Podcasts about Bara

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Årets Eurovision Song Contest ha väckt starkt engagemang men Sveriges bidrag Bara bada bastu med vinsttippade KAJ tog inte hem segern. Så hur var egentligen stämningen i Basel och var det rätt låt som vann? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kulturnytts Tanja Ulriksson reder ut frågan tillsammans med P3s musikreporter Jonas David som är på plats i Basel.

KAJ är det första Eurovision-bidraget på svenska på 27 år och vid Umeå universitet har man närstuderat språkets betydelse i sångtävlingen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sverige representeras för första gången på 27 år av ett bidrag på svenska. Eller finlandssvenska, närmare bestämt: Humorgruppen KAJ med ”Bara bada bastu”. Men vad betyder egentligen språket i Eurovision?Vår reporter Joakim Silverdal begav sig till kursen ”Språkvetenskapliga perspektiv på Eurovision Song Contest” på Umeå Universitet där två forskare grävt i just detta.

Följ med till filmfestivalen i Cannes där våra utsända Björn Jansson och Emma Engström har hittat tre festivalaktuella svenskar vid sidan av Tarik Saleh som tävlar om Guldpalmen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. VÄRLDSPREMIÄR FÖR NY DOKUMENTÄR OM BO WIDERBERGDokumentärfilmen "I huvudet på Bo" av Jon Asp och Mattias Nohrborg får världspremiär i klassikersektionen på filmfestivalen i Cannes. Möt skådespelaren Pia Degermark som slog igenom i Bo Widerbergs ”Elvira Madigan”, då bara 17 år och sjuk i anorexi. Dokumentärfilmen får svensk biopremiär den 17 oktober. Reporter: Emma Engström.TRIPPELAKTUELLA STELLAN SKARSGÅRD ANROPAR SITT INRE BARNDet är mycket Stellan Skarsgård just nu. Han har en av huvudrollerna i succéserien ”Andor” på Disney Plus. Han är även dubbelaktuell i Cannes. Dels i den svenska animerade filmen ”Dante” av regissören Linda Hambäck, där han gör en av rösterna. Dels i Joachim Triers drama ”Sentimental Value”, som tävlar om finaste priset Guldpalmen, där han spelar en filmfotograf som har ett komplicerat förhållande till sina döttrar. Björn Jansson har träffat Stellan Skarsgård.”YOUNG ROYALS”-REGISSÖREN ROJDA SEKERSÖZ PRESENTERAR NY LÅNGFILM I CANNESHon utsågs till Årets nykomling på Guldbaggegalan 2018 för sin regidebut “Dröm vidare” och har sedan dess rönt internationella framgångar med dramaserien “Young Royals” för Netflix. I höst är hon åter Netflix-aktuell med nya tv-serien ”Skiftet” – ett historiskt drama som utspelar sig under 1958 när Sveriges första kvinnliga poliser utexaminerades. Björn Jansson har träffat Rojda Sekersöz som är i Cannes för att presentera sin första långfilm på 6 år, som ska få premiär 2026.KLASSIKERN: SCIENCE FICTION-DRAMAT ”SOLARIS” LEVER VIDAREVi stannar kvar på filmfestivalen i Cannes, men tittar i backspegeln. 1972 vann Andrej Tarkovskij Juryns stora pris i Cannes för "Solaris". Filmen bygger på en roman av en av science fiction-litteraturens största författare, polske Stanislaw Lem. I veckans Klassikern berättar Fredrik Wadström om romanen "Solaris" och om hur nya uppgifter om hur Lem överlevde Förintelsen har lett till nya läsningar av hans författarskap.INFÖR EUROVISION-FINALEN – HÖGT TRYCK PÅ UNIVERSITETSKURS OM SPRÅK I TÄVLINGENSverige representeras för första gången på 27 år av ett bidrag på svenska. Eller finlandssvenska, närmare bestämt: Humorgruppen KAJ med "Bara bada bastu". Men vad betyder egentligen språket i Eurovision? Vår reporter Joakim Silverdal begav sig till en kurs på Umeå Universitet där två forskare grävt i just detta.Programledare: Gunnar BolinProducent: Henrik Arvidsson

Jonatan har spelat in tv och fått ta del av det alltid så saftiga branschskvallret, ingen sparas, allt fläks ut. K har stressat och fascinerats över den rent moderliga kärlek som Simon kan visa. Det handlar om SVTs nya porrsatsning och hela Sveriges sportchef, dessutom en undran kring ytterhögerns genuina matvanor i Sverige och internationellt. Kom in i värmen och få mycket mer Della i ditt liv: underproduktion.se/dellamonde Kom på releasefest för Ks nya roman Wintermans mysterier. Köp en bok via Scalateaterns hemsida och få en show på köpet: https://www.scalateatern.se/forestallning/releasefest-for-wintermans-mysterier-av-k-svensson/

Det är en mörk höstkväll i Texas, oktober 2012. Sjuttonårige Jake Evans sitter ensam i sitt rum, men han är inte ensam i sina tankar. De har förföljt honom i veckor – en skrämmande, återkommande idé. Han ska döda sin familj.Jake har sett Rob Zombies remake av Halloween flera gånger. Han är fascinerad av den unga Michael Myers – hur lätt han mördar sin familj, hur oberörd han verkar. Jake börjar undra… skulle han själv kunna göra samma sak? Skulle han känna samma eufori?Men när han till slut står där, efter att ha avlossat skotten som tystat hans egen familj, känner han ingen triumf. Ingen befrielse. Bara en iskall insikt: Han är inte Michael Myers. Han är bara en pojke som just har begått en ofattbar handling – en handling han genast ångrar.Hör alla avsnitt av denna säsong redan nu i podplay-appen eller på podplay.seKällor: NBC NewsNBS 5 Dallas-Fort WorthANC NewsCBS NewsSky NewsPodcast: Murder in America – 135 Texas – Teenager Killer Jake Evans

