Podcasts about snarare

Säsongen är äntligen slut, det blev en titel. Ekonomiskt var den bättre än titeln vi förlorade i Coppa Italia mot Bologna men sportsligt inte värt något. Däremot får vi chansen att försvara den trots förlusten i cupfinalen. Finalen i sig kan blivit avgörande påverkad av ett stort domar misstag. Som vanligt gäller inte samma regler beroende på vem som spelar och dömer, det fick Milan och Santi snabbt erfara.  Stora nyheten är att Igli Tare är klar sportchef, en herre som varit många år i Lazio och fick ett väldigt fint brev av sin son som säkerligen var tungan på vågen. Vi fortsätter att prata om otydligheten i Milan och hur det påverkar klubben och resultaten. Förhoppningsvis kan Tare sätta en tydlighet i sin roll och hur Milan ska styra skutan mot framgång igen. Milan Futuro, just nu allt annat än ett framtidsprojekt. Snarare ett ekonomiskt ankarbarn med rykte kring Zlatan och tränarna i laget tillsammans med Primaveran som luktar lite illa. Rent sportsligt har dom varit i nivå med A laget och det blir inget Europa nästa år och hur kommer det påverka Milan pratar vi om. Nästa steg är tränare, en stor och avgörande fråga som vi surt fått erfara. Se på Roma om någon undrar hur stor roll valet av tränare är. Vi har några kandidater med en ganska tydlig röd tråd. Återstår att se vem av dessa det blir men vi har våra val. FORZA MILAN  

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra Ekström Lindbäck går ut till försvar för åsiktens förenande funktion i samhället. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad 2021-09-14.Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige? Är den här låten gripande eller sentimental? Borde surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”, som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska) omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte, konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och politik.I kontrast till tyckandet förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra. Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ” tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara, sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för sig själva.I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i själva upplevelsen av vår egen varseblivning.Som student på grundnivå hade jag svårt att förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till civiliserad samvaro.Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan uteslutande personligt och viktlöst.Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död. Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon vore lika godtyckliga som om man föredrar Pepsi eller Cola. Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier som inte opererar efter samma logik ses som ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.Tycker du att den här essän låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och smaken.Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.Lyra Ekström Lindbäckförfattare och kritiker

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Patricia Lorenzoni reflekterar över forensisk antropologi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns frågor där juridikens och konstens områden överlappar varandra. Kan den döda förmås att tala, och i så fall hur? Kan den som bragts om livet ges upprättelse? För rättsskipningen handlar det om bevisvärdering och ansvarsutkrävande. För konsten om möjligheten att berätta om den som bestulits på sin mänsklighet, utan att i berättandet upprepa stölden.Dilemmat aktualiseras i M NourbeSe Philips diktsvit Zong! från 2008. Bakgrunden är en händelse 1781 när över etthundratrettio människor – alla förslavade afrikaner – slängdes överbord från ett brittiskt slavskepp för att spara på vattenransonerna. Händelsen har gjort avtryck i rättsarkiven, men inte som mord utan som ”förstörelse av egendom”. Den avhumanisering som möjliggjorde brottet fortsätter därmed in i rätten, och sedan in i de historiska arkiven. Hur berätta om detta, när alla spår det lämnat är fortsättning på brottet? Zong! blir en historia som inte kan berättas och som likväl måste berättas.Människorna som slängdes överbord från skeppet Zong försvann för alltid ner i havet. Och i haven fortsätter människor att försvinna, genom aktivt våld eller genom passiv ovilja att undsätta. FN-projektet Missing Migrant Project anger att under tioårsperioden mellan 2014 och 2024 rapporterades närmare 30 000 människor döda eller saknade på Medelhavet, den enskilt dödligaste av världens gränsregioner. Eftersom många kroppar aldrig återfinns, och inte alla har anhöriga som söker efter dem, kan mörkertalet vara stort.”Försvinna” är ett aktivt verb. Att göra det passivt låter skavigt och fel: ”att försvinnas”. Men det är i passiv form rättsantropologen Alexa Hagerty använder det i boken Still life with bones: Field notes on forensic anthropology. För när det handlar om människor är ”försvinna” bara sällan någonting någon gör, oftare är det någonting någon utsätts för. Vi kan fråga oss: om människors försvinnande omtalas i passiv form, hur påverkar det vår blick på dem och det de var med om innan de togs ifrån oss?Det var i kalla krigets Guatemala som ordet ”försvinnande” började användas som beteckning för hur militären mördade och slängde människor i massgravar. Kriget här var allt annat än kallt. Hagerty har arbetat både i Guatemala och i Argentina, i det senare fallet med offer för militärjuntans statsterror på 1970- och 80-talen. Tusentals av juntans offer försvanns genom att de släpptes från hög höjd ner i havet. Från militärens perspektiv var det inte bara ett sätt att göra slut på en motståndare. Det var också ett förvägrande av ett minnesmärke, av en grav. Som att säga: ”den här människan har aldrig funnits”.Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en politisk och en social innebörd. Hagerty berättar om hur teamet hon jobbar i tillsammans med anhöriga ”artikulerar” skelett, det vill säga lägger ut dem anatomiskt. Personen läggs på rygg, handflator riktas uppåt, små små ben passas in i vad som en gång var en helhet sammanhållen av kött, senor och hud. Skador på skelettet bidrar till att återskapa en berättelse om brottet. Har kvarlevorna kunnat identifieras får de efterlevande äntligen en kropp att begrava.Processen handlar både om ansvarsutkrävande och om att återupprätta relationen mellan de som dödades och dem som blev kvar. Ibland också om att blidka de döda och deras oro så att hemsökelser må upphöra. Vi hör emellanåt påstås att en begravning av den döda kroppen är nödvändig för att efterlevande ska kunna ”gå vidare” eller få ett ”avslut”. Men inte alltid står en kropp att finna. Hagerty arbetar med att lokalisera de döda, men är också tydlig med att bara en bråkdel av dem som försvunnits återfinns, och än färre identifieras. Rättslaboratoriet, där papplådorna med namnlösa dödas kvarlevor staplas på varandra, liknar hon vid en skärseld av kartong.Boken blir därför också ett försvar av det liv som måste gå vidare, även om den historia som började med någons förvinnande aldrig slutar i en återfunnen kropp. Skärselden är i katolsk tradition en plats av väntan, ett mellanrum. För många är mellanrummet den enda plats för vila som erbjuds. Kanske är det medvetenheten om detta som gör att vissa inte ens vill försöka hitta sina döda. Federico García Lorca, som 1936 mördades av Francos falangister, är ett berömt exempel. Inför de åtskilliga försök som genom åren gjorts att lokalisera hans grav, har familjen bett att Lorca istället ska få vila ostört tillsammans med sina olyckskamrater.Lorca behövde måhända ingen grav för att eftervärldens skulle minnas honom. I de flesta fall av försvinnanden kämpar de anhöriga mot glömskan och det offentliga utsuddandet. Idag kantas Europas gränser bokstavligen av migranters anonyma gravar, människor som dött i sökandet efter ett levbart liv. 2015 lät det tyska konstkollektivet Centrum för politisk skönhet genomföra ett antal begravningar under namnet ”De döda kommer”. I samarbete med anhöriga i Tyskland grävde de upp anonyma gravar i södra Europa, identifierade döda migranter och förde deras kroppar till Berlin. Där fick de begravas i närvaro av sina kära.Konstkollektivet insisterade på att behandla de döda som människor att sörja, och synliggjorde därmed också närvaron av sörjande anhöriga i Europa. Så bröt de den logik enligt vilken vissa människors död passerar obemärkt. NourbeSe Philip hanterar sitt etiska dilemma genom vägran; en vägran att lägga till, en vägran att fylla ut. I Zong! finns ingen plats för försonande fantasier om det vi egentligen ingenting kan veta. Istället arbetar poeten uteslutande med ord som faktiskt finns i arkiven, bryter upp dem och skapar sprickor och avgrunder. Zong! kan läsas som ett requiem över dem som förnekades en gravvård.Snarare än försök att få de döda att själva tala, är både Zong! och De döda kommer därför ett slags omvårdnad som drar de försvunna åter in i de levandes sfär. Här löper verken också samman med Hagertys skildring av laboratoriearbetet. Still life i titeln till hennes bok är engelska för ”stilleben”, det slags konstnärliga motiv som består i orörliga ting; serviser, blommor, frukter, ibland döda djur från en tänkt jakttur, ibland också mänskliga skallar. De sistnämnda brukar läsas som en allegori över livets förgänglighet. Men över rättslaboratoriet finns ingenting allegoriskt, här är allting kroppslighet. Men också närhet och ömhet inför människor Hagerty bara får lära känna genom deras skelettskador. Termen hon använder för sin praktik är care. På svenska blir det ”omsorg”, ett ord etymologiskt besläktat med ordet för förlust, för sorg. I det varsamma arbetet med de mördades ben öppnas ett rum i vilket vetenskapsmännen och de anhöriga förenas i omsorgen om de döda.För Hagerty är detta en helig praktik. Vad hon säger sig ha kommit till insikt om är att arbetet med att gräva upp och studera kvarlevor inte bara är vad som möjliggör begravning. Det är i sig begravning.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

Ortorexi kan beskrivas som tvångsmässig hälsosamhet och yttrar sig i överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med andra ätstörningar. Ortorexi är inte någon fastställd medicinsk diagnos men det pratas allt mer om tillståndet i medierna.Den som ska berätta för oss om ortorexi är Yvonne Linn. Hon är psykoterapeut med en Medicine magister och en Master i psykologi, Yvonne är tvåfaldig världsmästare i kampsport och introducerade aerobics i Sverige. Hon hörs ofta i radio och tv i frågor om träning och hälsa och har skrivit ett flertal böcker, bland annat "Balans obalans - mat, träning och mående", tillsammans med Anatoli Grigorenko.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Silverdrake förlagSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonGästfoto: Per MikelssonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://war.ukraine.ua/donate/Några organisationer som hjälper Gazahttps://lakareutangranser.se/vad-vi-gor/har-arbetar-vi/palestinahttps://unicef.se/katastrofinsatser/hjalp-barnen-i-gazakrisenhttps://www.rodakorset.se/var-varld/har-arbetar-vi/palestina/gaza/gaza/ Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Juletid betyder filmtid! En vanligt förekommande figur på vita duken är journalisten. Men hur gestaltas egentligen reportrar på film? Hur nära sanningen kommer fiktionen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi på Medierna kartlägger de olika journalisttyperna på film; hjältar som Spotlight-reportrarna, slarvpellar som Nina i TV4:s serie Doktrinen och klumpedunsar som Bridget Jones. Reporter: Alexandra Sannemalm I veckan kom den nya tilldelningen av mediestödet. Sveriges medier blev varse vilka som är de lyckligt lottade som får sig en – inte så liten slant – för att klara livhanken i dessa bistra medietiden. Vad kan det här betyda för medier?Reporter: Erik Petersson I januari kliver Donald Trump på presidentposten - igen. Trump har som ingen annan president hotat och häcklat journalister - och under sin förra valperiod attackerade han en rad mediebolag - som NY Times, Washington Post och CNN med stämningar. Det ser inte ut som om han tänker röka fredspipa med medierna den här rundan på presidentposten heller. Snarare trappar Trump upp sitt krig mot medierna. Så hur är stämningen bland Vita Husets korrespondenter? Reporter: Katarina Andersson

Jag snackar lite med Daniel Waldenström - en framstående svensk nationalekonom och forskare med imponerande meriter. Han är professor i nationalekonomi och leder forskningsprogrammet Skatter och samhälle vid Institutet för Näringslivsforskning. Waldenström har doktorerat i både nationalekonomi och ekonomihistoria, vilket ger honom en unik och bred kompetens inom ekonomiska frågor. ✅ Entreprenörer + Forskare = Magic Combo: Fatta rizz: När akademins nördiga ekonomer snackar med de som faktiskt drar in cash (entreprenörer) blir förståelsen av hur ekonomin funkar mycket mer “on point”. En riktig skibidi move för ökad tillväxt. ✅ Sverige är varken Ohio eller Silicon Valley, men… Vi har sjukt bra förutsättningar: stabilt system, bra utbildning, och ändå gräver vi ibland ner oss i regler och skatter som gör att småföretagare håller igen. Hallå? Mindre byråkratiskt trassel = större chans för nästa Spotify eller Klarna. ✅ Skatter & Tillväxt = Kompisar (om de lirar rätt): Daniel menar att vi kan tweaka skatterna så vi får mer smörj i maskineriet. Mindre “waist” på admin och mer skjuts mot verksamhet som skapar jobb och innovation. Det är “rizz” att få pengar att jobba åt oss och inte bara trilla ner i pappershögar. ✅ Glöm inte humankapitalet: Invandrare, nyanlända, alla som vill in på arbetsmarknaden – vi måste ge dem en ärlig chans. Billiga jobb låter negativt i politiker-öron, men smart anpassning ger fler i arbete, mer produktion och mer deg i kistan. Det här är next-level synergy, inte Ohio-skumt utan bara logiskt. ✅ AI & Automation är ingen doom-story: Snarare tvärtom! Hjärtekross för trist rutinjobb, men glädjeskutt för nya kreativa roller. Vi snackar nya branscher, högre effektivitet och möjlighet att fokusera på det som verkligen räknas. Våga va lite sigma och hoppa på AI-tåget innan det lämnar stationen.

Åsnan har fungerat som en symbol för dumhet och envishet, men i litteraturen kan man ana att djuret har en större betydelse än så. Torbjörn Elensky inspireras av dess konstruktiva dumhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det egentligen: är dumhet bara brist på intelligens eller är det en egenskap i egen rätt? Kan det finnas olika slags dumhet, precis som det finns olika slags intelligens? Övergripande, språklig, matematisk, social, politisk... kanske finns det även kreativ och konstruktiv dumhet, som kan leda till framsteg för mänskligheten? Kanske finns det också en viss intelligent dumhet, som den där listiga strategin för att slippa ansvar, som återfinns i uttrycket ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Att göra sig svensk är till exempel att låtsas som man inte fattar för att slippa dela på notan, komma undan ansvar för något man gjort, som ett barn som gör sig tungt för att inte kunna lyftas gör sig denna variant av svensken oförstående för att inte dras in eller ställas till svars. Man kan fundera länge på varför spansktalande fått för sig att just svenskar är så funtade, men den makthavare som säger sig ha varit naiv gör sig i detta svensk, se hace el sueco.Det bästa exemplet på konstruktiv dumhet i den moderna litteraturen är nog den tappre soldaten Svejk, i den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks roman från 1921. Svejk är tjock och trög, men alltid optimistisk och villig att stå till tjänst. Han driver sina överordnade till vansinne genom att ta deras order bokstavligt, vara orimligt plikttrogen och alltid bemöta alla klagomål med ett nöjt leende. Han är en riktig åsna, men med sin dumhet avslöjar han överhetens och hela första världskrigets absurditet. Åsna ja, djuret som förknippas med dumhet vandrar också sida vid sida med litteraturhistoriens mest berömda kloka dumbom. Sancho Panza. Panza följer sin herre don Quijote genom det tidiga 1600-talets Spanien. Riddaren av den sorgliga skepnaden, är bildad och hjältemodig, en hidalgo med ideal från medeltiden som färdas genom den spanska guldålderns Kastilien och som gång på gång måste räddas från sin egen fantasis förvrängning av omgivningen. Hans häst är en riktigt ömklig krake, men den är åtminstone en häst, så den har ett namn. Rosinante. Panzas åsna är enbart en åsna, så den har inget namn utan kallas bara rucio, grå. Den försvinner dessutom utan någon förklaring. Det finns de som trott att Cervantes sjabblade bort den i skrivandet. Men det verkar väl ganska osannolikt? Snarare ligger förklaringen i åsnans symbolik, som inte bara handlar om dumhet utan också om envishet. Den representerar det lägsta folket, de fattiga, slavarna, de som tvingas att tjäna fast de inte vill. De som genom hela historien gjort passivt motstånd genom att låtsas inte förstå order, maska och sinka och gå åt andra hållet. Försvinnandet är alltså mycket medvetet, och den namnlösa åsnan något som förbinder Cervantes roman med andra romaner.Redan de gamla romarna använde åsnan som symbol för dumhet. Quid nunc te, asine litteras doceam? löd ett uttryck. Åsna, ska jag lära dig att läsa och skriva? Den fenomenala romerska romanen ”Den gyllene åsnan” från 100-talet efter Kristus är den enda roman på latin från antiken som överlevt. Precis som i de grekiska romaner författaren Apuleius imiterar, är handlingen varierad och komplicerad. Det handlar Lucius, en ung man som är väldigt intresserad av magi och som tänker förvandla sig själv till en fågel – men istället blir till en åsna. Han upplever en mängd exotiska resor och äventyr i denna skepnad, tills han befrias av gudinnan Isis, vars kult han ansluter sig till. Det är utvikningarna som är romanens stora behållning. Den blev enormt populär när den trycktes första gången i Italien 1469. Den översattes och spreds snabbt över Europa. Den första översättningen till spanska trycktes i Sevilla redan 1513 och här gjorde den så stor succé att den gav upphov till pikareskromanerna, berättelser om personer som reser runt i Spanien och upplever det ena äventyret efter det andra. Precis som i ”Don Quijote” alltså, som kan sägas vara både kulmen på detta litterära skede och öppningen till de följande århundradenas europeiska romankonst.Litteraturen avslöjar en sanning: Åsnan är inget dumt djur, inte egentligen, tvärtom är dess envishet snarare ett uttryck för intelligens. Den vill inte lyda. Men den är en av människans verkligt gamla tjänare. Troligen först tämjd av afrikanska herdar för mer än 6000 år sedan. Man har i Egypten hittat åsnegravar äldre än pyramiderna. Josef, Maria och Jesus flydde till Egypten på en åsna, på samma djur red Jesus in i Jerusalem. Den klassiskt antika åsnan förenas med den bibliska åsnan, främst genom Det nya testamentet, men även i det gamla återkommer vårt trogna arbetsdjur, än som symbol för dumhet, än för ödmjukhet och det enkla arbetande folket. Särskilt central är legenden om Bileams åsna i fjärde Mosebok. I den är det åsnan som har förmågan att se en ängel som spärrar vägen för Bileam, som blir arg och piskar åsnan varpå denna mirakulöst får talets gåva och frågar varför Bileam slår honom. Till slut visar sig ängeln även för människan, men den enkla, dumma åsnan såg den först.Den store filosofen, diktaren och astrologen Giordano Bruno förenar den antika och den bibliska åsnan på ett sätt som verkligen skingrar alla motsägelser. I den lilla skriften ”Den pegasiska hästens kabbala” från 1585 hålls ett lovtal till den kristna ödmjukhetens åsna. Texten är full av ironiska blinkningar och vändningar och åsnan blir en samlande symbol för det kristna hyllandet av okunskap som väg till frälsning. Bruno var ingen vän av okunskap, vilket framgår med önskvärd satirisk tydlighet. Men i den senare delen av boken kommer åsnan tillbaka. Nu är det den som segrar över de mänskliga akademiernas tjockskallighet – och det visar sig att den vita bevingade hästen Pegasus, i själva verket var en åsna. Liksom Bruno själv, som på grund av sitt envetna fasthållande vid sina övertygelser väckte kyrkans missnöje och brändes på bål av inkvisitionen i Rom år 1600.Kanske är dumhet en av våra viktigaste egenskaper. För Sokrates var detta att göra sig dum ett sätt att tvinga folk att bena upp sina egna resonemang, lite som Svejk fick sina befäl att göra bort sig genom att lyda dem. Intelligenta personer kännetecknas också av sin överlägsna förmåga att försvara galna idéer med skarpare argument än mindre begåvade människor. Den intelligenta vill glänsa, ta plats, vara först med det senaste och vecklar lätt in sig i omständligt försvar för abstraktioner som leder käpprätt till helvetet. Den som är lite åsneaktig däremot låter sig inte så lätt dras med av det senaste, den bryr sig inte om flärd och prestige utan stretar på i tysthet. Det är bara en intelligent person som skulle kunna få för sig att upphöja dumheten till ideal, medan åsnan inte skulle bry sig om att den tilldelades hjälterollen. Den skulle spela svensk, göra sig tung, streta vidare i sin takt och på sin höjd skulle den le åt påståendet att den i själva verket var en Pegasus.Torbjörn Elenskyförfattare och essäistLitteraturGiordano Bruno: Den pegasiska hästens kabbala. Översättare: Gustav Sjöberg. Eskaton, 2024.Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Översättare: Jens Nordenhök. Nilsson Förlag, 2016.

Vi behöver lära oss saker allt oftare i våra arbetsroller. Men det räcker inte alltid med en kurs. Det vi lär oss måste bli en del i arbetsvardagen.Jeanette Almberg är chef för Akademin på Sveriges Radio. Med 20 år i branschen, både på Sveriges Radio och tidigare Länsförsäkringar AB, har hon tillsammans med sina team tilldelats priset för Sveriges bästa utbildningsavdelning. Hennes syn på lärande har utvecklats genom åren och speglar en förflyttning från traditionella utbildningsmodeller till ett mer dynamiskt och verksamhetsnära sätt att lära.Jeanette beskriver hur lärandet tidigare innebar formella kurser, utan tillräcklig koppling till den praktiska användningen. Ofta saknades uppföljning och reflektion kring hur man skulle omsätta kunskaperna i praktiken. Lärandet idag har kommit långt, säger Jeanette. Nu är det mer verksamhetsnära, tillgängligt och sker i små steg över tid, även om det finns mer att göra.En av Jeanettes viktigaste insikter är att lärandet måste vara till nytta här och nu – inte om ett halvår. Det är bättre med korta pass utspridda över tid än intensiva tvådagarskurser. Att vara en aktiv representant för sin verksamhet snarare än en passiv deltagare hjälper hjärnan att ta till sig ny kunskap. Genom att ta med sig frågor och behov från sitt team och föra tillbaka nya insikter skapas stolthet och tyngd hos deltagaren.Jeanette betonar att lärande ska ske kontinuerligt och inte enbart vara en budgetfråga. Organisationer måste definiera sina behov och anpassa sin kultur för att stödja lärande i vardagen. Exempel på detta är att utnyttja möten för gemensam reflektion och införa verktyg som teamen själva kan använda, som ”after action reviews”.Jeanettes insikter, tillsammans med forskning om kollektiv intelligens av exempelvis Philip Runsten och Andreas Wärn, visar vägen mot mer reflekterande och anpassningsbara lärandeorganisationer.Vår samarbetspartner Twitch Health vet att chefen är en nyckelperson för hälsa på arbetsplatsen. Men det är inte alltid så lätt för chefen själv att få till hälsa som blir av. Snarare har många chefer det svårt att balansera sin egen arbetsbelastning och stress samtidigt som de ska hjälpa sina medarbetare som ofta är under tryck. Det blir en paradox: en chefsparadox! De här frågorna från Twitch Health kan hjälpa dig att hantera den här paradoxen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Om man bondar och blir vänner när båda befinner sig i en ångestproblematik. När det nästan blir som en grundpelare i vänskapen, hur gör man då när en i relationen plötsligt mår bra och den andra mår allt sämre?Vi fick ett mejl med ett dilemma från en av er:"Jag har ett dilemma som ni gärna får ta upp i podden. Något som jag tycker är jobbigt men inte vet hur jag ska resonera kring. Jag och en av mina bästa vänner lärde känna varandra för ca 15 år sedan, under en period då vi båda hade väldigt mycket och liknande ångestproblematik. Vi bondade då genom det och det var nog det som satte grunden för vår vänskap och anledningen till att vi blev så tighta, som systrar. Problemet är nu att jag de senaste åren har kommit ut ur det mörkret (vilket jag är så himla glad och tacksam för), men min kompis har inte det. Snarare tvärtom, det är värre för henne. Jag försöker stötta min vän så mycket jag bara kan men märker på henne att hon tycker det är jobbigt att jag inte längre kan relatera till hennes känslor. Jag känner också att jag inte vågar berätta för henne om hur bra jag faktiskt mår. Vilket inte heller känns bra, vill kunna dela allt med min bästa vän, både det jobbiga och det glada. Det här har också pågått i flera år och jag börjar känna att jag måste få ge mig själv utrymme att må bra utan att få dåligt samvete varje gång jag pratar om det. Hur tänker ni rent spontant kring detta? Något ni kan relatera till?"Ångestpodden har som mål och syfte att kommunicera vetenskaplig fakta, en folkbildande karaktär samt bedriva ett påverkansarbete kring ökad tillgänglighet av vård och stöttning för alla som lider av psykisk ohälsa. Samtalen handlar om att lära sig saker i förebyggande syfte. Att sänka trösklar och inge en känsla av att inte vara ensam. Det handlar inte om att öka den psykiska hälsan, utan att göra ohälsan lite mindre outhärdlig.Programledare: Ida Höckerstrand & Sofie Hallberg Klippning: Alex Dahlbäck @ stockholmsoundscapes.comInstagram: @angestpodden @idahockerstrand @sofiehallbergFacebook: ÅngestpoddenTikTok: @therealangestpoddenHar du förslag på ämnen, ett dilemma eller gäster du skulle vilja höra i Ångestpodden?Mejla oss gärna: angestpodden@ingetfilter.seBehöver du prata med någon?mind.se spes.se suicidezero.se teamtilia.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur kan vi samarbeta smartare så att allas perspektiv och kompetens kommer till sin rätt?Helheten är större än summan av än delarna brukar man säga. När fler perspektiv och kompetenser bidrar presterar vi bättre på jobbet. Men hur gör man för att få det att funka?Vi fick ett samtal på temat kollektiv intelligens med Alexander Löfgren som är doktor i industriell ekonomi och organisation vid KTH. Alexander är också författare och konsult på Influence och hjälper till att utveckla kollektiv intelligens i offentlig och privat sektor. Han betonar vikten av att hitta enkla sätt att samarbeta i en komplex värld.Förmågan att fatta de bästa beslutenKollektiv intelligens baseras på forskning från bland annat Handelshögskolan. Det handlar om förmågan att kunna fatta de bästa besluten och att också agera på dem. Det kan handla om att lösa vanliga vardagsproblem men också om hur vi tar tag i större utmaningar och problem med hjälp av all kompetens och alla perspektiv som finns i organisationen.För att spränga silos mellan grupper i en organisation behöver vi ofta utmana invanda strukturer och processer. Däremot kan vi inte jobba i ett tomrum, så någon form av struktur behövs förstås. Alexander ger exempel som liknar agil metodik, när man gör saker i små steg, med mycket samverkan, i snabba återkopplingsloopar.Mikrosystem för mikrobeslutEtt bra sätt att börja är att se över vilka som är beroende av varandra på vilka sätt. Han rekommenderar att skapa något han kallar mikrosystem med mikroarenor, för att kunna fatta mikrobeslut. Det är tillfälliga strukturer, som till exempel återkommande möten under en begränsad period, där människor från olika delar av organisationen ses och delar med sig av tankar och förslag och där beslut kan fattas i steg, Det här sättet att jobba frigör handlingskraft.Vi behöver också sätta vår karta och vår kompass för ett sånt här samarbete. Vilka spelregler gäller och hur ska vi samarbeta över olika roller och kompetenser? Vad krävs av var och en? Vad krävs av just mig för att jag ska kunna bidra till gruppen på bästa sätt?Alexander rekommenderar att se till att processen är meningsskapande. Ibland är vi lite väl snabba i prestationsdimensionen och det gör att slutmålet ofta är mycket tydligare än vägen dit. Om vi tar ett steg tillbaka och diskuterar syftet och var och ens motivation för att bidra, uppstår meningsfullheten. Blir du nyfiken att lära dig mer om det här kan du läsa Alexanders bok Smart samarbete.Vår samarbetspartner Twitch Health ser till att hälsan blir av på arbetsplatser. De vet lika väl som du och jag att chefen är en nyckelperson för hälsa på arbetsplatsen. Men det är inte alltid så lätt för chefen själv att få till hälsa som blir av. Snarare har många chefer det svårt att balansera sin egen arbetsbelastning och stress samtidigt som de ska hjälpa sina medarbetare som ofta är under tryck. Det blir en paradox: en chefparadox! De här frågorna från Twitch Health kan hjälpa dig att hantera den här paradoxen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det har gjorts många försök att förstå och sätta etikett på Joseph Conrads författarskap. Mattias Hagberg berättar om novellen som innehåller nyckeln till mysteriet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vintern 1909 tog Joseph Conrad plötsligt en paus i arbetet med romanen ”Under Western Eyes”. Skrivandet gick trögt. Berättelsen, om en ung student och om politiska motsättningar i Ryssland under artonhundratalet, ville inte riktigt hitta sin form. Orden och meningarna la sig i vägen för varandra och intrigen hade utvecklats till en svårgenomtränglig härva. I stället skrev Conrad en novell; en kort berättelse på knappt femtio boksidor som rann ur honom utan motstånd.Vad var det egentligen som hände under de där veckorna vintern 1909? Varför fick Conrad, den polsk-brittiske författaren som föddes som Józef Teodor Konrad Korzenioski, och som annars hade så svårt för att skriva, särskilt på engelska, så lätt att hitta orden?Jag tror att svaret kan vara en nyckel till hela hans författarskap.Novellen, som publicerades i ”Harpe's Magazine” 1910 och fick titeln ”The Secret Sharer” – ”Hyttkamraten” – på svenska, handlar om ung engelsk kapten som en vindstilla natt på ett segelfartyg i Sydostasien räddar en okänd man ur havet. Den räddade, som också visar sig vara engelsman, är styrman från ett närliggande fartyg. Han är misstänt för att ha slagit ihjäl en sjöman på skeppet där han själv varit befäl och nu är han på flykt.Novellens namnlösa huvudperson hjälper rymlingen upp på däck, och där blir de båda stående mitt emot varandra, i lågmält samtal. De är varandras avbild – som kopior i allt från fysisk skepnad till social bakgrund: ”Det var som om jag i nattens dunkel hade stått ansikte mot ansikte med min egen bild, reflekterad i djupet av en skum, ofantlig spegel.”Denna dubbelhet är upptakten till en av det tidiga nittonhundratalets mest finstämda noveller. ”The Secret Sharer” är ett stilistiskt mästerstycke.I stället för att ange rymlingen bestämmer sig berättelsens huvudperson för att gömma honom i sin hytt, som om likheten i sig var en förmildrande omständighet, som om det fysiska och sociala släktskapet befriade styrmannen från hans skuld. Det går att läsa ”The Secret Sharer” som en enkel men drabbande historia från havet, som en rak berättelse om ett sjöbefäl som hjälper ett annat sjöbefäl undan rättvisan. Men ingenting i denna novell är egentligen enkelt.Den noggranna läsaren börjar snart tvivla på textens premisser. Är dubbelgångaren verkligen en egen person och inte bara en aspekt av novellens huvudkaraktär, ja, kanske till och med av författaren själv? Och varför talar textens jag så ofta om främlingskap?Skrivandet var nästan alltid en kamp för Conrad. Det kostade på att nå fram – särskilt eftersom kampen försiggick på ett språk som egentligen inte var hans.Men med ”The Secret Sharer” var det alltså annorlunda. Orden kom av sig själv.Varför var just denna text så lätt att skriva?Ja, vad var det egentligen som hände de där veckorna 1909 när Conrad avbröt det tunga arbetet med romanen ”Under Western Eyes” (med sin roman) och novellen plötsligt rann ur honom?Något entydigt svar går inte att ge – det gör det aldrig med Conrad – men det går att tala om en konstnärlig koncentration, om en författare som plötsligt fann det optimala uttrycket för sin litterära vision. I novellen finns allt det som gjort Conrad till en så storartad författare, reducerat till en enda enkel bild: Dubbelgångaren.Conrad var en modern författare, en av de första, och hans texter bärs ofta fram av en stil som är ironisk och mångbottnad – till och med motsägelsefull. För honom var litteraturens uppgift aldrig klarhet utan mångtydighet. På ett ställe, i ett brev till en vän, beskriver han denna inställning med några vackra ord: ”Entydighet, min käre vän, är ödesdiger för varje konstverks lyskraft. Det berövar det all suggestivitet, förstör all illusion […] … ingenting är mer säkert än att entydiga satser är alldeles meningslösa och drar bort uppmärksamheten från allt som betyder något i ett konstverk.”I ”The Secret Sharer” är detta tydligt. Conrad har inget budskap att hamra in, kanske inte ens en berättelse att förmedla. Snarare erbjuder han stämningar och bilder.En del har kallat honom impressionist, andra realist, själv skulle jag vilja påstå att han är kubist, en författare som målar en splittrad och mångfasetterad bild av världen, där begreppet aspektseende är väsentligt. Eller, kanske ännu hellre, dubbelseende. Det vill säga: Världen sedd från två, eller ännu flera håll, på en och samma gång.Därav dubbelgångarmotivet i ”The Secret Sharer”. I novellen har tvetydigheten fått fysisk gestalt.Men ”The Secret Sharer” är inte bara ett kubistiskt mästerverk, novellen har också en personlig sida. Conrad var en författare som ständigt bearbetade sina egna erfarenheter – även om han aldrig skrev självbiografiskt. Han var exilpolacken, som blev engelsk sjökapten, och som valde att skriva på engelska fast det var hans tredje språk efter polska och franska. Han beskrev sig själv som en ”homo duplex”, som en sammansatt människa utan någon entydig essens. Ja, som en evig främling, med ett tvetydigt förhållande till allt som samtiden höll för riktigt och äkta. Han tillät sig att vara skeptisk och pessimistisk till allt. Ja, hos Conrad är sanningen lika undflyende som solljusets spel på havsytan. Eller, som han själv uttrycker det i några ofta citerade rader i början av ”Mörkrets hjärta”: ”… för honom befann sig innebörden hos en berättad episod inte inuti som en nötkärna, den låg därutanför och omslöt historien som ett hölje, och synliggjorde den på samma sätt som ett ljussken synliggör ett dis, ungefär som de dimmiga regnbågsglorior man kan varsebli i månsken.””The Secret Sharer” slutar med att huvudpersonen låter den mordmisstänkte styrmannen undkomma på nytt. I en halsbrytande manöver tar kaptenen fartyget intill kusten så att rymlingen, hans dubbelgångare, kan försvinna ner i havet och simma mot land – till en möjlig frihet. Han försvinner lika hastigt som han en gång dök upp.Jag ska inte tolka den bilden – det vore fel. Conrads texter ska inte naglas fast, de ska upplevas, i all sin motsägelsefulla komplexitet. Här finns ingen kärna, ingen sensmoral, ingen förlösande sanning. Bara ett dis – en dimmig regnbågsgloria i månskenet.Mattias Hagbergförfattare, journalist och kritiker

