Podcast appearances and mentions of albert bonniers

I tider av politisk oro ropas det ofta på mer historieundervisning i skolorna. Men vägen till ett bättre samhälle är en annan, skriver Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-10-12.–Lyd inte i förväg.–Håll yrkesetiken högt.–Akta dig för paramilitärer.När Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet 2016 satte sig historieprofessorn Timothy Snyder och skrev pamfletten ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Uppmaningarna jag inledde med är några av rubrikerna i boken, som är skriven till ett du, i ett land vars demokratiska berggrund börjat vittra. Trump nämns då och då, men de tjugo uppmaningarna är relevanta överallt där antidemokratiska krafter hotar.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolornaReferenserna till andra världskriget är många, liksom till kommunistdiktaturerna i de forna östländerna. Timothy Snyder varnar bland annat för att tolka demagogers utsagor välvilligt: säger de att de tänker underminera de demokratiska institutionerna eller krossa mediefriheten så är det just vad de kommer att göra. Börjar de avhumanisera och hota grupper av människor så finns det ingen anledning att tro att de egentligen menar något annat.I politiskt instabila och hotfulla tider kommer ropen på mer historieundervisning i skolorna och mer historisk kunskap bland politiker och allmänhet. Med bättre vetskap om hur illa det gått förr ska insikter komma om vilken farlig väg fascism, nazism, rasism eller kommunism är och vi ska börja gör motstånd. Men fungerar det verkligen? Gör en tankeövning: Är det brist på historiekunskaper som får nazister att hata judar? Skulle de hata mindre om de fick mer kunskaper om förintelsen?Filosofen Friedrich Hegel sa att av historien lär vi att vi inget lär av historien. En klatschigt cynisk formulering som fått stor spridning. Massor av människor har förvisso med historiekunskaper fått nya insikter om både det ena och det andra men det Hegel avsåg att säga var naturligtvis att kunskap om vad som hänt förr inte räcker som vaccin mot att låta dåliga saker ske igen.Vi måste inte bara förstå hur ett totalitärt samhälle växer fram, vi måste också ha värderingar som säger oss att förtryck och utnyttjande av andra är fel, och vi behöver förmåga att se vad det är som händer medan det händer. Historien upprepar sig nämligen aldrig exakt, vilket gör att vi alltid, som en försvarsmekanism, kan klamra oss fast vid skillnaderna som räddningsplankor eller ursäkter för att blunda.Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss...Utöver humanistiska värderingar och klarsynthet behöver vi förmåga, civilkurage och självförtroende nog att tänka och handla självständigt. I en stor studie intervjuade de båda forskarna Samuel Oliner och Pearl Oliner hundratals personer som räddat judar under andra världskriget. De visade att många som ingriper och hjälper andra har gemensamma drag: stark medkänsla och förmåga att känna samhörighet med alla sorters människor, ansvarskänsla, känsla för rättvisa och förmåga att se hur de själva kan påverka. De hade vuxit upp med föräldrar som agerat goda förebilder och framhållit värdet av empati och engagemang snarare än av prestationer. Föräldrarna hade resonerat kring rätt och fel, sällan eller aldrig straffat sina barn och uppmärksammat dem på vad som händer i omvärlden och på de orättvisor som drabbade vissa grupper av människor.Allt detta går att åstadkomma också inom skolans ramar. Filosofen Stephen Law har i boken ”The war for childrens minds” visat hur man kan lära barn självständigt tänkande och handlade genom att i gruppdiskussioner träna sådant som att avslöja och ifrågasätta det som tas för givet, upptäcka och diagnosticera felaktiga slutledningar, uttrycka åsikter klart och koncist, se saker ur andras synvinkel och ifrågasätta sina egna känslor eller det rätta i att agera utifrån dem. Socialpsykologen Ervin Staub har i sin tur gjort en rad experiment som visar på betydelsen av foten-i-dörren-fenomenet. Den som en gång börjat hjälpa andra fortsätter. Får vi alltså, genom skolan eller arbetsplatsen, smak för att förbättra livet för andra så är chansen mycket stor att vi sedan fortsätter av egen kraft.Timothy Snyders pamflett påminner mig om en annan professors skrift, statsvetaren Gene Sharps ”From dictatorship to democracy”, där han med utgångspunkt i ett helt livs forskning om totalitära system, motstånd och icke-våld beskriver hur man bäst kan omvandla en diktatur till en demokrati. Liksom Snyder kombinerar han, på det mest sympatiska vis, djupa och vida kunskaper i historia med ett humanistiskt patos och ett uppfordrande tilltal.Gene Sharps bok skrevs på efterfrågan av dissidenter i Burma på 90-talet men eftersom Sharp inte kände till de specifika omständigheterna just där, skrev han en så allmänt hållen bok att den kommit att användas i många, vitt skilda, länder sedan dess. Gene Sharp förklarar att användning av våld är att möta övermakten där den är som starkast, och därmed riskera stora förluster till ingen nytta, eller i värsta fall med ännu större repression som följd. Skulle man trots allt vinna är våldet sedan ofta inbyggt också i den nya maktens regim. Underminera i stället makten genom aktivism, uppbyggnad av alternativa, demokratiska organisationer, civil olydnad och samarbete med andra olydiga och planera maktskiftet noga, uppmuntrar Sharp. Både Snyder och Sharp pekar på de små gesternas och handlingarnas betydelse: att säga nej när någon i maktställning begär något omoraliskt av oss, att se andra i ögonen och visa välvilja, att uppmuntra andra som kanske är modigare eller att bära en symbol för motstånd på sina kläder.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som skerHistoria är ett viktigt ämne – men den tro som finns på historiekunskaper i sig som frälsning från förtryck, krig, folkmord eller odemokratiskt styre är felaktig. Inte ens historieprofessorn Timothy Snyder själv tycks ha kunnat dra nytta av sina kunskaper när det verkligen gällde. I baksidestexten till hans bok kan man läsa att han var övertygad om att USA skulle välja Hillary Clinton till president. Han missade alltså de tecken som pekade åt ett annat håll. Kanske på grund av önsketänkande. Vi människor är ju inte rationella, vi gör oss själva blinda för saker vi inte vill se. Det gäller historieprofessorer såväl som alla andra.Det går alldeles utmärkt att tänka sig en människa helt utan kunskaper i historia, som utifrån humanistiska värderingar, uppövad handlingsförmåga och kunskaper i psykologi framgångsrikt tar upp kampen mot förtryck och våld. Det går lika bra att föreställa sig en spränglärd historieprofessor som missar att agera när det verkligen gäller.De historiekunskaper som verkligen betyder något när världen gungar är de berättelser som hjälper oss att tolka det som sker och lär oss förstå hur det mänskliga psyket fungerar, och i alla tider har fungerat under tryck från auktoritära eller suggestiva och antidemokratiska ledare; då vi kommer i nya och okända situationer eller då vi hamnar i sammanslutningar som utvecklar ett starkt och destruktivt grupptänkande. Allra viktigast är den historia som ger oss exempel på hur man framgångsrikt kan göra motstånd och hjälpa utsatta medmänniskor. Bara så blir historiekunskaper ett skydd mot de krafter som vill underminera demokratin.Eva-Lotta Hultén, journalist och författare LitteraturTimothy Snyder, Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet, Albert Bonniers förlag 2017Gene Sharp From dictatorship to democracy, Serpents tale 2011 (först publicerad 1993)Samuel P Oliner, Pearl M Oliner, The altruistic personality. Rescuers of jews in nazi Europe, The free press, 1988Stephen Lwa, The war for childrens minds, Routledge 2006Ervin Staub, The psychology of good and evil, Cambridge University press 2006

