Podcasts about dan j

Författaren är tillbaka med en ungdomsroman som fyller tomrummen i debatten om gängkriminalitet. Vi möter även Tarik Saleh och Fares Fares i Cannes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. LIVE FRÅN BOKSLÄPP: ELEVER MED F I SVENSKA HAR GÅTT FÖRFATTARSKOLA – NU KOMMER ANTOLOGINPå Angeredsgymnasiet i Göteborg har ett annorlunda projekt gått i mål – 150 elever som av olika anledning fått betyget F i svenska har fått gå i författarskola. Fokus har varit att hitta en röst för att berätta om egna erfarenheter i text. Ett tjugotal av texterna har blivit en antologi som nu firas med releasefest i Angered. Vi pratar med två av de medverkande eleverna, numera författarna, och projektledaren Jonas Fröberg.REPORTAGE: ”TEATER ÄR DEN NYA HIPHOPEN” ENLIGT NY DOKUMENTÄR – MÖT FILMENS SHARMARKE ELMI OCH LIBAN ABDULETeater kan vara både motstånd och dörröppnare. Vår reporter Tanja Ulriksson stämde träff med skådespelaren Sharmarke Elmi och poeten och manusförfattaren Liban Abdule som genom vänskap och samarbete hittar nya sätt att berätta. Om att ”vara sig själv” och kliva in i ett rum med hela sin identitet.INTERVJU: TARIK SALEH OCH FARES FARES HAR GULDPALMSCHANS MED SISTA DELEN I KAIRO-TRILOGINIgår kväll var det världspremiär för regissören Tarik Salehs nya film "Eagles of the Republic" på filmfestivalen i Cannes där den hyllades av internationell press, inte minst för Fares Fares skådespeleri. Och Tarik Saleh har byggt upp en trogen publik i Frankrike tillsammans med vännen Fares Fares som gör huvudrollen också i den här sista filmen i Kairo-trilogin. Vår reporter Björn Jansson har träffat båda två i Cannes.LÅNGESSÄ DEL 2: DAN JÖNSSON OM ”ATOMSOMMAR”I augusti är det 80 år sedan atombomberna föll över Japan och förändrade världen. I OBS fortsätter författaren och essäisten Dan Jönsson sin långessä om atomåldern med den andra och fristående delen av fyra. Det har blivit dags för atomsommar.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Felicia Frithiof

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Om kort tid præsenterer energikommissæren en længe ventet køreplan for, hvordan EU kommer helt ned på nul gas og olie fra Rusland. Det og meget andet taler vi om med Altingets grønne EU-korrespondent, Peter Ingemann, som lige er startet i Bruxelles.Vært og tilrettelægger: Thomas Lauritzen, Altingets Europa-analytikerMedvært: Rikke Albrechtsen, Altingets EU-redaktørGæst: Peter Ingemann Nielsen, EU-korrespondent for AltingetProducer: Mathilde Brieghel, podcastassistent Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

DanJ.Berger(www.danjberger.com) is an Israeli-American entrepreneur, author, and community builder dedicated to fostering connection and belonging. His book,The Quest: The Definitive Guide to Finding Belonging(Forbes Books), cements his place as a thought leader on this essential human need. As the founder of Social Tables, an award-winning event design software company acquired by Blackstone-owned Cvent for $100 million,Danrevolutionized the events industry, helping people connect at scale. A recipient of multiple awards including the Pacesetter Award from the Events Industry Council, he now leads Assemble Hospitality Group, reimagining corporate retreats to cultivate belonging and transform team dynamics.An avid community builder,Danfounded the Idaho Israel Alliance, a nonprofit combating antisemitism in the wake of the October 7 attacks in Israel. He also spearheaded a prominent Idaho men's group and is an active participant in YPO and Tiger 21. He holds an MBA from Georgetown University and lives in Boise, Idaho with his wife and daughter.  

The European Union's energy landscape is transforming rapidly, as the bloc works to reduce emissions, lower energy prices, and decrease dependence on Russian fuel—three goals proving to be a challenge.  Though renewables now generate nearly half of Europe's electricity, significant challenges remain. Lengthy permitting processes are stalling the deployment of new clean generation and infrastructure and the continent requires improvements in energy system interconnections between countries. And questions remain about the role of certain forms of energy, like nuclear power and hydrogen, in Europe's future energy mix. So how is Europe addressing these competing priorities? And what do certain trade-offs mean for energy affordability, security, and economic competitiveness?  This week host Jason Bordoff talks with Dan Jørgensen, the new European commissioner for energy and housing.  Commissioner Jørgensen previously served as Danish minister for development cooperation and minister for global climate policy. He is a member of the Social Democratic Party of Denmark and was a member of the Danish parliament from 2015 to 2024.  Credits: Hosted by Jason Bordoff and Bill Loveless. Produced by Erin Hardick, Mary Catherine O'Connor, Caroline Pitman, and Kyu Lee. Engineering by Sean Marquand. Stephen Lacey is executive producer.  

