Podcasts about bokf

Om du ha mitt stöd i ditt skrivande så kolla in mina kurser och program i min kursplattform Skrivarhjärtat: GRATISKURS "Synopsis":  https://forms.gle/GPWBjdUCDvJ8azE8A Skrivarprogrammet, för dig som har ett romanprojekt igång:  https://forms.gle/SeSucmPv43dHte946

Welcome to The Chrisman Commentary, your go-to daily mortgage news podcast, where industry insights meet expert analysis. Hosted by Robbie Chrisman, this podcast delivers the latest updates on mortgage rates, capital markets, and the forces shaping the housing finance landscape. Whether you're a seasoned professional or just looking to stay informed, you'll get clear, concise breakdowns of market trends and economic shifts that impact the mortgage world.In today's episode, we look at how the market is being given direction with the government shutdown. Plus, Robbie sits down with Bank of Oklahoma's Chris Maloney for a discussion on what's driving strong performance in the Agency MBS market, the outlook for refinancing and home prices, and how Fed rate cuts are shaping lending conditions and future risks. And we close by looking ahead to the Minutes of the September FOMC meeting.Thank you to Truework, the only all-in-one, automated VOIEA platform that helps mortgage providers achieve up to 50% cost savings with an industry leading 75% completion rate.

En ung man utan mål mördar av en anledning som är lika obegriplig för honom som läsaren. Det skapas mönster för att övervinna ensamheten som i stället gör alla mer främmande för varandra. Det komiskt absurda möter det övergivet sorgliga. Mikael Yvesand i samtal med Ludvig Lindelöf, präst Göteborg. Medarrangör Bokförlaget Polaris

Med vännens solidariska men också genomskådande blick tecknas bilden av Göran Tunströms liv och verk. En av det sena 1900-talets mest namnkunniga romanförfattare, som särskilt utforskade platsens betydelse. Lars Andersson i samtal med Fanny Bäckman Wingborg, teolog. Medarrangör Bokförlaget Polaris

En diktsamling tolkas som en appell om beredskap i Natointrädets ljus och får både folkets och Svenska Akademiens kärlek. En biografiförfattare nystar i poetens liv, hittar många motsägelser och utsätts för mystiska påverkansoperationer. Klas Östergren i samtal med Kristin Windolf, präst Uppsala. Medarrangör Bokförlaget Polaris

Sverige lyfts fram som världens mest sekulariserade land, men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. I det extrema landet lagom genomsyras samhället avkristendomen i politik, samhällsdebatt och ideologi. Katarina Barrling i samtal med Åke Bonnier, biskop emeritus. Medarrangör Bokförlaget Stolpe

Den 7 oktober 2023 utför Hamas den värsta terrorattacken i Israels historia. Svaret kommer med ursinnig kraft och ger förödande konsekvenser i Gaza. Hur är det att vara mitt i infernot? Johan-Mathias Sommarström i samtal med Karin Sarja, docent och avdelningschef Kyrkokansliet. Medarrangör Bokförlaget Forum

Från uppväxten i en nomadstam i Iran, via sju år i fängelse, till Sverige och disputationen i filosofi i London. En självbiografi med migranterfarenhet och samtida politik i stark belysning. Rasoul Nejadmehr i samtal med Marika Palmdahl, präst Göteborg. Medarrangör Bokförlaget Korpen

Ester Nilsson är tillbaka. Även denna gång handlar det om kärlek, vänskap, relationer – och hopp. Här träder också männen fram, med sin vånda, längtan och undran inför kvinnornas konstigheter. Om liv och kärlek i vår tid. Lena Andersson i samtal med Ulf Sjögren, präst Göteborg. Medarrangör Bokförlaget Polaris

Samtal med Peter Hultqvist (S) om hans bok "När allt förändras" (Medströms Bokförlag, 2025). Hur resonerade han när S ändrade sig om Nato-medlemskapet? Och hur ser framtiden ut? Hur ser han på Ryssland? Och, om han blir försvarsminister igen efter valet nästa år, hur vill han hjälpa Ukraina vinna kriget då?

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Den 17 mars gästade Tanya Tagaq Internationell författarscen. I sin prisade debutbok "Spricktand" skildrar Tagaq en tonårsflickas uppväxt i en arktisk by kantad av våld och extremkyla. Romanen väver samman memoar, fiktion, poesi och inuitisk folktro. Efter samtalet framträder Tanya Tagaq tillsammans med sitt band. Tanya Tagaq kommer från Iqa­luk­tuuttiaq (Cambridge Bay) i Nunavut, Kanada. Hon är en internationellt hyllad strupsångare och kompositör som har släppt ett flertal skivor och samarbetat med såväl Björk som Kronos Quartet. I Kanada är hon känd som en viktig röst i kampen för mördade och försvunna inuitkvinnor. "Spricktand" är hennes debutroman och belönades med Indigenous Voice Award i Kanada. Jessie Kleemann är poet och performancekonstnär från Grönland, verksam inom både bildkonst och litteratur. Hon är känd för sitt utforskande av inuitisk kultur och av den nordiska kolonialismens historia. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 17 mars 2025 Jingel: Lucas Brar

Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När hans husse lämnar hemmet över dagen tvingas hunden Bruno möta de sinnliga begärens igenkännbara dilemma. Han har fullständig kunskap om vad han ska göra, eller rättare sagt vad han inte ska göra: han ska inte äta tårtan, inte jaga katten, absolut inte gräva bland krukväxterna. Men hur ska han förhålla sig till det faktum att han vill göra allt det här? Förnuft krockar med känsla. Ansvar trängs med lust.Tårtan, katten, krukan ... Åh nej, Bruno!Huvudgestalten i Chris Haughtons bilderbok uttrycker samma bedrägliga uppgivenhet som människor i alla tider använt för att försvara sina lustar: han borde inte, ändå gör han. Det är synd om honom, och det är i förlängningen synd om oss, läsarna. För trots att vi gärna intalar oss motsatsen finns det gott om tecken på att vi, om tillfället är det rätta och lockelsen tillräckligt stor, trycker ned våra ansikten i första bästa hyacint. Jag kan motstå allt utom frestelse, som Oscar Wilde sade vid något tillfälle – eller, som Leonard Cohen uttrycker det i låten "On the level": "I was fighting with temptation, but I didn't want to win / A man like me don't like to see temptation caving in". Om Bruno hade använt samma psykologiska försvar när husse Harry kommer hem hade det kunnat låta ungefär så här: Jag kämpade mot frestelsen att äta tårtan, men jag ville inte vinna. En hund som jag tycker inte om när det är begäret som måste kasta in handduken. Åh nej, Bruno! Åh nej, Leonard!Vilken filosofisk skola hunden Bruno ansluter sig till kan man givetvis bara spekulera i, men jag anar att han skulle känna sig hemma bland den kortlivade, och i dag relativt bortglömda, kretsen kring kyrenaikerna – företrädd av livsnjutaren Aristippos den äldre, hans mer grubblande sonson Aristippos den yngre samt dottern Arete av Kyrene (troligtvis den medlem som såg till att man bokade mötesträdgårdar och betalade sina fakturor).Kyrenaikernas radikala hedonism – övertygelsen om att njutning är tillvarons enda mål – härleds i grunden ur en djupt skeptisk kunskapssyn. Det enda vi med säkerhet kan känna till om vår omvärld, menade kyrenaikerna (den äldre Aristippos med entusiasm, den yngre med viss tvekan, Arete troligtvis med himlande ögon i riktning mot dem båda), är sådant som smak och doft: att något skulle existera utanför denna fenomenologiska upplevelsevärld är däremot osäkert. Får man syn på en flaska vin är det således bäst att dricka den omedelbart, eftersom den rent ontologiskt skulle kunna visa sig vara en illusion. Eller, för att tala med hunden Bruno: om det enda vi kan känna till om tårtans väsen är dess intagande sötma gör man bäst i att helt enkelt äta upp den.Den franske författaren Gustave Flaubert var ovanligt försjunken i frågor om begärets natur. Efter att han 1845, vid 24 års ålder, sett Bruegels målning av den helige Antonius frestelse ägnade han mer eller mindre ett helt författarliv åt att skriva på ett manus om eremitens öde. Flaubert hann färdigställa sina mest kända romaner, som ofta kretsar kring just spelet mellan kontroll och hängivelse, innan han 1874 slutligen publicerade romanen ”Den helige Antonius frestelse”.Premisserna i Flauberts skildring av Antonius ökentillvaro påminner på flera punkter om Haughtons "Åh nej, Bruno!". Antonius har lämnats ensam hemma (i öknen) efter att hans husse (Gud) gett sig av för dagen. Han har fullständig kunskap om vad han inte borde göra: inte kyssa drottningen av Saba, inte hemfalla åt drömmar om rikedom när en gyllene skatt uppenbarar sig, absolut inte äta av den färska och mycket lockande frukt som plötsligt visar sig i sanden. Men hur ska han förhålla sig till att han vill göra allt det här?Drottningen av Saba, rikedom, krispig vattenmelon ... Åh nej, helige Antonius!Det hör dock till berättelsen att den verkliga ökeneremiten aldrig föll till föga för sina lustar. I stället behöll han sina bildliga händer på det liturgiska täcket och ägnade sin tid åt att lägga grunden för det kloster som fortfarande står kvar i Egyptens östra öken. Men i Flauberts dramatiska framställning är fantasierna så levande att de i sig blir till överträdelser, och Antonius skam så stor att han lyfter ansiktet mot himlen i bön om att få bli bestraffad. Hans lärljunge Hilarion träder plötsligt fram och beskyller eremiten för att han fuskar sig genom sin askes: ”Du hycklare", säger han, "som begraver dig i ensamheten för att bättre kunna hänge dig åt övermåttet av dina begär! Du avstår från kött, vin, bad, slavar och hedersbevisningar. Men låter du inte i stället din fantasi bjuda dig på fester, parfymer, nakna kvinnor och mängdens applåder? Din kyskhet är bara en mera subtil form av vällust och ditt förakt för världen döljer bara vanmakten i ditt hat till den.”Hur kommer det sig att Antonius förebrår sig för sina fantasier, när hunden Bruno och vissångaren Cohen helt sonika förverkligar dem? Kanske för att Antonius har Guds närvaro kring sig som ett skydd; han lider sina kval för att han har en överordnad som inte kommer tolerera överträdelser, och för att en större belöning väntar om han klarar av att stå emot sin frestelse. I sig är det en fråga om en kamp mellan ögonblicket och framtiden.Om kyrenaikernas sinnliga njutning utspelar i ett ständigt nu, där varken framtida belöningar eller yttre existens äger betydelse, finns hos Flauberts Antonius bara förväntan: tanken om att asketism i det här livet kommer belöna sig i nästa. Livet som det ultimata marshmallows-testet: om du bara lyckas sublimera dina drifter genom att bygga kloster under några år kommer du småningom bokstavligen simma i lite svampiga sötsaker (eller, eftersom vi befinner oss i senantiken, simma genom pistagemandlar).Så vad händer när husse kommer hem? Om Antonius verkligen fallit för sina frestelser föreställer jag mig att Gud, i Flauberts milda gestalt, hade förhållit sig till honom med samma tålamod som Harry visar sitt husdjur när han i lugn och ro sopar upp skärvorna efter den krossade krukan: förstående, men inte överslätande.Det var förstås inte så bra att abboten från Herakleopolis lockades så av drottningen av Saba, men med tanke på ökenlandskapets nöjesutbud i övrigt var det kanske heller inte så underligt. Kom så går vi ut på promenad i stället! I lustgården är det ju fint och stillsamt och fullt av den beständiga njutning som hör till skapelsens verkliga skönhet. Och om det skulle råka dyka upp några lättklädda mytologiska gestalter i en insynsskyddad skogsdunge längs vägen vet ju den helige Antonius vid det här laget att sådana njutningar är flyktiga och därmed meningslösa. Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker.Litteratur:Chris Haughton: Åh nej, Bruno! Svensk översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Lilla Piratförlaget.Gustave Flaubert: Den helige Antonius frestelse. Svensk översättning av Per Meurling. Bokförlaget H:ström.

