OBS

Med antologin The New Negro: an Interpretation (1925) fick svart amerikansk kultur en ny kraft. Pontus Kyander berättar om redaktören Alain Lockes liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Livet – vi brukar säga att det börjar det vid födseln. Livsberättelsen: den är något annat. Den kan börja var som helst, men allra helst vid en vändpunkt.Jeffrey C Stewart börjar sin biografi vid en vändpunkt när han skriver om afroamerikanen Alain Locke, han som mer än någon annan formade vad som kallats Harlemrenässansen på 1920-talet.1922 avlider Lockes mor Mary. Den 37-årige Alain som fram till dess bott hemma klär upp henne en sista gång i den bästa pärlgrå klänningen och de matchande handskarna, stöttar upp henne i soffan som till en kaffebjudning och släpper in de närmaste för ett sista avsked. Vännerna troppar av lika fort som de anlänt, och själv tar Alain Locke klivet ut i ett nytt liv.Locke var en dandy av 1920-talssnitt, välklädd från hatten ner till skospetsarna, liten till växten, till sättet avvaktande och distanserad. Han kom från svart medelklass på den amerikanska östkusten. De hade högre utbildning sedan flera generationer; i ett viktorianskt samhälle var de svarta viktorianer väl medvetna om sin egen ställning – och mer angelägna att assimileras i en vidare medelklass än att blandas samman med Söderns fattiga slavättlingar.Jeffrey C Stewart ger bilden av en sammansatt och inte uteslutande sympatisk person: misogyn, oförlåtande inför verkliga och inbillade oförrätter, men också gränslöst generös mot dem han beundrade och älskade. Locke var dessutom homosexuell. Det var lika olagligt och oacceptabelt i universitetsvärlden som i den afroamerikanska gemenskapen.Alain Locke var inte den förste svarte studenten på elituniversitetet Harvard, och han var långt ifrån ensam. Men han blev den klarast lysande stjärnan. Som förste och länge ende afroamerikan tog han emot ett Rhodes-stipendium – ironiskt nog instiftat av kolonialpolitikern och affärsmannen Cecil Rhodes som gav namnet åt det rassegregerade Rhodesia.Rhodesstipendiaterna var en elit av amerikanska studenter som skickades att studera vid universitetet i Oxford. Det var en utvaldhet som exponerade Locke. På Harvard var han en bland flera svarta studenter. Bland Rhodesstipendiaterna i England var han den ende. Medan rasismen tog sig relativt diskreta uttryck i Boston och av Locke kunde skylas över som brist på hyfs från enskilda studenter, blev den öppna rasismen från studenter med rötter i den amerikanska Södern så uppenbar i Oxford att inte ens Locke kunde se förbi den.Det var inte bara den chockerande rasismen som splittrade Lockes studier i Oxford. På avstånd från mor, Harvard och annan social kontroll kunde han i England och på resor till kontinenten undersöka sin sexualitet. I London, Paris, och Berlin ägnade Locke lika mycket uppmärksamhet åt museer och teatrar som åt manliga vänner och unga prostituerade. Lika beroende som han var av en fast punkt hemma i USA, lika avgörande var uppbrotten och resorna för hans tänkande.Det blev ingen examen från Oxford. Den i hast skrivna avhandlingen i filosofi underkändes. Vad Locke däremot fick med sig från Europa var kärleken till europeisk konst och kultur. Samtidigt var det på resor i Europa som han teoretiskt började formulera sig kring ras. Rasbegreppet var för föregångare som W E B Du Bois statiskt och essentiellt, ett biologiskt faktum. Locke såg istället ras som något kulturellt, föränderligt och påverkbart. Han lutade sig bland annat mot antropologer som Franz Boas, som hävdade att det saknades objektiva kriterier för att skilja raser i fysisk mening. Varje kriterium förekommer rikligt också i andra raser. Ras är snarare en form av medvetande, en föreställning, enligt Boas.Denna ”mjuka” definition av ras passade Locke. Han sökte en väg som inte var aktivistisk och konfronterande, utan som öppnade dörrar i en tid av rassegregering. Det var också viktigt för Locke att inte själv tappa fotfästet i en akademisk och borgerlig kultur.Locke levde ut en homosexuell version av vad W E B Du Bois kallat ”en dubbel medvetenhet” hos USA:s svarta, ”känslan av att alltid se sig själv genom andras ögon” som det står i ”The Souls of Black Folks” från 1903. Det var först på avstånd från USA som Locke kunde formulera sig kring en afroamerikansk renässans. Allra först skedde det i essän ”Steps Toward the Negro Theatre”: en teater med och om svarta, inte alltid skriven av svarta men med utgångspunkt i afroamerikanska erfarenheter. Teatern skulle skapa svart medvetenhet och samtidigt slå bryggor till den vita medelklassen.Alain Locke erövrade så småningom sin doktorsgrad i filosofi vid Harvard, men i efterhand framstår han inte så mycket som en akademisk filosof, utan mer av en lysande kritiker och inte minst en barnmorska för en yngre generation svarta, manliga homosexuella poeter. Några av dem var hans älskare, den störste av dem, Langston Hughes, förblev otillgänglig för Lockes outtröttliga erövringsförsök. Estetik och sexualitet gick hand i hand. Kvinnor gjorde sig bara i undantagsfall besvär – Zora Neal Hearston brukar nämnas, men det var en inflammerad och bitter relation.När tidskriften Survey Graphics utkom med numret ”Harlem. Mecca of the New Negro” 1925 slog det ner som en bomb. Survey Graphics vände sig huvudsakligen till en intellektuell vit medelklass, men hade bjudit in Locke som gästredaktör. Han hade sedan länge arbetat på en essä om ”The New Negro”, som nu blev hjärtpunkten i en antologi om modern svart urban identitet.”Harlem. Mecca of the New Negro” förmedlade bilden av en ny kultur, färgad av möten och mångfald. Den luftiga formgivningen kombinerad med omslagets antytt afrikanska bårder signalerade något nytt, i jämna steg med europeisk modernism. Här föddes idén om Harlemrenässansen, där stadsdelen på norra Manhattan blev fixpunkt för all ny svart kultur.Locke följde året efter upp med antologin ”The New Negro: An Interpretation” där fokus flyttats mot den afroamerikanska litteratur som vuxit fram efter 1920. Det var en programskrift med syfte att frammana bilden av en ny afroamerikansk litteratur med anspråk att bli läst och hörd i egen rätt. Den väckte anstöt hos svarta intellektuella som ville se konsten som ett moraliskt och propagandistiskt verktyg för förändring. Men hans bidrag till en estetik ägd av Amerikas svarta och till konstruktionen av en positiv svart identitet, har haft efterverkningar in i vår tid.Harlemrenässansen blev kortlivad, det satte börskraschen definitivt stopp för 1929. Det vore en överdrift att påstå att Locke ”ledde” en rörelse som i väsentliga avseenden var ett resultat av ekonomiska, sociala och politiska omständigheter. Harlem blomstrade förvisso kulturellt, jazzen exploderade på klubbar som den legendariska Cotton Club, ett nytt mode av och för svarta uppstod, och afroamerikanska författare som debuterat på tjugotalet framstod som en samlad generation. Locke blev en röst som kunde sammanfatta skeendet i en övertygande form. Locke var ingen skrivbordsfilosof, utan en som kunde tänka fritt först när horisonten var öppen och tyglarna fria.Pontus Kyanderkonsthistoriker, kritiker och utställningskuratorLitteraturJeffrey C. Stewart: The New Negro – The Life of Alain Locke. Oxford University Press, 2018.

Det är inte bara de svenska KInakrogarna som anpassats till lokala förutsättningar. Lin Herngren berättar en fascinerande global historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I öppningsscenen av Ang Lees film ”Mat, dryck, man, kvinna” från 1994 möter vi mästerkocken Chu, som förlorat sina smaklökar. Han förbereder familjens söndagsmiddag och hanteringen av råvarorna sker under rituella former – som i en dans rör han sig i det välutrustade köket. Med den breda kniven finhackas grönsaker, skärs kött och fileas fisk. Rytmiskt slår knivbladet mot skärbrädan medan oljan fräser i wokpannan och locket darrar på bambutråget. Mitt i tillagningen ringer telefonen. Chu svarar och yttrar filmens första replik: ”Chi le ma?”Har du ätit?Råkar du i samtal med någon bekant kring lunch- eller middagstid i en kinesiskspråkig miljö är detta en vanlig fråga. Men den grundar sig inte i nyfikenhet utan är närmast en hälsningsfras: Att fråga om du ätit är det samma som att fråga hur du mår. Maten – och måltiden – har en central plats i det kinesiska medvetandet.På 1990-talet fanns två kinarestauranger i Trelleborg där jag växte upp. Och det såg liknande ut runt om i landet. I dag är den klassiska kinakrogen en raritet. Jag kan fortfarande se skyltarna med deras namn framför mig men jag minns inte längre hur de såg ut inuti. När jag fantiserar om att kliva in genom dörrarna smälter inredningen ihop till en röra av detaljer. Jag passerar akvarium med slöa guldfiskar. I hörnen står porslinsvaser med blå dekor. Musiken som spelas låter som droppande vatten och på borden ligger tjocka menyer med inplastade sidor.Den nostalgiska känslan får en personlig och samhällelig klangbotten i Lap-See Lams konstnärskap. Med hjälp av en 3D-scanner har hon dokumenterat flera Stockholmsrestauranger innan de bytt skepnad eller slagit igen. Bland annat den restaurang som öppnades av av Lams mormor på 1970-talet. Inscanningen har gjorts om till en animation som kan upplevas i virtual reality, men tekniken har inte riktigt varit anpassad för att återge en levande miljö. Så när människor rör sig genom rummet uppstår visuellt sönderfall. Det glappar mellan verklighet och avbild och konstverket förmedlar en kuslig stämning av deja vu; av att vara fast mellan olika rum.Och är inte det just vad kinakrogen är? Ett slags mellanrum. Restaurangerna är en plats för möten mellan öst och väst; en sorts illusion som en gång stillade besökarens begär efter något annat, lagom främmande, men som i en mer globaliserad tid i stället anklagas för att inte vara tillräckligt autentisk.Vårrullar, friterade räkor i sötsur sås, fyra små rätter… den typiska maten som serveras på våra kinakrogar kommer från det kantonesiska köket, men är anpassad till råvaror och smaker i 1970-talets Sverige. Då lämnade många Hongkong eftersom de var trötta på det sociala och politiska tumult som spillt över från det kommunistiska fastlandet efter kulturrevolutionen. På samma sätt har andra politiska skeenden bidragit till den kinesiska migrationen, och spridningen av dess olika kök runt om i världen. I USA kan man äta chop suey, en slags såsig pyttipanna på ris som uppfanns av de kineser som emigrerade kring förra sekelskiftet för att finna guld och bygga järnvägar. Turkiets äldsta kinarestaurang serverar inte fläskkött och alkohol eftersom den grundades av en man som var hui – kinesisk muslim – och som tog sig till fots från Xinjiang när Nationalistpartiet retirerade till Taiwan.Dokumentärfilmaren Cheuk Kwan besöker och berättar om alla dessa platser i boken som heter just ”har du ätit”: ”Have you eaten yet? – Stories from Chinese Restaurants Around the World” Likt Lam använder sig Cheuk av kinakrogen som utgångspunkt för att berätta om diasporan, men i skildringarna är det snarare maten än det faktiska rummet som fungerar som utgångpunkt för att undersöka vad som är autentiskt och kinesiskt.Det är svårt, rent av omöjligt, att vara entydig när man pratar om 'kinesisk mat'. På fastlandet bor mer än 1 miljard människor. Vid sidan om majoriteten hankineser finns 55 minoritetsfolk. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper innefattar manchuer, hui, miao, uigurer, mongoler och tibetaner. Utanför fastlandet, Hongkong och Taiwan bor mer är 40 miljoner kineser, som ofta har flera nationaliteter, kulturer och språk. Själv har Cheuk rötter i Kina men är född i Hongkong. Innan han emigrerade till Kanada var han bosatt i Singapore och Japan. Kanske är det därför hans inställning till autenticitet är så flexibel. För honom är maten kinesisk om den framkallar ett minne från måltiderna han åt under uppväxten.Äkthetstestet får mig att tänka på när jag själv som 20-någonting flyttade till Shanghai. Då fick jag för första gången smaka förlagan till den strimlade biffen med grön paprika som jag alltid beställde på krogarna i Trelleborg. Shanghairätten var kanske rikare i smakerna, men den hakade också i barndomens upplevelse av balansen mellan sälta och sötma, mellan de krispiga grönsakerna och det fluffiga riset.De flesta ställena som Cheuk besöker är familjeägda. Precis som i Sverige anpassar de sina menyer efter lokala förutsättningar för att verksamheten ska gå runt. I Kenya beställer han wokad biff med vattenmelon. I Brasilien får mapo-tofun hetta från en lokal superchili i stället för sichuanesisk blompeppar. På flera platser har den kinesiska maten transformerats genom råvaror eller tillredningstekniker och blivit del av andra kök. I Peru finns exempelvis chifa-köket, där gränserna mellan det kantonesiska och peruanska suddats ut. En typisk rätt är den wokade biffgrytan lomo saltado. Köket är så välintegrerat att det i dag finns 20–30 000 chifa-restauranger runt om i Peru, vilka även spridit sig till närliggande länder som Ecuador, Chile och Bolivia.Den sista söndagsmiddagen i filmen ”Mat, dryck, man, kvinna” är inte lagad av stjärnkocken Chu utan av hans distanserade, karriärdrivna mellandotter. När han för skeden till munnen känner han för första gången på länge smaken av ingefära. Genom att återskapa moderns kycklingsoppa har dottern inte bara väckt hans smaklökar till liv, utan också påmint honom om en annan tid. Även om de två nu lever helt olika liv växte dottern upp i Chus kök. De delar erfarenheter och är av samma kött och blod. På samma sätt är maten som serveras på kinesiska restauranger runt om i världen en spegling av tillhörigheter och identiteter. Beroende på vem som äter den, när eller var den äts blir den uttryck för samhörighet eller främlingskap.Lin Herngrenförfattare och sinologLitteraturCheuk Kwan: Have you eaten yet? Stories from Chinese Restaurants Around the World. Pegasus books, 2023.

Soporna är historiens blundande skugga. Just därför är de så värdefulla. Dan Jönsson befarar att vårt genomlysta skit inte kan jämföra sig med antikens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finge jag önska något av historien är det att den inte var så tyst. Tänk, till exempel, om det ur städernas husfasader och stenläggningar gick att locka fram några av alla de ljud och röster som genom tiderna har ekat genom gränderna, ungefär som när man spelar upp en grammofonskiva? Om det i en gammal kruka inte bara gick att få syn på krukmakarens fingeravtryck utan också höra sången han nynnade medan han jobbade? Eller om jag hemma i mitt vardagsrum, som en gång lär ha fungerat som kontor för den lokala kooperationen, på något fiffigt vis kunde få golvspringorna och taksprickorna att släppa ifrån sig bara några brottstycken av diskussionerna och skitsnacket från föreningens sammanträden för hundra år sedan? Det skulle förstås mest bli lösryckta fragment, knappt ens begripliga och blandade huller om buller till en ruin av ljud som ändå – eller just i sin kakofoniska röra, tänker jag mig, skulle få det förflutna att kännas lika yrvaket levande som om det aldrig ens hade passerat.Det finns en sådan plats. I Nildalen, ungefär femton mil söder om dagens Kairo, låg en gång den antika staden Oxyrhynchos, ”elefantnosfiskens stad”. För tvåtusen år sedan var den en av det hellenistiska Egyptens metropoler – idag finns inget av den kvar. Det vill säga: av stadens stolta murar och monument återstår i stort sett inte ett spår. Det som bevarats är något helt annat, nästan motsatsen, nämligen dess soptipp. 1896 tog några engelska arkeologer ett spadtag i sanden i utkanten av den gamla staden och stötte på vad som visade sig vara oändliga mängder med gamla papyrusfragment. Bland det första som dök upp var ett litet stycke av Thomasevangeliet, och med skoporna som följde kom det ena efter det andra, en salig röra av dikter och inköpslistor, dramer och polisrapporter, priskuranter, klagomål och kärleksbrev. När de grävt färdigt, efter några år, hade de fått upp ungefär en halv miljon papyrusfragment.Hittills har lite drygt 6000 blivit dechiffrerade och publicerade. Av dem som gått att tidsbestämma kan man dra slutsatsen att soptippen varit i bruk från åtminstone 100-talet före till 700-talet efter vår tideräknings början – det är som om vi idag skulle slänga våra gamla kvitton och reklamblad på samma ställe som på 1200-talet. Och att allt i stort sett skulle finnas kvar. Det urval som publicerades på svenska 2025 omfattade knappt 400 korta texter, en del bara några lösryckta ord, andra fullt bevarade, begripliga utredningar om affärstransaktioner, skilsmässor, transporter och översvämningar. En slav har rymt och blir efterlyst med detaljerat signalement. En man har övermannats av sin kärlekslängtan och nedkallar en erotisk besvärjelse över sin älskade. En pojke deklarerar för sin pappa – vi befinner oss just här på 200-talet – att om han inte får följa med till Alexandria tänker han varken äta eller dricka mer, ”så det så”. En missnöjd kund i klädbutiken blir utsatt för misshandel och gör polisanmälan. Fem dubbla kannor vin ska inhandlas. Ett snabblån utverkas. En råttfångare får betalt.Att läsa dessa texter är som att lägga örat tätt intill en väldigt tunn vägg bakom vilken allt detta fortfarande pågår. Samtidigt, oavbrutet i munnen på vartannat. Pompejis berömda graffiti är dödsviskningar i jämförelse. Det spelar ingen roll att en del knappt går att urskilja, att somligt mest låter som ett osammanhängande mummel när det överröstas av det allmänna sorlet: för det är just själva sorlet som gör alltihop så intensivt levande, denna stockning av uppdämda ögonblick, denna hysteriska historiska samtidighet, detta liv på andra sidan tiden. Detta slumpmässiga, ofrivilliga arkiv av vittnesmål som framträder med sådan omedelbar skärpa och närvaro just för att det inte avsiktligt sparats och arkiverats på någon därför avsedd, avskild plats utan tvärtom medvetet sållats bort, lyfts ut ur tiden och historien.Man skulle kunna säga att om historien är det som blir kvar när tiden har gjort sitt, så är soporna det negativa avtrycket av den. Historiens blundande skugga. Bland det som utmärker vår egen tid är att den tycks vilja bekämpa denna omedvetna skugga med alla medel: lysa upp den, driva den på flykten, spara minsta vittnesbörd och representativa kvarleva i sina arkiv och bibliotek, fysiska och digitala. I världens stora arkiv ryms idag så mycket information att inge människa kan drömma om att få en överblick. I San Francisco i USA står en blinkande superserver, The Wayback Machine, som samlar skärmdumpar av världens internetsidor. Om historien har ett slut är det kanske så här det ser ut – när den sakta men säkert övergår i ögonblicklig, automatisk dokumentering.Men det betyder ju knappast att det i vår tid inte produceras sopor. Tvärtom, soporna hör i själva verket till den moderna civilisationens största produkter. Ett normalt dygn gör vi oss av med ungefär fem miljoner ton – nästan ett kilo skräp per jordinvånare och dag. Georges Bataille skriver i sin essä Den fördömda delen om överflödet som all ekonomisk aktivitets mål och mening. Som alla organiska processer genererar även den mänskliga ekonomin ett överskott, och varje samhällsform definieras av sitt sätt att hantera det. Aztekernas människooffer, Romarrikets militära expansion och vår tids konst och lyxkonsumtion är exempel på hur överskottet leds bort från den produktiva ekonomin och istället genererar existentiella – politiska och kulturella – värden. Samtidigt rör det sig alltså om just en avledning. Överskottet blir ett problem eftersom det frikopplas från den nytta och nödvändighet som ses som motorn i ekonomin. På så vis, menar Bataille, har det en tendens att skapa ångest i ett samhälle där dess problem i grunden förblir olöst.För dagens västerländska konsumenter är denna ångest ständigt närvarande. Vi vill helst inte se vårt överflöd i ögonen. Men avfallet är det ofrånkomliga beviset för detta ångestskapande överskott – därför måste det hållas undan, maskeras och förädlas. Istället för soptipp: återvinningsstation. Istället för att slänga, ”sorterar” vi. Med följden att soporna som sådana försvinner – redan innan de bränns eller återvinns, mals ner och deponeras. Fragmenten från Oxyrrhynchos ger mig en hisnande känsla av att stå inför ett gigantiskt, kollektivt, historiskt minne, ett nät av slumpmässiga synapser som tillsammans bildar något både tidlöst och ögonblickligt. Någon liknande superhjärna lär framtidens akeologer knappast hitta bland det avfall som vi lämnat efter oss. Istället kommer de att storkna framför våra tysta arkiv, förbluffat fråga sig: var detta människor som fanns, på riktigt? Kanske hittade de bara på sig själva.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturGeorges Bataille: Den fördömda delen. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2021.

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2021-03-17.Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: ”Om det man inte kan tala måste man tiga.”1921 publiceras det som senare ska bli ”Tractatus logico-philosophicus” för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi.Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi.Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. ”När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester”, rapporterar Ramsey, ”men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. … Han är fantastisk.” Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: ”Det är förfärligt när han frågar 'Är det klart?' och jag säger ”nej” och han säger 'För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen'. … Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare.”Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: ”Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. ”Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: ”Han visslar fantastiskt”.Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: ”Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.”.Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen ”den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt”.Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, ”som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem.” Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom ”jag är så hopplös” – för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt.Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande.Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt – ”i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma” – stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv.Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse – ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. ”Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om”, påminde han sin vän och fortsatte ”och vi kan inte vissla det heller.”Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturCheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020)F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923)Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014)Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992)Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)

I ljuset av berömda förfäder funderar Selma Yousif Mesbah över en nära vänskap och över driften att vilja göra allt till Du. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Är det gudomliga egentligen ett språk? Det är den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudahs ord som väcker frågan inom mig, när han under ett författarsamtal i Malmö beskriver Gud som en översättare, som försökt nå ut med sitt budskap till oss genom olika alfabet och olika religioner. Men vi har inte förstått, hur många yttringar vi än fått ta del av fortsätter vi begå samma brott mot varandra, oss själva och andra livsformer. Gud försöker trots det enträget att nå fram till oss med sitt kärleksbudskap i det som Joudah kallar utplåningens tid, bland annat genom poesin. Jag knuffar min vän Martin i sidan och höjer menande på ögonbrynen.En skrivande person behöver ibland lämna den plats där livets distraktioner råder för att kunna skriva och tänka fritt. Det var så jag träffade Martin. En gemensam vän tipsade om att Martin hade ett litet hus på sin tomt, där jag nog kunde få skrivro. Jag fick något mer än så. Det framkom snart att vi var själsfränder. Vi sökte båda efter ett alternativt sätt att leva, i närhet till naturen och bort från samtidens förtärande konsumism. Våra intressen kretsade kring konst, litteratur och existensen väsentligheter. Samtalen blev långa och innerliga och under ett av dem, en eftermiddag i juni ett år in i vår vänskap, fick vår starka koppling en oväntad klangbotten.Martin berättade om sin farmors farfar. Han hette Gottlieb Klein och var rabbi vid Judiska församlingen i Stockholm vid sekelskiftet. Han var en progressiv reformist och övertygad antisionist och forskade om urkristendomens förhållande till judendomen, vilket ledde honom till religionsöverskridande samarbeten En gång läxade han upp en förmäten Strindberg, när denne fått för sig att han kunde lära sig hebreiska på endast två veckor.Min mormors morfar var också aktiv på den tiden, svarade jag. Det låter faktiskt lite likt. Nathan Söderblom hette han, ärkebiskopen som fick Nobelpris för sitt engagemang i fredsfrågor och den ekumeniska rörelsen. Martin tog upp sin mobil, sökte och läste högt:”Bland Kleins nära vänner fanns Nathan Söderblom. De såg dialogen mellan religionerna som verktyg för fred och försoning. Genom den etiska universalismen…lyfte de fram det som förenar människor snarare än det som skiljer.”Vi såg på varandra och skrattade till, så det var så det låg till? Där satt vi som av en slump, och så var det ingen slump utan kanske ödet?Våra förfäders vänskap hade varit lika stark, de talade om ”själarnas frändskap i fromhet, vetenskapssyn och i optimistisk framtidstro”. I ett brev till Gottlieb uttrycker Nathan sin uppskattning för deras ”uppbyggande och uppvärmande” samtal under en middag som innehade ”mer religion än i hela samvaron dagen förut med biskoparna”.Gottlieb föddes i en liten by i nuvarande Slovakien, Nathan i en by i Hälsingland, de sammanstrålade i de fina rummen i Uppsala och Stockholm, där de strävade efter andlig och intellektuell upphöjelse. Jag och Martin har självmant flyttat till landsbygden, drivna av en slags känslomässig gravitation, som drar oss mot jorden i en motsatsrörelse från våra förfäders klättrande på civilisationens trappa, mot ett andligt upphöjt tillstånd. Men det har alltid funnits en motkraft, en dragkamp mellan det jordnära och det upphöjda som slitit i oss, som skapat en inre splittring och osäkerhet i hur vi ska finnas till i världen. Det är förfäderna, tänker jag nu, som lever vidare inom oss med sina transcendentala ambitioner, de som gör det svårt för oss att förlika oss med en jordbunden och alltför enkel tillvaro där vi odlar våra trädgårdar, utan att lägga oss i vad som sker i den stora världen därute.Våra samtal går ofta från det omöjliga i att leva ett fragmentariskt liv där jaget får stå tillbaka för ett tillstånd av ständig produktion och konsumtion, till en längtan efter en kollektiv och självklar samhörighet där enhet och helhet får bejakas. Det har aldrig varit tal om Gud i en strikt religiös mening, mer en känsla av hemhörighet i alltet, en känsla vi enklast uppnår i naturen, kanske i mindre utsträckning bland människor. De kan ju vara så mycket svårare att relatera till än träd. Ändå har viljan och utmaningarna med att förenas alltid funnits där, ett sökande efter en gränslös och alltomfattande gemenskap. Ett språk, kanske, som alla kan förstå, bara genom att förnimma det.Nathan Söderbloms syn på Gud och tro påminner om Joudahs gudomliga översättare. För min förfader handlade det om uppenbarelser; Gud måste upplevas. Men det är inte bara genom en kristen praktik man möter Gud, vem som helst kan få en uppenbarelse, var som helst. Personligen ansåg han att kristendomen kommit närmast den rena uppenbarelsen, men att alla sorters gudsyttringar var lika legitima, en tro på naturens andar såväl som på ett evigt liv i reinkarnation. Ingen religion är en kulturprodukt, utan all religion beror på en uppenbarelse, menade han. Och Gottlieb Klein instämde: Det var det universella i judendomen som var det väsentliga, inte en etnisk gemenskap utifrån idén om Guds utvalda folk.Klein var en av judendomens största tänkare, det tyckte i alla fall den judiska filosofen Martin Buber, vars bok ”Jag och Du” jag hittar på bordet framför brasan i Martins vardagsrum en kväll. Redan vid titeln känner jag ett magiskt pirr av igenkänning genom kroppen, en känsla av att allt hänger ihop. Buber angriper Guds uppenbarelse direkt via språket, han skriver att människan förhåller sig till världen genom två grundordpar, Jag-Du och Jag-Det. Genom att säga Jag-Du ingår man i en relation med ett subjekt, det kan vara en människa såväl som ett träd, men att säga Jag-Det är att erfara ett objekt utan att en relation uppstår. Anden, alltså Gud, visar sig när ordparet Jag-Du yttras, och det görs med hela väsendet. Det är i förhållande till Du, som Jag blir till.Buber skriver om en drivkraft efter en all-relation som vi bär med oss in i livet, men som glöms vid födseln, en drift att göra allt till Du. Träden, människorna omkring oss, även de vi knappt vågar se i ögonen på grund av meningsskiljaktigheter. Det är den drift både jag och Martin känt, den vi alltid når fram till i våra samtal, i vilken ände de än börjar. Det finns alltså ett språk, precis som Joudah beskrev, som kan överskrida kategorier och nå fram till oss, bara vi lyssnar. Herrarna i denna essä kallar det språket för Gud, men understryker att det finns andra sätt att förmedla den alltomfattande kärlek som Gud ger uttryck för, genom poesi, filosofi eller bara ett samtal med ett Du.Att reducera en människa till ett Det utesluter möjligheterna till en relation, det går inte att älska ett ting. Det går däremot att förinta utan att känna att man förintar sig själv. En villfarelse vi alltför sent känner igen som sådan, när skadan redan är skedd. I utplåningens tid.Selma Yousif Mesbahskrivpedagog och skribentLitteraturMartin Buber: Jag och Du. ÖVersättare: Andreas Ekvall. Polaris, 2024. Jonas Jonson: Jag är bara Nathan Söderblom, satt i tjänst. Verbum, 2014.

