Podcasts about precis

Det är första dagen efter sommarlovet på Sullivan Community College, strax utanför New York. Ungdomarna samlas, fyllda av förväntan inför en ny termin. En av dem är Michael Domnitz. Precis som alla andra hälsar han glatt på sina vänner – men ett möte blir inte alls som han har tänkt sig. För när han ropar på en gammal vän verkar killen inte ens känna igen honom. Och snart går det upp för Michael att det här är inte alls är hans kompis. Det är en kopia. Det är då Michael blir den första att upptäcka att hans vän har en okänd, adopterad tvilling. Och det här – det är bara början på en helt sjuk historia. Fall: Robert Shafran, Edward Galland & David Kellman [REKLAM] Länk Patreon: https://www.patreon.com/spoktimmenKontaktInstagram: @spoktimmen@linnek@jennyborg91 Facebook: Spöktimmen Mail: spoktimmenpodcast@gmail.com Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Midsommarafton har kallats för Sveriges egentliga nationaldag. Men utan konstnärernas vurm för Dalarna vid förra sekelskiftet hade vi inte firat som vi gör, menar Ulrika Knutson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-06-23.Midsommar och Dalarna är evigt förenade, i en doft av björklöv, brännvin och bensin. Mycket av detta kan skyllas på konsten. Frågan är om vi alls hade firat midsommar utan nationalromantikens konstnärer.Hur Dalarna blev en angelägenhet för skönandarna i storstaden går att följa nästan dag för dag. 1872 hade Artur Hazelius rest i landskapet, och upptäckt att de traditionsbundna masarna moderniserade! Nya idéer spreds. Man måste skyndsamt ingripa, skrev Hazelius, om man åt forskningen ville rädda "de gamla boningar, som revs, dessa bohag, som ringaktades, dessa dräkter, som bortlades."Han lyckades över förväntan. Allmogen stod i kö för att pracka på honom gamla skaklar, slädar, färdtäcken och rosenmålade fästmögåvor.Hazelius fyllde Nordiska museet med grejer, men nöjde sig inte med skaklarna, utan började samla hus. 1891 öppnades Skansen, med äkta dalkullor i biljettkassan. Skansen blev en succé, det internationella begreppet för friluftsmuseum, och kullorna blev reklamskyltar i det Nationella svenska projektet, med kulmen i Stockholmsutställningen 1897. Där sålde man allt med hjälp av Rättvikskullor: ättika, kameror, öl, karameller och skor.Snart hade konstnärerna enrollerats i reklamindustrin för Dalarna och den svenska sommaren. Amalia Lindegren var först med Lillans sista bädd, en tablå med en sörjande Rättviksfamilj framför sitt döda barn. Detta dystra motiv blev mycket populärt och reproducerades snart i tidningar, på bonader och tallrikar. Muntrare var hennes Söndagsafton i dalstuga, där samma familj tar en svängom till fiol.Snart drar en omvänd Stora daldansen från söder upp mot Siljan. På sjuttonhundratalet gick arga dalkarlar till huvudstaden för att säga ifrån, nu är det stockholmarna som blivit nyfikna på Dalarna, konstnärer och författare inte minst. I täten Morasonen Zorn, följd av Larssons i Sundborn och Karlfeldt i Sång. Tonsättarna hängde på, både Hugo Alfvén och Moses Pergament blev fritidsmasar.Anders Zorn var ju barnfödd i Mora, en oäkting som tog revansch. Som framgångsrik målare köpte han gård, startade folkhögskola, och målade folket i helg och söcken.I sin roliga bok Dalarna som svenskt ideal, från 1937, skriver Gustav Näsström att "De nakna kullorna ha säkert spelat en större roll utrikes än här hemma som stimulans för dalaintresset."Zorn själv var i alla fall medveten om att han skapade helt nya ideal. 1897 målar han Midsommardansen, en tavla som fortfarande fungerar som turistbild. Påhejad av prins Eugen målar han de dansande paren, i den långa sommarskymningen, efter solnedgången i juni och juli. "Jag är glad att ha gjort den", skriver han. "Jag hade just då gett Morkarlby en ny lång majstång. Den målades röd varje midsommar och jag ansåg och anser fortfarande som min heliga plikt att närvara och leda klädningen av densamma."Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också.Moraborna hade inte haft majstång på sextio år. Prästerna gillade inte hedniska seder, och bönderna tyckte att det var barnsligt. Men Zorn ville ha majstång, och beställde en stång av lokala snickare, som en regissör väljer sin rekvisita. Majstången accepterades, men Zorns vurm för dans och folkmusik väckte ont blod. När han kallade till "Tävlan på oxhorn, bockhorn samt fiol, bara gamla låtar" fick han kritik i pressen och anklagades för att "försöka skaffa sig ryktbarhet". Som om han inte var ryktbar nog! Och idag är Zornmärket i silver och guld den finaste utmärkelsen en spelman kan få.Någon av de ljusa sommarnätterna 1897 gick Anders och drog på sig syfilis också. Det var inte roligt, inte för honom, och inte för Emma heller. Kanske kommer Carin Larsson och försöker trösta. Hon och Carl Larsson har också gjort sitt för rekvisitan runt midsommar, även om jag inte hittar någon majstång. Men lövruskor och kransar överallt. Larssons vadar i björklöv, med paradnumret "Ute blåser sommarvind" - en fresk för Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg, där ungdomar släpar löv och syrener, prästkragar och aklejor till skolavslutningen.1897, midsommarens märkesår, lämnar Carl Larsson också sin första skiss till Nationalmuseums trapphall, Gustav Vasa till häst. Prisnämnden hade redan bestämt sig för Ansgar som predikar kristendomen, men Larsson får hedersomnämnande. I tio år pysslar han sedan med Gustav Vasa, den svarta hästen blir vit, färgerna allt mer ljusa och klara, girlanger av björklöv, maskros och prästkrage upphäver tyngdlagen och skruvar sig mot sommarhimlen. 1906 är det klart. Kung Gösta rider in i Stockholm på midsommarafton 1523. Hästen har en plym av blåklint i manen. Bilden är inte riktigt klok. Carl David af Wirssén fick blodstörtning, men kritikern August Brunius lyste upp. Denna kung kommer "aldrig att uppfattas som en tråkig och akademisk historielektion... nej, som en frisk vårfläkt... till ungdomen." Ja, det är Gustav Vasa som postmodern sagobokskung. Inte klok, men kul.Det spårade ur även på andra sätt.Carl Larsson visste hur man virade löv som grönskar i hundra år. Med sin lätta Sundbornstil i grönt och rött och blont slog Carl och Karin Larsson käftarna i publiken, och bettet har inte släppt ännu. Vännerna var också trollbundna. Så länge Strindberg fortfarande var vän med Larssons bad han om råd för scenografin till pjäsen Kronbruden, med härbren och majstång. Inte ens August gick fri från smittan från Dalarna. Senare skulle han förstås bli arg på Calle, skylla honom för hycklare, och kalla hans hustru för dj-l.Till vänkretsen hörde också poeten Erik Axel Karlfeldt. Precis som Hazelius inventerade han allmogens Dalarna och fyllde skåp och lådor med ålderdomliga ord och uttryck. Inte bara namn på skaklar, utan framför allt på blommor - och könsorgan, gärna i samma fras, ord som doftar i midsommarskymningen: "Nattviol, veneris blomma, nosserot."Också Karlfeldts reklam för Dalarna med Fridolins lustgård och Jungfru Maria från Sjugareby betydde mycket. Hade Dalarna rentav blivit för populärt?"Sjurberg har blivit Dalarnas Djursholm, en avlägsen förstad till Stockholm", gnydde författaren Karl-Erik Forsslund. Han hade ju sökt sig dit för att slippa det själlösa storstadslivet, som han skrev i kultboken Storgården, 1901. Karlfeldt höll med. Kärleken till Dalarna höll på att spåra ur, i "ett sentimentalt kelande med detta landskap, varav vi infödingar äro föga tilltalade."Det spårade ur även på andra sätt.Vän med Forsslund och Karlfeldt var konstnären Gustaf Ankarcrona. Han grundande Leksands förträffliga hemslöjd, och som nykterhetsman och folktalare samlade han ungdomar i tusental när han lät retoriken flöda i Tällberg. I dikten Demagogisk söndag driver Karlfeldt med Ankarcronas - Adrian Brushanes - guldskägg och "sköna ben" - han var lite för tjusig för sitt eget bästa. Men han kompenserade med mindre tjusiga ideal. Mot slutet av sitt liv kallade han sig "frän antisemit" och hade Hitlers porträtt på skrivbordet när han gick ur tiden 1933.Det är inte utan att dalahästarna från Nusnäs knäar under en sådan ryttares tyngd.På 1990-talet vred konstnären Peter Johansson verktygen ur de gamla mästarnas händer; skrudad i Zorns röda rock och Ancarcronas knätofsar lade han hela Dalarna på analyssoffan, och sågade upp dalahästarna i skivor, paketerade i plast och placerade dem i kyldisken. Men bäst före datum går visst aldrig ut. Och nu är det midsommar igen.Ulrika Knutson