Humorgruppen KAJ slog igenom över en natt och krossade allt motstånd i finalen av Melodifestivalen med sitt bidrag Bara bada bastu. Nu har det blivit dags för Eurovision song contest i Basel i Schweiz. KAJ är favorittippade - men kommer de hålla för trycket? Om KAJ skulle vinna, så blir Sverige historiskt med en åttonde seger och det land som vunnit tävlingen flest gånger. Kan KAJ vinna? Hur mycket hatar Europa Sveriges framgångar och Israel är återigen med - hur går snacket kring det? Gäst: Tobbe Ek, nöjesreporter på Aftonbladet. Programledare/producent: Jenny Ågren. Klipp från: SVT, Aftonbladet. Kontakt: podcast@aftonbladet.se.

Fredrik snackar med Mattias Karlsson om .NET-världen. Hur är gemenskapen? Hur lär man sig hur man skriver bra kod? Och varför är Mattias inblandad i YH-utbildningar? Vilka verktyg är bra, och för vilka sammanhang? Visst är det fascinerande hur vissa saker kommer tillbaka om och om igen? Hur går utvecklingen av .NET? Vilka verktyg skulle Mattias välja idag för en ny webbapp? Eller för en mobil- eller skrivbordsapp? Sist men inte minst snackar vi lite om vikten av dokumentation och kommentarer. Gräv mer i saker, var inte rädd för att titta i okända filer och miljöer! Inspelat under Øredev 2024. Ett stort tack till Cloudnet som sponsrar vår VPS! Har du kommentarer, frågor eller tips? Vi är @kodsnack, @thieta, @krig, och @bjoreman på Mastodon, har en sida på Facebook och epostas på info@kodsnack.se om du vill skriva längre. Vi läser allt som skickas. Gillar du Kodsnack får du hemskt gärna recensera oss i iTunes! Du kan också stödja podden genom att ge oss en kaffe (eller två!) på Ko-fi, eller handla något i vår butik. Länkar Mattias Mattias blogg Øredev Swetugg Homebrew Azure function Alpine Nuget YH .NET aspire Jetbrains Rider C# devkit extension för Visual studio code Ultraedit Stöd oss på Ko-fi! Win forms Web forms Blazor ERP HTMX Code-behind Avalonia Uno Webassembly CGI-skript Telerik Syncfusion Maui Blazor hydrate Flutter Streamyard A/B-testning Launchdarkly Mattias presentation på Øredev 2024 - Devopsdocs: transforming tideousness into joy Titlar Fokus på talarna Någon som inte dricker kaffe Det är ändå samma runtime Beroenden som inte har hängt med Varningar är fel Grunda men breda Såhär ska man koda Kontextswitcha i konsollen Olika verktyg för olika saker Små konsollappar i containrar Bara en main-metod Minst tre filer Rena komponenter Den upplevda prestandan

Przegląd włoskiej prasy sportowej dla Koneserów calcio. Dziś w programie między innymi:▫️Atalanta przerywa passę Romy▫️Venezia pokonuje Fiorentinę, Monza wygrywa w Udine▫️Baraże do Serie A: tłumaczę zasady☕ Buongiornissimo! Zaprasza Marcin Nowomiejski: https://twitter.com/mnowo8

Omgång mitt i veckan betyder två tisdagsavsnitt. I det första för dagen summeras helgens matcher i Allsvenskan.  Medverkande: Niklas Jarelind, Pär Hansson & Alexander Axén Vill du komma i kontakt med oss? Vi finns på Facebook, Twitter (X) och Instagram. Du kan också maila oss på info@fcsverige.se om du har frågor eller funderingar.  Produktion: Mayulla Media AB