Principer och värderingar kan stå i konflikt med viljan att förstå. Lyra Ekström Lindbäck funderar över avsiktslöst tänkande i ljuset av tre personer: Hannah Arendt, Adolf Eichmann och Sokrates. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 12 december 1961 dömdes nazisten Adolf Eichmann till döden. Det var en väntad, rentav given, dom. Men rättegången hade ändå varit rörig. Eichmann hade svårt att minnas vissa saker, som viktiga datum i krigsutvecklingen.Vad han däremot mindes kristallklart var sin egen karriär: de exakta omständigheterna kring varje framsteg. Han hade varit i Slovenien, men kom inte ihåg på vilket uppdrag. Han mindes bara att han hade fått bowla med landets inrikesminister.I polisförhören förklarade han noggrant varför det inte hade varit hans fel att han aldrig nått en högre befordran. Han skröt med sin felfria yrkesutövning inför mannen som frågade ut honom: en tysk jude och förintelseöverlevare.Eichmann var, enligt filosofen Hannah Arendt som bevakade rättegången, inte dum. Inte heller var han ond, i bemärkelsen driven av en diabolisk anda. ”Förutom en extraordinär omsorgsfullhet vad gällde hans personliga avancemang”, skrev hon, ”så hade han inga motiv över huvud taget.”Eichmann var ideologisk antisemit och visste mycket väl att han skickade människor i döden. Men han reflekterade inte så mycket över det. Han koncentrerade sig på att vara en felfri byråkrat. Kan vi förstå att en människa kan agera så, utan att drivas av ett brinnande hat?Ett större mysterium, tycker jag, är Arendts egen brist på känslomotiv. Hon var själv tysk judinna. Hon hade arbetat för en sionistisk organisation, internerats i koncentrationsläger och osannolikt nog lyckats fly. Att hon överlevde Förintelsen var en lycklig slump. Att hon förlorade vänner och släktingar behöver knappast nämnas.Det hade varit så rimligt om hon hade drivits av hämndbegär. Om hon hade idealiserat den unga staten Israel och fallit in i kören som beskrev Eichmann som en djävul. Men hon hade ingen sådan agenda. Hon ville bara förstå.Detta motiv blev svårt för hennes samtid att svälja. När hennes rapporter från rättegången publicerades utsattes hon för dödshot. Hon anklagades för att vara antisemit: för att ha beskrivit de judiska organisationernas avgörande roll för massmorden och för att ha fokuserat på Eichmanns personlighet istället för att bara förklara honom omänsklig.Påbudet om blind fördömelse är en begriplig reaktion på fruktansvärda händelser. Men det finns en motsättning mellan att fördöma och förstå. Det menar den judiska filosofen Judith Butler. Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 insisterade Butler på att se händelsen i den historiska kontexten av israeliskt övervåld mot det palestinska folket. Kravet på fördömelse, menade hen, innebär ”en vägran att förstå, i rädsla för att kunskap bara kan relativisera och underminera vår bedömningsförmåga.”Butler blev hatad i sociala medier. Samma öde drabbade den rysk-judiska tänkaren Masha Gessen. Efter att hen hade utsetts till vinnare av Hannah Arendt-priset skrev Gessen en artikel som kritiserade hur den tyska minneskulturen tystar samtalet om övervåld i Gaza.”Det är oerhört svårt för människor att förstå att någon kan ha varit ens fiendes fiende men ändå inte en välvillig kraft. Ett offer men ändå en förövare. Eller vice versa”, reflekterade hen. I artikeln liknades situationen i Gaza vid ett ghetto. Stiftelsen som delade ut priset ville ställa in ceremonin. De tyckte att Gessen hade relativiserat Förintelsen.Jag undrar om Hannah Arendt själv hade kunnat vinna Hannah Arendt-priset under de premisserna.Men ändå. Är det inte farligt att tänka som Arendt gjorde, utan en tydlig agenda? Ska man inte hålla fast vid sina värderingar före allt annat? Riskerar man inte att bli som Eichmann annars, en samvetslös kugge i ett nazistiskt maskineri?Faktum är att Eichmann hade ett samvete. Han höll fast vid sina principer. De bestod i att utföra sitt jobb väl, lyda lagen, försörja sin familj och försvara sitt land. Han hade blivit övertygad nazist av karriäristiska skäl och förblev det av rådande samvetsskäl. Som Arendt skriver: ”Ondskan hade i Tredje riket förlorat den karaktär som gör den igenkännlig för de flesta människor: karaktären av frestelse.”Eichmann var, enligt ett halvdussin rättspsykiatriker, helt normal. Som de flesta andra sade han emot sig själv en del och pratade gärna i klyschor. Och som de flesta andra hade han inga problem med att utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta dem. Snarare tvärtom.Problemet var bara att han inte tänkte i onödan.Men vad innebär det att tänka i onödan?Det är att tänka utmanande, obekväma tankar. Det låter väl bra, tycker de flesta. Men i praktiken vill många förbjuda sådana tankar. Enligt socialpsykologen Jonathan Haidt har motståndet mot så kallade ”kränkande” idéer vuxit på universiteten. Studenter vill slippa utsättas för sådant som kan klassas som rasism, sexism eller antisemitism.Haidt kallar den här inställningen för ”ett förkastande av arvet från Sokrates”. Sokrates beskrev sig själv som en bromsfluga på det atenska folkets feta hästkropp. ”Han ansåg det vara sitt jobb att sticka, störa, ifrågasätta och därigenom provocera atenarna till att tänka igenom sina nuvarande uppfattningar och förändra dem som de inte kunde försvara.”Sokrates ifrågasatte alla. Statsmän, retoriker, poeter och sofister. Han ville se om deras resonemang gick ihop. Det värsta som kan hända en människa, enligt Sokrates, är ”att hon hamnar i självmotsägelse och upphör att vara en enhetlig person”. Så formulerar den svenska filosofen Charlotta Weigelt det i sin rika bok ”Sokrates. Filosofens skepnader”.Att vara i samklang med sig själv är inget givet faktum, påpekar Weigelt. Människan är till sitt väsen splittrad. Det är därför vi kan tänka på våra egna tankar. Det är svårt att inse vad man redan tänker, men ännu svårare att förstå vad man inte tänker. Det är ofta det sista man vill tänka på.När Sokrates ställdes inför rätta försökte han begripa vad han egentligen åtalades för. Han erkände sig skyldig till att aldrig ha brytt sig om ”det som de flesta andra har brytt sig om, nämligen affärer, försörjning, militära uppdrag, politiska positioner och andra befattningar”. Han såg att hans motiv var helt obegripliga för vanligt folk. Varför hade han gått runt och stört alla sådär?Det är mycket svårare, insåg Arendt, att förstå vad som drev Sokrates än vad som drev Eichmann. Filosofen var exceptionell. Den nazistiska byråkraten, liksom rådet i Aten som dömde Sokrates till döden, var banala, helt normala. De fokuserade på sina egna liv och arbetsuppgifter. De glömde, eller orkade inte, tänka på något annat.Tänkande är ingen garanti för godhet. Tänkandet är rörligt, opålitligt och kommer alltid att väcka misstänksamhet. Som Arendt skrev om Sokrates: ”Eftersom han inte hade någonting att lära ut, ingen sanning att dela ut, anklagades han för att aldrig avslöja sin egen uppfattning.”Skillnaden mellan att sakna agenda för att man tänker, och att utföra någon annans agenda för att man inte tänker, kan tyckas vara hårfin. Men bara den senare kan se ett folkmord som en möjlighet för att bygga en fin karriär.Lyra Ekström Lindbäckförfattare, kritiker och filosofBibliografiArendt, Hannah. Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil. Penguin Classics, 2022.Arendt, Hannah. The Life of the Mind. San Diego, California: Harcourt Brace Jovanovich, 1981.Butler, Judith. “The Compass of Mourning”. London Review of Books. Vol. 45 No. 20 · 19 Oktober 2023.Gessen, Masha. “In the Shadow of the Holocaust”. The New Yorker. 9 December 2023.Haidt, Jonathan. Lukianoff, Greg. The Coddling of the American Mind: How Good Intentions And Bad Ideas Are Setting up a Generation for Failure. New York: Penguin Press, 2018.Platon. ”Sokrates försvarstal”. I Skrifter Bok 1. Översättning av Jan Stolpe. Stockholm: Atlantis, 2000.Weigelt, Charlotta. Sokrates. Filosofens skepnader. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2023.

Föreställningen om en själ skild från kroppen är både urgammal och högaktuell. Men den förblir en hägring, menar Mårten Arndtzén i denna essä om medvetandet och det levande i konsten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-05-19.Vad är medvetande och vem är medveten?Kan maskiner vara medvetna – eller komma att bli det, i framtiden? Frågorna är inte nya men hörs, tycker jag, allt oftare – och inte undra på det. Snart är de självkörande bilarna här, sägs det, men vem vill sätta sig i ett fordon som framförs i höga hastigheter utan ett medvetande vid ratten? Produktionsutvecklingen fordrar en justering av vårt begrepp om medvetandet, tycks det.En inflytelserik filosof som amerikanen Daniel Dennett har bidragit med idén att medvetandet är ett så kallat emergent fenomen som uppstår, mer eller mindre automatiskt, så snart informationshanteringen i ett givet sammanhang blir tillräckligt komplicerad. Som i den mänskliga hjärnan, eller en framtida superdator.Fysikern Ulf Danielsson varnar för det här synsättet i sin bok Världen själv, inte främst för att det är felaktigt, vilket han visserligen menar, utan för att själva föreställningen om medvetna maskiner riskerar att hota människans särställning och därmed, i förlängningen, hennes existens. Men det är förstås en spekulation. Svårigheten med medvetandet, ur ett vetenskapligt perspektiv, är att det inte visar sig under mikroskopet – utan bara när vi vänder blicken bakåt, mot oss själva.Ett beprövat sätt att gestalta medvetande konstnärligt är självporträttet. Här är medvetandet sitt eget motiv, förmedlat genom konstnärens blick. Som genre är självporträttet ett relativt modernt påfund, först på 1400-talet finns tillräckligt bra speglar för att det ska kunna bli något särskilt. Och något speciellt blir det först med Rembrandt, två hundra år senare.Närmare 100 självporträtt i olika tekniker är vad han hinner med under sin livstid. En futtig summa med instagramflödenas mått mätt, men på sin tid satte Rembrandt ett rekord som stod sig ända in på 1800-talet. Av de målade porträtten har nästan hälften fått strykas från hans verklista på senare tid. De visade sig vara kopior, utförda av Rembrandts elever i pedagogiskt syfte.Ungefär 340 år efter mästarens död ansluter sig en svensk yngling från trakten kring Sundsvall till elevskaran. Redan som 19-åring gör Henrik Jonsson sin första rendering av ett av Rembrandts självporträtt, efter reproduktion i en bok. Men han nöjer sig inte med att kopiera, rita av, utan lyfter ut Rembrandts bild i rummet genom att omvandla den till en skulptur. Jonssons galleridebut, åtta år senare, består av ett trettiotal gipsbyster som alla föreställer olika versioner av Rembrandt van Rijn, som han såg sig själv vid olika tillfällen i livet.Både materialet och den mödosamma metoden framstår som ekon från en avlägsen tid, då konstakademiernas elever tecknade av just gipser – gjutna efter antikens mästerverk – för att få insikt i sköna proportioner och eviga ideal. Sedan kamerans tillkomst har ju avbildandet successivt blivit en alltmer perifer del av det konstnärliga arbetet – i huvudsak överlåtet åt just kameror och andra maskiner – medan den intellektuella substansen, konstverkets idé, övertagit huvudrollen.Henrik Jonssons verk är naturligtvis också ett barn av sin tid. Och alltså idébaserat. Därför skulle man kunna tänka sig ett mer rationellt sätt att gå till väga för att uppnå ett likartat resultat. Idag finns AI-baserad programvara som klarar att överföra fotografier av ansikten till 3 dimensioner. Sedan är allt du behöver en bra 3D-skrivare, och voilá: 8 års arbete kan utföras på någon månad. Varför inte?Låt oss ta en närmare titt på motivet. Många av Rembrandts självporträtt, i synnerhet de han gör i unga år, är lärostycken där han testar och experimenterar med sådant som ljus och skugga – men framförallt övar sig på att fånga ansiktets sätt att uttrycka känslor. Han skrattar, rynkar bekymrat på pannan, ser bestört ut osv.Att de här bilderna föreställer just Rembrandt är närmast en tillfällighet: han använde sig själv för att han var tillgänglig; hans familjemedlemmar fick också ställa upp och förekommer ymnigt i hans bilder. Snarare än regelrätta porträtt är de så kallade "tronies": en under den holländska guldåldern uppskattad genre av lite enklare bilder på just ansikten – gärna med uppseendeväckande anletsdrag eller känslouttryck – men utan bestämd anknytning till någon särskild person.Trots de lustiga hattarna och den genomgående potatisnäsan är det alltså inte främst det som utmärker Rembrandt vi ser i Henrik Jonssons skulpturer. Utan Rembrandt som anonym, som vem som helst, du eller jag. Det utmärkande här är snarare hans drivkraft, det han vigde sitt liv åt och lyckades med kanske bättre än någon annan, någonsin: att gestalta liv.Den brittiske författaren och konstkritikern John Berger (1926-2017), som också var en driven tecknare, har beskrivit hur till synes klumpigt Rembrandt behandlar rumsliga förhållanden i sitt måleri – till skillnad från teckningarna, som är mästerliga i samma avseende. Det är nämligen en annan, konkurrerande rumslighet som Rembrandt vill uttrycka i måleriet, förklarar Berger. Inte den arkitektoniska, eller euklidiska, utan den levande, mänskliga kroppens. En rumslighet som öppnar sig för oss, på ett annat sätt än centralperspektivets illusoriska rymd.När Hendrickje kliver ned i vattnet, i den lilla målningen "Badande kvinna" från 1654, är vi där med henne, inuti särken hon lyfter undan; inte som kåta voyeurer utan i känslan av flodens fukt och värmen från hennes hud.Inför Rembrandts konst "minns åskådarens kropp sin egen, inre erfarenhet", skriver Berger. Vi känner igen oss, som levande varelser. Som vem som helst, av kött och blod.Vem som helst – men inte en maskin, kunde Ulf Danielsson inflika här. "Om vi någonsin hittar ett sätt att skapa ett artificiellt medvetande liknande en människas", skriver han i Världen själv, så "krävs det att det också sitter samman med en kropp som vår".Utan en kropp och de sinnen som är så djupt inbäddade i den – i vilken värld skulle detta medvetande befinna sig? Vad skulle det vara medvetet om? Och vad skulle det inte kunna ta sig till med sådana kroppar som det, i så fall, skulle stå fullständigt främmande inför? Och inte bara dem – själva livet skulle vara det djupt likgiltigt.Föreställningen om ett medvetande bortom kroppen har djupa rötter, inte minst religiösa. Där vår odödliga själ förr siktade mot himmelriket hoppas dagens teknikentusiaster att vi en vacker dag ska kunna ladda upp våra medvetanden i någonting beständigare än våra skröpliga kroppar.Det är förstås en hägring. Det enda odödliga vi kan ta vår tillflykt till är nog faktiskt konsten. 1958, i portalverket Människans villkor, beskriver Hannah Arendt (1906-1975) konstverk som "de beständigaste och därmed de världsligaste av alla ting". Konstverk förbrukas inte som andra saker, och får därmed en helt avgörande betydelse för vår förmåga att skapa en värld, där vi kan känna oss hemma."Det är", skriver Arendt, "som om det varaktiga i världen blev transparent i konstverkets fortbestånd och som om det gav en vink om en möjlig odödlighet – inte själens eller livets, utan det människoskapades odödlighet".Vad Rembrandt ansåg om sin egen odödliga själ vet vi inte, men hans förmåga att återge lekamlig skröplighet är oöverträffad. Det gäller inte minst de sena självporträtten, som är så förbluffande fria från all självbespegling, allt poserande inför en tänkt publik – eller ens sig själv.Motivet är en man som på alla sätt sett bättre dagar; som förlorat sin ställning, sitt hus och sina pengar, två kvinnor och en älskad son. Men som fortsätter att måla sig själv med just den kompromisslösa trohet mot naturen som blivit så ofashionabel i 1660-talets Amsterdam: "stödd mot en vag förhoppning, en intuition", skriver John Berger, "att andra senare skulle komma att se på honom med en medkänsla han själv inte kunde tillåta sig".Så nej. Att låta en maskin göra grovjobbet var nog inget alternativ för Henrik Jonsson. Den hade helt enkelt inte känt igen sig.Mårten Arndtzénmarten.arndtzen@sr.se

Kerstin Ekmans Rätten att häda från 1994 är ett rykande försvar för yttrandefriheten och det klara förnuftet. Ulrika Knutson läser en text som samtidigt är högaktuell och en produkt av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2020-08-17.Sverige har världens äldsta tryckfrihetslagar, från 1766. Vi kan tacka Peter Forsskål för dem. Hans pamflett Tankar om Borgerliga Friheten inspirerade några år tidigare. Högst av alla friheter satte han skriv-friheten.Hans text blev genast indragen av censuren och Forsskål fick gå i landsflykt. Det passade honom inte så illa. Han var en av Linnés lärjungar. Tyvärr dog han i Jemen, bara 31 år gammal. Linné döpte en liten nässla efter honom, till Forsskalea Tennacissima - "kärv, stickig, hårdnackad och envis".Som Linnélärjunge strävade Forsskål efter nytta. Skrivfriheten hade ganska lite med jagets romantiska uttrycksbehov att göra. Snarare handlade det om jagets behov av kunskap.Alla medborgare måste få bli bekanta med "samhällets tillstånd", ansåg Forsskål. Det var en djärv åsikt på hans tid, när de flesta svenskar slet ont i jordbruket och inte begärde mer än en sup eller två när arbetsdagen var slut. Samhällets tillstånd orkade ingen bry sig om.Men Forsskål var optimist. Han trodde på folkbildning. Friheten krävde inte bara fri press utan ett "upplyst publikum".Idag lever vi i det fria ordets paradox. Ordet är friare än någonsin - hos oss i Sverige - men Forsskål hade nog tyckt att "den upplysta publiken" beter sig konstigt. Konspirationer och fakta-resistens skulle han inte ha gillat. Han hade väntat mer av det klara förnuft som också Kerstin Ekman hyllar i sitt tal Rätten att häda. Hållet den 15 oktober 1994.När hon talade hade krutröken ännu inte lagt sig. Bara fem år tidigare hade Ekman och Lars Gyllensten lämnat Svenska Akademien, i protest mot att den vägrat ge sitt stöd åt Salman Rushdie. Hans roman Satansverserna hade de iranska ayatollornas fatwa över sig. Rushdie hade gått under jorden. Bara året innan hade hans norske förläggare William Nygaard nätt och jämnt överlevt ett mordattentat. Faran är inte över. Det finns fortfarande ett pris på Salman Rushdies huvud.Texten var länge ur tryck, men återpublicerades våren 2020 i tidskriften Essä, tillsammans med sex kommenterande texter. Kerstin Ekmans tal är dubbelt läsvärt, både som appell för yttrandefriheten och som kulturhistorisk produkt av sin tid. 1994 är länge sedan.Talet speglar tiden före den stora mediala revolutionen. Webb och sociala medier var knappt påtänkta. Mobiler låg inte i var mans ficka. Det var bara fem år efter murens fall. Svenska Akademiens uppfattning vägde tungt. Dess kapital var ännu stort.Kerstin Ekmans tal handlar inte så mycket om Salman Rushdie och islam, utan mer om upplysningen och försvaret av den "skeptiska humanismen" i Hjalmar Söderbergs anda. Här ser man hur mycket Söderberg betytt för Ekman. Hon börjar med en chockeffekt, beskriver en barnpornografisk bild, där två män urinerar på en liten flicka. Hon äcklas, ändå vill hon försvara rätten att publicera den. Hon hyllar de gamla grundlagarna och Forsskåls tryckfrihet. Några år senare svängde det - idag är det förbjudet att inneha, till och med att betrakta en sådan bild. Och märk väl, en av de få som fällts för detta brott är ingen vanekriminell, utan serieöversättaren Simon Lundström, som i sin dator hade japanska mangateckningar. "Döma teckningar, är svenskarna inte riktigt kloka"? undrade den amerikanska fotografen Sally Mann.Kerstin Ekmans text är kärv, stickig och envis, som Forsskåls nässla. Riktigt giftig när hon skildrar den svenska aningslösa välviljan, de "rosiga kindernas cynism" - till exempel i form av ekosocialister som drömmer om ett paradis bortom demokratin. Detta fenomen försvann inte med nittiotalet. "De rosiga kindernas cynism" - vilket uttryck - blossar upp då och då, både i klimatdebatten och i identitetspolitiken. Eller vad ska man säga om Uppsala universitet som glömde allt de visste om akademisk frihet och källkritik, och mästrade kulturantropologen Ingalill Arvidsson för att hon på ett seminarium, uppmanad att svara på en fråga om uppslagsord i gamla arkiv, använt n-ordet, som var det konkreta uppslagsordet. Detta inte menat som stöd för de frihetskämpar som bryr sig mindre om samhällets tillstånd än rätten att köpa n-ordsbollar i närbutiken så fort suget slår till.Kerstin Ekman talar också om "den vämjeliga bönhustraditionen" i Sverige, med dess drag av botgöring och underkastelse. Detta förstod nog den bildade borgerligheten för 25 år sedan, särskilt om de legat i Uppsala och lyssnat på när Ingmar Hedenius läste lusen av biskoparna. Men idag i världens modernaste land - vem ska ta åt sig? 68-vänstern eller P O Enquist och arvet från Hjoggböle. Lite bönhus ska väl den sekulariserade svensken tåla?Kerstin Ekmans text kommenteras hövligt av sex olika författare. Det är bara Agneta Pleijel som törs ta henne på allvar, och svara på Ekmans skarpa kritik av religion, och av Birgitta Trotzig. Pleijel menar att Kerstin Ekman gick för långt när hon skrev att intresset för plågade sovjetiska öden, som poeterna Mandelstam, Tsvetajeva och Achmatova, ibland fått karaktären av dödsfascination - "en på mycket långt håll ljuv svindel inför deras undergång".Detta är inget huvudspår i Kerstin Ekmans text, men det är starka ord. Kerstin Ekman själv, liksom Hjalmar Söderberg, uppehåller sig ofta vid nazisternas illgärningar, utan svindel vid avgrunden. Detta måste ha med tiden att göra. Det var ju 1994, de sovjetiska arkiven hade just blivit tillgängliga och alla fynden gav många rubriker. Det var först då som man fick veta att Osip Mandelstam verkligen dog i ett uppsamlingsläger på väg till Vladivostok. Det kan förresten vara på sin plats att påminna om att de ryska arkiven inte längre är öppna. Putin sitter på nycklarna sedan många år. Men då hade fakta just börjat röra sig. Kunde detta förväxlas med dödsfascination?Ett uppriktigt tack får Kerstin Ekman från Mohammad Fazlhashemi, nu professor i islamsk teologi och filosofi i Uppsala. Han ger bakgrunden till fatwan mot Rushdie, hur den shiamuslimske ayatollan Khomeini hittade ett utrymme för att framstå som den sanne försvararen av islam, också i sunniters ögon. Det var ett politiskt mästardrag. Mycket tragiskt däremot, att inte de diplomatiska ansträngningarna förmådde efterträdaren Khamenei att lätta på fatwan. Ett tag såg det så ut.Vad Mohammad Fazlhashemi tackar Kerstin Ekman för är att hennes klara förnuft vägrade skuldbelägga alla muslimer för brottet mot Rushdie, något som sker då och då, i vår upplysta tid. Professor Fazlhashemi bidrar med en personlig anekdot. När debatten rasade som värst skulle han själv lämna in bilen till reparation hemma i Umeå. Mekanikern tog nycklarna, spände ögonen i professorn och ville ha besked, inte om kardanknutar eller bromsar. Han ville veta om kunden var villig att verkställa den dödliga fatwan mot Rushdie och hans svenska förläggare. Fazlhashemi skakade av sig alla känslor frågan väckte, och gav ett kort och koncist svar: Nej!Ett kvarts sekel går fort. Mycket hinner hända, eller händer inte alls. Ungefär vid samma tid då tidskriften Essä tryckte om Kerstin Ekmans text ombads Svenska Akademien att lägga ett ord för den fängslade svenske medborgaren Gui minhai. Men Akademien tyckte inte att det var deras uppgift att försvara Guis yttrandefrihet. Det finns andra organisationer som sköter sådana saker betydligt bättre än Akademien, enligt ständige sekreteraren. Och det är ju tur.Ulrika Knutson, journalist och författareKällorEmi-Simone Zawall (red): Tidskriften Essä, nummer 5: Rätten att häda, 2020. Först publicerad 1994 av svenska Rushdiekommittén i samarbete med Studiekamraten.Peter Forsskål: Tankar, om Borgerliga Friheten. på Litteraturbanken.se, Atalntis 2017, red Gunilla Jonsson. Originalet publicerat 1759.

