Podcasts about missentr

2023 skulle en av våra största författare fyllt 100 år. I en essä från 2014 minns kulturredaktionens Katarina Wikars en människa som alltid blickade utåt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2014.I tio år har hon varit död nu, författaren Sara Lidman, oändligt uppmärksammad redan under sin långa levnad, hennes debut Tjärdalen som kom 1953 sålde i häpnadsväckande 80.000 exemplar, och också hennes romansvit om Jernbanan som hon skrev från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt med några sena eftersläntrare älskades - av både läsare och kritiker. Och samtidigt hennes energi och världssamvete, hur hon engagerade sig för gruvarbetarna i Kiruna under strejken och mot apartheid i Sydafrika och hur hon i tio års tid stred mot Vietnamkriget, hundratals debattartiklar och föredrag, Sara Lidman var både i gamla testamentet och i västerbottendialekten och i världspolitiken samtidigt, en sant glokal människa. Om det ordet hade funnits då. Inblick och utblick. Lokal och global samtidigt. Just den här hösten kommer en riktigt tjock bok om Sara Lidman, men också av. Det är hennes författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, som litteraturprofessorn Annelie Bränström Öhman redigerat. Missenträsk är barndomshemmet i Västerbotten dit Sara flyttade just 1975, från världen och från en olycklig utdragen kärlek i Stockholm till sina gamla föräldrar, Andreas och Jenny, för att vara med dem deras sista år. Och det var de här åren som Sara också skrev de fem första delarna av Jernbarnesviten. Historien om Didrik Mårtenssons vanära och fall, historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige. Är dagboken en del av författarskapet? Det är det första hon frågar sig, ABÖ, eller tillhör den privatlivet? Och naturligtvis är det så, att en redan död författare kan ju inte sitta och sovra själv, välja vilken sida man vill visa upp utåt, men Sara Lidmans vaxdukshäften och handskrivna kollegieblock ger som ABÖ säger, en bild av en författare i arbete. Och efter att ha läst en sexhundra sidor kan jag nog bara hålla med, Sara Lidman skriver liksom ut sig själv ur dagboken.Men det här med livet och litteraturen och korsbefruktningarna. Saras pappa Andreas som verkar ha varit den viktigaste inspirationskällan var en man full av berättelser om de som levt före, hon hade en sån skattkista att ösa ur, historien om farfar var till viss del en förebild för Didrik i romansviten, men även drömmar kunde knådas och få sin litterära form, och så mycket tid hon satt i arkiven, för att få all fakta rätt. Gränsen mellan liv och fiktion är citat från förordet” en mild störning, en kännbar friktion både för läsare och utgivare.”Stilens munterhet heter denna författardagbok, efter en dagboksnotering från nittiotalet: En text måste vara lättsinnig på ytan, medan allvaret är dolt. Och jag märker att jag söker mig till de delar som handlar om själva skrivandet, ABÖ har inte velat sovra i dagböckerna, menar att urvalsprincipen kan leda till missriktad välvilja både mot författaren och läsaren. Och ibland när jsg ledsnar på Sara Lidmans egen ledsnad vid medmänniskorna och hastar lite förbi, så kommer den igen, den där försonligheten, kärleken, dessa himlar och gryningar. Ett gediget förord har hon skrivit ABÖ, där hon drar ut olika teman ur dagböckerna, som en ledstång för alla oss som inte känner författarskapet, och ett efterord om dagboken som kvinnolitterär tradition, som mobilt andrum, biktrum och övningsrum. Hon pekar på elementet av fiktion och ett tilltal som väntar på sin läsekrets. Kanske en författare alltid har nån som sneglar över axeln. Är aldrig bara för sig. Jag vet inte. Det går ju inte och sitta här och recensera en dagbok men det som griper tag i mig är Saras omsorg om föräldrarna, som båda dör redan 1976, och sen fortsätter de att ge sig till känna, Sara Lidman skriver om ljusskenet efter fadern, ropen från modern, själva husets sorg är ett begrepp hon återvänder till, och hennes fråga allteftersom hon själv åldras och Jernbanesviten förlöper är ska hon hinna skriva fram till sin mor, till Jennys sorg. Något annat hon handfast ägnar sig åt i huset i Missenträsk är själva ommöbleringen för att nå fram till den ultimata skrivplatsen och ställningen, hon målar om, byter rum, står, sitter, ligger, skaffar skrivmaskin efter att länge skrivit för hand och sen talat in texten på kassettband och lämnat för renskrift.Här finns också något utmärkande för författarskapet som ABÖ kallar för att stå i svarsberedskap. Sara växelbrukar engagemanget i världen med romanskrivandet, säger romanen stammar sina svar på en livslång utmaning, artikeln är stubbe och stubin. Har hon svikit kampen, har hon svikit Vietnam, men de här åren kommer hon också fram till att jag har ett Vietnam i Västerbotten.Och byn, Missenträsk är också något vars förtroende man inte kan missbruka, ett åtagande som måste fullföljas. Gud låt mig leva och skriva något bra om denna by, skriver hon.Ett annat teman är hennes fixering vid trä, något hon själv liknar vid alkoholism, det där ha-begäret. Ingen shoppar längre med samma självförakt som Sara Lidman. Hon kallar det: En rutten fläck i min karaktär. Och när hon är hemma hos kolleger kan hon utbrista: Jag skulle aldrig våga bo så här vackert. Det skulle ta all min tid och skam.Men kommer på mig själv med att sakna en Sara Lidman jag såg på teve en gång och som talade så vackert om att alltid vara förälskad och jag minns vad Elisabeth Rynell skrev om Sara i sin bok Skrivandets sinne häromåret: hur Sara sa att romangestalter måste älskas till liv, att de åtminstone på någon fläck måste bli älskade även de vidrigaste. Att hitta något älskansvärt i alla, och stå ut med att utsäga det. Inte ställa en förstående diagnos utan älska fram dem.Och med det för ögonen ger jag mig vidare in i Stilens munterhet. Lär mig ord som drömstulen och fördystra, ett sväv och förfåglad. Och när hon ibland som om författaren och Nobelpristagaren och vännen Nadine Gordimer och annan skrivarkollaga utbrister: De upplever bara det de kan skryta med. De omkommer aldrig, så frågar hon sig genast i nästa mening: Och som om inte detsamma kunde sägas om mig? Så blir då hennes dagböcker också en ständigt värkande självprövning.ABÖ har i möjligaste mån sparat hålen och luckorna som fanns i den handskrivna dagboken, menar att det är där som författarens närvaro är allra mest påtaglig. Citat: Här faller ljuset in. De många klockornas tickande kan höras – då och då ett frasande, suckande, susande som när någon vänder blad, byter ställning i stolen och slutligen reser sig upp för att titta ut genom fönstret.Och jag går hem och vattnar min stickling som i tredje led kommer från Missenträsk, min alldeles egna Sara Lidman-blomma.Katarina Wikars, medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion

Vi fortsätter bokcirkeln med gästerna Marie Göranzon och Olof Wretling. Denna vecka har vi läst den andra tredjedelen av Sara Lidmans roman Hjortronlandet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sara Lidman föddes 1923 i Missenträsk och skulle fyllt hundra i år. I romanen Hjortronlandet har hon oss tillbaka till tiden mellan världskrigen i Västerbotten, där vi följer fyra familjer i fyra stugor, krontorparna, som av staten fått i uppdrag att själva bygga sin bostad och förvandla risig myrmark till bördig jord.När vi återvänder till berättelsen i andra delen så har det blivit sommar, då det blir enklare att leva. Men så kommer hösten och torparna får besök av statens inspektörer som ska granska om de uppfyllt sina skyldigheter. I den här delen följer vi även flickan Claudette som snart ska se sin far Franz på ett nytt sätt, och det bjuds på kärleksdramatik i svamp- och lingonskogen.Våra bokcirkelgäster är Marie Göranzon, skådespelare och Olof Wretling, komiker, skådespelare och författare. De är nu djupt inne i berättelsen, som bjuder ett visst motstånd. Sara Lidman skriver dialog på dialekten skelleftebonskan.– Jag tycker verkligen om hennes språk. Jag är ingen som längtar efter naturbeskrivningar men här tycker jag de är så oerhört speciella, säger Marie Göranzon. – Man vill ju veta hur det ska gå för familjerna, kommer de att klara uppdraget. Kommer de få liv i de här myrorna och överleva, säger Olof Wretling.Till det andra programmet har vi läst ytterligare en tredjedel av boken. Sista meningen är: ”Efter halvannat år hade hon färdigglömt - då födde hon nämligen en rödhårig son och det var gjort kvickt som när du kokar en kvällsgröt”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Bokcirkeln med Marie Göranzon och Olof Wretling är tillbaka. I tre program läser vi romanen Hjortronlandet av Sara Lidman, som skulle fyllt hundra i år. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Marie Göranzon, skådespelare och Olof Wretling, komiker, skådespelare och författare, har tidigare varit med och bokcirklat om flera andra stora romanförfattare: Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och PO Enquist. Näst i tur står nu Sara Lidman, född 30 december 1933 i Missenträsk, hon dog år 2004 i Umeå. Hon debuterade 1953 med romanen Tjärdalen och 1955 kom hennes andra bok ”Hjortronlandet”.I ”Hjortronlandet” följer vi fyra familjer med hemadress Ön, som inte är en ö, utan en ”sumpig myrsjok” i norra Västerbotten på 1920-talet. Dessa folk är krontorpare med uppdraget av staten att förvandla marken, som är risig och blöt, till bördig odlingsbar mark. I de fyra torpen finns nybyggarna Franz och Sara med dottern Claudette, Anna och Stefan, familjerna Skrattars och Nordmark.–Jag tyckte det var väldigt svårt att förstå språket i början. Men nu har jag läst den tre gånger och tycker den är underbar, men det är inte lätt med dialekten, säger Marie Göranzon. – Andra gången läste jag den långsamt och då blir den magisk, säger Olof Wretling. Det här är en väldigt rolig bok.Till det första programmet har vi läst en tredjedel av boken. Sista meningen är: ”Då vaknade de med ett svärjande och svor på Trollan.” Där är det rejäl paus i texten till nästa stycke med meningen: ”Sommartid var det enklare att leva”.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Märta Kero och Andreas Magnell (producent)