Ett av mer oväntade svaren på andra världskrigets fasor kom från den amerikanska romankonsten. Mattias Hagberg funderar över kriget som fars. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Mellan den 13 och den 15 februari 1945 genomförde hundratals brittiska och amerikanska bombplan en serie räder mot Dresden, en stad som fram till dess varit förskonad från angrepp.Brandbomberna skapade en eldstorm som förödde stadens centrala delar och tog livet av runt 25 000 civila som gömde sig i källare och skyddsrum.En ung Kurt Vonnegut befann sig i staden. Han var krigsfånge och överlevde tack vare en slump. Tillsammans med ett hundratal andra amerikanska soldater satt han, i brist på interneringsplatser, inspärrad i källaren i ett slakthus i utkanten av centrala Dresden. Han hörde branden, kände värmen, men klarade sig oskadd – åtminstone i fysisk bemärkelse. Efteråt blev han och de andra krigsfångarna beordrade att bistå i uppröjningen av staden. De samlade lik. De grävde fram lik. Staplade lik. Brände lik. Minnena från terrorbombningen av Dresden skulle förfölja Kurt Vonnegut livet ut, som en närmast obegriplig erfarenhet. Gång på gång försökte han, när han etablerat sig som författare hemma i USA, att sätt ord på det han upplevt. Men språket verkade inte räcka till. Eller som han själv skulle komma att uttrycka det: ”… det finns inget intelligent att säga om en massaker.”Till slut, mot 1960-talets sista år, satte han sig ändå ner och skrev. Orden kom till honom, men han var tvungen att gå en omväg. Texten, romanen, tog formen av en fars, en absurd saga, en skruvad komedi. När den publicerades fick den titeln ”Slakthus 5”, och är numera en av världens mest kända krigsromaner. Men den handlar egentligen inte om krig. Den handlar om Billy Pilgrim, en medelålders optiker i efterkrigstidens USA, som blivit kidnappad av utomjordingar och därför kan uppleva alla skeden i sitt liv på en och samma gång. Oupphörligen kastas han fram och tillbaka i tiden, till sin familjs förtvivlan. Det är inte helt enkelt att leva med en tidsresenär.”Slakthus 5” är en roman utan egentlig struktur. Tiden är söndertrasad och intrigen fragmentarisk, men den har ett centrum, en nollpunkt. Billy Pilgrim har, precis som Kurt Vonnegut själv, upplevt terrorbombningarna av Dresden. Men det enda han egentligen har att säga om detta extrema våld är romanens återkommande mantra: ”Så kan det gå.”Billy Pilgrim är en fånig karaktär. Han befinner sig ljusår från de hjältar som blivit stapelvara i fiktionen om andra världskriget. Han är rädd och tafatt. Snubblar fram genom tillvaron och kriget.Lika fånig är Yossarian, huvudpersonen i ”Moment 22”, Joseph Hellers satiriska skildring av en skvadron amerikanska bombflygare under krigets slutskede, med enda skillnaden att Yossarian råkar bomba i stället för att bli bombad.Ja, så kan det gå.I litteraturhistorien brukar ”Slakthus 5” och ”Moment 22” länkas samman med Thomas Pynchons ”Gravitationens regnbåge”. Alla bär de på tydliga och gemensamma drag, såväl stilistiskt som tematiskt. Här finns inga vinnare eller förlorare. Inga hjältar eller skurkar. Inget ont eller gott. Bara en absurd och svåröverskådlig, för att inte säga sönderslagen, verklighet.Här, i dessa verk, är kriget en mörk komedi, en absurd fars, ett postmodernistiskt spektakel. Men inte för att dessa författare är blinda för våldet, smärtan och skräcken – tvärtom. Det finns helt enkelt inget intelligent att säga om en massaker, om ett våld som antagit sådana proportioner, och en sådan teknologisk och byråkratisk förfining, att det mänskliga förståndet upphör att räcka till.Alla tre romanerna rör sig därför i utkanten av kriget. Själva striderna, själva våldet, är aldrig i centrum. Nästan hela ”Slakthus 5” utspelar sig efter krigsslutet, i USA eller i rymden; ”Moment 22” är förlagd till en flygbas på en ö i Medelhavet, långt från de städer som ska bombas; och i ”Gravitationens regnbåge” följer romanens huvudperson, Tyrone Slothrop, kriget på håll, först som underrättelseofficer i London, sen som fredlös på kontinenten dagarna och veckorna efter freden.Det som ska berättas är för smärtsamt för att sägas rakt ut.Humorn, det farsartade i dessa romaner, går att förstå på samma sätt. Det traumatiska, det som gör så ont att språket bryter samman, går bara att närma sig på omvägar – genom att ställa världen på huvudet, genom att vända ut och in på det invanda.I ”Moment 22” är krigets logik vrängd till en skrattspegel. Huvudpersonen Yossarian försöker genom hela romanen bli befriad från tjänstgöring eftersom alla i kriget vill mörda honom; tyskarna skjuter på hans plan så fort de får chansen, och hans egna befäl envisas med att skicka honom på livsfarliga uppdrag med en enda förklaring: att kriget, nationen och framtiden kräver hans mod. Men, undrar Yossarian, gång på gång: ”Vad är det för mening med att vinna kriget om jag själv är död.”Och dö kommer han nästan givet att göra eftersom hans befäl oavbrutet lägger till nya uppdrag för att gynna sina egna karriärer i den militära byråkratin. Nej, Yossarian kan inte komma undan. Hans förståelse för krigets absoluta vansinne är ett bevis på att han är mentalt frisk, och därmed kapabel att fortsätta flyga och fortsätta bomba stad efter stad. Det är denna regel som är moment 22.Samma princip, samma galna logik, genomsyrar på sätt och vis även ”Slakthus 5” och ”Gravitationens regnbåge”. Det moderna kriget, präglat av massförstörelse, byråkrati och statistik, har inget heroiskt över sig. Här finns inga segrar eller förluster. Bara en närmast oändlig förmåga att förstöra.Yossarian väljer till slut att desertera. Han flyr för att ta sig till det neutrala Sverige, men läsaren får aldrig reda på om han lyckas. På romanens sista sida står det bara att han försvann. Samma sak händer i ”Gravitationens regnbåge”. Mot slutet av Thomas Pynchons väldiga roman är det som om huvudpersonen Tyrone Slothrop långsamt upphör att finnas till. Hans identitet blir alltmer upplöst, hans förmåga att agera alltmer otydlig. Till slut är han också försvunnen.Ja, total utplåning är det moderna krigets etos.Kurt Vonnegut beskriver det enda som återstår: ”Alla förutsätts vara döda, aldrig säga någonting eller önska någonting mer. Allting förutsätts vara mycket tyst efter en massaker, och är det också alltid, om man bortser från fåglarna. Och vad säger då fåglarna? Allt som går att säga om en massaker, sådant som 'Poo-tii-viit?'”Så kan det gå.Mattias Hagbergförfattare, journalist och lektor i litterär gestaltning

Mahluk hidup ini disebut "kerub", dan dari penglihatan Yesaya tentang serafim, ditemukan bara api. Mereka memilki wajah makhluk hidup yang sama yang disebutkan dalam penglihatan Yohanes.

Mahluk hidup ini disebut "kerub", dan dari penglihatan Yesaya tentang serafim, ditemukan bara api. Mereka memilki wajah makhluk hidup yang sama yang disebutkan dalam penglihatan Yohanes.