Korstågen började på 1000-talet, men det är omstritt när de slutade. Kanske har de aldrig upphört? Patricia Lorenzoni spårar korstågens historia, från Jesus död och återuppståndelse till vår tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-05-24.Fredagen den 15 juli 1099, efter flera veckors belägring, intog korsfarare Jerusalem. Det hade gått över tre år sedan påve Urban II satt igång det första korståget med en flammande predikan vid kyrkomötet i Clermont. Den som deltog lovades syndernas förlåtelse, den som dog skulle bli martyr.I Jerusalem följde en massaker. Två dagar pågick dödandet. På söndagsmorgonen samlades erövrarna till mässa i Gravkyrkan och tackade Gud.Den danske historikern Kurt Villads Jensen berättar om händelsen i boken ”Korstågen: Européer i heligt krig under 500 år”. I ett förord till den svenska upplagan påpekar Dick Harrison att korstågen inte var något ett marginellt fenomen. Snarare, skriver han, var de ”en av de pelare på vilka det moderna samhället byggdes”. För att förstå hur Europa och en västerländsk självuppfattning tar form måste vi förstå korstågen.Villads Jensens bok går noggrant igenom påvar, stormän, fästningar och slagfält. Det är en fascinerande och i många stycken fasansfull historia om den dynamiska relationen mellan religiös övertygelse och politiska intressen. Den samtida krönikören Raymond d'Aguilers skildring från Jerusalem rymmer direkt eko från Uppenbarelseboken, där vi kan läsa:Och ängeln sänkte sin skära ner över jorden och skördade druvorna på jordens vinstock och kastade dem i Guds vredes stora vinpress. Och vinpressen trampades utanför staden, och blod kom från pressen och sextonhundra stadier därifrån stod det upp till betslet på hästarna.För korsfararna var blodbadet i Jerusalem en historiens uppfyllelse, och de själva Guds redskap. Harrison skissar i förordet upp det historiska sammanhang i vilken kristendomen gick från den marginaliserade sekt i Romarriket den en gång varit, till att bli herrarnas och krigens bekännelse. Med Västroms sönderfall på 400-talet urholkades skatteväsendet och de reguljära arméerna krympte. Försvaret av städer, mark och affärsrörelser blev var mans angelägenhet, vilket militariserade samhället. Förtrogenhet med vapen och rustning blev allmängods, och med tilltagande otrygghet värderades samtidigt det militära allt högre. Också kyrkan anpassade sig till denna kultur, och övergav successivt en tidigare aversion mot militärt våld. På 1090-talet kulminerade kristendomens militarisering med påvens direkta uppmaning att med svärd återta det heliga landet.Om det heliga kriget, som Harrison säger, är en av de pelare på vilka det moderna samhället byggts, vart tog det då vägen sen? Villads Jensen drar historien fram till sekelskiftet 1500, till det muslimska Granadas fall och koloniseringen av Amerika. När västkyrkan splittrades i reformationen, miste korstågen sin funktion som samlande kristen rörelse. Men idén om ett heligt militärt uppdrag levde vidare i koloniala expansioner; framför allt spanjorer och portugiser såg det som ett direkt utvidgande av det kristna riket. Under 1800-talet omformulerades detta till ett europeiskt ansvar att sprida civilisationens ljus till alla världens hörn. Med svärd eller kulspruta om så krävdes.Varför denna märkliga idé, om att Europa måste omskapa världen efter egen avbild? Ett av de mer spännande stickspåren i Villads Jensens bok rör européernas möte med det expanderande mongolimperiet på 1200-talet. Europeiska missionärer bland mongolerna berättar förundrade om trosmångfalden i riket. Här levde kristna, muslimer och buddister av alla typer sida vid sida. För en fransk resenär förklarade storkhanen Möngke att ”precis som det finns flera fingrar på handen, så finns det flera vägar till Gud”.För mongolerna innebar aspirationerna på världsherravälde inte att världen måste likriktas i tro och kultur. I kontrast härtill förföljde de kristna idogt kättare och tvångskonverterade besegrade muslimer och hedningar.Villads Jensen berör bara som hastigast teologin, och då just krigets teologi. Men kanske bör vi se också åt andra håll. Det första korståget 1099 såg i Jerusalem världens centrum. Medeltida europeiska kartor placerar Jerusalem i mitten. Inte sällan ligger Kristus utsträckt över kartan, den heliga staden som hans navel. Jerusalem var mer än ett geografiskt centrum. Framför allt var det platsen där en ny, universell, historia tagit sin början.Om vi ska förstå den kristna oförmågan att tolerera skillnad, om vi ska förstå hur korstågen blir en av det moderna samhällets pelare, måste vi förstå den historia som tar sin början i Jerusalem med Jesu död och återuppståndelse.Det är vad den tysk-costaricanske ekonomen och teologen Franz Hinkelammert gör, när han undersöker skuldens roll i den kristna försoningsläran, i synnerhet hos Anselm av Canterbury som var verksam under samma tid som påve Urban kallade till det första korståget. Anselms fråga handlar om varför Gud blev människa. Svaret han ger är juridiskt. Genom arvsynden bär människan på en skuld gentemot Gud, och lagen kräver att den betalas av en människa. Men ingen människa kan betala denna ofantliga skuld. Bara genom att Gud låter sig själv födas som människa löses dilemmat. Som människa offrar sig Jesus och betalar med sitt oändligt värdefulla gudomliga blod.För de tidiga kristna var efterskänkandet av skulder en förutsättning för nåd. Det uttrycks direkt i Herrens bön: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Men hos Anselm är Gud inte längre den som förlåter, snarare personifierar Gud den rigida lagen som sådan. Gud driver in skulderna. Hinkelammert går så långt att han säger att Gud därmed hamnar på bestens plats.Med Kristi död inleds alltså en ny frälsningshistoria som omfattar alla människor. Kristus offrar sig för hela världens frälsning. Men det innebär också att vemhelst som säger nej till denna frälsning hänger kvar vid sin skuld och hotar själva meningen med Kristi död. De rättrognas uppgift blir att garantera att Kristus inte offrade sig förgäves. Med svärd om så krävs.Denna teologi blev enligt Hinkelammert en mäktig ideologisk legitimering för militär expansion. Inte bara de medeltida korstågen, utan också såväl imperialismens påbud att civilisera vilden, som George Bush den yngres försäkran om att invasionen av Irak skedde på Guds uppdrag, kan ses som varianter på samma tema.Den Kristus som sa att den minste skall bli den störste, tappades han då bort helt? Nej, ibland glimtar han faktiskt till, även i korstågens brutala historia. År 1212 samlades fattiga europeiska barn och ungdomar i tusental för att vandra mot det heliga landet. Även de ville återta Jerusalem. Men istället för svärd, skulle det ske med bön och bot. I månader vandrade de, bad och sjöng.Barnkorstågen är omstridda fenomen i historien. Villads Jensen ser dem som uttryck för fattigas och barns ambivalenta position i det medeltida samhället. Samtidigt som de var underkastade krav på absolut lydnad, besatt de en Kristuslikhet av ett slag herremännen aldrig kunde göra anspråk på. Till Palestina kom barnen aldrig, men hela den västkyrkliga traditionens dubbelhet tycks rymmas i dessa sjungande korståg underifrån.Den brasilianske ärkebiskopen Dom Hélder Câmara identifierade en gång den fattiges röst, i synnerhet den fattiges protest, med Guds röst. Historiskt har kyrkan en tung delaktighet i tystandet av denna röst. Men som Nils Ferlin en gång skrev: Det var bara tokar och dårar / som lyssnade på dig först. / Det var slavar och skökor och ogärningsmän / men då var ditt rike som störst.Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker LitteraturKurt Villads Jensen: Korstågen – européer i heligt krig under 500 år. Översättning Birgitta Johansson, förord: Dick Harrisson. Dialogos förlag, 2017.

LYSSNA PÅ HELA AVSNITTET HÄR: https://www.patreon.com/snettinatbakat En gång varje sommar återvänder vi till VM 94 för att fortsätta det måleri som till slut ska vara den kompletta bilden av detta idrottshistoriska ögonblick. I år ger vi er exakt allt vi har om hemkomsterna från USA 1994, för de var ju fler än en, till och med fler än två. Snarare sju, ungefär, och det kändes som att Ravelli var på alla. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fredrik LignellFristående predikningarhttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/nad-och-frid-ar54g1 Kor 1:1-3”Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.” Kanske har Paulus själv formulerat den här hälsningen, garanterat inspirerad av den aronitiska välsignelsen. Judarna hälsade varandra med Guds välsignelse och välgång. Paulus gör detsamma, men kopplar Guds godhet, frid och nåd till Jesus Kristus. Noterbart: Paulus vet om alla problem i Korint, men hälsar dem ändå som Guds heliga och med nåd och frid. Helig är ett klurigt ord. ”Värst vad du verkar helig.” Snarare satt åt sidan, sparad för Guds speciella avsikter. Det är nåden som djupast definierar vilka vi är. Gud har kallat oss genom sin nåd, och han har ropat sin nåd över våra liv. Det är genom Guds nåd vi är skapade, sökta, räddade, sända i tjänst… En dag ska nåden vara det enda vi kan åberopa. Den där nåden är motgiftet i tillvaron. Istället för hämnd — nåd. Istället för våld — nåd. Istället för prestationsångest och spända axlar — nåd. Istället för att ta sig fram med vassa armbågar och vara utlämnad åt sin egen street smartness — nåden kallar och utrustar oss. Istället för lagiskhet där jag aldrig är bättre än mitt senaste beslut, dagens disciplin eller de goda gärningar jag eventuellt kan visa upp — nåden formar och fostrar oss till att bli alltmer lika Jesus. I en tid av extrem ansträngning: Bra jobb, ekonomi, semestrar, ungar, äktenskap, kärleksliv, hälsa, renoverat hus, stor dos träning på gymmet… Vår tid är ansträngande, och det vill till att orka med. Genom Guds nåd är jag vad jag är. (1 Kor 15:10)Nåd och frid. Vad är frid? Inte nödvändigtvis avsaknad av ljud. Detta är något som går djupare. Återigen: Paulus hämtar återigen näring till sitt språk från GT. Frid (Shalom) handlar om upprättade relationer i alla led:Vi stod utanför Du försonade oss med Dig (Kol 1:22)Vi var bortvändaDu låter oss träda fram inför Dig (Kol 1:22)Vi var dödaDu gjorde oss levande med Kristus (Kol 2:13)Skulden anklagade ossDu utplånade den på korset (Kol 2:14)Makterna ansatte ossDu triumferade över dem i Kristus (Kol 2:15)Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. Vi lever i en ansiktslös tid. På ett sätt är allas fejs mer publicerade än någonsin, men vi ser varandra allt mindre. Verkliga möten som tidigare ägt rum många gånger dagligen rationaliseras bort. Men Gud vänder sitt ansikte till människan. Hur då? Han gör det främst genom att komma till världen som en ödmjuk snickare från Nasaret. Det är Jesus Kristus som ger Gud ett ansikte som mänskligheten kan titta på. Denne Jesus delar människans villkor och binder samman Guds värld med vår på ett förunderligt sätt. Det är hos honom den där nåden finns som gör att jag kan få ett nytt liv, en ny start, en ny chans. Det är på grund av Jesus från Nasaret som jag kan erfara frid. Så hur gensvarar man på så mycket generositet och godhet? Man vänder om. Det liv som tidigare levts utan Gud överges, och man börjar orientera sitt liv runt Jesus från Nasaret. Omdirigera ditt liv så att det på djupet präglas av en större verklighet än Netflix, i-Huset och sociala medier. Gud har något större för dig, Han vill sluta fred med dig, ge dig frid (Shalom) och ställa dig framför Honom, du som förut var bortvänd. Göra dig levande som förut var död. Han har utplånat din skuld och triumferat över de makter som ständigt försöker förslava oss människor. Nu står Gud med öppna händer. Han vill välsigna dig och bevara dig, han har i Jesus Kristus vänt sitt ansikte till dig, och hans avsikt är at...

Den här frukosten börjar i trollfabriken, men Susanna tycker mer att det liknar en tomteverkstad. Det är ett bakslag för SD att de jobbat på att höja kvalitet och kompetens, men inte kan frigöra sig från sin egen självbild som frifräsare. De blir sina egna värsta fiender när de vill men inte förmår att mogna. Kommer det att bli regeringskris? Man vet aldrig, främst för att Liberalerna är som de är. Johan utlyser en tävling: gissa om Liberalerna lämnar regeringen eller åker ur riksdagen först. Vi pratar om politik som något som främst handlar om relationer och om partier, som egentligen är sociologiska grupper, mer än ideologiska sammanslutningar. Johan har varit i London och tycker att staden förlorat en stor del av sin charm. Han glömmer att berätta att han varit på klubben Annabel's igen, men det får vi återkomma till. Susanna har lyssnat på P1 dokumentären från Progg till Prada, om hur Stockholm blommade ut på åttiotalet, men påpekar att det faktiskt fanns ett Stockholm med krogliv redan på sjuttiotalet. Vi försöker undvika EU-valet. Och vi vill ha mera struktur, precis sim Alejandro Fuentes Bergström. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den moderna fotbollens första stora köpelag? Snarare den traditionella engelska fotbollens sista outsiders. Järnvägsräls bakom långsidan, träningsplan i parken och ett omklädningsrum ”so British it was unbelievable”.

Från 2017. En serie mystiska dödsfall börjar drabba unga elitorienterare. Plötsligt slutar till synes friska idrottares hjärtan att slå. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. P3 Dokumentär berättar historien om TWAR, mikroorganismen som stämplade en hel idrott.Flera svenska elitorienterare faller ihop och dör under början av 1990-talet. Ingen vet varför. Och när landslagsorienteraren Melker Karlssons hjärta plötsligt slutar att slå ställs orienterarförbundet inför ett tufft beslut. Ska man ställa in tävlingssäsongen 1993 och därmed stoppa ett landslag i absoluta världstoppen från att ta medaljer på VM?De oförklarliga och plötsliga dödsfallen splittrar forskningsvärlden.– Det blev ju då många gånger så att man kände, "här luktar det pengar" och att man ville dra in lite grann av de här forskningsmedlen till sina egna verksamheter. Snarare än att de kanske direkt skulle kunna hjälpa till så mycket med själva problemet, säger Åke Jakobsson, dåvarande ordförande i Svenska Orienteringsförbundet.Hör flera orienterare och anhöriga berätta om hur de upplevde händelserna som kom att sammanfattas som ”Orienteringsdöden”.Medverkande:Åke Jakobsson: Före detta ordförande i Svenska Orienteringsförbundet.Göran Friman: ProfessorLars Wesslén: ForskareEn dokumentär av: Anton Berg.Dokumentären är producerad 2017.

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? / Skicka dynamit!Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

Lögnen kan aldrig bli sanning, men väl verklighet. Dan Jönsson berättar om bedragaren från Ghana som lovade världens rika ännu mer guld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En historia jag aldrig hört berättas handlar om hur den svenska nittiotalskrisen i själva verket hade sina rötter i politisk korruption på högsta nivå. Statsminister Olof Palme lär nämligen efter att han återkom till makten 1982 ha fört över stora delar av den svenska valutareserven till hemliga schweiziska bankkonton, och när han mördades var det för att släcka spåren efter transaktionen, som riskerade att läcka ut. Som sagt, jag har aldrig hört någon dra historien eftersom den, för det första, inte är sann och för det andra, inte heller är särskilt trovärdig. Man brukar ju säga att om en lögn upprepas tillräckligt ofta, så blir den till slut en sanning. Men det stämmer inte. Det gäller för det första inte alla lögner. Och för det andra, hur trovärdig en lögn än är, någon sanning kan den aldrig bli. Lögnen förblir lögn; vad som kan hända däremot är att den blir verklighet.Och det är en annan sak. Den som tror att sanningen och verkligheten har något med varandra att göra förstår inget om historien. Den som inser skillnaden däremot kan snabbt bli både mäktig, förmögen – och historisk. John Kolorah Blay föddes 1941 i en liten by i de västra delarna av det som då var den brittiska kolonin Guldkusten, idag Ghana. Han växte upp med legender om forntida kungariken och guldskatter, men också med berättelser om män som rest till fjärran länder för att med tiden återvända hem och uträtta storverk. Han beslöt sig för att bli en av dem. Och för att göra en lång historia extremt kort: det lyckades över all förväntan. I mer än ett decennium på sjuttio- och åttitiotalet, medan Ghana skakades av ideliga kriser och militärkupper, var han under sitt nya namn John Ackah Blay-Miezah – taget efter en av de legendariska kungarna – en av landets rikaste och mäktigaste personer. Han påstod sig ha nycklarna till en enorm förmögenhet, som skulle få Ghana att blomstra. Han ägde ett av landets mest framgångsrika fotbollslag och hade grundat ett parti för att ställa upp i presidentvalet. Men allt var lögn.Sanningen, å andra sidan, var ungefär denna. 1957 hade Ghana under ledning av den karismatiske Kwame Nkrumah gjort sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Förväntningarna var höga på den nya statens möjligheter, landet var omvittnat rikt på guldfyndigheter och en av världens största kakaoproducenter. Men infrastrukturen var i bedrövligt skick, om den alls existerade, och det visade sig snart att medlen för att utveckla ekonomin saknades. Den gamla kolonialmakten hade låtit deponera statsfinanserna på brittiska konton och där hade de helt enkelt på något vis försvunnit. För att rädda ansiktet lät britterna sprida ut rykten om att de försvunna pengarna istället kunde förklaras med inhemsk korruption, en historia som snart mynnade ut i att landets guldreserv hade förskingrats utomlands av den korrupte president Nkrumah själv. Nkrumah var egentligen allt annat än korrupt, men skrönan visade sig användbar inte bara för britterna utan även för USA, som med stigande nervositet såg Ghanas regering odla vänskapliga förbindelser med såväl Nassers Egypten som med Sovjetunionen och befrielserörelser över hela Afrika. Man ville få bort honom. När Nkrumah störtades i en kupp 1966 var just de stulna statsfinanserna en punkt på juntans långa lista över hans förbrytelser.Så var myten etablerad. John Ackah Blay-Miezah hade i början av sjuttiotalet på underliga vägar lyckats bluffa sig fram i den amerikanska universitetsvärlden och där börjat sprida en historia om att han visste var Nkrumah hade gömt sitt stulna guld. Det var i själva verket bara han som visste; Blay-Miezah hade, berättade han för dem som ville lyssna, varit mycket nära vän till presidenten och på sin dödsbädd hade landsfadern anförtrott honom sin hemlighet. Det rörde sig om hundratals miljoner, kanske miljarder dollar, men som Blay-Miezah förklarade hade Nkrumah fört undan pengarna inte för egen vinning utan för att säkra Ghanas framtid. Kapitalet förvaltades nu av något som kallades The Oman Ghana Trust Fund och innan det kunde frigöras återstod en hel del byråkrati – vilket i sin tur kostade pengar. Blay-Miezah erbjöd nu vem som helst att investera en slant i projektet som, när fonden en gång betalades ut, skulle ge dem tiofalt igen.Inget avancerat upplägg alltså. Snarare ett klassiskt pyramidspel – men som journalisten Yepoka Yeebo konstaterar i sin bok ”Anansi's Gold”, där hon försöker reda ut vad som egentligen hände: Blay-Miezahs bluff passade så väl ihop med de västerländska fördomarna om Afrika att den var lätt att svälja om man bara ville. Och det ville många, visade det sig. Med bidragen från diverse ljusskygga affärsmän, advokater och bankirer lyckades Blay-Miezah under många år leva ett liv i sus och dus, helt utan egna pengar. Flera gånger var han nära att bli avslöjad, men på något vis lyckades han alltid försvinna i sista stund, fejka en hjärtattack eller något annat som gjorde att han kunde slippa ur nätet och sedan komma tillbaka, för var gång i ännu större stil.Hur var det möjligt? Vad är det som gör att en lögn som knappast skulle få luft i Sverige kan förändra historien i Ghana? Kanske kan man säga att varje samhälle har sina bedragare: om folk ska köpa deras lögner måste det de har att sälja fylla ett verkligt behov. Vad John Blay-Miezah sålde, skriver Yeebo, var myten om Afrika – föreställningen om en kontinent förgiftad av inkompetens och korruption, dömd att för överskådlig tid regeras av tjuvar och bedragare. Med andra ord: det han sålde var en sorts postkolonial version av myten om ”den vite mannens börda”. En myt så seglivad att den än idag dominerar relationen mellan nord och syd, och så stark att även vissa av Ghanas inhemska politiker var benägna att köpa den – åtminstone så länge den gynnade dem själva. Lögnen blev inte sanning, men den blev verklighet. En verklighet, vars förbannelse bara kan brytas av västvärldens välvilja, med dess bistånd och investeringar.”Historia är en ömtålig sak,” skriver Yepoka Yeebo i efterordet till sin bok – och i ett land som Ghana tycks den så mycket ömtåligare än på andra håll. Yeebo berättar hur hon ofta förgäves har jagat källmaterial till sin historia; biografier som aldrig blivit skrivna, analyser som bara finns i något udda exemplar på något forskningsbibliotek, vittnen som försvunnit, dokument som förstörts under åren av kupper och kriser. John Ackah Blay-Miezah kunde till slut inte hålla uppe fasaden; när han mystiskt dog 1992 var det det definitiva slutet för hans stora bluff. Ändå, skriver Yeebo, lever myten om Nkrumahs stulna guld. Av någon anledning förblir den trovärdig. Historikerns uppgift kan då ibland bara bestå i att försöka röja upp i tidens rasmassor av alternativa och förvrängda fakta. Blotta den sanna tomheten under lagren av lögnaktig historisk verklighet.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturYepoka Yeebo: Anansi's gold. The man who looted the west, outfoxed washington, and swindled the world. Bloomsbury publishing, 2023.

