Podcasts about mormodern

Vad beror samtidsmänniskans tomhet på? Boel Gerell funderar över svårigheternas sammanbindande kraft. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En isande kall vind drar genom Österports station i Köpenhamn och jag stampar beklämt på stället i väntan på tåget som ska föra mig hem till Sverige. Klockan är närmare tio på kvällen och perrongen är nästan tom så när som på tre personer som väntar frusna och dystert inåtvända som jag, i varsin ände av plattformen. Det är som om vi inte finns för varandra. När en röst ljuder från högtalarna rycker jag till och uppfångar ett budskap om att tåget snart ska komma, men till vilken plattform?Här någonstans sker en förändring, när jag flackar osäkert efter svar och möter blicken hos en ung person med androgynt utseende och glittrig, blå ögonskugga.– Sa hon perrong två?– Jag tror det.– Det var två! bekräftar en äldre kvinna i kappa med Marimekkoblommor och en lite luggsliten, kortvuxen man i brun keps nickar sammanbitet bifall. Sen sätter vi oss i rörelse uppför trappan, inte längre ensamma utan i grupp och när ett nytt utrop skickar oss i en ny riktning förbannar vi gemensamt Öresundstrafiken och springer igen.När tåget en dryg timme och fem felmeddelanden senare äntligen kommer är jag på oväntat gott humör och ler varmt och förtroligt mot mina nya kumpaner innan vi sjunker ner på varsitt säte i varsin ände av den tomma vagnen och försvinner för varandra igen. Och så är det ju, en gemensam prövning tar med fördel fram det bästa i människan och får annars vitt skilda individer att gå samman i ett kollektiv som verkar för att hitta en lösning. Kortsiktigt och med begränsad risk för livet, på en station i Köpenhamn. Eller under år av umbäranden under ett krig där varje dag är en kamp för överlevnad.I boken ”Vem är du när kriget kommer?” går överstelöjtnanten och psykologiforskaren David Bergman närmare in på vad som händer med oss och vårt samhälle när vi sätts under press. En av de mer oväntade effekterna han beskriver är att den psykiska hälsan hos befolkningen märkligt nog tycks förbättras i ett land som är i krig. Exempelvis minskade självmordsfrekvensen radikalt runt om i Europa under andra världskriget. I Frankrike valde 41 procent färre att ta sina liv 1944 i jämförelse med 1938 och i andra hårt krigsdrabbade länder som Österrike och England minskade självmorden med 54 respektive 25 procent.Konfronterade med det reella dödshotet som kriget medförde förlorade människorna av allt att döma lusten att påskynda processen. Eller om de personliga problemen som tidigare tycks omöjliga att leva med krympte i jämförelse med de kollektiva utmaningarna. Hellre än att brottas i ensamhet med sina inre demoner kunde den olycklige ta upp kampen mot det yttre hotet med andra som stred för samma mål. En kraftmätning där det dessutom fanns många fler konkreta åtgärder att ta till.Avgörande för om smärtan går att leva med är alltså möjligheten att dela den och bekämpa den på ett meningsfullt vis. När Londonborna under ”blitzen” 1940 och 1941 utsattes för tyska bombningar åtta månader i sträck var det barnen som evakuerades till den förmodade tryggheten på landet som led den största psykiska skadan då de upplevde sig som ensamma och övergivna av sina familjer. För de som stannade kvar i den sönderbombade staden kom skyddsrummen i tunnelbanestationerna att fungera som samhällen i miniatyr med skilda avdelningar för sömn, samvaro och rekreation och ett gemensamt intresse av att hålla ångesten i schack och upprätthålla något slags trivsel och ordning i det omgivande kaoset.Också i den österrikiske psykiatrikern och förintelseöverlevaren Viktor Frankls skildring av åren i Nazitysklands koncentrationsläger framstår lägren som samhällen i miniatyr med egna lagar och referenser. I boken ”Livet måste ha mening” ställer han sina erfarenheter från tre år i fyra läger mot slutsatserna han efter krigets slut drog om människans förmåga att utstå lidande. I analysmetoden som han kom att kalla logoterapi lyfter han vikten av att agera och tänka kreativt även i de mörkaste av stunder, för att på så vis bekämpa ledan och ge tillvaron mening.Men medan skildringarna av gemenskapen i blitzens skyddsrum med tiden tenderat att omgärdas av ett nästan nostalgiskt skimmer är Frankl tydlig med vilka villkor som gällde i nazitidens