Podcasts about litteraturen

Margret och Hannas dispyt om koftan i studion. Emelie Rosenqvist om vart männen i skönlitteraturen försvann? Magge om Jojo Siwa och Chris Hughes. Sydney Sweeney säljer sitt badvatten. Emily Dahl aka Modemassakern, direkt från Stockholm fashion week. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Programledare: Hanna Hellquist & Margret Ataldottir

Hvis du kan lide podcastserien og denne episode med Jens Christian Grøndahl, må du meget gerne skrive dig op til vores nye, gratis nyhedsbrev. Her deler vi de indsiger, der ikke fandt vej til selve podcasten samt andre livskloge fund fra Meningfulde Samtalers univers. Du kan skrive dig op her."Litteraturen kan få os til at opleve igen, sådan at alt det, vi troede, vi vidste, det ved vi ikke - ellers genopdager vi det på ny. Den gør os usikre dér, hvor vi var sikre, og den bekræfter os dér, hvor vi følte os alene. Det er det vidunderlige ved både det at læse og skrive" - Jens Christian Grøndahl.I denne episode taler jeg med forfatteren Jens Christian Grøndahl, der må være en af landets største prosaister. Jens Christian er ofte blevet fremhævet for sin evne til at fremstille eksistentielle konflikter og psykologiske relationer, og det er naturligvis noget af det, vi taler om i dag. Samtidig kredser vi fra start om Europa, som Jens Christian har skrevet en essay-trilogi omkring. Han læser derudover op fra romanen 'Fra i nat sover jeg på taget' - helt specifikt fra s. 22, hvor den unge, navnløse jeg-fortæller ser tilbage på sit første møde med sin store ungdomskærlighed. I bogens andel del er fortælleren +60 år, ligesom Jens Christian selv, og her møder han igen ungdommens flamme en tilfældig dag i Fælledparken, hvorefter hans liv ændrer sig, selvom det egentlig var forbi. Det er en bog, jeg på det varmeste kan anbefale, hvis du ligesom mig holder af Patrick Modianos parisiske verden eller af Søren Ulrik Thomsen, der også har medvirket her i podcasten.God fornøjelse med episoden. Music: The Prelude Op. 28, No. 4 by Frédéric Chopin. Performed by Paul Cantrell, http://inthehands.comHvis du vil skrive til podcasten, kan du gøre det her

Den nordiske forfatteren med det soleklart kuleste navnet og noen av de flotteste romantitlene, er klar med en ny bok. Men hva er det Helle Helle egentlig gjør i de korte, rare fortellingene sine? Og er hun en nordisk dronning eller bare en litt for knapp representant for ideen om det litterære isfjellet – der mesteparten av meningen skal befinne seg under overflaten? Det skal vi diskutere i denne ukens episode av Morgenbladets bokpodkast. Med Ane Farsethås og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Trumps USA er mere end hver fjerde solgte bog en romance, mens salget af al anden litteratur er faldende. Også herhjemme er der gang i romancelitteraturen, og det sås på Gunst, Danmarks første messe for romancebøger, som for nyligt fandt sted i Kolding. Politiken var med på en lørdag fuld af kys og kram og romantiske knaldtilbud. Men hvad er det romancegenrens vældige udbud af titler kan? Er det så enkelt, at efterspørgslen efter fortællinger om kærlighed og romantik stiger, når den store verden føles grum? Det taler litteraturredaktør Jes Stein Pedersen med Politikens udsendte, kærlighedsbrevkasse-redaktør, Felix Thorsen Katzenelson om i denne udgave af Bogfolk.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Finns det något mer exotiskt än en man som läser? Enligt nya studier minskar läsningen på nästan alla fronter och det gäller i synnerhet män. Vi undersöker vad det beror på och vilken roll skärmen spelar i den här utvecklingen. Gäster är litteratursociologen Karl Berglund, journalisten Irena Pozar, och komikern Branne Pavlovic som är programledare för “Poeter och analfabeters bokklubb”.

Det har blitt et av den litterære samtalens aller mest presserende og hyppigst tilbakevendende spørsmål: Hvordan skal vi håndtere opplysninger som kaster ubehagelig lys over forfattere vi liker? Hva skjer, eller bør skje, med vår lesning av bøkene hvis vi får vite om overskridende eller kriminelle eller umoralske hendelser i forfatterens liv? De siste månedene har slike samtaler oppstått omkring så sentrale og høyt elskede forfattere som George Orwell, Neil Gaiman, Cormac McCarthy og Alice Munro. I denne episoden av Morgenbladets bokpodkast stiller vi oss nettopp disse spørsmålene. Med Ane Farsethås og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

THAT'S THE CHIT! Våra hjältar kastar sig över mältningens ädla konst och HÄR finns mycket att hämta. Nördigt och härligt med avstamp i Davids egen bloggpost. Men ibland håller han inte med sig … Vad var det i glaset? David hade en 7 år gammal rökig Bunna från en sherry butt buteljerad helt nyss av Svenska Eldvatten; Mathias njöt av en Douglas Laing Glengoyne 12 YO på 48,4%; Jeroen körde med Box The Archipelago 2016. Från ax till fylla del 2: mältning något så inihelvete… Den här långa långa texten innehåller det mesta, som framgick av själva avsnittet: http://tjederswhisky.se/ur-bokmanus-maltning/ Sedan, se till exempel: Briggs, Dennis E., Malts and malting (London: Blackie Academic & Professional, 1998). Hertrich, Joseph D., ”Topics in brewing: malting”, Master Brewers Assocation of the Americas Technical Quarterly 50, nr. 4 (2013), s. 131–141. Litteraturen om mältning är omfattande men jag tror vi får stanna här. Alldeles för kort om Saladinlåda: https://en.wikipedia.org/wiki/Saladin_box David är skeptisk till Davids påstående att man kölnar i Saladinlådor, det är framför allt en låda där groningen sker. Saladinlådor! https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/d/d2/Bef%C3%BCllung_eines_Keimkastens.jpeg CC BY-SA 3.0 Peter Schill, https://en.wikipedia.org/wiki/Saladinbox#/media/File:Bef%C3%BCllungeines_Keimkastens.jpeg https://www.wolfers.se/wp-content/uploads/2025/02/saladin.jpg Källa: Stopes, Henry, Malt and malting: An historical, scientific, and practical treatise, showing, as clearly as existing knowledge permits, what malt is, and how to make it (London: F. W. Lyon, 1885). Här når du oss: En trea whisky på Facebook (https://www.facebook.com/entreawhisky) Maila till oss på hej@entreawhisky.se Davids blogg tjederswhisky.se (https://www.tjederswhisky.se) Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/entreawhisky Bli medlem! https://entreawhisky.memberful.com/checkout?plan=74960