Bronx, hits, Sean Combs och filmfloppar är några av ingredienserna i berättelsen om den obotliga romantikern som vägrade att nöja sig med en karriär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vem vet om Jennifer Lopez ser vad som sägs om henne på internet. Men för den som hänger på sociala medier är det nästintill omöjligt att missa backlashen som väller fram likt en tsunami, den här hösten 2024.Det började med den utskrattade dokumentären hon släppte i februari, sen fortsatte det med de envisa skilsmässoryktena som dök upp under våren. När hon till slut meddelade att hon måste ställa in sin kommande turné av personliga skäl brast dammluckorna. I kommentarsfälten gnuggade man händerna när det under sommaren visade sig att skvallret stämde. Precis som när de var ihop för tjugo år sen har Jennifer Lopez och Ben Afflecks hypade och högst publika relation kraschat. När hösten kommer är hon fortfarande förkrossad, och som om det inte var nog verkar det som att hela internet vänt sig mot henne. På bara några månader har J.Lo gått från att vara en hyllad artist, skådis och entreprenör till att bli ett meme.Medverkande: Michelle Hallström och Christina Jeurling BirroProgrammet är gjort av Joanna Korbutiak våren 2025Producent Alexandra SannemalmExekutiv producent Lars TruedsonSlutmix Johan HörnqvistProgramledare Siri HillP3 Musikdokumentär produceras av Tredje Statsmakten MediaLjudklippen i programmet kommer från Jennifer Lopez egna dokumentärer Halftime (Netflix, 2022) och The Greatest Love Story never Told (2024). Filmerna West Side Story (1961), Selena (1997), Anaconda (1997), Out of Sight (1998), The Wedding Planner (2001), Maid in Manhattan (2002), Gigli (2003), Hustlers (2019) och This Is Me...Now: A Love Story (2024). Klipp från Access Hollywood (2003), American Idol (2011), Sundance Film Festival (2019), Super Bowl Halftime Show (2020), galan Vax Live (2021) och TMZ (2022). Samt youtubekontona Daniel Rayes, Popcorned Planet, Echo Wire, Morgan Tremaine, CBS och Elliot Bros1.

I kvällens avsnitt känner jag mig anonym, Somna. Har du någonsin upplevt den där plötsliga känslan av stopp när du snyter dig? Precis så känns min kreativitet idag—helt blockerad trots min längtan att skapa något spännande och betydelsefullt. Jag undrar varför tiden bara rör sig framåt, varför vi inte kan skicka meddelanden bakåt i tiden, och varför moln ser så fasta ut på avstånd men egentligen bara är dimma. Sen får du tre uppdrag, Somna, där ett av dem innebär att du måste göra någonting genuint märkligt i ett hörn när ingen tittar. Och så hör du historien om talgoxen Vendela Granfors och kråkan Kanada-Lasse, som dricker oxmjöd och skaldar rim du antagligen aldrig hört förut.Det är som det är. Det som händer händer. Och just nu finns ingenting som vi kan göra åt det.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/HenrikstahlLyssna utan reklam, få extraavsnitt, spellistor med mera på: https://somnamedhenrik.supercast.com/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Você já se perguntou quando e como pedir um teste genético no consultório de cardiologia? Ou como interpretar os resultados para além do laudo?Nesse episódio especial do DozeCast, os cardiologistas Diandro Mota e William Batah recebem o Dr. Vinícius Correia, referência em medicina de precisão cardiovascular, para um papo didático, prático e direto ao ponto sobre a genética na cardiologia moderna.

I det här avsnittet svarar Angelica på ett meddelande från en lyssnare: ”När jag väl mår bra och känner mig okej, så känns det som att jag destruktivt börjar leta fel. Varför letar jag upp ett dåligt mående?” Det är en fråga som många kan känna igen sig i. Den pekar på hur vi, helt oskyldigt, ofta lever utifrån gamla programmeringar och identifieringar som vi kanske inte är medvetna om. Vi har som en autopilot inom oss som tenderar att återvända till självtvivel, oro eller känslor av otillräcklighet, för det är där en del av vår identitet fortfarande är kvar. Angelica belyser hur ett första steg mot att bryta dessa mönster är att börja se dem med klarhet. Att möta det som kommer upp med nyfikenhet, medkänsla och förståelse, inte med självkritik. Ju mer vi ser vem vi är, bortom tankar, känslor och gamla berättelser, desto mer kan det som inte speglar vårt sanna jag börja falla bort. Istället börjar vår inre autopilot justera sig mot en annan riktning, en som vilar i det vi i grunden är: lugn, kärlek, klarhet och visdom.Här hittar du meditationen:https://angelicaalmqvist.com/butik/ Retreat på Frötuna i oktober:https://angelicaalmqvist.com/retreat-frotuna-3-5-oktober-2025/INSIDAN – en digital fristad

Este é o episódio 31 do EVA CAST, podcast do Grupo Brasileiro de Tumores Ginecológico (EVA). O tema é biomarcadores preditivos no tratamento do câncer de ovário, que recebe como convidadas Mariana Scaranti, oncologista no Hospital 9 de Julho e Líder Nacional de Tumores Ginecológicos da Rede Américas e a médica patologista, Head de Anatomia Patológica do A.C.Camargo Cancer Center. Com mais de 7 mil novos casos estimados para 2025, o câncer de ovário é o terceiro tipo mais comum entre os cânceres ginecológicos. O tratamento do câncer de ovário geralmente envolve cirurgia e quimioterapia e, neste episódio, nossas convidadas falam sobre os avanços no tratamento do câncer de ovário, em especial da Oncologia de Precisão, com terapias direcionadas para biomarcadoresque, quando identificados, são uma sinalização de que o tratamento será mais efetivo. Esses são os chamados biomarcadores preditivos.Ouça, compartilhe e nos ajude a fazer o EVACAST, com seus comentários e sugestões de temas. Aproveite também para seguir e interagir com os perfis do EVA nas mídias sociais - @gbtumoresginecologicos.Ficha técnicaRealização: Grupo Brasileiro de Tumores Ginecológicos (EVA)Produção: SENSU Consultoria de Comunicação e Banca de ConteúdoRoteiro e apresentação: Moura Leite NettoCaptação e edição de som: J. BenêTema de abertura e encerramento: Gui GrazziotinDireção: Luciana Oncken

