Podcasts about bokf

Den italienska 1300-talsförfattaren Francesco Petrarca levde i en brytningstid, med en fot i medeltiden och en i renässansen. Latinforskaren Anna Blennow följer honom under några av hans många resor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först sänd 2017-06-08.”Jag befinner mig mycket långt från alla böcker för tillfället, och det är mitt enda bekymmer på den här resan.” Orden är Francesco Petrarcas, hämtade ur ett brev till en vän som frågat om var Thule egentligen låg, platsen som utpekades av antika författare som världens ände. Petrarca beklagar att han inte kan svara utförligt, eftersom han är på resande fot och inte omges av de böcker han brukar samtala med. Och eftersom ingen talar latin där han befinner sig, har han inte ens någon att prata med: ”Mitt enda sällskap är mitt minne”, skriver han. Året är 1337.Brevet ingår i boken ”Överallt främling”, åtta brev av Petrarca på temat resor, nyöversatta från latin till svenska av Lars-Håkan Svensson. Petrarcas latin kan vara invecklat och en aning uppstyltat, men Svenssons översättning är elegant och lättläst. Bokens titel anspelar på de latinska ord, peregrinus ubique, som Petrarca använder för att beskriva sig själv. Alltsedan familjens tidiga exil från Florens, följd av uppväxt i Avignon och vistelser i bland annat Bologna, Vaucluse och Parma, hade han en känsla av att varken höra hemma i tid eller rum. ”Jag har till och med rest mer än Odysseus”, skriver han.Petrarca föddes 1304, och är främst känd för sin italienska poesi och sin sonettkonst, men han författade under sitt 70-åriga liv också en hel del på latin, inklusive en mängd brev till vänner och bekanta. Han var djupt influerad av den klassiska antiken, och på alla resor han företog var det först och främst det förgångna han sökte. Många resor hade som mål att spåra upp antika handskrifter i bibliotek och arkiv, som länge fallit i glömska men som nu, under den begynnande renässansen, skulle återfinnas, beundras och noggrant kopieras.Petrarca ses ofta som en av de första humanisterna. Men tydliga gränsdragningar mellan epoker är bedrägliga i övergångsperioder som 1300-talet. Petrarca är snarare ett slags tvehövdad Janus-gestalt med ansiktet vänt både mot medeltiden och den stundande renässansen. Samtidigt är han i resebreven märkligt frånvarande i sin egen samtid. Detaljerade beskrivningar av 1300-talets Europa skymtar sporadiskt. Petrarca befinner sig oftast någon helt annanstans: i böckerna och i historien.Och det var Petrarca som i Verona 1345 hittade en handskrift med Ciceros sedan länge förlorade brev, något som skulle inspirera honom att själv samla sin korrespondens enligt antikt mönster. Nu kunde han som den förste på sekler läsa Ciceros brev till Atticus, Brutus och Quintus. Han blev djupt besviken. Hur kunde Cicero, som han föreställt sig som en upphöjd, vis filosof, blotta så mycket tvivel och tvekan i sina brev?Också på det praktiska planet vållade fyndet problem i denna tid före boktryckarkonstens revolution. Petrarca skrev själv av de omfångsrika brevvolymerna, eftersom han hyste en ständig misstro mot samtidens senfärdiga kopister. I ett brev till poeten Boccaccio beklagar han att det gått tio år sedan han utlovade ett exemplar av sin senaste bok till en vän, men att han ännu inte fått den kopierad. En kopia av Iliaden som han får med posten måste han först skriva av och sedan returnera till avsändaren.Petrarcas nära förhållande till antiken genomsyrar brevet till mecenaten och vännen Giovanni Colonna, där han erinrar sig deras gemensamma vandringar i Rom. ”Vi strövade tillsammans runt i denna stora stad som i förhållande till sin utsträckning förefaller folktom”, skriver han. 1300-talets Rom måste ha varit en ödslig syn. Påven residerade i Avignon och i Rom rasade maktstrider mellan adelssläkter, som omvandlat de antika monumenten till fästningar medan staden förföll. Roms alltför stora antika kostym föll samman runt den lilla återstoden av liv i staden. Giovanni Colonna tillhörde just en av dessa släkter, som nyligen byggt in sig i Augustus mausoleum.Men Rom självt är knappast synligt i Petrarcas beskrivning, trots att han redogör för varje steg han tar: ”Här tog sig Remus över muren – här störtade sig Lucretia på svärdet – här triumferade Caesar.” Det låter som om Petrarca läser ur en historiebok snarare än beskriver verkligheten, vilket är typiskt för medeltidens anekdotiska topografi – vilken ruin som helst kan bli bärare av de antika historierna, som alltmer förvandlas till legender. Kontakten med antiken hade nu ovillkorligen brutits, såväl fysiskt som kunskapsmässigt. ”Vem är nuförtiden okunnigare om romersk historia än romerska medborgare? Ingenstans vet man mindre om Rom än i Rom,” klagar Petrarca.Men plötsligt bränner närvaron till när han påminner vännen om hur de ofta brukade stanna till vid Diocletianus termer, trötta efter sina vandringar. Där klättrade de upp på de höga ruinvalven i det jättelika antika badhuset, och luften var frisk och sikten fri. Men istället för att begrunda och beskriva utsikten över 1300-talsstaden, försjunker de genast i historiska drömmerier. Renässansens noggranna måttstudium av antikens fysiska lämningar är ännu inte här. Blicken vänds inåt, bortåt.Det berömda brevet till Petrarcas biktfader Dionigi erbjuder också ett ögonblick av direktkontakt. Han skriver: ”Idag besteg jag, enbart av lust att se en plats berömd för sin exceptionella höjd, traktens högsta berg.” Berget är franska Mont Ventoux, antikens Mons Ventosus, ”det blåsiga berget”. För stunden glömsk av historia bestämmer han sig för att tillsammans med sin bror bestiga berget som han så ofta sett på avstånd under uppväxten i Avignon. Den mödosamma vandringen, den lätta luften och den vida utblicken på bergets topp gör Petrarca bedövad av sinnesupplevelse: molnen långt därnere, Italiens himmel långt därborta.Men så slås han av existentiella betänkligheter, och plågas av det förgångnas felsteg och framtidens ovisshet. Och Petrarca söker svar där han brukar – i en bok som han bär med sig. Han hade lämnat överflödiga persedlar hos en herde halvvägs upp på berget, men kopian av Augustinus ”Bekännelser” var för viktig för att vara utan. I boken beskriver Augustinus hur han i ett centralt ögonblick slår upp Bibeln på måfå, och finner de vägledande orden för sin religiösa omvändelse. Och tusen år senare söker Petrarca efter råd genom att slå upp Augustinus bok. Och han hittar dessa ord: ”Men människorna går ut för att förundras över bergstoppar … sig själva lämnar de.” Omvärlden och samtiden försvinner åter. Petrarca besteg berget med renässansens upptäckarlust, men nedstigningen blir ett återfall i medeltidens tankevärld, där verkligheten blott är allegori för det andliga, och svaren finns i det inre, inte i det yttre.Är det verkligen resebrev som Petrarca skriver? Han förflyttar sig visserligen i geografin, till Paris, Aachen, Köln. Men hans verklighet består av böcker, tankar och förgångenhet. ”En lång resa berövar oss den tröst som böckerna ger”, skriver han. Ständigt längtar han till sitt bibliotek, och det är till böckerna hans tanke alltid vandrar, vad han än upplever. Och hur var det nu med frågan om Thule? Petrarca svarar: ”Låt oss inte lägga ner för mycket möda på att söka denna plats som vi kanske skulle vilja lämna så fort vi hittade den.”Anna Blennow, doktor i latin och skribent LitteraturFrancesco Petrarca: Överallt främling – åtta brev om resor. Översättning Lars-Håkan Svensson. Bokförlaget Faethon, 2017.

Torbjörn Ring är bokförläggare och hans förlag Sivart Förlag firade 20 år i februari. Han berättar för Ann Sandin-Lindgren om sin kärlek till böcker och hur bokbranschen har förändrats över åren. Om hur viktigt det är att spegla de människor som inte mår så bra i dagens samhälle. Han skriver själv på flera romaner som handlar om positiva relationer.

Våldet är enligt Simone Weil Iliadens huvudperson och kanske även i vår värld. Simon Sorgenfrei hittar en antik uppmaning med påtaglig aktualitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En sommar besökte jag tillsammans med min familj det brinnande berget Yanartaș i sydvästra Turkiet. Det ligger vid foten av Olympos och kallades under antik tid för Chimaira.Vi vandrade upp dit sent på eftermiddagen och när vi kom fram i skymningen skimrade berget av eldslågor som slog upp ur sprickor i de mörka hällarna. I evinnerliga tider har metangas ur jordens inre hållit elden vid liv, men enligt myten brinner berget eftersom det var här som det eldsprutande monstret Chimaira besegrades och tvingades ner i sin underjordiska fångenskap.Det var en magisk och lite skrämmande plats. Men så snart vi kom fram visade det sig att vi inte var ensamma. På klipporna och kring eldsflammorna hade små grupper av människor samlats. Familjer och vänner hade picknick på hällarna. Flera av barnen hade med sig marshmallows som de stack på spett och grillade över den eviga helveteselden.Vid klipphällens fot låg också resterna av ett gammalt Hefaistostempel. Det var en lämplig plats, tänkte jag, för en helgedom tillägnad gudarnas vapensmed. Det var så klart över Chimäras eld han smidde sina dubbelyxor och svärd.I den artonde av Iliadens sånger berättar Homeros om hur Hefaistos fick uppdraget att smida en ny rustning till hjälten Akilles. Han hade lånat ut sin egen åt vännen Patroklos, som hade dödats av Hektor. Nu skulle Akilles hämnas. Scenen då Hefaistos smider Akilles sköld har blivit en av eposets mest berömda. Skölden blev smedens mästarprov och på dess stora rundel avbildade Hefaistos hela världen – jorden, havet och den gnistrande stjärnhimlen där ovan.Han avbildade också två städer. I den ena kunde man se folket samlas för bröllop samtidigt som ett ting, en domstol, löste en tvist enligt skrivna lagar. I den andra staden pågick i stället ett krig. Där vandrade skräckens och dödens gudinna genom gränderna, skriver Homeros. Där föll kvinnor och män för krigarnas vapen, så som både Hektor och Akilles snart skulle falla.Runt de båda städerna skapade Hefaistos sedan böljande fält och bönder som plöjde, sådde och skördade jorden. Det var ett tungt jobb. Men alldeles i närheten lät smeden också avbilda en stor ek, under vars skuggande krona arbetarna kunde vila. Han smidde herdar som vallade sina får i frodiga betesmarker, men också lejon som blodigt fällde en oxe, liksom män och hundar som vildsint jagade lejonen på flykten.Därefter framställde Hefaistos en ringdans och mitt bland de dansande ungdomarna kunde man se en skald sjunga dikter till lyra, medan akrobater visade sina konster för det festklädda folket som roade sig.Den franska filosofen Simone Weil har i en analys av Iliaden menat att eposets sanna huvudkaraktär, inte är Akilles eller någon annan av hjältarna, utan själva våldet, den våldsamma kraft som ligger bakom alla skeenden. “Våldet som utövas av människan, våldet som förslavar människan, våldet inför vilken människans själva kött ryggar tillbaka”, skriver Weil.Krigarna tror sig, högmodigt, kunna behärska kraften och tämja våldet. Men det visar sig snart vara en kraft som övermannar alla som vill göra den till sin. Någon kan äga den för en stund, men i slutändan är det ändå våldskraften som rider människan. “Utövad till sin yttersta gräns förvandlar den människan till ett ting i ordets mest bokstavliga bemärkelse”, skrev Weil i skuggan av andra världskrigets fasor, “den gör henne till ett lik”.Akilles hade lånat ut sin rustning, våldskraftens symbol, till Patroklos som dödats av kämpen Hektor. Nu skulle Akilles alltså få nya vapen och döda Hektor. Även sedan eposet är slut fortsätter våldet. Akilles dödas faller för prins Paris förgiftade pil och kort där efter dödas även Paris.Att Hefaistos låter en fredlig värld framträda på skölden har tolkats som en bitter ironi. Krigaren Akilles var för evigt skild från den vackra värld han bar på sin arm.Man kan också tolka Homeros skildring som en påminnelse om allt det som krigaren är satt att skydda. Vapenmakten och våldskraften är ett värn för den vardagsvärld som smeden lät avbilda och som vi så ofta tar för given.Men när jag stod i ruinerna av Hefaistos smedja den där sommarkvällen tänkte jag att det är precis tvärt om. Att scenerna på skölden i stället bör tolkas som att just vardagslivets alla små sysslor och glädjeämnen är själva skyddet. Samvaron i arbete och fest är vårt värn mot den kraft som när som helst kan brisera i våld. Ju fler som deltar i det kultiverade liv som skölden visar, desto färre förtingligas av den kraften.Världen på Hefaistos sköld pågår trots kriget, inte på grund av det. Det är en hyllning till det civila, till det repetitiva och det lilla. Krigets kraft är monoman, den vill reducera allt till aska och lik. Men livet på skölden är mångfaldigt: det är kärlek och juridik, arbete och lek.Att skriva dikt och dansa, att sköta sina sysslor och sedan roa sig är att värna sig, ja värna oss alla, mot våldskraften. Att hålla fast vid det mänskliga när världen runt omkring tycks vilja förvandla oss till ting är en sorts heroiska handlingar.Vi som inte är några krigare kan bäst försvara världen genom att fortsätta att kultivera den. När helveteslågorna bryter fram ur det svarta berget finns det kanske inget bättre att göra än att vandra upp dit för att tillsammans grilla marshmallows i solnedgången.Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturSimone Weil: En civilisations plågor. Översättning: Linn Apelmo. Bokförlaget Faethon, 2024.

