Podcasts about tillvaron

Förutsättningarna har förändrats! De var emot mig, nu jobbar dom för mig. Långfredagar kan vara långa, vi drabbas alla av dom ibland, men dom varar inte för evigt. Under ytan, verkar Gud. Tillvaron är hela tiden i rörelse och Jesus är ständigt på väg. Under påsken förändrades allt, det som varit normalt, fanns inte längre. Jesus hade gått vidare. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jesse var 16 år och djup i Blackeberg när han började dricka, och han älskade verkligen ruset. Tillvaron mellan fyllorna kändes snart poänglös. Men under årens lopp upptäckte han både vad han egentligen sökte, och vad som fick honom att må bra på riktigt. Vi pratar om puttrande vinhinkar i källarförrådet, andlig utveckling genom att dammsuga hos farmor och om att vilja vara i verkligheten.

Om äventyr i vildmarken och existensen pratar Joel Hultdin i andakten. Han är präst i Umeå stadsförsamling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Joel Hultdin berättar om upplevelser från sin utbildning till vildmarksguide och om att gå på upptäcktsfärd i tillvaron.- Jag minns med värme den där resan jag gjorde med mina vänner, där vi fick utforska en liten bit av Västerbottens vildmark tillsammans. Och jag minns med värme liknande resor jag gjort sedan dess, där jag fått gå på upptäcktsfärd i trons mysterium, säger Joel Hultdin i andakten.TextJob 11:7-9MusikRainbirds - Tom WaitsProducent Helena Andersson Holmqvistliv@sverigesradio.seMoskit mediaför Sveriges radio Västerbotten

Går det att skriva brev idag utan att det blir ett iscensättande av brevskrivande? Och varför är ett mail inte ett brev? OBS producent Olof Åkerlund funderar över korrespondensen och självmedvetandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kära lyssnare,När en människa föds är hon närsynt och ett med världen. I takt med att synfältet vidgas lösgörs den fysiska varelsen, men hon står ännu på lika villkor med sin omgivning. Denna korta period är paradiset. Som vi snabbt glömmer, men sedan ägnar våra liv åt att leta efter. För snart växer det inre jaget fram och föreställningen om detta jag som ett objekt.När en människa är på väg att upphöra ligger hela hennes liv insvept i detta självmedvetande, framför hennes fötter som avstannat i sin baklängesgång in i framtiden.Det händer vid sällsynta tillfällen att jag skriver brev. Och slås då av hur naturligt tonen infinner sig. Trots att jag skriver flera tusen mail om året kan jag där fortfarande leta efter det rätta uttrycket. Jag korrigerar ännu mina hälsningsfraser, klättrar osäkert mellan olika nivåer av formalitet. Brevet däremot tycks ha en form som längtar efter att bli ifylld, där stilen och ärendet ger varandra. Har man väl funnit ett lämpligt papper, valt ut den rätta pennan, så brukar det ge sig. Men inte för alla. “Känslan för behärskad brevkomposition som det tomma papperet en gång inbjöd till tror jag gick förlorad med backstegstangentens tidevarv” skriver Michael Larsson till Ludvig Köhler i boken ”Mejl” som samlar e-postutbytet mellan två litteraturarbetare åren 2022 till 2024. Möjligheten att enkelt korrigera tycks alltså förändra formen i grunden. Jag tror det ligger något i det.För en tid sedan fick jag överta ett helt bibliotek, det var i sista stund innan det nådde lågorna. Det kom fyrtio flyttkartonger böcker till en redan överbelamrad lägenhet. Snart också bokägarens brev från 1940-talet, författade av unga människor som brinner för konsten och livet. De är inte särskilt lyckliga, men brevformen tycks skänka dem ett slags stilens lycka. “Hej, ditt friska äckel!” lyder en kamratlig hälsning från en läroverksgosse som i ett brev till sin sin syster även röjer själens vedermödor: “Inte utan viss häpnad” skriver han “har jag kunnat konstatera en om inte synnerligen tvär så dock rätt markerad omsvängning mot en halvt idealbetonad erotisk skepticism, försatt med en droppe självironisk bitterhet samt en lätt dosis ångestneurotiskt självmedlidande, som i förening med gammal känslokyla och, periodvis, estetiska rysningssymtom utgör en om också något svårsvald så dock inte helt oraffinerad själslig cocktail.”Man kan notera en självmedvetenhet i formuleringsglädjen, den som skriver har lagt sitt inre på dissektionsbordet och noterar vad skalpellen blottlagt. Men själva skrivandet sker inte på några andra villkor än brevets egna. Avsändaren är en artonårig Ingvar Björkeson, han som skulle bli vår störste översättare av antika klassiker. Femtio år senare utkom hans tolkning av “Odysséen”. Men brevet skrevs 1946, samma år som publiceringen av Eyvind Johnsons omtolkning av samma epos: “Strändernas svall – en roman om det närvarande”. Undertiteln kan syfta på berättelsens relevans för sin tid, men den som läser Homeros vet också att där finns en särskild närvaro som hela tiden för läsaren tätt inpå skeendena. Det kan handla om en öm situation bland familjen så väl som ett spjut som penetrerar ljumsken. Tillvaron lyser. Och om man lägger Homeros bredvid Johnson är det svårt att inte känna att den moderna, psykologiska, människan förlorat något i just närvaro. Hon kommer sällan direkt till sin omgivning, det utifrånblickande självmedvetandet skickas ut först som en spejare. Ett slags ständig diaspora från sig själv.Under en tid var jag upptagen av den märkliga idén att självmedvetandet växer av egen kraft genom historien. Att världen på något vis önskar att se sig själv och använder oss som redskap. Och att själva mänskligheten i denna process nu blivit gammal. Slitits loss från omgivningen, stängt dörren till framtiden och ser tillbaka på en historia och en kultur som nu bara erbjuder variationer på kända teman, remakes på remakes. Självmedvetandets expansion handlar om en inre närvaro på bekostnad av en yttre. Och här är brevuppfinningen knappast en oskyldig spelare. Att skicka ett brev – som i antiken dessutom lästes högt – är att bända loss en del av sig själv och sända ut den i världen. Och inte heller Kristendomen, som på grund av Paulus närmast kan liknas vid en brevreligion, är oskyldig. Man kan på ett mycket mycket konkret sätt bevittna förskjutningen från det yttre till det inre mellan den hebreiska bibeln och det Nya testamentet. I andra Mosebok förmanas vi att inte begå äktenskapsbrott, en handling som Jesus enligt Matteus kommenterar: “Ni har hört att det blev sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap.”En synd som flyttar in i tanken är gödsel för ett självmedvetande på framväxt, som idag förstås gror under helt nya förutsättningar med publiceringsplattformar och spegelvända kameror i varje ficka. Inte konstigt att redan barn numera blir nostalgiska. När Larsson och Köhler skickar rapporter om alla sina göranden och låtanden från 2020-talets Sverige , så är deras korrespondens från första stund betraktad utifrån – av dem själva. Och det har nog med både tiden och formen att göra. Mailar man långt och regelbundet blir det ofrånkomligen som att lajva brevskrivare. Jag läser och tänker att vår epoks mest autentiska form nog är det korta meddelandet, som sällan gör sig i bokform.Men så händer något. Genom ihärdighet och ett syftande till allvar erövrar mailarna formen och finner en stilens lycka. Mot slutet luras jag till och med att tro att de skriver brev.Ludvig Köhler beskriver vid ett tillfälle en svamptripp där han i väldigt konkret mening betraktar sig själv utifrån, får då syn på sin själ och finner försoning. Och det han ser är ett inre som kan bli instängt på grund av brist på självmedvetande. I tv-serier och reels, i relationer som pågår. Och det är förstås så, att det också finns ett utifrånbetraktande som inte objektifierar, som inte syftar till att presentera sitt själv för världen, utan om ett verkligt möte mellan jag och jag.Det är ju den blicken som får oss att mogna, förbättra oss i vår relation till oss själva så väl som till andra. Som förhoppningsvis en dag ska få oss att sluta plundra Troja. Men kan vi bevara närheten till världen samtidigt som vi mognar? Självmedvetandet förvisar oss ur paradiset. Kanske pekar det också på en väg tillbaka, så länge vi inser att nåden alltid måste vara tillfällig. Att lyckan behöver olyckan för att existera. Som Inger Christensen noterar så är paradiso ett anagram på diaspora. Vi är på något vis alltid på flykt i denna värld, in i och ut ur oss själva. Tills vi en dag ser tillbaka på vårt liv och funderar över en avslutning på vårt sista brev till verkligheten som känns helt rätt i ton.Sic Gloria transit mundiTjofadderittan hejsanBästa hälsningarOlof Åkerlundproducent för OBSLitteraturLudvig Köhler och Michael Larsson: Mejl 202201–202405. Ellerströms förlag, 2024.Eyvind Johnson: Strändernas svall. Albert Bonniers förlag, 1946.Homeros: Odysséen. Översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 1995.

Alexandra är en glad och energisk tjej som älskar livet och att umgås med vänner. Tillvaron är harmonisk och trygg fram tills en dag då hon får ett oväntat telefonsamtal från en man... Snart börjar de att arbeta tillsammans och en intensiv kärleksrelation utvecklas snabbt - en relation som förvandlas till en katastrof. Följ @alskadepsykopat på Instagram.Hela sommaren kommer du få höra några av de mest uppskattade avsnitten från podden genom åren där vi återbesöker tidigare säsongers mest lyssnade berättelser. Alla säsonger av Älskade Psykopat finns på Podplay: https://www.podplay.com/sv-se/podcasts/alskade-psykopat-294350

Malmö Redhawks summerar SHL-säsongen 2023/24 med en tolfteplats. Ändå en framgång för ett lag som av de flesta tippades komma sist i serien, tycker Kent Leijon Jönsson, som har sällskap av Fredrik Hedenskog i detta serieavslutande avsnitt. Frågan nu är hur Redhawks ska undvika dansen runt strecken framöver – den som är inblandad i bottenstrid år efter år har ju en tendens att åka ur till slut. Nästa säsongs spelartrupp håller redan på att formas och Kent bjuder på sina tips och åsikter kring hur den kommer att se ut.

Fredrik LignellGenomsyradhttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/manniskors-langtan-efter-godhet-ara3bGud är god, påstår vi med rätta. I så fall är varje uttryck för godhet en påminnelse om att han finns. Ibland får vi syn på godheten på oväntade ställen. Gud har lagt en längtan efter godhet i människornas hjärtan. 1 Mos 1:20-31“Gud såg att det var gott.” Tillvaron, skapelsen, människan är i grunden god. Guds godhet har blåsts in i hela tillvaron, och djupast, under alla konflikter och krig, själviskhet och gängvåld, socioekonomisk ojämlikhet, girighet och själviskhet finns ett budskap i skapelseberättelsen: Gud såg att det var mycket gott. Längtan efter godhet är nedlagd i oss som en brist, och när vi stöter på godhet slår det an något djupt i vårt inre. Längtan retas hos oss och blir en påminnelse om en skada i ämnesomsättningen, en brist som drabbar oss i alla våra relationer. Ps 23:6Guds godhet är det vi lever av. Världen är full av godhet. Varje generös gest, hjälpsam gärning, osjälvisk attityd vittnar om det 1 Mos inskärper: Världen är skapad av en rakt igenom god Gud, och det märks. Godheten följer både troende och icke-troende som en kallelse, en lockelse, som något vi vid vissa tillfällen får syn på och anar att vi saknar eller längtar efter. Men krig och konflikter, sönderbombade hem, sönderbombade liv, sönderbombade små barn får oss alla att misströsta. Det är som att godheten, friden, vänligheten ständigt får stryka på foten. I politiska debatter talas det om ”godhetsapostlar och godhetsknarkare”. Till och med kristna kan uttrycka sig raljant över godheten, vilket är både sorgligt och märkligt. Godheten är en av Guds egenskaper, och dessutom något varje lärjunge inbjuds att sträcka sig efter. Men vad är godhet egentligen? Den bär Jesu Kristi ansikte. Aldrig har godheten gestaltats så som i hans liv, död och uppståndelse. Det är ju detta vi också säger i relation till Andens frukt. Det handlar om att bli som Jesus. Gal 5:22-23Vi återkommer gång på gång i vår serie till Paulus undervisning om köttets gärningar och Andens frukt. Det är noterbart i texten att den är så djupt relationell. Den står i plural. Köttets gärningar inträffar främst i gemenskaper, och detsamma gäller Andens frukt. Dorothy Day, en kristen aktivist som ägnade sitt liv åt att hjälpa fattiga — en viktig profetröst i 1900-talets västvärld — säger om sig själv att hon kämpar för ”ett samhälle där det är enklare att vara god.” ------------------------För samtal:Vad betyder det för synen på oss själva, på varandra och på skapelsen att Gud skapade och såg att det var gott?När ni hör att Guds godhet och nåd följer oss alla våra livsdagar, vad tänker ni då? Vad kan vi höra för löfte i det, och vad blir vi inte lovade? Fundera tillsammans på hur godhet kan yttra sig i en gemenskap, och hur den kan smitta en värld märkt av konflikter, ondska och mörker. Aktivisten Dorothy Day, som arbetade för bättre villkor för fattiga och var en profilerad fredsaktivist, påstod i dagens predikan att man kan kämpa för "ett samhälle där det är enklare att vara god". Hur skulle en sådan kamp kunna se ut?

Spanarna bjuder på pärlor ur arkivet. I det här avsnittet från 2005 spanar Göran Everdahl, Sissela Kyle och Johan Hakelius om hur misslyckanden är vägen till framgång och att det finns tydliga tecken på att det våras för Norden. Programledare är Ingvar Storm. Spanarna – lyssna på en sommarpodd ur arkivetJust nu har programmet Spanarna sommaruppehåll i FM-tablån. Men för att det inte ska kännas för tomt i appen på fredagar på "ordinarie spanartid" så passar vi på att bjuda på ett par utvalda guldkorn ur Spanarnas arkiv. Varje vecka på fredagar publicerar vi minst ett nytt avsnitt från arkivet som hittills inte funnits tillgängligt att lyssna på.Vi önskar god lyssning och mycket nöje!I det här avsnittet från 2005 hör vi Göran Everdahl, Sissela Kyle och Johan Hakelius. Programledare är Ingvar Storm.Spanarna från 2005-02-04 med Göran Everdahl, Sissela Kyle och Johan HakeliusGöran Everdahl: Misslyckanden är vägen till framgång. Göran bjuder på en trösterik spaning om att floppa framåt i tillvaron.Sissela Kyle: Folkhemmets spillror finns på nätet. Sissela spanar om institutionernas död och nationens upplösning. Att söka på nätet är framtiden.Johan Hakelius: Det våras för Norden.Spanarnas sommarpoddar - pärlor ur arkivetI vår app och på vår hemsida på sverigesradio.se kan du lyssna på fler spaningar från vårt arkiv. Sök på "Spanarna".Ingvar Storm har ju som vi berättat tidigare valt att lämna över taktpinnen som programledare från och med i höst när Spanarna i P1 är tillbaka med nya direktsända program.Redaktör för Spanarnas sommarpoddar: Ronnie Ritterland

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade.”Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader – sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i stället blivit inriktat på att undvika olust.Inte sällan infinner sig denna gräns i den så kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då barnet själv blir förälder och lekens era får träda tillbaka för allvarets epok. Barnets vagga är föräldrarnas död, som Hegel uttrycker det någonstans. En gång fanns det tid att dansa, berusa sig och förälska sig, nu börjar i stället planteringens, planeringens och sörjandets tid. Eller i värsta fall: det utdragna döendets tid.Men kanske måste festen, åtminstone som medvetet vald livshållning, inte alls sträcka vapen inför den väntande liemannen. Kanske kan festen på ett djupare plan betraktas som ett existentiellt modus, ett sätt att ta sig an själva Varat och Tiden ända fram till det allra sista andetaget. Till festens gåtfulla väsen hör nämligen dess förmåga att, i alla fall för stunden, jaga all oro och framtidsängslan på flykten. I festen hävdar människan sin rätt att leva i ett frihetens nutidsrike bortom nödvändigheternas stränga imperium.Festen, förklarar den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, äger just den märkliga förmågan att bringa till ”stillestånd allt det beräknande och planerande med vilket man annars fyller sin tid. […] När festens tid har kommit blir tiden själv festlig.”Kanske skulle festen, som livsform, rentav kunna tjäna som grund för en genomgripande civilisationskritik. Mot den moderna civilisationens alltmer kvävande järnburar påminner festen oss om att livets mening måste ha mer med livsglädje att göra än med att ha alla sina papper i perfekt ordning. Festens mångtaliga gudar och gudinnor – en Astarte, en Dionysos, en Freja eller en Shiva – har alltid sjungit lovsånger till extasen som livsprincip. Festen, alltså, som ett medel för att övermanna alla de krafter som försöker förvandla människan till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet.I Sigmund Freuds tydning hjälper festen människan att besegra den inre vaktpost som i kulturens namn övervakar alla hennes steg – och som alltsedan barndomen lärt henne att rädas sina egna drifter. Festen är naturens hämnd mot kulturen, det vildas utbrott mot den ständigt pågående domesticeringen.Freud själv ställde sig visserligen aldrig entydigt på festens sida mot civilisationen. Lika lite som han tveklöst bejakade civilisationens makt över individen. I själva verket visste nog psykoanalysens skapare – lika lite som alla vi andra – exakt hur människan ska navigera mellan besten och husdjuret inom sig.Å ena sidan är det förvisso sant att festens livsform utgör ett verkligt hot mot samhällsordningen. Ingen gemenskap skulle överleva särskilt länge om dess medlemmar gav efter för alla sina lustar. Det kan, som den mexikanske författaren Octavio Paz noterat, räcka med ett enda utbrott, en enda otyglad sexuell utlevelse, ”för att hölja ett helt samhälle i blod och aska”.Festens extaser, säger den goda moralens väktare, måste därför alltid stå tillbaka för det gemensamma goda. Festen, det är ormen som förleder oss att föredra vår egen sinnliga njutning framför våra plikter mot den evige guden, det heliga fosterlandet eller det klasslösa samhället.Å andra sidan skulle man kunna hävda att festmänniskans val av nuet framför morgondagen – och av lusten framför guden – i bästa fall kan tvinga gemenskapen att på ett mer kritiskt sätt genomlysa sina grundvalar och principer. För vad är egentligen det ”gemensamma goda”, som så ofta åberopas, och i vars namn man inte bara förbjuder gatans spontana fester, utan också påbjuder en lång rad av offentliga och strängt kodifierade firanden. Som om storslagna militärparader skulle kunna ersätta karnevalens oförutsägbara sinnlighet.Till syvende och sist är det just detta som festens livsform sätter på spel: frågan om vad vi som individer har rätt att kräva av det korta liv som vi – utan att någonsin be om det – blivit utkastade till. Att insistera på festens livsväg skulle därmed kunna ses som den enskildes rätt att karva ut ett eget rum, ett singulärt frihetens rike, ja, en unik livsmening bortom de moraliska makternas kollektivt pådyvlade livsmål.Fast nu låter jag kanske som ett banalt språkrör för Fru Lusta på bekostnad av Fru Dygd. Som det mesta här i livet utgör ju festen bara ännu ett exempel på vad de gamla grekerna kallade ett farmakon, det vill säga en drog som på samma gång är ett botemedel och ett gift. Tvetydigheten är människans öde. Efter festen väntar baksmällan. Efter extasens mäktiga frihetskänsla infinner sig alltför ofta den utmattning och skamkänsla som varslar om döden.Jag tänker på min far som en dag för många år sedan ställdes inför en bister läkares ultimatum: ”Sluta röka annars går du mot en långsam och plågsam död.””Det kommer jag nog att göra ändå”, svarade min far – och fortsatte att röka tre paket om dagen, eftersom det var otänkbart för honom att leva ett liv som endast var inriktat på att undvika olyckan. Som om inte livets försakelser redan var alltför många! Som om inte själva universum redan var inställt på att gradvis stympa hans livskraft! Nu skulle man alltså också ta ifrån honom en av de få saker som fortfarande gav honom en liten stunds glädje varje dag, en aning paus från livets alla dödsfruktande konsekvensberäkningar.Hans hållning var förvisso både oförnuftig och ansvarslös, i synnerhet gentemot de barn som härigenom blev tvungna att bevittna hans eländiga dödskamp.Ändå händer det att jag tänder en cigarett vid hans grav, uppfylld av misstanken att han trots allt inte gjorde helt fel. När min far förde cigarettens farmakon till mungipan såg han faktiskt ibland ut som en lycklig Dionysos, eller varför inte som en Rimbaud, upptagen av att sluka varje liten giftpinne som vore den en fest för livet.Michael Azar, författare och idéhistoriker