Totalitärt tänkande, hur förhindrar man egentligen det? Eva-Lotta Hultén vill slå hål på några myter om lydnad och kunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Ron Jones tonåriga elever uttryckte förvåning över vanliga tyskars medlöperi under andra världskriget beslutade han sig för att visa vad det innebär att leva i en totalitär stat. Jones införde strikta regler för hur man skulle sitta, stå, gå och tilltala varandra. Han skapade en särskild hälsning, en vågrörelse med armen, och lät eleverna skandera slagord som ”styrka genom disciplin” och ”styrka genom gemenskap”. Eleverna fann sig snabbt till rätta.Det som kom att hända har bildat underlag för böcker och filmer. Fler och fler elever från andra klasser anslöt. Regelboken svällde och ungdomarna började ange varandra och utesluta dem som gjorde fel eller var kritiska.I slutet av veckan berättade Ron Jones att deras rörelse var del av en världsvid organisation med ett viktigt uppdrag och på eftermiddagen bjöd han in eleverna till skolans aula. Där visade han bilder från Nazityskland och berättade att de i själva verket hade låtit sig manipuleras in i en totalitär rörelse.Ett totalitärt system bygger en stark gemenskap och en känsla av ett högre syfte men kanaliserar också rädsla och pekar därför ständigt ut nya fiender. Filosofer, sociologer, socialpsykologer och författare som Hannah Arendt, Solomon Asch, Sigmund Freud, Elias Canetti och Gustave Le Bon har skrivit om den destruktiva mänskliga benägenheten att ge upp sin individualitet för en gruppidentitet och gett det namn som masshysteri och masshypnos.I boken ”Totalitarismens psykologi” finner den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet en grogrund för dessa totalitära tendenser i vår tids mekanistiska världsbild. Vi ser världen som helt igenom mätbar och varandra som maskiner – och förlorar den kännande kontakten med vår omgivning och med oss själva. Hannah Arendt konstaterade i sitt stora verk ”Totalitarismens ursprung” att det är en mycket fruktbar grogrund för ett totalitärt samhälle. Siffror och logik fångar långt ifrån allt. Det innebär inte på något vis en förminskning av förnuftets betydelse, påpekar Desmet. Det för däremot med sig att vi inte kan avgöra vad som är gott med hjälp av mätningar och siffror. I stället krävs inlevelse, moral och empati. ”Livet”, skriver Desmet ”kan bara försvaras med metaforer och poesi och dessa har vanligtvis en lägre volym än dånet från de mekanistiska argumenten.” Samtidigt visar Mattias Desmet, oavsiktligt, hur vanskligt ett begrepp för att tillskriva andra extrem gruppmentalitet kan vara. Det går ju alltid att hävda att när stora skaror människor bildat sig åsikter man inte själv uppskattar så beror det på masshysteri, eller massbildning, som Desmet väljer att kalla det. Dit tycks han räkna acceptans av de flesta restriktioner under pandemier och alla önskemål om att anpassa sin livsstil efter planetära gränser, och det väcker min skepsis till hans bok.Vilket borde göra Desmet nöjd med mig. Han uppmanar ju till att ifrågasätta forskare och hänvisar till studier som visar att en stor del av all publicerad forskning bygger på mätfel, oklara frågeställningar eller vantolkade resultat. Forskare är bara människor. I några studier där man förhört sig om det hänt att de avsiktligt förvrängt sitt underlag för att driva hem en tes svarade en mycket stor andel ja.Mattias Desmet är förstås medveten om det motsägelsefulla i att hänvisa till forskning för att ifrågasätta densammas ställning men vill vi undvika ett totalitärt samhälle behöver vi hela tiden öva på att se saker ur flera synvinklar och våga ifrågasätta auktoriteter och vedertagna sanningar. Och varför inte börja redan i grundskolan? De senaste decennierna har hört många rop på att göra skolan striktare och minska på elevdemokratin. Det påstås vara för elevernas eget bästa: de lär sig ju inte tillräckligt om de får lägga tid på att resonera och vara med och bestämma. Det är som om vi glömt poängen med att ge elever medbestämmande.I en artikel i tidningen Vi lärare kallar fyra forskare 1947 års svenska, parlamentariskt tillsatta skolkommission för ”de svenska skolformernas stora frihetsbrev”. Andra världskriget var nyss avslutat och politiker från höger till vänster enades om att fostran av kritiskt tänkande medborgare som kunde stå emot totalitära krafter var ett av skolans mest centrala mål. Nu överskuggar kunskapsuppdraget alla andra som skolan har.Faktakunskap är förvisso viktigt men denna nedmontering av övriga uppgifter för utbildningsväsendet sker samtidigt som demokratin går ner över hela världen och antidemokratiska krafter i Sverige rekryterar barn på både nätet och skolgården. Och det sker helt i onödan. Skolans metoder ska bygga på vetenskap och den visar ingalunda på något motsatsförhållande mellan lärande och elevinflytande. Ordning, arbetsro och trivsel förbättras till och med om eleverna fått vara med och ta fram reglerna.Som Ron Jones experiment mycket tydligt visade så räcker det inte att förklara skillnaden mellan fascism och demokrati för att skydda det öppna samhället. Inte heller fungerar det att instruera barn att vara ifrågasättande när det passar.När jag som ung lärarvikarie undervisade om andra världskriget sa jag åt mina elever att ifrågasätta vad människor säger och att det även gällde vad jag sa. En elev svarade med viss upproriskhet i rösten ”Det gör vi också”. Men i stället för att protestera mot saker jag sa höll de sig resten av lektionen lugna och tysta och lade sig alltså platt för min auktoritet. I stället för att försöka befalla dem till uppstudsighet borde jag vid något tillfälle då de faktiskt framförde kritiska synpunkter tagit dem på allvar och uppmuntrat dem. Jag kunde också ha skapat rollspel där de fått träna praktiskt på att resonera och fatta beslut tillsammans.Att upprepa Ron Jones övning är emellertid inget jag kan rekommendera. Vad hade hänt om han inte lyckats väcka sina elever igen? Skaparna av dramafilmen Die Welle, som bygger på Jones experiment, väljer att visa vad som mycket väl hade kunnat hända. En av eleverna – en före detta mobbad pojke med verklig förebild – som äntligen välkomnats in i gemenskapen, blir så besviken att han drar en pistol och skjuter en av de andra eleverna och sedan sig själv.Året för Ron Jones experiment var 1967 och platsen Palo Alto i Kalifornien, som idag är starkt förknippad med den techindustri som gett oss internet, och med det oändliga möjligheter att hitta kunskap och finna gemenskaper men också att manipulera, sprida propaganda och radikalisera på sätt som mycket effektivt kan välta allt vad demokrati heter över ända.Vi är inte maskiner utan levande, kännande varelser invävda i relationer, normer och kunskapsvärldar. Vill vi skydda vårt öppna samhälle kan vi inte behandla varandra som kuggar i ett maskineri eller bildning och vetande som lösryckta fakta, vare sig i skolan eller i livet i övrigt.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturMattias Desmet: Totalitarismens psykologi. Översättare: Urban Lindström. Bokförlaget Augusti, 2024.

Vi har bjudit in Susanne Schéele från Garden of Feathers i Skåne att dela med sig av sin kunskap kring Maria Magdalena. Susanne har varit intresserad av Maria Magdalena sedan barndomen då hon kände att det var något som inte stämde i poplåten som dunkade i radion. Instinktivt visste hon att det var fel att förknippa Maria Magdalena med sex och det som var tabu. Så hon började läsa på om vad som sägs i bibeln och andra gamla skrifter och på senare tid har Susanne tagit del av kanaliserad information från olika källor. I detta avsnitt avlivar vi helt enkelt myten om Maria Magdalena som skökan i bibeln och lär oss hur det hela gick till då hon förvisades till den rollen av kyrkan.En detalj vi behöver reda ut är tidslinjen: Platon dog 348 f.Kr. Alexander den Store erövrar Egypten 332 f.Kr och dör sedan 323 f.Kr. Romarriket erövrar Alexandria år 30 f.Kr. Jesus föds omring år 4 f.Kr och korsfästs år 33 e.Kr.Avgörande för historien om Maria Magdalena:År 325 e.Kr. Kyrkomötet i Nicea. Under Kejsare Konstantin samlades 250 romerska biskopar för att skapa en enhetlig kristendom. År 380 e.Kr. – Niceansk kristendom blir statsreligion och den enda tillåtna religionen i Romariket.LästipsAnna, grandmother of Jesus, Claire Heartsong (2017) 2nd ed. Hay House UK Ltd.Bibeln, Nya testamentet.Förrädaren, skökan och självmördaren, Dick Harrison (2005) Bokförlaget Prisma.Maria Magdalenas evangelium, Paul Linjamaa (2020) Dialogos Förlag.Maria Magdalena bakom myterna, Esther de Boer (1998) Bokförlaget Cordia.Pistis Sophia, The Gnostic tradition of Mary Magdalene, Jesus and his deciples, G.R.S. Mead (2005) Dover Publications Inc.Mary Magdalene Revealed, Meggan Watterson (2021) 2nd ed. Hay House UK Ltd.The Gospel of Mary Magdalene, Jean-Yves Leloup (2002) Inner Traditions International.The Magdalen Manuscript, Tom Kenyon & Judi Sion (2002) 7th ed. ORB Communications.Medverkande: Maria Dupal, Katri Kingstedt och Susanne Schéele, Garden of Feathers Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vårens stora samtalsämne bland folket på börsen har varit Fortnox: det småländska bokföringssystemet vars aktiekurs aldrig slutade stiga. Nu vill riskkapitalbolaget EQT köpa bolaget för hisnande summor. Varför då?

Avsnitt 282. När Kulturrådet nyligen gick igenom vilka aktuella böcker som skulle få kulturstöd stod Forum i en klass för sig. Men av fel orsaker. Bland de böcker som fick avslag fanns 25 titlar från Forum, samtliga böcker de sökt stöd för. Det var så klantigt att man direkt kan utgå från att det var en miss i hanteringen. Åtminstone om ni frågar oss. Simon & Schuster sa upp sitt avtal med Storytel för tre år sedan. De sa nej till det strömmade formatet och ”revenue share”. Nu återkommer de, på eget initiativ. Vi funderar på om det är tecken på en ny syn på marknaden från den, just nu, mest aktiva förlagsgruppen bland de stora internationella förlagsjättarna. Det var bara en tidsfråga men dröjde egentligen ovanligt länge. Men nu satsar Forum på ett nytt arbetssätt, helt kopierat från tv-världen, när de lånar Camilla Läckbergs namn till en storsatsning på en serie digitala böcker och lanserar dem likt en tv-serie med alla avsnitten/böckerna tillgängliga på en gång. De hänvisar till ”writers room”-konceptet som innebär att ett antal författare ”går ner i gruvan” och mejslar fram böckerna. Kanske eller kanske inte från en ”storyline” konstruerad av Camilla Läckberg. Vi brukar då och då göra små inslag från förlagets vardag. Den här gången är det en jämn lunk men med ett par intressanta detaljer som vi delar med er.   00 28         Forum gör bort sig 08 35         Amerikansk förlagsjätte kommer tillbaka till Storytel 12 46         Bokbranschen lånar arbetsmetoder från tv-världen 17 42         Allt som vanligt, nästan, i förlagets värld

