finns det en djupare mening som vi utan att ljuga för oss själva kan förankra våra liv vid? Var kan vi i så fall hitta den? Den som ställer sig de här frågorna hamnar förr eller senare hos den kanadensiske filosofen Charles Taylor. Han har ju skrivit så mycket om den moderna världens andlighet – i polemik mot de många tänkare som hävdar att modernitet går hand i hand med religionslöshet. Nej, menar Taylor, religionen har inte försvunnit under 1800- och 1900-talen, utan bara tagit sig nya uttryck. Ett av dessa är poesi. I den maffiga undersökningen Cosmic Connections: Poetry in the Age of Disenchantment undersöker Taylor vilken livsmening den västerländska poesin har erbjudit efter det att 1700-talets rationalistiska upplysningsfilosofi gjorde vår värld avförtrollad. Grundtesen är att alltsedan romantiken har det varit poesins huvuduppdrag att återförtrolla världen. Med symboler, metaforer, rytm och halsbrytande tankesprång visar den lyriska texten vägen bort från logiken och empirin, bort från deduktionen och mätningarna, mot något annat. Något djupare, mer meningsfullt, andligt. Lyckas den då, poesin, där den traditionella västerländska religionen successivt har tappat i trovärdighet och kraft? Nja, menar Taylor, inte riktigt. Allt som oftast tvivlar poeterna, både på sina egna språkliga verktyg och på hur verklighetsförankrad deras aning om något större egentligen är. Men de försöker åtminstone. De vägrar lägga sig platt för rationalismen. Det är svårt att säga något verkligt nytt om de senaste 200 årens västerländska poesi, men den filosofiska örnblicken är välkommen. En litteraturhistoriker fastnar lätt i detaljer och det krävs nog ett utifrånperspektiv för att uppfatta kopplingen mellan poesins återförtrollning och det som sociologen Hartmut Rosa kallar resonans – den levande förbindelse mellan individ och värld som sägs skapa vår känsla av mening. Poesin blir en fråga om samhörighet, upplevelsen av en andlig dimension i tillvaron blir en social erfarenhet. Vi människor vill känna gemenskap – inte bara med våra familjer och vänner utan med människosläktet och alla andra invånare i världen. Men tyvärr stannar Taylors undersökning vid 1980 års Nobelpristagare i litteratur, Czeslaw Milosz. Han hinner inte fråga sig vad vår egen tids litteratur säger om relationen mellan oss och världen? Den frågan är inte minst relevant med tanke på alla de diktverk om människa och natur som frodats i den västerländska litteraturen alltsedan 1990-talet, den så kallade ekopoesin. Nog finns det både tydliga paralleller och distinkta skillnader mellan denna sentida strömning och det författarskap som utgör Charles Taylors paradigmatiska exempel på romantisk återförtrollning – naturpoeten William Wordsworth. En av mina ekopoetiska favoriter är den amerikanske poeten C. K. Williams och hans Pulitzerprisbelönade samling Repair från 1999. Flera av Williams texter gestaltar en intensiv mänsklig längtan efter samhörighet med icke-mänskliga varelser. I en dikt sitter en man fast på ett tåg som har stannat mitt ute i ingenstans. Han tvingas höra på grannens konstanta mobiltelefonpladder och blickar trängtande ut genom tågfönstret. Då får han ögonkontakt med en hare och upplever en kort stund av djupt samförstånd med djurlivet därute på fältet. Men han tvivlar på om haren bryr sig det minsta om hans existens. I en annan dikt hittar en pojke en del av ett djurskelett på trottoaren framför ett museum. Han fascineras av dess märkliga form och funderar över hur den lilla benbiten har hamnat här och vart den ska ta vägen när han släpper den. Kommer den att ta sig ner genom gatustenen förbi tunnelbanenätet och avloppssystemet för att till slut brytas ner och förenas med jorden? Hans mamma blir arg och ryter åt honom att slänga ifrån sig den smutsiga saken. De ska ju in på museet nu och titta på en annan sorts natur – rengjord, sorterad och propert uppställd i glasmontrar. Mannen på tåget och pojken på trottoaren är med om precis det som diktjaget i Wordsworths dikt ”Tintern Abbey” känner: en ögonblicklig upplevelse av återanknytning till världen. Det de söker efter och delvis uppnår är resonans. Sedan C. K. Williams Repair kom ut har något hänt som gjort ekopoesin mer central, ja kanske rentav akut. Kunskapen om den globala uppvärmningens orsaker och konsekvenser ställer människans relation till naturen i en helt ny belysning. I Sverige etablerades det ekopoetiska klimatmotivet med Jonas Grens samling Antropocen från 2016, som bland annat innehåller en fantastisk dikt om en pappa och en son som plockar tranbär i en backe där någon på sjuttiotalet hällde ut en dunk med växtbekämpningsmedlet hormoslyr. Bärplockarna skördar det som mannen sådde en vår för länge sedan. För honom var dumpningen ett ögonblicks verk, men för framtida generationer av människor lever kemikalierna kvar. Och detsamma gäller för hela planeten. Våra liv varar på sin höjd en människoålder, men det vi gör under denna begränsade tidsperiod sätter djupa spår i framtidens naturer. Det är förstås skrämmande. Men det visar också att våra liv är betydelsefulla. Ekopoesin gestaltar den intensiva direktförbindelsen mellan våra kroppar och allting annat på jorden. Och denna sorts resonans behöver inte vara förankrad i den andliga överbyggnad som Charles Taylor är ute efter. Den amerikanske litteraturkritikern George Steiner frågade en gång om stor konst verkligen kan skapas i ett sekulariserat samhälle. Ekopoesin visar hur absurd den frågan egentligen är. Varför skulle gudstron ha monopol på djupare livsmening? Ett bra exempel på sekulär livsmening finns i svenska Eva Ribichs vackra diktsamling Mängd, regn från 2024. Innan Ribich beskriver en drastisk översvämning som går över i en förödande torka har hon ringat in den enskilda människans position på jorden: Platsen min kropp tar. Vattnet som trycks undan och germig rum. Kan inte hålla mig ute. Människokroppen har obönhörligen en plats bland världens fenomen, och det är mycket betydelsefullt vad vi gör med den medan vi befinner oss här. Återförtrollning är kanske fel ord. Den planetära resonans som ekopoesin gestaltar är inte utomvärldslig. Den ekologiska livsmeningen har inte heller behov av något kosmiskt perspektiv. Dess existentiella samhörighet är biologisk och helt och hållet jordisk. Och det räcker ganska långt.

Nietzsche var ensamheten som människa, men är också ett omistligt sällskap. Poeten Ingela Strandberg berättar om sin mest uppmuntrande följeslagare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om han kom gående uppför vägen skulle jag genast känna igen honom. Inte för den mörka buskiga mustaschen, inte för de spänstiga ivriga stegen, inte för stoltheten i gången, inte heller för den mörka rocken med det blå sidenfodret.Nej, jag skulle känna igen honom på den lodande ensamheten. Han har ju själv sagt det: ”Jag är ensamheten som människa”.Om han verkligen skulle komma gående mot mig skulle jag kunna se hans ensamhet som en form, som dels omger kroppens alla sidor, dels lägger sig framför honom som en skugga över gruset. Han skulle, bokstavligt talat, stiga in i sin egen skugga, rakt in i ensamheten och där låta den bestämma riktningen och målet.Om han verkligen kom, om han plötsligt stod där halvvägs uppe på gården… Å, det skulle vara en sen vårkväll! De få återkommande lärkorna skulle ännu hålla sig kvar i skyn med sina darrande kroppar. Jag tänker mig att han skulle stanna till på vägen mellan åkrarna och se ut över det landskap jag kallar mitt. Kanske skulle han lyssna på lärksången.Jag skulle gå mot honom och säga ”Välkommen herr Nietzsche! ”, och han skulle se rakt in i mig, han, genomskådaren, som lärt mig så mycket om människan. Om ”det hyckleri som kallas moral”, hans egna ord. Om makten, viljan, illusionerna. Om smärtan. Ingen har förklarat allts motsatser för mig så bra som han.Jag skulle visa honom in i den gamla ladugården så vackert förfallen, men varifrån man ännu kan höra kornas råmanden utanför tiden, höra tjudrens klang, påminnande oss om det ständiga uppbindandet, om det eviga tillfångatagandet av människa och djur.Jag skulle visa honom ladan, där det fortfarande ligger hö från sextiotalet. Jag skulle visa honom hästräfsan och den röda såningsmaskinen, slåttermaskinen och lien som nu saknar sitt bett.Därinne i halvmörkret satt jag ibland som tonåring och tänkte. Jag hade läst Nietzsche och hittat en mening som jag tyckte stämde in på mig; den om den ”obekväma egenskapen att finna alla ting djupa”.Jag kände denna obekväma dragning mot djupen vad det än gällde. En vetgirig iver att förstå, att undersöka, att inte stanna i det likgiltiga, i det allmänna. Nietzsche lärde mig tidigt att värja mig, för mig själv och för omgivningen, kanske allra mest för omgivningen. Inne i flocken fick jag så småningom se hur farligt det kan vara att lyda. Hur lydnaden kan föra en långt bort från en själv.Att födas är att infinna sig. Till en plats. Till ett klockslag. Till fostrare, anpassning och korrektion. Det var mitt i denna korrektion jag upptäckte Nietzsche. Om han kom till mig i vårkvällen skulle jag berätta det för honom. Vi skulle sitta under den hundraåriga lönnen och jag skulle säga att det under oss i jorden ligger kedjor som klirrat runt vaderna på mina förfäder, inte för att de var slavar men för att de bundits av fattigdom, av herremän, av sedlighet, av lust. Kanske också av skräck för det okända. För kreaturet i sig. Genom Nietzsche lärde jag känna mitt kreatur, hur det vältrar sig och söker sitt.Han lärde mig också att vara försiktig med blygsamheten. ”Att alltför tidigt anpassa sig till en miljö”, skriver han, och ger exempel på vad man ska akta sig för: att anpassa sig till sällskap eller arbetsordningar. Han ger rådet att skaffa sig det han kallar ”vrår och oanade ensamheter för stunder av tröst tills man är stark nog att gå sin väg”.En sån vrå var ladan för mig när vinden for rakt igenom den och det bara var huggormen och jag i livet med nyskördad klöver och ljusa doftande fält av