I mellankrigsdeckaren fanns en ordning som kunde återställas. Malin Krutmeijer följer utvecklingen in i ett allt djupare mytologiskt mörker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Häromsistens var jag på ett föredrag om fabriksarbeterskor i Malmö fram till 1930-talet. En historiker berättade om hur de kämpade mot en särskilt hårdnackad rik fabrikör som anställde elaka, tafsande förmän och tyckte de anställda borde vara tacksamma över att ha ett jobb överhuvudtaget.Om denne fabrikör hade varit med i en deckare från 1937 skulle han nog ha blivit mördad. Det året var det nämligen idel stygga typer i chefsposition som gick åt, berättar förläggaren och litteraturvetaren Anders Bergman i sin bok ”Brottsplats 1937”. Där har han analyserat hela åttio deckare som kom ut just det året. Det vimlar av affärsmän och allehanda bossar som får vad de förtjänar. Polisen eller detektiven som utreder fallet kan till och med visa sympati för mördaren, även om rättvisan måste ha sin gång.Det här är knappast ett scenario som läsare av nutida kriminallitteratur känner igen. Vi som badat regelbundet i deckarfloden sedan sent 1900-tal har ju dränkts i fullständigt groteska mord där offren verkligen inte har gjort något som står i proportion till vad de utsatts för. De har ofta varit kvinnor men i princip kan de vara vilka som helst. De hålls som fångar i veckor, blir rituellt lemlästade, levande begravda och allt möjligt. Förståelse för mördaren? Tror inte det.Ofta nöjer sig mördaren heller inte med att döda en gång. Han – för det är oftast en man – har en så kallad signatur som han upprepar tvångsmässigt. Han kan triggas av ett visst utseende eller något annat som ofta påminner om saker i hans förflutna. Varje stackare som uppfyller kriterierna och hamnar i mördarens uppmärksamhetsfält riskerar att bli offer.Seriemördaren gjorde egentligen entré med Jack the Ripper under det sena 1800-talet, men begreppet myntades av FBI först på 1970-talet. De kartlade seriemördare och utarbetade en metod för psykologisk profilering. Detta fick stort inflytande på kriminalromanen, där mördaren blev en verklig fixstjärna. Det är ju han eller hon som bär svaret på gåtan som ska lösas, men seriemördaren är mer än så: en ohygglig avvikelse bortom normal logik. Här fungerar det inte att, som i 1930-talets deckare, söka efter motiv i den mänskliga naturens girighet, hämndlystnad, svartsjuka, vrede och desperation. I en av pseudonymen Lars Keplers böcker heter det rentav att mördaren inte går att besegra ”eftersom han utnyttjar det faktum att människor älskar varandra”.Den som ska utreda morden konfronteras med något ofattbart och måste ta sig in i mördarens psyke. Är han måhända fixerad vid snygga kvinnor i 20-årsåldern? Varför måste han absolut skära brösten av dem innan han sakta dränker dem i en speciell vattentank? Ja, jag parodierar en slentrianmässig misogyni som tyvärr har funnits i den här subgenren.Om vi lämnar mördarna därhän och istället tar en titt på dem som utreder brotten så är de också en helt annan typ av karaktärer än sina motsvarigheter under 1900-talets mellankrigstid. Som författaren och litteraturforskaren Carina Burman skriver är många av guldålderns detektiver kvinnor, och de är ofta modellerade efter käcka flickbokshjältinnor. De är utbildade, kavata och sakliga – med andra ord väl skickade för att lösa de brottsfall de snubblar in i.Som jämförelse är dagens mordutredare, om jag ska generalisera, allt annat än käcka. De är envisa slitvargar och jakten på mördaren är rena Golgatavandringen. De kämpar mot inkompetens och korruption i poliskåren, jobbar dygnet runt, sover inte och äter knappt. Ofta blir de sjuka och skadade och ibland nästan dödade. Lars Keplers polishjälte Joona Linna är ett exempel – han får massor av stryk genom den våldsmättade bokserien.Ett annat, av många, är den brottsutredande journalisten Mikaela Sköld i Johan Brännströms ”Skallben”. Hon är riktigt illa däran efter att i förra boken ha blivit skjuten i huvudet. Men nog måste hon ändå gå en match mot en vidrig superskurk, samtidigt som hon genomför en mödosam rehabilitering, har minnesluckor och hallucinationer.Det kan eventuellt vara Henning Mankells Kurt Wallander som utlöste den här självuppoffrande, destruktiva trenden. Wallander hade ganska kass hälsa från början, men drabbas så småningom i bokserien av fetma, diabetes och till slut även alzheimers sjukdom. I sin avhandling ”Snuten i skymningslandet” beskriver filmvetaren Michael Tapper honom som totalt utbränd när han famlar sig fram i ett sönderfallande samhälle. Han gör också den pricksäkra iakttagelsen att Wallander aldrig har varit mer Kristuslik än i Kenneth Branaghs gestalt i BBC:s filmatiseringar av böckerna.De samtida mordutredarna är med andra ord inga miss Marple eller lord Peter Wimsey, som la mordpussel utifrån möjlighet, motiv och medel, i regel utan risk att själva gå åt på kuppen. Och mördarna är inga okända släktingar som vill inkassera ett fett arv, eller några näriga fabrikörer som jäklas med folk.I 1900-talets mellankrigsdeckare fanns det en ordning som kunde återställas. Numera är själva ordningen satt ur spel, och mordutredaren en självförbrännande låga i en mörk värld. Hon eller han jagar omnipotenta brottslingar med säregna drivkrafter.Det är lätt att tänka att deckarens förändring avspeglar en allmän känsla av förlorat hopp och ökande misstro. I de yttersta tiderna förslår inte en kavat tjej med huvudet på skaft som kan ta fast tjuven. Här behövs ett tyngre artilleri: någon som är redo att bära sitt kors och sin törnekrona i en strid mot ondskan själv. Ett annat sätt att se på kriminallitteraturens förvandling är mer teknisk. Sedan deckarens första storhetstid har underhållningsbranschen sett en masskulturell revolution. Den har inneburit en tendens att höja de dramatiska insatserna. Man vill väl tränga igenom och bjuda på största möjliga effekt.I dagens deckare går det att se influenser från uppskruvade genrer som skräck, noir och inte minst superhjälteserierna. Superhjältarna föddes i slutet av 1930-talet, de är släkt med grekiska gudar men samtidigt genuint moderna. De har både extrema krafter och sårbarheter, och slåss gärna mot fascistoida, omnipotenta skurkar. Nog liknar exempelvis Stieg Larssons hämnande hacker Lisbeth Salander en superhjälte mer än en kavat och präktig deckarhjältinna från samma tid. Den Kristuslika kommissarien är inte väsensskild, men är hämtad från en symbolvärld som kanske ligger närmare i medvetandet hos deckarläsarna.Sådana här hjältar behöver värdiga motståndare för att spänningen ska maxas. Lisbeth Salander har haft sina kvinnohatare och nazister, andra har istället seriemördaren, komplett med fasansfull blodtörst och dunkla motiv. Där står vi nu, med perversa mördare som endast kan bekämpas av – ja, gudalika inkarnationer i poliskåren?Lite märkligt är det, och många gånger storslaget underhållande. Vad det säger om oss och det samhälle vi lever i vet jag faktiskt inte riktigt.Frågan är om ens en sargad kommissarie, van att tampas med mörkrets makter, skulle kunna lösa den gåtan.Malin Krutmeijer, kulturjournalistLitteratur:Anders Bergman: Brottsplats 1937. Guldåldersdeckaren under lupp. Alephs deckarbibliotek, 2025.Carina Burman: Drottningar och pretendenter. Om guldålderns deckarförfattarinnor. Albert Bonniers förlag, 2023.Lars Kepler: Lazarus. Albert Bonniers förlag, 2018.Johan Brännström: Skallben. Ordfront förlag, 2024.Michael Tapper: Snuten i skymningslandet. Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010. Nordic Academic Press, 2011.