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

För exakt 80 år sedan höll den flygflottilj som skulle bära de ökända bomberna Little Boy och Fat Man på att förflyttas till Stillahavsön Tinian. Man kan förvisso tycka att det är mer rimligt att släppa det här dagen i augusti. 80-årsdagen av andra världskrigets vedervärdiga crescendo. Men då har vi semester. Det fanns en lucka i vårt schema för att hinna göra det här avsnittet noggrant och bra under våren: därför kommer här vårt stora avsnitt om bomberna.Läslista:DeGroot, Gerard J., Bomben: ett liv, Natur och Kultur, Stockholm, 2006Glas, Peter, Först blir det alldeles vitt: en bok om atombomben, Novapress, Lund, 2016Englund, Peter, Brev från nollpunkten: historiska essäer, Atlantis, Stockholm, 1996Wall, Gunnar, Andra världskriget och myten om det goda kriget, Bokförlaget Semic, [Sundbyberg], 2021Hersey, John, Hiroshima, New ed., with a new chapter, Penguin, London, 1986 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse 'hur det egentligen var'. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv. Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturWalter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024. Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.seI Män och kvinnor (Bokförlaget Polaris), den tredje romanen om Ester Nilsson, möter vi en huvudperson som för första gången slipper jaga. Hon blir älskad, helhjärtat och utan reservation. Ändå är något ur led. Paul Henning North, en amerikansk underrättelseagent med öga för fara och förlorade fi…

Sang Young Park gästade Kulturhuset för ett samtal om "Kärlek i Seoul", en queer samtidsskildring som blev ett fenomen i Korea och nu översätts världen över. Det är en rapp och öppenhjärtig roman som utforskar den ensamhet som döljer sig bakom millenial-generationens obrydda fasad. Sang Young Park (född 1988) bor i Seoul och är verksam som författare. Hans karaktäristiska röst och observanta blick för samtiden har gjort honom till en populär röst i den koreanska litteraturen. "Kärlek i Seoul" är hans första bok på svenska. Kristofer Folkhammar är litteraturkritiker och författare till flera böcker, bland annat den uppmärksammade romanen "Magisterlekarna" (2015). Hans senaste bok är diktsamlingen "Måla" (2024). I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 25 mars 2025 Jingel: Lucas Brar

Paris har väl alltid varit Paris? Jo, förvisso har staden sedan de romerska kejsarnas tid legat där mitt i Europa och sett viktig ut. Men det Paris där Solkungen huserade eller där hans efterföljare hamnade i giljotinen var en förvuxen medeltida soptipp. Underbar och kaotisk. Levande och motbjudande. Gammal.Att Paris fick sin moderna skepnad har vi två män att tacka: den enväldige kejsaren Napoleon III och hans drivne tjänsteman Georges-Eugène Haussmann. Boulevarder, parker, hus, operor och kloaker anlades i en takt som nog aldrig sedan dess har överträffats. På 15 år blev staden större, öppnare och stramare.Det ligger nära till hans att tänka på efterkrigstidens omstöpning av de svenska orterna. Rivningen av Klarakvarteren och byggandet av stora gråa Domus-hus. Men inte ens svenska socialdemokrater man mäta sig mot haussmannifieringen av Paris.Alla ska till Paris! Mycket nöje.——Läslista:• Christiansen, Rupert, Ljusets stad: hur det moderna Paris skapades, Bokförlaget Daidalos, Göteborg, 2019• Wilson, Ben, Metropolis: historien om mänsklighetens största triumf, Första utgåvan, Natur & Kultur, Stockholm, 2021• Steinick, Karl ”Visionär gav oss älskat Paris” Svenska Dagbladet 2009-03-27• Schneider, Wolf, "Det började i Babylon", 1960• Lans, Karl ”Medeltidens Paris – Europas huvudstad” Populär historia 4/2008 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017.Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sigSömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit.Brist på energi, lätt att få skuldkänslorIngenting är kul längre. Självmordstankar.Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en.En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen.Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget.Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demonIdag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid.Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter.I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”.Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion.Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck.Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt.Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse.1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt.I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter.”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat.På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882:”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:'Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!”Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva.Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig?Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv.Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre.Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka.I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över.För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla.Mona Masrimanusförfattare och tidigare medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 90390. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur:Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf ParlandFriedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning WijkmarkRainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo HallerstamSushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispaSylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina LiljencrantzJ.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Idag berättar Karin Brygger utifrån sin judiska tro om högtiden Chanukka, där ljuset spelar en symboliskt viktig roll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:I judiska berättelser, särskilt de mystiska, måste vi öppna oss för ljuset för att kunna se det. Det hänger alltså på oss, förmågan att ta emot ljuset, inte på ljuset i sig. För mig öppnar den uppfattningen för att jag ska kunna ägna mig åt religion: tanken på att tro inte bara är att sitta på rumpan och vänta. När vi tror på att vi kan förbinda oss till ljus kan vi också bereda plats för mirakel i framtiden. Bara med den drömmen formulerad kommer ljuset att bli verklighet. Ser man på det judiska folkets långa historia, präglad av död och fördrivning, så är det traditionens förmåga att installera i oss en envishet och en tro på framtiden som gett oss vår framtid.Text:Översättningen av dikten Vetekorn av Abraham Sutzkever är hämtad ur Natt och Aska, Daniel Pedersen, Bokförlaget Faehton, 2024.Boken om Oyneg Shabes heter Förspridda av Georges Didi-Huberman, Bokförlaget Faethon. Producent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

God jul i stugorna! Historiepodden gör sin vana trogen ett julavsnitt. I genren julavsnitt har vi ofta kokat soppa på en spik. Men den här gången tänkte vi koka glögg i stället. Med rödtjut, pomerans, kryddnejlika, ingefära och kardemumma i beredskap ger vi oss ut på en fri resa genom antik medicin, medeltida furstehov och 1800-talets trygga borgerskap.Vi utser glögghistoriens värsta bad boys, analyserar julstämningen hos Herman Lindqvist och myser i vintermörkret.—Läslista:Appelgren, Lars-Erik, Julens växter, smaker & dofter: medicinhistoriska och kulturella funderingar, Bokförlaget Langenskiöld, Stockholm, 2022Allsköns artiklar i Populär historia och Spritmuseums material.Tellström, Richard, Varje tugga är en tanke: svensk matkultur under 800 år, Första utgåvan, Natur & Kultur, [Stockholm], 2024Andersson, Jenny, Glover, Nikolas, Husz, Orsi & Larsson Heidenblad, David (red.), Marknadens tid: mellan folkhemskapitalism och nyliberalism, Nordic Academic Press, Lund, 2023 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Då var det dags igen för ett nytt avsnitt. Gedda meddelar från ingenstans att han ska fly landet till Turkiet och lämnar Erik i sticket. Som tur är rycker Pontus aka Silwerskold in så avsnittet inte blir en häst-monolog. I veckans avsnitt fokuserar vi därför på att köra en deep dive i Acuvi (00:06:01). VD Olof Stranding har tidigare varit med i podden och även på Börspadeln, så lite utav av en bekant till podden nästan. Geddas röst ekar dock även i detta avsnitt då han kör en intervju med fina Ronnie som är VD på Nexam Chemicals, som tillika är avsnittets sponsor. Bolaget har gått från klarhet till klarhet senaste tiden, så passa på att lyssna in. Tack till Ronnie och Nexam! (01:28:44)Pontus bjuder på en riktigt djup genomgång i Acuvi (00:06:01), så spetsa öronen. Bolaget har mycket på gång och aktien gått starkt i år. Tillväxten har laggat något de senaste året, men lönsamheten förbättrats. Mycket tyder dock enligt Pontus på att tillväxten kan ta fart kommande år. Detta i kombination med lönsamhetsförbättringar gör att Acuvi kan vara ett intressant case här framåt. Bolaget har nyligen bytt till IFRS så de löpande K3-avskrivningarna på goodwill, som dödat EBIT, är ett minne blott. Bokföringstekniskt, men kan säkert göra att folk får upp ögonen. I Veckans Volley har Erik förhoppningar att snart få reda på var han och Pontus ska arbeta kommande åren. En utpumpad Pontus skarvar till med något. Skriv gärna till oss på: gotttjotomaktier@gmail.comTwitter/X: @GottTjotAktier, @MarkusGedda och @aktiehesten.-(00:06:01) - Acuvi (00:18:42) - Produkterna (00:38:41) - Kundsegmentet (00:49:16) - Introduktion till automatisering (00:52:23) - Mikromotorer (01:14:05) - Finansiell ställning (01:17:47) - Ägarlistan (01:19:17) - Estimat(01:28:44) - Intervju med Ronnie, VD på Nexam Chemicals(02:02:17) - Veckans VolleySupport this show http://supporter.acast.com/nantingomaktier. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt diskuterar vi de nya reglerna för digital kvittohantering med Anna Ersson från Bokföringsnämnden. Från den 1 juli kan företag digitalisera sina kvitton och fakturor fullt ut – men vad innebär det i praktiken? Tillsammans med Zennie Sjölund från Srf konsulterna besvarar vi frågor om ansvar, säkerhet och förlorade kvitton. Avsnittet avslutas med en spaning om framtidens digitala bokföring. Välkommen att lyssna!

