Podcasts about litteraturen

På Littfest 2022 samtalade översättarna Anna Jansson och Jonathan Morén om utmaningarna med att översätta arabisk litteratur till svenska. I år tar vi en titt bakåt och framåt med hjälp av översättarna Jasim Mohamed, Malin Färdig och Tetz Rooke. Hur ser det ut nu? Nås de svenska läsarna av någon arabiskspråkig litteratur idag? Vilken i så fall? Och framför allt – vilken litteratur missar vi i den svenska litterära offentligheten? Moderator: Niclas Hval, översättare och lektor i litterär gestaltning. Samtalet spelades in på Littfest i Umeå 2026.

Var går gränsen mellan människa och ja – vad? Vilka känslor kan robotar ha? Går det att bli av med skräckappar som vill styra allt? Tur att bokspanarna är mänskliga, än så länge iallafall. Veckans gäst: Elisabeth Wennberg Vi pratar om dessa böcker: Annie Bot av Sierra Greer Klara och solen av Kazuo Ishiguro Skräckappen av Ann Olerot

Thomas Korsgaard vokste opp i et hjem uten bøker i Utkants-Jylland. Likevel fant han veien til litteraturen, og har siden etablert seg som en av Nordens mest særegne og kraftfulle forfatterstemmer, spesielt med den kritikerroste Tue-trilogien, der han utforsket temaer som omsorgssvikt, fattigdom, klasse og homofobi.I sin nyeste bok, essaysamlingen Hastetilfelle – tekster om å skrive (oversatt av Hilde Rød-Larsen), tar Korsgaard oss med på sin litterære reise: fra de tidlige skriveriene til debuten som 21-åring, og videre til et etablert forfatterskap. Han skriver om hvordan han ble leser og forfatter, om nødvendigheten av å skrive for å finne seg selv. Med utgangspunkt i egne erfaringer bringer han inn spørsmål om klasse og økonomi, om postnummer og oppvekst – om hvem som har og hvem som ikke har adgang til litteraturen. Men ikke minst handler det her om leseglede og om hvor stor betydning bøker kan ha.Korsgaard skriver om sentrale forfattere som har formet ham på veien, og der han fant gjenkjennelse og språk for å skrive om fattigdom og vanskelige familieforhold. Blant disse finner vi navn som Édouard Louis, Helle Helle, men også norske navn som Vigdis Hjorth og Ingvild Rishøi. Her kan du høre ham i samtale med forfatter og litteraturprofessor Janne Stigen Drangsholt om lesing, skriving og veien inn i litteraturen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Litteraturen skapas av berättaren. Jimmy Vulovic funderar på om inte litteraturens ursprung finns hos de kvinnor som i sin klagosång om döden berättade historien om livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2022-03-30.Det var väldigt varmt den dagen, säkert 35 grader. En svartklädd släkt stod samlad på byns kyrkogård. Ansiktena var sammanbitna. Genom kvävda snyftningar hördes tre kvinnoröster klart och tydligt. De låg på knä bredvid en grav, vaggade sorgset och ropade klagande ner i den. Joj, Milosave. Joj, Bože. Joj, Milosave, joj. Där nere i mörkret låg min farbror, en av de människor som jag har älskat allra mest i livet. Jag såg kvinnornas ryggar och svarta sjaletter, vaggande över graven, hörde deras klagande röster berätta om den döde. Och ja, tänkte jag instämmande, han var verkligen den snällaste av oss och den mest saknade. Sedan mindes jag allt roligt som vi hade gjort och allt han lärt mig. Kvinnorna berättade även om släkten som var där och att jag och min Maria hade kommit från Sverige för att besöka honom. Jag vet inte om han hörde dem eller om han var någon annanstans. När tårarna kom tittade jag på bergen. De låg där kring byn, tysta och vackra precis som vanligt. Ändå var inget sig likt.När Walter Benjamin i sin essä ”Berättaren” berättar om den ryske författaren Nikolaj Leskov, skisserar han även själva berättandets natur, berättarens ofrånkomliga koppling till livserfarenheten och till döden. Han ser ett mönster. Med det moderna livet har döden i allt högre grad osynliggjorts i våra liv och medvetande. Förr, skriver han, fanns det inte ett hem, knappt ens ett rum, där någon inte hade dött. Nu lever vi i hem varifrån döden schasats bort, i rum där den flyttats ut för att istället sändas till ålderdomshem och sjukhus. Det är förstås skönt att slippa se och därmed tänka på döden, slippa påminnas om ett oundvikligt slut. Men glömskan har ett pris. Det kan liknas vid inflation. Då en riksbank trycker så mycket pengar att den bortre gränsen för våra ekonomiska möjligheter hamnar långt bortom vårt synfälts horisont, händer det något även med de surt förvärvade pengarna i vår näve. De förlorar i värde och på samma sätt kan livet förlora en del av sitt värde när döden glöms bort. Kanske är det därför som ett ordspråk säger att en frisk människa har tusen önskningar medan en sjuk bara har en.Livet, det verkliga livet alltså, är aldrig så värdefullt som då döden visar sig. I den stunden slutar vi bry oss om meningslösheter i sociala medier och alla erbjudanden om hur vi kan bli lyckliga. Vi inser då att lycka också kan vara något så enkelt som att få se ytterligare några sandkorn falla ner genom timglaset. Det är för att tala om detta som berättaren finns, enligt Walter Benjamin, åtminstone i berättande som följer i den muntliga berättartraditionens spår från episk diktning och vidare in i sagan, legenden och andra kortare berättelser utan den moderna romanens komplexitet. Och till de genrer han listar skulle nog även gråterskors sorgesång kunna läggas. För en tydligare illustration av berättandets natur och mening finns väl inte. En människas liv, förklarar Walter Benjamin, kan berättas först efter att det har tagit slut. Döden sätter både punkt för och bemyndigar orden om det liv som var. Gråterskor har sedan länge varit de första att berätta den berättelsen.Jag förstår nu att klagosången över min farbror hördes långt bortom den lilla kyrkogård där vi stod samlade. De vaggande rösterna som vid gravens rand ekade mellan nu och då, mellan de levande och de döda, har hörts genom årtusenden. Jelena Šaulić förklarar i ”The Oral Women Poets of the Serbs”, publicerad 1963 i The Slavonic and East European Review, att gråterskor tidigare har förekommit i många kulturer. Efterhand har den folkliga berättartraditionen emellertid försvunnit alltmer, inte minst därför att kyrkan velat stoppat den. Men på en del ställen, till exempel vissa områden på Balkan, har man hållit fast vid traditionen. Gråterskorna, menar hon, både markerar en gräns mellan och förenar livet och döden. Deras sorgesånger om hur den döde som en gång levde här hos oss och nu lever där på den andra sidan anger en tydlig gräns. Samtidigt slår deras budbärande ord, speciellt då de riktar sig direkt till den döde, en bro mellan livets ändlighet och dödens oändlighet. Ritualen synliggör existensens villkor.Margaret Alexiou menar i boken The Ritual Lament in Greek Tradition, publicerad 1974, att de gråterskor som ännu finns kvar i vår del av världen är en skärva som har ärvts från den hedniska antikens kultur. Även om både ritualer och konventioner kring gråterskornas poesi har förändrats så kan man fortfarande höra en tydlig resonans från antikens sorgesånger. Ekot leder oss bland annat in i den klassiska litteraturen. I exempelvis Iliadens tjugofjärde och avlutande sång, då det står klart att Troja är bortom all hjälp, sörjer den fallne hjälten Hektors hustru Andromache vid sin makes grav. Hon inleder med orden: ”O min make, så ung du dog! Och jag blev änka här i ditt hus.” Sedan berättar hon bland annat att hans död innebär Trojas fall, eftersom han ju var ”dess bålverk” och ”murarnas värn, beskyddet för barn och för kvinnor”.Efter Andromache tar Hektors mor Hekabe vid. Hon berättar att Hektor dödat Akilles högt älskade vän Patrokolos och att Akilles i sin tur dödat Hektor och skändat kroppen. Därefter tar den fallne hjältens svägerska Helena till orda över graven. Hon var tidigare kung Manelaos hustru och anledningen till, eller åtminstone förevändningen för, att Troja attackerades. Av hennes sorgesång framgår bland annat att hon hade kärleksflytt till Troja med Hektors bror, ”den gudaliknande Paris”. För att göra en lång historia kort kan vi konstatera att kvinnorna sammantaget berättar följande: Helena flydde med Paris till Troja. Det ledde till att trojanerna hamnade i krig med grekerna. Hektor dödade Akilles nära vän Patrokolos. Akilles hämnades genom att döda Hektor i vredesmod och sorg. Troja besegrades. På så vis ramar kvinnornas gemensamma berättelse in Iliadens intrig.”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Akilles”. Med den invokationen inleds Iliaden. I den avslutande sången sluts sedan cirkeln då de tre kvinnorna berättar om de spår som den vreden lämnat. Berättaren, menar Walter Benjamin, står alltid med blicken riktad bakåt i tidens verklighet och myter. Det är via retrospektion som berättaren rapporterar om erfarenheter, antingen egna eller andras, till sina åhörare eller läsare. En berättelse är därför alltid ett eko från svunna tider, såväl upplevda som påhittade. Om vi tror honom så förstår vi även att den eller de rapsoder som vi brukar kalla Homeros egentligen bara broderat vidare på kvinnornas berättelse. Broderiet är visserligen mycket stilsäkert och vackert, det ska villigt erkännas, men det förändrar emellertid inte att den västerländska litteraturens viktigaste och ursprungliga berättare mycket väl kan ha varit tre kvinnor som vid en grav bemyndigats av döden att tala om livet.Jimmy VuloviclitteraturforskareProducent: Morris Wikström