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder. Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet för första gången när de kommer till Barcelona. I slutet drabbas riddaren av svårmod och klarsyn. Tårarna Sancho Panza fäller vid hans dödsbädd påminner läsaren om att detta, bland mycket annat, är en roman om en mycket speciell vänskap. Och om att resa tillsammans.Resesällskapet kan också fylla berättartekniska funktioner i litteraturen, som ett sätt att öppna en intrig eller introducera romangestalter. Den ryska 1800-talsprosan vimlar av möten i tågkupéer eller på ångbåtar som hjälper handlingen på traven. I den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg fungerar en nattlig resa från Bangalore till landets sydspets som en förevändning för sex olika kvinnor att berätta sina dramatiska livshistorier för varandra och läsaren.I reseskildringar finns två diametralt olika sätt att närma sig människor man möter längs vägen. Många författare använder sådana möten och samtal för att teckna ett större skeende; illustrera den politiska situationen i ett samhälle eller den kulturella egenarten hos ett land. Själv tilltalas jag av en annan, något mindre vanlig sorts reseskildring, där författaren avstår från att göra sina resesällskap till verktyg och istället låter dem framträda i sin egen rätt. Som i spanjoren Julio Llamazares bok Trás-os-Montes, där författaren under några dagar reser i den glesbefolkade portugisiska regionen med samma namn. På ett anspråkslöst sätt talar han med en äldre barberare i staden Bragança och fruktförsäljare vid landsvägen. Han överger sökandet efter huset där upptäckaren Ferdinand Magellan eventuellt föddes, och hamnar istället i samspråk med några brandmän som vilar i skuggan utanför stationen. Det enkla men känsligt tecknade mötet gör att de under en kort stund överskuggar betydelsen av sjöfararen som gjorde den första världsomseglingen för över fem hundra år sedan.Liksom romankonsten har resan dödförklarats många gånger. Den amerikanske författaren Paul Bowles menade att resan tynade bort samtidigt som ångfartygen försvann, och att snabbare transportmedel bara resulterade i en ytlig form av turism. I weekendresornas tidevarv, då vi regelbundet får ta del av listor över årets hetaste och mest överskattade resmål, kan det vara lockande att hålla med honom.Men även om resan som en väg till fördjupad förståelse av världen och det egna jaget är hotad, påminner författare som Julio Llamazares om att det aldrig är för sent att skärpa blicken på främmande platser och länder. Kanske skulle en renässans för att resa på djupet kunna gå genom en omvärdering av resesällskapet som fenomen. En sorts kopernikansk revolution, där destinationerna och sevärdheterna inte längre är det viktigaste – utan där medresenären som utan förvarning dyker upp längs vägen står i centrum. I så fall är en sådan renässans inom räckhåll för var och en av oss – bara några ord och en människa bort.Henrik Nilssonförfattare och essäist

Vänskap är ett begrepp som har sysselsatt tänkare i åtminstone 2400 år. Mikael Timm ansluter sig till grubblarna och tar hjälp av Martin Scorsese. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-08-20.Ordet ”vän” behöver ingen förklaring, men det behöver ordet ”vänskap”.Grunden för systematiskt tänkande om begreppet ger Aristoteles som definierar tre olika sorter: sådan vänskap man har nytta av, sådan man har nöje av och så en tredje sorts perfekt vänskap när vännerna delar allt utan egennyttiga intressen. De flesta skulle kanske invända att de tre kan flyta ihop, men låt oss ta det i Aristoteles ordning.Sociologen Pierre Bourdieu slog igenom drygt 2000 år efter Aristoteles med sina studier av vänskap som baseras på utbyte av tjänster, alltså Aristoteles första art av vänskap. Verkligen inget nytt – men det som väckte uppmärksamhet var att Bourdieu hävdade att systemet också gällde inom det kulturella fältet. Vänskap, som vi uppfattar som något mycket individuellt, skulle alltså följa samma mönster överallt.Att det är bra med vänner som kan hjälpa en är självklart men Aristoteles framhåller att det inte gäller att ha för många vänner – för vem hinner med att utföra alla dessa gentjänster? Man bör alltså skaffa sig just så många vänner som man har behov av. Denna första sorts vänskap kräver beräkningar.Den andra sortens vänskap, den som man har nöje av, låter trevligare. Men Aristoteles ser förstås problem. Dels är det svårt att dela känslor och tid med en massa människor, dels bör ju ens vänner också vara vänner sinsemellan. Kan bli krångligt om man också tar hänsyn till den första sortens vänskap med tjänster och gentjänster. Och är det inte något skumt med den som har en massa vänner? Har hen en enda sann vän, är inte vännerna egentligen beundrare, snyltare eller bara festande affärsbekanta?Skummisarna i Martin Scorseses film The Irishman funderar inte på detta. Sheeran, (spelad av Robert de Niro) en lite grovhuggen chaufför som är torped och hans mentor Russell Buffalino (spelad av Joe Pesci) mördar sig igenom decennierna och blir allt bättre vänner. Deras vänskap är visserligen från början nyttoinriktad, alltså kategori ett hos Aristoteles. Men den övergår till nästa nivå – de har roligt tillsammans i pauserna mellan morden. Och mot slutet är de verkligen vänner utan utbyte av tjänster. De befinner sig i den oegennyttiga – och framtidslösa - vänskapens sista stadium som för dem också är livets sista stadium."The Irishmans" storhet är inte intrigen, skildringen av brottlighetens koppling till politiken utan vänskapen som just därför att den omges av grymhet är gripande och öm. Ja, Aristoteles tredje kategori av vänskap ligger inte så långt från kärleken. Så vad skiljer dem åt:Det har sagts att berättelser om kärlek visar hur man kan knyta an till en specifik individ, medan berättelser om vänskap visar hur man kan knyta an till livet självt.Jag vet inte om vi får de vänner vi förtjänar eller får vi kanske de vänner vi inte förtjänar. Hmm…Eller så får vi inga alls. När Jacques Derrida på 80-talet gav en serie föreläsningar om vänskap var det helt i tidens anda. Han var den store dekonstruktören som öppnade välbekanta begrepp som man öppnar konservburkar och tömde ut innehållet på laboratoriebänken. Föreläsningarna blev en bok som Derrida inleder med Aristoteles ord ”Åh vänner, ingen vän”. Eller talspråkligt: ”Oh, mina vänner, det finns ingen vän” Vad menar Aristoteles – finns det ingen verklig vänskap? Eller fanns det inga vänner bland lyssnarna?Derrida utgick från en felöversättning. Aristoteles menade nog helt enkelt att den som har många vänner inte har någon. Men felöversättningen var en bra utgångspunkt för Derrida som var ute efter något annat än att förstå vänskapens psykologi. Han såg vänskap som ett politiskt fenomen och försökte via vänskapen förstå individens plats i kollektivet.Men Derrida var ofta lika mystisk som klarläggande. Texten glimrar vackrast när han belyser hemligheternas betydelse för vänskap – något som varje barn som varit medlem i ett hemligt sällskap känner till och som protagonisterna i The Irishman erfar.De som delar en hemlighet delar sina själar.Derrida påpekar att man ser sig själv i sin vän. Möjligen är det förutsättningen för både hemligheter och vänskap. Men finns där redan från början en önskan om att överleva den andre? Ser vi vännens död i samma ögonblick vi delar något med vännen?Liksom ett barn kan föreställa sig hur de orättvisa föräldrarna gråter vid barnets grav föreställer sig Derrida vännernas mumlande vid graven. Men det räcker inte att sörja den döde vännen. Derrida menar att man måste kunna se framtiden i vänskapen, alltså en framtid utan vännen.Hans bok är skriven i klyftan – låt mig säga avgrunden – mellan samhälle och individ. Då blir den självklara frågan: Kan vänskap vara en modell för hur politiken bör fungera?I så fall bör vi betänka att Aristoteles menade att för att vänskap ska existera måste vännerna vara jämställda. Vänskap mellan människor med alltför olika tillgångar fungerar inte.Den italienske sociologen Francesco Alberoni publicerade i början av 80-talet en bok om Vänskap. Man skulle kunna tro att han som sociolog skulle närma sig ämnet realpolitiskt men begreppet vänskap låter sig inte trivialiseras.”Det är med vänskap som med renhet: det behövs bara en liten dos förorening för att en substans inte längre ska vara ren” menar Alberoni som också säger att det inte går att rädda en förlorad vänskap. När tilltron är förlorad är den förlorad för alltid.Han menar i likhet med Aristoteles att vänskap bygger på jämlikhet. Men Alberoni går längre än Aristoteles och beskriver vänskapen som en ideal form av kärlek eftersom parterna är jämställda vilket de inte är i en kärleksrelation.Undrar just om de italiensktalande gangstrarna i The Irishman hörde talas om Alberoni. Förmodligen inte, de läste nog mest om mord i tidningen. Men de kunde ha instämt i den italienske sociologens synpunkt. Vännerna är viktigare än makarna i filmen. När deras familjer är borta når deras vänskap perfekt balans. När Frank och Russell är gamla, utslagna och maktlösa behöver de inte balansera känslor mot nytta.En som skulle förstått svårigheterna i denna balansakt är Cicero, antikens bäste talare. Cicero såg vänskap inte som psykologi, inte som utbyte av tjänster utan som en form av godhet, nästan en ideologi: goda senatorer skulle tillsammans sträva efter goda mål. Dygden skulle sprida sig och man skulle kunna lita på varandra.Vänskap var alltså för Cicero ett idealtillstånd. Och sann vänskap skulle utmärkas av uppriktighet… Ja, vi kan se var svårigheterna börjar. Inte långt efter att Cicero hade avslutat boken om vänskap blir han mördad. De blir också de flesta i The Irishmans cirkel av vänner. Filmen slutar och börjar på ett ålderdomshem där torpeden minns sitt liv.I Montaignes berömda essä om vänskapen till Etienne de la Boétie minns essäisten sin vän i ett förklarat ljus. Det gör inte Frank Sheeran. Han minns det förflutna med obarmhärtig klarhet.Ingen försoning är möjlig, det goda fanns bara i gemenskapen med Russel Buffalino trots att det var denne som gjorde Frank Sheeran till mördare. Jimmy Hoffa, deras gemensamma vän, en officiell makthavare, var i grunden solospelare och måste därför mördas av vännerna. Som Cicero. De två maktpelarna förstod inte den grundläggande regeln: Utan vänskap inget liv.Mikael Timmkulturjournalist, filmare och författare samt tidigare medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Idealister och mystiker förändrade tyskan och därmed svenskan. Thomas Steinfeld spårar ett abstrakt inflytande över vårt tungomål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Språket verkar vara någonting givet. Det tycks bara finnas där, det verkar leva inom oss, färdigt och redo för användning. Ibland bryts denna självklarhet dock: när vi upplever hur ett barn lär sig tala, till exempel, när vi själva försöker lära oss ett annat språk, eller när vi snubblar över ett ord. Det må ha använts tallösa gånger, utan att vi tänkt efter. Men plötsligt låter det underligt: ”självmedvetande” till exempel. Att veta får vara en sak. Med vad ska ett vetande vara med om? Om sig själv? Om någonting som man inte vet? Och till slut: när man vet, vet man då inte alltid att man vet? Är inte ”självmedvetande” enbart en fördubbling av ”medvetande”?Om det bara vore så enkelt. Inte bara för att ”självmedvetande” kan anta flera betydelser. Ordet kan syfta på att man funderar på sig själv: Vem är jag? Eller vad är jag? Eller så betecknar det tilltron till sig själv. En självmedveten människa brukar vara någon som vet vad hon vet eller kan, eller snarare, i vanligt språkbruk, en människa, som är alltför väl medveten om sina goda sidor. Ord som står för abstrakta ting, för tankar, förnimmelser, fantasier eller känslor, har ofta en sådan skiftande karaktär. De tycks stå för någonting klart och begripligt, men om man börjar tänka på dem, så flyter betydelserna iväg. På denna punkt börjar de egentliga svårigheterna med ett ord som ”självmedvetande”. Snarare än att ge uttryck för någonting befintligt, skapar ordet en betydelse som inte skulle finnas, om inte ordet funnes. Det skapar en betydelse – på oklara grunder. Det är poetiskt.Det svenska ordet ”självmedvetande” är lånat från tyskan. Originalet, om man kan kalla uttrycket så, heter Selbstbewusstsein. Ordet flyttade till Sverige kring år 1800, som en del av en större leverans av formuleringar som ingick i den idealistiska filosofins norråtskridande intellektuella erövringståg, med Uppsala som den nya lärans svenska filial. ”Åskådning” för Anschauung, ”inbillningskraft” för Einbildungskraft eller ”gemyt” för Gemüt följde med i samma bagage.Ett språk förändras inte jämt och kontinuerligt. I stället utvecklas det i skov. Tyskans – och för den delen också svenskans – största förändring skedde under decennierna kring år 1800, när språken långsamt men säkert utvecklades till nationella idiom: bortom de lärdas latin eller aristokraternas franska, bortom dialekter och innefattande all kunskap som över huvud taget kunde nås. Nationalencyklopedierna är det tydligaste uttrycket för denna utveckling. Inom ramen för det stora rycket finns dock plats för mindre ryck. Ett sådant följde med den filosofiska idealismens framfart. Den innefattade inte bara ”självmedvetandet”, utan ett helt register av nya ord för att beteckna vad ett ”jag” är, hur ”förnuft” fungerar eller hur ”inbillningskraften” slår till.Den idealistiska filosofins inflytande över svenskan slutar dock inte där. Till importen hör många adjektiv eller verb som plötsligt uppträder som substantiv: ”det vackra” till exempel eller ”menandet” – das Schöne eller das Meinen. Dit hör också substantiv som slutar på ”-het”, som i ”enfaldighet”, ”självständighet” eller ”sannolikhet” – namnord alltså, som syftar på någonting abstrakt. Och så kännetecknas den idealistiska filosofin också av ett överflöd av underordnande konjunktioner som ”eftersom”, ”för att”, ”medan”, ”trots att” eller ”fastän”.Inte förvånande att det går till så här, kan man tycka. I en filosofi som uttryckligen följer syftet att allting ska hänga ihop med allting – i en filosofi alltså som vill ett perfekt fulländat system – i en sådan filosofi behövs inte bara otaliga länkar, utan också en viss stabilitet. Därför säger man så ofta ”därför”, och därför talar man inte om någonting som är fult eller vackert, utan om ”det fula” eller ”det vackra”. ”Det militära, det civila och det högteknologiska måste bilda en helhet”, förklarade en statsminister vid 2020-talets mitt, när han redogjorde för ansträngningarna att höja beredskapen för krig. Grammatiskt betraktat vittnar meningen om den tyska idealismens obrutna herravälde över den svenska offentligheten – just det: ”offentlighet”, också det är ett ord i sammanhanget – även om det uppenbarligen råder en viss brist på bisatser i statsministerns tal.Den tyska idealismen har dock varken uppfunnit andlighetens vokabulär, substantiveringens oändliga möjligheter eller de långa kausala kedjor som skapas med hjälp av konjunktioner. De hade då funnits länge, i mer än sexhundra år – och mycket längre, om man räknar med latinet. Men det var i slutet av 1100-talet som några nunnor – det var verkligen nunnorna som var först – och några munkar tog sig till det tyska språket för att åstadkomma en inre reform av kristendomen. Mechthild von Magdeburg är mest känd inom denna rörelse med hänsyn till sina visioner, och sedan dominikanermunken Meister Eckhart, som blev berömd för sina läroskrifter. I centrum för denna rörelse står det personliga mötet med det överjordiska: den mystiska föreningen, själen som lyser upp i det gudomliga.En människa som vill berätta om sina mystiska erfarenheter – eller ännu värre: en människa som vill övertyga andra människor om sanningen i mystiken – står inför ett problem: inga ord räcker till. Egentligen kan man bara stamma. Om ens det. Men så gör inte Meister Eckhart. Tvärtom – han driver sitt språk, tyskan, till uttrycksförmågans yttersta gräns för att förklara vad som inte kan förklaras. Nästan allt språkligt mästerskap som sedan blommar upp runt år 1800, i både filosofin och litteraturen – alla grammatiska knep, alla substantiveringar och långa bisatser – finns redan skissade hos denna dominikanermunk: i en enda, gigantisk ansträngning att sträcka ut det begreppsliga tänkandet tills den möter det absolut obegripliga.Och så talar vi om ”självmedvetande” som om det vore någonting som verkligen funnes. Att ingen minns det latinska ursprunget consentia – snarare ”samvete” än ”medvetande” – spelar i det här sammanhanget en mindre roll. Men att vi, varje gång vi övergår till att säga någonting abstrakt, står i en tradition som för tillbaka till medeltidens mystiska tro – denna kunskap borde lära oss åtminstone någonting om att våra föreställningar om världen, och om oss själva, inte alls är givna. Utan att de är skapade – inom loppet av en historia som mycket väl kunde ha tagit en annan väg.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap

Här tog Swedenborg emot levande som döda. Anna Ringberg tar oss med till platsen där himmel och jord en gång möttes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.I ett hörn av friluftsmuseet Skansen i Stockholm står ett lusthus med cremegula väggar och duvgrå detaljer. Det ser på samma gång stolt som lite ensligt och bortkommet ut, som om det väntade på bättre tider och nya sammanhang. För länge sedan var det omsusat och vida känt, ett hus som inget annat hus i världen. För här serverades de döda semla med kokt mjölk, och här tänktes tankar och skrevs ord som stammade direkt från Gud. Just i detta lilla lusthus, på den tiden beläget vid Swedenborgs gård på Södermalm.Gården förföll efter Swedenborgs död och revs till slut. Kvar stod det ensamma lusthuset i uselt skick. Ett tag tjänade det som förvaringsbod och tillhåll för tjuvar, för att sedan bli museum: ett skynke med stjärnor fästes i taket, man ställde dit en kista med siaren som vaxdocka, och tog 10 öre i entré. Sedan fick Artur Hazelius upp ögonen för huset och på 1890-talet lyckades han köpa och flytta det till Skansen.Det blåser kallt i trädkronorna när jag en bister vårdag är på besök. Snart är det stängningsdags och de omgivande stadskvarteren ligger öde. Men vandrande i rosengården som omger lusthuset tänker jag på en annan vårdag, år 1745 i London. Där sjuder de trånga gränderna av liv. Klapprande hästkärror samsas med gastande fiskmånglerskor, garvare, slaktare och tiggande barn. Från dikena stiger stanken av jäsande sopor, byrackor skäller, studenter hyllar Newtons snille. Fred mellan Österrike och Bayern, ropar tidningsförsäljarna.In på källarkrogen längre ner på gatan stiger en adelsman, klädd i sliten svart rock, kråsskjorta och med peruk av tidens snitt. Under de pudrade lockarna skymtar ett avlångt ansikte med vaken blick och det försiktiga leendet är samtidigt barnsligt som distingerat. Det är den svenska vetenskapsmannen och mystikern Emanuel Swedenborg.I ett ensamt rum, upplyst av en kandelabers fladdrande sken, äter han sin enkla måltid med god aptit. Hela dagen har han skrivit på boken De cultu et amore Dei, ett slags skapelseberättelse där världen kläcks ur ett kosmiskt ägg, befruktat av Gud, och tankarna är alltjämt på författandet, fraserna på latin dansar för hans inre syn.Men nu hejdar han sig mitt i en tugga. För plötsligt brer ormar, grodor och paddor ut sig över hela golvet. Ja, runt bord och stolar och ända fram till hans skor slingrar sig dessa vidriga kräldjur. Han ryser till. I samma stund uppenbarar sig en man i ett hörn av rummet. Ät icke så mycket, förmanar han.Omskakad skyndar Swedenborg hem. Men redan samma natt uppenbarar sig den mystiske mannen igen, och nu avslöjar han sin identitet: Han är Herren Gud själv. Och han har kommit för att förkunna Swedenborgs uppdrag: att förklara Bibelns andliga innehåll för människorna.Allt ifrån denna stund ägnar den svenska vetenskapsmannen resten av sitt liv åt de religiösa frågorna. I arton teologiska verk tolkar han skriftens djupare innebörd. Enligt hans så kallade korrespondenslära har varje bibliskt ord en dold andlig innebörd och vi kan bara förstå Bibelns mening genom att lista ut dessa korrespondenser. Med andra ord är Bibeln en slags rebus som Swedenborg utsetts av Gud att lösa.Han avslutar sin långvariga anställning som tjänsteman på Bergskollegium och 56 år gammal blir han i stället tjänsteman i andevärlden. Ja, hädanefter tillåts Swedenborg fritt träda in i livet på andra sidan. På en gropig gata i London hälsar han hövligt på den bibliske Moses, och tillbaka i Stockholm tar han emot de döda i sitt lusthus – han möter storheter som Platon, Aristoteles och Martin Luther, och en hel del vänner och fiender från sin egen tid.Vad nytt från jorden, brukar andarna nyfiket fråga.Inte sällan handlar nyheterna om den svenske profeten själv, vad han skrivit och förkunnat. Diskuteras religiösa frågor ger de döda honom alltid rätt – det är ju trots allt Gud själv som viskar i hans öra.På sina strövtåg i andevärlden möter han även varelser från andra planeter. Folket från Jupiter bor i låga hus med tak av vitblå bast och tycker om att sitta på fikonblad och äta långsamt, medan andarna från Saturnus är så troende att deras händer blir till knivar om någon vill locka dem bort från Gud.Hur kan då Swedenborg göra sig förstådd med dessa utomjordingar? Det går enkelt – alla talar svenska! Alla är de också noggrant indelade i olika mindre samfund, i en andlig värld som har formen av en gigantisk människokropp, homo maximus. Ja, det är ordning och reda i änglavärlden. Var sak på sin plats. Nästan som ett slags förtida folkhem för de döda, kan man tänka.Trehundra år efter Swedenborgs bortgång blickar lusthuset ut över de hårt tuktade blomsterhäckarna på Skansen. Rosorna har ännu inte slagit ut. Över Saltsjön sveper mörka molnslöjor in. Lusthuset står igenbommat och tyst. Men en gång i tiden var det fullt av musik och besökare. Här tog Swedenborg emot både döda och levande, och allsköns ärenden och trosfrågor avhandlades. För visst hade ämbetsmannakarriären bytts mot ett mer fritt liv, men var ändå inte lusthuset som ett slags kanslihus, öppet mot hela universum? Och Swedenborg den som bringade svensk ordning, också i livet efter detta.Några av de samtida besökarna såg sin värd som ett geni, medan andra hånade honom bakom hans rygg. Också hans biografier skildrar en komplex person: en man som med fradga kring munnen yrar om sig själv som Messias och rullar sig i gyttja, och en enastående intelligent människa, en av de mest betydande svenskarna genom tiderna.Jag slår mig ner på den kalla stentrappan utanför lusthuset och väntar på ett tecken av något slag. Men det andliga kanslihuset ruvar sina hemligheter väl. Precis som Swedenborg själv framstår det som en slags dubbelnatur. Stumt och uppryckt med rötterna förmår det inte riktigt vittna om sin storhetstid, men i en dikt av Hjalmar Gullberg för det sin egen talan:Kring anden som har flytt, var jag ett skal.Nu står jag övergiven med min sorg.Men jag var fylld av harpa och cymbal,när Gud kom på besök hos Swedenborg.Vad nytt från jorden, brukade andarna fråga sin besökare från livet. Och man kan undra om de finns kvar där på andra sidan än, i sällskap av sin gode vän från Sverige. Den som dör få se.Anna RingbergFörfattare

Edith Södergrans postuma diktsamling fyllde 100 år 2025. Maria Küchen läser om en klassiker där själen fattar eld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Flickrumsdikt, fnös någon föraktfullt när jag i tonåren utnämnde Edith Södergran till världens största poet genom tiderna. Det var en lite äldre kille, så där överlägset beläst och världsvan som bara lite äldre killar kunde vara när jag var sjutton år.Flickrummet sågs av de flesta som något att förakta. Idag, flera decennier senare, har det fått upprättelse. Det erkänns som en plats där identitet och uttryck kan växa, en subkulturell praktik för att citera genusvetenskapen.Men läser någon Edith Södergrans dikter i nutida flickrum? Och var står hennes poesi i samtidens unga litterära landskap? Jag är inte säker på att jag vill veta. Kanske avfärdas hon idag som alltför patetisk, överhettad och daterad. Men inte av mig. Aldrig. Jag förblir Edith Södergran trogen.Forskare som Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen har gjort upp med myten om modernisten Södergran som naturbarn och ensamt missförstått geni. Visst dog hon i tuberkulos – alldeles för tidigt, hon var bara 31 år – , men hennes dikter var inga feberfantasier. De ingick i ett sammanhang. Deras former och teman speglade ett nytt europeiskt litteraturklimat och bröt mark för det i Norden.Edith Södergran gick i skola i S:t Petersburg, hon behärskade flera språk och hennes Raivola på Karelska näset i Finland var ingen avkrok ute i skogen. Myterna om henne berättar inte mycket om vem hon egentligen var, och det är som det ska. ”Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete”, skrev hennes vän författaren Hagar Olsson 1925, två år efter Södergrans död, i förordet till samlingen ”Landet som icke är”.Varje gång jag läser om den boken, som innehåller Södergrans efterlämnade dikter från 1916 och framåt, tänker jag att den där lite äldre killen hade rätt. Detta är flickrumsdikt. I bästa tänkbara bemärkelse. I kontrast till en värld där lite äldre killar – eller, om man så vill, patriarkatet – hade föreskrivit allt, skapade Södergran en autonom plats.”Landet som icke är”, rymmer prinsessor, krossade hjärtan och en brud vars ring är hennes tankar. ”Min krets är trång”, börjar dikten om henne, men ”det ligger något varmt på grunden av allt det / främmande omkring mig.”Bruden beskrivs som en fånge på en plats där hon inte hör hemma. När flickor blir kvinnor, ”blir de utestängda från ljuset / och kastade i ett mörkt rum”, skriver Södergran. I ett sådant mörkt rum, som i en fängelsecell, befinner sig bruden. Men det är kanske inte Eros som är grundproblemet, när barnet växer upp och måste överge flickrummets frihet, utan maktordningar som spärrar in hennes sexualitet?”Din kärlek förmörkar min stjärna” står det i Landet som icke är. ”Min hand är ej hemma i din. / Din hand är lusta – / min hand är längtan.” Diktens ”du” kan vara en älskare som vill något annat än diktjaget, en människa som för in ett mörker i hennes liv – men kanske finns här också en Gudslängtan som är hopplös eftersom den är erotisk.Många med mig har sett det mystika draget i Södergrans dikt. Gunnar Ekelöf, en annan mystiker i den svenskspråkiga 1900-talslyriken, skrev i sina efterlämnade anteckningar att ”Södergran och jag är lika, parallella. Vi har sett något av samma vision”.Lusta och längtan är inte samma sak. Det är inte bara kroppen som fattar eld när flickebarn blir kvinnor, utan också själen. En olyckligt förälskad tonåring kanske i grund och botten inte alltid trånar efter någon specifik lite äldre kille utan efter överskridande, ett passionerat och hängivet uppgående i något eller Någon bortom allt mänskligt. Flickrummet kan med andra ord vara ett rum för mystik.Mystik litteratur inom religionernas ramar betingas alltför ofta av religiösa dogmer som låser språket, och därmed min läsning och mina tankar. Språkliga schabloner beskriver själens förening med Gud som en prestation, en seger att vinna genom att sökaren följer en bana snitslad av auktoriteter. I kontrast till det, blir dikterna i ”Landet som icke är” uppenbarande följeslagare, eftersom de inte säger hur mystiken borde vara utan enbart speglar vad den kan vara, och vad den faktiskt är.Icke-vetandets totala tids- och rumsupplösning är en kärnpunkt i mystik erfarenhet. Det blir brutalt påtagligt och sant i beskrivningen av en dag som ska komma, när ”helvetet är tomt / och himlen stänges / och allt står stilla – / intet finns då kvar än en sländas kropp i vecket / av ett blad. / Men ingen vet det mer.”Kanske ska en andligt sökande människa inte ta för givet att hon vill uppleva den dagen. Det innebär utmaningar och själsliga risker. För, som det står i Bibeln, ingen kan se Guds ansikte och leva.Genom ”Landet som icke är”, rör sig sagoaktigt arketypiska flickor och kvinnor. Bokens prinsessa är en varelse ”utan nycker, / utan hårdhet, utan slöjor och utan list.” Sådan oförställd nakenhet innebär en utsatthet, mellanmänskligt och själsligt, som jag tror att många kan känna igen. De flesta av oss lyckas dölja den, och kanske kväva den, bakom sociala masker. Men i Edith Södergrans dikt behöver den inte förklä sig. Det sårbara allvaret får en fristad.Flickan i den långa dikten ”Under” möter en nunna, klädd i en dräkt där ”allvaret blickar ur den mörka vecken”, och utbrister: ”Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster.” Nunnan leder henne till en kyrka där Gudsmoder är den högsta, en fruktansvärd gestalt, full av nåd men onåbar.Modersmystik avfärdas ibland med samma förakt som flickrummet, men Edith Södergran väjer inte för den. Det är inte moderskapet som stänger in kvinnan på en mörk plats, i en trång krets. I dikten Nattlig madonna får det tvärtom världen att växa ”ut i alla vidder”. Moderskapets mystik beskrivs högstämt och samtidigt konkret: svarta moln drar över himlen, en mor är vaken, ett barn sover, och i nattens tystnad sjunger änglar ”alla världars lov” – en lovsång vars eko den unga modern hör djupast i sitt inre.Patetiskt, skulle nog den där lite äldre killen ha sagt. Men dikten speglar min egen erfarenhet som ung förstagångsmamma: Världen blir inte bara större. Den blir oändlig.Modersmystiken från gärna upprättas, och för min del kan den gärna få definieras som en subkulturell praktik. Och i samtidspoesin hoppas och tror jag på en renässans för begåvad högstämdhet i Edith Södergrans anda – dikt som avsöker existentiella utmarker och bråddjup och menar allvar på liv och död.Maria Küchenförfattare och kritiker __________________ Böcker av Edith Södergran 1916 – Dikter1918 – Septemberlyran1919 – Rosenaltaret1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer)1920 – Framtidens skugga1925 – Landet som icke är (postum). Redigerades av vännen och författaren Hagar Olsson och firade alltså 100 år 2025. Övriga källorAgneta Rahikainen: Kampen om Edith – biografi och myt om Edith SödergranEbba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelseAnders Olsson: ”Du skall vara min åra!” – Gunnar Ekelöfs sena dialog med Edith Södergran Landet som icke är (ur samlingen med samma namn, 1925)Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är jag trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom landet som icke är.Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka vår sargade pannai månens dagg.Mitt liv var en het villa.Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –vägen till landet som icke är.I landet som icke ärdär går min älskade med gnistrande krona.Vem är min älskade? Natten är mörkoch stjärnorna dallra till svar.Vem är min älskade? Vad är hans namn?Himlarna välva sig högre och högre,och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmoroch vet intet svar.Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

Vad beror samtidsmänniskans tomhet på? Boel Gerell funderar över svårigheternas sammanbindande kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En isande kall vind drar genom Österports station i Köpenhamn och jag stampar beklämt på stället i väntan på tåget som ska föra mig hem till Sverige. Klockan är närmare tio på kvällen och perrongen är nästan tom så när som på tre personer som väntar frusna och dystert inåtvända som jag, i varsin ände av plattformen. Det är som om vi inte finns för varandra. När en röst ljuder från högtalarna rycker jag till och uppfångar ett budskap om att tåget snart ska komma, men till vilken plattform?Här någonstans sker en förändring, när jag flackar osäkert efter svar och möter blicken hos en ung person med androgynt utseende och glittrig, blå ögonskugga.– Sa hon perrong två?– Jag tror det.– Det var två! bekräftar en äldre kvinna i kappa med Marimekkoblommor och en lite luggsliten, kortvuxen man i brun keps nickar sammanbitet bifall. Sen sätter vi oss i rörelse uppför trappan, inte längre ensamma utan i grupp och när ett nytt utrop skickar oss i en ny riktning förbannar vi gemensamt Öresundstrafiken och springer igen.När tåget en dryg timme och fem felmeddelanden senare äntligen kommer är jag på oväntat gott humör och ler varmt och förtroligt mot mina nya kumpaner innan vi sjunker ner på varsitt säte i varsin ände av den tomma vagnen och försvinner för varandra igen. Och så är det ju, en gemensam prövning tar med fördel fram det bästa i människan och får annars vitt skilda individer att gå samman i ett kollektiv som verkar för att hitta en lösning. Kortsiktigt och med begränsad risk för livet, på en station i Köpenhamn. Eller under år av umbäranden under ett krig där varje dag är en kamp för överlevnad.I boken ”Vem är du när kriget kommer?” går överstelöjtnanten och psykologiforskaren David Bergman närmare in på vad som händer med oss och vårt samhälle när vi sätts under press. En av de mer oväntade effekterna han beskriver är att den psykiska hälsan hos befolkningen märkligt nog tycks förbättras i ett land som är i krig. Exempelvis minskade självmordsfrekvensen radikalt runt om i Europa under andra världskriget. I Frankrike valde 41 procent färre att ta sina liv 1944 i jämförelse med 1938 och i andra hårt krigsdrabbade länder som Österrike och England minskade självmorden med 54 respektive 25 procent.Konfronterade med det reella dödshotet som kriget medförde förlorade människorna av allt att döma lusten att påskynda processen. Eller om de personliga problemen som tidigare tycks omöjliga att leva med krympte i jämförelse med de kollektiva utmaningarna. Hellre än att brottas i ensamhet med sina inre demoner kunde den olycklige ta upp kampen mot det yttre hotet med andra som stred för samma mål. En kraftmätning där det dessutom fanns många fler konkreta åtgärder att ta till.Avgörande för om smärtan går att leva med är alltså möjligheten att dela den och bekämpa den på ett meningsfullt vis. När Londonborna under ”blitzen” 1940 och 1941 utsattes för tyska bombningar åtta månader i sträck var det barnen som evakuerades till den förmodade tryggheten på landet som led den största psykiska skadan då de upplevde sig som ensamma och övergivna av sina familjer. För de som stannade kvar i den sönderbombade staden kom skyddsrummen i tunnelbanestationerna att fungera som samhällen i miniatyr med skilda avdelningar för sömn, samvaro och rekreation och ett gemensamt intresse av att hålla ångesten i schack och upprätthålla något slags trivsel och ordning i det omgivande kaoset.Också i den österrikiske psykiatrikern och förintelseöverlevaren Viktor Frankls skildring av åren i Nazitysklands koncentrationsläger framstår lägren som samhällen i miniatyr med egna lagar och referenser. I boken ”Livet måste ha mening” ställer han sina erfarenheter från tre år i fyra läger mot slutsatserna han efter krigets slut drog om människans förmåga att utstå lidande. I analysmetoden som han kom att kalla logoterapi lyfter han vikten av att agera och tänka kreativt även i de mörkaste av stunder, för att på så vis bekämpa ledan och ge tillvaron mening.Men medan skildringarna av gemenskapen i blitzens skyddsrum med tiden tenderat att omgärdas av ett nästan nostalgiskt skimmer är Frankl tydlig med vilka villkor som gällde i nazitidens läger även mellan fångarna. Eller som han skriver: ”De bästa kom inte tillbaka.”För att överleva måste man göra sig hård, men också vara kapabel till anpassning och ta tillfället i akt att glädjas åt det lilla som fanns att glädjas åt. Att få en skopa soppa som slevats ”från botten” och innehöll några ärtor och inte bara vatten. Eller att inse att fångtransporten som man trott hade gasugnarna som destination i själva verket gått till ännu ett arbetsläger.”För den som aldrig upplevt något liknande, är det omöjligt att föreställa sig den fullkomliga glädjedans som fångarna uppförde i transportvagnen, då de förstod att transporten 'bara' gick till Dachau!”Skriver Frankl.Drygt åttio år senare färdas två judiska kusiner genom samma landskap, men inte sammanfösta som boskap utan nersjunkna i förstaklasskupéns mjuka fåtöljer tillsammans med de andra i turistgruppen som söker sina rötter. I spelfilmen ”A real pain” av Jesse Eisenberg har kusinernas mormor just dött och lämnat en summa pengar för att de ska se byn hon bodde i innan hon deporterades till koncentrationslägret. Mormodern hörde till dem som överlevde och skapade sig en framtid i USA där hennes ättlingar nu lever i relativ välmåga. Kusinerna har det materiellt gott ställt och ändå brottas de med psykiska problem: depression, tvångssyndrom och självmordstankar.Om vi för ett ögonblick låtsas att tiden är en och densamma är det alltså människorna som trängs i obeskrivlig stank och misär i boskapsvagnen längst bak som dansar och jublar tillsammans över lyckan att få leva. Medan de vilsna turisterna i förstaklasskupén apatiskt betraktar samma grönskande landskap över sina koppar cappuccino och fantiserar om att ta livet av sig.För mormodern har det funnits en mening i allt hon fått utstå i att hon kunnat ge sina barn och barnbarn det hon själv berövades: en familj, ett hem, trygghet. Ändå känner sig kusinerna inte trygga, är rädda för allt och inget och har tappat bort såväl sig själva som varandra. Vad vill det till egentligen, för att de ska vakna? Ett konkret och omedelbart dödshot? I ett frustrerat försök att nå fram ger en av kusinerna den andre en rungande örfil och denne fnissar till, liksom yrvaket och nästan tacksamt och för ett ögonblick skrattar de uppsluppet tillsammans. Som om det är i först i smärtan de inser att de är levande. Boel Gerellförfattare och kritiker Referenser:David Bergman: Vem är du när kriget kommer? 2025 (Natur & kultur)Viktor Frankl: Livet måste ha mening, 1946 (Natur & kultur)Jesse Eisenberg: A real pain, 2024