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

I veckans avsnitt får vi träffa träningsrådgivaren Jesper Sjökvist! Jesper har jobbat som träningsrådgivare på Sveriges Olympiska Kommitté under flera år där han bland annat arbetat med ryttare som Peder Fredricson och Malin Baryard-Johnsson. I avsnittet pratar vi om ryttaren som atlet och hur träningen utanför sadeln kan leda till en bra och stabil sits. Ridsporten skiljer sig lite från andra grenar då vi måste träna för att hålla under en otroligt lång karriär. Det gäller att förbereda sig i ung ålder för att hålla under nästan en hel livstid i sporten. Precis som för hästen pratar vi om vikten av rutin och kontinuitet i vår egna träning för att nå resultat. Här gäller det att göra en plan och räkna på hur mycket tid som man kan investeras i sig själv och på sin egna träning.Vi kommer även in på hur viktigt det är med en bra och stabil kost samt det mentala fokuset. Ett super spännande avsnitt som alla ryttare kan ta med sig delar ur! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt får vi träffa träningsrådgivaren Jesper Sjökvist! Jesper har jobbat som träningsrådgivare på Sveriges Olympiska Kommitté under flera år där han bland annat arbetat med ryttare som Peder Fredricson och Malin Baryard-Johnsson. I avsnittet pratar vi om ryttaren som atlet och hur träningen utanför sadeln kan leda till en bra och stabil sits. Ridsporten skiljer sig lite från andra grenar då vi måste träna för att hålla under en otroligt lång karriär. Det gäller att förbereda sig i ung ålder för att hålla under nästan en hel livstid i sporten. Precis som för hästen pratar vi om vikten av rutin och kontinuitet i vår egna träning för att nå resultat. Här gäller det att göra en plan och räkna på hur mycket tid som man kan investeras i sig själv och på sin egna träning.Vi kommer även in på hur viktigt det är med en bra och stabil kost samt det mentala fokuset. Ett super spännande avsnitt som alla ryttare kan ta med sig delar ur! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

13 maj. Enligt ett nytt förslag ska kontakter mellan politiker och aktörer som vill påverka den politiska processen börja registreras. Är det ett bra förslag? Andreas Ericson diskuterar med Hampus Brynolf, ordförande för PR-företagens branschorganisation Precis, och Max Andersson, chefredaktör för Klägget.

AI-verktyg blir allt viktigare för kommunikatörer. Magnus Gille, produktägare för AI Enablement på Scania och nyligen korad till Sveriges bästa AI-promptare, delar sina insikter om hur man kommunicerar effektivt med artificiell intelligens. – Att promptra AI handlar mycket om att vara konkret och koncis, utan att bli pladdrig, säger Gille. Gilles metod för effektiv promptning följer en strukturerad approach. Först tilldelar han AI en specifik roll, sedan ger han relevant kontext, och slutligen ber han AI att ställa följdfrågor om något är oklart. Detta liknar han vid ett målgruppsanpassat samtal. Gille betonar dock att AI aldrig helt ersätter mänsklig kommunikation – särskilt inte i känsliga situationer. – AI är ett verktyg bland många, precis som ordbehandlare eller PowerPoint. Ansvaret för att se till att kommunikationen är rätt ligger alltid hos människan. För kommunikatörer som undrar över sin framtid i en AI-driven värld, har Gille ett lugnande perspektiv: – Kommunikatörer kommer att fortsätta jobba med samma saker som tidigare, men med nya verktyg. Precis som ni anpassade er till mobiltelefoner, e-post och sociala medier, kommer ni att anpassa er till AI. Gilles råd till kommunikatörer är att fokusera på att använda AI för att eliminera tråkiga, repetitiva uppgifter så att mer tid kan ägnas åt kreativt och strategiskt arbete. Samtidigt uppmanar han till en bred samhällsdiskussion om vilka gränser vi som samhälle vill sätta för AI-användning. – Det är en fråga för oss alla att besvara tillsammans – vad vill vi använda AI till, och vad vill vi inte använda det till? Lyssna på hela avsnittet av Kommunikationspodden med Magnus Gille

