Podcasts about bokf

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

För exakt 80 år sedan höll den flygflottilj som skulle bära de ökända bomberna Little Boy och Fat Man på att förflyttas till Stillahavsön Tinian. Man kan förvisso tycka att det är mer rimligt att släppa det här dagen i augusti. 80-årsdagen av andra världskrigets vedervärdiga crescendo. Men då har vi semester. Det fanns en lucka i vårt schema för att hinna göra det här avsnittet noggrant och bra under våren: därför kommer här vårt stora avsnitt om bomberna.Läslista:DeGroot, Gerard J., Bomben: ett liv, Natur och Kultur, Stockholm, 2006Glas, Peter, Först blir det alldeles vitt: en bok om atombomben, Novapress, Lund, 2016Englund, Peter, Brev från nollpunkten: historiska essäer, Atlantis, Stockholm, 1996Wall, Gunnar, Andra världskriget och myten om det goda kriget, Bokförlaget Semic, [Sundbyberg], 2021Hersey, John, Hiroshima, New ed., with a new chapter, Penguin, London, 1986 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse 'hur det egentligen var'. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv. Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturWalter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024. Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

This is a free preview of a paid episode. To hear more, visit www.enrakhoger.seI Män och kvinnor (Bokförlaget Polaris), den tredje romanen om Ester Nilsson, möter vi en huvudperson som för första gången slipper jaga. Hon blir älskad, helhjärtat och utan reservation. Ändå är något ur led. Paul Henning North, en amerikansk underrättelseagent med öga för fara och förlorade fi…

Sang Young Park gästade Kulturhuset för ett samtal om "Kärlek i Seoul", en queer samtidsskildring som blev ett fenomen i Korea och nu översätts världen över. Det är en rapp och öppenhjärtig roman som utforskar den ensamhet som döljer sig bakom millenial-generationens obrydda fasad. Sang Young Park (född 1988) bor i Seoul och är verksam som författare. Hans karaktäristiska röst och observanta blick för samtiden har gjort honom till en populär röst i den koreanska litteraturen. "Kärlek i Seoul" är hans första bok på svenska. Kristofer Folkhammar är litteraturkritiker och författare till flera böcker, bland annat den uppmärksammade romanen "Magisterlekarna" (2015). Hans senaste bok är diktsamlingen "Måla" (2024). I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 25 mars 2025 Jingel: Lucas Brar

Paris har väl alltid varit Paris? Jo, förvisso har staden sedan de romerska kejsarnas tid legat där mitt i Europa och sett viktig ut. Men det Paris där Solkungen huserade eller där hans efterföljare hamnade i giljotinen var en förvuxen medeltida soptipp. Underbar och kaotisk. Levande och motbjudande. Gammal.Att Paris fick sin moderna skepnad har vi två män att tacka: den enväldige kejsaren Napoleon III och hans drivne tjänsteman Georges-Eugène Haussmann. Boulevarder, parker, hus, operor och kloaker anlades i en takt som nog aldrig sedan dess har överträffats. På 15 år blev staden större, öppnare och stramare.Det ligger nära till hans att tänka på efterkrigstidens omstöpning av de svenska orterna. Rivningen av Klarakvarteren och byggandet av stora gråa Domus-hus. Men inte ens svenska socialdemokrater man mäta sig mot haussmannifieringen av Paris.Alla ska till Paris! Mycket nöje.——Läslista:• Christiansen, Rupert, Ljusets stad: hur det moderna Paris skapades, Bokförlaget Daidalos, Göteborg, 2019• Wilson, Ben, Metropolis: historien om mänsklighetens största triumf, Första utgåvan, Natur & Kultur, Stockholm, 2021• Steinick, Karl ”Visionär gav oss älskat Paris” Svenska Dagbladet 2009-03-27• Schneider, Wolf, "Det började i Babylon", 1960• Lans, Karl ”Medeltidens Paris – Europas huvudstad” Populär historia 4/2008 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017.Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sigSömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit.Brist på energi, lätt att få skuldkänslorIngenting är kul längre. Självmordstankar.Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en.En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen.Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget.Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demonIdag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid.Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter.I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”.Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion.Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck.Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt.Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse.1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt.I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter.”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat.På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882:”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:'Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!”Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva.Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig?Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv.Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre.Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka.I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över.För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla.Mona Masrimanusförfattare och tidigare medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 90390. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur:Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf ParlandFriedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning WijkmarkRainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo HallerstamSushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispaSylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina LiljencrantzJ.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Idag berättar Karin Brygger utifrån sin judiska tro om högtiden Chanukka, där ljuset spelar en symboliskt viktig roll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ur andakten:I judiska berättelser, särskilt de mystiska, måste vi öppna oss för ljuset för att kunna se det. Det hänger alltså på oss, förmågan att ta emot ljuset, inte på ljuset i sig. För mig öppnar den uppfattningen för att jag ska kunna ägna mig åt religion: tanken på att tro inte bara är att sitta på rumpan och vänta. När vi tror på att vi kan förbinda oss till ljus kan vi också bereda plats för mirakel i framtiden. Bara med den drömmen formulerad kommer ljuset att bli verklighet. Ser man på det judiska folkets långa historia, präglad av död och fördrivning, så är det traditionens förmåga att installera i oss en envishet och en tro på framtiden som gett oss vår framtid.Text:Översättningen av dikten Vetekorn av Abraham Sutzkever är hämtad ur Natt och Aska, Daniel Pedersen, Bokförlaget Faehton, 2024.Boken om Oyneg Shabes heter Förspridda av Georges Didi-Huberman, Bokförlaget Faethon. Producent:Susanna Némethliv@sverigesradio.se

God jul i stugorna! Historiepodden gör sin vana trogen ett julavsnitt. I genren julavsnitt har vi ofta kokat soppa på en spik. Men den här gången tänkte vi koka glögg i stället. Med rödtjut, pomerans, kryddnejlika, ingefära och kardemumma i beredskap ger vi oss ut på en fri resa genom antik medicin, medeltida furstehov och 1800-talets trygga borgerskap.Vi utser glögghistoriens värsta bad boys, analyserar julstämningen hos Herman Lindqvist och myser i vintermörkret.—Läslista:Appelgren, Lars-Erik, Julens växter, smaker & dofter: medicinhistoriska och kulturella funderingar, Bokförlaget Langenskiöld, Stockholm, 2022Allsköns artiklar i Populär historia och Spritmuseums material.Tellström, Richard, Varje tugga är en tanke: svensk matkultur under 800 år, Första utgåvan, Natur & Kultur, [Stockholm], 2024Andersson, Jenny, Glover, Nikolas, Husz, Orsi & Larsson Heidenblad, David (red.), Marknadens tid: mellan folkhemskapitalism och nyliberalism, Nordic Academic Press, Lund, 2023 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Då var det dags igen för ett nytt avsnitt. Gedda meddelar från ingenstans att han ska fly landet till Turkiet och lämnar Erik i sticket. Som tur är rycker Pontus aka Silwerskold in så avsnittet inte blir en häst-monolog. I veckans avsnitt fokuserar vi därför på att köra en deep dive i Acuvi (00:06:01). VD Olof Stranding har tidigare varit med i podden och även på Börspadeln, så lite utav av en bekant till podden nästan. Geddas röst ekar dock även i detta avsnitt då han kör en intervju med fina Ronnie som är VD på Nexam Chemicals, som tillika är avsnittets sponsor. Bolaget har gått från klarhet till klarhet senaste tiden, så passa på att lyssna in. Tack till Ronnie och Nexam! (01:28:44)Pontus bjuder på en riktigt djup genomgång i Acuvi (00:06:01), så spetsa öronen. Bolaget har mycket på gång och aktien gått starkt i år. Tillväxten har laggat något de senaste året, men lönsamheten förbättrats. Mycket tyder dock enligt Pontus på att tillväxten kan ta fart kommande år. Detta i kombination med lönsamhetsförbättringar gör att Acuvi kan vara ett intressant case här framåt. Bolaget har nyligen bytt till IFRS så de löpande K3-avskrivningarna på goodwill, som dödat EBIT, är ett minne blott. Bokföringstekniskt, men kan säkert göra att folk får upp ögonen. I Veckans Volley har Erik förhoppningar att snart få reda på var han och Pontus ska arbeta kommande åren. En utpumpad Pontus skarvar till med något. Skriv gärna till oss på: gotttjotomaktier@gmail.comTwitter/X: @GottTjotAktier, @MarkusGedda och @aktiehesten.-(00:06:01) - Acuvi (00:18:42) - Produkterna (00:38:41) - Kundsegmentet (00:49:16) - Introduktion till automatisering (00:52:23) - Mikromotorer (01:14:05) - Finansiell ställning (01:17:47) - Ägarlistan (01:19:17) - Estimat(01:28:44) - Intervju med Ronnie, VD på Nexam Chemicals(02:02:17) - Veckans VolleySupport this show http://supporter.acast.com/nantingomaktier. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I detta avsnitt diskuterar vi de nya reglerna för digital kvittohantering med Anna Ersson från Bokföringsnämnden. Från den 1 juli kan företag digitalisera sina kvitton och fakturor fullt ut – men vad innebär det i praktiken? Tillsammans med Zennie Sjölund från Srf konsulterna besvarar vi frågor om ansvar, säkerhet och förlorade kvitton. Avsnittet avslutas med en spaning om framtidens digitala bokföring. Välkommen att lyssna!

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Brenda Navarro i samtal med America Vera-Zavala. Brenda Navarro gästade Internationell författarscen den 5 november 2024 för att prata om sin hyllade roman "Aska i munnen", om en mexikansk familjs sammanbrott och liv som invandrare i Europa. Brenda Navarro är född 1982 i Mexico City och bosatt i Madrid. Hon har studerat sociologi, feministisk ekonomi och genusvetenskap. Hon debuterade 2019 med romanen "Empty Houses". "Aska i munnen" är hennes andra roman. America Vera-Zavala är dramatiker, regissör och författare. Hennes senaste bok är "Svartskalle – en svensk historia" (Ordfront, 2020). I samarbete med Bokförlaget Tranan. Från 5 november 2024 Jingel: Lucas Brar

Det här är ett avsnitt om verkligen blandar det vardagliga och det övernaturliga. Vi ska bege oss till 1600-talet för att träffa fyra av de män och kvinnor som ställdes inför rätta – anklagade för att ha haft sexuella kontakter med övernaturliga väsen.I en tid där människor såg skogsrået eller näcken ute i skog och mark – i en tid där lärda kristna män visste att demoner och fallna änglar gömde sig ibland oss. Där kunde människor dömas till döden för ett brott de inte gärna kan ha begått.Det blir trasiga öden, våta drömmar och en hel Kuddby i det här avsnittet. Mycket nöje!—Läslista:Häll, Mikael, Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige, Malört, Diss. Lund : Lunds universitet, 2013,Stockholm, 2013Häll, Mikael, 'Den övernaturliga älskarinnan: erotiska naturväsen och äktenskapet i 1600-talets Sverige', Dygder och laster : förmoderna perspektiv på tillvaron., S. 135-153, 2010Häll, Mikael, 'Näckens dödliga dop: manliga vattenväsen, död och förbjuden sexualitet i det tidigmoderna Sverige', Historisk tidskrift (Stockholm. Print)., 2011(131):3, s. 590-620, 2011Wall, Tora, Skogen: i folktro, sägner och sagor, Första upplagan, Bokförlaget Stolpe, Stockholm, 2024Wall, Tora, Folktrons väsen: encyklopedi, Första utgåvan, Bokförlaget Stolpe, Stockholm, 2021Liliequist, Jonas, Brott, synd och straff: tidelagsbrottet i Sverige under 1600- och 1700-talet, Univ., Diss. Umeå : Univ., 1992,Umeå, 1992 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Eduardo Halfon i samtal med Gabriel Itkes-Sznap. Årets mottagare av Berman Literature Prize gästade Internationell författarscen den 23 oktober. Eduardo Halfon är aktuell med romanen "Canción", en berättelse om militärdiktaturen i Guatemala och dess konsekvenser för en familj. Eduardo Halfon är född 1971 i Guatemala, uppvuxen i USA och bosatt i Berlin. Han har skrivit ett stort antal prisbelönta romaner. 2024 tilldelades han Berman Literature Prize, för ett framstående författarskap i den judiska traditionens anda. I den autofiktiva romanen "Canción" bjuds Eduardo Halfon till sin förvåning in till en libanesisk författarkonferens i Japan, trots att han aldrig har satt sin fot i Libanon. Hans farfar härstammade visserligen från Beirut, även om staden på den tiden tillhörde Syrien. När Halfon börjar förbereda sitt anförande vecklas en berättelse om familjens och nittonhundratalets komplicerade historia ut. Gabriel Itkes-Sznap är poet, översättare och litteraturkritiker. Han är författare till diktsamlingarna "Tolvfingertal" (2015), "Himlen till munnen tången till hjärtat" (2021) och doktorsavhandlingen "Nollpunkten" (2021). I samarbete med Bokförlaget Tranan och Berman Literature Prize. Från 23 oktober 2024 Jingel: Lucas Brar