Magi i litteraturen!Bubblande kittlar, strålande stavar och hamnskifte – de flesta magiutövare älskar böcker inom fantasy, sci-fi och skräck. Men hur pass mycket har den fiktiva magin format vårt eget utövande? Vilka magiska system bär genuin kosmologi, och vilka är mest stämning och atmosfär? Vad menas med hård och mjuk magi?Vi sveper från Tolkien och Rowling till Le Guin och vidare till mindre kända mästare, jämför och diskuterar – från namnmagi och astralresor till shamanism och magisk realism. Även Murakami och García Márquez får vara med på ett hörn. Hoppa på den flygande mattan – nu kör vi.Shownotes, böcker som nämns: Tomi Adeyemi - Children of Blood and Bone, Siri Pettersen - Korpringarma, Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen, Linda Åkerström - Dödsdansen , Blokbergstrilogin - Åkerström, Engelsforstrilogin - Strandberg + Bergmark Elfgren, Harry Potter - JK Rowling, Earthsea - Ursula K Le Guinn, Way of Wyrd - Brian Bates, Avalons Dimmor - Marion Zimmer Bradley, Daggerspell - Katherine Kerr, Legacy of Orisha - Tomi Adeyemi , Sagan om Ringen/ Bilbo/Silmarrilion - JRR Tolkien, Vargbröder - Michelle Pawins, The bear and the nightingale - Katherine Arden, 100 år av ensamhet - Gabriel Garcia Marquez, American Gods - Neil Gaiman, Discworld - Terri Pratchett Redaktion: Rebecca Tiger, Veronica Näslund, Olof Lindqvist och Emilia BlomKlipp och mix: Theresia Billberg Vill du stötta oss? Bli Patreon: https://www.patreon.com/formodrarsmaktSnacka med likasinnade: Eftersnacksgruppen på FacebookGillar du musiken i podden? Musiken skapad av Eldin Earth WitchKontakt: www.formodrarsmakt.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur påverkas litteraturen av att vi ser på oss själva som biologiska varelser snarare än själsliga? Det funderar idéhistorikern Isabelle Ståhl på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2022-06-08.I sin epokgörande text "Vi vantrivs i kulturen" från 1921 beskriver Freud det tillstånd som enligt honom är källan till all religiös energi, nämligen den "oceaniska känslan". Den är "känslan av det eviga, det oändliga, obegränsade", där inga gränser finns mellan jaget och det som inte är jaget. Freud jämför känslan med det tillstånd spädbarnet befinner sig i. Det upplever inte moderns bröst som ett utomstående objekt utan som en del av sig självt, och varseblir således inte sig själv som separerad från världen. Det oceaniska är ett tillstånd där det ännu inte gjorts någon åtskillnad vare sig mellan kropp och själ eller mellan kroppen och världen.Det som Freud beskriver som den oceaniska känslan, eller rättare sagt avsaknaden av den, är ett bra sätt att närma sig vår samtids skönlitteratur.De senaste åren har den yngre skönlitteraturen dominerats av skildringar av avförtrollning, där kroppen och den sinnliga erfarenheten beskrivs med kylig distans och tolkas i biologiska termer: jag tänker på de många svenska romaner som skildrar sökandet efter kärlek i moderniteten. "Det finns sällan mystik, romantik eller idealisering i det köttsliga, snarare en närmast förfrämligad upplevelse" inför kroppen i dessa romaner, menar psykologen Hanna Bornäs i en essä i tidskriften Respons.Litteraturen tycks spegla den samtida kulturens förståelse av människan som en alltigenom biologisk varelse, ett synsätt som blivit allt mer dominant under min livstid. Samtidigt har också en annan viktig förskjutning skett: både det kroppsliga och det psykiska tolkas i dag allt mer genom narrativ om fara och undergång.De här två tendenserna möts i vårt sätt att beskriva den ökande själsliga ohälsan som en kemisk obalans i hjärnan eller som den inombords levande stenåldersmänniskans rädsla för sabeltandade tigrar.Jag tänker på Karl-Ove Knausgårds beskrivning av sin känsla inför stjärnhimlen i Min kamp 1: ser han ett lysande föremål på himlen, vet han att det antingen är ett metereologiskt fenomen eller ett flygplan av något slag. "Det finns ingen som inte förstår sin värld", skriver Knausgård. På samma sätt upplever jag de inre fenomenen: jag tolkar dem som biologiska signaler, som symtom på lite ADHD, utmattning eller hormoner. Det finns inget att undra över.Samtidigt med biologismens segertåg i vår kultur finns en parallell utveckling där psyket och det psykiska beskrivs som en källa till skador. Det är inte längre bara stillasittande och felaktig kost som betraktas som hälsofarliga; också att må dåligt psykiskt beskrivs i termer av en hälsofara. Att vara stressad kan vara farligt, att vara deprimerad länge skadar hjärnan. Vi får ångest över att ha ångest, blir deprimerade av att ha en depression, som sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok "Tänk om". Frågan är hur det accelererande diagnosticerandet och patologiserandet av våra mänskliga erfarenheter påverkar vår inställning till att erfara något över huvud taget.Men vad handlar den här utvecklingen om? Den amerikanska psykologen Nicole LePera skriver på sitt extremt populära instagramkonto The holistic psychologist att kroppen för den som genomlevt trauma inte är en trygg plats, vilket leder till att man dissocierar, kopplar bort och distanserar sig från kroppen och upplever den tänkande delen av jaget som tryggare än den kroppsliga. Det kan ses som en intressant förklaringsmodell till det intellektualiserande och förfrämligade förhållande till det kroppsliga som präglar hela vår kultur.Att grenar av psykologin visar medvetenhet om den centrala betydelse trauma kan ha för mänskligt lidande är intressant; det är en förklaringsmodell som åtminstone delvis frångår det biologiska narrativet. Men det finns en risk i att allt fler erfarenheter inryms i traumabegreppet. Det finns i vår kultur en allt starkare upptagenhet vid säkerhet, att bevara organismen intakt, och erfarenheter som förut sågs som neutrala delar av livet tolkas som potentiellt förgörande.Jag tycker mig märka hur det här sättet att närma sig den egna kroppen påverkar också mig, och mina minnen. Mina minnen blir allt vagare av hur jag som barn kunde tolka mitt jag och mitt känsloliv som något mer än kemiska processer.Man kan tänka sig att erfarenheten av den oceaniska känslan har blivit allt mer sällsynt i ett tidevarv av kroppsligt förfrämligande och ett biopsykologiskt genomlyst inre liv. Kanske är det därför jag allt oftare söker alternativa kulturella skildringar av det inre, där inte allt som upplevs tolkas som biofysikaliska signaler eller psykologiska fenomen, där det inte är helt tydligt vare sig för läsaren eller för berättarjaget vad det upplevda är.Jag har sett några sådana skildringar på film, exempelvis i "Blå är den varmaste färgen"; förälskelsen skildras där i drömlika men hallucinatoriskt skarpa sekvenser, som någonting formlöst men ändå extremt tydligt. Det är ljusår ifrån de kalla biopsykologiska skildringarna i svensk samtidslitteratur.Kanske kan filmens och den rörliga bildens dominans i vår tid förklaras med att de kan gestalta det onämnbara eller gåtfulla på ett mer direkt och lättgripligt sätt än litteraturen.När jag själv försöker närma mig svårfattliga erfarenheter i text sätter det analytiska tänkandet genast i gång och dissekerar sönder det jag försöker nå. Romanformen framstår för mig ofta som så konstruerad. Den lämpar sig kanske för att beskriva något som redan har hänt, det färdigutformade. Sämre tycks den vara på att fånga det mänskliga livets hemlighetsfulla, flytande karaktär, det som inte ännu stelnat i en färdig form.Jag undrar hur ett återtagande av skönlitteraturen som bärare av det oceaniska skulle kunna se ut.Jag hittar ingen återförtrollning hos den tidigare nämnde Knausgård – hans prosa är linjär och välordnad. Det magiska, vansinniga eller gränsöverskridande ter sig redan insorterat i en rationell upplevelse av världen som jag varken känner igen mig i eller blir särskilt fascinerad av.Går vägen till återförtrollning kanske via poesin? Även den tycks mig ofta som lite stelnad och anemisk. I samtida svensk litteratur finns få skildringar av vad som skulle kunna beskrivas som den oceanska känslan, däremot hittar jag något som liknar den i Carl-Henning Wijkmarks romaner "Da Capo" (1994) och "Sista dagar" (1986). Där ges beskrivningar av gränsöverskridande, kroppsliga erfarenheter som beskrivs utan att förklaras med hänvisningar till biologiska eller psykologiska tillstånd. Det är otydligt för läsaren vad som händer, ändå på något sätt kristallklart.Wijkmark gör det som Viktor Shklovskij 1917 uppmanade konstnärer och författare till: att förmedla en förnimmelse av föremål som "visioner" som inte skapar igenkännande. Konsten är enligt Shklovskij ett verktyg för att uppleva företeelsers tillblivelse – det som redan har blivit till har ingen betydelse i konsten. Kanske är det där nyckeln till den litterära återförtrollningen finns, i förfrämligandet som låter oss se världen och det inre på nytt.Isabelle Ståhl, idéhistoriker

