Podcast appearances and mentions of albert bonniers

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.Så varför gör jag inte det?Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jagär det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet. Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat. För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna, naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången, samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”. Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv”.Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då, när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt? Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade - och i stället bli fru Dalloway?Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen av bräcklig mental hälsa.Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots ”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade henne till.Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats utsträckta ögonblick.Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att försvinna med oss.En av litteraturens främsta egenskaper är att den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.Och du.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritikerLitteraturVirginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag, 2025.

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var inte okomplicerad. Men stark. Elisabeth Hjorth skildrar deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”.1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”Elisabeth Hjorthförfattare, etiker och professor i litterär gestaltning LitteraturMarguerite Duras:Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms förlag, 2017.Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988. FaktaMarguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

Flera författare har på sistone översatt sig själva mellan svenska och andra språk – Agri Ismaïl skrev sin debutroman "Hyper" (Bonniers 2024) parallellt på engelska och svenska, och Lida Starodubtseva debuterade med "En oändligt lång vår" (Nirstedt/litteratur 2023) på svenska och har nu översatt den till ryska. Hur går ett sådant arbete till? Blir det en ny text när den skrivs på ett annat språk eller har det andra språket hela tiden funnits där? Samtalet leddes av Jenny Aschenbrenner, redaktör för Med andra ord, och spelades in på Bokmässan i september 2024. Det arrangerades av Nirstedt/litteratur, Albert Bonniers förlag och Översättarcentrum.

Allt viktigt ska hända sedan, inte nu. Mattias Hagberg söker en motlitteratur som visar oss bort från en värld där alla vill äga undergången. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Don DeLillos sjuttonde roman ”Noll K” från 2016 inleds med en mening som jag har svårt att släppa:”Alla vill äga världens undergång.”Det är en märklig rad. Nästan obegriplig.”Alla vill äga världens undergång.”Vad betyder den? Hur kan den ens vara möjlig?Jag återkommer till den där meningen, med ett möjligt svar, men för att nå dit måste vi gå en omväg, en omväg som börjar i samma roman, men som snart kommer att ta oss någon helt annanstans.”Noll K” är en text om döden, och om det eviga livet. I en nära framtid håller tekniken på att göra verklighet av kristendomens löfte om evigt liv. På en hemlig ort i Centralasien finns en högteknologisk anläggning, kallad Konvergensen, där världens miljardärer kan frysa ner sina kroppar för att en dag bli upptinade när medicinen gjort sådana framsteg att de kan leva för alltid.Konvergensen är uppståndelsen från de döda som teknologisk vision. Ja, mer än så. ”Noll K” är en roman om tidens slut, som bär tydliga paralleller till kristendomens urmyt – föreställningen om undergång och pånyttfödelse.Don DeLillo är en författare som ständigt återvänt till domedagen. Redan i de första romanerna från början av 1970-talet är motivet tydligt. Som i ”End Zone” från 1972, om en ung amerikansk fotbollsspelare, Gary Harkness, som blir besatt av kalla krigets massförstörelsevapen och av den ömsesidiga utplåningen. Det är en roman som slutar i ett sammanbrott – inför det moderna kriget verkar förståndet inte räcka till – kapprustningen har, vad man skulle kunna kalla, bibliska proportioner, som så många andra av våra samtida globala hot.Och mycket riktigt gör Don DeLillo just den kopplingen. I ”End zone” låter han huvudpersonen, Gary Harkness, spekulera:“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet... Polarisen smälter. Världens mineralreserver minska. Krig, svält och pest…”Ja, det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet är onekligen en apokalyptisk tid – i ordets ursprungliga bemärkelse. De latenta faror som legat förborgade i det moderna samhället har slutligen börjat uppenbara sig, och världen skälver.Men det som intresserar Don DeLillo är inte i första hand samtiden globala kriser, utan undergången som litterär genre, som social konstruktion, som ett raster som lägger sig över verkligheten och erbjuder vissa snäva tolkningar.