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020.”Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss.”Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd.Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat ”vi”, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg – ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar – och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas.Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal.De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, ”de som strövar omkring i cirklar”. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan ”tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser.” Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt.Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning.Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster.Latinets ord peregrinus som blivit vårt ”pilgrim” saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen.Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras.Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner.Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på.Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: ”Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess.” ”Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat”, skriver en annan man till sin bror.Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden.I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor.Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan.När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: ”Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se.”De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturEgeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006.Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300–800, The Pennsylvania State University Press 2005.Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Resan in i trons värld - Finns det någon mening med den här tillvaron - Sam Wohlin - 20230226 by Pingst Karlstad

Nisse och Li separerar. Manne går på föräldraledighet. Hela kroppen är känslig som ett ollon när det förhöjda lugnets salighet återvänder. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lundströms Bokcirkel med Babben Larsson och Stefan Sundström har nu kommit halvvägs in i romanen "Nässlorna blomma" av nobelpristagaren Harry Martinson. Romanen handlar om den lille Martin, som föds i början av förra seklet i Blekinge. Han blir tidigt föräldralös och slussas runt som sockenbarn på olika gårdar. Han hamnar hos familjer som mot betalning tar emot honom som arbetskraft och fosterbarn.Efter att ha varit på gården Vilnäs ett år, blir han nu ivägskickad till Tollene gård, samtidigt som första världskriget brakar igång ute i Europa. På Tollene får han för sista gången möta en av sina systrar, som ger honom ett löfte som hon aldrig kommer att hålla. Tillvaron för den lille pojken blir allt mörkare och en dag inträffar händelse med en kalv, som ger den unge Martin skuld för livet."Det är giftiga skildringar av de här människorna som är omkring om honom", säger Stefan Sundström i Lundströms Bokradio. "Det är härligt att läsa!""Ja, det är nästan som en hämndbok det här", säger Babben Larsson med tanke på att boken skrevs när författaren var 31 år gammal. "De här människorna levde ju fortfarande då. Och då han ger liksom igen: Nu är det han som har orden, han som har svärdet!"Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin

Novembermörker och Black Friday visst behövs det lite färgklickar också? I kväll i Karlavagnen vill vi höra hur du sätter färg på tillvaron. Livar du upp vardagen med iögonfallande hårfärg eller färgglada kläder?Eller har du en "färgstark" personlighet, som piggar upp livet för alla omkring dig? Vad gör du, och hur blev du sådan?Är det din hobby, eller till och med ditt jobb, att använda färg? Målar du tavlor, lackar bilar, rollar fasader, eller ägnar du dig åt graffiti?Har du kvarterets brokigaste hus, stans färggrannaste bil, eller bekantskapskretsens pråligaste inredning?Hör av dig till kvällens programledare Johan Signert och berätta hur du sätter färg på tillvaron!Programmet börjar 22.12, telefonslussen öppnar klockan 21.Ring 020-22 10 30, eller mejla karlavagnen@sverigesradio.se.Självklart kan du höra av dig i sociala medier också:Karlavagnen på Facebook. Karlavagnen på Instagram.Ansvarig utgivare: Jesper Ericson

Arbetet som rektor är tufft och de blir sällan kvar länge på sina tjänster. Idag möts vi av Lena Perrault som arbetar just som rektor och berättar om hur hon leder med luft i tillvaron, medskapande team och möten som organisatoriska arenor och roterande ledningsgrupper. Ett sätt att arbeta hon även formulerat i helt färska boken Ledarrevolutionen som hon skrivit (tillsammans med mig) :-) Ett missa-inte-avsnitt!!! // Jan Blomström

Varför rör sig pappor utan schvung genom tillvaron? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uppläsning: Johan Svensson Diktsamling: "Av denna värld, Carlssons Förlag, 1993MUSIK Frédéric Chopin: Vals nr 7 ciss-mollEXEKUTÖR Chatia Bunjatisjvili, piano.

Nina och Krisse från bandet Śmierć besökte Döda Katten och snackade om hur de drog igång och hur det kommer sig att de sjunger på polska, Turist i Tillvaron, Post Regiment, Dezerter, Flyktsoda, MOB 47, yxan, Gruesome Action, Stajnas Lobos och Abductee S.D. Vidare till Stockholm Pigs, Imperial Leather, Midnite Stalkers, Idiot Ikon, Filthy Bastard, Hetsapan, Joy Division, gigs, punk, G-ANX och Nikt Nic Nie Wie.

Predikan från Stefan Svensson on 2022-01-09

Därför blommar många upp efter separationen. Om när partnern inte vill förstå ens känslor & Svar på tal om porren, och Magnus har ett förslag till män som har svårt att prata känslor. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

1985 fick den lysande recensioner, den absurda novellsamlingen om sammanbrott på kontor och färger som inte finns. Nu kommer "Den maniska krokodilen 2.0" ut. Det finns hålrum mitt i vardagen. Tillvaron ställs på ända. Ingela Norlin var 26 år då hon debuterade och hon var inspirerad både av reklambranschens korthuggna språk och surrealistiska franska författare som Henri Michaux. Trots lovorden blev det ingen uppföljning. Titeln "Den maniska krokodilen" hittade författaren Stig Larsson på. Katarina Wikars hälsar på hemma hos Ingela Norlin, som numera ägnar sig åt arkeologiska fornminnen. Hur skriver man en absurd novellett egentligen? Och kan det bli fler nu nära 40 år senare? Som uppläsare hör vi Ingela Norlin själv, Melinda Kinnaman och Ludvig Josephson.

David Stiernholm är struktör. Han hjälper människor och verksamheter att få bättre struktur i tillvaron, så att vi kan lägga tid på det som är viktigt istället för på en massa småsaker som distraherar oss. Struktur och ordning och reda är inget man löser en gång och sen är det klart. Vi är många som kan behöva lite hjälp på traven och det är precis vad David Stiernholm sysslar med i sin yrkesroll. Tricket är sällan att skaffa nya verktyg, berättar han. Nyckeln till framgång är snarast att bli bättre på att använda dem vi redan har. Här är nio av Davids tips: En att-göra-uppgift ska vara kortare än en arbetsdag. Du ska kunna bocka av den helt enkelt. Separera din kalender och din att-göra-lista. Det som är tidsbestämt ska stå i kalendern medan övriga aktiviteter ska stå på att-göra-listan. Skapa textmallar för texter du använder ofta så att du slipper skriva samma textsnuttar om och om igen. Vad ska vi kommunicera om i vilken kanal och när? Prata om det och besluta hur ni ska göra. Skilj på mål och process. Gör det du gör idag att du närmar dig de mål du har eller tar de dig längre bort från målet? Skilj på stort och smått. Låt inte det mindre komma i vägen för det större. Fundera på hur mycket tid och resurser saker och ting får ta. Se till att du kommer igång med det som är viktigast. Nyckeln är att börja göra en liten del. Få bort frestelser. Verb hjälper oss att komma igång med de där stora uppgifterna som tar emot. Skriv inte vaga verb som “kolla på”, “ta det sen” eller “fixa”. Välj hellre “analysera, fråga, ringa, skriva” som är tydligare. Tajming är viktigt. Gör kognitivt svårare saker på morgonen och enklare saker senare på dagen. Vi vill också lägga till Davids tips för att uppleva bättre struktur och kunna se till så tiden går till rätt saker i höst:  Hur nyttjar du din tid bäst i höst? Vad behöver du hinna? Vad är det viktigaste du vill få klart innan julen är här? Lista de viktigaste punkterna. Ta hänsyn till hur din arbetsbelastning brukar vara under den delen av året så att listan blir rimlig. För mig blev det denna höst sex punkter; några stora och några mindre. Vilken karaktär ska hösten ha? Beskriv för dig själv vad den ska präglas av, rent av hur den ska kännas, om du trivs med det. Jag vill att den här hösten ska vara rolig och inspirerande. Känns det inte så framåt oktober, betyder det att jag behöver förändra något. Hur vill du att hösten absolut inte ska bli? Ringa in vad du inte vill vara med om i höst. Hur ska veckorna inte se ut och dagarna inte vara? Kanske har du förfärliga veckor i färskt minne som du inte vill uppleva igen? Hur vet du när hösten blivit bra? Vad ska ha hänt för att du ska kunna ta hem segern? Vad ska vara uppfyllt för att du ska kunna konstatera att det blev som du ville? Här formulerade jag fyra väldigt specifika mål att stämma av. Vad ska du göra på ett nytt sätt i höst, så att du får nya resultat? Och, vad ska du inte längre göra som du har gjort hittills? David har också skrivit en artikel hos vår samarbetspartner Motivation.se. Den handlar om att förenkla - det gillar vi! Den heter Mindre krångel mer struktur, förenkling skapar frihet.

Åter poddande! Ringrostiga men vid gott mod! Vi delar ögonblick av genans i sommaren, ena kopplat till Parisas sommarprat och de olika insikter och ovärdigheter det innebar, plus Britas Kristallennomineringar gone wrong. Dessutom! De mest konkreta favoriterna ur Olga Perssons Sommar i P1, förbundsordförande i kvinnojouren Unizon.Tillvaron som vaccinturist! Enda gången vi vill höra "Inte alla män"! Uppsidan av uttråkade kändisar i pandemin! Och Lundströms bokradio som bjuder på en otrolig intervju med Elin Cullhed, författare av "Eufori", romanen byggd på Sylvia Plaths öde och liv. VÄLKOMNA See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Åter poddande! Ringrostiga men vid gott mod!Vi delar ögonblick av genans i sommaren, ena kopplat till Parisas sommarprat och de olika insikter och ovärdigheter det innebar, plus Britas Kristallennomineringar gone wrong.Dessutom! De mest konkreta favoriterna ur Olga Perssons Sommar i P1, förbundsordförande i kvinnojouren Unizon.Tillvaron som vaccinturist! Enda gången vi vill höra "Inte alla män"! Uppsidan av uttråkade kändisar i pandemin! Och Lundströms bokradio som bjuder på en otrolig intervju med Elin Cullhed, författare av "Eufori", romanen byggd på Sylvia Plaths öde och liv. VÄLKOMNA See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi stöter ofta på ursäkter till varför en inte har valt att bli vegan. Vi veganer får ofta stå till svars och argumentera för dessa för oss självklara val men ibland är det svårt att hitta rätt argument. Earthling Ed har därför skrivit denna bok som tar upp de vanligaste ursäkterna och hur du bemöter dem. Jag hoppas att den här boken kommer att bli användbar för dig och att du, genom att lyssna på den, kommer att känna dig mer självsäker och kapabel att föra samtal med icke-veganer. Jag tror verkligen att du som individ har kraften att vara en effektiv och stark aktivist för djuren. Kunskap är makt, och det finns verkligen inte ett enda argument mot veganism. Så när du väl har kunskapen, som jag hoppas att den här ljudboken ger, kommer makten att vara i dina händer och ingenting hindrar dig från att plantera frön i sinnena hos din familj, vänner och andra som du diskuterar veganism med. 30 URSÄKTER MOT VEGANISM & HUR DU BEMÖTER DEM Skriven av Earthling Ed. Svensk översättning av Erik Edlund. Utgiven på engelska som gratis e-bok på earthlinged.org. Ljudboken är inspelad 2021. Inläst och redigerad av Markus Tufvesson. Inläsningen av denna ljudbok har gjorts ideellt och utan vinstsyfte. Projektet Ljud för djuren har läst in denna ljudbok för att öka medvetenheten och kunskapen kring veganism och för att lyfta argumentationen och kommunikationen kring djurrätt. Earthling Ed har föreläst och undervisat om veganism under en lång tid. I december 2020 grundade han Surge Sanctuary som är en fristad för räddade djur där de får leva resten av sina liv utan våld. Ed har även en podcast med namnet ”The disclosure podcast” som vi rekommenderar. Stöd gärna Earthling Eds arbete på earthlinged.org. Ljudboken har gjorts med tillstånd från författare och översättare.