Så här på skärtorsdagen uppmärksammar vi en mycket spännande och tänkvärd bok av husförsamlingspionjären Rickard Cruz: Middag med Jesus. Rickard pekar på att under den allra första nattvarden som Jesus hade med sina lärjungar fanns mer på bordet än bröd och vin. Brödet inledde måltiden, och vinet avslutade den. När Jesus därför lyfter fram dessa två ringar han in hela måltiden. På samma sätt betonar Paulus att bägaren delades efter måltiden (1 Kor 11:25), han utgår från att nattvarden var något man kunde äta sig mätt på (1 Kor 11:21, 33-34) och det bibliska begreppet "Herrens måltid" kan mer ordagrant översättas till "Herrens kvällsmiddag".  I detta avsnitt av Jesusfolket får ni höra en intervju som Micael hade för 10 år sedan (!) med Rickard Cruz där Micael utifrån sin svenskkyrkliga bakgrund ställer många nyfikna frågor om hur detta bör påverka vårt praktiserande av nattvarden idag, samt en högläsning av ett utdrag från Rickards bok. Snarare än att se traditionella nattvardsfiranden med små brödbitar och vinklunkar som något värdelöst kan det betraktas som något Gud kan använda oberoende av dess begränsningar – men som med fördel kan utvecklas med en djupare gemenskap och mättnad så att vi kommer närmare nattvardens ursprungliga syfte – att föra samman människor från vitt skilda bakgrunder till en enhet med Jesus i centrum. Skaffa Middag med Jesus: https://www.rickardcruz.se/middag-med-jesus/  Anmäl intresse för Micaels nya kortspel Apostlaspelet! https://micaelgrenholm.com/apostlaspelet/ Stötta Unicef och deras livräddande arbete i Gaza: https://unicef.se/katastrofinsatser/hjalp-barnen-i-gazakrisen  Har du frågor, kommentarer eller tips på vad vi ska podda om? Maila oss på jesusfolket@gmail.com Bjud in oss att tala! https://helapingsten.com/boka/  Gilla Jesusfolket på Facebook! facebook.com/jesusfolket Följ oss på YouTube! youtube.com/helapingsten Och följ bloggen Hela Pingsten! helapingsten.com

Är det en mänsklig rättighet att leka, också som vuxen? Leken kan befria oss, och spela en viktig roll för demokratiers utveckling. Även sexuella lekar som ageplay det menar Marie Hållander. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns leken i fabriken. Pappa arbetade på en fabrik som mekaniker. Jag och mina syskon fick följa med dit ibland på kvällarna, då pappa lagade någon av maskinerna. Jag minns hur vi åkte runt med sparkcyklarna medan pappa arbetade. Fabriksgolvet var ett rutnät. En labyrint. Det var mörkt och dovt. Vinklar. Vrår. Vi körde fort. Fortare. Fortast. Tävlade i de mörka gångarna. Skrämde varandra. Jagade.Olja. Stål. Damm. Betong. Och så sparkcyklarna. Runt. Runt. Vi ville aldrig gå hem.Att leka är en viktig del av att vara barn. Barnkonventionen erkänner ”barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”. Någon liknande formulering hittar man inte för vuxna människor. Exempelvis återfinns inte ordet lek i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna. Tillspetsat kan man säga att lek inte är en rättighet. Och varför skulle den vara det, kan man fråga.Leken har sitt eget sätt att vara i världen. Det är ett fenomen som tillhör barnen, men inte uteslutande. Det här argumenterade den tyske filosofen och pedagogen Eugen Fink för redan på 50-talet. I maskinens tid, menade han, blir lekens roll mer påtaglig eftersom leken har betydelse för människans existens: människan är bara hel när hon leker. Även om vi inte leker längre, har alla, eller i alla fall de flesta av oss, minnen av att leka, och i olika grad återkommer vi till leken genom livet. Att leka är något annat än att sova, äta, arbeta, älska, lära sig, men går att kombinera med flera av dessa grundläggande saker i livet. Man kan leka och älska. Man kan leka och äta. Man kan leka och ge omsorg. Och inte minst kan leken spela en roll i sexuella sammanhang.Att agera eller känna sig som ett barn, eller ungdom, kan vara en del av en särskild sorts sexuell lek. Det kallas ageplay och är ett fenomen inom BDSM där vuxna leker med åldersskillnader och litenhet. I genusvetaren Elin Bengtssons avhandling Perversa tidsligheter från 2023 intervjuas ageplay-utövare som utgår ifrån barnets perspektiv och har en ”Daddy” eller ”Mommy” som bestämmer saker åt dem. Som ger dem omsorg och tar hand om dem. Men också utnyttjar dem. Sexuellt.De intervjuade berättar i avhandlingen om hur leken skapar öppningar för dem, ger glädje och formar identiteter. Men de berättar också om motsatsen – om skammen kring ageplay och det som upplevs som smutsigt och fördärvligt. En av dem, Joar, förknippar vuxenhet med att inte uppleva saker, med att saker och ting inte är särskilt märkvärdiga. Barnets eller tonåringens uppspelthet blir en kontrast till detta. Genom att leka den oerfarna får Joar det som är välbekant att framstå som exceptionellt eller exalterande. Att få vara ”grabben” är att ”ta tillvara på impulser, vad man känner för eller har lust till, där kanske vanliga konventioner om hur manlighet är sätter stopp”. Den hypermaskulina, parodierade grabbrollen blir ett sätt att utmana manligheten, beskriver Joar, något som också påverkar hur han tar sig an vuxenlivet med större distans och mindre allvar.Ageplay har varit tabubelagt och kan nog i vissa kretsar vara kontroversiellt eftersom det har förknippats med sådant som pedofili och incest. Detta avfärdar Elin Bengtsson – det är vuxna som i samtycke leker och inte barn. Men hon visar också hur våra begär, drömmar och identiteter är mångbottnade, och hur just tanken på det förbjudna kan väcka lust. Det är kittlande att föreställa sig att bli utnyttjad. Det är befriande att ha någon som bestämmer över en. Till exempel berättar Hedda om hur leken att vara den oerfarna och utforskande innebär ett ”högre medvetande”.I samma andemening kan det vara berusande att ha ett maktövertag, att som ”Mommy” eller ”Daddy” bestämma över någon som måste följa ens ord och handling. Men den vuxna positionen framträder inte alls i Elin Bengtssons undersökning vilket framkallar en känsla av att jag snuvas på halva berättelsen.Även om leken är fri innehåller den alltid regler som bestäms av de som leker, menar Eugen Fink. Och inom BDSM råder samtycke där regler etableras i samförstånd snarare än utifrån konventionella normer. Elin Bengtsson lyfter fram att ageplay äger rum i hemmet, det vill säga att det är i vardagen, i det nära, intima, som leken utövas. En viktig poäng som jag tar med mig här är därför att lek inte är arbete. Det är ett fenomen där vi avbryter arbetet och istället gör det som är lustfyllt. Vi är i leken inte längre ”nyttiga medborgare” som producerar varor eller tjänster för att ställa mat på bordet och betala räkningar, eller sysslar med hemmets reproduktiva arbete, som omsorg eller städning.När min pappa arbetade i fabriken lekte han inte, det var vi barn som lekte när vi åkte runt med fabrikens sparkcyklar. Lekte du med oss, frågar jag pappa idag. Nej, svarar han, jag hade tillsyn av pannan, men visst åkte jag runt. Fabriken var ju stor, min cykel hade ju verktyg och allt annat. Jag åkte nog med er också.Genom leken vanhelgas saker och ting, menar filosofen Giorgio Agamben. Barn gör leksaker av sådant som tillhör andra sfärer och som vuxna är vana vid att se allvarligt på, så som ekonomi, krig eller juridik. ”Helt plötsligt blir en bil, ett skjutvapen eller ett juridiskt kontrakt en leksak.” skriver han. Det handlar inte om slarv eller vårdslöshet när barn, eller vuxna, ger pinnar, dockor, krukor och stolar nya användningsområden. Snarare finns det i lek en distans. Man går in i leken, man kan gå ur den, och saker och ting blir annorlunda. Leken innebär förnyelse och är, enligt Giorgio Agamben, barnens gåva till mänskligheten.Lek handlar alltså om förnyelse. Lek kan förändra inte bara föremål och idéer, utan också individer och samhällen, och därmed spela en roll för demokratiers utveckling. Det menar forskarna i antologin Play and Democracy. Genom lekfulla politiska aktioner, konst och kultur men också barnens lek i skolan kan normer, värderingar och politiska beslut ifrågasättas. Det finns en inneboende lekfullhet i demokratier enligt forskarna, eftersom leken omförhandlar saker och bygger upp motstånd mot dominerande föreställningar, manipulation och maktspel. Ett samhälle där det inte finns plats för lek är totalitärt.När pappa arbetade i fabriken så störde jag och mina syskon hans arbete. Jag hoppas att vi barn drog in pappa i leken, så att fabrikens produktion och tid avbröts och istället blev vår, gemensamma tid. I min lekfulla tanke var fabriken som pappa arbetade i inte längre en fabrik gjord för att producera saker, utan en plats för att köra fort mellan maskinerna. En plats långt mer spännande än ett nöjesfält. Vi ville aldrig gå hem. För i leken var vi fria och mer hela som människor.Marie Hållanderförfattare och lektor i pedagogikLitteraturGiorgio Agamben (2007) Profanation. Zone Books.Giorgio Agamben. (2005) Undantagstillståndet. Bokförlaget Faethon.Elin Bengtsson: Perversa tidsligheter. Ageplay och litenhet ur ett queertemporalt perspektiv. Ellerströms, 2022.Eugen Fink. (1974) The Ontology of Play, Philosophy Today vol 18, nr. 2.Eugen Fink, Ute Saine and Thomas Saine (1968) The Oasis of Happiness: Toward an Ontology of Play. Yale French Studies. No. 41, Game, Play, Literature, pp. 19-30. Yale University PressAlice Koubová, Petr Urban, Wendy Russell and Malcolm MacLean (2021) Play and Democracy. Philosopical Perspectives. Routledge.UNICEF, Barnkonventionen. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten?_gl=1*8ihfxp*_up*MQ..&gclid=CjwKCAiAk9itBhASEiwA1my_6xCXBhShfi-akoOb0HksLsFU0vd4FDtkhBtR41zhDqCowoVPcUDYxhoCzLwQAvD_BwE

Skövlingen av Amazonas regnskog påverkar hela världen. Men där pågår även andra konflikter som visar varför vi kan betrakta periferin i Amazonas som världens centrum. Patricia Lorenzoni förklarar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid Xingufloden i brasilianska Amazonas ligger Belo Monte, en av världens största kraftverksdammar. Dessa dammar har ända sedan industrialismens barndom utövat en sällsam attraktionskraft. De står som monument över människans förmåga att tämja floderna och ställa dem i produktionens tjänst. Dammbyggen är på sätt och vis en bild av moderniteten själv. Men också av dess baksidor. Från senare hälften av 1900-talet har protesterna mot de djupgående ingrepp i landskapet som vattenkraften medför tilltagit. Likväl har dammprojekten idag växt sig större än någonsin – Kinesiska Tre raviners damm vid Yangzefloden, etiopiska Stora renässansdammen vid Blå Nilen. Och så Belo Monte, som invigdes 2019.Vattenkraften lyser upp världen med en energi som kallas ren. Men elektriciteten har ändå sitt pris. Människors hemman förvandlas till sjöbotten, känsliga arter slås ut när ekosystem raseras. Varje projekt stöder sig på kalkyler av pro et contra, vinster och förluster. Det som i kalkylerna är siffror, kan emellertid för andra vara omistliga värden. Belo Monte betyder ”det vackra berget”, men lokalbefolkningen har döpt om den till Belo Monstro, det vackra monstret.Hur är det att leva vid monstrets mun? Journalisten och författaren Eliane Brum säger att det är som att bo i en krigszon. Hon skriver från Altamira, den stad vid Xinguflodens strand som tack vare dammbygget vuxit explosionsartat. På några få år har Altamira gått från att vara en sömning småstad, till att ha den högsta mordfrekvensen i hela Brasilien. Del av våldet är kopplat till gänguppgörelser, annat är direkt riktat mot människorätts- och miljöaktivister. I boken Banzeiro Òtòkó: The Amazon as the Centre of the World vill Brum skildra världen med Altamira som centrum. Det innebär: inte bara skildra Altamira eller Amazonas. Snarare: tolka världen med Altamira och Amazonas som utgångspunkt.Poeten Eliakin Rufino sa en gång om den del av Amazonas han själv är född och uppvuxen i, att den är ”platsen där Brasilien finner sig självt”. Eliane Brum går ytterligare ett steg och talar om Amazonas som inte bara Brasiliens mittpunkt, utan hela världens. Både Brum och Rufino bebor platser som i Brasilien, såväl som i världen utanför, betraktas som periferier. Men i deras skrivande blir periferi till centrum och centrum till periferi.För i Amazonas löper modernitetens trådar samman: kapitalets expansion i form av både storskaliga utvecklingsprojekt och illegal droghandel, raserandet av livsvärldar som inte låter sig kommersialiseras, det envetna motståndet och försvaret av samma livsvärldar. Och våldet, alltid våldet. Vad Brum i Banzeiro Òtòkó ger oss, är en blick på den moderna världen från dess bortträngda sidor.När Belo Monte invigdes 2019 blev det vackra monstret världens femte största kraftverksdamm. Dammens historia sträcker sig tillbaka ända till 1960- och 70-talen, och den dåvarande militärregimens utvecklingsprojekt för Amazonas. Flera storskaliga satsningar gav bränsle åt den ekonomiska tillväxt som även internationellt kom att bli känd som ”det brasilianska undret”. Motorvägar, gruvor och vattenkraftverk anlades. Urfolk stod inte sällan i vägen, och möttes med automatkarbiner och kemisk krigföring.Belo Monte ingick i detta utvecklingsprojekt, men blev fysisk verklighet först under 2000-talets vänsterregeringar. När dammen sedan invigdes hade Brasilien kommit att styras av Jair Bolsonaros högernationalistiska regering. Projektet har, oavsett regeringens politiska färg, varit kontroversiellt och kantats av rapporter om miljö- och folkrättsbrott.Om detta skriver Brum med en penna som varken skonar den höger eller den vänster som bägge är beredda att offra Amazonas på utvecklingens altare. Men vad som egentligen intresserar henne mest, är människors motstånd och kamp för värdiga liv. Här sker också möten mellan de olika urfolk som under dryga fem sekler gjort motstånd mot kolonisering, och de småbrukare som varit del av koloniseringen men likväl kommit att utgöra ett motstånd mot den.Dessa senare tillhör det som i Brasilien kallas ”traditionella folk”. De är ättlingar till slavar som lyckats fly sina herrar, men också barn och barnbarn till senare tiders fattiga migranter från nordöstra Brasilien. För deras far- och morföräldrar var Amazonas det statligt sanktionerade löftet om land. För staten var det en säkerhetsventil; migration västerut snarare än jordreform blev svaret på konflikter i det mer tättbefolkade nordöst. Brasiliens eget go west.De traditionella folken har utvecklat ett säreget liv i samklang med skogen, och på tvärs med den intensifierade exploateringen av Amazonas naturresurser. De har, som Brum säger, likt urfolken i Amazonas blivit skog, blivit povo-floresta.För att översätta Brums povo-floresta till svenska, måste vi skriva skogfolk, utan något foge-s i mitten. Vad hon betonar är att här blir människorna och skogen ett. Tvärt emot nötta klichéer om orörd natur, rör sig hennes skildring över ett vindlande och omstritt kulturskogslandskap. Amazonas är både skapat av och skapare av människor. Hos skogfolken vill Brum, som själv ursprungligen kommer från det urbana södra Brasilien, gå i lära; finna sätt att själv bli mer skog.Det vackra monstret, kraftverksdammen, är en smärtpunkt i hennes sökande efter ett annat och hållbarare sätt att vara i världen än det moderniteten erbjudit oss. För vad Belo Monte också är, och som inte kan ges rättvisa i kalkylerna över pro et contra, är raserandet av världar som lyckats organisera värdiga liv med sin omgivning istället för mot den. Under konstruktionsfasen kämpade urfolken, de traditionella folken, miljörörelsen, och människorättsorganisationer alla mot realiserandet av Belo Monte. Men dammen byggdes, floden tämjdes och stora arealer lades permanent under vatten. Tusentals människor tvingades flytta. De förvandlades över en natt från självförsörjande skogmänniskor till fattiga och arma stadsbor. Och Altamira, staden som tog emot de tvångsförflyttade, blev Brasiliens mest morddrabbade stad. Allt i den hållbara utvecklingens namn.Kampen om Belo Monte förlorades, men kampen om Amazonas är långt ifrån avgjord. Tvärtom pågår den hela tiden, i skogfolkens själva liv, i deras vägran att dö. Amazonas, ofta beskriven som orörd natur, är i verkligheten ett rikt myller av kultur; i hela regionen talas över trehundra språk. Vad som gör Amazonas till världens centrum är inte bara att exploateringen här vecklar ut sig fullt synlig på ytan. Såväl urfolken som de traditionella folken är levande bevis på att en annan värld inte bara är möjlig, utan att andra världar, andra sätt att vara att människa på, faktiskt existerar här och nu. I klimatkrisens och massutrotningens tid handlar dessa världars överlevnad därför om allas vår överlevnad.Patricia Lorenzoni, författare och idéhistoriker

Nytt år, nya möjligheter... ja det uttrycket hör man ofta. Klyschigt? Ja, ganska, men väldigt sant också. GeekPodden är tillbaka för 14:e året och har inte med sig något som tyder på att vi tänker sakta ner eller gå i någon slags tidig populärkulturell pension. Snarare tvärtom. Vi kommer laddade och extra peppade efter ett härligt och välbehövligt vinteruppehåll. I säsongs premiäravsnitt tar Magnus och Fredrik en kik på utvalda saker att ta med sig från 2023 och samtidigt en kik framåt på vad 2024 kan komma att erbjuda. Det snackas TV-serier, böcker, tv-spel, film och ett och annat nyårslöfte. Har ni några sånna själva förresten? Skriv i kommentarerna om ni vågat ingå en sådan pakt med er själva! GeekPodden är tillbaka och vi kommer att finnas här för DIG hela våren. Häng med så skapar vi tillsammans en kanonsäsong! Lyssna via valfri podcast-app, iTunes, Spotify eller direkt på www.geekpodden.se / GeekPodden Crew

Felöversättningar, felhörningar och feltolkningar kan förändra världen. Kanske finns de i själva kärnan av existensens tomhet, funderar Ulf Karl Olov Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket av våra liv kan vi påverka? Väljer vi vår framtid? Och hur mycket är styrt av livsförutsättningar, öde? Eller: ren slump, idiotiska missförstånd utan mening.I Lena Anderssons ”Studier i mänskligt beteende” får vi möta Matilda Ström som helt ung var förälskad i Emil. När Matilda efter att länge ha samlat mod ställde frågan: ”Du skulle inte vilja gå på bio någon kväll?” svarade Emil: ”Med dig?” Matilda tolkade saken ungefärligen som ett ”Va! Tror du att jag skulle vilja gå på bio med dig” – när det snarare uttryckte ett slags positiv förvåning. Ett: ”Bio? Wow. Med dig!” Men missförståndet var ett faktum, ögonblicket förbi och Matilda och Emil krånglar in sig i en hopplös dialog om huruvida själva filmupplevelsen i själva verket inte är bättre om man går på bio ensam.Vad hände? Varför detta missförstånd? Ren slump kan vi knappast säga att det var. Snarare vill Lena Andersson att scenen ska gestalta Matildas hämmade karaktär. Matilda som aldrig skaffar sig en utbildning, som jobbar kvar år efter år i samma sybehörsaffär och tillbringar kvällarna med att ensam titta på filmer på teve. Det blev liksom inget av hennes liv, tycks romanen säga. Eller vänta? Missförståndet med Emil var kanske visst en slump. Är det vad Lena Andersson vill säga? Att Matildas karaktär danades av missen, att hon i själva verket blev hämmad efter denna nesliga missuppfattning av betoningen av två ord.I juli 1945 inträffade det som ett tag kallades för världshistoriens mest ödesdigra felöversättning. Då möttes nämligen världens politiska ledare – såsom Truman, Churchill, Stalin – i Potsdam och diskuterade världens framtid. En sak bland många de kom fram till var att kräva omedelbar kapitulation av Japan. Innan någon formell skrivelse hade formulerats fick Japans premiärminister Suzuki uttala sig och i sitt svar använde han ordet mokusatsu. Ordet innehåller två delar, moku ”tystnad” och satsu ”döda” och har flera olika betydelser, men i nyhetsflödet kom det att översättas med ”ignorera”. Japan ignorerade alltså kravet på underkastelse, vilket fick Truman att bestämma sig för att släppa bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Fem år efter krigets slut kom översättningen att kritiseras i några uppmärksammade artiklar. Mokusatsu kan förutom ignorera också betyda flera andra saker, menade somliga, bland annat ungefärligen ”att i vishet förbli i tystnad” och kanske ville Suzuki helt enkelt avvakta den fullständiga skrivelsen och överlägga med regeringen. Död, förstörelse – allt på grund av en felöversättning alltså. Men till saken hör att denna historia också tycks vara ett missförstånd. Idag verkar de flesta historiker vara överens om att ordet visserligen är tvetydigt men tolkades korrekt och att det inte hade så stor betydelse trots allt. Men ändå, känslan av att så mycket död och olycka kan stamma ur ett banalt misstag är överhängande.Missförstånd och misstag ställer nästan alltid frågan om slumpen. Hur många livsavgörande saker är det inte som bara råkar hända? I det vi kallar för verkligheten måste vi ställa oss den typen av frågor ibland. Men när det gäller litteratur bör vi tänka annorlunda. Ty även om litteratur ibland vill visa på slumpmässiga förhållanden så har författaren ändå tänkt ut dessa. Slumpen finns i den yttre verkligheten men inte i vårt inre själsliv, tycks många mena, så också Sigmund Freud i sin bok om felhandlingar från 1906, Vardagslivets psykopatologi. Det är alltså slump, skulle Freud säga, om vi kastar en tärning och utfallet blir en sexa, men drömmer vi eller fantiserar om samma tärningskast har det en inre betydelse.En helt radikal uppdelning av världen efter ett fatalt språkligt missförstånd sker i Gunnhild Øyehaugs roman ”Presens Maskin”. Den avgörande scenen är lika enkel som extremt komplicerad: småbarnsmamman Anna läser Tua Forsströms diktsamling ”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar” samtidigt som hon lite lojt tittar på när hennes dotter cyklar omkring i trädgården på en trehjuling. Plötsligt råkar Annas ögon kasta om två bokstäver i en dikt: hon läser ordet trädgård som tärd-gård. Det visar sig bli en felläsning med enorma konsekvenser; från och med det ögonblicket klyvs världen i två delar och hennes dotter Laura försvinner häpnadsväckande nog in i ett parallellt universum, förvisso intill förväxling likt det hon lämnat. Öyehaug skriver: ”I utgångspunkt-universumet satt Anna och kände allt vitna när hon inte längre såg någon ute på gräsmattan som hon hade en känsla av att hon hade hållit ögonen på och inte fick tappa ur sikte. Trädgården var på ett sätt obegripligt tom, och tyst, ett hål: en helt vanlig trädgård, med helt vanligt gräs, och en helt vanlig syren, svagt vajande, sinnessjukt syrenvit, nästan skrikande. Något var borta men hon visste inte vad.”Mor och dotter lever vidare utan minne av varandra i varsin värld: I ett universum växer dottern Laura upp med sin far Bård och i ett annat skiljer sig Anna, får två barn med en annan man och blir framgångsrik författare. Men både Anna och Laura lever ständigt med en vag obehaglig känsla av att någonting saknas. Men vad de saknar, det vet de inte. Vi har alltså i ena universumet en mor som inte vet om att hon förlorat sitt barn och i det andra en dotter som inte vet om att hon förlorat sin mor.Det är en driven, rapp och mycket rolig roman och kanske är det därför den gör mig så sorgsen. Jag kommer att tänka på när jag dagen efter en fest skrev och beklagade att jag aldrig dök upp och min festglade vän svarade: ”Ingen fara, jag har inget minne av att du inte var där.” Det kanske låter som ett skämt – och det var det naturligtvis också, hoppas jag – men om vi låter meningen sjunka in: tänk allt vi inte kan minnas att vi aldrig gjort, tänk alla vi inte kan minnas att vi aldrig träffat, tänk alla saker vi inte vet att vi skulle ha velat göra. Är inte det ett slags teori om livets grundläggande brist? Vetskapen om att något, ja rentav det viktigaste saknas – kärleken kanske, själva kärleken, kärleken till och från mor rentav, eller festen, livets fest, festen av att vara vid liv, allt det där riktigt riktigt roliga; vart tog det vägen? Och att denna förlust av – ja, vadå egentligen? den tomma punkt som skulle ge våra liv mening – att denna förlust beror på ett banalt missförstånd.Ulf Karl Olov Nilsson författare, psykoanalytiker och översättareLitteraturGunnhild Øyehaug: Presens Maskin. Översättning: Marie Lundquist. Nirstedt/litteratur, 2020.Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi. Svensk översättning av Eva Backelin. Del IV i Freuds samlade skrifter. Natur & kultur, 1997.