Det kan være livsviktig å få fortelle sin egen historie. På Grønland er selvmordsraten blant de høyeste i verden, og unge er en spesielt sårbar gruppe. Hvordan kan litteraturen brukes som et verktøy for å øke unges selvrespekt, løfte frem samfunnsproblemer, og jobbe for positive endringer?Niviaq Korneliussen er en av Grønlands mest kjente samtidsforfattere, som har brukt litteraturen til å ta opp samfunnskritiske problemstillinger som selvmord og skeive rettigheter på Grønland. For Blomsterdalen mottok hun Nordisk råds litteraturpris, som første (og foreløpig eneste) forfatter fra Grønland.I tillegg til å være forfatter, driver Korneliussen Den Rejsende Forfatterskole sammen med Anette Molbech. Som en form for litterær aktivisme arrangerer de workshops over hele Grønland, som gir unge mennesker en plattform å uttrykke seg på, og løfter unges stemmer inn i det grønlandske samfunnet.I dette foredraget vil Korneliussen fortelle om litteraturen som verktøy, om å lytte til de neste generasjonene, og om det livsviktige ved å få fortelle sin historie. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Årets första kulturdebatt, den om Amanda Romares bok Judas diskuteras i veckans avsnitt. Litteraturkritiker Sara Ek gästar Andres Kriisa och försöker reda ut debatten och hur pass elak man får vara i en bok byggd på ens eget privatliv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Punkare, beatniks och kristna subkulturer kan ta över världen. Men att den samtida litteraturen tillhör dem är ett missförstånd, menar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kultur är ett vanskligt begrepp. Antingen är det för smalt, och omfattar bara det som personer som är ointresserade av sådant kallar finkultur, eller så är det för brett, och inbegriper i stort sett allt mänskligt. För att skapa ordning kan man försöka specificera med olika förled, vilket Horace Engdahl gjorde i det tal han höll 2006, med den insinuanta titeln Högkultur som subkultur?Hade han rätt?Ja, om man får tro flera av vår tids skribenter. För sjutton år efter att det hållits trycktes talet på nytt i tidskriften Essä, med ett flertal tillhörande kommentarer. Även om vissa av författarna tog visst spjärn mot Engdahls tankar så stod den övergripande bilden klar: Högkulturen var marginaliserad till subkultur.Åh, jag kan verkligen önska att det stämde. Men tyvärr tror jag inte det. För även om Horace Engdahl talade om högkultur, så syftade han på något mycket snävare: Den konstnärligt relevanta skönlitteraturen. Det han egentligen ondgjorde sig över var hur den marginaliseras. Och då framstår talet om subkultur som ett försök att göra litteraturen cool, som ett sista räddningsförsök. Ge den förnyad vitalitet.Litteraturen har ju dock fortfarande viss status, som upprätthålls inte minst av Svenska Akademien, vilken omger den med en air av finhet. Vilket kan vara en del av problemet. Subkulturer kan vara elitistiska, men de uppstår aldrig i eliten.När vi pratar om kultur måste vi inse att villkoren för de olika konstarterna är helt olika. Konstmusiken lever nästan helt på offentligt stöd, men den är samtidigt ytterst vital, med verkligt internationell relevans. Dess publik är global och kan därför bli väldigt stor, även för sådant som uppfattas som smalt. Den kan vara exklusiv, men är inte någon subkultur. Konsten - måleri, skulptur, installationer, koncept och så vidare - fungerar på flera olika sätt, det finns så att säga olika nivåer. Men talar vi om den verkligt framgångsrika är det en dynamisk blandning av kritik, privata samlare och offentliga institutioner som lyfter konstnärskap till kändisskap. Konsten har länge präglats av sin unika marknadssituation, men den är verkligen inte på väg att bli någon subkultur. Där finns fortfarande pengar, och inte i gamla stiftelser, utan från nya, superrika elitkonsumenter. Att det på ett par decennier i Stockholm öppnade tre privata konsthallar säger allt. Det är knappast några obskyra rockklubbar.Filmen då? Det finns högkulturell film som visas på festivaler världen runt. En del kan få kommersiellt genomslag. Det är den nyaste av konstformer, och i den samsas en folklig mångmiljardmarknad, nationella prestigeprojekt, geniala auteurer och kommersiell smörja. Det finns filmklubbar med subkulturell prägel, men filmkonsten är inte någon subkultur.Litteraturen är speciell på flera sätt. Under årtusenden är det varit härifrån de andra konstarterna fått sina motiv. Nationella gemenskaper vilar ofta på just litterära verk, Italiens Dante, Englands Shakespeare, Tysklands Goethe. Under ett par hundra år har den skönlitterära prosan utgjort kulturens centrum. Det är den folk först tänker på då de tänker på kanon. En konstart som länge kunde förena exklusivitet och prestige med en stor marknad. Nu har den emellertid på mindre än femtio år, snabbt tappat stora delar av sin publik och sin prestige. Vad blir då kvar? Blir den en subkultur bara för att den blir mindre? Är det inte snarare så att den är på väg att bli irrelevant?För en företeelse blir inte en subkultur bara för att den är smal. Det räcker inte. Subkulturer arbetar med särskilda uttryck både för att skapa gemenskap inom gruppen och avskärma dem som inte hör till: klädsel, musik, uttryck, gester. Visst kan man inkludera historiska rörelser, men de mest typiska och kända subkulturerna är alla delar av den ungdomskultur som började utvecklas efter andra världskriget. Beatniks, hippies, mods, skinheads, punkare, synthare, hiphopare och så vidare. Lätt identifierbara. Ofta bildades de av ungdomar från arbetarklassen, som ett sätt att utveckla självkänsla och gemenskap i opposition mot de vuxna och samhällets auktoriteter. De har dessutom vanligen varit fientliga sinsemellan. I början av 80-talet var det stora slagsmål mellan punkare och kickers, till exempel. Är det detta som väntar litteraturen? Slagsmål kanske vore bättre än ljum samstämmighet åtminstone. Men nej, jag tror inte det.Punken är medelålders, men fortfarande kan man se tonåringar glida över Sergels torg med skinnjacka med nitar och anarkist-A:n. De vågar kanske inte använda riktiga säkerhetsnålar i näsan, eller måla svastikor på ryggen längre, men ändå. Subkulturer har i våg efter våg präglat nya generationer och de har ofta gått från att vara små och utmanande till att påverka hela kulturen i vid mening. Beatniks blev mode på nolltid. Hippies befriade vår sexualitet. Punken gick från att vara ett långfinger mot alla över huvud taget som var äldre än 15 till att på djupet påverka mode, design, konst, musik, inte minst genom idealet att göra det själv, do-it-yourself. Är Horace Engdahl på väg att bli punkare? Drömmen om subkulturen är drömmen om ungdomen. Men det enda säkra är att vi alla bara blir äldre.Nästan all kulturell förnyelse efter världskrigen har bubblat upp från subkulturerna. Och går man längre tillbaka och vidgar begreppet gäller detsamma den heroiska modernismens pionjärer, surrealister, dadaister, futurister och andra som ville omstörta hela det existerande etablissemanget. Även 1800-talets dekadenter och dandyer, romantiker och revolutionärer var på sätt och vis subkulturer, som med tiden tog över. Stravinskys Våroffer buades ut på premiären och impressionisterna, som numera pryder så många affischer, muggar och bordsunderlägg att de blivit uttjatade, refuserades av de högkulturella experterna och öppnade sin egen salong istället, som riktiga punkare. Det går att hitta flera exempel på hur subkulturella strömningar tagit över hela samhällen. Kristendomens framväxt under senantiken är ett paradexempel: från att ha varit slavars, kvinnors och förtrycktas religion svällde den och tog på några hundra år över hela Romarriket.Det skulle kunna komma en litterär subkultur. En ny grupp romantiker, med utmanande kläder och interna tidskrifter. Visst. Men högkulturen, och särskilt litteraturen, håller inte på att bli någon subkultur. Den håller på att bli marginell. Jag hoppas fortfarande på förnyad vitalitet i skönlitteraturen, även om den aldrig igen blir den massmarknadsprodukt den var under halvtannat århundrade. Men den förnyelsen, som kanske redan pågår långt ifrån salongerna, i någon subkultur i en förort till Jakarta, kommer vi inte att känna igen förrän den redan är på väg att bli mainstream. Det enda säkra är att kulturell förnyelse aldrig har presenterat sig redan lagerkrönt.Torbjörn Elenskyförfattare, kritiker och essäistKällorTidskriften essä nr 19-20 2023: Högkultur som subkultur? Red. Emi-Simone Zawall.

Fra på mandag og 14 dage frem mødes politikere, diplomater, klimaforskere, ngo'er og journalister til COP30 i Belém i Brasilien. Men giver det overhovedet mening med endnu en COP?  Dét spørgsmål synes Marie Sæhl og Otto Lerche Kristiansen er dumt – ikke desto mindre svarer de på det i Radio Informations store optakt til klimatopmødet, hvor vi også gør status over, hvordan det går med kloden. Danmark er blevet et strategisk smørhul for kokainsmugling, og to retssager om flere hundrede kilo flydende kokain i de danske farvande blotlægger smuglernes metode. Ida Nygaard Espersen tager os med ud til forbavsede hundeluftere i Sejerøbugten og forvirrede kriminelle i Kattegat. En ny bølge af bøger om incest og pædofili skyller ind over os, og Bodil Skovgaard Nielsen har fundet hele 14 eksempler på tendensen. Hun kommer sidst i programmet og fortæller om, hvordan de nye bøger adskiller sig fra de gamle klassikere om emnet, og om, hvordan de bør få os alle sammen til at forholde os til ubehagelighederne.

