Podcasts about medlet

Hitler och hans soldater var rejält påtända. Fredrik Sjöberg läser om drogernas roll i Tredje riket och funderar över litteratur som kan råda bot på bristande läsförståelse hos pojkar och unga män. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017-01-23.Ett återkommande katastroflarm i samhällsdebatten är den bristande läsförståelse som särskilt utmärker pojkar och yngre män. Problemet är nog ofta överdrivet, men det kan heller inte förnekas, och en mindre armé av pedagoger försöker därför tänka ut hur man ska få pojkarna att läsa lika många böcker som flickorna gör. Lätt är det inte. Eftersom ingen har lyckats fylla tomrummet efter Frans G Bengtsson, erbjuds inte mycket mer än torftiga deckare och biografiska hjälteepos om onaturligt rika män som har lyckats förlänga sin barndom genom att sparka boll.Och allt det där är nog bra, men kanske kräver pojkarnas nu rent epidemiska indolens ändå tyngre doningar, och då är det noga taget bara två typer av böcker som duger: sådana som handlar om Hitler, och sådana som handlar om droger. Bägge dessa ämnen har en förunderligt vitaliserande inverkan också på mycket trötta existenser – så låt oss ett ögonblick tala om den från tyska översatta fackboken Droger i Tredje riket, av Norman Ohler. En svårslagen kombination, en form av litterärt blandmissbruk som lovar att höja läsförståelsen både hos datorspelande hemmapojkar och tröga haschtomtar med större frisyr än förstånd.Redan här bör dock inflikas att Norman Ohler inte är någon muntergök, utan en djupt seriös arkivdykare med ambitionen att vara historiskt objektiv, och att hans bok av det skälet inte riktigt når upp till samma stilistiska nivå som den avlägset besläktade satiren Jägarna på Karinhall, Carl-Henning Wijkmarks debutroman från 1972 – en klassiker som förutom sin rollbesättning av råsupande nazister på kalas hemma hos morfinisten Hermann Göring, även har fördelen av att vara både rolig och djupsinnig samt, inte minst, pornografisk. Den kombinationen slår ingen.Hur som helst, Droger i Tredje riket utgår från tidigare svåråtkomliga dokument som speglar dels användningen av amfetamin inom Wehrmacht och Luftwaffe, dels omfattningen av det drogmissbruk som förvandlade führern själv till en darrande pundare utan större verklighetskontakt. Det är onekligen fascinerande läsning. Skrämmande också, med tanke på att kemisterna knappast har legat på latsidan sen dess och sannolikt kan förse nutidens makthavare och mördarmaskiner med ännu effektivare blandningar av uppiggande och avtrubbande preparat.Den tyska drogindustrin var tidigt världsledande. Opiater hade man sysslat med länge och redan i slutet av 1800-talet lanserade läkemedelsbolaget Bayer en medicin mot hosta och huvudvärk som kallades Heroin. Senare, under Weimarrepubliken, sköt produktionen av morfin och andra opiater i höjden. Bara under ett enda år – 1928 – förädlades närmare 200 ton opium, och vid det laget hade de tyska bolagen även lagt under sig hela 80 procent av världsmarknaden för kokain. Tonvis. Inte var man så noga med restriktioner heller; lagstiftningen hängde inte med i svängarna, så när nazisterna i början av 30-talet formerade sig för en attack mot den unga demokratin, fanns många missbrukare man kunde stigmatisera som depraverat slödder i den förment sunda, ariska staten. Hitler själv gällde för att vara en renlevnadsman, så nu skulle drogträsket saneras. Det gick inget vidare.Som så ofta var det sportfånarna som testade gränserna. Under Berlinolympiaden 1936 nåddes tidigare oanade resultat med hjälp av prestationshöjande medel. Dopning. Framför allt lyckades amerikanerna vinna tack vare en sorts amfetamin som hette Benzedrine. Det var fullt accepterat inom idrotten på den tiden, och tyskarna vill nu inte vara sämre. Redan året därpå hade man utvecklat en mångdubbelt starkare variant av metylamfetamin som kom att kallas Pervitin. Ett uppåttjack av guds nåde, renare och bättre än allt vad den fiktive drogfabrikören Walter White lyckas koka ihop i TV-serien Breaking Bad.Pervitin blev snabbt en folkdrog i Tredje riket. Medlet användes för att integrera simulanter och gnällspikar i arbetslivet, för att motverka depressioner, sjösjuka, klimakteriebesvär, hösnuva och allmän håglöshet. Koncentrationsförmågan stegrades, liksom sexualdriften, och inte behövde man sova så mycket heller, vilket naturligtvis öppnade för användning i det militära. En sovande soldat gör inte mycket nytta. Efter en lagom dos Pervitin kunde man kriga flera dygn i sträck. Dessutom försvann rädslan, andra hämningar också. När Wehrmacht väl hade gjort sin beställning låg produktionen på i runda slängar 800 000 Pervitintabletter – per dag.Amfetaminmissbruket är såklart inte hela förklaringen till de tyska framgångarna i början av kriget, men blixtanfallen i Polen och Frankrike låter sig åtminstone delvis begripas i ljuset av att åtskilliga soldater faktiskt var påtända. Även generalerna. Den ryktbare fältherren Erwin Rommel krossade allt motstånd på västfronten tack vare en för tjackpundaren typisk form av hänsynslös självöverskattning. Först långt senare, i höjd med Stalingrad, började drogbrukets nackdelar bli märkbara.Om allt detta berättar Norman Ohler i sin bok, men till historien hör också huvudpersonen själv, Adolf Hitler, och hans livläkare, sedermera langare, Theodor Morell. Att Hitler mot slutet av kriget behandlades med fullkomligt fantastiska mängder hormoner, steroider och mediciner av alla slag är sedan länge väl känt, men forskarna har hittills varit ovilliga att betrakta honom som narkoman. Snarare har bilden varit att Hitler hade ett pressande jobb, och därför gott kunde behöva lite speed för att komma i form, och att hans vegetariska diet påkallade diverse kosttillskott.Nu framträder en helt annan bild. Av Theodor Morells bevarade anteckningar framgår att han ordinerar allt starkare doser av narkotika, inte bara Pervitin. Särskilt efter attentatet i Varglyan, 20 juli 1944, när Hitler sånär dödades av Claus von Stauffenbergs portföljbomb, behövdes också alltmer smärtstillande, och lugnande. Morell petade i honom duktiga doser kokain, gärna i kombination med Eukodal, ett morfinliknande preparat som gavs intravenöst. Tidvis var patientens vener lika illa åtgångna som på en durkdriven heroinist. Framåt vintern det året, när kriget i praktiken redan var förlorat, var han mycket nära att sluta sina dagar genom en överdos.Hur det sedan gick vet alla. Det nya i Norman Ohlers historieskrivning är tanken att Hitler möjligen inte alls drabbades av Parkinson eller någon annan sjukdom som till sist förvandlade honom till ett kraftlöst vrak, utan att han istället, på vårkanten 1945, kort före självmordet i bunkern, huvudsakligen led av abstinens. Vid det laget hade nämligen de allierade bombat läkemedelsfabrikerna till grus och aska. Och langarens lager av droger var slut.Likt alla tyska författare är Ohler mycket noga med att inte förringa eller bortförklara Hitlers ansvar för krigets bestialiteter, och han befinner sig sålunda, litterärt sett, långt ifrån Frans G Bengtssons lediga legender om brutala hjältekonungar och flugsvampdrogade bärsärkar, så när allt kommer omkring är kanske den bristande läsförståelsen bland pojkar bäst avhjälpt genom att skolbiblioteken köper in klassuppsättningar av Röde Orm. Eller varför inte Jägarna på Karinhall. I alla händelser är Droger i Tredje riket, komplett med register och notapparat, en förnämlig bredvidläsningsbok.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturNorman Ohler: ”Droger i tredje riket – det dopade blixtkriget” (Lind & co), översättning Henrik Lindberg.