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2020. Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss. Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd. Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat vi, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas. Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal. De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, de som strövar omkring i cirklar. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser. Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt. Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning. Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster. Latinets ord peregrinus som blivit vårt pilgrim saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen. Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras. Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner. Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på. Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess. Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat, skriver en annan man till sin bror. Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden. I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor. Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan. När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se. De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron. Anna Blennow, latinforskare och skribent. Litteratur Egeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006. Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300800, The Pennsylvania State University Press 2005. Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Induktion är metoden att ur enskilda exempel sluta sig till vad som gäller i allmänhet. Inom vetenskaperna är den historiskt omstridd - men i våra liv styr den med järnhand. Det menar författaren Helena Granström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Människans förkärlek för induktion är, har det sagts, jämförbar med hennes förkärlek för kopulation: Den ligger helt enkelt i hennes natur. Att utifrån ett eller flera enskilda fall dra slutsatser om det allmänna fallet är ett sätt att förhålla sig till världen som tycks svårt att separera från den mänskliga tanken i stort. Att denna tendens skulle vara alltigenom positiv är tveksamt: antagligen har den en inte försumbar del i framgången för såväl kvasivetenskapliga förklaringsmodeller som främlingsfientlighet och populistisk manipulation. Å andra sidan vore världen i det närmaste ogripbar om vi inte i någon grad kunde luta oss mot övertygelsen att det faktum att solen hittills gått upp varje morgon innebär att den kommer att göra det imorgon också. Dessutom är det induktiva förhållningssättet en förutsättning för all språklig begreppsbildning: Vad betyder ordet "hund" om jag utifrån de hundar jag mött inte kan tillåta mig att dra några som helst slutsatser om dem jag kommer att möta i framtiden? Men trots det bör vi nog anstränga oss för att hålla den induktiva metodens grundläggande tillkortakommande i minnet: Bara för att vi har tusen exempel på någonting visst, betyder det inte att den ettusenförsta observationen inte kan erbjuda ett motexempel. Det är för övrigt just detta som gör att det enbart är matematiken som kan bevisa påståenden, medan allt vetenskapen kan göra är att troliggöra dem; ett förhållande som tyvärr alltför ofta glöms bort. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig och fatalt så. Det kanske allra tydligaste åskådliggörandet av induktionens svagheter härrör från den brittiske 1900-talsfilosofen Bertrand Russell, som frammanar bilden av en tam kalkon som i god induktiv ordning insamlar en mängd observationer till stöd för tesen: "Jag får alltid mat klockan nio". Kalkonen prövar sitt antagande kalla dagar, regniga dagar, blåsiga dagar, heta dagar: Det stämmer ofelbart. Ändå blir han en dag inte matad, utan får halsen avhuggen. Trots ett klanderfritt resonemang visade sig kalkonens slutsats felaktig och fatalt så. Men egentligen behöver vi väl inte gå längre än till våra egna liv för att inse samma sak: Den gedigna empiri som ger vid handen att varje andetag vi tar kommer att följas av ett nästa, tycks i alla avseenden tillförlitlig ända till den dag då vi tar vårt sista. En person som ägnade det induktiva tillvägagångssättet djup uppmärksamhet var 1600-talstänkaren Francis Bacon, som apropå fjäderfän för övrigt påstås ha mött sin död då han under en vagnfärd i snöstorm fick syn på en höna, och plötsligt bestämde sig för att testa hypotesen "hönskött kan bevaras färskt genom att hönan späckas med snö efter slakt"; han störtade utan vidare eftertanke ut i snön för att påbörja försöket, och avled en kort tid därefter i lunginflammation. Kanske skulle man därmed kunna kalla honom den vetenskapliga metodens första dödsoffer, med tanke på att han med sina arbeten anses ha lagt grunden till det som idag gäller för empirisk vetenskap. Bland annat i skriften Novum Organum en titel som på svenska lyder någonting i stil med "ny metod" utgiven för första gången 1620, och sedan vintern 2021 tillgänglig i svensk översättning. Bacon slår här ett slag för ett djupgående och systematiskt studium av de sinnliga fenomenen som väg till sann kunskap om världen; erfarenheten är, skriver Bacon, "den överlägset bästa bevisföringen", till skillnad från logiken som snarare syftar till att "underordna världen och göra den till slav under människans tankar". Men den induktion som Bacon förespråkar är av ett särskilt slag; en som utgår inte enbart från insamlad erfarenhet, utan snarare från metodisk granskning av densamma. Tabeller, scheman och jämförelser mellan olika typfall är en förutsättning, liksom det numera helt centrala vetenskapliga greppet att utifrån hypoteserna formulera nya förutsägelser och sedan testa dem. Bacons induktion är, med andra ord, en högst sofistikerad sådan, medan den induktion som bygger på enkel uppräkning enligt filosofen är att betrakta som "ett barnsligt påfund". Ändå lyckas Bacon knappast undgå den djupgående kritik som genom historien har riktats mot den induktiva metoden som idé. Redan på 100-talet konstaterade den grekiske filosofen Sextus Empiricus att en induktiv slutsats antingen måste bygga på alla möjliga fall, vilket är omöjligt eftersom de är oändligt många eller på bara en del av dem, vilket innebär att den mycket väl kan vara felaktig. I båda fallen tycks induktionen ha problem. Det är en kritik som senare skulle fördjupas av tänkare som David Hume, som menade att det grundantagande som all induktion bygger på nämligen att naturen är regelbunden i sig är omotiverat, och också det förutsätter ett induktivt resonemang. Vi tror på induktion eftersom naturen hittills har visat sig vara regelbunden, så att induktion ger vid handen att den ska fortsätta vara det ett cirkelresonemang. Och i denna cirkel tycks vi alltså ohjälpligt inskrivna, som om den godtrogna övertygelsen om alltings förutsägbarhet vore en förutsättning för att man ska orka med att vara människa vilket det kanske också är. Och det kunde väl, tänker jag, vara gott så om det inte vore för en obehaglig känsla av att det finns en djupare och mer subtil konsekvens av människans induktiva faiblesse, som inte har att göra med hennes tendens att förvänta sig upprepning, utan snarare med hennes tendens att bidra till att skapa den. För inte bara är människan benägen att iaktta regelbundenhet omkring sig, även när ingen sådan finns hon tycks också vara benägen att infoga sig själv i den, om än ofta på omedveten väg. Vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen. Skulle inte till exempel det freudianska upprepningstvånget kunna ses som ett högst oroande uttryck för induktionens psykologi? Som om den förmåga till mönsterigenkänning som vi så gärna framhåller som ett av den mänskliga intelligensens främsta företräden på samma gång utgjorde en tydlig begränsning för vår fria vilja, genom att med kraft driva våra handlingar mot ett mönster att känna igen, utan hänsyn till hur destruktivt detta mönster kan tänkas vara. Freud själv erbjuder i essän "Bortom lustprincipen" några dystra exempel: "Män för vilka varje vänskapsförhållande slutar med att vännen förråder dem, andra som ett upprepat, obestämt antal gånger utnämner en annan person till stor auktoritet för sig själv, för att sedan efter lämplig tid själv störta denna auktoritet och ersätta den med en ny; älskande vars kärleksfulla förhållande till kvinnor varje gång genomgår samma stadier och leder till samma slut och så vidare". Man kan hur som helst konstatera att tillvaron utifrån det mänskliga livets perspektiv inte sällan framstår som just så fast bestämd, repetitiv och förutsägbar som vårt i princip grundlösa induktiva antagande vill göra gällande; vi tycks helt enkelt oerhört benägna att begå samma misstag om och om igen. Och för den som just tröttnat på sin tionde pojkvän, återigen avfärdats som påfrestande av en nära vän, eller ännu en gång inlett en relation med någon som är våldsam, är tanken på att vi själva skulle visa oss vara Russells kalkon, vars regelbundna tillvaro en dag plötsligt bryts av någonting radikalt nytt, knappast det värsta skräckscenariot. Tvärtom: Kanske är det i själva verket det bästa vi har att hoppas på. Helena Granström

Fredrik LignellPåsk 2021https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/paskdagen-gud-klar-tillvaron-i-jesu-seger-arc1dPaulus beskriver, ca 25 år efter händelserna utanför klippgraven, vad vi kan läsa ut av Jesu uppståndelse. Vad betyder det att graven är tom? 1 Kor 15:51-57Hela kapitlet ägnas åt frågan om Jesu uppståndelse. Tidigare i texten talar Paulus om mänsklighetens stora katastrof. Adam och Eva försöker vara fullvärdiga, hela människor utan Guds inblandning. Därmed drar de död in i världen. Den förste Adam smittar tillvaron med synd, förgängelse, destruktivitet och död. Sedan kallar Paulus Jesus för den andre Adam. Varför då? Därför att hela berättelsen om Jesus har en tydlig smak av en andra skapelseberättelse. I begynnelsen var Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1)Jesus kallas för den siste Adam, den som startar om tillvaron, som introducerar och möjliggör den nya skapelsen. Allt påverkas av detta. Det ska ske en påklädning. Gud ska öppna sin garderob och ta fram kläder att klä hela kosmos i. Nu är allt förgängligt, men det ska ske en dramatisk makeover. Hela tillvaron ska kläs i Jesu seger. ”Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet.” (2 Tim 1) Förlusterna är påtagliga, men ändå inte slutgiltiga. Du som sliter med din fysiska hälsa. Nedsatt syn, sämre hörsel, ont i lederna, sviktande ork. Åldrande som gör dig sorgsen. Eller som är rejält sjuk. Du som ligger i en säng på US och lyssnar på dagens gudstjänst, sjuk i Covid-19, i cancer eller på annat sätt. Gud ska öppna sin garderob och klä dig i oförgänglighet och odödlighet. Du som kämpar med psykisk ohälsa. Som rids av ångest, sömnsvårigheter, depressioner och mörker. Kanske skadar du dig själv på olika sätt, genom ätstörningar, missbruk eller på andra sätt. Du kan inte leva utan psykofarmakan, och knappt med den heller. Gud ska klä ditt liv i oförgänglighet och ljus. I liv och kraft. Jag kan inte lova att allt ditt mörker viker här och nu, men en gång ska det göra det. Gud har, genom Jesus Kristus, varit i det djupaste mörker och vridit vapnen ur dödens händer. Du som förlorat modet och hoppet inför klimatkatastrofer och flyktingkriser. Det har liksom slocknat i själen på dig, men inte för att du egentligen är psykiskt sjuk. Snarare för att världens status är så hopplöst dålig. Du har förlorat tron och hoppet. Du tyngs av både oro och skuld över hur Himalayas smältande isar lägger miljontals människors hem under vatten och tredje världen ständigt drar det kortaste strået — senast i vaccinracet. Gud ska inte bara klä människor i oförgänglighet, utan hela skapelsen, hela kosmos. Skapelsen ska inte kasseras, utan förnyas. Att Jesus uppstått från de döda är själva garanten för att detta ska ske. Helgens drama ställer världen tillrätta, även om det inte ser ut så just nu. Han ska dra oförgänglighet och liv in i flyktinglägren i Yemen. Han ska klä traffickingstråken i Bangkok i nya kläder. Den andre Adam helar det den förste Adam förstörde:Vid ett träd i Edens lustgård går allt förlorat. På ett träd i Jerusalem helas och upprättas allt. I en trädgård i mänsklighetens början smittas världen med ångest, mörker och död.I en trädgård utanför Jerusalem drabbar ångesten, mörkret och döden Gud själv, då han kämpar för människans skull. I en trädgård säger människan nej till Faderns vilja, och drar död in i tillvaron.I en trädgård säger Sonen ja till Faderns vilja, och drar liv och oförgänglighet in i tillvaron. Den förbannade jorden vid syndafallet ger törnen och tistlar. Av det törnet, t...

I Svenska tidningar har det blossat upp en debatt om de så kallade kulturbarnen, tar elitens barn för mycket plats? Jenny Teleman har funderat över om inte alla som växt upp med kultur hemma är kulturbarn. Och om det eventuellt kan vara livsfarligt. Går kulturjobb i arv, och är det i så fall bara dåligt eller är det en naturligt utveckling att följa i sina föräldrars fotspår? Ungefär så går debatten om kulturbarnet? Skaldjur en vanlig metafor i samtalet märker jag, efter en ofta citerad artikel som avfärdar räkmackan som möjlighet för Akademiledamöters barn att slå sig lättare fram i branschen, så jag tänker Som varande tredje generations radiokritiker, med värderande som min arvedel vilken givits mig ur gångna tider släktled, ur förfäders konst- och filmkritikhänder, för att vårda till den dag det är dags att lämna avgörandet kring vad som är gott och välgjort inom kulturen och vad som inte är det, över till mitt barn och dennes barn in i evigheten i en sorts vad det kan verka genusmodifierad åsikts fideikommiss väljer jag nu att recensera hela debatten. Jag vet att många väntat på att jag Jenny Teleman ska kora den tanke ur Kulturbarnsdiskussionen som hittills retat just min fantasi mest. Jag hittar den i Svd där Carl Michel Edenborg skriver att det är synd om kulturbarnen "för att det går miste om den omskakande upplevelsen av humanismen som brott, av tänkandet som revolt. I värsta fall gör den bristen att de inte slåss lika våldsamt när dess värden är hotade" Det där sista tror jag på, inte så mycket det där med humaniora som brott att vara jätteledsen för att man missat ändå även om jag låter tantig, men det sista, om revolt, försvar. För har man växt upp med konst och poesi i mjukbebisgröten aldrig sett den utskrattad, gömd eller trängd tror man heller aldrig att den kan tas ifrån en. Att det kan försvinna, slås ned motas bort, fängslas dö. Det gör kulturbarnet till humaniorans kanske gladaste fans men dess vekaste soldater och slappaste advokater. För även ett begåvat Kulturbarn tror ändå till sist varmt att feministisk indieteater kommer överleva kärnvapenkriget tillsammans med tre sega kaktusarter. Att efter den sista avgörande börskraschen den sista riktigt brutala röda diktaturen kommer det väl nog ändå finnas i alla fall Mozart, lite bra fotoböcker att få tag i? Nånstans rätt nära? Det kommer det då ju inte. Tillvaron kan bli, vara hel tom på konst, man kan behöva jaga den slåss för. Det inser nog bara de som redan besökt det ödelandet åtminstone nån gång. Så det är bara ett av många skäl att inte låta oproportionerligt många såna här barn äga kulturbranschen en armé fientliga aliens skulle kunna laserbränna bort alla medborgliga möjligheter till humanism framför näsan på oss vi skulle göra podd på temat Science Fiction som tankefigur, så jag ger all form av uppenbar nepotism en P1-boll det gör mina kompisar här också, vi tänker rätt lika.

Vi gör en utgrävning av den mytomspunna elefantkyrkogården där före detta generaldirektörer samlas. Det blir även forskning om äldreomsorgens bemanning och uppfinnaryrkets status idag. Thomas är hemma och kurerar sig och ersätts idag av Henrik Torehammar från podcasten "Det politiska spelet". Med anledning av Joe Bidens installation igår tar Henrik med Louis Epstein på en resa i amerikansk musikalisk maffighet, en resa som han tror hon kommer vilja försöka glömma. Vi ringer upp Jon Lundberg, musiklärare på Kulturskolan. Idag följer vi upp en Ring P1-fråga från Kerstin: varför måste gamla träffa så många olika personal inom äldreomsorgen? - Vad skulle det kosta att fixa? Magdalena Elmersjö, forskare vid Södertörns högskola har forskat i den här frågan medverkar för att berätta mer. Vi fortsätter vår serie om uppfinnare. Idag pratar vi med ordföranden i världens äldsta uppfinnarförening om hur det var att va innovatör på 1800-talet jämfört med idag. Hur har statusen förändrats för en uppfinnare? Vi har bjudit in Jan-Erik Nowacki, ordförande för Svenska Uppfinnarföreningen. Elefantkyrkogården, den mytomspunna platsen där före detta generaldirektörer samlas. Hur ser de ut där? Vad har tidigare chefer för arbetsvillkor? My Rohwedder, politikreporter på Ekot tillika Henriks poddkollega i "Det politiska spelet" gästar för att berätta mer om denna mystiska plats. Programledare: Henrik Torehammar Bisittare: Louise Epstein Producent: Maria Bertell Research: Julius Bäckman

Enorma varumärkeskonglomerat som LVMH och L'Oreal värderas på rekordnivåer fastän Coronapandemin tillfälligt naggat på försäljningen. Linus och Erik om varför lyx lockar konsumenterna och varför lyxbolagen lockar investerarna.

Begäret att resa sitter djupt i människan. Men måste en resa vara lång för att räknas? Poeten och latinforskaren Anna Blennow berättar om resande i antikens Egypten och ser kopplingar till vår tid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ni bör veta, ärade damer och systrar, att från det ställe där vi stod (...), på toppen av det mittersta berget, såg vi under oss (...) Egypten, Palestina, Röda havet och Parthenska havet, som sträcker sig till Alexandria, och saracenernas oändliga land. Man kan knappast tro det, men de heliga männen pekade ut allt detta för oss. Den som skriver det här är en kvinna. Det är allt vi vet säkert. Troligen hette hon Egeria och var från Spanien, och det var troligen i slutet av 300-talet som hon företog sin fyra år långa resa till platser som Jerusalem, Egypten, Syrien och Konstantinopel. Förmodligen tillhörde hon en klostergemenskap, och det är till systrarna där hon riktar sin reseberättelse. Texten, som återfanns i ett klosterbibliotek i Arezzo i slutet av 1800-talet, är en av de äldsta bevarade skildringarna av en kristen pilgrimsfärd. Egeria reste inte ensam. Hon talar om ett odefinierat vi, men texten gör det tydligt att hon var sällskapets ledare och möttes med aktning vart än hon kom. Resan genomfördes på åsnerygg ett för tiden mycket vanligt transportalternativ, robustare och billigare än hästar och ibland till fots om landskapet var för oländigt, till exempel när berget Sinai skulle bestigas. Antikens resenärer var främst soldater, ämbetsmän, handelsmän och budbärare, vars kringflackande ingick i deras profession. Att utan anledning vara på resande fot, eller att sakna fast bostad, ansågs både beklagansvärt och misstänkt. Men under senantiken började både kvinnor och män göra alltmer omfattande resor i religiösa ärenden, och själva förflyttningen och umbärandena på färden fick mening genom religiösa ideal. De som ständigt reste betraktades dock ofta med skepsis under den tidiga medeltiden. Regula Magistri, en klosterregel som nedtecknades på 500-talet, ägnar en av de längsta passagerna åt hur man skulle förhålla sig till de kringvandrande munkar som kallades gyrovagi, de som strövar omkring i cirklar. De betraktades som falska munkar eftersom de inte ville inordna sig under ett specifikt kloster, utan tillbringar sina liv som gäster under ett par dagar i taget vid olika kloster, eftersom de dagligen vill välkomnas som gäster på ständigt nya platser. Såväl deras rastlöshet som deras återkommande missbrukande av klostrens gästfrihet fördömdes grundligt. Pilgrimsfärder skulle senare under medeltiden bli en central del av den kristna praktiken, men vid flera tidiga kyrkokoncilier försökte man begränsa det religiösa resandet. Kyrkofadern Gregorios av Nyssa ansåg att pilgrimsfärder inte bara var onödiga utan rent skadliga, och målade upp livet i Jerusalem som omoraliskt och olämpligt för goda kristna. Även Augustinus avrådde. Resan skulle helst förbli mera harmlös metafor för människans livsfärd snarare än faktisk förflyttning. Varför reser vi? Hur påverkar det egentligen oss själva och dem vi besöker? Alltsedan antiken har vi rest i religionens namn, eller för att få vörda världsliga underverk som pyramiderna eller frihetsgudinnan. Vi reser för att söka ett varmare eller kallare klimat: såväl rika romare som medeltida påvar hade sommarvillor. Och resorna är kanske oftare nu än förr inriktade på konsumtion av upplevelser, varor och tjänster. Latinets ord peregrinus som blivit vårt pilgrim saknar från början religiös konnotation, och betyder i grunden främling eller resenär. Vi reser också för att bli främlingar, i flykt från vardagen. Vi reser likt rastlösa och nöjeslystna gyrovagi. Men vi reser också för att träffa släkt och vänner, mikroresor till andra sidan stan, mellan Ulricehamn och Borås, hem till Luleå över julen. Så reste man också förr. Sabine Huebner, professor i antikens historia, har utifrån de rika textkällor som finns bevarade från Egypten under romersk kejsartid gjort en studie av hur enklare befolkningsklasser levde. Det är förhållanden som i princip aldrig skymtar i de litterära texterna från den romerska antiken, vars upphovspersoner utgjorde ett fåtal välbeställda procent av det stora romarrikets invånare. Kortfattade anteckningar och kvitton på krukskärvor och papyrusremsor som bevarats i det torra ökenklimatet öppnar dörren till en värld av vardagsliv, där resor bortom de breda vägarna kan spåras. Precis som Egeria färdades man oftast med åsna eller till fots, men också med båt där det fanns vattenvägar. Tack vare bevarade kvitton vet vi till och med vad resorna kostade. Några dagars båtfärd till Alexandria gick på två månadslöner för en enkel arbetare, medan en åsna kunde hyras per dag för en bråkdel av den kostnaden, motsvarande två dagslöner. Varför reste man? Den främsta orsaken var handel och varutransporter, men det fanns också många långt mer privata skäl. Födslar, födelsedagar, sjukdom och begravningar ledde till täta besök av familjemedlemmar och släktingar som bodde på annan ort. Föräldrar som hade råd att skicka sina barn till närmaste större stad för utbildning reste dit på visit, och barnen kom ofta hem och hälsade på. Och inte bara människor rörde på sig. Bevarade brev som skickats med resenärer berättar om ständig skriftlig kommunikation mellan familjemedlemmar. En son skriver klagande till sin mor: Jag har skickat dig så många brev, och ändå har du inte sänt mig ett enda, trots att så många rest nedför floden sedan dess. Det här är det tredje brevet jag skickar dig, och du har fortfarande inte svarat, skriver en annan man till sin bror. Och textkällorna från det romerska Egypten har visat att även kvinnor reste i högre utsträckning än man tidigare trott. Den som väntade barn återvände ofta till sitt föräldrahem inför förlossningen, och det var också vanligt att kvinnor reste till gravida släktingar för att bistå vid födseln. De reste med sina män om dessa fått arbete långt från hemmet, eller i olika praktiska och professionella ärenden. I vår samtid är vi, precis som i antikens Egypten, i ständig förflyttning i så hög grad att vi nästan inte längre är medvetna om det. Att vara i rörelse är ett sätt att leva snarare än att resa, och för många är riktiga resor ofta synonyma med stora äventyr på andra sidan jorden. Men när det kommer till kritan bär mikroresorna på minst lika omvälvande existentiella erfarenheter: besöket hos de gamla föräldrarna, taxiresan till BB för den förstföddas ankomst, bröllopsfester, begravningar. Det är sådana små utflykter vi kan ta för givna, och inte ens tänker på som resor. Men om allt resande plötsligt förhindras, som när en pandemi bryter ut och gör all mänsklig närkontakt riskabel, är det inte främst jordenruntresorna vi saknar, utan mikroresorna människor emellan. När Egeria anlände till Odessa på sin pilgrimsfärd välkomnades hon med följande ord av stadens biskop: Min dotter, för religionens skull har du ålagt dig en så stor möda att du rest hit nästan från världens ände, och därför ska vi visa dig vilka platser du än vill se. De mödosamma, långa och makalösa resorna gör kanske störst avtryck i eftervärldens historieskrivning. Spårvagnsbiljetter och taxikvitton hamnar sällan i arkiven. Men de unika textdokumenten från den egyptiska antiken påminner oss om att resorna i det lilla alltid har utgjort kärnan i den mänskliga tillvaron. Anna Blennow, latinforskare och skribent. Litteratur Egeria. Resebrev från det heliga landet, översättning av Christina Sandquist Öberg, inledning och kommentar av Per Beskow, Artos & Norma bokförlag 2006. Maribel Dietz, Wandering monks, virgins, and pilgrims. Ascetic travel in the Mediterranean world, A.D. 300800, The Pennsylvania State University Press 2005. Sabine R. Huebner, Papyri and the Social World of the New Testament, Cambridge University Press 2019.

