Podcasts about sinziana ravini

Specialavsnitt med höjdpunkter från Aftonbladets monterprogram på Bokmässan i Göteborg 26-29 september 2019. Några teman på scenen i år var sex, metoo, moral, män och kvinnor, samt stad och land. I avsnittet hör vi liveinspelningar där Göran Greider pratar med Marit Kapla om hennes Osebol, Sinziana Ravini pratar sex och feminism med brittiska författaren Caitlin Moran, Horace Engdahl pratar om Paris nattliga liv med Claes Wahlin och med utgångspunkt hos den franske 1700-talsförfattaren Rétif de la Bretonne. Och så intervjuar Åsa Linderborg Fredrik Virtanen om hans bok Utan Nåd, samt Vigdis Hjorth om hennes nytolkning av Ibsen.Producent: Cecilia DjurbergMusik: Jens Peterson Berger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

På plats i Venedig samtalar Ulrika Stahre med Aftonbladets konstkritiker Sinziana Ravini och Fredrik Svensk om Venedigbiennalen inför öppningen på lördag. Hur funkar ”May you live in interesting times” och "fake news" egentligen som tema på årets upplaga av världens viktigaste konstutställning, i en av världens mest mytomspunna städer? Partisansången "Bella Ciao" ljuder i den italienska paviljongen, politiken lyser med sin frånvaro och istället ser vi en utställning som blickar framåt - och inåt. Flipp eller flopp? Det lutar åt det positiva hållet. Programledare: Ulrika StahreProducent & redigering: Cecilia DjurbergJingelmusik: Jens Peterson Berger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Lider samtidskonsten av beröringsskräck när det gäller religion? Mårten Arndtzén åker till Israel och ser religiösa konstnärer bidra med perspektiv som en sekulär konstvärld riskerar att missa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hon har det grå håret i en stram knut i nacken. Ansiktet ser jag inte så bra, eftersom jag satt mig längst bak i det här hörnet av Tyska kyrkan i Gamla stan. Det är visning och presentation av "Det stora judedopet", ett samarbete mellan Judiska museet och konstnären Johan Thurfjell som kretsar kring det kristna dopet av två judiska familjer från Frankrike, just här i denna kyrka hösten 1681.Med hjälp av sin smartphone och QR-koder utplacerade här och var i kyrkan kan man följa berättelsen om dopet av familjerna Mandel och Jacob, som fick invandra till Sverige under förutsättning att de lät sig kristnas.Som konstnärlig kommentar har Johan Thurfjell hängt upp en blöt kavaj på en ställning mitt i kyrkorummet. Vattnet droppar ned i en zinkbalja, dallrar till och reflekteras under taket.Vore det inte bra, undrar kvinnan med hårknuten under frågestunden, om man ställde samma krav på dagens invandrare? Då skulle vi ju slippa alla religiösa konflikter de tar med sig hit.Det blir lite tyst i kyrkan. Mannen bredvid henne tar chansen och berättar om när han skulle flytta till Tyskland på 1960-talet. Då fanns det bara två alternativ att kryssa i under rubriken trosinriktning i immigrationsformuläret: katolik eller evangelisk-luthersk.Enkelt.Många av vår tids mest eldfängda debatter kretsar kring religionen och dess plats i samhället. Ute i Europa har både heltäckande slöjor och minareter förbjudits, på flera håll, och i Sverige har vi diskuterat sådant som religiösa friskolor, omskärelse av pojkar, slöjans plats i arbetslivet och hur man hälsar på varandra.Visst borde det finnas ett utrymme någonstans mellan Rondellhunden och "självutplåning"? Med temat "sekularitet" placerade sig 2017 års upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal mitt i debatten. Programtidningens omslag pryddes av närgångna bilder på tätt omslingrade kroppsdelar i olika hudnyanser och på första sidan sammanfattas biennalens grundfråga: "Hur kan konsten vara en del av ett mångreligiöst samtal och hur ska vi leva tillsammans?"Men i själva utställningen fick man söka med ljus och lykta efter verk som tog sig an frågor om religionerna och deras plats i samhället. Istället kretsade konsten kring sådant som sexualitet, kulturkrockar, migration, vapenexport och kapitalismen som religion.Många