läger även mellan fångarna. Eller som han skriver: ”De bästa kom inte tillbaka.”För att överleva måste man göra sig hård, men också vara kapabel till anpassning och ta tillfället i akt att glädjas åt det lilla som fanns att glädjas åt. Att få en skopa soppa som slevats ”från botten” och innehöll några ärtor och inte bara vatten. Eller att inse att fångtransporten som man trott hade gasugnarna som destination i själva verket gått till ännu ett arbetsläger.”För den som aldrig upplevt något liknande, är det omöjligt att föreställa sig den fullkomliga glädjedans som fångarna uppförde i transportvagnen, då de förstod att transporten 'bara' gick till Dachau!”Skriver Frankl.Drygt åttio år senare färdas två judiska kusiner genom samma landskap, men inte sammanfösta som boskap utan nersjunkna i förstaklasskupéns mjuka fåtöljer tillsammans med de andra i turistgruppen som söker sina rötter. I spelfilmen ”A real pain” av Jesse Eisenberg har kusinernas mormor just dött och lämnat en summa pengar för att de ska se byn hon bodde i innan hon deporterades till koncentrationslägret. Mormodern hörde till dem som överlevde och skapade sig en framtid i USA där hennes ättlingar nu lever i relativ välmåga. Kusinerna har det materiellt gott ställt och ändå brottas de med psykiska problem: depression, tvångssyndrom och självmordstankar.Om vi för ett ögonblick låtsas att tiden är en och densamma är det alltså människorna som trängs i obeskrivlig stank och misär i boskapsvagnen längst bak som dansar och jublar tillsammans över lyckan att få leva. Medan de vilsna turisterna i förstaklasskupén apatiskt betraktar samma grönskande landskap över sina koppar cappuccino och fantiserar om att ta livet av sig.För mormodern har det funnits en mening i allt hon fått utstå i att hon kunnat ge sina barn och barnbarn det hon själv berövades: en familj, ett hem, trygghet. Ändå känner sig kusinerna inte trygga, är rädda för allt och inget och har tappat bort såväl sig själva som varandra. Vad vill det till egentligen, för att de ska vakna? Ett konkret och omedelbart dödshot? I ett frustrerat försök att nå fram ger en av kusinerna den andre en rungande örfil och denne fnissar till, liksom yrvaket och nästan tacksamt och för ett ögonblick skrattar de uppsluppet tillsammans. Som om det är i först i smärtan de inser att de är levande. Boel Gerellförfattare och kritiker Referenser:David Bergman: Vem är du när kriget kommer? 2025 (Natur & kultur)Viktor Frankl: Livet måste ha mening, 1946 (Natur & kultur)Jesse Eisenberg: A real pain, 2024

Rubrik-ilska från New York resulterar i väskinköp. Christina Scollin blir kärleksbombad. Mormodern från Wahlgren Värld är nu succéförfattare! Slajm och kräftdjur. Monster på stan och hamburgare som inte ruttnar. Och hur kan presidenter som pratat terrorism vara underhållande? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vilka offer kan man vara beredd att göra i jakten på ett bättre liv? Och vad var lycka i Budapest 1970? Författaren Nora Szentiványi, aktuell med debutromanen "Lägenheten", gästar dagens P1 Kultur. I dagens P1 Kultur fokuserar vi romankonsten, både skrivande och texten - hur skriver man fram lycka? "Lägenheten är alldeles för liten för de fyra som bor där, även om en av den som bor där är liten." Så börjar Nora Szentiványis debut "Lägenheten" som kom ut på svenska i mars. Kritikernas mottagande var varmt och uppskattande, precis som det var i hemlandet Norge när den gavs ut 2016. Romanen berättar om en ungersk familj lämnar Budapest 1970 i sökandet efter ett bättre liv, allt de får med sig är den ettåriga dottern och en resväska. Mormodern, som inte får veta något om planerna, blir lämnad och ensam kvar i lägenheten.  Kunde romangestalterna hitta lycka och vad gick förlorat med flykten? Nora Szentiványi kommer till P1 Kultur för att berätta om sin nyutkomna debutroman. Men, vi ägnar oss inte bara åt romanskrivandet och texten, utan tittar också bokens yttre. Vad är egentligen ett bra bokomslag? Och vilken är den rådande omslags-trenden för svenska böcker våren 2019? Litteraturveckan samlar Sveriges Radios alla litteraturutmärkelser: Romanpriset, Lyrikpriset och Novellpriset. Så, det blir förstås en romanpris-diskussion med vår Lyssnarjury, i dag samtalar den om Lena Einhorns "Geniet från Breslau".  