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som berättar om konstens förändrade roll i kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnet är konstens moder. I alla fall om man ska tro den grekiske poeten Hesiodos. Enligt honom resulterade en nio dagar lång förbindelse mellan Zeus och minnets gudinna Mnemosyne i att den senare födde lika många döttrar. De fick namnen Kleio, Euterpe, Erato, Polyhymnia, Melpomene, Ourania, Therpsichore, Thaleia och Kalliope. Tillsammans kallas de för muserna. Från dessa nio systrar flödar den poetiska inspirationen, och den som vill dansa, dikta, sjunga eller ägna sig åt någon av de andra musiska konstarterna måste göra det med deras välsignelse.Hur får man kontakt med muserna? I Hesiodos fall kommer uppvaktningen oväntat. En dag, då han som vanligt vallar sina får på berget Helikon, dyker systrarna plötsligt upp från ingenstans. De börjar förolämpa den blivande poeten. Du lantliga fä, ropar de, i Ingvar Björkesons översättning – du som ”bara tänker på buken!” Sedan säger de att mycket av det de berättar i själva verket är lögn. Men när de så har lust, kan de också tala sanning. Hesiodos förses med en stav och en lagergren. Hans bröst fylls av en ”gudomlig röst för att sjunga om svunnen tid och kommande”. I ett slag är herden redo att dikta. Muserna har gjort honom till poet.Episoden återges i den episka lärodikten ”Theogonin”, som Hesiodos komponerade omkring år 700 före Kristus, och som därmed är den äldsta bevarade källan till myten om muserna. Frågan är vad som hänt med dem sedan dess. När man talar om systrarna idag är det ju oftast i en rätt så annorlunda bemärkelse. För det första uppträder de i singularis, som musan. För det andra är denna musa mänsklig. Kanske var hon gift med en berömd manlig 1900-talskonstnär, i vars bilder eller dikter hon återfinns, och som hon gav upp sitt eget konstnärskap för att vårda. Att vara någons musa – nej, det är för de flesta ingen lockande roll. Som den amerikanska poeten Louise Glück skriver i en dikt: ”Ingen vill vara musan. När allt kommer omkring, vill alla vara Orfeus”.Hur blev det så här? När förvandlades musan från generativ kraft till stum sköterska? Kanske kan man närma sig ett svar genom den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman. I boken ”Ninfa moderna” diskuterar han en besläktad figur, nymfen, och hur hon har gestaltats genom århundradena. Didi-Huberman utgår från det bildmaterial som i början av 1900-talet samlades ihop av den tyska kulturhistorikern Aby Warburg. Denne ägnade sina sista år i livet åt ett ofullbordat jätteprojekt som han (med hänvisning till musernas moder) kallade för Bilderatlas Mnemosyne. Warburg var intresserad av hur former och motiv från antiken lever kvar i senare tiders europeisk bildkonst. Atlasen, som består av ett sextiotal stora planscher med fastnålade fotografier och konstreproduktioner, är hans försök att i collageform kartlägga släktbanden. Till exempel kan en renässansmålning placeras bredvid en romersk skulptur. Det som förbinder konstverken är en gemensam detalj: ett plagg som faller snarlikt över en skuldra, en hand som gör en identisk gest. Det är som om antiken hemsöker moderniteten.Didi-Hubermans undersökning, som sträcker sig från antiken till den florentinska renässansen, bygger alltså på Warburgs atlas. Och när han betraktar nymferna upptäcker han något märkvärdigt. Nymfen har fallit. Ju längre bort från antiken vi kommer, desto tydligare närmar hon sig marken. Hon sjunker från gudinnans höjder längst upp i bilden till dess nedre kant. Där förblir hon liggande. Samma öde drabbar hennes kläder. De tidiga, grekiska nymferna är draperade i långa, mantelliknande klädesplagg. Men med tiden blir nymfen mer och mer avklädd. Axlarna blottas, under renässansen brösten. Tizian porträtterar henne som i princip naken. I hans målning ”Nymf och herde” ligger hon med ryggen och baken vänd mot betraktaren, med ett ynka tygstycke kring midjan. I en annan, ”Backanal på Andros”, återfinns hon med bakåtböjt huvud i bildens högra hörn. Brösten och könet är blottade, liksom strupen. Draperingen ligger slängd som en eftertanke över armen. Nymfen är redo att intas.Didi-Hubermans och Warburgs nymfer är nu inte identiska med vare sig muserna eller nymfen som vi känner henne från den grekiska mytologin. Snarare syftar de på en arketyp i form av en gudinnelik kvinnogestalt – ung, vacker, lekfull, med svallande hår och suggestiv blick. Ungefär så brukar också muserna avbildas. Och man skulle kunna hävda att något liknande hänt med dem. Muserna har sjunkit från Helikon, ner till jorden, till köket och gatan. Kanske börjar fallet redan efter Hesiodos. Hos många senare antika författare är muserna några man åberopar, snarare än uppsöks av. Samtidigt betvivlas deras existens. Den romerska poeten Horatius ber i ett av sina oden musan Kalliope att stiga ner till honom från himlen, men säger sig vara osäker på om rösten han sedan hör verkligen är hennes, eller om han drabbats av ett ”ljuvligt vansinne”. Propertius, en annan romersk diktare, talar ofta om sin musa, som om en av dem stod redo just för honom. Så skulle Hesiodos knappast formulera sig. Muserna är inte hans – det är ju han som är deras!Långt efter antiken fortsätter muserna dyka upp i konsten. Dante åkallar dem i ”Den gudomliga komedin”, till exempel i Skärselden, då han ber dem om hjälp med att besjunga ting ”som knappt tanken fattar”. Men när man säger ordet ”musa” i samband med Dante tänker de flesta på Beatrice. Hon uppträder som en guide genom paradiset i den sista delen av ”Den gudomliga komedin”, och var med viss sannolikhet en sublimering av Dantes ungdomskärlek med samma namn. Inspirationen härrör alltså från en levande, högst verklig person – som, till skillnad från de antika muserna, knappast delat med sig av den medvetet. Samma gäller Laura i den något yngre Petrarcas sonetter. Ännu senare, hos Baudelaire, har musan blivit prostituerad. I dikten ”La muse vénale” – ungefär ”den köpbara musan” – förtjänar diktens du sitt uppehälle genom att gå på gatan.Mycket kan sägas om kvinnosynen i de nämnda dikterna. Men det är knappast så enkelt som att musans nya skepnad motsvarar en parallell omvandling av könsordningen. Snarare speglar den konstens förändrade betydelse, från kollektiv praktik till uttryck för individualitet. Det säger ju sig självt att den diktare som själv är gudomlig inte kan vara underställd en skara bråkiga systrar.Fast vore det verkligen så illa? Finns det inte något frigörande i att tänka på dikten så som Hesiodos: som något som kommer utifrån, ovanifrån, snarare än från den rädda lilla själ man bär inom sig? Litteraturen är ju trots allt inte ens egen. Den föds ur de texter som föregått den. Dess moder är minnets gudinna – och minnet är något gemensamt.Rebecka Kärde, litteraturkritiker och grecistLitteraturGeorges Didi-Huberman: Ninfa moderna – essä över fallen drapering. Översättare: Jakob Svedberg. Bokförlaget Faethon, 2023.Hesiodos: Theogonin och Verk och dagar. Översättning: Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Räkna inte ut undulater eller svårbegripliga författare. Och inte heller djuphavsfiskarna som kan vänta i evigheter på en fallande val. Aase Berg berättar om livet i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den här tidsåldern heter inte Antropocen. Den heter Narkissocen. Förr var det onda gudar som ställde till naturkatastrofer, nu tar vi själva på oss ansvaret för undergången. Det är hybris, och klimatskammen är en sorts humble bragging.Den dolda bekräftelsehungern är mycket mer fascinerande än den öppna. Ett introvert beteende till exempel, det kan maskera ett sammanbitet storhetsvansinne, så grandiost att man inte bevärdigar populasen med en blick. Att varken gud eller instagram hyllar min existens beror bara på att jag själv har valt att leva i en bortglömd biotop.Det här gäller till exempel oss författare som inte fixar att vara sådär skamlöst kommersiella som de massproducerande populärförfattarna är. Vi som gör oväntade språkliga grejer ibland och skriver sånt som inte kan efterapas av en AI. Vi får sällan några belöningar, är nästan alltid panka, och när vi av misstag råkar stöta ihop med varandra i det asociala grumlet pratar vi bara om pengar. Vi kallas för kultureliten, men påminner mer om djuphavsfiskar, de där som lever på en nattsvart havsbotten som gud glömde. Där ligger vi och lurpassar med gungande lanternor i antennerna och väntar på ett stipendium. Förr eller senare inträffar kanske underverket som kallas whalefall, det vill säga att det sjunker ner en död val. Eller åtminstone en Pripps blå. Besvärjelse: ”Plötsligt händer det!”Det är bara det att det gör det inte.Nej, när nånting plötsligt händer är det oftast skitdåligt. Plötsligt kommer en pandemi. Plötsligt pajar tvättmaskinen. Plötsligt befinner man sig mitt i en snöstorm i Gävle. Det är sällan man får vara med om ett whalefall i människolivet. Snarare tvärtom. Oftast är det man själv som är den döda valen.Osynliga kvalitetsförfattare hamnar längst ner i gruvan, i den djupaste djuphavsgraven, i näringskedjans bottenslam och ekosystemens yttersta avkrok. Vi är typ vattenlik, och förlagen och bokbranschen tar stora tuggor av vårt svampiga kött. Vi har det ungefär som Vedius Pollios slavar i romarriket. Pollio gillade nämligen muränor, de där ålliknande monstren med stickig blick som utstrålar tom ondska. I den vackra boken ”Vattenvarelser” från 2021 skriver Jacob Christensson att Pollio ”i omsorgen om sina muränor inte ens /lär/ ha dragit sig för att utfodra dem med slavar”. Christensson skriver också om jättesköldpaddornas vidriga öde i klorna på sjöfarare. Djuren placerades upp- och ner på fartygsdäcken och kunde leva i veckor utan att minska nämnvärt i vikt innan de svalt ihjäl. De var rika på både protein och C-vitamin och motverkade skörbjugg. Jag ser framför mig hur de väldiga, värdiga djuren ligger på rygg och dör en långsam död i stekande sol för att bidra till upptäckarnas rovdrift. Själv vill jag varken ätas eller äta. Jag vill varken dölja mig eller bli beundrad. Jag vill inte kriga om vem som ska ha mest fiskmat. Jag vill ha något fräschare än olika nivåer av förnedring eller makt. I Narkissocens hierarkier är osynlighet lika med förnedring. Makten ligger i stjärnglansen.Jag sätter mitt hopp till djurvärlden. Där finns det gott om livsformer som har en helt annan attityd, som är totalt far out och fattar noll av de antropocentriska motivationssystemen. Till exempel just valar.I boken ”Att prata val” skriver Tom Mustill om valforskningens framväxt, och om försök att kommunicera med valar genom AI, men först redogör han för människans massutrotning av de mäktiga djuren. Det var faktiskt så sent som i slutet av 1900-talet som valjakten trappades ner, främst för att det fanns så få valar kvar att de blev svåra att hitta. Men innan dess hann man nästan utrota exempelvis blåvalen. ”Det är svårt att ta in denna globala hetsjakt”, skriver Mustill, ”vars motsvarighet skulle vara att man dödade alla på hela jorden utom Bulgariens invånare”.Sen citerar han Arthur C Clarke: ”Vi känner inte till den sanna naturen av det vi förstör.” Men går det att förstå valarnas sanna natur? Ställer vi ens rätt frågor?Enligt Mustill tror forskarna att valarnas klickljud är ett slags morsekod. Man kan förledas att tro att det går att avkoda med hjälp av AI. Men hur ska en AI kunna härbärgera de filosofiska djupen i mötet? Även om språket inte vore extremt avancerat, så skulle valarna ändå att prata om en värld vi inte kan föreställa oss, ur sinnen vi inte trodde fanns. De lever t ex i ständigt mörker, och använder ljud som omvandlas till visuella bilder. Det är som när man ska förklara hundarnas luktsinne: de ser med lukten eller hörseln.Eller är det bara oförmågan att föreställa sig något annat än ett bildtänkande som gör att forskningen drar denna slutsats? En ljudkarta utan bilder inblandade borde väl funka lika bra om man är en ljudvarelse och lever i en värld av mörker och sång.Nej, att tro att man kan prata med valar med hjälp av AI är tyvärr lika korkat som att tro att man kan prata med sina djur via medium. Ta bara exemplet med djurviskare: när de översätter till exempel hundars budskap brukar det oftast röra sig om saker som ”Jag vill ha en kompis” eller ”Jag är sugen på kyckling”.VILL folk att deras husdjur ska framstå som själsgrunda idioter? Om någon ska förmedla vad mina djur vill säga – just nu visserligen bara två undulater och jag tvivlar på att nån kvacksalvare har kommit på tanken att specialisera sig på den arten – så vill jag höra poetiskt nyanserade beskrivningar av deras fantastiska ljudvärld, varför de skriker högt av glädje när diskmaskinen drar igång, varför de älskar zombieserier på teve, och jag vill veta allt om de magiska färgerna de ser – de har ju syn för en helt annan färgskala. Det jag inte vill är att betala tusen spänn till nån narcissistisk auratomte för att få höra är att mina fåglar är sugna på hirskolvar.Men vänta – nu märker jag att jag använde ett förringande språkbruk om mina fina fåglar, jag sa att jag bara har undulater, som om jag omedvetet anslöt mig till synen att de tillhör bottenskrapet i husdjurens hierarki. Som om det till exempel vore coolare att ha en grå jako, som är mer människolik eftersom den är bättre på att härmas. Å andra sidan ska man inte underskatta bottenskrapet. Varken undulater eller svårbegripliga författare. Glöm inte hur det gick för ubåten Titan, som skulle dyka efter fartyget Titanic. Äntligen! ropade djuphavsfiskarna när ubåten sjönk. Whalefall!Det var inte precis några panka poeter som imploderade i plåtskorven. Så kan det gå även om man har så mycket makt och pengar att man kan katastrofturista bland vraken. Det finns trots allt fördelar med att vara en genomskinlig slemkropp som livnär sig på resterna från ovan. Lågstatusvarelser är härdade, allt de har är sin egen pragmatiska överlevnadskonst. Så till skillnad från maktmiljonärer i ubåtar hopsnickrade av hybris står djuphavsfiskarna faktiskt på riktigt pall för trycket.Aase Berg, författare och kritiker

Den finns inte längre självklart i vår vardag och helst låter vi bli att tänka på den. Är det den moderna synen på döden som något slutgiltigt som gjort den så outhärdlig? undrar Helena Granström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För ett par år sedan var jag, under en kort period, övertygad om att jag hade en allvarlig form av cancer. Det skulle så småningom visa sig att allt jag hade var en vårdcentralsläkare som låtit sig ryckas med – han levererade berättelser om en tidigare patient med ”mycket mindre knölar” än mina över telefon just som jag stod i begrepp att hämta min son på dagis. ”Ja, och han dog ju sedan”, konstaterade han krasst.Hur som helst – under de kanske två veckor som hann gå innan en mer professionell vårdinstans kunde avfärda misstankarna, förändrades min blick på världen radikalt. Nuet och allt som fyllde det övergick till att vara ett slags avsked. Jag såg mina barn le mot mig, och allt jag kunde tänka var att jag snart aldrig mer skulle få se dem le igen.I verket Förinta gestaltar den franske författaren Michel Houellebecq ett liknande tillstånd. Hans cancersjuke protagonist Paul tycker sig, ställd inför sin nära förestående död, upptäcka ett ”underligt och kvarvarande slags liv, helt vid sidan av, där helt andra saker stod på spel än för de levande”. Han drabbas av avundsjuka gentemot de människor omkring honom som ”i morgon, i övermorgon, kanske i tiotals år framåt” ska få fortsätta att existera i världen, medan det för honom själv inte finns någonting kvar.Så snart som jag för egen del befunnits kärnfrisk återgick min blick till vad den varit innan. Jag besvarade återigen mina barns leenden som om denna glädje aldrig skulle tas ifrån mig, och som om inget leende någonsin skulle vara deras sista. Jag återgick, kort sagt, till att låtsas att döden inte finns.Att denna illusion i hög grad är ett modernt privilegium – eller, om man så vill, ett modernt problem – framgår med all önskvärd tydlighet vid läsning av antologin Dödens idéhistoria, sammanställd av en trio litteraturvetare och idéhistoriker: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Idag tenderar vi, påpekar bokens redaktörer, att förutsätta att vårt liv ska bli långt och ta sin ände först i ålderdomen. Tidigare kunde döden drabba oväntat och till synes helt urskillningslöst, en granne som var frisk igår kunde imorgon plötsligt vara död.Men å andra sidan är det först i vår sekulärt präglade tid som denna död börjat förstås som ett slut i ordets absoluta bemärkelse. Forna tiders människor har, nästan undantagslöst, gjort sig föreställningar om ett efteråt, som visserligen lika ofta kan ha tett sig hotfullt som ljuvt, men som åtminstone burit på en tröst i denna mest fundamentala mening: Att det fortfarande kommer att finnas ett jag som kan uppleva det ena eller andra. Att förbereda sig för döden blev därmed i många avseenden att förbereda sig för livet efter detta, och hur dessa förberedelser skulle gå till var förstås i högsta grad beroende av vilket dödsrike man tänkte sig. I många tidiga kulturer tycks de ha varit neutrala platser där de döda, oberoende av personliga förtjänster, förde en gemensam skuggtillvaro. Så småningom kom de, inom bland annat judendom, kristendom och grekiskt tänkande, att anta en moraliskt dömande karaktär.Men oavsett vilket tycks detta att förbereda sig inför döden vara något som människor i det förgångna ägnat stor kraft, om inte annat genom att ständigt påminna sig om livets ändlighet – och också ofrivilligt påminnas om den genom att bevittna döden överallt omkring sig. I vår tid är det inte enbart förbättrad sjukvård och minskad barnadödlighet som gjort döden frånvarande utan, som många tänkare observerat, ett aktivt undanhållande av den från det vardagliga livet.De flesta av oss konfronteras idag inte med en död kropp förrän våra egna föräldrar dör, om ens då. Som idéhistorikern Karin Dirke diskuterar i sitt antologibidrag är det till och med möjligt att undvika mötet med den djurliga döden, annat än i dess omskrivna och osörjbara form, som hamburgare eller falukorv. Redan sjukdomen framstår i vår tid av självförbättring och kroppskontroll som en genant svaghet, konstaterar Houellebecq, och döden själv som den yttersta skamligheten. Den rika floran av fiktionaliserad död i tv-serier och dataspel motsäger inte den slutsatsen, utan är tvärtom en direkt konsekvens av den vardagliga dödens tabuisering. Den kan, föreslår redaktörerna för Dödens idéhistoria, förstås freudianskt som ett klassiskt fall av det bortträngdas återkomst, i analogi med de förbjudna sexuella fantasiernas uppdykande i pornografin.Kanske kan man av detta dra slutsatsen att det är först när döden förstås som slutgiltig som den blir verkligt outhärdlig? I den mån tanken på jagets upphörande, eliminationen av själva subjektivitetens möjlighet, alls går att greppa, är den onekligen fasaväckande.Mot bakgrund av den moderna uppfattningen om döden som ett absolut och oförhandlingsbart slut är det inte konstigt om man, som författaren Elias Canetti, deklarerar sin avsky: ”Det modigaste i livet är att hata döden, och föraktliga och desperata är de religioner som grumlar detta hat”.Men hatad eller inte kommer den att komma – och om det att förbereda sig för döden i ljuset av naturvetenskapens sanningar inte längre framstår som en fråga om moralisk vidräkning inför efterlivets dom, är det möjligt att hitta en annan sorts förberedelse, rentav en försoning?Det är, menar idéhistorikern Martin Wiklund i den djupgående läsning av Ingmar Bergmans konstnärskap som utgör en av bokens mest angelägna texter, i så fall en försoning som varken bygger på att nedvärdera den jordiska tillvaron på grundval av dess förgänglighet, eller på förhoppningen om ett liv efter detta som kan kompensera för jordelivets alla brister. Snarare rör det sig om att som i filmen Det sjunde inseglet bokstavligt talat få döden som sin följeslagare, förlika sig med förgängligheten som grundläggande livsvillkor, och försöka skapa mening inom dess ramar. På samma sätt som att av döden beviljas ett uppskov för att uträtta ”ett angeläget ärende”, ”en enda meningsfull handling” har vi alla beviljats detsamma – en tidsfrist mellan ett utsträckt icke-vara och ett annat, under vilken vi har möjlighet att skapa mening: nämligen våra liv. Och denna mening, om vi lyckas nå fram till den, hämtar sin näring inte från föreställningen om något utomvärldsligt eller evigt, utan från det bräckliga nu som hos Bergman i sig utgör ”en stor tillräcklighet”.Som Wiklund formulerar det kan vi i det turligaste fallet, likt Agnes i filmen Viskningar och rop, ställda inför vår död fyllas av den tacksamhet som också genljuder hos Houellebecq: En tacksamhet över den lycka vi ändå givits, också de av oss vars liv likt så många andras kantats av lidande och sorg. För denna lycka är, trots allt, ”mer än ingenting, även om den inte nödvändigtvis varat mer än ett ögonblick”.Helena Granström, författare.Litteratur:Dödens idéhistoria. Redaktörer: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund. Appell förlag, 2022.Michel Houellebecq, Förinta. Övers: Sara Gordan. Albert Bonniers förlag, 2022.

Detta är tredje delen i serien som problematiserar och fördjupar grundläggande ekonomiska begrepp. Nu tar vi oss an "marknaden". Hur kom de första marknaderna till? Uppstår marknaden av egen kraft eller är den beroende av sin omgivning? Vilken relation har stat och marknad? Snarare än motsatser ser vi att staten är en förutsättning. Slutligen, vilka spelregler behövs? Samt, när är marknadskrafter och konkurrens positivt och när är det destruktivt?

Ifjol flöt troligen över tusen döda sillgrisslor och tordmular upp på gotländska stränder. Fågelinfluensan hade för första gången slagit till under häckningen. Men blev det så stora effekter som forskarna fruktade? På Stora Karlsö får Vetenskapsradions Annika Östman följa med ut på ringmärkning i skymningen. Där finns Östersjöns största koloni av sillgrisslor och tordmular. Forskaren Jonas Hentati Sundberg berättar om vad det är som gör att trots alla döda fåglar ifjol så syns det inte ens som ett hack i statistiken.Medverkar gör Jonas Hentati Sundberg, docenten i ekologi vid Stockholms lantbruks universitet och vid forskningsstationen på Stora Karlsö, Olof Olsson, tidigare forskningsledare på Stora Karlsö, Bim Edgren Cederquist, ringmärkningsbiträde, Karl Ståhl, statsepizootolog vid Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, i UppsalaProgramledare Annika ÖstmanAnnika.Ostman@sverigesradio.seProducent: Michael BorgertMichael.Borgert@sverigesradio.se

Existentialismen zoomade in på individen, vardagen och friheten. Filosofen Ulrika Björk reflekterar över denna tankevärld och över vad det innebär att man inte föds, utan formas, till kvinna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 10 september 2018. Filosofihistorien är full av ögonblick – tidpunkter som bara kan urskiljas i den plötsliga vändning med vilken något inträffar, som författaren Aris Fioretos skriver i avhandlingen ”Det kritiska ögonblicket”. Ögonblicket är en plötslig övergång har Platon sagt. Oväntat slår något om från rörelse till stillhet, från stillhet till rörelse. Ett mytomspunnet filosofiskt ögonblick är de tyska tänkarna Ernst Cassirers och Martin Heideggers möte i den schweiziska skidorten Davos våren 1929. Deras oenighet om vad det är att vara mänsklig har blivit symbolisk för en splittring inom den europeiska filosofin. Den ena riktningen, som kommit att kallas ”analytisk”, sätter (förenklat såklart) sin tilltro till människans spontanitet och förmåga att skapa sin värld. Den andra, som kommit att kallas ”kontinental”, ser människans ändlighet och historiska tillhörighet som i huvudsak bestämmande för vem hon är. En filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning Ett mindre omtalat ögonblick inträffar i slutet av 1932, då tre unga filosofer sitter på baren Gaslyktan i Paris och skvallrar över varsin aprikoscocktail. Det är den då tjugofemåriga Simone de Beauvoir, som betraktar världen ”genom sina elegant halvslutna ögon”, hennes tjugosjuåriga pojkvän Jean-Paul Sartre och hans ”charmige gamle skolkamrat” från elitskolan, Raymond Aron. I den stunden föds den moderna existentialismen, skriver Sarah Bakewell i sin internationellt hyllade bok ”Existentialisterna” som kom på svenska 2017. Boken är en sorts biografi över den kontinentala filosofin, vävd kring dess avgörande ögonblick. Simone de Beauvoir har återgett scenen i sin självbiografi. De var alla hemma över jullovet; hon själv och Sartre från lärarjobb i landsorten, Aron från filosofistudier i Berlin. Aron öppnade bådas ögon för fenomenologin. Kanske, föreställer sig Bakewell, beskrev han hur de tyska fenomenologerna gav sig i kast med livet såsom vi upplever det, ”ögonblick för ögonblick”, i den värld vi alltid redan är inkastade i. ”Till sakerna själva!”, som mästaren Edmund Husserl uttryckte det. Det kan översättas till: ödsla inte tid på tolkningar... Betrakta detta framför dig och beskriv det så noggrant som möjligt. ”Du förstår, om du är fenomenolog”, lär Aron ha sagt, ”kan du tala om denna cocktail och bedriva filosofi!” Från det ögonblicket vecklar en skarp, medryckande och underhållande biografi ut sig som varken hemfaller åt jargong, fastnar i biografiska detaljer eller förirrar sig i filosofiska diton. Historien om existentialismens intellektuella vändningar rör sig mellan kafébord och dansklubbar på den vänstra stranden i Paris, Freiburgs föreläsningssalar och obeträdda stigar i Schwartzwald, Svartskogen. Huvudgestalter är Sartre och Heidegger, tätt följda av Beauvoir. Som sinnesstämning, påminner Sarah Bakewell, kan existentialismen spåras till Bibelns missmodiga Predikare och den upproriske (men i slutändan underkastade) Job; till Augustinus självrannsakan och till 1600-talstänkaren Blaise Pascals skräck inför rymdens tystnad. Som rörelse förebådades den av 1800-talets missanpassade (tänk på ångestridna författare som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche). Sartres briljans var att han förvandlade den något skrivbordmässiga tyska fenomenologin till en filosofi om ”förväntan, trötthet, ängslan, om en vandring uppför en kulle, passionen för en åtrådd älskare, motvilja…det kalla havet vid Le Havre om hösten, känslan av att sitta på en alltför tjock möbelstoppning…en film, en jazzlåt, en glimt av två främlingar som möts under en gatlykta.” Trots att Sartre, så att säga, flyttar ut filosofin till livet där det pågår, är det ingen av hans skrifter som Bakewell utser till existentialismens mest omdanande verk, utan Simone de Beauvoirs ”Det andra könet”. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det ”Le Deuxième Sexe” kom 1949 men föregreps tjugo år tidigare. Vi befinner oss återigen i Paris, denna gång i Luxembourgträdgården ett par år innan existentialismens födelse och samma sommar som schismen i Davos. Beauvoir och Sartre studerar filosofi vid Sorbonne och hon utlägger för första gången sin teori om en pluralistisk etik för honom. Under tre timmar sågar han teorin. Beauvoir kommenterar nederlaget i en dagboksanteckning: ”Jag är inte längre säker på vad jag tänker eller om jag alls kan tänka”. Ögonblicket är emblematiskt för vad det innebär att vara en kvinnlig intellektuell, menar litteraturvetaren Toril Moi. Beauvoirs tvivel rör inte bara det tänkta, utan det egna tänkandet. Det återkommer också indirekt i ”Det andra könet”, där Beauvoir frågar sig varför kvinnor och det feminina vart hon än vänder sig verkar underordnas män och det maskulina. Finns ens ”kvinnan”? Och vad är i så fall en kvinna? Lika lite som mannen är kvinnan något givet, resonerar Beauvoir, men genom historien har hon blivit den andre, objektet, i förhållande till mannen, subjektet. Som när något i rörelse tvingas till stillhet. På åttahundra sidor visar hon hur underordningen har motiveras vetenskapligt, gestaltats litterärt och iscensatts historiskt. Hennes chockerande budskap, för en läsare på femtiotalet, är att det inte skulle behöva vara såhär: man föds inte till (underordnad, tinglik) kvinna; man blir det. Just de orden har blivit ett avgörande ögonblick i Beauvoirs text. Kanske är påståendet ”Man föds inte till kvinna, man blir det” existentialismens mest bevingade mening. Den dyker upp i verkets andra del, där Beauvoir visar hur underordningen levs, ögonblick för ögonblick, men har sedan färdats över kontinenter och språk och inspirerat generationer av kvinnor i deras kamp för frihet. Precis som existentialismen har påståendet viktiga biografiska ögonblick; tidpunkter då det har tolkats i en ny och oväntad riktning. Vi kanske tror att vi föds till kvinnor och män som av naturen begär varandra, skrev till exempel författaren Monique Wittig 1981, men i själva verket skapas begäret av ett förtryckande socialt system. Det finns inget naturligt, stämde filosofen Judith Butler in 1986. Vi föds inte till ”naturliga kvinnor” eller män med ”naturliga begär”. Snarare är det som om vi deltog i en sorts kulturell teater, där vi repeterar – alltså upprepar – begärets handlingar så att de verkar naturliga. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja Wittig och Butler citerar den bristfälliga engelska översättningen av ”Det andra könet” från 1953: ”One is not born, but rather becomes a woman”. När en ny engelsk översättning kom 2010 löd meningen: ”One is not born, but rather becomes woman”. Vad är skillnaden? Jo, de nya översättarna har utelämnat den obestämda artikeln ”a” (en) framför kvinna. På det sättet, försvarar de sig, har de tolkat den på franska tvetydiga satsen i enlighet med Beauvoirs övertygelse: kvinnan är en social konstruktion. I juni 2011 möttes en grupp filosofer för att tala om översättningen, på en vinbar i Eugen i det amerikanska pinot-noir-distriktet Oregon. Debatten blev lika engagé som på existentialisternas tid och utmynnade i en antologi: ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (2017). I den kan man läsa hur den socialkonstruktivistiska tolkningen, enligt kritikerna, förutsätter ett motsatspar som Beauvoir redan har övergett, nämligen indelningen i något naturligt och något kulturellt. Som fenomenolog utgår Beauvoir istället från livet såsom det upplevs; som existentialist från villkoret att vara kastad in i en situation. En situation, på existentialismens språk, rymmer sådant som är givet – det jag inte kan ändra på – men också friheten att i varje ögonblick välja vad jag vill göra av denna ”givenhet”. Det låter nästan som en försoning av splittringen i Davos: den mänskliga tillvaron är tvetydig. Med Sarah Bakewells ord är den ”på en och samma gång innesluten av gränser och gränsöverskridande”. I ”Det andra könet”, kan man konstatera när man läser boken idag, skildrar Beauvoir inte bara vad som måste ha varit uppenbart för var och en redan på femtiotalet: att kvinnor underordnas män. Med elegant halvsluten blick förutser hon också ögonblick av förvandling: oväntade tidpunkter då gränser faktiskt överskrids, stillhet slår om till rörelse, förtryck vänds till frihet. Ulrika Björk, lektor i filosofi vid Södertörns högskola Litteratur Simone de Beauvoir, ”Le Deuxième Sexe”, del 1 och II (Paris: Gallimard, 1949) Simone de Beauvoir, ”Det andra könet”, övers. Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos i samarbete med Eva Gothlin (Stockholm: Norstedts, 2002) Sarah Bakewell, ”Existentialisterna. En historia om frihet, vara och aprikoscocktails” (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2017) Judith Butler, ”Sex and Gender in Simone de Beauvoir's Second Sex”, Yale French Studies nr 72 (1986) Aris Fioretos, ”Det kritiska ögonblicket: Hölderlin, Benjamin, Celan (Stockholm: Norstedts, 1991) Peter E. Gordon, ”Contintental Divide: Heidegger, Cassirer, Davos” (Cambridge: Harvard University Press, 2010) Bonnie Mann & Martina Ferrari, utg., ”'On ne naît pas femme: on le devient…' The Life of a Sentence” (Oxford: Oxford University Press, 2017) Toril Moi, ”Simone de Beauvoir: hur man skapar en kvinnlig intellektuell”, övers. Lisa Wilhelmsson (Eslöv: Brutus Östlings förlag Symposion, 1996) Monique Wittig, ”One is Not Born a Woman”, Feminist Studies 1, nr 2 (1981)