Från moln till Mozart, från kustlinjer till livets slut, återfinns fraktaler. Helena Granström funderar över verklighetens och konstens struktur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När en matematiker försöker sig på att skämta kan det låta såhär:Vad står bokstaven B för i Benoit B Mandelbrot? Rätt svar: Benoit B Mandelbrot. Huruvida denna vits någonsin åstadkommer några skrattsalvor ska jag låta vara osagt, men den som förstår poängen har i alla fall också förstått vad som kännetecknar fraktalerna, de matematiska objekt som utforskades ingående av just denne Mandelbrot: att de innehåller delen som är helheten som innehåller delen som är helheten, och så vidare.Därav skämtets poäng: Namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot inneslutet i namnet Benoit B Mandelbrot i all oändlighet.Man kan tänka på ett blomkålshuvud, eller ännu hellre på en romanesco: Bryt loss en bukett, och du kommer i denna bukett att få se det stora huvudet i mindre format. Bryt loss en mindre bukett av denna bukett, och så ännu en mindre från denna: Samma sak upprepar sig, med allt mindre kålhuvuden som fortsätter att spira från allt mindre kålhuvuden. En ovanligt hänförande fraktal kallad Mandelbrotmängden upptäcktes av Mandelbrot själv, och karakteriseras av att en förhållandevis enkel formel ger upphov till en närmast outtömlig komplexitet: ett outgrundligt överflödande universum alstrat av en simpel instruktion. Inför denna rikedom är det svårt att hålla fast vid tanken på att matematiken bara skulle vara något som människan har hittat på: ”Mandelbrotmängden är”, som matematikern Roger Penrose påpekat, ”inte något som det mänskliga sinnet har uppfunnit; den upptäcktes.” Precis på samma sätt som Mount Everest, finns den bara där.Men fraktalerna existerar alltså inte enbart i den rena matematikens sfär, utan i högsta grad i verkligheten: Vi kan finna dem i kustlinjer och floddeltan, ormbunkar och åskviggar, blodkärl och neuroner, galaxkluster och bergskedjor och moln. I var och en av dessa strukturer ser man helheten upprepa sig i de mindre delarna: Den som betraktar en del av en bergig kust kan inte utifrån dess form avgöra om det är en liten sträcka som de ser på nära håll, eller en längre på stort avstånd; och varje liten del av ett moln skulle, betraktad för sig själv, lika gärna kunna vara det stora molnet självt. Till och med vår arvsmassa är arrangerad enligt denna struktur, inpassad i den trånga cellkärnan genom identiska vikningar som sker i mindre och mindre skala. Naturen är, med andra ord, i högsta grad fraktal – och år 2016 kom ett antal polska kärnfysiker lite oväntat också fram till slutsatsen att detsamma gäller litteraturen.Det är en häpnadsväckande upptäckt, även om den kanske är lite mindre fruktbar än vad en författare skulle önska – för hur gärna jag än vill skulle jag inte kunna låta varje stycke i denna essä utgöra en miniatyr av helheten – och varje mening en miniatyr av varje stycke – och varje ord en miniatyr av varje mening. Även om det hade varit outsägligt elegant. Den amerikanska författaren Paul Auster har visserligen gjort gällande att den första meningen i hans roman Mr Vertigo innehåller essensen av hela verket – men den fraktala strukturen i kända verk av författare som Virginia Woolf och Robert Bolano låter sig avtäckas först genom ingående statistisk analys. De litteraturintresserade polska fysikerna genomförde till exempel en kartläggning av fördelningen av meningarnas längd i de romaner de studerade: Vad som framträdde var en form av idealt fraktalmönster, särskilt skönjbart i den typ av litteratur som brukar betecknas som medvetandeström. Mest fraktal av alla – till och med multifraktal, det vill säga innehållande fraktaler av fraktaler – lär James Joyces svårgenomträngliga Finnegan's Wake vara. När det gäller lyrik har en ambitiös forskare med en besläktad metod lyckats med konststycket att finna Cantormängden, en annan känd fraktal, i form av förekomsten av ordet know i en dikt av den amerikanske poeten Wallace Stevens. Och även i musiken är det möjligt att finna fraktala strukturer – föga förvånande till exempel hos en kompositör som Johann Sebastian Bach, i vars tredje cellosvit en musicerande matematiker lyckats identifiera ett påfallande exakt exempel på samma Cantormängd.Bevisar det att konstnärerna, tidigare än matematikerna, har förmått att uppfatta tillvarons inre struktur? Att dessa skapande människor på ett omedvetet vis har anat formen hos de kärl som fyller människokroppens lungvävnad, hos de kärl i vilka dess blod flödar och hos det nätverk av nervceller som överhuvudtaget gör aningar – omedvetna eller inte – möjliga. Kanske är det denna djupt liggande intuition som Mandelbrot själv också anspelar på när han konstaterar att barn inte undrar ”över temperaturen hos en gas eller kollisioner mellan atomer, utan över formerna hos träd, moln och blixtar.” Undrar de, för att de i dessa former identifierar något märkvärdigt bekant, något som lånar sin form också åt deras eget inre?Men å andra sidan skulle författarnas benägenhet att skriva fram fraktaler kunna ges en mer prosaisk förklaring än så, för också det mänskliga livets yttre ramar låter oss ju stifta bekantskap med det fraktala: Dygnet kan förstås som en miniatyr av året som i sin tur kan framstå som en miniatyr av det mänskliga livsförloppet. Men inte bara det: Möjligen, skriver matematikern Michael Frame i den märkliga lilla skriften The Geometry of Grief, kan även sorgen sägas uppvisa en självlikhet på olika skalor, eftersom varje sorg i sin tur består av många små delsorger, varje förlust av en mängd olika möjligheter eller tillfällen eller erfarenheter som för alltid gått förlorade. Inuti sorgen över en älskad människas bortgång, oövervinnerlig i sin väldighet, finns sorgen över att aldrig mer få hålla hennes hand, över att aldrig mer få höra hennes röst, över att aldrig mer få vända sig till henne med sina tankar. Och det faktum att de många små sorgerna liknar den stora sorgen i art om än inte i storlek gör det möjligt, fortsätter Frame sitt resonemang, att öva sig: Att lära sig ett sätt att tackla den väldiga, till synes ohanterliga sorgen, genom att prövande och försiktigt ta sig an de mindre sorgerna, en i sänder. Och betraktat med den fraktala geometrins blick framstår på sätt och vis hela livet så, som en repetition i liten skala för de stora skeenden som hela tiden – och samtidigt, bara långsammare – utspelar sig: varje glädje en liten replik av den större glädjen, varje misslyckande och varje närmande och varje känslosvall en replik av sina större motsvarigheter av vilka de också utgör en del. Och förstås – detta är väl den fraktala livsstrukturens dystraste sida – utgör var och en av tillvarons otaliga förluster en sorts miniatyr av den slutliga förlust som väntar oss alla, den av livet självt.Hur man ska gaska upp sig efter en sådan nedslående insikt är inte helt klart – men kanske kan åtminstone matematikerna ibland oss finna lättnad i ännu ett exempel på humor för de få:–Hur gick det för matematikern som blev gammal och sjuk, dog han? –Nejdå. Han förlorade bara några av sina funktioner. Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematik

I veckans avsnitt så recenserar vi Bong Joon Hos senaste film Mickey 17 med Robert Pattinson i huvudrollen. Precis som senast diskuteras Adolescence och Gift vid första ögonkastet igen, och vi hinner även med lite snack om Last of Us och Andor som ju båda är inne på sin andra säsong.Trevlig lyssning!

I P4 Extra-gästen berättar årets manliga komiker Niklas Andersson om att slå mynt av att vara som alla andra, om ofrivillig komik, om att förlika sig med sitt yrke och om breven från sin bortgångna mamma. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk. Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar utföra.Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och vaja där, identifierad med det stora Varat.”Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell, grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan, en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död, säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Nu kör vi igen, Somna. Och visst är det märkligt hur vi finner varandra, utan att riktigt veta hur eller varför? I detta avsnitt av “Du är inte ensam i natten” behöver vi inga smarta lösningar eller djupa insikter. Istället lyssnar vi på några röster ur natten, röster precis som din och min, som delar enkla men betydelsefulla berättelser om trygghet, gemenskap och modet att släppa in allt det där vi annars helst gömmer undan.För kanske är det precis det vi behöver mest – ett rum där vi vågar bjuda in mörkret och ljuset, och där vi får vila i vetskapen att vi inte är ensamma, ens när det känns så. Precis som livet självt är vårt möte här kravlöst, lite ojämnt och kanske just därför alldeles perfekt. Nu är vi här, och det räcker.Sov Gott!Mer om Henrik, klicka här: https://linktr.ee/Henrikstahl Bli medlem i Somna med Henrik PLUS här: https://plus.acast.com/s/somna-med-henrik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

O MELD Graph é uma ferramenta que consegue detetar pequenas anomalias no cérebro, nomeadamente a displasia cortical focal (FCD), a principal causa da epilepsia. De acordo com os investigadores, esta ferramenta consegue identificar cerca de dois terços das anomalias que os radiologistas não conseguem visualizar.  

O MELD Graph é uma ferramenta que consegue detetar pequenas anomalias no cérebro, nomeadamente a displasia cortical focal (FCD), a principal causa da epilepsia. De acordo com os investigadores, esta ferramenta consegue identificar cerca de dois terços das anomalias que os radiologistas não conseguem visualizar.  