Möt Kathrine Nedrejord i samtal med Mats Jonsson på Internationell författarscen. Med den prisbelönta romanen "Sameproblemet" har den samiska författaren Kathrine Nedrejord skrivit en upprorisk familjeberättelse om samisk kultur, identitet och ett liv präglat av förtryck. Vinnare av Bragepriset 2024. Kathrine Nedrejord (född 1987) är en samisk författare och dramatiker med rötter i Kjøllefjord i norska Finnmark, men är sedan 2011 bosatt i Paris. I sitt författarskap har hon utforskat frågor om identitet, tillhörighet och trauma, ofta med kvinnliga berättare och ett feministiskt perspektiv. "Sameproblemet" är hennes femte bok och belönades med Bragepriset för bästa norska roman 2024 och Per Olov Enquists pris 2025. Mats Jonsson är serietecknare och författare, född 1973 i Kramfors. Han är känd för sina självbiografiska serieromaner, däribland "Hey Princess" och "Pojken i skogen". I "När vi var samer" skriver han om sin egen samiska historia och den svenska statens utplånande av skogssamerna, vilken blev den första serieromanen någonsin att nomineras till Augustpriset i skönlitteratur. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 23 april 2026 Jingel: Lucas Brar

Vad händer när föreställningarna lossnar från verkligheten? Göran Rosenberg återvänder till Baudrillards tankar om hyperverklighet och till myten Amerika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad håller samman detta Amerika, var en fråga jag ofta fick anledning att ställa mig under mina år som TV-korrespondent i USA. Amerika var det ord jag använde om det USA som inte riktigt gick att ta på, den svårfångade idén om vad som menas med att vara amerikan, om vad slags samhälle Amerikas Förenta stater var tänkt att vara eller bli. Hur gick de högstämda orden från det amerikanska grundandet ihop med en ofta nog så brutal social och ekonomisk verklighet? Hur kunde den amerikanska drömmen om individuell frihet och framgång leva vidare i ett samhälle stöpt i slaveri, raslagar, folkfördrivning och inbördeskrig?Det vilade något overkligt över det amerikanska projektet, för ett slags projekt var det, ett helt nyskapat samhälle med en riktning, ett mål och en mening. Någon skulle säga att overkligheten var själva styrkan. Förmågan hos det amerikanska projektet att gång efter annan mana fram bilden av en framtid där vars och ens ambitioner och livsdrömmar skulle förverkligas – om inte idag så i morgon, om inte för dig själv så för dina barn. Det var ett samhälle som inte hölls samman av ett gemensamt förflutet, som i den gamla världen, utan av en gemensam framtid i den nya. Amerika var löftet om att om och om igen kunna lämna det som varit och börja livet på nytt.Det var ett löfte som i längden bara kunde hållas vid liv av en idé stark nog att med jämna mellanrum besegra verkligheten, eller åtminstone den handfasta erfarenheten av svikna förväntningar och personliga misslyckanden, i ett Amerika där risken för bådadera tidvis var större än någon annanstans, och den sociala rörligheten, dvs möjligheten att ta sig från en samhällsklass till en annan, lägre än i de flesta europeiska länder.Vilket i sin tur krävde att idén om Amerika måste ges ny luft under vingarna så snart den riskerade att störta mot marken – vilket hade hänt gång efter annan i den amerikanska historien. När jag i mitten av 1980-talet kom till USA hade det just hänt igen, i självtvivlen efter Vietnamkrigets politiska och militära nederlag, och Nixon-erans moraliska moras, och de stora orden i den amerikanska idén syntes mera verklighetsfrämmande än någonsin.Men det var också då här åren som idén fick sin senaste – och kanske sista –livräddande injektion. Och det var inte helt förvånande en tidigare Hollywoodskådespelare, Ronald Reagan, som levererade den. Amerika, sa han, var fortfarande den skinande stad på berget, det nya Jerusalem, som de protestantiska invandrarna från England, puritanerna, hade sett framför sig när de i början av 1600-talet landsteg i den nya världen. Amerika var fortfarande en dröm värd att tro på.Under mina år i USA var det inte svårt att se hur högt höjd över den sociala och ekonomiska verkligheten idén var för de flesta amerikaner, men jag kunde också se hur starkt dess grepp fortfarande kunde vara om människors fantasier och drömmar. Jag minns särskilt ett valmöte med Ronald Reagan på hösten 1986 i Orange County, Kalifornien, med en publik till stor del bestående av människor som nyss hade kommit hit med den amerikanska framgångsdrömmen på näthinnan.Och när presidenten till sist klev in på scenen och med sin välmodulerade röst än en gång tog de stora amerikanska orden i sin mun, och folkjublet steg mot luften, slog det mig på nytt i hur hög grad idén eller drömmen har varit beroende av ledare med den retoriska förmågan att göra myt av den amerikanska verkligheten.”Behöver Amerika en magiker för att hålla sina myter vid liv? Eller en kejsare som med jämna mellanrum förmår övertyga folket om att kostymen är verklig?”, undrade jag i en bok skriven efter mina år i USA.En bok som redan då gjorde ett starkt intryck på mig, var Jean Baudrillards Amerika. Den franske filosofen och sociologen hade där satt sina högst egna ord på den konstellation av idé och verklighet, modernitet och primitivitet, magiskt tänkande och jordnära realism, rotlöshet och målmedvetenhet, religiositet och materialism, som så påtagligt skilde Amerika från snart sagt alla andra samhällen i vår tid. Hyperrealitet eller hyperverklighet är det begrepp som Baudrillard myntar för att beskriva ett tillstånd där gränsen mellan fantasi och verklighet hade suddats ut, där människors föreställningar om verkligheten till stor del formas i en värld av mediala bilder och tecken. kan framstå som mera verklig än den verklighet vi erfar med våra sinnen.I viss mån gäller väl det här oss alla. Ingen av oss lever i verkligheten som den är utan i våra mer eller mindre erfarenhetsbaserade föreställningar om den. Men vad Baudrillard på sitt omisskännliga sätt sätter ord på är ett säreget amerikanskt tillstånd där föreställningarna alltför lätt lossar från erfarenheterna, och människor får svårt att skilja verklighet från dröm, sant från falskt, äkta från oäkta. Ungefär som en sekt – instängd i sina mer eller mindre verklighetsfrämmande föreställningar om världen. Varför är sekterna i Amerika så mäktiga och dynamiska? frågar sig Baudrillard.Och hans svar är att de sekter som i Amerika trodde sig ha grundat det nya Jerusalem hade bevarat, som han skriver, ”sitt ursprungs praktiska religiösa svärmeri och sin moraliska besatthet.””Mängden enskilda sekter får inte bedra oss, fortsätter han, det viktiga är att hela Amerika är engagerat i sektens moraliska institution, i dess omedelbara krav på saliggörande, dess begär efter rättfärdiggörande, och utan tvekan också dess vanvett och delirium.”Jag hade ju själv sett detta sekternas Amerika växa sig starkt under Reagans 80-tal, med extatiska teve-predikanter som i gigantiska megakyrkor lovade ett nytt, moraliskt renat, kristet Amerika. Jag hann också se hur deras löften och fantasier trängde in i politiken och undan för undan förvandlade det republikanska partiet till ett slags sekt det också. När Donald Trump 2016 gick till val på att göra Amerika stort igen så var det sektens språk han talade och det var som sektledare han skulle komma att dyrkas av de tiotals miljoner amerikaner som blint slöt upp bakom honom.Likt en sentida Tocqueville reste Baudrillard till 1980-talets Amerika för att spana efter mänsklighetens framtid. 40 år senare, med Donald Trumps Amerika framför ögonen, började hans iakttagelser framstå som närmast profetiska.”Det primitiva”, skriver Baudrillard, ”har trängt in i den självförhärligande och omänskliga karaktären hos ett universum som kraftigt överskrider sitt moraliska, sociala eller ekologiska förnuft”.Jag ser alla de understrykningar jag gjorde när jag läste Baudrillards Amerika för första gången och jag får god lust att stryka under samma meningar igen, bara hårdare, och med ännu större förundran över träffsäkerheten i dem.Göran RosenbergförfattareLitteraturJean Baudrillard: Amerika. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2026.

Lydia Sandgren, känd från förra programmet samt Augustpriset, pratar om Författarförlaget och Författarnas Bokmaskin. Evert Taube nämns. Kjell Höglund hörs. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Lydia Sandgren, tjockromansförfattare, pratar om amerikaner i Paris som gav ut Joyce och modernistiska författare som tryckte böcker som terapi. Harald Treutiger nämns. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Avsnitt 314. En författare säljer reklamutrymme i sin nya bok och får massor av egen reklam i media, ett förfarande vi ser för femtiotolfte gången. Snark säger vi. Storytel och Harper Collins avskedar folk. I en liten bransch som bokbranschen är det tillräckligt intressant att syna för att spåra förändringar i de nämnda organisationerna. Det är uppenbart att bokbranschen i de flesta länder inte har en aning om hur man ska hantera frågan om AI. Vad är tillåtet? Vad är inte tillåtet? Vi ger er tre konfliktytor i tre olika länder som visar hur osäker framtiden kommer att bli. Det kom ut minst fyra miljoner nya titlar i USA i fjol. Siffror svåra att famna. Vi reder ut vad som är vad. Hachette har siktet inställt på Afrika och Latinamerika. De ska växa med hjälp av digitala utgåvor. Vi funderar över hur mycket de förstår av lokal kultur och hur snabbt de tror sig kunna förändra kulturmönstren i ett land. I vår serie med att lyfta fram mindre förlag är turen kommen till Bokförlaget Faethon där en av tre delägare, Daniel Pedersen, ger oss konturerna av förlaget och dess utgivning.   00 27         En författare produktplacerar sin identitet 04 26         Harper Collins och Storytel avskedar personal 10 22         Osäkerheten runt AI-användning växer internationellt 21 14         Omöjliga tal och imperialistiska drömmar 32 18         Samtal med Daniel Pedersen, Faethon förlag

Den algeriske författaren Kamel Daoud gästade Internationell författarscen för ett samtal om "Ärret", en av 2024 års mest hyllade och omtalade böcker i Frankrike. I boken skildras Algeriets moderna historia och kvinnan Aubes trauma efter en massaker under det algeriska inbördeskrigets sista dag. Kamel Daoud är född 1970 i Algeriet och växte upp som arabisktalande men skriver på franska. Han slog igenom internationellt med debutromanen "Fallet Meursault", en litterär replik till Albert Camus "Främlingen", som belönades med bland annat Goncourtpriset för bästa debutroman 2014. Hans författarskap präglas av en kritisk blick på historieskrivning, förtryck och identitet. Kholod Saghir är översättare, redaktör och konstnärlig ledare för Uppsala internationella litteraturfestival. Hon har studerat statsvetenskap med inriktning mot demokrati vid Uppsala universitet samt litteratur och franska vid Sorbonne. Kholod Saghir är grundare till Shaerat, ett poesi- och översättningsutbytesprojekt mellan kvinnliga poeter i Mellanöstern och i Sverige. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 16 mars 2026 Jingel: Lucas Brar

Avsnitt 313. Med köpet av bokförlaget Tukan etablerar sig den danska förlagsjätten Gyldendal på allvar i Sverige. Tillsammans med det tidigare köpet av WAPI, nu ljudboksförlaget Gyldendal Astra, får de en sammanlagd omsättning som gör dem till den tredje största förlagsgruppen i Sverige. Dock kommer de inte, enligt egen utsago, att lägga sig i driften utan låter den fortsätta som tidigare. Ett klokt drag om ni frågar oss. Med Tukan får de en framgångsrik men väldigt speciell aktör på den svenska marknaden. Norstedts köper också ett förlag, Lavender Lit – ett imprint i förlaget Southside Stories. En affär i en mindre skala jämfört med Tukan-uppköpet. Affären innehåller i stort sett förlagets lista då förläggaren bakom Lavender Lit lämnade förlaget för att starta eget för ett tag sedan. Norstedts vd, Linda Säresand, ger oss konturerna av affären. Storytel har fått en ny storägare som också tar plats i styrelsen. Förläggaren gläds åt att det är en styrelseledamot som satsar ordentligt med pengar i företaget och visar att han tror på det. En lyssnare försöker orientera sig i prisbilden hos strömningstjänsterna. Varför får man betala styckpris för somliga böcker där de flesta böcker ryms inom en affärsmodell som går under beteckningen ”all-you-can-eat”. Vi reder ut detaljerna. Slutligen, ett längre samtal, ett bokslut längs vägen, med Christian Bang-Melchior som startade bokförlaget Tukan. Hur började det? Vad hände längs vägen?   00 21         Vilken betydelse har Tukan-affären på marknaden? 13 44         Norstedts köper Lavender Lit 16 33         Storytels nya storägare visar vägen 19 56         Varför säljer Storytel böcker styckvis? 22 50         Samtal med Christian Bang-Melchior