Ripoti mpya kuhusu “Hali ya Hewa Afrika 2024” iliyotolewa leo na Shirika la Umoja wa Mataifa la Utabiri wa Hali ya Hewa Duniani WMO imeonya kwamba muongo wa joto zaidi kuwahi kushuhudiwa Afrika umeleta madhara makubwa kwa bara hilo. Evarist Mapesa na taarifa zaidi

#Eurovision2025 Learn more about your ad choices. Visit megaphone.fm/adchoices

I veckans avsnitt pratas det auror rakt igenom. Är aura en känsla, fakta, spirituellt eller bara ännu en anledning att inte tycka om någon? Let's find out!Avslutningsvis blir det svart på vitt att vår självbild inte är helt sanningsenlig med hjälp av the one and only source, TikTok

Hanna har skaffat sig en ny hobby som gör gott för både själen och instagramflödet. Lojsan avslöjar sin hemliga destination och har till allas nya förvåning skaffat sig en ny vän! Som dessutom också gillar skräckfilmer! Hanna är skeptisk. Men inte ni! Go off Lojsan Wallin!Följ oss på instagram och Tiktok @mandagsvibe, gå med i facebookgruppen "Måndagsvibbare" och skicka frågor, dilemman, am I the asshole och fuckboy or not till mandagsvibepodd@gmail.com. Hadeee!

Stickningen är ofta både det första och sista man packar. Det behövs ofta flera olika projekt. Ändå kan man behöva göra nödstopp på vägen för att komplettera pga garnsituation. Gissa hur vi vet det? Heléne har tågluffat genom Belgien och England på semester, medan Johanne har varit på Irland med en Ull- och vandringsresa. Så nu hade vi en massa kul att berätta för varandra och alla andra som vill lyssna!

Bartek Chaciński rozmawia z Marcinem Boguckim z Instytutu Kultury Polskiej UW i członkiem OGAE o szansach Justyny Steczkowskiej na Eurowizji 2025. Czy „Gaja” może powalczyć o miejsce w ścisłym finale? Kto jest faworytem tegorocznego konkursu? Ekspert wskazuje na grupę KAJ reprezentującą Szwecję z żartobliwym utworem „Bara bada bastu”. Rozmowa dotyka także głębszych zjawisk: jak zmieniają się reguły Eurowizji, jaki wpływ mają trendy społeczne i polityczne oraz jak poszczególne kraje budują swoją eurowizyjną tożsamość. Nie zabrakło też opowieści o atrakcjach całego eurowizyjnego tygodnia w Bazylei. (00:05) Wstęp (01:10) Czym jest stowarzyszenie OGAE: miłośników Eurowizji? (02:00) Co dzieje się teraz w Bazylei? (05:20) Kiedy powinno otwierać się głosowanie w Eurowizji, czy mamy nowości w regulaminie? (08:50) Kto ma największe szanse na wygraną? (13:45) Eurowizja, która wspiera osoby queerowe: od czego to się zaczęło? (19:52) Gdzie jest Polska na tle wszystkich tendencji eurowizyjnych (23:03) Jakie szanse ma Justyna Steczkowska (27:28) Podsumowanie. Chcesz dowiedzieć się więcej? Wykup dostęp do Polityka.pl i odkryj bogaty zbiór materiałów na różne tematy, od kultury przez psychologię po politykę. Skorzystaj z kodu KULTURA30, aby otrzymać 30% zniżki na subskrypcję.

Varför verkar regeringen så obrydda inför att Turkiet fängslat Joakim Medin? Silas Aliki har svaret. Dessutom förklarar vår husadvokat den nya lagen om förolämpning mot tjänsteman. Mireya tänker tillbaka på Johan Pehrsons stormaktstid vid grillen och påminner om vems fel det var att Liberalerna fick fyra procent i senaste valet.  Klippare är Joel Zettergren och jinglar är gjorda av Gerald Lombano.

Inför omgång åtta i Allsvenskan, med nedstick i bland annat Hammarby – IFK Norrköing, AIK – Mjällby och IFK Göteborg – Djurgården. Medverkande: Niklas Jarelind, Pär Hansson & Alexander Axén Vill du komma i kontakt med oss? Vi finns på Facebook, Twitter (X) och Instagram. Du kan också maila oss på info@fcsverige.se om du har frågor eller funderingar.  Produktion: Mayulla Media AB

Ännu en fantastisk kollega till podden! När jag väljer att intervjua en kollega är det inte nödvändigtvis för att vi jobbar nära varandra på @yogamana, utan för att de helt enkelt råkar vara fantastiska.Therese Lind Bjellder är en av de få personer som får mig att vilja berätta allt, samtidigt som hennes jordade och autentiska sätt gör mig väldigt nyfiken på vem hon är. Jag förstår att hon var en fantastisk dansare – hon sprider verkligen en så härlig energi.Med bakgrund som professionell dansare och musikalartist under större delen av sitt liv, fann Therese yogan i slutet av sin karriär, i samband med att hon flyttade till New York. Genom yogan hittade hon ett sätt att möta sig själv på ett djupare plan, och kunde skapa mer utrymme för kärlek – både till sig själv och sin omgivning.Idag arbetar hon som yogalärare och undervisar på flera olika platser. Hon är numera är numera massör och drivs av en stark vilja att hjälpa och ge till andra människor.Vi pratar om prestationskrav, drömmar, mönster – och dessutom berättar hon om sin ätstörning som hon hade som ung.Njut av ett härligt avsnitt!Följ Therese på @lightbodyyogaEller boka henne via hennes hemsida:https://lightbodyyoga.se/treatments-Vill du komma i kontakt med mig?carolinenorbelie.comOm du är intresserad av coaching kan du boka en kostnadsfri första session med mig på carolinenorbelie.com för att se om jag är rätt coach för dig.Är du intresserad av Breathwork?Välkommen den 4e juni 19.00 på Almlöfsgatan 3 – Läs mer och boka på carolinenorbelie.com.Nästa retreat äger rum 21–24 maj i Deia – Boka din plats på carolinenorbelie.com. Bara en kvar! Häng med till himmelrtiket:)Boka mig som Breathwork-guide. Passa på genom att mejla mig via carolinenorbelie.com.Följ mig gärna:Instagram: @carolinenorbeliecoachingLinkedIn: Caroline NorbelieYouTube: Caroline NorbelieOm du letar efter en duktig klippare rekommenderar jag varmt Daniel. Du kan kontakta honom på daniel@lejon.se.Kom ihåg att prenumerera på Prestationspodden för att hålla dig uppdaterad om kommande avsnitt! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

