Podcasts about Ordet

Den här veckan är det prästen Joanna Kölsch från Göteborg som håller i andakterna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:Det är lätt att missa målet. Fast vi har det så nära. Ordet synd förklaras ofta med just det, att missa målet. Det är lätt att missa målet, att rikta in sig på fel saker här i livet, att fokusera på saker som egentligen inte är så viktiga som vi tror. När vi är inställda på en sak, och då vi har svårt att skifta fokus. Jag tror att Gud talar till oss på olika språk och på olika sätt genom olika kommunikationsmedel. Jesus återkommer ofta med berättelser om möjligheten att vara våra medmänniskors nästa. Då gudsriket växer.Text:Luk 24:28-31Musik:Tröstevisa av och med Benny AnderssonProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Vi avslöjar varför du inte kan lita på ordet "naturligt", hur det används som säljtrick och vilka faror som faktiskt döljer sig bakom det. Ett avsnitt som borde vara obligatoriskt för alla som vill fatta smartare beslut om mat, tillskott och hälsa.

Før dere begynner å lytte til denne episoden: Lat som om Lena er på en telefonlinje og ikke i samme rom som Marcus. Det var dessverre en kabelfeil gjennom hele opptaket. Men Lena syntes episoden var så fin, at hun insisterte på likevel å publisere:Det har kommet ny forskning nå som viser at spesielt én foreldrestil er den beste for barnet og slikt pirrer Generasjonsbroens nysgjerrighet. Da Marcus jobbet i barnevernet fikk han viktige påminnelser om hvor viktig det er med grensesetting. Barn har behov for tydelige rammer. Det handler om å sette grenser, men også forklare hvorfor. Men det er viktig å ikke forveksle autoritativ med autoritær, påpeker Marcus.For i den autoritære foreldrestilen er det lav varme og stor kontroll. Det forventes lydighet uten at det forklares noe. I motsatt ende av den autoritære foreldrestilen, finner vi den ettergivende. I den ettergivende er det høy varme, men de stiller få krav eller setter regler. De vil gjerne være barnets venn. Lena er klar på at hun satte altfor få grenser for egne barn, at hun var i den mer ettergivende rollen. Hun er også glad for at det alltid er muligheter for å reparere.Lurer du på hva som skjer med barnet hvis det vokser opp med de forskjellige foreldrestilene, så er denne episoden gull. Lurer du på hvordan du skal reparere, er den også gull. Dobbelt gull der, altså! Bortsett fra lyden da… Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Han flyktet fra Kurdistan til Mysen med foreldrene og de fire søsknene. Galvan forteller om hvordan foreldrenes ulykke ble hans lykke, og hvordan han blir varm om hjertet av lukten av varm asfalt og bensin. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Det pibler frem med små nyheder, der tilsammen tegner et klart billede: Regeringen gør Danmark klar til krig. Ikke kun militært, ikke kun åndeligt, men gennem lovtekster og bureaukrati, så staten kan opkøbe havne og bygge et krigsparat samfund. »Ordet ekspropriation plejer jo blandt borgerlige partier at være et skældsord. Men her og nu er vi helt nede ved det grundlæggende; det er nationens eksistens, det er det frie Europas eksistens. Og så bliver ekspropriation et frihedsbegreb,« siger Arne Hardis i dagens Avistid. Men i studiet diskuteres det også, hvad det egentlig er, vi opruster for? Martin Krasnik mener nemlig, at det er friheden, vi skal forsvare, men som Hans Mortensen siger, er problemet, at vi mangler et sprog for det nationale i Danmark. Avistid er produceret og tilrettelagt af Birgit Nissen Pedersen og Marie Louise Vesthardt. Martin Krasnik er vært.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Suksessforfatter og lege Nina Brochmann fikk mensen da hun var 9 år og er en mensenentusiast. Hun river seg i håret av hvordan TikTok-trender, mektige menn og «selvhjelps-influensere» drar oss tilbake til antikken. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Zhuangzi, en av daoismens största tänkare, hade en dröm. Han drömde att han var en fjäril. När han vaknade funderade han över om det var han, som människa, som drömt att han var en fjäril, eller om det nu är fjärilen som drömmer om att han är en människa. Jag får kalla kårar av den tanken. Den har något feberaktigt och jagat över sig. Med skräckblandad förtjusning tänker jag: Kan man gå mer vilse än så här?Jag tror att denna rädsla för att vara vilse kommer sig av att jag har en mycket begränsad rumslig föreställningsförmåga. Om någon försöker beskriva till exempel ett torg eller en lägenhet, eller ge mig en vägbeskrivning, så villar jag bort mig redan efter den andra meningen. Detta har gett mig ett mycket dåligt lokalsinne. Om jag lämnar en plats och gör två eller tre svängar, så blir jag osäker på om jag hittar tillbaka.Sedan jag fick veta att jag lider av obotlig cancer, och att jag är tvingad att leva med en mycket begränsad tidshorisont, har min frustration över att inte hitta och ständigt villa bort mig, ökat. Om jag tidigare kunde se vilsegåendet som en möjlighet till nya erfarenheter, och i bästa fall, en möjlighet att vidga mina horisonter, är det nu mer förknippat med existentiell oro.Författaren Rebecca Solnit menar att det är först när vi tillåter oss att vara vilse som vi också gör det möjligt för oss att leva på riktigt. För dagens kontrollmänniskor, som stramt vakar över vilken riktning och kurs som deras liv ska hålla, är det ofta svårt att verkligen tappa bort sig. Detta begränsar deras horisonter och deras möjligheter att leva på riktigt. Ordet ” lost” har på engelska två betydelser: ”vilse” och ”förlorad”. I boken ”Gå vilse: En fälthandbok” skriver Solnit att även om båda innebär kontrollförlust, har de ett motsatt förhållande till omvärlden. När du förlorar något - en sak, ett minne, en vän - så försvinner det ut från vårt synfält eller vår uppfattning, och världen blir mindre. När vi istället går vilse så låter vi det obekanta träda fram och världen blir större än vår kunskap om den.Till skillnad från ordet ”lost”, som har en tveeggad betydelse, så finns det i det engelska språket två ord för det som vi på svenska har gett samlingsnamnet ”labyrint”. ”Labyrinth” och ”maze”. I sin förstnämnda betydelse så handlar det om en konstruktion som följer en förutbestämd stig. Den sistnämnda kan mer beskrivas som en irrgång med flera vägval och förgreningar.Redan under antiken fascinerade labyrinter människan, och de förekom ofta i myter och i religiösa sammanhang. Under medeltiden blev inomhus-labyrinter vanliga inslag som golvdekorationer i katedraler. De fungerade som symboliska pilgrimsfärder för de som, på grund av de rådande omständigheterna, inte kunde bege sig till Jerusalem.Trädgårdslabyrinter, med sina vilseledande irrvägar, förgreningar och återvändsgränder, blev populära som arkitektoniska inslag i slottsträdgårdar under renässansens och barockens Europa. Syftet var att på ett lekfullt och estetiskt tilltalande sätt ge sina gäster möjligheten att bege sig ut på upptäcktsfärd och äventyr, och att erbjuda dem en utmanande, om än något förvirrande och många gånger frustrerande, upplevelse.Solnit ser denna utveckling som ett exempel på hur människans relation till vandring har förändrats över tid; från religiös bot och kontemplation till rekreation och äventyr. Labyrinten, med sin obrutna och utstakade stig, är en inre, meditativ och reflekterande resa. Den mer utmanande och frustrerande irrgången, som kräver koncentration och aktivt beslutsfattande, symboliserar mer livets komplexitet och existentiell osäkerhet. En som gärna placerar sina läsare i denna komplexa osäkerhet är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. I labyrint-liknande berättelser, vars invecklade omfång stäcker sig bortom mänsklig fattningsförmåga, förmedlar han en känsla av tomhet, meningslöshet, och – vilsenhet. Det kan var allt från bibliotek där varje tänkbar bok, varje möjlig kombination av bokstäver, ord och meningar existerar, till trädgårdar med en uppsjö av vägval och förgreningar, men där likväl alla valda stigar och verkligheter ändå förekommer samtidigt och parallellt. Som vilsen tonåring imponerades jag dock mest av Borges korta berättelse ”Asterions hus”. Där beskriver minotauren på Kreta sin labyrint och sitt förhållande till den. Trots att han vet att den har öppningar till omvärlden, anser han likväl att den är lika stor som världen – eller snarare, att den är världen.Borges gav mig en oerhört stark klaustrofobisk och trängd känsla, genom att beskriva något som var byggt för att stänga in, samtidigt som jag också drabbades av det motsatta, det vill säga, en apeirofobisk känsla av det oändliga. Labyrinten, som egentligen var en väl avgränsad konstruktion, kändes likväl gränslös när jag reflekterade över de nästintill oändliga kombinationer av stigar som kunde tas.Idag är det inte de oändliga vägvalen, möjligheterna till äventyr och att gå vilse som lockar mig. Trots att min ålder placerar mig mitt i livet, då man borde vara öppen för, och längta efter något nytt, så är min tidshorisont allt för begränsad för detta. Så varför går jag och tänker på labyrinter och irrgångar? Resor och äventyr i de grekiska myterna påminner ofta till sin struktur antingen om det ena eller det andra. Det gör allvarliga sjukdomar också.Inte sällan beskrivs sjukdomsförlopp som resor där den drabbade är en ofrivillig resenär. Man hoppas på att sjukdomsförloppet skall påminna om Jasons jakt efter guldskinnet, och ha en utstakad väg, att Greklands främsta hjältar följer och hjälper en, och där självaste skeppet som man reser med, assisterar en med hjälpsamma spådomar och förutsägelser. Många allvarliga sjukdomsförlopp påminner dock mer om Odysseus irrfärder där en förargad gud kastar ut, inte bara patienten, utan också dennes ofrivilliga medresenärer, på en färd mellan hopp och förtvivlan, med ständiga kursändringar och nya val, medan tidshorisonten krymper allt hastigare, samtidigt som den önskade destinationen – tillfrisknandet - känns alltmer avlägsen. Denna maze är en irrgång med oändliga förgreningar och återvändsgränder.Med mitt dåliga lokalsinne, och min förmåga att ständigt villa bort mig, önskar jag naturligtvis ett sjukdomsförlopp mer likt labyrintens odelade och förutbestämda stig. De stenar som ligger utlagda för att visa vägen plockar jag dumt nog på mig, vilket tynger ned med och gör min färd alltmer mödosam.I de stunder som jag känner mig som mest vilsen tänker jag på ett ord som min dotter lärde mig: ”nångångstans”. Det var naturligtvis en felsägning, men jag älskar ordet som hon skapade. Det fokuserar både på tid och rum. Var man än är, vilse på irrfärder eller tryggt vandrande längs en utstakad stig, så är man någonstans, på en bestämd plats, någon gång, på en bestämd tidpunkt. Oavsett om medresenärerna är frivilliga eller ofrivilliga, och om du har fickorna fulla med sten eller med hopp, så är du, hur vilse eller förlorad du än är, ”nångångstans”.Kåre Mobergutbildningsforskare och statistikerInläsare: Erik BorgekeEssän producerades av Karin Arbsjö och Olof Åkerlund