Hur skiljer man författaren från verket? Mats Almegård reflekterar över problematiken i ljuset av den österrikiske författaren Ingeborg Bachmann. Eller rättare sagt i ljuset av hennes litteratur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-06-05.Kan vi inte bara förbjuda författarporträtt på baksidesfliken av böcker? För vad fyller de där porträtten för funktion annat än att leda bort läsaren från texten? För texten, den är allt. I alla fall enligt den lära jag indoktrinerades i under mina studier i litteraturvetenskap.Författaren på porträttet jag just nu tittar på, är visserligen död. Men hennes liv har fascinerat många. Många som inte har läst en rad av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann vet att hon levde tillsammans med författaren Max Frisch samtidigt som hon hade en kärleksrelation med poeten Paul Celan.Jag tror att hon hade instämt i min önskan om att bli av med den biografiska distraktionen i författarporträttet. För redan under sin livstid försökte Bachmann värja sig emot intresset för henne som person. När hon i slutet av femtiotalet inledde sina poetikföreläsningar vid Johann Wolfgang von Goethe-universitetet i Frankfurt hävdade hon omgående den litterära textens egenvärde med orden ”Allt som kan sägas om ett verk är svagare än verket”.Självklart skriver författarna utifrån sina egna erfarenheter. Så även Ingeborg Bachmann. Hennes älskare Paul Celans död gav eko i romanen Malina – vars jag-berättare förresten bor i exakt det område av Wien som Bachmann själv gjorde i mitten av fyrtiotalet och som beskrivs med orden: ”Ögonfärg brun, hårfärg blond, födelseort Klagenfurt”. Det låter som Bachmann själv – och i sin tredje poetik-föreläsning i Frankfurt – ”Det skrivande jaget” – går hon in på det problematiska med att introducera ett jag i en litterär text – eftersom det inte bara lockar till en biografisk läsning, utan också onödig identifikation: ”Vem har inte som sextonåring mött ett jag i en bok, i en dikt, misstagit det för författaren själv och själv nästan blivit detta jag”, säger hon.Möjligen var det för att undgå de biografiska tolkningarna eller de naiva läsningarna som hon i sin novellsamling Simultan – som blev det sista hon publicerade under sin livstid – övergick till tredje person. Kvinnorna i novellerna är gestaltade med en samtidig närhet och distans som underminerar en biografisk läsning, vilket översättaren Linda Östergaard fångat elegant i den svenska översättningen.Novellsamlingen ingick i det stora prosaprojektet Todesarten (Sätt att dö) dit även Malina räknas. Men formen och tilltalet skiljer sig. Todesartenprojektet avslutades ironiskt nog inte – eftersom hon avled i sviterna av en eldsvåda hemma i lägenheten i Rom år 1973. Den tyska kvällspressen konstaterade krasst att det var som om hon författat sin egen död – de var fortfarande inne på att tolka henne biografiskt.Kanske var det uttryck för en tidsanda då en kritikerkår generellt förminskade kvinnliga författare. Det fick även Bachmann erfara. Detta trots att hon hävdat textens egenvärde, problematiserat det litterära användandet av pronomenet ”jag” och med hänvisning till en av den tyska modernismens viktigaste texter om estetik också grubblat över språkets förmåga att överhuvudtaget kunna beskriva verkligheten. I sin första Frankfurtföreläsning citerar hon ur Hugo von Hofmannsthals Lord Chandos brev.I detta fiktiva brev skildras den moderna människans språkkris som resulterar i oförmågan att beskriva verkligheten i ord. De abstrakta orden faller sönder i Lord Chandos mun ”likt ruttna svampar”. Bachmann sammanfattar det med att ”förtroendet mellan jag och språk och ting är allvarligt rubbat”.Men – när hon håller sin föreläsning är tiden en annan. Det handlar inte enbart om ett modernistiskt tvivel på språkets möjlighet att fånga verkligheten. För nu är även tingen osäkrade. På vissa sätt förekommer hon postmodernistiska analyser när hon i sin föreläsning från 1959 konstaterar: ”Vår tillvaro befinner sig idag i skärningspunkten mellan så många realiteter som inte hänger ihop, som behärskas av de mest motsägelsefulla värderingar”.Nio år senare ska Hans-Magnus Enzensberger förklara litteraturen död i tidskriften Kursbuch. Året efter det noterar Michel Foucault i artikeln ”Vad är en författare?” att ”det var länge sedan kritiken eller filosofin lade märke till författarens försvinnande eller död”. Språkkrisen har då blivit en del av en större kris som omfattar både subjekts- och verklighetsförlust. Och det är där vi hittar de kvinnliga huvudpersonerna i Simultan. De befinner sig i en ”funktionell nyttovärld” som Bachmann beskrev redan i sina Frankfurtföreläsningar: varken språk, samhälle eller historia erbjuder en grund att stå på.Samlingens titelnovell gestaltar denna trygghetsförlust. Den till ytan framgångsrika, men på insidan olyckliga, simultantolken Nadja beger sig i den ut på en bilresa tillsammans med en man hon just träffat. För Nadja är resandet inget konstigt. Hon reser ständigt i sin yrkesroll. Samtidigt plågas hon av att geografiskt ha tappat fotfästet. Hon är hemma överallt – och ingenstans. Detta har skadat henne och hon har blivit oförmögen till närhet. När hon reser iväg med Ludwig Frankel – som mannen heter – vägrar hon sova i samma rum som honom. Hon är rotlös och bränd av tidigare kärleksrelationer. Även i språken hon på ytan behärskar är hon vilsen. Hon måste akta sig, ”så att hon inte en vacker dag begravdes av ordmassorna”.Precis som Nadja kommer denne Ludwig från Österrike. Inledningsvis ger det henne förhoppningen om att de ska kunna dela ett gemensamt språk. Men snart visar det sig att de inte alls förstår varandra. Nadja kan inte ens förmå sig att säga hans namn. Någonstans på hotellet spelas Strangers in the Night. De båda förblir främlingar för varandra.De gör en utflykt till en Kristusstaty uppe på en klippa då Nadja drabbas av en akut kris. Hon ber Ludwig fortsätta utan henne. Själv lägger hon sig ned, oförmögen att ens gråta:Hon tänker också att hon är rädd för att detta är ”början på språklösheten”. Att denna existentiella kris drabbar henne just där, på klippan under Jesusstatyn, är självklart mycket symboliskt. Inte heller religionen erbjuder en grund för Najda. Hon är hopplöst förlorad mellan språk, kulturer och sammanhang.Novellerna i Simultan ger inte upphov till biografiska tolkningsmöjligheter som exempelvis romanen Malina. Snarare bör de ses som en del av en kartläggning av det moderna samhället som Bachmann avsåg med sitt Todesartenprojekt.Å ena sidan personen, å andra sidan verket. Det ska väl inte vara så svårt att hålla dem åtskilda tänker jag efter att jag har slagit igen boken. Mina ögon rör sig över det vackra skyddsomslaget. Långsamt öppnar jag pärmen bakifrån. Och där står hon och läser tidningen vid en spis i ett litet kök. Var det möjligen där – just där – som branden som tog hennes liv började?Mats Almegård, journalistLitteraturIngeborg Bachmann: Malina. Översättning: Linda Östergaard (Salamonski Press 2009)Ingeborg Bachmann: Simultan. Noveller. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2018)Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. Föreläsningar, tal och utvalda texter. Översättning: Linda Östergaard (Ellerströms 2016)Michel Foucault: ”Vad är en författare?”. I: Modern Litteraturteori 2. Red: Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (Studentlitteratur 1993)

Något förträngt stiger plötsligt upp och skakar om i hettan. Med avstamp i Sigmund Freud och i fyra romaner sätter Lyra Ekström Lindbäck ljuset på sommarens omvälvande oro. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. Bonjour Tristesse och dubbelheten som smyger sig påSommarhuset. Några sysslolösa veckor under årets kulmen, indränkta i idyll och sentimentalitet. Tiden stannar. Det enda som hörs är humlesurr, hängmattans knakande svaj och tjuten av tärnor från viken. Man uppslukas av lättsamma fikastunder i syrenbersån med familjen, strandpromenader och solbad. Äntligen, föreställer man sig, ska man få vila från alla problem.Men oftast smyger sig andra stämningar snart på. Titeln på Françoise Sagans roman, ”Bonjour tristesse” från 1954, är svåröversatt. På engelska har den fått bli ”Hello sadness”. Kanske borde den kallas ”Goddag vemod” på svenska. När Lily Vallquists översättning utkom 1955 hette den först ”Ett moln på min himmel”, men idag ges den ut under originaltiteln. Franskans ”tristesse” motsvaras dock inte av svenskans tristess, utan betyder snarare svårmod eller sorg. Romanen skildrar sommarveckornas kluvenhet genom den 17-åriga Cécile. Hennes rumlare till pappa, ensamt ansvarig för hennes fostran sedan mamman dog, har hyrt ett hus vid Rivieran till dem och hans unga älskarinna. Ytligt sett är den korta berättelsen bräddfull av idyll. ”Nere på havsbottnen fick jag syn på en underbar, rosafärgad och blå snäcka”, minns Cécile; ”jag dök efter den och höll den sedan, ren och rundslipad, gömd i handen ända till lunchen.” Hon bär runt på den som en amulett, en skatt som består in i berättandets presens. ”Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har tappat den”, skriver hon, ”jag som annars brukar tappa allting. Den ligger i min hand idag, rosafärgad och ljum, och när jag ser på den har jag lust att gråta.”Vari består Céciles sorger? Hon sträcker ut sig i en av vilstolarna på terrassen under en himmel översållad av stjärnor, och lyssnar till cikadorna. Hon inleder en romans med den snälla unga mannen Cyril som hon har träffat på stranden. Hon avnjuter sin frukost – en apelsin och en kopp svart kaffe – på hustrappan medan solen stryker bort lakanens avtryck från hennes hud.Men i denna visuellt så njutbara roman finns en konstant dubbelhet. Namnet Cécile kommer från latinets ”caecus”, som betyder blind. Jag vet inte om Sagan valt det med avsikt, men om inte är slumpen lika talande. Cécile tycker själv att hon ser allt. När pappan bjuder hennes döda mors väninna Anne till sommarhuset avkodar hon knivskarpt deras diskreta känslospel. Till hennes och den unga älskarinnans stora förtvivlan inleder pappan och Anne snart en romans.Anne är en seriös person, och med henne följer seriösa saker som en förlovning med pappan och ordning i Céciles eftersatta studier. Sorglösheten som den tonåriga flickan dittills vältrat sig i är därmed hotad. Hon börjar konspirera tillsammans med den ratade älskarinnan för att bryta upp pappans och Annes relation.Istället för att bara glida med i livets skiftningar blir Cécile nu en manipulatör av rang. Insikten om hur påverkbara andra människors känsloliv är har dock ett pris. En kuslig själviakttagelse börjar snart ta form. ”För första gången i mitt liv tycktes detta 'jag' klyva sig”, konstaterar hon, ”och upptäckten av en dylik dubbelhet gjorde mig ytterligt förvånad.” Stolthet blandas med självförakt. Tillsammans med den sanddoftande hettan och de svalkande brisarna från havet uppstår ett nytt rum inom henne, som speglar den konstlade avskildhet de lever i vid sommarhuset.Sagan, som bara var 18 när ”Bonjour tristesse” publicerades, har en mästerlig förmåga att blanda samman det yttre och det inre landskapet, tills vackra utsikter blir till halvblinda självinsikter. Halvslummern i hettan får gradvis något inom Cécile att brista. Men hennes obehag inger mig en paradoxal lättnad under läsningen. Jag har alltid haft svårt för semestern, och Sagan tycks bekräfta att ledigheten inte alls behöver innebära en frid. Snarare kan en särskild typ av obehag växa fram under sommarveckorna, som påminner om Sigmund Freuds beskrivning av das Unheimliche. På svenska översätts das Unheimliche ofta till det kusliga, men det leder i min mening lite fel. Snarare än något skräckfilmsartat är det ohemlika eller ohemliga en upplevelse av något främmande inom det välbekanta och familjära. Det är något man har ansträngt sig för att dölja för sig själv. I Sagans roman uppstår känslan när Cécile upptäcker något omänskligt i sitt eget jag, en empatilöshet som kontrasterar mot hennes roll som vacker och sorglös flicka. Kanske är semestern i själva verket ohemlikhetens främsta högtid. När dagarna mjuknar i sömmarna och de rutinmässiga relationerna till närstående luckras upp kan bortträngda bottensediment stiga mot ytan. Att Anne är en väninna till Céciles döda mor är knappast en detalj i sammanhanget, även om det mest nämns i förbifarten. Vardagen i den stökiga våningen i Paris, dit Cécile och hennes pappa ska återvända efter sommaren, framstår som bräcklig och otillräcklig vid tanken på att den ordentliga Anne skulle kunna flytta in.Men Cécile triumferar i sina manipulationer och bryter upp deras relation. Triumfen surnar dock snabbt. När hon i slutet ställs inför den besegrade Annes ”förstörda ansikte” begriper Cécile något obehagligt. Hon har ”angripit en levande, kännande människa och inte ett väsen”. Anne har en gång varit barn, ”sedan ung flicka, sedan kvinna. Nu var hon fyrtio år, men hon var ensam”. Det är nog inte främst samvetet som skakar Cécile. Livets gång har blivit så konkret för henne att den framstår som avig och banal genom det åldrande kvinnoansiktets tårar. Tiden har inte stått stilla under hennes semester. Tvärtom, vilket berättandets tillbakablickande ständigt påminner läsaren om, har veckorna i sommarhuset tvingat Cécile att börja betrakta livet som en godtycklig samling av förflutna episoder. Även om man kan ta dem i sina egna händer kan man inte ändra dem i efterhand. Därför blir hon illa berörd av den vackra snäckan hon en gång fiskade upp från havsbottnen, vars släthet fortfarande känns likadan mot fingertopparna. Så kan tonårstidens första antydan om semesterns ohemlikhet se ut.  2. Alberte-trilogin och hemmet utanför hemmetVari består det välbekanta och det främmande? Är det bara en vanefråga? Eller finns det ett annat slags djup inom oss, som säger ”på den här platsen, med de här människorna hör jag hemma”? I ordet ”smultronställe” bor en sådan längtan efter en liten glänta på jorden där man rent godtyckligt känner sig hemma. Ett hörn av världen som är ens eget, ett hem utanför hemmet. Där det finns ”humlesurr, stilla fläktar genom lövverket, smultron som man kan nå utan att ändra ställning, någon som kommer och säger till kanske, att klockan är mycket, ropar hem en till en måltid i det fria, under träd”, som Cora Sandel skriver. Som hennes berättare Alberte letar vi efter känslan som gör oss ”på vippen att ropa att här var den plats där de skulle stanna, det ögonblick i tiden de skulle gripa.”I hela sitt liv har Alberte letat förgäves efter den känslan. Som tonåring vantrivs hon i det småborgerliga hemmet i Nordnorge, och senare, som ung kvinna, skapar hon en flyktig bohemtillvaro för sig i Paris. Men kanske består frihetskänslan hon upplever där bara i att ha sluppit ifrån pressen på att hitta sin plats. En frihet från, snarare än till, ett hem. För när Alberte får barn blir bristen tydlig: hon har inte fast mark under fötterna. Hon måste skaffa det, för hennes lilla son behöver det.Om man inte kan ge sina barn ett drömhem vill man åtminstone kunna ta dem till smultronställen på somrarna. Man vill ge dem grönska, stränder och vilda lekar i det fria, se fräknarna breda ut sig på stadsbleka kinder och benen fyllas av skrubbsår.Albertes son är klen och försvagad sedan de fattiga och frusna krigsåren i Paris. Om kvällen lägger hon örat mot hans bröstkorg och hör det lilla hjärtat banka alldeles för fort. Relationen till hans far, skulptören Sivert, är ansträngd, på väg att bli bitter. Men nu ska de på sommarferie under några veckor, tillsammans med några goda vänner i ett litet hus vid Bretagnekusten.Redan på tåget ut hör Alberte ett sus från för länge sedan. ”Det fyllde luften och var överallt, låg bakom och omkring alla andra ljud. Hon kunde inte göra klart för sig vad det var.” Men så stannar de på rälsen en stund. Och med ens ”var luften alldeles fylld av brus, en väldig, monoton sång på två toner. Den steg och sjönk, kom och gick som en andning utifrån rymden någonstans, förde henne många år bakåt i tiden.” Det är havet. Atlanten den här gången, och inte Ishavet som hon vuxit upp vid, men ändå. En livgivande fukt som får dragen att mjukna, ”som om en stramande mask föll av dem”.Vad släpper man fram när man kommer fram, kommer hem? Och varför kan det göra så ont att äntligen lyckas känna det? Alberte har ju kommit fram till ett smultronställe. Äntligen står hon i en slänt full av klöver och groblad som kittlar de nakna fotsulorna. Vännen bredvid gnolar en melodi som drar upp något obestämt ur minnet. Sandel skriver: ”En glimt av något som ligger så långt bakom att det är som en annan människas tillvaro, något man har hört om eller läst. En snabb liten tankekedja: Jag måste ha gått fel, när gick jag fel, var gick jag fel? Jag har kommit till galen plats.” Att komma hem och att inse att man är vilse kan vara samma sak. 1919, strax före sommarferien som skildras i sista delen av Sandels trilogi, skrevs Sigmund Freuds essä om det kusliga, ”Das Unheimliche”. Genom etymologin understryker Freud hur det ohemlika alltid ligger på lur inuti det hemlika: ”Heimlich är alltså ett ord som utvecklar sin betydelse mot ambivalens, tills det slutligen sammanfaller med sin motsats unheimlich.” Det ohemlika eller ohemliga är något som vi har hållit hemligt för oss själva som tränger fram som om det vore främmande. Att hitta sitt smultronställe, ett hem utanför hemmet, är alltså att skapa en perfekt spelplats för det man har förträngt. Ingenting särskilt behöver hända under sommarveckorna. Men det är en bedräglig illusion att vardagen kan sättas på paus. Eller kanske snarare, att en sådan paus inte skulle få några konsekvenser. I den somriga rofylldheten kan blandade känslor breda ut sig. Tillvarons garnnystan vidgas, och pustar av såväl tomhet som liv och verklighet kan slippa igenom.I Sverige registreras idag de flesta skilsmässor i oktober. Kanske är det först då som efterverkningarna från sommarveckorna har hunnit spelas ut. September är den näst vanligaste skilsmässomånaden. Många står liksom Alberte med bara fötter på en gräsmatta i juli och känner en havsbris och tänker: ja, nej, ja, nej, hur hamnade jag egentligen här?En natt smyger hon ut ur huset med sin vän Liesel. De sätter sig i slänten tillsammans, hopkrupna på en regnrock. För en gångs skull lyckas de verkligen prata: dela sin förtvivlan och sin ensamhet. När Alberte blickar tillbaka mot huset ser det annorlunda ut, ”overkligt och som svagt självlysande i skenet från den sneda månskäran.” Därinne sover hennes familj och deras vänner. ”Vilka är de allihop? Finns de egentligen? Är de mer levande än dockan Mimi som blundar så snart man lägger henne?”Ute i Bretagnenattens havsbrusande månljusluft finns det plats för ett främlingskap som Alberte annars försöker tränga undan. Kusliga som dockor blir hennes närmaste medmänniskor. ”Det är som om man satt och såg tillbaka på en tillvaro man lämnat”, tänker hon, ”en dörr som stängts för alltid.” Är det kanske i själva verket där och då den stängs? Det kommer att dröja år och hundratals sidor innan hon till sist lämnar Sivert.Men redan på tåget in till staden känner hon hur den vanliga avdomnade maktlösheten har ändrat karaktär. Bohemsällskapet förbereder sig på att stiga av, säger farväl till sin tillfälligt utvidgade semesterfamilj medan Paris välbekanta hustak och kupoler tornar upp sig utanför fönstret. Längst inne i sinnet har Alberte ”en känsla av att ingenting av det som händer är riktigt verkligt. […] Av att allt som samtliga säger och gör egentligen inte förhåller sig så.”Fast mark under fötterna kan se ut på olika sätt. Det kan bestå i att våga släppa fram sitt eget främlingskap: inför sitt liv, sin partner, till och med inför sina barn. Att hitta sitt smultronställe kan innebära mer än bara en stunds lugn och ro. I hemmet utanför hemmet kan skälvningar mellan det välbekanta och det fördolda uppstå, ibland genom något så enkelt och rent som en havsbris. 3. Det andra stället och verklighetens sanna naturBjuder man in en sommargäst kan det egna hemmet förvandlas till en semesterort. Är gästen dessutom konstnär eller författare hoppas man kanske att denna ska tillföra någon extra magi till platsen. I hundratals år har rika mecenater erbjudit gästhem åt olika konstutövare, särskilt under sommarveckorna. En av dem är den excentriska amerikanska salongsvärdinnan Mabel Dodge Luhan. 1917 flyttade hon till Taos i New Mexico, där hon så småningom kom att ingå sitt fjärde äktenskap med en man ur ursprungsbefolkningen och grunda en konstnärskoloni. Luhan skrev själv, men enbart memoarer. Hon var fascinerad av romanförfattares förmåga att förhöja livsnärvaron genom fantasin. ”När han skriver”, sa hon om D.H. Lawrence, ”är erfarenheten mer verklig för honom än när den ägde rum.” Luhan skickar brev efter brev till den engelska författaren för att uppmana honom att komma till hennes enorma, palatsliknande bostad i Taos. Genom hans blick föreställer hon sig att den latenta magin i omgivningarna ska göras rättvisa.Och när han kommer frigörs hon äntligen från ”den hemska känslan av futtighet”. Hon blir ”arg eller sårad eller förbluffad av hans oberäkneligt föränderliga sätt”, men aldrig uttråkad eller deprimerad. Men konstens omvandling av verkligheten stannar inte där. Hennes memoar över deras möte, ”Lorenzo in Taos” från 1932, har idag fått ett extra lager av fiktion. Rachel Cusks roman ”Andra stället” från 2021 är intimt baserad på Luhans återgivning av sina brev, samtal och upplevelser med Lawrence. I denna fantasi om en historisk människas förverkligade fantasi om att en författare ska förhöja hennes livsnärvaro med sin livliga fantasi finns, paradoxalt nog, en hel del längtan efter autenticitet. Cusks berättarjag M – som i Mabel – är bosatt i ett annat märkligt landskap. Tillsammans med sin andra make har hon slagit sig ner i ett isolerat träskmarksområde längs den engelska kusten. Det är kargt, blött och melankoliskt. Hon längtar efter konstnären L:s ögon på det – L som i Lawrence.”Vårt landskap”, skriver hon till honom i ett brev, ”är som en gåta som folk dras till men i slutändan helt missuppfattat. Det är fullt av ödslighet och tröst och mystik och det har ännu inte avslöjat sin hemlighet för någon.” Vad är det för hemlighet som ska avlockas landskapet? Och varför just genom konsten? Freuds begrepp om das Unheimliche syftar på känslan när något som borde ha förblivit dolt uppenbaras. Enligt Freud är det ohemlika mycket rikhaltigare i konsten än i verkligheten, eftersom konsten är undantagen realitetsprövningen. Önsketänkande och vidskeplighet kan alltså breda ut sig utan att behöva motsägas; vi vet ju att vi läser en saga.Den här oroväckande effekten kan förstärkas om författaren leker med verklighetspremisserna, så att vi inte riktigt vet vad ska tro. Freud ger exempel från den tyska romantiska författaren E.T.A. Hoffmann, som ”till en början inte låter oss veta om han tänker föra in oss i den reella världen eller i en av honom fritt vald fantasivärld.” Cusk gör samma sak i ”Andra stället”. Romanen inleds med att M påstår sig ha mött självaste djävulen på ett tåg.Det demoniska återkommer sedan i beskrivningarna av L:s blick, som M hoppas på så mycket från. Mycket riktigt får hon tillgång till ett annat perspektiv i hans sällskap, men det beskrivs som en ”fruktansvärd objektivitet”. Att se saker ”som de egentligen [är]” skapar ett främlingskap i hennes kärleksfulla vardagsliv med maken Tony och den vuxna dottern Justine. Cusk beskriver det som en sorts illojalitetskänslor: ”till och med där, mitt bland det jag älskade mest hade han förmågan att få mig att tvivla och blottlägga det i mig själv som annars var dolt”. Det ohemlika blir en ögonblicklig uppenbarelse om ett hemligt, kanske till och med hotfullt, hem. Mabel Dodge Luhan skriver att hon kände sig som D.H. Lawrences syster. Redan från den första stunden när de möts känner hon en fulländad kontakt, som dock förblir outgrundlig. Det låter nästan infantilt, som när spädbarnet föds in i en värld av bottenlösa och givna relationer. Konstnärens närvaro chockar henne tillbaka in i en varseblivning som varken kan sortera eller konstruera.För Cusks M är det den sköra känslan av mening och sammanhang i vardagen som står på spel. I mötet med L börjar hon frukta att allt hon har byggt upp ska rasa ihop, som det gjorde efter hennes första skilsmässa. Nu är hon plågsamt medveten om vad en sådan förstörelse kan kosta. Men suget efter konstnärgästens magiska närvaro släpper inte taget. M får till sist vad Mabel Dodge Luhan förgäves suktade efter: ett oblandat skönt sommarögonblick.En kväll går M och hennes dotter Justine ner för att bada i månljuset. De har glömt badkläderna, och ljuvheten får en anstrykning av tabu när de bestämmer sig för att bada nakna. Träffsäkert beskriver Cusk den särskilda kroppsliga obekvämhet som växer fram mellan vuxna barn och föräldrar, som är så underlig med tanke på relationens ursprungliga köttslighet. De lovar varandra att inte titta, och simmar sedan ”stillsamt genom vattnet som i månskenet såg ogenomskinligt och ljust ut, som mjölk” medan marelden glittrar över deras armar.I nästa stund märker de att någon iakttar dem. Det är L, såklart, som skyndar iväg över stigen för att måla vad han har sett. Efter hans död finner M en abstrakt tavla, där hon och Justine bara blivit till suddiga ljusfläckar i mörkret. Nakenheten är fångad och oskadliggjord på samma gång. Något som borde ha förblivit fördolt har framträtt, men bara nästan.Cusks roman lämnar Luhans verklighet för att istället döda sin konstnär och låta hans verk fullborda berättarens sommarvärld. Det är vackert, men det klingar lite falskt. I den riktiga historien tvingades Luhan leva vidare med insikten om att ”det inte finns ett enda stabilt element i universum, vare sig inom eller utanför min egen hjärna”. Lawrences semestervistelse tog slut, men ohemlikheten som hans närvaro hade öppnat för fortsatte att mala inom henne. Frågan är om det är Mabel eller M som har hittat hem i verkligheten.  4. Mot fyren och sommarens möjlighetSolen flödar in i huset. Den lyser klart ”på cricketträn, flanellbyxor, stråhattar, bläckhorn, färgkoppar, skalbaggar och kranier av småfåglar, och kom[mer] de långa, fransiga tångrankorna som [sitter] fastspikade på väggen att utdunsta en doft av salt och sjögräs – samma doft som f[i]nns i handdukarna, fulla av sand efter all badning”. Idyllen framstår som ett orubbligt faktum i inledningen av Virginia Woolfs roman ”Mot fyren”. Men vartenda bräddfullt ögonblick präglas samtidigt av en hotande frånvaro, en kommande tomhet.I centrum av sommartillvaron på den skotska ön Skye finns Mrs Ramsay, åttabarnsmor och familjens givna mittpunkt, värdinna för en handfull medbjudna gäster. Hon är den sortens åldrande kvinna som säger ”nu ska vi ha det trevligt” och menar det. När yngste sonen frågar om de kan segla ut till fyren imorgon muttrar fadern, den kylige filosofen, att det troligen inte blir vackert väder. Jo, insisterar Mrs Ramsay. Det blir säkert vackert väder.Mrs Ramsay genomskådar inte, hon insisterar inte på alltings komplexitet. Men hon är mycket väl medveten om trivselns avigsida. Inunder den gemytliga samvaron finns ett spöklikt fluidum. En kväll när hon serverar soppan känner hon sig för en stund som om hon står ”utanför strömvirveln; eller att en skugga hade fallit och frånvaron av färg kom henne att se tingen i deras rätta dager.” Rummet saknar plötsligt charm. Alla människor tycks avskurna från sina bordsgrannar. Det finns en underliggande ångest, som Heidegger efter Freud kallar unheimlich. För Heidegger är det ohemlika den föremålslösa uppenbarelsen av att den mänskliga tillvaron är godtycklig i relation till världen. Det ohemlika är ett främlingskap, en oförmåga att känna sig hemma i livet som ytterst påminner oss om att vi alla ska dö. Mrs Ramsay, som är baserad på Woolfs egen mamma, har tagit på sig att avvärja denna ångest från alla i sin omgivning. Hon är, kan man säga, det hemlikas arbeterska. Så fort hon försvinner iväg ”råkar de [andra] i ett slags upplösning”. Utan någon fientlighet begrundar hon männens sterilitet i detta avseende, de klarar inte av att få den mellanmänskliga samvaron att pulsera naturligt igen. ”Och hela mödan att smälta samman allting och få det att flyta, mödan att skapa, vilade på henne.”Att just sommarveckorna har valts för att rama in Mrs Ramsays förmågor är ingen slump. Ingenting annat, vare sig skola eller jobb, håller ju samman tillvaron då. Varje dag är en blank sida av förströelser. Det händer inte särskilt mycket annat i romanen. Man frestas att, som författaren Margaret Atwood gjorde när hon läste den som nittonåring, utbrista: Vad handlar den ens om? Några sommargäster överväger att segla ut till fyren, men vädret blir för dåligt och resan får skjutas upp. Men Atwood plockar upp romanen igen mer än fyra decennier senare, när hon är över sextio. ”Vid nitton hade jag aldrig känt någon som hade dött”, tänker hon då. ”Jag begrep ingenting om den sortens förlust – om söndersmulningen av de levda livens fysiska texturer”. För tiden går. Två somrar skildras i ”Mot fyren”, före och efter Första världskriget. Emellan dem finns ett eget kapitel som bara handlar om husets förfall. Vinddragen nafsar i tapeter, träet mörknar och spricker. Inom parentes får vi veta att Mrs Ramsay har dött plötsligt en natt, att äldsta sonen har fallit på slagfältet och äldsta dottern dukat under i barnsäng. Så dyker två gamla kvinnor från byn plötsligt upp med skurhinkar; de har fått i uppdrag att ställa i ordning huset inför sommaren igen, familjen med gäster är på väg tillbaka.”Så meningslöst det var, så kaotiskt”, tänker konstnären Lily, som var gäst hos Ramsays både då och nu. ”Mrs Ramsay är död, Andrew stupad, Prue död hon också – hur ofta hon upprepade det väckte det ingen känsla hos henne.” Lily stirrar ut genom fönstret och reflekterar stumt: ”Och vi samlas alla i ett hus som det här, en morgon som denna”. Som semesterläsning är ”Mot fyren” lika underbar som oroväckande. Mrs Ramsays livsverk och bortgång både belyser och förkastar frågan om det ”egentligen” finns någon mening med tillvaron. Hon har ingen särskild bildning och inte ens någon allmänt fängslande karisma. Hon är borgerlig, tänker en av gästerna, dominant och fåfäng, tänker en annan. Hennes förmåga att skapa en känsla av sammanhang består inte i någon intellektuell insikt – för att understryka detta ställs den gång på gång mot hennes mans, filosofiprofessorns, arbete. Men kanske är den en viktigare begåvning.Genomskådandets sanning är inte den enda. Som författaren och filosofen Iris Murdoch skriver bör en författare snarare likna den Buddhistiska läromästare ”som sa att han som ung trodde att berg var berg och floder var floder”, men ”efter många års studier avgjorde att berg inte var berg och floder inte var floder” och till slut när han var gammal och vis ”kom till insikt om att berg är berg och floder är floder.” Emot det ohemlikas skrämmande godtycke har Mrs Ramsay vävt en kokong av trivsel och gemenskap. Däri faller solskenet över frukostens kaffekoppar, filtar läggs ut på gräsmattan, man går på en tur till stranden. Så blir sommaren till sommar igen, och när hon reflekterar över den döda kvinnan är det som om Lily får ett bättre grepp om penseln i sin hand. ”Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol, detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.”Trots tidens obönhörliga gång och dödens slutliga upplösning har Mrs Ramsay varje dag insisterat på sommarens idyll. Hon har vågat tro på att det finns en poäng med alla dessa flyktiga ögonblick av skönhet och trivsel. Kanske borde vi liksom hon ändå värna om våra naiva drömmar om sommaren. Livsnärvaron Mrs Ramsay har skapat dröjer sig ju kvar, också efter hennes död. Att säga ”vilken trevlig dag vi ska ha, det blir säkert vackert väder” behöver inte vara korkat och ytligt. Inunder trivseln lurar visserligen det ohemlika. Men sommarhuset kan ändå vara sommarhuset. Lyra Ekström Lindbäckförfattare, filosof och kritikerLitteraturFrançoise Sagan: Bonjour tristesse. 1954. Lilly Vallquists svenska översättning utkom 1955 på Wahlström & Widstrand.Cora Sandel: Alberte-serien – Alberte og Jakob (1926), Alberte og friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Böckerna utkom åren efter på svenska med olika översättare på Bonniers.Rachel Cusk: Second place. Faber & Faber, 2021. Översatt till svenska som Andra stället samma år av Niclas Hval och utgiven på Albert Bonniers förlag. Mabel Dodge Luhan: Lorenzo in Taos. Knopf, 1932.Virginia Woolfs: To the Lighthouse, 1927. På svenska som Mot fyren 1953, i översättning av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall. Margareta Backgårds nyöversättning utkom på H:ström text & kultur 2019.Sigmund Freuds essä Das Unheimliche publicerades 1919 och finns i svensk översättning i band 11 av Freuds samlade verk, utgivet på Natur och kultur, 2007.Musik i programmet (kronologiskt)Låten i Insensatez komponerad av Antonio Carlos Jobim, portugisisk text av Vinicius De Moraes och engelsk text av Norman Gimbel i olika utföranden:1. Antonio Carlos Jobim (piano), 1963.João Gilberto (gitarr och sång) , 1961.Ben Street (kontrabas), Ethan Iverson (piano), Albert Heath (trummor), 2013.Nummer 1 igen.Astrud Gilberto (sång), 1965.