I dagens avsnitt är Mr. Hollywood, Hasse, tillbaka och berättar både om sin resa och hur hans ablation gick häromdagen. Han kommer tillbaka starkt och ger oss också det bästa från veckans threads. Linda berättar om att försvarsmakten har börjat med nya uniformer för första gången på 35 år. Hon berättar även om att världens högsta och minsta hund har mötts. Vi bjuds också på nöjesnytt och en fråga till lyssnarna; vänder du streckkoden åt rätt håll i kassan?

HG Storm växte upp i det värmländska Hagfors i ett relativt dysfunktionellt hem. Han hamnar i specialklass för bråkiga elever och det hela kunde ha slutat väldigt illa om inte en ungdomsledare hade varit där som ett gott föredöme och som trodde på HG:s möjligheter. Det blev till slut studier i Uppsala i psykologi och nu har HG varit praktiserande Psykolog i över 45 år. Varför är män så ovana med att prata känslor? Älskar man sina barn lika mycket och kan kärleken inte defineras i kvantitet. Detta och väldigt mycket mer kommer här, men först - har HG nån dialekt eller inte?

Den kriminella ekonomin omsätter mer än 150 miljarder om året, och i sin senaste lägesbildsrapport har Ekobrottsmyndigheten gått igenom hur nätverk och klaner arbetar för att tvätta pengar och stjäla från svenskarnas gemensamma resurser. Vi tittar närmare på rapporten som återigen understryker allvaret av situationen vi befinner oss i.Men denna livestream innehåller som vanligt mycket mer: Vi frågor oss om Medborgerlig samling faktiskt är bättre än Sverigedemokraterna, om Vänsterpartiet imploderar nu, om Merz kommer få bli förbundskansler och mycket mer.Videoversion: https://www.youtube.com/watch?v=WSJOpNZX8CMBecome a supporter of this podcast: https://www.spreaker.com/podcast/det-fria-sverige--4339034/support.

Hur hanterar man ett land i fullkomlig kollaps, ockuperat av tre militära stormakter och dessutom skyldigt till omänskliga brott mot mänskligheten?Perioden efter Hitlers död och den tyska kapitulationen var på intet sätt enkel. Redan i fredsförhandlingarna kan man ana de konfliktytor som, inom loppet av bara några år, skulle växa till en ny global stormaktskonflikt. Vad skulle det bli av Tyskland, och hur skulle Europas framtid se ut?I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt krigsslutet 1945 och perioden fram till kalla krigets utbrott.Det största problemet efter 1945 var det faktum att den allians som slutligen hade besegrat Nazityskland egentligen hade mycket lite gemensamt – förutom fiendskapen mot Hitler. När Hitler avslutade sitt liv i Berlin och Tyskland till sist hade kapitulerat, accentuerades omedelbart skillnaderna i stormakternas syn på framtiden. En kärnfråga var särskilt de ockuperade folkens suveränitet och deras rätt att bestämma sin egen framtid genom fria val.Medan USA och Storbritannien kunde enas om att denna princip skulle gälla, var Sovjetunionen inte särskilt intresserad av att låta de nyförvärvade landområdena i Östeuropa själva forma sin framtid. Det hjälpte förstås inte heller att de tre stormakterna representerade helt olika samhällsideologier, som i grunden var antagonistiska gentemot varandra.Trots försöken att etablera samsyn under Potsdamkonferensen 1945 och bildandet av Förenta Nationerna samma höst, fördjupades konflikten snabbt. Misstänksamhet präglade relationen mellan parterna, och snart föll järnridån. Sovjetunionen förhindrade att Marshallhjälpen nådde de ockuperade staterna i Östeuropa, blockerade Berlin och organiserade en kupp i Tjeckoslovakien för att säkra ett Sovjetvänligt styre. Samtidigt understödde Sovjetunionen revolutionära grupper i Grekland i syfte att även där vända utvecklingen till sin fördel.Bara fyra år efter krigets slut nådde konflikten sin logiska kulmen när de västliga demokratierna enades under Washingtonfördraget i april 1949. Nato bildades – och kalla kriget var ett faktum.Bild: Från vänster: Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Harry S. Truman och Sovjetunionens ledare Josef Stalin under Potsdamkonferensen sommaren 1945. Här försökte de allierade enas om efterkrigstidens Europa – men redan då började sprickorna i samarbetet visa sig. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