Poeten Thomas Tidholms diktsamling "Rösterna från Avocadobergen"är nominerade till Sveriges Radio Lyrikpris och vi hör honom själv läsa dikten "Ljuset". Dessutom går publiktävlingen "Stafettsagan" vidare. Där bakas de Romanprisnominerade boktitlarna in och det är lyssnarna som skriver sagan! Varje dag presenterar vi en del, som du kan spinna vidare på. Av alla förslag väljer vi sedan ut ett bidrag som blir fortsättningen på sagan till nästa dag.  Du ska skriva tre meningar och idag ska en av dem innehålla orden geniet från Breslau. Resten får du fantisera fram. Mejla dina meningar till p1kultur@sverigesradio.se eller skicka in via vårt twitterkonto där vi heter SR Kultur. Programledare: Marie Lundström och Måns Hirschfeldt. Producent: Maria Götselius

De brände skog, bröt mark och befolkade tidigare obebodda skogar runt om i Sverige. I modern tid har skogsfinnarnas ättlingar tagit sig såväl till månen, som det svenska kungahuset. I det tredje avsnittet av Sverige är finskt befinner vi oss i Torsby. Kommunen är i dag den minst finska i landet enligt statistik från SCB. Men i skogarna var det fullt av dem.Gunbritt Gerhardsson bor på morföräldrarnas gamla gård i Alakylla, nära den norska gränsen. Här fanns förr en bastu och en traditionell rökstuga.- Jag som ättling vill inte att det ska ändras till oigenkännlighet här. Jag vill värna arvet från den finska tiden, säger hon.Gunbritt har skogsfinska anor i tolv nedstigande led. Mormodern var bland de sista som kunde tala den finska som svedjefinnarna hade burit med sig hit, över Östersjön.Skogsfinnarna var svedjebrukare med ursprung i Savolax. I slutet av 1500-talet bestämmer de första svedjebrukarna sig för att flytta hit. Det var här, i trakterna kring norra Värmland, och över på norska sidan av gränsen, som språket och kulturen levde kvar längst. Men finnarna var utspridda över stora delar av landet.- Det finns bosättningar så långt ner som i Tiveden, och upp till södra Lappmarken, t ex Örträsk, berättar forskaren Maud Wedin.I dag försöker Niclas Persson bland annat lokalisera exakt vilka ställen i Finland som ättlingarnas förfäder härstammade ifrån. I ett forskningsprojekt har han börjat dna-topsa värmlänningar.- En person som jag hittade hade ingen kunskap om sina skogsfinska anor. Efteråt blev han helfrälst i det här, berättar han.I avsnittet om skogsfinnarna berättar vi även om kända ättlingar. Spåren leder bland annat in i det svenska kungahuset, och fram till den andra mannen på månen.Programledare och reportrar Virpi Inkeri virpi.inkeri@sverigesradio.se Ramin Farzin ramin.farzin@sverigesradio.se Producent Erik Hedtjärn erik.hedtjarn@sverigesradio.se

Family History Library i Salt Lake City I Salt Lake City finns mormonernas stora släktforskarcentrum som lockar tusentals besökar varje dag. Här finns släktforskarmaterial från hela världen och forskarplatser på fem våningar.   Under några dagar i  september besökte en svensk  släktforskardelegation Salt Lake City för att hålla workshops och föredrag för svenskättlingar i Amerika.  Genom att visa på olika hjälpmedel som till exempel databaser och cd skivor kunde många av svenskättlingarna hitta uppgifter om både sina anor i Sverige men även nu levande släktingar i Sverige. En av de som Släktband träffar är Donald Barnes som i år flyttade till Salt Lake City tack vare släktforskningen. Sedan 30 år reste han till staden och bodde på hotell. Till slut blev det mer bekvämt att köpa en lägenhet och ägna alla dagar åt släktforskning. Kungliga anor ”Min förskräckliga mormor”, säger Kerstin Adrian efter att ha forskat fram berättelsen om den biologiska mormor som fanns med som en skuggfigur, ett fotografi och tillfällig besökare under Kerstins barndom. Mormodern ville inte alls veta av Kerstin, hennes syskon och deras mamma, utan gjorde istället allt för att inga misstankar skulle uppstå. Kerstin Adrian berättade historien om sin mormor under släktforskardagarna i Göteborg i slutet av augusti, och nu gör hon det också i veckans upplaga av Släktband. Kerstins mormor försökte få omgivningen att tro att barnet hon födde och lämnade bort hade kunglig börd. Inom många svenska familjer finns det liknande berättelser, de flesta av dem bara skrönor, men även om en och annan skulle vara sann så är möjligheterna att ta reda på det näst intill obefintliga. Det berättar Ted Rosvall som forskat i Bernadotternas ättlingar.