Sluta smålipa och börja hulka! Vi behöver den där riktigt djupa, snoriga gråten konstaterar bibliotekarien Elisabeth Skog. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd: 2019-02-18.Det finns en sida på nätet där man kan få hjälp att räkna ut både hur länge man gråtit och den sammanlagda volymen tårar. Jag fyllde i uppgifterna för en ledsam period; datum och klockslag och fick svart på vitt att total gråttid summerats till 2 timmar och 19 minuter och att tårarnas sammanlagda mängd uppgick till 2.8 dl. Om man studerar gråtens mekanismer får man veta hur bra det är att gråta och om nyttan med själva tårarna. Det renar och rensar både fysiskt och psykiskt, och det går inte att fuska sig till sådan sanering genom att till exempel skära lök. Det är den känslosamma, hulkande gråten och dess proteinfyllda tårar som ger resultat, denna cocktail av slem, fett och salter.Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta.I gråten gör vi oss av med stresshormonet kortisol och känner oss lugnare efteråt. Och äkta tårar innehåller också enkefalin, vilket fungerar som kroppseget morfin, alltså både smärtlindrande och lugnande. Och inte nog med det, på grund av sin konsistens rinner just gråttårar långsammare ner för kinderna än lökskärar-tårar. Kanske för att vår omgivning ska hinna uppfatta dem och komma till undsättning? En av gråtens funktioner verkar också vara just kommunikativ, att vi ska bli sedda i vårt gråtande. När vi är mycket små, innan vi har ett språk är gråten en överlevnadsmekanism, vi gråter efter mat, kontakt, värme, vila. Gråtande barn var till och med populära motiv i heminredningen på 70-talet. Närbilder av rödmosiga barnansikten med stora tårar prydde både tavlor, brickor och korsstygnsbroderier. Synen på vårt gråtande har växlat under historiens lopp. Från medeltiden och fram till industrialismen var det på det stora hela accepterat att gråta. Inte minst under 1700-talet då män och kvinnor grät öppet och stort. Men det är viktigt att påpeka, som Karin Johannisson skriver, ”...att gråtspråket hade sina spelregler. Medicinska bedömningar och etiketten satte gränser för det acceptabla [...] tårarna var alltså strikt socialt och moraliskt kodade.”Samstämmiga uppgifter pekar alltså på hur välgörande det är med förlösande gråt. Det verkar finnas bevis för att det rentav skulle vara hälsovådligt att hålla tillbaka den. Högt blodtryck och hjärtproblem lurar på er med sammanbitna käkar, nersvald gråt och torra ögon. Ett i sammanhanget ofta använt citat är av den brittiske psykiatrikern Henry Maudsley (1835-1918) han lär ha sagt "The sorrow which has no vent in tears may make other organs weep”. Sorg som inte får sitt utlopp genom tårar kan få andra organ att gråta.Att inte gråta alls har ibland betraktats som något suspekt och skulle då botas som en sjukdom. Om du var kvinna kunde denna oförmåga dessutom ligga till grund för att du brändes på häxbål. Längre fram i tiden när gråtandet hade blivit en nästan enbart kvinnlig verksamhet betraktades det som ett bevis på homosexualitet om en kvinna inte kunde uppvisa gråt.Men nuförtiden, när kontroll och behärskning är de främsta dygderna, vilka får egentligen gråta nu?Svaret kanske kan utläsas via ett intrikat koordinatsystem med parametrar som klass, kön, frekvens och vad som orsakar tårarna. Dåvarande presidenten Barack Obama gråter på en presskonferens när han talar om en skolskjutning. Det framstår som en accepterad gråt och han får kredd.En japansk politiker Ryutaro Nonomura storgråter offentligt när han anklagats för att ha försnillat offentliga tillgångar och använt dem till familjeresor. Han blev hånad och skrattad åt. ”Den gråtande politikern” blev hans smeknamn.I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandetAtt tolka tårar visar sig vara problematiskt, det verkar till exempel accepterat för idrottare att gråta, både vid vinst och förlust, men mindre lämpligt att gråta öppet över andra personliga nederlag eller privat grämelse. Jag läser en frågespalt på nätet; en person som upplever sig vara extremt lättgråten frågar psykologen: Vad göra och finnes bot? Svaret lyder att om man har lätt för att gråta har man också nästan alltid skäl därtill. Många som har nära till gråt har förmodligen knipit ihop över saker under många år. Ta din gråt på allvar, gråt ut i floder. Ja ”Gråt tills jobbet är gjort.” lyder råden.Det handlar alltså inte bara om att gråta, utan om hur man gråter.En internationell studie visar att män gråter 6-17 gånger per år, kvinnor 30-64 gånger. En annan viktig aspekt i denna studie är hur djup gråten är. Ett mått på det är till exempel ifall gråten övergår i hulkande. I vår samtid har det uppstått ett ord för det här hulkande kvidande råa framsläppandet av vätskor, nämligen ”fulgråt”. Pernilla Wahlgren och Jenny Strömstedt med flera har vittnat om sin fulgråt i olika sammanhang. I djup fulgråt finns en direkt koppling mellan tårar och det osköna snorandet vilket förklaras genom en avrinningskanal från ögat till näsan. Kroppen ser till både att producera tårarna och att de ska ha någonstans att ta vägen.För att hela detta intrikata maskineri ska fungera behöver ögonen extra tillförsel av blod, små kärl under huden vidgas och svullnar och vi får ”det klassiska förgråtna ansiktsuttrycket”.Det är nämligen önskvärt att gråten är både ljudlig och djup eftersom förmågan att gråta ordentligt hänger ihop med sin motsats; att kunna skratta rejält. ”Känslor har en polär tendens, säger idéhistorikern och psykoterapeuten Claes Ekenstam i en intervju, ”de är ihopkopplade med varandra. Det betyder att om man blockerar en så blir det mindre även av en annan. Gråter du väldigt grunt eller inte alls så kan du inte heller skratta på det där djupa, befriande och härliga sättet”. Slut citat.Alltså, inte nog med att vi kan bli sjuka av att lägga på locket just när gråten börjar sjuda, denna självbehärskning kan dessutom beröva oss den härliga känslan av ett rungande gapskratt. fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet.Men är det ens ok att skratta så där djupt och härligt som Ekenstam beskriver? Jag vet en arbetsplats där ljudliga skratt nyligen togs upp på listan över arbetsmiljöproblem, i höjd med dålig ventilation och krånglande kaffemaskiner.Kontroll och behärskning verkar betecknande för vår tid. Kroppen ska hållas i strama tyglar och det samma gäller känsloyttringar. Peter Englund avslutar sin essä ”Gråtens historia” med denna reflektion ”Skulle en människa ur förflutenheten se oss idag skulle hon säkert tycka att vi verkar vara känslokalla. För det som är underligt, det är inte att de grät så mycket, utan att vi gråter så lite.”Gråten har förpassats långt in de mest privata gemaken och kanske också skrattet?Var ska vi då ta vägen med allt? En bibliotekarie kanske skulle svara: låt oss gå till skönlitteraturen! Mötet med fiktionen och dess gestalter kan vara en oväntad genväg till oss själva och att dela läsupplevelser med andra kan innebära en speciell form av intimitet. Vi bildar en läsecirkel och i skydd av sidorna, i skuggan av de litterära karaktärerna, kan vi få syn på oss själva. Och skulle en man smyga med in, kanske rentav en som bara snittar på sex gråttillfällen per år så finns det en perfekt bok att läsa; 2015 gav nämligen ett amerikanskt förlag ut en antologi, som översatt till svenska får titeln ”Dikter som får vuxna män att gråta”.Vi går till böckerna och vi går till andra läsare. Vi stänger dörren om vår cirkel och låter tårarna rinna och de bullriga skratten eka.Elisabeth Skog, bibliotekarie KällorKarin Johannisson: ”Melankoliska rum” Albert Bonniers förlag (2009).Anthony and Ben Holden (red). Poems that make grown men cry. Simon & Schuster paperbacks (2015)Illustrerad vetenskap 1/9 2009: Varför svullnar ansiktet upp när man gråter?Svenska Dagbladet 30/7 2017: Därför är det dags för män att börja gråta.