Hon var 52 år gammal och kände sig trött, sliten och grå i sinnet när hon upptäckte den antiinflammatoriska livsstilen. På fyra år ändrande hon sitt sätt att leva på olika plan och blev en piggare, gladare och bättre version av sig själv. Första fyra åren med den livsstilen beskrev hon i boken "Hälsorevolutionen". Den antiinflammatoriska resan fortsatte med boken "Bliss" som kom året därpå och i dagarna släppte hon den tredje boken på temat "Förundran". Veckans Lördagsgäst heter Maria Borelius, författare, vetenskapsjournalist, entreprenör och biolog. Maria berättar för Hasse Strandberg om sin resa, om betydelsen av vila och njuta för att må bra och bli lycklig. De verktyg som hjälper oss att gå från stress till lycka, lugn och läkning. Det handlar om förundran,

En av svensk damhockeys största spelare. En konflikt med förbundskaptenen gjorde att hon avslutade karriären som 27-åring. Tillvaron som damhockeyspelare -Mitt sista år som hockeyspelare gick från att handla om prestation, framgångar och utmärkelser till konflikter, svek och en förlorad plats i landslaget. Emma Eliasson beskriver sin version av konflikten med Förbundskapten för Damkronorna och om det mejl som skrevs till Svenska Ishockeyförbundet som ledde till slutet för hennes hockeykarriär. Hon började tidigt åka skridskor och tillbringade mer och mer tid på kvarterets uterink under uppväxten i Kiruna kommun. Senare flyttade hon till Gävle för att spela i Brynäs damlag och gå på hockeygymnasiet tillsammans med killar som idag spelar i NHL-ligan. I sitt Sommar berättar Emma om ishockey som en lagsport där det handlar om att samarbeta. -Att göra andra bra, är då du också presterar allra bäst, inte bara på hockey eller fotbollsplanen, utan även i vardagen. Om Emma Eliasson F.d. ishockeyspelare, 31 år. Född i Karesuando, bosatt i Luleå. Debuterar som Sommarvärd. En av svensk hockeys största spelare på damsidan. Var med och tog OS-silver i Turin och två VM-brons innan hennes hockeykarriär avslutades 2017. Var inte överens med Damkronornas förbundskapten och ville skapa utrymme för annat i livet. Debuterade i landslaget som 14-åring, har spelat över 230 landskamper och tog SM-guld med Luleå/MMSK. Har även representerat klubbarna Kiruna AIF, MoDo och Brynäs. Medverkat i dokumentärfilmen Underdogs om Luleå/MMSK och utnämnts till Årets förebild av Centerkvinnorna 2019. Är utbildad ekonom och har arbetat treskift som tunnelladdare i gruvan i Kiirunavaara. Mitt Sommarprat kommer att handla om glädjen, fighterna och skiten som kommer med att vara elithockeyspelare och kvinna. Från starten i Matojärvis iskalla islada till början på slutet i ett hotellrum i Norrtälje och förlusten av både vänskapsrelationer och en plats i landslaget. Producent: Pernilla Kommes

Corona saboterar utlandsturismen men ger Sverigeturismen ett uppsving. Det finns all anledning att sörja de förlorade utrikesresorna, inte minst för att elitistiska klimataktivister nu får som de vill i och med att gemene man inte reser utomlands. Men det finns samtidigt hopp om att den stärkta friluftsrörelsen kommer att leda till frihetligare politik. Turn on, tune in, freak out!

Alexandra hade alltid varit en glad, energisk tjej som älskade livet och att umgås med vänner. Tillvaron var harmonisk och trygg - tills en dag då hon får ett oväntat telefonsamtal från en man... Snart börjar de arbeta tillsammans och en intensiv kärleksrelation utvecklas snabbt. En relation som senare kommer att förvandlas till katastrof.

Coronakrisen har vänt upp och ner på tillvaron. EU-länderna har ingen gemensam linje för att ta oss genom krisen, många permitteras från sina arbeten och den sociala distanseringen fjärmar oss från varandra. Vad händer med staten, vårt arbete och våra privatliv när krisen är över? Blir det någonsin som vanligt igen? Slaget efter tolv sänds i dag från Jakobstad och leds av Mikaela Löv. I debatten deltar statsvetare Thomas Karv, företagsledaren Stefan Sjöberg (bilden) och Christin Furu, universitetslektor aktiv inom miljö- och hållbarhetsfrågor. E-post: slaget@yle.fi

David Stiernholm är struktör. Han hjälper människor och verksamheter att få bättre struktur i tillvaron, så att vi kan lägga tid på det som är viktigt istället för på en massa småsaker som distraherar oss. På sitt senaste jobb innan han blev konsult var David chef för kvalitet och IT men det var 16 år sen. Han har alltid behövt struktur själv för han menar att han är disträ och tankspridd. Samtidigt vill han uppleva så mycket som möjligt. - Det är mycket som ska fungera i vardagen och struktur ger den möjligheten, säger David. Strukturen hjälpte honom att släppa saker I hans på den tiden mycket splittrade roll jobbade han för mycket och tänkte att det måste finnas ett bättre sätt att hantera arbetsvardagen. Han läste och skapade egna verktyg, till exempel ett eget att-göra-verktyg. Med verktygen som hjälp upplevde han att han fick bättre koll, kunde släppa saker och känna sig ledig utan att oroa sig för att ha missat något. Hans sätt att jobba väckte intresse och David bestämde sig för att jobba med att sprida sina knep och metoder till andra. Splittring är vanligt David märker att vi är splittrade. Antalet informationsflöden ökar och de intensifieras. Ett vanligt exempel är att vi förutom e-post även använder diverse chattfunktioner och kan skicka direktmeddelanden nästan överallt. Splittringen gör också att vi skriver upp vad vi ska göra på väldigt olika ställen. Det finns inte en metod som passar alla och vi kommer aldrig hitta det perfekta verktyget. Men tricket är sällan att skaffa nya verktyg. Nyckeln till framgång är snarast att bli bättre på att använda dem vi redan har. Här är nio av Davids tips: En att-göra-lista ska vara kortare än en arbetsdag. Du ska kunna bocka av den helt enkelt. Separera din kalender och din att-göra-lista. Det som är tidsbestämt ska stå i kalendern medan övriga aktiviteter ska stå på att-göra-listan. Skapa textmallar för texter du använder ofta så att du slipper skriva samma textsnuttar om och om igen. Vad ska vi kommunicera om i vilken kanal och när? Prata om det och besluta hur ni ska göra. Skilj på mål och process. Gör det du gör idag att du närmar mig de mål du har eller tar de dig längre bort från målet? Skilj på stort och smått. Låt inte det mindre komma i vägen för det större. Fundera på hur mycket tid och resurser saker och ting får ta. Se till att du kommer igång med det som är viktigast. Nyckeln är att börja göra en liten del. Få bort frestelser. Verb hjälper oss att komma igång med de där stora uppgifterna som tar emot. Skriv inte vaga verb som "kolla på", "ta det sen" eller "fixa". Välj hellre "analysera, fråga, ringa, skriva" som är tydligare. Tajming är viktigt. Gör kognitivt svårare saker på morgonen och enklare saker senare på dagen. Då och då behöver vi stanna upp och tänka men den uppgiften hamnar lätt i skuggan av snabbare ärenden som har en deadline. Eftersom reflektionen inte sker inte automatiskt för David själv har han avsatt en timme varje måndag för att reflektera. Han har ett reflektionsskrivbord med en tidslinje på papper där han kan skriva upp sina mål. Det finns ett vanligt missförstånd om att vara strukturerad innebär att vara fyrkantig, men så är det inte alls enligt David. Istället ger det frihet. Det som ska struktureras är ju det vi vill undvika att lägga för mycket tid på så att vi får loss tid och kraft att vara oss själva lite mer. Här hittar du fler tips från David. Vår samarbetspartner Wellbefy vill att vi funderar lite på vad engagemangsmätningar egentligen handlar om. Som de ser på saken är engagemang ett resultat av många andra viktiga faktorer. Det beror till exempel på den upplevda hälsan och välbefinnandet hos de anställda. Mår de anställda bra och trivs på sin arbetsplats kommer de med stor sannolikhet rekommendera arbetsgivaren till andra och det kommer att finnas ett hållbart långsiktigt engagemang. Läs mer här om hur Wellbefy resonerar kring engagemang och få konkreta tips på vad du kan göra.

En musik- och samtalsgudstjänst i meditativ atmosfär från Stiftsgården Åkersbergs Andrum Spa. För samtal, meditation och reflektioner står stiftsgårdschefen Pelle Sundelin och Lena Jönsson, programansvarig. Gudstjänsten är en återutsändning från 2019. För samtal, meditation och reflektioner står stiftsgårdschefen Pelle Sundelin och Lena Jönsson, programansvarig. Tvärflöjt spelas av Jörgen Tånnander och harpa av Susan Syverson. Du kan lyssna på eller ladda ner meditationen med Pelle Sundelin separat. När du igen går in i den oväntade gläntan, i mellanrummet, passerar du genom tidens grind in i bönens ljus. Där tar evigheten vid. Där är nu. Du har egentligen varit där hela tiden. Guds änglar är inte långt borta. I ljuset känner du doften av Guds närvaro. Försök att i varje andetag känna och tänka: Jag lever mitt liv under Guds välsignande händer.. Jag lever mitt liv under Guds välsignande händer. Ur meditationen Text Psalm 762 Meditation: Möt ditt inre - Pamela Garpenfors Psaltaren 23 Psalm 522 Musik Morgonstämning - Edward Grieg Cantilena - Erland von Koch Säg mig den vägen - Lars Linderot Allt under himlens fäste - Folkvisa från Gotland Magnus hymn - Skottsk/norsk medeltida psalmmelodi O Kriste, du som ljuset är - Nordisk medeltid psalm Syrinx - Claude Debussy  Kas-a-bahr - Trad Ack Värmeland du sköna - Trad Producent Marianne Greip Tekniker Magnus Larsson och Kristoffer Hjälmberg  Sveriges Radio Kronoberg liv@sverigesradio.se

Folåsa räddningshem och skyddshemmet Vrångsholmen var två institutioner som tog emot vanartiga gossar. Bestraffningar och rymningar var vanliga och med tiden växte kritiken mot hemmen. Föräldralöse Karl Gustaf var elva år när han placerades på Folåsa räddningshem i Östergötland för att han struntade i skolan och istället drömde sig bort ute i skogen. Han rymde upprepade gånger men hämtades varje gång tillbaka. När Karl Gustaf blev vuxen ordnade hans liv ändå upp sig, berättar släktforskaren Jörgen Pettersson, som funnit spåren av sin farmors farfar i arkiven. Ett annan av de många barn som placerades på skyddshem var Sune som var nio år när han sattes på Vrångsholmen i norra Bohuslän. Tillvaron där var hård och kärlekslös med isoleringsstraff och aga som självklara ingredienser. Bengt Franzén har forskat om barnen och hittat många dokument på Regionarkivet i Göteborg. Där fann han dokument som visade hur en lärare fick sparken för att han försökt trösta en ledsen elev. Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Viktor Åsberg slaktband@sverigeradio.se

Prästen och satirtecknaren från Lund håller veckans morgonandakter. Tillvaron är ett provisorium, våra egna liv, våra jag, är ett provisorium som vi på olika sätt försöker hantera. Ur dagens andakt Text Hebréerbrevet 13:1-3 Musik Visa från Utanmyra, Jan Lundgren och Mattias Svensson Floden, Bo Kaspers orkester Producent Agneta Nordin, Lokatt Media för Sveriges Radio Malmö liv@sverigesradio.se

Vad händer då om det oväntade sker? Ing-Marie Wieselgren är läkaren som blev psykiater fast hon inte tänkt det, men sedan aldrig ångrat sitt val - det finns nämligen ingen annan specialitet där man kommer så nära människor. Nu är hon mest byråkrat och jobbar med psykiatrifrågor på Sveriges Kommuner och Landsting, fast hon aldrig drömt om att spela roll på nationell nivå. Insikten är att man kan mer än man tror. Ing-Marie gillar kontraster och trivs lika bra i ett sammanträdesrum som i fårhagen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Den som kommer ovanifrån står över alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den som kommer från himlen 32vittnar om vad han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. 33Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. 34Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. 35Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. 36Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.Joh 3:31-36 (Bibel 2000)

En musik- och samtalsgudstjänst i meditativ atmosfär från Stiftsgården Åkersbergs Andrum Spa. För samtal, meditation och reflektioner står stiftsgårdschefen Pelle Sundelin och Lena Jönsson, programansvarig.  Du kan lyssna på eller ladda ner meditationen med Pelle Sundelin separat. För samtal, meditation och reflektioner står stiftsgårdschefen Pelle Sundelin och Lena Jönsson, programansvarig. Tvärflöjt spelas av Jörgen Tånnander och harpa av Susan Syverson. När du igen går in i den oväntade gläntan, i mellanrummet, passerar du genom tidens grind in i bönens ljus. Där tar evigheten vid. Där är nu. Du har egentligen varit där hela tiden. Guds änglar är inte långt borta. I ljuset känner du doften av Guds närvaro. Försök att i varje andetag känna och tänka: Jag lever mitt liv under Guds välsignande händer.. Jag lever mitt liv under Guds välsignande händer. Ur meditationen   Text Psalm 762 Meditation: Möt ditt inre - Pamela Garpenfors Psaltaren 23 Psalm 522 Musik Morgonstämning - Edward Grieg Cantilena - Erland von Koch Säg mig den vägen - Lars Linderot Allt under himlens fäste - Folkvisa från Gotland Magnus hymn - Skottsk/norsk medeltida psalmmelodi O Kriste, du som ljuset är - Nordisk medeltid psalm Syrinx - Claude Debussy  Kas-a-bahr - Trad Ack Värmeland du sköna - Trad   Producent Marianne Greip Tekniker Magnus Larsson och Kristoffer Hjälmberg  Sveriges Radio Kronoberg liv@sverigesradio.se

Läraren Åsa Axelsson har skrivit en bok om att hoppa av ekorrhjulet. Tillvaron är cyklisk, påpekar filosofen Johan Brännmark. Här samtalar de om det värdefulla i livet. Många människor i dagens Sverige känner sig fast som i ett ekorrhjul. De är inte på väg nånstans, ändå går allting bara snabbare och snabbare. Läraren Åsa Axelsson blev utbränd, och bestämde sig för att hoppa av. Nu har hon skrivit boken Jag lämnar ekorrhjulet, där hon berättar om hur det går att leva utan vardagsstressen som det innebär att heltidsarbeta och samtidigt ha familj med flera barn. Tillsammans med filosofen Johan Brännmark och programledare Lars Mogensen vänder och vrider hon på den gängse uppskruvade livsstilen och diskuterar möjliga alternativ till den. Producent: Thomas Lunderquist.

