Något På Hjärtat - POD

Jag sitter på korvserveringen på Ica Maxi strax utanför Nyköping. Jag sitter vid ett slags barbord vid fönstret ut mot parkeringen; bredvid mig sitter en mamma och hennes dotter. De har köpt varsin korv med ketchup och rostad lök, mamman får lite ketchup på sina fingrar. Jag är snart i Stockholm och tänker att jag ska ta en liten paus i några dagar. Jag älskar att göra radio, men efter elva dagar i rad, oftast redigerande i ett tält sent på kvällen, behöver jag vila lite, tänka igenom mina frågor och de svar jag fått. Så fast jag som vanligt har bandspelaren i handen räcker jag inte fram den med en fråga. Istället tittar jag ut mot den regniga parkeringen, halvtom nu precis innan folk slutar arbetet. I elva dagar har jag liftat omkring med detta folk på väg från och till arbetet, sommarstugan, landet, staden, barnen och barnbarnen. Jag har frågat vad de tycker är viktigt och fått höra om klimatet, jobben, friheten, nedläggningshotade skolor, invandringen, rasismen och barnen. Jag har stängt av bandspelaren och fått höra om sjukdomar, älskare och älskarinnor, skiljsmässor, elaka grannar och elaka chefer, rädslan för främlingar, semesterplaner. Jag går ut för att hitta en bil till Stockholm. Det är svårt att lifta på motorvägen, men det går. Så ser jag mamman och hennes dotter och trycker ner bandspelaren mjuka knapp för en sista intervju innan ledigheten.

Lever vi i ett samhälle där det inte går att lita på någon, där politikerna inte tar ansvar, där invandringen äter upp skolan och 40-, 50-, och 60-talisterna brännt allt vad resurser heter? Vad ska vi i så fall göra? Om att ta debatten i kön och krama en uteliggare.

Storgatan i Tranås är regnblöt. Vi pratar fibromyalgi, dokumentärfilm och rasism.

De senaste dagarna har många – ja, nästan alla - pratat om samma sak som alla politiker pratar om: ungdomsarbetslösheten. Eftersom de flesta säger ungefär samma sak, och det faktiskt är helg, så får denna intervju med Pelle, Tomas och Mimmi sammanfatta vad som hittills sagts i frågan. Men vi börjar i andra änden.

Milovan sätter fram sin knutna näve ovanför bordet och Desirée möter hans knogar med sina. I gesten finns medmänskligheten; precis under den, på skrivbordet, inuti ett vitt kuvert, finns distansen i migrationsdomstolens beslut.

Mannen i keps och sportiga solglasögon slänger ut ett avgnagt revbensspjäll genom fönstret samtidigt som han svarar. I en flottig påse bredvid sig har han två till, och utan att veta något mer om honom tänker jag att det som förenar honom med kurd-svensken i Karlskrona är närheten till de problem de tar upp.

Det verkar vara något speceillt med att ha ett eget hus. Det är det första, och kanske viktigaste, v:et i folkhemsdrömmen villa, Volvo, vovve, och ett tryggt hem är något som många nämner då jag frågar vad de tycker är viktigt. Så nu är jag på villavisning.

Ett helt avsnitt ägnat åt ett medelklasspar som bor på ön Långören i Blekinge skärgård och tar båten till fastlandet för att jobba på sjukhuset och länsstyrelsen. Om vinterfärjor, grupptillhörighet och solidaritet.

Historieläraren Filip tror inte medelklassen är hungrig, Leif i rosarandig skjorta avskyr våld men gör inget själv för att arbeta mot det, Christel i kommunstyrelsen ser allt fler lämna det ideella arbetet. Har vi det för bra i Sverige för att orka bry oss?

Kaffe. Fru. Tavlor med barn och barnbarn på väggarna. Han är nöjd, Kurt, i sitt kök. Resan från Skåne till Blekinge handlar mycket om familjen.

Jag börjar på Sveriges sydligaste udde. Jag är inte längst söderut, här utanför seglar en båt lojt förbi i den svaga brisen så här tidigt på morgonen, men jag kommer inte längre söderut just nu. Istället ska jag norrut, upp till Treriksröset. På vägen ska jag prata med människor om vad de tycker är viktigt. För jag undrar om människor, i Sverige, i dag, har något de tycker är viktigt. Mer än sina barn då, och sina vänner. Sedan jag hörde Po Tidholms krönika i Godmorgon, Världen! för snart ett år sedan har jag funderat på det.

Det är inte lätt att vara medellös på rätt sätt. Jag har själv valt att avstå från de fortskaffningsmedel jag hade tillgång till i Madrid – flyg, buss och tåg – men är inte desto mindre utan dem just nu där jag står och räcker ut en hand för någon att ta tag i. Andra – den rökande mamman i Uppdrag Granskning, tjejen med bostadsrätt i P1-dokumentären – har inte själv valt sin fattigdom, men lyckades ändå inte passa in i bilden av trashanken på gatan Sven-Bertil Jonssons julfattiga slumkvarter. Tur att det finns de som stannar, de som kör en omväg och bjuder på grillade kycklingklubbor från lådan under lastbilssängen. Ett avsnitt oom att lifta från Madrig till Berlin, att vara beroende av andra och om fattigdom.

Rasismen, antisemitismen, hatet, förnedringen, avståndstagandet, traditionerna. Och sen: normaliseringen. Hur allt fortsätter. Jag undrar vilka konsekvenserna blir av att illustrera ett slagfält med vacker musik? Av att en apotekare i Ramallah mitt i allt det normala berättar om hur det är judarna styr världen? Obama var nyss här utan att kunna göra något alls åt hatet eller intoleransen, och vad kan vi i övrigt världen förväntas göra när vi fredagsmyser till filmer där dödande beskrivis som något heroiskt bara den som dödar är god nog? Är det normalt?

Upplopp i Hebron. Vi har sett det förut, men vilka är det egentligen som kastar sten, och varför? När jag var liten brukade vi kasta snöbollar på bilar. Ibland stannade någon, och det var en upprymd känsla att bli jagad av en arg bilförare. Men vi var även rädda. I Hebron är det så klart en helt annan sak, ett helt annat allvar, men jag kunde ändå känna igen känslan. Musik av Silent Assassin (www.jamendo.com/en/list/a62000/insilence)

Jag har kommit till Hebron, ett politiskt undantagstillstånd där alla verkar hata någon och där det är omöjligt att resa utan att på vägen få sig några sanningar om den andra sidan till livs. Här kan du se denna pod och andra med bilder. Musik av PHM.

En resa över vägen till den gula postlådan. Musik av DMZ - Thoughtful