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Brenda Navarro i samtal med America Vera-Zavala. Brenda Navarro gästade Internationell författarscen den 5 november 2024 för att prata om sin hyllade roman "Aska i munnen", om en mexikansk familjs sammanbrott och liv som invandrare i Europa. Brenda Navarro är född 1982 i Mexico City och bosatt i Madrid. Hon har studerat sociologi, feministisk ekonomi och genusvetenskap. Hon debuterade 2019 med romanen "Empty Houses". "Aska i munnen" är hennes andra roman. America Vera-Zavala är dramatiker, regissör och författare. Hennes senaste bok är "Svartskalle – en svensk historia" (Ordfront, 2020). I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 5 november 2024 Jingel: Lucas Brar

Det här är ett avsnitt om verkligen blandar det vardagliga och det övernaturliga. Vi ska bege oss till 1600-talet för att träffa fyra av de män och kvinnor som ställdes inför rätta – anklagade för att ha haft sexuella kontakter med övernaturliga väsen.I en tid där människor såg skogsrået eller näcken ute i skog och mark – i en tid där lärda kristna män visste att demoner och fallna änglar gömde sig ibland oss. Där kunde människor dömas till döden för ett brott de inte gärna kan ha begått.Det blir trasiga öden, våta drömmar och en hel Kuddby i det här avsnittet. Mycket nöje!—Läslista:Häll, Mikael, Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige, Malört, Diss. Lund : Lunds universitet, 2013,Stockholm, 2013Häll, Mikael, 'Den övernaturliga älskarinnan: erotiska naturväsen och äktenskapet i 1600-talets Sverige', Dygder och laster : förmoderna perspektiv på tillvaron., S. 135-153, 2010Häll, Mikael, 'Näckens dödliga dop: manliga vattenväsen, död och förbjuden sexualitet i det tidigmoderna Sverige', Historisk tidskrift (Stockholm. Print)., 2011(131):3, s. 590-620, 2011Wall, Tora, Skogen: i folktro, sägner och sagor, Första upplagan, Bokförlaget Stolpe, Stockholm, 2024Wall, Tora, Folktrons väsen: encyklopedi, Första utgåvan, Bokförlaget Stolpe, Stockholm, 2021Liliequist, Jonas, Brott, synd och straff: tidelagsbrottet i Sverige under 1600- och 1700-talet, Univ., Diss. Umeå : Univ., 1992,Umeå, 1992 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Eduardo Halfon i samtal med Gabriel Itkes-Sznap. Årets mottagare av Berman Literature Prize gästade Internationell författarscen den 23 oktober. Eduardo Halfon är aktuell med romanen "Canción", en berättelse om militärdiktaturen i Guatemala och dess konsekvenser för en familj. Eduardo Halfon är född 1971 i Guatemala, uppvuxen i USA och bosatt i Berlin. Han har skrivit ett stort antal prisbelönta romaner. 2024 tilldelades han Berman Literature Prize, för ett framstående författarskap i den judiska traditionens anda. I den autofiktiva romanen "Canción" bjuds Eduardo Halfon till sin förvåning in till en libanesisk författarkonferens i Japan, trots att han aldrig har satt sin fot i Libanon. Hans farfar härstammade visserligen från Beirut, även om staden på den tiden tillhörde Syrien. När Halfon börjar förbereda sitt anförande vecklas en berättelse om familjens och nittonhundratalets komplicerade historia ut. Gabriel Itkes-Sznap är poet, översättare och litteraturkritiker. Han är författare till diktsamlingarna "Tolvfingertal" (2015), "Himlen till munnen tången till hjärtat" (2021) och doktorsavhandlingen "Nollpunkten" (2021). I samarbete med Bokförlaget Tranan och Berman Literature Prize. Från 23 oktober 2024 Jingel: Lucas Brar