Fysisk träning sätter igång ett kemiskt fyrverkeri i kroppen som skapar hälsa och välbefinnande. Nu försöker forskarna identifiera de ämnen som kan bli framtidens träningspiller. När världens ledande träningsforskare träffas i Göteborg berättar de om hur kroppens egna signaler vid fysisk ansträngning kan isoleras och kanske bli framtida läkemedel. Jorge Ruas och hans grupp vid Karolinska Institutet i Stockholm har hittat den signalväg som ser ut att motverka depression hos den som springer, simmar eller cyklar. Mark Febbraio från Sydney hoppas att hans labb är på väg att kartlägga det protein som ger skydd mot bröstcancer efter träning. Den som ser ut att ha kommit längst på vägen mot ett "träningspiller" är Ron Evans och hans grupp vid Salk Institute. Deras substans får möss att bli extremt uthålliga, utan träning. Medlet är nu på väg mot klinisk testning. Men vad kan egentligen ett enkelt läkemedel göra jämfört med träning som är extremt mångsidig och påverkar nästan alla kroppens organ? I programmet möter du också John Hawley, professor i idrottsvetenskap vid John Moores University i Liverpool och motionärerna Matti Ollila och Elin Eriksson från Göteborg. Programmet är en repris från september 2017. Tomas Lindblad vet@sverigesradio.se