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Rumäniens främsta författare gästade Internationell författarscenför ett samtal om si tt författarskap och sin aktuella roman "Theodoros", en episk berättelse där myter, legender, hjältar och fantastik flätas samman. Mircea Cărtărescu (född 1956) är Rumäniens ledande författare med ett brett internationellt genomslag. Han introducerades för svenska läsare 2002 med "Nostalgia" och har gett ut flera uppmärksammade verk som "Orbitór"-trilogin, "Travesti" och "Solenoid". Mircea Cărtărescu har översatts till ett tjugotal språk och tilldelats flera prestigefulla priser, däribland Thomas Mann-priset 2018. Lina Wolff är författare och översättare, flerfaldigt prisad för romaner som "De polyglotta älskarna" och "Köttets tid". Hennes översättningar inkluderar Samanta Schweblin, Roberto Bolaño, César Aira och Karina Sainz Borgo, samt en nyöversättning av Gabriel García Márquez klassiker "Hundra år av ensamhet" som uppmärksammats brett. Hösten 2025 är hon aktuell med romanen "Liken vi begravde", för vilken hon tilldelats Augustpriset. I samarbete med Albert Bonniers förlag och Rumänska Kulturinstitutet. Från 19 februari 2026 Jingel: Lucas Brar

De skulle försvara Sverige i händelse av en rysk invasion, men vad ska en hemlig motståndsrörelse syssla med om kriget inte kommer? undrar Dan Jönsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Lite utanför Hörby i Skåne bodde i mitten på nittonhundratalet lantbrukaren Karl-Göran Persson. Som alla svenska undersåtar hade han fått beredskapsbroschyren Om kriget kommer i brevlådan, dragit sina slutsatser och under ett par decennier byggde han med tonvis av cement och improviserade armeringar om sitt hus till ett bepansrat fort. Där skulle han hysa kungen och regeringen när kriget kom. Det märkliga byggnadsverket, i folkmun kallat Söderto fästning, står kvar än idag som en ruin i leråkern, orubblig och gåtfull – och något i historien om denne udda prepper gör att den dyker upp i tankarna när jag läser om den hemliga, svenska motståndsrörelse som skapades under kalla kriget för att operera bakom fiendens linjer efter en invasion. Stay behind, som den har kallats, verkar ha bestått av en lätt kufisk samling original och hedersknyfflar, som av patriotism och pliktkänsla gått in i en organisation med synnerligen oklara syften och befogenheter och en struktur och en verksamhet som ter sig ytterst svår att få grepp om. Utom att ett flygplan alltid skulle stå redo att föra kungafamiljen till England vid ett nödläge. Och att medlemmarna ägnade sig åt att åka på mystiska söndagsutflykter, kalla varann för lustiga kodnamn och öva på att gömma papperslappar i hemliga brevlådor.Nej, så kan det förstås inte ha varit. Men intrycket jag får när jag läser statsvetaren Johan Wennströms Sveriges sak var vår, ett första försök till genomlysning av denna dunkla, paramilitära organisation, är just det: av någon sorts oförarglig men ändå käckt hjältemodig Ture Sventon-klubb, ett demokratiskt hemvärn som i bästa svenska samförståndsanda samlades runt det nationella intresset, ”Sveriges sak”. Wennström fyller många luckor, rätar ut en hel del principiella frågetecken kring denna organisation som först kom till allmän kännedom i början på nittiotalet och då under visst ståhej eftersom det tycktes peka på att det militära under-täcket-spelet mellan Nato och det officiellt neutrala Sverige var långt mer både ut- och invecklat än någon dittills hade trott. Wennström tillbakavisar den bilden: Stay behind, eller Metro som den möjligen hette egentligen, var ett helsvenskt initiativ och fungerade, skriver han med en lite rörande jämförelse, ungefär på samma sätt som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, i samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Att den skulle ha tagit order från Nato och Washington är otroligt, eftersom ledande medlemmar förnekar det i sina dagböcker. Och några andra förstahandskällor verkar svåra att uppbringa. Allt var ju superhemligt.Sådant är förstås ett problem när man skriver historia. Men det som gör just Wennströms historieskrivning lite extra svår att svälja är nog ändå den där idén om att det skulle finnas något sådant som ”Sveriges sak”. Vilket Sverige? frågar jag mig. Det civila, eller det militära? Det offentliga, eller det hemliga? Det neutrala folkhems-Sverige eller det under-täcket-spelande Natolandet Sverige? Arbetarrörelsens eller storföretagens? Det finns något blåögt och enfaldigt i själva premissen, och kanske kan det också förklara det fantastiska faktum att Wennström och hans förlag – landets största – lyckas med konststycket att till omslaget välja just den bild ur Andrej Tarkovskijs Offret, där de berömda trapporna vid Tunnelgatan i Stockholm förvandlas till en krigszon. I denna klärvoajanta scen, inspelad 1985, flyter blod på exakt den plats där Olof Palme skulle mördas bara månader senare – men i boken finns bilden enbart för att illustrera det inbillade hot från öst som motståndsrörelsen skulle bekämpa. Det är oerhört märkligt.Det hör nämligen till saken att Stay behind-nätverket figurerar i spekulationerna om Palmemordet. Utan att ge sig alltför djupt ner i det här kaninhålet är det ändå rimligt att fråga sig vad en hemlig, paramilitär motståndsrörelse egentligen ska hålla på med när kriget, som den förberett sig för, aldrig kommer? Till vad ska den då använda alla sina resurser, all sin dyra radioutrustning, sina hemliga nätverk och internationella kontakter? Inte nödvändigtvis till att mörda landets statsminister, förstås – men som Kari Poutiainen konstaterar i sin bok Den hemliga alliansen inträffade mordet vid en tid när förtroendet mellan landets politiska och militära ledning inte var det bästa, milt uttryckt, och när Palmes engagemang i framför allt kärnvapenfrågan av Reaganadministrationen sågs som ett allvarligt hot mot USA:s och Natos intressen. Hur allvarligt? Tillräckligt allvarligt? Vi vet inte, men Poutiainen, som ihop med sin bror Pertti på nittiotalet ägnade nästan 900 sidor åt att tålmodigt mala sönder den dåvarande Palmeutredningens alla villospår och underlåtenheter i boken Inuti labyrinten, gör här en lika grundlig – 800 sidor lång – historisk genomgång av hur CIA:s och Natos hemliga påverkansoperationer, infiltrationskampanjer och direkta interventioner under kalla kriget bildar ett mönster. Från sextiotalets Indonesien, över sjuttiotalets Chile och Italien, till åttiotalets Nicaragua: inga medel var för brutala. Inga underhuggare för smutsiga. Inga allianser för oheliga.Särskilt dröjer Poutiainen vid fallet med den italienske kristdemokratiske politikern Aldo Moro, kidnappad och mördad av stadsgerillan Röda brigaderna 1978. Moro ville bjuda in kommunistpartiet till regeringsförhandlingar, en absolut röd linje för USA och Nato, och mycket i de efterforskningar som sedan gjorts tyder på att mordet var en klockren CIA-operation, att Röda brigaderna infiltrerats, troligen med folk från maffian men också medlemmar av det italienska Stay behind-nätverket, Gladio. För Poutiainen blir mordet på Olof Palme en uppenbar parallell, en skjutjärnsoperation ägnad att undanröja en besvärlig, men unik och därmed på många sätt rätt sårbar politiker som med sina försök att bygga förtroende hos den sovjetiska perestrojkans ledare såg ut att hota Natos politiska och militära sammanhållning. Vad kunde väl då ligga närmare till hands än att äntligen aktivera detta dolda nätverk av hängivna antikommunister, patrioter och vapenfetischister?Nej: Poutiainen lyckas förstås inte bevisa att det han med ett vidare begrepp beskriver som den Nato-lojala svenska ”säkerhetsstaten” faktiskt låg bakom mordet. Men bara en kik ner i kaninhålet är faktiskt ganska kuslig. Bland det som rör sig i dunklet märks en man i beige, som spårlöst avviker från brottsplatsen; en ljusskygg radiogrupp ledd av en viss ”Barbro” som med sina walkie-talkies lär ha varit ute mordkvällen, och en hemlig Säpo-operation med kodnamnet ”Così fan tutte”. Som en insider uttrycker det: ”det mesta av det svenska motståndet stod på tå” den här natten. Känslan av att veta både allt och ingenting är smått förlamande. Arkiven, i den mån de existerar, brukar ju öppnas när imperierna faller. Den som lever då, får se.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturKari Poutiainen: Den hemliga alliansen – Palmemordet och Stay behind. Karneval förlag, 2025.Johan Wennström: Sveriges sak var vår – Den hemliga svenska motståndsrörelsen. Albert Bonniers förlag, 2025.