Detta är ett gratisavsnitt. Om du vill lyssna utan reklam, och få tillgång till allt annat material på Rak höger, gå in på: www.enrakhoger.se/subscribeLasse Wierup är en prisbelönt svensk journalist, numera på Dagens industri, och författare som under många år har bevakat organiserad brottslighet i Sverige. Han är känd för böcker som Svensk maffia, Helvetet inifrån och Gangsterparadiset (Bokförlaget Forum, 2020), som han fick Stora fackbokspriset för 2020. Han är en av Sveriges främsta experter på kriminella nätverk och hur de sitter ihop med det omkringliggande samhället.I sin senaste bok, Maffiapakten – när samhällets betrodda säljer sig till gängen (Bokförlaget Forum), utforskar han hur kriminella organisationer lyckats infiltrera svenska myndigheter och näringsliv. De kriminella nätverken omsätter uppemot 150 miljarder årligen, så det kanske inte är förvånande att många lockas att tjäna en slant. Mindre omskrivet är ett annat fenomen Lasse Wierup belyser: att möjliggörarna inom den offentliga sektorn ofta är kvinnor, som dras in i kriminellas verksamhet genom relationer, lojalitet eller ekonomiska incitament.Detta är ett gratisavsnitt. Om du vill lyssna utan reklam, och få tillgång till allt annat material på Rak höger, gå in på: www.enrakhoger.se/subscribePrenumerera på eller stötta Rak höger:Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hjärtat har ju ingen historia! Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här sam­tidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så många av våra före­ställ­ningar om människolivets bästa och värsta och vik­tigaste ögonblick, och som antagligen är den mest över­tygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge som det oförtrutet fort­sät­ter att dunka och slå.Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta varför. Den väster­ländska läke­konstens fader Hippokrates gjorde antag­ligen redan på 400-talet före vår tide­räk­ning en iakttagelse av arytmi - hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina pati­enter i det antika Grekland. Samma sak som i dag är den van­li­gaste or­saken till na­turlig död i Amerikas förenta stater. Hjärtat är med andra ord sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har upp­teck­ningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer. Redan tvåtusen år tidigare hade såväl sumeriska som egyptiska och ki­ne­siska och hinduiska och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat konstatera att hjärtat var de övriga kropps­delarnas härskare, och den som höll resten av männi­skan vid bultande liv. Därför var det också naturligt att våra fö­regångare betraktade hjär­tat som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens, våra sin­nen och min­nen, och som kronan på verket: vår själ. ­
 Medan hjärnan länge betraktades som en enk­lare central­värmean­lägg­ning, som kunde elda på, när det behövdes, men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade känslor.
 I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat - en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt under­söka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till exempel be­skri­ver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det utifrån en ”naiv” läsning av de moral­filoso­fiska begreppen, men utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad, skåpmat. I sin bok”The Curious History of the Heart” berättar i stället kardiologen Vin­cent Figueredo om sånt vi genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett djurs eller ett konst­gjort hjär­ta. 
 Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles mycket mer av na­turalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge. Figueredo utgår framförallt från Aris­toteles fysiologiska observationer av den animala krop­pen (där ju människan ock­så hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antro­pologi i motsats till Hippo­kra­tes cerebrocentrism. I sina obduktioner av kyck­ling­embryon noterade nämligen Aris­toteles hur hjärtat var det första inre organ som bil­das i krop­pen. Och med sin strikta syllogistiska logik drog Aristoteles slut­sats­en att det som formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat utgår li­vets väs­entliga rörelse. Och i väster­land­et har vi ända fram på 1700-talet varit böjda att tro honom. 
 Det som har förändrats genom historien är förstås inte det fysiska hjärtat, den pålitliga pumpen, eller dess plats i den mänskliga anatomin, utan vad vi har inbillat oss att hjärtat har betytt. På olika platser och i olika tider och i skilda sammanhang. Och då inte bara som den enkla ut­byt­ba­ra symbo­l­en för smärta och smäkta. Eller som plats­en för det in­ner­s­ta av våra känslor eller det yttersta i vår övertygelse. Lika gär­na som vi sjungit ut vår läng­tan i I left my heart in San Francisco har vi ju kun­na kläm­ma i med Jag läng­tar till I­talien eller Så länge skutan kan gå. Med sam­ma smek­sam­ma nos­tal­gi och gula citroner och böljorna blå. Vad jag helst tänker på är sånt som det främmande men lockande och obegrip­liga hjärtat som den egyptiska religionen för mer än 4000 år sedan föreställde sig att människan var utrustad med. Det hjärta som i varje människas liv hade bevittnat och genomlevt allt som utspelat sig i hennes tillvaro, från början till slut, utan undantag. Och som ingenting hade glömt. Och vad värre var: som ingenting kunde glömma. 
 Det var det hjärtat som dödsguden Anubis, när det blev så dags, lät lägga i den vågskål som skulle vägas mot gudinnan Ma'ats strutsfjäder. Ma'at var Ordningens härskarinna, och inför henne gavs ingen nåd. Inget teologiskt kryphål, genom vilket vare sig den rike eller mäktige kunde krypa ut för att hitta frälsning eller evigt liv. Vägde den dödes hjärta mer än Ma'ats fjäder så slukades det med ens upp av monstret Ammat, en gudomligt hungrig skvader av lejon, flodhäst och krokodil. Så stark var den här grafiska tron på hjärtats sanningsenlighet att den män­­niska som fruktade för vad sanningen om henne själv skulle innebära, att hon inför sin för­ut­spåd­da död och förestående mumifiering kunde föreskriva att en gnist­rande skarabé skulle täcka hjärtat för att göra sanningen om henne mer förled­an­de lätt­viktig i den obevekliga Ma'ats vågskålar. 

Inga andra föremål i universum tycks heller ha behållit sin symboliska rörlighet som hjärtat har gjort. Det har funnits soldyrkare, månbesjungare, stjärnskådare. Vi har va­rit besatta av katter och förgudat lejon och krokodiler. Upphöjt rosor, myror, sköld­paddor och näktergalar till representanter för våra bästa egenskaper. Men ingen var­else och inget ting, har behållit samma undanglidande metaforiska natur som det kä­ra hjärtat. Inte ens ögat – den andra av våra kroppsdelar som vi gärna inbildar med ma­giska egenskaper – har behållit samma fantasifulla rörelse som den som känne­teck­nar hjärtat. Vare sig vi föreställer oss ögat som en egenskap hos en allseende Gud, eller förmågan hos en övervakningskamera, som var och en på sitt sätt håller oss under uppsikt, så blir det aldrig mer än sinnebilden för ett allsmäktigt seende. Illa­sinnat eller välmenande, och nästan alltid förbundet med en annan makt. 
 Medan hjärtat nästan undantagslöst är sig självt nog. Oavsett om det är av sten, som hos riddar Kato i Mio, min Mio, eller av sniket guld, som hos farbror Joa­kim. Eller av karnevalisk världslighet som hos Rabelais' Pantagruel, eller kanske av idel godhet som hos furst Mysjkin hos Dostojevskij. 
 Ögat förblir metaforiskt hjärtlöst, medan hjärtat bevarar sitt tvetydigt symbol­is­ka seende. I den kinesiska vardagsvokabulären är hjärtat t.o.m. utrustat med ögon, eller öppningar. Eller gluggar kanske, ungefär som ungarna i min barndom till­hölls att hålla korpgluggarna öppna: 长点心眼儿。
 Men att ha för många hjärtögon är inte heller bra: då blir man en som alltid ska lägga näsan i blöt: 多心眼儿。Är hjärtögonen stora är man storsint, är de små är man småsint. Men bara att ha dem – hjärtgluggarna – är ett tecken på att man har hu­vu­det på skaft.
 有心眼儿。 Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe. Och att hålla korpgluggarna öppna! Göran Sommardalpoet, översättare och kritikerLitteraturVincent M. Figueredo: The Curious History of the Heart, Columbia University Press, New York 2023.Ole Martin Høystad: Hjärtat – en kulturhistorisk resa, övers. Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund, Bokförlaget Langenskiöld, 2024. Astrid Lindgren: Mio, min Mio. François Rabelais: Pantagruel - de törstigas konung, övers. Holger Pedersen Dyggve.Fjodor Dostojevskij: Idioten, övers. Ulla Roseen. Aristoteles: Om djurens delar, övers. Ingemar Düring.

En essä om rätten att häda. Så var går egentligen gränsen och hur är det att kombinera rollen som satiriker med rollen som präst? Kent Wisti i samtal med Kristin Windolf, präst Uppsala. Medarrangör Bokförlaget Atlas