Dan's Journey to Idaho Retreats In this episode, Michael welcomes Dan to discuss his incredible journey from Israel to the United States, where he built a career in programming and later wrote a book to help people discover their sense of belonging. Now, Dan is focused on building retreat venues nationwide, creating spaces for people to reconnect with themselves and others. Michael shares a personal story about his cousin, who turned a passion into a thriving business, reinforcing that pursuing what truly fulfills you can lead to success. Dan explains why he chose Idaho as a base for his retreats, highlighting the state's balance of recreation and work-life harmony. Michael reminisces about his experiences in Idaho, including an unforgettable snowball fight in 95-degree weather. Overcoming Personal Challenges to Find Belonging Michael and Dan dive into the deeply personal journey of overcoming challenges, from addiction to finding true purpose. Dan reflects on his own path of self-discovery, which led to writing his book on belonging. He shares a powerful insight: before we can feel a sense of belonging in our careers or teams, we first need to cultivate it within ourselves. They explore how self-awareness and understanding are crucial in fostering a work environment where people feel seen, heard, and valued. Michael reinforces that personal growth isn't just about success—it's about aligning with what truly matters. Building Strong Teams Through Connection Michael shares his experience working for an insurance automation company in the late '90s, where he and a team of 12 traveled across the country to install automation systems at independent insurance agencies. Recognizing the need for team cohesion, leadership made it a priority to bring everyone together at least once or twice a year. This simple investment in team bonding paid off, leading to a tight-knit group that could execute high-stakes projects—like a complex, week-long installation in New Orleans—with confidence and success. The key takeaway? A strong sense of belonging isn't just about the workplace—it's about trust, collaboration, and shared purpose. The Power of Belonging in Leadership & Business Dan and Michael close the conversation by emphasizing the importance of fostering belonging in organizations. Dan shares his simple yet powerful framework for building psychological safety and engagement at work. He introduces his new company, Assemble Hospitality, and discusses his book, which lays out strategies for leaders to create cultures of belonging. Michael reflects on his own experiences working at companies that truly prioritized a sense of connection—and the stark contrast of workplaces that failed to do so. They also touch on the challenges men face in today's society when it comes to identity and belonging, reinforcing the need for self-discovery and purpose-driven leadership. This episode is a must-listen for anyone looking to create meaningful connections, whether in business or in life. Dan J. Berger (www.danjberger.com) is an Israeli-American entrepreneur, author, and community builder dedicated to fostering connection and belonging. His book, The Quest: The Definitive Guide to Finding Belonging (Forbes Books), cements his place as a thought leader on this essential human need. As the founder of Social Tables, an award-winning event design software company acquired by Blackstone-owned Cvent for $100 million, Dan revolutionized the events industry, helping people connect at scale. A recipient of multiple awards, including the Pacesetter Award from the Events Industry Council, he now leads Assemble Hospitality Group, reimagining corporate retreats to cultivate belonging and transform team dynamics. An avid community builder, Dan founded the Idaho Israel Alliance, a nonprofit combating antisemitism after the October 7 attacks in Israel. He also spearheaded a prominent Idaho men's group and actively participated in YPO and Tiger 21. Dan holds an MBA from Georgetown University and lives with his wife and daughter in Boise, Idaho.  

Voor het eerst heeft de Europese Commissie een Eurocommissaris aangesteld die zich richt op volkshuisvesting: Dan Jørgensen. Dit gebeurt te midden van een ernstige wooncrisis die heel Europa treft. De speciale huisvestingscommissie moet zoeken naar oplossingen om de crisis te verlichten. Volkshuisvesting is echter de exclusieve bevoegdheid van de EU-lidstaten, waar Brussel niets over te zeggen heeft. Wat Jørgensen precies gaat doen vragen we aan EU-correspondent Mathijs Schiffers. Lees: Wat kan een Eurocommissaris in Brussel doen tegen de wooncrisis in Nederland? Het wetsvoorstel voor belasting op papieren winsten in box 3 stuit op een weerstand van de grootste regeringspartij PVV. Daarmee komt het voorstel van staatssecretaris Tjebbe van Oostenbruggen (NSC) in gevaar. Andere Kamerleden, waaronder Luc Stultiens van GroenLinks-PvdA, zijn verbijsterd over deze stellingname en vrezen voor verdere vertraging van de hervormingsplannen. Politiek verslaggever Martine Wolzak duikt in de gevolgen hiervan. Lees: Grootste regeringspartij PVV keert zich af van wetsvoorstel box 3 Grootschalige toename van nepartikelen door zogenaamde paper mills dwingt wetenschappelijke uitgeverijen zoals Elsevier en Springer Nature tot forse investeringen in fraudebestrijding. Elsevier heeft meer dan honderd medewerkers die zich richten op het opsporen van deze fraude, en Springer Nature beschikt over een team van integriteitsmedewerkers om de problematiek aan te pakken. Chris Graf, directeur integriteit van onderzoek bij Springer Nature, licht de aanpak toe. Redacteur technologie Jeroen Piersma vertelt hoe uitgeverijen de strijd aangaan tegen deze nepartikelen en de uitdagingen die hierbij komen kijken. Lees: Nepartikelfabrieken dwingen uitgeverijen tot investeringen in fraudebestrijding Lees ook: Wetenschapsfraude als verdienmodel: de handel in nepartikelen Redactie: Sophia Wouda, Anna de Haas en Floyd Bonder Presentatie: Anna de Haas See omnystudio.com/listener for privacy information.