Sanna växer upp med en ständig känsla av utanförskap och att hon inte duger. I skolan mobbas hon för sitt utseende och hon drömmer om att få känna sig fin. Och under en resa till Mellanöstern gör hon ett skönhetsingrepp som ska bli starten på ett rent helvete.   Jag har alltid velat göra läpparna, och jag frågade läkaren vad mer han tyckte att jag skulle göra. Han tyckte kindbenen så jag sa ja, bara sådär utan att tänka efter. Han sprutade in ett medel, det kostade typ 200 kronor. Sanna kände sig fin, och folk i hennes närhet gav henne komplimanger över hur snygg hon var. Först var jag jättenöjd och mådde bra. Allt kändes toppen, och jag hade för första gången självförtroende. Men efter några år började det svullna, jag såg helt missbildad ut. Fick höra dagligen folk som viskade bakom min rygg kolla på henne, kolla hur hon ser ut. Det var bara elakt, och det tog jättehårt, säger Sanna. Medlet i Sannas kinder började flytta på sig, huden blev gropig och hon åkte in och ut från sjukhuset för alla allergiska reaktioner som hon fick. På ena kinden började en stor böld växa sig större och större. Hon vill ta ut medlet som håller på att förstöra hennes ansikte, men sjukhuset säger nej. Allt jag ville var att få hjälp att återställa mitt ansikte till hur det var innan. Det var det enda jag ville. Men på sjukhuset sa de bara att jag fick skylla mig själv eftersom jag själv valt att spruta in det här i ansiktet, säger Sanna.

Veckomagasinet om metoder att förhindra övergrepp på barn, om sopproblem under Marsresa och om hur forskare lyckats härma spindeltråd. Ett läkemedel som snabbt ska dämpa lusten att se och utföra sexuella handlingar mot barn prövas i en studie på Karolinska institutet.Medlet verkar ha effekt efter bara några dagar, jämfört med så kallad kemisk kastrering som sänker testosteronnivåerna och samtalsterapi, som båda verkar på längre sikt. Enligt forskaren Christopher Rahm kan pedofili vara en medfödd variation i hjärnan som får uttryck i puberteten, och han undersöker även detta i sin studie.I Veckomagasinet möter vi flera svenska forskare med spännande projekt. En ska lösa problem med sopor under Nasas planerade färd till Mars, en verkar ha knäckt koden till hur man gör konstgjord spindeltråd på spindelns eget vis, och en hoppas kunna göra genetiska undersökningar på gäddor för att se om en vanlig stödåtgärd för den populära fisken fungerar. Och så hör vi om det senaste stora fyndet när det gäller hur vår orienteringsförmåga fungerar i hjärna.