Titel: FremadTema: Sammen IXForkynder: Børge Haahr AndersenTekst: Paulus´ Brev til Filipperne Kapitel 3 vers 12-16Ud fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.

Vibeke har hørt stemmer i 27 år. En mandsstemme, der sidder omme i hendes baghoved i færd med at overbevise hende om, at verden er bedre uden hende. Nu har Vibeke sagt ja til at deltage i et forskningsprojekt, hvor hun skal stå ansigt til ansigt med sin stemme. Og dét, i Virtual Reality... (lyttes bedst på hovedtelefoner) Medvirkende: Vibeke Andersen og Louise Birkedal Glenthøj + AI genereret herrestemme, Tilrettelæggelse og lyddesign: Johanne Hoffmeyer Redaktør og producer: Torben Brandt. Kontakt: radiofortaellinger@dr.dk

Vibeke har hørt stemmer i 27 år. En mandsstemme, der sidder omme i hendes baghoved i færd med at overbevise hende om, at verden er bedre uden hende. Nu har Vibeke sagt ja til at deltage i et forskningsprojekt, hvor hun skal stå ansigt til ansigt med sin stemme. Og dét, i Virtual Reality... (lyttes bedst på hovedtelefoner) Medvirkende: Vibeke Andersen og Louise Birkedal Glenthøj + AI genereret herrestemme, Tilrettelæggelse og lyddesign: Johanne Hoffmeyer Redaktør og producer: Torben Brandt. Kontakt: radiofortaellinger@dr.dk

Han og familien måtte reise fra enebolig i Kongo med mangotre i hagen, til kommunalbolig i Sarpsborg. Der opplevde Nate og fotballkompisene at voksne menn ropte fra Volvo 240 sine «kom deg hjem til jungelen!». See omnystudio.com/listener for privacy information.

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Jonathan Rosenbaum is one of the foremost film critics and historians in the world, author of several essential books — including his most recent collection, “In Dreams Begin Responsibilities.” He's with us to discuss one of his favorite movies, Carl Theodor Dreyer's indelible “Ordet.”Support this podcast at — https://redcircle.com/one-heat-minute-productions/exclusive-contentAdvertising Inquiries: https://redcircle.com/brandsPrivacy & Opt-Out: https://redcircle.com/privacy

Titel: GlædeTema: Sammen VIII Forkynder: Peter Isac Techow Tekst: Paulus´ Brev til Filipperne Kapitel 3 vers 1-11 Ud fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.