av recensenterna var frustrerade. I Dagens Nyheter fann Dan Jönsson en "konturlös utställning som stryker medhårs snarare än väcker nya tankar". Aftonbladets Ulrika Stahre tyckte att "konstverken som visas är märkligt tama, lågmälda intill självutplåning" och i den nordiska nättidskriften Kunstkritikk beskrev Sinziana Ravini "ett av de blekaste konstevenemang jag någonsin varit med om". Varför blev det så här?Att biennalen avstod från att visa religiöst kontroversiell konst av det slag som väcker terrororganisationers vrede kan man förstå: inte minst ur säkerhets- och därmed kostnadssynpunkt.Men nog borde man kunna adressera religionens plats i samhället utan att nödvändigtvis häda? Visst borde det finnas ett utrymme någonstans mellan Rondellhunden och "självutplåning"? Eller lider samtidskonsten av beröringsskräck i förhållande till det religiösa?Biennalens konstnärlige ledare, britten Nav Haq, konstaterar själv i en intervju med Kunstkritikk att "religiös tro sällan betraktas med blida ögon i konstvärlden", att man snarast ser ned på troende konstnärer där. Hans biennal gör tyvärr inte mycket för att ändra på det.Konflikten mellan sekularism och religiös ortodoxi har varit verksam i Israel sedan nationens födelse, och har tilltagit ganska dramatiskt den senaste tiden. Men samma höst hittar jag en utställning i Jerusalem där religiösa seder utmanas och ifrågasätts, i många fall just av troende konstnärer. "Thou shalt not" heter den, en titel som syftar på den judiska lagens alla förbud och traditionens tabun kring avbildning. Ungefär en tredje del av de 30 medverkande är ortodoxa judar, och i katalogen är två av fyra bidrag skrivna från religiösa utgångspunkter.Där redogör också konsthistorikern David Sperber för den israeliska konstvärldens ambivalenta förhållande till det judiska arvet. Konflikten mellan sekularism och religiös ortodoxi har varit verksam i Israel sedan nationens födelse, och har tilltagit ganska dramatiskt den senaste tiden. Och liksom den västerländska konsten i allmänhet har den lokala modernismen varit fast förankrad i det sekulära paradigmet.Sperber citerar en ledande Tel Aviv-gallerist, som sagt att den religiösa lagen inte lämnar något utrymme för den troende att bryta mot regler och tänka självständigt, och att konsten därför blir ointressant. Den israeliska konstvärldens inställning till troende konstnärer sammanfaller alltså med den som brittiske Nav Haq vittnar om - kanske är misstänksamheten ännu starkare i Israel på grund av religionens relativt starka ställning just där."Thou Shalt Not" borde rimligtvis förändra den attityden, inte minst tack vare några kvinnliga konstnärers gestaltningar av sin egen underordning i den patriarkala, ortodoxa kulturen. Hagit Molgan problematiserar den religiösa lagens bud om menstruation, genom att låta vitklädda kvinnor trampa med nakna fötter genom ömsom klart och ömsom rödfärgat vatten, i en video, tills det röda inte längre rinner av i det klara utan fastnar i huden.Det rituella mikveh-badet, där kvinnan renas spirituellt efter menstruationen, återkommer i Nurit Jacobs Yinons videoinstallation "A tale of a woman and a robe", som handlar om en kvinna som ska konvertera till judendomen. Då fungerar mikveh som ett slags dop, som ska övervakas av tre rabbiner. Hon ska visserligen vara påklädd vid tillfället, men den här kvinnan protesterar ändå, med hänvisning till det hon lärt sig om kvinnans plikt att visa blygsel och hålla sina behag väl dolda för främmande män.Och i ett fotografiskt självporträtt med titeln ”Sefer nashim” – kvinnornas bok – ser Nechama Golan ut att bokstavligen kvävas av en medeltida, religiös text om kvinnor – tryckt på genomskinlig plast.Föreställningen att religiös konst skulle vara intellektuellt handikappad är alltså felaktig, och dessutom djupt ohistoriskGolan, Molgan och Jacobs Yinon lever alla enligt "Halakha", den religiösa lagen, men att de tänker självständigt är svårt att ifrågasätta. Visst kan man tycka att deras verk bekräftar den sekulära uppfattningen