Få filosofiska texter har ett så personligt tilltal och temperament. Torbjörn Elensky slår ett slag för renässansens manifest och dess upphovsman. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det: All human beings are born free and equal in dignity and rights, vilket på svenska översatts till Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Ordet för värdighet har alltså översatts med värde. Spelar detta roll för hur vi pratar om människor och deras fri- och rättigheter? Är ett värde inte något annat än värdighet? Det förra är något man har i kraft av att bara vara människa. Mördaren och offret, civilisten och soldaten, det nyfödda barnet och 100-åringen har alla exakt samma, principiella människovärde. När något är så allmänt utbrett riskerar det att bli likgiltigt. Ditt värde kräver inget av mig. Värdigheten däremot är något som innebär ömsesidighet. Oavsett vem du är och vad du gjort kan du förtjäna att behandlas med värdighet. Men värdigheten är inget du har, det är något du gör, och jag, och vi tillsammans. Varför tycks det vara svårare på svenska att prata om människans värdighet än hennes värde? Beror det på att ordet låter föråldrat, att vi tänker oss att en värdig person är lite uppblåst, en farbror Blå med hatt och käpp? Eller beror just på att det kräver något av oss, att det snarare än en egenskap är en aktivitet?Det engelska dignity kommer från latinets dignitas. Från det kommer också orden dignitet, något som har en viss tyngd, och dignitär, högre tjänsteman, även denna med viss tyngd, i symbolisk mening naturligtvis. För romarna var dignitas både något man kunde inneha i kraft av sitt ämbete och ett inre värde i en person. Cicero använder det över tusen gånger i sina bevarade verk – vilket är hälften av samtliga förekomster av dignitas i romersk litteratur. Med kristendomen blev begreppet något för alla människor, som vi innehar i egenskap av att vara skapade efter Guds avbild. Dessutom användes det som beteckning på själens avspegling av treenigheten, för liksom den består av fadern, sonen och den helige ande, tre dignitates, värdigheter, i en Gud, består själen av tre värdigheter: intellekt, vilja och minne.Men den som gjorde värdighet till det begrepp det blivit idag var den italienske renässansfilosofen Pico della Mirandola. Han var 1400-talets filosofiska underbarn, vars ”Tal om människans värdighet” har kallats renässansens manifest. I det träder individen för första gången fram med alla sina rättigheter, anspråk och friheten som högsta värde och mål. Pico föddes 1463 i en furstlig familj och skickades som 14-åring för att studera juridik i Bologna. Men efter bara något år lämnade han universitetets begränsade miljö för att istället studera kabbala, judisk mystik. Han fortsatte till Florens där han läste Platon tillsammans med den några år äldre Marsilio Ficino, som höll på att översätta dialogerna till latin. På grund av sina språkkunskaper, filosofiska kommentarer och mångfacetterade lärdom betraktades ”Mirakelpojken” Pico redan som 22-åring som stor filosof och universalgeni. Men hans liv blev allt annat än en ordnad tillvaro vid något lärosäte. Efter en kort sväng till Paris, där Aristoteles fortfarande dominerade undervisningen, återvände han till Florens, rymde med en ung adelskvinna och åkte runt i Italien på flykt undan både rättvisan och pesten.Samtidigt med dessa äventyr fortsatte han med sina studier. Hans mål var att förena all kunskap han skaffat sig till ett enda system: inte bara europeisk filosofi, utan framför allt sådant som kyrkan förbjöd, som judisk mystik och arabiska tänkare. Han ansåg att eftersom sanningen är en, men spridd i flera olika traditioner, gällde det bara att kombinera dem för att förstå allt. När han var 24 år ville han ordna en konferens i Rom, där han skulle presentera sin syntes av all världens kunskap i 900 teser. Påven Innocentius VIII förklarade genast att 13 av teserna var kätterska och flera andra suspekta. Det var för mycket som utmanade kristendomen i Picos teorier. Dessutom ansågs han vara för ung för att kunna tas på allvar. Men han blev bara triggad av motståndet. Det var som svar på kyrkans förbud som han skrev det korta, kärnfulla och medryckande talet om människans värdighet. Inte heller det tilläts han framföra, men det trycktes och spreds och har fortsatt att inspirera ända sedan dess.Filosofin, skriver han i sitt tal, har lärt honom att lita på sitt eget samvete, inte på vad andra tycker. Han frågar: vad lönar det sig att bara läsa latinsk filosofi och utesluta grekerna och araberna, när allt från början kom från barbarerna? Det är en bildad och självsäker, utmanande 25-åring som talar, men också någon frustrerad av att inte bli tagen på allvar. Upprepat påpekar han att hans ungdom inte borde hållas emot honom, för han kan mer än de flesta andra. Få filosofiska texter från historien har ett sådant personligt tilltal och tydligt temperament som. Han är den ursprungliga förebilden för alltifrån revolutionärerna och poeterna under romantiken till James Dean i Ung rebell och rockens många frihetsälskande upprorsmakare.Människans värdighet bygger för Pico på hennes förmåga att välja sitt liv, något som skiljer henne från alla andra varelser. Djuren såväl som änglarna har i 1400-talets världsbild fasta egenskaper, i en orubblig hierarki som sträcker sig från de lägsta krypen hela vägen upp till Gud själv. De kan inte förändras. Människan däremot befinner sig i mitten av allt, utan några utmärkande egenskaper, men med intellekt och fri vilja. Människans värdighet består ytterst i hennes frihet.Pico är unik i det att han inte sätter det antika idealet främst, utan tar upp alla möjliga kunskapstraditioner. Han inleder sina 900 teser med att fastslå att han använder kaldeiska, arabiska, hebreiska, grekiska, egyptiska och latinska påståenden, utan inbördes rangordning, för att lägga ut texten, allmängiltigt och universellt, om dialektik, moral, matematik, metafysik, magi och kabbalism. När han i sitt tal säger att människan är fri att välja sig själv menar han det verkligen radikalt: sanningen tillhör inte någon viss tradition utan finns hos alla och är tillgänglig för alla.Det låter modernt. Men vi måste vara vaksamma. Det är alltid svårare än man tror att läsa historiska texter. Ord skiftar mening genom historien och vår vilja att spegla oss själva kan göra oss blinda för vad texten egentligen uttrycker. Pico della Mirandola var verkligen en renässansmänniska, med allt vad det innebär. Hans text är full av esoteriska referenser till magi, mystik och kabbalism som har lite med det vanliga, moderna livet att göra. Men ändå, vill jag påstå, återstår kärnan, och den är den mänskliga värdigheten: Här står en ung människa och vill bli tagen på allvar. Och är inte det vad den mänskliga värdigheten ytterst går ut på: att bli tagen på allvar, att bli lyssnad på, att bli respekterad. Och det är inte något man kan göra själv, utan något vi gör tillsammans för varandra.Torbjörn Elenskyförfattare och kritikerLitteraturOm människans värdighet, Giovanni Pico della Mirandola, 1486, på svenska i övers. av Rolf Lindborg, Bokförlaget Atlantis 2012Magic and the Dignity of Man: Pico della Mirandola and His Oration in Modern Memory, Brian P. Copenhaver, Belknap Press 2019

Det skulle bli en roman om den eviga dumheten, men Thomas Steinfeld misstänker att de lustiga figurerna Bouvard och Pécuchet lyckats lura sin skapare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I augusti 1879 satt den franske författaren Gustave Flaubert i sitt hus ovanför floden Seine, tretton mil väster om Paris, och skrev på romanen som han trodde skulle bli hans bästa. Femton år tidigare hade han författat det första utkastet, fem år tidigare hade han börjat skriva, mer än ett tusen femhundra böcker hade han läst innan han på allvar kom igång. ”Det är som att vilja hälla en ocean i en flaska”, skrev han denna sommardag. När Flaubert dog, knappt ett år senare, hade han hunnit med tio kapitel. Om resten finns bara några anteckningar. Man vet hur han hade tänkt sig finalen, men hur många kapitel han hade behövt för att nå slutet – förmodligen två – det kan bara anas.Få romaner från 1800-talet lyckas fortfarande fängsla en större krets av läsare. Gustave Flaubert har skrivit två av dem: Debutromanen Madame Bovary, från 1856, som skildras hur en romantisk förhöjning av livet förstör inte bara hjältinnan, utan också hennes familj. Och Hjärtats fostran från 1869 – en bildningsroman där bildningen framför allt består av en oändlig följd av små misslyckanden. Han skrev flera andra böcker, de flesta halvt glömda idag. Men så är det den där sista romanen. Få har läst den, men den överlever som ett rykte: För oceanen som skulle hällas i en flaska, den skulle bestå av enbart dumheter.”Bouvard et Pécuchet” heter den i original och den berättar om två ensamstående medelålders män från Paris, under 1800-talets första hälft. De har samma yrke – de är kopister, skrivare, och sådana behövdes innan skrivmaskinen och karbonpappret uppfanns, i varje förvaltning, på alla statliga institutioner. De trivs dock inte med sitt jobb. De vill inte kopiera längre, de vill inte bara anteckna vad andra människor har tänkt, de vill skriva själva – och det ska inte vara litteratur, utan vetenskap. En slump för dem samman, de tycker om varandra, de utvecklar sina drömmar i otaliga samtal. Och så får den ene ett arv, medan den andre äntligen får ut sin pension; tillsammans köper de ett stort hus med en tillhörande liten bondgård långt ute på landet, i Normandie för att vara exakt, inte alltför långt från Gustave Flauberts bostad vid floden Seine.Och så sätter de igång. De börjar med jordbruk och trädgårdsodling, de fortsätter med kemi och geologi, de går vidare till litteratur och konst, de sysslar med statskunskap och historia, de vill ta reda på sanningen om kärleken och gör pedagogiska experiment, de ägnar sig åt ockultism och hamnar i konflikt med alla människor runt omkring sig. Men vad de än gör, så går det snett. De har läst all den relevanta facklitteraturen – men salladen skjuter i höjden, laboratoriet exploderar, ett försök att möta kvinnan slutar med en könssjukdom. De tar ett djupt andetag, och så fortsätter de på ett annat håll. Varje nederlag blir början på ett nytt företag. De må ge upp den ena vetenskapen efter den andra, de må förtvivla över filosofins eller moralens brister. Men i sin tilltro till lärdomen i all allmänhet är de oförbätterliga.När Gustave Flaubert skrev ”Bouvard et Pécuchet” arbetade han samtidigt på en encyklopedi som skulle utgöra ett fullständigt register över den mänskliga dumheten: ”L'Encyclopédie de la bêtise humaine”. Också den förblev ett fragment, även om man på nätet kan bläddra genom flera tusen sidor anteckningar till projektet. De båda verken var uppenbart tätt besläktade med varandra. Dumheten, trodde Flaubert – och så trodde de flesta av hans läsare – skulle vara länken mellan romanen och encyklopedin. Att romanens svenska översättning från 2006 bär titeln Den eviga dumheten hänger samman med denna historia.Men frågan är hur dumma de båda männen egentligen är. Med dumhet menar man vanligtvis ett beteende genom vilket en människa mot sunt förnuft skadar sig själv eller andra. Men Bouvard och Pécuchet skadar ingen, inte ens sig själva, bortsett från att experimenten kostar dem en del av förmögenheten. Snarare än om dumhet borde man därför tala om ett milt vansinne eller en förblindelse som alltför väl passar in i 1800-talets gränslösa vördnad för vetenskapen. När upplösningen av alla världens gåtor väntas inträffa i morgon – senast i övermorgon – måste en skildring av en ofantlig tro på vetenskapen vara ett samhällsporträtt, inte en berättelse om dårskap. En övning i lönlöshet vore därför en bättre beteckning för vad romanen handlar om än en övning i dumhet.Att kalla någon annan för dum är en fruktlös gärning. Människan är aldrig så dum som man vill ha henne. Att inte se hennes motiv är blindhet, att inte vilja se dem är arrogans. Och hon lär sig inget av att bli kallad dum. Enligt de anteckningar Gustave Flaubert lämnade om romanens slut, skulle Bouvard och Pécuchet till sist orsaka revolt i sin lilla by, de skulle hamna i fängelse – för att äntligen lära sig något av alla sina misslyckanden: de skulle nämligen gå tillbaka till sin gamla sysselsättning: Att kopiera, denna gång vid ett dubbelt skrivbord. Aldrig mer skulle de försöka ändra världens gång, aldrig mer komma med nya infall och uppfinningar. Ett ofantligt lugn skulle sänka sig över deras värld. Ett sådant slut skulle inte vittna om dumhet – inte alls – utan om en uppgivenhet av filosofiska mått.Och så finns det ett motiv till som motsäger alla teorier om att detta ör en dumhetens roman: vänskapen. Från det första ögonblicket, när Bouvard och Pécuchet råkar sätta sig bredvid varandra på en bänk i Paris, fram till att återgången till kopiering av andras texter, är de förtjusta i varandra. De är vänner, och ju oftare de misslyckas, desto högre reser sig vänskapen över allt som kan kallas dumt eller inskränkt eller banalt. De är i grunden anständiga karlar – egendomliga måhända – men de saknar varken snille eller empati, och de är trogna. I vänskapen överskrider de båda alla gränser som deras författare hade satt upp för dem när han ville skapa en bok om den oändliga dumheten.Med ”Bouvard och Pécuchet” avsåg Flaubert skriva en grym och kall roman, en uppgörelse med det vardagliga vansinnet i alla dess former. Och så blev det kanske också. Men samtidigt blev den – måhända mot författarens vilja – någonting annat: en bok om tröst och lindring. Förstånd, kunskap och insikt är ju inte allt man kan ha här i livet. Det gäller också att ha varandra.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturGustave Flaubert: Den eviga dumheten: berättelsen om Bouvard & Pécuchet . Översättning av Monika Lundgren. Bokförlaget H:ström, 2006.

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Samanta Schweblin i samtal med Valerie Kyeyune Backström. Den argentinska författaren räknas till en av vår tids främsta novellister och är aktuell med novellsamlingen "Det goda onda" där hon utforskar mörkret som gömmer sig i en till synes välbekant vardag. Samanta Schweblin är född i Buenos Aires och bosatt i Berlin. Hennes böcker är översatta till över fyrtio språk och hon är trefaldigt nominerad till International Booker Prize. På svenska finns sedan tidigare romanerna "Räddningsavstånd" och "Kentukis" samt novellsamlingen "Sju tomma hus", som tilldelades National Book Award för bästa översatta bok 2022. Valerie Kyeyune Backström är kritiker, redaktör och författare. Hon skriver regelbundet om litteratur, konst och teater och är sedan 2024 biträdande kulturchef på Expressen. "Ett nytt England" är hennes debutroman om pengar, ensamhet och jakten efter framgång i en ytlig värld. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 2 februari 2025 Jingel: Lucas Brar