Änglar har vakat över oss sedan urminnes tider. Konstkritikern Nils Forsberg har träffat några av släktets mer sorgsna exemplar i Berlin. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Den är inte bara rätt ful, den är liten också. Som ett A4-ark ungefär, som ser gulnat och trist ut. Det här visste jag egentligen, men sådant är ändå svårt att förbereda sig på. När jag såg Paul Klees akvarell Angelus Novus från 1920 i verkligheten för första gången fick jag den där känslan man kan få inför något som man hört så mycket om.Att jaha, är det inte mer än så här?För det handlar om en bild som lite indirekt blivit, som man säger, ikonisk. Inte för hur den ser ut eller är gjord, utan för att filosofen och kritikern Walter Benjamin, som hade fått målningen av vännen Klee, utgick från den när han, i slutet av 30-talet, skrev det som skulle bli en av hans sista och mest kända texter. Nämligen den om historiens ängel, den som med utbredda vingar färdas med ryggen mot framtiden och med stirrande ögon och gapande mun ser ruinerna torna upp sig vid sina fötter, driven av historiens storm som blåser från paradiset.”Det är det här som vi kallar framsteg”, skriver Benjamin melankoliskt.Det är en av de i olika kultursammanhang mest citerade texterna de senaste decennierna. Ruiner, storm, blindhet inför framtiden. Där vi uppfattar en kedja händelser ser ängeln bara en enda stor katastrof.Andy Warhols Marilynbilder får ursäkta, men Paul Klees gåtfulla Angelus Novus framstår lite som postmodernismens Mona Lisa. En sorgesång över en sönderfallande, fragmenterad värld.Men vilka är de, änglarna i kultur- och religionshistorien? Enklast är väl att beskriva dem som ett slags gränsfigurer, som kan röra sig mellan olika världar och är lika hemma, eller främmande, i båda.Ordet ängel kommer från grekiskan via latinet, och betydde från början just budbärare. Gestalten som sådan finns i alla de monoteistiska religionerna, och en teori är att änglarna uppstår när de äldre religionerna, med ett otal gudar som alla har sina särskilda egenskaper och intressesfärer, ska förvandlas till en berättelse där det finns en enda Gud. Det blir ett antal degraderade figurer över och de får bli den nye, ensamme gudens medhjälpare.Och visst kan man se något änglalikt hos Hermes, budbäraren med sina bevingade skor i den grekiska mytologin? Hos Hermes finns också drag av tvetydigheten hos änglarna. Dessa var nämligen, åtminstone tidigare, inte nödvändigtvis entydigt goda. De beskrivs också ofta som mycket vackra, med androgyna drag. En undflyende, svårfångad och särskilt i äldre tider ofta skrämmande gestalt. En mellanfigur.I Bibeln finns de med hela vägen, från början till slut. Det är änglar som meddelar Guds vilja till Abram i Första mosebok, det är änglar som blåser i basunerna och slåss mot monster i Johannes uppenbarelser. I Krönikeboken skickar Gud en ängel för att sprida död och förintelse i Jerusalem, och i Matteusevangeliet skakar vakterna av skräck när ängeln kommer ner från himlen till Jesu grav.Änglar är inte att lita på.Men de blir mindre skräckinjagande med tiden. Renässansmålaren Rafael blev den som satte den fortfarande allmänna bilden av hur en ängel ser ut, med lockigt hår och rar uppsyn. De som är förebilden för de bokmärken som flickor i alla åldrar samlade på förr.Men en del konstnärer har sett mer dramatisk potential i dessa varelser, inte minst under åren runt 1900 då symbolismen stod på topp. Schweizaren Carlos Schwabes Der Totengräber und der Totesengel glömmer man inte om man sett den. Där sitter en stram, svartklädd, mörkhårig gestalt på huk vid kanten av en grav. Hennes smala spetsiga vinguddar bildar en gripklo ner mot den arme kyrkogårdsarbetaren som släppt spaden i skräck för dödsängeln. Det är hans tur nu.En helt annan stämning finns i Hugo Simbergs Sårad ängel från samma tid, den som röstats till Finlands nationalmålning. Två mörkklädda bondpojkar bär en bår där en vitklädd blond ängel sitter med nedböjt huvud. En vinge är blodfläckad, ögonen förbundna och hon håller en bukett snödroppar i handen.Det är en gripande bild, mystisk men ändå saklig. Pojkarna ser lite trumpna ut men verkar inte tycka det är något konstigt att bära runt på en ängel. Hur har denna ljusgestalt hamnat på en kärv finsk äng? Varför är den sårad? Hur kan en förmedlare mellan världar bli så ömklig?Men det är inte bara i bildkonsten vi hittar änglar. De finns på film också.I Wim Wenders Himmel över Berlin från 1987 finns en scen där Peter Falk, känd som den rufsige tv-deckaren Columbo, står vid en ensam kaffevagn. ”Jag kan inte se dig, men jag vet att du är här”, säger han. Han ser inte Bruno Ganz ängel som står intill honom, för änglarna är osynliga för vuxna människor, men en listig gammal kommissarie kan förstås ana deras närvaro. Särskilt som han själv varit ängel, visar de sig. En som lämnat evigheten och valt att bli dödlig, precis som Ganz ängel fundera på att göra.Peter Falk uppmuntrar honom, berättar hur skönt det är att värma sig genom att gnugga händerna mot varandra, dricka kaffe, kanske ta en cigarett.Bara två år efter filmens premiär skulle Berlinmuren falla men här är det den delade staden vi ser, med idel ödetomter och ruiner. Det är som att var och varannan scen är genomsyrad av Walter Benjamins text om historiens pågående sönderfall. Människorna, vars funderingar vi får höra när filmens änglar stannar till hos dem och kanske lägger en hand på någons axel, verkar inte ha mycket att glädjas åt heller.Från skrämmande budbärare utskickad av en sträng Gud i Gamla testamentet, till ett grått 80-talsberlin där Gud nog är död och änglarna är sorgsna, maktlösa gestalter som inte kan förhindra att vi tar kål på världen, eller oss själva.Inte konstigt att Paul Klees ängel stirrar rakt på oss, som för att säga ”vad håller ni på med?”Eller så har den drabbats av en helt annan insikt. Bruno Ganz ängel i Himmel över Berlin säger att han vill leva nu och nu och nu, inte bara alltid i evighet. Han vill känna och älska och kanske ta en mugg kaffe en kylig morgon. Det är som med de grekiska gudarna: Man anar att de är avundsjuka på människorna och jävlas med dem för att de kan dö, och det är det enda gudarna inte kan. Änglarna befinner sig i samma belägenhet – de lever inte på riktigt, för de kan inte dö /är odödliga/. Medan vi människor lever en stund på jorden, om det så är bland ruiner.Som Bruno Ganz säger i slutet av filmen, när han blivit människa: Jag vet nu, vad ingen ängel vet.Nils Forsbergkonstkritiker

Stumfilmen kördes över av ljudet och blev en smal sak för cineaster. Joakim Silverdal tycker att det är dags att skriva ut tysta klassiker på recept. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla stjärnor kommer en gång att slockna. Det gäller världsrymdens himlakroppar, likaväl som himlen över Hollywood.I Billy Wilders Sunset Boulevard från 1950 drömmer den avdankade stumfilmsskådespelerskan Norma Desmond om en comeback som aldrig kommer. Hon har inte lyckats med något sen filmen fick ljud och krossade hennes karriär.Detsamma gäller hennes gamla vänner.I en scen sitter några finklädda figurer vid ett pokerbord. Vana cineaster känner direkt igen dem: ”det är ju Buster Keaton, Anna Q Nilsson och HB Warner”. Men filmens berättare beskriver dem som dunkla figurer från den tysta eran, som inget mer än vaxdockor i Norma Desmonds kabinett.Stumfilmen var stendöd, redan 1950, det är vad vi får med oss.Men jag har blivit mer och mer övertygad om att den ljudlösa filmkonsten nu, över 70 år senare, fortfarande har förmågan att välta vår verklighet.När min dotter var två år fick hon frågan av en förskollärare vad hon gillade att se på tv. Och då svarade hon, som om det vore det naturligaste i hela världen: Charlie Chaplin.Allt uppstod i ett ögonblick av panik - när Babblarna, Daniel Tiger och Bolibompadraken helt enkelt till slut fick det att rinna över. Vad annars går att gräva fram ur streamingmörkret?Titta där: den böjda käppen, de stora skorna och det kluriga leendet. Charlie Chaplin!Vi började trevande med långfilmen Cirkus. Jag trodde egentligen inte alls på den här idén, men snart märkte jag hur uppslukad hon var. Allt som behövdes var några enkla: “Vad tror du att gubben ska göra nu? Nämen vad hände, sprang han IN till lejonet?” och så sitter en tvååring och tar in ett svartvitt, filmhistoriskt mästerverk från 1920-talet, helt utan talade repliker eller ljudeffekter.Vi upptäckte snart att Chaplin är mer än den snubbelgubbe världen ofta vill göra honom till. Vi har haft många, långa samtal om vad som gör luffaren ledsen, varför han är ensam, varför han har så trasiga kläder.Det är sådant man hinner med när tillvaron tystnar. När det konstanta larmet av hysteriskt animerade barnprogram sätts på paus, om så bara för en liten stund.Men kanske är jag naiv. Med snart 100 år av ljudfilmer är väl ändå stumfilmen dömd till en tillvaro längst ut i vår mediala periferi.Någon som var rädd för det och såg på med avsky, när ljudet trädde in i filmkonsten, var Victor Klemperer.Han var en tysk filmälskare och språkvetare vars dagböcker från 30 och 40-talen är viktiga tidsdokument över nazismens påverkan på det tyska medvetandet.I hans filmdagbok “Ljus och skugga - 1929-1945” får läsaren vara med om hur nazi-propagandans mörker kastas över de tyska biograferna.Men för den som läser noggrant, är den även en spännande ögonvittnesskildring från en biobesökare som var med om skiftet från stumfilm till ljudfilm.För Victor Klemperer var INGEN vän av den tidiga ljudfilmen, om vi säger så.Det är med ett slags glödgat hat han beskriver hur patetiskt dåligt filmljudet var till en början.1929 skriver han: “Vi har nu mött ljudfilmen två gånger och tyckte båda gångerna att den var avskyvärd”.Han tycker att det låter förskräckligt, men ljudkvaliteten är något han förstår kommer bli bättre. Vad som inte kommer åtgärdas är att ljudfilmen utstrålar något konstlat, dött. Ett slags surrogat till stumfilmen.Han skriver att “Filmen MÅSTE vara en konstform med uttryck, liknande baletten, buren av musiken, annars blir den en vedervärdig död mekanism med ett ljud som dessutom skär sig”.Precis som min tvååring, blir han väldigt förtjust när han får se Charlie Chaplin i Stadens ljus. En stumfilm som med filmmusik och några enkla ljudeffekter hånar ljudfilmen. Som när Chaplins luffare sväljer en visselpipa och försöker sjunga, men allt som kommer ut är några visslingar. ”En välsignelse att det är en stumfilm, avskyvärt att musiken gnisslar lika illa som i radion”, skriver han.Och när man ser denna eras mästerverk är det svårt att inte hålla med honom.Hur berör inte ansiktena, när ljudet fattas? I En kvinnas martyrium, det kvävande kammarspelet om Jeanne D'Arc från 1928, kryper sig skådespelerskan Maria Falconettis uppgivna uttryck långsamt in under huden.De få textrutorna ger oss absolut kontext, men det är ögonen. Ögonen. De stora uttrycksfulla ögonen som vittnar om mänsklighetens grymheter. De är starkare än all dialog i världen.Den tittare som ger sig hän, sitter till slut bara och gråter.Men tiden sprang förbi, även Chaplin började göra ljudfilm och med tiden verkar till och med Victor Klemperers syn på filmljudet mildras.Redan 1932 måste han erkänna att Marlene Dietrich och Emil Jannings skådespeleri lyfts när han får höra deras röster i Blå Ängeln. ”Klangen i detta organ”, utbrister han och när han några år senare ser musikalfilmen “Broadways melodi” är han istället förtrollad av ljudet. ”Vi sitter hänförda till den sista bilden OCH tonen”, skriver han.Men den där kraften då? Som kan få en två-åring att 100 år senare sitta hänförd i en timme och tjugo minuter?Om Victor Klemperer fortfarande var med oss - och om han skulle känna det glödgade hatet mot ljudfilmen blossa upp igen - skulle han bara behöva plocka upp valfri webbläsare, söka upp sin favoritfilm och trycka på play.Nu är stora delar av stumfilmsskatterna från 20 och 30-talen digitaliserade och ofta har rättigheterna gått över till att bli allmän egendom. Så den som vill se, kan se, utan problem.Stumfilmens kvalitet i vår moderna samtid börjar inte med stumfilmen, den börjar med dig.För när inga ljud hörs, inga röster ljuder, är det vi tittare som får jobba. Att se stumfilm är att sitta längst fram på soffkanten, framåtlutad, redo att ta in.Då behöver stumfilmen inte bli ett museum, då kan den bli ett tempel. En plats före reflektion och förundran. En plats för lugn och verklig eftertanke.I den moderna människans rusande tillvaro, där stressen äter sig in i porerna, borde stumfilm kunna skrivas ut på recept.För när jag och mina barn vaggats in i tempot från en stumfilm, märker vi snart hur vårt medvetande ställts om.Ofta tar det några minuter, vi skruvar på oss, men sen är det som om världen långsamt börjar tippa och vi själva snubblar in i filmen. Precis som när Buster Keatons biografvaktmästare i Sherlock Jr kliver fram till filmduken och in i filmen för att själv blir sagans mästerdetektiv.Att se stumfilm kan bli som att finna det verkliga värdet i tystnaden. Något som inte handlar om frånvaro, utan om närvaro.När två-åringen nu blivit fyra och själv vill välja brukar det blir Frost, eller Lejonvakten på tvn. Men ibland, ibland är det Chaplinboxen som åker fram och vi hämtar lillebror, sätter oss längst fram på soffkuddarna, lutar oss in, tills vi ramlar, rakt ner i filmhistorien.Joakim Silverdalfilmkritiker och reporter på kulturredaktionenTre bästa stumfilmerna att se med dina barn:”Guldfeber” av Charlie Chaplin”Busters miljoner” av Buster Keaton”Upp genom luften” med Harold Lloyd (regi: Fred C. Newmeyer och Sam Taylor)

Med okonventionellt och söndersprängt bruk av språket gör den asemiska skriften revolt. Thomas Millroth lyfter fram en okänd pionjär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den franske tänkaren Roland Barthes hävdade att de företeelser han kände igen och kunde sätta namn på inte berörde honom, det var det han inte kunde beskriva som var viktigare; det obeskrivliga var ett tecken på en oro som grep djupt in i känslorna.Det finns vissa böcker som består av bokstäver eller krumelurer som ligger till synes huller om buller. För läsaren är det ovant, ja till och med obegripligt vid första ögonkastet. Men om vi följer Barthes så bör vi visa dem intresse. Denna visuella konstform eller poetiska praktik har till och med ett namn: Asemisk skrift. Det påminner om språk, men saknar semantik, mening – åtminstone i vanlig mening. Ofta liknar det ett slags attentat. Som hos dadisterna eller det lite mer estetiskt väluppfostrade 1960-talets söndersprängda språkbilder och skrivmaskinsdikter.Men den asemiska skriften är mer än ögonblickets estetiska chock. För jag måste ju ta själens oro på allvar då alfabetet och grammatiken kollapsar.Tag som exempel Åke Hodell och Jarl Hammarberg från 60-talets avantgarde.År 1966 skapade Hodell ett häfte om någonting så obeskrivligt som Förintelsen. Som titel valde han en fiktiv koncentrationslägerfånges tatuerade identitet, CA 36715 (J). Svarta linjer krängde sig som böljande klotter sida upp och sida ner. Det gick inte att beskriva det obeskrivliga på annat sätt än som en suddig spegelbild av det förflutna. Det var många i kulturlivet i mitten på 60-talet som närmade sig Förintelsen, de flesta använde dokumentära detaljer. Men Hodell valde fiktionen – Resultatet var minst lika skakande.För poeten Jarl Hammarberg gällde skriften och fiktionen Livet. Allt han gjorde red spärr mot samhällets konventioner. 1965 fälldes han för uppvigling efter sin utställning Vägra Döda Vägra Värnplikt. Han hade fyllt hela Galleri Karlsson med krängande protesterande bokstäver. Alfabetets konventioner förvandlades till protest. Och i ett seriehäfte från 1993 avlägsnade han allt från själva rutorna och fyllde dem med krossade ord och lustiga krumelurer. Hos honom gick kaos och uppror hand i hand. Och när jag läser Hammarberg tänker jag ofta att den asemiska skriften har rötter i tungotalande och magiska riter. Det är ett sätt att svära mot nutiden och hoppas på framtiden - och han mässade: AJNAJNAJNAJNAJNAJN….En andlig revolt med språk och liv som ett. Magi och besvärjelse.Men vilken ordschaman står bakom den här besvärjelsen?”fffööörrrstttaaa,gggååånnnngggernnnn”iiiwwwååårrr”H”errreeessstttjjjääännnssstt.”Författaren hette Sone Daniel Sonesson. Intagen 1932 på mentalsjukhus. På 1940-talet lyckades han få tag på en liten anteckningsbok som han fyllde rad för rad. Bokstäverna hackades sönder, drogs ut i en ström av ren och skär – asemisk skrift. Men kan jag tala om asemisk skrift och jämföra med Hammarberg och Hodell. Sonessons häfte gjordes ju ett par årtionden före dem, han själv var outbildad karl från Västra Ströö med sexton syskon, en olycklig inspärrad patient utan minsta kontakt med kulturlivet. Det spelar ingen roll. Precis som hos Jarl Hammarberg var hans energiska skrift ett slags magi och besvärjelse - av sin egen existentiella ovisshet. Och redan etiketten på notisboken pekar mot ett okonventionellt men sammanhållet innehåll. Sonesson har med sin vackraste handstil blandad samman sitt eget namn med en barndomskamrat från hembyn: Herr o Fröken Daniel o Berta Ericsson Sonesson. Hur viktig den här legeringen av de två namnen, en man och en kvinna, var för honom, förstod jag när jag långsamt läst igenom häftet. Jag ska återkomma till det.De skrivna raderna är frågande inför sakernas tillstånd och den allmänna moralen: och här använde han precis som Hammarberg den asemiska skriftens kärnegenskap - att undvika visshet. Med bläckpennan i staccato utplånade Sonesson det mesta i det konventionella språket och bollade vildsint med skiljetecknen. Det liknar en obarmhärtig utplåning av språket och bär tecken på förtvivlan. Glöm inte att han är inspärrad, av och till blir han rasande och svär över ” denna Djävliga Wäärld” för att sedan förtvivlat viska efter sin ”lilla flicka”, det vill säga den nämnda barndomsvännen Berta.En gammal kärlek eller inte? Årtionden hade gått sedan de träffats och hennes namn blev nu en bärare av hans egen kluvna identitet. Regelbundet dyker skärvor av manligt och kvinnligt upp. Och det är en av nycklarna till hans dikthäfte. Läkarna på det första mentalsjukhus han hamnade på, Maria i Helsingborg, noterade i journalen att han sade sig vara ”hälften man och hälften kvinna och talade som man med grov basröst och som kvinna med pipig röst”. Och när han nämnde barndomsvännen Berta Ericssons namn var det kanske en längtan till en försvunnen tid – och frihet – men framför allt står hon för den kvinnliga delen i hans splittrade person. Han plågades av sin kluvenhet, att han samtidigt var två kön, man och kvinna, men inte förmådde förena de båda sidorna hos sig själv. Raderna och rollerna böljar fram som saknadens vågor sida efter sida i häftet. Han försöker fläta samman namnen: Sone Daniel Berta Sone Ericsson, Daniel och så vidare. När jag läst klart Sonessons häfte kvarstår den hopplösa livssituation han attackerade med sitt sprängda språk. För Sonesson fanns ett naturligt slut; häftet var fullskrivet. Och på de sista sidorna upphör den asemiska skriften men inte den magiska besattheten, raseriet och sorgen. Med vacker skrivstil drömmer han om sin begravning – den enda upprättelse han kunde fantisera fram:”Det är visserligen sant i denna värld var det en så god man och kvinna som hetter (!) Dalle Berta eller Daniel Berta Sonesson Ericsson I denna jordmån vill jag en gång viga mig med min Frändesjäl.”Man bör förstås fråga sig om inte inträngandet i den asemiska skriften riskerar att förflytta den från Barthes kategori av obeskrivlighet och in i det avförtrollade, tydbara. Men orden räcker inte, språket kollapsar inför det obegripliga och ogripbara hos både Sonesson, Hodell och Hammarberg. I stället återstår den asemiska skriftens besvärjelser mot tidens tanketvång och moral.Thomas Millrothkonsthistoriker och kritiker

När saker inte är på riktigt kan vi verkligen ge oss hän. Ulf Karl Olov Nilsson hör ett mord begås och funderar över fiktionens kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tror vi att det som händer på teater eller film är verkligt? Knappast. Ändå bygger fiktionen på ett slags överenskommelse mellan skådespelare och teaterpublik om att handlingen faktiskt är verklig. Det är därför som publiken brister ut i skratt om en skådespelare som spelar död drabbas av en hostattack. Och av samma skäl betraktar vi aningen skeptiskt hur någon i en film beställer in mat men så sällan äter den. Vi liksom längtar efter att avslöja dem – utan att det egentligen finns något att avslöja! ”Jo jo, vi vet nog varför ni inte äter: ni är inte hungriga, ni är ju skådespelare!” Lika misstänksamt betraktar vi dem när de kräks, urinerar eller kopulerar.Franske psykoanalytikern Octave Mannoni myntade i en artikel på 60-talet formeln ”Jag vet mycket väl, men ändå” för den speciella klyvning av jaget som uppstår vid frågor som har med vidskepelse att göra, där vi liksom samtidigt både tror och inte tror. Som i följande exempel: I sitt hem i Köpenhamn hade Niels Bohr, atomfysikern och Nobelpristagaren alltså, en hästsko hängande över ytterdörren. En besökare uttryckte sin förvåning: ”Är inte du vetenskapsman? Du tror väl inte på sånt!” Då svarade Bohr: ”Givetvis inte, men jag har hört att det fungerar även om man inte tror på det.”På liknande sätt förenas vi på teatern och egentligen i all fiktion i en tro som vi i själva verket genomskådar. Det menar Mannoni i en annan artikel vars rubrik preliminärt skulle kunna översättas till: ”Bländverket, eller teatern och det imaginära”. ”Vi vet alltså mycket väl att det som händer på scenen inte är verkligt, men ändå låtsas vi inte om det under föreställningen eftersom det tillåter oss att leva oss in i handlingen.”Det är, menar Mannoni, som om såväl teaterproduktionen som dess publik förutsätter att det finns, eller åtminstone en gång funnits, en blåögd åskådare som tror att det som händer på scenen är verkligt och alla nu tillsammans försöker lura. Teatern har därför ofta använt sig av ramberättelser eller inledningsscener där en blåögd person förs bakom ljuset, som den fylltratt – Sly – som kallas Slug i Ulf Peter Hallbergs översättning av Shakespeares Så tuktas en argbigga. Medan Slug sover ruset av sig bärs han till slottet, kläs i en lyxig pyjamas och när han vaknar inbillar man honom att han är en rik men galen adelsman som tidigare endast trott att han var en fylltratt. För honom ska nu ett teatersällskap spela upp själva pjäsen. Här klyvs teaterpublikens uppmärksamhet i två delar: en som befinner sig i illusionen och ser pjäsen genom Slys godtrogna ögon, och en annan som njuter av att genomskåda fiktionen.Modernistisk teater har både gjort bruk av denna illusion och velat bryta den, leka med den; givna exempel är Luigi Pirandellos metadramer och Bertold Brechts arbete med Verfremdungseffekt. Som när skådespelare i exempelvis Tolvskillingsoperan kliver ur sina roller och riktar frågor till publiken: ”Vad anser ni om det moraliska dilemma som pjäsen visar fram? Och vilka är dess sociala förutsättningar?” Av samma illusionsbrutna skäl blir det ibland så mäktigt bra, och ibland så outgrundligt löjligt, när någon utbrister i sång och dans i en musikal. Jag vill hävda att mycket reality-tv bygger på idén om att deltagarna inte själva tycks förstå, eller kanske snarare låtsas att de inte förstår, att leken bara är en lek. För det finns väl ingen som kan tro att det är en allvarlig sak att gifta sig med någon man tidigare aldrig ens träffat, eller att man på allvar letar gastar och döda förfäder i något gammalt spökhus, eller att någon verkligen är på vippen att svälta ihjäl på en öde ö samtidigt som vederbörande är filmad av ett helt tv-team. Det illusoriska förstärks dock av deltagarnas ofta rörande sårbarhet – dejtingprogrammens hårt exploaterade mänskliga insats. Samt att saker framställs som autentiska; med tjusiga brudklänningar, Windsorknutna slipsar, kändisar som vigselförrättare och hela tjocka släkten på plats. Och inte minst teve-psykologernas parodiska seriositet som med terapeutiska klyschor vill täcka över programmens absurda utgångspunkter.Med avstamp i Johan Huizingas bok Den lekande människan menar österrikiske filosofen Robert Pfaller att ett lekande barn, eller för den delen en trollkonstnär, en häxa eller en voodoo-präst alltid har en sida som är väl medveten om att det de sysslar med är illusion. Ett av Pfallers exempel är att ett naturfolks soldanser regelmässigt utförs endast i gryningen, då man vet att solen ändå går upp. Den hängivenhet med vilken vi alla leker eller spelar behöver således inte vara ett uttryck för att det vi gör är autentiskt i den meningen att vi tror på det. Logiken är i själva verket den motsatta, det är just eftersom människor faktiskt förstår att det bara är ett spel som vi kan bli så hängivna. Det är därför människor kan gå i graven för sitt favoritfotbollslag. Att vara införstådd med spelets eller lekens funktion såsom just lek är en förutsättning för besattheten, ”lekens heliga allvar”.Vi gillar ibland att skratta åt naiva personer som lever sig in i illusionen. Men kanske avundas vi också deras hängivelse. Som Mannonis exempel med bonden som för första gången bevittnar en teateruppsättning, nämligen Shakespeares Julius Ceasar och vid mordscenen reser sig upp och utbrister: ”Akta dig! De är beväpnade.”Det förmodligen närmaste jag själv kommit en så illusorisk upplevelse inträffade på Gotland under Almedalsveckan. Jag bodde då med min familj i ett gammalt stenhus nära Roma kloster. Det är en mycket vacker och ödsligt tyst plats med stora, just då oerhört torra och heta åkerfält. En kväll kunde jag tydligt höra avlägsna men synnerligen högröstade män. De föreföll vansinnigt upprörda och arga. Och det hela eskalerade; det lät fullkomligt hysteriskt, livsfarligt. Jag minns hur jag sa till min fru: ”Det här kommer att sluta med mord! Vi måste ringa polisen.” Vi var väldigt rädda. Männen vrålade, skrek, grät. Och sedan, helt oväntat: musik! Ljudet av stråkar och bläckblås dånade ur högtalare och i samma ögonblick förstod vi att det var den sista akten i Shakespeares tragedi Macbeth vi hört. Den spelades nämligen på Roma klosterruin bara någon kilometer bort, mitt i vindriktningen. Efteråt lättnad, livsintensitet. För verklig inlevelse krävs det att man för ett ögonblick förlorar kontakten med verkligheten.Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättare

Dubbelgångare är vanliga i litteraturen sedan 1800-talet. Men de verkar livskraftiga och har fått nytt liv i den moderna tv-serien. Gabriella Håkansson har en teori om varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 12 september 2018.En av Fjodor Dostojevskijs mest lästa böcker är ”Dubbelgångaren”. Det är hans andra bok som kom bara några veckor efter succédebuten ”Arma människor” 1846. Kritikerna gillade den inte. Den var alldeles för absurd för tidens realistiska ideal. Ärligt talat är den heller inte en av hans bästa böcker, men idén med en dubbelgångare som en dag dyker upp och totalförstör huvudpersonens liv är intressant. Den ställer en intrikat fråga som löper genom hela den moderna litteraturen, och vidare in i dagens tv-serier och populärkultur.Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana.”Dubbelgångaren” börjar med att den strävsamme, lite märklige kanslisten Goljadkin får ett ryck. Han är övertygad om att alla hans problem kommer att försvinna om han får gifta sig med chefens dotter Klara. Maniskt shoppar han kläder och tar en droska till chefens galamiddag – övertygad om att han kommer att göra succé. Men Goljadkin är varken inbjuden eller önskad. Och det som skulle bli den första kvällen i ett helt nytt liv, slutar med brakskandal – och han slängs ut från festen.Det är på hemvägen, när han fylld av skam och självhat går längs kanalen som dubbelgångaren dyker upp, som en personifikation av de sidor hos sig själv han inte står ut med. Goljadkin bjuder hem honom, super till och ett besynnerligt tycke, nästan som kärlek, uppstår i ruset mellan de två männen. Men det dröjer inte länge förrän dubbelgångaren har tagit över Goljadkins arbete, lägenhet, umgänge och sociala status – medan kanslisten själv degraderats till en sjavig loser. Det slutar med att han måste läggas in på psyket.Även om dubbelgångartemat gjorde entré i litteraturen redan något decennium tidigare med böcker som Hoffmans ”Djävulsdrogen”, och Mary Shelleys ”Frankenstein”, så var det helt nytt för publiken att få följa en sinnesförvirrad person inifrån. Dostojevskij inspirerades av den mallade gotiska romanen, men hans mer egensinniga komposition slog an något som gjorde att snart sagt varje författare med anseende ville skriva en egen dubbelgångarberättelse. Poe, Stevenson, Dickens, Wilde, Conrad, du Maurier och Nabokov – alla har de gett sin version av temat. Så vad är det hos dubbelgångaren som attraherar egentligen? Inom den gotiska skräcktraditionen har man tolkat det som en viktoriansk ängslan för gränsöverskridanden, inte minst sexuella sådana. Den mörka andre är ett monster som uppstår när människan syndat mot Gud, moralen eller naturen, som doktor Frankenstein när han skapar liv ur död materia.I den traditionella skönlitteraturen har tolkningen istället kommit att präglas av Sigmund Freud. I sin essä ”Det kusliga” använder han Hoffmans dubbelgångare i novellen ”Sandmannen” som exempel på just det kusliga – något som är välbekant men ändå främmande. I dubbelgångaren känner du igen dig själv, men får samtidigt möjlighet att se dig själv utifrån, med andras blick, precis som Goljadkin. Och Freud satte tonen. Under dubbelgångarlitteraturens glansperiod blev de psykologiska läsningarna helt dominerande. Den andre skulle förstås som en rädsla för att det psykiskt förträngda kunde blottas, men kanske gav den läsningen inte hela bilden?I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär [...] samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen.För om vi går tillbaka till Dostojevskij och skalar bort allt utanpåverk så handlar ju romanen om en man som vanäras socialt och går under. Om och om igen upprepas, i Bengt Samuelsons fina översättning, fraserna ”dra i smutsen” och ”få sitt rykte svärtat” om den stackars Goljadkin. Samma sak sker i Edgar Allas Poes ”William Wilson” där huvudpersonen avslöjas som en tarvlig falskspelare av sin dubbelgångare – och i Vladimir Nabokovs ”Förtvivlan” så är det den skötsamme affärsmannen Felix som får idén att mörda sin dubbelgångare för att få ut livförsäkringen, och naturligtvis misslyckas.Det karakteristiska verkar vara att dubbelgångaren synliggör huvudpersonens dåliga sidor, antingen genom att själv vara tygellös och amoralisk, eller genom att trigga och avslöja originalets bristande moral. Och frågan är om det inte är moralproblematiken som är genrens fundament? Konflikten som gestaltas utspelar sig kanske inte, som Freud menar, inom individen, utan mellan individen och samhället, eller mer specifikt, mellan mannen och samhället, för den stora majoriteten författare som skrivit om dubbelgångare är ju, liksom dubbelgångarna själva, män.Så vad är det för djupt liggande oro manlig dubbelgångaren ger uttryck för? Kanske har det något att göra med de sociala regelsystem som växte fram under moderniteten, och som kom att kontrollera och forma just mansrollen på ett nytt sätt. Huvudpersonerna är ju kanslister, läkare och jurister, män ur det hårt arbetande borgerskapet som byggde sin klassidentitet på ordningssamhet, pliktkänsla och moralisk rättskaffenhet. I familjevåningen och salongen fanns inte plats för några låga begär eller utsvävningar, allra minst vad gällde det sexuella, samtidigt som staden och gatan med sina lockande synder låg öppen. Men bara för mannen, vilket nog förklarar varför dubbelgångarlitteraturen är en så specifikt manlig genre.I 1800-talets dagböcker och brev ser man ofta män som ger uttryck för sin skam över att ha supit ner sig, spelat bort pengar eller köpt sex, men mycket lite av detta ventileras i romanen på grund av den hårda censuren. Dubbelgångaren blir då en litterär gestaltning av en rädsla som inte kan vädras offentligt, och som bottnar i en skräck för deklassering och social utstötning.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag,Men var hittar vi då dubbelgångaren idag, när censuren avskaffats och vi kan prata om allt? Ett bra exempel är tv-serien ”True detective” från 2014, som skapats av litteraturhistorikern Nic Pizzalotti. Kriminalarna Rust Cohle och Marty Hart gestaltar två sidor av manligheten; den fria amoraliska outsidern som varken tror på gud, naturen eller samhället, men ändå är den som agerar rätt och är sann, och den tyglade, moraliska familjefadern som bygger samhället, men ändå hycklar och begår onda handlingar. Serien har kritiserats för att vara en bromance, och enbart fokusera på mäns relationer, men jag tycker den kan ses som vidareutveckling av det gamla dubbelgångartemat, som gestaltar konflikten mellan det otyglade driftslivet, och kravet på att kontrollera begären och inlemma sig i den sociala ordningen. Frågan som gestaltas är precis samma som hos Dostojevskij och Poe: Hur ska mannen möta de moralkrav som ställs på honom, hur ser den goda maskuliniteten ut?Som en extra krydda kan man säga att serien har en tredje huvudperson, den inavlade seriemördaren – ett driftsstyrt mansmonster som utgör den goda maskulinitetetens motsats, och är ett talande exempel på hur det går om man hamnar utanför samhället. Även en fjärde huvudperson anas. Precis som Sankt Petersburg i början av industrialismens och byråkratins era i Ryssland spelade en avgörande roll för Dostojevskij, så spelar den amerikanska södern med sitt industriella förfall, och sitt dubbla rop på gudsfruktan och frihet, en av huvudrollerna i gotiska ”True Detective”.För det ju är mot det postindustriella samhällets normer och moral som den manliga dubbelgångaren brottas idag, och även om ”True Detective” gestaltar ett specifikt amerikansk dilemma med sin rashistoria och sin klasskamp, så finns grundkonflikten i alla samhällen. De gemensamma lagarna och det sociala trycket ställs mot den enskilda personens frihetslängtan och begär. Den konflikten kommer aldrig lösas, och dubbelgångaren, ja han kommer komma tillbaka – om och om igen.Gabriella Håkansson, författare Litteratur om och med dubbelgångareFjodor Dostojevskij ”Dubbelgångaren”, översatt av Bengt Samuelson, Bakhåll, 2004Vladimir Nabokov ”Förtvivlan”, översatt av Aris Fioretos, Modernista, 2017Edgar Allan Poe ”William Wilson”, översatt av Erik Carlquist, i ”Edgar Allan Poe. Samlade noveller” volym 1, H:ström, 2005Mary Shelley ”Frankenstein eller den moderne Prometheus”, översatt av Måns Winberg, Bakhåll, 2017E.T.A. Hoffmann, ”Djävulsdrogen”, översatt av Knut Stubbendorrf, Vertigo, 2017E.T.A. Hoffmann, ”Sandmannen”, översatt av Jan Nyvelius, Natur&Kultur, 2001Robert W. Chambers, ”Kungen i gult”, översatt av Jonas Wessel, Hastur, 2014Sigmund Freud, ”Det kusliga”, översatt av Ingrid Wikén Bonde, Clarence Craaford, Lars Sjögren, i serien ”Samlade skrifter, av Sigmund Freud”, volym XI ”Konst och litteratur”, Natur&Kultur, 2007

Måste vi göra oss blinda för att stå ut i en orolig värld? Författaren Ann Lagerhammar funderar över hur den destruktiva normaliteten kan få fäste. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I den portugisiske Nobelpristagaren José Saramagos roman Blindheten från 1995, drabbas en hel stad av en oförklarlig blindhet. Den kommer plötsligt. Invånarna drabbas mitt i steget, i bilen, i sängen, på bussen. En sitter vid ratten på väg till jobbet och väntar på grönt ljus, en är på väg till sin bokhylla för att bland de medicinska böckerna försöka finna svaret på denna mystiska åkomma, en sträcker behagfullt ut sig i sängen på ett hotellrum efter ett hemligt möte med sin älskare. De drabbade uppvisar inte några sjukdomstecken, deras ögon är friska, regnbågshinnan klart tecknad, senhinnan vit och kompakt som porslin. De borde se men de ser inte.De har helt enkelt förlorat förmågan att se.Saramago förklarade att hans avsikt med romanen var att blotta ett ruttet och avtrubbat samhälle. Titeln på portugisiska är Ensaio sobre a cegueira, det vill säga ”essä om blindheten”. I en intervju med en brasiliansk tidning i samband med lanseringen sa han: ”Vi lever i en värld som till synes förmedlar allt till oss – genom ljud, genom bilder – men sanningen är att vi blir allt mer blinda.”Romanen inleds med ett citat ur det fiktiva verket Rådsboken, ett citat som framstår som en angelägen uppmaning, och kanske en varning, till läsaren: ”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Använd ögonen, säger Saramago, inte bara till att passivt registrera, utan sätt din förmåga att tolka och reflektera i arbete så att du också förstår det som utspelar sig inför dig.Blindheten kan läsas som en studie i mänsklig moral och våra samhällens bräckliga strukturer, men den kan också läsas som en skildring av vad som händer när vi som kollektiv ansluter oss till vad den amerikanske psykiatern Robert J Lifton kallar en destruktiv normalitet. Det innebär att ett skadligt eller destruktivt beteende blir accepterat som normalt i ett samhälle eller ett system, så att vi till slut inte har förmågan att se med klar blick på det som sker.I sin bok Indefensible weapons från 1982 skriver Lifton att kärnvapnens potential att utplåna allt mänskligt liv ligger som en skugga över vår mänskliga ekologi och påverkar oss i allt vi gör och allt vi känner. Trots att vi vet att vi kan dö när som helst lever vi våra liv som om vi inte visste det. Lifton kallade detta tillstånd för ”det dubbla livets absurditet”, ett tillstånd som han senare har kommit att föra över till vår hantering av den globala uppvärmningen.Det var efter att jag hade läst den amerikanska sociologen Kari Marie Norgaards bok Living in denial (det vill säga Att leva i förnekelse) som jag började notera i mig denna känsla av att leva i dubbla, eller parallella verkligheter. Inte som i populärkulturens berättelser och drömmar om parallella världar och alternativa verkligheter, eller kvantmekanikens teorier om alternativa förgreningar och oändliga tidslinjer. Nej, min känsla hörde helt och hållet hemma i det konkreta. Det var upplevelsen av att leva i en kollektivt konstruerad känsla av normal och trygg vardag och samtidigt ta del av medias rapporteringar om de accelererande klimatförändringarna och hotet mot vår existens.Det var just konflikten mellan dessa parallella verkligheter, denna kollektiva blindhet, som Kari Marie Norgaard observerade när hon för tjugo år sedan gjorde en etnografisk studie i ett litet samhälle i Norge. Hon fann att invånarna i detta lilla samhälle lyckades förneka klimatförändringarna trots att de på ett mycket direkt sätt påverkades av dem i sin vardag, inte minst genom att snön, som de flesta av dem försörjde sig på genom skidturismen, kom allt senare på säsongen och försvann allt tidigare. Skidbacken som förr var vit av snö i december var nu en smal remsa konstsnö ner längs det kala berget. Sjöar och vattendrag frös inte längre till is som förr. ”För bara tio år sedan kom människor från hela Norge för att fiska på isen här”, berättade en man från byn. ”Där var så många människor att isen såg svart ut på avstånd.” Nu kom inte längre någon för att fiska. Och skolutflykten som brukade göras vid denna tid på året fick ställas in eftersom lärarna inte längre litade på att isen på sjön skulle hålla för barnen. Vädret diskuterades ständigt i vardagliga samtal, så som det ofta görs, men sällan i ljuset av det förändrade klimatet.Norgaard använde uttrycket ”dubbla verkligheter” för att försöka fånga in och förstå invånarnas beteende. En av de intervjuade i Norgaards studie förklarade: ”Vi lever på ett sätt, och tänker på ett annat. Vi lär oss tänka parallellt. Det är en färdighet vi har, ett sätt att leva.”Det fanns som en avgrundsdjup spricka mellan vad man faktiskt visste och vad man kunde hantera känslomässigt eller erkänna offentligt.I slutet av Saramagos Blindheten frågar en kvinna sin man. ”Varför blev vi blinda”. ”Jag vet inte” svarar mannen, som är läkare, ”en vacker dag kanske man kommer att få reda på orsaken.” ”Vill du att jag ska säga vad jag tror”, säger kvinnan. ”Berätta.” ”Jag tror inte att vi blev blinda, jag tror att vi är blinda, Blinda som ser, Blinda som trots att de ser inte ser.”Är det kanske så att vårt liv i dubbla verkligheter är en överlevnadsmekanism i en skrämmande tid? Att vi i någon mån måste göra oss blinda för att orka med livet som det ser ut idag, med klimatkrisen, men också med de ständigt pågående krigen och en turbulent geopolitisk världsordning.På detta svarar Robert Jay Lifton bestämt nej. Han menar att känslomässig avstängning kan vara en nödvändig överlevnadsstrategi på kort sikt, under och efter traumatiska upplevelser, men på en samhällelig nivå riskerar känslomässig avtrubbning att ställa sig i vägen för en kollektiv kamp inte bara mot klimatförändringarna, utan också mot krig, kriser och katastrofer. På en samhällelig nivå är det nödvändigt att bejaka både förnuftet och känslorna. Det är när vi stänger ute känslorna och undviker att träda i relation till världen, till andra människor och till naturen, som den destruktiva normaliteten får fäste.Då kan förnuft och förnekelse obekymrat leva sida vid sida.Enligt Lifton är problemet med den destruktiva normaliteten att den är så inbyggd i samhällsstrukturen att den kan vara svår att få syn på. Utmaningen är att genomskåda den, eller för att använda Saramagos formulering, att se, betrakta och uppmärksamma hur hela vårt sätt att leva utgör ett hot mot människans framtid på jorden.Men trots sin dystopiska syn tycks Lifton hysa ett visst hopp. Det visar sig inte minst i hans numera över fyrtioåriga vana att, som en besvärjelse mot blindheten, avsluta varje föreläsning, om den så handlar om nazisternas ogärningar, hotet från kärnvapnen, krig eller den globala uppvärmningen, med att citera den amerikanske poeten Theodore Roethke: “In a dark time, the eye begins to see.”I mörka tider börjar ögat se.Ann Lagerhammar, författareProducent: Ann Lingebrandt

Poesin är det som försvinner vid översättning, sägs det. Men översätter vi inte alla hela tiden? Jonas Rasmussen söker efter ett gemensamt modersmål. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Från radion i köket kommer dagligen nyheter om konflikter världen över. Och mitt i allt det här tänker jag på något så banalt som träd.När jag hör eller läser ordet ”träd” tänker jag på björken vid vägen utanför mitt barndomshem – hur vi klättrade i den; hur den svartvita barken kändes mot fingrarna; hur det svajade när man var 15 meter upp och kunde se vårt hustak uppifrån. En skogsbrukare gör sig säkert helt andra bilder i huvudet: för hen är ett träd kanske lika mycket en kapad stam redo att förädlas till virke. Och en arborist får säkert helt andra associationer.Jag arbetar som översättare och det brukar sägas att översättning handlar om att överbrygga språkliga, kulturella och nationella gränser, och det är förstås sant. Men kanske är översättning både någonting mycket mer personligt och komplext än så, och samtidigt något omedvetet som alla på jorden går runt och ägnar oss åt hela tiden. Och själva strävan efter att söka kunskap och försöka förstå andra än den egna gruppen verkar ligga inbäddat i människans DNA.Den danska poeten Inger Christensen lär ha sagt att översättning av en dikt är som att göra ett färgfoto till svart-vitt, och den amerikanske poeten Robert Frost har uttryckt det som att ”poesin är det som försvinner vid översättning”.Men även inom ett och samma språk finns en bedräglig mångtydighet och väldiga begränsningar i vad man faktiskt kan uttrycka. Ett av de allra första orden man lär sig som barn brukar vara ”lampa”. Men liksom med ordet ”träd” är jag ganska säker på att någon nu ser en kökslampa framför sig, någon annan läslampan vid sängkanten. Så vad är egentligen en ”lampa”, och förstår vi ens varandra, även om vi talar samma språk och använder så basala ord som ”lampa” och ”träd”?På ett seminarium på Köpenhamns universitet 2017 höll översättaren, skådespelaren och regissören Peter Eszterhás ett föredrag där han satte fingret på någonting som jag länge hade anat, men inte själv hade lyckats formulera. Vid flera tillfällen återkom han till meningen ”modersmålet heter översättning”. Ja, utsagan kräver lite eftertanke. Eszterhás föddes i Ungern och kom redan som barn till Danmark, men det här har inte med hans eget modersmål att göra, utan ska, som jag tolkar honom, förstås mer universellt. Som att modersmålet är ett språk som hela jordens alla nationaliteter använder, och det språket är en praktik som han alltså kallar översättning.Vi människor står inte ut med att något saknar mening. Visst har också du stått och sett ett moln på himlen bilda en kamel, ett ansikte eller något helt annat, fullt medveten om att det bara är slumpens och vindarnas lek med vattenånga, och dina egna fantasier, som skapar bilden. Det samma gäller när vi betraktar abstrakt konst. Om vi presenteras för en målning med ljusa prickar på en mörk bakgrund ser någon en stjärnhimmel, någon annan en blomsteräng på natten. Vi nöjer oss inte med att det är prickar på en mörk bakgrund, utan helt instinktivt omvandlar vi det tillsynes obegripliga till något begripligt genom att relatera det till våra egna, subjektiva erfarenheter.Och när vi ser en slumpmässigt genererad teckensallad av bokstäver, eller läser en dikt där nästan vartenda ord hade kunnat bytas ut mot något annat, då kan vi inte låta bli att ändå försöka uttolka ett meddelande, en mening, i texten – något som hakar in i våra egna liv och minnen.För att göra vår omvärld begriplig för oss själva använder vi våra sinnen. Det är tillexempel ren överlevnadsinstinkt att kunna bedöma en bils riktning och hastighet för att inte kliva ut i gatan vid fel ögonblick. Vi avläser också ständigt våra medmänniskors ansiktsuttryck och kroppsspråk. Och som de sociala varelser vi är så har det verbala språket här en särställning. När en vän ringer till dig och säger: ”Jag har det inte så bra just nu”, då betyder det förmodligen att hen skulle behöva prata med dig. Kanske är det tillochmed ett sätt att fråga om du har tid att ses snart för ett allvarligt snack, även om det inte är det som faktiskt uttalas. Vare sig vi vill eller ej måste vi alltså dagligen tolka en otrolig mängd intryck för att göra vår omvärld begriplig och meningsfull.Och om vi vänder 180 grader på perspektivet så måste vi själva också tolka vårt inre för att göra oss förstådda och för att själva kunna fungera i omvärlden. Det är livsavgörande att kunna förstå och reagera på signaler som tillexempel att kroppen fryser eller är hungrig. Och för att överhuvudtaget kunna interagera med våra medmänniskor måste vi ge uttryck för våra egna affekter, känslor, tankar och idéer. Och de här inre, subjektiva faktorerna är inte ursprungligen formulerade på ett begripligt språk, inte ens för oss själva. Vi måste därför översätta våra egna tankar och känslor till ett språk som är någorlunda begripligt för vänner, bekanta och dem vi älskar.När Tomas Tranströmer mottog Neustadt-priset 1990 sade han i sitt tacktal bland annat följande: ”En dikt är en representation av en annan, osynlig dikt, skriven på ett språk bortom det vanliga språket. Därmed är även originaldikten en översättning.” Här finns alltså en tydlig parallell till Eszterhás tanke om ”modersmålet”. Som jag förstår Tranströmer menar han att de känslor, idéer och tankar vi har inom oss finns i oss på ett allmänmänskligt språk – bortom geografiska, kulturella och nationella gränser. Och dessa tankar och idéerna översätts av poeten till ett språk som kan läsas av andra.Och det är på den arenan konsterna verkar. Hade det varit möjligt att, i en fullt begriplig och empiriskt verifierbar facktext, uttrycka tillexempel ångest; hur det känns att vara förälskad; eller bara upplevelsen av att klättra i en hög björk, då hade mänskligheten förmodligen aldrig utvecklat skönlitteraturen och poesin, eller de övriga konstformerna. Men unikt för just skönlitteraturen, och framförallt poesin, är att den använder just språket för att uttrycka sådant som inte kan uttryckas med språket.Jag tänker igen på ordet ”träd”, och på att arboristen förmodligen ser en levande organism framför sig, där det osynliga rotsystemet är lika betydelsefullt som stammen och kronan. Jag tänker på det som finns under, bortom språket och som behöver språket för att bli synligt och få människor att förstå varandra över tid och rum. Och det ger mig hopp, hopp om att någonting djupt inuti mig också resonerar i någonting djupt inuti alla andra, oavsett religiös, kulturell eller nationell tillhörighet. Om språket missbrukas kan det förstås också användas för att söndra och splittra och ställa folkgrupper mot varandra. Och delvis är det nog resultaten av det jag fortfarande hör när radion i köket rapporterar om alla konflikthärdar. Men språket som sådant, och översättningen av språk, kan också användas till att få oss att förstå och känna samhörighet med andra kulturer och individer, och dessutom, i förlängningen, ge oss en klarare blick på vår egen kultur och oss själva. För bortom det där vanliga språket som vi kommunicerar med, och som ni, just nu, hör mig tala, så delar vi ett gemensamt språk; ett modersmål som heter översättning.Jonas Rasmussenöversättare och författare Källor:Peter Eszterhás. Föredrag om översättning vid Köpenhamns universitet 6/10 2017Tomas Tranströmers tacktal vid utdelningen av Neustadtpriset. ”Laureate's Words of Acceptance” kan läsas här: https://www.neustadtprize.org/a–swedish–poet–in–oklahoma–remembering–tomas–transtromer/ (min översättning från eng.)

Stor i Tyskland och bannad i Sverige, på tvärs mot sin tid och typiskt för densamma. Ann Lingebrandt reflekterar över den motsägelsefulle Ola Hansson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Våren 1901 skriver Ola Hansson ett anklagande brev till prins Ludwig av Bayern, den blivande Ludwig III. Det inleds en utredning, som kommer fram till att brevskrivaren är ”ofarlig”. Men det fortsätter postas klagomål från den skånske författaren och hans hustru Laura Marholm, med beskyllningar om svek, spionage och konspirationer. Kungligheter har gaddat sig samman för att ruinera paret Hansson; ett påvligt sändebud ska rentav ha försökt förgifta författaren. I en polisrapport stämplas både mannen och hustrun som sinnessjuka och det konstateras att de knappt har pengar till mat, men dricker 8 liter öl om dagen. Så småningom, sedan Laura Marholm först tvångsinternerats, utvisas de ur Bayern. Deras folie-a-deux blir föremål för en tysk fallstudie i samtidens psykiatriska litteratur och diagnostiseras som ”kombinatorisk paranoia”.Hur kunde det gå så här illa? Det såg ju ändå ganska ljust ut – efter att Ola Hansson 1889 flytt Sverige och gett sig på att erövra Tyskland. Han lyckades faktiskt bli så inflytelserik att en skeptisk tysk kritiker tog sig för att lansera begreppet ”hanssonism”. Unga beundrare samlades i parets hus i Friedrichshagen i Berlins utkant, där också Strindberg bodde ett tag. Särskilt som essäist gjorde sig Ola Hansson ett namn och han introducerade inte bara skandinaviska författare. Med hjälp av lite fulspel blev han den som sålde in det tyska geniet Nietzsche hos tyskarna.Men den tillbakadragne bondsonen från Hönsinge hade svårt att hålla sig vän med folk särskilt länge. Snart vände vindarna, också i Tyskland fick han allt svårare att publicera sig, och till slut måste han försörja sig på att skriva humoresker.Att vara ett Ola Hansson-fan kan vara en prövning. Visst är det lätt att ömma för en nyskapande författare som gick i otakt med sin samtid. Som hypersensibel stämningslyriker stod Ola Hansson ganska ensam i realismens och samhällsdiskussionernas artonhundraåttiotal. Istället för att, som idealet löd, sätta problem under debatt skrev han svindlande vackra dikter där natur och sinnestillstånd flöt samman. I Notturno hittade han på nya ord, som ”drömsövd” och ”eldstårar”, prövade på fri vers och blommade ut som svensk prosadiktpionjär – och blev som tack hånad av kritikerna. Men han sög också åt sig av tidens allra grumligaste idéer. Den som plöjer hans prosa möter en säregen stilist som kunde skriva mästerliga noveller, men får även vada i svulstiga övermänniskotankar, grova antisemitiska utfall och kvinnofientliga attacker, och det osar ofta av bitterhetens gift.Det går att söka efter sociala och psykologiska förklaringar till Ola Hanssons fall. Men man kan också följa ett litterärt spår. Litteraturhistorien framställs ju ofta som en rak väg framåt, där djärva utmanare på sikt triumferar över konservativa losers. Men den är förstås också full av sidospår, sjaskiga bakgator och – återvändsgränder.För Ola Hansson befann sig den svenska litteraturen hopplöst i bakvattnet och med utblick mot kontinenten hade han ambitionen att modernisera den. Hos franska författare som Guy de Maupassant och Paul Bourget tyckte han sig hitta ”det fundamentalt nya”. En psykologisk konst, som borrar sig ned i individens djupaste schakt. Nu skulle naturalismens människouppfattning, med sin enkla summering av arv och miljö, väck!Den känslige skildraren av senhöstbladens skälvande nerver vände så sina instrument mot människans hemliga inre processer. Och för den uppgiften kunde författaren likna sig vid en vetenskapsman, som lägger upp sina studieobjekt på ett dissektionsbord.Detta gjorde han i den svenska litteraturens kanske mest dekadenta och definitivt mest utskällda verk, Sensitiva amorosa från 1887. Här beslutar sig en relationsfobisk berättare att, istället för att inlåta sig i verkliga förbindelser, på distans ”studera och njuta könet”. ”En litterär smutsfläck”, blev kritikernas dom. Och efter det kunde Hansson inte längre publicera sig i Sverige ens om han betalade ur egen ficka.I sin nästa novellsamling Parias var det de irrationella impulserna till kriminella handlingar han sökte svar på, i en blandning av true crime-spekulation, pseudovetenskaplig protokollprosa och ett starkt stråk av mystik. August Strindberg blev så begeistrad att han skrev en enaktare utifrån en av historierna – typiskt nog blev den mer känd än förlagan.Hansson grunnade på hur han skulle kunna driva sin själsanatomi än längre. Resultatet blev en bukett psykologiska betraktelser, som skrevs 1891 men inte kom på svenska förrän 1914 under titeln ”Tidens kvinnor”. Här vänder han blicken mot före detta vänner och bekanta. Mer eller mindre maskerade skärskådas de moderna kvinnorna som exempel på den fördärvliga tidsandan, med ingående spekulationer kring deras erotiska liv.Tanken var att berättandet skulle fungera som ett ”sänklod” in i personlighetens centrala punkt, och det krävde en radikal estetisk form. Bort med dialog och intrig, men däremot gärna långa utläggningar utifrån en ”psykofysiologisk mystik”: idén att man genom en persons yttre kan avläsa hennes inre historia.Med författaren i rollen som forskare testade Ola Hansson gränsen för hur långt litteraturen kunde sträcka sig in på vetenskapens, och verklighetens, område – han var själv en smula osäker på i hur hög grad han lyckades.Vad han nådde fram till är i en sentida läsares ögon kanske framför allt tidstypiska fördomar, tarvliga fantasier och inte minst ett spritt språngande kvinnohat. Misogynin slår ut i full blom i en grotesk slutvision där kvinnorna, håriga som djur, nakna och jamande, firar häxsabbat.Tiden brukar mildra det skandalösa i litterära personangrepp. Men ”Tidens kvinnor” ångar otäckt efter mer än ett sekel – vilket förstås inte gör den mindre fascinerande. Att Ola Hansson med sitt intresse för psykets irrvägar själv skulle bli föremål för en psykologisk fallstudie är såklart en ödets ironi – eller kanske predestinerat, som han själv skulle ha kunnat anse. Trots sina högt ställda ambitioner skrev han in sig i en både konstnärlig och personlig återvändsgränd. Men med sitt försök att lägga könet under lupp gav han en avslöjande spegelbild av fin-de-sièclets föreställningar om kvinnor på väg mot frigörelse. Och han blickade samtidigt framåt, mot Freuds fallbeskrivningar några år senare, och, med sitt hänsynslösa sätt att använda verkliga personer som litterärt material, rentav mot 2000-talets autofiktion. Ja, hans spekulativa nyckelporträtt kan få vår tids verklighetslitteratur att framstå som finkänsligheten själv. Det ligger i experimentets natur att det kan misslyckas. Ola Hansson försökte tänja litterära gränser och betalade ett högt pris för det. I sin tid blev han en paria, i litteraturhistorien har han hamnat i ett smått undanskymt hörn. Men det är inte alltid den tidlösa och klanderfria konsten som säger mest om det trassliga mänskliga livet.Det finns en hel del att förundras över också i återvändsgrändernas skuggor. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker och producent för Dagens dikt i P1

Om dagens bokmarknad metadels består av 1800-talsromaner, vad är då en modern roman? Mattias Hagberg försöker skilja äpplen från päron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det börjar med en röst, en röst som förefaller komma ur tomma intet: ”Jag är en sjuk människa… Jag är en ond människa. En frånstötande människa.”Fjodor Dostojevskijs ”Anteckningar från källarhålet”, om en namnlös, ensam och bitter man, är omöjlig att värja sig mot. Monologen är påträngande och andfådd; orden väller fram över sidorna; budskapet är svårfångat och motsägelsefullt, men rösten är ändå, på något märkligt sätt, övertygande. Stämman, som kommer mot mig som läsare, är självisk och karaktärslös, den koketterar gärna med sina egna tillkortakommanden och med sin förkärlek för det låga, lidelsefulla och irrationella.Dostojevskij slår an en ton som på en och samma gång känns uppriktig och lögnaktig, intim och främmande. På ett ställe utropar den namnlösa romanfiguren: ”Men nu räcker det… Vad har jag lyckats förklara med dessa ordanhopningar?” Och på ett annat: ”Jag vill här varken försvara lidandet eller välståndet. Det jag försvarar är… mina egna infall och en garanterad rätt att följa dem, närhelst det känns nödvändigt.”Ja, vad är detta egentligen för en text? Vad vill den? Ett intressant svar på dessa frågor finns hos den amerikanske kritikern och tidskriftsredaktören Edwin Frank i hans uppslagsrika studie ”Stranger than Fiction: Lives of the Twentieth-Century Novel” från 2024, ett svar som pekar fram mot en samtida diskussion om litteraturens roll och betydelse.Med Dostojevskij, skriver Edwin Frank, börjar den moderna romanen. Här möter vi för första gången en text som inte utger sig för att vara något annat än just litteratur, men som samtidigt undflyr alla försök att inordnas. Romanen förefaller, med Edwin Franks ord, att handla om ”allt och ingenting”. Här finns ingen entydig handling, ingen början och inget slut, inga distinkta karaktärer, bara en röst som mal och mal, som talar utan att bry sig om ifall någon lyssnar.Visst, ”Anteckningar från Källarhålet” hade föregångare, texter som rörde sig mot det subjektiva och irrationella, men ingen annanstans hade anslaget varit så tydligt och så konsekvent genomfört som hos Dostojevskij. Titeln på Edwin Franks bok, det svåröversatta engelska uttrycket ”stranger than fiction”, är talande. Det bär på en hel teori om litteratur som det kan vara värt att dröja vid; det vill säga att den moderna romanen, den som uppstod med Dostojevskij och fortsatte med författare som Franz Kafka, Gertrude Stein och Virginia Woolf, inte i första hand bygger på fiktion, utan på något mycket märkligare, något mycket mer udda och undflyende.För Edwin Frank är fiktionen intimt förknippad med det tidiga 1800-talet. Fiktionen var romantikens och realismens verkningsfält. Författarna i denna tradition ville avbilda och underhålla, berätta och gestalta, de ville spegla verkligheten eller få den att framträda på nytt med fantasins hjälp. Men även om de bröt ny mark, riktade blicken mot nya områden och nya företeelser, var de fast förankrade i sin form – i den klassiska berättelsen, med sin tydliga början, mitt och slut. De ville förmedla en känsla av trovärdighet. Läsaren skulle bjudas in i en värld som kändes sammanhängande och förståelig. En form som numera dominerar bokmarknaden, och som i dag kanske bäst beskrivs med orden kommersiell realism.Den moderna romanen däremot, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, ville något annat, eller rättare sagt något mer.Men vad?Edwin Frank svarar med en katalog, eller en konstellation, som han själv uttrycker det. I ”Stranger than Fiction” lyfter han fram ett trettiotal romanförfattare som verkat i Dostojevskij efterföljd, från André Gide till W. G. Sebald, och deras verk.1900-talsromanen är för Edwin Frank inte en form utan ett förhållningssätt. Den vill inte inordna sig, eller underordna sig någonting, eftersom den inte är intresserad av samma saker som sina föregångare; den vill inte bygga världar, den vill inte gestalta, den vill inte kommunicera. Den är reaktiv i stället för formativ – det vill säga: den moderna romanen är ett subjektivt svar på en upplevelse eller en erfarenhet, inte ett objektivt sätt, en objektiv form, för att gestalta en situation. Därmed blir också själva språket, det personliga uttrycket, en naturlig del av denna reaktion. De författare som Edwin Frank lyfter fram är inte i första hand intresserade av att sända begripliga budskap till sina läsare. Nej, de svarar med de ord de har till hands, med det språk som är möjligt i just deras situation. De prövar sig fram. Undersöker och testar. De försöker. Ja, ordet försöker är centralt. Den moderna romanen, den som Edwin Frank kallar 1900-talsromanen, är en anstas.Hos Dostojevskij är detta tydligt, det räcker med att läsa de första raderna ur ”Anteckningar från källarhålet” för att förstå att här arbetar en författare som reagerat starkt på sin samtids övertro på förnuftet och framsteget, och som gör det på sitt alldeles egna sätt, såväl språkligt som innehållsmässigt. Men det skulle så klart gå lika bra att exemplifiera med någon av de andra romanerna ur Edwin Franks katalog, som Ralph Ellisons reaktion på rasismen i den bitvis absurda ”Osynlig man” från 1952, eller Chinua Achebes svar på kolonialismen i ”Allt går sönder” från 1958, eller Elsa Morantes uppgörelse med den moderna historieskrivningen i romanen ”Historien” från 1974. I debatten om litteratur är det vanligt att göra en distinktion mellan fin- och fullitteratur, mellan det som är bra och det som är dåligt – som om litteraturen var en produkt en på en marknad, där det gällde att göra rationella val. Inrättandet av en kanon handlar om just detta, liksom betygsättning av litteratur, eller listor över de bästa böckerna just nu.Men det finns ett annat synsätt, ett annat språk för att tala om litteraturen i allmänhet och romankonsten i synnerhet. Som inte är intresserat av värdering i traditionell bemärkelse, utan av litteraturen som ett levande förhållningsätt till en värld i ständig förändring. Ur denna blickpunkt växer litteraturen ur ett existentiellt behov av att reagera på sin omgivning. Den är inte bra eller dålig. Sann eller falsk. Den är responsiv. Den är ett genuint försök att svara på en verklig erfarenhet – ett försök som dessutom, i kraft av sin originalitet och sitt språk, kräver ett gensvar av den som läser. Mattias Hagbergkulturjournalist, litteraturkritiker och författare, samt universitetslektor i litterär gestaltningLitteraturEdwin Frank: Stranger Than Fiction – Lives of the Twentieth-Century Novel. Vintage publishing, 2024.