De store politiske handlingsplaner faldt nærmest over hinanden i en uge, hvor Europas satsninger på industriel udvikling, billigere energi og regelforenkling alle landede på bordet. Hvad går det ud på, og hvordan klarede Dan Jørgensen sig?Vært og tilrettelægger: Thomas Lauritzen, Altingets Europa-analytiker.Medvært: Rikke Albrechtsen, Altingets EU-redaktør.Producer: Clara Vestergaard Lausen, podcastassistent. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ever felt like you're faking it - trying to fit in somewhere you're supposed to belong, but it just feels... off? Dan J. Berger, author of The Quest, reveals how understanding your unique belonging archetype can transform your experience of connection and community. Discover practical tools to move beyond surface-level relationships and find genuine belonging in a world of performative connection.About Dan J. BergerDan J. Berger is the author of The Quest: The Definitive Guide to Finding Belonging and founder/CEO of Assemble Hospitality Group, a boutique chain of corporate retreat centers. He previously founded and led Social Tables, an event-planning software platform, which he sold to Blackstone-owned Cvent in 2018 for $100 million. Through his personal journey from childhood trauma to entrepreneurial success, Dan has developed practical frameworks for finding authentic belonging.Topics CoveredThe true definition of belonging and why most advice misses the markThe four belonging archetypes and how to find yoursFive essential skills for developing "belonging intelligence"The five C's test for evaluating your belonging fuel and how this can help youStay to the end for Dan's philosophical take on what it means to be "already free" through the lens of determinism versus free willResourcesTake the Belonging Archetype QuizGet Dan's book: "The Quest: The Definitive Guide to Finding Belonging"Learn about Assemble Hospitality Group: Urban retreat centers for corporate teamsConnect with Dan: danjberger.com

EU lancerer onsdag en stor plan for mere grøn energi og lavere energipriser. Danmark og Norge indgår ny aftale om forsvar. Dansk kvantevirksomhed får milliard ind i frisk kapital. Boozt flytter til København. Teslas salg i Europa styrtdykker mens andre elbiler storsælger. Kongressen lander aftale om budget i USA. Techaktier dykker igen. Vært: Lasse Ladefoged (lala@borsen.dk)

(03:00): Trivselskommissionen konstaterer, at der ikke er en krise - så har SF malet et skævt billede af børn og unges trivsel? Medvirkende: Sigurd Agersnap, arbejdslivs- og familieordfører for SF. (40:00): Hvad har Burundi, Israel og USA til fælles? De fordømmer ikke Ruslands invasion af Ukraine. Medvirkende: Christine Nissen, Chefanalytiker Tænketanken Europa. (48:00): Dan Jørgensen med stor plan: Vil presse de europæiske energipriser "markant ned”. Medvirkende: Nicolai Bech Kofoed, Seniorforsker ved Concito. Værter: Kasper Harboe og Mathias Wisssing.See omnystudio.com/listener for privacy information.

Join Jimmy, Dan C, Dave W and Dan J as they discuss the late show at Wigan Athletic which saw the Hatters take all 3 points back to Edgeley following a 2-0 away victory. 3 subs did the damage with Corey Addai making 2 game changing saves, Lewis Bate scoring the first and Callum Camps laying on both goals. Subscribe to our Patreon to get exclusive episodes! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Endelig har vi klart å få Dan Jørgen Eide og Rune Mentzoni fra Aktive Gamere på besøk hos oss. Det er alltid en fornøyelse å høre smarte folk prate om ting de kan, og dette ble ikke noe unntak i så måte. I tillegg er vi innom disse hersens AI-spillene som oversvømmer de digitale spillbutikkene […] The post Dan og Rune fra Aktive Gamere + Spider-Man 2 (PC) – RBT•CII first appeared on Reboot.

Jakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i odödligheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-02-26.På morgnarna när jag står framför badrumsspegeln och begrundar de djupnande vikarna i hårfästet faller min blick på en liten medicinflaska jag köpte en gång för många år sedan i en butik på Brick Lane i Londons East End. Flaskan innehåller något som heter Blessed Seed Oil, en hemlig mixtur som sägs hjälpa mot allt från impotens och håravfall till reumatism och ögonsjukdomar. Enligt någon guru som citeras på förpackningen innehåller Blessed Seed ”ett botemedel mot alla sjukdomar, utom döden”. Det låter förstås livsfarligt; ändå är det för det där citatet som flaskan har fått stå kvar på hyllan. Trots allt skänker den lite hopp i förgängligheten, hoppet om att även döden faktiskt är en sjukdom bland andra, även om vi till dags dato inte har hittat någon bot för den.En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum.Men vad vore den mänskliga civilisationen om vi inte åtminstone försökte? Den 7 april 1928 dog den sovjetiske forskaren och revolutionären Alexander Bogdanov i sitt laboratorium i Moskva. Dödsorsaken lär ha varit blodförgiftning, eller möjligen malaria. Bogdanov var en av den ryska revolutionens veteraner, han hade varit med när bolsjevikpartiet grundades och efter revolutionen ledde han den kommunistiska kultur- och propagandaorganisationen Proletkult. Men han var också besatt av tanken att partiets stora uppgift, när kapitalismen väl var avskaffad, var att övervinna döden. Hans idé var egentligen ganska enkel: med hjälp av regelbundna blodtransfusioner kunde man hjälpa kroppen att bromsa åldrandet och på så vis skjuta döden på en oviss framtid. I sitt Institut för Blodtransfusioner utförde Bogdanov under några år på tjugotalet en serie experiment, som alltså fick ett fatalt slut när han av misstag råkade byta blod med en malariasjuk patient.Den här historien är nästan glömd idag, men faktum är att i den ryska revolutionens tankegods var sådana här spekulationer inte oviktiga. Ursprunget finns hos författaren Nikolaj Fjodorov, som i några uppmärksammade skrifter i slutet av artonhundratalet proklamerade en rörelse han kallade ”kosmismen”, vars program gick ut på att mänsklighetens uppgift var att göra sig till herre över tid och rum – mer konkret verka för odödlighet och de dödas uppståndelse samt kolonisera rymden. Fjodorov själv var långtifrån någon revolutionär, ändå tog många revolutionärer till sig hans idéer och utvecklade dem under namnet ”biokosmism” som en logisk förlängning av det egna emancipationsprojektet. En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville spränga gränserna i tid och rum. Avskaffandet av döden sågs inte minst som en fråga om upprättelse för dem som fallit offer för historiens tyranner; en befrielse som bara omfattade de levande var helt enkelt inte rättvis.Från att i årtusenden ha förankrats i det religiösa blev alltså drömmen om ett evigt liv till ett vetenskapligt och politiskt projekt. Liksom de kosmiska fantasierna: det var biokosmisternas idéer som tände gnistan till det som med tiden blev det sovjetiska rymdprogrammet, och när raketforskningen tog sina första stapplande steg på tjugo- och trettiotalen var de ideologiska banden fortfarande starka. Konstantin Tsiolkovskij, som brukar anses som det sovjetiska rymdprogrammets fader, var starkt inspirerad av Fjodorov, och även om Alexander Bogdanovs död på laboratoriebänken blev slutet för de revolutionära odödlighetsdrömmarna, så överlevde de alltså på sätt och vis i sublimerad form. De sovjetiska rymdfärdernas betydelse som symboler för den djärva, himlastormande kommunismen är omöjlig att överskatta.Men det här betydde inte att idéerna om odödlighet hade tömt ut sin politiska kraft. Nästan samtidigt som i Ryssland, mellan de båda världskrigen, pågick bland tyska kristna intellektuella en intensiv debatt om evighet och odödlighet. Bakgrunden var i stort sett densamma som hos biokosmisterna: en religiös världsbild som i takt med den moderna rationalismens framväxt krympt ihop till en historisk horisont där evigheten helt enkelt inte fick plats längre. Framför allt Darwins evolutionsteori hade fått de eviga perspektiven att framstå som myter och vidskepelse, och i den samhällssyn som växte fram vid nittonhundratalets början sågs det istället som den centrala uppgiften att ägna kraft åt att förbättra förutsättningarna för livet här och nu, helst med vetenskapliga metoder; en ambition som den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén redan 1916 kallade för ”biopolitik”. I pilens ännu oanade riktning låg förstås den rasbiologiska forskningen och nazisternas eugenik.Mot den här utvecklingen protesterade teologer som Franz Rosenzweig och Karl Barth. Tvärt emot att som de ryska biokosmisterna se odödligheten som en del av ett rationalistiskt samhällsomstörtande projekt, där forskning och ny teknik spelade en avgörande roll för att spränga jordelivets gränser, så såg de modernitetens materialistiska livssyn som själva grundproblemet. För Rosenzweig och Barth kunde den mänskliga tillvaron inte begränsas till ett ändligt, historiskt och materiellt, perspektiv. Som teologen Mårten Björk formulerar det i sin avhandling ”Life Outside Life” från 2018 sökte de sig bortom den förgängliga världen, mot dess ”utsida”. Det var där, i föreställningarna om evighet och odödlighet de fann det enda perspektiv som kunde ge människans tillfälliga, historiska existens en mening.som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människaDen politiska hållning som blev synlig från denna livets utsida handlade förstås inte ett dugg om att här på jorden förverkliga ett odödligt människosläkte och de dödas uppståndelse. Utan helt enkelt om hur man som människa bör leva, nämligen i ständig medvetenhet om döden och, särskilt hos Barth, i en strävan att undkomma den antagonistiska, nedbrytande kampen för överlevnad. Livet är mer än så, mer än död och dödande. Det är nog ingen överdrift att säga att Barth, Rosenzweig och andra tänkare i samma anda med sitt sätt att vända ryggen till en destruktiv historisk utveckling förebådade den civilisationskritik som ligger till grund för mycket av dagens gröna ekoideologi – som ju på många sätt också den försöker hitta ett politiskt metaperspektiv, ett sätt att se på världen från andra sidan utvecklingens gränser, med andra ord från dess kosmiska ”utsida”.Och visst är det så att politiken, i och med de senaste årens klimatlarm, mer och mer har fått en dragning åt den här sortens utsidesperspektiv? Helt logiskt, när man tänker på saken – för handlar kanske inte det politiska i sig om att överskrida det individuella livets horisont, i både tid och rum? De ryska biokosmisterna, mitt i sina utspejsade fantasterier, hade förstått den saken, och vår tids stamcellsforskning kan ju på sätt och vis ses som ett historiskt eko av Alexander Bogdanovs blodtransfusionsexperiment. Om det är svårt att tänka sig något mer dystopiskt än de kryotekniska laboratorier som om några hundra år kommer att återuppväcka sina nerfrysta kunder till en förstörd planet, så kan jag ändå tänka mig att odödligheten rent politiskt vore en bra idé, just för att den skulle vidga perspektiven och befria oss från de småskurna drivkrafter som förstör vår värld. Rent politiskt, alltså – för som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse som är mer monster än människa. Odöd, snarare än odödlig. Då tappar jag nog hellre håret.Dan Jönsson, författare och kritikerLitteraturMårten Björk: Life Outside Life: The Politics of Immortality, 1914-1945. Göteborgs universitet, 2018.