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän publicerades första gången 2020.Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben.För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen.Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bordAtt vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för.Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för.Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig?Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning.På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken.Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben.Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.Gabriella Håkansson, författareLitteraturLeo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019.Jane Spencer ­– The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987.Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

VECKANS AKTUELLT | Vad säger Sjunde AP-fondens jätteaffär om läget på den svenska fastighetsmarknaden? Hör vår nya expertkommentator Viktor Mandel kommentera fastighetsvärderingar, turbulensen i SBB, marknadsläget och bostadsminister Andreas Carlsons förslag om att det ska bli möjligt att omvandla hyresrätter till ägarlägenheter. När det gäller hyresförhandlingarna tror Viktor Mandel, tvärt emot Hyresgästföreningen, att de snarare blir ännu svårare nästa år.

Veckans frågelåda gästas återigen av Oliver Ingrosso som vägrar lämna studion. En lyssnare undrar vilka krav som är rimliga att ställa på henne efter att hon har fött två barn och lider av sömnbrist. Måste man ligga de första 2åren efter en förlossning? Kan inte fokus bara vara på att läka och ha ett trevligt familjeliv? Snarare än att pippa som när man var nykära? Är det OK att mannen hotar med att ligga med någon annan?Kan ni inte vänta till nästa torsdag eller vill ställa en lyssnarfråga? Gå in på Instagram och följ Ellinor och Melina på: @ingabeigamorsor @melina.criborn@ellinorlofgren .‘Inga Beiga Morsor' är producerad av Silverdrake Förlag via Acastwww.silverdrakeförlag.seKlippare:Patrik Sundén@patriksundenRedaktör:Marcus Tigerdraake, marcus@silverdrakeforlag.se@marcustigerdraakeKoordinator: Victoria Tigerdraake, victoria.tigerdraake@silverdrakeforlag.se@victigerdraake Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nej, det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Men vad är det då? Poeten Jörgen Lind försöker förstå vad som får honom att läsa dem om och om igen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jaha. Där ligger de, fem kompakta volymer med bibeltunna och opaginerade blad, skrivna mellan åren 2000 och 2020. 6040 sidor upplyser förlaget, sammanlagd vikt: 5253 gram. Det slår mig att de tre första volymerna sammantaget väger mer än mina tvillingdöttrar gjorde vid sin ljusa födsel. Fem labyrintiska böcker att gå bort sig i. Fem överväldigande hav att drunkna i. Nej. Det är inte som på Louvren. Men vad är det då i dessa texter som har gjort att jag med våldsam besatthet nästan dagligen de senaste två decennierna omättligt ätit av dem? Varför har jag ägnat så mycket tid åt omtagningen av varje bok, inte bara en gång, utan tre och fyra gånger? Kan det inte tyckas ha varit ett enormt slöseri med tid som kunde ha ägnats åt så mycket annan läsning, så mycket annat engagemang i världen? Jag ser högarna av olästa böcker staplade längs väggarna i lägenheten. Men nej, jag sörjer den inte, all denna tid som jag aldrig får tillbaka. Lars Noréns dagböcker fortsätter alltjämt att skaka om och förlösa mig.Den tyske författaren W G Sebald säger i en sen intervju att när han skriver vet han inte vart han är på väg, han följer tankarna och kopplingarna likt en hund på ett fält. Och kanske är det så jag läser dessa texter, som en skrift med själva avvikelsen som princip. Arbetet tycks för Norén till stor del handla om närvaro, att vara sann mot och lyhörd för ingivelsen med en uppmärksamhet som går att likställa vid den rena hängivelsens bön. För det förhåller ju sig så att när man som författare slutar orkestrera sitt tänkande gör man ofta de största upptäckterna.Och han skriver, om högt och lågt, inte sällan självsvåldigt som i sina detaljerade redogörelser för en hysterisk konsumtion. Här blandas vardagligt skvaller och rena personangrepp med sofistikerat filosoferande och ett våldsamt inspirerande kulturintag. Bill Violas änglar flimrar förbi i Sjostakovitjs stråkkvartetter och Gerhard Richters begravningsmåleri, Maria Miesenbergers dunkla förnimmelsefotografier ackompanjeras av John Coltrane och Art Pepper. Men främst tar kanske dagboksförfattaren sikte på avskapelsen, med ett begrepp hämtat från Simone Weil, i ett försök att skriva sig ut ur sig själv, från sina föreställningar om sig själv, för att ge plats för världen.Nej. Det är inte personen Lars Norén som står i dagböckernas fokus. Snarare handlar det nog om ”att slå sönder den plats där det nya skall komma”, som det står i diktboken Hjärta i hjärta. Kanske går anteckningarna att likna vid de resefotografier som tas som ett sätt för att slippa se, där minnet förvisas såsom till en krypta. Avsikten tycks vara ett skrivande som ett sätt att följa dagen och att skikta tiden, en skrift för att urskilja åtbörderna, för de dagliga sceneriernas ljus- och skuggspel. Ja, kanske skriver han för att undkomma sitt signum, för att i egentlig mening bli Ingenting, en text där namnet och ansiktet måste utelämnas för att överträffas av verket självt.”Dagboken är mitt hem, den enda plats där tiden kan frysas ned för att ge mer tid”, står det i oktober 2005. Skriften som en fördämning mot döden. Och så tar de långa tysta inomhustagningarna vid, laddade med samma sorg och ensamhet som i en Hammershøimålning. Skriftströmmarna tar form av Lethe, glömskans flod, dit någon går med sina intryck och minnen för att kunna förpassa dem. Omvärlden liknar en spegelsal där ansikten och kroppar tas emot med öppen famn för att sedan skjutas ut i små båtar på vattnet. ”Det är som att tända en eld i ett hus fyllt med människor som jag tycker om eller som jag har älskat”, som det står i en anteckning från augusti 2008. Nej. Mycket till hem är det inte.Men vad liknar dagböckerna om de inte liknar ”vårt allmänna avtryck av att finnas till”, för att citera Henri Michaux. Avsikten är att de inte ska föreställa någonting. De ska helst bara bestå av torra utsagor om det mest basala. ”Jag är ett egendomligt redskap, reducerad till funktion och lyssnande, som ett skelett av uppmärksamhet”, står det i november 2005. Men det underbara är att denna föresats hela tiden misslyckas. Skelettet får kött. Det motsägelsefulla blir alstrande: avskapelsens intention omvänds till en flödande skriftflod, rädslan för den poesi som en gång verkade klaustrofobisk och hotade att göra honom sjuk, leder 2016 till en sen och överraskande återkomst till dikten i och med samlingen Stoft. Flöde och fördämning alltså. Men också: ”att slå sönder den plats där det nya skall komma.” Det är som att han alltid rör sig mot slutet, mot språkets gränsposteringar, där språket stelnar och bryts ned och låter någonting nytt och outforskat ta vid.Kanske denna ständiga återkomst till dagböckerna för att jag när en rastlös längtan efter det språk som i verklig mening talar oss, som verkar i en stark förvissning om att världen i någon mån förloras om den framställs som en föregiven berättelse. Förlorad bland detaljerna kan jag sällan redogöra för handling, vare sig i romaner eller film. I stället följer jag de knappt märkbara förskjutningarnas vilt växande rhizom. Jag skiter egentligen i vad som händer i Lars Noréns liv, all lågmänsklig illvilja passerar revy och rinner av mig. Det är det antända språket bland alla vardagsobservationer som jag dras till. I detta grafomaniskt tillåtande prosalandskap finns poesin ständigt närvarande som en våldsam möjlighet, lusten att söka efter dikten förstärks av att den inte ligger färdigställd och uppenbarad. Utsikterna att förirra sig öppnar för en uppmärksam och vårdslös läsning som också bereder plats för att fortsätta skriften.Den som skriver, påpekar Roland Barthes, turnerar bara ett litet antal variabler: Jag åtrår, jag lider, jag älskar, jag vill vara älskad, jag är rädd för att dö. Och det är berättelsen. Men hos Norén handlar det inte om att försöka förstå sitt liv, sin person eller sin plats i världen. Det handlar i större omfattning om att nå fram till ett språk för det som är omöjligt att fånga och omfamna, få begrepp om vad som är värdefullt att tiga om i ett liv. Ja, kanske är det i bristningarna och i bristen som dagböckernas språk tar plats. Det vädjar till oss om sin sanning utanför alla sanningsanspråk. Denna skrift som en berättelse om försvinnande, om någon som betalar med sitt ord för att slippa vara människa. Stavelseansamlingen Lars Norén som vitt ljus, vit hetta, ett spöke på besök hos andra spöken. Och hans skugga färdas, rör sig över dagboksbladen. Eller som han själv skriver: ”När människor har varit här, en kort stund, undrar jag efteråt om de har varit det, om de var verkliga.” Jörgen Lind, poet"En dramatikers dagbok" publicerades i fem volymer på Albert Bonniers förlag mellan 2008 och 2022.

Att bli anklagad för att lukta illa är ett angrepp som är svårt att försvara sig mot. Och det handlar om så mycket mer än doft. Anneli Jordahl sniffar upp exempel på luktförolämpningar mot makten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-12-22.De hade retat upp sig. När jag och min bästa vän klev in i omklädningsrummet till gympan märkte vi direkt en underlig stämning. Viskningar, flackande blickar. En av tjejerna sa: ”Det luktar.” Några höll för näsan: ”Usch, vad det stinker.”Vi blev mobbade i sjätte klass och det var djupt obehagligt, men vår lärare redde ut det hela. Det handlade inte om dålig lukt. Det kan jag intyga, åtminstone vad gäller min bästis. Snarare ville de få oss att förlora fotfästet. Minnet lever kvar och kanske var det den episoden som fått mig att ofta tänka på lukt och makt.Min kompis och jag tillhörde inte den lilla byskolans maktlösa. Vi var plugghästar och kom från trygga familjeförhållanden. Kompisens pappa hade till och med chefsposition. Kamraterna irriterade sig på vår duktighet, och de hårdmarkerade.Vanligtvis är det de som står över i hackordningen som - genom att markera en gräns och betona sitt överläge - tillskriver underordnade frånstötande lukt. Det är ett kraftfullt symboliskt vapen för att skapa och förstärka klassmässiga och etniska gränser.Exemplen är oändliga i verklighet och fiktion. I sitt banbrytande radioreportage Lort-Sverige från 1938 excellerade Ludvig Nordström i språklig uppfinningsrikedom vad gäller motbjudande dofter i de fattigas stugor på landsbygden. Elle-Marja i filmen Sameblod vill tvätta bort ”samelukten”. Hon tvingar lillasyster att bada bort det äckliga i iskallt smältvatten. ”Jag känner inget”, säger lillasystern och får svaret: ”Man känner den inte själv”.Smutsen finns i betraktarens öga, konstaterar socialantropologen Mary Douglas i sin klassiker Renhet och fara, från 1966. Kan smutsen finnas i den maktlöses öga? På sistone har jag, kanske med mobbningen i minne, noterat ett omvänt luktflöde. Hur den i socialt överläge tillskrivs en obehaglig lukt. Stank uppifrån och ner är sällsynt. Renlighet är ju historiskt sett kopplat till pengar och makt. När luktar makten? Känner du stanken från Enskilda banken. En slogan från 70-talets demonstrationer. Fast den handlade inte om människokroppar.Artisten Hans Caldaras memoartitel I betraktarens ögon låter som en hälsning till Mary Douglas. Han berättar om sin släkts historia och om uppväxten på 50-talet. Romer var förbjudna att stanna längre än tre veckor på varje plats. De levde i tältläger, som flyktingar i sitt eget land. På grund av svåra boendeförhållanden underkastade sig romerna rigorösa hygienvanor. De badade i sjöar och gick till badhus, i den mån de blev insläppta. Romerna ville hålla sjukdomar borta, men även i symbolisk mening ”skydda gruppen från moraliskt förfall och söndring”. Följden av det var att man såg icke-romer som orena. Med andra ord luktade svensken oangenämt.När jag läser Maya Angelous självbiografiska klassiker Jag vet varför burfågeln sjunger blir jag påmind om Caldaras. Romanen utspelar sig på trettiotalet och visar vilka roller svarta och vita hade i amerikanska södern efter slaveriets avskaffande. Angelo berättar ur barnets synvinkel om uppväxten hos mormor som drev en liten speceriaffär i ett fattigt område. De hade det ingalunda sämst, fast de flesta handlade på kredit. ”Du skall icke vara smutsig”, var mormoderns första budord. Gick barnen till sängs med smutsiga fötter fick de stryk. Det handlade om respektabilitet.I en central och betydelseladdad scen dyker det upp kringstrykande busungar i butiken. De är svårt märkta av fattigdom, men på grund av sin vita hudfärg tycker de sig ha rätt att förnedra den svarta affärsinnehavaren. En flicka ställer sig på händer och blottar sitt kön. Unga Marguerite är stum åskådare till hur den barska mormodern förvandlas till servil. Inombords kokar vreden och ur den maktlösa positionen fördömer hon inte det vidriga beteendet. Nej, övertrampet handlar om lort.”Smutsen på flickornas bomullsklänningar fortsatte på benen, fötterna armarna och i ansiktet, så att det såg ut som om de var gjutna i ett stycke. Det flottiga färglösa håret hängde ner ohjälpligt tovigt.” Marguerites skrik kom av sig ”de var ena smutsiga avskum till vita fattigdjävlar, men jag visste att jag var lika fången bakom scenen som skådespelarna därute var låsta i sina roller”.Luktforskaren Mats J Olsson, professor på Karolinska institutet, undersöker lukter kopplat till friskt och sjukt. Hur immunförsvarspåslag avger en doft som kan vara oangenäm. En läkare kan lukta sig till ifall någon är på väg att bli sjuk. Han kallar lukten en projektionsduk för känslor. ”Din älskade mormor doftar gott trots att hon röker.”Olsson beskriver hur kroppslukt, utöver en genetisk komponent, bestäms av kulturella faktorer. Det handlar om tvättmedel, parfymer, kryddor, alkohol och rökning. Och jag tänker på 70-talet och pratet om att hamna bredvid en vitlöksstinkande invandrare på en biograf. Nu äter alla vitlök så den nedsättande luktfiguren är borta. Jämfört med hörsel och visuell perception – är luktsinnet ett eftersatt område i forskningen. Det räknas till ”de lägre sinnena”.Varför är det särskilt förnedrande att förknippas med dålig lukt? Värre än att höra att man är elak och ful. Olssons svar är lakoniskt: ”Anklagelser om dålig lukt kan vara svåra att motbevisa”.Välbeställda kan i hög grad betala sig bort från vämjeliga odörer. Minns att jag fascinerat läste om en rik person som prenumererade på strumpor. Efter en användning kastades de. Jag påminns om strumporna när jag läser Valerie Kyeyune Backströms debutroman Ett nytt England, från 2020. I den dejtar en europeisk ung kvinna rika amerikaner. Hon ser framför sig en snabb ekonomisk karriär via giftermål. Författaren lägger ett doftspår genom romanen, som växlar mellan eggande och frånstötande.”Alla männen luktade tvål. Eller något renare, som om kroppsodörer inte fanns […] deras kroppar förblev obefläckade.”Ibland hjälper inte ens pengar. En självsäker man i skräddarsydd kostym stinker. Jagberättaren, vars enda kapital på köttmarknaden är ungdom och skönhet, fylls av förakt. ”Det spelade ingen roll att han duschade, tränade, dränkte sig i Tuscan Leather eller någon Roja Dove – gamlingdoften fanns där, smygande, som om den sipprade ur hans själva porer. Det var en söt doft, som en övermogen frukt, med en hjärtnot av förruttnelse i dess mitt.”Jag läser roat. Det är befriande när den i maktöverläge för en gångs skull tillskrivs dålig lukt. Och jag får erkänna att någon sorts skadeglädje infinner sig hos mig. De tysta och uttalade förolämpningarna förändrar inte maktbalansen. Strukturerna sitter inte i kroppslukten. Men luktförolämpningen kan kanske handla om en oro för att maktlösheten är på väg att förskjutas och öka. Förolämpningen blir en ventil. Och kanske var det just skadeglädje de kände, mina klasskamrater i sjätte klass. När de självgoda duktflickorna fick sig en symbolisk luktörfil.Anneli Jordahl, författare och skribent

Gudstjänsten på Jungfru Marie bebådelsedag sänds från Asarums kyrka i Blekinge och Pauline Färdow Kazen predikar. När jag föreställer mig Maria sjungandes sin lovsång är det ingen mesig eller ömtålig flicka indränkt i en massa tyg jag ser framför mig. Snarare kvinnan från den kända krigsmålningen av franska revolutionen med franska flaggan i handen, utsträckt mot himlen och brösten i vädret, bestämd och självsäker. En Maria som utmanar oss att sluta gå i gamla hjulspår och istället se världen i ett nytt ljus.Ur predikan. Hela predikan hör du i podden ovan.Medverkande:Gunilla Aquilon Elmqvist, kyrkoherdePauline Färdow Kazen, prästMarie Louise Elmgren, inledningSiv Svensson, text, bönÅke Johansson, textKarin Nordin, textTova Rydström, Tekla Nordin och Vera Fandrey, förbönNoora Karhuluoma, sopran och organist ledde Asarum Vocalis och ChorusPeace out kids and youth leddes av Jennie Bentzer-Sigurdsson på pianoAnna-Maria Berg, piano och flöjtLisa Ekmark, celloSusan Syverson, harpaMåns Carlsson, elbasText:1 Samuelsboken 2:1−6Kolosserbrevet 1:15−20Lukasevangeliet 1:46−55Musik:Ave MariaVar hälsad Herrens moderAve MariaInnanBara få va mig självAve MariaFader vårFör dem som vandrar i mörkretJesus bleibet meine FreudeTekniker: Kristoffer Hjälmberg och Simon TinggrenProducent: Ingrid ElfstråhleSverige Radioliv@sverigesradio.se