“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla testamentet…”Han vet att vi måste gå tillbaka till ”Bibeln” för att förstå något väsentligt om vår samtid, för att kunna se apokalypsen för vad den också är – en berättelse, en fabel som format och omformat vår förståelse för världen, och därmed vår förmåga att agera.Den antika judendomen var en religion, om man nu ens kan prata om religion vid den här tiden, som särskilde sig från andra kulter kring östra medelhavet genom att fokusera på tiden och på historien, och på en gud som ingriper i världen.Under århundradena kring vår tideräknings början renodlades sen denna syn på tiden till en egen litterär genre – apokalypsen – först av judiska skriftlärda och profeter, senare av kristna intellektuella. Apokalypsen blev en litterär stil, med en egen och tydlig form, enkel att sammanfatta: Tiden har en riktning, den har en början och ett slut, och innan slutet kommer skall allt viktigt uppenbaras – ofta under katastrofala former.Strukturen finns i judiska apokalypser som ”Daniels bok” och ”Enoks bok”, och den finns i nästan alla kanoniserade kristna texter, som ”Markusevangeliet”, Paulus brev och ”Uppenbarelseboken”.Med andra ord: Den västerländska synen på tiden och historien är en litterär konstruktion, sprungen ur ”Bibelns” berättelser, en konstruktion som format hela den västerländska förståelsen för världens som framåtskridande, kris och återfödelse.Och därmed blir det också möjligt att förstå Don Delillos märkliga påstående att ”alla vill äga världens undergång.”Vad han vill ha sagt, tror jag, är följande: Om föreställningen om undergången och pånyttfödelsen är en av våra starkaste kulturella bilder – en sorts rotmetafor som dyker upp överallt i vårt samhälle – blir det oerhört väsentligt vem som kontrollerar den bilden.Tänk bara på de socialistiska staterna i öst som levde på föreställningen om den kommande förlösningen när det klasslösa samhället äntligen skulle bryta fram.Eller tänk på nyliberalismen med sitt löfte om marknadens frälsning.Eller på högerradikalernas tro på det gamla lyckorikets återkomst.Eller på föreställningen om att ny teknik plötsligt ska rädda oss från klimatkrisen.Allt viktigt skall hända sedan, i framtiden. Inte nu. Inte här. Utan sedan.Men, om allt detta bara är litterära bilder frammanade ur judendomens och kristendomens grundläggande förståelse för historiens riktning, då måste det också gå att erbjuda alternativ – andra slags berättelser. Ja, jag tror det. Och det är just detta som gör Don DeLillo så relevant. Hans romaner är inga regelrätta berättelser, de har ingen tydlig början eller tydligt slut, snarare handlar det om tillstånd. Om en sorts motlitteratur som betonar det varande, i motsats till det kommande. En sorts litteratur som vilar i nuet, i språket. Det är som om han vill säga: Allt det viktiga kommer inte hända sen. Det enda vi äger är detta nu.Nästan alla Don DeLillos romaner bär på en scen där allt detta blir extra påtagligt. Det handlar om ett slags vardagliga mirakel; ofta en soluppgång eller solnedgång. Och ”Noll K” är inget undantag. På romanens sista sidor åker huvudpersonen buss över Manhattan, när han upplever ett ögonblick av ordlös närvaro i stunden:”Bussen gick tvärsöver stan, från väst till öst, en man och kvinna satt nära chauffören, en kvinna och en pojke längst bak. Jag satte mig mitt i någonstans, utan att titta på något särskilt, tom i skallen, nästan åtminstone, tills jag började lägga märke till ett sken, en flodvåg av ljus.Några sekunder senare var gatorna fyllda av detta ljus av det döende dagsljuset och bussen verkade vara bringaren av detta strålande ögonblick. Jag såg på skimret över mina händer. [–-] Vi var mitt på Manhattan, med fri sikt västerut och han pekade och tjöt mot den flammande solen som med kuslig precision stod och vägde precis mellan raderna av skyskrapor.” Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturDon DeLillo: Noll K. Översättning Rebecca Alsberg. Albert Bonniers förlag, 2016.