Många vittnar just nu om en tid av multipla kriser i världen: Instabilitet, våld och osäkerhet. En vecka efter den värsta masskjutningen i svensk historia ställer vi frågan: Vad blir konstens roll i en tid av kris? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Samtal med Bokradions Marie Lundström, P2:s Britta Svanholm Maniette och P1 Kulturs kritiker Jenny Teleman.SALOME – SKANDALOPERAN SOM RITADE OM OPERAKARTAN NU PÅ MALMÖ OPERANär Richard Strauss opera Salome hade premiär i Dressden 1905 var skandalen given: triangeldramat mellan Herodes, dottern Salome och Johannes Döparen genomsyrades av incestuösa relationer och nekrofili; våld och åtrå; religion och erotik. Dessutom smyckat i musikaliska dissonaser. Samtidigt var succén ett faktum – operan blev lika eftertraktad av publiken som den blev motarbetad av operacensuren. Nu spelas den på Malmö Opera. Samtal med DN:s kritiker Kristina Lindquist och Tobias Lund, kritiker på Sydsvenskan. HAR DET GÅTT INFLATION I STÅENDE OVATIONER? Hur bra måste en föreställning vara för att förtjäna en stående ovation? Vår reporter Jesper Cederberg ser hur den svenska operapubliken allt som oftast studsar upp i applåderna – även efter en helt okej föreställning. Samtidigt som operapubliken på kontinenten till och med gärna låter det höras om den är missnöjd med föreställningen. Har det gått inflation i stående ovationer i Sverige? ESSÄ: EVIGHETEN ÅTERKOMMER I NY SKEPNADJakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i evigheten.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos tidlösa och gränslösa dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag inser förstås genast att det är en överdrift, men tanken tål att tänkas: är det kanske så att poesin som litterärt fenomen blir särskilt livskraftig när den får växa på en ö? Till skillnad från prosan som behöver näringen från stora städer och från vida kontinenter hittar poesin sin form i en omgivning som begränsas av tydliga konturer, omgiven av ett främmande och obevekligt element som isolerar, det vill säga bokstavligen för-öigar diktaren och slipar tanken in på bara benet. Man kan rada upp namnen på de stora öpoeterna: Sappho på Lesbos, Irlands Yeats och Seamus Heaney, Elytis och Kazantzakis på Kreta, Derek Walcott på Saint Lucia. Och Jean-Joseph Rabearivelo på Madagaskar. Har de inte allihop någonting gemensamt?Som sagt, antagligen inte. Listan över undantagen blir förstås betydligt längre. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken när jag läser Rabearivelos poesi, rotad som den är i Madagaskars urskogar och röda jord, snärjd i de lianer som kartografiskt slingrar sig utmed öns stränder, hela tiden med en vaksam sidoblick mot horisonten, mot ett mytiskt ursprung någonstans på andra sidan havet, och med en längtan till de fjärran metropoler och kulturer som utgör den koloniala verklighetens flimrande hägringar. I dikten ”Trycksaker” manar han fram sin förväntan när postbåten kommer till ön med sin last av efterlängtade livstecken från världen bortom haven – ”dessa målande, svävande ark/ som kommit till mig från hela jordklotet”, som han formulerar det, och som för en stund befriar honom ur ”detta löjliga fängelse/ som förgäves övervakar bergen/ och skogarna, och haven”.Jean-Joseph Rabearivelo föddes 1901 som Joseph-Casimir; förnamnet ändrade han för att få nöjet att underteckna med samma initialer som sin store idol, den förromantiske filosofen och romanförfattaren Jean-Jacques Rousseau. Under hela sitt korta liv var han besatt av en stark, olycklig kärlek till den franska kolonialmaktens civilisation, dess ämbetsverk och traditioner, dess språk och dess kultur. Han härstammade på mödernet från en av öns kungliga familjer och hanterade sitt madagaskiska ursprung som en viktig lyrisk klangbotten i sina verk – men i grunden ändå som någonting han ville överskrida. Livet igenom hoppades han på en tjänst i den koloniala administrationen, och på att en gång få representera sitt land vid något stort evenemang i Paris. Inget av det blev verklighet. När han tog sitt liv 1937 hade han aldrig ens fått myndigheternas tillstånd att lämna Madagaskar. Med Ingemar Leckius pregnanta formulering i förordet till den första svenska utgåvan av hans dikter förblev Rabearivelo ”dubbelt landsflyktig, en furste av Ingenstans”.Ja – och