Rebecka Åhlunds första år som nykter alkoholist blev ingen jämmerdal. Lättnaden över att slippa smussla och ljuga var enorm. Dagboksanteckningarna blev boken "Jag som var så rolig att dricka vin med". När Rebecka Åhlund var uppe i två-tre flaskor vin om dagen orkade hon plötsligt inte mer. Tillvaron handlade mest om att gömma flaskor och försöka dölja att hon var full eller bakfull. När den ena dottern bad henne att hon inte skulle dricka vin den vecka pappan var bortrest, insåg hon att botten var nådd och sökte hjälp. Rebecka Åhlunds bok "Jag som var så rolig att dricka vin med" är en rapport från hennes första år som nykter alkoholist. Under julhelgen gick en av världens stora författare bort, israeliske Amos Oz blev 79 år gammal. Marie Lundström träffade honom i Israel 2015 och i sorgen efter beskedet bestämde hon sig för att leta upp intervjumaterialet från mötet i hans lägenhet i Tel Aviv. Han själv är alltså borta men hans röst finns kvar, liksom berättelsen om hans liv och författarskap som är så tätt sammantvinnat med staten Israels. Amos Oz berättar om nyfikenheten som är själva förutsättningen för hans skrivande. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Fredrik Wadström

Om leken, lärandet och läkandet i livet med målaren och författaren Klas Parknäs från Göteborg. Tillvaron är en nåd. Istället för att undvika lidandet vill Klas Parknäs genomlida för att öppna till källan.  Men att uppleva tillvaron som en nåd kan vara svårt när känslor som smärta och sorg övermannar oss. Och som vi ägnar all kraft åt att förtränga. Känslor är sunda reaktioner på livssituationer som inte låtit oss vara det vi är. Idag är de mina närmsta vänner, det räcker att de viskar för att jag ska höra dem. Klas Parknäs  Genomlev även det som är lidande säger Klas Parknäs, som kallar det att bära vårt eget kors. Kan man inte ha ont så gör man ont.   Text Mark 4:22-23 Musik Be still/David Åhlén Linger/David Åhlén Producent Neta Norrmo Produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

Om leken, lärandet och läkandet i livet med målaren och författaren Klas Parknäs från Göteborg. Vart orden och färgerna pekar är det som intresserar Klas och det som är grunden i hans konstnärskap. Hans målningar är färgstarka och i sina böcker vänder och vrider han på ordens betydelse och blottar nya sätt att se på världen. .  Jag är intresserad av källan till konsten.Man kan säga att jag gick i kloster för 30 år sen, fast i min ateljé.  Jag lämnade denna världen för att lära mig att jag inte är av denna världen.  Jag behövde lära mig att be. Be om Guds röst. Inspirationen.  Klas Parknäs Text Romarebrevet 12:2   Musik Spirit Fall/David Åhlén Be still/David Åhlén    Producent Neta Norrmo Produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

Anders Peter Glader och hans familj var tidiga emigranter. De åkte 1853 från södra Småland till Amerika. Men den fasansfulla resan tog två av barnens liv och deras mor återhämtade sig aldrig. Från mitten av 1800-talet fram till tiden för första världskriget emigrerade mer än en miljon svenskar till Amerika. Ju längre fram i tiden vi kommer desto mer organiserade och välfungerande blev resorna, men för de tidiga emigranterna gjordes resorna över haven ofta under vidriga förhållanden i fraktfartyg som inte alls var avsedda för passagerare. Så var det för Anders Peter Glader och hans hustru Elin som reste från södra Småland till en liten plats i Minnesota som hette Ki-Chi-Saga. Och det var just den plats där författaren Wilhelm Moberg lät sina romanfigurer, utvandrarna Karl Oskar och Kristina, bosätta sig. Bodil Stefansson i Torekov hade precis som så många andra svenskar läst Vilhelm Mobergs böcker och därför blev hon extra intresserad när hennes man Ingvar Malmberg berättade att det i hans småländska släkt fanns en emigrant som hette Anders Peter Glader och som hade bosatt sig just i Ki-Chi-Saga. När han berättade det för Bodil blev hon eld och lågor, och ville genast fara till USA. - Vad spännande, tyckte jag, det här måste vi ju undersöka! Och så började vi, med att ta kontakt med Ingvars släktingar i USA. Till slut sa de "Det är lika bra ni kommer hit, så att ni kan få svar på alla era frågor." Så vi blev inbjudna till Chisago county som det numer heter, och såg alla platser som Anders Petter varit på. - Och när vi kom hem igen så satte jag igång att försöka ta reda på allt om varför de for sin väg, vilket liv hade de levt här hemma, hur var överfarten och hur blev deras liv i Amerika, säger Bodil Stefansson. Anders Peter Glader från Furuby socken i södra Småland föddes i december 1806 som sjätte barnet i en torparfamilj. Hans start i livet var inte enkel, hans mor dog när han var bara fem år gammal. Han tjänade några år som dräng och när han blev vuxen fick han en bra tjänst som rättare på en gård. - Jag tror det var en man som levde livet. Han hade nog en stark sexualdrift om man ser till hur många barn han fick senare, säger Bodil Stefansson, och fortsätter: - Jag tror också att han var en ledargestalt som hade lätt att ta människor. Han var glad och positiv, och berättade gärna historier, därtill var han stark en människa både fysiskt och psykiskt. Men Anders framgångar fick sig en knäck när det plötsligt visade sig att han väntade barn med två kvinnor på samma gång. I april 1835 födde Elin, hans trolovade, deras första barn, och en månad senare födde pigan Maria som tidigare hade arbetat på gården en son som också Anders var far till. - Hon föder ett barn och Glader blir stämd inför tinget. Barnet dör dock efter tio månader så han får chansen att åstadkomma en förlikning. Han får betala skadestånd och uppnår förlikning med kvinnan. Om inte barnet dött så hade sannolikt blivit dömd till dryga böter. Visserligen var Anders känd som en man som hade framgång hos kvinnor, men detta var ändå mer än hans arbetsgivare, godsägaren Aschan, kunde tåla, berättar Bodil. - Anders fick kicken. Bara en månad tidigare hade han fått en lönebonus av Aschan för att han hade uppfört sig så bra, men nu ser man plötsligt i gårdens räkenskaper att Anders krävs på en avgift på 90 riksdaler för "skämd potatis". - Jag har tolkat det som ett slags bötesstraff för hans skamlösa beteende. Man skulle ju kunna tänka sig att de pengarna hade gått till Maria, men det tror inte Bodil på. - Ånej, säger hon och skrattar, det gjorde de säkert inte. Strax efter fick dock Anders Peter erbjudande om arbete på en annan gård som Aschan nyligen köpt. Anders jobbade sig upp och kunde till slut köpa en egen gård och titulera sig hemmansägare. Men i takt med att Elin och han fick allt fler barn, så växte Anders Peters oro för framtiden. - Familjen klarade sig ju, men problemet var ju de sju barnen som nu fanns i familjen. Hemmanet var bara stort nog för att ett av dem skulle kunna ta över det. Anders hade inte råd att låta sönerna studera eller hemgift åt flickorna. - Anders Peter Glader ville nånting med livet, han ville framåt - och så fick han höra talas om Amerika. Det var ju de driftigaste som åkte först, menar Bodil Stefansson, de som hade ett visst kapital, som var framgångsrika och ambitiösa, de såg att det fanns en chans att få ett bra liv för sig och sina efterkommande i det nya landet. Anders och Elin kom iväg på våren 1853, men hade de haft en aning om hur resan skulle bli så hade de kanske ändå valt att stanna hemma. Nu blev första anhalten på resan Göteborg. Där fick de kontakt med en före detta murarmästare som hette Jonsson, och som hade börjat befrakta folk. Han gav dem ett jättebra erbjudande. De skulle åka med en snabbgående postbåt från Liverpool. Det irländska fartyget skulle bara behöva fyra-fem veckor för resan, och mat skulle ingå i priset. Ett hundratal svenskar åkte ångbåt till en sydlig hamn i England, varifrån de fick åka tåg till Liverpool. Där lämnade Jonsson dem, men innan han gjorde det hade han köpt det mesta av den mat som svenskarna hade med sig till resan, den skulle inte behövas, menade han. Tillvaron på båten blev en mardröm. Svenskarna kunde inte engelska och de kunde inte göra sig förstådda. Den irländska besättningen både stal från passagerarna och misshandlade dem. Och värst av allt; matransonerna var så ynkliga av svenskarna snart började svälta. - Efter sex veckor till sjöss så är nästan allihop sängliggande för att de är så svaga, berättar Bodil Stefansson. Det fanns andra nationaliteter på båten, men deras befraktare har gett dem extra mat för de visste hur dåligt det brukade vara. Ovanpå alla dessa påfrestningar så råkade båten ut för en tyfon på havet. - Det blev rigghaveri, seglen skörade och det värsta av allt - de flesta vattentunnorna slogs sönder. Svenskarna var nu så försvagade att de inte förmådde slå sig fram till positioner där de kunde få vatten. Ammande mödrar sinade, och man ser i fartygsdokumenten att tretton eller fjorton småbarn dör, och de är alla svenskar. Ett av dessa barn är Anders Peters och Elins yngsta dotter Petronella, som sänks i havet. Väl framme i USA dör ännu ett av deras barn på tåget till Chicago. Han hette ju Jonsson, den där murarmästaren som organiserade resan som Anders och Elin gjorde, och bara ett år senare skrev en annan svensk-amerikan en artikel i en svensk tidning för att varna för Jonssons illa skötta resor. Redan första aftonen blev de flesta av dem bestulna på allt av värde, såsom pengar och klockor. Besättningen på såna här skepp består vanligen av tjuvar och skälmar, eftersom ingen bättre sjöman vill segla på dessa fartyg, om han inte blir tvungen därtill i brist på annan hyra. Alla besättningsmän var irländare och hjälpte naturligtvis sina landsmän och eftersom svenskarna inte kunde klaga sin nöd för kaptenen, så kunde de inte på något sätt få upprättelse. Ja, oförskämdheten gick så långt att fastän irländarna helt fritt och öppet visade de stulna sakerna vågade ingen kräva dessa tillbaka. ()  Men detta var inte det värsta. Förutom att svenskarna dagligen tilldelades hugg och slag av de råa och enväldiga maktfullkomliga sjömännen, så var den så rundligt utlovade kosten så snålt tilltagen att jag inte kan förstå hur någon människa kunde överleva på denna under överfarten. Mat utdelades endast en gång i veckan. Sammanlagt var detta inte mer än man hade kunnat äta vid en enda måltid, och ändå måste detta fördelas över en hel vecka. Det finns inget mänskligt språk för att uttrycka allt det elände som blev följden. För varje dag blev situationen allt värre. Det var hjärtslitande att se på hur de små utsvultna barnen vid utdelningen begärligt grep efter de hårda brödkanter som spreds på däcket och då hjärtlöst slogs på fingrarna av de råa matroserna. () Hur man än ser på saken ligger skulden på herr Jonsson -  och stackars honom om han en gång kommer att få genomlida alla de förbannelser som uttalades över honom av hans mördade landsmän ända in i dödsstunden. Anders Peter Glader, Elin och deras barn hade rest i nästan ett halvår när de till sist kom fram till sitt mål, Ki-Chi-Saga. Två barn hade de mist på vägen och Elin var mycket försvagad. Väl framme fick de hjälp att bygga sig en första liten stuga, och inte så långt senare byggde svenskarna upp en kyrka i det nya landet. Och den blir en viktig centralpunkt för dem. Vid det första konstituerande mötet för kyrkan så var Glader och barnen med, men Elin saknades. - Hon var för svag för att kunna ta sig till kyrkan och 1855 dog hon, berättar Bodil Stefansson. - Det är en total katastrof för Anders Peter. Hans två äldsta söner får nu klara sig själva, och den äldsta flickan har just konfirmerats och får ge sig ut att tjäna som piga. Men vid den här tiden behövdes en kvinna för att göra se sysslor som kvinnor gjorde, och tre år senare hämtade Anders Peter en från sin hemsocken Furuby i Småland. - Hon var 25 år yngre än Anders Peter, och när hon kom var hon höggravid. De gifter sig och Anders tar barnet som sitt eget. Anders Peter Glader startar alltså om och skaffar en ny, stor familj. Han och hans nya fru får sju barn tillsammans, och Anders blir snart en aktad person i Ki-Chi-Saga. De lever ett hårt, men ganska bra liv. Och så, när Anders just ska bli far igen, så är det är dags att rida in en unghäst. Men det bär sig inte bättre än att han blir avkastad. - Livet leker och Anders ska bli far igen vid 69 års ålder - och så blir han avkastad och dör strax efteråt, säger Bodil. Anders begravdes intill Elin på den lilla kyrkogården i Ki-Chi-Saga, en kyrkogård som det sägs att Vilhelm Moberg besökte. Han lär ha utbrustit: "Här ska jag begrava Karl-Oskar". Långt senare, på 2000-talet har den amerikanska och den svenska släktgrenen återknutit kontakten med varandra. Bodil Stefanssons berättar hur hennes man Ingvar tog med sig små träbitar från torpet där Anders Peter Gladers fötts, för att ge som presenter till de amerikanske släktingarna. -Vi gav en av träbitarna till en av Ingvars släktingar. Hon är rik och har allt man kan önska sig, men när hon fick träbiten som kom från hennes släkting Anders Peter Gladers hus hemma i Småland, då rann tårarna på henne, och så sa hon: "This is a thing money cant buy" - detta kan inte köpas för pengar. Nya sökmöjligheter i svensk amerikanska kyrkböcker och tidningar De svenskar som kom till Nordamerika gick ofta med i svenska församlingar där man fortsatte att föra kyrkböcker precis som de gjort hemma i Sverige. Inte för att de måste utan mer för att de bar med sig den traditionen. De svensk-amerikanska kyrkböckerna har precis digitaliserats och finns nu tillgängliga för emigrantforskare. Det är något som Ted Rosvall, rutinerad släktforskare och författare, välkomnar. - Det här är något revolutionerande för oss som håller på med emigrantforskning. Och nu har de äntligen blivit digitaliserade och är dessutom indexerade, vilket betyder att det finns ett personregister som man kan söka i.  Ted Rosvall berättar att en svårighet i forskningen kan vara emigranternas namnbyten. Kvinnor kanske gifte sig och bytte efternamn och män kanske bytte till ett lite mer engelskklingande namn. - Ett exempel jag hittat är en båtsman från Blekinge som hette Åke Bengtsson som tog namnet John Brown. Precis som i svenska kyrkböcker hittar man hela familjegrupper. Där syns bland annat när de är födda, döpta, gifta och var de bodde. Men i USA var det frivilligt att gå med i församlingen. Det kostade pengar och inte alla hade råd eller lust att vara med. Då skrev man oftast in "dropped" eller "utesluten ur församlingen" i anmärkningskolumnen i kyrkboken.  Det kan också finnas små berättelser om kyrkans historia i kyrkboken och där kan man hitta fakta om de som grundade kyrkan eller om kyrkvärdarna till exempel.  - Men egentligen är det nog inte kyrkoböckerna som man hittar så mycket kött på benen om enskilda människor. De hittar man snarare i de digitaliserade tidningarna. Och det är också en revolution, berättar Ted Rosvall. De digitaliserade tidningarna finns på nätet och finns delvis gratis. En sådan söksida är Chronicling America där man gå in och söka på namn och ort och begränsa i tid. Tidningssidorna är OCR tolkade vilket betyder att varje ord blir sökbart. (Se sökbar länk längre ned på sidan.) - I tidningarna får man verkligen "kött på benen". Det kan handla om små enkla händelser, trafikolyckor, bråk och rykten och mycket annat. Tidningarna och kyrkböckerna kompletterar varandra.    Minnenesota Stats tidning onsdagen den 30 oktober 1901 Allmänna nyheter. Staden Rockford, IIIinois, har på den senare tiden gjort sig sorgligt ryktbar genom de många skilsmessomålen. Under endast 2 dagar beviljades helt nyligen icke mindre än sjutton ansökningar om äktenskapsskillnad, och ytterligare femtio mål af samma slag komma inom kort att företagas till behandling inför domstolen. Bland dem, hvilkas äktenskap nu upplösts, äro Emma och Olof Månsson samt Johanna och Rufus Anderson. Dödsfall Mary Olson, dotter till Nils Olson, afled den 21 dennes i sitt hem i en ålder af 28 år. Den hädangångna var en mycket begåfvad ung dam och hade aflagt afgångsexamen vid såväl Lichfields högskola som vid statsuniversitetet. Begrafningen hölls i torsdags, då likpredikal hölls i den svenska lutheranska kyrkan. Olof Wallins dotter Eina fick också sluta denna sorgedals vandring efter några månaders sjukdom. Hon var vid sin död 13 år. Herren tröste sörjande föräldrar och syskon. John Fredrik i La Crosse hade härom dagen den ovanliga lyckan att finna en äkta perla i en portion ostronsoppa, som han höll på att förtära på Merchants restaurant derstädes. Pärlan har ett värde af $200. De här korta notiserna kom alla från Minnesota Stats tidning en svensk tidning som gavs ut under sex år, 1877-1882. Ted Rosvall berättar hur han gjorde en sökning på sitt familjenamn Sandgren i Philadelphia där hans morfars far och hans bror Ture bodde under en tid. Sökningen gav genast resultat. - Min morfarsfar och hans storebror bodde på 1850-talet i Philadelphia. Jag visste inte så mycket mer än att de kom tillbaka kring 1860 och gifte sig så småningom och fick familjer och därifrån härstammar jag. - Men så upptäckte jag för länge sedan att det fanns en Mrs Ulrica Sandgren i Philadelphia. Och mig veterligt så var varken min morfarsfar eller hans bror gifta, det blev de först när de kom hem igen. Ulrica hade en dotter som hette Fransisca Sandgren. - Jag tyckte det var jättekonstigt och jag funderade om någon av bröderna varit gifta en gång tidigare och har barn och tidigare familj. Ted Rosvall hittade inga vigselbevis eller andra dokument och började därför fundera om det dottern kanske hade gift sig.  - Så jag gick in i tidningsarkiven och sökte på "Sandgren", "Philadelphia" och tidsperioden "1870-1880". - BANG! så kom det en träff. Helt oförmodat! Ett bröllop 1872 mellan Mayor Wells och Miss Fransisca Thurena Sandgren.  - Det var det beviset jag behövde för min morfars storebror hette Thure Sandgren. Och naturligtvis har hans illegitima dotter i Philadelphia fått namn efter pappa Thure. - Så tack vare en ynka tidningsnotis så fick jag det bevis jag behövde, avslutar Ted Rosvall.  Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Patrik Paulsson och Tommy Engman slaktband@sverigeradio.se

Varför är visionen av lyx så viktigt för vissa människor? I dagens samhälle går det att hyra allt från fina bilar till exklusiva väskor - över en dag - allt för att få uppleva hur det kan kännas att leva någon annans liv, i ett kort tag. Men hur har det blivit så att så många strävar efter denna illusion så till den gräns att de skuldsätter sig? Och hur kan den här fejkade tillvaron stoppas - för att så många som möjligt i stället ska kunna uppskatta sitt riktiga liv? Detta är någonting som Magnus Hedberg och Patrik Wincent tar upp i veckans avsnitt av Lyxfällan-podden.