Den danske vikingen Knut den store regerade över tre kungariken – England, Danmark och Norge – och skapade ett maritimt imperium utan motstycke i sin samtid. Det så kallade Nordsjöväldet byggde på en stark personlig makt snarare än gemensamma institutioner, och blev vikingatidens politiska kulmen.Personalunionen mellan de tre rikena varade bara några decennier, men dess historiska avtryck blev djupgående. Skepp, silver och strategi styrde över hav och folk när Knut den store förvandlade Nordsjön till en motorväg för makt och inflytande.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Bo Eriksson och författaren och arkeologen Kristina Ekero Eriksson, som är aktuella med boken Nordsjöimperiet – Vikingarnas välde (Albert Bonniers förlag).Hösten 1015 landsteg Knut med en av de största invasionsflottorna världen dittills skådat. Med omkring 140 skepp och tusentals krigare lämnade han Danmarks kuster för återerövra England efter hans fars död efter en kort tid på engelska tronen. Expeditionen var ett storverk i sig – ett tydligt tecken på det danska kungadömets organisatoriska styrka.Redan året därpå, 1016, besegrade Knut kung Edmund Järnsida vid slaget vid Assandun. Den 30 november kröntes han till kung av England – starten på ett imperium som kom att sträcka sig över större delen av norra Europa.Efter brodern Haralds död blev Knut även kung av Danmark 1018. Genom ett fälttåg år 1028 lade han dessutom Norge under sig. Därmed regerade han över tre kungariken och hade samtidigt inflytande över tributpliktiga områden på Irland, norska bosättningar kring Irlands hav och delar av västkusten, Skåne och Blekinge i nuvarande Sverige.Men Nordsjöväldet var inte en enhetlig stat. Det handlade snarare om en personalunion – ett rike som vilade på Knuts personliga auktoritet. Knut såg sig inte bara som en vikingakung, utan som en kristen härskare i Europas mitt. År 1027 reste han till Rom på pilgrimsfärd för att möta påven och den tysk-romerske kejsaren. Genom sitt äktenskap med Emma av Normandie förstärkte han sin legitimitet ytterligare, både i England och på kontinenten.När Knut dog den 12 november 1035 föll imperiet snabbt sönder. Bildtext: llumination som visar kung Edmund Järnsida (till vänster) och Knut den store (till höger) i slaget vid Assandun år 1016. Slaget blev avgörande i kriget mellan den anglosaxiske Edmund och den danske Knut, som efter segern enade England under sitt välde. Ur Chronica Majora av Matthew Paris (1200–1259), Corpus Christi College, Cambridge. Public domain via Wikimedia Commons.Musik: Voyage To America av Lance Conrad, Storyblock Audio.Stöd Historia Nu för att vi ska kunna fortsätta producera avsnitt på denna nivå behöver vi ditt stöd.Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.Som tack får du:✅ Två extra avsnitt varje månad✅ Alla ordinarie avsnitt helt reklamfriaPriset är bara 60 kr/månaden vid lanseringen - med sju dagars gratis provperiod. Senare 75 kr/mån eller 750 kr/år.

Med anledning av Nobelveckan 2025 och det faktum att Paul Tenngart just utkommit med en ny bok om litteraturpriset, "Det litterära Nobelpriset. Historien om världslitteraturens största utmärkelse" (Albert Bonniers förlag), repriserar vi här ett samtal om just Nobelpriset med Paul från december 2023. // Hur gick det till när Svenska Akademien fick uppdraget att dela ut Nobelpriset i litteratur? Har prisets status och genomslag fluktuerat under åren? Och hur mår priset idag? Litteraturvetaren Paul Tenngart i samtal med Martin Degrell om hur Nobelpriset i litteratur har format vår syn på världslitteratur. Mer om Pauls bok "The Nobel Prize and the Formation of Contemporary World Literature": www.bloomsbury.com/us/nobel-prize-…-9781501382123/ Mer om Pauls forskning: portal.research.lu.se/sv/persons/paul-tenngart En podcast från Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet: www.ht.lu.se/ Inspelat i Studio 206. Producent: Martin Degrell. Musik: "Phases (Instrumental)" av HoliznaRAPS (CC BY 4.0).

Ett smakprov på Bildningspoddens nya litteraturpodd Bokrevyn! Du följer podden lättast på anekdot.se/bokrevyn eller i Bokrevyns egen poddkanal, överallt där poddar finns. Behövs det en till biografi över Gustav III? Hur absurd får en ordlös barnbok vara? Och lyckas Athena Farrokhzad skriva tragedier för vår tid? Det är några av sakerna som diskuteras i det andra avsnittet av Bokrevyn. Dessutom: är fackboken i kris? Hur väl skulle förläggaruppropets medicin mot läskrisen fungera? Och hur läsvärd är egentligen romance-erotik i labbmiljö? Hedvig Ljungar diskuterar tillsammans med Malin Nauwerck och Daniel Strand. Veckans recensenter är idéhistorikern Elisabeth Mansén, litteraturvetaren Maria Jönsson och filosofen Cecilia Sjöholm. Böckerna som recenseras är Hugo Nordland, "Överlevaren" (Historiska media, 384 s.) Eva Lindström, "Katten och apan" (Alfabeta, 25 s.) och Athena Farrokhzad, "Tragedierna" (Albert Bonniers förlag, 111 s.) VECKANS INNEHÅLL 00.25 Välkommen! 01.12 Lusten intar Bokmässan 04.06 Elisabet Mansén recenserar Hugo Nordlands "Överlevaren" (Historiska media, 384 s.), i samtal med Daniel Strand. 18.08 Maria Jönsson recenserar Eva Lindströms "Katten och apan" (Alfabeta, 25 s.), i samtal med Malin Nauwerck. 32.05 Svepet – aktuellt i litteraturvärlden och redaktionens lästips. 41.11 Cecilia Sjöholm recenserar Athena Farrokhzads "Tragedierna" (Albert Bonniers förlag, 111 s.), i samtal med Hedvig Ljungar. 56.22 Fråga Bokrevyn Samtalsledare: Hedvig Ljungar Redaktörer: Malin Nauwerck och Daniel Strand Producent: Magnus Bremmer Bokrevyn är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet och produceras på Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet, finansierat av Kungl. Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond.