Hur är det att vara ryss i Sverige i dag? Gabriel Lindén synar sin kulturella identitet i sömmarna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Jag förstår ingenting av det prästen säger. Det har jag aldrig gjort. Trots att jag stått här i drygt 30 år nu. Rökelser och obegripliga psalmer yr omkring mig. När min mormor kom till Stockholm var detta den plats som tog emot henne.Det var här, i en anonym källarlokal på Birgerjarlsgatan i Stockholm, som hon hittade tillbaka till sitt modersmål och samtidigt började navigera genom 1950-talets Sverige. Platsen är även känd som Kristi förklarings ortodoxa kyrka. Eller som vi alltid sagt i min familj: ryska kyrkan.Jag kommer tillbaka hit för att tända ett ljus för mormor ibland. Oftast står jag med huvudet nedböjt mot prästen för det är så alla gör. När jag var liten brukade mormor väsa ”böj” och trycka ned mitt huvud snett uppifrån.Jag sneglar på männen i rummet och ser flera i min egen ålder. Jag slås av hur lika vi är. Skillnaden mellan mig och dem är att jag kan välja när jag vill berätta om mitt ryska arv. Det är en frihet vi har, vi i fjärde generationens diaspora. För de som nyss kommit till Sverige, eller har familj kvar i Ryssland, måste det vara svårare. Jag undrar hur det är att vara ryss i Sverige idag. Tänk på deras middagsdiskussioner till exempel. Vissa är säkert för kriget. Vissa kanske har varit i kriget?Någon, som den unge mannen utan skäggväxt, är säkert underrättelseofficer. FSB, GRU och allt vad de heter måste rimligtvis ha god kunskap om platser som denna – en mötespunkt för Sverigeryssar, som med Natointrädet nu ligger i fiendeland. Andra, kanske hon där borta, har arbetat på en oberoende radiostation och nu tvingats lämna Ryssland efter sin rapportering om en korruptionsskandal djupt inne i den ryska statsapparaten. Min idé om ryssar i Sverige är en rad schablonbilder, och jag är i gott sällskap.Strax efter invasionen 2022 får en vän syn på en ryskregistrerad bil i Stockholm. Hon har lust att repa den med sin hemnyckel, erkänner hon lite stolt för mig. Det behöver hon aldrig. Nästa morgon har någon annan gjort det. Några månader senare äter jag glass med en kollega. En grupp ryska turister passerar oss med hörsnäckor, guide och allt. ”Jag förstår inte hur de kommer in och att vi släpper in dem överhuvudtaget”, säger han uppenbart irriterad.En annan gång sitter jag och äter en smörgås på Kulturhuset i Stockholm. Jag sitter på entréplan. Plötsligt får jag syn på en man i rulltrappan. Han kommer ovanifrån och vinkar mot mig. Det kan inte vara till mig, tänker jag, och ignorerar honom. Han insisterar, fortsätter att vinka och le mot mig. Inte hysteriskt, men tydligt. Jag ler och vinkar tillbaka lite osäkert. Mannen rullar ned på mitt våningsplan och går fram till mig. – Vladimir? – Nej, svarar jag. Mannen börjar tala ryska. – Jag pratar inte ryska, säger jag. Mannen avbryter sig själv och växlar till svenska: – Förlåt, men visst är det du som är Vladimir? – Nej, svarar jag. – Oj förlåt, du är så lik Vladimir som jag brukar spela schack med där uppe. Mannen pekar mot rulltrappan. – Det är inte jag, säger jag. – Okej, ursäkta, säger mannen.Mannen försvinner mot utgången och jag har redan listat ut vad som hänt. Det här handlade inte om en förväxling mellan mig och en rysk schackentusiast. Det var inte ett oskyldigt försök till småprat med en främling. Nej, det här var såklart ett rekryteringsförsök. Mannen – tillika underrättelseofficeren – testade min öppenhet, min vilja att möta honom, bjuda in honom att slå sig ned. Det är ingen slump att han valt just mig eftersom han gjort noggranna efterforskningar. Han vet att jag har ryskt påbrå. Han vet att jag har arbetat i den svenska myndighetsvärlden. Han vet säkert något mer som jag själv inte vet.Det här är inte okej. Jag skriver en incidentrapport till säkerhetsavdelningen hos min tidigare arbetsgivare. Det går några minuter och ganska snart känner jag mig som en tönt. Vem tror jag att jag är? Min flickvän verkar hålla med. Jag skickar ett SMS och berättar vad som hänt. Hon undrar om jag inte läser in lite för mycket.Min vän Oscar brukar skämta om att jag är rysk spion. Det började han med långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Jag tycker det är lite roligt. Nästan värms av hans kärleksfulla retstickeri, eftersom han vet att detta ganska avlägsna ryska arv ändå betyder mycket för mig. Frågan är om allmänhetens rysskräck i Sverige kommer nå en punkt då jag inte tycker det är roligt längre.Flera här inne i kyrkan har säkert redan nått den punkten. Prästen till exempel. Jag föreställer mig vad han utsätts för när han kliver upp på morgonen, går ut från prästbostaden, ned för trapporna och ska öppna kyrkan i samma byggnad. Vad möter honom där? En kyrkport nedklottrad med ”Ryssland ut ur Ukraina”, insmetad i hundbajs? Kanske vill jag inte veta. Det enda jag vet är att prästen känner sig tvungen att sätta upp en skylt. Där står det:”DENNA KYRKA HAR INGENTING MED RYSSLANDS POLITIK ATT GÖRA. VÄNLIGEN KLOTTRA EJ. TACK!”Jag ser mig om i församlingslokalen. En kvinna ställer sig tätt bakom mig. Som vanligt är syret sedan länge på väg att ta slut. Det sticker i näsan av all rökelse. Någon går ut. Fler kommer in. Jag tänker att jag också ska passa på att gå eftersom ryska gudstjänster har en förmåga att aldrig ta slut.Det är då prästen med sitt släptåg av korsbärare och körsångare plötsligt går rakt in i rummet, mitt ibland oss. Alla backar. Det bildas en ring runt prästen som sveper med sina attiraljer i silver, psalmböcker och biblar. Bröd läggs upp på ett bord i höjd med mina knän. Mer rök, fler korstecken, psalmer och huvudböjningar. Någon släcker taklamporna. Stearinljusen börjar fladdra längs väggarna och jag inser att nu, nu kan jag inte gå härifrån.Gabriel Lindén, skribent och diplomat.

En plats kan vara lika betydelsefull som relationen till en människa. Nazanin Raissi hittar ett ord som uttrycker smärtan i att älska en plats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om eftersommaren är nätterna klara och luften ren. Formationer av flyttande fåglar drar fram över utspridda gråa tegelhus med platta tak. I ravinerna nära källorna växer snår av träd – cypress, en och poppel. Torra dalgångar och karga klippor omsluter kransar av fruktträdgårdar. Horisonten är bruten och det högsta berget är en utslocknad vulkan. Det är 810 kilometer till havet. Jag minns ljuset, stenarna och färgerna – kalkvit, malakitgrönt, bergblått och matt turkos. Min första kärlek var en plats, som inte går att återvända till.Vi är omgivna av dem, platserna skriver filosofen Edward S Casey. Vi lever i dem, delar dem med andra, förlorar dem och dör i dem. Men vad är ens en plats? Är det ett landskap? Är det en gata? Är det latituder, longituder, grader, minuter och sekunder som möts? Är det en unik sammansättning av natur och kultur eller vad? En plats är ett bestämt läge med särskilda drag. En plats kan vara i nästan vilken skala som helst – från ett hörn i ett rum till en hel stad – beroende på hur vi väljer att rikta våra avsikter och vår uppmärksamhet. En plats kan vara ett tryggt hem, en tragedi eller leda och tristess som en bara vill komma bort ifrån. En plats rymmer en variation av betydelser och identiteter som inte är underkastade strikta klassifikationer. Framförallt är en plats, framhåller geografen Edward Relph, en specifik, djup och komplex del av människans existens, lika nödvändig och betydelsefull som relationen till en annan människa. Fotografen Sally Mann tar hjälp av det suggestiva och gäckande walesiska ordet “hiraeth” /hi-rajth/ för att beskriva den “navelsträngsliknande anknytningen till en plats”. Hiraeth är särdeles finkornigt och svåröversättligt. I ett enda ord förenas hemlängtan och vemod, melankoli, saknad och förlust över en oåterkallelig plats, verklig som imaginär. Ingen vet med säkerhet när det började användas men det uppstod ur behovet av att uttrycka smärtan i att älska en plats. Mann kallar det “platssmärta”. Ett språkligt påhitt som ger tillträde till känslor som annars inte nås så enkelt. Det är platssmärta som driver henne. Med en jättelik storformatskamera, ett transportabelt mörkrum och en samling esoteriska och explosiva kemikalier nålar hon fast den amerikanska söderns platser i sepia och svartvitt, igen och igen i decennier. Edward Relph menar att det behövs ett språk som gör det möjligt att identifiera den betydelse som människa och plats har för varandra. Han använder därför begreppen “Insideness” och “Outsideness” Två flytande zoner som representerar ett innanför åtskilt från ett utanför, ett här separerat från ett där, “kosmos istället för kaos” och som påverkar hur människan förhåller sig till sin omvärld. Skiljelinjerna mellan innanför och utanför är många – stadsmurar, nationsgränser, dörrar, portar och trösklar som inte bara markerar gränsen mellan insida och utsida utan möjliggör en passage där emellan. Zonerna utgör platsens essens och kan förstås utifrån människans upplevelse av tillhörighet, trygghet och omsorg om platsen. Förflyttningen från innanför till utanför är som att ryckas bort från cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna in i ett fotografi av fotokonstnären Annika Elisabeth von Hausswolff med titeln, Okänd Plats. Att plötsligen stå i ett övergivet grustag beväxt med björksly, tall, gran och gräs någonstans, varsomhelst, uppe i Norden.Den mest djupgående upplevelsen av plats beskriver Relph som ett tillstånd av omedveten men ändock laddad samhörighet och förankring i platsen. Ett existentiellt centrum som är en del av ens varande med vissheten om att det är här jag hör hemma. Är det kanske därför världen är beströdd av lånade ortsnamn – Lilla Mogadishu i Nairobi, Karlstad i Minnesota, Granada i Filippinerna. Spår av rörelser, erövringar, makt och längtan hem. Eller en tro på att namnen, likt magiska tecken, skulle kunna tämja allt det främmande. Edward S. Casey resonerar att plats så ofta tas för självklar att den överskuggas av tid och rum. Men den bör ses som något i sig självt, inte ett ogripbart fenomen utan konkret och levd. För människan har sitt hem i en värld med djup och horisonter, porösa gränser, märkliga utbuktningar, fåror, rännilar, plana ytor, och utkanter, fortsätter han. Det är genom platserna vi upplever och förstår tiden, rummet och oss själva. För platser har en förmåga att samla liv och inre saker – tankar, minnen, drömmar, språk och historia. Kanske är platsen inte bara scenen för dessa skeenden utan en förutsättning för att de alls ska kunna bli till. Vad annat bär på en sådan kraft?“Känslan av plats, den påtagliga känslan av plats, den med ögonen slutna känslan av plats” skriver konstnären Roni Horn om Island, dess glaciärer, strandlinjer, lavafält, vikar, floder och intensiva stillsamhet. I Horns pågående encyklopedi med titeln To Place, har Island blivit ett verb, en händelse och tidsbärare. Ja, något som likt en ömsesidig relation formas snarare än något statiskt och givet. I fotografiska verk med titlar såsom “Becoming a Landscape” “Att bli ett landskap” gestaltar Horn hur förståelsen av plats förvandlades av mötet med Island. Att platser inte är fixerade punkter på en karta utan något lika levande och föränderligt som människorna som bebor dem. Det är härifrån jag har den klaraste bilden av mig själv och min relation till världen, säger Horn. Tiden borde göra att anknytningen till en förlorad plats bleknar, men det tycks vara tvärtom. Varför är det så? Våra personliga geografier bor i våra kroppar även när det inte längre finns något att komma tillbaka till. Likt konstnären Sophie Ristelhuebers fotografiska serie med den tvetydiga titeln “Eleven Blowups”, alltså Elva förstoringar eller Elva explosioner, som visar digitalt bearbetade bilder av platser i Turkmenistan, Syrien, Irak och Västbanken. Platser som till följd av våld och konflikter kollapsat. Kvar är kratrar och bottenlösa håligheter i marken. “Kroppar och platser delar ett ödesdigert band” skriver Casey. Den ena existerar inte utan den andra. Våra kroppar är alltid placerade någonstans – bundna till platser som vi lutar oss mot, griper tag i, “går över och färdas igenom”. Vi minns dem, åkallar dem i deras frånvaro. De äger en sorts emotionell varaktighet. Långt efter sin kollaps vibrerar de fortfarande. Varför skulle annars cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna fortsätta orsaka smärta likt en förlorad arm; platssmärta. En fantom av platsens närvaro. Nazanin Raissi, psykolog och konstnärProducent: Ann Lingebrandt Litteratur:Edward S Casey: The Fate of Place: A Philosophical History. Berkeley: University of California Press, 1997. Paperback ed., 2013.Roni Horn: Island Zombie: Iceland Writings. Princeton, NJ: Princeton University Press, 2020.Roni Horn: To Place: Becoming a Landscape. Denver, CO: Ginny Williams, 2001. Artist's book.Roni Horn: “‘Iceland Could Have Been Anywhere': Roni Horn on How to Be Present Amidst Shifting Landscapes.” Interview by Jan Howard. Artspace, July 14, 2017. https://www.artspace.com/magazine/interviews_features/book_report/roni-horn-phaidon-54896. Accessed August 21, 2025.Sally Mann: Hold Still: A Memoir with Photographs. New York: Back Bay Books/Little, Brown and Company, Hachette Book Group, 2016.Edward Relph: Place and Placelessness. London: Pion, 1976. Reprint, 2008.Sophie Ristelhueber: Eleven Blowups. Paris: Bookstorming, 2006. Artist's book.Annika Elisabeth von Hausswolff: Alternative Secrecy. Stockholm: Moderna Museet; Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2021. Exhibition catalogue.

Emily Dickinson (18301886) är berömd för sitt instängda liv och sin vidöppna poesi. Ulf Karl Olov Nilsson tolkar mångtydigheten i hennes slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är maj månad 1886 och amerikanska poeten Emily Dickinson ligger på sitt yttersta. Hon har just skrivit sitt livs allra sista brev. Det består av några ynka ord och skickas med postgången till hennes kusiner, systrarna Norcross. Brevet lyder i sin helhet: ”Dear Cousins, Called back, Emily”.Called back, hur översätter man det? ”Kallad tillbaka” kanske, även om det saknar all poetisk finess. Samma två ord är för övrigt inristade på poetens enkla gravsten. Kallad tillbaka till vad? Och från vad? Kände hon sig i ett vitalt ögonblick kallad tillbaka till jordelivet efter att ha närmat sig eftervärlden? Eller ville hon meddela kallelsen tillbaka till oändligheten, det tillstånd som finns innan livet? Till och med i sina sista stunder hade poeten öga för det flertydiga.Men orden Called back har också en populärkulturell förlaga. Det är titeln på en bästsäljande romantisk deckare skriven 1883 av pseudonymen Hugh Conway. Den handlar om en blind man som blir vittne till ett mord och sedan gifter sig med en kvinna som lider minnesförlust. Båda blir called back i bemärkelsen att mannen återfår synen och kvinnan sitt minne. Dessutom löser de i god Sherlock Holmes-anda mordmysteriet. Dickinson läste boken och var, som hon skriver i ett brev, ”mycket imponerad” av denna ”gripande |haunting] berättelse”.Emily Dickinson föddes 1830 i Amherst, Massachusets, och dog på samma plats. Under sitt liv publicerade hon endast nio korta dikter, de flesta mot sin vilja. Efter hennes död hittade systern Lavinia fyrtio häften med Dickinsons poesi i en kista, okänd för omvärlden. Först fyra år efter hennes död publicerades ett första urval av de sammanlagt 1789 dikterna från hennes penna.Dickinson kom från en välbärgad familj med en socialt och politiskt betydelsefull plats i det lilla puritanska samhället. Hon läste exceptionellt mycket: naturvetenskap, King James Bibel, Shakespeare, dagstidningar och samtida skönlitteratur – favoriter var Elizabeth Barrett Browning, systrarna Brontë, George Eliot och Wilkie Collins roman The Woman in White – till en av många myter om den tillbakadragna och excentriska Dickinson hör att hon alltid gick klädd i vitt. Emily Dickinson kom att leva som ogift i sitt fäderneshem, men när hon var i 20-års åldern blev hon djupt fäst vid, och sannolikt förälskad i, sin väninna Susan Gilbert, som emellertid gifte sig med Austin Dickinson, poetens egen bror.Med tiden kom hon att isolera sig alltmer, hon stannade på sitt rum för att läsa och skriva och gick endast ut på nätterna för att vattna blommor i trädgården. Samtidigt upprätthöll hon en omfattande korrespondens – förunderligt vackra och förtätade brev – med vänner och litterärt betydelsefulla personer i trakten, tidskriftsredaktörer, präster, politiker, författare.Emily Dickinson levde ytterligare en vecka efter sitt allra sista brev. Hennes syster satt troget med henne vid dödsbädden. Brodern kom och gick. Hennes läkare Dr Bigelow gav henne den förmodligen felaktiga diagnosen Brights disease, en diffus njursjukdom. Sannolikt dog Dickinson av högt blodtryck vilket bland annat ledde till stroke. Enligt hennes brorsdotter Martha Dickinson Bianchi blev hennes sista ord: ”I must go in; the fog is rising”. ”Jag måste gå in; dimman stiger, dimman väller in.”Dessa slutord är vid närmare betraktelse nästan ordagrant hämtade ur ett brev som Dickinson skrev till samma kusiner, systrarna Norcross, två år tidigare. Där berättar hon om hur hon svimmat för första gången i sitt liv. Hon skriver: ”För åtta lördagkvällar sedan bakade jag en kaka med Maggie när ett stort mörker kom över mig. När jag vaknade stod Lavinia och Austin och en underlig läkare böjda över mig och jag antog att jag höll på att dö, eller att jag redan var död. Alla var snälla och vördnadsfulla och doktorn sa att sjukdomen var 'nervernas hämnd'.”Men sedan byter Dickinson helt utan förklaring spår i brevet och skriver: ”Den lille pojken vi la i jorden viker aldrig från min sida, hans dunkla sällskap är med mig, ännu. Men daggen kommer och jag måste gå in. Minnets dimma väller in.” Här kan vi alltså höra hennes slutord. ”I must go in. Memory's fog is rising.” Och omständigheterna är inte oviktiga.Den lille pojke som omtalas i brevet hette Gilbert och var son till brodern Austin och den älskade Susan Gilbert Dickinson. Dickinson själv var på intet sätt känd för att ha varit speciellt intresserad av barn, inte ens sina syskonbarn, men just lille Gilbert kom hon att älska djupt. Men det ohyggliga inträffar, gossen insjuknar åtta år gammal, i tyfoidfeber och natten han dör lyckas den hembundne Emily med en enorm kraftansträngning ta sig till huset där Susan och Austin bor. Trots att de är grannar har hon inte varit där på femton år! På natten drabbas hon av ohygglig huvudvärk och kräks. Efter pojkens död blir hon sängliggande i två månader och får diagnosen ”nervös utmattning”. Hon är förkrossad, hennes hälsa återhämtar sig aldrig.Varför kom den lille gossen att betyda så mycket för henne? Och hur kunde hans död så till den grad bryta ned hennes livskraft? Den lika freudianske som amerikanske psykiatern John Cody föreslår i en psykobiografi från 1971, After great pain, the inner life of Emily Dickinson, att det hade med poetens egen mor att göra: Gilbert föddes i samband med att modern fick en förlamande hjärnblödning och moderns hjälplöshet och behov av omvårdnad, argumenterar Cody, gjorde att Dickinson själv för första gången kunde känna moderliga känslor. Själv vill jag snarare tro att det, förutom gossens omvittnat obestridliga charm, också hade med hans namn att göra, alltså Gilbert, som alltså var den älskade Susan Gilberts flicknamn.I de sista orden ”I must go in; the fog is rising”, som jag tolkar det, ligger alltså en hälsning fylld av kärlekssorg till pojken och hans mor. I sin tillgivenhet till gossen fick Dickinson utrymme för en ren, och denna gång enklare, kärlek till den adressat som hon skrivit så många förtätade brev, och skickat så många dikter. Ja, till Susan Gilbert skickade hon fler dikter än till någon annan, 276 stycken. Och i ett brev från 1875 fick Gilbert den kanske största kärlekshyllning som överhuvudtaget går att tänka sig, åtminstone om man är poet på allvar: ”Med undantag av Shakespeare, har du skänkt mig mer kunskap än någon levande varelse”.Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättare av bland annat Emily Dickinsons poesi

Vad är en poets slutord? Dikterna eller ett sms som skickas från sjukhuset? Håkan Sandell berättar om orden som gav frid åt ett land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En sensommarkväll 2013 rullar en ambulans med påslagna blåljus genom Dublin, bort från teaterdistriktet, söderut i riktning Englandsfärjorna, på väg till Blackrock-sjukhuset. På britsen ligger Seamus Heaney. Irlands mest namnkunniga poet efter Yeats. Nobelprismottagare 1995. Hans sista ord från sjukhuset följande morgon, blev tystare än en viskning, ord skickade som ett sms, till hustrun Marie Devlin Heaney. Orden löd: Noli timere. Vi skall återkomma till deras betydelse, men latin var normalt för Heaney, som 12 år gammal getts ett stipendium till den katolska internatskolan S:t Columbs College. Marie hade lärarutbildning och som ännu obligatoriskt tidigt 1960-tal, gymnasielatin. Ordalydelsen, kanske avsedd att lugna henne, har hon själv i efterhand beskrivit som ”extraordinary”. Båda makarna kom ur Nordirlands katolska minoritet. Hon ur lärarfamilj. Medan hans far var bokskaphandlare, av det resande slaget, och hade enligt poeten nog sett sig som ”mer herre över sitt liv, än som arbetare”. De gifte sig tidigt, körde en begagnad folkvagn. I intervjuer berättar poeten att sina första - citat - ”äkta dikter” skrev han någon månad efter att ha träffat Marie. Debutdiktsamlingen på Faber and Faber - Eliot är fortfarande redaktör - överöses av litteraturpriser. Det kom att ge ett mindre anonymt liv än den universitetstillvaro som legat utstakad. Noli timere är i den gamla latinska bibelöversättningen en ofta återkommande sentens. Det är - i Matteus - Jesu ord till lärjungarna när det blåser upp till storm kring båten. Och det är ängeln Gabriels lugnande ord till Maria, ja, närmast änglars normala inledande tilltal i Bibeln. Efter sin förekomst även i Gamla Testamentet har orden tolkats så som yttrade inför det nakna varats ångest, eller inför Guds överväldigande närvaro. Noli timere: var inte rädd, frukta inte!Efter Seamus Heanyes död dyker dessa hans sista ord snart upp som graffiti på husväggar i Dublin. Det mest kända exemplet är på en husgavel i Portobello utförd av graffitikonstnären MASER. Detta är i Dublins södra innerstad, bland de gamla tidigare judiska kvarteren. Men varför har då orden, kanske bara avsedda för hustrun, fått den enorma genomslagskraften i det irländska samhället? Trovärt är att det omfattar Irlands stora förändringar under Seamus Heaneys livstid. Övergivandet av det lantbrukssamhälle vars torvmarker i norr Heaney själv kom från. Decenniernas gång, från den katolska medborgarrättsrörelsen i Nord-Irland, genom ”The Troubles” och de inbördeskrigsliknande förhållandena under IRA:s kampår, fram till det EU-medlemskap som ungefär sammanfaller med den katolska kyrkans förlorade grepp om de irländska själarna. I sin tur en följd av de sexövergreppskandaler som tilltagande kom upp i ljuset under 1990-talet. Jag var själv på plats. 1995 till 1996 bodde jag på Irland. Nobelpriset i litteratur till Heaney mottogs med samlad nationell stolthet på ön. Men det var också åren för den kyrkliga skandal som till sist fick bägaren att rinna över. En händelse som ledde till nedläggning av den gamla 1600-tals-nunneorden Sisters of Mercy - och då alltså inte rockbandet med samma namn. De första vittnesmålen, från två tidigare barnhemsflickor där, bemöttes av beklagande ord från Katolska kyrkan på Irland, med yttrad omtanke om de stackars flickornas psykiska hälsa. Men denna gång tillkom fler vittnen, de blev 40, och de blev fler. Vittnesmålen tycktes hämtade ur Marquis de Sades romaner. Detta var inte den kultur-katolicism som mött mig och andra under soliga Italien-resor. Skeletten snubblade fram ut garderoberna. Med allt från de så kallade Magdalena-hemmen för ogifta mödrar, till förbudet mot sexualkunskap i skolorna, oupplysthet i arbetarklassen. Känslan av att ha hållits nere. Min irländske bästevän Patrick berättade om våld från munkarna i hans katolska skola på 1970-talet. Min jämnåriga granne Mary berättade i sin tur om hur alla kyrkliga processioner undvikit att passera deras hus för att hennes mor varit den första skilda kvinnan där. Något som har krävt god planläggning i en småstad med endast två huvudgator. Först verkade det, där i mitten på 90-talet, som att kyrkans hastigt förlorade ställning på Irland skulle ersättas av narkotika eller av New Age-liknande uttryck. Efterhand visade sig istället, både överraskande och enastående, vad som måste kallas: en spirituell kristendom utan kyrka. Med mycket av de rostiga nationella symbolerna bortlagda så har Seamus Heaney med sin lugna person och med sin sökande poesis högre ståndpunkt kommit att bli ett slags samlande gammelmorfar för ett Irland som söker ny identitet och önskar begrava sina historiska spöken. Heaneys sista ord verkar att ha uppfattats som en form av välsignelse, över landet. I en stund när allt är förlorat för honom själv, hans kort på handen synade, i dödens och sanningens avklädda ögonblick. Och som då fäller orden, Noli timere, ett Var inte rädda. Vilket ute bland folk tolkats som: Tillsammans kan vi överkomma allt. Vårt Irland har en framtid. De sista orden från en betydande poet, burna vidare. Det kunde annars hävdas att det är dikterna som utgör en poets slutord, dikterna eller alla de läsningar och tolkningar de lever vidare i. De diktade rader som överlever, så som poesi kan överleva. Överleva i tretusen år, eller så. Håkan Sandellpoet

Samlandets besatthet vittnar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts. Karin Brygger funderar i ljuset av Vladimir Nabokovs fjärilslätta slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Halvvägs mellan min lågstadieskola och vår lägenhet stod ett gammalt vattentorn. I samband med att det skulle byggas nytt intill vattentornet tömdes en enorm hög med sten från havets botten där. Strax efter det började jag komma för sent till skolan. Min fröken ringde mamma och frågade varför. Hade något hänt?Något hade verkligen hänt. Jag hade hittat en skatt. Lika mycket som denna skatt av sten skärpte mitt sinne och väckte en slags känsla av oändlighet, höll den mig också borta från vardagens plikter: Jag försökte gå förbi berget av blanka, olikfärgade stenar men i stället sjönk jag ner på marken och började gräva efter de vackraste stenarna - och lägga dem i skolväskan. Tiden upphörde.”Jag erkänner att jag inte tror på tiden”, skriver författaren och entomologen Vladimir Nabokov i Tala, minne Den högsta glädjen över tidlösheten, menar han strax därpå, uppstår när han befinner sig bland sällsynta fjärilar: ”Det är en särskild sorts extas, och bakom den finns något annat som är svårt att förklara.”Samlandet slår an en ton i det inre hos den som drabbats av samlandets passion, menar psykoanalytikern Gunnel Jacobsson. Kanske är det denna ton som skymtar bakom Nabokovs extas, det oförklarliga som på en gång binder människan till det materiella och samtidigt skär av henne från det?Det är förstås skillnad på samlare och samlare, på varför man samlar och vad man gör med sina fynd. Vi kan notera genom historien såväl som i samtidens flöden allt från tvångsmässiga hoarders - vilka nu kan få hjälp av professionella städare om de förnedrar sig på TV - till antiksamlare, boksamlare och så vidare. I mitten av 1900-talet blev samlande av vardagliga ting plötslig konst, där framträdande namn är sådana som Joseph Cornell eller Louise Nevelson, den senare känd för sina stiliserade gatufynd. Ibland handlar det alltså om att skapa utifrån vad som finns tillgängligt, spränga normerna för en genre. Ibland är samlandet sjukdom och ibland är besattheten en slags fysisk översättning av en allomfattande tjusning. Besattheten viskar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts, ungefär som i passionens längtan efter symbios. Transformationen från passionens hetsiga galenskap, som upplöser gränserna mellan jaget och den älskade, till djupare kärlek är i mellanmänskliga relationer både en nödvändighet och en förlust. Förlusten ligger i att inte längre leva där allt är uppskruvat, underbart och smärtsamt, där inget annat har betydelse än den enda andra människan. En samlare lämnar aldrig detta stadium.Det finns aldrig något giltigt skäl till att bli galen av kärlek. Det är slumpen. Det var också slumpen att ett berg av vackra stenar parkerades på min skolväg.Även Nabokov beskriver hur just slumpen förde honom till fjärilarna en morgon i hans ryska barndom. Plötsligt såg han en underbar, ljusgul varelse med svarta fläckar, blå flikar och en cinnoberfärgad ögonfläck. Den trängde in i en blomma och fladdrade hela tiden med vingarna. Begäret som uppstod i sjuåringen var det starkaste han någonsin känt. Den gula fjärilen förändrade allt och resten av sitt liv skulle Nabokov jaga efter fjärilar överallt där han levde, i alla de länder dit han tvingades i exil eller dit han reste för att bo. Om något mer än slumpen ska tillföras historien är det svår förlust: Nabokov drabbades efter den gula fjärilen av en lunginflammation. Matematikens gåva och identiteten som underbarn försvann med sjukdomen. Åter frisk drömde han inte längre om primtal, men fjärilarna fanns kvar. Han drömde fortfarande om nya arter. Och om att vara ensam.Men trots att Nabokov sent i livet kunde se tillbaka och säga att nästan ingenting kunnat överträffa tjusningen i entomologisk forskning så förknippas denna tjusning också med skam. Samlandets praktik kräver ensamhet. Kampen mellan social plikt och begär får honom en morgon att överge en barndomsvän som han själv bjudit på besök - för att ge sig ut allena på fjärilsjakt. Skammens tårar bränner bakom ögonlocken när han i full färd med att jaga efter fladdrande vingar tänker på sin väns ensamhet därhemma. Hur kunde jag?Kanske för att i besatthetens virvlar övertrumfar begäret alltid förnuftet. Men vore det inte så skulle heller inte tillräckligt många fjärilar samlas in, eller fågelarter räknas, eller andra vetenskapliga och konstnärliga storverk ha kommit till. Troligtvis skulle också nativitetstalen vara förfärligt låga.Jag inbillar mig att den ensamhet som måste skäras ut ur det sociala rum där vi förväntas leva – en ensamhet som omgivningen betalar för med sin övergivenhet - inte bara handlar om koncentration som inte får brytas: den ensamhet som krävs möter också en annan sorts ensamhet, en inre sådan. Och denna löses från sin plats bara i jakten på en eller annan skatt. Först där upphör all dissonans. Till priset av att ingen förstår. Ännu en ensamhet, alltså.Medan Nabokov blev bannad för att släpa runt på håvar överallt, jagad av bönder, hundar och till och med en häst, läser jag att idag behövs fler amatörentomologer. Nabokov var förvisso inte amatör, men han började som alla andra forskare sin bana just som amatör. Fjärilssamlandet generellt må alltid ha gått i vågor, med toppar efter andra världskriget och så sent som 2005 men för ett par år sedan slog forskare alltså fast att det är ett problem att amatörentomolygin minskat. Det är trots allt deras arbete som står bakom majoriteten av artinsamlandet. Jakten på de fladdrande skönheterna är nödvändig för att vi ska förstå den annalkande ekologiska apokalypsen. Det är heller ingen nyhet att världen alltid kommer behöva fjärilar. Däremot är det lika oroande att den värld fjärilarna behöver – en värld där man kan vakna och se en gul, fladdrande varelse och drabbas av en insikt utan namn som säger att detta är oerhört viktigt, verkar mer och mer fjärran. Törs människan inte, eller kan hon inte, längre vara ensam? Törs hon inte, eller kan hon inte längre, drabbas av intensiva begär - och stå ut med att ingen annan förstår dessa böjelser? Hur ska vi återuppliva det mod som krävs för att man ska stå med att vara olydig, lycklig, duktig och gräslig på samma gång?I slutet av sitt liv drömde Nabokov om att fånga fjärilar i Israel där han aldrig varit. Modet bestod alltså, men resan sköts upp gång på gång på grund av sjukdom. Inlagd, återigen för lunginflammation blir det till sist uppenbart att hans dröm ska gå om intet. Det är svårt att veta om de tårar som fyllde hans ögon när han insåg att nästa möte – hans sista med en okänd art – stod för dörren var sorgens eller rädslans tårar. Kanske längtans? Innan dödsögonblicket frågar hans son honom varför han gråter. Och han svarar: ”För att en viss fjäril redan flyger.”Karin Bryggerförfattare och skribentNabokovs sista ordVladimir Nabokovs sista ord citeras ofta som ”a certain butterfly is already on the wing”. Upprinnelsen till det är en anteckning i sonen Dmitris dagbok där det står:”A few days before he died there was a moment I remember with special clarity. During the penultimate farewell, after I had kissed his still-warm forehead—as I had for years when saying goodbye—tears suddenly welled in Father's eyes. I asked him why. He replied that certain butterfly was already on the wing; and his eyes told me he no longer hoped that he would live to pursue it again.”KällorNabokov, Vladimir. Låt höra av dig, minne. Övers: Lars Gustav Hellström. Forum, 1979.Nabokov, Vladimir. Blek låga. Översättning: Caj Lundgren, 2002. Modernista, 2020.https://thenabokovian.org/sites/default/files/2018-08/Nabokovian-37-1996-Fa-0.pdfhttps://www.newyorker.com/books/page-turner/nabokovs-blue-butterfliesErica E Fischer, Neil S Cobb, Akito Y Kawahara, Jennifer M Zaspel, Anthony I Cognato, Decline of Amateur Lepidoptera Collectors Threatens the Future of Specimen-Based Research, BioScience, Volume 71, Issue 4, April 2021, Pages 396–404, https://doi.org/10.1093/biosci/biaa152»Varför samlar människan på saker», Fredrik Hultgren, Svenska Dagbladet, 2005-09-28Vattentornet vid Vattugatan. Tornet byggdes 1893. Idag finns där bredvid en förskola.