Richard Nordvoll deler om hvordan tro kommer av å høre budskapet og historien om Jesus. Vi er alle kalt til å dele evangeliet med ord.  The post Bro til tro, misjonal livsstil – ordet. Fokusperiode Elsk din Neste, del 4. appeared first on Hamar Frikirke.

Hun er skamløs og skamfull. Tuva snakker om sex og squirting på Dagsrevyen - men egen seksualitet synes hun er flaut. I denne episoden deler hun personlige historier om abort, fødsel og vanskeligheten med å kalle seg feminist. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Mammaen tok livet sitt - i denne episoden forteller Thomas Gullestad om hvordan han overlevde da moren gikk bort, og hvordan han 20 år senere fikk sin egen kjernefamilie som han hadde lengtet etter siden den dagen i 1991. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker. Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över sin favorit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att hon finns i min absoluta favoritroman?Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig, konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om. Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma, med andra ord.Så varför gör jag inte det?Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter, de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare, yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne – och tänker på sig själva.Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig själv: jagär det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet: allt är i flux. Det enda vi verkligen har är ögonblicket, vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet. Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat. För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna, naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången, samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”. Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade ögonblicket i hennes liv”.Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då, när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt? Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade - och i stället bli fru Dalloway?Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen av bräcklig mental hälsa.Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots ”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade henne till.Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats utsträckta ögonblick.Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att försvinna med oss.En av litteraturens främsta egenskaper är att den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.Och du.Karin Nykvistlitteraturvetare och kritikerLitteraturVirginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert Bonniers förlag, 2025.

Emil sitter i ett bibliotek och börjar prata om Salman Rushdie och yttrandefrihet -- och därifrån är inte steget långt till Gift vid första ögonkastet (eftersnacket).Stötta podden: https://www.patreon.com/c/MedArvasicentrum@arvas4

Alle har vi våre kampsaker. Noen fordi vi har kjent det på kroppen. Andre fordi noen vi er glade i kjemper sin. I den nye sesongen av F*ordet tar åtte kjente stemmer ordet og deler noen av sine mest ærlige, sårbare og personlige historier – med egne ord. Om blant annet selvmord, mensen, rasisme og skam. Denne gangen er de helt alene. Ingen spørsmål, ingen intervjuer. Kanskje er det nettopp derfor dette har blitt vår sterkeste sesong til nå. For det nytter å dele. Både for den som tar ordet og for den som lytter.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Tema: Sammen VII // UdsendtForkynder: Claus GrønbækTekst: Paulus´ Brev til Filipperne Kapitel 2 vers 19-30SAMMENUd fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.

Andakterna den här veckan hålls av pastor Robert Eriksson från Betlehemskyrkan i Göteborg. Idag reflekterar han kring nåden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:Det vackraste ordet jag känner till är ”nåd”. I breven i Nya testamentet kan vi ofta läsa hälsningen: ”Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus”. Jag skulle vilja beskriva ordet ”nåd” som Guds oförtjänta generositet som är tillgänglig överallt för alla människor. Nåd har sitt ursprung i Guds gränslösa kärlek! Nåd är något helt annat än att köpa, förtjäna, uppnå något. Som människor kan vi bara ta emot nåd och den kan åstadkomma mycket i våra liv, som till exempel att göra oss mindre rädda.Text:1 KorMusik:As For Us av Randy Ray med Fernando OrtegaProducent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

Tiden efter dödsfallet till begravningen blir längre, och våra bårhus har inte längre plats för fler avlidna. Borde vi göra som i Sverige och införa lag på när en begravning senast måste ordnas? Eller är vi för upptagna med våra liv för att ha tid för döden? Slaget diskuterar våra attityder till begravningar. I debatten deltar Mia Bäck, kyrkoherde för Åbo svenska församling, begravningsentreprenören Maria Sjödahl-Sahonen och Sofia Sjö, forskningsdirektör vid Donnerska institutet. Ordet leds av Cecilia Juuti. E-post: slaget@yle.fi