En av Latinamerikas mest kritikerrosade nutida författare, uruguayanska Fernanda Trías, blev internationellt känd med romanen Rosa Slajm (2022). Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vår Latinamerikakorrespondent Lotten Collin har träffat Trías i Buenos Aires – för att prata om hennes nya roman, om våldet som präglar den samtida latinamerikanska litteraturen – och om den obestämbara faran som hela tiden lurar i hennes romaner.

Donald Duck er verdslitteratur, og verdslitteraturen finst i Andeby. Alf Kjetil Walgermo skriv om dette i si nyaste bok, og var gjest på Kapittelfestivalen i 2025. (00:00) Andeby og litteraturen (01:54) Tragedie blir komedie og omvendt (05:18) Reglar (06:24) Bibelen og Andeby (09:07) Trur Donald på Gud? (10:31) Viss du berre skal lese ei bok i Bibelen? (11:14) Kvifor er litteratur viktig? --- Innspelt på Sølvberget i september 2025. Medverkande: Alf Kjetil Walgermo og Åsmund Ådnøy. Produksjon: Asbjørn Goa og Åsmund Ådnøy. Alt om Sølvberget: https://www.sølvberget.no

Ett samtal mellan Lydia Sandgren, författare och psykolog och Per Magnus Johansson, författare och psykoanalytiker. Inspelat på Bokmässan 2025. Tack till Nätverkstan och Helena Persson för hjälp med inspelning. Ett samarrangemang mellan tidskriften Arche och Nätverkstan Kulturtidskrifter.

I musikken sampler man - altså låner dele af andres sange og bygger videre på dem. I litteraturen lånes der også. Nogle gange så meget, at det er plagiat, som vi kunne afsløre, var tilfældet i Simona Vencko Tayannas digtsamling Smerterig. Vi dykker ned i litteraturhistorien for at forstå de litterære låns popularitet. Medvirkende: David Jacobsen Turner, kulturjournalist Sofie Diemer, forfatter og dramatiker Musiker Katrine Muff, komponist og forfatter Kristina Stoltz, forfatter Vært: Casper Dyrholm Producer: Anna Correll Redaktør: Lasse Lauridsen

Fiktionens kraft i faglig praksis“Jeg tror virkelig på, at man bliver en bedre fagperson ved at bruge noget æstetisk i arbejdet. Litteraturen åbner et rum, hvor vi kan reflektere over vores praksis, uden at det bliver for tætpå.” -  Lektor, ph.d. Anne Suhr På velfærdsuddannelserne er faglitteraturen traditionelt den primære kilde til viden og teori. Men i mødet med praksis – som ofte er kompleks, følelsesladet og mangfoldig – kan skønlitteraturen tilbyde noget helt særligt: adgang til det sanselige, det tavse og det følelsesmæssige, som ikke altid lader sig indfange af teori alene.I denne episode af Velfærdsprofeten undersøger vi, hvordan romaner, noveller og digte kan skabe nye rum for refleksion og erkendelse i undervisningen af velfærdsprofessionelle. Sammen med ph.d. Marie-Elisabeth Lei Pihl, postdoc Købehavns Universitet på Institut for Kommunikation og ph.d. Anne Suhr, lektor på Københavns Professionshøjskole, dykker vi ned i litteraturens potentiale som fagligt redskab. Hvorfor læse?En pointe, der går igen i samtalen, er, at vi altid har os selv med i arbejdet. Omsorg er aldrig kun teknik eller teori; det er også følelser, værdier og menneskelighed. Skønlitteratur kan hjælpe os med at udforske grænsen mellem det private og det professionelle – og styrke bevidstheden om, hvordan vi kan være personlige uden at miste den faglige ramme.Marie Elisabeth peger på, at litteraturens evne til at skabe genkendelse og anerkendelse kan styrke den faglige refleksion. Hun beskriver litteraturen som et "menneskeligt mikroskop", der giver adgang til følelser, tanker og sociale gestusser, som ellers kan være svære at sætte ord på. Et digt eller en roman kan åbne samtaler, skabe debat og give stemme til erfaringer, der ellers er tavse.Når læseren ser sig selv i en karakter, åbnes der for nye perspektiver og forståelser – også af dem, der er anderledes end én selv. Det kan være med til at bygge bro mellem erfaringer og skabe grobund for empati og faglig udvikling. Professionel omsorg kræver personlig refleksionAnne Suhr bruger skønlitteratur aktivt i sin undervisning, bl.a. romanen Varme hænder af Stine Askov. Hun oplever, at litteraturen kan skabe et "mulighedsrum", hvor studerende får adgang til egne og andres følelser. Det fælles tredje, som litteraturen udgør, gør det muligt at tale om svære dilemmaer og etiske konflikter i en professionel ramme.“Vi kan tale om svære dilemmaer og følelser gennem en romanfigur eller en fortælling,  i stedet for at det bliver vores egne børn, borgere eller klienter, der er i centrum.  Det giver en tryg distance, men åbner samtidig for genkendelse og anerkendelse.”Det fælles tredje, som litteraturen udgør, gør det muligt at tale om svære dilemmaer og etiske konflikter i en professionel ramme. Litteratur som prøvehandling og professionel udviklingPå den måde kan litteraturen fungere som en form for "prøvehandling", hvor man som fagperson kan afprøve dilemmaer, følelser og reaktioner i et sikkert rum. Det giver mulighed for at reflektere over egne grænser, roller og ansvar – og måske handle anderledes i praksis. Anbefalinger til velfærdsprofessionelleFlere værker nævnes i podcasten som særligt relevante for velfærdsprofessionelle:Aabro, C., & Top-Nørgaard, J. (Red.). (2020). Mælkekassetårn: daginstitutionsnoveller. Akademisk Forlag Andersen, L. K. (2021). Den inderste kerne: en roman om Inge Lehmann. Gutkind. Askov, S. (2024). Varme hænder. Gyldendal  Gråbøl, F. (2021). Ungeenheden. Gads Forlag. Hergel, O. (2023). Jeg husker dagen som lys. Politikens Forlag. Jungersen, C. (2004). Undtagelsen. Gyldendal. Kalanithi, Paul (2020): Før jeg forsvinder. Lindhardt og Ringhof Röst, R. (2019). Grundvold. Gyldendal´ Schulman, Alex (2022): Brænd alle mine breve. Lindhardt og Ringhof Tiller, C. F (2021). Indkredsningen. Gutkind Top-Nørgaard, J., & Larsen, M. E. (Red.). (2022). En hummer kan ikke dø: noveller om social- og specialpædagogisk arbejde. Akademisk Forlag.  Yanagihara, Hanya (2016): Et lille liv. Politikens Forlag 

Litteraturen kan invitere oss inn i andres liv og gi oss muligheten til være noen andre enn den vi er. Vi kan kjenne på frykten hos en dragedreper, eller den intense gleden hos en sjørøver som klargjør kanoner og border et skip. Som lesere kan vi drømme oss bort – men hva med den som skriver?I denne episoden av Barnebokprat møter Steffen Sørum, fagleder for forfatterstudiet ved Norsk barnebokinstitutt, forfatterne Neda Alaei og Harald Maximillian Stoltenberg. I ungdomsromanen På én betingelse skildrer Alaei livet til en 16 år gammel gutt fra Oslo øst, mens Stoltenberg – sammen med tvillingbroren Robert – har laget bokserien Turbotvillingene, basert på deres egen oppvekst. Finnes det likheter i hvordan Alaei og Stoltenberg skaper karakterer, til tross for at de skriver fra ulike perspektiver? Og hvilke hovedperson(er) kunne de aldri ha skrevet?Debatten om «hvem som kan skrive hva» kan virke oppbrukt, men i barnelitteraturen får den en ny dimensjon. Nettopp fordi barnebokforfattere skriver som regel fra et aldersperspektiv de selv ikke lenger har. Men har det egentlig noe å si, når vi alle en gang har vært tolv år?Om gjestene:Neda Alaei (f. 1991) er ungdomsbokforfatter, fra Moss og bosatt i Oslo. Hun er utdannet barnevernspedagog og arbeider til daglig med ungdom. Alaei fullførte forfatterutdanningen ved Norsk Barnebokinstitutt i perioden 2015–2017. For debutromanen Dette er ikke oss (Gyldendal, 2019) fikk hun Kulturdepartementets debutantpris, Bokbloggerprisen og Uprisen. Hennes seneste bok På én betingelse (Gyldendal, 2023) vant også Uprisen i 2024.Harald Maximillian Stoltenberg (f. 1965) er utdannet diakon og psykoterapeut. Han startet i NRK som tenåring sammen med tvillingbroren Robert Stoltenberg og har siden skrevet hørespill, TV-serier, bøker og læremidler for barn. Hans første barnebok var Hester danser ikke ballett (Cappelen, 1996). Turbotvillingene og ordførerens onde plan (Cappelen Damm, 2025) er den andre boken i serien han har skrevet sammen med broren.---Takk for at du hører på Barnebokprat, en podkast fra Norsk barnebokinstitutt.