nattvioler utanför väggarna. Jag håller inte med Nietzsche i allt, men han är min mest uppmuntrande följeslagare när jag känner vanmakt inför civilisationen, inför maktmänniskor, inför livslögnerna, förställningarna. förfalskningarna.Jag har svårt för hans eviga återkomst. Ibland tror jag på den, ibland inte. Skulle allt lidande all grymhet, all förtvivlan uppstå igen och igen i samma själ i en aldrig sinande evighet?Om genomskådaren kom, om han satt där med mig under lönnen, skulle nuet vara alldeles uppfläkt, alla svar synliga, flocken utom synhåll.Vi skulle tala om det meningslösa och om det enda riktigt värdefulla. Vi skulle ha olika åsikter om värdena och om rangordningen. Om tro och otro. Jag skulle förhöra honom om vad han menar med skapandet, om konsten. Också om skapandet av oss själva.Han hade inte mycket till övers för diktare, men jag tror att han ändå skulle respektera mig.Vi skulle tala mycket om ensamheten. På ett ställe skriver han: ”Ensamheten dödar om den inte läker…”Hur ska man då tyda ensamheten, undrar jag. Hur blir människan en fri ande?Filosofen, genomskådaren, har själv lika många frågor som bestämda vassa svar. Han talar om oss som djur med drifter och affekter. ”Kanske är det bara ett sken när vi följer moralen?”, säger han. Vad är moral, undrar jag då, och han svarar ”ett teckenspråk för våra drifter”.Jag blir knappast en bättre människa av att följa Nietzsche, snarare tvärtom, och friare, kanske en aning mera på min vakt inför all yta.En sak är vi i alla fall eniga om, Nietzsche och jag, jag citerar: ”Konsten och ingenting annat än konsten är livets stora möjliggörare, den stora förförerskan till liv, den stora stimulansen till liv… ”Där skulle vi tystna. Liksom insekterna i lönnen. Vi skulle skiljas åt av skymningen. Ordlöst skulle vi gå åt var sitt håll, han tillbaka nerför vägen för att upplösas i sin ensamhet och mörkret över landsvägen.Jag skulle bli sittande och tänka på hans grymma öde, hur han, som talat så mycket om frihet, fängslades av vansinnet. Jag går in och läser om hur hans vårdare reste med honom på tåg mot dårhuset, hur de lugnade honom med kloral. Och jag tänker på när jag stod med Ulf Linde framför Nietzsches dödsmask på Thielska Galleriet i Stockholm, vi stod tysta först, lutade över den sista bilden av geniet, men så knackade Ulf på skyddshöljet och sa: ” Dom har pratat mycket strunt om dig, men du klarar dig nog lilla gubben!”Ingela Strandbergpoet

Fallet Irene blev typexemplet på den traumatiserade människans kluvna minne. Ulf Karl Olov Nilsson tycker den berättar något om traumats natur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnen kan ljuga, minnen går att manipulera, minnena ser oss. Det finns falska minnen, de kan vara planterade, blockerade, chiffrerade, fixerade, friserade. Men också vilseledande, torterande. Minnet är helt enkelt ytterst opålitligt. Ja, vad är det ens? Ju mer man tänker på saken, desto svårare blir det att definiera. En anledning till det är att vi befinner oss inuti det vi pratar om, inuti livsflödet, alltså den ständiga produktionen av potentiella minnen. Sinnesorganens fortlöpande intryck och våra upplevelser av dem blir erfarenheter och sorteras måhända till hågkomster. Eller så minns vi dem inte alls. Antingen för att de var för känsliga eller för plågsamma för att komma ihåg. Då skjuts de undan. Eller för att de var för betydelselösa, att de försvinner i medvetandeströmmen av intryck. Allt kan man helt enkelt inte komma ihåg. Det är konstigt nog ibland svårt att veta om man glömt något för att det var för viktigt – eller för oviktigt.Dessutom kan en människa märkligt nog också minnas utan att komma ihåg, utan att själv veta om det, där minnesspåren visar sig på andra sätt, i drömmar eller felhandlingar, eller i psykologiska symtom.En berömd fallbeskrivning ur psykiatrihistorien, fallet Irène, kan tjäna som exempel. Irène föddes omkring 1880 och tjugotre år gammal tog hennes moster med henne till Paris stora mentalsjukhus, La Salpêtrière, eftersom hon led av vanföreställningar och hade lagt sig på ett järnvägsspår. Irène fick där träffa läkaren och psykologen Pierre Janet och när han kom att utveckla sin traumateori blev som så ofta den kvinnliga patienten föremål för den manliga läkarens forskning och syften; Irène kom att bli typexemplet för den traumatiserade människans ofta kluvna minne.Irène kom från en fattig familj och arbetade som sömmerska. Hela hennes lön gick till familjens hushåll. Fadern var djupt alkoholiserad och Irène hade ett komplicerat förhållande fullt av skuldkänslor till sin ångestridna och krävande mor som sedan flera år var sängliggande i tuberkulos. Irène slet hårt, skötte allt arbete i hemmet och vakade vid sin mors sida, en mor som hon älskade men också ville frigöra sig ifrån. På sextio nätter hade hon knappt fått en blund och följaktligen var hon fullkomligt utmattad när modern avled en kväll. Irène kunde omöjligtvis acceptera att modern var död, hela natten ansträngde hon sig desperat för att väcka kroppen till liv; hon öppnade moderns mun och försökte ge henne vatten och mediciner. När hon försökte sätta upp den likstela kroppen i sängen råkade den falla ned på golvet. Till sist lyckades hon själv lyfta moderns kropp tillbaka i sängen.Dagen därpå kom moderns syster på besök och insåg vad som hade hänt. Men Irène insisterade på att hennes mor levde och vägrade gå på någon begravning. När man ändå till sist lyckades övertala henne skrattade hon opassande i kyrkan. På La Salpêtrière förklarade Irène saken för Pierre Janet på följande sätt: ”Jag älskar min mor, jag avgudar henne, jag har aldrig lämnat henne ensam. Om hon var död skulle jag förtvivla, jag skulle känna mig outsägligt sorgsen. Men jag känner mig inte alls ledsen, jag gråter inte; alltså kan hon inte vara död.” Exakt så lite, kära lyssnare, ska man lita på sina känslor.Irène fortsatte: ”Varför säger alla att hon är död? Om hon var död borde det ha varit begravning och jag har inte varit på någon begravning.”Irène hade dock ett annat symtom. Flera gånger i veckan i sin sovsal på sjukhuset utspelade hon en rigoröst utförd scen som tog mellan tre och fyra timmar. Irène intog en stel underlig kroppsställning varpå hon gick fram till sin säng och utförde ett slags somnambul pantomim. Hon förde ett inbillat glas mot en inbillad person i sängen och sa: ”Öppna din mun, drick lite.” Sedan klättrade hon upp i sängen, liksom i trans, och ropade: ”Kroppen har fallit ned på golvet, min far är full, han har kräkts och hjälper mig inte.” Och så utförde hon ett slags stumt skådespel där hon lyfte upp en låtsad person i sängen.Visar inte fallet Irène hur det är möjligt att på en och samma gång inte alls minnas och att ändå göra det. Den medvetna och vakna Irène ansåg själv att hennes mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg och inte mindes något dödsögonblick. Men hennes pantomim visade att hon kom ihåg allting i detalj. Janet kallade det senare för ”traumatiskt minne” och skilde det från ”narrativt minne”. Specifikt för det traumatiska minnet, som Janet såg det, är att det tar väldigt lång tid. För Irène tog det flera timmar att spela upp sin charad. När hon efter sex månaders hypnosterapi – där Janet försökte hjälpa henne att minnas – till sist kunde berätta om moderns död tog det på sin höjd några minuter.Om det narrativa minnet kan distansera sig från händelsen, sortera bort mindre viktiga detaljer för att komma till det väsentliga och bli begriplig för den som lyssnar, så tycks det traumatiska minnet yttra sig bokstavligt, exempelvis i flashbacks och mardrömmar. Det traumatiska minnet befinner sig på den plats där traumat inträffade och utspelar sig i realtid. Det traumatiska minnet saknar förmåga att sammanfatta. Det traumatiska minnet, till skillnad från det narrativa, är heller inte kommunikativt; det riktar sig inte till någon. När Irène spelar upp dödsscenen så gör hon det för sig själv.Men alltså, faller verkligen denna händelse under rubriken trauma? Ett trauma, brukar man säga, innebär ett våldsamt inträngande av någonting oväntat, någonting vederbörande inte kan integrera. Irènes mor hade varit sjuk länge och långsamt försämrats, ändå verkar Irène ha varit helt oförberedd.Men kanske är just det en lärdom som vi kan dra utifrån fallet Iréne: att ett trauma inte endast går att definiera utifrån sina mer eller mindre brutala omständigheter, utan också utgörs av sättet på vilket dessa tilldragelser motsätter sig det begripliga. Traumat bär inom sig såväl händelsens sanning som sanningen om dess obegriplighet. Traumat är alltså ingen minnesförteckning, inget händelsearkiv, utan en motsägelsefull kraft som inte har kunnat beredas plats; den går utöver både människans erfarenheter och ordens möjligheter att sortera.I Irénes fall, vill jag hävda, uppstår det obegripliga delvis genom ett slags psykologiskt missförstånd: den medvetna och vakna Irène ansåg att hennes döda mor var i livet eftersom hon inte kände någon sorg, när sanningen snarare bestod i att hon inte kände sorg eftersom hon lyckats glömma att modern var död.Ulf Karl Olov Nilssonpoet, psykoanalytiker och översättare