Vi är hemma från tågluffen. 10 länder på 10 dagar och frågan “Vad tänker du på när du hör ordet ångest?” har ekat genom hela Europa. Köp Minds digitala varmpratskort här: https://mind.adoveo.com/start/TVRRM1lXUnZkbVZ2/?location=amb SPRING VÅRRUSET MED OSS! Den 21 maj springer vi Vårruset i Stockholm. Oavsett vart du befinner dig och vill springa loppet, ange rabattkod: ÅPXVR20 för 20% rabatt på startavgiften. Läs mer på: varruset.seProgramledare: Ida Höckerstrand & Sofie Hallberg Klippning: Sofie Hallberg Instagram: @angestpodden @idahockerstrand @sofiehallbergFacebook: ÅngestpoddenTikTok: @therealangestpoddenHar du förslag på ämnen, ett dilemma eller gäster du skulle vilja höra i Ångestpodden?Mejla oss gärna: angestpodden@ingetfilter.seBehöver du prata med någon?https://hjalplinjen.semind.se spes.se suicidezero.se teamtilia.sebris.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer hennes väg in i fabriken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I begynnelsen var kon. Audhumbla gav di åt jätten Ymer och slickade rimfrosten från stenarna och skapade på det viset Bure, han som blev gudarnas förfader i den nordiska gudasagan.I begynnelsen var kon, inte bara i den nordiska mytologin utan även i många andra skapelseberättelser och religioner. Den egyptiska Hathor, återfödelsens gudinna, födde varje morgon fram solen och bar den mellan sina horn. Israeliterna lät döda 3 000 av sitt eget folk för att de dansade runt guldkalven, en symbol för guden Baal och stark konkurrent till Jahve. Hinduismen har flera gudomliga nötkreatur. Tjurguden Nandi har stark koppling till Shiva och Nandi bär också de döda hinduernas själar i Vietnam, till Indien. Kogudinnan Surabhi, mor till alla kor, skapas när gudar och demoner kärnar det kosmiska mjölkhavet. Hela Vintergatan är för övrigt skapat av komjölk, när Krishna och mjölkerskornas gudinna Radha, råkade spilla ut drycken över hela himlen. I den grekiska mytologin är det istället gudinnan Heras mjölk som ger upphov till Vintergatan, eller Milchstrasse, Milky Way, Voie lactée eller Melkeveien som det heter på andra språk.Hur kommer det sig då att detta djur som inte bara i religioner utan också i människors vardagsliv så starkt har förknippats med skapelse, liv och fruktsamhet, i dag ses som ett hot mot vår existens? Eller rättare sagt, hennes rapar?Den ko som är den vanliga i Sverige, Bos taurus, härstammar från uroxen som var en imponerande bjässe. De största tjurarna hade en mankhöjd på två meter, kunde väga över ett ton, hade väldiga horn och ansågs vildsinta. Julius Caesar menade att de inte gick att tämja ens som kalvar. Så varför ge sig i kast med dessa farliga djur? Människan hade redan tämjt geten och fåret och det fanns gott om vilda djur där boskapsskötarna etablerade sig.En teori är att det inte var mjölken eller köttet utan rituella skäl bakom domesticeringen. De stora hornen sågs som symboler för himlakroppar som månen, med koppling till fertilitet. Kon blev också snabbt en statusmarkör och symbol för kapital. Ordet fä för boskap betydde ursprungligen egendom och latinets, pecunia, pengar, kommer från pecus, boskap. Fortfarande är rollen som flyttbart kapital, bytesmedel och status, den viktigaste rollen för kor i många boskapskulturer.Under lång tid sågs kon som något mycket värdefullt - religiöst, ekonomiskt men också som sällskap. Det finns många skildringar i litteraturen och filmen över den nära relationen mellan kon och människan. I novellen ”Skiljas från sin vän” skildrar lappmarksläkaren och författaren Einar Wallquist detta när han skriver om Mor Katrin som blivit gammal, sjuk och övertalats att skicka kon på slakt. Men det är inget lätt beslut. ”Kossan var hennes enda sällskap, hennes riktiga vän, som hon kunde få prata med så mycket hon ville i sin ensamhet och som hon mötte tillgivenhet av.”Efter nattens sömn ändrar hon sig dock och bestämmer sig för att säga nej till slaktaren: ”Ty det skulle han veta, att ömhet och sällskap och en ko, det säljer man inte!”I Sverige brukar det heta att malmen och skogen har spelat en stor roll för framväxten av det moderna Sverige, men man skulle också kunna nämna kon. Det var runt henne och hennes mjölk, kött, kalvar, gödsel, hud och dragkraft som det mesta kretsade inom lantbruket. Det var försäljningen av hennes smör och ost som gjorde det möjligt för lanthushållen att skaffa de saker som man behövde. Kon står också i centrum när Sverige anammar de nya jordbruksmetoderna från Europa under 1800-talet. Då börjar man bland annat att odla vall (en blandning av gräs och kvävefixerande grödor som klöver) på åkrarna. Det här gav inte bara mer mat till fler kor utan även till fler människor och fler händer kunde sättas i arbete, vilket var en förutsättning för industrialiseringen.Samtidigt som jordbruket börjar kommersialiseras under 1800-talet, växer statarsamhället fram. Herrgårdarna specialiserar sig på mjölkproduktionen som kräver mer arbetskraft och billig sådan. Statarna jobbar hårt och länge, bor i eländiga bostäder och får sin lön främst i form av stat, det vill säga i form av mat från gården. För statarfruarna innebär makens anställning ett extra gissel.”I stället för att hälsas med tillfredsställelse som en extra inkomstkälla har statarhustruns mjölkningsplikt nästan kommit att bli statsystemets värsta plågoris, dess vita piska”.Ivar Lo-Johansson beskriver träffande vad som har hänt. Mjölkningen som tidigare var något positivt, har blivit en plåga. Det vi ser, är början på den industrialiserade lagården.Om kvinnan var slaven i herrgårdarnas mjölkgårdar har kon alltmer axlat den rollen. Descartes syn på djuren som maskiner, har nu blivit verklighet i många av världens mjölkfabriker. De bönder som fortfarande spjärnar emot denna utveckling, ses som bakåtsträvande idealister. Dagens industrialiserade mjölkko är omgärdad av maskiner. Hon matas och mjölkas av maskiner, maskiner tar hand om hennes gödsel, mäter när hon är brunstig och reglerar hur mycket hon ska äta och mjölka. Bonden blir allt mer frånvarande. Hen sitter i sitt kontor och studerar all info från maskinerna. Att gå utomhus och beta, som är det mest essentiella för en ko, anses hon heller inte längre behöva eller klara av. Dyra maskiner vill man helst inte ta ut ur garaget.Problemet med maskiner är att de ger ifrån sig utsläpp. I kornas fall handlar det främst om växthusgasen metan. De har alltid rapat metan, precis som älgarna, rådjuren, hjortarna och de andra vilda idisslarna, men till skillnad från viltet räknas numera metanet från de tama idisslarna som antropogena utsläpp, påverkade av människan. Men även viltet regleras av människan, i form av jakt, skogsbruk, lantbruk, trafik, naturvård och byggande av infrastruktur och bostäder. Mänsklig påverkan har fått viltet att kraftigt öka, jämfört med mitten av 1800-talet då många djur var mer eller mindre utrotade. Ändå gäller inte samma måttstock för dem som för tamdjuren, trots att antalet kor, får och getter har minskat radikalt under samma period.Anledningen är kanske att vi ser viltet om en del av naturen, medan kon är mer en kugge i mjölk- och köttmaskineriet? Därmed viktas hennes metan lika tungt som metanet från utvinningen av fossila bränslen. Lösningen på problemet är lika industriell den, en kemikalieblandning som ska minska kons metanavgång genom att förändra hennes matsmältning.Människan tämjde uroxen för dess gudomliga horn. I dag har människan gjort de flesta kor hornlösa, genom avel eller genom att bränna bort hornanlagen hos kalven, allt för att passa in i matfabriken. Vi verkar inte behöva några gudar längre, kanske inte ens några kor. Men däremot en aldrig sinande ström av maskiner.Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och deltidsbonde. Tillsammans med Gunnar Rundgren författare till boken ”Kornas planet” (2020).Essän producerades av Ann Lingebrandt