Otyget att fria inför publik & Därför vill ledsna barn inte tröstas av pappa. Skiljas med tonåringar – tänk på detta! & Hej alla överkörda män – så här reser ni er! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Från Gällivare kommer Johan Airijoki till Erkki och Jasmin i Populastudion för att prata om livet nära naturen och nya skivan. Han framför även en låt från den. Tillvaron i Gällivare och Malmberget formas av de villkor som den storslagna naturen och gruvnäringen ställer. Det oerhört vackra och det industriellt fula. Det sprittande vidöppna och det klaustrofobiskt instängda. Johan Airijoki har själv jobbat i gruvan och vet hur det är att hissas långt ner i underjorden. Hans musik klingar av allt det som livet i glesbygden innebär. Det finska och tornedalsfinska finns alltid med. Johan har själv aldrig lärt sig finska eller meänkieli, men för honom är det en självklarhet att omgivningen präglas av de olika språken. Johan Airijokis nya skiva En blyg viol släpptes för bara ett par veckor sedan. Första singeln heter Tyst gråt och Johan framför den live i studion. Så här berättar han själv om låten: På landsbygden är det vanligt att kvinnor i högre grad utbildar sig och lämnar de små orterna de växte upp i upp. Männen blir kvar, går runt i varselkläder och bygger vidare på de gruvhål och kalhyggen som deras fäder påbörjat. Tyst gråt är en rätt svart låt men det finns ändå en hoppfullhet då mannen i texten reflekterar kring hur hans sociala arv har format honom. Johan Airijoki, musiker och gruvarbetare Popula tvåspråkig radio med Erkki Kuronen och Jasmin Lindberg Fredag 1 juni kl 20.40 i P4 och Sisuradio Facebook/Instagram: SRPopula

”Min man kollar porr, okej eller inte? Magnus kritik gör Marit gråtfärdig. Akta kärlek-&-pengar-fällan & ”Relationen ska bara vara guldkant på tillvaron.” See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Äta gott på lokal är ett ganska sent fenomen, och restaurangens uppkomst en sägen omgärdad av många myter. Och kan en vital restaurangkultur ha någon betydelse för det konstnärliga skapandet? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under hösten och vintern 1832 flockades publiken till Théatre du Vaudeville i Paris för att skratta sig fördärvade åt Xavier och Duverts komedi Les Cabinets Particuliers, Privata rum, en pjäs som ägnades den förvirring och de missförstånd som kunde uppstå vid ett besök på en Parisrestaurang. Pjäsen inleds med att restaurangägaren Morin och hans personal går igenom dagens meny och ställer i ordning matsalarna inför aftonen. Ett ungt par gör entré och smiter snabbt in i den privata salong de bokat. Strax dyker ett par herrar upp, där den ene, Monsieur Gavet berättar att han skuggat paret eftersom kvinnan är hans fru, och nu vill han veta i vilken salong de håller till. Ägaren Morin svarar att hans restaurang är så stor att han inte kan hålla reda på alla gäster, och dessutom måste en restauratör vara diskret. De avbryts av att Madame Gavet kommer ut från sin salong, klandrar sin man för hans sjukliga och helt ogrundade svartsjuka, och föreslår att de båda går in i en annan salong för att prata ostörda. Då reser sig en man på första balkong i publiken, presenterar sig som Jacquard, tändsticksfabrikant och gift med skådespelerskan som spelar Madame Gavet, och han tänker minsann inte låta sin fru gå in i något privat rum med den stilige unge man som spelar Monsieur Gavet. Likaså var de första restaurangerna ställen dit man inte gick för att smörja kråset, nej dit gick man för att äta så lite som möjligt, och inte sällan i ensamhet. Och så är pjäsen igång, i en serie förväxlingar av ombytta och inbillade roller, där aktörerna ibland kräver att få spela varandra, den stilige Gavet visar sig spelas av en kvinna och plötsligt framför servitörerna ett sång- och dansnummer om hur färska grönsakerna och fisken är ute i köket även om ingen av gästerna lyckas beställa eller äta något. Trots pjäsens succé ansåg sig ingen recensent kunna redogöra för handlingen, i denna sängkammarfars, skulle vi väl säga idag, med allt sitt springande i dörrar, men att den utspelar sig på en restaurang var helt i linje med den bild av Paris som omhuldades både av parisarna själva, och av de allt fler turister som befolkade stan 1832. Och att kunna erbjuda privata rum var en av Parisrestaurangens självklara attribut. Det var alltså lika självklart att gå ut och äta för att synas, som att inte synas alls, många ville helt enkelt få äta ifred. Likaså var de första restaurangerna ställen dit man inte gick för att smörja kråset, nej dit gick man för att äta så lite som möjligt, och inte sällan i ensamhet. Om detta kan man exempelvis läsa i den amerikanska historikern Rebecca Spangs bok "The Invention of the Restaurant", en bok som kom ut i början av det här seklet, med avsikt att slå hål på en del ihärdiga myter kring den franska gastronomins historia, till exempel det som jag och många med mig lika frimodigt fört vidare, att den franska restaurangkulturen skapades av alla de kockar som efter revolutionen 1789 blev utan jobb när deras adliga arbetsgivare avrättats eller tvingats i exil, och som därför öppnade egna etablissemang. Riktigt så var det inte, så låt oss börja med ordet restaurang. Restaurant betyder på franska något restaurerande, alltså en hälsobringande föda som kunde återställa människor med bräcklig konstitution. Inte sällan var det matsmältningen som spökade, antingen för att magen var klen, men man kunde också ha varit alltför glupsk och ätit sig till en dålig hälsa. När ordet restaurant började användas på 1400-talet handlade det oftast om en hårt reducerad höns- kalv- eller oxbuljong vars läkande egenskaper förstärktes av några guldringar och ädelstenar som fick koka med för sina goda egenskaper. Andra restaurerande produkter kunde vara ris, kikärtor, choklad och konjak, ingredienser som ingick i de sönderkokta röror som på 1760-talet började serveras i Paris på de första restaurangerna, eller Salle de restaurateur som de först kallades. Att ordet restaurant kom att förknippas med en lokal i stället för en dryck kan tillskrivas den något obskyre publicisten Mathurin Roze de Chantoiseau, som gav ut "Almanach Géneral dadresses", ett första register som listade stadens alla företag och serviceinrättningar, och hur man kom i kontakt med dem, något som faktiskt fick livet i den hastigt växande storstaden att flyta smidigare och inte minst, eftersom Mathurin Roze de Chantoiseau själv drev en Salle de restaurateur vid sidan av, och i sin Almanach såg till att flitigt smyga in reklam för sin lokal, därvid kallad Restaurant. Det var alltså som en sorts urbana spa-anläggningar som restaurangerna etablerade sig, redan 20 år före franska revolutionen. Mitt i alla sociala spänningar finner vi, precis som idag faktiskt, en rekordartat stor utgivning av kokböcker, där inte minst relationen mellan mat och hälsa ges stort utrymme, med utläggningar av epokens mest lärda inom medicin, fysiologi och kemi. Och på dessa restauranger, i sina bås, satt alltså en kategori män och kvinnor, som av olika anledningar oroade sig för sin hälsa eller helt enkelt inte mådde bra, och som i sitt intagande av dessa minimala men närande portioner av olika dekokter kunde välja att ha enbart en spegel som sällskap. Men vi har som sagt med näringsidkare att göra, och redan efter ett par år började restauratörerna vrida och vända på begreppen. Skulle man inte kunna erbjuda något mer än denna strikta kost? Det intressanta i sammanhanget är att den franska värdshusmat som på 1700-talet erbjöds resenärer och besökare hade ett solitt dåligt rykte, i såväl storstäder som landsbygd. Och inte var man särskilt välkommen heller, när man trängde sig ner vid långborden bland de lokala hantverkare och arbetare som utgjorde ställets stamkunder, och som misstänksamt iakttog ens beteende. Alla åt den enda rätt som ställets traktör erbjöd, och det gällde att ta för sig snabbt om man ville bli mätt, vilket man som sagt kanske inte ville efter att ha tagit första tuggan. Ville man som resenär i Frankrike äta gott, enligt samstämmiga reseskildringar, måste man vara utrustad med inbjudningar eller rekommendationsbrev till privatpalatsens middagsbord - eller helt enkelt ta med en egen köksbrigad på resan. Behovet av borgerliga mötesplatser hade gjort caféerna i Paris till omhuldade fenomen. Det första, Le Procope, hade öppnats av sicilianaren Procopio 1686 på rue de lAncienne Comédie, och där ligger det än idag. Caféerna hade en social funktion, och efterhand en allt starkare politisk potential, och periodvis sägs kundkretsen bestått av fler polisspioner än politiska aktivister. Restaurangerna kom att betraktas som betydligt ofarligare, ja rentav apolitiska etablissemang, som enbart ägnades kroppsliga funktioner - och så småningom njutning och nöjen, vilket skulle förenkla utvecklingen. I det nya, mer egalitära Frankrike gjorde inte restaurangerna så stor skillnad på folk och folk det viktiga var att gästerna kunde betala notan. På 1780-talet, några år före revolutionen, öppnade epokens stora kockstjärna Antoine Beauvilliers sitt etablissemang La Grande Taverne de Londres på rue Richelieu intill Palais-Royal. Beauvilliers specialitet var stora, bräserade stekar och fåglar med tillbehör, exempelvis spenatkroketter, gratinerade färserade tomater eller smörsauterade svartrötter. La Grande Taverne räknas som den första lyxrestaurangen, ämnad för fint folk som den var, med mängder av rätter på den fyrspaltiga menyn, mahognybord, kristallkronor, vita linnedukar, elegant klädd servis och välfylld vinkällare. Beauvilliers som tjänstgjort hos högadeln hamnade i blåsväder under revolutionen och tvingades stänga, något som också drabbade flera av de kökschefer som haft högättade arbetsgivare, ja några blev till och med avrättade. Men när omvälvningarna ebbat ut och samhällsordningen stadgat sig något, kom Paris restauranger att få en symbolisk betydelse. I det nya, mer egalitära Frankrike gjorde inte restaurangerna så stor skillnad på folk och folk det viktiga var att gästerna kunde betala notan. Väl inne i lokalen kunde man, precis som i komedin Les Cabinets Particuliers, välja mellan den stora salen om man ville synas, vilket alla turister gjorde, förvånade över den stora mängden kvinnor som befolkade borden, något man sällan såg i hemlandets värdshus och tavernor eller så valde man som sagt att inte synas i något av privatrummen som kunde utnyttjas av par i olika stadier av förälskelse, men även av de allt populärare sällskapen av sjungande och fraterniserande dryckesbröder, en rörelse som också betraktades som relativt harmlös av de senare 1800-talsregimernas polischefer. Men det viktiga för besökarna var menyn med alla de rätter som radades upp i dom fyra spalterna. Under en välsignad stund kunde man välja bland och fantisera kring det som sedan skulle bäras ut på faten, genom svängdörrarna från det väl avskärmade köket, när man gjort sitt val. Och 1832, ja, i princip hela första halvan av 1800-talet var restauranger något som bara fanns i Paris, ett fenomen som därför drog till sig mängder av turister, journalister och reseskildrare, som med sitt traderande spred denna slagkraftiga sinnebild över världen, som en sägen om det goda livet, för den som åtminstone just då, och där, var stadd vid kassa. Karsten Thurfjell karsten.thurfjell@sverigesradio.se

Kenneth Magnusson, utbildad kock för många år sedan, fick en idé. Vid en resa till London sa det ”pling”, han sa upp ett fast kontorsjobb och idag driver han företaget Magnifusson. - Vad jag gör…? Jo, jag tillreder, marknadsför och säljer chilisåser. Det är starka och goda grejer, folk gråter medan smaklökarna skrattar. - Såserna är på väg att slå, om några år hoppas jag kunna livnära mig fullt ut på det här, säger Kenneth.

Fait divers är ett franskt begrepp för spridda smånyheter som inte har en större, politisk dimension. Kristian Fredén undersöker dessa notiser och deras relation till litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I januari 1994 stod det att läsa om en i USA bosatt svensk medborgare som efter att ha varit försvunnen i omkring en månad hittats mördad i en skogsglänta trettio mil från sitt hem i Salisbury, North Carolina. Han hade skjutits två gånger i huvudet från nära håll varefter mördaren gett sig på att pressa in liket under en trädrot. Oavsett brutaliteten ifråga hade nyheten troligen inte renderat så mycket mer än en notis om det inte vore för en viss omständighet. Offret ifråga visade sig nämligen vara en tidigare huvudmisstänkt i Palmeutredningen, den så kallade trettiotreåringen. Denna omständighet förändrade förstås nyhetens natur, från en otäck men disparat händelse till något som knöt an till ett större och mycket välkänt sammanhang. Detta kan sägas vara i linje med vad litteraturteoretikern Roland Barthes skriver i essän Tidningsnotisens struktur från 1962 om att nyheten om ett mord faller inom en av två huvudkategorier: går det att se en politisk dimension blir epitetet information och om inte blir det fait divers. paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden Det senare är ett uttryck som togs i bruk i fransk press under artonhundratalet och som rent bokstavligt kan översättas till skilda saker men vars essens fångas bättre (om än inte helt tillfredsställande) av något i stil med blandade smånyheter. Med små tänker jag inte främst på begränsad textlängd utan på själva autonomin i innehållet. Det kan sedan röra sig om rapporter gällande en outsinlig massa saker. Slår man upp fait divers i Pierre Larousses uppslagsverk Grand dictionnaire du XIXe siècle nämns alltifrån kärleksmord, bedrägerier och fall från hög höjd till paddinvasioner, skeppsvrak, hydrofobi, kannibalism, somnambulism, kalvar födda med två huvuden, barn med tre ögon, extraordinära dvärgar etcetera. En huvudregel är dock att det ska vara ett enkelt redovisande utan analyser eller slutsatser. Det som berättas sätts inte i någon större kontext och har så att säga ingen bäring utanför sig självt. Efter avsedd ögonbrynshöjande effekt har det gjort sitt.   Under ett handgemäng i Grenoble arresterades   tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt    blev utbuad. Under senare halvan av artonhundratalet hade fait divers hunnit etablera sig som ett självklart begrepp inom fransk nyhetspress. Det tjänade tidningsredaktörerna perfekt som utfyllnadsmaterial mellan större artiklar. Om inte annat kunde läsaren, på tryggt avstånd från de bisarrerier som redovisades, få avnjuta lättnaden över att själv ha sluppit vara inblandad. För att liknande händelser idag ska få ett nyhetsvärde måste det fångas på film och når genom spridningen på sociala medier ofta långt fler mediekonsumenter än många tyngre nyheter om världens skeenden. Periferin har blivit alltmer central, skulle man kunna säga. I sin bok Les Ecrivains et les fait divers ger författaren och journalisten Minh Tran Huy en bred presentation av såväl begreppet fait divers i sig som dess roll i fransk litteraturhistoria. Utifrån en djupt personlig fascination inför ämnet analyserar hon den pardans som kom att utveckla sig mellan journalistik och skönlitteratur före, under och efter den litterära modernismens genombrott. Till de många författarskap som tas upp hör Stendhal, Flaubert, Camus, Duras, Le Clezio, Carrère, Modiano och många fler. Minh Tran Huy beskriver träffande en fait divers som en historia som stängt om sig. Och ju mer stängd och mysteriös en nyhetshändelse ter sig, visar hon, desto mer gynnas de litterära tolkningsmöjligheterna. Självfallet har såväl författare som läsare alltid intresserat sig för intressanta historier från verkliga livet. Verkligheten överträffar dikten heter det ju. Men under nyhetstidningarnas och den litterära modernismens genombrott inträffade likväl något nytt. Tillvaron blev genomsyrad av upplysningar av de mest skilda slag. Avgörande var förstås den tekniska utvecklingen, såväl inom tryckteknik som inom kommunikationsmedel. Telegrafinätets världsutbredning hade en nyckelroll vad gäller att snabbt kunna leverera korta nyheter och influerade i sin tur själva nyhetsspråket. Såhär kunde det låta:                          Under ett handgemäng i Grenoble arresterades                          tre demonstranter av en armétrupp som för övrigt                          blev utbuad. Denna nyhet är blott en av över tusen dito som författades av journalisten, översättaren och förläggaren Félix Fénéon (18611944). Han gjorde till sin specialitet att författa förtätade treradingar av detta slag för tidningen Le Matin. De kom senare att samlas och ges ut i bokform under titeln Nouvelles en trois lignes, vilken senare översatts till svenska av Magnus Hedlund under titeln Nyheter på tre rader. Ja, hade Fénéon levt idag hade han med all sannolikhet varit en mästare på twitter. I ljus av att det franska ordet nouvelle även är synonymt med vårt "novell" är det hursomhelst lätt att komma att tänka på en annan mästare på lakonismer, Ernest Hemingway, och den sexordsnovell som om än på något osäker grund brukar knytas till honom: For sale: baby shoes, never worn. Det intressanta är upptäckten av vilken konstnärlig kraft som kan ligga i själva återhållsamheten i det utelämnade och frånvarande. I romaner som Marguerite Duras Den engelska älskaren och Albert Camus Främlingen kan man säga att det är just själva frånvaron av rimliga förklaringar till morden som utgör berättelsernas nav. De blir en sorts antideckare som istället för att lägga pussel låter pusselbitarna bli liggande på bordet som ett erkännande åt slumpens och meningslöshetens roll i tillvaron. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis Drygt trettio år har förflutit sedan skotten på Sveavägen, skott som med all sannolikhet inte avfyrades av den så kallade trettiotreåringen. Likväl var det nyheten om dennes öde som tjänade som katalysator för författaren Stefan Lindberg i skapandet av den märkliga romanen Nätterna på Mon cheri (från 2016). Med sin nyfunna huvudperson kunde han plötsligt, som genom en sidodörr, närma sig sitt sedan länge ouppklarade förhållande till Palmemordet ett mord som i boken beskrivs ha satt punkt för Lindbergs egen barndom. Detta trots att den mystifika nyheten ifrån USA inte kastade något som helst förklarande ljus. Tvärtom. Läsaren förs i Lindbergs roman in i en klärobskyr någonstans mellan fiktion och verklighet. Det blir en kriminalroman utan upplösning och med frågor istället för svar. Processen påminner om när ett sandkorn retar musslan till att skapa en pärla. Och kanske är det därmed också logiskt av Lindberg att i romanen låta kalla Palmeutredningen för tidernas främsta diktverk. Lager på lager av nya vittnesmål, indicier och fantasifulla konspirationsteorier har under åren vuxit ovanpå de få påvisbara omständigheterna natten ifråga liksom på huvudvittnets bestämda utpekande. Ett tydligt underliggande behov tycks ha varit att mordet måste ha varit politiskt motiverat och inte på något vis, för att nu följa Roland Barthes modell, kunna ses som något som under anonyma omständigheter kunnat falla under genren fait divers. Det är förstås en naturlig instinkt. Ondskans banalitet må ha litterär bäring men ter sig desto mer frustrerande i verkligheten. Kristian Fredén, författare och bibliotekarie Litteratur Minh Tran Huy: Les écrivains et le faits divers Une autre histoire de la littérature. Flammarion, 2017. Félix Fénéon: Nyheter på tre rader. Översättning: Magnus Hedlund. Ersatz, 2015. Stefan Lindberg: Nätterna på Mon Chéri. Albert Bonniers förslag, 2016.