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.Romanen ”Luzjins försvar” som enligt Nabokovs såväl ryska som engelska titel vore riktigare även på svenska, väckte direkt uppmärksamhet. I förordet till romanens svenska utgåva 1936 ansåg Anders Österling att V. Sirin – som Nabokov kallade sig då för att inte förväxlas med sin far – var ett namn att lägga på minnet, och att han ”tillhör den emigrantgeneration, vars känsloliv hunnit frigöra sig från de äldres hjälplösa hemlängtan till ett Ryssland, som blott existerar i deras minnen.” Författaren Maxim Grigoriev skriver insiktsfullt i sitt förord till samlingen ”Ryska romaner”, med flera av de verk som Nabokov skrev på ryska och senare översatte till engelska, att det centrala temat i Nabokovs författarskap är vad som händer när en människa ser världen på ett helt annat sätt än omgivningen. Grigorjev verkar också hålla med Österling, även om hans uttryck är mer drastiskt; Nabokov ägnar sig inte åt ”lökkupolsmasturbation” utan var redan från början var en sofistikerad, modern och kosmopolitisk författare. Men Nabokovs verk skildrar också migrantlivet mer handfast. I ”Han som spelade schack med livet” sitter Ljuzjins svärföräldrar ensamma, isolerade i en utkyld lägenhet i Berlin, fylld av rysk kitsch; samovarer och tavlor av bondkvinnor – i en av migrationens alla distinkta bilder. I ”Masjenka” handlar det om rysk diaspora på ett pensionat i samma stad; ”Pensionatet var både ryskt och otrevligt” som det heter. Huvudpersonen Ganin, som lever ett tröstlöst exil-liv inser plötsligt på väg till tågstationen där han äntligen ska möta sin forna ryska kärlek att hon, Masjenka, bara är en bild ur minnet. ”Det finns ingen Masjenka utom denna bild, kunde inte finnas.” Och Ganin förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Och på den vägen är det hos Nabokov - riktningen är inte bakåt, hemåt, utan framåt, bort.Författaren Aris Fioretos som gjort en bragd-insats som översättare av Nabokovs romaner, förvisso från engelska men de låter ryska, skriver i sin elaborerade essä ”Nabokovs ryggrad” mycket om hans stil, zoomar in och ut på detaljer och korrespondenser. Tar fasta på Nabokovs påstående att det måste ”kännas i ryggraden” om något är stor litteratur. Och visst, men är inte detta uttalandet ett typiskt avfärdande från en författare som hatade allt som luktade tolkningar, psykoanalys, politiska budskap eller falsk själfullhet. Fioretos skriver att Nabokov ville skapa ett mönster, en väv av text, av språk som kunde mäta sig med själva skapelsen. En författare som inte speglar utan uppfinner sin egen värld medan han beskriver den – om det så gäller Berlin, Frankrike eller en småstad i USA.För när kriget, som jagat Nabokov och hans hustru runt i hela Europa, till slut tvingar dem över Atlanten så skriver han de två, som jag lite tillspetsat vill påstå, stora migrantromanerna: ”Lolita” och ”Pnin”. ”Lolita” med sin skandalösa pedofil-gestalt Humbert Humbert – en ”sjabbig émigré” trots sina snygga kostymer och europeiska bildning. ”Pnin” är motsatsen – en rörande och ömsint liten rysk professor som omfamnar allt amerikanskt men inte har en susning om hur han ska hävda sig i detta nya. Den onde och den gode migranten. Och en oöverträffad skildring av Amerika fylld av hån och kärlek. Nabokov blev sårad över att ”Lolita” beskylldes för att vara antiamerikansk – blott ett av allt den anklagades för – för honom handlade den om att erövra det engelska språket. Likt en förälskad och vedervärdig våldtäktsman vill han erövra sin ”Lolita” – det engelska/amerikanska språket som gäckar honom i sin barnsliga och vulgära lockelse. Men som han lyckas erövra och inlemma i sin egen språkliga praktik. ”Bilarna stod parkerade som grisar runt ett tråg” som han beskriver parkeringen utanför det hotell där det första övergreppet på Dolores äger rum. Men i memoaren ”Tala minne” utvecklar Nabokov sin fruktan att förlora det enda han räddat med sig från Ryssland – ryskan. Trots att han som barn haft en engelsk guvernant skulle han alltid vara rädd att han aldrig skulle bli i stånd att få sin engelska prosa att komma ens i närheten av den på ryska. Och han skulle fortsätta att översätta från ryska till engelska och från engelska till ryska i hopp om att vara herre över sitt språk. ”Lolita” utkom 1955 och skrevs direkt på engelska, men när Nabokov tio år senare översatte boken till ryska insåg han att det ”underbara ryska modersmålet” – som han inbillade sig ännu väntade på honom någonstans – var en chimär. Fioretos beskriver hur engelskan, övertrumfar modersmålet. Det nya har segrat över det gamla, det språkliga återvändandet blir en bitter återvändsgränd. För Nabokov har inte främst migrerat från en plats, utan från ett språk. Det är inte en lokal hemlöshet utan en existentiell tomhet som bara kan lindras av språkets, stilens, spelets inre räddande karta. Är det för att han är en migrant som vägrar spela den förväntade rollen i att sörja folket, kulturen, jorden eller nationen som hans stil så ofta beskrivs som kylig och ironisk, ja rentav trolös? Men ser inte underströmmarna av ömhet och förtvivlan. I Maxim Grigorievs roman ”Europa” åker huvudpersonen, som på ett gåtfullt vis rymt eller ”hoppat av” från Sovjetunionen under en skolresa i Paris, i nutid som vuxen tillbaka på ett impulsivt besök till barndomsstaden Moskva. Han söker upp sitt gamla hem i ett stort hyreshus där ingen öppnar, bara en sur granne undrar vad fan han gör där. ”Nånting drogs ihop och slöt sig inom mig, som när man knyter ihop en sopsäck”. Precis så skulle Nabokov kunnat formulera det och här, tycker jag, gör Grigoriev ”en Nabokov” – gestaltar det exilens tomrum runt vilket ett helt författarskap kan hovra. Själv slutade Nabokov, som aldrig haft ett riktigt hem någonstans, sitt liv på ett lyxhotell i Schweiz – Europa men ändå inte riktigt Europa, ett flerspråkligt neutralt isolat, en priviligierad tillflykt, en den oheroiska migrantens asyl. Maria Edström kritikerLitteratur:Vladimir Nabokov ”Han som spelade schack med livet” i svensk översättning av Ellen Rydelius med förord av Anders Österling. Albert Bonniers förlag 1936.Vladimir Nabokov ”Ryska romaner”, samlingsutgåva med förord av Maxim Grigoriev. Modernista 2024.Vladimir Nabokov ”Masjenka” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2001.Aris Fioretos ”Nabokovs ryggrad”, essä. Norstedts 2024..Vladimir Nabokov ”Lolita” i svensk översättning av Aris Fioretos. Albert Bonniers pocket 2007.Vladimir Nabokov ”Pnin” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2000.Vladimir Nabokov ”Tala, minne” i svensk översättning av Lars Gustav Hellström Albert Bonniers 2012.Maxim Grigoriev ”Europa” Albert Bonniers 2021

Vi närmar oss semestertider. På sandiga handdukar, i sommarstugans knarriga sängar eller hemma på balkongen väntar avkoppling med en spännande pocketbok. Gärna något om mord. Kanske något brittiskt. Med en belgisk utredare. Något sådant.Agatha Christie är deckardrottningen. I dagens avsnitt undersöker vi varför hon trots sin mycket tidstypiska persona blivit odödlig. Det blir mystiska försvinnanden, korkade jag-berättare och ett imperium som håller på att falla samman. Mycket nöje!Varför inte bli prenumerant? Slipp reklamen och få tillgång till extramaterial: historiepodden.supercast.com—Läslista:Burman, Carina, Drottningar och pretendenter: om guldålderns deckarförfattarinnor, Albert Bonniers förlag, [Stockholm], 2023”Agatha Christies hemliga anteckningsböcker” dokumentär SVT PlayHarrison, Dick ”Så bildade Agatha Christie deckare skola” SvD 2024-09-12Mattson, Olle ”Hundra år av suveräna, fasansfulla giftmord” SvD 2020-09-11Klingberg, Per ”Ständigt nya fall för Hercule Poirot” SvD 2014-09-04Bengtsson, Frans G ”Detektivlitteratur” SvD 1930-tal Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

The Nazi threat emerges from Germany 1933 and shatters the small town life in Krasnik south of Lublin in eastern Poland. The teenager Mischa Stahlhammer manages to escape from a German work camp and joins Polish partisans. He survives by becoming a specialist in arming and disarming mines, the most dangerous of all missions. After the war he ends up in Sweden, meets Sonja, who also lost her family and youth in German concentration camps. Their son Semmy, born in Eskilstuna, tells the story of what a boy, his family and friends had to live through in Poland before, during and after the Second World War, and how love gives him back the will to live – and the strength to create a new life in a foreign land. Semmy Stahlhammer was First Concertmaster at the Stockholm Royal Opera and Ballet for 25 years, and Artistic Director of Chamber Music at Stockholm Grand Hotel, and of the music festival in San Giovanni in Tuscany, Italy. He is now leader of Stahlhammer Klezmer Classic. In his violin ateljé in Stockholm he restores/repairs string instruments. Codename Barber is translated into Swedish, German, Russian, Hebrew and Chinese. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/new-books-network