Detta är ett gratisavsnitt. Om du vill lyssna utan reklam, och få tillgång till allt annat material på Rak höger, gå in på: www.enrakhoger.se/subscribeLasse Wierup är en prisbelönt svensk journalist, numera på Dagens industri, och författare som under många år har bevakat organiserad brottslighet i Sverige. Han är känd för böcker som Svensk maffia, Helvetet inifrån och Gangsterparadiset (Bokförlaget Forum, 2020), som han fick Stora fackbokspriset för 2020. Han är en av Sveriges främsta experter på kriminella nätverk och hur de sitter ihop med det omkringliggande samhället.I sin senaste bok, Maffiapakten – när samhällets betrodda säljer sig till gängen (Bokförlaget Forum), utforskar han hur kriminella organisationer lyckats infiltrera svenska myndigheter och näringsliv. De kriminella nätverken omsätter uppemot 150 miljarder årligen, så det kanske inte är förvånande att många lockas att tjäna en slant. Mindre omskrivet är ett annat fenomen Lasse Wierup belyser: att möjliggörarna inom den offentliga sektorn ofta är kvinnor, som dras in i kriminellas verksamhet genom relationer, lojalitet eller ekonomiska incitament.Detta är ett gratisavsnitt. Om du vill lyssna utan reklam, och få tillgång till allt annat material på Rak höger, gå in på: www.enrakhoger.se/subscribePrenumerera på eller stötta Rak höger:Swishnummer: 123-027 60 89Plusgiro: 198 08 62-5Bankgiro: 5808-1837 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vår förståelse av hjärtat har genomgått stora förändringar genom historien. En fascinerande utveckling, men det är det främmande och obegripliga hjärtat som fortsätter lockar Göran Sommardal. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hjärtat har ju ingen historia! Det är vad jag tänker efter att ha läst två böcker som redan i titeln påstår sig skriva just den – hjärtats historia. Det här sam­tidigt självklara och mytomspunna hjärtat, som pryder så många av våra före­ställ­ningar om människolivets bästa och värsta och vik­tigaste ögonblick, och som antagligen är den mest över­tygande sammanfattning vi har, av livet före döden, så länge som det oförtrutet fort­sät­ter att dunka och slå.Men någon historia har det inte. Och nu ska jag berätta varför. Den väster­ländska läke­konstens fader Hippokrates gjorde antag­ligen redan på 400-talet före vår tide­räk­ning en iakttagelse av arytmi - hjärtrytmrubbningar - som dödsorsak hos en av sina pati­enter i det antika Grekland. Samma sak som i dag är den van­li­gaste or­saken till na­turlig död i Amerikas förenta stater. Hjärtat är med andra ord sig någorlunda likt, åtminstone så länge som vi har upp­teck­ningar om dess fysiologiska uppenbarelseformer. Redan tvåtusen år tidigare hade såväl sumeriska som egyptiska och ki­ne­siska och hinduiska och aztekiska betraktare av den mänskliga kroppen kunnat konstatera att hjärtat var de övriga kropps­delarnas härskare, och den som höll resten av männi­skan vid bultande liv. Därför var det också naturligt att våra fö­regångare betraktade hjär­tat som platsen där det viktigaste av oss höll till: vår intelligens, våra sin­nen och min­nen, och som kronan på verket: vår själ. ­
 Medan hjärnan länge betraktades som en enk­lare central­värmean­lägg­ning, som kunde elda på, när det behövdes, men framförallt vid behov kyla ner det kära hjärtats överhettade känslor.
 I den bok som Ole Martin Høystad har gett titeln ”Hjärtat - en kulturhistorisk resa” presenterar författaren visserligen många intressanta idéhistoriska redogörelser men utan att riktigt under­söka Hjärthistoriens filosofiska fundament. När han till exempel be­skri­ver ”det antika grekiska hjärtat” så blir det utifrån en ”naiv” läsning av de moral­filoso­fiska begreppen, men utan att komma med något annat än gammal, låt vara initierad, skåpmat. I sin bok”The Curious History of the Heart” berättar i stället kardiologen Vin­cent Figueredo om sånt vi genom historien tagit reda på om det fysiska hjärtat och vad vi lärt oss att göra med det, ända fram till att ersätta det med ett djurs eller ett konst­gjort hjär­ta. 
 Med det här avstampet i det medicinhistoriska blir Aristoteles mycket mer av na­turalhistoriker än en simpel Platon-lärjunge. Figueredo utgår framförallt från Aris­toteles fysiologiska observationer av den animala krop­pen (där ju människan ock­så hör hemma) för att grunda sin cardiocentristiska antro­pologi i motsats till Hippo­kra­tes cerebrocentrism. I sina obduktioner av kyck­ling­embryon noterade nämligen Aris­toteles hur hjärtat var det första inre organ som bil­das i krop­pen. Och med sin strikta syllogistiska logik drog Aristoteles slut­sats­en att det som formas först också är det som håller längst. Alltså från hjärtat utgår li­vets väs­entliga rörelse. Och i väster­land­et har vi ända fram på 1700-talet varit böjda att tro honom. 
 Det som har förändrats genom historien är förstås inte det fysiska hjärtat, den pålitliga pumpen, eller dess plats i den mänskliga anatomin, utan vad vi har inbillat oss att hjärtat har betytt. På olika platser och i olika tider och i skilda sammanhang. Och då inte bara som den enkla ut­byt­ba­ra symbo­l­en för smärta och smäkta. Eller som plats­en för det in­ner­s­ta av våra känslor eller det yttersta i vår övertygelse. Lika gär­na som vi sjungit ut vår läng­tan i I left my heart in San Francisco har vi ju kun­na kläm­ma i med Jag läng­tar till I­talien eller Så länge skutan kan gå. Med sam­ma smek­sam­ma nos­tal­gi och gula citroner och böljorna blå. Vad jag helst tänker på är sånt som det främmande men lockande och obegrip­liga hjärtat som den egyptiska religionen för mer än 4000 år sedan föreställde sig att människan var utrustad med. Det hjärta som i varje människas liv hade bevittnat och genomlevt allt som utspelat sig i hennes tillvaro, från början till slut, utan undantag. Och som ingenting hade glömt. Och vad värre var: som ingenting kunde glömma. 
 Det var det hjärtat som dödsguden Anubis, när det blev så dags, lät lägga i den vågskål som skulle vägas mot gudinnan Ma'ats strutsfjäder. Ma'at var Ordningens härskarinna, och inför henne gavs ingen nåd. Inget teologiskt kryphål, genom vilket vare sig den rike eller mäktige kunde krypa ut för att hitta frälsning eller evigt liv. Vägde den dödes hjärta mer än Ma'ats fjäder så slukades det med ens upp av monstret Ammat, en gudomligt hungrig skvader av lejon, flodhäst och krokodil. Så stark var den här grafiska tron på hjärtats sanningsenlighet att den män­­niska som fruktade för vad sanningen om henne själv skulle innebära, att hon inför sin för­ut­spåd­da död och förestående mumifiering kunde föreskriva att en gnist­rande skarabé skulle täcka hjärtat för att göra sanningen om henne mer förled­an­de lätt­viktig i den obevekliga Ma'ats vågskålar. 

Inga andra föremål i universum tycks heller ha behållit sin symboliska rörlighet som hjärtat har gjort. Det har funnits soldyrkare, månbesjungare, stjärnskådare. Vi har va­rit besatta av katter och förgudat lejon och krokodiler. Upphöjt rosor, myror, sköld­paddor och näktergalar till representanter för våra bästa egenskaper. Men ingen var­else och inget ting, har behållit samma undanglidande metaforiska natur som det kä­ra hjärtat. Inte ens ögat – den andra av våra kroppsdelar som vi gärna inbildar med ma­giska egenskaper – har behållit samma fantasifulla rörelse som den som känne­teck­nar hjärtat. Vare sig vi föreställer oss ögat som en egenskap hos en allseende Gud, eller förmågan hos en övervakningskamera, som var och en på sitt sätt håller oss under uppsikt, så blir det aldrig mer än sinnebilden för ett allsmäktigt seende. Illa­sinnat eller välmenande, och nästan alltid förbundet med en annan makt. 
 Medan hjärtat nästan undantagslöst är sig självt nog. Oavsett om det är av sten, som hos riddar Kato i Mio, min Mio, eller av sniket guld, som hos farbror Joa­kim. Eller av karnevalisk världslighet som hos Rabelais' Pantagruel, eller kanske av idel godhet som hos furst Mysjkin hos Dostojevskij. 
 Ögat förblir metaforiskt hjärtlöst, medan hjärtat bevarar sitt tvetydigt symbol­is­ka seende. I den kinesiska vardagsvokabulären är hjärtat t.o.m. utrustat med ögon, eller öppningar. Eller gluggar kanske, ungefär som ungarna i min barndom till­hölls att hålla korpgluggarna öppna: 长点心眼儿。
 Men att ha för många hjärtögon är inte heller bra: då blir man en som alltid ska lägga näsan i blöt: 多心眼儿。Är hjärtögonen stora är man storsint, är de små är man småsint. Men bara att ha dem – hjärtgluggarna – är ett tecken på att man har hu­vu­det på skaft.
 有心眼儿。 Det gäller att ha hjärtat på rätt ställe. Och att hålla korpgluggarna öppna! Göran Sommardalpoet, översättare och kritikerLitteraturVincent M. Figueredo: The Curious History of the Heart, Columbia University Press, New York 2023.Ole Martin Høystad: Hjärtat – en kulturhistorisk resa, övers. Solveig Halvorsen Kåven och Gustaf Berglund, Bokförlaget Langenskiöld, 2024. Astrid Lindgren: Mio, min Mio. François Rabelais: Pantagruel - de törstigas konung, övers. Holger Pedersen Dyggve.Fjodor Dostojevskij: Idioten, övers. Ulla Roseen. Aristoteles: Om djurens delar, övers. Ingemar Düring.

En essä om rätten att häda. Så var går egentligen gränsen och hur är det att kombinera rollen som satiriker med rollen som präst? Kent Wisti i samtal med Kristin Windolf, präst Uppsala. Medarrangör Bokförlaget Atlas

Många själar har gått vilse i jakten på sanningen om Palmemordet. Kulturredaktionens Olof Åkerlund reflekterar över teorier som alltid saknar minst en pusselbit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.1963 presenterade en trettiofemårig filosof vid namn Edmund Gettier ett par tankeexperiment som fick de akademiska korridorerna att skälva. Ett av dem löd ungefär så här: Personerna Mario och Luigi har båda sökt en tjänst som rörmokare. Mario har av skäl vi inte behöver gå in på mycket starka belägg för två saker:1) Det är inte han själv, utan Luigi, som kommer att få jobbetoch2) Luigi har tio mynt i sin ficka.Mario tror alltså, på goda grunder, att följande påstående är sant ”den som får jobbet har tio mynt i sin ficka”. Men så händer det, mot alla odds blir det ändå Mario som får tjänsten och även han råkar, utan att veta om det, ha exakt tio mynt i sin ficka. För den som är ovan vid den analytiska filosofins ibland lite krystade exempel är det kanske inte uppenbart varför Gettiers artikel väckte så starka reaktioner. Det beror på att den tycktes motbevisa en populär definition av begreppet kunskap som sann, grundad tro. Det var ju sant att personen som fick jobbet hade tio mynt i fickan. Mario trodde också att en person med tio mynt i fickan skulle få jobbet och han hade därtill en god grund, rent av bevis, för att så skulle ske. Ändå tar det emot att kalla hans sanna, grundade tro för kunskap. Den liknar mer en tillfällighet. Och filosofin tycktes, som så ofta, vara tillbaka på startpunkten: Trots 2400 år av grubblerier fanns det ännu ingen definition av något så grundläggande som kunskap att enas kring.Samma år som Gettiers artikel publicerades inträffade något som skulle påverka offentligheten betydligt mer än detta filosofiska dilemma: mordet på USA:s president John F Kennedy. Ett attentat som genererat undersökande och spekulativ litteratur av ett omfång som vida överstiger det om Gettierproblemet, bland annat en kritiserad rapport från 1979 där en undersökningskommitté i representanthuset menade att det troligen låg en konspiration bakom mordet. En åsikt som delas av en majoritet av USA:s invånare, medan minoriteten nöjer sig med den ensamme gärningsmannen Lee Harvey Oswald. I dessa poler gömmer sig två av människans djupa och motstridiga önskningar: Längtan efter mening och längtan efter avslut. En instabil ensamvarg utan klara motiv ger inte mening, diffusa sammansvärjningar utan bevisad koppling till brottsplatsen ger ingen känsla av avslut. Många själar har gått vilse i jakt på det ena eller andra.I konkurrens med dessa drivkrafter står vår längtan efter sanning och kunskap sig slätt, befarar jag. Det vi uppfattar som den bästa storyn vinner oftast. Det gäller för övrigt även inom filosofin, en disciplin som så gott som aldrig erbjuder avslut. Till exempel var Gettier var egentligen inte först med sitt dilemma. Det hade presenterats i olika varianter sedan medeltiden, men tajming och slagkraftighet gjorde att problemet sedan 1963 bär hans namn.Kanske var det längtan efter avslut som fick Stefan Löfven att 2016 offentligt torgföra sin med största sannolikhet felaktiga tro att den ensamme gärningsmannen Christer Pettersson var skyldig till mordet på Olof Palme. Storyn om det som kallats vår motsvarighet till Kennedymordet hade satt sig, det vore på många sätt besvärligt att hitta en ny.Inom kort kom dock en sådan. Och det var en i vissa avseenden så pass bra story att Löfven verkade beredd att ändra sig, lite grann åtminstone. Den handlade om Skandiamannen Stig Engström, som verkade ha trasslat in sig i vittnesutsagor som överdriver hans roll minuterna efter mordet. Det är väl åtminstone så de luttrade ser på saken, de som sett PKK-spår och Christer Pettersson-rättegångar komma och gå medan mer suspekta omständigheter och individer aldrig tycks ha blivit ordentligt utredda. Andra tycker att indicierna som förtjänstfullt togs fram i Lars Larssons och Thomas Petterssons böcker – och sedan adopterades av åklagaren – räcker för att tron på Stig Engström som gärningsman ska ha en grund.Sann, grundad tro. Definitionen av kunskap som Gettier problematiserade kan spåras tillbaka till Platon och särskilt hans dialog Theaitetos. Där det egentligen heter “Sann åsikt förenat med förklaring”. Men redan där inser huvudpersonen Sokrates att det inte riktigt håller. Kan man ha en riktigt pålitlig förklaring utan att förutsätta åtminstone någon gnutta kunskap? Och sanningen, kan vi lägga till, är inte det kriteriet nog så problematisk? I det svenska språket används sanning ofta som en ungefärlig synonym till ärlighet, motsatsen till lögn och förljugenhet, medan det i mer tekniska definitioner lätt blir en tårta ovanpå en annan: Att något är sant betyder att det liksom, tja, ligger till på det sättet. Platons ord för sanning – aletheia – har däremot mytiska proportioner. Det leder ner i underjorden till glömskans flod Lethe, men den lilla inledande bokstaven alfa gör ordet till en negation. Odoldhet eller icke-glömska skulle man kunna översätta det. Eller om man, likt filosofen Martin Heidegger, har en dragning till det omständliga: Oförborgadhet. För Platon är de sanningar som är värda att ta på riktigt allvar eviga och något våra odödliga själar en gång stått i förbindelse med. Våra kroppar, vår kultur och våra oprecisa sinnesförnimmelser bedrar oss däremot hela tiden, får oss att glömma det vi egentligen vet. Det gör det som vi vanligtvis kallar verkligheten till en dimmig plats fylld av glömska. Och vårt uppdrag: Att med stor möda återskapa det som glömts. Då blir sanningen inte något som slås fast med hjälp av opålitliga vittnesutsagor, utan något tidigare dolt som plötsligt visar sig och som mycket väl kan ha funnits framför våra ögon hela tiden. Lite som Stig Engström, som hela tiden fanns där: i tidningarna, på kvällsnyheterna – och på mordplatsen. Frågan är bara när och i vilken roll.Och det är väl så att sanningens betydelse är helt avhängig vad man frågar efter. Den polisiära och juridiska frågan om vem som höll i vapnet är kanske inte ointressant, men ändå bara en öppning för vidare frågor: Varför? Ensam eller i konspiration med någon?För även om det är intressant att som Gettier fundera över vad kunskap om ett faktum egentligen är, så är det ju hur allting hänger ihop vi verkligen vill veta. Vi, som törstar efter både mening och avslut.Så om vi någon gång får ett riktigt välgrundat svar på frågan om vem som mördade Olof Palme så kommer vi att ha en sanning men ingen kunskap. Eller kanske tvärtom: viss kunskap, men inte hela sanningen? Ja, vi kommer aldrig riktigt hela vägen fram tycks det – varken med sanningen eller med Palmemordet. Återstår alltså lögnen – och Palmeutredningen. För medan mordgåtan på många sätt står och stampar på samma plats den gjorde strax före halv tolv på kvällen den 28 februari 1986, så har envetna granskningar gjorda av personer som Stieg Larsson, Lars Borgnäs och Gunnar Wall satt ljuset på allt från misstag till lögner och nätverk inom polisen, högerextremismen, näringslivet och statens mer dolda sidor. Och så har det olösta mordet, som enligt vissa förändrade Sverige i grunden, blivit inte bara ett slukhål för vilsna själar utan också en skola för dem som likt Platons Sokrates är beredda att misstro de föregivna sanningarna och söka vidare under ytan. Lite icke-doldhet trots allt, i den bottenlösa glömskan.Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionenLitteraturPlaton: Theaitetos ur Skrifter, band 4. Översättning Jan Stolpe. Atlantis, 2006.Gunnar Wall: Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet. Bokförlaget Kärret, 2020.Om Stig Engström:Lars Larsson: Nationens fiende – Om mordet på Olof Palme. Books on demand, 2016.Thomas Pettersson: Den osannolika mördaren – hela berättelsen om Skandiamannen. Offside press, 2021.Lars Olof Lampers: Palmemordet – tillbaka till Sveavägen. Storytel publsihing, 2021.