Rudolf Höss memoarer är makaber läsning. Han ansvarar för mängder av människors brutala död i Auschwitz och försöker få ihop familjelivet. Boken får Dan Jönsson att fundera över litteraturens godhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012 i en längre version. I sina memoarer beskriver Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, sina bekymmer med att få ihop livspusslet när barnen är små. Hur han slits mellan den lugna idyllen där hemma, och karriären i förintelseindustrin; hur han, som så många andra föräldrar, önskar sig mer tid med barnen och familjen men hur han – tyvärr – är alldeles för upptagen av det viktiga arbetet i gaskamrarna. läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. I sitt förord till Rudolf Höss memoarer brännmärker författaren och förre Auschwitzfången Primo Levi texten som ”fylld av ondska”, och utan alla litterära kvaliteter. Höss nostalgiska beskrivning av barnens oskyldiga nöjen mitt i det nazistiska utrotningsmaskineriet känns verkligen svindlande absurd – är familjelivet ett undantag från gaskamrarnas verklighet, eller är det tvärtom? I vår kultur fungerar konsten och litteraturen ungefär på samma sätt som familjeidyllen gör i Höss självbiografi – som en ö av sanning och integritet i ett hav av lögn och gemenhet, ett moraliskt reservat dit världens ondska aldrig når. Inte så att litteraturen inte skulle kunna föreställa sig, och gestalta det onda – för det kan den förstås: men texten, litteraturen själv, förblir ändå alltid obesudlad. Om jag läser en roman om folkmord uppfattar jag folkmordet i sig som en meningslös ondska – men läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. På samma sätt kan jag gå runt som turist i Auschwitz, rysa inför kvarlevorna av nazismens omänskliga utrotningsmaskineri – men när jag läser Rudolf Höss berättelse om sitt liv blir han lik förbannat plötsligt mänsklig. Därför gör mig Primo Levis kommentar förvirrad. En text fylld av ondska, är det möjligt?I sin essä ”Litteraturen och det etiska” skriver den norske författaren Stig Sæterbakken om det här – att litteraturen aldrig kan vara annat än god. När litteraturen gestaltar det onda, skriver Sæterbakken, är det ändå alltid med det goda för ögonen, i en strävan till försoning och förståelse. Ja, skriver han: redan i gestaltningen som sådan, i försöket att ge språklig form åt ondskan finns denna uppbyggliga strävan till försoning, till att ge det onda en mening. En ond litteratur kan därför bara vara möjlig att tänka sig som fullständigt formlös, som ett språkligt kaos, skriver Sæterbakken. Och en sådan ”vild” litteratur vore, helt enkelt, ingen litteratur.I en tid präglad av realismens ideal är det lätt att avfärda doch et litterära undantaget som idealistiskt, det vill säga falskt. Vi ser också en stark tendens just nu att försöka bryta kulturens moraliska isolering, ta sig ut ur reservatet och i skarven mellan det fiktiva och det verkliga finns en energi som verkar kortsluta den litterära etiken. Och därmed, tror jag, också estetiken. När Primo Levi brännmärker Rudolf Höss självbiografi som ”fylld av ondska” säger han i samma andetag att den saknar litterära kvaliteter. Som om det hängde ihop. Levi har rätt – Höss är ingen god författare, hans självbiografi är alltså inte, som vi brukar säga, god litteratur. Men blir texten därför ond? Kan det kanske snarare vara så att Höss tillkortakommanden som författare, hans oförmåga att göra en trovärdig helhet av sitt livs historia, på något vis öppnar en spricka i det litterära undantaget, gör texten mer verklig? Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Rudolf Höss skrev sina memoarer 1947, när han satt i fängelse i Krakow och väntade på sin dödsdom. Memoarerna är ett försök av en besegrad människa att förklara, och kanske också själv förstå hur det kunde bli som det blev – hur han, som under hela sitt liv bara försökt att göra sin plikt, kunde sluta som en industriell massmördare. Han övervakar hur kropparna förs bort och bränns, hur tänderna dras ut, håret klipps, ”hela den gräsliga, oupphörliga hanteringen”, som han uttrycker det. Aristoteles talade i sin Poetik om konstens förmåga till ”katharsis”, rening – och kanske är det något sådant Höss försöker sig på. Han vet att allt är förlorat, han vet att han ska dö och att eftervärldens dom blir skoningslös. Men han försöker ändå. Om hans text idag ställer en fråga till oss handlar den framför allt om hur långt vi är beredda att gå honom till mötes på försoningens väg. Och om vi avvisar honom: varför? Med vilken rätt?Rudolf Höss är, som han själv också skriver, ingen författare. Men är hans memoarer litteratur? Finns det en etisk gräns där litteraturens domäner slutar? Filosofen Theodor Adorno skrev sina berömda ord om det ”barbariska” i att skriva poesi efter Auschwitz. Hur de ska tolkas är fortfarande omstritt – men ett sätt att förstå dem är kanske just att skillnaden mellan poesi och verklighet inte längre går att upprätthålla. Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Jag tror det är en viktig slutsats. Verkligheten är inte en text – det är istället texten som är verklighet. I Bertolt Brechts lilla enaktare ”Regeln och undantaget” berättas en allegorisk historia om en köpman som jagar fram genom en öde öken för att komma först till en oljefyndighet. Med sig har han en kuli, en bärare, som han brutalt driver på med hugg och slag. Köpmannen vet mycket väl att han behandlar kulin illa, och när bäraren på natten kommer för att ge honom vatten att dricka, blir köpmannen livrädd och skjuter ner honom.I rättegången efteråt frias köpmannen från mordanklagelserna. Domstolens resonemang går ut på att eftersom köpmannen själv visste hur illa han behandlade sin bärare, så hade han också alla skäl att vara rädd för att bäraren faktiskt ville ta livet av honom. Som köpmannen själv säger: ”Karln hade ingen orsak att ge mig vatten. Jag var inte hans vän.”Så länge ondskan styr, så är den goda handlingen omöjlig. Ja, ännu värre faktiskt: den onda regeln gör det goda undantaget till en förbrytelse. Rudolf Höss skulle ha nickat skenheligt. Men Brecht stannar ju inte där – istället tar han steget ut ur pjäsen och uppmanar publiken att göra detsamma, fråga sig om det i själva verket inte borde vara tvärtom. Och jag tänker mig att om det finns en etisk dimension i litteraturen – efter Auschwitz – å handlar den väl fortfarande just om det: om att fungera som en förändrande kraft, en plats där vi kan ställa oss och se på världen utifrån, från sidan. Göra regeln till ett undantag. Och kanske undantaget till en regel. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Rudolf Höss: Commandant of Auschwitz". Översättare: Constantine FitzGibbon. Phoenix Press, 2000.

12 december. Strävsamhet, statusjakt och en bortglömd nazist, Strindbergskt raseri över Ystad och Hagmansk behaglighet i ett negligerat Stockholmskvarter. Mattias Svensson samtalar med idéhistorikern Henrik Dalgard och litteraturvetaren Erik Luth om deras antologi ”Staden i den svenska romanen”.

Åsnan har fungerat som en symbol för dumhet och envishet, men i litteraturen kan man ana att djuret har en större betydelse än så. Torbjörn Elensky inspireras av dess konstruktiva dumhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur är det egentligen: är dumhet bara brist på intelligens eller är det en egenskap i egen rätt? Kan det finnas olika slags dumhet, precis som det finns olika slags intelligens? Övergripande, språklig, matematisk, social, politisk... kanske finns det även kreativ och konstruktiv dumhet, som kan leda till framsteg för mänskligheten? Kanske finns det också en viss intelligent dumhet, som den där listiga strategin för att slippa ansvar, som återfinns i uttrycket ”hacerse el sueco”, att göra sig svensk. Att göra sig svensk är till exempel att låtsas som man inte fattar för att slippa dela på notan, komma undan ansvar för något man gjort, som ett barn som gör sig tungt för att inte kunna lyftas gör sig denna variant av svensken oförstående för att inte dras in eller ställas till svars. Man kan fundera länge på varför spansktalande fått för sig att just svenskar är så funtade, men den makthavare som säger sig ha varit naiv gör sig i detta svensk, se hace el sueco.Det bästa exemplet på konstruktiv dumhet i den moderna litteraturen är nog den tappre soldaten Svejk, i den tjeckiske författaren Jaroslav Haseks roman från 1921. Svejk är tjock och trög, men alltid optimistisk och villig att stå till tjänst. Han driver sina överordnade till vansinne genom att ta deras order bokstavligt, vara orimligt plikttrogen och alltid bemöta alla klagomål med ett nöjt leende. Han är en riktig åsna, men med sin dumhet avslöjar han överhetens och hela första världskrigets absurditet. Åsna ja, djuret som förknippas med dumhet vandrar också sida vid sida med litteraturhistoriens mest berömda kloka dumbom. Sancho Panza. Panza följer sin herre don Quijote genom det tidiga 1600-talets Spanien. Riddaren av den sorgliga skepnaden, är bildad och hjältemodig, en hidalgo med ideal från medeltiden som färdas genom den spanska guldålderns Kastilien och som gång på gång måste räddas från sin egen fantasis förvrängning av omgivningen. Hans häst är en riktigt ömklig krake, men den är åtminstone en häst, så den har ett namn. Rosinante. Panzas åsna är enbart en åsna, så den har inget namn utan kallas bara rucio, grå. Den försvinner dessutom utan någon förklaring. Det finns de som trott att Cervantes sjabblade bort den i skrivandet. Men det verkar väl ganska osannolikt? Snarare ligger förklaringen i åsnans symbolik, som inte bara handlar om dumhet utan också om envishet. Den representerar det lägsta folket, de fattiga, slavarna, de som tvingas att tjäna fast de inte vill. De som genom hela historien gjort passivt motstånd genom att låtsas inte förstå order, maska och sinka och gå åt andra hållet. Försvinnandet är alltså mycket medvetet, och den namnlösa åsnan något som förbinder Cervantes roman med andra romaner.Redan de gamla romarna använde åsnan som symbol för dumhet. Quid nunc te, asine litteras doceam? löd ett uttryck. Åsna, ska jag lära dig att läsa och skriva? Den fenomenala romerska romanen ”Den gyllene åsnan” från 100-talet efter Kristus är den enda roman på latin från antiken som överlevt. Precis som i de grekiska romaner författaren Apuleius imiterar, är handlingen varierad och komplicerad. Det handlar Lucius, en ung man som är väldigt intresserad av magi och som tänker förvandla sig själv till en fågel – men istället blir till en åsna. Han upplever en mängd exotiska resor och äventyr i denna skepnad, tills han befrias av gudinnan Isis, vars kult han ansluter sig till. Det är utvikningarna som är romanens stora behållning. Den blev enormt populär när den trycktes första gången i Italien 1469. Den översattes och spreds snabbt över Europa. Den första översättningen till spanska trycktes i Sevilla redan 1513 och här gjorde den så stor succé att den gav upphov till pikareskromanerna, berättelser om personer som reser runt i Spanien och upplever det ena äventyret efter det andra. Precis som i ”Don Quijote” alltså, som kan sägas vara både kulmen på detta litterära skede och öppningen till de följande århundradenas europeiska romankonst.Litteraturen avslöjar en sanning: Åsnan är inget dumt djur, inte egentligen, tvärtom är dess envishet snarare ett uttryck för intelligens. Den vill inte lyda. Men den är en av människans verkligt gamla tjänare. Troligen först tämjd av afrikanska herdar för mer än 6000 år sedan. Man har i Egypten hittat åsnegravar äldre än pyramiderna. Josef, Maria och Jesus flydde till Egypten på en åsna, på samma djur red Jesus in i Jerusalem. Den klassiskt antika åsnan förenas med den bibliska åsnan, främst genom Det nya testamentet, men även i det gamla återkommer vårt trogna arbetsdjur, än som symbol för dumhet, än för ödmjukhet och det enkla arbetande folket. Särskilt central är legenden om Bileams åsna i fjärde Mosebok. I den är det åsnan som har förmågan att se en ängel som spärrar vägen för Bileam, som blir arg och piskar åsnan varpå denna mirakulöst får talets gåva och frågar varför Bileam slår honom. Till slut visar sig ängeln även för människan, men den enkla, dumma åsnan såg den först.Den store filosofen, diktaren och astrologen Giordano Bruno förenar den antika och den bibliska åsnan på ett sätt som verkligen skingrar alla motsägelser. I den lilla skriften ”Den pegasiska hästens kabbala” från 1585 hålls ett lovtal till den kristna ödmjukhetens åsna. Texten är full av ironiska blinkningar och vändningar och åsnan blir en samlande symbol för det kristna hyllandet av okunskap som väg till frälsning. Bruno var ingen vän av okunskap, vilket framgår med önskvärd satirisk tydlighet. Men i den senare delen av boken kommer åsnan tillbaka. Nu är det den som segrar över de mänskliga akademiernas tjockskallighet – och det visar sig att den vita bevingade hästen Pegasus, i själva verket var en åsna. Liksom Bruno själv, som på grund av sitt envetna fasthållande vid sina övertygelser väckte kyrkans missnöje och brändes på bål av inkvisitionen i Rom år 1600.Kanske är dumhet en av våra viktigaste egenskaper. För Sokrates var detta att göra sig dum ett sätt att tvinga folk att bena upp sina egna resonemang, lite som Svejk fick sina befäl att göra bort sig genom att lyda dem. Intelligenta personer kännetecknas också av sin överlägsna förmåga att försvara galna idéer med skarpare argument än mindre begåvade människor. Den intelligenta vill glänsa, ta plats, vara först med det senaste och vecklar lätt in sig i omständligt försvar för abstraktioner som leder käpprätt till helvetet. Den som är lite åsneaktig däremot låter sig inte så lätt dras med av det senaste, den bryr sig inte om flärd och prestige utan stretar på i tysthet. Det är bara en intelligent person som skulle kunna få för sig att upphöja dumheten till ideal, medan åsnan inte skulle bry sig om att den tilldelades hjälterollen. Den skulle spela svensk, göra sig tung, streta vidare i sin takt och på sin höjd skulle den le åt påståendet att den i själva verket var en Pegasus.Torbjörn Elenskyförfattare och essäistLitteraturGiordano Bruno: Den pegasiska hästens kabbala. Översättare: Gustav Sjöberg. Eskaton, 2024.Miguel de Cervantes: Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha. Översättare: Jens Nordenhök. Nilsson Förlag, 2016.

Kanadiske Margaret Atwood er en levende legende. Siden debuten i 1961 med diktsamlingen Double Persephone, har hun over 70 utgivelser bak seg, av poesi, novellesamlinger, romaner, barnebøker, essaysamlinger og opera-librettoer, inkludert verdenskjente titler som Tjenerinnens beretning og MaddAddam-trilogien. Atwoods har særlig markert seg med sine utforskninger av totalitarisme, patriarkalske strukturer og miljøødeleggelse, og er kjent for sin nærmest profetiske spekulative fiksjon, der hun har skildret temaer som innsnevring av kvinners rettigheter, en verdensomspennende pandemi og klimakollaps.Litterært er Atwood fabulerende, uredd og original, med tydelige referanser til litteraturhistorien, enten det er klassiske tekster, eventyr, eller forfattere som William Shakespeare og George Orwell. Litteraturen hennes inneholder ofte elementer fra historiske hendelser, og peker samtidig framover mot nye verdener og nye muligheter.Atwood møtte journalist og forfatter Karin Haugen til samtale om sitt omfangsrike forfatterskap, om historie, samtid, og profetiske fortellinger.Denne samtalen ble arrangert av Litteraturhuset, og foregikk 31. oktober 2024 på hovedscenen til Den Norske Opera og Ballett. Litteraturhusets podkast presenterer bearbeidede versjoner av utvalgte samtaler og foredrag fra Litteraturhusets program. Musikk av Apothek. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En ny generasjon av unge forfattere som har vokst opp på Oslo øst og med innvandrerbakgrunn har slått gjennom. Bit deg merke i navnet Hamza Hirsi, siste skudd på stammen! En podcast fra Vårt Oslo. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Litteraturen som botemedel mot tomhet och livsleda, samtidigt som den väcker längtan efter en förhöjd känsla i vardagen. När en kvinna mitt i livet hamnar i en oväntad och hemlig relation krockar fantasi och verklighet, liv och dikt. Malin Ullgren i samtal med Fanny Wingborg, teolog. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En ny norsk undersøgelse viser, at kvindelige og mandlige forfattere skriver forskelligt. Kvinder bruger ord som grådkvalt, bestyrtet, øm og vred, mens mænd oftere skriver international, militær og europæisk. Men er det et problem for litteraturen, at mænd og kvinder skriver forskelligt? »Problemet findes kun, hvis der enten er en total opvurdering af det maskuline eller det feminine,« siger forfatter og litteraturanmelder Linea Maja Ernst, der deltager i dagens litterære debat sammen med avisens bogredaktør, David Jacobsen Turner. Christian Bennike er vært. Programmet er tilrettelagt og produceret af Marie Louise Vesthardt og Birgit Nissen Pedersen.See omnystudio.com/listener for privacy information.

«Jeg kan ikke gå i tog og demonstrere mot ensomheten og det fortærende savnet etter en annens kropp, det eneste jeg kan gjøre er å betale for et tinderabonnement.»I Alt jeg frykter har allerede skjedd blir hovedpersonen dumpet av livspartneren sin. Kjærlighetssorgen er altoppslukende. Hvordan skal hun finne glede i livet nå? Eller vise seg naken for et nytt menneske igjen?Enklere blir det ikke av at hovedpersonen er 69 år, og både hun og de potensielle mennene hun kan date er på vei inn i pensjonsalder. Klarer hun tanken på sin egen eller andres gamle kropper, orker hun være åpen for nye partnere, og vil noen i det hele tatt åpne for henne?Wencke Mühleisen er medieviter, kjønnsforsker og forfatter. Hun debuterte skjønnlitterært med Jeg skulle ha løftet deg varsomt over i 2010, og har så langt utgitt fem bøker. Litteraturen hennes reflekterer ofte over spesifikt kvinnelige erfaringer, og viser hvordan de universelle menneskelige følelsene forblir de samme, uavhengig av alder. I Alt jeg frykter har allerede skjedd utfordrer hun tabuene rundt begjær og seksualitet hos eldre mennesker, analyserer ensomhetens sosiopolitiske side, og stiller spørsmålstegn ved vårt sterke behov for å leve i par.Sissel Gran er psykolog, samlivsekspert og forfatter av blant annet Men størst av alt er begjæret, Inni er vi alltid unge og Det er slutt. Hun møter Mühleisen til samtale om ensomhet, begjær og å tørre å åpne seg for kjærligheten på nytt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I Theogonin berättar den grekiska poeten Hesiodos om skäran som Kronos kastrerade Uranos med. Johan Tralau blir besatt av att veta i vilket material den var gjord. Det leder till ett äventyr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ett språng, ett steg, så faller jag. Det är brant bredvid vägen. Vinden är kall här bland kullarna. Telefonen saknar täckning. Det mörknar. Fyrhjulingen hostar uppgivet när jag vill få igång motorn. Det ligger ett bilvrak långt nedanför. Kanske kommer jag att dö här. Jag är på jakt efter skäran som den grekiske guden Kronos kastrerade sin far Uranos med. Vi läser om händelsen i den kanske äldsta bevarade grekiska litteraturen, hos poeten Hesiodos från omkring 700 före Kristus. Uranos var himmelsguden, men ingen vidare pappa. Han lät inte sina barn födas. De blev kvar inuti hans hustru, jordgudinnan Gaia. Därför planerade hon och yngste sonen Kronos ett uppror. Hesiodos sjunger: Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,Gjorde en kraftig skära därav Kronos griper tag i Uranos kön, hugger av det med skäran, och så blir hans far maktlös. Innan dess låg himlen som ett lock på jorden. Nu frigörs livet. Kronos härskar, och sedan Zeus, som skapar ordning i kosmos. Världen som vi känner den blev möjlig genom jordbruksredskapet.I Ingvar Björkesons översättning hörde vi att skäran är av ”grå adamant”, och att det är en metall. Vad är det för material? De flesta uttolkare tror att det är järn. Men en forskare har hävdat att idén om en gud med en skära är mycket äldre, från stenåldern eller från tiden när man började göra verktyg av koppar.Litteraturvetenskap var det första jag studerade vid universitetet. Det lär en att läsa långsamt, nära, noggrant. En utmärkt skola som motverkar det flyktiga som så lätt äter sig in i läsning. Men om någon frågade vad en poet egentligen kan ha menat, förväntades man dra på munnen lite – bekymrat och ironiskt, för man skulle anse att en texts betydelse inte hade något att göra med författarens upplevelser. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad Hesiodos och hans åhörare såg framför sig när han sjöng om gudens skära.I denna litteratur återfinns ofta spår från äldre epoker, ibland sådana som poeten själv inte begriper – som fossil i kalksten, spår av äldre livsformer. Kunde poeten höra sådana associationer när ordet adamant klingar i dikten?Det är första gången det nämns. Vad betyder det denna första gång? Jag måste få veta. Och så plötsligt: en tanke. På skrivbordet där jag sitter och arbetar på en bok om Hesiodos har jag en brevkniv av vulkanglas, som min pappa tog med från en forskningsresa i Mexiko. Vulkaniska bergarter kan vara grå, precis som i dikten. Jag bestämmer mig för att åka till den grekiska ön Melos.Här ligger orten Adamantas, som har ett gruvmuseum. Det visar sig vara stängt för säsongen. Svenska Institutet i Athen lyckas ordna så att jag blir insläppt, och museets montrar flödar över av öns rikedom. Svart, glänsande. Obsidian.Det är inte metall, utan glas som har bildats av lava och kan bli oerhört vasst. Experiment har visat att sår tycks läka snabbare om kirurgen har använt en obsidianskalpell. En gång utvanns obsidian på Melos, och den blev pilspetsar, speglar – och skäror.En man på ön ägnade sitt liv åt att leta efter obsidianföremål; han rekonstruerade en skära, som jag har fått tillstånd att titta på. Men montern är stängd. Den vänliga kvinnan som har öppnat museet för mig ringer till en man som anländer i gymnastikbyxor. Han bänder i monterns glas med en metallsked. Jag vill hjälpa till. Fast tänk om glaset går sönder. Blir jag svartlistad? Gripen av polis? Mannen går hårt åt glasskivan, men får upp den, och jag lyfter äntligen skäran, håller den i handen. Nästan andlös. Just då, just här, känner jag att det är rätt verktyg. Hemligheten löst. Jag håller Kronos skära. Genast skapade hon en metall, den grå adamanten,Gjorde en kraftig skära därav Om myten uppstod innan järn började användas så kan det ha varit en skära av obsidian. Det kan förklara varför Hesiodos använder namnet adamant. Då är det en fornlämning i texten. Så jag måste se vulkanglaset i dess naturliga miljö.Jag hyr en fyrhjuling för första gången. Det skulle ha varit en bil, men den var sönder. Det blir bra, säger uthyraren. Hon markerar var vägarna är så dåliga att man inte får åka dit med hyrfordon.Jag kör. Det blåser. Kartapparna i telefonen vet mycket lite om dessa vägar. Någonstans ligger en plats som heter Demenegaki, där obsidianen finns. Jag börjar bli obehagligt säker på att jag bryter mot biluthyrningens regler genom att köra här. Jag passerar en skylt där det står militärbas, tillträde förbjudet. Vad ska jag säga om det dyker upp vakter? Kanske att jag är ute på en litteraturvetenskaplig expedition, att jag skriver en bok om Kronos skära. Förbudsskylten ligger ned och verkar inte gälla i dag.Jag tittar på bilvraket nedanför. Fanns det människor i bilen när den hamnade där? Jag ställer fyrhjulingen och går. Det är sent. Jag river mig på taggbuskar. Jag pratar för mig själv. Lite rädd att bli ormbiten utan täckning på telefonen.Och så ser jag den. Vulkanisk väller den upp ur marken. Obsidian överallt. På samma plats där den knackades ut i forntiden, för att sedan exporteras långt bort. Det är Kronos skära, den grå adamanten. Obsidianen här är svart eller svartgrå, beroende på vem man frågar. Vi kan inte fråga Hesiodos. Det blåser.Två vältränade män i svarta kläder närmar sig. De visar polislegitimation och frågar vad jag gör. Jag säger att jag är professor från Sverige och letar efter obsidian. De frågar om jag är geolog, och jag svarar att jag forskar om grekisk poesi. De tittar artigt på mig.De frågar om jag har något emot att de tittar i min väska. Jag säger att det skulle glädja mig, vilket är en överdrift. De plockar upp min kamera, vattenflaska och en bok. Hesiodos. Jag säger inget om att kastrationen av Uranos kan ha utförts med hjälp av obsidian. Poliserna önskar mig en trevlig vistelse på Melos.Skulle Hesiodos verkligen tala om något stenålders, en skära med en egg av obsidian? Jag läser en arkeologisk rapport. Författarna säger att man använde stenverktyg under bronsåldern, genom järnåldern, och in i den klassiska perioden. Det är hundratals år efter Hesiodos.Troligen är ett verktyg med obsidianegg inte ens ett avlägset minne hos poeten när han sjunger om ”den grå adamanten”, utan en levande verklighet, bredvid nyare tekniker.Det är kallt, och jag har fått lära mig något om skäror, myter, vulkanglas och teknik. Litteraturen är nog rikare om den tillåts handla om de världar som den har utvecklats ur. Kanske är det som hör hemma någonstans, som har ett ursprung, just det som kan resa.Och till slut får jag kunskap om något som för miljoner människor är självklart. Jag minns att jag har sett personer sparka igång fordon med en vev som skjuter ut från maskineriet. Det kallas att kickstarta dem. Det sitter en vev här också. Jag viker ut den, trycker till.Johan Tralauprofessor i statskunskap och författare till böcker om grekisk kulturLitteraturHesiodos: Theogonin samt Verk och dagar. Översättning Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteratur:Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.

Svenskarna dricker allt mindre alkohol. Men är det verkligen bara positivt? Dessutom om att FN-organet Unesco har presenterat nya världsarv, däribland Berlins technoscen. Det borde göra alla glada, men istället är yngre och äldre techno-entusiaster osams. Med Essy Klingberg, kulturredaktör på SvD. Programledare: Alexandra Karlsson Producent: Moa Larsson Redaktör: Elin Roumeliotou Klipp från: Rave the Planet Vi vill ha feedback och önskemål! Kontakta oss på: dagensstory@svd.se

Finnes kvalitet? Hvorfor er det viktig? Hvorfor hater forfattere hverandre? Hvorfor er Ole Robert Sunde så opptatt av Paul Celan (han med Todesfuge) og Anne Carson? Må du ha lest Eros the Bittersweet for å kunne uttale deg om litteratur? Alt dette og mye annet får du svar på i dagens Minervapodden. Og en ting til: Hverken Forfatterforbundet eller Forfatterforeningen bør dele ut statens penger. Men for å få vite hvem som da burde dele dem ut, må du høre på podcasten.

Det finns två sätt att förhålla sig till insikten om tillvarons smärta. Isabella Nilsson prövar att leva enligt esteternas livshållning och tar ett sagolikt skutt över existensvillkoren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten. Den ena metoden går ut på att helt enkelt sluta spela med, sluta upprätthålla fiktionen och bli en existentiell slacker. Detta kallas kynism. Kynism är en filosofisk strömming som föraktar konventioner och betraktar världen med den illusionslösa blicken hos en herrelös gatuhund. Ordet kynism kommer av grekiskans ord för just hundaktig. Den andra metoden för att förlika sig med världens illusoriska natur kallas esteticism – eller romantik om man så vill – och går tvärtom ut på att bejaka illusionen, bejaka berättandet, göra livet till ett konstverk, göra livet till litteratur. Eftersom kynikerna framförallt är kända för att slarva med hygienen, bo i tunnor och vara allmänt douchiga har jag hittills känt mig mer manad att pröva esteternas livshållning. En stor del av en estets uppdrag går ut på att omvandla tyngd till lätthet.Buddha sa något i stil med att smärtan är två pilar: den första är smärtan i sig, och den andra är upplevelsen av den. Den första kan man inte påverka, men den andra har man makt över. På anslagstavlan hos min sångpedagog på Musikgymnasiet satt den populärpsykologiska kontentan av denna liknelse uppnålad: ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.”Mm. Livet är inte lätt. Men kanske går det att ta lätt på livet? Jag minns när jag var sju år gammal och en fredagseftermiddag plötsligt ledsnade på min belägenhet som människobarn. I bilen hem från fritids förvandlade jag mig istället till en ekorre vid namn Yoghurt. Jag lyckades sedan vidmakthålla denna förvandling, utan avbrott, under hela veckoslutet. Inventering av skafferiets vinterförråd av salta jordnötter, klättrande i våningssängen och borstande av min långa ludna svans – allt utan minsta gråtklump i halsen vid tanken på Spice Girls-bilderna som tjejerna i sexan lurat av mig efter roliga timmen! En snudd på heroisk låtsaslek med andra ord, ett sagolikt ekorrskutt högt över de existensvillkor som blivit mig givna. Men inbillningskraft är inte en outsinlig energikälla, skulle det visa sig. Lagom till måndagens första lektion var jag så utmattad av fantiserandet att jag somnade vid bänken i klassrummet, med matteboken som kudde. När jag vaknade var jag återigen ett människobarn och mina klasskamrater skrattade åt mig. Den vanligaste tyngdborttrollande låtsasleken bland vuxna människor är förälskelsen. Genom att låtsas att lidandets upphörande sammanfaller med föreningen med den älskade lyckas människor lyfta sig själva ur verklighetens kvicksand för att istället, och nu citerar jag en gammal schlager, ”fly on the wings of love”. Denna illusoriska förflyttning från realitetsgyttjan till poesihimlen brukar inom psykologin kallas ”sublimering”. Att sublimera är att ta ett befintligt lidande och berätta sin vackraste historia om det. Helst så vacker att huden knottrar sig i en ilande sensation av bitterljuv upphetsning. Ja, den lidande måste berätta för sig själv om sitt lidande på ett sådant sätt att lidandet framstår som intressant snarare än meningslöst. Buddhas pilar; smärtan går inte att trolla bort, men den går att få lite hyfs och stil på. Romanförfattare är i regel mycket bra på detta slags sublimerande berättande, det finns inte ett enda missbruk (av allt från kärlek och andra rusmedel till apati och andra bedövningsmedel) som inte en bra författare kan förläna ett drogromantiskt skimmer. Jag tänkte på detta när jag för några veckor sedan läste Marguerite Duras ”Lol V. Steins hänförelse”. Titelhjältinnan Lol är sådan att man som läsare blir attraherad av hennes sömngångaraktiga likgiltighet. Det är Duras största brist som författare, att livets faddhet alltid framstår som sexig. Naturligtvis är det även hennes största förtjänst som författare. Jag är själv författare och min omgivning skulle troligen beskriva mig som en litteraturälskare. Detta eftersom jag oftast stannar hemma ”med näsan i en bok” hellre än att interagera med nämnda omgivning. Till förmån för litteraturen – bejakandet av illusionen – har jag försummat att skaffa mig sådant som ett yrke, en familj och kunskaper i basal matlagning. Människor tenderar således att dra slutsatsen att litteraturen är mycket viktig för mig och att jag håller det skrivna ordet oändligt mycket högre än den levda verkligheten. Låt mig förtydliga. Valet mellan liv och litteratur var ett val mellan pest eller kolera. Jag valde kolera. Jaha. Varför inte lika gärna pest då? Kan man undra. Båda sjukdomarna är ju ytterligt plågsamma? Jo, därför att koleran har en diffus air av romantik som pesten saknar. Det vill säga, litteraturen är lika otillfredsställande som verkligheten men litteraturen har vad verkligheten saknar: känsla för stil.Somliga människor värdesätter den nakna sanningen. Jag, som är romantiker och estet, föredrar den vackert draperade lögnen.Om nu verkligheten är sann bara därför att den är naken? Med naken menar jag ostrukturerad, formlös, ogestaltad. Litteraturen består av samma smärtsamma beståndsdelar som verkligheten, bara ordnade på ett så vackert sätt som möjligt. Med vackert menar jag trösterikt, hoppingivande, smärtstillande. Annorlunda uttryckt: litteraturen och fantasin är, i bästa fall, en struktur som skapar upplevelsen att det mänskliga lidandet har en mening. Verkligheten är, i vanliga fall, ett plottrigt virrvarr som berövar människan denna upplevelse.Alla visdomsläror värda namnet har kommit fram till samma sak: allt är tomhet idel tomhet och jaget en fiktion. Och det finns, om jag förstår saken rätt, två metoder för en upplyst människa att förhålla sig till och förlika sig med den smärtsamma insikten.Den kaotiska människosanningen å ena sidan. Den strukturerade ekorrlögnen å andra sidan. Isabella Nilsson, författare och översättare.

Siden midten af 1800-tallet er et påfaldende stort antal forfattere vokset op i Nordjylland. Bogen Toppen af Danmark har samlet mere end 30 forfattere, der hver fortæller deres individuelle version af den nordjyske kulturhistorie. Én af dem er Hanne-Vibeke Holst, og hun gæster Kulturens studie sammen med én af bogens tre forfattere, Johannes Riis. Ifølge DR Nyheder er seks betjente fra Københavns Politi blevet sigtet og mistænkt for groft tyveri, embedsmisbrug og narkokriminalitet. Flere kilder fortæller, at betjentene skulle have kommunikeret over en Snapchat-gruppe med navnet WOTC - en forkortelse af politiserien We Own This City fra 2022. Men hvordan påvirker tv-serier, der beskæftiger sig med politiet, vores syn på Danmarks udøvende magt? Vi spørger en kriminolog og museumslederen for Politimuseet i København. Værter: Linnea Albinus Lande og Jesper Dein.

Hva kan litteraturen gjøre for oss, hvorfor er Marilynne Robinson så bra? Vert Åste Dokka snakker med kritiker, forsker og forfatter Kaja Schjerven Mollerin om det å lese. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hva kan litteraturen gjøre for oss, hvorfor er Marilynne Robinson så bra? Vert Åste Dokka snakker med kritiker, forsker og forfatter Kaja Schjerven Mollerin om det å lese. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En svartvit serieroman om queera tidsresor i Helsingfors. En åttatimmarspjäs om kärlek och död på Dramaten. Fyrtiosex röster som berättar om den stora branden 1875. En queer syntopera om en tysk kontratenor som trollband New York. Maskiner som gör röster till egna instrument. Queer sågverksfantasy från Norrlandskusten. Det queera berättandet i tjugotalets början tar sig många olika uttryck.Vi har lämnat poddstudion och sökt upp sexton queera författare, översättare, musiker och scenkonstnärer från Amsterdam till Sundsvall, från Hägersten till Helsingfors. I säsong 3 står samtalet i fokus när vi närmar oss upphovspersonerna bakom den queera musik, litteratur och scenkonst som skildrar queera erfarenheter idag.Den här veckan träffar vi Suzanne Larsdotter och Fanny Degerfelt för att samtala om lesbiskt sex i litteraturen. Ett samtal om identitetserotik, naturliknelser, begär och glupskhet och sex som en skådeplats för trauman och sår.Välkommen till Bögbibblan Podcast – Din skeva bokhylla!________________Gäster: Suzann Larsdotter och Fanny Degerfelt.Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Ljudtekniker liveinspelning: Linus EricssonKlippning och grafisk formgivning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.Avsnittet spelades in på Lesbisk Festival på kulturhuset Cyklopen i maj 2023._______________________Bögbibblan Podcast är en podd om queer litteratur. Du hittar Bögbibblan på bogbibblan.se och under namnet Bögbibblan på Spotify, Instagram och Facebook. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De klassiska muserna har fallit. Ner i det mänskliga. Ner mot gatan och köket. Rebecka Kärde reflekterar över ett skifte som berättar om konstens förändrade roll i kulturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Minnet är konstens moder. I alla fall om man ska tro den grekiske poeten Hesiodos. Enligt honom resulterade en nio dagar lång förbindelse mellan Zeus och minnets gudinna Mnemosyne i att den senare födde lika många döttrar. De fick namnen Kleio, Euterpe, Erato, Polyhymnia, Melpomene, Ourania, Therpsichore, Thaleia och Kalliope. Tillsammans kallas de för muserna. Från dessa nio systrar flödar den poetiska inspirationen, och den som vill dansa, dikta, sjunga eller ägna sig åt någon av de andra musiska konstarterna måste göra det med deras välsignelse.Hur får man kontakt med muserna? I Hesiodos fall kommer uppvaktningen oväntat. En dag, då han som vanligt vallar sina får på berget Helikon, dyker systrarna plötsligt upp från ingenstans. De börjar förolämpa den blivande poeten. Du lantliga fä, ropar de, i Ingvar Björkesons översättning – du som ”bara tänker på buken!” Sedan säger de att mycket av det de berättar i själva verket är lögn. Men när de så har lust, kan de också tala sanning. Hesiodos förses med en stav och en lagergren. Hans bröst fylls av en ”gudomlig röst för att sjunga om svunnen tid och kommande”. I ett slag är herden redo att dikta. Muserna har gjort honom till poet.Episoden återges i den episka lärodikten ”Theogonin”, som Hesiodos komponerade omkring år 700 före Kristus, och som därmed är den äldsta bevarade källan till myten om muserna. Frågan är vad som hänt med dem sedan dess. När man talar om systrarna idag är det ju oftast i en rätt så annorlunda bemärkelse. För det första uppträder de i singularis, som musan. För det andra är denna musa mänsklig. Kanske var hon gift med en berömd manlig 1900-talskonstnär, i vars bilder eller dikter hon återfinns, och som hon gav upp sitt eget konstnärskap för att vårda. Att vara någons musa – nej, det är för de flesta ingen lockande roll. Som den amerikanska poeten Louise Glück skriver i en dikt: ”Ingen vill vara musan. När allt kommer omkring, vill alla vara Orfeus”.Hur blev det så här? När förvandlades musan från generativ kraft till stum sköterska? Kanske kan man närma sig ett svar genom den franske konsthistorikern Georges Didi-Huberman. I boken ”Ninfa moderna” diskuterar han en besläktad figur, nymfen, och hur hon har gestaltats genom århundradena. Didi-Huberman utgår från det bildmaterial som i början av 1900-talet samlades ihop av den tyska kulturhistorikern Aby Warburg. Denne ägnade sina sista år i livet åt ett ofullbordat jätteprojekt som han (med hänvisning till musernas moder) kallade för Bilderatlas Mnemosyne. Warburg var intresserad av hur former och motiv från antiken lever kvar i senare tiders europeisk bildkonst. Atlasen, som består av ett sextiotal stora planscher med fastnålade fotografier och konstreproduktioner, är hans försök att i collageform kartlägga släktbanden. Till exempel kan en renässansmålning placeras bredvid en romersk skulptur. Det som förbinder konstverken är en gemensam detalj: ett plagg som faller snarlikt över en skuldra, en hand som gör en identisk gest. Det är som om antiken hemsöker moderniteten.Didi-Hubermans undersökning, som sträcker sig från antiken till den florentinska renässansen, bygger alltså på Warburgs atlas. Och när han betraktar nymferna upptäcker han något märkvärdigt. Nymfen har fallit. Ju längre bort från antiken vi kommer, desto tydligare närmar hon sig marken. Hon sjunker från gudinnans höjder längst upp i bilden till dess nedre kant. Där förblir hon liggande. Samma öde drabbar hennes kläder. De tidiga, grekiska nymferna är draperade i långa, mantelliknande klädesplagg. Men med tiden blir nymfen mer och mer avklädd. Axlarna blottas, under renässansen brösten. Tizian porträtterar henne som i princip naken. I hans målning ”Nymf och herde” ligger hon med ryggen och baken vänd mot betraktaren, med ett ynka tygstycke kring midjan. I en annan, ”Backanal på Andros”, återfinns hon med bakåtböjt huvud i bildens högra hörn. Brösten och könet är blottade, liksom strupen. Draperingen ligger slängd som en eftertanke över armen. Nymfen är redo att intas.Didi-Hubermans och Warburgs nymfer är nu inte identiska med vare sig muserna eller nymfen som vi känner henne från den grekiska mytologin. Snarare syftar de på en arketyp i form av en gudinnelik kvinnogestalt – ung, vacker, lekfull, med svallande hår och suggestiv blick. Ungefär så brukar också muserna avbildas. Och man skulle kunna hävda att något liknande hänt med dem. Muserna har sjunkit från Helikon, ner till jorden, till köket och gatan. Kanske börjar fallet redan efter Hesiodos. Hos många senare antika författare är muserna några man åberopar, snarare än uppsöks av. Samtidigt betvivlas deras existens. Den romerska poeten Horatius ber i ett av sina oden musan Kalliope att stiga ner till honom från himlen, men säger sig vara osäker på om rösten han sedan hör verkligen är hennes, eller om han drabbats av ett ”ljuvligt vansinne”. Propertius, en annan romersk diktare, talar ofta om sin musa, som om en av dem stod redo just för honom. Så skulle Hesiodos knappast formulera sig. Muserna är inte hans – det är ju han som är deras!Långt efter antiken fortsätter muserna dyka upp i konsten. Dante åkallar dem i ”Den gudomliga komedin”, till exempel i Skärselden, då han ber dem om hjälp med att besjunga ting ”som knappt tanken fattar”. Men när man säger ordet ”musa” i samband med Dante tänker de flesta på Beatrice. Hon uppträder som en guide genom paradiset i den sista delen av ”Den gudomliga komedin”, och var med viss sannolikhet en sublimering av Dantes ungdomskärlek med samma namn. Inspirationen härrör alltså från en levande, högst verklig person – som, till skillnad från de antika muserna, knappast delat med sig av den medvetet. Samma gäller Laura i den något yngre Petrarcas sonetter. Ännu senare, hos Baudelaire, har musan blivit prostituerad. I dikten ”La muse vénale” – ungefär ”den köpbara musan” – förtjänar diktens du sitt uppehälle genom att gå på gatan.Mycket kan sägas om kvinnosynen i de nämnda dikterna. Men det är knappast så enkelt som att musans nya skepnad motsvarar en parallell omvandling av könsordningen. Snarare speglar den konstens förändrade betydelse, från kollektiv praktik till uttryck för individualitet. Det säger ju sig självt att den diktare som själv är gudomlig inte kan vara underställd en skara bråkiga systrar.Fast vore det verkligen så illa? Finns det inte något frigörande i att tänka på dikten så som Hesiodos: som något som kommer utifrån, ovanifrån, snarare än från den rädda lilla själ man bär inom sig? Litteraturen är ju trots allt inte ens egen. Den föds ur de texter som föregått den. Dess moder är minnets gudinna – och minnet är något gemensamt.Rebecka Kärde, litteraturkritiker och grecistLitteraturGeorges Didi-Huberman: Ninfa moderna – essä över fallen drapering. Översättare: Jakob Svedberg. Bokförlaget Faethon, 2023.Hesiodos: Theogonin och Verk och dagar. Översättning: Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2003.

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel's. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

«Du ska reinne vidt og e ska reinne trongt og når veven e vové ska oss tu kåmmå att.»Med Skråpånatta avslutter Lars Mytting den storslåtte trilogien om Hekne-slekta. Trådene fra Søsterklokkene og Hekneveven knyttes sammen, og profetiene som de myteomspunne tvillingene Halfrid og Gunhild vevde inn i Hekneveven, er i ferd med å fullbyrdes. Er det vi som skaper historien, eller historien som skaper oss?Hekne-trilogien trekker lange linjer i moderne historie fra starten av 1600-tallet, gjennom Det store hamskiftet, industrialisering, og to verdenskriger. Et moderne samfunn vokser fram samtidig som det tradisjonelle beholder sin plass: folketro, nedarva kunnskap og bygdemenneskets styrke gis like stor verdi som kristendommen, ny vitenskap og europeiske stormakter. Når fortellingen nå kulminerer i Skråpånatta, den lokale versjonen av Ragnarok, er det nettopp dette samspillet som virker: er det det individenes handlinger eller skjebnevevens spådommer som leder vei?Lars Mytting debuterte med romanen Hestekrefter i 2006, som i likhet med de fleste av bøkene hans er satt til Gudbrandsdalen. Sakprosaboka Hel ved fra 2011 ble en internasjonal suksess og settes i høst opp som teaterforestilling ved Det norske teateret, og romanen Svøm med dem som drukner fra 2014 ble tildelt Bokhandlerprisen. Mytting har nå skrevet seg inn i norsk litteraturhistorie med Hekne-triologien, som har blitt folkelesning både nasjonalt og internasjonalt. Litteraturen hans kjennetegnes av stor detaljkunnskap om sagn, lokalhistorie og håndverksmetoder, og hyppig bruk av dialekt og lokale begreper gir et på samme tid enkelt og poetisk språk.Forfatterkollega Marie Aubert er en av Myttings mange entusiastiske lesere, og møtte ham på Litteraturhuset til samtale om episk historieskriving, lokalkunnskap og folketro. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Axel Burénius är författare och litteraturvetare. I sin avhandling fördjupar han sig i Svetlana Aleksijevitj författarskap. Hon har lyfts fram som förnyare av den dokumentära litteraturen. Men hur sann är bilden av Nobelpristagaren? Programledare är Catta Neuding och Katarina O'Nils Franke.

- Litteraturen er ikke truet. [...] Litteraturen er noe annet enn sine institusjoner og konsumenter. Litteraturen er den dialogen menneskeheten har med seg selv. [...] Litteraturen er det lappeteppet vi alle sitter og arbeider på. Med utgangspunkt i Alexander Kiellands begrep om nyttepoesi, skal Kiellandforedraget reflektere over litteraturens betydning i dag. Årets foredragsholder er forfatter og musiker Pedro Carmona-Alvarez, som med sitt særegne språk har utmerket seg som en sentral litterær stemme både nasjonalt og internasjonalt. Dette er navnene han er innom i foredraget: The Church (band) Nick Cave – The good son (plate) Nick Cave – Ghosteen (plate) Nick Cave – Faith, hope & carnage (plate) Nick Cave - Skeleton tree (plate) Nick Cave – Carnage (plate) Bob Dylan – Shadows in the night (plate) Judith Hermann – Vi skulle ha fortalt hverandre alt Alice B. Toklas Marilynne Robinson – Lila Neil Gaiman – The Sandman Jorge Luis Borges – Samlede fiksjoner Jorge Luis Borges - Tlön, Uqbar, Orbis Tertius (novelle) Leonard Cohen – The future (plate) Kari Løvås – Skapelsens sukk og klage : et bestiarium George Orwell – 1984 Bibelen Herman Melville - Moby Dick Gustave Flaubert - Madame Bovary Homer – Odysseen Carlo Collodi - Pinocchio Torunn Borge og Henning Hagerup - Skjelett og hjerte - en bok om Tor Ulven Dag Solstad – Det uoppløselige episke element i Telemark i perioden 1591-1896 Ricardo Piglia – El último lector (Den siste leseren) Claude Levi-Strauss Taylor Swift – All too well --- Innspilt på Sølvberget bibliotek og kulturhus i september 2023. Medvirkende: Pedro Carmona-Alvarez Produksjon: Åsmund Ådnøy

Samtidigt som den ständiga debatten om jaget i litteraturen rasar på kultursidorna kommer litteraturprofessorn Birgitta Holm med en essäsamling om hur minnet och livet samverkar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hon kallar boken ”Mnemosyne - nio essäer om skapande” för sitt andliga testamente, där hon återvänder till modernismens stora författarskap, de som har präglat henne. Hör om Proust och Selma och de ofrivilliga minnena, om Duras och Kierkegaard och omtagningen som skrivmetod.Birgitta Holm har också sett åtskilliga litterära debatter komma och gå, och angående den pågående om låg självbiografisk verkshöjd undrar hon om det personliga minnet ens har i litteraturen att göra.Katarina Wikars träffar en 87-åring som badar i Årstaviken varje morgon, och som ser som sin livsuppgift att putsa på litteraturen så den skiner, hon är ”den ständiga reparatören”.

Kongsberg bibliotek er med på Demensaksjonen 2023, og løfter i denne episoden fram to bøker som hver på sin måte tematiserer demens: Elizabeth er borte av Emma Healey og Vid din sida av Sigmund Løvåsen. Oda Cornelia Knudsen forteller om bøkene.  

Etter en uke med stolt feiring og glede inviterer Bokbaren til et skeivt nachspeil med gode samtaler om skeiv litteratur. Hva er det for noe, hvilke bøker er gode representasjoner og hva kan gjøres en skeiv tolkning av er spørsmål vi prøver å besvare i denne episoden. God lytt!

Litteraturen har fra tid til anden biler med i historierne. For at give karaktererne karakter. Og det kan være spændende – eller irriterende.Bilsnobbernes litterære ekspertpanel, der til lejligheden er sammensat af Stefan Kaas og den ofte tilløbende forfatter Adam Estrup, har været i bogreolerne og taget et par håndfulde bøger med i studiet.Vi forsøger uprætentiøst at besvare adskillige af livets store spørgsmål:Kan løver genkende en Rolls Royce på afstand, og må man overhovedet kritisere Ernest Hemingway?Hvorfor kan en BMW 318 tiltale både yuppier og systemkritikere? Er sorte BMW'er det foretrukne køretøj for hård negle? Og hvad har Charles Bukowski og John Grisham til fælles?Er Audi i virkeligheden en god bil? Michel Houllebecq har måske endelig overbevist Stefan.Og er en SEL eller en SL det bedste køretøj til en 17-årig knægt i Hollywood?Er Harry Potter god litteratur, og hvad har den tilfælles med Hitchhikers Guide to the Galaxy?Endelig forsøger Adam, til Stefans lette overraskelse, at tage livtag med sin begrænsede kommercielle succes.Lyt med, hør om du er enig og lad os gerne høre om du har andre bøger, vi kunne tage med i en to'er.Bogliste: Firmaets Mand - John GrishamCasino Royal - Ian FlemmingFrancis Macombers korte lykkelige liv - Ernest HemmigwayBonfire of the Vanities - Tom Wolfe (Forfængelighedens bål)En eller anden Harry Potter bogThe Hitchhiker´s Guide to the Galaxy - Douglas AdamsKortet og Landskabet - Michel HoullebecqHollywood - Charles BukowskiSkår - Bret Easton EllisGuldhornene, Det danske monarkis sidste dage - Adam Estrup

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bokpodkasten er tilbake! Litteraturens forhold til skjermene har vært diskutert i 40 år. Dagens situasjon har likevel lite til felles med den Jan Kjærstad beskrev da han på 80-tallet publiserte sitt berømte essay om EDB og romanen. Det er ikke lenger bare skjermene som teknologi som utfordrer skrivingen og lesingen av litteratur, det er skjermenes ideologi. Men litteraturen har alltid blomstret i møte med det som kunne se ut som uoverstigelige utfordringer fra andre medier, vil den ikke gjøre det denne gangen også? I denne episoden av Morgenbladets bokpodkast snakker vi om litteraturen i innholdets tidsalder. Med Olaf Haagensen og Bernhard Ellefsen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dette foredraget ble skrevet og holdt i anledning at Litteraturhuset symposium viet Édouard Louis' forfatterskap. Louis mistet nylig sin eldre bror, og det er denne erfaringen teksten tar utgangspunkt i. Få forfattere har kjempet for arbeiderklassen som Édouard Louis. I hver av sine fem romaner gir han liv til kampene og ambisjonene som preger en ofte undergravd og ignorert gruppe, gjerne eksemplifisert gjennom et familiemedlem eller seg selv. Litteraturen hans befatter seg med de psykologiske hindringene for selvrealisering, og viser hvordan den sterkeste forakten for arbeiderklassen ofte vises av menneskene som tilhører den.Foredraget er på engelsk. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bokspecial. Censuren hårdnar och författare kan råka illa ut. Men det finns också knep för att runda partiets nypor. Vi besöker författarparet Gustafsson Chen och tar tempen på Kinas litteraturscen. Vi lämnar poddstudion och åker hem till författaren Maiping Chen och sinologen och översättaren Anna Gustafsson Chen. På 1980-talet fanns en bubblande underjordisk litteraturscen i Peking. Hör Maiping Chen berätta om hur yttrandefriheten tryckts ner sedan dess och varför han inte kan återvända till Kina idag. Under Xi Jinpings tid vid makten har censuren och kontrollen hårdnat och det finns många aktuella exempel på hur detta går ut över författares möjligheter att verka i dagens Kina. Samtidigt finns strategier och knep som författare använder för att ändå förmedla en kritik mot makten.Därför går svenska barnböcker hem i KinaMaiping Chen har bland annat översatt Selma Lagerlöf till kinesiska. Hör om hur det kommer sig att svensk barnlitteratur, alltifrån Elsa Beskow till Sven Nordqvist, går hem hos den kinesiska medelklassen. Och varför är kinesiska deckare så dåliga? Avsnittet är även fullmatat med konkreta boktips. Så som Yu Hua's Att leva en bästsäljare som passar alla, enligt Anna Gustafsson Chen. Vidare Hao Yingfang's Peking den hopfällbara staden som är bra att börja med. Eller Lu Xun, som kan beskrivas som Kinas motsvarighet till Strindberg. Alla böcker som omnämns i avsnittet finns listade på Kinapodden i P1:s Instagram.Medverkande: Maiping Chen, författare och översättare. Anna Gustafsson Chen, sinolog och översättare. Hanna Sahlberg, Ekots Kinakommentator.Programledare: Axel Kronholm Producent: Therese Rosenvinge

Rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors och universitetsarkivarien/personhistorikern Fredrik Tersmeden talar om riktiga och fiktiva lundajurister i litteraturen från universitets grundande på 1600-talet fram till våra dagar. Hör om och av skrivande lundajurister som Karl Benzon, Axel Wallengren, Fritiof Nilsson Piraten och Håkan Strömberg samt om fiktiva lundajurister som Sten Stensson Stéen. Del 1/2 Lyssna nu i din podcastspelare!

Rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors och universitetsarkivarien/personhistorikern Fredrik Tersmeden talar om riktiga och fiktiva lundajurister i litteraturen från universitets grundande på 1600-talet fram till våra dagar. Hör om och av skrivande lundajurister som Karl Benzon, Axel Wallengren, Fritiof Nilsson Piraten och Håkan Strömberg samt om fiktiva lundajurister som Sten Stensson Stéen. Del 2/2 Lyssna nu i din podcastspelare!

Serhij Zjadan, forfattar og rockemusikar, set ord på livet i Ukraina på bakkenivå. Hør episoden i appen NRK Radio

Christopher Garplind spottar ut sitt kaffe efter att ha läst en enkät där Emma Molin säger att hon vill piska honom. P3 Nyheters Olivia Runsala sammanfattar fejden mellan före detta skådespelarparet Johnny Depp och Amber Heard. Evalisa Wallin från P3 Krim berättar om upploppen som har skett under påskdagarna och Hani Bilal från For The People pratar om efterföljderna till upploppen. Författaren Christoffer Holst (utan ph) kartlägger feel good-böckernas status i litteraturens värld. Programledare: Christopher Garplind och Emma Molin.

Den 18. marts udkom Haidar Ansaris debut-digtsamling ”Institutionaliseret”. Digtene skildrer et miljø i Danmark fyldt med vold, misbrug og svigt fra flere sider. Digtene har Ansari blandt andet skrevet i Vestre Fængsel, fordi han afsoner en fængselsdom på fem år for forsøg på manddrab. Efter udgivelsen er han i den grad blevet sammenlignet med Yahya Hassan, men i virkeligheden har han i langt højere grad hentet inspiration fra Vita Andersen. I programmet fortæller han om sin skriveproces, hvordan han fik øjnene op for litteratur – og ikke mindst hvordan litteraturen har påvirket hans liv. Vært: Karoline Kjær Hansen.See omnystudio.com/listener for privacy information.

I tider av krig och mänskligt lidande är det en sak att säga att vi mer än någonsin behöver litteraturen. Men vad betyder det egentligen? Författarna Balsam Karam och Ola Larsmo i studion. Behöver vi litteraturen för att få tänka på något annat en stund? Eller behöver vi tvärtom så många vittnesmål som möjligt från omvärlden? Vill man läsa om krig för att förstå, eller önskar man läsa om fred för att få hopp? Ja vad har skönlitteraturen för betydelse för oss nu? Vilka böcker kan vi söka oss till? Det är många frågor, kanske är de för stora för att få svar, men idag letar vi ändå."Vi människor har idéer om ett annat sätt att leva, en annan ordning som inte måste innehålla den här typen av konflikter," säger Balsam Karam i Lundströms Bokradio. "Och just litteraturen är för mig en plats som upprättar en sådan ordning.""Litteraturen är ett sammanhang som rullat på i årtusenden" säger Ola Larsmo. "Vi har bildat avtryck av den mänskliga erfarenheten i tusentals år, och det arbetet är så mycket större, djupare och viktigare för vilka vi är, än till och med krig."Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

Litteraturprofessor Eva Borgström beskriver hur kärlek mellan kvinnor skildras i en tid innan saker kan skrivas rakt ut. Namn man inte tänkt på den från gymnasiesvenskan dyker upp och visar sig mer eller mindre toleranta: Fredrika Bremer, Ellen Key, CJL Almqvist, en kille som vill kallas Ågust.

Marknaden för ljudböcker har exploderat under de senaste åren, och är nu större än den för tryckta böcker. År 2020 var bara 43 procent av alla böcker som såldes i Sverige fysiska. DN:S reporter Kristofer Ahlström resonerar om vad ljudboksboomen innebär för författarna, och för själva berättelserna. Producent: Palmira Koukkari Mbenga, Programledare: Sanna Torén Björling, Ljudtekniker: Patrik Miesenberger, Teknik: Oliver Bergman, Bauer Media

Hvordan ser fremtiden ud? Det svarer forfatter Viggo Bjerring på i sin nye sci-fi-roman, 'Verdenshjertet'. Her må hovedpersonen Mads klare sig som digital daglejer i samfund uden velfærd. Litteraturen skrives ikke længere af forfattere men af algoritmer - så derfor bliver Mads henrykt, da han hyres som 'medforfatter' på en hypet krimi. Desværre går alt ikke, som Mads håber. Ugens program ser nærmere på sci-fi-genren - og du kan møde et par af de klassiske sci-fi-forfattere: Ursula K. Le Guin og Stanislaw Lem. Vært: Nanna Mogensen.

Åse Ericson är Nordenchef på ljudbokstjänsten Storytel – företaget som för ett par år sedan omkullkastade förlagsvärlden genom att förvärva anrika Norstedts. Nu ger man sig in på den engelskspråkiga marknaden genom köpet av Audiobooks.com. Hur ser framtiden ut för den här marknaden? Hur har läsningen påverkats av pandemin? Och vad lyssnar vi egentligen på när ingen ser? Heja Framtiden träffade Åse på Techarenan Summit för ett kort snack. Programledare: Christian von Essen // Inspelat på Clarion Hotel i Stockholm. // Läs mer på http://www.hejaframtiden.se och beställ den nya boken Nu fattar jag!

De siste årene har unge norske forfattere med minoritetsbakgrunn skrevet om rasisme, feminisme og medborgerskap. Camara Lundestad Joofs bok Eg snakkar om det heile tida har prydet bestselgerlister, den er gjort om til teater og blitt satt på pensum i skolen. Hvorfor egner litteraturen seg som arena for antirasistisk aktivisme? Hvordan skriver unge forfattere om rasisme? Og hvordan lar norske forfattere seg inspirere av afroamerikansk litteratur? Elisabeth Oxfeldt forsker på minoritetsstemmer i skandinavisk samtidslitteratur, og i denne episoden møter hun Camara Lundestad Joof til en samtale om litterær aktivisme.  Programleder er Mari Lilleslåtten.   Les mer om forskningen på prosjektsiden til Oxfeldts forskningsprosjekt og i bokkapitlet «Skamløshetens tid er her for å bli». Minoriserede kvinder tager til orde i skandinavisk samtidslitteratur.