Conto baseado em uma lenda do folclore brasileiro: Em uma incursão para retirada ilegal de madeira um grupo de amigos pode ter encontrado algo mais que árvores. Coloque seu fone de ouvido e curta! ▬ Autor: Vinicius Mendes Souza Carneiro. ▬ Narração: Wévison Guimarães. ▬ Masterização, sonorização e edição: Rafael 47. Contos Narrados apresenta, "Bem-vindo à selva", um conto de Horror. A chapada diamantina é linda. Quando subimos o Morro do Pai Inácio fiquei sem fôlego, a paisagem exuberante era fantástica! Passamos o dia visitando pontos turísticos, e à noite resolvemos cumprir com nossos objetivos, indo pra Lençóis há uma mata. Muito bonita e de árvores altas, seria como um cerradão, mas bem úmido, algo interessante de se ver. Afonso, Sérgio, Fabrício e eu (Saulo), estávamos lá para explorar, nossa missão era conhecer a mata local e marcar algumas árvores para o abate. Eu sou negro, tenho cabelos curtos, estatura mediana, e um corpo musculoso, não vou à academia, meu trabalho é pesado, sabe? Afonso é branco, tem cabelos ruivos e nariz aquilino, é seco feito um galho, mas pode apostar que não iria querer brigar com ele. Sérgio é baixinho, barriga de cerveja no estágio 2, igual o tiozão do churrasco, pele morena e careca, tem pavio curto. Fabrício é moreno, tem cabelos curtos e corpo mediano, não é musculoso nem gordo e nem magro, brinca com tudo e pode ser verdadeiramente irritante. Era coisa fácil, entraríamos dali a uma semana na mesma mata, derrubaríamos as árvores marcadas durante a noite e faríamos alguns milhares de reais. Mamata! Para que preservar aquilo tudo? Íamos retirar grandes árvores e depois o governo que recuperasse a área. Sou cidadão! Tenho direito a uma fatia daquilo. Assim eu pensava. Acreditava que essa conversa de conservação era coisa de ecoxiita. — Todo mundo pronto? — Perguntou Sérgio. — Nasci pronto — respondi animado— tô vendo esse verde todo aí virar verdinhas. — Verdinha o caralho — respondeu Fabrício — meu negócio é tabaca. — E mulher gosta de quê mesmo? Seu frouxo! — respondi rindo. — Frouxo é seu passado, caia dentro se não gostou — respondeu ele bem-humorado e dando soquinhos em meu ombro. — Parem com essa putaria vocês dois. — Afonso falou — Temos um objetivo aqui. Não descanso enquanto não cumprirmos. — Você é um velho impotente, sabia? — respondi rindo. — Vai se foder! A mata era composta por árvores espaçadas e em alguns momentos ficava mais densa. O chão era completamente coberto por folhas secas, ouvíamos cada passo que dávamos ali. As copas  chacoalhavam-se com o vento, tornando a noite ainda mais lúgubre para aquele local. Era possível ouvir alguns animais, corujas ululavam e nos longos momentos de silêncio ouvíamos os insetos se movimentarem sobre e sob a folhagem. Era nesse cenário que precisaríamos andar durante horas, e ao longo de quilômetros. Fizemos isso das 19h até aproximadamente às 2h da manhã. A noite estava escura, pois não havia lua, isso nos obrigava a usar as lanternas o tempo todo. As árvores se assomavam à nossa frente, marcamos cada uma cujo tronco oferecia a possibilidade de corte, por mínima que fosse. Queríamos dinheiro, e a mata ali proliferava a anos. O tempo passou e não percebemos, até que em um certo momento sentamos para descansar e ouvimos algo. O estalar do galho foi alto e claro, era inconfundível, alguém estava ali. Sacamos rapidamente nossas armas e Sérgio gritou: — Apareça filho da puta! Se acha que vai nos seguir está fodido. — Outro estalar a frente e ele disparou 3 tiros consecutivos com sua semiautomática .44. Tudo o que obtivemos em resposta foram passos rápidos e constantes correndo à nossa direita. Todos seguimos atrás dos sons, as lanternas varriam o espaço à procura do culpado, nossas mochilas ficaram para trás, com mantimentos e os sacos de dormir. Precisávamos pegar quem nos havia seguido, qualquer denúncia iria atrapalhar nossos planos,

Säsongens första Stockholmsderby är spelat. Precis som vanligt gick Djurgården på pumpen. Stensson riktade kritik mot förbundets schemaläggning – det imponerar inte på Anel. Simon Thern har hamnat i bråk med ett gäng supportrar. Och AIK–MFF, Ponne–JG, slutade oavgjort. Med: Anel Avdic och Wilhelm Edlund

Säsongens första Stockholmsderby är spelat. Precis som vanligt gick Djurgården på pumpen. Stensson riktade kritik mot förbundets schemaläggning – det imponerar inte på Anel. Simon Thern har hamnat i bråk med ett gäng supportrar. Och AIK–MFF, Ponne–JG, slutade oavgjort. Med: Anel Avdic och Wilhelm Edlund

2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre. Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”. Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats. Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand. Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd. De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd. Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade. Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är inte bara ett fint namn på en flicka, utan kanske hela anledningen till att män och kvinnor är ihop? Åtminstone om man får tro de gamla grekerna, som inte heller tyckte om att umgås över könsgränserna. Precis som alla idag, enligt texterna som Saga och Myrna har läst till avsnittet. Texter vi läst till avsnittet:"Addicted to OnlyFans" och "If Hetero Relationships Are So Bad, Why Do Women Go Back for More?" i The Cut"Sex Without Women" i The Atlantic

Vad händer när du blir känd för något du aldrig gjort – i en verklighet där bilden av dig ersätter dig? I Dream Scenario (2023) spelar Nicolas Cage en anonym biologiprofessor som plötsligt börjar dyka upp i främlingars drömmar. Först som en harmlös bakgrundsfigur, sedan som en mardröm. Snart förlorar han allt, inte för något han gjort i verkligheten – utan för vad han blivit i folks undermedvetna.I veckans avsnitt pratar Anna-Karin och Ivar om flockbeteende, memes, cancelkultur och den moderna skräcken: att inte längre ha kontroll över sitt eget narrativ. Ivar berättar om hur en arg bylinebild på honom en gång fick snurra fritt i nätets kollektiva undermedvetna – en liten, ofrivillig version av filmens större mardröm.Paul Matthews är som en omvänd Freddy Krueger – han hemsöker andras drömmar, men det är han själv som blir sårad av det.Vi pratar också om en samtid där representationer inte längre pekar på något bakomliggande – utan bara cirkulerar, förstärks, speglas. När tecken ersätter verklighet, och kopian blir verkligare än originalet. Precis som Paul hemsöker andras drömmar, börjar till slut hans eget drömjag hemsöka honom själv.Prenumerera på eller stötta Rak högerI takt med att fler blir betalande prenumeranter har Rak höger kunnat expandera med fler skribenter och mer innehåll. Vi får inget presstöd, vi tar inte emot pengar från någon intresseorganisation eller lobbygrupp. Det är endast tack vare er prenumeranter vi kan fortsätta vara självständiga röster i en konform samtid. Så stort tack för att ni är med, utan er hade det inget av detta varit möjligt.Den som vill stötta oss på andra sätt än genom en prenumeration får gärna göra det med Swish, Plusgiro, Bankgiro, Paypal eller Donorbox.Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit www.enrakhoger.se/subscribe

Har du fått en god idé om att göra något på ett smidigare sätt som du sedan glömt? Veckans avsnitt av Klart! handlar om hur du kan förbättra ditt arbetsätt stabilt över tid. När du får en idé om att göra något på ett bättre sätt, hur ser du till att du också gör på det bättre sättet? Skriv till mig och berätta.  Precis just nu är denna detalj något som intresserar mig särskilt.  Så här gör jag för att inte hoppa över de sista uppgifterna i projektet! Klart! finns också som veckobrev till din mejl, för dig som hellre läser än lyssnar (eller gör både ock!). David Stiernholm är struktör. Han hjälper människor och företag att bli mer effektiva genom att skapa bättre ordning och struktur. Hans motto: allting kan göras enklare! David är flitigt anlitad som föreläsare av allt från väletablerade storföretag till entreprenörsföretag i stark tillväxt. Han utmärker sig genom sina superkonkreta verktyg och metoder som du direkt kan använda på jobbet och hemma. Under en föreläsning med David Stiernholm upptäcker du att struktur är både befriande och roligt. Och att du blir mindre stressad och mer effektiv.