Språk, men inga ord. Det skrev Tomas Tranströmer om redan 1983, långt innan han förlorade talet. Boel Gerell funderar över skillnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Var börjar det? Kanske i andningen, i luften som inte kommer att räcka hela vägen fram och redan när jag startar meningen ser jag ordet i slutet och vet att det kommer att bli svårt. Jag kommer att fastna där, i den där satans bokstaven och bli kvar tills syret tar slut och du ser bort av hänsyn och genans. Medan jag tystnar och drar efter andan djupt och vanmäktigt och börjar om igen, med ett nytt ord.Det har blivit bättre förstås. Exempelvis läser jag ju den här texten utan att beväras av stamningen – peppar, peppar. Jag har hittat strategier för att hantera mina problem och bryr mig också mindre om vad andra tycker, det underlättar. Ändå är jag fortfarande någonstans alltid kvar i den där vibrerande frustrationen som fyller det tysta rummet där ordet inte låter sig sägas. Ett oändligt ensamt rum, skilt från den övriga världen.Trots att mina besvär är jämförelsevis lindriga har de satt prägel på mitt liv. En ovilja till telefonsamtal, en oro för att framträda offentligt tills jag kom på att adrenalinet som rusar genom mig vid sådana tillfällen faktiskt hjälper mig att överbrygga glappet till orden jag vill åt. Säkerligen är problemet större för mig själv än för dem jag möter och även om det kan kännas så i stunden är jag inte ensam.Ungefär en procent av den vuxna befolkningen i Sverige stammar. Bland barn är det betydligt vanligare men besvären försvinner ofta med åren. Exakt vad stamning beror på vet man inte och jag kan bara gå till mig själv för att försöka förstå. I samtal med mina barn exempelvis, stammar jag inte alls. Trötthet försvårar symptomen och om jag av någon anledning känner mig låg eller obekväm i situationen blir det också värre.En stroke eller en hjärntumör kan också utlösa stamning – eller om skadan är särskilt svår – afasi där tillgången till språket helt eller delvis försvinner. Jag försöker föreställa mig tillvaron i det tomma rummet med de blanka väggarna, inte som en tillfällig förvisning utan som ett hem. Vad händer med den som förlorar möjligheten att nå ut med sin röst för alltid?I dikten ”April och tystnad” ur samlingen ”Sorgegondolen” från 1996 beskriver författaren Tomas Tranströmer förlusten av språket som ”silver, som glimmar utom räckhåll hos pantlånaren”.En sån ödets ironi att just han, som hade språket så totalt i sin hand skulle tappa det. Eller, inte alldeles. En fungerande arm hade han kvar efter stroken 1990 och med hjälp av den kunde han fortfarande spela piano. Med orden var det värre, få fraser återstod – ett ja och ett mycket bra och i övrigt gester och blickar som hans livskamrat Monica förstod att tolka och översätta till ett vardagligt samtal och dessutom till litteratur.Så tillkom inte bara ”Sorgegondolen” där hälften av dikterna skrevs efter stroken. Utan också samlingen ”Den stora gåtan” som till största delen bestod av haikudikter. Boken nominerades till Augustpriset med motiveringen att hans ”diktning genomgått oavbruten förtätning och utveckling.”Funktionshindret som initialt tycktes tysta honom hade alltså i praktiken lett till en utveckling eller precisering av hans litterära förmåga. Språket han finner på stranden efter stormen är renspolat från oväsentligheter. Dikterna är oftast bara tre rader och har karaktären av bilder med ord så exakta att de inte kan vara några andra.”Döden, skriver han, lutar sig / över mig, ett schackproblem. / Och har lösningen.På samma vis beskriver författaren Daniel Sjölin sitt medvetande som bilder när språket går förlorat också för honom i sviterna av en gåtfull hjärnsjukdom. För att slippa konfronteras med vidden av katastrofen tiger han sig genom dagarna eller använder de få ord han tror sig kunna leverera obehindrat: tack, tjena, supernajs. Samtidigt är han aldrig helt säker på vad han säger. Som en slumpgenerator väljer hans rådbråkade hjärna andra ord än de han tror och språket kommer ut oförutsägbart och utom kontroll.Just kontrollförlust har varit ett mål för Sjölin i hans tidigare litterära arbete. För att osäkra skrivprocessen har han medvetet skapat hinder för sitt flöde. Som i romanen ”Underskottet” där han liksom företrädarna för den litterära 60-talströrelsen Oulipo begränsar sitt alfabet och skriver halva boken utan bokstaven a. Nu är inte bara a utan hela alfabetet utom räckhåll och kontrollförlusten osäkrar hela hans existens.I det som senare kom att kallas Sapir-Whorf-hypotesen lade den amerikanske lingvisten Edward Sapir 1929 fram teorin att en människas förmåga att förstå världen i hög grad var beroende av det talade språket. Så kom det sig att två människor med skilda modersmål aldrig skulle komma att se saker och ting på samma vis. I orden låg möjligheterna och begränsningarna och som exempel användes hopi-indianerna som påstods sakna ord för tid och därför skulle vara omedvetna om hela tidsbegreppet.Så var det förstås inte och ändå har teorin bildat skola och skrämmer nu den tidigare lingvistikstudenten Sjölin där han ligger stum på sjukbädden. Vilket värde har han som människa – i sina egna och andras ögon – utan sin röst? Tron på språk som värdemätare och indikator på själslig förmåga genomsyrar hela den västerländska världsbilden och präglar inte bara vår syn på varandra utan också på våra medvarelser djuren. Sättet vi behandlar boskap på kan exempelvis bara basera sig på idén att den som saknar röst också saknar känslor, behov och rätt att finnas till. Detta trots att var och en som haft ett djur som vän, vet att det går att föra också mycket nyanserade diskussioner utan mänskligt tal. Själv har jag fört många och långa samtal med hundar och tack vare denna språkliga kompetens slutade jag för snart trettio år sedan att äta kött. I en film på teve fördes svin till slakteriet. Inget våld syntes i bilderna, men i svinens öron och ögon läste jag allt de redan visste om vad som skulle ske. Paniken som spred sig i leden när de tvingades framåt i den trånga passagen, lukten av blod och de avlägsna dödsskriken från vännerna.Det kunde ha varit min hund som berättade om fasorna, språket gick obehindrat att översätta. Det kunde ha varit någon jag känner, älskar och respekterar som föstes in i dödsfabriken. Det kunde ha varit jag. Tal eller skrift är inte enda vägen till djup förståelse varelser emellan, kanske är det inte ens bästa sättet att med precision kommunicera.Ta Tomas Tranströmer och hans vänstra hand, som långt efter att talet berövats honom fortsatte att förmedla hans innersta känslor med samma säkerhet som han tidigare skrev på papper. Själv ler jag lite åt mig själv och situationen när ordet fastnar, tar ett djupt andetag och börjar om igen och i leendet och andetaget möts vi och samtalet går vidare.Boel Gerellförfattare och kritiker LitteraturDaniel Heller-Roazen: Echolalia. Att glömma språk, Bokförlaget Faethon 2019Daniel Sjölin: Underskottet, Norstedts 2022Tomas Tranströmer: Sorgegondolen, Bonniers 1996Tomas Tranströmer: Den stora gåtan, Bonniers 2004

Hur undviker man att bli en icke-människa? Simon Sorgenfrei tar en tysk teolog, en persisk poet och en svensk baron till hjälp. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På 1920-talet satt baronen Eric Hermelin i Lund och översatte Omar Khayyams dikter till svenska. I decennier hade han då levt ett kringflackande liv, som äventyrare och rumlare, i USA och England, i Indien och i Australien. Nu hade han blivit omyndigförklarad av sin familj och var därför inspärrad på Sankt Lars hospital där han fördrev tiden med att översätta persisk poesi och muslimsk mystik.Under åren på drift hade Hermelin utvecklat en aversion mot moralväktare och att han nu fått sin bror, nykterhetsivraren Josef, som förmyndare bidrog inte till att ändra hans inställning. Att översätta Omar Khayyam fungerade däremot som ett balsam. I den persiske fritänkarens verser fann han en åskådning som på ett kanske paradoxalt sätt var samtidigt förlåtande och uppbygglig.”Vet du vad helvetet sannerligen är?” frågade Khayyam retoriskt i en av dikterna. ”Helvetet på jorden är umgänge med icke-människor.” De muslimska mystikernas texter skyddade Eric Hermelin från helvetet. De fungerade som manualer i människoblivandets konst.Drygt ett hundra år tidigare, runt sekelskiftet 1800, slog den tyske romantikern Friedrich Schleiermacher igenom som radikal teolog med boken Om religionen. Den var menad som ett försvarstal riktat mot såväl de filosofer som ville låsa religionen vid tron på mirakulösa myter, som mot de teologer som reducerade mysteriet till stränga moralismer. Religion, menade Schleiermacher, är varken metafysik eller moral, utan i stället en ”känsla och smak för det oändliga”. Och denna känsla, menade han, har sin rot i ett direkt åskådande av universum. Känslan väcks i den omedelbara upplevelsen av att vara en del av, och att stå i absolut beroende till denna oändlighet.Kanske är det aldrig enklare att uppleva sig som en obetydligt liten men ändå intensivt levande del av det oändliga än under midvinternatten. Då är mörkret som djupast och då gnistrar stjärnorna över oss i sin outgrundliga förutsägbarhet. Det är den mest ursprungliga och universella av utsikter. ”Tänk att samma måne som lyser över mig här, kan blicka ner över Illinois och hitta dig där”, som Tom Waits sjunger i Shore Leave, sången om sjömannen som under en permission i Singapore trånar efter sin älskade hemma i USA. Samma måne blickade också ner över Omar Khayyam och Eric Hermelin, över dig och mig.Att samtidigt känna sig levande och obetydlig under stjärnhimlen är en ödmjukande och sublim känsla. Ödmjukande eftersom upplevelsen blottlägger vår litenhet; sublim eftersom den låter oss känna evighetens svindel i bröstet. Kanske är det vad Schleiermacher menade med ”känsla och smak för det oändliga”. Det är ett erfarande – mer än en åskådning i intellektuell bemärkelse – ett erfarande av våra livsbetingelser.Att vara människa är sannerligen inte alltid lätt. Grannkatten Ruth påminner mig om det då hon i vintermörkret kommer tassande över det smutsiga snötäcket för att stryka sig mot mina ben. Vad en katt känner när hon tittar upp mot Orions jagande hundar vet jag förstås inte, men hon tycks vara i världen med en annan självklarhet än mig. En katt föds till katt med instinkterna på plats. Vi människor måste arbeta på att bli mänskliga.Några år efter genomslaget med boken Om religionen, publicerade Schleiermacher en novell med titeln Julfirandet. I denna ville han undersöka vad som utgör kärnan i de då framväxande borgerliga traditioner som vi idag förknippar med julen. Att Jesus inte föddes vid juletid det visste man redan då. Först på trehundratalet bestämdes hans födelsedag till vintersolståndet. Då var solen som ett nyfött barn menade romarna, ett efterlängtat barn av ljus och växande värme som firades under högtiden saturnalia.Schleiermacher ansåg heller inte att det var några historiska fakta som firades i den vänliga salong där hans novell utspelar sig. I stället såg han julen som själva människoblivandets högtid.I den kristna mytologin låter Gud sig födas som ett litet ofärdigt barn, som en människa med allt vad det innebär av oro, grubbel, sorg och smärta. Det är en myt om hur den kosmiska ordningen, logos, blir till kött – och om hur människan sedan måste utveckla logos inom sig för att förverkliga sin mänsklighet. Vi känner igen motivet från olika kultursfärer.Platon menade att själen slits mellan två hästar. En som drar nedåt, mot begärens mörker och kaos – och en annan som strävar uppåt, mot ordning och ljus. Senare skulle Jalaluddin Rumi, en annan av de muslimska mystiker som Eric Hermelin satt på Sankt Lars och översatte, likna oss människor vid åsnor försedda med änglavingar. Han anspelade då på berättelsen om att Jesus, det köttvordna ordet, red in i Jerusalem på just en åsna. ”Den som kysser åsnans arsle, får aldrig känna Jesus milda andedräkt”, menade Rumi.I den romerska filosofin betecknade termen humanus inte bara någon som tillhörde den biologiska arten ”människa”, utan även någon som tillgodogjort sig vissa dygdeideal, som arbetat på sin mänsklighet. Detta lever vidare i vår förståelse av begreppen humanism och humanitet. Mänsklig är den, enligt Svenska Akademiens Ordbok, som tillhör det mänskliga släktet, och med detta följer att vi är ofullständiga. ”Gudarna gav oss brister, för att göra oss till människor”, säger Shakespeare i Antonius och Kleopatra. Men vi har också potential att bättra oss. Att vara mänsklig innebär också att vara ”hygglig”, att ha ”medkänsla” med våra medmänniskor och överseende med deras brister. Att vara omänsklig däremot, att vara en icke-människa i Omar Khayyams vokabulär, innebär enligt ordboken att sakna barmhärtighet, att vara grym, bestialisk och känslolös.”Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt” lyder ett ordspråk som försöker fånga denna människoblivandets utvecklingsbana. Att vara mänsklig innebär att göra sig medveten om sina egna tillkortakommanden, samtidigt som man har överseende med andras.I midvinternatten omsluter det stora mörkret oss envar, som en påminnelse om den litenhet vi alla delar. Det erbjuder både känsla och smak för det oändliga perspektiv inför vilket både egna och andras brister och förtjänster bleknar bort. Just erfarenheten av att samma måne som ser ner på dig, ser ner på var och en av oss är kanske själva impulsen till människoblivande. ”Var inte en icke-människa” viskar den högt däruppifrån. ”Bidra inte till helvetet på jorden.”Simon Sorgenfreiprofessor i religionsvetenskapLitteraturFriedrich Schleiermacher: Julfirandet – ett samtal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Friedrich Schleiermacher: Om religionen – fem tal. Översättning: Ola Sigurdson. Bokförlaget Korpen, 2025.Eric Hermelins tolkningar av Omar Khayyam finns i flera utgåvor från 1928 och framåt.MusikLåt: Shore LeaveKompositör & textförfattare: Tom WaitsÅr: 1982Skivbolag: IslandAlbum: Swordfishtrombones

Har man hela världen som hem drabbas man inte av vissa platser blir ogästvänliga. Man tjänar rent av på att grupper ställs mot varandra. Jimmy Vulovic funderar över elitens makt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vid konstmuseet skulle det kunna stå ristat ”Tillträde endast för konstälskare”. Men det behövs inte. Alla förstår ändå att det är så, att du framme vid kassan förväntas ha ett gott kulturellt kapital, en osynlig entrébiljett av smak och preferenser samt förmåga att sätta de rätta orden på frågor om vad som kan anses vara bra eller dålig konst, fin eller ful, evig eller dömd att gå under med tiden som den skapats i. Talar du rätt så tillhör du. Saknar du ord eller talar fel tillhör du inte. Och i så fall tillmäts du givetvis heller ingen som helst betydelse då sanna konstälskare träter om vad som är bra, fint och evigt. Allt det här är naturligtvis gammal skåpmat för vilken nutida dussinakademiker som helst som har läst sociologen Pierre Bourdieu. Länge har det vid universiteten talats om hur föreställningar samt samtal om smak helt omärkligt, outtalat, utkristalliserar, avgränsar och rangordnar sociala grupper i relation till varandra. Ändå finns det, vill jag hävda, i hans idéer om den makt som höljs i ett specialiserat språk om konst fortfarande något intressant att se, inte minst därför att de gör att vi bättre förstår även vår tids polariserade politiska tillstånd. I exempelvis Language & Symbolic Power pekar han på att också politikens fält omgärdas av strikta inträdeskrav och att politikens specialiserade språk resulterar i en sorts censur då tydliga gränser också dras för vad som är ”politically thinkable”.”We are the 99 percent!” Det vänsterpopulistiska Occupy Wall Street-slagordet spreds över världen som en följd av 2008 års omvälvande finanskris. Udden var riktad mot en globaliserande elit som högt ovanför den absoluta majoritetens huvuden kontrollerade en vulgärt stor andel av samhällets ekonomiska och politiska resurser. Rörelsen växte snabbt. De 99 procenten tycktes ha fått nog. Medborgare! Du är ingen undersåte, ingens slav, så res dig upp! Men det var länge sedan nu. Det var på den tiden då vänsterpolitiker oftare och tydligare pratade om ekonomisk rättvisa i stället för identiteter. Och nog är det väl ändå en händelse som ser ut exakt som någons väl sammanhängande tanke att den överväldigande majoriteten ungefär då fick syn på några andra populister som konstigt nog också sa sig tala för en tyst majoritet och som dessutom också pekade ut en global elit bortom all kontroll och som också tyckte om att prata om identiteter, fast från rakt motsatt håll. Vänster- och högerpopulisterna passade på så vis som hand i handske. De blev perfekta antagonister som på var sin sida av politikens fält skrek och pekade finger åt varandra, förenade i att hon, han, hetero, homo, svensk, invandrare, kristen, muslim, cis och trans är viktigare ord att kriga om än de 99 procent och den tysta majoritet där alla identiteter rimligtvis finns och väl även klarar vardagen tillsammans. När kulturkriget bröt ut fångades politiken i dess språk. Samtidigt växte sig i ingenmanslandet mellan de två majoriteterna den ekonomiska ojämlikheten ännu större.”Häftiga ideologiska bataljer utkämpas om perifera angelägenheter.” Så karaktäriserar redan i mitten av 1990-talet den amerikanska historikern Christopher Lasch politikens diskurs. Han gör det i boken Eliternas uppror och sveket mot demokratin från 1995. Där slår han även fast att politiken har fått en overklig, artificiell, karaktär som ”visar att den är isolerad från gemene mans liv och i hemlighet är viss om att de verkliga problemen är olösliga”. De breda folklagrens politisk-demokratiska strider är performativa skådespel medan en liten elit egentligen styr samhällsriktningen, exempelvis genom att definiera de problem som är viktigast att lösa, helt enkelt bestämma det politiskt tänkbara och kontrastera det mot vad som sägs vara otänkbara orimliga krav. Ett kvarts sekel senare konstaterar också David Goodhart i sin bok Huvud Hand Hjärta: Den nya kampen om erkännande och status att globaliseringen frambringat en högutbildad elit som idag bestämmer politikens egentliga liv. Eliten består av exempelvis företagsledare, politiker, akademiker och andra sorters experter. De kommer i regel från ungefär samma skolor och utbildningar och delar centrala värderingar, talar samma språk helt enkelt. Han kallar dem för Varsomhelstare och de har till skillnad från Någonstansarna tjänat på och därför fullt ut bejakat det globala gräns- och nationslösa samhället. Någonstansarna däremot, är alla de stackare som förlorade jobb, status och inflytande då produktionen flyttade till billigare platser. Och, kan jag väl få tillägga, hamnade på helt olika sidor kring ingenmanslandet.Under industrialismens 1900-tal kom politikerna oftare från Någonstansarnas led och pratade givetvis därför även deras språk. Många av dem ställde sig i ingenmanslandets mitt och talade stolt om det allmännas bästa. Ur det föddes en professionell politisk klass med ett eget språk. Och i takt med att det politiska fältet förändrades blev det inte längre lika naturligt för vare sig de 99 procenten eller den tysta majoriteten att vistas där, annat än som massmediekonsumenter då och då. Specialiseringen och dess språk är, åtminstone för den som ser saken med Christopher Laschs och David Goodharts blick, ett effektivt sätt att hålla massorna borta från det politiska livet, så att eliten kan få råda ifred. Och de har goda skäl för att vilja det. För samtidigt som de privilegierade, berättar Christopher Lasch, drivit politik som inte gynnat de breda folklagren har de själva ”gjort sig oberoende både av de sönderfallande industristäderna och av offentliga tjänster i allmänhet”. Deras barn går i bra skolor. Lysande framtider väntar dem.De lever förstås heller inte i områden där våld och konflikt riskerar att när som helst slå till hårt och brutalt. Eliten har helt enkelt gjort det enda rimliga, fortsätter han, då de avlägsnat sig från samhället de skapat. De är en liten minoritet och vill ha det så. Polarisering, misstro, osäkerhet och rädsla ser till att det förblir så. Att söndra är också ett sätt att härska.Jimmy Vuloviclitteraturforskare och författareLitteraturChristopher Lasch: Eliternas uppror – och sveket mot demokratin. Översättare: Margareta Eklöf. Karneval förlag, 2024. David Goodhart: Huvud, hand, hjärta – den nya kampen om erkännande och status. Översättare: Christian Nilsson. Bokförlaget Stolpe, 2023.

En mild borgerlig intellektuell psykiatriker och en militant ideolog som glorifierade revolutionära bönder. Farshid Jalalvand funderar över Frantz Fanons motsägelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är ramadan i maj 1955 i Algeriet, och Frantz Fanon, överläkare i psykiatri vid Blida-Joinville-sjukhuset. sitter i sin bil och tänder en cigarett. Samtidigt som han drar sitt första bloss märker han hur en okänd man närmar sig bilen. ”Släck ciggen om du inte vill få allvarliga problem”, varnar främlingen på arabiska. Den algeriska självständighetsrörelsen FLN hade nyligen uppmanat till bojkott av tobaksvaror producerade i kolonialmakten Frankrike. Den som bröt mot det riskerade att få näsan avskuren – eller något ännu värre.Man skulle kunna tro att en sådan brysk tillrättavisning skulle uppfattas som hotfull eller kränkande. Men för Fanon, en kulturellt fransk västindisk läkare som hade sökt sig till Algeriet på grund av bristande karriärmöjligheter i Frankrike, blev den istället en livsomvälvande positiv vändpunkt. Den främmande mannen hade misstagit den svarte Fanon för en av sina – det var nämligen bara algerier som omfattades av cigarettförbudet. För en vän berättade han senare: ”Jag kände att jag hade blivit tilltalad som en av de egna”. För en person som under hela sitt vuxna liv hade känt sig alienerad från samhället blev detta inlemmande i en gemenskap ett huvudskäl till att han strax därefter anslöt sig till den algeriska självständighetsrörelsen.Det är otroligt vad den Andres blick kan göra med en.Frantz Fanon var född och uppvuxen i en välbärgad borgerlig familj i den franska kolonin Martinique. Under andra världskriget for den unge idealisten över Atlanten och anslöt han sig som volontär till den franska befrielsearmén för att kämpa mot nazisterna. Han blev allvarligt sårad i strid, mottog medalj för uppvisat mod, och fick som belöning för sin krigstjänstgöring studera valfri utbildning i Frankrike efter kriget. Han bestämde sig för att plugga till läkare vid det framstående universitetet i Lyon. Men studietiden blev inte som förväntad. Den inskränkthet och rasism han mötte i Frankrike utgjorde bakgrund till hans klassiska studie i rasismens psykologi – ”Svart hud, vita masker”. Ett av flera tongivande verk han författade under sitt korta men händelsefulla liv, innan han dog i leukemi, bara 36 år gammal.Det mest inflytelserika av dessa verk – ”Jordens fördömda”, med förord av Sartre – är ett stridsrop för de koloniserades väpnade kamp mot kolonialmakter världen över. Boken färdigställdes i exil i Tunis, delvis genom diktamen av den svårt cancersjuke Fanon. Då hade han sedan länge tvingats lämna Algeriet, efter att ha kritiserat kolonialmaktens förtryck av araber och berber. Han hade blivit FLN:s internationella talesperson och redaktör för rörelsens tidning. Hans liv kan på många sätt betraktas som en serie av motsägelser: den milda psykiatrikern som var en militant ideolog, den karibiske fransmannen som blev en talesperson för en arabisk revolutionär rörelse, den borgerliga intellektuelle som framförallt glorifierade revolutionära bönder.Men det är en annan motsägelse jag fastnar för. Eller kanske ingen motsägelse, men en händelse som kan ses som den raka motsatsen till incidenten med cigaretten, men som på samma sätt kom att prägla honom i grunden.William Shatz berättar i biografin ”The Rebels Clinic” hur Fanon som ung läkarstudent blev utpekad av en liten, vit pojke på tåget i Lyon. “Titta mamma, en négre. Mamma, mamma, le négre kommer att äta upp mig!” Pojken – genomsyrad av alla de koloniala fördomarna om vilda kannibaler – skakade av rädsla. Fanon skrev om händelsen i ”Svart hud, vita masker”: “Jag fick tillbaka min kropp utfläkt, sönderdelad […] All denna vithet som förbränner mig. Jag slår mig ner vid elden och upptäcker min hud. Jag hade inte sett den förut.” När barnets mamma försökte släta över situationen genom att högt säga “titta vilken vacker négre”, svarade Fanon trotsigt: “den vackra négren ber er dra åt helvete, madame!” För någon som längtade efter att bli sedd som en medborgare bland andra, blev den tvångsmässiga fixeringen vid hans hud ett ständigt blödande sår; beviset på att han aldrig skulle kunna undfly stigmat av sin pigmentering.Jean Paul Sartre, en av Fanons främsta inspirationskällor, hade tidigare skrivit om hur juden först blir varse sin judenhet – i bemärkelsen något negativt utmärkande – i mötet med antisemiten. Simone de Beauvoir hade skrivit de kända orden: “man föds inte till kvinna, man blir det”. Nu kunde Fanon addera den koloniala upplevelsen till existentialismens teoribygge: Den svarta människan, berövad sin mänsklighet och individualitet, blir först “svart” i mötet med den icke-svarta blicken, reducerad till en ansiktslös medlem av en flock vildar.Ett sätt att sammanfatta dessa betraktelser är att ens identitet skapas i förhållande till den Andre.Vem är algerier? Vem är svart? Vem är kvinna? Vem är svensk?Om vi ska tro existentialisterna handlar inte identitet om hur någon känner sig inombords, utan om hur hon blir sedd av andra. Individen står maktlös inför sin egen identitet, och i förlängningen därmed sin egen plats på jorden. Det är en fruktansvärd sanning. En sanning som lägger ett stort ansvar på oss som medmänniskor.Idén har sitt ursprung i Hegels herre-slav-dialektik. I “Andens fenomenologi” skriver den tyska filosofen att ett självmedvetande endast uppstår i relation till ett annat. När två medvetande möts uppstår en maktkamp, där den ena till slut blir herre och den andra slav. Eftersom det är bättre att vara något än inget, finner sig slaven i uppgörelsen. Herren och slaven ställs i en ömsesidig beroenderelation – de behöver varandras blickar för att på ett plan ens existera.Det är en mer fundamental form av alienering än vad man finner i den mer social- och samhällstillvända filosofin hos Sartre, de Beauvoir och Fanon. Men vår beroendeställning till den Andres blick är intakt.”Helvetet, det är de andra”, som det konstateras i en av Sartres pjäser.För det är en blick som kan fläka sönder, bränna och förringa, som i fallet med pojken på tåget. Men det är också en blick som kan lyfta, stärka och inkludera som i berättelsen om den varnande algeriern. Både alienation – och dess ljuva motsats, gemenskap – är relationella fenomen. Alla blir vi till genom hur vi ses i kärleksrelationer, hur vi uppfattas av våra närstående, och hur vi blir betraktade i offentligheten.Existentialisternas idéer om individens ansvar har sedan länge sprungits om av strukturalistiska och poststrukturalistiska förklaringsmodeller. Men det finns i min mening all anledning att återvända till dem. En välvillig blick är förvisso det första steget även i en strukturell förvandling. Men ännu viktigare: Varje människa har – genom sin blick – makt, och därmed ett moraliskt ansvar. Hur vi väljer att använda det kan förändra ett liv, en plats, en värld.Farshid Jalalvandmikrobiolog, skribent och författareLitteraturAdam Shatz: The Rebel's Clinic: The Revolutionary Lives of Frantz Fanon. Farrar, Straus and Giroux, 2024.Frantz Fanon: Svart hud – vita masker. Översättning: Stefan Jordebrandt. Bokförlaget Daidalos, 1997.Frantz Fanon 1925–1961Född: Fort-de-France, Martinique (då fransk koloni).Verksam som: Psykiater, filosof, antikolonial teoretiker, författare, redaktör och ideolog. Kända teman: Kolonialismens psykologi, rasism, våld och befrielsekamp, nationell kultur och dekolonisering Aktivism: Stödde och arbetade för den algeriska befrielsefronten (FLN) under det algeriska självständighetskriget. Död: Leukemi, 1961 (USA), begravd i Algeriet.På svenska: ”Svart hud – vita masker” samt ”Jordens fördömda” finns i ett flertal översättningar och utgåvor på svenska, från 1962 och framåt.

Soporna är historiens blundande skugga. Just därför är de så värdefulla. Dan Jönsson befarar att vårt genomlysta skit inte kan jämföra sig med antikens. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Finge jag önska något av historien är det att den inte var så tyst. Tänk, till exempel, om det ur städernas husfasader och stenläggningar gick att locka fram några av alla de ljud och röster som genom tiderna har ekat genom gränderna, ungefär som när man spelar upp en grammofonskiva? Om det i en gammal kruka inte bara gick att få syn på krukmakarens fingeravtryck utan också höra sången han nynnade medan han jobbade? Eller om jag hemma i mitt vardagsrum, som en gång lär ha fungerat som kontor för den lokala kooperationen, på något fiffigt vis kunde få golvspringorna och taksprickorna att släppa ifrån sig bara några brottstycken av diskussionerna och skitsnacket från föreningens sammanträden för hundra år sedan? Det skulle förstås mest bli lösryckta fragment, knappt ens begripliga och blandade huller om buller till en ruin av ljud som ändå – eller just i sin kakofoniska röra, tänker jag mig, skulle få det förflutna att kännas lika yrvaket levande som om det aldrig ens hade passerat.Det finns en sådan plats. I Nildalen, ungefär femton mil söder om dagens Kairo, låg en gång den antika staden Oxyrhynchos, ”elefantnosfiskens stad”. För tvåtusen år sedan var den en av det hellenistiska Egyptens metropoler – idag finns inget av den kvar. Det vill säga: av stadens stolta murar och monument återstår i stort sett inte ett spår. Det som bevarats är något helt annat, nästan motsatsen, nämligen dess soptipp. 1896 tog några engelska arkeologer ett spadtag i sanden i utkanten av den gamla staden och stötte på vad som visade sig vara oändliga mängder med gamla papyrusfragment. Bland det första som dök upp var ett litet stycke av Thomasevangeliet, och med skoporna som följde kom det ena efter det andra, en salig röra av dikter och inköpslistor, dramer och polisrapporter, priskuranter, klagomål och kärleksbrev. När de grävt färdigt, efter några år, hade de fått upp ungefär en halv miljon papyrusfragment.Hittills har lite drygt 6000 blivit dechiffrerade och publicerade. Av dem som gått att tidsbestämma kan man dra slutsatsen att soptippen varit i bruk från åtminstone 100-talet före till 700-talet efter vår tideräknings början – det är som om vi idag skulle slänga våra gamla kvitton och reklamblad på samma ställe som på 1200-talet. Och att allt i stort sett skulle finnas kvar. Det urval som publicerades på svenska 2025 omfattade knappt 400 korta texter, en del bara några lösryckta ord, andra fullt bevarade, begripliga utredningar om affärstransaktioner, skilsmässor, transporter och översvämningar. En slav har rymt och blir efterlyst med detaljerat signalement. En man har övermannats av sin kärlekslängtan och nedkallar en erotisk besvärjelse över sin älskade. En pojke deklarerar för sin pappa – vi befinner oss just här på 200-talet – att om han inte får följa med till Alexandria tänker han varken äta eller dricka mer, ”så det så”. En missnöjd kund i klädbutiken blir utsatt för misshandel och gör polisanmälan. Fem dubbla kannor vin ska inhandlas. Ett snabblån utverkas. En råttfångare får betalt.Att läsa dessa texter är som att lägga örat tätt intill en väldigt tunn vägg bakom vilken allt detta fortfarande pågår. Samtidigt, oavbrutet i munnen på vartannat. Pompejis berömda graffiti är dödsviskningar i jämförelse. Det spelar ingen roll att en del knappt går att urskilja, att somligt mest låter som ett osammanhängande mummel när det överröstas av det allmänna sorlet: för det är just själva sorlet som gör alltihop så intensivt levande, denna stockning av uppdämda ögonblick, denna hysteriska historiska samtidighet, detta liv på andra sidan tiden. Detta slumpmässiga, ofrivilliga arkiv av vittnesmål som framträder med sådan omedelbar skärpa och närvaro just för att det inte avsiktligt sparats och arkiverats på någon därför avsedd, avskild plats utan tvärtom medvetet sållats bort, lyfts ut ur tiden och historien.Man skulle kunna säga att om historien är det som blir kvar när tiden har gjort sitt, så är soporna det negativa avtrycket av den. Historiens blundande skugga. Bland det som utmärker vår egen tid är att den tycks vilja bekämpa denna omedvetna skugga med alla medel: lysa upp den, driva den på flykten, spara minsta vittnesbörd och representativa kvarleva i sina arkiv och bibliotek, fysiska och digitala. I världens stora arkiv ryms idag så mycket information att inge människa kan drömma om att få en överblick. I San Francisco i USA står en blinkande superserver, The Wayback Machine, som samlar skärmdumpar av världens internetsidor. Om historien har ett slut är det kanske så här det ser ut – när den sakta men säkert övergår i ögonblicklig, automatisk dokumentering.Men det betyder ju knappast att det i vår tid inte produceras sopor. Tvärtom, soporna hör i själva verket till den moderna civilisationens största produkter. Ett normalt dygn gör vi oss av med ungefär fem miljoner ton – nästan ett kilo skräp per jordinvånare och dag. Georges Bataille skriver i sin essä Den fördömda delen om överflödet som all ekonomisk aktivitets mål och mening. Som alla organiska processer genererar även den mänskliga ekonomin ett överskott, och varje samhällsform definieras av sitt sätt att hantera det. Aztekernas människooffer, Romarrikets militära expansion och vår tids konst och lyxkonsumtion är exempel på hur överskottet leds bort från den produktiva ekonomin och istället genererar existentiella – politiska och kulturella – värden. Samtidigt rör det sig alltså om just en avledning. Överskottet blir ett problem eftersom det frikopplas från den nytta och nödvändighet som ses som motorn i ekonomin. På så vis, menar Bataille, har det en tendens att skapa ångest i ett samhälle där dess problem i grunden förblir olöst.För dagens västerländska konsumenter är denna ångest ständigt närvarande. Vi vill helst inte se vårt överflöd i ögonen. Men avfallet är det ofrånkomliga beviset för detta ångestskapande överskott – därför måste det hållas undan, maskeras och förädlas. Istället för soptipp: återvinningsstation. Istället för att slänga, ”sorterar” vi. Med följden att soporna som sådana försvinner – redan innan de bränns eller återvinns, mals ner och deponeras. Fragmenten från Oxyrrhynchos ger mig en hisnande känsla av att stå inför ett gigantiskt, kollektivt, historiskt minne, ett nät av slumpmässiga synapser som tillsammans bildar något både tidlöst och ögonblickligt. Någon liknande superhjärna lär framtidens akeologer knappast hitta bland det avfall som vi lämnat efter oss. Istället kommer de att storkna framför våra tysta arkiv, förbluffat fråga sig: var detta människor som fanns, på riktigt? Kanske hittade de bara på sig själva.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturGeorges Bataille: Den fördömda delen. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2021.