I denne episoden gjennomgår vi endel spørsmål som ofte dukker opp i forbindelse med montessoripedagogikken. Hva kjennetegner et montessoriklasserom? Hva er dette materiellet som er en grunnleggende del av pedagogikken? Hvem var Maria Montessori (1870-1952), og hvordan endte denne italienske kvinnelige legen opp med å bli slik et kjent navn i pedagogikkens verden?  Før vi kommer inn på vårt hovedtema for episoden har vi også en kort samtale om mottakelsen og kritikken av Jonathan Haidts nyeste bok, The Anxious Generation.  Oversikt over episoden:  13 min: Til hovedtema 16 min: Hvem var Maria Montessori? 27 min: Hva kjennetegner montessoripedagogikken? 30 min: aldersblanding, lange arbeidsøkter, materiell og presentasjoner 35 min: fra konkret til abstrakt, eksempler fra montessorimateriell 48 min: observasjon, bevegelser rundt i klasserommet 50 min: fag- og timefordeling, den norske montessorilæreplanen 53 min: naturens rolle i montessoripedagogikken 56 min: den voksnes rolle 58 min: fredstanken hos Montessori 62 min: vitenskap, positivisme, inspirasjonen fra Teosofien 64 min: Montessori og Steiner, forskjeller og likheter? 72 min: Negative aspekter ved pedagogikken, personfokuset 77 min: Bør vi forsøke å være så tro som mulig til Montessoris ideer, eller videreutvikle dem videre?  80 min: prøver, karakterer, motivasjon 83 min: lærertetthet 86 min: Passer montessoripedagogikken for alle barn?  90 min: familienes forventninger til skolen, konsekvenser av skolevalg 94 min: frilekens forsvinning, en blindflekk i montessoripedagogikkens verden 97 min: teknologi og montessoripedagogikken 104 min: lærerutdanning og montessoriutdanning 108 min: avslutning, innspill til diskusjon   Noen referanser og videre lesing (med kommentarer i parantes):  Peter Grays kommentar til Jonathan Haidts bok: https://petergray.substack.com/p/follow-up-to-letter-45-comments-on/comments (Gray har publisert en rekke interessante artikler om dette tema, og om frilek generelt, og han har vært gjest på podkasten to ganger, senest i episode 138) Taakeprat om Steiner, https://shows.acast.com/6593a63440e8850017d5429f/6593a63bb474d300168e96c4 (tidlig episode på podkasten, hvor Even diskuterer Steiners mer tvilsomme og okkulte sider. Hør også hans intervju med Geir Uldal, episode 240) Daniel Willingham om manipulativer: https://www.aft.org/ae/fall2017/willingham (nyttig diskusjon av forskningen på bruken av materiell og manipulativer i læring) Randolph et al. (2023), «Montessori education's impact on academic and nonacademic outcomes: A systematic review», Campbell Systematic Reviews, https://onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/cl2.1330 (den nyeste gjennomgangen av forskningen på montessoripedagogikk) Lillard, Angeline. (2016) Montessori: The Science Behind the Genius. 3.utgave. New York: Oxford University Press (solid oversikt over nyere læringsforskning som bekrefter mange av Montessoris grunnleggende ideer) Snyder, Allyson L.; Xin Tong & Angeline S. Lillard (2022) Standardized Test Proficiency in Public Montessori Schools, Journal of School Choice, https://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/15582159.2021.1958058 Montessori, Maria, (1965), Dr. Montessori's Own Handbook: A Short Guide to Her Ideas and Materials, Schocken Books [1914] (en kort og lettlest innføring til Montessoris grunnleggende ideer) Kramer, Rita, (1988), Maria Montessori. A biography, Da Capo Press [1976, University of Chicago Press] (den første ordentlige biografien, og fortsatt egentlig den beste) Polk Lillard, Paula, (1975), Montessori: A Modern Approach: The Classic Introduction to Montessori for Parents and Teachers, Schocken Books (gammel, men fortsatt en av de beste innføringsbøkene i pedagogikken) Quarfood, Christine, (2005), Positivism med mänskligt ansikte. Montessoripedagogikens idéhistoriska grunder, Östlings Bokförlags Symposion (tung på vitenskapshistorie, men en glimrende innføring i Maria Montessoris inspirasjonskilder og samtidige vitenskapelige debatter) Quarfood, Christine, (2017), Montessoris pedagogiska imperium. Kulturkritikk och politik i mellankrigstidens montessorirörelse, Daidalos (god og svært detaljert, ofte kritisk historisk gjennomgang av montessoripedagogikkens storhetstid i mellomkrigstiden)   Den norske montessorilæreplanen: https://montessorinorge.no/wp-content/uploads/2020/10/Montessori_laereplan_092020_skjerm-002.pdf Video om montessoripedagogikken fra Montessori Norge, med Lars Sandåker, laget i 2018:  https://www.youtube.com/watch?v=Z75fvGzNsR8   ---------------------------- Logoen vår er laget av Sveinung Sudbø, se hans arbeider på originalkopi.com Musikken er av Arne Kjelsrud Mathisen, se facebooksiden Nygrenda Vev og Dur for mer info. ----------------------------  Takk for at du hører på. Ta kontakt med oss på larsogpaal@gmail.com Siden vi så å si er inaktive på sosiale medier så finnes det ingen bedre måte å få spredt podkasten vår til flere enn via dere lyttere, så takk om du deler eller forteller andre om oss.  Både Lars og Pål skriver nå på hver sin blogg, med litt varierende regelmessighet. Du finner dem på disse nettsidene: https://paljabekk.com/ https://larssandaker.blogspot.com/ Alt godt, hilsen Lars og Pål

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros' sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Enligt statistiska centralbyrån finns det just nu 3211 bokförlag i Sverige. Ett antal stora, välkända förlag och hundratals små förlag som kämpar för att gå runt. Ett sätt att göra sig synliga i bokfloden är att satsa på omslagen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. P1 Kultur har träffat några förlag som har satsat på formgivningen men på väldigt olika sätt: Bokförlaget Faethon, Novellix och Flo förlag.Ett har satsat på enkelhet, ungefär som skoluniform, ett gör omslag som också är konstverk och ett förlag säljer sina böcker i små, unikt formgivna askar.Reporter: Nina Asarnoj

Modetecknaren, mönsterformgivaren och läraren Göta Trädgårdh är en doldis och textilgigant i ett. Hon föddes i Stockholm 1904 och har påverkat generationer av modemänniskor genom Beckmans Designhögskola som hon var med och startade 1939. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den legendariska Göta Trädgårdh är aktuell med utställningen ”Göta Trädgårdh - mode, mönster, möten” på Designarkivet i Nybro i Småland och hennes porträtt tecknas i en ny bok med samma namn. P1 Kultur får besök av Anna Häggblom Stålhammar och Ola Stålhammar som gjort utställningen och boken tillsammans.Utställningen ”Göta Trädgårdh - mode, mönster, möten” pågår 1 juni - 6 oktober 2024.FORM SOM KONKURRENSMEDEL FÖR SMÅ FÖRLAGEnligt statistiska centralbyrån finns det just nu i Sverige 3211 bokförlag. Ett antal stora, välkända förlag och faktiskt hundratals små förlag som kämpar för att gå runt. Ett sätt för små förlag att göra sig synliga i bokfloden - är att satsa på formgivningen. P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj har träffat några förlag som gjort just det, fast på väldigt olika sätt. Bokförlaget Faethon, Novellix och Flo förlag. Ett har satsat på enkelhet, ungefär som skoluniform, ett gör omslag som också är konstverk och ett förlag säljer sina böcker i små, unikt formgivna askar.LARS FUHRE BYTTE GRAFISK FORM MOT TÅGUNIFORMMitt i livet insåg den grafiska formgivaren Lars Fuhre att det var svårt att försörja sig genom att skapa bokomslag. Efter många år som lärare på Beckmans Designhögskola och eget frilansarbete så tog det stopp. Han bestämde sig för att byta liv och bli tågvärd. En gammal dröm. Nu har han skrivit en bok om sina erfarenheter: ”Nästa station”.CHARLIE HEBDO-ADVOKATEN FÖRLORADE TIO VÄNNERRichard Malka - är stjärnadvokaten från Paris, en av Frankrikes främsta experter på yttrandefrihet. Och han är också för alltid förknippad med satirtidskriften Charlie Hebdo, numera även känd som författare. I terrordådet mot tidningen 2015 förlorade han tio av sina vänner och elva skadades svårt. ”För alltid förlorade jag känslan av att livet var bekymmerslöst”, säger Richard Malka.Han är aktuell här i Sverige med två böcker ”Traktat mot intoleransen” och ”Rätten att jävlas med Gud”. Det är essäer baserade på de pläderingar han höll under rättegångarna som följde på terrorattentatet mot Charlie Hebdo.Programledare: Gunnar BolinProducent: Nina Asarnoj

George Orwells 1984 har under lång tid använts som slagträ och varningsklocka i samhällsdebatten. Men Jimmy Vulovic sätter fokus på ett tema som är så centralt att det ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-03-23.Klockan närmade sig åtta. Nattens regn hade satt spår. Fängelsegårdens jordgropar var vattenfyllda. Fukten hängde kvar i morgonluften. En dödsdömd man hämtades i sin cell. Fångvaktarna förde honom framåt, gick tätt intill mot den väntande galgen. Denna ödesmättade scen är hämtad ur essän ”Hängningen” från 1931 och skildrar en avrättning i vad som då var det brittiska kolonialväldets Burma. Författaren är en ung kolonialpolis vid namn Eric Arthur Blair. Han skulle senare bli känd under pseudonymen George Orwell. Själva avrättningen var ett rent rutinuppdrag, något som tidigare hade gjorts många gånger och skulle göras många gånger igen. Utåt sett var alltså allt precis som vanligt. Men inom den blivande författaren hände något omskakande då den dödsdömde, bara några meter från galgen, gjorde något oväntat. Orwell berättar: ”När jag såg fången ta ett steg åt sidan för att undvika vattenpölen, såg jag mysteriet, det outsägligt felaktiga i att göra slut på ett liv när det står i blom.”En existentialistiskt lagd läsare kan i den händelsen nog inte se något mindre än ett synliggörande av människans villkor. I det lilla och för omvärlden helt betydelselösa steget åt sidan blixtrar en människa till. George Orwell och läsaren ser då plötsligt individen i schablonbilden av en dödsdömd, individen som går mot sin död. Det är en kort vandring med ett ofrånkomligt slut. Undvikandet av vattenpölen illustrerar ett försök att under den vandringen behålla så mycket mänsklig värdighet som möjligt. Och just vikten av att alltid behålla det mänskliga subjektets integritet och värdighet skulle komma att bli en röd tråd rakt igenom hela Orwells författarskap. Ända fram till den dystopiska romanen Nittonhundraåttiofyra som publicerades 1949, ett halvår år innan han dog. Utplånandet av varje mänsklig känsla och all form av individualitet, är det diktatoriska Partiets uttalade mål i Oceanien. Inget privatliv eller individuella uttryck får lov att finnas. Alla mänskliga drifter bekämpas brutalt; sexualdrift, kärlek, familjekänsla. Allt det som ett instinktivt steg åt sidan skulle kunna åskådliggöra är förbjudet.Huvudpersonen Winston Smith är på sätt och vis en bödel. På Sanningsministeriet, som är nyspråk för Propagandaministeriet, arbetar han nämligen med att revidera dåtiden så att den passar in i samtiden och framtiden. ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden, den som kontrollerar nuet kontrollerar det förflutna.” Så lyder en av Partiets paroller. En av hans arbetsuppgifter består av att ur arkiverade tidningar skriva bort personer som likviderats på grund av tankebrott. Det är en sofistikerad och långtgående form av cancel culture som han tjänstemannamässigt verkställer. ”Ens namn ströks ur registren”, säger berättarrösten då den förklarar hur en så kallad opersons öde osentimentalt beseglas, ”all dokumentation över allt man någonsin hade gjort raderades, ens tidigare existens förnekades och glömdes sedan bort. Man var avskaffad, undanröjd: utplånad var begreppet som användes”. Men samtidigt som Winston är en bödel är han från romanens början också en dödsdömd. Långt innan han ens hade köpt en förbjuden anteckningsbok och långt innan han den 4 april 1984 gjorde en första förbjuden notering i den och långt innan han ens träffat och förälskat sig i Julia stod han under den fruktade Tankepolisens specialbevakning."Nittonhundraåttiofyra" sägs ofta skildra ett totalitärt samhälle. En sådan tolkning är i stort sett rimlig, men samtidigt är den klassblind och missar därför en av romanens viktiga poänger. Den absoluta majoriteten av Oceaniens befolkning, proletärerna, lever faktiskt i relativ frihet. Samhällets övre skikt, det vill säga Partiets medlemmar, står däremot under en total kontroll. Skillnaden i frihet mellan partimedlemmar likt Winston och proletärerna påtalas ofta. Så pass ofta att den torde ha stor betydelse för förståelsen av romanen. Exempelvis nämns redan i det första kapitlet att det finns en fri marknad i proletärernas kvarter. Winston köpte dagboken där. Och i den första noteringen skriver han om en incident på en biograf då en proletärkvinna helt öppet och högljutt opponerade sig mot att en omänsklig journalfilm visades. Därefter berättar han att det antagligen inte hände kvinnan något, eftersom ”ingen bryr sig om vad proletärerna säger”. Kanske behöver vi bara se oss omkring för att belysa den skillnaden lite bättre. Inom politiken, i massmedier och vid universiteten tycks det idag bli allt svårare att ostraffat få säga fel saker. Samtidigt som så kallat vanligt folk pratar på ungefär som vanligt.Inget hindrar egentligen Winston från att försvinna in i proletariatet för att där leva i relativ frihet. Vid något tillfälle resonerar han med sig själv om att ta det steget. Ändå gör han inte det. Och det är en så pass uppenbart missad möjlighet till frihet att den bör betyda något i en roman som Nittonhundraåttiofyra. En möjlig förklaring är att han liksom alla partimedlemmar, har lärt sig att rikta sitt förakt neråt i hierarkin. Det finns en tydlig klassgräns och upprätthållandet av den tycks vara viktigare än att leva lite friare. Exemplet visar att bevarandet av sociala skillnader sitter djupt i människan och att det har ett högt pris. Hierarkier är fångenskap även för de överordnade. Det aktualiserar ytterligare ett viktigt tema i George Orwells författarskap. I exempelvis reportageboken Vägen till Wigan Pier, en skildring av arbetarklassens villkor under 1930-talet, redogör han för det klassförakt som den medelklass han själv tillhörde fostrades in i. En fostran så stark, berättar han, att den till och med drar en föraktets skarpa gräns mellan övertygade socialister ur de övre klasserna och det proletariat som de säger sig kämpa för. Och å andra sidan riktas hat uppåt. Båda parterna är alltså fångade i schablonbilder av både sig själv och den andre.Väldigt lite i "Nittonhundraåttiofyra" överensstämmer med samhällets utformning under romanens tillkomst i slutet av 1940-talet, förutom just upprätthållandet av klasskillnaderna. Samtidigt som Winston Smith tänker att det bara är proletärerna som kan erbjuda ett framtidshopp, så betraktar han länge deras slitna och smutsiga kroppar, deras simpla och brutala vanor, med den överordnades distanserande blick ovanifrån. Ända tills han, alldeles innan han och Julia grips i kärleksnästet de inrättat i proletärkvarteren, ser en kvinna hänga tvätt. Ur den fysiskt slitna och överviktiga kvinnans gestalt framträder då en vacker människa. Helt plötsligt ”slog det honom för första gången att hon var vacker”. Den arbetande kvinnan sjunger och han tänker med mänsklig värme att människor som hon ”slet genom hela livet och fortsatte sjunga”. I de orden framträder existentialismens Sisyfosgestalt då han, som Albert Camus säger, lycklig måste ta sig an dagens slit. Och att läsa om hur den vackra kvinnan framträder är nästan som att se en dödsdömd fånge undvika en vattenpöl på vägen mot galgen.Jimmy Vulovic, litteraforskare och författareLitteraturGeorge Orwell: 1984. Översatt av Christian Ekvall. Bokförlaget Bakhåll, 2021.

Franz Kafka var tog avstånd från mycket av den tro och kultur han fostrades i. Samtidigt var han något av en judisk mystiker. Ulrika Björk reflekterar över motsättningen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I novellen ”Det hemliga miraklet” från 1939 skildrar den argentinske författaren Jorge Luis Borges ögonblicket då huvudpersonen Jaromir Hladík, en tjeckisk judisk författare, erfar ett mirakel. Under tyskarnas inmarsch i Prag grips författaren och döms till döden för sina arbeten om den judiska mystiken. Natten innan avrättningen ber han Gud förlänga hans liv med ett år för att fullborda en oavslutad tragedi. När den dödsdömde nästa morgon står inför exekutionspatrullen stannar den fysiska världen upp, samtidigt som hans tankar pågår som vanligt. Med minnet som dokument slutför författaren under ett år dramat, varpå patrullens fyrfaldiga salva kastar honom till marken.Borges magiska realism – där den gripbara världen sammansmälter med en drömlik verklighet – för vidare en modernistisk genre som författaren Franz Kafka etablerade. Kafka föddes i Prag 1883 och växte upp i en assimilerad judisk borgerlig familj. Vid sin död 1924 hade han ett sextiotal skrifter bakom sig och tre ofullbordade romaner. Med juridisk precision gestaltar hans litteratur tillvarons labyrintiska absurditet.Kafkas stora genombrott kom efter hans död, men en av dem som läste honom under hans livstid var historikern och auktoriteten på judisk mystik Gershom Scholem. Enligt honom vittnar författarskapet om den moderna människans vilsenhet genom att förmedla ett särskilt judiskt förhållande till traditionen i en värld där Gud har dragit sig undan. Kafka är en ”kättersk kabbalist” skriver Scholem i ett brev till vännen Walter Benjamin.Kabbala är det hebreiska ordet för 'tradition' och kommer från verbet för 'att ta emot'. Det är också namnet på en medeltida mystisk lära om den skapande guden som drar sig samman för att ge utrymme åt sin skapelse. Samma gud strålar också ut i världen och uppenbarar sig i tingen. Men hos Kafka kan den fördolde gudens uppenbarelse inte längre erfaras. Allt som återstår är ett meningslöst tomrum.En rad ur det självbiografiska Brevet till fadern – som kom ut först på 1950-talet – verkar bekräfta Kafkas hållning till sitt judiska arv: ”Något bättre sätt att förvalta detta arv än att så fort som möjligt frigöra sig från det kunde jag inte komma på; just en sådan frigörelse tycktes mig vara det mest pietetsfulla”, skriver sonen. Brevet till fadern är en oförsonlig uppgörelse med en förtryckande far och dennes slentrianmässiga religiositet. Den ger därför röst åt upplevelsen av traditionsförlust. Även om fadern fått med sig ”en viss judendom” från sin hemby saknar den i sonens ögon ett egenvärde för fadern och kan därför inte förmedlas.Bilden av Kafka som en internationell modernist var länge förhärskande. Men mot slutet av det kalla kriget började han citeras på den kritiska scenen och som nära förbunden med sitt historiska Prag. För Vaclav Havel var Kafka en förebild. Och i en inflytelserik studie från 1974 byggde de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari en teori kring en dagboksanteckning från 1911 där han hänvisar till ”de små nationernas litteratur” och den egna förtrogenheten med jiddisch. Boken Kafka. För en mindre litteratur påminde om att Kafkas transnationella tillhörighet var både språklig och politisk – han publicerade sig i samma österrikiska tidskrifter som den politiska sionismens grundare Theodor Herzl.Den språkliga historien – den judiska, tjeckiska och tyska – blev nu en del av den kritiska Kafkatolkningen, och den dolda traditionen i Kafkas egna texter började framträda. Tänk till exempel på den lilla varelsen Odradek i novellen ”Familjefaderns bekymmer” från 1919. Medan vissa hävdar att namnet Odradek är av slaviskt ursprung anser andra att det är tyskt, får vi veta, men ingen kan säga säkert. Själva varelsen är en platt stjärnformad trådspole överdragen med trådändar av skiftande slag och färger. Genom sin konstruktion kan den stå för sig själv på två ben men tycks aldrig ha haft något egentligt ändamål. Den är meningslös och ändå fullbordad. Det är det som bekymrar familjefadern, som undrar om varelsen kommer att överleva honom själv och rulla framför fötterna på hans barn och barnbarn.I en hyllning till Kafka tio år efter hans död tolkar Walter Benjamin Odradek som spåret av en bortglömd centraleuropeisk judisk tradition. Den lilla varelsen sätter oss i kontakt med en förnationell värld – inte slavisk, inte tysk, men formad av båda. Vissa uttolkare menar att novellen väver in Kafkas egna översättningar av hebreiska böner.I en annan novell omtolkar Kafka myten om Babels torn. I ”Stadsvapnet” från 1920 avbryts tornbygget inte genom en högre makts ingripande, som i den bibliska berättelsen. Nej, det är storheten i själva idén om ett torn som räcker upp till himlen som förlamar krafterna och får Babels människor att skjuta fullbordandet på framtiden.Byggandet av tornet misslyckas därför att det inbegriper föreställningen att tiden är gränslös, harlitteraturvetaren Stéphan Mosès föreslagit i en tolkning från 1992. Som Kafka skriver var det som om man ”räknade med att kunna hålla på i århundraden”. Berättelsen står därför i kontrast till Borges novell om den judiske författaren i Prag. I ”Det hemliga miraklet” är tiden förtätad till ett enda ögonblick: stunden då den fysiska världen stannar upp och författaren fullbordar sin tragedi i minnet.I skärningspunkten mellan de två novellerna finner Mosès en historiesyn som han förbinder med mellankrigstidens tysk-judiska generation och kallar ”den historiska tidens aktualisering”. Sedan upplysningen hade den europeiska filosofin dominerats av tanken att historien rör sig framåt. Historia betydde kontinuitet, kausalitet och vetenskapliga framsteg. Istället för att (i Hegels och Marx efterföljd) optimistiskt tänka sig historien som en rörelse mot mänsklighetens fulländning hndlar ”den historiska tidens aktualisering” om en diskontinuerlig historia. Vad Kafka och hans generation såg var att historien består av ögonblick som inte låter sig totaliseras. De erkände att kriser, avbrott och slitningar kan vara mer avgörande – till och med mer löftesrika – än en skenbar enhetlighet. Även om tidigare tänkare har uppmärksammat nuets verklighet rör det sig här inte om en flyktig övergång mellan förflutenhet och framtid, nupunkter i en tidslig kedja, utan om en tid som exploderar i otaliga messianska ögonblick. Som hemliga mirakel uppstår de messianska ögonblicken mellan den oändligt förlängbara yttre tiden i Kafkas tolkning av tornbygget och den förtätade inre tiden i Borges berättelsen om den dödsdömde författaren. Och de nämns redan i Talmud, enligt Scholem – samlingen av de allra tidigaste judiska bibelkommentarerna. Där liknas tiden vid änglar ”som återskapas i varje ögonblick i otaliga mängder för att sjunga sin hymn inför Gud innan de förstörs och försvinner i intet.”Ulrika BjörkfilosofLitteraturRobert Alter. Omistliga änglar: tradition och modernitet hos Kafka, Benjamin och Scholem. Översättning: Daniel Pedersen. Bokförlaget Faethon, 2023.Walter Benjamin: ”Franz Kafka: On the Tenth Anniversary of His Death” [1934], Illuminations, utg. Hannah Arendt. Schocken Books, 1968.Walter Benjamin: Gesammelte Briefe. Band IV, 1931-1934. Suhrkamp, 1998.Jorge Luis Borges: Fiktioner. Översättning: Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag, 1995.Deleuze, Gilles & Guattari, Félix. Kafka. För en mindre litteratur. Översättning: Vladimir Cepciansky & Daniel Pedersen. Daidalos, 2012.Franz Kafka: En svältkonstnär och andra texter utgivna under författarens levnad. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2007.Franz Kafka: Brevet till fadern. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2010.Franz Kafka: Till frågan om lagarna och andra texter ur kvarlåtenskapen (1920-24). Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2020.Franz Kafka: Dagböcker: december 1911-1913. Översättning: Hans Blomqvist & Erik Ågren. Bakhåll, 2004.Vivian Liska: ”Law and Sacrifice in Kafka and His Readers”, Interdisciplinary Journal for Religion and Transformation in Contemporary Society, 8 (2022), s. 256-274)Stéphane Mosès. Historiens ängel. Rosenzweig, Benjamin, Scholem. Översättare: Ervin Rosenberg. Bokförlaget Faethon, 2023.Gershom Scholem: The Messianic ea in Judaism and other Essays on Jewish Spirituality. Översättning Michael A. Meyer & Hillel Halkin. Schocken Books, 1971.