Obelisk och Olympia press gav ut böcker ingen annan vågade röra. Några blev odödliga klassiker. Gabriella Håkansson berättar den vilda historien om Parisförlagen som förändrade litteraturhistorien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2017. William S Burroughs, Samuel Beckett, Jean Genet, Henry Miller och James Joyce: alla har de en sak gemensamt – de har publicerat sig på ett obskyrt litet förlag i Paris, som under 1950-talet gav ut engelskspråkig litteratur i små gröna pocketböcker i serien ”Traveller's Companion”. Bakom den gemytliga rubriken dolde sig all den litteratur som inga andra förlag i Europa eller USA ville ta i med tång, av rädsla för att bli stämda. Allt började med att den brittiske dandyn Jack Kahane 1914 trampade på en landmina i Ypern (Ieper) i Belgien och entledigades från sin krigstjänstgöring. Under konvalescensen träffade han sin fru, fransyskan Marcelle Girodias, flyttade till Paris och började skriva böcker. Kahanes produktion var medelmåttig och innehöll lite för många erotiska anspelningar för att de engelska biblioteken skulle känna sig bekväma, så böckerna plockades bort och han fick dåligt rykte. Samtidigt började romanerna efterfrågas i bokhandeln. Kahane fick en insikt. Minsta inslag av erotik och den mest mediokra bok börjar sälja. I USA och England rådde fortfarande ålderdomliga censurlagar som satte stopp för allt som uppfattades som moraliskt eller erotiskt utmanande, men i Frankrike var situationen en annan, och nu hade Kahane fått en affärsidé. Han registrerade en fransk firma under namnet Obelisk Press och hyrde sunkig kontorslokal på vänstra stranden, nu gällde det bara att hitta sexuellt frispråkiga författare. Det var lättare sagt än gjort. I slutet av 20-talet kontaktar Kahane Sylvia Beach på bokhandeln Shakespeare & Co och får henne att förmedla kontakt med James Joyce, som några år tidigare gjort skandalsuccé på hennes förlag med den frispråkiga ”Ulysses”. Hade Joyce möjligen något mer som kunde publiceras? Det hade han. Experimentboken ”Haveth Childers Everywhere” blev Kahanes första framgångsrika publikation, snabbt åtföljd av Radcliffe Halls lesbiska roman ”Ensamhetens brunn”, som precis blivit förbjuden i England. Även D H Lawrences indragna ”Lady Chatterley's älskare” lades till på utgivningslistan, och nu rullade det på. Kahane fick snabbt rykte om sig att ge ut sånt som ingen annan vågade publicera, och snart köade folk utanför kontoret. Först ut var en helt okänd författare som hette Henry Miller och hade skrivit en bok med en titel som lät som något som handlade om cancer. Det var ”Kräftans vändkrets”. Snart hade även hans vänner Anaïs Nin och Lawrence Durrell fått manus antagna och Kahane var på banan, men när ”Kräftans vändkrets” efter många turer väl skulle ut, ja, då hade Kahane slut på pengar. Ett mönster som skulle komma att upprepa sig. Anaïs Nin visade handlingskraft och finansierade via sin psykoanalytiker Otto Rank trycket av både Millers och Durrells böcker. Som en gentjänst betalade sedan Durrell tryckningen av hennes bok ”Incest”. Sedan hann inte Kahane ge ut mer. Han dog oväntat 1939 vid bara 52-års ålder. Och med det kunde allt ha tagit slut. Det gjorde det inte. Hans 27-årige son Maurice Girodias hade hjälpt pappa på förlaget sedan han var liten, och när andra världskriget var över bestämde han sig för att blåsa liv i verksamheten igen. Nu skulle kampen för den sexuella frispråkigheten stegras ytterligare. Han började med att byta förlagsnamn till Olympia Press och kontaktade sedan faderns gamla författare för att sondera terrängen. Miller skickar in ”Plexus” men sedan var det stopp, så Girodias låter översätta alla franska erotiska böcker han hittar; Genet, Apollinaire, de Sade, Bataille, Queaneau, Reage men det räcker inte, läsarna går inte igång på litterär erotika, de vill ha hederlig porr som kan läsas med vänsterhanden. Girodias gör nu ett genidrag. Han kontaktar klicken kring avantagardetidskriften Merlin som som var de som hade översatt de franska erotiska böckerna, och frågar om de kan tänka sig att börja skriva pornografi istället. Naturligtvis under pseudonym, och gärna med lite kinky inslag. På så vis skulle de kunna finansiera sin tidskrift. Det vill de gärna. Merlin består av ett gäng jazzdansande, amfetaminsnortande utlänningar av båda könen, ledda av författaren Alexander Trocchi och finansierade av amerikanskan Jane Lougee. Kvinnor som män tar sig an uppgiften med förtjusning, och nu börjar Olympia Press glanstid. Merlin flyttar in på kontoret och redaktionen blir förlagets hårda kärna av redaktörer, sekreterare, korrekturläsare och allmänna hangaroaunds. Ur tryckpressarna spottas heta titlar som ”Tender was my flesh” och ”The Loins of Amon”. Olympia Press billiga gröna pocketböcker förses med myndigheternas varning att de inte får säljas i England eller USA, och sprids sedan till turister, matroser, soldater och pornografer som smugglar dem över gränserna en masse. Inkomsterna flödar, men Girodias är ännu värre än sin far vad gäller det ekonomiska. Han vägrar skriva kontrakt och betalar ut royalties lite när det passar. Författarna får köa utanför hans kontor när han är på gott humör, och hoppas på det bästa. Inte heller för han bok över hur många utgåvor han trycker. Ibland ger han ut en censurerad version för bokhandeln, och en annan för illegal spridning. Allt detta fungerar till en början väl med Merlins glada pornografer, men det går inte med riktiga författare som J.P. Donleavy och Vladimir Nabokov. De rasar och drar honom inför rätta. Inte heller går det att betala skatt med vänsterhanden. Bara några år in på det nya äventyret är Maurice Girodias skuldsatt, belånad och åtalad för såväl brott mot obscenitetslagarna som obetalda royalties. Och så här håller det på. Mygel, skulder, porr, åtal – allt i en eskalerande spiral, tills Girodias mot slutet av sextiotalet tröttnar på myndigheternas hetsjakt och författarnas pengatjat, och flyttar till USA för att starta ett amerikanskt Olympia Press. Där går det ännu sämre. Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Förläggaren som hela sitt liv bekämpat censuren verkar ha grävt sin egen grav. Den nya tidens libertiner behövde inte längre hans förlag, och när han 1968 struntar i att publicera en av sina nya författare som det är bestämt, så går hon upp på kontoret för att skjuta honom. Girodias är inte på plats och Valerie Solanas, som författaren heter, går tre kvarter bort och skjuter Andy Warhol istället. Girodias är inte sen att utnyttja publiciteten och får snabbt iväg SCUM-manifestet till tryck, det blir hans sista viktiga utgivning, innan allt går utför i ett träsk av hårdporr, scientologi och boxningsböcker. Hans livshistoria kan låta tragisk, men den ledde faktiskt fram till en av 1900-talets stora landvinningar: avskaffandet av censuren. De många och långa rättsprocesserna Girodias drogs inför och tappert utkämpade blev prejudicerande, och satte stopp för en puritanism som präglat bokbranschen i flera hundra år. Vi har familjen Kahane/Girodias att tacka för den frihet litteraturen åtnjuter idag. Och för att banbrytande böcker som Millers ”Kräftans vändkrets”, Burroughs ”Den nakna lunchen”, Trocchis ”Young Adam” och Nabokovs ”Lolita” överhuvudtaget kom i tryck. Och de gröna pocketböckerna som på 50-talet kostade några kronor när de kom ut, betingar idag skyhöga priser på den antikvariska marknaden. Samlarna dammsuger gamla lumplådor och porraffärer för att hitta kvarglömda Olympia Press, och granskar sedan böckernas omslag med lupp för att avgöra vilken utgåva det kan röra sig om. Finns påklistrade prislappar, myndighetsstämplar och korrekta tryckorter där, kan de ha stött på en äkta förstautgåva. Är det någon av klassikerna, som till exempel ”Lolita” kan de räkna med att vara 100 000 kronor rikare. Maurice Girodias dör utblottad och bitter 1990 och begravs på Père-Lachaisekyrkogården i Paris. På hans gravsten låter brodern Eric Kahane gravera ”Une journée sur la Terre”. En dag på jorden. Gabriella Håkansson, författare LitteraturJohn de St Jorre – Venus Bound. The Erotick Voyage of the Olympia Press and its Writers, Random House, 1994.A Life in Pieces. Reflections on Alexander Trocchi. Edited by Alan Campbell & Tim Niel, Rebel Inc, 1977.Lawrence Durrell and Henry Miller. A Private Correspondance. Edited by George Wickes, Faber&Faber, 1962.Sylvia Beach – Shakespeare and Company, översättning ERik Andersson, Ellerström, 2008. Ett urval av berömda Olympia Press-titlar från Parisåren:Samuel Beckett Watt (1953)Henry Miller Plexus (1953)D.A.F. de Sade 120 Days of Sodom (1953)Jean Genet The Thief's Journal (1953)Pauline Reage The Story of O (1954)Vladimir Nabokov Lolita (1955)J.P. Donleavy The Ginger Man (1955)Jean Cocteau The White Paper (1957)William S. Burroughs The Naked Lunch (1959)Lawrence Durrell The Black Book (1959)Raymond Queneau Zazie dans la Métro (1959)

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.Romanen ”Luzjins försvar” som enligt Nabokovs såväl ryska som engelska titel vore riktigare även på svenska, väckte direkt uppmärksamhet. I förordet till romanens svenska utgåva 1936 ansåg Anders Österling att V. Sirin – som Nabokov kallade sig då för att inte förväxlas med sin far – var ett namn att lägga på minnet, och att han ”tillhör den emigrantgeneration, vars känsloliv hunnit frigöra sig från de äldres hjälplösa hemlängtan till ett Ryssland, som blott existerar i deras minnen.” Författaren Maxim Grigoriev skriver insiktsfullt i sitt förord till samlingen ”Ryska romaner”, med flera av de verk som Nabokov skrev på ryska och senare översatte till engelska, att det centrala temat i Nabokovs författarskap är vad som händer när en människa ser världen på ett helt annat sätt än omgivningen. Grigorjev verkar också hålla med Österling, även om hans uttryck är mer drastiskt; Nabokov ägnar sig inte åt ”lökkupolsmasturbation” utan var redan från början var en sofistikerad, modern och kosmopolitisk författare. Men Nabokovs verk skildrar också migrantlivet mer handfast. I ”Han som spelade schack med livet” sitter Ljuzjins svärföräldrar ensamma, isolerade i en utkyld lägenhet i Berlin, fylld av rysk kitsch; samovarer och tavlor av bondkvinnor – i en av migrationens alla distinkta bilder. I ”Masjenka” handlar det om rysk diaspora på ett pensionat i samma stad; ”Pensionatet var både ryskt och otrevligt” som det heter. Huvudpersonen Ganin, som lever ett tröstlöst exil-liv inser plötsligt på väg till tågstationen där han äntligen ska möta sin forna ryska kärlek att hon, Masjenka, bara är en bild ur minnet. ”Det finns ingen Masjenka utom denna bild, kunde inte finnas.” Och Ganin förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Och på den vägen är det hos Nabokov - riktningen är inte bakåt, hemåt, utan framåt, bort.Författaren Aris Fioretos som gjort en bragd-insats som översättare av Nabokovs romaner, förvisso från engelska men de låter ryska, skriver i sin elaborerade essä ”Nabokovs ryggrad” mycket om hans stil, zoomar in och ut på detaljer och korrespondenser. Tar fasta på Nabokovs påstående att det måste ”kännas i ryggraden” om något är stor litteratur. Och visst, men är inte detta uttalandet ett typiskt avfärdande från en författare som hatade allt som luktade tolkningar, psykoanalys, politiska budskap eller falsk själfullhet. Fioretos skriver att Nabokov ville skapa ett mönster, en väv av text, av språk som kunde mäta sig med själva skapelsen. En författare som inte speglar utan uppfinner sin egen värld medan han beskriver den – om det så gäller Berlin, Frankrike eller en småstad i USA.För när kriget, som jagat Nabokov och hans hustru runt i hela Europa, till slut tvingar dem över Atlanten så skriver han de två, som jag lite tillspetsat vill påstå, stora migrantromanerna: ”Lolita” och ”Pnin”. ”Lolita” med sin skandalösa pedofil-gestalt Humbert Humbert – en ”sjabbig émigré” trots sina snygga kostymer och europeiska bildning. ”Pnin” är motsatsen – en rörande och ömsint liten rysk professor som omfamnar allt amerikanskt men inte har en susning om hur han ska hävda sig i detta nya. Den onde och den gode migranten. Och en oöverträffad skildring av Amerika fylld av hån och kärlek. Nabokov blev sårad över att ”Lolita” beskylldes för att vara antiamerikansk – blott ett av allt den anklagades för – för honom handlade den om att erövra det engelska språket. Likt en förälskad och vedervärdig våldtäktsman vill han erövra sin ”Lolita” – det engelska/amerikanska språket som gäckar honom i sin barnsliga och vulgära lockelse. Men som han lyckas erövra och inlemma i sin egen språkliga praktik. ”Bilarna stod parkerade som grisar runt ett tråg” som han beskriver parkeringen utanför det hotell där det första övergreppet på Dolores äger rum. Men i memoaren ”Tala minne” utvecklar Nabokov sin fruktan att förlora det enda han räddat med sig från Ryssland – ryskan. Trots att han som barn haft en engelsk guvernant skulle han alltid vara rädd att han aldrig skulle bli i stånd att få sin engelska prosa att komma ens i närheten av den på ryska. Och han skulle fortsätta att översätta från ryska till engelska och från engelska till ryska i hopp om att vara herre över sitt språk. ”Lolita” utkom 1955 och skrevs direkt på engelska, men när Nabokov tio år senare översatte boken till ryska insåg han att det ”underbara ryska modersmålet” – som han inbillade sig ännu väntade på honom någonstans – var en chimär. Fioretos beskriver hur engelskan, övertrumfar modersmålet. Det nya har segrat över det gamla, det språkliga återvändandet blir en bitter återvändsgränd. För Nabokov har inte främst migrerat från en plats, utan från ett språk. Det är inte en lokal hemlöshet utan en existentiell tomhet som bara kan lindras av språkets, stilens, spelets inre räddande karta. Är det för att han är en migrant som vägrar spela den förväntade rollen i att sörja folket, kulturen, jorden eller nationen som hans stil så ofta beskrivs som kylig och ironisk, ja rentav trolös? Men ser inte underströmmarna av ömhet och förtvivlan. I Maxim Grigorievs roman ”Europa” åker huvudpersonen, som på ett gåtfullt vis rymt eller ”hoppat av” från Sovjetunionen under en skolresa i Paris, i nutid som vuxen tillbaka på ett impulsivt besök till barndomsstaden Moskva. Han söker upp sitt gamla hem i ett stort hyreshus där ingen öppnar, bara en sur granne undrar vad fan han gör där. ”Nånting drogs ihop och slöt sig inom mig, som när man knyter ihop en sopsäck”. Precis så skulle Nabokov kunnat formulera det och här, tycker jag, gör Grigoriev ”en Nabokov” – gestaltar det exilens tomrum runt vilket ett helt författarskap kan hovra. Själv slutade Nabokov, som aldrig haft ett riktigt hem någonstans, sitt liv på ett lyxhotell i Schweiz – Europa men ändå inte riktigt Europa, ett flerspråkligt neutralt isolat, en priviligierad tillflykt, en den oheroiska migrantens asyl. Maria Edström kritikerLitteratur:Vladimir Nabokov ”Han som spelade schack med livet” i svensk översättning av Ellen Rydelius med förord av Anders Österling. Albert Bonniers förlag 1936.Vladimir Nabokov ”Ryska romaner”, samlingsutgåva med förord av Maxim Grigoriev. Modernista 2024.Vladimir Nabokov ”Masjenka” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2001.Aris Fioretos ”Nabokovs ryggrad”, essä. Norstedts 2024..Vladimir Nabokov ”Lolita” i svensk översättning av Aris Fioretos. Albert Bonniers pocket 2007.Vladimir Nabokov ”Pnin” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2000.Vladimir Nabokov ”Tala, minne” i svensk översättning av Lars Gustav Hellström Albert Bonniers 2012.Maxim Grigoriev ”Europa” Albert Bonniers 2021

Äta svamp? Länge ansågs svamp vara flugföda i Sverige, numera är det en delikatess som odlas i garderober. Johan Landgren följer svamphatets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Även om jag generellt sett har ett bedrövligt minne, finns det en sak jag aldrig glömmer: ett svampställe. Som svampentusiast är det frestande att förklara det evolutionärt, som ett bevis på svampens betydelse för människan som art. Mycket lite tyder dock på att så varit fallet. Under historien har svamp, i många kulturer, snarare betraktats med avsmak. Mykologen Merlin Sheldrake går i sin bok Ett sammanvävt liv så långt som att tala om en utbredd mykofobi, en närmast sjuklig rädsla för svampar, som gränsar till hat.Det gäller inte minst här i Sverige. ”Gräs och löv, sågspån och jord, snart sagt allt möjligt, kunde den gamle svenske bonden äta, blott icke svamp; förr svalt han ihjäl”, heter det i en etnologisk skrift från början av 1900-talet. Enligt folktron var dessa ”paddehattar” farliga bara att vidröra. Och för den som gick igenom en så kallad häxring väntade olycka och allvarlig sjukdom.Också inom vetenskapen höll man sig länge på avstånd. Till och med Carl von Linné, den store systematikern, gav upp sina försök att förstå sig på svamparnas plats och funktion i ekosystemet. Hämndlystet benämnde han dem ”Floras vandrande pack” och menade att de var ”mer tjänliga såsom näring åt flugor än åt människor”.Men varifrån kommer då detta svamphat? Sheldrake hänvisar till en teori från 1957, framförd av Gordon och Valentina Wasson, vilka delar upp kulturer i mykofila och mykofoba, svampälskande eller svamprädda. Den huvudsakliga vattendelaren menar de är huruvida respektive kultur haft tradition av att använda, eller sky, psykedeliska svampar.Sheldrake är visserligen inte helt övertygad om teorins allmängiltighet, men menar att den har en poäng. Inställningen till svamp har historiskt varit mer positiv i länder där schamanistiska kulturer, med en tradition av andliga svamptrippar, tidigare haft fäste, som i Ryssland och delar av Sydamerika. I andra kulturer har attityden däremot varit direkt fientlig, till den grad att all svampanvändning betraktats som något omoraliskt och djävulskt. Ett sådant exempel hittar vi i det viktorianska England, och här stöter vi på en annan av biologins stora pionjärer, Charles Darwin, i en biroll.Enligt historien var Darwins dotter, Henrietta Litchfield, orolig över vilken inverkan stinksvampen, med det talande latinska namnet Phallus impudicus, kunde tänkas ha på sina tjänsteflickors moral. I smyg gav hon sig därför återkommande ut i skogen och plockade stinksvampar som hon sen brände upp i en av herrgårdens kaminer.I sin kamp mot omoralen missade hon dock en viktig detalj: genom att bära runt den vulgära svampen hjälpte hon till att sprida dess sporer. Som så ofta är fallet med svampar visar det sig att de ligger ett par steg före människan. Och inte konstigt är väl det, med tanke på att de tros ha existerat i åtminstone 2,4 miljarder år. Det vill säga runt tiotusen gånger längre än vi.Indelningen i svamprädda och svampälskande kulturer verkar ha visst fog för sig, men det finns också många undantag. I länder som Italien och Frankrike har svampplockning, utan koppling till schamanism, länge varit en självklar del av mathållningen. Det franska köket är därtill orsak till att åtminstone en svamp började ätas av allt fler svenskar redan under 1800-talet. När vi 1818 importerade en ny kung därifrån, Jean Bernadotte, vid kröningen omdöpt till Karl XIV Johan, fick vi nämligen hans svampfäbless på köpet. Särskilt stor var hans smak för stensoppen, vilken numera ofta går under hans namn: Karl Johan-svamp.Under det senaste århundradet har den svenske bondens motstånd mot svamp långsamt malts ned. I svenska mykofilers svampkorgar slinker numera inte bara kantareller och stensoppar ner, utan också kremlor, musslingar och skivlingar. Och i garderober, grottor och på stockar i trädgårdar odlas delikatesser från det asiatiska köket, som shiitake och shimeji.Samtidigt är vår relation till svamparna kluven. Vi äter och pysslar om dem, men kan samtidigt inte riktigt lita på dem på samma sätt som vi kan lita på en morot eller ett äppelträd. De skrämmer oss med sin nyckfullhet, potentiella giftighet och sina hallucinatoriska egenskaper. Ibland beter de sig också kontraintuitivt, som den svampart som frodas på en av jordens mest förorenade platser, Tjernobyl. Forskarna vet inte hur, men på något sätt tycks den kunna använda strålningen för att öka sin egen tillväxt.Kanske kan man säga att svampen till sin natur är bångstyrig? Den skyr våra kategoriseringar, vilket gör det förståeligt att många av oss håller den på ett visst avstånd. Men samtidigt är det mycket vi går miste om när vi gör det. Inte bara kulinariskt och näringsmässigt, utan också på ett vetenskapligt och filosofiskt plan.Det menar åtminstone Sheldrake, som i sin bok främst diskuterar svamp utifrån ett filosofiskt perspektiv. Han tar avstamp i en frågeställning filosofen Thomas Nagel 1974 väckte i sin vetenskapliga artikel: ”What Is It Like to Be a Bat?”. Hur känns det att vara en fladdermus? Vad Sheldrake frågar sig är: ”Hur känns det att vara en svamp?”.Under ett vetenskapligt experiment med intag av LSD, en hallucinogen drog ursprungligen utvunnen ur svampen mjöldryga, prövar han frågan, och kommer till samma slutsats som Nagel. Det går förstås att föreställa sig hur det är, men det är omöjligt att faktiskt veta. Bara fladdermusen kan uppleva hur det är att vara fladdermus, och svampen hur det är att vara svamp.Men kanske, funderar Sheldrake vidare, kan svamparna säga oss något om hur det är att vara människa? Han skriver: ”Min utforskning av svamparnas värld har fått mig att ompröva mycket av vad jag trodde mig veta. Evolution, ekosystem, individualitet, intelligens, liv – inget är riktigt vad jag trodde det var”.En tanke slår mig: Är inte minnen lite som svampar? Liksom mycelet i jorden kan minnestrådar ligga dolda i det undermedvetna under många år, för att när rätt omständigheter uppstår, dyka upp som från ingenstans. För svampar gäller det, bland annat, att temperaturen och fuktigheten ska vara den rätta. För minnen är det snarare en särskild plats, en lukt, eller ett oväntat möte som är av vikt.Det är kittlande att jämföra ett mycelnätverk med hjärnan och nervsystemet. Sheldrake gör det gärna, då de har många likheter. Men lika viktigt, påpekar han, är att inte fastna i liknelserna, utan att också se skillnaderna, som är minst lika många.När man försöker förstå en svamp, kommer man till slut nå en gräns som inte går att passera: upplevelsen av att vara människa. För den som är på jakt efter absoluta svar är det frustrerande. Det visar inte minst Linnés griniga inställning. Men för den som är mer intresserad av öppna frågor är den gränsen snarare en viktig startpunkt. Människor är, liksom svampar, komplexa organismer som växer på både djupet och höjden. Bångstyriga, svårkategoriserade, men också med potential att styra om riktningen för hela kulturer.Johan Landgren, litteraturvetare och poetProducent: Ann LingebrandtLitteratur:Thomas Nagel: What Is It Like to Be a Bat? The Philosophical Review, 83 (4), 1974, 435–450. https://doi.org/10.2307/2183914Jesper Nyström: Svamparnas planet: det uråldriga nätverket som bryter ner och bygger upp vår värld. Bonnier fakta, 2020.Merlin Sheldrake: Ett sammanvävt liv: hur svamparna förenar vår värld, förändrar våra sinnen och formar vår framtid. Översättning: Jim Jakobsson, Volante, 2021.