Anna Blennow beskriver sitt sökande efter biblioteket som har tillhört den man som tros ligga bakom 1600-talspseudonymen Skogekär Bergbo. Och funderar över bokryggarnas mystiska verkan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Klockan på väggen tickade. Sekund för sekund blev synlig, oändligt lång, som om sekundvisaren tvekade för varje slag. Tiden i den predigitala eran kunde vara så totalt tom, det ensamma rummet, möblerna som stod stilla på sina platser. Den enda vägen ut ur tiden var via bokstäverna. Böckernas ryggar i bokhyllan var som brev från en framtid, ett liv som kanske skulle komma att bli mitt eget när jag blev vuxen. ”Ekelöfs nej”. ”Brott och straff”. ”Rutiga kokboken”. Jag läste titlarna om och om igen, så att orden förlorade sin betydelse och blev besvärjelser som skulle hjälpa mig genom den tomma tiden.När jag långt senare kom att öppna böckerna vars ryggar var så välbekanta blev jag ofta besviken. Innehållet kunde inte mäta sig med de drömmar som de kortfattade titlarna hade skapat i mig. Det var alltså inte där livet fanns. Kanske var det i stället ensamheten som bodde i bokbanden, sökandet efter betryggande svar och fasta strukturer.”Siste quisquis ante portam es. Stanna, vem än du är, framför porten. Knacka inte på dörren och ge inte ett ljud ifrån dig. Den här platsen är helig. Detta är de gudomliga och mänskliga vetenskapernas helgedom. Här är de dödas rådsförsamling och dyrkan. Härifrån må alla arbetets mödor, allt larm och de som är okunniga om litteratur vika hädan. Stör inte ägarens ensamhet och frid.”Så stod det skrivet på latin ovanför dörren till ett av författaren Schering Rosenhane den äldres bibliotek. Länge visste man inte mer om hans boksamling än att den funnits. I en lista över de inventarier den noggranne Rosenhane förvarat på sitt kontor förtecknades boklistor från alla hans gods: Torp och Tistad i Södermanland, Säby i Järfälla, det Rosenhaneska palatset på Riddarholmen, och hans ståthållarvåning på slottet Tre Kronor. Men listorna själva är inte bevarade, och boksamlingen skingrad. Det var i samband med mitt forskningsprojekt om Rosenhane som den troliga författaren bakom diktarpseudonymen Skogekär Bergbo som jag påbörjade jakten på hans böcker.Schering Rosenhane var ämbetsman under drottning Kristinas regering på 1600-talet, ofta på statliga uppdrag utomlands. Men var han än befann sig var han på jakt efter böcker. I Paris fick han som ung student utan pengar låna till sig den läsning han längtade efter. När han sändes till de Westfaliska fredsförhandlingarna köpte han redan på väg dit, visar räkenskaperna, en hög med böcker – och en luta, för att kunna spela och dikta på lediga stunder. I Münster bodde han hos den beryktade boksamlaren Bernhard Rottendorff, vars ”sköna bibliotek” han fick begagna. Ur den svenska stormaktstidens krigsbyten belönades han för sitt fredsmäkleri med mängder av böcker. Till sonen Johan, på studieresa i Holland, sände han inköpslistor på vackra objekt till biblioteken: glober, kopparstick, kartor.Johan Rosenhane älskade också böcker. Och det var i hans bibliotekskatalog som jag hittade den: en boklista skriven med Scherings hand, om totalt nästan 600 volymer. Här var det: Schering Rosenhanes bibliotek. Men inte hela. Ett bibliotek värdigt en boksamlare rymde vid den här tiden tusentals böcker. Johan hade ärvt godset Tistad efter faderns död, och troligen var det böckerna i det biblioteket som fanns i listan.Men det var en kryptisk förteckning: oftast bara en förkortad titel och författarens efternamn. Inga tryckorter och årtal. ”Cicero, två band”. ”Apuleius verk”. Om jag ville spåra just de här böckerna skulle det bli svårt. Men det fanns, visade det sig, en lösning. Efter Johans död såldes snart biblioteket på Tistad. Det gamla huset skulle rivas, bibliotekssalen försvann, och böckerna såldes