Saturnus ringar må vara praktfulla att se på, men de är inte eviga. Planeters ringsystem kommer och går. Också Mars kan ha haft ringar, enligt en modell. Och nu hävdar ett australiskt forskarteam att vår egen hemplanet också en gång pryddes av ringar - med destruktiva följder för livet på jorden. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

AIK tog hem alla poäng när Norrköping gästade. John Guidetti blev inbytt och vände på matchen. Nu frågar vi oss hur Mikkjal Thomassen ska kunna hålla honom utanför en startelva. Malmö FF har skapat en fiende som inte finns. Varför? Och hur rätt är det egentligen? Hammarby har fortfarande inte släppt in ett mål, och har vunnit allt så här långt. Nu är den stora snackisen vad som händer med Shaquille Pinas framtid. Med: Anel Avdic och Wilhelm Edlund

AIK tog hem alla poäng när Norrköping gästade. John Guidetti blev inbytt och vände på matchen. Nu frågar vi oss hur Mikkjal Thomassen ska kunna hålla honom utanför en startelva. Malmö FF har skapat en fiende som inte finns. Varför? Och hur rätt är det egentligen? Hammarby har fortfarande inte släppt in ett mål, och har vunnit allt så här långt. Nu är den stora snackisen vad som händer med Shaquille Pinas framtid. Med: Anel Avdic och Wilhelm Edlund

Skribenten Lykke Eder-Ekman lever ett hälsosamt liv, utan speciellt mycket dekadens. Precis som Emil alltså, men det är inget hinder för att snacka krogliv och poesiuppläsningar. Emil roastar också känd svensks instagramkonto.Stötta podden: https://www.patreon.com/c/MedArvasicentrum@arvas4Länk till Lykkes texter, bl a recension av kentkonsert: https://www.svd.se/av/lykke-eder-ekman

O próximo álbum de Astérix vai passar-se na Lusitânia e colocar os gauleses ao lado dos lusitanos, com uma possível aparição de Viriato. Por enquanto, não se sabe muito sobre esta nova aventura, mas em entrevista à RFI, Céleste Surugue, director-geral da editora Albert-René, falou um pouco mais desta nova aventura. O 41º álbum de Astérix vai passar-se na Lusitânia. Esta era uma aventua há muito pedida pelos fãs portugueses e no dia 23 de Outubro será o lançamento oficial desta odisseia em terras lusas. De forma a aguçar o interesse e a curiosidade desta saga que já vendeu quase 400 milhões de exemplares no Mundo inteiro, a editora Albert-René, dedicada a Astérix, mostrou os dois heróis, assim como o cão Ideiafix na calçada portuguesa.Para Céleste Surugue, director-geral da editora Albert-René, que recebeu a RFI numa sala repleta de objectos ligados a estes entrépidos gauleses, para lançar este livro faltava apenas uma boa história, algo que o autor Fabcaro ou Fabrice Caro, conseguiu encontrar."A Lusitânia foi uma escolha óbvia. É verdade que Astérix e Obélix já fizeram uma grande turné pela Europa e este era um destino que que faltava nessa jornada. Desde há muitos anos que muitos portugueses nos perguntam quando é que os nossos dois heróis lhes farão uma visita. Precisávamos de uma boa ideia, portanto não podias ser uma coisa qualquer. Precisávamos de uma boa história. E Fabrice Caro teve uma ideia que achámos muito boa e foi isso que nos fez querer levar a história adiante", explicou o editor.Quanto à história em si, o segredo é guardado pelos deuses até à saída oficial do livro. Tentámos arrancar algumas informações a Céleste Surugue que reconheceu o paralelo entre gauleses e lusitanos, dois povos que se bateram contra os 'malvados' romanos."Eu não posso revelar muita coisa neste momento. E perguntar se há paralelos entre os gauleses e os lusitanos é uma boa tentativa! Realmente, quando fizemos todo o trabalho de documentação com o nosso autor, o Fabrice Caro, ficou muito claro que a Lusitânia, ou Portugal naquela época, era um território com um povo que inicialmente resistiu fortemente aos invasores romanos. Isso aplica-se a Viriato, um herói nacional português que resistiu, mas isso foi mesmo antes da chegada de César, havendo então uma onda inicial de resistência que ainda é muito forte no imaginário português. E depois, quando César chegou, os romanos foram muito duros com os portugueses e sabemos que a ocupação romana de Portugal durante o período de Astérix foi muito difícil", detalhou.Ficou mais ou menos prometido um encontro imediato com Viriato e ainda uma saída em festa que se multiplicará em França e em Portugal. A editora prevê uma lançamento feito com cinco milhões de exemplares e que espera que rapidamente tenha muito mais edições.

DPOC ou IC? A Ergoespirometria Diferencia com Precisão by Cardiopapers

PREMIÄR för Kulan i luften där Olof Lundh och Gusten Dahlin går igenom allsvenskan. Detta genom att ta ut omgångens elva och tränare. I detta premiäravsnitt utvärderar de omgång ett av allsvenskan.Varje onsdag släpps ett nytt avsnitt av Kulan i luften.God lyssning! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trausti och hans kollegor får ett larm om hjärtstopp, där varje sekund kan vara skillnaden mellan liv och död. Tiden är deras största fiende när det hala väglaget tvingar dem att skynda fram med försiktighet. Precis när de ska svänga av till adressen händer det som bara inte får ske.Mejla dina lyssnarfrågor till hej@larmviminns.se och följ Larm vi minns på Facebook, TikTok, och Instagram.Produceras av: Malin Brege, Trausti Brege & Daniel BranderManus: Malin BregeKlippning, ljudläggning och efterbearbetning: Mats Lillienberg Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

A Raupp Topografia é uma empresa familiar especializada em serviços de cartografia, topografia e geodésia. A matriz da empresa está localizada em Santa Rosa do Sul, e a filial em Lauro Müller. A empresa oferece serviços de Regularizações Urbanas e Rurais, Desmembramento, Projetos para usucapião, retificação administrativa, loteamentos, Topografia com Drone, Demarcações, Estremação e certificado junto ao Incra. Chirli Raupp, Engenheira Agrimensora da Raupp Topografia, participou de entrevista no programa Cruz de Malta Notícias desta quarta-feira (2) e falou mais sobre os serviços ofertados pela empresa na cidade.