Trollen ska drivas ut i ljuset, sägs det ibland. Jimmy Vulovic betvivlar att det är rätt metod för att möta den tveeggade namnlösheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ensamhet föder lätt obehagliga beteenden, kan driva fram våld mot både den egna och andras integritet. Den är fader till lögner, illasinnade rykten och hat. Kommentarsfältens hatare, som befolkar sina liv med hårda ord, vet nog vad jag pratar om. I stunden fylls ett tomrum, det värmer lite, av en föreställd gemenskap ur föreställd upprättelse. Men snart förlorar hatet sin kraft. Allt måste börja om på nytt, tills ensamheten upphör. Det brukar sägas att historien inte upprepar sig men rimmar. Fjodor Dostojevskij är den författare som nog bäst har fångat människans likartade klangljud genom tiderna. I en essä från 1877, i den egenutgivna tidskriften Författarens dagbok, diskuterar han ingående ämnet anonyma hatiska brev. Han hade själv fått flera och gjorde då det som en Dostojevskijtyp alltid gör, tog sig en närmare titt på de sociala och psykologiska faktorerna bakom dem. Slutsatsen ekar i vår tid. Samhällen som snabbt förändras och där många lämnats med en känsla av att ha åsidosatts, rent av övergivits, kan förklara den frustration som gör att någon låter sin penna blöda elaka brev. Sin vana trogen såg han förlåtande på individen. Och till det kan ju läggas att det kunde ha varit betydligt värre än brev. För att anonymt ljuga, baktala, sprida rykten och hata är, skriver han, en mildare form av den instinkt som också driver mordbrännaren att tända på. Utloppet måste ta vägen någonstans och visst är det väl bättre med anonyma ord än byggnader som sätts i brand.Det kan vara svårt att höra historiens många rim om ingen läser dem högt för oss. I Emily Cockaynes bok ”Penning Poison: A history of anonymous letters” hörs de tydligt. Hon ger flera intressanta perspektiv på illasinnat brevskrivande från 1760 till 1939. Men linjerna i boken dras också in i vår tid då det anonyma hatet till och med gjorts till en industri med trollfabriker som systematiskt utsätter utvalda personer för hat. Frimärkets anonymitet, liksom långt senare internet, ledde enligt henne till en explosion av hat utan spårbara avsändare. Postväsendets infrastruktur födde monstret som under 1800-talet växte sig allt större och starkare och skrämmande. Många bröllopsfoton har i vredesmod slitits mitt itu efter otrohetsrykten delgivits anonymt. Upplysningar ur det förflutna som raserat liv. Anonymt förmedlad information om förbjudna drifter och åsikter har ofta fått samma effekt. Ibland var det sant, allt det där som har hemligskrivits genom åren, ibland falskt, men oavsett är det alltid maktutövning. Och det är enkelt att föreställa sig mottagarens skräck, från en nyfiken undran om vad det kan vara för brev som kom med posten nyss, till det som rad för rad av anklagelser och hot om avslöjanden övergår i rädsla. Den makt som meddelandena påtvingar offren har genom historien antagit många former – lappar, brev och nu också epost, exempelvis. Avsändarnas syften har förstås också skiftat, men några saker är alltid gemensamma. Anonymiteten ger en ojämlik, asymmetrisk, relation. Avsändaren säger sig veta något om någon som i sin tur försvarslös famlar i mörkret. Det är ett grymt maktspel där avsändaren tvingar ner mottagaren i en underordnad position, ofta för att få utlopp för upplevd förbiseddhet och psykologisk frustration.Men så finns även de andra mer kallt kalkylerande utövarna av anonymitetens makt, fabrikörerna om man så vill. Fjodor Dostojevskij vägleder oss även på den punkten ända in i vår tid. Han intresserade sig, som alla hans läsare vet, för människans olika sidor och visar genom hennes skuggsida på själens samt integritetens värde. Därför finns det gott om uslingar i hans verk. Pjotr Stepánovitj Verchovjénskij är en av de värsta. I Onda andar från 1872 tar han som ledare för en nihilistisk revolutionär grupp sig friheten att ur det fördolda härska över andra. Det demoniskt själlösa i honom framträder tydligt. Smicker varvat med hot är han särskilt bra på, allt för att sälja in nödvändigheten av illgärningarna som gruppen för den goda sakens skull gör sig skyldig till. Genom exempelvis anonyma brev sår han split, väcker tvivel och hotar med skamliga avslöjanden. Handlingsplanen syftar till att förändra samhället men leder till mordbrand, självmord och politiska mord i den lilla staden, allt dirigerat av rädslan som onda andar vet att frammana med hot om att privat ska bli offentligt. En fiktion bara, visst, men kvalitetslitteratur speglar ofta livet på ett mer greppbart sätt än om vi enbart lever det. Pjotr Stepánovitjs födelse ligger visserligen mer än 150 år tillbaka i litteraturens historia. Ändå passar han utmärkt nu också, hade snabbt funnit sig till rätta här hos oss. Man kan se honom framför sig då han mejlar uppdrags- och arbetsgivare, om upplysningar …ska ni verkligen låta honom göra sin röst hörd…ni vet väl att…sagt i all välmening förstås…för tiden kräver ju det…så inte er fina organisation också ska… Ja, han hade stortrivts här, nu när i stort sett vilket ändamål som helst tycks kunna helga vilka medel som helst. Helt utan skam, i övertygat lugn, hade han vandrat rakt över sina cancellerade lik. Det är så att säga hans grej. Som sagt, fiktion, visst. Jag önskar bara han vore osann också. Men han är ett förebådande, den långa skugga som drog genom de anonyma anklagelsernas Sovjetunion, Nazityskland och Östtyskland, platserna där integriteten dog, för att senare dra vidare in i vårt sociala medielandskap där uthängningar och utfrysning tycks bli allt vanligare. Vi är alltför många som har känt honom dra förbi, men trots det är svaret inte att begränsa möjligheten till anonymitet, tvinga alla troll ut i ljuset. Då sträcker sig bara fler efter tändstickor. Dessutom skulle det tysta även rättmätig kritik som bara kan sägas utan avsändare. Svaret är ett samhälle som vägrar vara anonymitetens tysta förlängda arm, ett samhälle som med sakligt förnuft i varje stund förhåller sig källkritiskt och aldrig glömmer det rättviseideal som säger att ingen någonsin ska dömas ohörd. Det är bara i det ljuset som både den ensamma människan kan förstås och de onda andarna förgås.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författareLitteraturEmily Cockayne: Penning Poison: A history of anonymous letters. Oxford University Press, 2023.

Med indutrialiseringen steg koldioxidhalten i atmosfären, men det var efter andra världskriget det verkligen tog fart. Ann-Sofi Ljung Svensson funderar över sin del. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mars 1958.Charles Keeling gör sin första mätning av koldioxidhalten i atmosfären på Mauna Loa, Hawaii. Mätvärdet är 315 ppm/parts per million. Värdet ligger 35 enheter högre än under förindustriell tid, då halten beräknats ligga runt 280. Kurvan stiger svagt under hela 1800-talet, men efter andra världskriget går lutningen skarpt uppåt.Några månader efter Keelings första mätning – i mitten av juli 1958 – lämnar en liten cell bland miljontals andra explosivt min pappas kropp för att målmedvetet leta sig fram till den väntande värmen i min mammas mage. Det är en het sommar. Kanske var det en tidig, lite sval morgon i vindsrummet på Brunnsgatan i Nyköping precis innan pappa skulle ta bussen till flygflottiljen där han just blivit stamanställd. Mamma skulle kanske strax därefter promenera till dispensären på lasarettet där hon arbetade. Eller så var det semester och de var på besök ute hos det som skulle bli min farmor och farfar i torpet och sov över i utdragssoffan av trä under älgbonaden och oljetrycken med skyddsänglar.Torsdagen den 16 april 1959 föds jag på barnbördshuset på Nyköpings lasarett. Mamma har haft havandeskapsförgiftning – stor, svullen – med en vikt lika hög som tungviktaren Ingemar Johansson. Några månader senare skulle han gå sin berömda match mot Floyd Patterson.Maj 1959, Mauna Loa, koldioxidhalten har stigit till 316 ppm under mammas graviditet.Nu börjar mitt liv på den allt brantare Keelingkurvan. Vi flyttar. Först från rummet med kokplatta, till enrummaren med sovalkov. Sen till tvårummaren med balkong i tvåvåningshuset från 1940-talet. Min bror anländer. Mamma tar oss varje förmiddag till det nyöppnade snabbköpet. En tetrapack med mjölk, havregryn, lite blandfärs, några morötter. Allt får plats i nätkassen. Plastkassar tillhandahålls inte i butikerna förrän i mitten av 1960-talet.1963. Pappa köper familjens första bil, en Vauxhall Victor. Röd och vit. Begagnad såklart, mer räcker inte pengarna till.Pappa gör som alla andra. Bilköp ligger i tiden. Under 1950-talet ökade antalet bilar i Sverige från 250 000 till en miljon. Tio år senare har antalet fördubblats. Och pappa har bytt till en Ford Zephyr. I de sörmländska skogarna ligger de uttjänta bilarna redan tätt.April 1965, Mauna Loa, 320 ppm.Vi flyttar igen. Nybyggt miljonprogram. Fjärde våningen i ett höghus i utkanten av stan. Nu tre rum. Pappa har just sålt insatslägenheten. Det kändes alldeles för osäkert. Tänk om man inte får sina pengar tillbaka? Under höststormen natten den 17 oktober 1967 ligger vi alla i pappas och mammas säng och tittar ut mot himlen. Strömmen har gått, vi har ett värmeljus i fönstret. Dagen efter ligger höghusens takplåtar på marken.På somrarna åker vi och badar i Stavsjön, spelar dart och plockar blåbär. Eller så fiskar vi i Brobyån. Vi har sommarhus nu, hyr en gammal uttjänt statarlänga. Sommarstugeägandet ökar. Ödetorpen är många där ute på landsbygden. Allt fler har ju flyttat till stan.Sjuttiotalet. Mamma läser Tyst vår av Rachel Carson, röstar på Fälldin och talar om 'glada grisar'. Men pappa skakar på huvudet och skrattar när mamma inte vill dricka vattnet i sommarhuset. Pumpen står mitt ute på åkern och godsägaren har just låtit flygbespruta fältet med bekämpningsmedel.Nu bor vi i en fyrarummare, ovanpå ett konditori där man köper lördagsgodis genom att peka genom glasdisken. En sån. Och en sån.1975. 331 ppm. Jag gör min första flygresa. Åker till Lindau am Bodensee med ett gäng svenska ungdomar. Det kallas språkresa och alla vill göra det. ”Det är så bra för språkutvecklingen”, säger Ingegerds mamma. Min mamma nickar instämmande. Det är klart flickan ska få en god utbildning. I den tyska småstadens gränder lär jag mig nattetid en hel del tyska, men också att dricka Jägermeister och dansa bump. I hemstaden öppnar Hennes & Mauritz butik. De expanderar nationellt efter börsintroduktionen 1974. Jag köper en beige täckjacka. Alla andra har likadana.Åttiotalet. Det är nu det händer. Jag har flyttat hemifrån. Min konsumtion ökar drastiskt: resor till London och Italien, linneklänningar och Allessobryggare. Yuppivännerna omkring mig börja inreda sina hem medvetet och metodiskt. Jag hänger inte riktigt med, fattar inte att vi gått in i en samhällelig situation, som släppt pengarna loss. Jag missbedömer allt och tror att det handlar om en individuell utvecklingsfas. Fast jobb, bostadsrätt. Bäbis på väg.Men alla gör likadant. 