Podcasts about ur om

Första rad: världen är nu UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023)MUSIK: Iiris Viljanen: SnövitEXEKUTÖR: Iiris Viljanen, piano

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Vi kan öppna munnen och ta emot en annan mun UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023)MUSIK: Julian och Roman Wasserfuhr: InterludeEXEKUTÖR: Julian Wasserfuhr, trumpet, Roman Wasserfuhr, piano, Lars Danielsson, bas, cello, gitarr, Wolfgang Haffner, trummor

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Hör: Vind UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/Litteratur, 2023)MUSIK: Laurie Spiegel: Strand of lifeEXEKUTÖR: Laurie Spiegel, elektronik

Uppläsning: Clas Göran Söllgård Översättning: Henrik Nilsson 1a rad: jag tillhör de utvalda DIKTSAMLING: Om jag inte får tala med någon nu (Tranan, 2011)MUSIK: Kurt Weill: ZuhälterballadeEXEKUTÖR: Asja Fatasjeva, saxofon

Första rad: Jag möter Uppläsning: Eva Ribich Diktsamling: "Om ingenting annat innan" (Pequod Press , 2018) MUSIK Edward Elgar: Romaza ur Enigmavariationerna EXEKUTÖR Wiener Philharmoniker. Dirigent: Georg Solti

Ronie Berggren samtalar med Pelle Zackrisson från Nyheter idag, som skrivit artikeln "Att stå på rätt sida av historien – om återvändande IS-terrorister" (https://nyheteridag.se/pelle-zackrisson-att-sta-pa-ratt-sida-av-historien-om-atervandande-is-terrorister/), om Sveriges ansvar att inte fega ur när det kommer till hanteringen av återvändande IS-terrorister. --------- STÖD AMERIKANSKA NYHETSANALYSER: https://usapol.blogspot.com/p/stod-oss-support-us.html

Marcus Groth läser ett utdrag ur sin bok Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas. Lyssna också på en längre diskussion mellan honom och Heidi Hakala, där författarna diskuterar depression, ett tema som båda beskrivit i sina debutböcker.

Behövs fortfarande SVT, SR och UR? Om svaret på frågan är ”ja”, vad borde då uppdraget för public service-bolagen vara? Ett samtal med Jan Scherman, tidigare vd för TV4, och Cecilia Stegö Chilò, tidigare kulturminister och styrelseproffs, om framtiden för public service.

En jury av unga läsare utser årets bästa bok. I det andra avsnittet diskuteras romanen Det är jag som är Mickan, av Malin Nilsson och Vanessa López, om en transsexuell ung tjej. Sveriges Radio och UR Om boken: När Mickan byter skola tar hon chansen. På sin gamla skola mobbades hon för att hon ville leva som tjej, trots att hon har en pojkkropp och är döpt till Mikael. På den nya skolan är det bara lärarna som vet att Mickan är född som pojke. Resten av klassen ser henne så som hon vill bli sedd. De ser henne som Mickan. Men vad ska hända när hon berättar hela sanningen? Programledare: Manuel Cubas. Programmet finns också på urplay.se

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Det oväntade är nära. I myrhalsen: en skarp tillsägelse. Blickar möts. Och jag ser rött röd mössa på karl i grå arbetsrock trana, styltar skorrande undan, ungen skymtar i synvinkelns utkant. Rödhaken. Sörplar i sig, nej: sörplar glödgnistrande ur sig sommarens essens.

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Bergfinkarna, som de lät, den mycket sena våren 1971. Vad är det man gör när man minns ett läte? Varfågelungarna, deras skriande: nästan som smågrisar. Och så den här tystnaden. Skogsdungen ute i mossen (Liknar inte Dödens ö, men) Skillnader, överallt skillnader. Rutten är: skillnad. Icke hypotetisk. Återseende vilket fånigt ord.

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Första plikten: att vara, inte bara närvarande. Yttersta plikten: uppnå glömska av plikt, skyldighet. Att vara i kanten av mossen, här. Inventeringar kan utföras under hela häckningssäsongen från april till juni. Det är nu juli. Sifferkod 1: till fots. Icke-hypotetisk fotvandring. (Begreppsgränsen mellan försenad närvaro och rekognoscering?) Linje, punkter, ris, hällmark, myr, göl, början, pågång. Det pågår, det har inte upphört. Grönbenan genomför en inventering. På denna punkt bör jag, enligt grönbenan, inte befinna mig. Rädsla bör en fågel kunna sägas förnimma? Grönbenan är inte rädd. Förbannad lär man knappast kunna säga om en fågel? Grönbenan här verkar förbannad. Exponerar sig i torrtallen. Jiffar skarpt och ihållande. Hänger, illskriande, kring huvudet på mig. Jag är i grönbenans revir det som är för mycket. Överbliven återgår jag till den hypotetiska linjen.

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Gökropet känner man på huden, sa Harry Martinson. Och: Sommaren är generös den kan man leva och dö på Kort. Kort. Kortare än mannaminne. Juli nu, gökhinnan dunstar. Det blev inte så många gökrop i år. Det var Olsjögöken, Gropgöken, han vid Tors-Karis. Och i Nybodalen, förstås, tolv minuter i åtta, det skulle bli gökotta. Nog för att polera upp gökytan över landskapet, jag tänker den som något slags blått. Något blå-långt. Ihop med vetskapen om att också något annat Dårhinnan, gökhinnan, juli nu, den börjar förångas. Snåren tätnar. I snåren, inte kny och knätt, något annat i snåren, säg liv, säg död, säg där: emellan. Tillvaron mätes ej längre med gökmått, ropdistans; gökdistanserna vidgas, egendomligt nog, fast här trivialiseras. Gökropet övergår i sin egentliga form: frånvaro och längtan. Förväxla inte detta med någon snöplighet! Kortare än mannaminne. Nära nu: stanken ur unkna kärret. Som det skall. Gjort och ogjort: tyngd. Särskilja är just vad man försöker göra. Och bunta ihop, stänga, gå.