Margret och Hannas dispyt om koftan i studion. Emelie Rosenqvist om vart männen i skönlitteraturen försvann? Magge om Jojo Siwa och Chris Hughes. Sydney Sweeney säljer sitt badvatten. Emily Dahl aka Modemassakern, direkt från Stockholm fashion week. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Hanna Hellquist & Margret Ataldottir

Hvis du kan lide podcastserien og denne episode med Jens Christian Grøndahl, må du meget gerne skrive dig op til vores nye, gratis nyhedsbrev. Her deler vi de indsiger, der ikke fandt vej til selve podcasten samt andre livskloge fund fra Meningfulde Samtalers univers. Du kan skrive dig op her."Litteraturen kan få os til at opleve igen, sådan at alt det, vi troede, vi vidste, det ved vi ikke - ellers genopdager vi det på ny. Den gør os usikre dér, hvor vi var sikre, og den bekræfter os dér, hvor vi følte os alene. Det er det vidunderlige ved både det at læse og skrive" - Jens Christian Grøndahl.I denne episode taler jeg med forfatteren Jens Christian Grøndahl, der må være en af landets største prosaister. Jens Christian er ofte blevet fremhævet for sin evne til at fremstille eksistentielle konflikter og psykologiske relationer, og det er naturligvis noget af det, vi taler om i dag. Samtidig kredser vi fra start om Europa, som Jens Christian har skrevet en essay-trilogi omkring. Han læser derudover op fra romanen 'Fra i nat sover jeg på taget' - helt specifikt fra s. 22, hvor den unge, navnløse jeg-fortæller ser tilbage på sit første møde med sin store ungdomskærlighed. I bogens andel del er fortælleren +60 år, ligesom Jens Christian selv, og her møder han igen ungdommens flamme en tilfældig dag i Fælledparken, hvorefter hans liv ændrer sig, selvom det egentlig var forbi. Det er en bog, jeg på det varmeste kan anbefale, hvis du ligesom mig holder af Patrick Modianos parisiske verden eller af Søren Ulrik Thomsen, der også har medvirket her i podcasten.God fornøjelse med episoden. Music: The Prelude Op. 28, No. 4 by Frédéric Chopin. Performed by Paul Cantrell, http://inthehands.comHvis du vil skrive til podcasten, kan du gøre det her

Den nordiske forfatteren med det soleklart kuleste navnet og noen av de flotteste romantitlene, er klar med en ny bok. Men hva er det Helle Helle egentlig gjør i de korte, rare fortellingene sine? Og er hun en nordisk dronning eller bare en litt for knapp representant for ideen om det litterære isfjellet – der mesteparten av meningen skal befinne seg under overflaten? Det skal vi diskutere i denne ukens episode av Morgenbladets bokpodkast. Med Ane Farsethås og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Trumps USA er mere end hver fjerde solgte bog en romance, mens salget af al anden litteratur er faldende. Også herhjemme er der gang i romancelitteraturen, og det sås på Gunst, Danmarks første messe for romancebøger, som for nyligt fandt sted i Kolding. Politiken var med på en lørdag fuld af kys og kram og romantiske knaldtilbud. Men hvad er det romancegenrens vældige udbud af titler kan? Er det så enkelt, at efterspørgslen efter fortællinger om kærlighed og romantik stiger, når den store verden føles grum? Det taler litteraturredaktør Jes Stein Pedersen med Politikens udsendte, kærlighedsbrevkasse-redaktør, Felix Thorsen Katzenelson om i denne udgave af Bogfolk.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Finns det något mer exotiskt än en man som läser? Enligt nya studier minskar läsningen på nästan alla fronter och det gäller i synnerhet män. Vi undersöker vad det beror på och vilken roll skärmen spelar i den här utvecklingen. Gäster är litteratursociologen Karl Berglund, journalisten Irena Pozar, och komikern Branne Pavlovic som är programledare för “Poeter och analfabeters bokklubb”.

Det har blitt et av den litterære samtalens aller mest presserende og hyppigst tilbakevendende spørsmål: Hvordan skal vi håndtere opplysninger som kaster ubehagelig lys over forfattere vi liker? Hva skjer, eller bør skje, med vår lesning av bøkene hvis vi får vite om overskridende eller kriminelle eller umoralske hendelser i forfatterens liv? De siste månedene har slike samtaler oppstått omkring så sentrale og høyt elskede forfattere som George Orwell, Neil Gaiman, Cormac McCarthy og Alice Munro. I denne episoden av Morgenbladets bokpodkast stiller vi oss nettopp disse spørsmålene. Med Ane Farsethås og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

THAT'S THE CHIT! Våra hjältar kastar sig över mältningens ädla konst och HÄR finns mycket att hämta. Nördigt och härligt med avstamp i Davids egen bloggpost. Men ibland håller han inte med sig … Vad var det i glaset? David hade en 7 år gammal rökig Bunna från en sherry butt buteljerad helt nyss av Svenska Eldvatten; Mathias njöt av en Douglas Laing Glengoyne 12 YO på 48,4%; Jeroen körde med Box The Archipelago 2016. Från ax till fylla del 2: mältning något så inihelvete… Den här långa långa texten innehåller det mesta, som framgick av själva avsnittet: http://tjederswhisky.se/ur-bokmanus-maltning/ Sedan, se till exempel: Briggs, Dennis E., Malts and malting (London: Blackie Academic & Professional, 1998). Hertrich, Joseph D., ”Topics in brewing: malting”, Master Brewers Assocation of the Americas Technical Quarterly 50, nr. 4 (2013), s. 131–141. Litteraturen om mältning är omfattande men jag tror vi får stanna här. Alldeles för kort om Saladinlåda: https://en.wikipedia.org/wiki/Saladin_box David är skeptisk till Davids påstående att man kölnar i Saladinlådor, det är framför allt en låda där groningen sker. Saladinlådor! https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/d/d2/Bef%C3%BCllung_eines_Keimkastens.jpeg CC BY-SA 3.0 Peter Schill, https://en.wikipedia.org/wiki/Saladinbox#/media/File:Bef%C3%BCllungeines_Keimkastens.jpeg https://www.wolfers.se/wp-content/uploads/2025/02/saladin.jpg Källa: Stopes, Henry, Malt and malting: An historical, scientific, and practical treatise, showing, as clearly as existing knowledge permits, what malt is, and how to make it (London: F. W. Lyon, 1885). Här når du oss: En trea whisky på Facebook (https://www.facebook.com/entreawhisky) Maila till oss på hej@entreawhisky.se Davids blogg tjederswhisky.se (https://www.tjederswhisky.se) Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/entreawhisky Bli medlem! https://entreawhisky.memberful.com/checkout?plan=74960