1987. Nu går det fort. 350 ppm.Det blir äldre villa utanför Malmö, två barn, flytt, tre barn, flytt. Bil, ny större bil, ny bil igen. Nittiotalet och millenieskiftet rusar förbi. Resor till Medelhavet, New York, San Fransisco. Familjen studsar med flyg mellan Paris och Malmö, maken flygpendlar till Stockholm ett par gånger i veckan.Jag planerar mina pensionsfonder. Alla andra gör ju det. Rysslandsfonderna rusar, jag hänger på. Naivt, omedvetet. Stöder Gazprom med mina placeringar, men besinnar mig så småningom, och känner en lättnad när det sent omsider visar sig att värdet är noll och fonderna kraschat.2013: koldioxidhalten passerar 400 ppm. 2016: 403 ppm.Jag står bland uttjänta möbler och flyttkartonger och sorterar efter 23 år i samma lägenhet ett avvecklat familjeliv. Barnen har flyttat. Ett helt liv ska sorteras, säljas, skänkas bort, slängas. En lägenhet, ett vindsförråd, tre källarförråd. När auktionsfirmorna och secondhandorganisationerna fått sitt kommer ett företag som specialiserat sig på att forsla bort det ingen vill ha. 1,1 ton går till tippen. En och en halv lastbil.Jag rannsakar mig själv. Biktar mig. Gråter en del. Räkningen på de 1,1 tonnen är 10 000 kronor. Jag ser det som en rättmätig skuldsedel.Är jag skyldig?Självklart är jag skyldig.Jag tillhör den del av jordens befolkning som levt hela sina liv i en ständigt accelererande välståndsökning som passerat rimlighetens gräns och landat i en förgörande överkonsumtion. Min skuld kan jag inte skaka av mig. Skuld handlar om verifierbara fakta. Har jag medverkat till de stigande utsläppen av växthusgaser – eller har jag inte medverkat till dom?Men skammen då? Ska jag skämmas nu när eftertankens kranka blekhet inträtt.Nej, jag kan inte skämmas över det jag gjort. Jag visste inte bättre. Jag var en kugge i ett samhällsmaskineri. Jag kan givetvis skämmas över min aningslöshet. Jag borde nog vetat bättre.Men jag gjorde som alla andra. Så jag blir villkorligt frigiven.Villkoret, då? Jag måste skämmas för det jag gör idag. Jag kan inte med rent samvete låtsas som att jag inte är med om att bära skulden. Jag kan inte med rent samvete fortsätta som att ingenting har hänt, eller som att ingenting kommer att hända. Jag har en individuell skyldighet – som en liten del av mänskligheten – att ta mitt ansvar. Allt annat är bortförklaringar.Våren 2025, då jag fyllde 66 år, passerade koldioxidhalten i atmosfären för första gången 430 ppm. Under mina år på jorden hade halten då ökat med 114 enheter.Det är ingen slump.Det är jag som är Keelingkurvan.Säg det högt för dig själv:Det är jag som är Keelingkurvan.Ann-Sofi Ljung Svenssonlitteraturforskare

De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lite utanför Hörby i Skåne bodde i mitten på nittonhundratalet lantbrukaren Karl-Göran Persson. Som alla svenska undersåtar hade han fått beredskapsbroschyren Om kriget kommer i brevlådan, dragit sina slutsatser och under ett par decennier byggde han med tonvis av cement och improviserade armeringar om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle han hysa kungen och regeringen när kriget kom. Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än idag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – och något i historien om denne udda prepper gör att den dyker upp i tankarna när jag läser om den hemliga, svenska motståndsrörelse som skapades under kalla kriget för att operera bakom fiendens linjer efter en invasion. Stay behind, som den har kallats, verkar ha bestått av en lätt kufisk samling original och hedersknyfflar, som av patriotism och pliktkänsla gått in i en organisation med synnerligen oklara syften och befogenheter och en struktur och en verksamhet som ter sig ytterst svår att få grepp om. Utom att ett flygplan alltid skulle stå redo att föra kungafamiljen till England vid ett nödläge. Och att medlemmarna ägnade sig åt att åka på mystiska söndagsutflykter, kalla varann för lustiga kodnamn och öva på att gömma papperslappar i hemliga brevlådor.Nej, så kan det förstås inte ha varit. Men intrycket jag får när jag läser statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår, ett första försök till genomlysning av denna dunkla, paramilitära organisation, är just det: av någon sorts oförarglig men ändå käckt hjältemodig Ture Sventon-klubb, ett demokratiskt hemvärn som i bästa svenska samförståndsanda samlades runt det nationella intresset, ”Sveriges sak”. Wennström fyller många luckor, rätar ut en hel del principiella frågetecken kring denna organisation som först kom till allmän kännedom i början på nittiotalet och då under visst ståhej eftersom det tycktes peka på att det militära under-täcket-spelet mellan Nato och det officiellt neutrala Sverige var långt mer både ut- och invecklat än någon dittills hade trott. Wennström tillbakavisar den bilden: Stay behind, eller Metro som den möjligen hette egentligen, var ett helsvenskt initiativ och fungerade, skriver han med en lite rörande jämförelse, ungefär på samma sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, i samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Att den skulle ha tagit order från Nato och Washington är otroligt, eftersom ledande medlemmar förnekar det i sina dagböcker. Och några andra förstahandskällor verkar svåra att uppbringa. Allt var ju superhemligt.Sådant är förstås ett problem när man skriver historia. Men det som gör just Wennströms historieskrivning lite extra svår att svälja är nog ändå den där idén om att det skulle finnas något sådant som ”Sveriges sak”. Vilket Sverige? frågar jag mig. Det civila, eller det militära? Det offentliga, eller det hemliga? Det neutrala folkhems-Sverige eller det under-täcket-spelande Natolandet Sverige? Arbetarrörelsens eller storföretagens? Det finns något blåögt och enfaldigt i själva premissen, och kanske kan det också förklara det fantastiska faktum att Wennström och hans förlag – landets största – lyckas med konststycket att till omslaget välja just den bild ur Andrej Tarkovskijs Offret, där de berömda trapporna vid Tunnelgatan i Stockholm förvandlas till en krigszon. I denna klärvoajanta scen, inspelad 1985, flyter blod på exakt den plats där Olof Palme skulle mördas bara månader senare – men i boken finns bilden enbart för att illustrera det inbillade hot från öst som motståndsrörelsen skulle bekämpa. Det är oerhört märkligt.Det hör nämligen till saken att Stay behind-nätverket figurerar i spekulationerna om Palmemordet. Utan att ge sig alltför djupt ner i det här kaninhålet är det ändå rimligt att fråga sig vad en hemlig, paramilitär motståndsrörelse egentligen ska hålla på med när kriget, som den förberett sig för, aldrig kommer? Till vad ska den då använda alla sina resurser, all sin dyra radioutrustning, sina hemliga nätverk och internationella kontakter? Inte nödvändigtvis till att mörda landets statsminister, förstås – men som Kari Poutiainen konstaterar i sin bok Den hemliga alliansen inträffade mordet vid en tid när förtroendet mellan landets politiska och militära ledning inte var det bästa, milt uttryckt, och när Palmes engagemang i framför allt kärnvapenfrågan av Reaganadministrationen sågs som ett allvarligt hot mot USA:s och Natos intressen. Hur allvarligt? Tillräckligt allvarligt? Vi vet inte, men Poutiainen, som ihop med sin bror Pertti på nittiotalet ägnade nästan 900 sidor åt att tålmodigt mala sönder den dåvarande Palmeutredningens alla villospår och underlåtenheter i boken Inuti labyrinten, gör här en lika grundlig – 800 sidor lång – historisk genomgång av hur CIA:s och Natos hemliga påverkansoperationer, infiltrationskampanjer och direkta interventioner under kalla kriget bildar ett mönster. Från sextiotalets Indonesien, över sjuttiotalets Chile och Italien, till åttiotalets Nicaragua: inga medel var för brutala. Inga underhuggare för smutsiga. Inga allianser för oheliga.Särskilt dröjer Poutiainen vid fallet med den italienske kristdemokratiske politikern Aldo Moro, kidnappad och mördad av stadsgerillan Röda brigaderna 1978. Moro ville bjuda in kommunistpartiet till regeringsförhandlingar, en absolut röd linje för USA och Nato, och mycket i de efterforskningar som sedan gjorts tyder på att mordet var en klockren CIA-operation, att Röda brigaderna infiltrerats, troligen med folk från maffian men också medlemmar av det italienska Stay behind-nätverket, Gladio. För Poutiainen blir mordet på Olof Palme en uppenbar parallell, en skjutjärnsoperation ägnad att undanröja en besvärlig, men unik och därmed på många sätt rätt sårbar politiker som med sina försök att bygga förtroende hos den sovjetiska perestrojkans ledare såg ut att hota Natos politiska och militära sammanhållning. Vad kunde väl då ligga närmare till hands än att äntligen aktivera detta dolda nätverk av hängivna antikommunister, patrioter och vapenfetischister?Nej: Poutiainen lyckas förstås inte bevisa att det han med ett vidare begrepp beskriver som den Nato-lojala svenska ”säkerhetsstaten” faktiskt låg bakom mordet. Men bara en kik ner i kaninhålet är faktiskt ganska kuslig. Bland det som rör sig i dunklet märks en man i beige, som spårlöst avviker från brottsplatsen; en ljusskygg radiogrupp ledd av en viss ”Barbro” som med sina walkie-talkies lär ha varit ute mordkvällen, och en hemlig Säpo-operation med kodnamnet ”Così fan tutte”. Som en insider uttrycker det: ”det mesta av det svenska motståndet stod på tå” den här natten. Känslan av att veta både allt och ingenting är smått förlamande. Arkiven, i den mån de existerar, brukar ju öppnas när imperierna faller. Den som lever då, får se.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturKari Poutiainen: Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay behind. Karneval förlag, 2025.Johan Wennström: Sveriges sak var vår – Den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag, 2025.