Hemlandet kan syfta på många olika saker, men används ibland på ett sätt som tar ifrån människor rätten att känna sig hemma. Patricia Lorenzoni reflekterar över ett förrädiskt ord. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad betyder ordet ”hemland” för dig? Sannolikt tänker du inte i första hans på det som en ö. Men på svenska är detta faktiskt ordets ursprungliga betydelse. På 1500-talet hörde hemlandet skärgårdsmiljön till. ”Land” avsåg då motsatsen till ”sjö”, hemlandet var det land – det vill säga den ö – på vilket din hemgård var belägen. Så skildes hemmaön ut från exempelvis betesöar.Först senare kom ordet att rymma en idé om nationell tillhörighet. Enligt Svenska Akademiens Ordbok finns en sådan användning belagd sedan tidigt 1800-tal; hemlandet anges vara det land där man har sitt hem och är medborgare, eller där man vuxit upp.Ordbokens definition blottar en spänning: platsen där du vuxit upp eller där du har ditt hem förväntas också vara platsen där du är medborgare. Men när dessa platser inte sammanfaller? Eller om du redan från början är ifrågasatt på den plats som för dig är hemma?På 1980-talet skrev poeten Gloria Anzaldúa, i boken Borderlands / La Frontera, om hemlandet som en plågsam erfarenhet av ett liv vid gränsen. Hon växte upp i Tejas, del av det USA som en gång låg i Mexiko. Genom 1800-talets gränskrig förvandlades emellertid Tejas till Texas, och den spansktalande befolkningen kom att betraktas som främlingar i eget land. Ett och ett halvt sekel senare fortsätter människor att drabbas på absurda och brutala vis. Anzaldúa berättar om när familjen arbetade på fälten och la migra, gränspolisen, kom. Hennes farbror Pedro hade inte sina dokument med sig, talade inte engelska, kunde inte berätta att han i verkligheten var femte generationens Texasbo. För polisen var han bara ännu en mexikan utan papper. Han sattes på ett plan till Guadalajara utan en cent på fickan. Tio Pedro fick gå tillbaka till fots, över 150 mil.Detta, säger Anzaldúa, är hem, ”denna tunna rand av taggtråd”.Boken Borderlands publicerades första gången 1987. Sedan dess har dess aktualitet bara vuxit, där som här. Också i Sverige ställs frågan om hemlandet på sin spets. Den definition som Akademiens ordbok daterar till tidigt 1800-tal var del av en framväxande idé om nationen. Uppslagsordet ”hemland” återfinns i band 11, publicerat 1930. Vid den tiden skulle snart nationalismens förväntan på att hem, land och ett nationellt definierat folk sammanfaller, än en gång slita Europa sönder.Vårt sätt att tala om ”hemlandet” är alltså historiskt del av en nationalistisk idévärld. Långt ifrån alltid sammanfaller platsen där du är född, platsen för ditt hem och platsen för ditt medborgarskap. Så länge gränser har funnits har människor korsat dem. Men gränser har också flyttats – som i Anzaldúas Tejas – och därmed skurit igenom tidigare politiska och kulturella gemenskaper. I det spansktalande södra USA finns ett talesätt: Vi korsade inte gränsen, gränsen korsade oss.Spelar det någon roll om det var gränsen eller om det var människan som flyttade på sig? Ingen politisk gräns är inskriven i tingens natur, alla är de människoskapade. På svenska brukar ordet ”hemland” avse en persons födelseland, även om hen sedan länge lämnat det. I vissa fall tycks en person rentav ärva sina föräldrars hemland.Och ingenstans blir idén om hemlandet som närmast nedärvd essens så tydlig, som när barn födda i Sverige får utvisningsbeslut. Det handlar om barn som ettårige Ali, som 2019 skulle utvisas till Afghanistan trots att hans mor hade uppehållstillstånd i Sverige. Eller om treårige familjehemsplacerade Tim som 2021 skulle utvisas ensam till Nigeria där han aldrig satt sin fot . Eller, om föräldralösa tvååriga Favour som 2022 även hon skulle tas ifrån sitt familjehem och utvisas till ett Nigeria hon aldrig besökt.Utvisningar av ensamma små barn är svåra att genomföra, och många gånger får barnet till slut uppehållstillstånd av just det skälet: det föreligger, som det heter, verkställighetshinder. Avslagen liknar därför ett slags byråkratiskt skådespel, som bryter ner både barn och deras närstående. Vad de tydligt säger oss är: ditt faktiska hem är sekundärt när det ska avgöras vilket som är ditt hemland.Precis här blottas också ordets auktoritära sida. Att tillskriva någon ett hemland är att tala om vem som har rätt att känna sig hemma var, vem som har rätt att tillhöra. Vissa behöver knappt ens reflektera över det, andra påminns ständigt om att också platsen de kallar ”hem” är villkorad.Att tala om att även permanenta uppehållstillstånd ska kunna dras tillbaka, och att innehavare av sådana tillstånd då har att ”återvända till sina hemländer”, är att göra våld både på svenska språket och på idén om en rättsstat. Men i detta språkbruk ligger dessutom ett radikalt förnekande av människors rätt att skapa sig sina hem där de är, att göra också Sverige till sitt hemland.För somliga innebär detta ett förnekande av rätten att någonsin ha något att kalla hem. Professorn i välfärdsrätt Anna Lundberg är en av dem som försökt uppmärksamma den grupp människor i Sverige som förväntas återvända till ett hemland de inte har. Här finns de som är så rädda att de inte vågar återvända, men också de som faktiskt inte kan utvisas; det land till vilket Sverige vill skicka dem tar inte emot. Trots detta får de inte uppehållstillstånd. Eftersom de saknar rätt att arbeta, och eftersom ingen offentlig institution tar ansvar för deras överlevnad, är de utlämnade till svarta arbeten och svarta bostadskontrakt. Inte sällan blir de brutalt exploaterade på flera fronter.Det är bland annat dessa människor som döljs i den mystifierande omskrivningen ”skuggsamhälle”. Men även de skapar sig mot alla odds och med de fattiga medel som står till buds, sina hem i Sverige. I den meningen är Sverige, även för dem, ett hemland.När Gloria Anzaldúa benämner den plats där hon vuxit upp men där hon hela sitt liv behandlats som främling och inkräktare med ordet homeland, gör hon det inte med anspråk på autenticitet eller ursprunglig rätt. Det gränsland mellan Mexiko och USA hon skriver från, har genom seklerna bytt herrar flera gånger. Själv är hon ättling till både erövrare och erövrade. Snarare visar hennes bok världen sedd från själva gränsen, från perspektivet hos den som förvägras rätten att känna sig hemma, men som trotsigt likväl skapar sig ett hem. Sitt eget återvändande till hembygden i Tejas skildrar hon därför analogt med den färd över floden Rio Grande som görs av mexicanos del otro la'o, mexikanare från andra sidan; människor som i jakt på ett levbart liv och under stora vedermödor korsar gränsen till USA. Även dessa, säger Anzaldúa, ”kommer hem”.Kanske kan vi, med henne, gå tillbaka till den allra enklaste och mest ordnära definitionen av dem som listas i Svenska Akademiens Ordbok. Hemlandet är det land där du har ditt hem. Välkommen hit. Välkommen hem.Patricia Lorenzoni, idéhistoriker och författare

Tekniken har en utopisk potential, men varför är det så svårt att förverkliga den? Erik Isberg söker ett svar i den teknologiska distansvårdens historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En eftermiddag i Boston 1876 såg läkaren Clarence John Blake en telefon för första gången. Jag föreställer mig hur han försiktigt lyfte upp luren och höll den mot sitt hjärta, varpå hans vän Alexander Graham Bell, som förevisat sin nya uppfinning, tittade frågande på honom. Varför höll han inte luren mot örat, som det var tänkt? De började diskutera vad det var för apparat de hade framför sig. Deras föreställningar om telefonen skiljde sig åt. Där Graham Bell såg ett kommunikationsmedel, såg Blake ett slags elektroniskt distansstetoskop. Möjligheterna, menade Blake, var enorma. Runt om i Boston skulle människor hålla luren mot sina bröstkorgar och låta sina hjärtslag färdas genom de nyligen utdragna telefonledningarna, för att till sist landa i en sambandscentral där Blake och hans kollegor satt redo att lyssna och diagnostisera.Ett par år senare tvingades Blake konstatera att han trots idoga försök ”inte var i närheten” av att få till en tillräckligt bra ljudkvalitet. Det skulle aldrig bli någon sambandscentral. Patienterna pressade sina telefoner mot bröstkorgen, men Blake hörde bara brus.Drömmarna om att utöva vård på distans har, trots Blakes misslyckande, knappast försvunnit. Idag utgör insamlingen av hälsodata en miljardindustri, appbolag erbjuder läkarbesök via videosamtal, där knastriga telefonlinor har bytts ut mot högupplösta frontkameror. 2016 slog den dåvarande regeringen och Sveriges kommuner och regioner fast att Sverige bli världens bästa land när det kommer till digital vård. Kommunikationstekniken har aldrig, skrev man i överenskommelsen, erbjudit så här stora möjligheter. På TikTok kan en stor mängd följare ta del av KaisTheSurgeons försök att utföra operationer på distans. Med 5G-nätets utbyggnad är tanken att man med fjärrstyrda skalpeller ska kunna genomföra operationer med patienten i ett land, och kirurgen i ett annat. I väntan på mänskliga patienter får KaisTheSurgeon hålla tillgodo med frukt. I sina närmast hypnotiska klipp dissekerar han elegant vindruvor, bananer och apelsiner utan att själv befinna sig i rummet. När KaisTheSurgeon filear en apelsin som ligger i rummet intill, ter sig framtiden för en stund både ljus och högteknologisk. Men samtidigt som utopiska löften om tekniska revolutioner avlöser varandra verkar många av vårdens centrala problem inte alls vara på väg att försvinna; det gäller tillgänglighet, jämlikhet, personaltäthet. Varför är det så svårt att realisera teknikens utopiska potential? Läkaren och medicinhistorikern Jeremy A. Greene menar i sin bok The Doctor Who Wasn't There. History, Technology and the Limits of Telehealth att en anledning till att de som kommit med storslagna löften om tekniska innovationer ofta haft svårt att förverkliga dem är ett enögt fokus på tekniken i sig. Bara för att en teknik finns och fungerar, är det inte självklart att man vet hur den kommer att användas, eller vem som kommer ha nytta av den. I slutet av 1800-talet var det inte bara Blake som experimenterade med telefonen. Exakt vad man skulle ha den till var oklart. Den användes såväl för livesändningar av konserter som för privata samtal. Efter hand stod det klart att telefonen hade skapat ett nytt slags rum: där man kunde vara fysiskt frånskilda men ändå nära. Rösten kunde kopplas loss från kroppen. Men telefonen blev också en symbol för modernitetens anonyma och ensamma tillvaro, där tunna telefonledningar var det enda som band samman de isolerade individerna. I Franz Kafkas Slottet är telefonen den ansiktslösa byråkratins redskap. Protagonisten K ser förtvivlat på när byråkraterna ringer sina samtal, men vad som egentligen sägs och vem det är som säger det förblir oklart. Inom sjukvården kom telefonen under 1900-talets första decennier att få en motsatt symbolik. Snarare än att markera distans, blev den ett uttryck för en modern och alert läkarkår som ständigt var närvarande. En läkare som inte svarade i telefon var inte bara ålderdomlig, utan också dålig på sitt jobb. I USA sammanfattades den nya läkarrollen med en slogan: The doctor is on call. Med tiden kom andra kommunikationstekniker in i bilden. Men även om de ofta fungerade utmärkt, visar Greene hur detta ändå inte räckte för att de skulle bli långsiktigt framgångsrika. Ett sådant exempel hittar han i ett pilotprojekt i Harlem, New York, under tidigt 1970-tal. I fattiga områden i USA:s större städer var det vid den här tiden inte ovanligt att ett område delade på en tv-antenn, som sedan var kopplad med telekablar till hushållen runt omkring. En grupp läkare i Harlem insåg att de här lokala kabel-tv-nätverken kunde användas för att anordna videomöten och på så vis nå en grupp patienter som var vana vid ett rasistiskt vårdsystem och drog sig för att söka vård. Ett lokalt system för telemedicin började ta form: filmkameror riggades upp i samlingslokaler runt om i Harlem och sjuksköterskor som själva bodde i området fanns på plats för att assistera. Kabelnätverket ägdes av invånarna själva. Även om projektet inte var perfekt, visade det en väg framåt för en demokratiskt förankrad distansvård, som satte de mest utsattas behov i centrum. Men detta var inte tillräckligt. 1977 lades projektet ner. De statliga pengarna var slut och lokala kabelnätverk hade börjat köpas upp av stora telekombolag, i syfte att skapa en nationell tv-marknad. Ekonomi, inte teknik, avgjorde utgången. Om allt istället bara hade handlat om teknikens prestanda hade historien sett annorlunda ut. Då är det enda som krävts för att Blakes sambandscentral skulle fungera en tillräckligt bra ljudkvalitet och videosamtalen i Harlem hade fortsatt så länge det fanns patienter. Vår förtjusning över spektakulära tekniska lösningar skymmer sikten, allt det där andra – pengar, människor, kunskap – trängs i bakgrunden.Vägen från Clarence John Blakes sambandscentral för hjärtslag till KaisTheSurgeons virala fruktoperationer är kanske inte så lång som den kan verka. De representerar båda en utopisk tekniksyn, som fångar potentialen i ny teknik men samtidigt missar allt som finns runtom och som är nödvändigt för att tekniken ska fungera. Det spelar ju faktiskt ingen roll om telefonen kan uppfatta ens hjärtslag om det inte finns någon läkare att ringa till. Motsatsen till närvaro, påminner teknikhistorikern Hannah Zeavin, är inte distans, utan frånvaro. I KaisTheSurgeons kommentarsfält skriver en av hans följare lakoniskt: ”Den där apelsinen får nog bättre sjukvård än jag”. Erik Isberg, idéhistorikerLitteraturJohn Durham Peters, Speaking into the Air. A History of the Idea of Communication (Chicago: The University of Chicago Press, 2001). Jeremy A. Greene, The Doctor Who Wasn't There. History, Technology and the Limits of Telehealth (Chicago: The University of Chicago Press, 2022). Hannah Zeavin, The Distance Cure. A History of Teletherapy (Cambridge, MA: MIT Press, 2021).

Karin Boye avslutar en av sina mest berömda dikter med orden "… vilar i den tillit som skapar världen". Och det är i den dikten vi tar vår utgångspunkt när vi i detta poddsamtal reflekterar över vilken roll smärta, skav och obehag har i utvecklingen av dig som enskild människa och av grupper och organisationer. För alla som har genomgått en banbrytande utveckling vet att den typen av förändring sällan är helt igenom bekväm. Snarare tenderar riktigt viktiga banbrytande utvecklingssteg vara förknippade med både smärta, lidande och frustration. I detta avsnitt samtalar Monika Neukirchen, Fredrik Lidman och Karl-Erik Edris. Monika och Fredrik är ledarskaps- och verksamhetsutvecklare, Fredrik är dessutom verksam i ett flertal styrelser. Karl-Erik är författare och filosof. Dessa tre leder tillsammans ledarskapsprogrammet Banbrytande ledarskap.

Att bli rik är i teorin enkelt. Spendera mindre än du tjänar. Investera överskottet i tillgångar som ger avkastning. Gör det om och om igen under flera år. Vänta tills pengarna och ränta-på-ränta-effekten har gjort sin magi. När man frågade Warren Buffet varför fler människor inte var rika när det nu var så enkelt, så lär han ha svarat: "De flesta vill inte bli rika långsamt." Jag tror det ligger väldigt nära pudelns kärna. Den senaste tiden har jag upplevt en frustration. Jag tror den grundar sig gapet mellan t.ex.: hur gemene man tror att folk har blivit rika och sanningen hur folk har blivit rika. I gapet mellan hur finansbranschen berättar historien och hur det ser ut i verkligheten. I gapet mellan hur vi ser upp till rika och kända investerare, personer och organisationer och hur det ser ut bakom kulisserna. Till stor del handlar det så klart om min egen besvikelse, hur jag i många år jagat "nästa bättre investering". I avsnittet beskriver jag det som att jag började min resa i Malmö (=bred indexfond, t.ex. AP7 SÅFA). Snart så tänker Åkarp (=nischfond, t.ex. Tin Ny Teknik) är bättre. Så flyttar man från Malmö till Åkarp. Efter ett tag i Åkarp börjar man tänka; "Hmm, Lund (=kvalitetsaktier, t.ex. investmentbolag) är ganska trevligt." och flyttlasset går till Lund. Efter ett tag blir man uttråkad i Lund och börjar fundera på Höör (=nischaktier / förhoppningsbolag, t.ex. Sinch, Evo, SBB, Storskogen m.fl.) och flyttar dit. När man bränt sig där ett tag så börjar man fundera Helsingborg (=Alternativa investeringar, krypto, guld, vin, P2P) och tänker att det går nog bättre. Efter ett tag i Helsingborg hör man talas om Vellinge (=Onoterade investeringar, startups, scale-ups, AIF:er, pre-IPO m.m.) och flyttar dit. Naturligtvis är det dyrare och dyrare att bo på dessa ställena, men man får ju bra service, blir bjuden på VIP-middagar och liknande. När marknaden vänder så inser man att hmm, de riktigt kända och rika, de bor ju inte i Vellinge. De bor ju Skanör (=private equity, private credit, VC, hedgefonder m.m.) och man kämpar för att ta sig dit. Sedan inser man att även i Skanör så badar folk utan brallor. Bara att ta Sequoia, Tiger Fund, Ontario Teacher Fund och andra "proffs" som exempel som förlorade hela sina innhav i senaste veckans fiasko med FTX. När man då har gjort hela den här rundresan så börjar man inse; "Alltså, Malmö var inte så dumt." och man flyttar tillbaka. Delvis kommer min frustration att jag nu upplever att "kejsaren är naken". Gräset är inte grönare på andra sidan. Det som många av oss har i indexfonder är högst sannolikt det absolut bästa vi kan ha. De rika människorna jag har träffat längs vägen har inte bättre portföljer, de har inte strategier att sträva efter eller liknande. Snarare tvärtom. Många gånger betalar de mer, har sämre saker, blir mer lurade, har inte tjänat sina pengar på investeringar och många gånger "förlorar" de på sina investeringar snarare än de tjänar. Mer regel än undantag, i alla fall från mina anekdotiska observationer. Den andra frustrationen är att jag vet inte hur jag ska ge bort det här. Särskilt eftersom det kanske handlar om att man måste göra sin egen resa, flytta till Åkarp, Lund, Höör, Helsingborg, Vellinge, Skanör etc för att inse att svaret inte finns där. Det är kanske förmätet för mig att försöka skydda folk från att flytta från Malmö, utan snarare är det väl mitt jobb att välkomna dem tillbaka när vi ses där vi startade. Så många funderingar, frustrationer och så få svar.

Budgetpropositionen innehåller förvånansvärt lite av skattesänkningar eller satsningar. Istället ligger de stora pengarna i en enligt Sandro ojämförligt slösaktig och ineffektiv metod för elprisstöd. Den enda offensiven i budgeten ligget på billigare bensin. Hur brukar en budget efter en ny regeringsbildning se ut? Snarare än att innehålla ekonomisk politik är budgeten ett innehåll i kulturkriget. Men den markerar också ett skifte i hur den debattenm bedrivs.

Södra Europa drabbades av allvarliga skogsbränder i somras, som kan förklaras både av en svår värmebölja och förändrad markanvändning som gynnar elden. Men i Sverige och i världen har bränderna minskat. Klimatförändringarna har gjort värmeböljorna kraftfullare i Sydeuropa, medan de i Sverige lett till varmare men också blötare förhållanden, säger Johan Sjöström, skogsbrandforskare på RISE, och därmed har risken för skogsbränder inte ökat här. Snarare är det sällsynt med stora skogsbränder i vårt land, men somrarna 2014 och 2018 utgör tydliga undantag. Vi besöker den skog i Småland som drabbades av den värsta branden i landet under förra året, men som få hört talas om eftersom elden kunde släckas i tid. Johan Sjöström visar oss tecken på branden, liksom sätt för det svenska skogsbruket att minska brandrisken.I södra Europa har betande djur tidigare haft en dämpande effekt på brandrisken, men utflyttning från landsbygden till städerna har gjort markerna mer eldfängda. Nu prövas att återinföra får och getter i sydeuropeiska länder just för att de ska beta bort lättantändliga buskar och gräs. Vi hör också om Kalifornien, som har världens största brandkårer, och världens största flotta av vattenbombande helikoptrar och flygplan, men ändå årligen drabbas av svåra bränder. Enligt brandhistoriken Stephen Pyne måste amerikanerna få bort stora delar av den eldfängda undervegationen i Kalifornien, och kanske ta lärdom av det förebyggande arbete som pågår i Europa för att förhindra okontrollerade skogsbränder. I Vetenskapsradion På djupet hör vi även att mark- och skogsbränderna i världen totalt sett minskar, och om vad det beror på. Medverkande: Johan Sjöström, skogsbrandforskare RISE; Stephen Pyne, brandhistoriker Arizona State University.Reporter: Gustaf Klarin gustaf.klarin@sr.seProducent: Björn Gunér bjorn.guner@sr.se 

Huvudtesen i dagens avsnitt bygger på frågan: tänk om målet i livet är att maximera mängden positiva livsupplevelser snarare än att maximera mängden pengar på kontot? Hårdrar man det så kan man till och med se pengar på kontot när man dör som slöseri på ens tid och energi. Det här är huvudtesen i Bill Perkins bok "Die with zero" som vi diskuterar i dagens och nästa veckas avsnitt. Det hela började med att jag såg en kort video på hans hemsida som var typ: "Hej! Det här är Jane. Jane har ett bra jobb, sparar pengar till pensionen. Nu går Jane i pension och reser lite. Nu dog Jane och hade en massa pengar på kontot. Pengar som nu är värdelösa för henne. Vore det inte bättre om Jane hade fått användning av pengarna när hon var i livet? Eller kanske inte jobbat så mycket för att tjäna ihop dessa extra pengar?" Det var frågor som satte igång en hel del tankar hos mig. Särskilt eftersom jag tenderar värdera pengar högre än t.ex. hälsa eller tid. Men som vi visade i avsnittet "Hur rik är svensken?" Så är sannolikheten stor att du och jag kommer ha en ökande förmögenhet genom livet, t.ex. som de grafer som Avanza brukar visa där genomsnittsförmögenheten är en ökande kurva. En av huvudfrågorna i boken är: - Vilket är det bästa sättet att använda vår livsenergi på innan vi dör? Sedan resonerar han vidare kring att vissa upplevelser är väldigt beroende på ålder och hälsa, andra har naturliga tidsfönster då de är öppna och så vidare. Han drar det vidare påstår: - Tänk om meningen med livet är att samla på sig positiva livsupplevelser? - När du blir riktigt gammal så är dina minnen det som du går i "pension" på och utvärderar livet utifrån Lite som Carson säger i Downtown Abbey: "The business of life is the acquisition of memories. In the end that's all there is." Några av rekommendationerna i den första delen av boken är: - Fundera på vilka livsupplevelser du vill ha - Börja samla på dig dem tidigt, för de flesta har ett tids/hälsofönster - Vilka människor vill du dela dina upplevelser med? - Hur kan du få "minnesavkastning" på dina upplevelser? (t.ex. foto) Den naturliga fortsättningen på det här blir också att tänka kring pengarna. En av teserna i boken är att värdet / nyttan med pengar minskar över tid. Det vill säga att man bör använda en del av pengarna när man har som störst nytta av dem (och så klart ha en balans mellan konsumtion idag och sparande för imorgon). På sätt och vis är det inte helt olika ett optimeringsproblem - hur maximerar man nyttan och minskar slöseriet? Bill Perkins svar är att "die with zero". Det vill säga att planera sitt liv så att du får glädje av alla de pengar som du tjänar och ackumulerar. En variant på det som forskningen kallar för "Lifecycle Hyypothesis". Där man tar hänsyn till t.ex. sin beräknade livslängd. Vi hoppas att du gillar avsnittet och att vi ses nästa vecka då vi pratar om den avslutande delen i boken om t.ex. arv till barnen och tidshinkar. Länkar ===== Artikel & mer info: https://rikatillsammans.se/die-with-zero-del1 Patreon: https://www.patreon.com/rikatillsammans Forumet: https://rikatillsammans.se/forum Livslängdräknare: https://www.longevityillustrator.org/ Intresseanmälan workshop: https://airtable.com/shrGPqH6HZD4a8Sa6 Innehållsförteckning ==== 00:00:00 Intro 00:06:50 Maximera dina positiva livsupplevelser 00:10:24 Det bästa sättet att använda vår livsenergi på 00:16:46 Ska jag köpa denna skjorta för 5 timmar av mitt liv? 00:23:46 Du är summan av dina upplevelser 00:27:58 Man behöver hitta balansen 00:33:48 Vad är viktigt egentligen? 00:39:53 Kvantifiera din upplevelser 00:45:33 Sikta på att dö med noll kronor 00:48:42 Uppleva allt man vill men inte vara vårdslös, hur? 00:52:46 Go-go years, slow-go years och no-go years 00:59:55 Amortera mer på huset eller uppleva fler saker? 01:06:45 Många sparar mer än vad de behöver

Hoppas ni har haft en trevlig midsommar! Jag tog tydligen semester i lite över en vecka. Det var skolavslutning, besök av föräldrar, långväga vänner, sjuka barn, surikaterna på Kolmården och sedan midsommar med svärföräldrarna. Brukar säga till i förväg när jag försvinner ett litet tag, men ville inte mejla er bara för att upplysa er om att jag inte kommer att mejla er. Men nu är jag tillbaka i vilket fall! /IvarHade Benjamin Dousas bok Massintegration skrivits för tio år sedan hade den förmodligen varit så där tvunget optimistisk och klämkäck som mycket om integration var på den tiden. Om vi bara fixar jobben! Om vi bara lyckas validera invandrarnas utbildningar! Om vi bara skruvar och vrider lite på systemen kan detta bli en succé! Så var det då. Ord som “kompetensregn” myntades oironiskt under den epoken. Trots att alla såg att det inte stämde. I dag är det bara var femte som tror att politikerna kommer att kunna lösa problemen med integration och invandring. Massinvandringen har lett till så mycket splittring att det är svårt att ens betrakta territoriet Sverige som ett och samma land. Snarare samexisterar flera olika kulturer och villkor inom Sveriges gränser. Tar man 5:ans spårvagn mellan Biskopsgården och Örgryte i Göteborg är det som att resa mellan två länder – med olika befolkningar och religioner. Folk inte bara ser olika ut, de lever helt olika liv med olika framtidsutsikter och livsbetingelser. När Janne Josefsson gjorde den resan 1987, i dokumentären På rätt sida älven, var skillnaderna också stora. Men i dag blir man snarare nostalgisk när man ser om den. Det förflutna är ett annat land, men i dag är Biskopsgården och andra utsatta områden verkligen som ett annat land jämfört med det omkringliggande samhället. Benjamin Dousas bok är ett ärligt försök att beskriva problemen utan skygglappar. I slutet av varje kapitel föreslår han olika åtgärder, vilket är ett välkommet försök att vara konstruktiv. Det är inte en hoppfull bok, men den är inte heller defaitistisk. Kanske är massintegration omöjligt, särskilt eftersom massinvandringen fortsätter, alla påståenden om en stram migrationspolitik till trots. Men hopplöshet är en synd som ingen som vill bo kvar i landet har råd med. Och även om man inte håller med om alla lösningar är det stimulerande läsning. Jag mottar inga statliga bidrag eller annan finansiering, utan förlitar mig helt på er läsare och lyssnare. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Så om att intelligenta gangsters styr belästa busar för att kontrollera nyttiga idioter, där måttet på intelligens inte innehåller en emotionell dimension, då blir sanningen att livet är värt någonting utan känslor: … Det är det falska, alltihop, överallt, upp och ner, öst och väst. Filmerna, radio och staten, böckerna och TV – allt är bedrägligt; och stiftelser och universitet och forskare, de är alla falska; och chefer och finansiärerna … och kommissarierna och kommunisterna och kapitalisterna, de är lika falska; Det är bara ett spel alltihop; och det finns främst två faror i detta fantastiska spel: först och främst vi själva, bedrägliga människor kommer att tro på sina egna lögner eftersom de bygger på vanföreställningar, de kommer att tro på deras eget bedrägeri; och för det andra, under det hela, eftersom människor är i grunden bra, så kommer de att inse att vi lever i lögner och människor blir argare och argare och de riskerar att explodera - bli utom sig av ilska och frustration - de vill ha någon annan att skylla på för att inte behöva ta ansvar för eget tänkande. Landskapet för politik är löjligt, bättre kan det inte sägas vara, fullständigt absurt är väl kanske något mer adekvat som beskrivning. Ändå måste medierna rapportera allt detta som allvarligt. Detta är en belastning på mig såväl som alla andra som kommer i kontakt med denna intellektuella distorsionsteater. Att ens behöva tänka tanken på att någon måste vara seriös i detta spela av och med i teaterkulissen blir till stram intellektuell återhållsamhet och att vi måste uttömmande själva försöka ta reda på vad som är sant för någon och vad som är bedrägeri och ändå, även efter det att vi vet hur tingens ordning är disponerad, så måste vi ta dem både allvar och beakta dem båda som om vi inte visste om de verkliga distinktionerna mellan dem. Djävulen, dock som alltid boendes i detaljerna, i det specifika spin vi använder för att möjliggöra trovärdigt förnekande både för andra och för oss själva. Även på ytan, vi vill motbevisa det som stör vår uppfattning för alla som vill lyssna - eller möjligen inte vill lyssna, det är vårt inre trossystem i slutändan som vi så desperat tar till orda om. Detta är för övrigt en av anledningarna till att myndigheterna nu fortsätter att ligga väl förbi den punkt där det kan anses rimligt. De försöker inte nödvändigtvis vinna tillbaka tvivlarna med ytterligare lögner - det går inte. Snarare försöker de upprätthålla allmänhetens förtroende till varje pris för att hålla dem som sitter på staketet från att hoppa över på andra sidan, liksom att försäkra dem vars trossystem har just skakats om. Tillbaka till att sova min älskling, tillbaka till plebejerna - alla andra , vad kommer dessa annars att tycka.... Och för dem som så innerligt vill tro istället för att tänka, att somna kommer inte att vara ett problem. Det blir lite mer komplicerat när myndigheterna inte ens kan hålla verkligheten som sanningen gömd alls längre. Även om detta inte betyder att lögnerna upphör (i själva verket blir det precis tvärtom, lögnerna eskalerar) det betyder att även människor som vill fortsätta att tro, måste hitta på alternativa sätt att upprätthålla sitt eget inre förnekande. Människor kommer att göra nästan vad som helst för att hålla sig från att se sig " själva ". #CarlNorberg #DeFria #RealNews De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se