Överallt, skulle jag vilja tillägga. För det är på många sätt just denna svävande, kosmopolitiska hemlöshet som gör hans dikter så på en gång både tidlösa och gränslösa. De dröjer i ena stunden vid en hemlig, mytisk källa mitt i urskogen för att i nästa tala till Keats grekiska urna; de kan besjunga sebutjurens seniga kropp eller det fasta gula skalet hos en mango och kastar sig sedan in i en målning av Gauguin. Allt är nära, allt är lika verkligt – från kullarna runt huvudstaden Antananarivo, som han aldrig lämnar, besvärjer han de böljande risfälten och eukalyptusskogens höga pelarsalar, busksvinen och utriggarpirogerna, och det i en fritt krängande lyrisk vers som ekar av symbolister som Rimbaud och Mallarmé. Allt hänger samman, som han skriver: ”samma himmel är alltid världens tak” – poetens språk är liksom brevbärarens postväska ett hemligt skrin för ”hela världens tanke”.Jag skulle tro att denna geografiska melankoli, denna smärtsamma försoning med världens väldighet är något som känns igen av var och en som någon gång färdats med fingret över en karta eller låtit blicken dröja vid bilderna från platser som man aldrig kommer att få se. För Rabearivelo förblev den alltså ohjälpligt ett öppet sår. Till skillnad från en annan samtida lyrisk pionjär från det franska Afrika, Senegals Léopold Senghor, som gjorde sig hemmastadd i imperiets centrum och med tiden blev en av dess starkaste antikoloniala röster, tvingades Rabearivelo till en tillvaro i marginalen. Visserligen publicerades hans dikter; visserligen förde han en livlig korrespondens med franska kollegor som André Gide – det kunde komma dussintals brev på samma gång med den där postbåten – men sin publik hade han huvudsakligen på Madagaskar, och den var begränsad. Liksom förstås den litterära offentligheten på ön.För mig hämtar alltså hans lyrik en särskild kraft just ur denna begränsning, denna isolering. De dikter som har överlevt till vår tid finns främst i hans två sena diktsamlingar ”Presque-songes” (Nästan-drömmar) från 1934 och ”Traduit de la nuit” (Tolkat från natten) som gavs ut året därpå. Båda genomströmmas av ett sorts revanschlystet, upproriskt svårmod som i den madagaskiska naturen och kulturen hittat verktygen för att, som han själv uttrycker det, ”göra tabula rasa med den västerländska verskonstens alla kineserier”. Här är han förstås på samma våglängd som många av de franskspråkiga diktare och konstnärer som i början av nittonhundratalet söker impulser till förnyelse i de traditionella utomeuropeiska kulturerna. Rabearivelo inser att han alldeles inpå knutarna har tillgång till just en sådan kraftkälla, och vill på samma sätt söka sig mot något ursprungligt och allmänmänskligt, förklarar han – ”genom att spörja min egen jord, genom att konfrontera mig blott med mina döda”.I ”Presque-songes”, som skrevs samtidigt på både franska och malagassiska och sedan 2024 också finns på svenska i sin helhet, blir det övergripande projektet att försöka mana fram den röst, den ”sång” han anar binder samman allt i tid och rum. Kaktusen med dess hårda pansar runt sitt livgivande vatten, lianernas kraftfulla slingrande, den gamle mannens blick som vaknar till med en ungdomlig glimt, makakernas gåtfulla tjattrande och anfädernas övervuxna gravar – allt talar med i grunden samma ton, en mörk vibration av trotsigt liv i skuggan av den annalkande döden: ”det svaga ekot”, som han skriver, ”av en inre sång/ som växer och mullrar”. Dikterna är kraftfulla och omedelbara, mättade med blixtrande konkreta bilder som i den följande boken, ”Tolkat från natten”, stegras till en ny nivå i en svit namnlösa strofer där Rabearivelo målar upp en alldeles egenartad, gnistrande mörkervärld. I dessa dikter, varav ett urval också finns på svenska, har de skarpa bilderna övergått i kusliga förvandlingsnummer, den livgivande sången i ett djupt, och närapå extatiskt, existentiellt främlingskap. Likt nattens ”svarte glasmästare” ser poeten sitt verk falla sönder mellan sina händer. Hjälplös och ensam. På väg från livets ö, till dödens.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturJean-Joseph Rabearivelo: Nästan-drömmar. Översättning av Eric Luth. Vendels förlag, 2024.Jean-Joseph Rabearivelo: Dikter. I urval och tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius. FIBs lyrikklubb, 1973.