Rättshaveristen kan driva sin omgivning till vansinne, men är både svår att förstå och hjälpa. Anna Ringberg reflekterar över en far som gick vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I mitt vardagsrum står en låda, dammig och tung, till brädden fylld med pärmar, kvitton, kartor och brev. Pappas papper. Ett arkiv över en trettio år lång konflikt.Troligtvis började allt med olika åsikter om en enskild räkning gällande grusning av gemensamma vägar, men tjafset övergick så småningom till att handla om vägarnas sträckning, förfalskningar av kartor och stölder av allmänningar. Så småningom blev frågorna allt mer abstrakta, och konflikten omöjlig att få grepp om. I grund och botten verkade det handla om att, som pappa sa, ”krossa allt motstånd” och ”få rätt på samtliga punkter”. Det var idioter han hade att göra med, och han var på vippen att sätta stopp för det största rofferiet i modern svensk rättshistoria, sa han.Nu bläddrar jag igenom hans fuktbuckliga dokument. Här finns spår av ett liv som utkämpades i ständig och outtröttlig strid, mot fienden liksom ledan. Advokater anlitades, överklaganden skickades, handlingar begärdes ut. Dikten Funderingar på plunderingar spikades upp på telefonstolparna och lades i grannarnas brevlådor. Mina flickor små, hotas då och då, att från hus och hem få gå, skaldade pappa.I längre. Snart har ett decennium passerat sedan han dog, men ännu har jag och min syster kvar hans papper. Så småningom ska allt slängas, har vi sagt. Vi pratar halvt på skämt om att rituellt elda upp lådan.Ordet rättshaverist kommer från tyskan och har funnits i svenska språket sedan mitten av 1800-talet. Begreppet är så etablerat att det först nyligen slog mig att det består av orden hava rätt. Rättshaveristen är ju ur det egna perspektivet den som har rätt. Men ordet syftar förstås på en person som är fixerad vid just sin egen sanning och driver sin process in absurdum. I de flesta fall är det en man och han tror sig vara utsatt för någon slags komplott. (Inte sällan överger han vänner och familj för den stora processens skull, och myndighetspersoner driver han till vanvett.)I början av nittonhundratalet fick personlighetstypen en psykiatrisk benämning: paranoia querulans, kverulansparanoia. Men diagnosen blev snart ifrågasatt. I Sverige fick den så kallade Sellingaffären på 50-talet stor betydelse. När professorn Olof Selling hamnade i konflikt med sin arbetsgivare Naturhistoriska riksmuseet, påstod ledningen att han led av just kverulansparanoia. Men anklagelsen var grundlös, visade det sig. Och därför blev konflikten ett exempel på hur diagnosen kan användas som maktmedel.Kanske var det då kverulansparanoian fick sin dödsstöt? Ordet används sällan numera. I stället betraktas rättshaverism som ett slags beteendemönster – kopplat till andra störningar, syndrom eller långvariga livskriser. Rättshaveristernas beteende är en strategi för att hantera ett lidande de inte är i kontakt med, menar psykologen Andreas Wedeen. Tillsammans med psykoterapeuten Jakob Carlander har han skrivit en handbok i hur man bäst hanterar rättshaverister i yrkeslivet. Bemöt dem med tydlighet, respekt och fasta gränser, och dras inte med i deras argumentation om rätt och fel, råder författarna.Trots att rättshaverister ofta möter stora svårigheter söker de sällan hjälp – de upplever ju sig inte i behov av vård. Och ingen vet riktigt hur de ska behandlas. Någon forskningsbaserad metod finns inte och diagnoserna varierar.Det fick vi uppleva med pappa. En vårkväll blev han inlagd på psykiatrins slutna avdelning, bedömd som psykotisk, men några dagar senare när en ny läkare tog över, skrevs han ut. Han var inte sjuk, sa man, utan ”bara rättshaverist”.Så snart pappa kom in på den allt överskuggande konflikten blev blicken fullständigt avstängd. Att nå fram till honom var omöjligt. Han pratade ofta om sanningen, men vad som var sant verkade alltmer handla om en princip bortom rätt och fel i juridisk mening. Sanningen skall göra er fria, predikar Jesus i Johannesevangeliet. Men pappas sanning förslavade honom.Känslan av att ha rätt hade växt sig större än sakfrågorna, till en absolut och icke förhandlingsbar övertygelse. Att skilja självet från ärendet var inte längre möjligt, för processen var en del av hans kropp, som ett sakrament han svalt. Sanningen – han värdighet. Att få rätt – att erkännas som människa. Inte underligt att han kämpade så intensivt, så desperat, som en drunknande. För honom gällde det ju livet.Idag verkar en typ av rättshaveristiskt beteende breda ut sig, också på en kollektiv nivå, med konspirationsteorier som vinner mark, antidemokratiska rörelser och politiker som dränker offentligheten i utsagor. Samtidigt blir sanningen något alltmer subjektivt, något individen själv upplever. Hade vår tid passat min pappa bättre, frågar jag mig. I vilket fall hade han nog funnit nya förebilder inom världspolitiken, och AI-chatten kunde bli den trogna vän han sökte, någon som alltid lyssnar och håller med. Och tänk vilka inlagor de kunde producera tillsammans! Omöjlig till sjöss och livsfarlig i hamn, så brukade min far beskriva sig själv. Var det ja´? Då var det bra var älsklingsfrasen som också sammanfattade hans filosofi. Lika intensivt som han hatade det alldagliga och tråkiga älskade han allt spexigt och galet. En tvångsmässigt skämtande bråkstake var han, en barnslig despot, en gåta.Sittande på vardagsrumsgolvet rotar jag runt bland de mögelluktande pärmarna, och särar på fotografier som klistrat ihop. Här finns handritade kartor, vägföreningsprotokoll och buntar med brev till myndigheter, ibland fullklottrade med aggressiva versaler och andra gånger artigt bedjande: Skulle du möjligen kunna hjälpa mig med en fotostatkopia av Karta 1:67? Muslortar faller ut från de nedersta kuverten och i botten av lådan återstår bara pappersspån.Ur ett skinnetui ramlar ett buckligt foto på det fina men konflikthärjade barndomshemmet. Nu är det sålt sedan många år. Pappas aska har spritts över havet där inga tomtgränser finns. Och grannarna hör inte av sig. Ingen kommer att fråga efter hans papper. Ändå tvekar jag.Hur är det egentligen, vill vi ens slänga det här? Lådan är ju ett slags perverst museum. Och kanske hoppas jag fortfarande på att hitta något där bland muslortarna, kartorna och skrivelserna. Någon sorts nyckel till en människa som aldrig fick förståelse och som nog aldrig riktigt förstod sig själv.Anna Ringbergförfattare

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkare. Han ansåg att eftersom sanningen är en, men spridd i flera olika traditioner, gällde det bara att kombinera dem för att förstå allt. När han var 24 år ville han ordna en konferens i Rom, där han skulle presentera sin syntes av all världens kunskap i 900 teser. Påven Innocentius VIII förklarade genast att 13 av teserna var kätterska och flera andra suspekta. Det var för mycket som utmanade kristendomen i Picos teorier. Dessutom ansågs han vara för ung för att kunna tas på allvar. Men han blev bara triggad av motståndet. Det var som svar på kyrkans förbud som han skrev det korta, kärnfulla och medryckande talet om människans värdighet. Inte heller det tilläts han framföra, men det trycktes och spreds och har fortsatt att inspirera ända sedan dess.Filosofin, skriver han i sitt tal, har lärt honom att lita på sitt eget samvete, inte på vad andra tycker. Han frågar: vad lönar det sig att bara läsa latinsk filosofi och utesluta grekerna och araberna, när allt från början kom från barbarerna? Det är en bildad och självsäker, utmanande 25-åring som talar, men också någon frustrerad av att inte bli tagen på allvar. Upprepat påpekar han att hans ungdom inte borde hållas emot honom, för han kan mer än de flesta andra. Få filosofiska texter från historien har ett sådant personligt tilltal och tydligt temperament som. Han är den ursprungliga förebilden för alltifrån revolutionärerna och poeterna under romantiken till James Dean i Ung rebell och rockens många frihetsälskande upprorsmakare.Människans värdighet bygger för Pico på hennes förmåga att välja sitt liv, något som skiljer henne från alla andra varelser. Djuren såväl som änglarna har i 1400-talets världsbild fasta egenskaper, i en orubblig hierarki som sträcker sig från de lägsta krypen hela vägen upp till Gud själv. De kan inte förändras. Människan däremot befinner sig i mitten av allt, utan några utmärkande egenskaper, men med intellekt och fri vilja. Människans värdighet består ytterst i hennes frihet.Pico är unik i det att han inte sätter det antika idealet främst, utan tar upp alla möjliga kunskapstraditioner. Han inleder sina 900 teser med att fastslå att han använder kaldeiska, arabiska, hebreiska, grekiska, egyptiska och latinska påståenden, utan inbördes rangordning, för att lägga ut texten, allmängiltigt och universellt, om dialektik, moral, matematik, metafysik, magi och kabbalism. När han i sitt tal säger att människan är fri att välja sig själv menar han det verkligen radikalt: sanningen tillhör inte någon viss tradition utan finns hos alla och är tillgänglig för alla.Det låter modernt. Men vi måste vara vaksamma. Det är alltid svårare än man tror att läsa historiska texter. Ord skiftar mening genom historien och vår vilja att spegla oss själva kan göra oss blinda för vad texten egentligen uttrycker. Pico della Mirandola var verkligen en renässansmänniska, med allt vad det innebär. Hans text är full av esoteriska referenser till magi, mystik och kabbalism som har lite med det vanliga, moderna livet att göra. Men ändå, vill jag påstå, återstår kärnan, och den är den mänskliga värdigheten: Här står en ung människa och vill bli tagen på allvar. Och är inte det vad den mänskliga värdigheten ytterst går ut på: att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på, att bli respekterad. Och det är inte något man kan göra själv, utan något vi gör tillsammans för varandra.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerLitteraturOm människans värdighet, Giovanni Pico della Mirandola, 1486, på svenska i övers. av Rolf Lindborg, Bokförlaget Atlantis 2012Magic and the Dignity of Man: Pico della Mirandola and His Oration in Modern Memory, Brian P. Copenhaver, Belknap Press 2019