Mångsysslaren Mikael Sörling om Filled With Anger, Profitblaskan, Rövsvett, Skottkärrans Ande och Bergslagen. Vidare till Close-Up, dödshot, sågningar, Hellshit, Mörder, Area Turns Red, Tranås & Disfornicate. Snack om Sörlings Svinstia, Södra Promenaden, Turist i Tillvaron, livspusslet, IFK Norrköping, Laddat Lugn, Banka Bäver, K2, punk-paraplyet, Big-Jimpa & Crash-Mange, Sika Äpärä & Finn Records, Raggare & Inge Ansvar.

När Salomon var ung sattes han i fängelse dömd för renstöld. Men han var oskyldig och fick upprättelse när den verklige tjuven blev frälst och erkände. Om detta vittnar utförliga domstolsprotokoll. Vändpunkter Välkommen till en ny säsong av Släktband. Under tio veckor kommer vi att berätta om människor som levt i gångna tider och som på ett eller annat sätt ändrat riktning i livet. Vi kommer att få höra om den unga kvinnan som rymde från sitt dödsstraff, om emigranten som efter många år skulle få komma hem för att träffa sin barn men som föll död ner när han satte sin fot på svensk mark. En del berättelser är dramatiska och andra mer lågmälda som den om kvinnan vars liv i Sverige slogs i spillror men som räddades av en okonventionell präst. Alla har de varit med om stora vändpunkter i sina liv. Precis som Salomon Ståhlnacke, eller Monka som han kallades på sitt finska modersmål. Som 18-åring blev han oskyldigt dömd för att ha skjutit en ren och fick ett långt fängelsestraff. Men många år senare steg den verklige tjuven fram och Monka fick ett skadestånd som gjorde honom rikare än någon annan längs Kalixälven. Hans barnbarnsbarn Margareta Sarri har lagt fram dokument och bilder på vardagsrumsbordet i Säter och en av bilderna visar en bister och sammanbiten ung man. Salomons revansch Margareta Sarris mormors far, Salomon Ståhlnacke, var en man som det talades mycket om i Norrbotten, också långt efter det att han själv var borta. Monka husrivaren fick han heta, när han blivit rik och  utan prut forslade ner ett hus som var satt i pant för en innestående skuld. Men historien om Salomon börjar när han själv lever i yttersta fattigdom i Svappavaara. Båda hans föräldrar dör 1881, när Salomon är 18 år. Historien om hans mors död är gruvlig. - Det berättas att en järv var ute i trakten och dödade renar, och Salomons mor gav sig iväg på kälken i hopp om att finna några nyslagna renar, berättar Margareta Sarri. Men modern kom inte hem, en snöstorm bröt ut, och när man senare hittade henne var hon död. - I berättelserna säger man att hennes huvud var avbitet, men det kanske bara är en skröna, för jag har inte funnit något som bevisar att det skulle vara sant, funderar Margareta Sarri. Strax efter moderns död anklagades Salomon för att ha stulit en ren. Han bedyrade att han var oskyldig, men ett vittne intygade att det var Salomon som var tjuven, och han hamnade i stadsfängelset i Haparanda. - Han kallade fängelset för skolan, det kanske var för att han fick lära sig svenska där. Med mammans ruggiga död bakom sig, och det egna fängelsestraffet på ett och ett halvt år för den påstådda ren-stölden avklarat, kom så Salomon ut i friheten i oktober 1883. Han ville inte fara hem till Svappavaara igen utan flyttade hem till sin äldste bror Johan Ståhlnacke. Och det var där han träffade sin Johanna. Hon hade flyttat med när hennes mamma gifte sig med Salomons mycket äldre storebror Johan. Salomon och Johanna var nästan jämngamla och med tiden uppstod tycke. De ville göra allting ordentligt och sökte upp prästen för att få gifta sig, men stötte på hårt motstånd.  Det kunde ju vara så, resonerade prästen, att Salomons storebror i själva verket var far till Johanna. Och det kunde han inte leva med. Nej Salomon och Johanna får inte gifta sig: - I kyrkboken står det inte vem som är pappa till Johanna, och prästen som skulle vigt Salomon och Johanna sa att det inte var uteslutet att Salomons bror var Johannas far, och därför fick de leva i synd och alla deras barn står antecknade som oäkta. - Jag tror att det där var en enorm förödmjukelse, säger Margareta Sarri, och fortsätter: - Kyrkans makt var ju så enorm, den var väl större än statens, tänker jag. Salomon å sin sisa blev rosenrasande, på både kyrkan och på laestadianerna, som fick många anhängare vid den här tiden. - Han brukade sätta öknamn på en massa saker, och laestadianerna kallade han för långtarmssekten för att han tyckte att de åt folk ur huset. Tillvaron för Johanna och Salomon, eller Monka som han brukade kallas är tuff. De bor i en liten stuga i väglöst land, och med jämna mellanrum föder Johanna barn. Men prästen fortsätter hårdnackat att vägra viga paret.  Men det ska komma en vändning. Tjugo år efter det att Salomon suttit av straffet för den påstådda ren-stölden dyker plötsligt länsman upp på gården. Han berättar att man nu vet att Salomon blev oskyldigt dömd den där gången. Den verkligen tjuven har bekänt att det i själva verket var han som stal renen. - Han som stulit renen hade blivit frälst, han har fått dåligt samvete och gått till polisen och berättat hur det förhöll sig. Så Salomon blev rentvådd, och dessutom skulle han få skadestånd för sin tid i fängelset. Författaren Sara Ranta Rönnlund skrev ner minnen och berättelser från Lappland, och i en bok har hon återgett Salomons egen beskrivning av händelsen: En söndag, när jag som vanligt hade varit ute i skogen och kom hem för att som alla ödemarkens slavar vila mig, fick jag veta att dom var ute efter mig igen. Oskyldig var jag förra gången, och jag vet att jag inte heller nu har stulit ens en lus som tillhör någon annan. Sådana fanns det annars gott om på den tiden. Nå, jag sökte mig genast fram till mässingsknapparna och frågade dem vad de ville mig nu igen. En länsman från Vittangi tog fram ett papper, ett brev skrivet av fyra män i byn. I brevet hade de talat om hur det verkligen gick till förra gången, den gången jag dömdes till skolan i Härnösand. Med egen hand hade de skrivit under på att huvudvittnet, bondsonen som vittnade om att jag var den skyldige, i själva verket själv sköt den vita renoxen och bar falskt vittnesbörd mot mig. Vad jag sade i rättegången hade ingen brytt sig om. Så småningom blev det rättegång och jag kallades dit. Det som ingen tidigare hade lyssnat till eller trott på fick jag nu berätta. Menedaren, ren-mördaren och sedermera predikanten fick fyra år i samma skola där jag varit, och också han lärde sig Gudsordet där. Själv fick jag ersättning för det år jag suttit oskyldigt dömd. Det var järnpengar, sade folk. Margareta Sarri vet inte hur mycket pengar Salomon faktiskt fick, men det måste varit en ansenlig summa, för han byggde sig nu ett stort hus. - Det var den största kåken som fanns i hela Kalix älvdal, det var ett riktigt skrytbygge, berättar hon. Därtill byggde han en jättestor lada och ett härbre där han öppnade handelsbod, den enda som fanns i hela övre älvdalen. - Från att ha varit en människa som haft det genomjäkligt under hela sin uppväxt så blir han en människa med makt, och jag tror inte att det var så bra för honom, för han blev en riktig hårding säger Sarri. - Revansch, tror jag att han ville utkräva, av Gud och hela världen. Den tidigare så fattiga och kuvade Monka köpte nu fastigheter i Kiruna och gjorde goda affärer som handelsman. Men han blev också en översittare. Det går många berättelser om honom, och en handlar om den vinterväg som gick från Paittasluspa och in mot Kiruna. Vägen var väldigt smal, och när Monka kom där med sin häst och vagn och fick möte så lär han ha ropat Ur vägen fattiga! - Det blev inte bara till lycka för honom med alla de där pengarna, funderar Margareta Sarri. Vid ett tillfälle plockade han ner ett timmerhus, stock för stock, när ägaren inte kunde betala sina skulder i handelsboden, det var efter det han kallades Monka Husrivaren. - Och det berättas om hur han slängde ut en liten gumma från handelsboden för att han inte ville handla mer än lite russin. Russinkunder vill jag inte ha!, lär han ha skrikit. Det pratades mycket om Salomon i trakten, men inom familjen var det tyst. Möjligen var det så att de skämdes lite för honom. - Det kanske var så att det var jobbigt att vara släkt med honom, säger Margareta Sarri, och fortsätter. - Sen var det ju också tvivelaktigheten om vem som var far till Johanna. Det måste ha varit en skam utan like, för oavsett vad som var sanningen så hade ju folk fri tolkningsrätt. Johanna och Salomon må ha fått det bra ekonomiskt, men de fick ändå aldrig gifta sig. Lag för oskyldigt dömde Som vi hörde fick han nåt som folk kallade för järnpengar för den tid han suttit oskyldigt dömd. Exakt hur mycket han fick i ersättning vet inte hans ättlingar, men vi vet att lagen som gav honom rätt till skadeståndet inte fanns när Salomon satt i fängelse utan tillkom tre år efter att han frigivits. Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt häktade eller dömde, gifven Stockholms slott den 12 mars 1886 1§ Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas honom, eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn, der, på grund af hvad i rannsakningen förekommit, befinnes att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det föröfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes att den tilltalade varit delaktig i brottet.  Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen och skall, för att komma under pröfning, infgifvas till Justitiedepartementet inom ett år. Trots att lagen är tydlig så har den inte lämnat många spår i arkiven. Det säger Claes Westling som är arkivarie på Landsarkivet i Vadstena och som har specialiserat sig på äldre domstolshandlingar. Vi bad honom söka efter exempel som liknade Salomons, men de var inte lätta att hitta. - Om man kollar runt i arkivent så är de svårt att hitta något liknande, säger Claes Westling som letat i handlingarna på Landsarkivet i Vadstena. - Materialet är kronologiskt och det finns inte ofta register. Om det skulle finnas register skulle det vara lättare att hitta och uttala sig om hur utvecklingen varit. Men som det är nu får man reta runt, gå igenom vad man själv hittat genom åren och fråga andra kollegor. - Det är rätt sällsynt med den här typen av ärenden tidigare, så det känns som den här lagen från 1880-talet är en nyhet, att man faktiskt kan få pengar för att man suttit frihetsberövad. Claes Westling har inte tidigare hört talas om "järnpengar" och har också tittat i Svenska akademins ordbok där ordet inte finns med. Claes Westling funderar om det förekommit regionalt eller lokalt. Och järnpengar kanske kommer från uttrycket att någon suttit i järnbojor.  Domstolshandlingar i arkiven - Långt fram i tiden var det Häradsrätter som var landsbygdens domstolar, och Rådhusrätter hette det i städerna. De fanns kvar ända till 1970 när Tingsrätterna kom. Och om ett ärende överklagades så gick det till Hovrätterna under lång tid, berättar Claes Westling. Hovrätterna kom till i början av 1600-talet och innan dess var det lite annan ordning. Men under den tid som de flesta av oss forskar är det Hovrätter. Nästa steg var Kungen, och där blir det så småningom Högsta Domstolen på 1780-talet. Men redan innan fanns det Nedre Justitierevisionen som var Högsta domstolens föregångare och som beredde ärendena åt Kungen. - Så Högsta domstolen fanns i praktiken redan tidigare. När det gäller Göta hovrätts arkiv som täcker hela Götaland så har det placerats här i Vadstena på Landsarkivet.  När det gäller Svea hovrätts arkiv så är det Riksarkivet i Stockholm som har de handlingarna. - Det är jättestora arkiv, Göta hovrätts arkiv är mellan fem och sex kilometer långt. - Det är inte så välkänt att alla domstolsprotokoll från hela området som hovrätterna täckte, skulle någon stackare sätta sig och skriva av när året var slut. Då gjordes en kopia och skickades in till Hovrätten för kontroll, vilket gör att det finns två exemplar av alla domstolsprotokoll. - De är inte exakt likadana därför att, för det mesta, har de komprimerat avskrifterna lite. Till exempel tar de inte med fall som inte lett till någon dom. Men hur man formulerar sig kan vara skillnad. -  Detaljer som kanske inte var så viktiga för dom som skrev det här, kan vara rätt avgörande för oss idag när vi letar efter ledtrådar i arkivmaterialet. Till exempel kan det vara att de skrev ut efternamnet i kopian, som inte hade gjorts i originalprotokollet. De visste exempelvis vilken Sven det gällde som var vittne, men för oss som lever flera hundra år senare är det avgörande information om de skrev ut att han hette Sven Andersson. Claes Westling har skrivit boken Domstolsforska i Sveriges Släktforskarförbunds handboksserie och föreläser också en hel de. Finns det då något som släktforskare missar eller som de inte tänker på? - Domböckerna och protokollen i sig är det finaste materialet vi har när man pratar om vardagsliv, därför att många av källorna vi använder som släkt- och hembygdsforskare är digitaliserade och ganska blodfattiga. Det är mycket längder över födda barn, vigda par, skattskyldiga, utskrivna soldater och så vidare. - I domstolsprotokollen så är det den typen av ärenden som man måste lägga ut texten lite grand för att det är relevant. Om det skett ett brott så måste man berätta hur det gått till, man måste kanske beskriva miljöer, hur folk var klädda, signalement, hur det uttryckte sig, hur man såg på varandra, kärleksrelationer och vad de ätit osv. Och det är information som inte syns i längderna. Vi kommer nära människorna i domstolsprotokollen För att komma åt de här protokollen behöver man besöka arkiven, de är sällan digitaliserade. Men det finns några filmade protokoll. Och i de fallen brukar Claes Westling lyfta fram de bilagor som finns till protokollen eftersom de är lätta att missa. Där kan till exempel arga brev, fullmakter och vittnesmål ligga. Men underlagen är inte filmade. Jag har erfarit att de handlingarna är ganska okända överhuvudtaget, eftersom de ligger separat. - Det är precis samma med kyrkoarkivens bilagor, dvs underlagen, till folkbokföringshandlingar. De är inte heller så mycket använda av forskare, och heller inte filmade. Och de kommer man bara åt på arkiven. Claes Westling tar fram ett exempel och berättar om drängen Tjäder på 1860-talet som kommer inflyttande till en gård i Östergötland. Han jobbar bara ett halvår och i husförhörslängden följer man drängen och ser att han jobbar sex månader och flyttar sen vidare. - Men i bilagorna till husförhörslängden finns ett intyg att Tjäder blivit sparkad från sin tjänst för att han var så omöjlig. Husbonden har skrivit en attest att han fått ta hjälp av länsman för att vräka Tjäder ur tjänsten. Och det har prästen inte alls brytt sig om att föra in i husförhörslängden. - Och även om man inte är intresserad av Tjäder som person så får man veta något om arbetsförhållanden för jordbruksarbetare under 1860-talet, avslutar arkivarie Claes Westling.   Programmet är gjort av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Hasse Stenudd och Tommy Engman slaktband@sverigeradio.se

Tidigare jagade Petter Myhlback medaljer och världscuppoäng i skidspåret. Nu har han andra mål i tillvaron. Sedan några år tillbaka driver han, tillsammans med tre andra, bemannings- och rekryteringsföretaget Clockwork. - Det är verkligen en spännande och stimulerande tillvaro. Att hjälpa företag till bra arbetskraft, och människor till sysselsättning ger magisk stimulans, tycker Petter. Och det var via det berömda bananskalet som han kom in i branschen. Efter att ha hjälpt till med uppstarten av Beyond Skliing, partnernätverket kring skid-VM i Falun 2015, så hamnade han på Proffice. Därifrån tog han steget in i sitt eget företag, Clockwork. - Har man en sund och bärande affärsidé, då ska man absolut ge sig in i företagarlivet. Det är mitt råd, säger Petter.

Det börjar bli dags att fundera över kryddträdgården och vad den skall innehålla. I veckans avsnitt sätter Annika och Hasse krydda på tillvaron med tips på plantering, val av kryddor och hur man underhåller dem på bästa sätt. Du får reda på vilka kryddväxter som lämpar sig bäst i kruka och vilka som trivs bra tillsammans. Vi snackar lite om chili och vi tar hand om kryddor som fått fått för lite vatten och och de som fått för mycket vatten. Detta och mycket mer i veckans Trädgårdssnack. Cieroner i trädgården som vanligt Flyinge Plantshops Annika Sjölin och Retro FM:s Hasse Strandberg.

Medverkande: Lotten Collin (Rio de Janeiro), Hanna Sahlberg (Peking) och Johan Bergendorff (Global hälsa). Live från "Förstå världen med Radiokorrespondenterna" på Kägelbanan västra, Södra Teatern, Stockholm.