Om du ha mitt stöd i ditt skrivande så kolla in mina kurser och program i min kursplattform Skrivarhjärtat: GRATISKURS "Synopsis":  https://forms.gle/GPWBjdUCDvJ8azE8A Skrivarprogrammet, för dig som har ett romanprojekt igång:  https://forms.gle/SeSucmPv43dHte946

Welcome to The Chrisman Commentary, your go-to daily mortgage news podcast, where industry insights meet expert analysis. Hosted by Robbie Chrisman, this podcast delivers the latest updates on mortgage rates, capital markets, and the forces shaping the housing finance landscape. Whether you're a seasoned professional or just looking to stay informed, you'll get clear, concise breakdowns of market trends and economic shifts that impact the mortgage world.In today's episode, we look at how the market is being given direction with the government shutdown. Plus, Robbie sits down with Bank of Oklahoma's Chris Maloney for a discussion on what's driving strong performance in the Agency MBS market, the outlook for refinancing and home prices, and how Fed rate cuts are shaping lending conditions and future risks. And we close by looking ahead to the Minutes of the September FOMC meeting.Thank you to Truework, the only all-in-one, automated VOIEA platform that helps mortgage providers achieve up to 50% cost savings with an industry leading 75% completion rate.

Med vännens solidariska men också genomskådande blick tecknas bilden av Göran Tunströms liv och verk. En av det sena 1900-talets mest namnkunniga romanförfattare, som särskilt utforskade platsens betydelse. Lars Andersson i samtal med Fanny Bäckman Wingborg, teolog. Medarrangör Bokförlaget Polaris

En ung man utan mål mördar av en anledning som är lika obegriplig för honom som läsaren. Det skapas mönster för att övervinna ensamheten som i stället gör alla mer främmande för varandra. Det komiskt absurda möter det övergivet sorgliga. Mikael Yvesand i samtal med Ludvig Lindelöf, präst Göteborg. Medarrangör Bokförlaget Polaris

En diktsamling tolkas som en appell om beredskap i Natointrädets ljus och får både folkets och Svenska Akademiens kärlek. En biografiförfattare nystar i poetens liv, hittar många motsägelser och utsätts för mystiska påverkansoperationer. Klas Östergren i samtal med Kristin Windolf, präst Uppsala. Medarrangör Bokförlaget Polaris

Sverige lyfts fram som världens mest sekulariserade land, men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. I det extrema landet lagom genomsyras samhället avkristendomen i politik, samhällsdebatt och ideologi. Katarina Barrling i samtal med Åke Bonnier, biskop emeritus. Medarrangör Bokförlaget Stolpe

Den 7 oktober 2023 utför Hamas den värsta terrorattacken i Israels historia. Svaret kommer med ursinnig kraft och ger förödande konsekvenser i Gaza. Hur är det att vara mitt i infernot? Johan-Mathias Sommarström i samtal med Karin Sarja, docent och avdelningschef Kyrkokansliet. Medarrangör Bokförlaget Forum

Ester Nilsson är tillbaka. Även denna gång handlar det om kärlek, vänskap, relationer – och hopp. Här träder också männen fram, med sin vånda, längtan och undran inför kvinnornas konstigheter. Om liv och kärlek i vår tid. Lena Andersson i samtal med Ulf Sjögren, präst Göteborg. Medarrangör Bokförlaget Polaris

Från uppväxten i en nomadstam i Iran, via sju år i fängelse, till Sverige och disputationen i filosofi i London. En självbiografi med migranterfarenhet och samtida politik i stark belysning. Rasoul Nejadmehr i samtal med Marika Palmdahl, präst Göteborg. Medarrangör Bokförlaget Korpen

Samtal med Peter Hultqvist (S) om hans bok "När allt förändras" (Medströms Bokförlag, 2025). Hur resonerade han när S ändrade sig om Nato-medlemskapet? Och hur ser framtiden ut? Hur ser han på Ryssland? Och, om han blir försvarsminister igen efter valet nästa år, hur vill han hjälpa Ukraina vinna kriget då?

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Den 17 mars gästade Tanya Tagaq Internationell författarscen. I sin prisade debutbok "Spricktand" skildrar Tagaq en tonårsflickas uppväxt i en arktisk by kantad av våld och extremkyla. Romanen väver samman memoar, fiktion, poesi och inuitisk folktro. Efter samtalet framträder Tanya Tagaq tillsammans med sitt band. Tanya Tagaq kommer från Iqa­luk­tuuttiaq (Cambridge Bay) i Nunavut, Kanada. Hon är en internationellt hyllad strupsångare och kompositör som har släppt ett flertal skivor och samarbetat med såväl Björk som Kronos Quartet. I Kanada är hon känd som en viktig röst i kampen för mördade och försvunna inuitkvinnor. "Spricktand" är hennes debutroman och belönades med Indigenous Voice Award i Kanada. Jessie Kleemann är poet och performancekonstnär från Grönland, verksam inom både bildkonst och litteratur. Hon är känd för sitt utforskande av inuitisk kultur och av den nordiska kolonialismens historia. I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 17 mars 2025 Jingel: Lucas Brar

Varför ska jag avstå från njutningar som jag både åstundar och kan få? Henrik Sahl Johansson griper sig an ett av moralens grundproblem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När hans husse lämnar hemmet över dagen tvingas hunden Bruno möta de sinnliga begärens igenkännbara dilemma. Han har fullständig kunskap om vad han ska göra, eller rättare sagt vad han inte ska göra: han ska inte äta tårtan, inte jaga katten, absolut inte gräva bland krukväxterna. Men hur ska han förhålla sig till det faktum att han vill göra allt det här? Förnuft krockar med känsla. Ansvar trängs med lust.Tårtan, katten, krukan ... Åh nej, Bruno!Huvudgestalten i Chris Haughtons bilderbok uttrycker samma bedrägliga uppgivenhet som människor i alla tider använt för att försvara sina lustar: han borde inte, ändå gör han. Det är synd om honom, och det är i förlängningen synd om oss, läsarna. För trots att vi gärna intalar oss motsatsen finns det gott om tecken på att vi, om tillfället är det rätta och lockelsen tillräckligt stor, trycker ned våra ansikten i första bästa hyacint. Jag kan motstå allt utom frestelse, som Oscar Wilde sade vid något tillfälle – eller, som Leonard Cohen uttrycker det i låten "On the level": "I was fighting with temptation, but I didn't want to win / A man like me don't like to see temptation caving in". Om Bruno hade använt samma psykologiska försvar när husse Harry kommer hem hade det kunnat låta ungefär så här: Jag kämpade mot frestelsen att äta tårtan, men jag ville inte vinna. En hund som jag tycker inte om när det är begäret som måste kasta in handduken. Åh nej, Bruno! Åh nej, Leonard!Vilken filosofisk skola hunden Bruno ansluter sig till kan man givetvis bara spekulera i, men jag anar att han skulle känna sig hemma bland den kortlivade, och i dag relativt bortglömda, kretsen kring kyrenaikerna – företrädd av livsnjutaren Aristippos den äldre, hans mer grubblande sonson Aristippos den yngre samt dottern Arete av Kyrene (troligtvis den medlem som såg till att man bokade mötesträdgårdar och betalade sina fakturor).Kyrenaikernas radikala hedonism – övertygelsen om att njutning är tillvarons enda mål – härleds i grunden ur en djupt skeptisk kunskapssyn. Det enda vi med säkerhet kan känna till om vår omvärld, menade kyrenaikerna (den äldre Aristippos med entusiasm, den yngre med viss tvekan, Arete troligtvis med himlande ögon i riktning mot dem båda), är sådant som smak och doft: att något skulle existera utanför denna fenomenologiska upplevelsevärld är däremot osäkert. Får man syn på en flaska vin är det således bäst att dricka den omedelbart, eftersom den rent ontologiskt skulle kunna visa sig vara en illusion. Eller, för att tala med hunden Bruno: om det enda vi kan känna till om tårtans väsen är dess intagande sötma gör man bäst i att helt enkelt äta upp den.Den franske författaren Gustave Flaubert var ovanligt försjunken i frågor om begärets natur. Efter att han 1845, vid 24 års ålder, sett Bruegels målning av den helige Antonius frestelse ägnade han mer eller mindre ett helt författarliv åt att skriva på ett manus om eremitens öde. Flaubert hann färdigställa sina mest kända romaner, som ofta kretsar kring just spelet mellan kontroll och hängivelse, innan han 1874 slutligen publicerade romanen ”Den helige Antonius frestelse”.Premisserna i Flauberts skildring av Antonius ökentillvaro påminner på flera punkter om Haughtons "Åh nej, Bruno!". Antonius har lämnats ensam hemma (i öknen) efter att hans husse (Gud) gett sig av för dagen. Han har fullständig kunskap om vad han inte borde göra: inte kyssa drottningen av Saba, inte hemfalla åt drömmar om rikedom när en gyllene skatt uppenbarar sig, absolut inte äta av den färska och mycket lockande frukt som plötsligt visar sig i sanden. Men hur ska han förhålla sig till att han vill göra allt det här?Drottningen av Saba, rikedom, krispig vattenmelon ... Åh nej, helige Antonius!Det hör dock till berättelsen att den verkliga ökeneremiten aldrig föll till föga för sina lustar. I stället behöll han sina bildliga händer på det liturgiska täcket och ägnade sin tid åt att lägga grunden för det kloster som fortfarande står kvar i Egyptens östra öken. Men i Flauberts dramatiska framställning är fantasierna så levande att de i sig blir till överträdelser, och Antonius skam så stor att han lyfter ansiktet mot himlen i bön om att få bli bestraffad. Hans lärljunge Hilarion träder plötsligt fram och beskyller eremiten för att han fuskar sig genom sin askes: ”Du hycklare", säger han, "som begraver dig i ensamheten för att bättre kunna hänge dig åt övermåttet av dina begär! Du avstår från kött, vin, bad, slavar och hedersbevisningar. Men låter du inte i stället din fantasi bjuda dig på fester, parfymer, nakna kvinnor och mängdens applåder? Din kyskhet är bara en mera subtil form av vällust och ditt förakt för världen döljer bara vanmakten i ditt hat till den.”Hur kommer det sig att Antonius förebrår sig för sina fantasier, när hunden Bruno och vissångaren Cohen helt sonika förverkligar dem? Kanske för att Antonius har Guds närvaro kring sig som ett skydd; han lider sina kval för att han har en överordnad som inte kommer tolerera överträdelser, och för att en större belöning väntar om han klarar av att stå emot sin frestelse. I sig är det en fråga om en kamp mellan ögonblicket och framtiden.Om kyrenaikernas sinnliga njutning utspelar i ett ständigt nu, där varken framtida belöningar eller yttre existens äger betydelse, finns hos Flauberts Antonius bara förväntan: tanken om att asketism i det här livet kommer belöna sig i nästa. Livet som det ultimata marshmallows-testet: om du bara lyckas sublimera dina drifter genom att bygga kloster under några år kommer du småningom bokstavligen simma i lite svampiga sötsaker (eller, eftersom vi befinner oss i senantiken, simma genom pistagemandlar).Så vad händer när husse kommer hem? Om Antonius verkligen fallit för sina frestelser föreställer jag mig att Gud, i Flauberts milda gestalt, hade förhållit sig till honom med samma tålamod som Harry visar sitt husdjur när han i lugn och ro sopar upp skärvorna efter den krossade krukan: förstående, men inte överslätande.Det var förstås inte så bra att abboten från Herakleopolis lockades så av drottningen av Saba, men med tanke på ökenlandskapets nöjesutbud i övrigt var det kanske heller inte så underligt. Kom så går vi ut på promenad i stället! I lustgården är det ju fint och stillsamt och fullt av den beständiga njutning som hör till skapelsens verkliga skönhet. Och om det skulle råka dyka upp några lättklädda mytologiska gestalter i en insynsskyddad skogsdunge längs vägen vet ju den helige Antonius vid det här laget att sådana njutningar är flyktiga och därmed meningslösa. Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker.Litteratur:Chris Haughton: Åh nej, Bruno! Svensk översättning av Gunilla Halkjaer Olofsson. Lilla Piratförlaget.Gustave Flaubert: Den helige Antonius frestelse. Svensk översättning av Per Meurling. Bokförlaget H:ström.