While Sistine chapels' voting booth remains unpredictable, there are still potential runners and riders. To discuss these front runners as well as the intriguing internal politics of the papal conclave, William Crawley is joined by papal expert Edward Pentin and Vatican reporter Colleen Dulle.Also in the programme, we hear from the Gammarelli family, who have been dressing bishops, cardinals and popes for over 200 years. They were the personal tailors to Pope Francis, as well as his predecessors. William Crawley speaks to the shop owner, Lorenzo Gammarelli near the Pantheon in Rome.And William interviews Sister Nathalie Becquart, who has served as an undersecretary of the Synod of Bishops since 2021. She is the first woman to hold such an important position and the first to have voting rights in the Synod. Presenter: William Crawley Producers: Catherine Murray in Rome; Bara'atu Ibrahim & Ruth Purser in Salford Studio Managers: Phil Booth and Sharon Hughes Production Coordinator: Liz Poole Editor: Tim Pemberton

Wille tog fram en lyssnarfråga kring betydelsen av att hålla sig inom rätt zon under ett helt träningspass och det hela mynnade ut i en knapp timme lång diskussion kring zon 2 träning. Som utgångspunkt används två ganska nypublicerade artiklar om ämnet. Det första är en så kallad Experts viewpoint där forskare och praktiker tillsammans försökt att få fram någon typ av konsensus kring vad de menar med zon 2 träning. De går också igenom hur man tränar det och vilka träningsanpassningar som man tror att det främst driver på. Den andra artikeln är en studie där man undersökt hur väl olika definitioner eller gränser för övergången mellan zon 2 och zon 3 överlappar med varandra. Resultatet visade att alla gränserna hamnade på olika platser för samma person och skillnaderna mellan olika tester var inte heller konsekventa mellan olika personer. På Tyngre Träningssnacks instagram kan du hitta bilder relaterat till detta och tidigare avsnitt. Hålltider (00:00:00) Introsnack (00:07:26) Hur viktigt är det att hålla sig i en zon under ett träningspass? (00:08:15) Vad innebär zon 2 träning? (00:12:28) Hur mycket bör man träna i zon 2? (00:13:18) Vad begränsar hur mycket lågintensiv träning man kan utföra? (00:16:16) Trötthet kan göra att träning som börjar i en zon går över till en annan (00:21:41) Även intervallpass innehåller i normala fall zon 2 träning (00:25:48) Det är mycket man inte vet kring varför träningen gör stor nytta? (00:31:20) Vad gör man om man har begränsat med träningstid per pass/vecka? (00:33:03) Hur vet man vilken zon man tränar i för stunden? (00:41:07) Bara du hamnar nära det som var tanken och totalen blir okej så har du kommit långt (00:46:48) Om du ska tävla i ett långlopp bör du träna längre distanser även i träningen

Anton och vår stående vikarie Kim analyserar en låttext, pratar om uppfostran och en massa annat.  Stötta vår kulturella gärning på: Https://www.patreon.com/dubbeltrubbelpodcast

Anton och vår stående vikarie Kim pratar om Bianca Ingrossos nya butik, Howard Stern Show och en massa annat! Stötta vår kulturella gärning på: Https://www.patreon.com/dubbeltrubbelpodcast

Donald Trumps hundra första dagar i Vita huset har rört om rejält i USA – och i världen. Gäst: Tina Magnergård Bjers, utrikesredaktör på TT

I det här avsnittet berättar vi det vi vet just nu om det misstänkta trippelmordet i Uppsala på tisdagskvällen. En 16-årig kille har anhållits på sannolika skäl misstänkt för morden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Strax efter klockan 17 på tisdagkvällen får polisen flera samtal om höga smällar i centrala Uppsala. I en frisörsalong i närheten av Vaksala torg har tre unga män skjutits ihjäl, de är mellan 15 och 20 år gamla. Adam Bengtsson, bor precis i närheten, och var på väg hem från jobbet tillsammans med sin sambo när skottlossningen inträffade.”Vi ser en kille springa mot oss. Han ser skrämd ut och min sambo frågar honom högt om det är skottlossning och han bekräftar det och springer vidare”, berättar Adam. Några timmar efter dådet greps en 16-årig kille i sitt hem i Uppsala. Han anhölls på sannolika skäl misstänkt för morden. Uppdatering: 2 maj meddelade åklagaren att 16-åringen inte längre är misstänkt. Måndagen 5 maj häktades 20-årig man misstänkt för mordet, han är på sannolika skäl misstänkt men nekar till brott. Ytterligare flera andra personer är misstänkta för inblandning i morden. Programledare: Petra Berggren och Jenny HellströmProducent: Jenny HellströmKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Huumoriyhtye KAJ hurmaa maailmaa Vöyrin murteella. Miksi vanhassa pohjalaismurteessa vilisee piirteitä useista kielistä ja mistä murteen sanasto kumpuaa? Pasi Heikura tutustuu Vöyrin murteeseen kääntäjä, oikolukija Eri Lassilan johdolla. Ohjelmassa ihmetellään myös, miten kaskena ollaan kannossa ja paljastetaan Kotuksen valitsema huhtikuun sana. Toimittajina ovat Pasi Heikura ja Tina Cavén.