I denne episoden gjennomgår vi endel spørsmål som ofte dukker opp i forbindelse med montessoripedagogikken. Hva kjennetegner et montessoriklasserom? Hva er dette materiellet som er en grunnleggende del av pedagogikken? Hvem var Maria Montessori (1870-1952), og hvordan endte denne italienske kvinnelige legen opp med å bli slik et kjent navn i pedagogikkens verden?  Før vi kommer inn på vårt hovedtema for episoden har vi også en kort samtale om mottakelsen og kritikken av Jonathan Haidts nyeste bok, The Anxious Generation.  Oversikt over episoden:  13 min: Til hovedtema 16 min: Hvem var Maria Montessori? 27 min: Hva kjennetegner montessoripedagogikken? 30 min: aldersblanding, lange arbeidsøkter, materiell og presentasjoner 35 min: fra konkret til abstrakt, eksempler fra montessorimateriell 48 min: observasjon, bevegelser rundt i klasserommet 50 min: fag- og timefordeling, den norske montessorilæreplanen 53 min: naturens rolle i montessoripedagogikken 56 min: den voksnes rolle 58 min: fredstanken hos Montessori 62 min: vitenskap, positivisme, inspirasjonen fra Teosofien 64 min: Montessori og Steiner, forskjeller og likheter? 72 min: Negative aspekter ved pedagogikken, personfokuset 77 min: Bør vi forsøke å være så tro som mulig til Montessoris ideer, eller videreutvikle dem videre?  80 min: prøver, karakterer, motivasjon 83 min: lærertetthet 86 min: Passer montessoripedagogikken for alle barn?  90 min: familienes forventninger til skolen, konsekvenser av skolevalg 94 min: frilekens forsvinning, en blindflekk i montessoripedagogikkens verden 97 min: teknologi og montessoripedagogikken 104 min: lærerutdanning og montessoriutdanning 108 min: avslutning, innspill til diskusjon   Noen referanser og videre lesing (med kommentarer i parantes):  Peter Grays kommentar til Jonathan Haidts bok: https://petergray.substack.com/p/follow-up-to-letter-45-comments-on/comments (Gray har publisert en rekke interessante artikler om dette tema, og om frilek generelt, og han har vært gjest på podkasten to ganger, senest i episode 138) Taakeprat om Steiner, https://shows.acast.com/6593a63440e8850017d5429f/6593a63bb474d300168e96c4 (tidlig episode på podkasten, hvor Even diskuterer Steiners mer tvilsomme og okkulte sider. Hør også hans intervju med Geir Uldal, episode 240) Daniel Willingham om manipulativer: https://www.aft.org/ae/fall2017/willingham (nyttig diskusjon av forskningen på bruken av materiell og manipulativer i læring) Randolph et al. (2023), «Montessori education's impact on academic and nonacademic outcomes: A systematic review», Campbell Systematic Reviews, https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/cl2.1330 (den nyeste gjennomgangen av forskningen på montessoripedagogikk) Lillard, Angeline. (2016) Montessori: The Science Behind the Genius. 3.utgave. New York: Oxford University Press (solid oversikt over nyere læringsforskning som bekrefter mange av Montessoris grunnleggende ideer) Snyder, Allyson L.; Xin Tong & Angeline S. Lillard (2022) Standardized Test Proficiency in Public Montessori Schools, Journal of School Choice, https://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/15582159.2021.1958058 Montessori, Maria, (1965), Dr. Montessori's Own Handbook: A Short Guide to Her Ideas and Materials, Schocken Books [1914] (en kort og lettlest innføring til Montessoris grunnleggende ideer) Kramer, Rita, (1988), Maria Montessori. A biography, Da Capo Press [1976, University of Chicago Press] (den første ordentlige biografien, og fortsatt egentlig den beste) Polk Lillard, Paula, (1975), Montessori: A Modern Approach: The Classic Introduction to Montessori for Parents and Teachers, Schocken Books (gammel, men fortsatt en av de beste innføringsbøkene i pedagogikken) Quarfood, Christine, (2005), Positivism med mänskligt ansikte. Montessoripedagogikens idéhistoriska grunder, Östlings Bokförlags Symposion (tung på vitenskapshistorie, men en glimrende innføring i Maria Montessoris inspirasjonskilder og samtidige vitenskapelige debatter) Quarfood, Christine, (2017), Montessoris pedagogiska imperium. Kulturkritikk och politik i mellankrigstidens montessorirörelse, Daidalos (god og svært detaljert, ofte kritisk historisk gjennomgang av montessoripedagogikkens storhetstid i mellomkrigstiden)   Den norske montessorilæreplanen: https://montessorinorge.no/wp-content/uploads/2020/10/Montessori_laereplan_092020_skjerm-002.pdf Video om montessoripedagogikken fra Montessori Norge, med Lars Sandåker, laget i 2018:  https://www.youtube.com/watch?v=Z75fvGzNsR8   ---------------------------- Logoen vår er laget av Sveinung Sudbø, se hans arbeider på originalkopi.com Musikken er av Arne Kjelsrud Mathisen, se facebooksiden Nygrenda Vev og Dur for mer info. ----------------------------  Takk for at du hører på. Ta kontakt med oss på larsogpaal@gmail.com Siden vi så å si er inaktive på sosiale medier så finnes det ingen bedre måte å få spredt podkasten vår til flere enn via dere lyttere, så takk om du deler eller forteller andre om oss.  Både Lars og Pål skriver nå på hver sin blogg, med litt varierende regelmessighet. Du finner dem på disse nettsidene: https://paljabekk.com/ https://larssandaker.blogspot.com/ Alt godt, hilsen Lars og Pål

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Enligt statistiska centralbyrån finns det just nu 3211 bokförlag i Sverige. Ett antal stora, välkända förlag och hundratals små förlag som kämpar för att gå runt. Ett sätt att göra sig synliga i bokfloden är att satsa på omslagen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. P1 Kultur har träffat några förlag som har satsat på formgivningen men på väldigt olika sätt: Bokförlaget Faethon, Novellix och Flo förlag.Ett har satsat på enkelhet, ungefär som skoluniform, ett gör omslag som också är konstverk och ett förlag säljer sina böcker i små, unikt formgivna askar.Reporter: Nina Asarnoj

UPPLÄSNING: Angela Kovács ÖVERSÄTTNING: Jan Henrik Swahn Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jag har levt oförskämt” av Maria LaináDIKTSAMLING: Vad som hänt (Bokförlaget Edda, 2022)MUSIK: Ale Carr/Rune Tonsgaard Sörensen/Nikolaj Busk: MeanwhileEXEKUTÖR: Dreamers' circus

Vi släpper här det första av två förinspelade avsnitt med anledning av att historiepoddsfamiljen blir en medlem större. Och vad passar bättre för att fira en ny liten människa än en berättelse om en gammal liten människa?Robert Walser var en schweizisk författare som i början av 1900-talet nådde modesta framgångar i Berlins kulturvärld. Han var lite av en Kafka innan Kafka. Men Robert Walser hade svårt med såväl pengar som mental hälsa. För att komma runt kraven på skrivandet uppfann han ”mikroskriften”. Hela noveller skrevs i täta miniatyrkrumelurer på visitkort och blad från almanackor.Först i modern tid har Walser åter hittat nya läsare. Och med det människor som vigt sina liv till att översätta de pappersarken. Det här är berättelsen om det minsta av alla missförstådda genier. Hoppas ni gillar den!—Glöm inte plåtarna till föreställningen på China teatern i Stockholm 14 maj. Krigochfred.se—Walser, Robert, Betydande människor kallar mig ett barn: mikroskrifter i urval, Bokförlaget Faethon, Stockholm, 2019Bernofsky, Susan, Clairvoyant of the Small, Yale University Press, 2021Seelig, Carl, Vandringar med Robert Walser, Bokförlaget Faethon, Stockholm, 2019”Robert Walsers sista steg i snön” Niklas Qvarnström i P1 2023-12-19 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

USA-källor: Ryssland vill placera kärnvapen i rymden. Bokförsäljare räddas av presidenten i Frankrike. Debatt om a-kassan. Försvarsministermöte Nato. Intervju med utrikesministern Tobias Billström. Hur lagar man ett brustet hjärta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ÖVERSÄTTNING: Stewe Claeson UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Kanske är det här världen tar slut” av Joy HarjoDIKTSAMLING: Karta över nästa värld (Bokförlaget Tranan, 2012)MUSIK: Bill Frisell: Dear old friend (for Alan Woodard)EXEKUTÖR: Bill Frisell, gitarr, Gregory Tardy, klarinett, Gerald Clayton, piano och Jonathan Blake, trummor