Totalitärt tänkande, hur förhindrar man egentligen det? Eva-Lotta Hultén vill slå hål på några myter om lydnad och kunskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Ron Jones tonåriga elever uttryckte förvåning över vanliga tyskars medlöperi under andra världskriget beslutade han sig för att visa vad det innebär att leva i en totalitär stat. Jones införde strikta regler för hur man skulle sitta, stå, gå och tilltala varandra. Han skapade en särskild hälsning, en vågrörelse med armen, och lät eleverna skandera slagord som ”styrka genom disciplin” och ”styrka genom gemenskap”. Eleverna fann sig snabbt till rätta.Det som kom att hända har bildat underlag för böcker och filmer. Fler och fler elever från andra klasser anslöt. Regelboken svällde och ungdomarna började ange varandra och utesluta dem som gjorde fel eller var kritiska.I slutet av veckan berättade Ron Jones att deras rörelse var del av en världsvid organisation med ett viktigt uppdrag och på eftermiddagen bjöd han in eleverna till skolans aula. Där visade han bilder från Nazityskland och berättade att de i själva verket hade låtit sig manipuleras in i en totalitär rörelse.Ett totalitärt system bygger en stark gemenskap och en känsla av ett högre syfte men kanaliserar också rädsla och pekar därför ständigt ut nya fiender. Filosofer, sociologer, socialpsykologer och författare som Hannah Arendt, Solomon Asch, Sigmund Freud, Elias Canetti och Gustave Le Bon har skrivit om den destruktiva mänskliga benägenheten att ge upp sin individualitet för en gruppidentitet och gett det namn som masshysteri och masshypnos.I boken ”Totalitarismens psykologi” finner den belgiske psykologiprofessorn Mattias Desmet en grogrund för dessa totalitära tendenser i vår tids mekanistiska världsbild. Vi ser världen som helt igenom mätbar och varandra som maskiner – och förlorar den kännande kontakten med vår omgivning och med oss själva. Hannah Arendt konstaterade i sitt stora verk ”Totalitarismens ursprung” att det är en mycket fruktbar grogrund för ett totalitärt samhälle. Siffror och logik fångar långt ifrån allt. Det innebär inte på något vis en förminskning av förnuftets betydelse, påpekar Desmet. Det för däremot med sig att vi inte kan avgöra vad som är gott med hjälp av mätningar och siffror. I stället krävs inlevelse, moral och empati. ”Livet”, skriver Desmet ”kan bara försvaras med metaforer och poesi och dessa har vanligtvis en lägre volym än dånet från de mekanistiska argumenten.” Samtidigt visar Mattias Desmet, oavsiktligt, hur vanskligt ett begrepp för att tillskriva andra extrem gruppmentalitet kan vara. Det går ju alltid att hävda att när stora skaror människor bildat sig åsikter man inte själv uppskattar så beror det på masshysteri, eller massbildning, som Desmet väljer att kalla det. Dit tycks han räkna acceptans av de flesta restriktioner under pandemier och alla önskemål om att anpassa sin livsstil efter planetära gränser, och det väcker min skepsis till hans bok.Vilket borde göra Desmet nöjd med mig. Han uppmanar ju till att ifrågasätta forskare och hänvisar till studier som visar att en stor del av all publicerad forskning bygger på mätfel, oklara frågeställningar eller vantolkade resultat. Forskare är bara människor. I några studier där man förhört sig om det hänt att de avsiktligt förvrängt sitt underlag för att driva hem en tes svarade en mycket stor andel ja.Mattias Desmet är förstås medveten om det motsägelsefulla i att hänvisa till forskning för att ifrågasätta densammas ställning men vill vi undvika ett totalitärt samhälle behöver vi hela tiden öva på att se saker ur flera synvinklar och våga ifrågasätta auktoriteter och vedertagna sanningar. Och varför inte börja redan i grundskolan? De senaste decennierna har hört många rop på att göra skolan striktare och minska på elevdemokratin. Det påstås vara för elevernas eget bästa: de lär sig ju inte tillräckligt om de får lägga tid på att resonera och vara med och bestämma. Det är som om vi glömt poängen med att ge elever medbestämmande.I en artikel i tidningen Vi lärare kallar fyra forskare 1947 års svenska, parlamentariskt tillsatta skolkommission för ”de svenska skolformernas stora frihetsbrev”. Andra världskriget var nyss avslutat och politiker från höger till vänster enades om att fostran av kritiskt tänkande medborgare som kunde stå emot totalitära krafter var ett av skolans mest centrala mål. Nu överskuggar kunskapsuppdraget alla andra som skolan har.Faktakunskap är förvisso viktigt men denna nedmontering av övriga uppgifter för utbildningsväsendet sker samtidigt som demokratin går ner över hela världen och antidemokratiska krafter i Sverige rekryterar barn på både nätet och skolgården. Och det sker helt i onödan. Skolans metoder ska bygga på vetenskap och den visar ingalunda på något motsatsförhållande mellan lärande och elevinflytande. Ordning, arbetsro och trivsel förbättras till och med om eleverna fått vara med och ta fram reglerna.Som Ron Jones experiment mycket tydligt visade så räcker det inte att förklara skillnaden mellan fascism och demokrati för att skydda det öppna samhället. Inte heller fungerar det att instruera barn att vara ifrågasättande när det passar.När jag som ung lärarvikarie undervisade om andra världskriget sa jag åt mina elever att ifrågasätta vad människor säger och att det även gällde vad jag sa. En elev svarade med viss upproriskhet i rösten ”Det gör vi också”. Men i stället för att protestera mot saker jag sa höll de sig resten av lektionen lugna och tysta och lade sig alltså platt för min auktoritet. I stället för att försöka befalla dem till uppstudsighet borde jag vid något tillfälle då de faktiskt framförde kritiska synpunkter tagit dem på allvar och uppmuntrat dem. Jag kunde också ha skapat rollspel där de fått träna praktiskt på att resonera och fatta beslut tillsammans.Att upprepa Ron Jones övning är emellertid inget jag kan rekommendera. Vad hade hänt om han inte lyckats väcka sina elever igen? Skaparna av dramafilmen Die Welle, som bygger på Jones experiment, väljer att visa vad som mycket väl hade kunnat hända. En av eleverna – en före detta mobbad pojke med verklig förebild – som äntligen välkomnats in i gemenskapen, blir så besviken att han drar en pistol och skjuter en av de andra eleverna och sedan sig själv.Året för Ron Jones experiment var 1967 och platsen Palo Alto i Kalifornien, som idag är starkt förknippad med den techindustri som gett oss internet, och med det oändliga möjligheter att hitta kunskap och finna gemenskaper men också att manipulera, sprida propaganda och radikalisera på sätt som mycket effektivt kan välta allt vad demokrati heter över ända.Vi är inte maskiner utan levande, kännande varelser invävda i relationer, normer och kunskapsvärldar. Vill vi skydda vårt öppna samhälle kan vi inte behandla varandra som kuggar i ett maskineri eller bildning och vetande som lösryckta fakta, vare sig i skolan eller i livet i övrigt.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturMattias Desmet: Totalitarismens psykologi. Översättare: Urban Lindström. Bokförlaget Augusti, 2024.

Vi har bjudit in Susanne Schéele från Garden of Feathers i Skåne att dela med sig av sin kunskap kring Maria Magdalena. Susanne har varit intresserad av Maria Magdalena sedan barndomen då hon kände att det var något som inte stämde i poplåten som dunkade i radion. Instinktivt visste hon att det var fel att förknippa Maria Magdalena med sex och det som var tabu. Så hon började läsa på om vad som sägs i bibeln och andra gamla skrifter och på senare tid har Susanne tagit del av kanaliserad information från olika källor. I detta avsnitt avlivar vi helt enkelt myten om Maria Magdalena som skökan i bibeln och lär oss hur det hela gick till då hon förvisades till den rollen av kyrkan.En detalj vi behöver reda ut är tidslinjen: Platon dog 348 f.Kr. Alexander den Store erövrar Egypten 332 f.Kr och dör sedan 323 f.Kr. Romarriket erövrar Alexandria år 30 f.Kr. Jesus föds omring år 4 f.Kr och korsfästs år 33 e.Kr.Avgörande för historien om Maria Magdalena:År 325 e.Kr. Kyrkomötet i Nicea. Under Kejsare Konstantin samlades 250 romerska biskopar för att skapa en enhetlig kristendom. År 380 e.Kr. – Niceansk kristendom blir statsreligion och den enda tillåtna religionen i Romariket.LästipsAnna, grandmother of Jesus, Claire Heartsong (2017) 2nd ed. Hay House UK Ltd.Bibeln, Nya testamentet.Förrädaren, skökan och självmördaren, Dick Harrison (2005) Bokförlaget Prisma.Maria Magdalenas evangelium, Paul Linjamaa (2020) Dialogos Förlag.Maria Magdalena bakom myterna, Esther de Boer (1998) Bokförlaget Cordia.Pistis Sophia, The Gnostic tradition of Mary Magdalene, Jesus and his deciples, G.R.S. Mead (2005) Dover Publications Inc.Mary Magdalene Revealed, Meggan Watterson (2021) 2nd ed. Hay House UK Ltd.The Gospel of Mary Magdalene, Jean-Yves Leloup (2002) Inner Traditions International.The Magdalen Manuscript, Tom Kenyon & Judi Sion (2002) 7th ed. ORB Communications.Medverkande: Maria Dupal, Katri Kingstedt och Susanne Schéele, Garden of Feathers Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vårens stora samtalsämne bland folket på börsen har varit Fortnox: det småländska bokföringssystemet vars aktiekurs aldrig slutade stiga. Nu vill riskkapitalbolaget EQT köpa bolaget för hisnande summor. Varför då?

För exakt 80 år sedan höll den flygflottilj som skulle bära de ökända bomberna Little Boy och Fat Man på att förflyttas till Stillahavsön Tinian. Man kan förvisso tycka att det är mer rimligt att släppa det här dagen i augusti. 80-årsdagen av andra världskrigets vedervärdiga crescendo. Men då har vi semester. Det fanns en lucka i vårt schema för att hinna göra det här avsnittet noggrant och bra under våren: därför kommer här vårt stora avsnitt om bomberna.Läslista:DeGroot, Gerard J., Bomben: ett liv, Natur och Kultur, Stockholm, 2006Glas, Peter, Först blir det alldeles vitt: en bok om atombomben, Novapress, Lund, 2016Englund, Peter, Brev från nollpunkten: historiska essäer, Atlantis, Stockholm, 1996Wall, Gunnar, Andra världskriget och myten om det goda kriget, Bokförlaget Semic, [Sundbyberg], 2021Hersey, John, Hiroshima, New ed., with a new chapter, Penguin, London, 1986 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.seI Män och kvinnor (Bokförlaget Polaris), den tredje romanen om Ester Nilsson, möter vi en huvudperson som för första gången slipper jaga. Hon blir älskad, helhjärtat och utan reservation. Ändå är något ur led. Paul Henning North, en amerikansk underrättelseagent med öga för fara och förlorade fi…

Paris har väl alltid varit Paris? Jo, förvisso har staden sedan de romerska kejsarnas tid legat där mitt i Europa och sett viktig ut. Men det Paris där Solkungen huserade eller där hans efterföljare hamnade i giljotinen var en förvuxen medeltida soptipp. Underbar och kaotisk. Levande och motbjudande. Gammal.Att Paris fick sin moderna skepnad har vi två män att tacka: den enväldige kejsaren Napoleon III och hans drivne tjänsteman Georges-Eugène Haussmann. Boulevarder, parker, hus, operor och kloaker anlades i en takt som nog aldrig sedan dess har överträffats. På 15 år blev staden större, öppnare och stramare.Det ligger nära till hans att tänka på efterkrigstidens omstöpning av de svenska orterna. Rivningen av Klarakvarteren och byggandet av stora gråa Domus-hus. Men inte ens svenska socialdemokrater man mäta sig mot haussmannifieringen av Paris.Alla ska till Paris! Mycket nöje.——Läslista:• Christiansen, Rupert, Ljusets stad: hur det moderna Paris skapades, Bokförlaget Daidalos, Göteborg, 2019• Wilson, Ben, Metropolis: historien om mänsklighetens största triumf, Första utgåvan, Natur & Kultur, Stockholm, 2021• Steinick, Karl ”Visionär gav oss älskat Paris” Svenska Dagbladet 2009-03-27• Schneider, Wolf, "Det började i Babylon", 1960• Lans, Karl ”Medeltidens Paris – Europas huvudstad” Populär historia 4/2008 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