Vetenskapen, livet och litteraturen visar alla hur vi skapar det som redan varit. Marit Furn dyker ner i vår tillvaros paradoxala struktur och Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I essän Kafka och hans föregångare skriver den argentinske författaren Jorge Luis Borges med sedvanlig finurlighet:”Faktum är att varje författare själv skapar sina föregångare.”Tanken svindlar till. Borges byter plats på orsak och verkan, så att den raka tidslinje vi är så vana att förhålla oss till, plötsligt får pilar i bägge riktningarna. Men vi inser också samtidigt, att detta är helt i sin ordning.Ur den oöverskådliga röra av kreativa infall som varje samtid är, springer då och då en författare, som har geniet, men också – bör tilläggas – turen, kapitalet och/eller kontakterna, att omvandla de pågående strömningarna till något som blir bestående. Men i samma handling skänker författaren också nytt liv åt sina inspirationskällor, genom att förklara dem värdefulla, omtolka dem och kasta sitt eget ljus på dem, baklänges i tiden.Som Borges sammanfattar saken:”Författarens arbete modifierar vår uppfattning av det förflutna liksom det kommer att modifiera framtiden.”Eller uttryckt i mer allmängiltiga ordalag: Varje avgörande händelse skapar stigar bakåt i historien, minst lika mycket som den pekar framåt.Principen är sann för mycket mer än litteratur.Evolutionen ger en förförisk känsla av linearitet när vi tittar tillbaka på den från vår punkt i tiden. Som om varje nytt utvecklingsstadium vore en självklar följd av de föregående, föreställer vi oss hur encelliga organismer blir till fiskar som kravlar upp på land för att bli till däggdjur som reser sig på två ben och börjar skriva böcker och rikta teleskop in i rymden. Över varje arts särskilda linje svävar en nästan aristotelisk känsla av nödvändighet, som om allting lite i taget bara rör sig mot sin slutgiltiga, liksom oundvikliga form.Illusionen kan delvis förklaras med den så kallade ”efterklokhetseffekten”, det vill säga att saker alltid upplevs som betydligt mer sannolika efter det att de inträffat. Framtiden tornar upp sig som ett suddigt moln av möjligheter. Men sett över axeln tycks allt som hänt mycket prydligt arrangerat, som smultron trädda på ett strå.Befriad från sin skenbara nödvändighet blir evolutionen genast något annat och betydligt mer kaotiskt. Vi tvingas då inte bara ta hänsyn till de fåtal arter som överlevt urvalet och lämnat stigar av föregångare bakom sig. I det negativa utrymmet mellan grenarna anar vi också alla de andra – de oräkneliga, aldrig förverkligade möjligheterna.Ungefär som i våra egna liv, där varje ny händelse genast görs till del av den pågående sagan om oss själva, den som vi halvt omedvetet hela tiden kompletterar och modifierar, för att skänka en air av logik åt våra egna ofta inkonsekventa beslut, allt för att kunna integrera dem i vår övergripande självbild. Jag gjorde så eftersom jag är sån, tänker vi. Och jag är sån eftersom jag tidigare har gått igenom det eller det.Denna ständigt pågående efterhandskonstruktion handlar dock inte bara om hur vi människor tänker på oss själva och världen. En av de mest förunderliga upptäckterna inom kvantmekaniken är ju att tillvarons minsta beståndsdelar faktiskt inte verkar lyda vår slentrianmässiga föreställning om orsak och verkan.Det numera välkända dubbelspaltexperimentet, liksom andra undersökningar av samma slag, avslöjar hur enskilda partiklar tycks befinna sig på alla möjliga platser och många tänkbara tillstånd samtidigt. Inte förrän partiklarna stöter på något som avkräver dem specifika svar om deras egenskaper, kollapsar de många sannolikheterna till bara en enda och alla de övriga försvinner.Även partiklarnas historia – var de alltså befann sig för en stund sedan – förvandlas i mätögonblicket från suddigt sannolikhetsmoln till en bestämd väg genom rymden. På något avgörande vis tycks alltså händelser i nuet – svårsmält nog – kunna påverka det som redan har passerat, bara genom att kräva det på svar.Paradoxer av detta slag har inspirerat forskare till en uppsjö ontologiska hypoteser, som alla tycks förklara något men inte allt. Vilken av tolkningarna som en dag ska visa sig mest användbar vet vi ännu inte. Arbetsmodellerna befinner sig – skulle man kunna säga – fortfarande i en hetsig evolutionär konkurrens med varandra.Mycket pekar ändå på att tillvaron, på mikronivå, inte är tidsmässigt linjär på det sätt vi är vana.”Universums historia hänger på frågan du ställer”, som Stephen Hawking ska ha sagt till sin medarbetare Thomas Hertog något gång under de sista åren av sitt arbetsliv.I det som Hertog kallar Nobelprisvinnarens ”slutgiltiga teori” kom Hawking faktiskt att betrakta hela världsalltet som ett enda stort kvantmekaniskt system. Och han frågade sig följaktligen om inte universums hela historia måste betraktas baklänges.Inspirerad av evolutionsteorin öppnade Hawking för möjligheten att inte ens naturens lagar behöver vara bestämda från början. Istället kan universums krafter ha mejslats fram steg för steg genom samma uteslutningsprocess som den för växter och djur. Den specifika bukett av fysikaliska krafter vi förhåller oss till här och nu, skulle alltså bara vara en av alla dem som lika gärna kunde ha uppstått, men som konkurrerades ut mycket tidigt i universums historia.Vad vi ser när vi tittar långt in i rymden – och samtidigt allt längre bakåt i tiden – påstod den sene, radikale Hawking dessutom vara helt beroende av vad det är vi letar efter, eftersom vi, på ett kvantmekaniskt plan, hela tiden tvingar det vi mäter att välja väg – allt i ett slags svindlande, dubbelriktad tango av orsak och verkan.På det viset kunde Hawking också upphöja oss människor från obetydligt stjärndamm till medskapare i vårt eget universum – och då inte bara genom vårt ständiga återberättande av händelser för oss själva, där överlevarna hela tiden skriver och skriver om historien, utan på ett mycket mer fundamentalt plan än så. Helt kort: Som man frågar får man svar.I detta kaos av då och sen, med det flyktiga nuet som hela tiden blandar sig i såväl det kommande som det förgångna, tvingas vi leva våra liv som om allt var helt i sin ordning.Som Søren Kierkegaard en gång konstaterade:”Det är helt sant, som filosofin säger, att livet måste förstås baklänges. Men då glömmer man den andra principen, att det måste levas framlänges”.Slutsatsen han drog var att livet i något givet ögonblick aldrig helt kan förstås.Kierkegaard var också en av Borges föregångare. Det förklarar en del av den argentinske författarens många paradoxala tidsloopar och sammanflätningar, som alla rymmer en hisnande, existentiell dimension. På samma sätt som kvantmekaniken, med sin antydan om orsakssambandens dubbla riktning, får Borges med sitt skrivande själva verkligheten att gunga till.Fysik, filosofi, litteratur, liv.Marit Furnförfattare och konstnärLitteraturThomas Hertog: Om tidens uppkomst – Stephen Hawkings slutgiltiga teori. Översättning Lisa Sjösten. Fri tanke, 2023.Jorge Luis Borges: Borges II – 1945–1970. Översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson, Ingegerd Wiking, m fl. Bokförlaget Tranan, 2019.

Att var konsekvent och stå upp för sina ideal är svårt, särskilt i oroliga tider. Det gäller även filosofer, konstaterar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Eleverna var upprörda när de kom in i mitt klassrum. Lektionen före hade de haft matematik och när de inte förstått lärarens genomgång hade de bett honom förklara igen. Och igen. Till sist hade läraren blivit frustrerad och utbrustit: ”Men är ni dumma i huvudet!?”Det är svårt att tänka sig ett mindre lämpligt tillfälle att ryta något sådant än i ett klassrum där elever ber om hjälp med att förstå. Men i ärlighetens namn är vi nog fler som tänkt, och kanske någon gång också råkat uttalat oss, just så när något vi säger inte går in hos den tänkta mottagaren.Jag arbetar inte längre som lärare men vacklar ständigt mellan mina spontana reaktioner och min mer viljebaserade strävan efter att förstå andras situation och grundvalar. Vanlig okunskap eller oförmåga har jag ofta stort tålamod med men jag vill vara respektfull mot och kunna känna empati även för dem som gör eller säger saker som jag ogillar. Jag har rentav skrivit både artiklar och böcker om vikten av att lyssna, sätta sig in i andras perspektiv och tala vänligt också med dem som har åsikter man avskyr. Ändå kan ”Hur dum får man vara!?” dyka upp som ett mantra i huvudet när jag tar del av nyhetsintervjuer eller diskussioner på sociala medier. Varför fattar folk så trögt?! Jag vet vikten av att hålla mig lugn i samtal med meningsmotståndare. Trots det blir jag ibland hätsk eller nedlåtande.Det är lätt hänt att vara förstående och lyhörd när man filosoferar och misantrop när man reagerar när det kommer till politik och andras människosyn. Verkligheten, och våra känslor, envisas hela tiden med att sabotera för oss i vår praktiska tillämpning av ståndpunkter.Jag finner tröst i att en av de filosofer som jag tycker allra sämst om, Ayn Rand, misslyckades kapitalt med att leva upp till sina egna uppförandeideal. Rand var den rationella egoismens lovsångare. De enda plikter man har i livet, menade Rand, var att i alla lägen hålla fast vid egennyttan och se precis allt, inklusive relationer, som transaktioner. Till och med kärlek skulle vara en rationell uppgörelse mellan två förnuftiga parter som i första hand hade sin egen välgång för ögonen.I hennes böcker lyser dessutom ett starkt svaghetsförakt igenom. Ändå levde hon större delen av sitt liv med en man som i mångas ögon antagligen framstod som tämligen misslyckad. Den vänlige Frank O'Connor började som skådespelare men fick få roller. Han försökte sig på även flera andra yrken utan större framgång. Men Rand tycks ha älskat honom ändå. I sina böcker skriver hon dessutom hela tiden fram hjältar som är helt oberörda inför andras uppfattning om dem och rationellt kyliga i alla relationer. För egen del tycks hon i perioder ha varit ganska känslig för vad andra tyckte om henne och när hennes unge älskare lämnade henne fick hon ett mentalt sammanbrott.Intrigerna i Ayn Rands böcker må vara banala och karaktärerna platta. Men Rand själv var långt ifrån så okomplicerad som hennes idealmänniskotyp. Vilket gör henne till en mer sympatisk och intressant person i mina ögon.Ayn Rand klarade alltså inte att hålla linjen i sin egen livsfilosofi: rationalitet och styrka framför allt. Att leva som man lär är ofta svårt. Särskilt i omvälvande tider, som åren före och under andra världskriget, då både Ayn Rand och Simone Weil verkade. De kan betraktas som varandras motpoler. Den totala egoismens filosof mot den totala uppoffringens. Men när det gäller förmågan att få livsideal att gå ihop med verkligheten kom de båda till korta. Simone Weil brann för att göra världen till en mer rättvis och jämlik plats. Det ledde henne till att ta värvning som frivillig i spanska inbördeskriget – trots att hon var pacifist. En motsättning i sig. Väl vid fronten krävde hon dessutom att förses med gevär trots att hon såg så dåligt och var så tafatt att hennes brigadkamrater var rädda att hon skulle råka skjuta dem i stället för fienden.Om detta berättas i Wolfram Eilenbergers bok ”Frihetens lågor” där han följer inte bara Rand och Weil utan även Simone de Beauvoir och Hanna Arendt under åren 1933-1943. Inte minst Arendt sattes på svåra prov. Som judinna hade hon varit en stark förespråkare för ett hem för judarna i Palestina. Men under Biltmorekonferensen som den sionistiska rörelsen anordnade i New York 1942 antogs en vision om Palestina som ett ”judiskt samhälle”. Den faktiska majoritetsbefolkningen av palestinier skulle bara ges minoritetsrättigheter och till exempel inte ha rösträtt. Arendt blev både rasande och förtvivlad.Idén om en enhetligt judisk nationalstat utan inkludering av det folk som redan bodde i området krockade med hennes syn på hur en välfungerande nation borde se ut och fungera. För Arendt ledde detta till en brytning med den sionistiska rörelsen. En brytning som skedde samtidigt som Det tredje rikets grymheter mot det judiska folket blev alltmer extremt och uppmärksammat i världen. Arendt lyckades alltså hålla fast vid sina ideal även i en tid av mycket stark press, som borde ha kunnat göra vem som helst ideologiskt förvirrad och benägen att följa med den flock man anslutit sig till.Men ingen lyckas förstås hålla fast vid sina ideal i varje situation. Inte heller Hannah Arendt. En av den moderna västerländska filosofins mest välkända romantiska skandaler måste vara hennes relation till den tyske filosofen Martin Heidegger. Som 18-årig student hade hon inlett en relation med sin då 35-årige lärare. Den varade i flera år och de höll kontakten och förblev vänner även efter brytningen. Trots att Martin Heidegger 1933 gick med i nazistpartiet och bad aldrig om ursäkt för det. Efter kriget försökte Arendt bidra till att tvätta Heideggers gärning ren.Ju mer världen och andra människor kräver av oss desto svårare blir det att leva upp till idealen och navigera mellan grynnorna i de egna tankesystemen. Så hur ska vi förhålla oss till våra ideal när omvärlden gungar? Hur ska vi klara att hålla fast vid det som vi håller för rätt och sant också när allt kastas omkull? Hur ska vi göra med vårt tvivel på andra människors förståndsförmåga i en tid av enorma motsättningar och hot mot mänskligheten? Så mycket krävs, och kommer att krävas av oss. Inte minst förmågan att ompröva gamla sanningar. Men vilka, och när?Öppenhet är kanske en av vår oroliga sam- och framtids allra främsta dygder. För att inte tala om förmåga att ifrågasätta också sin egen omdömes- eller fattningsförmåga. Det kan alltid vara man själv som fattar trögt.På hyllan med pennor över mitt skrivbord har jag nu satt upp en uppmaning till mig själv: Vid komplexitet – tvivla! Det finns alltid andra vägar ut och i prövande samtal med andra – och oss själva, kan vi hitta dem. Det gäller även om folk ibland, ofrånkomligen, är dumma i huvudet.Eva-Lotta Hulténförfattare och journalistLitteraturWolfram Eilenberger: Frihetens lågor : filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943. Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt, Ayn Rand. Bokförlaget Daidalos, 2023.

UPPLÄSNING: Angela Kovács ÖVERSÄTTNING: Jan Henrik Swahn Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jag har levt oförskämt” av Maria LaináDIKTSAMLING: Vad som hänt (Bokförlaget Edda, 2022)MUSIK: Ale Carr/Rune Tonsgaard Sörensen/Nikolaj Busk: MeanwhileEXEKUTÖR: Dreamers' circus

Massakern i Ådalen den 14 maj 1931, då fem personer dödades och fem sårades av militärens kulor, är kanske den mest dramatiska och omskrivna händelsen i arbetarrörelsens historia. Skotten i Lunde blev kulmen på åratal av klasskonflikter och ställde allting på sin spets, men öppnade samtidigt dörren till folkhemmet.Programledare och manus: Kent Werne. Podden produceras av Straydog studios på uppdrag av LO, och i samarbete med Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.Medverkande i detta avsnitt: Historikern Roger Johansson, professor vid institutionen för utbildningsvetenskap vid Lunds Universitet. Roger Johansson doktorsavhandling ”Kampen om historien. Ådalen 1931; sociala konflikter, historiemedvetande och historiemissbruk 1931-2000”, utgiven av Hjalmarson & Högberg och Bokförlaget Atlas, ligger också till grund för avsnittet. Andra böcker som använts: ”Ådalen 31” av Birger Norman, utgiven av Rabén & Sjögren; ”Svensk Historia 1920-1965”, utgiven av Norstedts och ”Svensk Politik” av Per T Ohlsson, utgiven av Historiska Media. I podden citeras också intervjuer från Sveriges Radio. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi släpper här det första av två förinspelade avsnitt med anledning av att historiepoddsfamiljen blir en medlem större. Och vad passar bättre för att fira en ny liten människa än en berättelse om en gammal liten människa?Robert Walser var en schweizisk författare som i början av 1900-talet nådde modesta framgångar i Berlins kulturvärld. Han var lite av en Kafka innan Kafka. Men Robert Walser hade svårt med såväl pengar som mental hälsa. För att komma runt kraven på skrivandet uppfann han ”mikroskriften”. Hela noveller skrevs i täta miniatyrkrumelurer på visitkort och blad från almanackor.Först i modern tid har Walser åter hittat nya läsare. Och med det människor som vigt sina liv till att översätta de pappersarken. Det här är berättelsen om det minsta av alla missförstådda genier. Hoppas ni gillar den!—Glöm inte plåtarna till föreställningen på China teatern i Stockholm 14 maj. Krigochfred.se—Walser, Robert, Betydande människor kallar mig ett barn: mikroskrifter i urval, Bokförlaget Faethon, Stockholm, 2019Bernofsky, Susan, Clairvoyant of the Small, Yale University Press, 2021Seelig, Carl, Vandringar med Robert Walser, Bokförlaget Faethon, Stockholm, 2019”Robert Walsers sista steg i snön” Niklas Qvarnström i P1 2023-12-19 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Nyheter och fördjupning från Sverige och världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Adania Shibli i samtal med Balsam Karam. Under bokmässan i Frankfurt i år skulle Adania Shibli ha tagit emot det anrika LiBeraturpreis, men ceremonin ställdes in till följd av situationen i Israel/Palestina och publiken gick miste om chansen att höra henne prata om sitt unika författarskap. Den 21 mars 2024 kom hon till Stockholm. Adania Shibli är född i Palestina 1974, hon anses vara en av den arabiskspråkiga litteraturens mest framstående författare. Hon har disputerat i medie- och kulturstudier vid University of East London. Hon utkom första gången på svenska med kortromanerna "Beröring" och "Vi är alla lika fjärran från kärleken" (2018). Hennes roman "En oansenlig detalj" (2021) är skrämmande aktuell i vår tid. Balsam Karam är författare, bibliotekarie och undervisar i Litterär gestaltning på Göteborgs universitet. Hon debuterade med romanen "Händelsehorisonten" (Norstedts, 2018) och 2021 kom "Singulariteten". I samarbete Bokförlaget Tranan. Från 21 mars 2024 Jingel: Lucas Brar

Hör Jila Mossaed prata om Jalal al-din Rumis författarskap och dess betydelse för hennes eget skrivande. Jila Mossaed föddes i Teheran 1948. Sedan 1986 är hon bosatt i Sverige och har gett ut ett stort antal böcker på svenska, senast "Orden är försenade" (Bokförlaget Lejd, 2021). På persiska har hon publicerat både diktsamlingar och romaner. Jila Mossaed har fått flera utmärkelser, senast Jan Fridegård-priset (2018), Karl Vennbergs pris (2019) och Erik Lindegren-priset (2019). Hon är ledamot i Svenska Akademien. Jalal al-din Rumi är ett av världslitteraturens stora namn. Han räknas som av de stora sufipoeterna med ett ojämförligt inflytande på den persiska litteraturen. Hans dikter finns översatta till språk världen över och han har lästs och beundrats av författare och läsare under århundraden. 2007 utnämnde Unesco honom till fredspoet och runtom i världen firades 800-årsminnet av Rumis födelse med konserter, symposier och poesiuppläsningar. Från 5 mars 2024

Är det en mänsklig rättighet att leka, också som vuxen? Leken kan befria oss, och spela en viktig roll för demokratiers utveckling. Även sexuella lekar som ageplay det menar Marie Hållander. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns leken i fabriken. Pappa arbetade på en fabrik som mekaniker. Jag och mina syskon fick följa med dit ibland på kvällarna, då pappa lagade någon av maskinerna. Jag minns hur vi åkte runt med sparkcyklarna medan pappa arbetade. Fabriksgolvet var ett rutnät. En labyrint. Det var mörkt och dovt. Vinklar. Vrår. Vi körde fort. Fortare. Fortast. Tävlade i de mörka gångarna. Skrämde varandra. Jagade.Olja. Stål. Damm. Betong. Och så sparkcyklarna. Runt. Runt. Vi ville aldrig gå hem.Att leka är en viktig del av att vara barn. Barnkonventionen erkänner ”barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder”. Någon liknande formulering hittar man inte för vuxna människor. Exempelvis återfinns inte ordet lek i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna. Tillspetsat kan man säga att lek inte är en rättighet. Och varför skulle den vara det, kan man fråga.Leken har sitt eget sätt att vara i världen. Det är ett fenomen som tillhör barnen, men inte uteslutande. Det här argumenterade den tyske filosofen och pedagogen Eugen Fink för redan på 50-talet. I maskinens tid, menade han, blir lekens roll mer påtaglig eftersom leken har betydelse för människans existens: människan är bara hel när hon leker. Även om vi inte leker längre, har alla, eller i alla fall de flesta av oss, minnen av att leka, och i olika grad återkommer vi till leken genom livet. Att leka är något annat än att sova, äta, arbeta, älska, lära sig, men går att kombinera med flera av dessa grundläggande saker i livet. Man kan leka och älska. Man kan leka och äta. Man kan leka och ge omsorg. Och inte minst kan leken spela en roll i sexuella sammanhang.Att agera eller känna sig som ett barn, eller ungdom, kan vara en del av en särskild sorts sexuell lek. Det kallas ageplay och är ett fenomen inom BDSM där vuxna leker med åldersskillnader och litenhet. I genusvetaren Elin Bengtssons avhandling Perversa tidsligheter från 2023 intervjuas ageplay-utövare som utgår ifrån barnets perspektiv och har en ”Daddy” eller ”Mommy” som bestämmer saker åt dem. Som ger dem omsorg och tar hand om dem. Men också utnyttjar dem. Sexuellt.De intervjuade berättar i avhandlingen om hur leken skapar öppningar för dem, ger glädje och formar identiteter. Men de berättar också om motsatsen – om skammen kring ageplay och det som upplevs som smutsigt och fördärvligt. En av dem, Joar, förknippar vuxenhet med att inte uppleva saker, med att saker och ting inte är särskilt märkvärdiga. Barnets eller tonåringens uppspelthet blir en kontrast till detta. Genom att leka den oerfarna får Joar det som är välbekant att framstå som exceptionellt eller exalterande. Att få vara ”grabben” är att ”ta tillvara på impulser, vad man känner för eller har lust till, där kanske vanliga konventioner om hur manlighet är sätter stopp”. Den hypermaskulina, parodierade grabbrollen blir ett sätt att utmana manligheten, beskriver Joar, något som också påverkar hur han tar sig an vuxenlivet med större distans och mindre allvar.Ageplay har varit tabubelagt och kan nog i vissa kretsar vara kontroversiellt eftersom det har förknippats med sådant som pedofili och incest. Detta avfärdar Elin Bengtsson – det är vuxna som i samtycke leker och inte barn. Men hon visar också hur våra begär, drömmar och identiteter är mångbottnade, och hur just tanken på det förbjudna kan väcka lust. Det är kittlande att föreställa sig att bli utnyttjad. Det är befriande att ha någon som bestämmer över en. Till exempel berättar Hedda om hur leken att vara den oerfarna och utforskande innebär ett ”högre medvetande”.I samma andemening kan det vara berusande att ha ett maktövertag, att som ”Mommy” eller ”Daddy” bestämma över någon som måste följa ens ord och handling. Men den vuxna positionen framträder inte alls i Elin Bengtssons undersökning vilket framkallar en känsla av att jag snuvas på halva berättelsen.Även om leken är fri innehåller den alltid regler som bestäms av de som leker, menar Eugen Fink. Och inom BDSM råder samtycke där regler etableras i samförstånd snarare än utifrån konventionella normer. Elin Bengtsson lyfter fram att ageplay äger rum i hemmet, det vill säga att det är i vardagen, i det nära, intima, som leken utövas. En viktig poäng som jag tar med mig här är därför att lek inte är arbete. Det är ett fenomen där vi avbryter arbetet och istället gör det som är lustfyllt. Vi är i leken inte längre ”nyttiga medborgare” som producerar varor eller tjänster för att ställa mat på bordet och betala räkningar, eller sysslar med hemmets reproduktiva arbete, som omsorg eller städning.När min pappa arbetade i fabriken lekte han inte, det var vi barn som lekte när vi åkte runt med fabrikens sparkcyklar. Lekte du med oss, frågar jag pappa idag. Nej, svarar han, jag hade tillsyn av pannan, men visst åkte jag runt. Fabriken var ju stor, min cykel hade ju verktyg och allt annat. Jag åkte nog med er också.Genom leken vanhelgas saker och ting, menar filosofen Giorgio Agamben. Barn gör leksaker av sådant som tillhör andra sfärer och som vuxna är vana vid att se allvarligt på, så som ekonomi, krig eller juridik. ”Helt plötsligt blir en bil, ett skjutvapen eller ett juridiskt kontrakt en leksak.” skriver han. Det handlar inte om slarv eller vårdslöshet när barn, eller vuxna, ger pinnar, dockor, krukor och stolar nya användningsområden. Snarare finns det i lek en distans. Man går in i leken, man kan gå ur den, och saker och ting blir annorlunda. Leken innebär förnyelse och är, enligt Giorgio Agamben, barnens gåva till mänskligheten.Lek handlar alltså om förnyelse. Lek kan förändra inte bara föremål och idéer, utan också individer och samhällen, och därmed spela en roll för demokratiers utveckling. Det menar forskarna i antologin Play and Democracy. Genom lekfulla politiska aktioner, konst och kultur men också barnens lek i skolan kan normer, värderingar och politiska beslut ifrågasättas. Det finns en inneboende lekfullhet i demokratier enligt forskarna, eftersom leken omförhandlar saker och bygger upp motstånd mot dominerande föreställningar, manipulation och maktspel. Ett samhälle där det inte finns plats för lek är totalitärt.När pappa arbetade i fabriken så störde jag och mina syskon hans arbete. Jag hoppas att vi barn drog in pappa i leken, så att fabrikens produktion och tid avbröts och istället blev vår, gemensamma tid. I min lekfulla tanke var fabriken som pappa arbetade i inte längre en fabrik gjord för att producera saker, utan en plats för att köra fort mellan maskinerna. En plats långt mer spännande än ett nöjesfält. Vi ville aldrig gå hem. För i leken var vi fria och mer hela som människor.Marie Hållanderförfattare och lektor i pedagogikLitteraturGiorgio Agamben (2007) Profanation. Zone Books.Giorgio Agamben. (2005) Undantagstillståndet. Bokförlaget Faethon.Elin Bengtsson: Perversa tidsligheter. Ageplay och litenhet ur ett queertemporalt perspektiv. Ellerströms, 2022.Eugen Fink. (1974) The Ontology of Play, Philosophy Today vol 18, nr. 2.Eugen Fink, Ute Saine and Thomas Saine (1968) The Oasis of Happiness: Toward an Ontology of Play. Yale French Studies. No. 41, Game, Play, Literature, pp. 19-30. Yale University PressAlice Koubová, Petr Urban, Wendy Russell and Malcolm MacLean (2021) Play and Democracy. Philosopical Perspectives. Routledge.UNICEF, Barnkonventionen. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten?_gl=1*8ihfxp*_up*MQ..&gclid=CjwKCAiAk9itBhASEiwA1my_6xCXBhShfi-akoOb0HksLsFU0vd4FDtkhBtR41zhDqCowoVPcUDYxhoCzLwQAvD_BwE

Dagens forskningsprojekt är ofta strängt budgeterade, rollerna tydligt fördelade och vanligtvis överlever alla vetenskapsmän. Fredrik Sjöberg berättar om en expedition där det gick på ett annat sätt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När amerikanska örlogsfartyg i Röda havet, efter årsskiftet 2024, började skjuta kryssningsrobotar av typen Tomahawk mot huthirebellerna i Jemen mindes jag i tur och ordning tre böcker. Först romanen ”Om kriget kommer,” tryckt 1971 men strax indragen och makulerad på grund av att författaren, den unge debutanten Jan Guillou, hade utmålat en israelisk landsfader som krigsförbrytare. Boksamlarna säger att bara 25 exemplar av originalutgåvan undkom papperskvarnen. Hur som helst, boken är sällsynt.Därifrån var steget inte långt. Sålunda mindes jag även den svenska tryckfrihetens pionjär, naturforskaren och filosofen Peter Forsskål, vars brandfackla ”Tankar om borgerliga friheten”, tryckt 1759, också den blev indragen och makulerad. Pamfletten slank igenom censuren, men maktspelarna i landets ledning anade oråd och beordrade Forsskåls mentor Carl von Linné att förstöra alla exemplar. Därför blev denna traktat ovanlig nog för att hålla generationer av bibliofiler på gott humör. En av liberalismens kanoniska källskrifter, väldigt svår att komma över.Unga författare som är styva i korken är förstås intressant i sig, men det var inte det som satte fart på mina tankebanor, utan det faktum att Peter Forsskål ett par år efter skandalen i Uppsala reste med en dansk expedition till Jemen, av alla ställen, där han dog 31 år gammal, sommaren 1763. När missilerna dånade fram över den jemenitiska öknen kunde jag alltså inte undgå att påminnas om en annan klassiker, en makalös skildring av den där fördömda expeditionen: ”Det lyckliga Arabien” av den danske författaren Thorkild Hansen. Den boken är inte ovanlig; sedan den gavs ut 1962 kommer den i ständigt nya upplagor, också på svenska, i översättning av Olof Hoffsten. Att läsa den är ett äventyr.Det här var på den tiden kungahusen tävlade om att slösa pengar på kulturpolitik och vetenskap. Den danske kungen Fredrik V var visserligen försupen, och landets finanser var inte direkt lysande, men han var ändå på hugget när idén dök upp: en expedition till Arabia felix, Det lyckliga Arabien, som landet oklar anledning kallades ända sedan romartiden. Där hade ingen vettig människa någonsin varit, så nu skulle man resa dit för att rita kartor, kopiera handskrifter, bekanta sig med folket och beskriva områdets i allt väsentligt okända fauna och flora, särskilt alla de djur och växter som nämns i Bibeln.Sex man rekryterades. En läkare, en tecknare och en betjänt kan vi för dagen lämna därhän. De tre andra är betydligt intressantare. Den danske teologen och språkforskaren von Haven såg sig som expeditionens ledare, men den självtänkande Forsskål krävde jämlikhet. Så kom det sig att von Haven och Forsskål hatade varandra från dag ett; de hade inte kommit längre än till Marseilles förrän dansken bad svensken att kyssa honom i röven, vilket redan på den tiden ansågs vara en opassande uppmaning. Ja, och på den vägen var det. Inte så konstigt kanske att expeditionens sjätte deltagare höll en ganska låg profil. Ändå var det han som till sist blev den klarast lysande stjärnan, delvis på grund av att han var den ende som överlevde.Han hette Carsten Niebuhr, en obemärkt matematiker från de nordtyska sankmarkerna i kurfurstendömet Hannover. Han och Forsskål var expeditionens ojämförligt flitigaste observatörer. Båda lärde sig tala flytande arabiska och de kunde konsten att genom förhandlingar utverka fri lejd i laglöst land. Efter uppehåll i Konstantinopel och Kairo seglade de sex männen från Suez till Jeddah i nuvarande Saudiarabien och därifrån vidare på Röda havet ner till Arabia felix, landet som nu heter Jemen. De kom dit på nyåret 1763, efter att ha varit på resande fot i två år. Alla drabbades av malaria, som de trodde var förkylning, och eftersom resan inte var en picknick för veklingar stångade man sig vidare.Hansen återberättar hela detta äventyr med en så marknära prosa att läsaren verkligen känner kamelkaravanernas fräna doft under solen, sanden i ögonen, konflikternas hetta, rädslan, tristessen och den kortvariga lyckan i bergen, där staden Sanaa med sina palats och milda aristokrater tronade som en lustgård högt över ett land av idel umbäranden och rövarband, som vore Arabien allt annat än lyckligt. Landets egendomliga namn visade sig förresten vara ett gammalt missförstånd. Det finns över huvud taget inga lyckliga länder, bara människors lycka, vanligen kortvarig.von Haven dog först, på försommaren det året, och snart gick Forsskål samma väg, det var nära hamnstaden Mokka, varifrån de fyra kvarvarande männen räddade sig undan låglandets mördande klimat, på en kaffehandlares fartyg med destination Bombay. Tecknaren och betjänten dog båda ombord, och på indisk mark, slutligen, utandades läkaren sin sista suck. Ensam kvar stod en kortvuxen men seg matematiker från kurfurstendömet Hannover. Nu var det upp till honom att rädda åt eftervärlden expeditionens rikhaltiga uppteckningar, kartböcker och naturaliesamlingar.Mot alla odds lyckades han skeppa hem nästan alltihop. Och inte nog med det, han lyckades ta sig hem själv. Det tog tre år. Han reste först sjövägen från Bombay till Basra i nuvarande Irak, där han försvann. Hemma i Danmark trodde man att också han var död, men han red i maklig takt norrut under täcknamnet Abdallah, över Bagdad, Erbil, Mosul, Diyarbakir och så ner från bergen till Aleppo nära Medelhavet. Ett tag red han i en karavan med 30 judar. Toleransen var förvånansvärt hög på den tiden; folk fick väl tro på vad de ville och missionärer ansågs inte sällan som ganska löjliga figurer.Niebuhr gjorde sig ingen brådska. När han ändå var i krokarna ville han passa på att besöka Damaskus och Jerusalem, Cypern också för den delen, och överallt ritade han kartor, dokumenterade ruinstäder, kopierade kilskrift och liknande kråkfötter – outtröttlig. Han hade kunnat segla hem från Syrien, men det ville han inte, och åter i Konstantinopel stod han inför valet mellan de säkra vägarna genom Västeuropa och de österut. Han valde de senare och pallrade sig hemåt på hästryggen via Bukarest, Lviv och Warszawa. När Carsten Niebuhr efter sex år återkom till Köpenhamn var expeditionen i stort sett bortglömd. Han blev mycket gammal.I Uppsala satt en bedrövad Linné. Peter Forsskål hade vad som krävdes för att axla mästarens mantel. En genial naturforskare. Nu fick han i alla fall en växt uppkallad efter sig, en egyptisk brännässla vars latinska beskrivning i översättning lyder: hårdnackad, vild, envis, kantig. Styv i korken var bara förnamnet.Tilläggas bör att den danska expeditionen till det numera inte fullt lika lyckliga Arabien, omräknat i dagens penningvärde, kostade i runda slängar tio miljoner kronor. För de pengarna får man inte ens en halv kryssningsrobot av typen Tomahawk.Fredrik Sjöbergförfattare och biologLitteraturThorkild Hansen. Det lyckliga Arabien. En forskningsfärd 1761–1767. Översättning: Olof Hoffsten. Bokförlaget Daidalos, 2023.

Kylan är underskattad, både som hot och som välgörare åt människan. Häng med i Aase Bergs vindlande köldessä om allt från hästbuksöppning och igelkottsandning till paradoxal avklädning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag går genom en surrealistisk drömarkitektur. Det är en miljö som känns påhittad av målaren de Chirico, ett gammalt järnbruk i nordöstra Småland. Klockan är sju på morgonen och jag har knappt vaknat. Stjärnhimlen välver sig över de ödsliga, upplysta byggnadslängorna i ljusputsad Tjustempire, den lilla kyrkan och herrgården. Jag är på väg till ridklubben som ligger på andra sidan bruket, för jag har stalltjänst. När jag närmar mig hör jag lågt, mullrande gnägg inifrån privatstallet, och hästarna i uteboxarna lyfter sina huvuden ur sömnen och meddelar att de vill ha frukost. Under mina fötter knastar den iskalla, glimmade snön. Men vänta, vadå iskall snö? Jo, snöns nyanser förändras ju med temperaturen. Iskall är väl i och för sig inte rätt ord för snönstrukturen i femton minus, jag menar, snö är väl alltid iskall, men det är ungefär vid den här temperaturen som kylans skrämmande skönhet börjar framträda på allvar. Glitter och skriande klarhet. Känslan av sammanhållen och uppstramad ansiktshud som kniper hårdare kring kraniet.Men utan rätt kläder blir temperaturer under femton minus snabbt farliga. Att det är ylleunderställ och lager på lager som gäller, det kan vara bra att veta i nuvarande preppingtider. Preppare tänker annars för mycket på att mura bunkrar och odla alger och för lite på att slippa frysa. De har inte heller fattat hur extremt viktiga hästarna i det här stallet kommer att bli i krig.Just nu står andedräkt som rök ur den stora, vackra ardennerkorsningen Aslans näsborrar. I boken ”Of Ice and Men” skriver författaren Fred Hogge om ljudet som kallas The whisper of the stars, stjärnornas viskning. Egentligen är det ett sibiriskt uttryck för att beskriva hur det låter när fuktig utandningsluft faller ut som iskristaller i kylan utanför kroppen.Men vänta: när Hogge beskriver extrem kyla visar det sig snart att det bara är nitton grader kallt. Man märker att den brittiska författaren är bosatt i Thailand. Vilken mes. Han kan ta på sig sin badmössa och enbart hålla käften.Fast nu låter jag som en norrlänning som hånar fjolliga Stockholmare, men alltså, när det är riktig vinter duger det faktiskt inte med en puffig dunjacka, tunna jeans och sneakers.Hästar är tåligare. Idag är det ovanligt kallt för att vara i Överum, men Aslan kunde inte bry sig mindre. Han tuggar sitt hö och frustar förnöjt, sneglar upp mot den mörkblå stjärnhimlen, vintergatan gnistrar; nu är det myggfritt, som man säger i Norrland, och för de här djuren är insekter värre än kyla.Hästarna kommer att klara framtidens extremväder bättre än vi gör. Men kylan har även gett människan vissa fördelar.Hogges bok har undertiteln How we've used cold to transform humanity. Han menar att jordens befolkningsökning med två tredjedelar sen femtiotalet såklart har med mat och medicin att göra, men också med luftkonditionering, frysboxar och så vidare. Isen har haft lika stor betydelse som elden.Och kraftig nedkylning är visserligen livsfarligt, men att frysa ihjäl räknas samtidigt som ett av de trevligaste sätten att dö på. Kroppen blir till slut alldeles varm, och de som har dött av kyla hittas ofta mer eller mindre nakna. Paradoxal avklädning, kallas det.Det finns dessutom djur som frivilligt försätter sig i hypotermi för att övervintra. Visserligen är inte grävlingar och björnar så avancerade som man kan tro, under vintersömnen drar de bara ner tempen med några få grader. Igelkottarna däremot, de är spejsade på riktigt! De sänker sin kroppstemperatur ända till strax ovanför nollan för att klara bristen på föda. Väldigt många skumma saker händer med kroppen i det läget, bland annat har igelkotten en märklig andningsrytm: den håller andan under en halvtimme, sen tar den upp till femtio snabba andetag, sen slutar den andas igen under en halvtimme eller längre. I antologin Kyla – i vetenskap och konst – handlar hela första kapitlet om just igelkottar. Det är skrivet av hjärtläkaren Bengt W. Johansson. Han är grundare av Igelkottsällskapet, ett diskussionsforum för forskare från hela världen som vill förstå hur man kan minska ämnesomsättning och syrgaskonsumtion vid operationer på öppet hjärta. Då måste blodcirkulationen stoppas, annars pajar hjärnan. Förhoppningsvis kan man lära sig några trick av igelkottarna. Jag blir så inspirerad av det här att jag tänker att jag, som komplement, borde starta Björndjursällskapet. Nej, det är inga nallebjörnar jag talar om, men de är ändå väldigt gulliga: de är runt en millimeter stora och ser ut som gummibjörnar med åtta knubbiga ben och små söta, kloförsedda tassar, de bor bland annat i mossa och de är verkligen skitkonstiga. Björndjur överlever ända ner till en grad över absoluta nollpunkten, alltså till minus 272 grader, och i det läget kan de liksom frystorka sig själva och ligga och lurpassa i ett decennium. Kanske till och med längre, men det har nog ingen orkat mäta. De trivs finfint i rymden också. Där ligger mänskliga experiment med kryonik i lä. Alltså nedfrysning med syfte att återupplivas. Inga normala forskare tror i och för sig på kryonik. Ta till exempel hjärnan – den är ju död och förstörd när man fryser ner personen. Få sorters vävnad klarar nedfrysning, och absolut inga hela organ, det vet transplantationskirurgerna.Ändå skulle inte förvåna mig om de verklighetsfrånvända preppermiljardärerna har anläggningar för det här ändamålet i sina bunkrar. Men när apokalypsen kommer har nog de rika kontrollfreaken först och främst tänkt behålla sin vanliga kroppstemperatur, i allmän trivsel med sin medgörligt tacksamma familj, som de äntligen kan stänga in i källaren utan att anklagas för att likna Josef Fritzl.Fast egentligen: i krig och kyla har överlevnadsknepen historiskt sett varit ännu mer osmakliga än så. Kavallerister har till exempel tvingats skjuta sina hästar, skära upp buken på dem, krypa in och söka skydd mot kylan bland inälvorna. Det är ett life hack som återges överallt i kulturen, från Star Wars till Vilhelm Moberg.Och något som är lika underskattat som livsavgörande, det är att kunna hantera levande hästar. Det är inte så enkelt som att man kan slänga sig upp på valfri varelse här på ridskolan och glatt galoppera ut i den sönderbombade Mad Max-terrängen när bunkerskafferiet måste fyllas på. Det skulle möjligen funka med min coola vän Aslan, men den som testar en nervigare häst utan att ha kunskap löper stor risk att bli avkastad. Att bryta ben är ingen bra idé i krigstider.Så till alla preppare: se åtminstone till att volontärarbeta på en ridskola, även om det innebär hårt jobb i den iskalla svinottan. Hur ska ni annars överleva när ryssarna rycker stickkontakten ur era Teslor?Aase Bergförfattare och kritikerLitteraturFred Hogge: Of Ice and Men. How We've Used Cold to Transform Humanity. Pegasus books, 2023.Bengt W. Johansson (red): Kyla : i vetenskap och konst. Bokförlaget Carlsson, 2020.

I det här avsnittet introducerar talaren sin nya där jag använder koncept från redovisningsvärlden för att beskriva min mentala hälsa . Då jag är egenföretagare kom jag på idén om att använda bokföringen som en analogi för att beskriva hur det är att leva med ADHD där jag jämför mental energi med ett företags ekonomi. Jag beskriver skillnaden i dopaminresponsen mellan ADHD och "NT" , som att den förra måste vänta mycket längre på att bankgirot ska sätta in pengarna på kontot, vilket innebär att företagaren måste ta snabblån "snabba belöningar" för att klara utgifterna vilket skapar en ond spiral. Jag tar även upp det evolutionära perspektivet på ADHD och bankväsendet, och beskriver att att det moderna "banksystemet" kanske inte passar för personer med ADHD. Jag diskuterar det abstrakta i det moderna samhället och hur det skiljer sig från våra förfäders konkreta behov av att skydda gruppen genom att någon avviker och visar gruppen vart de ska. Jag använder Bas-kontoplanen som en mall för att hantera konton, och de olika typerna balans och resultaträkningar, såsom mental energi, intäkter, positiva effekter av lycka liksom de negativa effekterna av dåligt anseende och misslyckanden, diskuteras. De samhälleliga konsekvenserna av skuld och konflikt utforskas, och talaren avslutar genom att betona vikten av mental energi och träning, samt effekten av transaktionskostnader och utgifter. Samtalet utforskar och begreppet transaktionskostnader och utmaningarna med fördröjda betalningar inom bankväsendet som en analogi till svårigheterna för oss med ADHD att orka med vardagliga aktiviteter såsom att träna, eftersom transaktionskostnaderna, dvs. att ta sig dit och byta om är så höga. Han går in på skulders och ekonomisk press påverkan på individer och rollen som uppoffringar och träning i samhället. I slutet pratar jag om Buddhachain, min filosofi där jag ser universum som en nod av parallella universum i en blockkedja, diskuteras, vilket belyser sambandet mellan olika alternativa verkligheter. Samtalet berör även vikten av att hantera förväntningar och kostnaden per klick inom annonsering. Slutligen utforskar det investeringsstrategier och behovet av att sprida risker för finansiell optimering. Kapitel 00:00 Vinjett 00:05 Introduktion 02:10 Att Förstå ADHD som Bokföring 03:33 ADHD som ett Företag: Att Leva Livet 05:28 Problemet med fördröjd belöning 06:52 Effekten av fördröjda betalningar på ADHD 09:12 Det evolutionära perspektivet på ADHD och Bankväsendet 10:10 Det Abstrakta i det Moderna Samhället 11:07 Bas-kontoplanen: En Mall för Konton 13:28 Olika Typer av Kapital och Utgifter 19:14 De Negativa Effekterna av Dåligt Anseende och Misslyckanden 22:37 De Samhälleliga Konsekvenserna av Skuld och Konflikt 24:27 Att Använda BasKontoPlanen som en Mall 28:23 Vikten av Mental Energi och Träning 30:19 Transaktionskostnader och Utgifter 32:43 Transaktionskostnader och Bankväsendet 35:33 Utmaningarna med Fördröjda Betalningar 38:25 Skuld och Ekonomisk Press 41:20 Uppoffringar och Träning i Samhället 44:10 Förväntningar och Skuld 46:39 Universum som en Blockchain 51:02 Parallella Universum och Investeringar 57:14 Kostnad per Klick och Långsiktig Framgång 01:00:39 Investeringsstrategier och Riskhantering 01:04:29 Att Sprida Risker och Finansiell Optimering --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/autismpodden/message

USA-källor: Ryssland vill placera kärnvapen i rymden. Bokförsäljare räddas av presidenten i Frankrike. Debatt om a-kassan. Försvarsministermöte Nato. Intervju med utrikesministern Tobias Billström. Hur lagar man ett brustet hjärta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ÖVERSÄTTNING: Stewe Claeson UPPLÄSNING: Monica Wilderoth Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Kanske är det här världen tar slut” av Joy HarjoDIKTSAMLING: Karta över nästa värld (Bokförlaget Tranan, 2012)MUSIK: Bill Frisell: Dear old friend (for Alan Woodard)EXEKUTÖR: Bill Frisell, gitarr, Gregory Tardy, klarinett, Gerald Clayton, piano och Jonathan Blake, trummor