Rudolf Höss memoarer är makaber läsning. Han ansvarar för mängder av människors brutala död i Auschwitz och försöker få ihop familjelivet. Boken får Dan Jönsson att fundera över litteraturens godhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012 i en längre version. I sina memoarer beskriver Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, sina bekymmer med att få ihop livspusslet när barnen är små. Hur han slits mellan den lugna idyllen där hemma, och karriären i förintelseindustrin; hur han, som så många andra föräldrar, önskar sig mer tid med barnen och familjen men hur han – tyvärr – är alldeles för upptagen av det viktiga arbetet i gaskamrarna. läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. I sitt förord till Rudolf Höss memoarer brännmärker författaren och förre Auschwitzfången Primo Levi texten som ”fylld av ondska”, och utan alla litterära kvaliteter. Höss nostalgiska beskrivning av barnens oskyldiga nöjen mitt i det nazistiska utrotningsmaskineriet känns verkligen svindlande absurd – är familjelivet ett undantag från gaskamrarnas verklighet, eller är det tvärtom? I vår kultur fungerar konsten och litteraturen ungefär på samma sätt som familjeidyllen gör i Höss självbiografi – som en ö av sanning och integritet i ett hav av lögn och gemenhet, ett moraliskt reservat dit världens ondska aldrig når. Inte så att litteraturen inte skulle kunna föreställa sig, och gestalta det onda – för det kan den förstås: men texten, litteraturen själv, förblir ändå alltid obesudlad. Om jag läser en roman om folkmord uppfattar jag folkmordet i sig som en meningslös ondska – men läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. På samma sätt kan jag gå runt som turist i Auschwitz, rysa inför kvarlevorna av nazismens omänskliga utrotningsmaskineri – men när jag läser Rudolf Höss berättelse om sitt liv blir han lik förbannat plötsligt mänsklig. Därför gör mig Primo Levis kommentar förvirrad. En text fylld av ondska, är det möjligt?I sin essä ”Litteraturen och det etiska” skriver den norske författaren Stig Sæterbakken om det här – att litteraturen aldrig kan vara annat än god. När litteraturen gestaltar det onda, skriver Sæterbakken, är det ändå alltid med det goda för ögonen, i en strävan till försoning och förståelse. Ja, skriver han: redan i gestaltningen som sådan, i försöket att ge språklig form åt ondskan finns denna uppbyggliga strävan till försoning, till att ge det onda en mening. En ond litteratur kan därför bara vara möjlig att tänka sig som fullständigt formlös, som ett språkligt kaos, skriver Sæterbakken. Och en sådan ”vild” litteratur vore, helt enkelt, ingen litteratur.I en tid präglad av realismens ideal är det lätt att avfärda doch et litterära undantaget som idealistiskt, det vill säga falskt. Vi ser också en stark tendens just nu att försöka bryta kulturens moraliska isolering, ta sig ut ur reservatet och i skarven mellan det fiktiva och det verkliga finns en energi som verkar kortsluta den litterära etiken. Och därmed, tror jag, också estetiken. När Primo Levi brännmärker Rudolf Höss självbiografi som ”fylld av ondska” säger han i samma andetag att den saknar litterära kvaliteter. Som om det hängde ihop. Levi har rätt – Höss är ingen god författare, hans självbiografi är alltså inte, som vi brukar säga, god litteratur. Men blir texten därför ond? Kan det kanske snarare vara så att Höss tillkortakommanden som författare, hans oförmåga att göra en trovärdig helhet av sitt livs historia, på något vis öppnar en spricka i det litterära undantaget, gör texten mer verklig? Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Rudolf Höss skrev sina memoarer 1947, när han satt i fängelse i Krakow och väntade på sin dödsdom. Memoarerna är ett försök av en besegrad människa att förklara, och kanske också själv förstå hur det kunde bli som det blev – hur han, som under hela sitt liv bara försökt att göra sin plikt, kunde sluta som en industriell massmördare. Han övervakar hur kropparna förs bort och bränns, hur tänderna dras ut, håret klipps, ”hela den gräsliga, oupphörliga hanteringen”, som han uttrycker det. Aristoteles talade i sin Poetik om konstens förmåga till ”katharsis”, rening – och kanske är det något sådant Höss försöker sig på. Han vet att allt är förlorat, han vet att han ska dö och att eftervärldens dom blir skoningslös. Men han försöker ändå. Om hans text idag ställer en fråga till oss handlar den framför allt om hur långt vi är beredda att gå honom till mötes på försoningens väg. Och om vi avvisar honom: varför? Med vilken rätt?Rudolf Höss är, som han själv också skriver, ingen författare. Men är hans memoarer litteratur? Finns det en etisk gräns där litteraturens domäner slutar? Filosofen Theodor Adorno skrev sina berömda ord om det ”barbariska” i att skriva poesi efter Auschwitz. Hur de ska tolkas är fortfarande omstritt – men ett sätt att förstå dem är kanske just att skillnaden mellan poesi och verklighet inte längre går att upprätthålla. Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Jag tror det är en viktig slutsats. Verkligheten är inte en text – det är istället texten som är verklighet. I Bertolt Brechts lilla enaktare ”Regeln och undantaget” berättas en allegorisk historia om en köpman som jagar fram genom en öde öken för att komma först till en oljefyndighet. Med sig har han en kuli, en bärare, som han brutalt driver på med hugg och slag. Köpmannen vet mycket väl att han behandlar kulin illa, och när bäraren på natten kommer för att ge honom vatten att dricka, blir köpmannen livrädd och skjuter ner honom.I rättegången efteråt frias köpmannen från mordanklagelserna. Domstolens resonemang går ut på att eftersom köpmannen själv visste hur illa han behandlade sin bärare, så hade han också alla skäl att vara rädd för att bäraren faktiskt ville ta livet av honom. Som köpmannen själv säger: ”Karln hade ingen orsak att ge mig vatten. Jag var inte hans vän.”Så länge ondskan styr, så är den goda handlingen omöjlig. Ja, ännu värre faktiskt: den onda regeln gör det goda undantaget till en förbrytelse. Rudolf Höss skulle ha nickat skenheligt. Men Brecht stannar ju inte där – istället tar han steget ut ur pjäsen och uppmanar publiken att göra detsamma, fråga sig om det i själva verket inte borde vara tvärtom. Och jag tänker mig att om det finns en etisk dimension i litteraturen – efter Auschwitz – å handlar den väl fortfarande just om det: om att fungera som en förändrande kraft, en plats där vi kan ställa oss och se på världen utifrån, från sidan. Göra regeln till ett undantag. Och kanske undantaget till en regel. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Rudolf Höss: Commandant of Auschwitz". Översättare: Constantine FitzGibbon. Phoenix Press, 2000.

12 december. Strävsamhet, statusjakt och en bortglömd nazist, Strindbergskt raseri över Ystad och Hagmansk behaglighet i ett negligerat Stockholmskvarter. Mattias Svensson samtalar med idéhistorikern Henrik Dalgard och litteraturvetaren Erik Luth om deras antologi ”Staden i den svenska romanen”.

I dagens avsnitt på Taylors födelsedag gästar Agri Ismaïl och Cornelia Sohl! Vi pratar om Taylor och hur hon använder litteratur i sina texter och mycket mycket mer!

Åsnan har fungerat som en symbol för dumhet och envishet, men i litteraturen kan man ana att djuret har en större betydelse än så. Torbjörn Elensky inspireras av dess konstruktiva dumhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det egentligen: är dumhet bara brist på intelligens eller är det en egenskap i egen rätt? Kan det finnas olika slags dumhet, precis som det finns olika slags intelligens? Övergripande, språklig, matematisk, social, politisk... kanske finns det även kreativ och konstruktiv dumhet, som kan leda till framsteg för mänskligheten? Kanske finns det också en viss intelligent dumhet, som den där listiga strategin för att slippa ansvar, som återfinns i uttrycket ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Att göra sig svensk är till exempel att låtsas som man inte fattar för att slippa dela på notan, komma undan ansvar för något man gjort, som ett barn som gör sig tungt för att inte kunna lyftas gör sig denna variant av svensken oförstående för att inte dras in eller ställas till svars. Man kan fundera länge på varför spansktalande fått för sig att just svenskar är så funtade, men den makthavare som säger sig ha varit naiv gör sig i detta svensk, se hace el sueco.Det bästa exemplet på konstruktiv dumhet i den moderna litteraturen är nog den tappre soldaten Svejk, i den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks roman från 1921. Svejk är tjock och trög, men alltid optimistisk och villig att stå till tjänst. Han driver sina överordnade till vansinne genom att ta deras order bokstavligt, vara orimligt plikttrogen och alltid bemöta alla klagomål med ett nöjt leende. Han är en riktig åsna, men med sin dumhet avslöjar han överhetens och hela första världskrigets absurditet. Åsna ja, djuret som förknippas med dumhet vandrar också sida vid sida med litteraturhistoriens mest berömda kloka dumbom. Sancho Panza. Panza följer sin herre don Quijote genom det tidiga 1600-talets Spanien. Riddaren av den sorgliga skepnaden, är bildad och hjältemodig, en hidalgo med ideal från medeltiden som färdas genom den spanska guldålderns Kastilien och som gång på gång måste räddas från sin egen fantasis förvrängning av omgivningen. Hans häst är en riktigt ömklig krake, men den är åtminstone en häst, så den har ett namn. Rosinante. Panzas åsna är enbart en åsna, så den har inget namn utan kallas bara rucio, grå. Den försvinner dessutom utan någon förklaring. Det finns de som trott att Cervantes sjabblade bort den i skrivandet. Men det verkar väl ganska osannolikt? Snarare ligger förklaringen i åsnans symbolik, som inte bara handlar om dumhet utan också om envishet. Den representerar det lägsta folket, de fattiga, slavarna, de som tvingas att tjäna fast de inte vill. De som genom hela historien gjort passivt motstånd genom att låtsas inte förstå order, maska och sinka och gå åt andra hållet. Försvinnandet är alltså mycket medvetet, och den namnlösa åsnan något som förbinder Cervantes roman med andra romaner.Redan de gamla romarna använde åsnan som symbol för dumhet. Quid nunc te, asine litteras doceam? löd ett uttryck. Åsna, ska jag lära dig att läsa och skriva? Den fenomenala romerska romanen ”Den gyllene åsnan” från 100-talet efter Kristus är den enda roman på latin från antiken som överlevt. Precis som i de grekiska romaner författaren Apuleius imiterar, är handlingen varierad och komplicerad. Det handlar Lucius, en ung man som är väldigt intresserad av magi och som tänker förvandla sig själv till en fågel – men istället blir till en åsna. Han upplever en mängd exotiska resor och äventyr i denna skepnad, tills han befrias av gudinnan Isis, vars kult han ansluter sig till. Det är utvikningarna som är romanens stora behållning. Den blev enormt populär när den trycktes första gången i Italien 1469. Den översattes och spreds snabbt över Europa. Den första översättningen till spanska trycktes i Sevilla redan 1513 och här gjorde den så stor succé att den gav upphov till pikareskromanerna, berättelser om personer som reser runt i Spanien och upplever det ena äventyret efter det andra. Precis som i ”Don Quijote” alltså, som kan sägas vara både kulmen på detta litterära skede och öppningen till de följande århundradenas europeiska romankonst.Litteraturen avslöjar en sanning: Åsnan är inget dumt djur, inte egentligen, tvärtom är dess envishet snarare ett uttryck för intelligens. Den vill inte lyda. Men den är en av människans verkligt gamla tjänare. Troligen först tämjd av afrikanska herdar för mer än 6000 år sedan. Man har i Egypten hittat åsnegravar äldre än pyramiderna. Josef, Maria och Jesus flydde till Egypten på en åsna, på samma djur red Jesus in i Jerusalem. Den klassiskt antika åsnan förenas med den bibliska åsnan, främst genom Det nya testamentet, men även i det gamla återkommer vårt trogna arbetsdjur, än som symbol för dumhet, än för ödmjukhet och det enkla arbetande folket. Särskilt central är legenden om Bileams åsna i fjärde Mosebok. I den är det åsnan som har förmågan att se en ängel som spärrar vägen för Bileam, som blir arg och piskar åsnan varpå denna mirakulöst får talets gåva och frågar varför Bileam slår honom. Till slut visar sig ängeln även för människan, men den enkla, dumma åsnan såg den först.Den store filosofen, diktaren och astrologen Giordano Bruno förenar den antika och den bibliska åsnan på ett sätt som verkligen skingrar alla motsägelser. I den lilla skriften ”Den pegasiska hästens kabbala” från 1585 hålls ett lovtal till den kristna ödmjukhetens åsna. Texten är full av ironiska blinkningar och vändningar och åsnan blir en samlande symbol för det kristna hyllandet av okunskap som väg till frälsning. Bruno var ingen vän av okunskap, vilket framgår med önskvärd satirisk tydlighet. Men i den senare delen av boken kommer åsnan tillbaka. Nu är det den som segrar över de mänskliga akademiernas tjockskallighet – och det visar sig att den vita bevingade hästen Pegasus, i själva verket var en åsna. Liksom Bruno själv, som på grund av sitt envetna fasthållande vid sina övertygelser väckte kyrkans missnöje och brändes på bål av inkvisitionen i Rom år 1600.Kanske är dumhet en av våra viktigaste egenskaper. För Sokrates var detta att göra sig dum ett sätt att tvinga folk att bena upp sina egna resonemang, lite som Svejk fick sina befäl att göra bort sig genom att lyda dem. Intelligenta personer kännetecknas också av sin överlägsna förmåga att försvara galna idéer med skarpare argument än mindre begåvade människor. Den intelligenta vill glänsa, ta plats, vara först med det senaste och vecklar lätt in sig i omständligt försvar för abstraktioner som leder käpprätt till helvetet. Den som är lite åsneaktig däremot låter sig inte så lätt dras med av det senaste, den bryr sig inte om flärd och prestige utan stretar på i tysthet. Det är bara en intelligent person som skulle kunna få för sig att upphöja dumheten till ideal, medan åsnan inte skulle bry sig om att den tilldelades hjälterollen. Den skulle spela svensk, göra sig tung, streta vidare i sin takt och på sin höjd skulle den le åt påståendet att den i själva verket var en Pegasus.Torbjörn Elenskyförfattare och essäistLitteraturGiordano Bruno: Den pegasiska hästens kabbala. Översättare: Gustav Sjöberg. Eskaton, 2024.Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Översättare: Jens Nordenhök. Nilsson Förlag, 2016.