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet, föll den ena grindstolpen ihop när flyttbilen körde in på gården. Ett tecken naturligtvis. På att här skulle krävas hårt arbete eller överseende eller humor – hur man än valde att se det, var man från och med nu i gårdens våld eller kanske, under dess beskydd.Den första natten i huset tillbringade jag ensam med min hund i det enda rum som gick att få varmt, det var sent i november, och hunden och jag vaknade samtidigt av ett krafsande ljud vid tröskeln ut mot hallen. När jag vände blicken mot dörren, såg jag hur en mus satt på bakbenen på tröskeln, som om den behövde sträcka på sig i hela sin längd för att kunna ta in synen av mig och hunden: Vad vill det här säga? Vilka är de här inkräktarna och vad gör de här i mitt hus?Den sönderfallande grindstolpen och musen på tröskeln är de starkaste ögonblicksbilderna från min allra första tid på den här platsen, alldagliga händelser, men deras reflekterande kvalitet – kontrasten mellan det objektiva skeendet och den subjektiva upplevelsen – säger kanske något om vad det innebär att försöka erövra en plats, och bli en del av den.Här i huset har jag skrivit böcker, berättelser, texter. Många av texterna och de tusentals orden och meningarna har jag vid det här laget glömt vad de handlat om, men jag minns när och var de kommit till. Den här platsen har blivit förknippad med själva berättandet, så att platsen inte längre bara är en särskild fysisk plats, utan numera också en berättelsens plats.Ibland använder man begreppet ”platsens ande”, genius loci på latin, när man vill beskriva en särskild plats starka påverkan på människans sinne eller känsloliv, och hur den påverkan i sin tur har sin grund i platsens metafysiska minne av sin historia. Kanske har platsen där jag bor, dess så att säga samlade hågkomster, i hög grad påverkat mig och i förlängningen också mitt skrivande. Men hur egentligen?När vi flyttade till den här gamla gården fanns inget dricksvatten i huset, ingen fungerande värme, tak läckte, mössen bodde i väggarna. Det var ett hus och en gård som människorna övergivit och lämnat åt sitt förfall. Men det var också en plats som bar spår av en annan tid.Skriver man om annat och på ett annorlunda sätt i ett lantligt gammalt hus än i ett modernt hus inne i en stad? Vad har platsen för betydelse? Det är förstås svårt att sätta fingret på. Men ibland när jag går genom rummen i huset, där så mycket är förankrat i historia, eller när jag utför sysslor i trädgården under de höga träden, kan jag tänka att alla de uttryck för liv som varit så fundamentalt annorlunda mitt egets, ofrånkomligt blandat sig in i det jag har skrivit; att de diffunderat in i berättelserna lite i taget, på samma sätt som molekylerna i luften vi andas rör sig och blandar sig med varandra.Jag tror att litteratur mår bra av perspektivförskjutningar. Att bo på en plats där de gamla knotiga träden fått stå kvar och där husets möbler och föremål bär spår av tidigare människors begrepp om tillvaron, kan kanske göra att man ser på samtiden och sig själv med annan blick än om man lever mitt bland nuets snabbt förbiilande ting och föreställningar, där det förgångna ofta är bortmotat.När jag sitter och skriver i mitt arbetsrum tittar jag ibland upp från datorskärmen och låter blicken glida över bokhyllan framför mig. Många av titlarna och namnen på böckernas ryggar vittnar om liv som levts före mitt och på helt andra platser, och många av dem enbart i författarnas föreställningsvärld. En plats kan otvivelaktigt påverka en människas sinne, och den kan ibland också bli till ord och placeras på tryckta boksidor, som Thomas Manns febriga Venedig, Mircea Cărtărescus magnetiserade Bukarest, Emily Brontës stormpiskade hedar, Franz Kafkas labyrintiska bo. Och platserna utgör inte bara bakgrund till levnadsöden utan skapar också ödena, plågsamt eller glädjefyllt, men alltid obevekligt – obevekligt eftersom litteraturen är tvingande i sig; Spöket Cathy kommer att för alltid hemsöka Wuthering Heights, Aschenbach sitta i sin vilstol på Lido mellan havet och badhytterna, Kafkas varelse kommer att för all framtid irra runt i sitt förvirrande bo, och platserna är avgörande för berättelsernas utveckling och berättelsernas karaktärer är så beroende av platserna att de beblandat sig med varandra.Jag ser mig också omkring på alla de oordnade ting förutom böckerna som omger mig i mitt arbetsrum – somliga pyttesmå och anspråkslösa som pennstumpar, andra större och mer betydelsebärande, en marionettdocka inköpt för länge sedan i en tobaksdoftande källare i Prag, en ask med fotografier på okända döda släktingar, ett golvur som slår varje heltimme med fel antal slag – en mängd föremål, där många av dem inte tjänar något bestämt syfte annat än som nötta artefakter som verkar upprätthålla en egensinnig distans till omvärlden, till det samtida eller enbart nyttoinriktade. Men det är detta förflutna, dess materiella tyngd, som ifrågasätter min varseblivning så att jag måste rynka pannan och tänka efter: Har jag verkligen rätt i det jag tror och tänker?Det är kanske så den här platsen påverkar mig och också smittar av sig på mitt skrivande: Jag får hjälp att betrakta världen ur en annan synvinkel och logik än min egen. När jag nu ser tillbaka på de böcker och berättelser jag skrivit medan jag bott här verkar de ha det gemensamt att de alla försökt gestalta just platsens betydelse, hur en plats påverkar människan, hur den formar och skapar henne, hur hon brottas med den och vad platsen tvingar henne till.Karen Blixen skrev om sitt Afrika i boken Den afrikanska farmen: ”Jag kan en sång om Afrika /.../ Kan Afrika också en sång om mig? /.../ Spejar örnarna på Ngong efter mig?”Blixens tanke går naturligtvis att se som uttryck för kolonial självöverskattning, men man kan också tolka den som uttryck för verklig beblandelse, en diffusion, där jaget och platsen är oskiljaktigt samverkande. För Blixen skedde denna beblandelse i Kenya (ett oblitt öde skulle ju senare föra henne tillbaka till Danmark, en plats hon befarade skulle ”tillintetgöra” henne, som hon skriver i ett brev). Ibland tänker jag: det ska bli skönt att resa härifrån. Vid sådana tillfällen reser jag till en mindre stad här i närheten eller till en större stad längre bort. Jag längtar efter något flyktigt, till nuet, till att lämna beständighet och historia. Men jag återvänder, som Kafkas varelse till sitt bo, av envishet eller helt enkelt för att jag erinrar mig den där musen på tröskeln för över tjugo år sedan, och den förvåning vi bägge två upplevde vid det plötsliga mötet. Vem vet, kanske bevarar den här platsens ande, dess genius loci, det ögonblicket och den förvåningen. Madeleine Hessérus, författareLitteratur:Thomas Mann, Döden i Venedig (på svenska på Bonniers, första utgåva 1952)Mircea Cărtărescu, Solenoid (på svenska på Albert Bonniers Förlag 2019)Emily Brontë, Wuthering Heights (1847), på svenska Svindlande höjder, senast utgiven på Modernista, 2014Franz Kafka, Boet (oavslutad novell publicerad första gången postumt 1931, på svenska på Polyfem 1995)Karen Blixen, Den afrikanska farmen, på svenska på Bonniers 1955Människor som oavsiktligt hamnar i en brunn eller i ett underjordiskt rum återkommer som idé i flera romaner av Haruki Murakami, t ex i Fågeln som vrider upp världen (Norstedts 2007) och Mordet på kommendören (Norstedts 2019)

Sven Hugo Persson spårar en grönt stråk i Povel Ramels produktion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Naturen går som en röd tråd genom Povel Ramels verk. Det har ofta sagts att hann undvek den politiska satiren som är så central hos andra svenska revyförfattare som Karl Gerhard eller Hasse och Tage. Men det är slående att när han ändå formulerar en form av satir och protest, då är det den hotade naturen det gäller. Som i sången Det skulle aldrig delfinerna göra från 1969 eller i Margareta Krooks monolog Moder Jord i revyn Tingel tangel 1989.Inte heller skämtar Ramel om präster eller kyrkan. Religionen är helt enkelt frånvarande. Ett av de största hoten mot Bibelns lära om världens skapelse på artonhundratalet var ju Darwins utvecklingslära. Och vad hittar vi hos Ramel om inte sången Digga Darwin,” denna man som sammanhanget fann”.Han satt där på sin kammare, drog sin polisong/och tänkte Adam Eva, oh there must be something wrong/Den sagan är ju vacker men ologisk och trång/jag föredrar att tro på ett naturligt hålligång” Visst formulerar Ramel ett credo här.I en sketch med Wenche Myhre från 1970 framträdde Povel Ramel som en knasig naturvetare som påstår sig kunna läsa naturen: Vänta ska jag ta på mig mina naturögon - sådär! Nu läser jag. Ojojoj så mycket nyheter. Jag trodde jag hade läst ut den här skogen för längesedan.En stark svensk tradition sen Carl von Linné är ju att se naturen som något som ska kartläggas, beskrivas, namnges. Ännu på femtiotalet skulle svenska läroverkselever samla och pressa växter och klassificera dem. Språkkonstnären Ramel hittar på nya artbenämningar, som låter som om de fanns. I sketchen om naturläsaren finns ampertall, insekter som kapuschongfly och bostonkrank, nessmarkrympling, blommor som sommarmyrten och ängsfrossa, brudväkta, nypel, snigelbytta, markask, nådiga Malte, klämtillmighårt och Mormorsbäcken. Språket skapar en helt ny natur.I svensk poesi från den botaniskt skolade Erik Axel Karlfeldt och framåt går ett stråk av blomdoft och exakt angivande av arter. Ta bara Evert Taubes gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. En vemodig, rentav ödesmättad naturlyrik finns i andra populära vistexter som Visa i midsommartid. Ni vet den där som börjar du lindar av olvon en midsommarkrans. Povel Ramel parodierade sorten i visan Turion Turion som ingår i allmogeparodin i femtiotalsfilmen I rök och dans. Han blandar friskt verkliga blomsorter med påhittade. Suggestiv lyrik till en mollstämd melodi i folkviseton: rodnande tistlar och svingröpelort, bugande hundkäx och ängskladd i knopp.I Svenska naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur fick jag i en artikel veta att naturen faktiskt också var ett stort och mycket konkret intresse hos privatmannen Povel Ramel, han hade ett stort fågelintresse, slukade naturprogram på radio och tv, läste böcker och tidskrifter. Och efter hans bortgång valde hans familj att till hans minne stödja Naturskyddsföreningen arbete för fågelarter som riskerar att dö ut för att deras livsmiljöer nu försvinner.Och associationerna går, trots allvaret, till en ramelvisa som jag ofta hörde i radion när jag var barn i början på femtiotalet: Småfoglarne, där hans ordfantasi skapar nya fågelarter. Eller vad sägs om mittbenan, uppskärran, oärlan, hålltruten?Tillbaka till naturen sa Jean Jaques Rousseau på 1700-talet och förde fram tanken på civilisationen som tvång och fängelse, något som skadade människan och inte förädlade henne. När Ramel skapade sin revyform i början på femtiotalet döptes den ju mycket riktigt till knäpp upp! Fram för det lekfulla, rentav barnsliga. Geniala barnboksförfattare som Astrid Lindgren och Lennart Hellsing är ju Ramels generationskamrater.Hur modern västerländsk civilisation i form av turism skadar en ursprunglig miljö, ja, det är ju temat i det kända ramelnummer som mycket riktigt heter – Naturbarn med den odödliga raden tycka turist trist.Och idén om tillbaka till naturen får sin fullbordan i sången från 1966 Ta av dig skorna, en vision av en annan värld, en mer sensuell tillvaro: ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann, dricker, skrattar och dansar till en strumplös orkester… Darwin finns med även i denna sång apan inom dej har än en framgång rönt . Beppe Wolgers var medförfattare till texten som också är samtida med hippiekulturens naiva och vackra dröm om flower power och fred och fri kärlek. Sköna kvinnor tar av sig skorna i dunklet under ett bord/ tog soldaterna av sig skorna blev det inga mord. Här är det inte längre bara kul och crazy lek med ord utan här är Povel Ramels längtan till naturen en vision om en bättre värld.Sven Hugo Persson, kulturjournalist och dramaturg.

Kyskhet är något mycket mer än sexuell avhållsamhet. Wera von Essen lyfter en underskattad dygd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag återkommer ofta till en jesuitpaters ord om kyskhet. Han sa: ”kyskhet är att bevara den andres hemlighet”.Men vad innebär det egentligen? Talar vi om sexuell avhållsamhet, celibat, eller talar vi om hur man behandlar andra människor rent generellt?För man kan vara sexuellt avhållsam, men okysk, precis som man kan vara sexuellt aktiv, och kysk. Celibatet utgör ingen garant för kyskhet, man kan kränka en persons integritet på andra sätt, eller ännu värre: använda celibatet som en sorts täckmantel för att begå sexuella övergrepp, en förödelse vi tvingats bevittna i katolska kyrkan de senaste decennierna.Detta är en fråga som den norske katolske biskopen Erik Varden inte duckar för i sin bok Homo Castus (2025), en långessä om kyskhet. En teologisk och idéhistorisk genomgång som ibland innebär en ganska komplicerad och modig brottningsmatch med de tyngre aspekterna av denna dygd.Att träda in i en andlig gemenskap är att ganska snabbt upptäcka att den renhet man sökte kräver en daglig kamp och stort tålamod med sina egna och andras brister. Människan förblir nämligen mänsklig, och utan att ursäkta de brott som begåtts måste man någonstans förlika sig med att livet och tron är något olösligt, ja, ibland närmast förnuftsvidrigt.Redan de gamla Psaltarpsalmerna gestaltar verkliga brott, krig och våld, ändå, eller just därför, sjungs de i kyrkor runt om i hela världen, som en vacker påminnelse om vårt eget potentiella fall, och om nåden som räddar.Bibeln består främst av människor som förvandlas snarare än att vara fullkomliga.Centrala gestalter som den samariska kvinnan, Paulus, Maria Magdalena med flera, erfor verkliga omvändelser tack vare sina erfarenheter. Och den förlorade sonen, som varit minst sagt okysk, som levt i sus och dus, välkomnas med öppna armar av fadern när han återvänder hem. Den dygdige och återhållsamme brodern upplever detta som djupt orättvist, han blir, som så ofta är fallet i Bibeln, svartsjuk och avundsjuk.Detta för tankarna till den katolska läran om pro existens – livsbejakandet, som ju också kan inneha en erotisk dimension. Liv må vara något oförutsägbart, ibland kaotiskt i sin intensitet, och impulsen att kväsa det ligger därmed nära till hands. På så vis slipper man ju göra fel. ”Låt inte ditt liv bli sterilt”, hade en munk sagt till Varden när denne gick in i trappistkloster i Norge. För kyskheten är inte steril, tvärtom, den innebär snarare att begär och passion riktas och tas till vara.Och det är svårt att vara ödmjuk om man inte själv kämpat med sexualitetens krafter. Om man bara stryper dessa riskerar högmodet att ta över. ”Förtrogenhet med vår egen svaghet lär oss ha medlidande med andra”, skriver Erik Varden. Men han påminner också om att vissa destruktiva lidelser kan svältas ihjäl, det gäller att medvetandegöra dem och avvisa dem. Här menas inte bara lidelse av sexuell art, utan brister av alla de slag. Jag tror att det är viktigt att bekämpa sina brister, men bara med vetskapen om att man är älskad med dem. ”Var inte så hård mot dig själv”, skriver den brasilianska författaren Clarice Lispector till sin syster i ett brev. ”Man vet aldrig vilken brist som håller samman vår byggnad i sin helhet.”Den ungerske författaren Sandor Márai (1900-1989) beskriver i sina dagböcker, översatta av Ervin Rosenberg, vad han ser som en generell metafysisk skillnad mellan väst och öst – han observerar några buddhistiska munkar som han tycker vänder sig bort från världen och håller en solid distans till allt vad begär heter. Han jämför dem med Faust som inte kunde låta bli att sluta ett avtal med djävulen. Márai skriver: ”Han var åtminstone nyfiken”.Det är en smått provokativ och lekfull passage, men denna nyfikenhet har, kan man hävda, på många sätt och på gott och ont, format den judeo-kristna civilisationen. En så kallad upptäckarlust, ofta exploaterande, har varit närmast outtömlig och lika genial som rastlös.I den judiska mystiken, kabbalah, talar man mycket om förverkligandets natur genom de olika stadierna i Livets Träd. Människans begär och önskningar passerar från det inre till det yttre och blir till materia. Begäret ska inte alltså kväsas, utan förädlas. Detta genom självkännedom och genom att avlägsna de ytligare begären som står i vägen för de djupare. Att hänge sig åt kortlivad tillfredställelse hindrar oss både från att förstå vad vi egentligen begär, men blockerar också vägen för det djupare begärets materialisering.Ökenfäderna, kristendomens första eremiter som levde i den egyptiska öknen på 200-talet, trodde på det som stod i Bibeln på ett konkret sätt. De materialiserade tron genom sina egna liv. De hade inga så kallade andliga upplevelser eller någon spännande identitet kring dem. Den helige Antonius (f. 251) som beskrivs som den förste att bilda en liten klostergemenskap ute i öknen, uppfattade till exempel Kristi uppmaning att göra sig av med sina ägodelar och följa Honom på ett bokstavligt vis – han gjorde det helt enkelt bara. Det som senare kom att uppfattas som abstraktioner hade då en annan innebörd, det vill säga, distinktionen mellan metafor och materiell förankring var inte så stor som i det moderna samhället.Erik Varden nämner i Homo Castus agustinermunken Richard av Sankt Victor (f. 1110) vars devis Ubi amor, ibi oculus betyder: »Där kärlek är, där är ett öga som ser.« Liknande tankar om kärlek har de franska 1900-talsfilosoferna Simone Weil och Emanuel Lévinas, kärlek är odelad uppmärksamhet gentemot en annan människa, där dennas ansikte får framträda, istället för att låsas fast i definitioner.Att bevara någons hemlighet innebär att man tänker sig att varje människa har ett eget inre rum som bara är till för Gud. Det är bara Han som har hela bilden av den människans existens, vår kunskap om andra är ytterst begränsad.En kysk blick är således uppmärksam, men inte klåfingrig. En hållning som också går ut på att inte härleda saker och ting alltför mycket till individualitet, utan snarare odla dygder som grundats i den större Saken. Kvalitéer som trofasthet och respekt bygger enligt ett kyskt synsätt mer på löftet man gett till Gud, än på de temporära känslor man har gentemot andra människor. En sorts underkastelse om man så vill, där människan söker inlemmas i en tradition istället för att själv vara utgångspunkten och utgöra världens centrum. En hållning som kan appliceras på bildningstraditionen, eller på litteraturkritiken, där verkshöjden förblir viktigare än författaren som person.Ett symptom på klinisk depression är minskad initativförmåga, lust och glädje. I förlängningen betyder detta faktiskt minskat begär. Det mänskliga begäret är något friskt som gör oss kreativa. Det gäller bara att se till så att det blommar och bär frukt.Wera von Essen, författare och översättareLitteratur:Erik Varden Homo Castus, översättning Hillevi Norburg, Silentium skrifter 2025Clarice Lispector, Brev i urval, översättning Wera von Essen, Tranan 2020Sándor Márai, Dagbok 1984-1989, översättning Ervin Rosenberg, Tranan 2014

Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När hans husse lämnar hemmet över dagen tvingas hunden Bruno möta de sinnliga begärens igenkännbara dilemma. Han har fullständig kunskap om vad han ska göra, eller rättare sagt vad han inte ska göra: han ska inte äta tårtan, inte jaga katten, absolut inte gräva bland krukväxterna. Men hur ska han förhålla sig till det faktum att han vill göra allt det här? Förnuft krockar med känsla. Ansvar trängs med lust.Tårtan, katten, krukan ... Åh nej, Bruno!Huvudgestalten i Chris Haughtons bilderbok uttrycker samma bedrägliga uppgivenhet som människor i alla tider använt för att försvara sina lustar: han borde inte, ändå gör han. Det är synd om honom, och det är i förlängningen synd om oss, läsarna. För trots att vi gärna intalar oss motsatsen finns det gott om tecken på att vi, om tillfället är det rätta och lockelsen tillräckligt stor, trycker ned våra ansikten i första bästa hyacint. Jag kan motstå allt utom frestelse, som Oscar Wilde sade vid något tillfälle – eller, som Leonard Cohen uttrycker det i låten "On the level": "I was fighting with temptation, but I didn't want to win / A man like me don't like to see temptation caving in". Om Bruno hade använt samma psykologiska försvar när husse Harry kommer hem hade det kunnat låta ungefär så här: Jag kämpade mot frestelsen att äta tårtan, men jag ville inte vinna. En hund som jag tycker inte om när det är begäret som måste kasta in handduken. Åh nej, Bruno! Åh nej, Leonard!Vilken filosofisk skola hunden Bruno ansluter sig till kan man givetvis bara spekulera i, men jag anar att han skulle känna sig hemma bland den kortlivade, och i dag relativt bortglömda, kretsen kring kyrenaikerna – företrädd av livsnjutaren Aristippos den äldre, hans mer grubblande sonson Aristippos den yngre samt dottern Arete av Kyrene (troligtvis den medlem som såg till att man bokade mötesträdgårdar och betalade sina fakturor).Kyrenaikernas radikala hedonism – övertygelsen om att njutning är tillvarons enda mål – härleds i grunden ur en djupt skeptisk kunskapssyn. Det enda vi med säkerhet kan känna till om vår omvärld, menade kyrenaikerna (den äldre Aristippos med entusiasm, den yngre med viss tvekan, Arete troligtvis med himlande ögon i riktning mot dem båda), är sådant som smak och doft: att något skulle existera utanför denna fenomenologiska upplevelsevärld är däremot osäkert. Får man syn på en flaska vin är det således bäst att dricka den omedelbart, eftersom den rent ontologiskt skulle kunna visa sig vara en illusion. Eller, för att tala med hunden Bruno: om det enda vi kan känna till om tårtans väsen är dess intagande sötma gör man bäst i att helt enkelt äta upp den.Den franske författaren Gustave Flaubert var ovanligt försjunken i frågor om begärets natur. Efter att han 1845, vid 24 års ålder, sett Bruegels målning av den helige Antonius frestelse ägnade han mer eller mindre ett helt författarliv åt att skriva på ett manus om eremitens öde. Flaubert hann färdigställa sina mest kända romaner, som ofta kretsar kring just spelet mellan kontroll och hängivelse, innan han 1874 slutligen publicerade romanen ”Den helige Antonius frestelse”.Premisserna i Flauberts skildring av Antonius ökentillvaro påminner på flera punkter om Haughtons "Åh nej, Bruno!". Antonius har lämnats ensam hemma (i öknen) efter att hans husse (Gud) gett sig av för dagen. Han har fullständig kunskap om vad han inte borde göra: inte kyssa drottningen av Saba, inte hemfalla åt drömmar om rikedom när en gyllene skatt uppenbarar sig, absolut inte äta av den färska och mycket lockande frukt som plötsligt visar sig i sanden. Men hur ska han förhålla sig till att han vill göra allt det här?Drottningen av Saba, rikedom, krispig vattenmelon ... Åh nej, helige Antonius!Det hör dock till berättelsen att den verkliga ökeneremiten aldrig föll till föga för sina lustar. I stället behöll han sina bildliga händer på det liturgiska täcket och ägnade sin tid åt att lägga grunden för det kloster som fortfarande står kvar i Egyptens östra öken. Men i Flauberts dramatiska framställning är fantasierna så levande att de i sig blir till överträdelser, och Antonius skam så stor att han lyfter ansiktet mot himlen i bön om att få bli bestraffad. Hans lärljunge Hilarion träder plötsligt fram och beskyller eremiten för att han fuskar sig genom sin askes: ”Du hycklare", säger han, "som begraver dig i ensamheten för att bättre kunna hänge dig åt övermåttet av dina begär! Du avstår från kött, vin, bad, slavar och hedersbevisningar. Men låter du inte i stället din fantasi bjuda dig på fester, parfymer, nakna kvinnor och mängdens applåder? Din kyskhet är bara en mera subtil form av vällust och ditt förakt för världen döljer bara vanmakten i ditt hat till den.”Hur kommer det sig att Antonius förebrår sig för sina fantasier, när hunden Bruno och vissångaren Cohen helt sonika förverkligar dem? Kanske för att Antonius har Guds närvaro kring sig som ett skydd; han lider sina kval för att han har en överordnad som inte kommer tolerera överträdelser, och för att en större belöning väntar om han klarar av att stå emot sin frestelse. I sig är det en fråga om en kamp mellan ögonblicket och framtiden.Om kyrenaikernas sinnliga njutning utspelar i ett ständigt nu, där varken framtida belöningar eller yttre existens äger betydelse, finns hos Flauberts Antonius bara förväntan: tanken om att asketism i det här livet kommer belöna sig i nästa. Livet som det ultimata marshmallows-testet: om du bara lyckas sublimera dina drifter genom att bygga kloster under några år kommer du småningom bokstavligen simma i lite svampiga sötsaker (eller, eftersom vi befinner oss i senantiken, simma genom pistagemandlar).Så vad händer när husse kommer hem? Om Antonius verkligen fallit för sina frestelser föreställer jag mig att Gud, i Flauberts milda gestalt, hade förhållit sig till honom med samma tålamod som Harry visar sitt husdjur när han i lugn och ro sopar upp skärvorna efter den krossade krukan: förstående, men inte överslätande.Det var förstås inte så bra att abboten från Herakleopolis lockades så av drottningen av Saba, men med tanke på ökenlandskapets nöjesutbud i övrigt var det kanske heller inte så underligt. Kom så går vi ut på promenad i stället! I lustgården är det ju fint och stillsamt och fullt av den beständiga njutning som hör till skapelsens verkliga skönhet. Och om det skulle råka dyka upp några lättklädda mytologiska gestalter i en insynsskyddad skogsdunge längs vägen vet ju den helige Antonius vid det här laget att sådana njutningar är flyktiga och därmed meningslösa. Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker.Litteratur:Chris Haughton: Åh nej, Bruno! Svensk översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Lilla Piratförlaget.Gustave Flaubert: Den helige Antonius frestelse. Svensk översättning av Per Meurling. Bokförlaget H:ström.

Totalitärt tänkande, hur förhindrar man egentligen det? Eva-Lotta Hultén vill slå hål på några myter om lydnad och kunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Ron Jones tonåriga elever uttryckte förvåning över vanliga tyskars medlöperi under andra världskriget beslutade han sig för att visa vad det innebär att leva i en totalitär stat. Jones införde strikta regler för hur man skulle sitta, stå, gå och tilltala varandra. Han skapade en särskild hälsning, en vågrörelse med armen, och lät eleverna skandera slagord som ”styrka genom disciplin” och ”styrka genom gemenskap”. Eleverna fann sig snabbt till rätta.Det som kom att hända har bildat underlag för böcker och filmer. Fler och fler elever från andra klasser anslöt. Regelboken svällde och ungdomarna började ange varandra och utesluta dem som gjorde fel eller var kritiska.I slutet av veckan berättade Ron Jones att deras rörelse var del av en världsvid organisation med ett viktigt uppdrag och på eftermiddagen bjöd han in eleverna till skolans aula. Där visade han bilder från Nazityskland och berättade att de i själva verket hade låtit sig manipuleras in i en totalitär rörelse.Ett totalitärt system bygger en stark gemenskap och en känsla av ett högre syfte men kanaliserar också rädsla och pekar därför ständigt ut nya fiender. Filosofer, sociologer, socialpsykologer och författare som Hannah Arendt, Solomon Asch, Sigmund Freud, Elias Canetti och Gustave Le Bon har skrivit om den destruktiva mänskliga benägenheten att ge upp sin individualitet för en gruppidentitet och gett det namn som masshysteri och masshypnos.I boken ”Totalitarismens psykologi” finner den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet en grogrund för dessa totalitära tendenser i vår tids mekanistiska världsbild. Vi ser världen som helt igenom mätbar och varandra som maskiner – och förlorar den kännande kontakten med vår omgivning och med oss själva. Hannah Arendt konstaterade i sitt stora verk ”Totalitarismens ursprung” att det är en mycket fruktbar grogrund för ett totalitärt samhälle. Siffror och logik fångar långt ifrån allt. Det innebär inte på något vis en förminskning av förnuftets betydelse, påpekar Desmet. Det för däremot med sig att vi inte kan avgöra vad som är gott med hjälp av mätningar och siffror. I stället krävs inlevelse, moral och empati. ”Livet”, skriver Desmet ”kan bara försvaras med metaforer och poesi och dessa har vanligtvis en lägre volym än dånet från de mekanistiska argumenten.” Samtidigt visar Mattias Desmet, oavsiktligt, hur vanskligt ett begrepp för att tillskriva andra extrem gruppmentalitet kan vara. Det går ju alltid att hävda att när stora skaror människor bildat sig åsikter man inte själv uppskattar så beror det på masshysteri, eller massbildning, som Desmet väljer att kalla det. Dit tycks han räkna acceptans av de flesta restriktioner under pandemier och alla önskemål om att anpassa sin livsstil efter planetära gränser, och det väcker min skepsis till hans bok.Vilket borde göra Desmet nöjd med mig. Han uppmanar ju till att ifrågasätta forskare och hänvisar till studier som visar att en stor del av all publicerad forskning bygger på mätfel, oklara frågeställningar eller vantolkade resultat. Forskare är bara människor. I några studier där man förhört sig om det hänt att de avsiktligt förvrängt sitt underlag för att driva hem en tes svarade en mycket stor andel ja.Mattias Desmet är förstås medveten om det motsägelsefulla i att hänvisa till forskning för att ifrågasätta densammas ställning men vill vi undvika ett totalitärt samhälle behöver vi hela tiden öva på att se saker ur flera synvinklar och våga ifrågasätta auktoriteter och vedertagna sanningar. Och varför inte börja redan i grundskolan? De senaste decennierna har hört många rop på att göra skolan striktare och minska på elevdemokratin. Det påstås vara för elevernas eget bästa: de lär sig ju inte tillräckligt om de får lägga tid på att resonera och vara med och bestämma. Det är som om vi glömt poängen med att ge elever medbestämmande.I en artikel i tidningen Vi lärare kallar fyra forskare 1947 års svenska, parlamentariskt tillsatta skolkommission för ”de svenska skolformernas stora frihetsbrev”. Andra världskriget var nyss avslutat och politiker från höger till vänster enades om att fostran av kritiskt tänkande medborgare som kunde stå emot totalitära krafter var ett av skolans mest centrala mål. Nu överskuggar kunskapsuppdraget alla andra som skolan har.Faktakunskap är förvisso viktigt men denna nedmontering av övriga uppgifter för utbildningsväsendet sker samtidigt som demokratin går ner över hela världen och antidemokratiska krafter i Sverige rekryterar barn på både nätet och skolgården. Och det sker helt i onödan. Skolans metoder ska bygga på vetenskap och den visar ingalunda på något motsatsförhållande mellan lärande och elevinflytande. Ordning, arbetsro och trivsel förbättras till och med om eleverna fått vara med och ta fram reglerna.Som Ron Jones experiment mycket tydligt visade så räcker det inte att förklara skillnaden mellan fascism och demokrati för att skydda det öppna samhället. Inte heller fungerar det att instruera barn att vara ifrågasättande när det passar.När jag som ung lärarvikarie undervisade om andra världskriget sa jag åt mina elever att ifrågasätta vad människor säger och att det även gällde vad jag sa. En elev svarade med viss upproriskhet i rösten ”Det gör vi också”. Men i stället för att protestera mot saker jag sa höll de sig resten av lektionen lugna och tysta och lade sig alltså platt för min auktoritet. I stället för att försöka befalla dem till uppstudsighet borde jag vid något tillfälle då de faktiskt framförde kritiska synpunkter tagit dem på allvar och uppmuntrat dem. Jag kunde också ha skapat rollspel där de fått träna praktiskt på att resonera och fatta beslut tillsammans.Att upprepa Ron Jones övning är emellertid inget jag kan rekommendera. Vad hade hänt om han inte lyckats väcka sina elever igen? Skaparna av dramafilmen Die Welle, som bygger på Jones experiment, väljer att visa vad som mycket väl hade kunnat hända. En av eleverna – en före detta mobbad pojke med verklig förebild – som äntligen välkomnats in i gemenskapen, blir så besviken att han drar en pistol och skjuter en av de andra eleverna och sedan sig själv.Året för Ron Jones experiment var 1967 och platsen Palo Alto i Kalifornien, som idag är starkt förknippad med den techindustri som gett oss internet, och med det oändliga möjligheter att hitta kunskap och finna gemenskaper men också att manipulera, sprida propaganda och radikalisera på sätt som mycket effektivt kan välta allt vad demokrati heter över ända.Vi är inte maskiner utan levande, kännande varelser invävda i relationer, normer och kunskapsvärldar. Vill vi skydda vårt öppna samhälle kan vi inte behandla varandra som kuggar i ett maskineri eller bildning och vetande som lösryckta fakta, vare sig i skolan eller i livet i övrigt.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturMattias Desmet: Totalitarismens psykologi. Översättare: Urban Lindström. Bokförlaget Augusti, 2024.

Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Boktryckarkonst, radio, tv och internet nya medier förändrar världen. Joel Halldorf funderar över hur de både banar vägen för frihet och förtryck. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1100-talet skedde en av historiens lite bortglömda medierevolutioner. Det började med att kinesiskt papper nådde Europa via den muslimska världen. Det tillverkades av lump och tyg, vilket gjorde det betydligt billigare än det pergament man dittills använt. När priset på papper sjönk, sköt bokproduktionen i höjden.Samtidigt förändrades bokens form. Innehållsförteckningar och register infördes, och det blev lättare att hitta i böckerna. Det här efterfrågades av de framväxande universiteten, där man organiserade kunskapen i växande bibliotek.Men den nya tekniken användes inte bara av forskare, utan också av en annan institution: Inkvisitionen – de kyrkliga domstolar som vakade över trons renhet. Tack vare billigt papper och förbättrad layout kunde inkvisitionens män föra protokoll och bygga upp arkiv. Det drabbade bonden Guillaume Bonet, som inkvisitionen hämtade in för förhör i juli 1246. Han fick frågan om han haft kontakt med katharerna, en förbjuden grupp i trakten, och svarade att han stött på dem, men aldrig deltagit i deras samlingar.Oturligt nog kunde förhörsledaren då visa upp ett trettio år gammalt protokoll, där Bonet medgav att han hört till katharerna. Konfronterad med sina egna ord tvingades han bekänna.Detta låter självklart för oss, men att makten kunde samla in och arkivera material om enskilda medborgare var en senmedeltida nymodighet.Vi tänker oftast att utveckling är något positivt, inte minst för att större frihet följer i dess spår. Men historien är mer mångtydig. Visst underlättar informationstekniska språng kommunikation – men de stärker också maktens möjlighet att kontrollera oss. Det här är ett historiskt mönster.Med hjälp av informationsteknologi kan centralmakten göra två saker: samla in information om sina medborgare, och sända ut budskap för att påverka oss. Tryckpressen gav 1500-talets furstar möjlighet att sprida propaganda och massproducera lagar. Tack vare en effektivare byråkrati kunde staten ta ut mer skatt och skriva ut fler soldater.Nästa stora mediatekniska revolution var radion, som blev ett massmedium på 1920-talet. BBC började sända 1922, och tre år senare var det Sveriges Radios tur: den 1 januari 1925 annonserade Sven Jerring högmässan från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm till 40 000 potentiella lyssnare.I dag förknippas radion knappast med kontroll, men annat var det vid 1900-talets början. En regim som effektivt använde sig av den här tekniken var nazisterna. Radion var, menade Joseph Goebbels, för 1900-talet vad tidningarna varit för 1800-talet. Därför tog han fram en Folkmottagare (Volksempfänger) – en radio så billig att de flesta hade råd med den. År 1941 fanns den i två tredjedelar av de tyska hushållen.Det gav Hitler en direktkanal till folket. Han var närmare sina medborgare än vad någon härskare dittills kunnat drömma om. Mediet passade nazisterna väl, eftersom radion förmedlade stämningarna från deras massmöten – retoriken, entusiasmen och de rytmiska slagorden – rakt in i tyska vardagsrum. Det var nästan omöjligt att värja sig.Det senaste stora tekniksprånget lever vi mitt uppe i: digitaliseringen. När internet slog upp sina portar förkunnade teknikapostlarna att denna teknologi skulle förena mänskligheten. Demokratin skulle stärkas och friheten växa.Men i stället har vi sett ett hur ett bekant mönster upprepas: tekniken har ökat maktens förmåga att sända ut och samla in information.Förmågan att sända blev tydlig 2016, när påverkanskampanjer via sociala medier användes under flera demokratiska val. Konsultfirman Cambridge Analytica köpte information om Facebooks användare, skapade psykologiska profiler av dem och kalibrerade kampanjerna därefter.Även informationsinsamlingen har effektiviserats, inte minst genom AI. 1900-talets auktoritära stater kunde avlyssna individer, men för att övervaka alla medborgare hade de behövt ha en spion för varje hushåll. Det var naturligtvis inte möjligt – men i dag kan det skötas av AI-botar som samlar in, sorterar och analyserar vår digitala kommunikation.Denna digital auktoritarism praktiseras redan. Under den arabiska våren 2009 hoppades många att Twitter skulle skapa en folklig resning i Iran. Men regimen svarade med teknik och slog snart ner upproret.Vad entusiasterna missade är att informationsteknologi är ett tveeggat svärd, som också kan svingas av repressiva regimer.Men inte bara av dem. Påverkan kan också ske mer subtilt i öppna demokratier. Nätjättarna har skördat vår data och kan förutse våra preferenser. Därför skräddarsyr de påverkanskampanjer och skickar budskap till oss när vi är som mest mottagliga. Reklam för nya kläder dyker upp i våra flöden precis när vi ska gå och lägga oss, eftersom företagen vet att vi lätt lockas till impulsköp när vi är trötta.Tanken var att tekniken skulle befria oss – men vad betyder frihet när alla kan utsättas för personligt utformad propaganda? Som individer är det svårt, för att inte säga omöjligt, att stå emot ett tryck som kanaliseras via algoritmer rakt in i våra privata skärmar.I väst har vi betraktat frihet som rätten att få följa sin egen vilja och längtan utan några hinder. Men om det finns krafter som, nästan utan att jag märker det, formar min längtan – vad är då en sådan frihet värd?Enligt en mer klassisk syn är frihet något mer än att kunna göra vad som faller en in. Frihet, menade de gamla filosoferna, är att veta vad som är gott och ha förmågan att göra det. En alkoholist med pengar på fickan framför ett öppet systembolag är inte fri, utan fångad av sitt beroende. Det räcker alltså inte att vara fri från yttre begränsningar, om vi inte har förmågan använda den friheten till att göra val som berikar våra liv.Vi har satt vår tillit till tekniken som befriare, men kanske handlar frihet mer om kultur än teknik? Individer kan inte göra motstånd mot system, utan det kräver kulturer – och sådana bygger vi tillsammans. Isolerade är vi chanslösa, men tillsammans med andra kan vi hålla distans till det digitala bruset och hjälpa varandra att se klarare. Det enda som kan motverka manipulativa algoritmer är en stark frihetskulturFrihet vinner vi alltså inte genom oberoende, utan i gemenskap. Vi tänker i ibland på friheten som en ensamseglats, där vi styr skutan dit vi själva vill. Men i dagens digitala värld fångas ensamseglare snart av vindar som de inte kan kontrollera.Oberoende leder inte till frihet, utan till att vi styrs av osynliga krafter. I stället är det bättre att tänka på friheten som att uppföra en symfoni eller spela en fotbollsmatch. Inte frihet från gemenskap, utan frihet genom gemenskap. Goda gemenskaper ger oss stöd, skydd och riktning – men också utrymme för personlig kreativitet.Tillsammans med andra blir vi då fria att skapa ett liv som är större och vackrare än något vi skulle kunna åstadkomma på egen hand.Joel Halldorfkyrkohistoriker, författare och skribent

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-05-05.Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha – ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning – lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: ”Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London – vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.”Hundra år senare bekräftar morfar gillande: ”Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet”, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig – och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort – lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. ”Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren?” undrar han.För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.Kommentarer som ”Förstår jag ej” eller ”Kanske jag missuppfattar” blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: ”Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls.” Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen – gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad – är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.”Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek”, säger Kierkegaard. ”Nej!” har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: ”den högsta formen”, har morfar skrivit med blyerts, ”är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!”Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång – ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ”ska inte vara en talare”, dundrar Kierkegaard, utan en som ”existerar i det han förkunnar”. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand. Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: ”svårigheten är att bli tillräckligt sjuk”. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard … dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: ”kristendomen är främlingskap i denna världen.”Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet – förlamning, färdtjänst, långvård – så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.Kristoffer Leandoer, författare

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-06-23.Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer.Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades."Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor.Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor.Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol.Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar.Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken.I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset."Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma."Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också.Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få.Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen.1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul.Det spårade ur även på andra sätt.Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l.Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot."Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt?"Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade."Det spårade ur även på andra sätt.Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933.Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd.På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen.Ulrika Knutson

Författaren Tora Dahl (1886-1982) såg hur föraktet för barn fördes vidare mellan generationerna. Vi har fortfarande mycket att lära av henne, menar Eva-Lotta Hultén i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerades första gången 2021-10-18.Under många år tänkte jag att jag någon gång skulle skriva en biografi över Tora Dahl. Hennes serie om flickan Gunborgs uppväxt var en av min ungdoms stora läsupplevelser och jag tyckte att Tora Dahl blivit orättvist bortglömd. Men andra hann före.Tora Dahl hade en särskild förmåga att skildra inte minst det lilla barnets känslor. Jag var i tonåren när jag läste hennes sju böcker långa svit om fosterbarnet Gunborg, byggd på Tora Dahls uppväxt, och jag hade min egen barndom i hyfsat färskt minne. Själv var Tora Dahl 68 år när första delen kom ut, men hon verkade minnas allt med skärpa och jag kände igen mig själv: nyfikenheten, förundran inför de vuxnas ofta obegripliga ord och handlingar, känslan av att bli missförstådd och inte tagen på allvar.I sin biografi "Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen" använder sig Jesper Högström av Tora Dahls dagböcker och det blir tydligt att känslor av att inte bli förstådd eller lyssnad till fortsatte att följa henne. Hennes egen man nedvärderade henne som författare och tänkare, liksom flera i den litterära umgängeskrets de tillhörde och där bland andra Artur Lundkvist, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren ingick. En scen som särskilt fastnar är den där Tora Dahl, som själv är mycket förtjust i barn men inte har några egna, bevittnar ett samspel mellan en mor och ett spädbarn som hon sedan återberättar för några av de andra och får veta att hon sett i syne. Bebisar kan inte samspela, de är tomma blad, vet dessa andra barnlösa personer att berätta för henne.Barn är ju så ointressanta!Också en annan scen återger hur hon blir nedlåtande bemött för att hon vill prata om barn. En liten pojke hon träffat visade henne sina bokmärken och hon är glad över det korta mötet. Artur Lundqvist tittar på henne som hon inte är riktigt klok när hon berättar och maken, kritikern och essäisten Knut Jaensson, blir generad över att hon vill ta upp deras tid med detta. Barn är ju så ointressanta!Jesper Högström konstaterar på något ställe i sin biografi att Tora Dahl fyller sida efter sida i sin dagbok med tankar om hur vår uppfostran formar barn men han skriver ganska lite om vad det är hon faktiskt tänker om detta.Barns liv och föreställningsvärld är centrala inte bara i hennes dagböcker utan också i flera av hennes publicerade verk. Jag söker i en av hennes essäböcker, också den en viktig läsupplevelse i min ungdom, efter mer av hennes tankar på området. "Om växande och om förtryck" heter boken. I den kopplar Tora Dahl föraktet för barn till föraktet för allt som växer. Hon ondgör sig över hur vi vänder oss till det levande och säger att det ingenting är värt i sig självt utan får sitt värde av den som formar eller nyttjar det. Hon kopplar också förtrycket av barn till andra sorters förtryck. Tyranner finns både i form av totalitära diktatorer och föräldrar som trycker ner och omformar sina barn med straff, hot eller belöningar. Alla varelser har rätt till sin egenart, menar Tora Dahl.Hennes reflektioner får mig att tänka på hur ett par äldre kvinnor, när jag var nybliven mamma, oberoende av varandra berättade för mig att de var avundsjuka på dagens unga föräldrar som kelade med eller ammade sina barn när barnen påkallade att de behövde det. Själva hade de hållit sig till sin tids råd: barnet skulle bara plockas upp när det skulle äta eller bytas på – och tiderna för det var strikt reglerade. Mat högst var fjärde timme så inte barnen blev bortskämda eller klemiga. Däremellan kunde de gott skrika sig till sömns. Dessa äldre kvinnor hade lytt råden trots att det värkt i själen på dem.Idag tänker vi väl inte längre så?Det var så man såg på barn och barnuppfostran när Tora Dahl blev näpst för att hon visade intresse för barns känsloliv och kommunikation. Idag tänker vi väl inte längre så?Medan jag läser Tora Dahls essäer snubblar jag över en artikel i Riksförbundets Attentions medlemstidning. Den handlar om en pappa till ett barn som under flera år vägrade att gå till skolan. Mannen var, samtidigt som sonen skolstrejkade, utbildningschef i en kommun i Värmland. Han berättar hur alla, när sonen slutade gå till skolan, försökte få honom dit igen. Men pappan ångrar att han var med och pushade. För, som han säger i intervjun, "alla tittade på sonen, ingen tittade på skolan."Det var ju skolan som gjort sonen sjuk, ändå förväntades han böja sig krokig för att passa in där. Och pappan skäms över att han själv pressat sonen med "Man kan inte ha roligt jämt", och "Du vänjer dig". Nu försöker pappan skapa den skola hans barn hade behövt, där det finns avskildhet för dem som är i behov av det och där varken barn eller föräldrar ombeds skärpa sig när skolgången blir övermäktig.De här förväntningarna om att alla barn ska klara samma saker och trivas i samma miljöer, och hårdheten som hela tiden hörs i debatten – de ständiga kraven på mer krav och gnället över att dagens barn är bortskämda och överkänsliga – är det inte samma gamla förakt för det som lever och växer som också Tora Dahl försökte göra upp med? Vad händer med den som aldrig får känna att den duger eller att det den gör räcker? Hur långt ska vi egentligen gå i våra försök att forma barnen efter samhällsinstitutionerna istället för tvärtom? Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Hur mycket psykisk ohälsa bland unga tål Sverige?Tora Dahl såg hur föraktet för barn internaliserades och fördes vidare mellan generationerna. Den som mötts med hårdhet blev själv hård och hon skriver: "Vi har både tyrannen och barnet inom oss, det frågande och rättframma barnet och tyrannen som föraktar detta barn därför att det ingenting har att komma med som kan göra sig gällande." Hon citerar poeten Wordsworth som skrivit att 'Barnet är mannens fader'. I oss alla finns det barn vi en gång var kvar och fortsätter forma vilka vi är som vuxna.Jag samåkte en gång med en engelsman i någon timme. Det var när mina egna barn var små och jag precis hade börjat arbeta igen. Mannen ville berätta för mig om sin egen frus tid hemma med barnen. Hur frustrerande han tyckte det var att se denna framgångsrika yrkeskvinna degradera sig själv – i hans tycke – till att bara prata om blöjbyten och matning. Jag svarade syrligt att det här var ett av skälen till att jag var glad att min egen man delat tiden hemma med våra barn med mig: att han begrep att blöjbyten och matning faktiskt är mycket viktiga saker när man har med små människor att göra.Det blev alldeles tyst i bilen och jag undvek avsiktligt att lätta upp stämningen genom att börja prata om annat. Det är få saker jag har så svårt för som människor som nedvärderar barns behov och upplevelser. Men om jag varit klokare och mer storsint hade jag kanske i hans barnförakt kunnat se det förtryckta barn han möjligen varit själv en gång.Eva-Lotta Hultén

OBS tar sommaruppehåll men godbitar ur arkivet kommer att publiceras regelbundet innan vi är tillbaka med nya essäer i september. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Hjalmar Ekström rymdes inte inom kyrkans ramar. Maria Küchen reflekterar över mystikerns kamp mellan djupaste djup och högsta höjd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utifrån sett är den religiösa mystiken kanske bara mystisk, i bemärkelsen obegriplig.Mystik är flum, säger religionskritikern. Den är ett sätt att slippa bevisa saker man påstår.Mystik är sinnesförvirring, kan en psykiatriker hävda. Den hävdar att det finns en osynlig verklighet som bara mystiker har sett.Och psykologer har definierat den mystika erfarenheten som en krisreaktion – tillvaron blir så olöslig att psyket uppfinner en annan, högre tillvaro för att uthärda.Så ser den rationella samtiden på mystiken. Men vad säger mystikern själv?”Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern”, skriver den skånske skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström, ”då efter ångest och kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge befunnit mig där, fast i mörker och trängsel.”Detta hände julen 1901. Tonåringen Hjalmar Ekströms liv var hårt. Han studerade på nätterna och arbetade i sin fars skomakarverkstad i Helsingborg på dagarna – som äldst i en stor syskonskara måste han bidra till familjens försörjning. Ofta var han ute på ensliga promenader. Under en av dem blev alla ting och människor plötsligt genomskinliga, ”liksom genomstrålade av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt genom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det översinnliga.”Han skriver detta tjugo år efter ”genombrottet”, som han kallar det. Extasen varade i tre år, och hans Gudsmöte gav honom en stark vilja att hjälpa medmänniskor. Så Hjalmar Ekström blev diakon. Men i ett brev till en vän, översättaren Eric Hermelin, skrev han 1922: ”Jag har förut stått i svenska kyrkans tjänst men åtnjuter tjänstledighet på grund av att jag funnit det ytterst svårt att tjäna kyrkan, 'kyrkans herrar', till lags.”Mystiker klarar ofta inte att inordna sig i religiösa system. Visst finns det de som fungerar inom institutionerna – biskopen Martin Lönnebo till exempel, som har belyst Ekström i tidskrifter och böcker. Men mystikerns tro växer ur ett direkt gudsmöte, unio mystica, inte ur studier av dogm och lära. Det gör många av dem till andliga rebeller.För att kvala in som mystiker räcker det inte med ett genombrott som det Hjalmar Ekström upplevde år 1901. Gudsmötet förändrar livet för gott. Det får en riktning som det annars inte skulle ha haft. Hjalmar Ekström följde till sist i pappas fotspår och blev skomakare för att kunna försörja fru och barn, men djupast sett gick hans liv ut på att ge människor själslig hjälp.Det gjorde han i brev. Tusentals finns bevarade. Mystikforskaren Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund i 20 år, återfann större delen av dem när han på 1970-talet skrev sin doktorsavhandling om Ekström.Geels perspektiv är den rationella forskarens, men han ser på mystiken med nyfikenhet och värme. I han bok ”Medvetandets stilla grund”, konstateras att alla trossystem har mystiken som en gemensam nämnare.Utifrån kan mystik alltså kritiseras som flum, sinnesförvirring eller krisreaktioner. Inom religionerna är den tvärtom attraktiv. Vem vill inte vara med om direkta gudsmöten? Särskilt i vår tid och västvärld, där individens lustupplevelser står högt i kurs, lockar mystiken mer än dogmerna. Men att vara mystiker är inte bara härlig extas. Tvärtom.”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den högsta höjd”, skriver Hjalmar Ekström på 1920-talet i tidskriften Den fördolda livet. ”O du ensamme som känner dig härjad av stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade – fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”Människan måste avklä sig allt eget – vilja, begär, förnuft – för att lämna plats för Guds verk. I ett av sina många brev beskriver Ekström vad som krävs: ”Sinnenas död där de utvärtes tingen […] försvinna. [… ] Den invärtes döden, då alla människans inre förnimmelser tagas från henne.” Och i människans andes död, där hon ”fråntages allt det goda som hon förut haft till stöd”.Vägen till salighet i Gud, i Jesus efterföljelse, är med andra ord smärtsam. Den som tror att mystik kan vara enbart lustfyllt, är lika vilse som den som söker världens bekräftelse. Poeten Vilhelm Ekelund tyckte att vännen Ekström borde bli författare, han skulle göra succé – och visst, den andlige skomakaren hade ett stort litteraturintresse och författardrömmar. ”Men intet var Hjalmar Ekström mera främmande än att göra succé”, står det i förordet till det urval själavårdande brev som kom ut strax före hans död år 1962.I övrigt under sin livstid gav han bara ut två böcker – en diktsamling när han var 27 år som han senare tog avstånd från, och en utläggning om Höga Visan på 1930-talet. Han förblev bokstavligen vid sin läst. Han sulade skor och skrev brev. Betraktelserna i Det fördolda livet publicerade han anonymt. Tidskriften gavs ut av en vän till honom, Henrik Schager, som liksom han själv tillhörde Flodberg-kretsen – en samling människor som under början av förra seklet sökte Gud tillsammans.Flodberg själv var en lågutbildad värmlänning och lykttändare i Gamla stan, en stadsdel som på denna tid var eftersatt och fattig. Schager var tulltjänsteman och Hjalmar Ekström alltså skomakare. Kring dem samlades vanligt folk med en själslig längtan.Hjalmar Ekström inspirerades av en annan skomakare, självlärd teolog och protestantisk mystiker – tysken Jakob Böhme, som verkade i skiftet mellan 15- och 1600-tal. Det var Eric Hermelins översättningar av Böhme som fick Ekström att kontakta honom i början av 1920-talet. Gripande skriver han till Hermelin: ”För övrigt har jag en obegriplig känsla av att liksom alltid hava känt Eder, det är liksom om ni uppväckte några oförgätliga minnen inom mig; detta är märkvärdigt, jag förstår det icke och kan ej heller rå för det.”Vackrare kan själsfrändskap knappast beskrivas. Den mystika erfarenheten är just bara obegripligt mystisk för de flesta, som inte har varit med om den och inte kan relatera. Så desto viktigare för en mystiker att ha vänner som fattar. Hermelin blev en sådan vän till Ekström.Däremot hade han inte kontakt med sin tids centrala namn i kulturlivet och kyrkan. Drivkraften för en mystiker är att bli ett med Gud, inte att göra karriär. Hjalmar Ekström, om han levde idag, skulle knappast ta plats i medierna som kristen kändis. Men en människa i själslig nöd skulle kunna skriva ett personligt mejl till denne skomakare, och få ett långt djupt svar och kanske en vän.Maria Küchenförfattare och kritikerLitteraturAntoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström (1885-1962) – liv och lära. Artos, 1996.Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden – Själavårdande brev. Artos, 2003.Hjalmar Ekström: Den stilla kammaren – brev. Artos, 1988.

Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zhuangzi, en av daoismens största tänkare, hade en dröm. Han drömde att han var en fjäril. När han vaknade funderade han över om det var han, som människa, som drömt att han var en fjäril, eller om det nu är fjärilen som drömmer om att han är en människa. Jag får kalla kårar av den tanken. Den har något feberaktigt och jagat över sig. Med skräckblandad förtjusning tänker jag: Kan man gå mer vilse än så här?Jag tror att denna rädsla för att vara vilse kommer sig av att jag har en mycket begränsad rumslig föreställningsförmåga. Om någon försöker beskriva till exempel ett torg eller en lägenhet, eller ge mig en vägbeskrivning, så villar jag bort mig redan efter den andra meningen. Detta har gett mig ett mycket dåligt lokalsinne. Om jag lämnar en plats och gör två eller tre svängar, så blir jag osäker på om jag hittar tillbaka.Sedan jag fick veta att jag lider av obotlig cancer, och att jag är tvingad att leva med en mycket begränsad tidshorisont, har min frustration över att inte hitta och ständigt villa bort mig, ökat. Om jag tidigare kunde se vilsegåendet som en möjlighet till nya erfarenheter, och i bästa fall, en möjlighet att vidga mina horisonter, är det nu mer förknippat med existentiell oro.Författaren Rebecca Solnit menar att det är först när vi tillåter oss att vara vilse som vi också gör det möjligt för oss att leva på riktigt. För dagens kontrollmänniskor, som stramt vakar över vilken riktning och kurs som deras liv ska hålla, är det ofta svårt att verkligen tappa bort sig. Detta begränsar deras horisonter och deras möjligheter att leva på riktigt. Ordet ” lost” har på engelska två betydelser: ”vilse” och ”förlorad”. I boken ”Gå vilse: En fälthandbok” skriver Solnit att även om båda innebär kontrollförlust, har de ett motsatt förhållande till omvärlden. När du förlorar något - en sak, ett minne, en vän - så försvinner det ut från vårt synfält eller vår uppfattning, och världen blir mindre. När vi istället går vilse så låter vi det obekanta träda fram och världen blir större än vår kunskap om den.Till skillnad från ordet ”lost”, som har en tveeggad betydelse, så finns det i det engelska språket två ord för det som vi på svenska har gett samlingsnamnet ”labyrint”. ”Labyrinth” och ”maze”. I sin förstnämnda betydelse så handlar det om en konstruktion som följer en förutbestämd stig. Den sistnämnda kan mer beskrivas som en irrgång med flera vägval och förgreningar.Redan under antiken fascinerade labyrinter människan, och de förekom ofta i myter och i religiösa sammanhang. Under medeltiden blev inomhus-labyrinter vanliga inslag som golvdekorationer i katedraler. De fungerade som symboliska pilgrimsfärder för de som, på grund av de rådande omständigheterna, inte kunde bege sig till Jerusalem.Trädgårdslabyrinter, med sina vilseledande irrvägar, förgreningar och återvändsgränder, blev populära som arkitektoniska inslag i slottsträdgårdar under renässansens och barockens Europa. Syftet var att på ett lekfullt och estetiskt tilltalande sätt ge sina gäster möjligheten att bege sig ut på upptäcktsfärd och äventyr, och att erbjuda dem en utmanande, om än något förvirrande och många gånger frustrerande, upplevelse.Solnit ser denna utveckling som ett exempel på hur människans relation till vandring har förändrats över tid; från religiös bot och kontemplation till rekreation och äventyr. Labyrinten, med sin obrutna och utstakade stig, är en inre, meditativ och reflekterande resa. Den mer utmanande och frustrerande irrgången, som kräver koncentration och aktivt beslutsfattande, symboliserar mer livets komplexitet och existentiell osäkerhet. En som gärna placerar sina läsare i denna komplexa osäkerhet är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. I labyrint-liknande berättelser, vars invecklade omfång stäcker sig bortom mänsklig fattningsförmåga, förmedlar han en känsla av tomhet, meningslöshet, och – vilsenhet. Det kan var allt från bibliotek där varje tänkbar bok, varje möjlig kombination av bokstäver, ord och meningar existerar, till trädgårdar med en uppsjö av vägval och förgreningar, men där likväl alla valda stigar och verkligheter ändå förekommer samtidigt och parallellt. Som vilsen tonåring imponerades jag dock mest av Borges korta berättelse ”Asterions hus”. Där beskriver minotauren på Kreta sin labyrint och sitt förhållande till den. Trots att han vet att den har öppningar till omvärlden, anser han likväl att den är lika stor som världen – eller snarare, att den är världen.Borges gav mig en oerhört stark klaustrofobisk och trängd känsla, genom att beskriva något som var byggt för att stänga in, samtidigt som jag också drabbades av det motsatta, det vill säga, en apeirofobisk känsla av det oändliga. Labyrinten, som egentligen var en väl avgränsad konstruktion, kändes likväl gränslös när jag reflekterade över de nästintill oändliga kombinationer av stigar som kunde tas.Idag är det inte de oändliga vägvalen, möjligheterna till äventyr och att gå vilse som lockar mig. Trots att min ålder placerar mig mitt i livet, då man borde vara öppen för, och längta efter något nytt, så är min tidshorisont allt för begränsad för detta. Så varför går jag och tänker på labyrinter och irrgångar? Resor och äventyr i de grekiska myterna påminner ofta till sin struktur antingen om det ena eller det andra. Det gör allvarliga sjukdomar också.Inte sällan beskrivs sjukdomsförlopp som resor där den drabbade är en ofrivillig resenär. Man hoppas på att sjukdomsförloppet skall påminna om Jasons jakt efter guldskinnet, och ha en utstakad väg, att Greklands främsta hjältar följer och hjälper en, och där självaste skeppet som man reser med, assisterar en med hjälpsamma spådomar och förutsägelser. Många allvarliga sjukdomsförlopp påminner dock mer om Odysseus irrfärder där en förargad gud kastar ut, inte bara patienten, utan också dennes ofrivilliga medresenärer, på en färd mellan hopp och förtvivlan, med ständiga kursändringar och nya val, medan tidshorisonten krymper allt hastigare, samtidigt som den önskade destinationen – tillfrisknandet - känns alltmer avlägsen. Denna maze är en irrgång med oändliga förgreningar och återvändsgränder.Med mitt dåliga lokalsinne, och min förmåga att ständigt villa bort mig, önskar jag naturligtvis ett sjukdomsförlopp mer likt labyrintens odelade och förutbestämda stig. De stenar som ligger utlagda för att visa vägen plockar jag dumt nog på mig, vilket tynger ned med och gör min färd alltmer mödosam.I de stunder som jag känner mig som mest vilsen tänker jag på ett ord som min dotter lärde mig: ”nångångstans”. Det var naturligtvis en felsägning, men jag älskar ordet som hon skapade. Det fokuserar både på tid och rum. Var man än är, vilse på irrfärder eller tryggt vandrande längs en utstakad stig, så är man någonstans, på en bestämd plats, någon gång, på en bestämd tidpunkt. Oavsett om medresenärerna är frivilliga eller ofrivilliga, och om du har fickorna fulla med sten eller med hopp, så är du, hur vilse eller förlorad du än är, ”nångångstans”.Kåre Mobergutbildningsforskare och statistikerInläsare: Erik BorgekeEssän producerades av Karin Arbsjö och Olof Åkerlund

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio. Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus Karlsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Västra hamnen, Kattvikskajen, Södra nyhamn, och Igelsta strand. Oceanhamnen, Eriksberg, Värtahamnen och Norra kajen. Alla erbjuder de strandnära boende med utsikt, promenadstråk och glassbarer. Hela stadsdelar har liksom vridit sig hundraåttio grader och öppnat sig mot havet då hamnkvarteren med sina stelnade kranar och tomma magasin blivit attraktiva. Alla vill vara vid vattnet! Bitande vindar och stigande havsnivåer tycks vara struntsaker jämte havets livsförgyllande vidunderliga skönhet.Det är svårt att förklara för en idag ung människa hur det en gång var – alldeles nyss! I många svenska kuststäder har havet behandlats med likgiltighet. Så kunde man för tio eller trettio år sen gå över tomma stora parkeringsplatser längs kajkanten. Havet har knappt märkts, annat än som rå kyla och fiskmåsars skrin.En prosaisk orsak till detta ryggvändande mot kustlinjen är att folk i detta fattiga och ruggiga land varit upptagna med att överleva. Endast på grund av nytta har människor sökt sig till havet och hamnen. Så när dess näringar drabbats av utfiskning och varvsdöd har ett ingenmansland uppstått.En djupare förklaring finns, men är svårsmält – särskilt i en tid då havsromantiken förefaller så självklar att man tänker sig den som tidlös. Att läsa den franske historikern Alain Corbin innebär en mental kapsejsning – ens föreställningar översköljs av en kraftfull våg, och omtumlad och yr ser man sig om på en helt främmande strand.Boken Territoire du vide – vilket kan översättas till ”Tomhetens territorum” – kom 1988. Corbin har rötter i den franska Annales-skolan vars historiesyn innebär att enskilda händelser och stora kungar betraktas som oväsentligt skum på ytan av historiens strömmar. Vad som är intressant är utdragna djupa förändringar, paradigmskiften i beteendemönster och världsbilder – sådant som kan vara svårt att få syn på eftersom man befinner sig inne i dem och aldrig skulle få för sig att det en gång varit annorlunda.Vad Corbin funnit är att det normala har varit att betrakta havet som både ohyggligt och fult. Han har gått igenom den klassiska periodens litteratur liksom den medeltida och fram till 1700-talet och funnit att undantagen är få. Då havet omnämns så är det i mycket negativa termer. Det är hungrigt, rasande, skrämmande. I en kristen kontext anses det ogudaktigt, en plats bortom skapelsen, bortom människans domäner. Med syndafloden som en självklar referens blir havet vad som återstår av ett straff. Det infernaliska vaggandet ger en aning om att det kan återvända och svämma över landet, och den trasiga klippkantade strandlinjen är en ruin efter det som en gång var helt. I havets väldighet vistas Leviatan och andra vidunder och så dessa fruktansvärda malströmmar som kan uppsluka ett skepp med man och allt. Sannerligen en djävulsk trakt.Corbins talrika exempel visar på en kultur väsensskild från vår – med en djup skepsis gränsande till fobi. Havet är den senare parten i dikotomin ordning och kaos. Berg var inte mycket bättre. De sågs som naturens uppkastningar, vårtor eller otäcka svullnader. Så ogästvänliga och odugliga platser kunde inte vara skapade av Gud utan måste vara rester av något annat, och uttryck för mörka krafter.Men vinden skulle vända.Då havet sågs som en anfäktelse för människor inom en kristen värld så var det inifrån denna som skiftet kom. Det som kallades naturlig teologi innebar en kantring i attityd: Eftersom naturen är Guds verk måste den i sin helhet vara perfekt. En populär filosofisk hållning benämnd providentialism menade att existensens yttersta orsak var försynen, det vill säga: Allt som finns finns för att Gud vill det och vill oss väl. Studiet av världen blir en kristen plikt. Kring 1700 banade sig tankar som dessa fram. Carl von Linné kan sägas vara rörelsens zenit. Från honom utgick lärjungar i alla riktningar för att utröna Skaparen och hans verk.Corbin pekar på hur beskrivningar och tonfall ändras. Havet är nu något domesticerat, övertrumfat av stränderna som får det att hålla sig på sin plats. Den fallande vågen, då havet möter land, liknas vid ett bugande inför Gud. Det ymniga vidsträckta är en gåva till människan, med sitt salt, sin föda, och möjligheten till fortskaffning. Poeterna följer teologerna och lovsjunger detta uppfriskande nya motiv som tidigare – med sin monotoni och blåsande sand – setts som estetiskt hopplöst. En dammlucka hade öppnats. Som bara fortsatt att vidgas.Två trender förstärkte den nya vågen. De besuttna ynglingar som genom en bildningsresa till klassiska orter på kontinenten – en Grand Tour – skulle skaffa sig ett grepp om världen utvidgade rutten till vissa kustlandskap. Vid bukten kring Neapel tyckte sig den beläste möta Tiberius och Vergilius, men här föll man också för de storslaget sköna scenerierna, vilka sedermera beskrevs så att än fler ville se dem. Av än större vikt var att det kring 1750 – då den allt sämre luften i städerna blivit sjukdomsalstrande – började anses hälsobringande att bada.Vad vi ser är förstås de initiala ilarna till dagens oceaniska massturism. De första badorterna av format var Bath och Brighton i England. Succén var brakande; såväl kungligheter som uppkomlingar tog sig årligen till kanalkusten. Läkare föreskrev hydroterapi med ett visst antal dopp under si eller så lång tid. Professionella bad-assistenter sänkte ner badare och huvuden hölls under vattnet – helst så att de omtumlades av en våg. Det talades om att ”ta vågorna” som man tar medicin och närheten till tidvattnet ansågs kunna få en oregelbunden menstruationscykel på rätt bana. 1817 var fenomenet så allmänt att Jane Austen tyckte det var läge att driva med umgängesformerna vid en mindre badort, i den ofullbordade romanen Sanditon.Engelsmännen var först i vattnet men badkulten spreds snart till Frankrike och tyska Östersjökusten. Gustafsberg utanför Uddevalla brukar räknas som Sveriges tidigaste badort med anor från 1780 – även denna fick glans av kungligt besök. Långsamt men grundligt skiftade människornas känsla för havet och kring mitten av 1800-talet var det slutligen upptäckt, enligt Corbin.Men ja, här i Sverige pågår denna upptäckt fortfarande. Med Hammarby sjöstad, Alderholmen, Innerhamnen och Holmarna. Med Västra sjöstaden, Norr Vinstorp, Varvsholmen och Västerport.Många av dagens chica stadsdelar vid havet har förstås industriers nedläggning som grund. Men hade det inte varit för ett nytt synsätt inom teologin för 300 år sedan hade kanske ingen velat befolka dem.Men frågan är väl ändå om inte tidvattnet vänder, igen. Ytan må ligga vackert spegelblank i stadsplanernas prospekt men havets våldsamma kaotiska gränslöshet hotar oss. Som förr. Och mer ändå. Med stigande havsnivåer flyttas bostadsområden från kusten; och människorna konstruerar sköldar, bygger vallar och sinnrika kanalsystem som ska stävja havet, hålla det på plats. Men vidundret är tillbaka.Nils Markus KarlssonkulturarbetareLitteraturAlain Corbin: The Lure of the Sea, The discovery of the seaside 1750-1840, Penguin, 1994. Original: Le Territoire du vide, Aubier, 1988.