Romantiken lever i några av våra mest älskade barn- och ungdomsböcker. Eva-Lotta Hultén berättar om Maria Gripes filosofiska influenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Allt levande hörer samman.” Orden formuleras på 1700-talet av Linnélärjungen Andreas Wiik, i ett brev till hans hemligt trolovade, Emelie. Deras korrespondens hittas på Selanderska gården i småländska Ringaryd långt senare av tre ungdomar. Av breven framgår att det ska finnas en antik egyptisk staty gömd någonstans på orten.Det finns ingen Linnélärjunge vid namn Andreas Wiik. Och ingen småländsk ort som heter Ringaryd. Men både mannen och platsen lever i Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”.Tillsammans med ”Agnes Cecilia” är det den av hennes berättelser där de mystiska inslagen är starkast. Samhörighet över både tid och rum manifesterar sig och byggnader kan bära minnen och förmedla budskap. Särskilt i ”Tordyveln flyger i skymningen” bistår växter och djur i kommunikationen. Skalbaggar och krukväxter leder protagonisterna till viktiga ledtrådar på gåtans lösning – var finns statyn som Andreas Wiik hemförde från Egypten?Redan tidigare i sitt författarskap, också i sina mer realistiska berättelser, skildrade Maria Gripe en kommunikation med naturen, genom flera av sina karaktärer. Hugo, i ”Hugo och Josefin”, är en trygg skogsvarelse som kommer till människornas värld med ett budskap: skollärarinnan får veta att hon har hållits för lite i skogen och för mycket i skolan och att det är därför hon bekymrar sig så mycket. När Hugos för misshandel fängelsedömda far ­kommer på tal säger Hugo lugnt att ”Skogen ska en inte överge. Då går dä illa.”Också Loella i Pappa Pellerins dotter, är ett sagoväsen som hör ihop med naturen.Gripes biograf Ying Toijer Nilsson beskriver det så här: ”Den spåntäckta stugan är nästan osynlig, insnärjd i slingerväxter och med gräs på taket. Vädrets makter står på hennes sida, blixten laddar ur sig framför barnavårdsnämndens representanter, stigen är villsam och oländig, yrväder hindrar moderns bekanta som kommer för att hämta barnen.”I Gripes värld samspelar vi med naturen och talar med och genom den.Maria Gripe växte upp i Örebro men trivdes inte i stadens flickskola och när det var dags för vidare utbildning fick det bli Enskilda gymnasiet i Stockholm. Hon bodde inackorderad, och i rummet hon hyrde fanns filosofen Friedrich von Schellings samlade verk. Det är hans naturfilosofi som hon klär i Andreas Wiiks ord, och ger gestalt i Tordyveln flyger i skymningen.Schelling var verksam kring sekelskiftet 1800 och framåt och ingick i den intellektuella kretsen i staden Jena. Han räknas till de tyska idealisterna och romantikerna, vars idéer ofta ses som en motreaktion på upplysningen och den vetenskapliga revolutionen. Med den franske 1600-talsfilosofen René Descartes hade uppdelningen mellan den tänkande och den utsträckta substansen fått en strikt formulering. Ande och materia var åtskilda. Men den föreställningen medförde ett antal problem som Schelling noterade. Hur kan ett medvetande uppstå hos materia och hur kan ett levande jag påverka och påverkas av en död omgivning? ”Mellan sinnet och naturen finns en hemlig förbindelse”, menade Schelling. Men han gick längre än så.Mot den mekanistiska värld som upplysningen målat fram, där människor, djur och växter var att betrakta närmast som maskiner, ställde Schelling ett enhetligt världsallt – den ”allsjäl” som Maria Gripe låter Andreas Wiik skriva om i sina brev till Emelie. Schelling drar slutsatsen att allt levande därför kan kommunicera med, och genom allt annat som lever. En idé som han i sin tur kan ha hämtat inspiration till från de indiska vishetstexterna Upanishaderna. Där beskrivs en panteistisk värld där allt har en gemensam ande, brahman. Gud och naturen är ett.Allting, förklarade Schelling, i den andan, ”var förbundet med vartannat och utgjorde en enda universell organism” – från grodor till träd, stenar, insekter, floder och människor. Ande är osynlig natur, medan naturen är synlig ande – en central tes för romantikerna. I stället för total åtskillnad mellan jaget och naturen – dess motsats.Efter sin studentexamen läste Maria Gripe filosofi och religionshistoria vid Stockholms högskola och romantiken intresserade henne särskilt. Också Schiller, Novalis och Fichte går att spåra i hennes böcker. Liksom Atterbom och Schopenhauer. Gripe var beläst och ville få sina unga läsare att reflektera. Vilket breven till henne visar att hon också lyckades med. ”Den där Schopenhauer verkar bra. Var får man tag på hans böcker?”, skrev en ung läsare.I ”Tordyveln flyger i skymningen” låter hon huvudpersonerna Jonas, Annika och David – 13, 15 och 16 år gamla – samtala om de stora idéerna i Andreas Wiik brev. Brev som han hade bett Emelie att förvalta, och som hon gömt under en golvtilja. I ett meddelande till dem som hittar gömman ber hon att de ska lägga tillbaka Andreas skrifter igen, om deras tid är lika oförnuftig och oaktsam om livet som hennes egen. Är tiden mogen nu, funderar David, Jonas och Annika. Kanske är ingen tid redo för sådana tankar? Men kanske kan alla tider öppna sig för dem?Schelling var en oerhört populär föreläsare vid universitetet i Jena men hans idéer har gått stick i stäv med modernitetens förhärskande naturvetenskap och har kritiserats och förlöjligats, från hans egen tid fram till våra dagar. Samtidigt har han inspirerat tänkare över alla spektra. En av dem var Alexander von Humboldt. När Humboldt dog 1859 var han sin tids mest berömde vetenskapsman, med banbrytande forskning inom en hel rad naturvetenskapliga discipliner, och uppfinnare av några nya, som oceanografi och klimatologi. Hans levnadstecknare Andrea Wulf kallar honom för ”naturvetenskapernas Shakespeare.” Humboldt beskrev, i vännen Schellings anda, jorden som en organism som pulserade av liv, ett sammanhängande helt där allting är förbundet med vartannat i ett nät av organiskt liv. Det leder tankarna till James Lovelocks så kallade Gaiahypotes – att hela jorden fungerar som ett levande, sammanhängande system. Idag har denna tanke ett växande stöd inom naturvetenskapen. Samtidigt visar kvantfysiken på märkliga samband på partikelnivå över stora avstånd – och ny forskning på psykedelika, som ger starka upplevelser av att höra ihop med världsalltet, visar att detta har en positiv effekt vid depressioner.Schellings idéer om en förbunden värld tycks i vår tid komma till oss från olika håll. Hans tankar ser också ut att kunna bli ett viktigt verktyg för att finna nödvändiga nya förhållningssätt till, och förståelse av vår omvärld, i klimatkrisens tid. Allt levande hörer samman. Är vi mogna för att ta till oss den tanken? Är vi tillräckligt lyhörda för att följa de spår som tordyveln lägger ut?Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

Det skulle bli en roman om den eviga dumheten, men Thomas Steinfeld misstänker att de lustiga figurerna Bouvard och Pécuchet lyckats lura sin skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I augusti 1879 satt den franske författaren Gustave Flaubert i sitt hus ovanför floden Seine, tretton mil väster om Paris, och skrev på romanen som han trodde skulle bli hans bästa. Femton år tidigare hade han författat det första utkastet, fem år tidigare hade han börjat skriva, mer än ett tusen femhundra böcker hade han läst innan han på allvar kom igång. ”Det är som att vilja hälla en ocean i en flaska”, skrev han denna sommardag. När Flaubert dog, knappt ett år senare, hade han hunnit med tio kapitel. Om resten finns bara några anteckningar. Man vet hur han hade tänkt sig finalen, men hur många kapitel han hade behövt för att nå slutet – förmodligen två – det kan bara anas.Få romaner från 1800-talet lyckas fortfarande fängsla en större krets av läsare. Gustave Flaubert har skrivit två av dem: Debutromanen Madame Bovary, från 1856, som skildras hur en romantisk förhöjning av livet förstör inte bara hjältinnan, utan också hennes familj. Och Hjärtats fostran från 1869 – en bildningsroman där bildningen framför allt består av en oändlig följd av små misslyckanden. Han skrev flera andra böcker, de flesta halvt glömda idag. Men så är det den där sista romanen. Få har läst den, men den överlever som ett rykte: För oceanen som skulle hällas i en flaska, den skulle bestå av enbart dumheter.”Bouvard et Pécuchet” heter den i original och den berättar om två ensamstående medelålders män från Paris, under 1800-talets första hälft. De har samma yrke – de är kopister, skrivare, och sådana behövdes innan skrivmaskinen och karbonpappret uppfanns, i varje förvaltning, på alla statliga institutioner. De trivs dock inte med sitt jobb. De vill inte kopiera längre, de vill inte bara anteckna vad andra människor har tänkt, de vill skriva själva – och det ska inte vara litteratur, utan vetenskap. En slump för dem samman, de tycker om varandra, de utvecklar sina drömmar i otaliga samtal. Och så får den ene ett arv, medan den andre äntligen får ut sin pension; tillsammans köper de ett stort hus med en tillhörande liten bondgård långt ute på landet, i Normandie för att vara exakt, inte alltför långt från Gustave Flauberts bostad vid floden Seine.Och så sätter de igång. De börjar med jordbruk och trädgårdsodling, de fortsätter med kemi och geologi, de går vidare till litteratur och konst, de sysslar med statskunskap och historia, de vill ta reda på sanningen om kärleken och gör pedagogiska experiment, de ägnar sig åt ockultism och hamnar i konflikt med alla människor runt omkring sig. Men vad de än gör, så går det snett. De