Kanadiske Margaret Atwood er en levende legende. Siden debuten i 1961 med diktsamlingen Double Persephone, har hun over 70 utgivelser bak seg, av poesi, novellesamlinger, romaner, barnebøker, essaysamlinger og opera-librettoer, inkludert verdenskjente titler som Tjenerinnens beretning og MaddAddam-trilogien. Atwoods har særlig markert seg med sine utforskninger av totalitarisme, patriarkalske strukturer og miljøødeleggelse, og er kjent for sin nærmest profetiske spekulative fiksjon, der hun har skildret temaer som innsnevring av kvinners rettigheter, en verdensomspennende pandemi og klimakollaps.Litterært er Atwood fabulerende, uredd og original, med tydelige referanser til litteraturhistorien, enten det er klassiske tekster, eventyr, eller forfattere som William Shakespeare og George Orwell. Litteraturen hennes inneholder ofte elementer fra historiske hendelser, og peker samtidig framover mot nye verdener og nye muligheter.Atwood møtte journalist og forfatter Karin Haugen til samtale om sitt omfangsrike forfatterskap, om historie, samtid, og profetiske fortellinger.Denne samtalen ble arrangert av Litteraturhuset, og foregikk 31. oktober 2024 på hovedscenen til Den Norske Opera og Ballett. Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av utvalgte samtaler og foredrag fra Litteraturhusets program. Musikk av Apothek. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En ny generasjon av unge forfattere som har vokst opp på Oslo øst og med innvandrerbakgrunn har slått gjennom. Bit deg merke i navnet Hamza Hirsi, siste skudd på stammen! En podcast fra Vårt Oslo. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Litteraturen som botemedel mot tomhet och livsleda, samtidigt som den väcker längtan efter en förhöjd känsla i vardagen. När en kvinna mitt i livet hamnar i en oväntad och hemlig relation krockar fantasi och verklighet, liv och dikt. Malin Ullgren i samtal med Fanny Wingborg, teolog. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

«Jeg kan ikke gå i tog og demonstrere mot ensomheten og det fortærende savnet etter en annens kropp, det eneste jeg kan gjøre er å betale for et tinderabonnement.»I Alt jeg frykter har allerede skjedd blir hovedpersonen dumpet av livspartneren sin. Kjærlighetssorgen er altoppslukende. Hvordan skal hun finne glede i livet nå? Eller vise seg naken for et nytt menneske igjen?Enklere blir det ikke av at hovedpersonen er 69 år, og både hun og de potensielle mennene hun kan date er på vei inn i pensjonsalder. Klarer hun tanken på sin egen eller andres gamle kropper, orker hun være åpen for nye partnere, og vil noen i det hele tatt åpne for henne?Wencke Mühleisen er medieviter, kjønnsforsker og forfatter. Hun debuterte skjønnlitterært med Jeg skulle ha løftet deg varsomt over i 2010, og har så langt utgitt fem bøker. Litteraturen hennes reflekterer ofte over spesifikt kvinnelige erfaringer, og viser hvordan de universelle menneskelige følelsene forblir de samme, uavhengig av alder. I Alt jeg frykter har allerede skjedd utfordrer hun tabuene rundt begjær og seksualitet hos eldre mennesker, analyserer ensomhetens sosiopolitiske side, og stiller spørsmålstegn ved vårt sterke behov for å leve i par.Sissel Gran er psykolog, samlivsekspert og forfatter av blant annet Men størst av alt er begjæret, Inni er vi alltid unge og Det er slutt. Hun møter Mühleisen til samtale om ensomhet, begjær og å tørre å åpne seg for kjærligheten på nytt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svenskarna dricker allt mindre alkohol. Men är det verkligen bara positivt? Dessutom om att FN-organet Unesco har presenterat nya världsarv, däribland Berlins technoscen. Det borde göra alla glada, men istället är yngre och äldre techno-entusiaster osams. Med Essy Klingberg, kulturredaktör på SvD. Programledare: Alexandra Karlsson Producent: Moa Larsson Redaktör: Elin Roumeliotou Klipp från: Rave the Planet Vi vill ha feedback och önskemål! Kontakta oss på: dagensstory@svd.se

Finnes kvalitet? Hvorfor er det viktig? Hvorfor hater forfattere hverandre? Hvorfor er Ole Robert Sunde så opptatt av Paul Celan (han med Todesfuge) og Anne Carson? Må du ha lest Eros the Bittersweet for å kunne uttale deg om litteratur? Alt dette og mye annet får du svar på i dagens Minervapodden. Og en ting til: Hverken Forfatterforbundet eller Forfatterforeningen bør dele ut statens penger. Men for å få vite hvem som da burde dele dem ut, må du høre på podcasten.

Siden midten af 1800-tallet er et påfaldende stort antal forfattere vokset op i Nordjylland. Bogen Toppen af Danmark har samlet mere end 30 forfattere, der hver fortæller deres individuelle version af den nordjyske kulturhistorie. Én af dem er Hanne-Vibeke Holst, og hun gæster Kulturens studie sammen med én af bogens tre forfattere, Johannes Riis. Ifølge DR Nyheder er seks betjente fra Københavns Politi blevet sigtet og mistænkt for groft tyveri, embedsmisbrug og narkokriminalitet. Flere kilder fortæller, at betjentene skulle have kommunikeret over en Snapchat-gruppe med navnet WOTC - en forkortelse af politiserien We Own This City fra 2022. Men hvordan påvirker tv-serier, der beskæftiger sig med politiet, vores syn på Danmarks udøvende magt? Vi spørger en kriminolog og museumslederen for Politimuseet i København. Værter: Linnea Albinus Lande og Jesper Dein.

«Du ska reinne vidt og e ska reinne trongt og når veven e vové ska oss tu kåmmå att.»Med Skråpånatta avslutter Lars Mytting den storslåtte trilogien om Hekne-slekta. Trådene fra Søsterklokkene og Hekneveven knyttes sammen, og profetiene som de myteomspunne tvillingene Halfrid og Gunhild vevde inn i Hekneveven, er i ferd med å fullbyrdes. Er det vi som skaper historien, eller historien som skaper oss?Hekne-trilogien trekker lange linjer i moderne historie fra starten av 1600-tallet, gjennom Det store hamskiftet, industrialisering, og to verdenskriger. Et moderne samfunn vokser fram samtidig som det tradisjonelle beholder sin plass: folketro, nedarva kunnskap og bygdemenneskets styrke gis like stor verdi som kristendommen, ny vitenskap og europeiske stormakter. Når fortellingen nå kulminerer i Skråpånatta, den lokale versjonen av Ragnarok, er det nettopp dette samspillet som virker: er det det individenes handlinger eller skjebnevevens spådommer som leder vei?Lars Mytting debuterte med romanen Hestekrefter i 2006, som i likhet med de fleste av bøkene hans er satt til Gudbrandsdalen. Sakprosaboka Hel ved fra 2011 ble en internasjonal suksess og settes i høst opp som teaterforestilling ved Det norske teateret, og romanen Svøm med dem som drukner fra 2014 ble tildelt Bokhandlerprisen. Mytting har nå skrevet seg inn i norsk litteraturhistorie med Hekne-triologien, som har blitt folkelesning både nasjonalt og internasjonalt. Litteraturen hans kjennetegnes av stor detaljkunnskap om sagn, lokalhistorie og håndverksmetoder, og hyppig bruk av dialekt og lokale begreper gir et på samme tid enkelt og poetisk språk.Forfatterkollega Marie Aubert er en av Myttings mange entusiastiske lesere, og møtte ham på Litteraturhuset til samtale om episk historieskriving, lokalkunnskap og folketro. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Axel Burénius är författare och litteraturvetare. I sin avhandling fördjupar han sig i Svetlana Aleksijevitj författarskap. Hon har lyfts fram som förnyare av den dokumentära litteraturen. Men hur sann är bilden av Nobelpristagaren? Programledare är Catta Neuding och Katarina O'Nils Franke.