Jenny Teleman sammanfattar teateråret 2021. Felix Herngren berättar om nya serien "Folk med ångest" och vi besöker Missenträsk där en Sara Lidman-utställning gjort stor succé.

Med inspiration från tidig renässans och medeltid, skapade prerafaeliterna konst som var motsägelsefull på många sätt. Hur kunde den rymma religiositet, radikala idéer, sex och natur på samma gång? På Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm har det i helgen öppnat en ny utställning, "Edward Burne-Jones Prerafaeliterna och Norden". Det är den första utställningen i Skandinavien med konst och design av konstnären Edward Burne-Jones, som var elev till en av en förgrundsgestalterna bland prerafaeliterna, Dante Gabriel Rossetti. Burne-Jones fick inflytande i Norden, både med sin konst och den roll han hade inom Arts and crafts-rörelsen. Konstnären Helena Blomqvist, som inspirerats av Prerafaeliterna, kommer till studion tillsammans med P1 Kulturs konstkritiker Cecilia Blomberg för ett samtal om en tämligen udda, men fantasieggande konstströmning. Det har varit stor premiärhelg på de svenska teaterscenerna och P1 Kultur har varit på Göteborgs stadsteater, där vår kritiker Mia Gerdin har sett Eugene ONeills familjedrama "Långdags färd mot natt" i regi av Emil Graffman. Dessutom har teaterkritikern Jenny Teleman varit på Dramaten - hela två nya uppsättningar: Arthur Millers Häxjakten med Alexander Mørk-Eidem som regissör, samt Nadja Weiss som satt upp Jon Fosses version av Euripides tragedi Ifigenia i Aulis. Inga nya kulturreservat och mindre än hälften så många nya byggnadsminnen som tidigare. Det kan vår reporter Joakim Silverdal berätta om i dagens reportage om läget när det gäller bevarandet av landets kulturmiljö. I exempelvis Västerbottens län får vi backa tre år i tiden för att hitta det senaste byggnadsminnet ett gammalt bönhus i byn Missenträsk. Och så till sist en OBS-essä och är det latinisten och skribenten Martina Björk som läst Ingvar Björkesons Ovidius-tolkningar och reflekterar över skaldens ytterst medvetna jämrande, hans klagande exilpoesi har ekat genom dessa millennier och funnit nya läsare runt om världen. Men finns det inget ände på hans bitterhet? Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Dialekterna försvinner allt mer från vårt moderna samhälle, men runt om i landet finns kulturutövare som kämpar för att bevara dem. Från Härjedalen till Östersund, Junsele och Missenträsk. I det här reportaget får lyssnaren höra om när svenskan blev standardspråk, hur dialekterna sedan ansågs fula och varför kulturutövare nu vill bevara dem. I Jämtland får vi träffa Bo Oscarsson som skrivit en jämtländsk dialektordbok med 13 000 sökord och Torbjörn "P-Danjelsa" Persson som gör reggae kryddad med ord från jamskan. Vi får också höra om Nicke Sjödin som skrev 18 böcker på sin lokala variant av Junsele-mål och Sara Lidman som hade Skellefteå-bondskan som viktig ingrediens i sitt skriftspråk. Alla berättar om hur dialektanvändandet ses som en revansch mot det svenska samhället. Ett sätt att slå tillbaka mot ett kulturförtryck som inneburit att våra närmaste språk nästan är bortglömda. Joakim Silverdal har besökt de norrländska kulturutövarna som kämpar för att hålla sina lokala dialektala kulturarv levande.