The Nazi threat emerges from Germany 1933 and shatters the small town life in Krasnik south of Lublin in eastern Poland. The teenager Mischa Stahlhammer manages to escape from a German work camp and joins Polish partisans. He survives by becoming a specialist in arming and disarming mines, the most dangerous of all missions. After the war he ends up in Sweden, meets Sonja, who also lost her family and youth in German concentration camps. Their son Semmy, born in Eskilstuna, tells the story of what a boy, his family and friends had to live through in Poland before, during and after the Second World War, and how love gives him back the will to live – and the strength to create a new life in a foreign land. Semmy Stahlhammer was First Concertmaster at the Stockholm Royal Opera and Ballet for 25 years, and Artistic Director of Chamber Music at Stockholm Grand Hotel, and of the music festival in San Giovanni in Tuscany, Italy. He is now leader of Stahlhammer Klezmer Classic. In his violin ateljé in Stockholm he restores/repairs string instruments. Codename Barber is translated into Swedish, German, Russian, Hebrew and Chinese. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/jewish-studies

The Nazi threat emerges from Germany 1933 and shatters the small town life in Krasnik south of Lublin in eastern Poland. The teenager Mischa Stahlhammer manages to escape from a German work camp and joins Polish partisans. He survives by becoming a specialist in arming and disarming mines, the most dangerous of all missions. After the war he ends up in Sweden, meets Sonja, who also lost her family and youth in German concentration camps. Their son Semmy, born in Eskilstuna, tells the story of what a boy, his family and friends had to live through in Poland before, during and after the Second World War, and how love gives him back the will to live – and the strength to create a new life in a foreign land. Semmy Stahlhammer was First Concertmaster at the Stockholm Royal Opera and Ballet for 25 years, and Artistic Director of Chamber Music at Stockholm Grand Hotel, and of the music festival in San Giovanni in Tuscany, Italy. He is now leader of Stahlhammer Klezmer Classic. In his violin ateljé in Stockholm he restores/repairs string instruments. Codename Barber is translated into Swedish, German, Russian, Hebrew and Chinese. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/biography

The Nazi threat emerges from Germany 1933 and shatters the small town life in Krasnik south of Lublin in eastern Poland. The teenager Mischa Stahlhammer manages to escape from a German work camp and joins Polish partisans. He survives by becoming a specialist in arming and disarming mines, the most dangerous of all missions. After the war he ends up in Sweden, meets Sonja, who also lost her family and youth in German concentration camps. Their son Semmy, born in Eskilstuna, tells the story of what a boy, his family and friends had to live through in Poland before, during and after the Second World War, and how love gives him back the will to live – and the strength to create a new life in a foreign land. Semmy Stahlhammer was First Concertmaster at the Stockholm Royal Opera and Ballet for 25 years, and Artistic Director of Chamber Music at Stockholm Grand Hotel, and of the music festival in San Giovanni in Tuscany, Italy. He is now leader of Stahlhammer Klezmer Classic. In his violin ateljé in Stockholm he restores/repairs string instruments. Codename Barber is translated into Swedish, German, Russian, Hebrew and Chinese. Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices Support our show by becoming a premium member! https://newbooksnetwork.supportingcast.fm/eastern-european-studies

UPPLÄSNING: Göran Sonnevi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT; Ur ”Där allt är kontrapunkt tid” av Göran SonneviDIKTSAMLING: Där allt är kontrapunkt tid (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: György Kurtág: Kis chorusEXEKUTÖR: Víkingur Ólafsson, piano

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Midsommarnatten” av Arvid MörneDIKTSAMLING: Atlantisk bränning (Albert Bonniers förlag, 1937)MUSIK: Robert Schumann: Träumerei ur KinderszenenEXEKUTÖR: Víkingur Ólafsson, piano

Första rad: På Blomsterlandet finns numera medelhavsjord UPPLÄSNING: Merima Dizdarevi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur "Långt från ögat långt från hjärtat" av Merima DizdarevićDIKTSAMLING: Långt från ögat, långt från hjärtat (Albert Bonniers förlag 2022)MUSIK: Mary Lattimore: Pine treesEXEKUTÖR: Mary Lattimore, harp

UPPLÄSNING: Emil Almén Önskad av Hjördis Davidson Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Skeppet” av Sven JerringDIKTSAMLING: Den stora tiden (Albert Bonniers förlag, 1922)MUSIK: Sergej Prokofjev: GavottEXEKUTÖR: Kim Dongkyu, piano

UPPLÄSNING: Emil Almén Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Tröst i naturen” av Birger SjöbergDIKTSAMLING: Fridas bok (Albert Bonniers förlag, 1922)MUSIK: Gabriel Fauré: MandolineEXEKUTÖR: Fauré-kvartetten

UPPLÄSNING: Tomas Tranströmer (arkivinspelning) Önskad av Katarina Gustavsson, Vassmolösa Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Eldklotter” av Tomas TranströmerDIKTSAMLING: Det vilda torget (Albert Bonniers förlag, 1983)MUSIK: Claude Debussy: Arabesk nr 1 E-durEXEKUTÖR: Jean-Yves Thibaudet, piano

UPPLÄSNING: Etienne Glaser Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Kung mej och andra dikter” av Lars NorénDIKTSAMLING: ”Kung mej och andra dikter” (Albert Bonniers förlag, 1973) Hämtad ur Avgrunden av ljus - poesi 1962-2016 (Albert Bonniers förlag, 2021)MUSIK: Marain Marais: Preludium ur Pièces de viole, bok 3EXEKUTÖR: La Rêveuse

Önskad av Murat i Borås. UPPLÄSNING: Georg Devendra Apenes Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Majkväll III” av Björn HåkansonDIKTSAMLING: Mellan två val: Inrikespolitiska dikter (Albert Bonniers förlag, 1969)MUSIK: Paolo Fresu: ApneaEXEKUTÖR: Paolo Fresu, trumpet. Daniele de Bonaventura, bandoneon

UPPLÄSNING: Judith Kiros Första rad: med ångern kom ytterligare en önskan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS 2024: ”Ett visionärt raseri strömmar över sidorna när medeltida helgonlegender flätas samman med en igenkännlig vardag i Judith Kiros 'Det röda är det gränslösa'. Beskt, humoristiskt och briljant frammanas en samtid och tidlöshet som flimrar av både ljus och beckmörker.”DIKT: Ur "Det röda är det gränslösa" av Judith KirosDIKTSAMLING: Det röda är det gränslösa (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Adam Bałdych: RelativitiesEXEKUTÖR: Adam Bałdych, violin, Yaron Herman, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Balettlektion – Dikt under pandemin” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Året hos Hyperboréerna (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Frédéric Chopin: Vals nr 19 Ess-durEXEKUTÖR: Alice Sara Ott, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Solnedgångar” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Ekeby trafikförening (Albert Bonniers förlag, 2015)MUSIK: Elisabeth Poston: BarcarolleEXEKUTÖR: Medlemmar ur Korros-ensemblen

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ””Samisk Apollon” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Samisk Apollon och andra dikter (Albert Bonniers förlag, 1993)MUSIK: Selim Palmgren: Stjärnorna blinkarEXEKUTÖR: Izumi Tateno, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare. Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Bibliotek” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Element till en kosmologi (Albert Bonniers förlag, 1979)MUSIK: Claude Debussy: Beau soirEXEKUTÖR: Sophie Dervaux, fagott, Selim Mazari, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”På födelsedagen” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Det är idag det sker (Albert Bonniers förlag, 1966)MUSIK: Franz Liszt: Au lac de WallenstadtEXEKUTÖR: Francesco Piemontesi, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Haloumi – Dikt på vegetabiliskt löpe” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Året hos Hyperboréerna (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Johann Sebastian Bach: Sinfonia nr 5 Ess-durEXEKUTÖR: Martin Fröst, klarinett, Roland Pöntinen, piano