I veckans avsnitt av ”Så in i Själen” har jag bjudit in Ylva Wegler. Ylva har gästat min podd tidigare - i avsnitt 137. Även den här gången ska prata om bokprojektet ”Mirakelkur för Själen”. Tre böcker finns nu ute i en serie som slutligen ska bestå av sju - sju böcker i regnbågens alla färger. Hela den här idé har grundats och projektleds av Ylva Wegler. Bokserien är uppbyggd på olika människors mirakelberättelser, och tanken med den är att inspirera och öppna upp läsarnas sinne för tillit och intuition. Att berättelserna i böckerna ska inspirera dig till att se på dig själv och livet på ett annat sätt. För det finns människor som har upplevt och med bestämdhet menar att om vi använder vår förmåga att visualisera och föreställa oss på rätt sätt, så kan vi åstadkomma precis vad som helst. Jag tänker på det Albert Einstein en gång sa “Det finns endast två sätt att leva livet. Ett som om inget är ett mirakel. Det andra som om allt är ett mirakel.” Ylva kommer att dela med sig av några egna mirakel hon upplevt i livet, och vi pratar om att öppna upp för att släppa in mirakel i sitt liv och att känna tillit till sig själv. Varmt välkomna till ”Så in i Själen”.Ylvas hemsida: www.ylvawegler.se Bokförlagets hemsida: https://www.siljansmasar.comProducerat av Silverdrake Förlagwww.silverdrakeforlag.seRedaktör: Marcus Tigerdraakemarcus@silverdrakeforlag.seKlipp: Patrik Sundén Följ denna länk för att del av Så in Själens första ljudbok, samt välja att lyssna på podden reklamfritt, få tillgång till avsnitten och hela intervjuserier tidigare. https://plus.acast.com/s/sa-in-i-sjalen. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Frans Hals var en av de holländska mästarna. Under första halvan av 1600-talet spottade han ur sig porträtt av mycket hög kvalité. ”Den skrattande kavaljeren” från 1624 är sannolikt hans mest kända porträtt.Det är ett försiktigt leende va? Men känslan man lämnas med är att snart kommer vår kavaljer inte kunna hålla sig. Ett bubblande skratt är på väg att smita ut.Skratt, humor och allmän munterhet ges för litet utrymme i vår historieskrivning. Den filosofiska traditionen att fokusera på svårmodet tillsammans med den källkritiska svårigheten att komma åt en undflyende folklig kultur är säkert delvis skyldiga till detta.Vi har i alla fall i det här avsnittet försökt komma åt de där härliga, pinsamma och rakt igenom mänskliga känslorna. Vi börjar i den förcivilisatoriska människan och slutar i 1800-talets vett- och etikettsböcker. Mycket nöje!——Läslista:Österberg, Eva, Folk förr: historiska essäer, Atlantis, Stockholm, 1995Ekenstam, Claes, Kroppens idéhistoria: disciplinering och karaktärsdaning i Sverige 1700-1950, 2. tr., 2006Bergeå, Nils, Världshistoriens märkligaste experiment, Bokförlaget Semic, Sundbyberg, 2020Bäckström, Stina ”Filosofins relation till skrattet är komplicerad” Svenska Dagbladet 25 april 2018Sandberg, Thorsten ”Visst skämtades det på medeltiden” Populär historia 25 maj 1998 Lyssna på våra avsnitt fritt från reklam: https://plus.acast.com/s/historiepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

UPPLÄSNING: Peter Andersson ÖVERSÄTTNING: Juris Kronbergs DIKT: Ur "På balkongen" av Juris KronbergsDIKTSAMLING: På balkongen (Bokförlaget Edda, 2023). Utkom i Lettland 2016.MUSIK: Alberto Ginastera: Quena ur Impressiones da la punaEXEKUTÖR: Sharon Bezaly, flöjt, Australiska kammarorkestern, Richard Tognetti, dirigent

On this episode of the podcast, I talk to Swedish philosopher Prof. Martin Hägglund from Yale University about his book This Life: Why Mortality Makes Us Free. The dominant theme of our conversation was  the meaning of freedom. Martin has a distinct notion of the demands of being free and we got into a detailed discussion about what freedom really means, how to think about it, how freedom is tied up with our social activities and just why our mortality is exactly the thing that makes us free. As well we talked about how human beings are a distinct kind of animal, a critique of posthumanism, Aristotle and living the good life, Kant's theory of freedom, how freedom is a form of sustained activity, and also why being free is just plain hard! Enjoy! Martin Hägglund is the Birgit Baldwin Professor of Comparative Literature and Humanities at Yale University. He is the author of four books – Kronofobi: Essäer om tid och ändlighet (Chronophobia: Essays on Time and Finitude (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2002), Radical Atheism: Derrida and the Time of Life (Stanford U.P., 2008), Dying for Time: Proust, Woolf, Nabokov (Harvard U.P., 2012), This Life: Why Mortality Makes Us Free (Pantheon, 2019) – as well as several articles, interviews and podcasts. You can find out more about Martin here at his university webpage or here on his personal webpage. You can also follow him on Twitter: @martinhaegglund   If you would like to study with me you can find more information about our online education MAs in Philosophy here at Staffordshire University. You can find out more information on our MA in Continental Philosophy via this link. Or, join our MA in Philosophy of Nature, Information and Technology via this link. Find out more about me here.  September intakes F/T or January intakes P/T. You can listen to more free back content from the Thales' Well podcast on TuneIn Radio, Player Fm, Stitcher and Pod Bean. You can also download their apps to your smart phone and listen via there. You can also subscribe for free on iTunes. Please leave a nice review.

Redovisningskonsulten Martin Holdo gästar podden Framtidens E-Handel och pratar bokföring och skatter för e-handlare.Tusen tack för att du lyssnar!1:30 min - Snackar crypto10:45 min - Historielektion i moms och skatteregler. Moms inom och utanför EU. Hur går man tillväga när man inte har lager i Sverige?24:30 min - Hur funkar det när man säljer B2B utanför Sverige? Och hur funkar det med importen? Och hur kan man förbereda sig framöver?56:30 min - Hur ska man tänka kring returer?Här hittar du Martin:Email: martin.holdo@trimero.se https://www.linkedin.com/in/martin-holdo-2556a7140/?originalSubdomain=se Följ Björn på LinkedInhttps://www.linkedin.com/in/bjornspenger/ Följ Framtidens E-handel på LinkedInhttps://www.linkedin.com/company/framtidens-e-handel/ Besök vår hemsida & Instagramhttps://www.framtidensehandel.se/ https://www.instagram.com/framtidens.ehandel/ Sponsorhttps://www.treyd.io/ Tusen tack för att du lyssnar!Support till showen http://supporter.acast.com/framtidens-e-handel. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Martin Larsson berättar om den människoläsbara bokföringens nytta och charm.  Efter lite uppvärming och inledning om Swetugg 2023 berättar Martin om konceptet plain text accounting och om det än så länge namnlösa verktyg han själv byggt (och kanske släpper som öppen källkod snart) för att bokföra på ett smidigt sätt. Bartek blir inspirerad att bygga nya verktyg, och Martin tipsar om att bokföringsverktygen kan användas till mycket mer än "bara" klassisk bokföring. LänkarMartin LarssonMartin Larssons projektSwetuggPatrik Svensson - har varit med i avsnitt 18, 37, och 46Spectre.ConsoleDapr - API:er för portabla och pålitliga mikrotjänsterDapper - .Net-ORMMutual TLSPlain text accountingGnuCashLedgerHledgerBeancountDubbel italiensk bokföringYou need a budget - YNABPSD2 - "Betaltjänstdirektivet"Tinkplaintextaccounting.orgCitatBokföring fast i ett människoläsbart formatSmygintresserad av bokföring

Martin Larsson berättar om den människoläsbara bokföringens nytta och charm.  Efter lite uppvärming och inledning om Swetugg 2023 berättar Martin om konceptet plain text accounting och om det än så länge namnlösa verktyg han själv byggt (och kanske släpper som öppen källkod snart) för att bokföra på ett smidigt sätt. Bartek blir inspirerad att bygga nya verktyg, och Martin tipsar om att bokföringsverktygen kan användas till mycket mer än "bara" klassisk bokföring. LänkarMartin LarssonMartin Larssons projektSwetuggPatrik Svensson - har varit med i avsnitt 18, 37, och 46Spectre.ConsoleDapr - API:er för portabla och pålitliga mikrotjänsterDapper - .Net-ORMMutual TLSPlain text accountingGnuCashLedgerHledgerBeancountDubbel italiensk bokföringYou need a budget - YNABPSD2 - "Betaltjänstdirektivet"Tinkplaintextaccounting.orgCitatBokföring fast i ett människoläsbart formatSmygintresserad av bokföring

Översättning: Jan Henrik Swahn Uppläsare: Josefin Iziamo DIKTSAMLING: Lilits Återkomst (Bokförlaget Tranan 2010)MUSIK: Germaine Tailleferre: ForlanaEXEKUTÖR: Emily Beynon, flöjt och Andrew West, piano

I podden Nobelkoden gör kulturredaktionens Mattias Berg en personlig resa genom Nobelhistorien och radioarkivet. Följ med på resan. Det handlar både om gåtan Alfred Nobel, dynamitkungen som genom sitt testamente plötsligt förvandlades till mänsklighetens välgörare, och om Svenska Akademiens försök att tolka hans tankar.   TESTAMENTET Om Alfred Nobels sensationella testamente som förvandlade Dynamitkungen till vår store välgörare. Om förklaringen som brukar ges till hur han kunde få ihop de där ytterligheterna. Kriget och freden, massförstörelseindustrin och mänsklighetens framåtskridande. Om Bertha von Suttner, kvinnan bakom Alfred Nobels förvandling. Om den kvarstående dubbelheten. Namnet som än i dag är ett varumärke för både fredpris - och försvarsindustri.   Ulla Billquist sjunger "Jag bygger ett luftslott" och kanonerna mullrar vid Bofors år 1946. Det är Ingvar Kjellson och Margaretha Byström som spelar Alfred Nobel respektive Bertha von Suttner i radioteaterföreställningen "Dynamitkungen" från 1982, varifrån även uppläsningen av hans militära patent är hämtade. Uppläsningen ur boken "Ned med vapnen" är från programmet Boktornet 1996. Nyheten om förundersökning om mutbrott i den så kallade Boforsaffären kommer från en Eko-sändning 1987.   STRIDERNA Om hur krig och fred fortsatte att spöka i litteraturprisets historia. Hur Hermann Hesse plötsligt prisades som den store humanisten 1946, första fredsåret, efter att under många år ha avfärdats som alltför svartsynt. Om den bokstavliga striden kring just "Krig och fred". Brevet från ett antal svenska kulturpersonligheter direkt till Leo Tolstoj, efter att han 1901 inte fått det första priset. Om alla andra strider kring litteraturpriset. Sartre, som lugnt tände en cigarett i väntan på ostbrickan och sade att han inte ville ha det. Harry Martinson som begick självmord efter priset. Rushdie-affären, förstås. Och om vad spåkvinnans aria i Maskeradbalen kan ha med saken att göra.   Irene Minghini-Cattaneo sjunger Ulricas aria i en inspelning av "Maskeradbalen" från La Scala-operan i Milano 1930. Peter Sandberg läser upp brevet från de svenska kulturpersonligheterna till Leo Tolstoj 1901. Och Magnus Faxén rapporterar från Paris om Sartres vägran att motta Nobelpriset 1964. Karl Ragnar Gierow heter den ständige sekreterare i Akademien som tillkännager att Harry Martinson och Eyvind Johnson får Nobelpriset 1974. Tidningskrönikan om Olof Lagercrantz svar till Lars Gyllensten kommer ur Ekot 1978. Intervjun med Kerstin Ekman kring Rushdie-affären är hämtad från Kulturnytt 1989 - och enkäten från programmet Efter tre samma år.   KVINNORNA Om den sorgliga historien. Hur få kvinnor som fått priset. Hur många män. Om den första kvinnliga litteraturpristagaren, Selma Lagerlöf, som talar om "dödsskuggans dal" trots att hon hyllades som få andra kvinnor i sin tid. Om hur en ung Artur Lundkvist hånade den andra kvinnliga pristagaren, italienska Grazia Deledda. Om att det inte blev mer än en handfull kvinnliga mottagare under Nobelprisets första 45 år. Och att det sedan blev ännu värre: bara en enda under de nästa 45. Och om att Nobelpristagaren Sigrid Undset därför hade fel när hon talade vid Verner von Heidenstams begravning - bara några månader efter Selma Lagerlöfs död.   Vi hör Sven Jerring rapportera från Selma Lagerlöfs jordfästning 1940. Ingemar Sjödin är uppläsare av det Artur Lundkvist skrev om Nobelpristagaren Grazia Deledda - liksom Märta Ekström och Inge Waern läser Gabriela Mistrals respektive Nelly Sachs dikter i svensk översättning. Citatet av Pearl Buck kommer från hennes Nobelföredrag 1938. Inslaget om Nadine Gordimers litteraturpris är hämtat från Kulturnytt 1991 och telefonintervjun med Doris Lessing från Kulturradion 2007.   VALET Om hur vi alla runt omkring Akademien, det hemliga sällskapet, varje år vid den här tiden försöker att tolka tecknen. Om hur vi nästan alltid misslyckas. Ryktet om sockervattnet var inte sant. Kanske inte ens ärtsoppan. Om Nobelkodens dubbla kryptering. Om hur den inte bara exkluderat kvinnorna, utan till exempel också Latinamerika i 45 år och Afrika i 86 år. Om Nobels eget ödesdrama, Nemesis. Hans egen inre gåta. Om vad Wole Soyinka kallade för en grym ödets ironi. Och Giuseppe Verdi för Ödets makt, eller kanske kraft. Om själva valet. Kort sagt.   Det är Gun Arvidsson som läser citatet från Virginia Woolf i programmet "Vem är rädd om Virginia Woolf" från 1983. Frågan till Karl Ragnar Gierow om sockervattnet och ärtsoppan. - och hans svar - kommer ur programmet "Vad gör man på Svenska Akademien?" 1967. Kjell Espmarks fundering om kvinnorna och kriterierna är hämtad från programmet Bokfönstret 2001. Det är Ekot som rapporterar från Wole Soyinkas Nobelföreläsning 1986. Och regissören Richard Turpin intervjuas om urpremiären av Nobels eget ödesdrama "Nemesis" i Kulturnytt 2005. Professor Arne Westgren talar om att "mänskligheten må besinna det ansvar som följer av gåvan av hans upptäckt". Detta apropå Otto Hahns Nobelpris i kemi vid Nobelhögtiden i december 1945. Dramatiseringen av Alfred Nobels egna grubblerier är hämtad ur programmet "Förmögen, högt bildad herre" från 1995. Producent för det var Rolf Hersson. Ouvertyren till Giuseppe Verdis opera "Ödets makt" spelas av Wien-filharmonikerna 2013. Slutligen hör vi ett klipp ur programmet "Bofors. Där de svenska kanonerna smidas" från 1943. Mattias Berg mattias.berg@sverigesradio.se Fotnot: Vid Nobelhögtiden i december 1945 utdelades två kemipris. Det som gick till Otto Hahn - i sin frånvaro, eftersom han och ett antal andra tyska vetenskapsmän då fortfarande internerades i brittiska Farm Hall efter krigsslutet - var 1944 års Nobelpris i efterskott. Först vid Nobelhögtiden 1946 fick Otto Hahn motta medalj och diplom.

Moderaternas valmanifest. Bokförbud på skolbibliotek i Florida. EU och de ryska visumen. Månresan Artemis. Ölands djurpark. Hur är den humanitära situationen i Ukraina. Skjutningarna i Eskilstuna. Så planeras valutspelen.

Vi inleder serien Frågor och Svar som vi fåttin från er fantastiska lyssnare och saker som behandlas är?Vad är Pianisten och Basistens territorium?Vilka var era tonårsförebilder?Hur går det egentligen med Bokföringen?.. och spelas trummorna i David Bowielåten med Delay, ellerär det Dubbning?Är det då också ett instrument om det inte finns skinn på?Vad ÄR ett instrument egentligen?Många Objektiva frågor får lika många Subjektiva svar.Välkomna! Get bonus content on Patreon Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.