Precis på solförmörkelsen 9 grader i Väduren släpps detta avsnitt!Kvartal 2 tar sin början då Neptunus precis har gått in i Väduren och eklipsenergierna är igång på allvar vilken kan innebära större förändringar både på det globala planet men även för den som har planeter här eller i Vågens tecken i sitt födelsehoroskop. Eklipser handlar ofta om avslut eller uppstart (eller både och) på ett tema i livet. Våren 2025 är ganska omvälvande för förutom eklipserna i mars månad så har vi också en Saturnus-Neptunus konjunktion som blir mer och mer exakt och Neptunus som går in i Väduren den 30 mars, vilket är ett stort skifte. Dessutom är både Venus och Merkurius retrograd samtidigt under mars och april.Avsnittet inleds med en tillbakablick på kvartal 1 och sedan är höjdpunkterna för kvartal 2 datum för:· Merkurius och Venus går direkt· Mars-Pluto opposition· Venus-Neptunus konjunktion· Pluto stationär· Saturnus in i Väduren, konjunktion Neptunus· Venus in i Oxen· Jupiter in i Kräftan· Mars kvadratur UranusEtt förtydligande behöver också göras kring det här med Mars retrogradperioder. Mars går retrograd med 24-26 månaders mellanrum, men med 15-17 års mellanrum i samma stjärntecken (i detta fall Kräftan/Lejonet) eller 32-47 år mellan retrograd i samma stjärntecken - beroende på vilket stjärntecken vi pratar om. Mars-cykeln är alltså väldigt oregelbunden.Lyssnar du på detta avsnitt och känner att du vill veta mer om hur planeternas energier kommer påverka just ditt liv så kan du boka Maria via hennes hemsida: maria.dupal.seFör att läsa mer om och boka Anna-Sofia gå till kansla.nu Medverkande: Maria Dupal och Anna-Sofia Giese Vesterlund Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det råder inget tvivel om att modevärldens creative directors ofta är stöpta i en och samma form: vita män. Kanske blir det aldrig så uppenbart som i kristider som dessa. Ser man till de stora modehusen är bristen på mångfald bakom kulisserna – på huvudkontoren – ofta slående. Detta är förstås ett problem ur en mängd perspektiv: Vem får göra avtryck? Vem har karriärmöjligheter? Men också ur affärssynpunkt. Det rör sig trots allt om en industri som är oerhört global både i produktion och konsumtion. Ett av de främsta affärsskälen för att bedriva arbete kring mångfald och inkludering är att öka graden av kreativitet och innovation. Något som nog står högt upp på många modeföretags agendor just nu. Samtidigt är modevärlden en sluten värld. Det är svårt att röra sig från, säg, byggbranschen till modebranschen. Precis som på alla kulturproduktionsfält är det viktigt att kunna läsa fältet, förstå dess inneboende mekanismer i värdeskapandet. Men det finns initiativ som överbryggar dessa problem. I dagens avsnitt träffar vi Jamie Gill, tidigare vd på brittiska modehuset Roksanda, styrelsemedlem i British Fashion Council och också grundare och vd för The Outsiders Perspective, en organisation som syftar till att hjälpa lyx-, mode-, skönhets- och mediaindustrierna att förändras och bli mer innovativa med hjälp av ytterst skickliga yrkespersoner från andra industrier och som dessutom tillhör etniska minoriteter och just nu är underrepresenterade i modeindustrin. Vi gör också ett besök på Latin American Fashion Summit, som också är ett initiativ för att bredda modeindustrin och skapa nya kontaktytor. Programmet leds av Jenny Lantz, docent i företagsekonomi med inriktning mot kulturekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Intervjuerna från Latin American Fashion Summit görs av modejournalisten Sofia Hedström de Leo. Bakom podden står också Tina Sendlhofer, Stockholm Environment Institute. Tack för att du lyssnar! Följ oss gärna på Instagram.

Hon har krossat glastak tidigare, men tvekade flera månader innan hon tackade ja till att bli rikspolischef. Varför sa hon till slut ja? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sedan drygt ett år är Petra Lundh ny rikspolischef, den första kvinnan på posten. Precis som när hon 2018 blev riksåklagare. I och med sin nya roll fick hon en av Sveriges mest utsatta positioner. I början av februari kom en av de första riktigt stora prövningarna när tio personer dödades och sex skadades på Campus Risbergska i Örebro.Vad vet polisen i dag som man inte visste då? Och hur ser hon på kritiken som riktats mot polisens insats?”Det värsta har redan hänt”I den här Söndagsintervjun berättar Petra Lundh också om hur hennes förstfödda dotter föddes med en allvarlig förlossningsskada, och om hur det fortfarande påverkar henne i alla stora beslut i livet. Däribland valet att till slut tacka ja till rollen som ny rikspolischef.Och så om kritiken mot kvinnonätverket Hilda, om riskerna med sänkt straffbarhetsålder och om klassresan hon aldrig reflekterat över.Programledare: Martin WicklinProducent: Filip BohmKontakt: sondagsintervjun@sr.se

Vi gästas denna veckan av Marve Ahlner som har gjort podd-dokumentären Pappa, sekten och jag. Precis som titeln avslöjar så var Marve en del av en terapeutisk sekt som drevs av hans egen pappa fram tills att Marve en dag förstod att det var mycket som inte stod rätt till. I dokumentären får vi följa Marves försök att få kontakt med sin pappa men också att hitta någon slags försoning med sig själv. Går det att förlåta sig själv när man vet att man gjort andra personer illa? Hur gör samhället det möjligt för såna här sammanhang existera och “behandla” personer som behöver vård, utan någon som helst utbildning? Är det den bristfälliga vården som får personer att söka sig till dessa alternativa metoder och terapiformer, eller är det övertygelsen hos dom sekteristiska ledarna som får så många att göra dom här valen? Programledare: Ida Höckerstrand & Sofie Hallberg Klippning: Sofie Hallberg Instagram: @angestpodden @idahockerstrand @sofiehallbergFacebook: ÅngestpoddenTikTok: @therealangestpoddenHar du förslag på ämnen, ett dilemma eller gäster du skulle vilja höra i Ångestpodden?Mejla oss gärna: angestpodden@ingetfilter.seBehöver du prata med någon?https://hjalplinjen.semind.se spes.se suicidezero.se teamtilia.sebris.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I dagens Billgren Wood får ni följa med under ett telefonsamtal en söndag morgon. Precis som det ofta är när vi pratar med varandra över en kopp kaffe hamnar vi i inredning, känslor, drömmar och planer. Sofia målar vidare, är sugen på blodplättsformade dekanter och kanske fler ansikten till vardagsrummet. Elsa har köpt ett överkast och drömmer om asmr-detaljer som immiga glasglober fyllda med vatten. Vi pratar om att få ihop verkligen med moodboarden, Anna Björklunds hus och målade stolar, pirrar inför våren och trånar efter fransk romantik i detta samtal mellan vänner, välkomna!

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. * Det är julafton, 1975. Decembermörkret har lagt sig över den lilla byn Vattnäs, sju kilometer norr om Mora. Den knastrar under däcken på den polisbil som svänger in och parkerar. Två polismän kliver ut och går med bestämda steg mot farstukvisten. När de kommer fram till dörren stannar de upp. Fönstret i dörren är trasigt och i luften hänger en frän lukt av krut. En av polismännen tar tag i handtaget och öppnar. Precis innanför dörren ligger en tioårig flicka. På trappan bakom henne ligger en pistol, och ett tomt magasin. Programledare är Christopher Holmberg. Manusförfattare är Johanna Lundblad, och producent är Viktor Persson. Originalmusik av Tor Wilén. Källor: Domen i Mora tingsrätt, Aftonbladet, Göteborgs-Posten. Expressen, Göteborgs-Tidningen, Arbetet, Västsvenska editionen, Gotlandsförsvarshistoria.