till ett kansliråd vid namn Eckleff. Men han hade det svårt ekonomiskt och lät sälja alltihop igen. Auktionskatalogen finns kvar, och där kunde jag para ihop verk efter verk med exemplaren i boklistan. Och så kunde jag ge mig ut till de samlingar och bibliotek dit många av böckerna vandrat på olika vägar. Att jag hittat rätt exemplar kunde jag se från Eckleffs ex libris; ibland fanns Johan Rosenhanes signatur i boken, ibland initialerna S.R. – Schering Rosenhane. Och på böckernas ryggar i vita pergamentband hade Schering med egen hand tecknat titel och författare i brunt bläck.Böckerna skulle innehålla fler indicier till lösningen på gåtan om Skogekär Bergbo, men det mest omvälvande för mig var inte innehållet, utan att hålla böckerna i mina händer. Känslan var långt starkare än när jag undersökt hans brev och manuskript. Det förvånade mig först, men så förstod jag: När jag bläddrar i böckerna och läser en rad här och där gör jag precis samma sak som han själv gjorde. Hans händer har vänt de här bladen precis som mina gör nu, och precis som jag har han sökt kunskap mellan de här pärmarna. I böckerna möts våra världar och är precis desamma.Böcker är inte bara objekt i sig. De bär på ytterligare fysiska spår bortom sig själva: tummade smutsiga sidor, spår av kyssar på en illuminerad helgonbild i en medeltida codex, utflutet bläck där någon strukit under eller antecknat. Böckernas historia är bibliotekens historia, men också materialens: papyrus, pergament, papper.De stora biblioteken, skriver Irene Vallejo i ”Papyrus – om bokens födelse i den antika världen”, utsattes lättare för plundring och bränder. De antika verk vi läser idag skyddades i perifera och obetydliga samlingar där de klarade sig från förödelse. Biblioteken har genom historien utgjort skyddsrum både för böcker och läsare. ”Stör inte ägarens ensamhet och frid”, stod det i biblioteket på Tistad. Begreppet, otium et solitudo, är lånat från Petrarca, som i sin tur fått det från antiken: Cicero skriver om författaren och statsmannen Cato den äldre att han aldrig var ”mindre sysslolös än när han var ledig, och aldrig mindre ensam än när han var för sig själv”. I biblioteken kunde Cicero, Petrarca och Schering Rosenhane tala med det som var förgånget och försvunnet. Och jag kan stå intill och lyssna.Bredvid universitetet där jag arbetar ligger biblioteket. När jag kommer upp för backen brukar jag alltid välja biblioteksentrén, förbunden med universitetet genom en inglasad passage, för att få en fläkt av den trygghet som strömmar ut från bokhyllor, läsplatser och bokmagasin insprängda i berggrunden. Det som präglar det tryckta ordet i motsats till digitala publikationer, skriver Lothar Müller i sin studie ”Vit magi – papperets epok”, är inte bara böckernas tredimensionella form och materialitet, utan också det fastslagna, oföränderliga. En bok kan till skillnad från en e-bok inte formateras om eller uppdateras. Det förgångna går inte att förändra, men inte heller att förlora, viskar böckernas ryggar, och det fyller mig med trygghet. Den torra doften av papper, den lite syrliga lukten av bokband, otium et solitudo. Tiden står stilla, men inte i väntan och ensamhet, utan närvaro.Anna Blennowlatinforskare och poetLitteratur Irene Vallejo: Papyrus – om bokens födelse i den antika världen. Översättare: Annakarin Thorburn. Albert Bonniers förlag, 2023.Lothar Müller: Vit magi: papperets epok. Översättare: Tommy Andersson. Glänta Produktion 2023.Kathryn M. Rudy, ”Touching parchment: how medieval users rubbed, handled, and kissed their manuscripts”, OpenBook Publishers 2023, Open access https://www.openbookpublishers.com/books/10.11647/OBP.0337Anna Blennow, ”Schering Rosenhanes kärleksvisa. En herdes väg från Seine till Sverige”, Tidskrift för litteraturvetenskap 1/2024, Open access https://publicera.kb.se/tfl/issue/view/1798