Grandia II Part 5: Mareg's Bara Tiddies! Square Roots - Episode 461 Level Up Starts at 01:53:00 Johnny gets to see Mareg's big manly chest in a pre-rendered cutscene, and he does NOT shut up about it throughout this episode. Sure, the Dreamcast game's pre-rendered cutscenes have the look of 1996's Tekken 2, and the scene is bizarrely animated, but Johnny hasn't been on a date in a while so give him a break. Oh yeah, this week in GameArts's Grandia II we also discover a sword that may have a second purpose! AND GO TO THE MOON! Also: Proud Boy King! Vanessa Will Never See That Ten Dollars! Elena Likes Drinking Juice And Singing Gospel Songs About Granas! The Squeak-baa Pasture Is Empty! Classic Disc Three Crazy! Uterus! OR Womb! Who knows! Matt's Manly Football Injury! This Week: Return to Cyrum! Next Week: Finish Grandia II! Our Patreon: http://patreon.com/squarerootspodcast Thanks to Steven Morris for his awesome theme! You can find him at: https://bsky.app/profile/stevenmorrismusic.bsky.social and https://www.youtube.com/user/morrissteven Contact Square Roots! Twitter: @squarerootspod Facebook: https://www.facebook.com/groups/486022898258197/ Email: squarerootspodcast (at) gmail (dort) com

Ovälkomna och snyltande gäster har följt med till Maldiverna.Produceras av More Than Words Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

P1:s veckomagasin om Sverige och världen politik, trender och analyser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I första timmen:En kort film från Gaza har under veckan fått många att stanna till och förskräckas framför telefon- och datorskärmar över hela världen. Det är ett fruktansvärt ögonblick, efter ett israeliskt flyganfall, där den skadade, gråtande pojken Ali vädjar om hjälp. Bara några meter från honom ligger en död manskropp och på taket intill ligger en död flicka i delar. Hör Ekots intervju med Ali – och Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén om hur pojken har blivit en symbol för barns lidande i Gaza.Påven är död – och en ny ska väljas i konklaven. På vilket sätt försöker politiken lägga sig i hans efterträdare? Om det resonerar Cecilia Blomberg, Sveriges Radios korrespondent på plats i Rom och Ulla Gudmundsson, tidigare ambassadör i Vatikanen.Rysslands president Vladimir Putin har skänkt en tavla till USA:s president Donald Trump – föreställandes den senare med blod i ansiktet efter attacken under ett kampanjmöte förra sommaren. Bakom honom New York och en stor amerikansk flagga – och Trump sträcker ena näven i luften. Johanna Melén har intervjuat konstnären Nikas Safronov.Våras det extra mycket för kärlek – just om våren? Godmorgon världens reporter Klara von Gegerfelt jagar kärleken på stan. Och i litteraturen.Krönika av Ulrika Knutson.Panelen med Martin Tunström, Barometern, Susanna Kierkegaard, Aftonbladet och Karina Cubilla, Arbetet.I andra timmen:USA:s president Donald Trump angriper landets universitet, rättsväsendet, oppositionella och medier. Är USA längre en demokrati? Dag Blanck, professor i Nordamerika studier vid Uppsala Universitet och Michael Wahmam, docent i Statsvetenskap vid Michigan State university.På Madagaskar är närmare 40 procent av barnen under fem år kroniskt undernärda. Det är ett av världens fattigaste länder, men på hela den afrikanska kontinenten ökar förekomsten av hunger. I världen idag finns fler än 700 miljoner undernärda människor, vilket är runt 9 procent av världens befolkning. Reportage av Sara Heyman.Satiren kommer tillbaka till Godmorgon världen. Vad kan vi vänta oss? Hör Fritte Fritzon, en av skaparna bakom ”Radioskugga” som har premiär den 4 maj.Med bara dagar kvar till Valborgsmässoafton övas det friskt på körsång runt om i landet, som ska hälsa våren välkommen. Och enligt traditionen är det främst manskörer som har detta uppdrag. Men hur går det egentligen för manskörerna? Reportage av Tomas Hedman.Jonas Gardells film Pensionat Oscar sätts upp på Stadsteatern. Intervju med regissören Jakob Höglund om verkets betydelse för att komma ut som homosexuell – och hur fenomenet har förändrats under de 30 åren som har gått sedan Pensionat Oscar hade premiär.Kåseri av Augustin Erba.Programledare: Jesper LindauProducent: Mårten FärlinTekniker: Ludvig Matz

William Crawley is live from St Peter's Square in Rome, reflecting on Pope Francis's funeral. He's joined by Austen Ivereigh, biographer of Pope Francis, and Professor Anna Rowlands, Professor of Catholic Social Thought & Practice at Durham University. The Venerable English College in Rome is the oldest British institution outside the United Kingdom. The college provides education and training for seminarians and priests from all over the world. This year the college doors are open for public tours for the first time in to mark the Catholic Jubilee year and William visits college Rector, Fr Stephen Wang to find out more.As well as speaking to pilgrims paying their final respects to Pope Francis earlier in the week, William hear speaks to the UK's most senior Catholic Cardinal Vincent Nichols on the upcoming Conclave and future of the church.Presenter: William Crawley Producers: Dan Tierney in Rome and Katy Davis and Bara'atu Ibrahim in Salford Studio Managers: Denis O'Hare in Rome and Nat Stokes and Carwyn Griffith in Salford Editor: Tim Pemberton