Samtidigt som den ständiga debatten om jaget i litteraturen rasar på kultursidorna kommer litteraturprofessorn Birgitta Holm med en essäsamling om hur minnet och livet samverkar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon kallar boken ”Mnemosyne - nio essäer om skapande” för sitt andliga testamente, där hon återvänder till modernismens stora författarskap, de som har präglat henne. Hör om Proust och Selma och de ofrivilliga minnena, om Duras och Kierkegaard och omtagningen som skrivmetod.Birgitta Holm har också sett åtskilliga litterära debatter komma och gå, och angående den pågående om låg självbiografisk verkshöjd undrar hon om det personliga minnet ens har i litteraturen att göra.Katarina Wikars träffar en 87-åring som badar i Årstaviken varje morgon, och som ser som sin livsuppgift att putsa på litteraturen så den skiner, hon är ”den ständiga reparatören”.

Litteraturen har fra tid til anden biler med i historierne. For at give karaktererne karakter. Og det kan være spændende – eller irriterende.Bilsnobbernes litterære ekspertpanel, der til lejligheden er sammensat af Stefan Kaas og den ofte tilløbende forfatter Adam Estrup, har været i bogreolerne og taget et par håndfulde bøger med i studiet.Vi forsøger uprætentiøst at besvare adskillige af livets store spørgsmål:Kan løver genkende en Rolls Royce på afstand, og må man overhovedet kritisere Ernest Hemingway?Hvorfor kan en BMW 318 tiltale både yuppier og systemkritikere? Er sorte BMW'er det foretrukne køretøj for hård negle? Og hvad har Charles Bukowski og John Grisham til fælles?Er Audi i virkeligheden en god bil? Michel Houllebecq har måske endelig overbevist Stefan.Og er en SEL eller en SL det bedste køretøj til en 17-årig knægt i Hollywood?Er Harry Potter god litteratur, og hvad har den tilfælles med Hitchhikers Guide to the Galaxy?Endelig forsøger Adam, til Stefans lette overraskelse, at tage livtag med sin begrænsede kommercielle succes.Lyt med, hør om du er enig og lad os gerne høre om du har andre bøger, vi kunne tage med i en to'er.Bogliste: Firmaets Mand - John GrishamCasino Royal - Ian FlemmingFrancis Macombers korte lykkelige liv - Ernest HemmigwayBonfire of the Vanities - Tom Wolfe (Forfængelighedens bål)En eller anden Harry Potter bogThe Hitchhiker´s Guide to the Galaxy - Douglas AdamsKortet og Landskabet - Michel HoullebecqHollywood - Charles BukowskiSkår - Bret Easton EllisGuldhornene, Det danske monarkis sidste dage - Adam Estrup

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bokpodkasten er tilbake! Litteraturens forhold til skjermene har vært diskutert i 40 år. Dagens situasjon har likevel lite til felles med den Jan Kjærstad beskrev da han på 80-tallet publiserte sitt berømte essay om EDB og romanen. Det er ikke lenger bare skjermene som teknologi som utfordrer skrivingen og lesingen av litteratur, det er skjermenes ideologi. Men litteraturen har alltid blomstret i møte med det som kunne se ut som uoverstigelige utfordringer fra andre medier, vil den ikke gjøre det denne gangen også? I denne episoden av Morgenbladets bokpodkast snakker vi om litteraturen i innholdets tidsalder. Med Olaf Haagensen og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dette foredraget ble skrevet og holdt i anledning at Litteraturhuset symposium viet Édouard Louis' forfatterskap. Louis mistet nylig sin eldre bror, og det er denne erfaringen teksten tar utgangspunkt i. Få forfattere har kjempet for arbeiderklassen som Édouard Louis. I hver av sine fem romaner gir han liv til kampene og ambisjonene som preger en ofte undergravd og ignorert gruppe, gjerne eksemplifisert gjennom et familiemedlem eller seg selv. Litteraturen hans befatter seg med de psykologiske hindringene for selvrealisering, og viser hvordan den sterkeste forakten for arbeiderklassen ofte vises av menneskene som tilhører den.Foredraget er på engelsk. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bokspecial. Censuren hårdnar och författare kan råka illa ut. Men det finns också knep för att runda partiets nypor. Vi besöker författarparet Gustafsson Chen och tar tempen på Kinas litteraturscen. Vi lämnar poddstudion och åker hem till författaren Maiping Chen och sinologen och översättaren Anna Gustafsson Chen. På 1980-talet fanns en bubblande underjordisk litteraturscen i Peking. Hör Maiping Chen berätta om hur yttrandefriheten tryckts ner sedan dess och varför han inte kan återvända till Kina idag. Under Xi Jinpings tid vid makten har censuren och kontrollen hårdnat och det finns många aktuella exempel på hur detta går ut över författares möjligheter att verka i dagens Kina. Samtidigt finns strategier och knep som författare använder för att ändå förmedla en kritik mot makten.Därför går svenska barnböcker hem i KinaMaiping Chen har bland annat översatt Selma Lagerlöf till kinesiska. Hör om hur det kommer sig att svensk barnlitteratur, alltifrån Elsa Beskow till Sven Nordqvist, går hem hos den kinesiska medelklassen. Och varför är kinesiska deckare så dåliga? Avsnittet är även fullmatat med konkreta boktips. Så som Yu Hua's Att leva en bästsäljare som passar alla, enligt Anna Gustafsson Chen. Vidare Hao Yingfang's Peking den hopfällbara staden som är bra att börja med. Eller Lu Xun, som kan beskrivas som Kinas motsvarighet till Strindberg. Alla böcker som omnämns i avsnittet finns listade på Kinapodden i P1:s Instagram.Medverkande: Maiping Chen, författare och översättare. Anna Gustafsson Chen, sinolog och översättare. Hanna Sahlberg, Ekots Kinakommentator.Programledare: Axel Kronholm Producent: Therese Rosenvinge

Rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors och universitetsarkivarien/personhistorikern Fredrik Tersmeden talar om riktiga och fiktiva lundajurister i litteraturen från universitets grundande på 1600-talet fram till våra dagar. Hör om och av skrivande lundajurister som Karl Benzon, Axel Wallengren, Fritiof Nilsson Piraten och Håkan Strömberg samt om fiktiva lundajurister som Sten Stensson Stéen. Del 1/2 Lyssna nu i din podcastspelare!

Rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors och universitetsarkivarien/personhistorikern Fredrik Tersmeden talar om riktiga och fiktiva lundajurister i litteraturen från universitets grundande på 1600-talet fram till våra dagar. Hör om och av skrivande lundajurister som Karl Benzon, Axel Wallengren, Fritiof Nilsson Piraten och Håkan Strömberg samt om fiktiva lundajurister som Sten Stensson Stéen. Del 2/2 Lyssna nu i din podcastspelare!

Serhij Zjadan, forfattar og rockemusikar, set ord på livet i Ukraina på bakkenivå. Hør episoden i appen NRK Radio

Christopher Garplind spottar ut sitt kaffe efter att ha läst en enkät där Emma Molin säger att hon vill piska honom. P3 Nyheters Olivia Runsala sammanfattar fejden mellan före detta skådespelarparet Johnny Depp och Amber Heard. Evalisa Wallin från P3 Krim berättar om upploppen som har skett under påskdagarna och Hani Bilal från For The People pratar om efterföljderna till upploppen. Författaren Christoffer Holst (utan ph) kartlägger feel good-böckernas status i litteraturens värld. Programledare: Christopher Garplind och Emma Molin.

I tider av krig och mänskligt lidande är det en sak att säga att vi mer än någonsin behöver litteraturen. Men vad betyder det egentligen? Författarna Balsam Karam och Ola Larsmo i studion. Behöver vi litteraturen för att få tänka på något annat en stund? Eller behöver vi tvärtom så många vittnesmål som möjligt från omvärlden? Vill man läsa om krig för att förstå, eller önskar man läsa om fred för att få hopp? Ja vad har skönlitteraturen för betydelse för oss nu? Vilka böcker kan vi söka oss till? Det är många frågor, kanske är de för stora för att få svar, men idag letar vi ändå."Vi människor har idéer om ett annat sätt att leva, en annan ordning som inte måste innehålla den här typen av konflikter," säger Balsam Karam i Lundströms Bokradio. "Och just litteraturen är för mig en plats som upprättar en sådan ordning.""Litteraturen är ett sammanhang som rullat på i årtusenden" säger Ola Larsmo. "Vi har bildat avtryck av den mänskliga erfarenheten i tusentals år, och det arbetet är så mycket större, djupare och viktigare för vilka vi är, än till och med krig."Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.