har läst all den relevanta facklitteraturen – men salladen skjuter i höjden, laboratoriet exploderar, ett försök att möta kvinnan slutar med en könssjukdom. De tar ett djupt andetag, och så fortsätter de på ett annat håll. Varje nederlag blir början på ett nytt företag. De må ge upp den ena vetenskapen efter den andra, de må förtvivla över filosofins eller moralens brister. Men i sin tilltro till lärdomen i all allmänhet är de oförbätterliga.När Gustave Flaubert skrev ”Bouvard et Pécuchet” arbetade han samtidigt på en encyklopedi som skulle utgöra ett fullständigt register över den mänskliga dumheten: ”L'Encyclopédie de la bêtise humaine”. Också den förblev ett fragment, även om man på nätet kan bläddra genom flera tusen sidor anteckningar till projektet. De båda verken var uppenbart tätt besläktade med varandra. Dumheten, trodde Flaubert – och så trodde de flesta av hans läsare – skulle vara länken mellan romanen och encyklopedin. Att romanens svenska översättning från 2006 bär titeln Den eviga dumheten hänger samman med denna historia.Men frågan är hur dumma de båda männen egentligen är. Med dumhet menar man vanligtvis ett beteende genom vilket en människa mot sunt förnuft skadar sig själv eller andra. Men Bouvard och Pécuchet skadar ingen, inte ens sig själva, bortsett från att experimenten kostar dem en del av förmögenheten. Snarare än om dumhet borde man därför tala om ett milt vansinne eller en förblindelse som alltför väl passar in i 1800-talets gränslösa vördnad för vetenskapen. När upplösningen av alla världens gåtor väntas inträffa i morgon – senast i övermorgon – måste en skildring av en ofantlig tro på vetenskapen vara ett samhällsporträtt, inte en berättelse om dårskap. En övning i lönlöshet vore därför en bättre beteckning för vad romanen handlar om än en övning i dumhet.Att kalla någon annan för dum är en fruktlös gärning. Människan är aldrig så dum som man vill ha henne. Att inte se hennes motiv är blindhet, att inte vilja se dem är arrogans. Och hon lär sig inget av att bli kallad dum. Enligt de anteckningar Gustave Flaubert lämnade om romanens slut, skulle Bouvard och Pécuchet till sist orsaka revolt i sin lilla by, de skulle hamna i fängelse – för att äntligen lära sig något av alla sina misslyckanden: de skulle nämligen gå tillbaka till sin gamla sysselsättning: Att kopiera, denna gång vid ett dubbelt skrivbord. Aldrig mer skulle de försöka ändra världens gång, aldrig mer komma med nya infall och uppfinningar. Ett ofantligt lugn skulle sänka sig över deras värld. Ett sådant slut skulle inte vittna om dumhet – inte alls – utan om en uppgivenhet av filosofiska mått.Och så finns det ett motiv till som motsäger alla teorier om att detta ör en dumhetens roman: vänskapen. Från det första ögonblicket, när Bouvard och Pécuchet råkar sätta sig bredvid varandra på en bänk i Paris, fram till att återgången till kopiering av andras texter, är de förtjusta i varandra. De är vänner, och ju oftare de misslyckas, desto högre reser sig vänskapen över allt som kan kallas dumt eller inskränkt eller banalt. De är i grunden anständiga karlar – egendomliga måhända – men de saknar varken snille eller empati, och de är trogna. I vänskapen överskrider de båda alla gränser som deras författare hade satt upp för dem när han ville skapa en bok om den oändliga dumheten.Med ”Bouvard och Pécuchet” avsåg Flaubert skriva en grym och kall roman, en uppgörelse med det vardagliga vansinnet i alla dess former. Och så blev det kanske också. Men samtidigt blev den – måhända mot författarens vilja – någonting annat: en bok om tröst och lindring. Förstånd, kunskap och insikt är ju inte allt man kan ha här i livet. Det gäller också att ha varandra.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturGustave Flaubert: Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard & Pécuchet . Översättning av Monika Lundgren. Bokförlaget H:ström, 2006.

Med en gps i varje ficka har människan blivit förkartade. Nils Markus Karlsson älskar kartor, men funderar på om de lett oss vilse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi tar det från början. För att komma rätt in till ämnet är det nödvändigt att tänka sig en värld utan kartor – men också utan allt annat som gjort världen överskådlig, som tåg, telegrafer, luftballonger, automobiler, asfalt, uppslagsverk, massmedier, flygplan och satelliter. Tänk en värld där alla resor är krångliga och långsamma, och de går från en känd punkt till en annan. Emellan dem finns mycket som är okänt. Sånt som man hört talas om, kanske, men inte mer än så. Så man lever i det lokala och omfattningen av det som finns utanför är oklar. Hur tänker sig en sådan människa världen? Det är inte så lätt att föreställa sig.En lykta är tänd, i dess upplysta krets rör man sig. Men ljuset blir snabbt skummare då man rör sig bort från centrum.I kontrast till detta är en kartlagd värld något enastående. Åskådligt. Klart.Bland de äldsta kända världskartorna finns de som är strikt geometriska och med exempelvis Babylon eller Jerusalem i dess absoluta mitt. På andra syns fantastiska djur och monster, människor med tre ögon – eller Babels torn, den strandade Noaks ark och paradiset. (Paradiset antogs ligga i öster och högt upp.) Det låter kanske löjligt men självklart måste allt som man trodde fanns i världen vara med. Och hur kunde man veta vad en långt ifrån känd värld innehöll? Det kunde man inte.Staffan Bergwik påpekar i den skönt illustrerade boken ”Terranauterna” att i kartografins barndom fanns två skilda paradigm, två helt olika syften. En del kartor var narrativa – dessa skulle berätta om världen som helhet. Och så fanns kartor som var praktiska, inriktade på navigerande – de skulle hjälpa någon, ett skepp, att nå en viss plats. Då det handlade om att berätta om världen hade europeiska kartritare Gud att förhålla sig till. Men i takt med att kartorna blev bättre och kraftfullare blev konflikten med en omnipotent allvetare skarpa. Frågan var: Har Gud ensamrätt att se och förstå världen – eller är det människan som samlar information och sätter samman den utifrån dessa bitar? Under 1500-talet då långa resor blev fler ökade också kunskaperna om kulturer, växter, djur och landmassor. Sjökaptener och officerare som kom i land i Europas viktigaste hamnstad, Sevilla, fick under ed berätta om vad de sett. 1529 sammanställdes uppgifterna i Padron real, det kungliga kartregistret, i form av en spansk världskarta som visade sjövägar till kolonierna. Under de stora upptäckternas sekler var kartan en realpolitisk resurs, mer värd än guld. Den övertrumfade hundra laddade kanoner, den kunde leda en forskningsresande till världens yttersta gräns, och längre ändå...Men så fanns också de allomfattande anspråken. På 1500-talet kallades kartritare för ”kosmografer”, ”världsskrivare”, och detta värv var både visionärt och idealistiskt. Flamländarna Gerardus Mercators och Abraham Ortelius kartor gjorde dem till tidens superstjärnor. Mercator var först med en Atlas – han namngav konceptet efter guden som bär världen på sina axlar. Det revolutionerande med hans kartbok var att den gick från det hela till det lokala. Så vändes på all mänsklig erfarenhet – nämligen att börja i det egna. Med fantasin eller föreställningsförmågan gick det att zooma in och ut, och så gå från en bild till en annan. Helheter blev för första gången greppbara.Vi tar tidens tåg fram till sekelskiftet 1900. Fin-du-siècle känner många till. Men frånvaron av vita fläckar gjorde att man också talade om fin-du-globe. Att ett forskningsfält stängs är inte vanligt men det var så man såg på saken. Pusslet var klart. Jorden gick från att vara utforsknings- och koloniserbar till att beskrivas som ”ett inhägnat schackbräde”.Sen dess har de geografiska upptäckterna inte varit många men kartans betydelse för människorna har exploderat – från atlaser i varje hem till GPS-tjänster i mobiltelefoner där allt är utmärkt på förhand: smultronställen, betygsatta restauranger och rekommenderad färdväg. Man skulle kunna hävda att vi har slutat vandra i världen och istället förhåller oss till avbildningen. Människorna har blivit ”förkartade”. Jag har otaliga gånger varit med om det i sällskap med en avbildningsfixerad bekant. Vi ska hitta ett ställe och jag ser det först eftersom jag ser mig omkring. Människor ringer till människor som står precis framför dem. Det verkar på något sätt säkrare.I ”Terranauterna” poängteras kartritandets utopiska sida– idealismen som har återkommit genom historien. Genombrotten i överblick har gått arm i arm med tankar om ett globalt broderskap. Atlaser, luftballongfärder, enorma georamor och sfäriska byggnader – som Great Globe vid världsutställningen i London 1851 – har omvärvts av en retorik som hävdat att med upplysning och överblick kommer inte bara demokratisering utan också fred och en helt ny förståelse av vår värld.Det är inte svårt att hitta moteld. Kartor har genom historien varit intimt förknippat med staters besittningstagande av land som de egentligen inte har haft rätt till. Kartor är exploateringens bäste vän. Att alla tvådimensionella kartor har skevheter är också uppenbart: Det finns ett godtycke i vad som är centrum och vad som är upp och vad som är ner. Och nej, Grönland är inte jämförbart med Afrika storleksmässigt – även om många kartor påstår det.På 60-talet var det dags igen. De första bilderna av jorden från rymden väckte enorm entusiasm. Denna utifrån-syn på vår värld skulle förändra oss till det bättre, det var helt säkert! Överblick och sanning hade förenats. Kartritarnas tusenåriga visonära strävan var uppnådd. Den tyske filosofen Martin Heidegger var skeptisk, han menade att det som visades var en abstraktion som gjorde människor främmande för livets grund: att finnas till på en plats, att vara rotad. Feministiskt färgad kritik har också riktats mot överblickstanken – då den har kopplats till kontroll och en manlig blick. ”Gudstricket” kallar Donna Haraway det – anspråket att kunna se allt, bortom enskilda perspektiv. Och ja, här finns en möjlig och djup problematisering som även en kartälskare som undertecknad kan förstå.Själva ordet ”världen” bytte innebörd under århundraden då kartläggningen av den gick framåt – från att omfatta allt som finns till att användas om det vi kan visa med kartor. Så har människornas värld krympt. Och kartor är onekligen ett torrt sätt att se på världen, och det är att se – inte höra, inte lukta, inte känna. Tiden ryms inte i en karta. Allt är stabilt, statiskt. Kartor säger: Att veta något, det gör man med ett utifrånperspektiv. Men vad får kartor oss att inte se? Och vad får de oss att tro om världen? Har kartografins utveckling sprungit iväg med oss så att vi inte längre vet var vi är? För en människa är inte utifrån.Kanske skulle man ställa till med ett kartbål. Men ja, till sist skulle ingen hitta dit. Eller jo, man skulle känna röken i näsborrarna, hur den tjocknade då vinden låg på.Nils Markus Karlssonkulturarbetare LitteraturStaffan Bergwik, Terranauterna, Norstedts, 2024Bayerische Staatsbibliothek, Die Karte als Kunstwerk, Verlag Dr. Alfons Uhl, Unterschneidheim 1979Phillip Allen, The Atlas of Atlases, 1988