Fredrik LignellHan har räddat osshttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/han-har-raddat-oss-del-1-skuldebrevet-arb5iVad är det som drabbar den ensamme, utsatte, pryglade och bakvände kungen på korset? Och på vilka sätt hjälper korshändelserna oss? Allt vi kan veta om Gud finns på ett eller annat sätt närvarande i korsets drama. Kol 1:13-23; 2:6-15Paulus beskriver hur deras (och vårt) dåliga läge såg ut innan mötet med Jesus: Vi var utanför, vi var bortvända, vi var döda, vi var skuldsatta. Hur blev det så här? 1 Mos 3:8De gömde sig. Distansen, rädslan, misstänksamheten, våldet, misstron mot Gud och varandra… Här föds det. Synden är inte endast ett snedsteg eller ett enskilt misstag, det är snarare som att ett relationsgift sökt sig in i tillvaron, i människan och i hela skapelsen. Vi kan putsa på fasaderna, låtsas som att skuld och skam inte finns eller förklara allt detta som konstruktioner som kyrkan uppfunnit för att hålla folk i schack, men innerst inne vet vi. Själen håller räkning. Människan är utanför, bortvänd, död och skuldsatt genom sin synd. I paradiset finns två träd: kunskapens träd och livets träd. Människorna äter av kunskapens träd, och det är där smittan drabbar allt levande. De stängs då ute ur Eden, och framför allt stängs de ute från livets träd. Utanför Edens stängda portar väntar död och förgörelse. som inleds när Kain slår ihjäl sin lillebror. Han grundar sedan den första staden, ett slags sinnebild av imperiet, grundat på mord, misstänksamhet och våld. Det där livets träd gick förlorat för människan, men nu har något hänt i historien som vi aldrig varit med om förut. Ett träd är rest på en skallformad kulle kallad Golgata, utanför Jerusalems murar. Det är ett märkligt träd som slukar allt som kommer i dess väg. Härifrån släpps ingen lös förrän man är död. Här hängs Guds levande Son upp, Han som kallas den andre Adam, Guds lamm, Ordet som blev människa, Kristus, Människosonen, vägen, sanningen och livet personifierat. Livet finns i blodet, står det i GT, och när blodet från Jesus fläckar trädet som står på skalleplatsen, då förvandlas det brutala romerska avrättningsredskapet till livets träd. På det korset ropar Jesus: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?« Annars ber Jesus »Abba, Fader!« Nu är det som att något främmande dragit in i den fullkomliga gemenskapen mellan Fadern och Sonen. ”Gud gjorde honom till ett med synden”, skriver Paulus, och det är som att människans främlingskap också drabbar Jesus. I Gamla testamentet används en bock som får bära folkets synder ut i öknen. Alla begär, äktenskapsbrott, lögner, svek och mord läggs på bocken, på syndabocken. Djuret förs sedan ut i öknen. ”Bocken skall bära alla deras synder med sig ut i ödemarken och släppas lös där ute i öknen.” Nu skriker Jesus ut sin ensamhet. Han är syndabocken, övergiven, utdriven och smittad av främlingskap. Synden, mörkret, djävulskapen och fiendskapen har nu flyttat in i den pryglade mannen på pålen. Så här ser synden ut. Och så här ser kärlekens innersta väsen ut. Det är som att korset står som en gammaldags balansvåg för hela världen att se. Vid korset vägs våra liv, våra ansträngningar, våra tappra försök att leva för andra än oss själva, vår önskan att bryta självcentreringen. Vid korset väger vi för lätt. Där är alla människor skuldsatta och smittade av synden, och ingen går fri. Trots alla moraliska framsteg, tekniska landvinningar, politiska överenskommelser och imponerande Nobelpris väger vi för lätt. Det är här vi anar syndens och bortvändhetens brutala konsekvenser: Övergiven. Ensam. Så hur går det med vårt taskiga läge?Vi stod utanför -- Gud försonade oss med Honom själv...

Per ställer Hanif till svars för invandrarnas beteende och Hanif vill införa Klarnaförbud istället för Onlyfansförbud. Lyssna på hela avsnittet på https://medlem.io/godton/1175-334-invandrarnas-talesperson-har-ordet

Der er plads til alle på de danske højskoler. Ordet er frit. Alt kan tænkes og siges. Sådan er vi nok mange, der ser det forgyldte stykke af den danske kulturarv, som går under navnet højskolerne. Men det var ikke helt, hvad Ayman Ahmad Mouhammad på 20 år oplevede, da han i sommer mødte op på Krogerup Højskole. I et indlæg i Politiken kalder han højskolen for et ekkokammer for børn af den øvre middelklasse, som faktisk ikke bryder sig om at blive udfordret. Det indlæg fik han mange – også voldsomme – reaktioner på. Hør mere om dem og Ayman Ahmad Mouhammads oplevelser, som er dagens gæst i 'Du lytter til Politiken'. Vi hører gerne fra dig, skriv til: dulyttertilpolitiken@pol.dkSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Ordet och bordet, brödet och vinet, religionen och riten – i detta avsnitt ligger fokus på nattvarden. Hur kommer det sig att vi firar nattvard? Får alla ta del av den? Och hur viktig är riten för religionen egentligen? Den här gången är det Robert Eriksson (pastor och föreståndare), Maria Larsson (kulturansvarig), Henrik Wernvik (pastor Universitetskyrkan) och Evelin Nyberg (kommunikatör) som samtalar tillsammans. BKpodden är en podd-serie av Betlehemskyrkan Göteborg där olika personer i Betlehemskyrkan diskuterar frågor som rör tro, religion och kyrka. Kanske får du inte jättemånga svar, men du kommer i alla fall höra att det är fler som har frågor. Avsnittet spelades in 18 december 2024. Ansvarig utgivare: Robert Eriksson

Påve Franciskus död skapade rubriker runtom i världen och hans begravning samlade politiker, kungligheter och hundratusentals sörjande. Varför berörs såväl katoliker och icke-katoliker av påvens frånfälle? Och vilken betydelse har det för resten av världen vem som blir ny påve? I Slaget diskuterar Sara Torvalds, journalist och medlem i Katolska kyrkan i Finland och Björn Vikström, biskop emeritus och professor vid Åbo Akademi. Ordet leds av Mikaela Löv. E-post: slaget@yle.fi

Så spelar biologiskt kön roll för kvinnors rättigheter: om riskerna när ordet ”kvinna” stämplas som politiskt inkorrekt.I veckans avsnitt träffar jag återigen aktivisten & debattören Kristina Turner som vigt sitt liv åt att kämpa för kvinnors rättigheter på olika sätt. Mycket av hennes arbete har tagit sig uttryck med fokus på förlossningsvården & kvinnors rättigheter (och brist på rättigheter) där. Kristina gästade bland annat avsnitt #163 där vi dök in i just det temat och hur du som kvinna kan ta tillbaka makten över din kropp i förlossningsrummet.Idag ses vi igen och dyker in i ett annat fokus - nämligen debatten kring biologiskt kön och riskerna som Kristina ser just nu när vi lever i ett samhälle där det har blivit politiskt inkorrekt att använda ordet kvinna i offentliga rum. I dagens samtal pratar vi bland annat om frågor som:Vad händer om ordet kvinna försvinner och blir politiskt inkorrekt? Vilka skuggsidor och risker finns bakom transrörelsen idag och hur spelar biologiskt kön roll för kvinnors rättigheter? Är det egentligen så att det är könsrollerna som behöver vidgas för att människor ska slippa operera sig och förändra sina kroppar? Uppskattade du det här samtalet? Dela gärna en recension i appen där du lyssnar eller dela det här avsnittet på din story och tagga @mofjrd! Tack för att du hjälper mig att göra mig arbete möjligt! JOBBA MED MADELEINE: Boka 1:1 coaching: https://www.mofjrd.com/coaching  Boka parcoaching: https://relationsakademin.se/coaching  ÖVRIGA LÄNKAR: Om Madeleine Mofjärd: https://www.mofjrd.com  Om veckans gäst: https://www.instagram.com/sacredbirthkeepersweden/Följ podden på Instagram: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.instagram.com/mofjrd⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Lyssna på Youtube: ⁠www.youtube.com/@mofjrd⁠Gratis inspirationsbrev: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://mofjrd.com/inspirationsbrev⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Gå med i FB-community: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.facebook.com/groups/mofjrdcommunity⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠

Serie: Sammen VI Tema: Himmellys i verdenForkynder: Samuel Vigilius Kjøller-HansenBibeltekst: Paulus' Brev til Filipperne Kapitel 2 vers 12-18Hvorfor skal vi være himmellys i verden?Hvorfor ser vi så lidt himmellys i verden? Hvordan kan vi konkret og vedholdende være himmellys i verden?Ud fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.Københavnerkirkens overskrift over 2025 vil være ”Sammen”. Og vores fokusområder vil være: ”Sammen – på tværs”. På tværs af aldersgrupper, interesser, personligheder etc. ”Sammen – om Ordet”. Bibelen er stadig omdrejningspunktet for alt. ”Sammen – i tjeneste”. Alle har en rolle og opgave at udfolde. Dette vil skinne igennem til gudstjenester, arrangementer og fællesskabet i 2025

Andlighet på olika plattformarYoutube: https://www.youtube.com/@andlighetApple podcasts: https://podcasts.apple.com/se/podcast/andlighet/id1603002647?l=enSpotify: https://open.spotify.com/show/5CIB4x6sOyceoxShQvnKpZ?si=Hyo1wvOqTqCIKj5-BIXowQAndlighet, spiritualitet, sanning, ärlighet, kärlek, zen, advaita vedanta, ickedualitet, nonduality, enhet, Ramana Maharshi, Nisargadatta Maharaj, Eckart Tolle, Rumi, psykologi, Ken Wilber, flow, flöde, varande, sådanhet, upplysning, uppvaknande, moksha, teosis, nirvana, fanaa, kensho, satori, kristen mystik, Jesus, sufism, kabbalah, daoism, vetenskap, medvetandet, bhakti, devotion, shakti, prana, chi, kundalini, psykedelika

Vi börjar lite mjukt med vårvädret. Men sedan dyker vi rakt ned i Joseph Hellers God som guld och John Kennedy Tooles Dumskallarnas sammansvärjning — litteratur för vår tid. Är livmoderstransplantation "rättvisare" än surrogatmamma? När man hör ordet rättvisa bör man osäkra sin revolver. Elon Musk överdriver sin potens - han är långt ifrån en legion barn. Och beror alla larmrapporter om klimatet — nu ska det bli svårt med blodförsörjningen också — att ingen får forskningsanslag om de inte utlovar ett "klimatperspektiv"? Hur mår smådjuren? Det får Johan att minnas den tid när barnprogrammen var kreativa, som Doktor Krall, snarare än slätstruket korkade, som Paw Patrol. Susanna minns Grodan Boll. Vi lanserar en pendang till Dylanmannen: Eilishkvinnan, för visst får man fortfarande påpeka att kvinnor kan vara lika löjliga i sitt allvar som män? Fiskar Liberalerna röster med terrorlistan? Är det motsvarigheten till eget rum på långvården och språktest? Oscarsjuryn måste från och med nu lova att titta på filmerna de röstar på. Fast det är kanske lite si och så med tilliten numera, som vi märker i skandalerna om assistansbolag. Just därför är det ett problem med den som inte vill skaka hand med kvinnor. Skulle det vara lika OK om man vägrar att skaka hand med färgade? Och kom och se oss live på Fokus redaktion den 14 maj kl 17-19. Gratis vin, men få platser kvar. Anmälan på fokus.se/mote. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Allt fler beskriver vår tid som avförtrollad. Men vad betyder det egentligen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vad händer med fantasin i en orolig tid? Kan man rentav bli av med förmågan att skapa inre bilder?För författaren, dramatikern och regissören Petra Revenue ställdes frågan på sin spets förra året. En sommarmorgon vaknade hon kunde inte längre skriva. Det var som att hennes liv hade bytt genre, från färgglad magi till karg diskbänksrealism. Hon beskriver det som att hon var avförtrollad.Och hon är inte ensam. Ordet avförtrollning dyker numera upp i texter överallt, som ett sätt att beskriva en känsla av att allt har blivit trivialt och meningslöst.P1 Kulturs Emma Engström följde med författaren och regissören Petra Revenue på väg tillbaka till fantasin.

I veckans avsnitt tar sig Kontexts egen kille, Jesper, sig an börsen! Vi diskuterar allt du behöver veta om aktiemarknaden… typ. Elina berättar om sin bok Alla ska äta och hur hon tänkte när hon skrev den. Ett avsnitt om var du hamnar om du följer pengarna och vad som händer om du följer maten.

Landets kommuner står inför betydande utmaningar med sjunkande elevantal och ekonomiska begränsningar. Dessa faktorer sätter press på lokala beslutsfattare att hitta hållbara lösningar för bildningssektorn. Bildningen är en central fråga för landets kommuner idag, men hur bör man agera för att säkerställa dess framtid? Bör alla skolor bevaras, eller är det mer effektivt att slå samman mindre skolor till större enheter? I debatten deltar Minna Lindberg, specialsakkunnig vid Kommunförbundet. Helena Fabritius, SFP i Kimitoön och Otto Bruun, Vänsterförbundet i Kimitoön. Ordet leds av Jesper Alm. Lyssna på Slaget för insikter och debatt. E-post: slaget@yle.fi