God jul i stugorna! Historiepodden gör sin vana trogen ett julavsnitt. I genren julavsnitt har vi ofta kokat soppa på en spik. Men den här gången tänkte vi koka glögg i stället. Med rödtjut, pomerans, kryddnejlika, ingefära och kardemumma i beredskap ger vi oss ut på en fri resa genom antik medicin, medeltida furstehov och 1800-talets trygga borgerskap.Vi utser glögghistoriens värsta bad boys, analyserar julstämningen hos Herman Lindqvist och myser i vintermörkret.—Läslista:Appelgren, Lars-Erik, Julens växter, smaker & dofter: medicinhistoriska och kulturella funderingar, Bokförlaget Langenskiöld, Stockholm, 2022Allsköns artiklar i Populär historia och Spritmuseums material.Tellström, Richard, Varje tugga är en tanke: svensk matkultur under 800 år, Första utgåvan, Natur & Kultur, [Stockholm], 2024Andersson, Jenny, Glover, Nikolas, Husz, Orsi & Larsson Heidenblad, David (red.), Marknadens tid: mellan folkhemskapitalism och nyliberalism, Nordic Academic Press, Lund, 2023 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det här är ett avsnitt om verkligen blandar det vardagliga och det övernaturliga. Vi ska bege oss till 1600-talet för att träffa fyra av de män och kvinnor som ställdes inför rätta – anklagade för att ha haft sexuella kontakter med övernaturliga väsen.I en tid där människor såg skogsrået eller näcken ute i skog och mark – i en tid där lärda kristna män visste att demoner och fallna änglar gömde sig ibland oss. Där kunde människor dömas till döden för ett brott de inte gärna kan ha begått.Det blir trasiga öden, våta drömmar och en hel Kuddby i det här avsnittet. Mycket nöje!—Läslista:Häll, Mikael, Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige, Malört, Diss. Lund : Lunds universitet, 2013,Stockholm, 2013Häll, Mikael, 'Den övernaturliga älskarinnan: erotiska naturväsen och äktenskapet i 1600-talets Sverige', Dygder och laster : förmoderna perspektiv på tillvaron., S. 135-153, 2010Häll, Mikael, 'Näckens dödliga dop: manliga vattenväsen, död och förbjuden sexualitet i det tidigmoderna Sverige', Historisk tidskrift (Stockholm. Print)., 2011(131):3, s. 590-620, 2011Wall, Tora, Skogen: i folktro, sägner och sagor, Första upplagan, Bokförlaget Stolpe, Stockholm, 2024Wall, Tora, Folktrons väsen: encyklopedi, Första utgåvan, Bokförlaget Stolpe, Stockholm, 2021Liliequist, Jonas, Brott, synd och straff: tidelagsbrottet i Sverige under 1600- och 1700-talet, Univ., Diss. Umeå : Univ., 1992,Umeå, 1992 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Detta är ett gratisavsnitt. Om du vill lyssna utan reklam, och få tillgång till allt annat material på Rak höger, gå in på: www.enrakhoger.se/subscribeLasse Wierup är en prisbelönt svensk journalist, numera på Dagens industri, och författare som under många år har bevakat organiserad brottslighet i Sverige. Han är känd för böcker som Svensk maffia, Helvetet inifrån och Gangsterparadiset (Bokförlaget Forum, 2020), som han fick Stora fackbokspriset för 2020. Han är en av Sveriges främsta experter på kriminella nätverk och hur de sitter ihop med det omkringliggande samhället.I sin senaste bok, Maffiapakten – när samhällets betrodda säljer sig till gängen (Bokförlaget Forum), utforskar han hur kriminella organisationer lyckats infiltrera svenska myndigheter och näringsliv. De kriminella nätverken omsätter uppemot 150 miljarder årligen, så det kanske inte är förvånande att många lockas att tjäna en slant. Mindre omskrivet är ett annat fenomen Lasse Wierup belyser: att möjliggörarna inom den offentliga sektorn ofta är kvinnor, som dras in i kriminellas verksamhet genom relationer, lojalitet eller ekonomiska incitament.Detta är ett gratisavsnitt. Om du vill lyssna utan reklam, och få tillgång till allt annat material på Rak höger, gå in på: www.enrakhoger.se/subscribePrenumerera på eller stötta Rak höger:Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I denne episoden gjennomgår vi endel spørsmål som ofte dukker opp i forbindelse med montessoripedagogikken. Hva kjennetegner et montessoriklasserom? Hva er dette materiellet som er en grunnleggende del av pedagogikken? Hvem var Maria Montessori (1870-1952), og hvordan endte denne italienske kvinnelige legen opp med å bli slik et kjent navn i pedagogikkens verden?  Før vi kommer inn på vårt hovedtema for episoden har vi også en kort samtale om mottakelsen og kritikken av Jonathan Haidts nyeste bok, The Anxious Generation.  Oversikt over episoden:  13 min: Til hovedtema 16 min: Hvem var Maria Montessori? 27 min: Hva kjennetegner montessoripedagogikken? 30 min: aldersblanding, lange arbeidsøkter, materiell og presentasjoner 35 min: fra konkret til abstrakt, eksempler fra montessorimateriell 48 min: observasjon, bevegelser rundt i klasserommet 50 min: fag- og timefordeling, den norske montessorilæreplanen 53 min: naturens rolle i montessoripedagogikken 56 min: den voksnes rolle 58 min: fredstanken hos Montessori 62 min: vitenskap, positivisme, inspirasjonen fra Teosofien 64 min: Montessori og Steiner, forskjeller og likheter? 72 min: Negative aspekter ved pedagogikken, personfokuset 77 min: Bør vi forsøke å være så tro som mulig til Montessoris ideer, eller videreutvikle dem videre?  80 min: prøver, karakterer, motivasjon 83 min: lærertetthet 86 min: Passer montessoripedagogikken for alle barn?  90 min: familienes forventninger til skolen, konsekvenser av skolevalg 94 min: frilekens forsvinning, en blindflekk i montessoripedagogikkens verden 97 min: teknologi og montessoripedagogikken 104 min: lærerutdanning og montessoriutdanning 108 min: avslutning, innspill til diskusjon   Noen referanser og videre lesing (med kommentarer i parantes):  Peter Grays kommentar til Jonathan Haidts bok: https://petergray.substack.com/p/follow-up-to-letter-45-comments-on/comments (Gray har publisert en rekke interessante artikler om dette tema, og om frilek generelt, og han har vært gjest på podkasten to ganger, senest i episode 138) Taakeprat om Steiner, https://shows.acast.com/6593a63440e8850017d5429f/6593a63bb474d300168e96c4 (tidlig episode på podkasten, hvor Even diskuterer Steiners mer tvilsomme og okkulte sider. Hør også hans intervju med Geir Uldal, episode 240) Daniel Willingham om manipulativer: https://www.aft.org/ae/fall2017/willingham (nyttig diskusjon av forskningen på bruken av materiell og manipulativer i læring) Randolph et al. (2023), «Montessori education's impact on academic and nonacademic outcomes: A systematic review», Campbell Systematic Reviews, https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/cl2.1330 (den nyeste gjennomgangen av forskningen på montessoripedagogikk) Lillard, Angeline. (2016) Montessori: The Science Behind the Genius. 3.utgave. New York: Oxford University Press (solid oversikt over nyere læringsforskning som bekrefter mange av Montessoris grunnleggende ideer) Snyder, Allyson L.; Xin Tong & Angeline S. Lillard (2022) Standardized Test Proficiency in Public Montessori Schools, Journal of School Choice, https://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/15582159.2021.1958058 Montessori, Maria, (1965), Dr. Montessori's Own Handbook: A Short Guide to Her Ideas and Materials, Schocken Books [1914] (en kort og lettlest innføring til Montessoris grunnleggende ideer) Kramer, Rita, (1988), Maria Montessori. A biography, Da Capo Press [1976, University of Chicago Press] (den første ordentlige biografien, og fortsatt egentlig den beste) Polk Lillard, Paula, (1975), Montessori: A Modern Approach: The Classic Introduction to Montessori for Parents and Teachers, Schocken Books (gammel, men fortsatt en av de beste innføringsbøkene i pedagogikken) Quarfood, Christine, (2005), Positivism med mänskligt ansikte. Montessoripedagogikens idéhistoriska grunder, Östlings Bokförlags Symposion (tung på vitenskapshistorie, men en glimrende innføring i Maria Montessoris inspirasjonskilder og samtidige vitenskapelige debatter) Quarfood, Christine, (2017), Montessoris pedagogiska imperium. Kulturkritikk och politik i mellankrigstidens montessorirörelse, Daidalos (god og svært detaljert, ofte kritisk historisk gjennomgang av montessoripedagogikkens storhetstid i mellomkrigstiden)   Den norske montessorilæreplanen: https://montessorinorge.no/wp-content/uploads/2020/10/Montessori_laereplan_092020_skjerm-002.pdf Video om montessoripedagogikken fra Montessori Norge, med Lars Sandåker, laget i 2018:  https://www.youtube.com/watch?v=Z75fvGzNsR8   ---------------------------- Logoen vår er laget av Sveinung Sudbø, se hans arbeider på originalkopi.com Musikken er av Arne Kjelsrud Mathisen, se facebooksiden Nygrenda Vev og Dur for mer info. ----------------------------  Takk for at du hører på. Ta kontakt med oss på larsogpaal@gmail.com Siden vi så å si er inaktive på sosiale medier så finnes det ingen bedre måte å få spredt podkasten vår til flere enn via dere lyttere, så takk om du deler eller forteller andre om oss.  Både Lars og Pål skriver nå på hver sin blogg, med litt varierende regelmessighet. Du finner dem på disse nettsidene: https://paljabekk.com/ https://larssandaker.blogspot.com/ Alt godt, hilsen Lars og Pål

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Enligt statistiska centralbyrån finns det just nu 3211 bokförlag i Sverige. Ett antal stora, välkända förlag och hundratals små förlag som kämpar för att gå runt. Ett sätt att göra sig synliga i bokfloden är att satsa på omslagen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. P1 Kultur har träffat några förlag som har satsat på formgivningen men på väldigt olika sätt: Bokförlaget Faethon, Novellix och Flo förlag.Ett har satsat på enkelhet, ungefär som skoluniform, ett gör omslag som också är konstverk och ett förlag säljer sina böcker i små, unikt formgivna askar.Reporter: Nina Asarnoj

UPPLÄSNING: Angela Kovács ÖVERSÄTTNING: Jan Henrik Swahn Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jag har levt oförskämt” av Maria LaináDIKTSAMLING: Vad som hänt (Bokförlaget Edda, 2022)MUSIK: Ale Carr/Rune Tonsgaard Sörensen/Nikolaj Busk: MeanwhileEXEKUTÖR: Dreamers' circus

Vi släpper här det första av två förinspelade avsnitt med anledning av att historiepoddsfamiljen blir en medlem större. Och vad passar bättre för att fira en ny liten människa än en berättelse om en gammal liten människa?Robert Walser var en schweizisk författare som i början av 1900-talet nådde modesta framgångar i Berlins kulturvärld. Han var lite av en Kafka innan Kafka. Men Robert Walser hade svårt med såväl pengar som mental hälsa. För att komma runt kraven på skrivandet uppfann han ”mikroskriften”. Hela noveller skrevs i täta miniatyrkrumelurer på visitkort och blad från almanackor.Först i modern tid har Walser åter hittat nya läsare. Och med det människor som vigt sina liv till att översätta de pappersarken. Det här är berättelsen om det minsta av alla missförstådda genier. Hoppas ni gillar den!—Glöm inte plåtarna till föreställningen på China teatern i Stockholm 14 maj. Krigochfred.se—Walser, Robert, Betydande människor kallar mig ett barn: mikroskrifter i urval, Bokförlaget Faethon, Stockholm, 2019Bernofsky, Susan, Clairvoyant of the Small, Yale University Press, 2021Seelig, Carl, Vandringar med Robert Walser, Bokförlaget Faethon, Stockholm, 2019”Robert Walsers sista steg i snön” Niklas Qvarnström i P1 2023-12-19 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

USA-källor: Ryssland vill placera kärnvapen i rymden. Bokförsäljare räddas av presidenten i Frankrike. Debatt om a-kassan. Försvarsministermöte Nato. Intervju med utrikesministern Tobias Billström. Hur lagar man ett brustet hjärta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ÖVERSÄTTNING: Stewe Claeson UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Kanske är det här världen tar slut” av Joy HarjoDIKTSAMLING: Karta över nästa värld (Bokförlaget Tranan, 2012)MUSIK: Bill Frisell: Dear old friend (for Alan Woodard)EXEKUTÖR: Bill Frisell, gitarr, Gregory Tardy, klarinett, Gerald Clayton, piano och Jonathan Blake, trummor

I veckans avsnitt av ”Så in i Själen” har jag bjudit in Ylva Wegler. Ylva har gästat min podd tidigare - i avsnitt 137. Även den här gången ska prata om bokprojektet ”Mirakelkur för Själen”. Tre böcker finns nu ute i en serie som slutligen ska bestå av sju - sju böcker i regnbågens alla färger. Hela den här idé har grundats och projektleds av Ylva Wegler. Bokserien är uppbyggd på olika människors mirakelberättelser, och tanken med den är att inspirera och öppna upp läsarnas sinne för tillit och intuition. Att berättelserna i böckerna ska inspirera dig till att se på dig själv och livet på ett annat sätt. För det finns människor som har upplevt och med bestämdhet menar att om vi använder vår förmåga att visualisera och föreställa oss på rätt sätt, så kan vi åstadkomma precis vad som helst. Jag tänker på det Albert Einstein en gång sa “Det finns endast två sätt att leva livet. Ett som om inget är ett mirakel. Det andra som om allt är ett mirakel.” Ylva kommer att dela med sig av några egna mirakel hon upplevt i livet, och vi pratar om att öppna upp för att släppa in mirakel i sitt liv och att känna tillit till sig själv. Varmt välkomna till ”Så in i Själen”.Ylvas hemsida: www.ylvawegler.se Bokförlagets hemsida: https://www.siljansmasar.comProducerat av Silverdrake Förlagwww.silverdrakeforlag.seRedaktör: Marcus Tigerdraakemarcus@silverdrakeforlag.seKlipp: Patrik Sundén Följ denna länk för att del av Så in Själens första ljudbok, samt välja att lyssna på podden reklamfritt, få tillgång till avsnitten och hela intervjuserier tidigare. https://plus.acast.com/s/sa-in-i-sjalen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Frans Hals var en av de holländska mästarna. Under första halvan av 1600-talet spottade han ur sig porträtt av mycket hög kvalité. ”Den skrattande kavaljeren” från 1624 är sannolikt hans mest kända porträtt.Det är ett försiktigt leende va? Men känslan man lämnas med är att snart kommer vår kavaljer inte kunna hålla sig. Ett bubblande skratt är på väg att smita ut.Skratt, humor och allmän munterhet ges för litet utrymme i vår historieskrivning. Den filosofiska traditionen att fokusera på svårmodet tillsammans med den källkritiska svårigheten att komma åt en undflyende folklig kultur är säkert delvis skyldiga till detta.Vi har i alla fall i det här avsnittet försökt komma åt de där härliga, pinsamma och rakt igenom mänskliga känslorna. Vi börjar i den förcivilisatoriska människan och slutar i 1800-talets vett- och etikettsböcker. Mycket nöje!——Läslista:Österberg, Eva, Folk förr: historiska essäer, Atlantis, Stockholm, 1995Ekenstam, Claes, Kroppens idéhistoria: disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950, 2. tr., 2006Bergeå, Nils, Världshistoriens märkligaste experiment, Bokförlaget Semic, Sundbyberg, 2020Bäckström, Stina ”Filosofins relation till skrattet är komplicerad” Svenska Dagbladet 25 april 2018Sandberg, Thorsten ”Visst skämtades det på medeltiden” Populär historia 25 maj 1998 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

UPPLÄSNING: Peter Andersson ÖVERSÄTTNING: Juris Kronbergs DIKT: Ur "På balkongen" av Juris KronbergsDIKTSAMLING: På balkongen (Bokförlaget Edda, 2023). Utkom i Lettland 2016.MUSIK: Alberto Ginastera: Quena ur Impressiones da la punaEXEKUTÖR: Sharon Bezaly, flöjt, Australiska kammarorkestern, Richard Tognetti, dirigent