I kriminallitteraturen är lesbisk kärlek ofta något destruktivt och kan fungera som en oväntad twist. Deckarläsaren Anna Nygren försöker lösa mysteriet med sin dragning till mordgåtornas mörka begär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaJag är författare och litteraturvetare. Alltså läser jag mycket. Men ibland ljuger jag om mina läsvanor. Jag har nämligen fastnat i ett deckarträsk och jag kommer inte ut ur det. Det låter kanske som om deckarna skulle vara mitt guilty pleasure, ett hemligt begär. Det är sant, men sanningen är att det är mer än så. Deckarna är mitt sätt att försöka förstå mitt begär. Och det skrämmer mig.Det började när jag var 13 år och hittade Maria Langs deckare ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 i mammas bokhylla. Där är twisten i mordhistorien att mördaren är lesbisk: Viveka. Hennes replik ”Det var inte Rutger jag älskade, det var Marianne” är nyckelrepliken i boken. Den motiverar alla hennes destruktiva handlingar. Detta var den första queera gestalt jag hittade i litteraturen. Jag lärde mig då, att skulle jag fortsätta älska mina tjejkompisar på det här sättet, så kunde det sluta med ond bråd död. Nästan samtidigt läste jag Åsa Larssons deckare ”Svart stig”. Där är inte mördaren, men mordoffret lesbisk. Och efter att hon mördats tar hennes hemliga flickvän livet av sig – efter att först också ha dödat fyra hundar. Jag lärde mig: Det är inte lätt att vara lesbisk. Det är farligt.21 år senare har jag ännu inte mördat eller blivit mördad. Men mitt begär efter kärlek blandas samman med ett begär efter the dark side, efter något obehagligt, blodigt, skadligt. I läsningen känner jag både bekräftelse och bestraffning. Den dubbla känslan är ett mysterium som triggar mig, en gåta som kräver en lösning.I deckare ses det lesbiska ofta som något ondskefullt, farligt och destruktivt. Det skriver Emma Donoghue i en bok om lesbiska motiv i litteraturen, ”Inseparable. Desire between women in literature”. Det historiskt sett omoraliska och olagliga queera begäret ligger i linje med mördarens karaktär. Samtidigt är den kvinnliga homosexualiteten, till skillnad från den manliga, ofta osynliggjord – och i brottsberättelsen är kvinnogestalter oftast offer snarare än förövare. Den hemliga lesbiska kärleken som ett mordmotiv blir därför en fantastisk twist i deckarintrigen. Ingen kunde ana detta! Ett begär som ingen kunde se! Alla blir lurade! Det lesbiska begäret fungerar som en mörk drivkraft och leder mot döden.Jag tänker på hur jag själv aldrig känt kärleken som god och enkel: Var det för att Viveka och Marianne lärde mig att det kommer sluta med död och elände? Handlar det om att vara farlig eller vara i fara?Jag börjar tänka på faran i att skriva. Maria Lang, eller Dagmar Lange som namnet bakom pseudonymen lyder, var inte bara deckardrottning utan också litteraturvetare. Hon disputerar 1946 med avhandlingen ”Pontus Wikner som vitter författare”. Men det är konfliktfyllt, eftersom hon skriver om det homosexuella hos Wikner, och det gillas inte av akademin, inte då, inte ännu – hon kan först inte lägga fram avhandlingen, utan måste vänta på en lite mer progressiv universitetsledning. I ”Mördaren ljuger inte ensam” låter Maria Lang mördaren Viveka skriva i sin bekännelse: ”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.” Hon vänder sig alltså bort från en kategorisering av kärleken, och ser dess styrka som viktigare.Efter debuten ”Främlingar på ett tåg” fick Patricia Highsmith beteckningen ”spänningsförfattare”, trots att hon själv inte ansåg att romanen tillhörde en specifik genre. Det skrämde inför publiceringen av romanen ”Carol”, som ofta ses som en queer kultbok. Skulle den göra henne till en lesbisk författare? Hon väljer, precis som Lange, en pseudonym: Claire Morgan. ”Carol” är inte en deckare, och den handlar inte om den lesbiskas död – tvärtom. Läsarbreven strömmar snart in. Och läsarna tackar för att de slipper skära upp handlederna, dränka sig i swimmingpoolen, bli hetero eller kollapsa i helvetet. Highsmith skriver i ett efterord till en senare utgåva att hon föredrar att undvika etiketter. Som lesbisk deckarläsare, tänker jag att hon menar etiketter både som i genrebeteckning och namngiven sexualitet. Jag tror att Highsmiths skeptiska hållning kommer av att det som får ett specifikt namn lätt anses som mindre allmängiltigt. Men kanske är det tvärtom vad vi väljer att kalla saker, som gör dem angelägna?Två centrala begrepp inom den queera litteraturvetenskapen är paranoid läsning och queera läckage. Eve Kosofsky Sedgwick skriver i essän ”You're So Paranoid You Probably Think This Ess Is About You” om hur den paranoida läsningen försöker avslöja fällor och något som finns underliggande, en maktordning. För queers handlar det om att uppfatta hur texter som på ytan ser ut att vara homovänliga, kan ha ett dolt budskap om att man egentligen inte blir någon riktig människa förrän man blivit straight. En sån läsning skapar känslan av att man kan inte lita på någon. Queera läckage handlar istället om att visa hur det även i dom mest heteronormativa texter finns små glipor där queera begär sipprar in, och lyfta fram dom som det allra viktigaste.Jag tänker att något av det farliga queera i ”Carols” lesbiska otrohetsberättelse läcker in i Highsmiths deckare. Kanske är det mitt queera hjärta som inte kan fatta att en heteroromans kan innehålla begär starka nog för mord? Jag läser Highsmiths ”Januaris två ansikten”, som en queer love-hate-berättelse, mellan Rydal och Chester, två amerikanska män involverade i ett triangeldrama och ett mord i Aten. Dom är förhäxade av varandra, dom drabbas av begäret som av blixten, ett starkt sken, som kanske också är döden.På 1500-talet myntades begreppet ”lilla döden”, om det som idag kallas orgasm. Roland Barthes använder samma uttryck för att beskriva en stor läsupplevelse. Det är något med läsningen, med dess njutning. Och något med döden. Jag tror att jag funnit en viktig ledtråd, det känns underbart, men farligt.Kriminalromanen har lästs på många sätt, inte minst som en samhällskritisk eller moralistisk genre. Att läsa genom en queer lins innebär att jag kan förstå deckaren som en möjlig öppning mot en omtolkning av godhet, ondska och begär. Det finns en motsats till den paranoida läsningen: den reparativa. Den är inte misstänksam. Den tror inte att någon är ute efter att straffa en. Eller, den vet att någon är det, men tillåter sig att njuta i stunden. Den tar tillvara på små ögonblick av skeva begär och låter läsaren känna igen sig. Det är därför jag följer mitt hemliga begär till deckarna och brotten, för att de tillåter mig att för en stund omfamna ondskan. Visst är det så att den lesbiska dör, eller straffas, men det är bara en grej som läggs på i slutet, för att kunna tillåta ett förbjudet begär. Jag har hittat en lösning på mitt mysterium. Jag slutar läsa innan bokens gåta har lösts och straffet utdelats.Anna Nygrenförfattare, litteraturvetare och konstnärProducent: Ann Lingebrandt LitteraturMaria Lang: Mördaren ljuger inte ensam, Norstedts 1949Åsa Larsson: Svart stig, Albert Bonniers förlag 2006Emma Donoghue: Inseparable. Desire between women in literature, Knopf 2010Eve Kosofsky Sedgwick: You're So Paranoid You Probably Think This Essay Is About You, i Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity, Duke University Press 2002Patricia Highsmith: Carol. Översättning: Karin Lindeqvist, Modernista 2017Patricia Highsmith: Januaris två ansikten, översättning Anne-Marie Edéus, Modernista 2021