Hør hele kvelden her via SinnSyn-appen: https://www.sinnsyn.no/download/Eller via Patreon: https://www.patreon.com/sinnsyn I dag skal vi dykke ned i det store spørsmålet om rettferdighet - Ordet som får enhver advokat til å smile og enhver filosof til å rive seg i håret. Denne gangen gjør jeg det lettbeint og litt flåsete som en del av underholdningen på filosofifestivalen i Kragerø.Jeg sitter i en bar på kveldstid for å reflektere litt uanstrengt om rettferdighet, og det er naturlig å utfordre konseptet opp mot spørsmålet om fri vilje. Hvordan kan vi egentlig bedømme noe som rett eller urettferdig hvis vi ikke engang er sikre på om vi har kontroll over våre egne handlinger? Det er som å prøve å dømme en fotballkamp hvor spillerne er marionetter, og vi er bare de forvirrede tilskuerne som prøver å finne ut hvem som trekker i trådene.I denne episoden skal vi grave dypere i disse spørsmålene med en spade av naivitet. Klokken nærmer seg 20.30 på en lørdagskveld i Kragerø. Det er sommer og varmt, og baren i Victoriahaven er fullsatt med filosofi-entusiaster. Mitt bidrag denne kvelden skal være underholdene, og dermed kan jeg ikke behandle tematikken med altfor mye seriøsitet. Velkommen til en hyggelig kveld i Kragerø 1. juni 2024. AvslutningFor deg som hører dette på den åpne podcasten, er vi snart ved veis ende. Men kvelden i Kragerø slutter ikke her. Vi skal nemlig ha årets runde med filosofisport, og denne gangen kjemper jeg blant annet mot Kalle Moene. Karl Ove «Kalle» Moene er en norsk økonom og professor emeritus ved Økonomisk institutt ved Universitetet i Oslo. Han er vel sannsynligvis Norges mest kjente økonom og en fantastisk tenker. Han er hyggelig, klok og en viktig stemme. Jeg har stor respekt for Kalle Moene, og jeg liker at en økonom er så frittalende og tydelig som han. Økonomi er noe jeg selv har problemer med å forstå, og interessere meg for, men tematikken blir super-interessant når Kalle snakker om det. Denne kvelden skal vi imidlertid ikke snakke om økonomi, men vi er på hvert vårt lag i kampen om de beste «ideene». Det skal arrangeres filosofisport, og det kommer i kjølvannet av mitt innlegg som du akkurat hørte. Hvis du vil være med oss videre, og høre hvordan jeg og andre filosofer takler å måtte forsvare et standpunkt, eller takler å komme opp til muntlig eksamen på en scene foran et stort publikum uten å vite hva vi skal eksamineres i, så kan du fortsette å høre denne episoden i sin fulle lengde via medlemskap i mitt mentale treningsstudio, enten via SinSyn-appen eller via Patreon.com/sinnsyn. Som medlem hos SinnSyn via min app eller Patreon, kan du altså bli med oss videre inn i den filosofiske natten i Kragerø. Håper du dukker opp til neste innslag, og hvis ikke, vil jeg bare si takk for i dag og på gjenhør her på den åpne podkasten , neste uke, eller i en tidligere episode.Hør hele episoden via SinnSyn-appen: https://www.sinnsyn.no/download/Eller via Patreon: https://www.patreon.com/sinnsyn Vil du ha mer psykologi og flere dypdykk i menneskets sjelsliv? Bli medlem på vårt Mentale Helsestudio.Last ned SinSyn-appen på www.sinnsyn.no/download/ Eller meld deg inn via www.patron.com/sinsyn Få tilgang til ALT ekstramateriale som medlem på SinnSyns Mentale Helsestudio via SinnSyn-appen her: https://www.webpsykologen.no/et-mentalt-helsestudio-i-lomma/ eller som Patreon-Medlem her: https://www.patreon.com/sinnsyn. For reklamefri pod og bonus-episoder kan du bli SinnSyn Pluss abonnent her https://plus.acast.com/s/sinnsyn. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Søndagens gudstjeneste i Flintholmens kirke i København havde en lidt utraditionel overskrift. "Inshallah" var overskriften som præst Peter Friis havde valgt. Ordet er nemlig ikke bundet til Islam, men derimod til det arabiske sprog, og betyder 'om gud vil'. Derfor kan man sagtens bruge ordet i en dansk, kristelig sammenhæng, mener han. Værter: Anne Phillipsen og Nicolai DandanellSee omnystudio.com/listener for privacy information.

"Lige nu går vi alle rundt og er rædselsslagne for verdens fremtid." Sådan indleder partiformand for Liberal Alliance, Alex Vanopslagh, præsentationen af partiets nye kampagne, som de kalder "Frygt eller Håb? Du har altid et valg". Men der er tale om en overdrivelse, fortæller partiformanden og ærgrer sig over ordvalget. Værter: Kasper Harboe og Mathias Wissing. Gæst: Alex Vanopslagh, formand for Liberal AllianceSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Disclaimer: Pernille og jeg optager online, og Pernilles lyd driller lidt engang imellem, det håber jeg i kan bære over med.Jeg tror de fleste har svært ved at indrømme at de dømmer mennesker på baggrund af deres vægt. Faktum er bare, at Danmark topper listen over lande med flest ubevidste fordomme omkring vægt. Så, der dømmes. Men er der forskel på at dømme ubevidst og dømme bevidst? Det spørger jeg Pernille Andreassen om, i denne epiosde hvor vi centrerer os om emnet vægtstigmatisering. Ordet 'stigma' kommer fra det gamle Grænkenland og betyder 'mærke' eller 'tegn', og man brugte det til at fremhæve mennesker med en anden social status. Vægtstigmatisering handler om at have negative holdninger og adfærd overfor mennesker med en høj vægt, og i denne episode kan du få svarene på hvor vægtstigmatisering findes, hvad det gør ved os, hvem der er mest udsatte overfor det og, vigtigst af alt, hvad vi kan gøre for at minimere vægtstigmatisering.Det kommer vi blandt andet ind på i episoden:Hvad er vægtstigmatisering?Hvad er forskellen på bevidste og ubevidste fordomme omkring vægt?Hvor vægtstigmatisering finden henneHvor oplever vi mest stigmatisering?Hvordan kan vi rykke ved den internaliserede vægtstigmatiseringHvorfor det er vigtigt at tale om vægtstigmatiseringKan man kalde vægtstigmatisering som et folkesundhedsproblem?Hvem der påvirkes mest af vægtstigmatisering?Sociale medier og vægtstigmatiseringWegovy-shamingHvordan vi kan minimere vægtstigmatisering på et politiskt, samfundsmæssigt og personligt niveauSkal vi sige 'overvægt', 'høj vægt' eller 'tyk'Rapport fra Vidensråd fra forebyggelse: Vægtstigmatisering. Forekomst, betydninger og forebyggelseForekomst af vægtstigmatisering sker blandt andet på arbejdspladsen, mødet med sundhedsvæsenet, nære relationer, medier og populærkultur, selvstigmatisering, skoler og uddannelser. I Danmark topper vi listen på over 34 lande med flest ubevidste fordomme om vægt (1).Negative forestillinger om personer med høj vægt er udbredte i Danmark og man har blandt andet set at 3-årige allerede har en forståelse af, at det at have en høj vægt er forbundet med noget negativt (2). Den seneste systematiske gennemgang aflitteraturen og en metaanalyse viste, at gennemførelse af omfattende og langvarigeindsatser førte til et gennemsnitligt vægttab på 1,8 kilo målt efter to år (1,3).Spørgeskemaundersøgelser viser, at selvstigmatisering er udbredt, isærblandt personer med kort uddannelse og lav indkomst samt blandt kvinder, yngre personer ogpersoner, der forsøger at tabe sig (1).Selvom mænd ikke angiver at opleve vægtstigmatisering i lige så høj grad som kvinder, viste undersøgelsen, at oplevelsen af vægtstigmatisering steg, jo højere overvægten var (1).En dansk tværsnitsundersøgelse fra 2007 med follow-up i 2009 og 2011 viser, at 23,5% af deltagerne med et BMI på over 30 havde opfattelsen af at blive uretfærdigt behandlet på arbejdspladsen af deres overordnede, hvorimod kun 17,2 % og 17,6% af hhv. personer med et BMI på 18-24,2 og et BMI på 25-29,9 havde samme opfattelse (4).Kilder:1: Vidensråd for forebyggelse: Vægtstigmatisering, forebyggelse, betydninger og forebyggelsespotentialer, 20242: Spiel EC, Paxton SJ, Yager Z. Weight attitudes in 3- to 5-year-old children: Agedifferences and cross-sectional predictors. Body Image. 3: Madigan CD, Graham HE, Sturgiss E, Kettle VE, Gokal K, Biddle G, et al. Effectivenessof weight management interventions for adults delivered in primary care:systematic review and meta-analysis of randomised controlled trials. BMJ. 2022.Available from: https://www.bmj.com/lookup/doi/10.1136/bmj-2021-0697194: Rudkjoebing LA, Hansen ÅM, Rugulies R, Kolstad H, Bonde JP. Work-unit measures ofpsychosocial job stressors and onset of bullying: a 2-year follow-up study. Int ArchOccup Environ Health. 2022:117–30.