I veckans avsnitt av ”Så in i Själen” har jag bjudit in Ylva Wegler. Ylva har gästat min podd tidigare - i avsnitt 137. Även den här gången ska prata om bokprojektet ”Mirakelkur för Själen”. Tre böcker finns nu ute i en serie som slutligen ska bestå av sju - sju böcker i regnbågens alla färger. Hela den här idé har grundats och projektleds av Ylva Wegler. Bokserien är uppbyggd på olika människors mirakelberättelser, och tanken med den är att inspirera och öppna upp läsarnas sinne för tillit och intuition. Att berättelserna i böckerna ska inspirera dig till att se på dig själv och livet på ett annat sätt. För det finns människor som har upplevt och med bestämdhet menar att om vi använder vår förmåga att visualisera och föreställa oss på rätt sätt, så kan vi åstadkomma precis vad som helst. Jag tänker på det Albert Einstein en gång sa “Det finns endast två sätt att leva livet. Ett som om inget är ett mirakel. Det andra som om allt är ett mirakel.” Ylva kommer att dela med sig av några egna mirakel hon upplevt i livet, och vi pratar om att öppna upp för att släppa in mirakel i sitt liv och att känna tillit till sig själv. Varmt välkomna till ”Så in i Själen”.Ylvas hemsida: www.ylvawegler.se Bokförlagets hemsida: https://www.siljansmasar.comProducerat av Silverdrake Förlagwww.silverdrakeforlag.seRedaktör: Marcus Tigerdraakemarcus@silverdrakeforlag.seKlipp: Patrik Sundén Följ denna länk för att del av Så in Själens första ljudbok, samt välja att lyssna på podden reklamfritt, få tillgång till avsnitten och hela intervjuserier tidigare. https://plus.acast.com/s/sa-in-i-sjalen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Frans Hals var en av de holländska mästarna. Under första halvan av 1600-talet spottade han ur sig porträtt av mycket hög kvalité. ”Den skrattande kavaljeren” från 1624 är sannolikt hans mest kända porträtt.Det är ett försiktigt leende va? Men känslan man lämnas med är att snart kommer vår kavaljer inte kunna hålla sig. Ett bubblande skratt är på väg att smita ut.Skratt, humor och allmän munterhet ges för litet utrymme i vår historieskrivning. Den filosofiska traditionen att fokusera på svårmodet tillsammans med den källkritiska svårigheten att komma åt en undflyende folklig kultur är säkert delvis skyldiga till detta.Vi har i alla fall i det här avsnittet försökt komma åt de där härliga, pinsamma och rakt igenom mänskliga känslorna. Vi börjar i den förcivilisatoriska människan och slutar i 1800-talets vett- och etikettsböcker. Mycket nöje!——Läslista:Österberg, Eva, Folk förr: historiska essäer, Atlantis, Stockholm, 1995Ekenstam, Claes, Kroppens idéhistoria: disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950, 2. tr., 2006Bergeå, Nils, Världshistoriens märkligaste experiment, Bokförlaget Semic, Sundbyberg, 2020Bäckström, Stina ”Filosofins relation till skrattet är komplicerad” Svenska Dagbladet 25 april 2018Sandberg, Thorsten ”Visst skämtades det på medeltiden” Populär historia 25 maj 1998 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

UPPLÄSNING: Peter Andersson ÖVERSÄTTNING: Juris Kronbergs DIKT: Ur "På balkongen" av Juris KronbergsDIKTSAMLING: På balkongen (Bokförlaget Edda, 2023). Utkom i Lettland 2016.MUSIK: Alberto Ginastera: Quena ur Impressiones da la punaEXEKUTÖR: Sharon Bezaly, flöjt, Australiska kammarorkestern, Richard Tognetti, dirigent

On this episode of the podcast, I talk to Swedish philosopher Prof. Martin Hägglund from Yale University about his book This Life: Why Mortality Makes Us Free. The dominant theme of our conversation was  the meaning of freedom. Martin has a distinct notion of the demands of being free and we got into a detailed discussion about what freedom really means, how to think about it, how freedom is tied up with our social activities and just why our mortality is exactly the thing that makes us free. As well we talked about how human beings are a distinct kind of animal, a critique of posthumanism, Aristotle and living the good life, Kant's theory of freedom, how freedom is a form of sustained activity, and also why being free is just plain hard! Enjoy! Martin Hägglund is the Birgit Baldwin Professor of Comparative Literature and Humanities at Yale University. He is the author of four books – Kronofobi: Essäer om tid och ändlighet (Chronophobia: Essays on Time and Finitude (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2002), Radical Atheism: Derrida and the Time of Life (Stanford U.P., 2008), Dying for Time: Proust, Woolf, Nabokov (Harvard U.P., 2012), This Life: Why Mortality Makes Us Free (Pantheon, 2019) – as well as several articles, interviews and podcasts. You can find out more about Martin here at his university webpage or here on his personal webpage. You can also follow him on Twitter: @martinhaegglund   If you would like to study with me you can find more information about our online education MAs in Philosophy here at Staffordshire University. You can find out more information on our MA in Continental Philosophy via this link. Or, join our MA in Philosophy of Nature, Information and Technology via this link. Find out more about me here.  September intakes F/T or January intakes P/T. You can listen to more free back content from the Thales' Well podcast on TuneIn Radio, Player Fm, Stitcher and Pod Bean. You can also download their apps to your smart phone and listen via there. You can also subscribe for free on iTunes. Please leave a nice review.

Martin Larsson berättar om den människoläsbara bokföringens nytta och charm.  Efter lite uppvärming och inledning om Swetugg 2023 berättar Martin om konceptet plain text accounting och om det än så länge namnlösa verktyg han själv byggt (och kanske släpper som öppen källkod snart) för att bokföra på ett smidigt sätt. Bartek blir inspirerad att bygga nya verktyg, och Martin tipsar om att bokföringsverktygen kan användas till mycket mer än "bara" klassisk bokföring. LänkarMartin LarssonMartin Larssons projektSwetuggPatrik Svensson - har varit med i avsnitt 18, 37, och 46Spectre.ConsoleDapr - API:er för portabla och pålitliga mikrotjänsterDapper - .Net-ORMMutual TLSPlain text accountingGnuCashLedgerHledgerBeancountDubbel italiensk bokföringYou need a budget - YNABPSD2 - "Betaltjänstdirektivet"Tinkplaintextaccounting.orgCitatBokföring fast i ett människoläsbart formatSmygintresserad av bokföring

Martin Larsson berättar om den människoläsbara bokföringens nytta och charm.  Efter lite uppvärming och inledning om Swetugg 2023 berättar Martin om konceptet plain text accounting och om det än så länge namnlösa verktyg han själv byggt (och kanske släpper som öppen källkod snart) för att bokföra på ett smidigt sätt. Bartek blir inspirerad att bygga nya verktyg, och Martin tipsar om att bokföringsverktygen kan användas till mycket mer än "bara" klassisk bokföring. LänkarMartin LarssonMartin Larssons projektSwetuggPatrik Svensson - har varit med i avsnitt 18, 37, och 46Spectre.ConsoleDapr - API:er för portabla och pålitliga mikrotjänsterDapper - .Net-ORMMutual TLSPlain text accountingGnuCashLedgerHledgerBeancountDubbel italiensk bokföringYou need a budget - YNABPSD2 - "Betaltjänstdirektivet"Tinkplaintextaccounting.orgCitatBokföring fast i ett människoläsbart formatSmygintresserad av bokföring

Översättning: Jan Henrik Swahn Uppläsare: Josefin Iziamo DIKTSAMLING: Lilits Återkomst (Bokförlaget Tranan 2010)MUSIK: Germaine Tailleferre: ForlanaEXEKUTÖR: Emily Beynon, flöjt och Andrew West, piano

Moderaternas valmanifest. Bokförbud på skolbibliotek i Florida. EU och de ryska visumen. Månresan Artemis. Ölands djurpark. Hur är den humanitära situationen i Ukraina. Skjutningarna i Eskilstuna. Så planeras valutspelen.

Vi inleder serien Frågor och Svar som vi fåttin från er fantastiska lyssnare och saker som behandlas är?Vad är Pianisten och Basistens territorium?Vilka var era tonårsförebilder?Hur går det egentligen med Bokföringen?.. och spelas trummorna i David Bowielåten med Delay, ellerär det Dubbning?Är det då också ett instrument om det inte finns skinn på?Vad ÄR ett instrument egentligen?Många Objektiva frågor får lika många Subjektiva svar.Välkomna! Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.