Tore Curstedt var en av två forskare som tog fram ett medel som räddat livet på över en halv miljon för tidigt födda. Men när en nyfödd fick det första gången var medlet inte färdigt eller godkänt. Det handlar om ett ytaktivt ämne som gör att lungblåsorna i de inte färdigutvecklade lungorna kan hålla sig uppe och ta in luft. Tore Curstedttog tillsammans med kollegan Bengt Robertsson fram medlet och det räddade för första gången livet på en pojke år 1983. Pojken hade dött om han inte fått medlet. Men hur tänker Tore själv om att ett inte färdigt medel användes på barn utan att vara godkänt? Vilka är de avgörande skillnaderna från dagens Macchiarini-fall? I båda fallen talades det om "vital indikation", sista utvägen för en som håller på att dö. Lena Nordlund lena.nordlund@sverigesradio.se

I Storbritannien ägnar hemmafrun 1965 större delen av sin vakna tid till kampen mot smutsen. Åtminstone om man ska tro engelsk reklam-TV. Det upptäcker en något förundrad Sveriges radiokorrespondent, Bo Järborg.

I Storbritannien ägnar hemmafrun 1965 större delen av sin vakna tid till kampen mot smutsen. Åtminstone om man ska tro engelsk reklam-TV. Det upptäcker en något förundrad Sveriges radiokorrespondent, Bo Järborg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Ward Smith Stops by the Studio. We discuss my Initials and all sorts of crazy topics. We take a call From Vilmos to talk about Comedian Caleb Medley Charity. And T.J. Hazelden calls in to Talk about his YouTube Show Dinner With TJ. Lots of laugh and fun times this week on the show.

Snäll ogräsbekämpning eller hälsofara? Världens vanligaste medel mot ogräs heter glyfosat. 600 000 ton sprutas på åkrar runt om på jorden. I USA och flera länder i Sydamerika odlas genförändrade grödor som soja, majs och vete i stor skala som tål just glyfosfat, men där allt annat som spirar dör. Medlet anses som ett betydligt beskedligare växtbekämpningsgift än alternativen, men miljöaktivister och vissa forskare varnar för cancer och andningsproblem. Klotet har besökt Argentina där debatten rasar. Programledare: Marie-Louise Kristola.

Följ med till Maj-Lis Pettersons trädgård - där det blir svar på lyssnarfrågor idag "Jag har sån tur att aklejor växer vilt och härligt i min trädgård - men år är det första gången som aklejorna blivit angripna. De har rostfläckar och en del knoppar verkar vara mumsade på. Vad ska jag göra?" Så står det i ett av alla brev som kommit till Odla med P1 - och bästa råden om hur man hanterar aklejrost kommer nu från en trädgård där samma problem faktiskt också förekommer - nämligen hos Odlas egen expert Maj-Lis Pettersson. Dit beger vi oss i veckans program med en hel bunt lyssnarbrev. Och under en rundvandring bland fruktträd, blomsterrabatter och grönsaksland blir det svar på frågor om bland annat gödning med gräsklipp, odling under fiberduk, och om hur man får en chokladblomma att överleva. Finns denna svårodlade skönhet i Maj-Lis Petterssons trädgård - och hur har hon i så fall lyckats med den? Ja, det är något som kommer att avslöjas idag... Maj-Lis tipsar också om biologisk bekämpning mot fjärilslarver. Det kan användas i många sammanhang - t.ex för att skydda kålväxter, men också blommor som malva och stockros (där är det Kattostmätarens larver som gör skada.) Medlet innehåller bakterien Bacillus thuringiensis och kan endast beställas via nätet. Sök på bakteriens namn + fjärilslarver, så hittar du firmor som säljer sådana preparat. Apropå chokladblomman så kan vår lyssnare Eivor berätta följande: Jag hörde i dagens program om chokladblomman. Jag har haft den i kruka sedan några år tillbaka och låtit den övervintra i garaget, vilket går alldeles utmärkt. Min chokladblomma har nu massor med knoppar. Med vänlig hälsning Eivor Lundin Valla. Några frågor som vi tog upp fick inte plats i programmet, men de finns att lyssna på här: