Podcast appearances and mentions of jan frideg

Hör Jila Mossaed prata om Jalal al-din Rumis författarskap och dess betydelse för hennes eget skrivande. Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har gett ut ett stort antal böcker på svenska, senast "Orden är försenade" (Bokförlaget Lejd, 2021). På persiska har hon publicerat både diktsamlingar och romaner. Jila Mossaed har fått flera utmärkelser, senast Jan Fridegård-priset (2018), Karl Vennbergs pris (2019) och Erik Lindegren-priset (2019). Hon är ledamot i Svenska Akademien. Jalal al-din Rumi är ett av världslitteraturens stora namn. Han räknas som av de stora sufipoeterna med ett ojämförligt inflytande på den persiska litteraturen. Hans dikter finns översatta till språk världen över och han har lästs och beundrats av författare och läsare under århundraden. 2007 utnämnde Unesco honom till fredspoet och runtom i världen firades 800-årsminnet av Rumis födelse med konserter, symposier och poesiuppläsningar. Från 5 mars 2024

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll. Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

Att få förlagen att fatta vilken fantastisk bok man skrivit har varit en pärs för många. 1944 berättade Jan Fridegård, en av de svenska proletärförfattarna om hur det var för honom.

Marie Hållander har i sin avhandling undersökt vilka möjligheter det finns i vittnesmålet. Arbetarlitteraturen är full av vittnesmål från människor som velat vittna om sina arbeten och livsvillkor. Vittnade om statarnas tillvaro Ivar Lo-Johansson ansåg att litteraturen skulle ha en tendens. Skrivandet skulle inte bara vara resultat av skrivklåda - en författare skulle vilja något med sitt verk. För många arbetarförfattare har skrivandet varit ett sätt att vittna om sina livsvillkor. Dels för sin samtid för att åstadkomma politisk förändring, men också för framtiden. Statarnas tillvaro möter vi idag som klarast i Moa Martinsons, Jan Fridegårds och Ivar Lo-Johanssons verk från 30-talet. Det omöjliga vittnandet Men vilka möjligheter finns det i vittnesmålet? Kan ett vittnesmål åstadkomma social och politisk förändring? Forskaren och arbetarförfattaren Marie Hållander har i sin avhandling i pedagogik undersökt vad hon kallar Det omöljliga vittnandet. Jag träffar Marie Hållander i Stockholm för att prata om vilka risker som finns med vittnesmålet. Kan man vittna för en grupp? Måste ett vittnesmål vara sant? Vilken betydelse har historiska vittnesmål idag? Vi pratar om vittnesmålets betydelse inom arbetarrörelsen och såklart om metoo. Marie Hållanders vittnesmål Marie Hållander debuterade 2013 med boken Tjänster i hemmet, som baseras på hennes upplevelser från arbetet i hemtjänsten. Vad tänker hon om sitt eget vittnande idag, om man nu kan kalla det vittnande?

Jan Fridegård läser ur sin roman Lars Hård. Inspelningen gjordes vid Göteborgs Universitetsbibliotek den 2 mars 1961.

Jan Fridegård läser ur sin roman Lars Hård. Inspelningen gjordes vid Göteborgs Universitetsbibliotek den 2 mars 1961.

Statere. Så kallas de lantarbetare som arbetade för slavlön. Statarna är förmodligen den grupp arbetare som skildrats mest i litteraturen. Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård bidrag genom sina böcker till statarsystemets avskaffande. Statare kallades de jordbruksarbetare som arbetade för jordägare och i huvudsak fick betalt i natura, alltså i form av mat och boende istället för pengar. Det innebar stora begränsningar i statarnas möjligheter att förändra sin tillvaro. Arbetsvillkoren var ofta usla; man arbetade hela dagar utan någon form av ledighet och när man slitit ut sin kropp var fattigstugan i många fall det enda alternativet. Vid nittonhundratalets början levde ungefär en kvarts miljon människor som statare. Statarskolan Arbetarlitteraturen skildrar ofta samhället realistiskt. Det har varit ett sätt att belysa människors villkor för att åstadkomma en politisk förändring. Den här podcasten handlar om litteraturen, men också om det litteraturen skildrar. Många arbetarförfattare har skildrat statarnas liv. 1933 utkom tre författare med varsitt verk om statarna. Författarna kom att kallas för "statarskolan". Det var Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård. Ivar Lo-Johansson skrev under 30- och 40-talet fyra statarromaner och ett stort antal statarnoveller. 1945 avskaffades statarsystemet i en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter, men mycket tack vara böckerna som uppmärksammat statarnas villkor. Vilka var statarna, hur levde dem, och kan man göra paralleller till dagens arbetsmarknad där bemanningsföretagen växer sig allt starkare? Jag har träffat Petter Larsson, museipedagog på Statarmuseet. Petter Larsson, museipedagog på Statarmuseet Statarmuseet Statarmuseet är inrymt i en gammal statarlänga från 1886. Den ligger i Torup öster om Malmö. Är du intresserad av att veta mer och se hur statarna levde rekommenderar jag ett besök. Surfa in på statarmuseet.com och läs mer. Musik och bilder Intro: Jahzzar – Lift off Musik: Jahzzar - The Wrong Way Foto: Nordiska Museet/Wikimedia