Med anledning av Stina Oscarsons tragiska bortgång publicerar jag på nytt den intervju jag gjorde med henne i slutet av februari 2022, precis innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.Stina Oscarson var teaterregissör, dramatiker och författare – men kanske främst känd som en envis och självständig samhällsdebattör. Jag såg henne länge som en motpol i debatten, men kom med tiden att allt oftare uppskatta hennes perspektiv. Inte för att vi alltid höll med varandra. Vi gjorde exempelvis helt olika analyser av situationen med Ryssland, där hennes syn på hur fred uppnås var diametralt annorlunda än mitt. Men just därför, inte trots det, var hennes tankar alltid värda att lyssna på. Man behöver höra varför man har fel – inte på ett fientligt sätt kanske, men ärligt menat – även när man är övertygad om att man har rätt. Den sortens samtal är dock ovanliga, men detta var ett av dem, tycker jag.Stina Oscarson var en unik röst. Jag uppfattade aldrig att hon var konträr för sakens skull, eller för att hon tyckte det var roligt att provocera. Om hon någon gång befann sig i opposition var det för att hon följde sitt eget samvete. Hon spelade inte i något lag, men hon var inte heller en individualist som struntade i andra. Hennes lag var mänskligheten. Hon var, utan överdrift, en av de mest mänskliga personer jag träffat. Vi är fattigare utan henne.I dagens avsnitt pratar jag med Stina Oscarson som är teaterregissör, dramatiker och författare. Men hon är även en flitig samhällsdebattör, och det är kanske i den rollen flest känner till henne. Vi spelade in det här innan Ryssland inlett sin invasion av Ukraina, vilket är anledningen till att vi inte pratar mer om det.För mig personligen har Stina Oscarson gått från att vara en av dem som ofta hamnat på motsatt sida från mig i samhällsdebatten, till att jag allt oftare nickar instämmande när jag läser och lyssnar på henne. Det har att göra med att debatten inte är statisk, men också om att hon har ändrat sig i vissa frågor. Och att jag har ändrat mig också. Vi sprang på varandra på en kulturfest SvD hade för sina frilansar, min första gång på en sådan fest, och sedan var hon moderator för en intensiv debatt om migration som jag deltog i. Men detta är första gången jag har haft möjligheten att få prata med henne på tu man hand en längre stund. Jag hoppas att ni tycker att det är lika givande som jag tyckte.Hon är just nu aktuell med boken “Det perfekta plåstret” (Mondial) som jag verkligen kan rekommendera. Vi pratar om den, men också om hennes uppmärksammade intervju med vår socialdemokratiska kulturminister Jeanette Gustafsdotter. Och om vad som egentligen hände efter att en medlem i Nordisk ungdom deltagit i en debatt om demokrati som Stina var moderator för. Rak höger med Ivar Arpi förlitar sig helt på bidrag från läsare och lyssnare. Man kan bli gratisprenumerant eller betalande prenumerant. Genom att bli betalande prenumerant gör man det möjligt för mig att fortsätta vara en självständig röst.Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Båda levde i våldsamma relationer utan att ha fått ett enda slag. Willams förhållade var schemalagt, allt från telefonsamtal till sex. Alva gick över sina gränser, livrädd för att bli lämnad.

Det är nog ingen som missat att kaffepriset stiger. Bara i mars ökade priset med 30 procent jämfört med samma period förra året, enligt SCB. Att priserna på kaffe skjutit i höjden beror på flera saker, bland annat på dåliga skördar i Sydamerika. Därför växer nya trender fram. Vilka är de? Blir substituten bättre? Och varför trendar svampar? Gäst: Sofie Zettergren Bonnevier, trend- och innovationskonsult som driver iniktsbyrån PopFoodie. Programledare/producent: Jessica Johansson. Klipp från: TV4, Sveriges Radio, Aftonbladet. Kontakt: podcast@aftonbladet.se.

Kenza fyller år. Ines får en insikt kring kroppen.Produceras av More Than Words Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

This 2022 episode covers Theda Bara, often referenced as the first sex symbol. Photos of her are synonymous with the word vamp, and 100 years later, still have a certain mysterious appeal. But what was she really like?See omnystudio.com/listener for privacy information.

isa rin sa mga pinakakinakatakutang kalaban sa entablado dahil sa kanyang pagkahalimaw, sa intricate bars, sa matinding rhyme schemes, sa hayop na delivery, kakaibang angles, sa overall presence na parang susukluban ka ng kadiliman– mula Quezon City pa para sa inyo, mag-ingay, para kay SAYADD!Seryosong usapan kasama ang isa sa mga pinaka-hardcore at pinaka-solid na emcee ng mundo ng battle rap sa Pilipinas. Samahan niyo akong galugarin ang mga kweba at pasikot ng utak ni Sayadd. Listen up, yo!

Gestur vikunnar er Gunnar Jarl Jónsson – sannkallaður þúsundþjalasmiður!Gunnar spilaði í næstefstu deild en áttaði sig snemma á því að hann átti bjartari framtíð sem dómari. Þar hafði hann heldur betur rétt fyrir sér: hann var valinn dómari ársins sex sinnum á aðeins átta árum.En sagan endar ekki þar. Gunnar hefur þjálfað fótbolta, stofnað útvarpsþátt á Fotbolti.net fyrir löngu síðan, starfað sem kennari, verið lögga, alið upp fimm börn og – að ógleymdu – gert sjónvarpsþáttinn Atvinnumennirnir okkar sem lokaverkefni í Kennaraháskólanum. Bara það er magnaður árangur!Við fórum yfir þetta allt saman – og miklu meira – í þessu kraftmikla og skemmtilega spjalli.Njótið þáttarins!

Kenza har blivit en bortskämd Karen. Och varför är inte Ines på Maldiverna?Produceras av More Than Words Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Doc, Jóhann Már og Arnar Sveinn Geirsson á sunnudagskvöldi.

Ytterligare en resa genom Sverige och tiden i spöklighetens tecken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den 29 mars 2025 arrangerade Sveriges Radio sin årliga Poddfest, där poddar och deras lyssnare möts på Fotografiska i Stockholm. Creepypodden firade sitt tionde år in business med att berätta ytterligare tio (fast vi hann bara nio, innan tiden på scen rann ut) svenska storys – och om ett nytt telefonnummer man kan ringa för att själv kanske komma med i podden: 08-784 98 78. Prova ring och berätta om något kusligt du varit med om, du också!Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller följa oss på Facebook eller Instagram där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

Ines spottar superkändis i New York. Kenza ger sin åsikt om Girls of Stockholm.Produceras av More Than Words Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.