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kära lyssnare,När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.När en människa är på väg att upphöra ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: “Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes. Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska. När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar? Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.Sic Gloria transit mundiTjofadderittan hejsanBästa hälsningarOlof Åkerlundproducent för OBSLitteraturLudvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.

UPPLÄSNING: Göran Sonnevi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT; Ur ”Där allt är kontrapunkt tid” av Göran SonneviDIKTSAMLING: Där allt är kontrapunkt tid (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: György Kurtág: Kis chorusEXEKUTÖR: Víkingur Ólafsson, piano

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Midsommarnatten” av Arvid MörneDIKTSAMLING: Atlantisk bränning (Albert Bonniers förlag, 1937)MUSIK: Robert Schumann: Träumerei ur KinderszenenEXEKUTÖR: Víkingur Ólafsson, piano

Första rad: På Blomsterlandet finns numera medelhavsjord UPPLÄSNING: Merima Dizdarevi Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur "Långt från ögat långt från hjärtat" av Merima DizdarevićDIKTSAMLING: Långt från ögat, långt från hjärtat (Albert Bonniers förlag 2022)MUSIK: Mary Lattimore: Pine treesEXEKUTÖR: Mary Lattimore, harp

UPPLÄSNING: Emil Almén Önskad av Hjördis Davidson Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Skeppet” av Sven JerringDIKTSAMLING: Den stora tiden (Albert Bonniers förlag, 1922)MUSIK: Sergej Prokofjev: GavottEXEKUTÖR: Kim Dongkyu, piano

UPPLÄSNING: Emil Almén Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Tröst i naturen” av Birger SjöbergDIKTSAMLING: Fridas bok (Albert Bonniers förlag, 1922)MUSIK: Gabriel Fauré: MandolineEXEKUTÖR: Fauré-kvartetten

UPPLÄSNING: Tomas Tranströmer (arkivinspelning) Önskad av Katarina Gustavsson, Vassmolösa Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Eldklotter” av Tomas TranströmerDIKTSAMLING: Det vilda torget (Albert Bonniers förlag, 1983)MUSIK: Claude Debussy: Arabesk nr 1 E-durEXEKUTÖR: Jean-Yves Thibaudet, piano

UPPLÄSNING: Etienne Glaser Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Kung mej och andra dikter” av Lars NorénDIKTSAMLING: ”Kung mej och andra dikter” (Albert Bonniers förlag, 1973) Hämtad ur Avgrunden av ljus - poesi 1962-2016 (Albert Bonniers förlag, 2021)MUSIK: Marain Marais: Preludium ur Pièces de viole, bok 3EXEKUTÖR: La Rêveuse

Önskad av Murat i Borås. UPPLÄSNING: Georg Devendra Apenes Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Majkväll III” av Björn HåkansonDIKTSAMLING: Mellan två val: Inrikespolitiska dikter (Albert Bonniers förlag, 1969)MUSIK: Paolo Fresu: ApneaEXEKUTÖR: Paolo Fresu, trumpet. Daniele de Bonaventura, bandoneon

UPPLÄSNING: Judith Kiros Första rad: med ångern kom ytterligare en önskan Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SVERIGES RADIOS LYRIKPRIS 2024: ”Ett visionärt raseri strömmar över sidorna när medeltida helgonlegender flätas samman med en igenkännlig vardag i Judith Kiros 'Det röda är det gränslösa'. Beskt, humoristiskt och briljant frammanas en samtid och tidlöshet som flimrar av både ljus och beckmörker.”DIKT: Ur "Det röda är det gränslösa" av Judith KirosDIKTSAMLING: Det röda är det gränslösa (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Adam Bałdych: RelativitiesEXEKUTÖR: Adam Bałdych, violin, Yaron Herman, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Balettlektion – Dikt under pandemin” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Året hos Hyperboréerna (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Frédéric Chopin: Vals nr 19 Ess-durEXEKUTÖR: Alice Sara Ott, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Solnedgångar” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Ekeby trafikförening (Albert Bonniers förlag, 2015)MUSIK: Elisabeth Poston: BarcarolleEXEKUTÖR: Medlemmar ur Korros-ensemblen

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ””Samisk Apollon” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Samisk Apollon och andra dikter (Albert Bonniers förlag, 1993)MUSIK: Selim Palmgren: Stjärnorna blinkarEXEKUTÖR: Izumi Tateno, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare. Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Bibliotek” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Element till en kosmologi (Albert Bonniers förlag, 1979)MUSIK: Claude Debussy: Beau soirEXEKUTÖR: Sophie Dervaux, fagott, Selim Mazari, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”På födelsedagen” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Det är idag det sker (Albert Bonniers förlag, 1966)MUSIK: Franz Liszt: Au lac de WallenstadtEXEKUTÖR: Francesco Piemontesi, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Haloumi – Dikt på vegetabiliskt löpe” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Året hos Hyperboréerna (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Johann Sebastian Bach: Sinfonia nr 5 Ess-durEXEKUTÖR: Martin Fröst, klarinett, Roland Pöntinen, piano