av den ortodoxa världens kvinnofientlighet, men samtidigt motsäger de den genom sitt eget exempel - som också speglar en generellt tilltagande, konstnärlig aktivitet i det ortodoxa samhället. Ett samhälle som förstås är komplext och mångfacetterat, precis som det sekulära. I vissa delar av det vore det de här kvinnorna gör otänkbart.Frågan är vad som är otänkbart i den sekulära konstvärlden? Föreställningen att religiös konst skulle vara intellektuellt handikappad är alltså felaktig, och dessutom djupt ohistorisk, men var kommer den ifrån? Är det själva tron, den religiösa hängivelsen, som kolliderar med samtidskonstens starka tro på det kritiska förhållningssättet? Kanske finns en risk att också den tron stelnar till en självgod dogm, som stänger ute viktiga delar av den värld som ska gestaltas och diskuteras.De religiösa konstnärerna i ”Thou Shalt Not” ser, enligt David Sperber, i många fall sitt arbete som en specifik religiös handling, med det hebreiska namnet "Tikkun Olam". Ordagrant: att reparera världen.Utställningen är sammanställd av, och visas på, Museum on the Seam – museet på sömmen – som visat israelisk och internationell samtidskonst under politiskt laddade teman som mänskliga rättigheter, jämlikhet och migration sedan millennieskiftet.Det ligger precis i utkanten av Jerusalems äldsta judiska område - som helt domineras av mycket strängt ordodoxa judar, så kallade "ultraortodoxa". När museet stänger för dagen promenerar jag bort mot Damaskusporten för att hitta en taxi. Vid en stenmur sitter två småkillar med kippa och korkskruvslockar framför öronen, och ser uttråkade ut. När jag går förbi börjar dom ropa: "Hello! Hello!". Sedan springer de fram till mig, halar upp sina mobiltelefoner, fotar mig, och kutar skrattande iväg.Mårten Arndtzén, medarbetare på kulturredaktionen

Kulturredaktionens Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén är på plats på den stundande konstbiennalen i Venedig och träffar två av de svenska kuratorer som är gör Bosnien och Hercegovinas paviljong. De tre svenska kuratorerna Fredrik Svensk, Sinziana Ravini och Anna van der Vliet är i år bland dem som ansvarar för Bosnien och Hercegovinas paviljong "University of Disaster" på konstbiennalen i Venedig som öppnar lördagen den 13 maj.  Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén träffar Fredrik Svensk och Sinziana Ravini, som också är redaktörer för konsttidskriften Paletten, på plats i Venedig. Vad innebär egentligen "University of Disaster"? Och hur relevant är årets tema på biennalen, "Viva Arte Viva"? Kulturredaktionen

Eila Leino jobbade som städerska i 20 år innan hon började uttrycka sig i konst och nu finns hon med på utställningen Annan konst som just nu visas på Göteborgs konstmuseum. Eila har gjort dockor i trä som är kantiga och grova med högst personliga och uttrycksfulla ansikten. Jag vill inte att dom ska vara perfekta, säger hon. Annan konst frossar i fullkomligt okända och marginaliserade konstnärskap menar konstkritikern Sinziana Ravini och undrar vad som händer om fler konstmuseer visar vår tids ”särlingskonst” – kommer den då att förlora sin sprängkraft och förvandlas till hipp ”finkonst”?  Detta diskuteras i veckans Snittet där Mia Gerdin gjort hembesök i göteborgska förorten Biskopsgården hos Eila Leinos dockor, och gått runt på utställningen på Konstmuséet med curatorerna Borghild Håkansson och Staffan Backlund samt konstkritikern Sinziana Ravini. Dessutom intervjuas Per Dahlström, intendent på Röhsska museet som är en av skribenterna som skrivit om Annan konst i utställningskatalogen. Vad är godkänt och innanför, vad är udda och utanför? Vad är det som avgör och vem bestämmer?  Den diskussionen kanske inte ens behövs, låt konsten vara ett ”mystrium” som en av deltagarna uttrycker det. Veckans klassiker är Miles Davis: The Cellar Door Sessions 1970. Måns Hirschfeldt berättar om en CD-box med inspelningar som fångar Miles Davis mitt i ett av hans mest dramatiska kostymbyten: från jazzprins till elektrifierad nattklubbsmusiker.