(01:00): Ordet "inshallah" bliver enden på det danske sprog. Medvirkende: Benjamin Haxha, kandidat til kommunalvalget i Herlev for Venstre og Udenrigs og forsvarsordfører i VU. (16:00): Trump: Vi er klar til at investere i milliarder af dollars i Grønland for at skabe nye job og gøre jer rige. Medvirkende: Christian Keldsen, Direktør i Grønlands Erhverv. (30:00): Ny politisk aftale: Fritager detailhandlen fra at spørge om ID. Medvirkende: Per Larsen, sundhedsordfører i Det Konservative Folkeparti. (40:00): Tryghedsudspil: Flere vagter på danske togstationer. Medvirkende: Bjørn Brandenborg, retsordfører for socialdemokratiet Værter: Kasper Harboe og Mathias Wissing See omnystudio.com/listener for privacy information.

Serie: Sammen VTema: Jesus - et fantastisk forbillede1. Ydmyghed - hvad er det?2. Hvad kommer det af?3. Hvordan ser det ud i praksis, her i dag?Bibeltekst: Paulus' Brev til Fillipperne kapitel 2 vers 1-11Forkynder: Manuel VigiliusSAMMENUd fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.

Serie: Sammen 4Tema: Liv i overflodBibeltekst: Paulus' Brev til Fillipperne kapitel 1 vers 27-30Forkynder: Claus GrønbækSAMMENUd fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.

Velkommen til en prædiken fra København Vineyard. Tak fordi du lytter med. Dagens taler er Emil Rindom Nørholm. Du er altid velkommen til en af vores gudstjenester kl. 10.30 eller kl. 19.00. Eller kig forbi i løbet af ugen til en kop kaffe. Vi glæder os til at se dig.

Serie: Sammen IIITema: Jesus er mit liv - døden er en vinding!Bibeltekst: Paulus' Brev til Filipperne kapitel 1 vers 18b-26Forkynder: Peter Isac TechowSAMMENUd fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.

Serie: Sammen IITema: Forkynd evangeliet - uanset hvad!Bibeltekst: Paulus' Brev til Filipperne kapitel 1 vers 12-18aForkynder: Peter Isac TechowSAMMENUd fra Paulus Brev til Filipperne i Det nye Testamente, vil vi se nærmere på, hvad det betyder at være sammen på tværs, om Ordet og i tjeneste. Ikke bare dengang, men helt konkret i Københavnerkirken i 2025.

Miljonprogrammet var kulmen på social ingenjörskonst i Sverige där det byggdes över en miljon bostäder under åren 1965-1974. Ambitionen var att bygga bort bostadsbristen, modernisera bostäderna och allt till rimliga hyresnivåer.Se nya bostadsområdena möttes snart av kritik som människofientliga, men faktum var det byggdes lika stor andel villor samt mindre flerfamiljhus som de höghus som fått symbolisera miljonprogrammet. Men oljekrisen 1973 minskade efterfrågan på nya bostäder och snart stod en stor andel lägenheter tomma i miljonprogrammen.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Erik Stenberg, biträdande professor vid Arkitekturskolan vid Kungliga tekniska högskolan. Han har forskat om miljonprogrammet i över 20 år.Ordet "miljonprogram" kommer från beslutet i riksdagen 1965 att det skulle byggas en miljon nya bostäder i Sverige under de kommande tio åren. Syftet var att bygga bort den stora bostadsbristen som präglat efterkrigstiden med moderna bostäder till rimliga priser. En tvårumslägenhet skulle inte kosta mer än en femtedel av en normal industriarbetarlön. Det utvecklades också ett industriellt byggande med färdiga element som tillverkats i industrier.När det svenska samhället förändrades med studentrevolten i slutet på 1960-talat och gräna vågen på 1970-talet började allt fler människor ifrågasätta den storskaliga bostadspolitiken, när sedan oljekrisen minskade efterfrågan på bostäder kom en stor andel av bostäderna i de nya miljonprogrammen att bli outhyrda.På plussidan finns fortfarande att trångboddheten byggdes bort, större ytor och moderna lösningar gav kvinnor helt nya möjligheter att frigöra sig från hemarbete. Ingen annanstans i världen byggdes bostäder av så hög kvalitet i den omfattningen.Ursprunget till Miljonprogrammet går att spåra tillbaka till den ambitiösa utredningen Bostadssociala utredningen 1933-1947 där det mesta utreddes grundligt när det kom till bostäder.Lyssna också på Så blev Sverige ett invandrarland – De första muslimernaBild: Akalla. Kvinnor med barnvagnar och barn på gångväg intill betonghus. Foto: Peter Gullers, Nordiska museets arkiv, Erkännande-IckeKommersiell-IngaBearbetningar (CC BY-NC-ND) Musik: Gotta Catch That Train av Zac Nelson, Storyblocks AudioDetta är en nymixad repris.    Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Damfotbollens nödvändiga onda – rivalövergångar! Fotbollsklubbar som vidriga PR-maskiner! Perpetuelle inhopparen Francisco Conceição! TAA och det luriga/ofrånkomliga ropet från Real Madrid! Arne Slots perfekta roterande! Dead Man Walking Ange Postecoclou! Pep Guardiolas fina ögonblick post Leicester! Lyssna på två fullmatade avsnitt av Tutto Balutto, helt utan reklam, på Podme. Signa upp dig på podme.com – de första 14 dagarna är gratis. Ladda sedan ner Podme-appen i Appstore eller Google Play.

Hun plejer at have ordet i sin magt. Men til en prisuddeling kunne dronning Margrethe pludselig ikke finde ordene. Nu spekuleres der i, om hun blev overvældet, eller om hun bare er blevet gammel? I panelet sidder Jonas Kuld Rathje, Per Kuskner og Morten Crone Sejersbøl.Din vært er Ditte Okman og programmet er produceret af Sarah Bech. Hvis du vil høre hele udsendelsen, skal du ind på Podimo. Og hvis du endnu ikke har været abonnent på Podimo, kan du få 30 dage gratis Podimo.dk/detvitalerom Og ellers har vi et tilbud, hvor du kan lytte med i 3 måneder til halv pris her: https://go.podimo.com/dk/detvitalerom-tilbudSee Privacy Policy at https://art19.com/privacy and California Privacy Notice at https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.