UPPLÄSNING: Ana Gil de Melo Nascimento Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Enkel cellulosa” av Åsa Maria KraftDIKTSAMLING: Enkel cellulosa (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Erik Satie: Gymnopédie nr 3EXEKUTÖR: Montreals symfoniorkester, Charles Dutoit, dirigent

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKTER UPPLÄSNING: Emil Boss Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Den gamla goda tiden” av Gustaf FrödingDIKTSAMLING: Nya dikter (Albert Bonniers förlag,1894)MUSIK: Roger Tallroth: Till farmorEXEKUTÖR: Väsen, Mats Olofsson, cello

UPPLÄSNING: Robert Fux Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Vårvisa” av Karin BoyeDIKTSAMLING: Gömda land (Albert Bonniers förlag, 1924)MUSIK: Gunnar de Frumerie: Sarabande ur Pastoral svitEXEKUTÖR: Göran Marcusson, flöjt, medlemmar ur Göteborgs symfoniker, Thord Svedlund, dirigent

ÅRETS DIKTSAMLING 2024 UPPLÄSNING: Judith Kiros Första rad: Det röda är det gränslösa, det som ännu är i revolt Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. JURYNS MOTIVERING: ”Ett visionärt raseri strömmar över sidorna när medeltida helgonlegender flätas samman med en igenkännlig vardag i Judith Kiros ”Det röda är det gränslösa”. Beskt, humoristiskt och briljant frammanas en samtid och tidlöshet som flimrar av både ljus och beckmörker.”DIKT: Ur "Det röda är det gränslösa" av Judith KirosDIKTSAMLING: Det röda är det gränslösa (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Hiroki Takahashi: LostEXEKUTÖR: Hiroki Takahashi

UPPLÄSNING: Robert Fux Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Lädrets låtar” av Linus GårdfeldtDIKTSAMLING: Brorsan, krabban och lädret (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Astrid Sonne: Stuck in pauseEXEKUTÖR: Astrid Sonne, elektronik

UPPLÄSNING: Judith Kiros Första rad: jag nås, via omvägar, av en nödvändig fråga Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur "Det röda är det gränslösa" av Judith KirosDIKTSAMLING: Det röda är det gränslösa (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Sufjan Stevens: Incantation VIIIEXEKUTÖR: Sufjan Stevens, elektronik

UPPLÄSNING: Elina Norén Sandberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Yra, vakna!” av Anna HallbergDIKTSAMLING: Yra, vakna! (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: John Taverner: In nomineEXEKUTÖR: Rose consort if viols, gamba-ensemble

UPPLÄSNING: Harald Leander Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. TEMA: POESI OM KLIMAT OCH MILJÖDIKT: Ur ”Skogsskövlingen” av Zacharias TopeliusDIKTSAMLING: Sånger 1874. Hämtad ur Lyriska klenoder (Albert Bonniers förlag, 1994)MUSIK: Trad från Sverige/Senegal: Bingsjöpolskan/DouniaEXEKUTÖR: Ellika Frisell, fiol, Solo Cissokho, kora

UPPLÄSNING: Amanda Ooms Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”I folkviseton” av Nils FerlinDIKTSAMLING: Från mitt ekorrhjul (Albert Bonniers förlag, 1957)MUSIK: Torgny Björk: I folkvisetonEXEKUTÖR: Alf Häggkvist, piano

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKT UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Bebådelsen” av Mare KandreDIKTSAMLING: Bebådelsen (Albert Bonniers förlag, 1986. Nyutgåva Nirstedt/litteratur, 2023)MUSIK: Mind over MIDI: Havets katedralEXEKUTÖR: Mind over MIDI, elektronik

UPPLÄSNING: Torsten Wahlund (ur arkivet) Önskad av: Elsa Persson och Anette Sjösvärd Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKTSAMLING: Den lyckliges väg (Albert Bonniers förlag, 1921)MUSIK: Gunnar de Frumerie: Saraband ur PastoralsvitEXEKUTÖR: Sarah Lindloff, flöjt, Svenska kammarorkestern och Petter Sundkvist, dirigent

UPPLÄSNING: Iréne Lindh Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Vintermorgon” av Ebba LindqvistDIKTSAMLING: De fåvitska jungfrurna (Albert Bonniers förlag, 1957)MUSIK: Claude Debussy: Flickan med linhåretEXEKUTÖR: James Galway, flöjt, Marisa Robles, harpa, The chamber orchestra of Europe

UPPLÄSNING: Tore Lindwall (arkivinspelning från 1967) Önskad av Kristina Nordell Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Vinter” av Gunnar Mascoll SilfverstolpeDIKTSAMLING: Samlade dikter (Albert Bonniers förlag, 1942)MUSIK: Wilhelm Stenhammar: Andante sostenuto ur Chitra, orkestersvitEXEKUTÖR: Sveriges radios symfoniorkester och Esa-Pekka Salonen, dirigent.