Induktion är metoden att ur enskilda observationer dra allmänna slutsatser. den är filosofiskt omstridd, men i våra liv styr den med järnhand, menar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sänd första gången 2021-05-11.Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort.Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden?Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort.Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig – och fatalt så.Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig – ända till den dag då vi tar vårt sista.En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation.Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum – en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" – utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar".Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund".Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många – eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem.Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på – nämligen att naturen är regelbunden – i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det – ett cirkelresonemang.Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa – vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så – om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns – hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg.Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare".Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen.Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturFrancis Bacon: Novum Organum. Översättare: Pär Svensson. Fri tanke, 2021.

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Var börjar det? Kanske i andningen, i luften som inte kommer att räcka hela vägen fram och redan när jag startar meningen ser jag ordet i slutet och vet att det kommer att bli svårt. Jag kommer att fastna där, i den där satans bokstaven och bli kvar tills syret tar slut och du ser bort av hänsyn och genans. Medan jag tystnar och drar efter andan djupt och vanmäktigt och börjar om igen, med ett nytt ord.Det har blivit bättre förstås. Exempelvis läser jag ju den här texten utan att beväras av stamningen – peppar, peppar. Jag har hittat strategier för att hantera mina problem och bryr mig också mindre om vad andra tycker, det underlättar. Ändå är jag fortfarande någonstans alltid kvar i den där vibrerande frustrationen som fyller det tysta rummet där ordet inte låter sig sägas. Ett oändligt ensamt rum, skilt från den övriga världen.Trots att mina besvär är jämförelsevis lindriga har de satt prägel på mitt liv. En ovilja till telefonsamtal, en oro för att framträda offentligt tills jag kom på att adrenalinet som rusar genom mig vid sådana tillfällen faktiskt hjälper mig att överbrygga glappet till orden jag vill åt. Säkerligen är problemet större för mig själv än för dem jag möter och även om det kan kännas så i stunden är jag inte ensam.Ungefär en procent av den vuxna befolkningen i Sverige stammar. Bland barn är det betydligt vanligare men besvären försvinner ofta med åren. Exakt vad stamning beror på vet man inte och jag kan bara gå till mig själv för att försöka förstå. I samtal med mina barn exempelvis, stammar jag inte alls. Trötthet försvårar symptomen och om jag av någon anledning känner mig låg eller obekväm i situationen blir det också värre.En stroke eller en hjärntumör kan också utlösa stamning – eller om skadan är särskilt svår – afasi där tillgången till språket helt eller delvis försvinner. Jag försöker föreställa mig tillvaron i det tomma rummet med de blanka väggarna, inte som en tillfällig förvisning utan som ett hem. Vad händer med den som förlorar möjligheten att nå ut med sin röst för alltid?I dikten ”April och tystnad” ur samlingen ”Sorgegondolen” från 1996 beskriver författaren Tomas Tranströmer förlusten av språket som ”silver, som glimmar utom räckhåll hos pantlånaren”.En sån ödets ironi att just han, som hade språket så totalt i sin hand skulle tappa det. Eller, inte alldeles. En fungerande arm hade han kvar efter stroken 1990 och med hjälp av den kunde han fortfarande spela piano. Med orden var det värre, få fraser återstod – ett ja och ett mycket bra och i övrigt gester och blickar som hans livskamrat Monica förstod att tolka och översätta till ett vardagligt samtal och dessutom till litteratur.Så tillkom inte bara ”Sorgegondolen” där hälften av dikterna skrevs efter stroken. Utan också samlingen ”Den stora gåtan” som till största delen bestod av haikudikter. Boken nominerades till Augustpriset med motiveringen att hans ”diktning genomgått oavbruten förtätning och utveckling.”Funktionshindret som initialt tycktes tysta honom hade alltså i praktiken lett till en utveckling eller precisering av hans litterära förmåga. Språket han finner på stranden efter stormen är renspolat från oväsentligheter. Dikterna är oftast bara tre rader och har karaktären av bilder med ord så exakta att de inte kan vara några andra.”Döden, skriver han, lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen.På samma vis beskriver författaren Daniel Sjölin sitt medvetande som bilder när språket går förlorat också för honom i sviterna av en gåtfull hjärnsjukdom. För att slippa konfronteras med vidden av katastrofen tiger han sig genom dagarna eller använder de få ord han tror sig kunna leverera obehindrat: tack, tjena, supernajs. Samtidigt är han aldrig helt säker på vad han säger. Som en slumpgenerator väljer hans rådbråkade hjärna andra ord än de han tror och språket kommer ut oförutsägbart och utom kontroll.Just kontrollförlust har varit ett mål för Sjölin i hans tidigare litterära arbete. För att osäkra skrivprocessen har han medvetet skapat hinder för sitt flöde. Som i romanen ”Underskottet” där han liksom företrädarna för den litterära 60-talströrelsen Oulipo begränsar sitt alfabet och skriver halva boken utan bokstaven a. Nu är inte bara a utan hela alfabetet utom räckhåll och kontrollförlusten osäkrar hela hans existens.I det som senare kom att kallas Sapir-Whorf-hypotesen lade den amerikanske lingvisten Edward Sapir 1929 fram teorin att en människas förmåga att förstå världen i hög grad var beroende av det talade språket. Så kom det sig att två människor med skilda modersmål aldrig skulle komma att se saker och ting på samma vis. I orden låg möjligheterna och begränsningarna och som exempel användes hopi-indianerna som påstods sakna ord för tid och därför skulle vara omedvetna om hela tidsbegreppet.Så var det förstås inte och ändå har teorin bildat skola och skrämmer nu den tidigare lingvistikstudenten Sjölin där han ligger stum på sjukbädden. Vilket värde har han som människa – i sina egna och andras ögon – utan sin röst? Tron på språk som värdemätare och indikator på själslig förmåga genomsyrar hela den västerländska världsbilden och präglar inte bara vår syn på varandra utan också på våra medvarelser djuren. Sättet vi behandlar boskap på kan exempelvis bara basera sig på idén att den som saknar röst också saknar känslor, behov och rätt att finnas till. Detta trots att var och en som haft ett djur som vän, vet att det går att föra också mycket nyanserade diskussioner utan mänskligt tal. Själv har jag fört många och långa samtal med hundar och tack vare denna språkliga kompetens slutade jag för snart trettio år sedan att äta kött. I en film på teve fördes svin till slakteriet. Inget våld syntes i bilderna, men i svinens öron och ögon läste jag allt de redan visste om vad som skulle ske. Paniken som spred sig i leden när de tvingades framåt i den trånga passagen, lukten av blod och de avlägsna dödsskriken från vännerna.Det kunde ha varit min hund som berättade om fasorna, språket gick obehindrat att översätta. Det kunde ha varit någon jag känner, älskar och respekterar som föstes in i dödsfabriken. Det kunde ha varit jag. Tal eller skrift är inte enda vägen till djup förståelse varelser emellan, kanske är det inte ens bästa sättet att med precision kommunicera.Ta Tomas Tranströmer och hans vänstra hand, som långt efter att talet berövats honom fortsatte att förmedla hans innersta känslor med samma säkerhet som han tidigare skrev på papper. Själv ler jag lite åt mig själv och situationen när ordet fastnar, tar ett djupt andetag och börjar om igen och i leendet och andetaget möts vi och samtalet går vidare.Boel Gerellförfattare och kritiker LitteraturDaniel Heller-Roazen: Echolalia. Att glömma språk, Bokförlaget Faethon 2019Daniel Sjölin: Underskottet, Norstedts 2022Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, Bonniers 1996Tomas Tranströmer: Den stora gåtan, Bonniers 2004