Rudolf Höss memoarer är makaber läsning. Han ansvarar för mängder av människors brutala död i Auschwitz och försöker få ihop familjelivet. Boken får Dan Jönsson att fundera över litteraturens godhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012 i en längre version. I sina memoarer beskriver Rudolf Höss, Auschwitz kommendant, sina bekymmer med att få ihop livspusslet när barnen är små. Hur han slits mellan den lugna idyllen där hemma, och karriären i förintelseindustrin; hur han, som så många andra föräldrar, önskar sig mer tid med barnen och familjen men hur han – tyvärr – är alldeles för upptagen av det viktiga arbetet i gaskamrarna. läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. I sitt förord till Rudolf Höss memoarer brännmärker författaren och förre Auschwitzfången Primo Levi texten som ”fylld av ondska”, och utan alla litterära kvaliteter. Höss nostalgiska beskrivning av barnens oskyldiga nöjen mitt i det nazistiska utrotningsmaskineriet känns verkligen svindlande absurd – är familjelivet ett undantag från gaskamrarnas verklighet, eller är det tvärtom? I vår kultur fungerar konsten och litteraturen ungefär på samma sätt som familjeidyllen gör i Höss självbiografi – som en ö av sanning och integritet i ett hav av lögn och gemenhet, ett moraliskt reservat dit världens ondska aldrig når. Inte så att litteraturen inte skulle kunna föreställa sig, och gestalta det onda – för det kan den förstås: men texten, litteraturen själv, förblir ändå alltid obesudlad. Om jag läser en roman om folkmord uppfattar jag folkmordet i sig som en meningslös ondska – men läsningen utmynnar ändå i en upplevelse av något meningsfullt. På samma sätt kan jag gå runt som turist i Auschwitz, rysa inför kvarlevorna av nazismens omänskliga utrotningsmaskineri – men när jag läser Rudolf Höss berättelse om sitt liv blir han lik förbannat plötsligt mänsklig. Därför gör mig Primo Levis kommentar förvirrad. En text fylld av ondska, är det möjligt?I sin essä ”Litteraturen och det etiska” skriver den norske författaren Stig Sæterbakken om det här – att litteraturen aldrig kan vara annat än god. När litteraturen gestaltar det onda, skriver Sæterbakken, är det ändå alltid med det goda för ögonen, i en strävan till försoning och förståelse. Ja, skriver han: redan i gestaltningen som sådan, i försöket att ge språklig form åt ondskan finns denna uppbyggliga strävan till försoning, till att ge det onda en mening. En ond litteratur kan därför bara vara möjlig att tänka sig som fullständigt formlös, som ett språkligt kaos, skriver Sæterbakken. Och en sådan ”vild” litteratur vore, helt enkelt, ingen litteratur.I en tid präglad av realismens ideal är det lätt att avfärda doch et litterära undantaget som idealistiskt, det vill säga falskt. Vi ser också en stark tendens just nu att försöka bryta kulturens moraliska isolering, ta sig ut ur reservatet och i skarven mellan det fiktiva och det verkliga finns en energi som verkar kortsluta den litterära etiken. Och därmed, tror jag, också estetiken. När Primo Levi brännmärker Rudolf Höss självbiografi som ”fylld av ondska” säger han i samma andetag att den saknar litterära kvaliteter. Som om det hängde ihop. Levi har rätt – Höss är ingen god författare, hans självbiografi är alltså inte, som vi brukar säga, god litteratur. Men blir texten därför ond? Kan det kanske snarare vara så att Höss tillkortakommanden som författare, hans oförmåga att göra en trovärdig helhet av sitt livs historia, på något vis öppnar en spricka i det litterära undantaget, gör texten mer verklig? Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Rudolf Höss skrev sina memoarer 1947, när han satt i fängelse i Krakow och väntade på sin dödsdom. Memoarerna är ett försök av en besegrad människa att förklara, och kanske också själv förstå hur det kunde bli som det blev – hur han, som under hela sitt liv bara försökt att göra sin plikt, kunde sluta som en industriell massmördare. Han övervakar hur kropparna förs bort och bränns, hur tänderna dras ut, håret klipps, ”hela den gräsliga, oupphörliga hanteringen”, som han uttrycker det. Aristoteles talade i sin Poetik om konstens förmåga till ”katharsis”, rening – och kanske är det något sådant Höss försöker sig på. Han vet att allt är förlorat, han vet att han ska dö och att eftervärldens dom blir skoningslös. Men han försöker ändå. Om hans text idag ställer en fråga till oss handlar den framför allt om hur långt vi är beredda att gå honom till mötes på försoningens väg. Och om vi avvisar honom: varför? Med vilken rätt?Rudolf Höss är, som han själv också skriver, ingen författare. Men är hans memoarer litteratur? Finns det en etisk gräns där litteraturens domäner slutar? Filosofen Theodor Adorno skrev sina berömda ord om det ”barbariska” i att skriva poesi efter Auschwitz. Hur de ska tolkas är fortfarande omstritt – men ett sätt att förstå dem är kanske just att skillnaden mellan poesi och verklighet inte längre går att upprätthålla. Att litteraturen inte är ett etiskt reservat. Att allt, från och med nu, är verkligt. Jag tror det är en viktig slutsats. Verkligheten är inte en text – det är istället texten som är verklighet. I Bertolt Brechts lilla enaktare ”Regeln och undantaget” berättas en allegorisk historia om en köpman som jagar fram genom en öde öken för att komma först till en oljefyndighet. Med sig har han en kuli, en bärare, som han brutalt driver på med hugg och slag. Köpmannen vet mycket väl att han behandlar kulin illa, och när bäraren på natten kommer för att ge honom vatten att dricka, blir köpmannen livrädd och skjuter ner honom.I rättegången efteråt frias köpmannen från mordanklagelserna. Domstolens resonemang går ut på att eftersom köpmannen själv visste hur illa han behandlade sin bärare, så hade han också alla skäl att vara rädd för att bäraren faktiskt ville ta livet av honom. Som köpmannen själv säger: ”Karln hade ingen orsak att ge mig vatten. Jag var inte hans vän.”Så länge ondskan styr, så är den goda handlingen omöjlig. Ja, ännu värre faktiskt: den onda regeln gör det goda undantaget till en förbrytelse. Rudolf Höss skulle ha nickat skenheligt. Men Brecht stannar ju inte där – istället tar han steget ut ur pjäsen och uppmanar publiken att göra detsamma, fråga sig om det i själva verket inte borde vara tvärtom. Och jag tänker mig att om det finns en etisk dimension i litteraturen – efter Auschwitz – å handlar den väl fortfarande just om det: om att fungera som en förändrande kraft, en plats där vi kan ställa oss och se på världen utifrån, från sidan. Göra regeln till ett undantag. Och kanske undantaget till en regel. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Rudolf Höss: Commandant of Auschwitz". Översättare: Constantine FitzGibbon. Phoenix Press, 2000.