UPPLÄSNING: Marie Lundquist Första rad: Ett barn bygger en barndom Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Vaggvisa” av Marie LundquistDIKTSAMLING: Gå i svaromål med havet (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: Fläskkvartetten: InnocentEXEKUTÖR: Fläskkvartetten

UPPLÄSNING: Iréne Lindh Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jul 1939” av Karin BoyeDIKTSAMLING: De sju dödssynderna (Albert Bonniers förlag, 1941)MUSIK: Martin Luther, arr Peter Tikkanen: JulkoralEXEKUTÖR: Peter Tikkanen, piano

UPPLÄSNING: Fredrik Gunnarsson Önskad av Thomas Lind i Lund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”December” av Tobias Berggren. Ur sviten De tolv månaderna.DIKTSAMLING: Rymden i kväll, alla stjärnorna (Albert Bonniers förlag, 1991)MUSIK: Jan Sandström: A winter in MallorcaEXEKUTÖR: Stockholms brasskvintett

UPPLÄSNING: Marie Lundquist Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Gå i svaromål med havet” av Marie LundquistDIKTSAMLING: Gå i svaromål med havet (Albert Bonniers förlag, 2023)MUSIK: Erik Satie: Nocturne nr 4EXEKUTÖR: Roland Pöntinen, piano

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Vi kan öppna munnen och ta emot en annan mun UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023)MUSIK: Julian och Roman Wasserfuhr: InterludeEXEKUTÖR: Julian Wasserfuhr, trumpet, Roman Wasserfuhr, piano, Lars Danielsson, bas, cello, gitarr, Wolfgang Haffner, trummor

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Jag har lyssnat tillräckligt UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Dmitry Volynkin: NostalgiaEXEKUTÖR: Øneheart

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Jag behöver lyssna uppmärksammare UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Georges Ivanovich Gurdjieff: Danse thibétaineEXEKUTÖR: Günter Herbig, gitarr

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Om törsten UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Rachel Newton: SuilvenEXEKUTÖR: Rachel Newton, harpa

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Det är den ljusa dagen UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Ordet och färgerna” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Ordet och färgerna (Albert Bonniers förlag, 2010)MUSIK: Jon Hopkins: Small memoryEXEKUTÖR: Jon Hopkins, piano

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Hör: Vind UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/Litteratur, 2023)MUSIK: Laurie Spiegel: Strand of lifeEXEKUTÖR: Laurie Spiegel, elektronik

UPPLÄSNING: Angela Kovács Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Som strån” av Anna RydstedtDIKTSAMLING: Dess kropp av verklighet (Albert Bonniers förlag)MUSIK: Villads Hoffmann: Til AskeEXEKUTÖR: Villads Hoffmann, cittern

UPPLÄSNING: Etienne Glaser Önskad av Gun-Britt Larsson Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Albumblad” av Bo BergmanDIKTSAMLING: En människa (Albert Bonniers förlag, 1908)MUSIK: Valborg Aulin: AlbumbladEXEKUTÖR: Bengt Forsberg, piano

UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Trött energi” av Aase BergDIKTSAMLING: Aases död (Albert Bonniers förlag 2023)MUSIK: Benoît Pioulard: PatterEXEKUTÖR: Benoît Pioulard

UPPLÄSNING: Kerstin Andersson Önskad av Boel i Västerås. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Inte alls dåligt” av Kristina LugnDIKTSAMLING: Inte alls dåligt (Albert Bonniers förlag, 2022)MUSIK: Georg Friedrich Händel: Laschia ch'io piangaEXEKUTÖR: In the country

Som de flesta trogna lyssnare känner till är Robin torsk på att bildgoogla historiska aktörer. Människor som levde före fotografins uppfinnande är helt okej. Ett träsnitt kan ge en gåshud. Så är det. Men när fotot slår igenom. Då händer någonting med historien.Det är premissen för detta avsnitt. Ett fritt utforskande av historien, fotografiet och deras ömsesidiga relation. Det blir resor till Daniel Hermanssons familjealbum, i sällskap med gamla byafotografer eller sekelskiftets etnografer samt i mörkret längs Kongofloden.--Läslista:Fredlund, Jane, Svenska folkets bilder: gamla fotografier ur album och byrålådor med kulturhistoriska kommentarer, LT, Stockholm, 1978Andersson, Lars M., Berggren, Lars & Zander, Ulf (red.), Mer än tusen ord: bilden och de historiska vetenskaperna, Nordic Academic Press, Lund, 2001Hentati, Jannete, Älven i mig, Albert Bonniers förlag, [Stockholm], 2023Hochschild, Adam, Kung Leopolds vålnad: om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika, Ordfront, Stockholm, 2000 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.