AI är här för att stanna, och de som lär sig att använda det på rätt sätt kommer att ha en stark konkurrensfördel. Sara Öhman är expert på AI inom marknadsföring och vi pratar om Ai inom marknadsföring. Sara menar att testa, experimentera och förstå hur AI kan bidra i den egna verksamheten är avgörande för framtida framgång. Här är de viktigaste insikterna från avsnittet: ✅ AI är en konkurrensfördel för marknadsförare – Förståelse och aktiv användning av AI ger effektivitetsvinster. ✅ Identifiera rutinuppgifter och flaskhalsar – Börja med att analysera vad som kan automatiseras eller förbättras med AI. ✅ AI är ett analys- och beslutsstöd, inte bara automation – Det hjälper till att processa information och generera insikter. ✅ Kvaliteten på AI-output beror på kvaliteten på inputen – Rätt instruktioner ger bättre resultat. ✅ AI-integrerade system effektiviserar arbetsflöden – Verktyg som ChatGPT, Jasper och Canva hjälper marknadsförare att skapa mer enhetligt innehåll. ✅ Mänsklig granskning är avgörande – AI är ett kraftfullt verktyg, men slutresultatet måste alltid kvalitetssäkras. ✅ AI blir en naturlig del av framtidens arbetsliv – Precis som sociala medier en gång var, är AI här för att stanna och utvecklas.

Originally Recorded December 13th, 2024 Tom Switzer is Executive Director at the Centre for Independent Studies: https://www.cis.org.au/person/tom-switzer/ Sue Windybank is Editor of the Centre for Independent Studies' Annual report PreCIS: https://www.cis.org.au/person/sue-windybank/ Check out Prudence and Power, a collection of Owen Harries' writings edited by Tom and Sue: https://www.connorcourtpublishing.com.au/PRUDENCE-AND-POWER-THE-WRITINGS-OF-OWEN-HARRIES--Edited-by-Tom-Switzer-and-Sue-Windybank_p_503.html This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit musicallyspeaking.substack.com

Precis som vanligt startar vi det nya året med att se tillbaka på det nyss gångna. Vi utser årets det ena och årets det andra i hyfsat tempo och redogör i slutet för vilken film ni lyssnare röstat fram som årets bästa.  Mycket nöje! För patrons blir det lite drygt lika mycket till, samma tempo och avslutningsvis våra respektive top 3-listor. 

Julio Delgado Rodríguez explicó que el tribunal ordenó al poder judicial precise el momento en que se produjo el "acto colusorio" o de corrupción para determinar si la prescripción se ha alcanzado o no.

Hon var en av Europas mest lästa författare och det mest kända ansiktet efter kungen. Men Emilie Flygare-Carléns egen väg, från armod till succé på 1800-talet, kantades av död och kärlekssvek. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Emilie Flygare-Carlén växte upp på västkustenI två delar berättar Cecilia Ohlén om författarinnan Emilie Flygare-Carléns öde i 1800-talets Sverige. Emilie Flygare-Carlén gjorde succè långt utanför Sveriges gränser med sina romaner. Precis som för Camilla Läckberg var västkusten och hemorten Strömstad hennes landskap och den värld hon hämtade inspiration ifrån i sina mest framgångsrika romaner. Hon föddes i Strömstad 1807, i ett gammalt köpmanshus fullt av magiska föremål och omgiven av sjömännens berättelser om förlisningar och smugglargångar. Emilies far var sjökapten och köpman, hon följde med på hans resor och som tonåring fick hon ta ansvar för en egen båt. En ovanlig uppväxt för en kvinna i början av 1800-talet. Det är den här världen som senare i livet blir utgångspunkten för hennes största bokframgångar. I första delen följer vi Emilies uppväxt fram till den punkt då hon förlorat nästan allt. Passion, död och svek präglar den unga Emilies liv.Dokumentären i två delar är gjord 2024.Medverkar gör:Monica Lauritzen - journalist, författare och docent i engelsk litteratur. Har skrivit biografin En kvinnas röst - Emilie Flygare Carléns liv och dikt.Yvonne Leffler - professor i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Har forskat om Emilie Flygare Carlén och gett ut Ett köpmanshus i Skärgården i nyutgåva.Ninna Boberg - pedagog på Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg.Reporter Cecilia OhlénProducenter Ola Hemström och Sofia KottorpLjud: David Hellgren

O episódio #215 conta a história da holding MoveEdu, fundada por Rogério Gabriel. Com uma trajetória inspiradora, Rogério compartilha suas experiências desde os desafios enfrentados na criação de sua primeira empresa, a Precisão Informática, até a construção de um império que deve faturar mais de R$ 650 milhões em 2024.Conheça a conta digital completa para empresas, acesse: https://tinyurl.com/4c3vtu5m

Erik Karlsson skulle inte ha tagits ut i Four nations-truppen – tycker Johan Garpenlöv. Jo, det skulle han visst – tycker Per Bjurman. Precis som i en nyligen publicerad Sportbladet-krönika förklarar Bjurman i det här poddavsnittet varför EK65 har i ett toppat Tre Kronor att göra, trots den tunga hösten i Pittsburgh. Och apropå Four Nations-uttagningar: Jonathan Ekeliw tar ut trupperna för Team Europe och Team North America om de fått vara med i den kommande landslagsturneringen, likt World Cup 2016.

Precis som vi sa förra veckan så händer livet, titt som tätt. Saker uppstår som kan göra en stressad, orolig, nedstämd. Helt allmänmänskligt. Det är rätt svårt att vara människa ibland. Men ibland känner vi saker som får oss att sväva iväg i tankarna. Vi börjar oroa oss, och upplever att vi inte kan sluta oroa oss. Vi känner oss stressade och trötta, men kan inte sova. Vi grubblar, börjar må dåligt och isolerar oss. Men vad finns det egentligen för strategier man själv kan använda sig av för att må mindre dåligt? Hur ändrar man sitt sätt att agera på sina negativa tankar? Vi har med oss Stefan Pagréus, psykologen som skrivit boken “Tvärtom - 7 strategier för mindre stress, oro, ångest, nedstämdhet, självkritik och bättre sömn och relationer”. Så, hur gör man egentligen tvärtom? Ångestpodden har som mål och syfte att kommunicera vetenskaplig fakta, en folkbildande karaktär samt bedriva ett påverkansarbete kring ökad tillgänglighet av vård och stöttning för alla som lider av psykisk ohälsa. Samtalen handlar om att lära sig saker i förebyggande syfte. Att sänka trösklar och inge en känsla av att inte vara ensam. Det handlar inte om att öka den psykiska hälsan, utan att göra ohälsan lite mindre outhärdlig. Programledare: Ida Höckerstrand & Sofie Hallberg Klippning: Alex Dahlbäck @ stockholmsoundscapes.comInstagram: @angestpodden @idahockerstrand @sofiehallberg Facebook: Ångestpodden TikTok: @therealangestpoddenHar du förslag på ämnen, ett dilemma eller gäster du skulle vilja höra i Ångestpodden? Mejla oss gärna: angestpodden@ingetfilter.seBehöver du prata med någon? mind.se spes.se suicidezero.se teamtilia.se Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Artificial intelligence continues to gain popularity as society identifies its uses and benefits. AI has shown promise despite being in the early phases of implementation in sarcoma care. For this episode we discuss Artificial intelligence, its present and the future in sarcoma care. Bozzo A, Tsui JMG, Bhatnagar S, Forsberg J. Deep Learning and Multimodal Artificial Intelligence in Orthopaedic Surgery. J Am Acad Orthop Surg. 2024 Jun 1;32(11):e523-e532. Bozzo, A., Hollingsworth, A., Chatterjee, S. et al. A multimodal neural network with gradient blending improves predictions of survival and metastasis in sarcoma. npj Precis. Onc. 8, 188 (2024). sarcomaAIhub.com Find out More about our Doctors: Dr. Izuchukwu Ibe: www.linkedin.com/in/izuchukwu-ibe-a073537a/ Dr. Elyse Brinkmann: www.linkedin.com/in/elyse-brinkmann/