UPPLÄSNING: Ana Gil de Melo Nascimento Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Enkel cellulosa” av Åsa Maria KraftDIKTSAMLING: Enkel cellulosa (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Erik Satie: Gymnopédie nr 3EXEKUTÖR: Montreals symfoniorkester, Charles Dutoit, dirigent

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKTER UPPLÄSNING: Emil Boss Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Den gamla goda tiden” av Gustaf FrödingDIKTSAMLING: Nya dikter (Albert Bonniers förlag,1894)MUSIK: Roger Tallroth: Till farmorEXEKUTÖR: Väsen, Mats Olofsson, cello

UPPLÄSNING: Robert Fux Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Vårvisa” av Karin BoyeDIKTSAMLING: Gömda land (Albert Bonniers förlag, 1924)MUSIK: Gunnar de Frumerie: Sarabande ur Pastoral svitEXEKUTÖR: Göran Marcusson, flöjt, medlemmar ur Göteborgs symfoniker, Thord Svedlund, dirigent

ÅRETS DIKTSAMLING 2024 UPPLÄSNING: Judith Kiros Första rad: Det röda är det gränslösa, det som ännu är i revolt Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. JURYNS MOTIVERING: ”Ett visionärt raseri strömmar över sidorna när medeltida helgonlegender flätas samman med en igenkännlig vardag i Judith Kiros ”Det röda är det gränslösa”. Beskt, humoristiskt och briljant frammanas en samtid och tidlöshet som flimrar av både ljus och beckmörker.”DIKT: Ur "Det röda är det gränslösa" av Judith KirosDIKTSAMLING: Det röda är det gränslösa (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Hiroki Takahashi: LostEXEKUTÖR: Hiroki Takahashi

UPPLÄSNING: Robert Fux Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Lädrets låtar” av Linus GårdfeldtDIKTSAMLING: Brorsan, krabban och lädret (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Astrid Sonne: Stuck in pauseEXEKUTÖR: Astrid Sonne, elektronik

UPPLÄSNING: Judith Kiros Första rad: jag nås, via omvägar, av en nödvändig fråga Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur "Det röda är det gränslösa" av Judith KirosDIKTSAMLING: Det röda är det gränslösa (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Sufjan Stevens: Incantation VIIIEXEKUTÖR: Sufjan Stevens, elektronik

UPPLÄSNING: Elina Norén Sandberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Yra, vakna!” av Anna HallbergDIKTSAMLING: Yra, vakna! (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: John Taverner: In nomineEXEKUTÖR: Rose consort if viols, gamba-ensemble

UPPLÄSNING: Harald Leander Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. TEMA: POESI OM KLIMAT OCH MILJÖDIKT: Ur ”Skogsskövlingen” av Zacharias TopeliusDIKTSAMLING: Sånger 1874. Hämtad ur Lyriska klenoder (Albert Bonniers förlag, 1994)MUSIK: Trad från Sverige/Senegal: Bingsjöpolskan/DouniaEXEKUTÖR: Ellika Frisell, fiol, Solo Cissokho, kora

UPPLÄSNING: Amanda Ooms Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”I folkviseton” av Nils FerlinDIKTSAMLING: Från mitt ekorrhjul (Albert Bonniers förlag, 1957)MUSIK: Torgny Björk: I folkvisetonEXEKUTÖR: Alf Häggkvist, piano

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKT UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Bebådelsen” av Mare KandreDIKTSAMLING: Bebådelsen (Albert Bonniers förlag, 1986. Nyutgåva Nirstedt/litteratur, 2023)MUSIK: Mind over MIDI: Havets katedralEXEKUTÖR: Mind over MIDI, elektronik

UPPLÄSNING: Torsten Wahlund (ur arkivet) Önskad av: Elsa Persson och Anette Sjösvärd Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKTSAMLING: Den lyckliges väg (Albert Bonniers förlag, 1921)MUSIK: Gunnar de Frumerie: Saraband ur PastoralsvitEXEKUTÖR: Sarah Lindloff, flöjt, Svenska kammarorkestern och Petter Sundkvist, dirigent

UPPLÄSNING: Iréne Lindh Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Vintermorgon” av Ebba LindqvistDIKTSAMLING: De fåvitska jungfrurna (Albert Bonniers förlag, 1957)MUSIK: Claude Debussy: Flickan med linhåretEXEKUTÖR: James Galway, flöjt, Marisa Robles, harpa, The chamber orchestra of Europe

UPPLÄSNING: Tore Lindwall (arkivinspelning från 1967) Önskad av Kristina Nordell Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Vinter” av Gunnar Mascoll SilfverstolpeDIKTSAMLING: Samlade dikter (Albert Bonniers förlag, 1942)MUSIK: Wilhelm Stenhammar: Andante sostenuto ur Chitra, orkestersvitEXEKUTÖR: Sveriges radios symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen, dirigent.

UPPLÄSNING: Marie Lundquist Första rad: Ett barn bygger en barndom Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Vaggvisa” av Marie LundquistDIKTSAMLING: Gå i svaromål med havet (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: Fläskkvartetten: InnocentEXEKUTÖR: Fläskkvartetten

UPPLÄSNING: Iréne Lindh Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jul 1939” av Karin BoyeDIKTSAMLING: De sju dödssynderna (Albert Bonniers förlag, 1941)MUSIK: Martin Luther, arr Peter Tikkanen: JulkoralEXEKUTÖR: Peter Tikkanen, piano

UPPLÄSNING: Fredrik Gunnarsson Önskad av Thomas Lind i Lund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”December” av Tobias Berggren. Ur sviten De tolv månaderna.DIKTSAMLING: Rymden i kväll, alla stjärnorna (Albert Bonniers förlag, 1991)MUSIK: Jan Sandström: A winter in MallorcaEXEKUTÖR: Stockholms brasskvintett

UPPLÄSNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Gå i svaromål med havet” av Marie LundquistDIKTSAMLING: Gå i svaromål med havet (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: Erik Satie: Nocturne nr 4EXEKUTÖR: Roland Pöntinen, piano

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Vi kan öppna munnen och ta emot en annan mun UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023)MUSIK: Julian och Roman Wasserfuhr: InterludeEXEKUTÖR: Julian Wasserfuhr, trumpet, Roman Wasserfuhr, piano, Lars Danielsson, bas, cello, gitarr, Wolfgang Haffner, trummor

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Jag har lyssnat tillräckligt UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Dmitry Volynkin: NostalgiaEXEKUTÖR: Øneheart

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Jag behöver lyssna uppmärksammare UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Georges Ivanovich Gurdjieff: Danse thibétaineEXEKUTÖR: Günter Herbig, gitarr

Som de flesta trogna lyssnare känner till är Robin torsk på att bildgoogla historiska aktörer. Människor som levde före fotografins uppfinnande är helt okej. Ett träsnitt kan ge en gåshud. Så är det. Men när fotot slår igenom. Då händer någonting med historien.Det är premissen för detta avsnitt. Ett fritt utforskande av historien, fotografiet och deras ömsesidiga relation. Det blir resor till Daniel Hermanssons familjealbum, i sällskap med gamla byafotografer eller sekelskiftets etnografer samt i mörkret längs Kongofloden.--Läslista:Fredlund, Jane, Svenska folkets bilder: gamla fotografier ur album och byrålådor med kulturhistoriska kommentarer, LT, Stockholm, 1978Andersson, Lars M., Berggren, Lars & Zander, Ulf (red.), Mer än tusen ord: bilden och de historiska vetenskaperna, Nordic Academic Press, Lund, 2001Hentati, Jannete, Älven i mig, Albert Bonniers förlag, [Stockholm], 2023Hochschild, Adam, Kung Leopolds vålnad: om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika, Ordfront, Stockholm, 2000 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.