Försommaren är här! Po har åkt till Missenträsk, och beskriver en mycket tom och vacker bilresa längs Silvervägen. Han stannade vid ett konditori mellan Junsele och Åsele, som har intakt 50-talsinredning och fantastiskt bröd.  Sofia och Po pratar om demografins utmaningar. År 2026 kommer 10% i glesbygden vara över 80 år. Vi behöver anställa 80 … Fortsätt läsa Norrlandspodden nr 52 “Midnatt i Missenträsk”

Riksteaterpodden följer under våren 2016 bokcirkeln Riksteatern läser Tjärdalen med Sara Lidmans debutroman som utgångspunkt. Vidare information: www.tjardalen.riksteatern.se.

Efter mycket om och men kan vi äntligen presentera en tredje säsong av Norrlandspodden! I detta första avsnitt pratar vi om vad som hänt sedan sist, om hur Norrland och landsbygden tagit plats i debatten om identitetspolitik och så svarar vi på frågan om huruvida det är rimligt att Jack Hildén åker till Missenträsk och beskriver … Fortsätt läsa Äntligen en ny säsong

Vi rivstartar med en litterär roadmovie genom berättarlandskapet Västerbotten! Följ med till Sara Lidman-gården i Missenträsk, sedan Till häst genom Västerbotten, upp på hästryggen tilsammans med bokdebuterande Olof Wretling och Sven Björklund, kända från humorkollektivet Klungan. Och så träffar vi prisbelönta författaren Sara Stridsberg, aktuell med sin bok Beckomberga - ode till min familj. En av bokhöstens höjdpunkter är utgivningen av Sara Lidmans författardagböcker 1975 - 85, Stilens munterhet, sammanställd av Annelie Bränström Öhman. Så Marie Lundström och producenten Ulph Nyström tar med sig texterna, går husesyn i Sara Lidman-gården och slår sig ned på verandan med utsikt över hela Missenträsk och halva Västerbotten. Vi rör oss alltså i ett landskap som dånar av litteratur; sara, Torgny Lindgren, PO Enquist... hur tar man plats i skuggan av giganterna? Några som försöker är Klunganbröderna Olof Wretling och Sven Björklund, som likt bröderna Grimm ger sig ut på jakt efter en muntlig berättarskatt. Vi möter dem när de återförenas med sina kära hästar Ullika och Dansa, berättarprojektets transportenhet. Och så undersöker vi en annan plats, laddad av sin egen historia: Beckomberga, mentalsjukhuset, "ett slott på botten av världen, ett palats för vanställda och hopplösa". Framskrivet av Sara Stridsberg. Jenny Teleman träffar henne i en vedbod på Gotland, där de kurar ihop sig medan sensommarregnet faller.