Bra minnen får ofta ett alldeles eget soundtrack. I veckans Jukeboxen spelar Dregen sina favoritlåtar och bjuder på historier från ett liv som rockmusiker. Gäst är Maja Samuelsson från Heavy Tiger. Andreas Dregen har skapat sig ett namn som en av Sveriges mest framgångsrika rockmusiker, som gitarrist i band som Backyard Babies, The Hellacopters och Michael Monroe. Men han har också släppt soloalbum, skrivit en självbiografi, sommarpratat i P1 och varit programledare för Karlavagnen i P4. Nu väljer han musiken i Jukeboxen tillsammans med Maja Samuelsson från rockgruppen Heavy Tiger. Räkna med låtar från bland andra Joan Jett, Hanoi Rocks och Johnny Cash.Dessutom blir det snack om turnélivet och de allra första plattorna och så reder vi ut varför just Finland är en rockmusikers våta dröm. 

Enneagrammet är ett holistiskt verktyg för att förstå de 9 olika personlighetstyperna och dess livsstrategier. Varje personlighetstyp består sen av ytterligare 9 nivåer. Livsvägledare Anna-Klara Chatter berättar här hur vi praktiskt kan använde det i livet både privat och yrkesmässigt.… Continue Reading →

Vi möter pianisten Robert Lakatos, sakkunnige Domino Kai, aktivisten Diana Nyman, författaren Lawen Mohtadi och Sven Hovmöller från "Hemlösa EU-migranter". Pianisten Robert Lakatos har 12 pianister i familjen. Hans far Béla Szakcsi Lakatos är en mycket känd pianist i Ungern. Robert Lakatos behärskar jazz, folkmusik och klassisk musik och planerar flera utgivningar av Bachs Pianokonserter. Tillvaron som musiker i Budapest och i hela Ungern, fr a för romska musiker, krymper för varje vecka. Robert blir deprimerad när han tänker på den politiska situationen i hemlandet. Han och hans fru, pianopedagog, vill flytta från Budapest p g a den starka antiziganismen i hemlandet.Robert Lakatos morbror flyttade också från Budapest. Han var den välkände violinisten Bela Babai, som från 1953 och under många år framåt spelade på Czardas Hungarian Restaurant på Waldorf-Astoria Hotel i New York.-Musik är passion och arbete, men även tröst och skydd mot lidande och diskriminering, säger Robert Lakatos. Författaren och och förläggaren Lawen Mohtadi skrev boken Den dag jag blir fri om författaren och medborgarrättsaktivisten Katarina Taikon och Lawen Mohtadi skrev manus till filmen Taikon. Katarina Taikon lärde sig läsa och skriva först som 26-åring, men blev en av Sveriges mest lästa författare. Hon skrev ett 20-tal böcker, varav 12 var barn- och ungdomsböcker om flickan Katitzi.Lawen Mohtadi kallar Katarina Taikon för Sveriges Martin Luther King.- När Martin Luther King var i Sverige 1964 sammanfördes de två av unga fredsaktivister. King blev förvånad över att Sverige också hade problem med diskriminering och rasism och att en stor grupp i samhället inte hade bostäder. Katarina Taikon föddes i ett tält och förde en livslång kamp för romernas medborgerliga rättigheter i Sverige. Tillsammans med aktivister och kulturpersonligheter arbetade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för romers rätt till skolgång, säger Lawen Mohtadi. Domino Kai är politisk sekreterare i Europaparlamentet och i riksdagen. Han var anställd hos Diskrimineringsombudsmannen i drygt sex år. Domino Kai är utbildad dramapedagog och för honom är kultur en viktig plattform för arbetet med minoriteters rättigheter. Han vill starta en Marshallplan för romer i Europa.-Jag blev riktigt medveten om att andra tycker att jag och vi romer är fel när jag var åtta år och var med min bror och mina föräldrar på ett fik i stan. En kvinna sa åt oss att vi skulle gå därifrån. Vår far uppmanade oss att lämna caféet och sa att "Det blir så ibland", berättar Domino Kai.Diana Nyman är den romska kvinna som blev utslängd från Hotell Sheratons frukostmatsal i Stockholm samma dag som hon skulle vara med och presentera regeringens Vitbok om diskriminering mot romer och annan antiziganism. Hon har varit aktivist i romska frågor i 20 år, ledamot i regeringens Kommission mot antiziganism, hon är ordförande i Romska Rådet i Göteborg och samrådspartner till Göteborgs Pilotkommunsprojekt, vilket skall visa vägen i arbetet för romsk inkludering. Hennes farbror Aleka Stobin arbetade i mer än 30 år aktivt för sitt folks rättigheter i samhället. Han valdes till ordförande i Stockholms Finska Zigenarförening i början av 1970-talet och blev den första ordföranden i Nordiska Zigenarrådet.-Aleka Stobins rättighetspatos har jag ärvt, säger Diana Nyman, som kämpar mot kränkningar och orättvisor, vilka ibland får henne att känna sig som en tredje klassens medborgare. Sven Hovmöller är vice ordförande i föreningen Hemlösa EU-Migranter, har gjort över 100 lägerbesök hos fr a rumänska romer i Stockholmsområdet. En enda gång har han hört någon av romerna spela musik.-Romer i Sverige idag är utsatta för avhysningar, våldsamma attacker och mord, precis som i Östeuropa, där romer lever i en enorm misär utan tillgång till rättigheter. I Sverige lägger myndigheterna ner miljontals kronor på att förstöra EU-migranternas läger. Med samma mål som under 1700-talet då "zigenare" inte fick vistas i Sverige: "Vi gör livet så outhärdligt för dem att de frivilligt lämnar landet", säger Sven Hovmöller, som har en plan över hur tiggarna på våra gator skulle kunna få ett drägligare liv.-Gör som i Sydafrikas kåkstäder. Hjälp människor med toaletter, elektricitet och enklare bostäder. Bygg gärna en gemensam lokal där de kan spela musik och ha svenskundervisning. Vi kan ge dem samhällsinformation om: sopsortering, allemansrätten, juridik, information om att man inte får röka i tunnelbanan, inte tigga aggressivt, inte förfölja folk. Vi skulle kunna upprätta läkarmottagning och preventivmedelsrådgivning. Många behöver tandvård, förklarar Sven Hovmöller. Romska grupper Romerna i Sverige är en heterogen grupp. Det finns många olika romska grupper och olika variationer av språket romani chib. Här presenteras några av dem: Resandefolket, räknas som en del av den romska minoriteten. Har levt i Sverige sedan 1500-talet, kanske ännu längre, och ofta sysslat med hantverk och försäljning. De flesta resande har, tvärtemot vad många tror, varit bofasta. Deras handelsresor har ofta varit korta i området. Resandefolket pratar en form av det romska språket romani. Romanofolket (resande som ser sig som romer) som kom till Sverige på 1500-talet. Romanofolket har också en egen dialekt, svensk romani. Svenska romer som kom i slutet av 1800-talet från Ryssland och Frankrike och blev kallade zigenare i Sverige. Finska romer som kom på 50-talet från Finland. Många förknippar alla romer med den finskromska kulturen, där kvinnorna har typiska romska dräkter, kalédräkten. Utomnordiska romer kom på 60-talet från Östeuropa, många hade överlevt förintelsen och kom från mycket fattiga förhållanden. Nyanlända romer har kommit under de senaste 20 åren, oftast från Balkan, Bulgarien och Rumänien, och ofta från mycket fattiga förhållanden. Låtlista: 12:03 Esma Redzepova - Djelem Djelem 12:03 Esma Redzepova - Djelem Djelem 12:07 Hilja Grönfors, Latso Dzinta - Punaruusut 12:10 Anneli Sari - Gari Gari 12:15 Robert Lakatos - Round About Midnight - 8 Trios For 4 Pianists 12:22 Bela Babai - Caprice Tzigany 12:27 Authentic Gypsies - Gelem, Gelem 12:33 Carmen Amaya, Sabicas - Fiesta De Jerez 12:43 Ulla Billquist, Sven Rüno - Du Svarte Zigenare 12:47 Iva Bittova - Fragment 1 12:50 Iva Bittová - Plivám Z Plev Pýru 12:53 Ewa Podles, Lukasz Borowicz, Polska Radions Symfoniorkester (Warszawa) - Il Trovatore: Akt 2, "Stride La Vampa" 12:56 Ewa Podles, Lukasz Borowicz, Polska Radions Symfoniorkester (Warszawa) - Il Trovatore: Akt 2, "Stride La Vampa"

Vi möter pianisten Robert Lakatos, författaren Lawen Mohtadi, sakkunnige Domino Kai, aktivisten Diana Nyman och Sven Hovmöller från "Hemlösa EU-migranter". Del 2 av 5 av Birgitta Tollan. Den prisbelönta radioproducenten Birgitta Tollans nya serie har titeln ”Romer och musik”. Fem program som visar den rika musikkultur som romer har bidragit med till vårt globala musikarv. Pianisten Robert Lakatos har 12 pianister i familjen. Hans far Béla Szakcsi Lakatos är en mycket känd pianist i Ungern. Robert Lakatos behärskar jazz, folkmusik och klassisk musik och planerar flera utgivningar av Bachs Pianokonserter. Tillvaron som musiker i Budapest och i hela Ungern, fr a för romska musiker, krymper för varje vecka. Robert blir deprimerad när han tänker på den politiska situationen i hemlandet. Han och hans fru, pianopedagog, vill flytta från Budapest p g a den starka antiziganismen i hemlandet. Robert Lakatos’ morbror flyttade också från Budapest. Han var den välkände violinisten Bela Babai, som från 1953 och under många år framåt spelade på Czardas Hungarian Restaurant på Waldorf-Astoria Hotel i New York. -Musik är passion och arbete, men även tröst och skydd mot lidande och diskriminering, säger Robert Lakatos. Författaren och och förläggaren Lawen Mohtadi skrev boken Den dag jag blir fri om författaren och medborgarrättsaktivisten Katarina Taikon och Lawen Mohtadi skrev manus till filmen Taikon. Katarina Taikon lärde sig läsa och skriva först som 26-åring, men blev en av Sveriges mest lästa författare. Hon skrev ett 20-tal böcker, varav 12 var barn- och ungdomsböcker om flickan Katitzi. Lawen Mohtadi kallar Katarina Taikon för ”Sveriges Martin Luther King”. - När Martin Luther King var i Sverige 1964 sammanfördes de två av unga fredsaktivister. King blev förvånad över att Sverige också hade problem med diskriminering och rasism och att en stor grupp i samhället inte hade bostäder. Katarina Taikon föddes i ett tält och förde en livslång kamp för romernas medborgerliga rättigheter i Sverige. Tillsammans med aktivister och kulturpersonligheter arbetade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för romers rätt till skolgång, säger Lawen Mohtadi. Domino Kai är politisk sekreterare i Europaparlamentet och i riksdagen. Han var anställd hos Diskrimineringsombudsmannen i drygt sex år. Domino Kai är utbildad dramapedagog och för honom är kultur en viktig plattform för arbetet med minoriteters rättigheter. Han vill starta en Marshallplan för romer i Europa. -Jag blev riktigt medveten om att andra tycker att jag och vi romer är fel när jag var åtta år och var med min bror och mina föräldrar på ett fik i stan. En kvinna sa åt oss att vi skulle gå därifrån. Vår far uppmanade oss att lämna caféet och sa att "Det blir så ibland", berättar Domino Kai. Diana Nyman är den romska kvinna som blev utslängd från Hotell Sheratons frukostmatsal i Stockholm samma dag som hon skulle vara med och presentera regeringens Vitbok om diskriminering mot romer och annan antiziganism. Hon har varit aktivist i romska frågor i 20 år, ledamot i regeringens Kommission mot antiziganism, hon är ordförande i Romska Rådet i Göteborg och samrådspartner till Göteborgs Pilotkommunsprojekt, vilket skall visa vägen i arbetet för romsk inkludering. Hennes farbror Aleka Stobin arbetade i mer än 30 år aktivt för sitt folks rättigheter i samhället. Han valdes till ordförande i Stockholms Finska Zigenarförening i början av 1970-talet och blev den första ordföranden i Nordiska Zigenarrådet. -Aleka Stobins rättighetspatos har jag ärvt, säger Diana Nyman, som kämpar mot kränkningar och orättvisor, vilka ibland får henne att känna sig som en tredje klassens medborgare. Sven Hovmöller är vice ordförande i föreningen Hemlösa EU-Migranter, har gjort över 100 lägerbesök hos fr a rumänska romer i Stockholmsområdet. En enda gång har han hört någon av romerna spela musik. -Romer i Sverige idag är utsatta för avhysningar, våldsamma attacker och mord, precis som i Östeuropa, där romer lever i en enorm misär utan tillgång till rättigheter. I Sverige lägger myndigheterna ner miljontals kronor på att förstöra EU-migranternas läger. Med samma mål som under 1700-talet då "zigenare" inte fick vistas i Sverige: "Vi gör livet så outhärdligt för dem att de frivilligt lämnar landet", säger Sven Hovmöller, som har en plan över hur tiggarna på våra gator skulle kunna få ett drägligare liv. -Gör som i Sydafrikas kåkstäder. Hjälp människor med toaletter, elektricitet och enklare bostäder. Bygg gärna en gemensam lokal där de kan spela musik och ha svenskundervisning. Vi kan ge dem samhällsinformation om: sopsortering, allemansrätten, juridik, information om att man inte får röka i tunnelbanan, inte tigga aggressivt, inte förfölja folk. Vi skulle kunna upprätta läkarmottagning och preventivmedelsrådgivning. Många behöver tandvård, förklarar Sven Hovmöller. Romska grupper Romerna i Sverige är en heterogen grupp. Det finns många olika romska grupper och olika variationer av språket romani chib. Här presenteras några av dem: Resandefolket, räknas som en del av den romska minoriteten. Har levt i Sverige sedan 1500-talet, kanske ännu längre, och ofta sysslat med hantverk och försäljning. De flesta resande har, tvärtemot vad många tror, varit bofasta. Deras handelsresor har ofta varit korta i området. Resandefolket pratar en form av det romska språket romani. Romanofolket (resande som ser sig som romer) som kom till Sverige på 1500-talet. Romanofolket har också en egen dialekt, svensk romani. Svenska romer som kom i slutet av 1800-talet från Ryssland och Frankrike och blev kallade zigenare i Sverige. Finska romer som kom på 50-talet från Finland. Många förknippar alla romer med den finskromska kulturen, där kvinnorna har typiska romska dräkter, kalédräkten. Utomnordiska romer kom på 60-talet från Östeuropa, många hade överlevt förintelsen och kom från mycket fattiga förhållanden. Nyanlända romer har kommit under de senaste 20 åren, oftast från Balkan, Bulgarien och Rumänien, och ofta från mycket fattiga förhållanden.

Fyra framstående ljudkonstnärer - Åsa Stjerna, Jana Winderen, Christina Kubisch och Carl Michael von Hausswolff - öppnar våra öron för tillvaron i sommarens gotländska konsthändelse Gute Ljaudkarte Det är Visby Internationella Tonsättarcentrum som bjudit in fyra av vår tids ledande ljudkonstnärer att sommartid ljudsätta tillvaron på Gotland. Detta sker på fyra platser: vid Helgumannens fiskeläge på Fårö, i en lång, lång tunnel i en slagghög på ön Furillen, i den vackra botaniska trädgården i Visby och i den lika vackra trädgården och konsthallen vid Körsbärsgården i Sundre. I dokumentären möter vi konstnärerna och deras verk, och bland besökarna en amerikansk ljudprofessor och en musikalisk trädgårdsmästare. Som med lyssnaren funderar över vad ljuden och frånvaro av ljud berättar för oss om tillvaron och om oss själva. Gute Ljaudkarte 2015 pågår t o m nystartade Gotland Art Week vecka 34. En P2 dokumentär av Eva Sjöstrand

På Kafé & Kaka jobbar Frida och Ludde som inte har någonting gemensamt överhuvudtaget - bortsett från arbetsplatsen. Tillvaron på innerstadsfiket äventyras av såväl Luddes missförstådda välvilja som Fridas tvivelaktiga känsla för service. Av och med Frida Tranvik, Ludde Samuelsson och Frida Anund. Dessutom två tungviktare som går upp mot varandra i en episk duell, Athena med sin skarpa hjärna och Almushi med sin vassa tunga. Förbered dig på högljudda diskussioner och snabba sketcher i högt tempo. Det kommer handla om fördomar, det kommer handla om sex och relationer, det kommer handla om pinsamheter och oskrivna regler. Välkommen in i matchen, Athena vs Almushi!

På Kafé & Kaka jobbar Frida och Ludde som inte har någonting gemensamt överhuvudtaget - bortsett från arbetsplatsen. Tillvaron på innerstadsfiket äventyras av såväl Luddes missförstådda välvilja som Fridas tvivelaktiga känsla för service. Av och med Frida Tranvik, Ludde Samuelsson och Frida Anund. Dessutom premiär för sketchprogrammet IRENE där den jovialiske programledaren Björn Kihl pratar om livets STORA frågor. Av och med Michael Hurtig & Henrik Svensson.

Johan och Mattias har knäckt koden

Johan och Mattias knäcker koden

I programmet Kvinnor samtalar Lars Madsén med tre kvinnor om goda makter i tillvaron. Sänt: 1944-03-13.

Ur Om öster, 1999 Bengt Emil Johnson (1936-2010) Gökropet känner man på huden, sa Harry Martinson. Och: Sommaren är generös den kan man leva och dö på Kort. Kort. Kortare än mannaminne. Juli nu, gökhinnan dunstar. Det blev inte så många gökrop i år. Det var Olsjögöken, Gropgöken, han vid Tors-Karis. Och i Nybodalen, förstås, tolv minuter i åtta, det skulle bli gökotta. Nog för att polera upp gökytan över landskapet, jag tänker den som något slags blått. Något blå-långt. Ihop med vetskapen om att också något annat Dårhinnan, gökhinnan, juli nu, den börjar förångas. Snåren tätnar. I snåren, inte kny och knätt, något annat i snåren, säg liv, säg död, säg där: emellan. Tillvaron mätes ej längre med gökmått, ropdistans; gökdistanserna vidgas, egendomligt nog, fast här trivialiseras. Gökropet övergår i sin egentliga form: frånvaro och längtan. Förväxla inte detta med någon snöplighet! Kortare än mannaminne. Nära nu: stanken ur unkna kärret. Som det skall. Gjort och ogjort: tyngd. Särskilja är just vad man försöker göra. Och bunta ihop, stänga, gå.