Det er svære opgaver, der venter den nytiltrådte EU-kommissær for bolig og energi. For energi er ikke bare det, der opvarmer vores huse og strømmer ud af stikkontakten. Krigen i Ukraine har vist, hvordan energi bliver brugt som våben. Europæiske virksomheder slås med langt højere energipriser end virksomheder i Kina og USA, og det udfordrer konkurrenceevnen i Europa. Det skal Dan Jørgensen finde en løsning på. Men kan han det uden at gå på kompromis med klima og miljø? Dan Jørgensen er Ugens Gæst - om grøn energi, russisk gas og en vigtig relation til naturen. Vært: Jan Falkentoft. Tilrettelægger: Nina Lorenz Grimstrup. Producer: Siw Søby Rasmussen.

Heil og sæl og gleðilegt nýtt ár. Í dag eru fjórir viðmælendur, Kristinn Kærnested, Þórhallur Dan Jóhannsson, Halli í BK og Svanhvít. Við komum víða við. Afrekssjóður ÍSÍ, landsliðsþjálfaramál karla í fótbolta, enski boltinn og Liverpool-Man.Utd. Ratcliffe eigandi Man.Utd., Bónusdeildin í körfuknattleik, Besta deildin og margt margt fleira. Njótið og takk fyrir að hlusta og takk BK-kjúklingur fyrir að vera með okkur. 

Atomkraft er en del af løsningen, men det bliver sol, vind og vand, der skal opfylde langt det meste af Europas behov for billig og uafhængig energi i de kommende år, siger energikommissær Dan Jørgensen i juleudgaven af Altingets EU-podcast. Han har store forslag på vej efter nytår.Vært: Thomas Lauritzen, Altingets Europa-analytiker.Gæst: Dan Jørgensen, EU-kommissær for energi og boligpolitik.Producer: Clara Vestergaard Lausen, podcastassistent. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Novo Nordisk bygger fabrik til 8,5 mia. kr. i Odense. Vestas dropper centralt klimamål. ATP-direktør erkender komplet tab i Northvolt. Dan Jørgesen ser atomkraft som vigtigt for at nå EUs mål. Scholz taber tillidsafstemning. Techaktier slår rekord, men Nvidia falder igen. Vært: Lasse Ladefoged (lala@borsen.dk)

(03:00): Niels Fuglsang enig med Dan Jørgensen: Der er brug for atomkraft. Medvirkende: Niels Fuglsang, medlem af Europarlamentet for Socialdemokratiet. (15:00): Mystiske droner over USA bekymrer amerikanerne og Trump. Medvirkende: Rasmus Frost, militæranalytiker, Center for Luft- og Rumoperationer, Forsvarsakademiet. (30:00): Landbruget undsiger minister: Ikke korrekt, at der er kommet færre regler. Medvirkende: Peter Kiær, formand for Bæredygtigt Landbrug. (44:00): 3F: Arbejdsgivere skal straffes med højere bøder ved arbejdsulykker. Medvirkende: Lene Krabbe Dahl, forbundssekretær i 3F. Værter: Anne Philipsen & Kasper HarboeSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Esben og Jakob er tilbage i dkpol-studiet og taler om Pernille Rosenkrantz-Theil, der har genstartet sin kampagne for at blive Københavns overborgmester med en række opsigtvækkende udtalelser om Lynetteholm. De vender også den danske opbakning til EU-fælles gæld, og så går de i dybden med ugens helt store historie om den grønne omstilling, som har ramt muren. Ugens emner i #dkpol:Gæld i europæisk økonomi (17:30): Tilbage på Venstres landsmøde annoncerede Troels Lund Poulsen et digebrud – ikke bare for Venstre, men for Danmark. Nu skal vi være klar til, at EU udsteder statsobligationer med hele den europæiske økonomi som sikkerhed. Esben og Jakob kigger på den danske uvending.Grøn strøm (26:35): Projekt dansk havvind er gået helt i stå. Der har ikke været et eneste bud på havvind i Nordsøen – den økonomiske gevinst er for lav. Jakob og Esben ser på, om statsligt medejerskab nu er den eneste løsning.Garantier for Lynetteholm (35:32): Valgkampen i København er i den grad blæst i gang, og Pernille Rosenkrantz-Theil har igen meldt sig som kandidat til overborgmesterposten. Esben og Jakob ser på, hvordan hun forsøger at balancere diskussionen om Lynetteholm for at kunne hamle op med Enhedslisten, der står til at få hver fjerde stemme. Husk desuden, det er den 10. januar, at DKPOL-løbeklubben løber igen. Turen starter kl. 08:00 foran Altinget i Ny Kongensgade 10, København.Værter: Esben Schjørring, politisk redaktør på Altinget, og Jakob Nielsen, ansvarshavende chefredaktør på Altinget.Producer: Emma Klitnæs, podcastassistent.Shownotes:Jakobs anbefaling: Politico-artikel om præsidentvalget i Rumænien Esbens anbefaling: Essay i Engelsberg Ideas om spændingsromaner og fremtidens krig Altingets Europaanalytiker, Thomas Lauritzens, artikel om Danmark og fælles gæld i EU Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad hände med framtidens löfte om en bättre värld? Detta avsnitt är inspelat på Krakelkväll #7 som vi arrangerade i samarbete med Karavan. I avsnittet hör ni Krakels Vendela samtala med Paula Mulinari, Mathias Wåg och Dan Jönsson om drömmen om en annan värld. Var hittar vi den? Vad skulle det innebära politiskt att återuppliva den? Vilken är utopins faktiska politiska betydelse? Tillsammans reflekterar de över dåtidens och nutidens utopiska drömmar i en värld av ideologier som går på tomgång. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stadig ingen afgørelse i USA - Trump ligger stærkt. Aktiefutures i pæne plusser og renter peger op. Vestas falder 12 pct. på ny stor skuffelse. Lettelse for Ørsted i USA. Dan Jørgensen grillet i Parlamentet. Nvidia er nu større end Apple på markedsværdi. Vært: Lasse Ladefoged (lala@borsen.dk)

Det er valgdag i USA, og derfor skal vi tale med Malthe, der rapporterer fra Washington D.C. Perfekt engelsk er en klassiker, men den er næsten endnu mere relevant i dag med alle de amerikanske nyheder. Derefter taler vi om Dan Jørgensen, Kamala Harris og til sidst om kæresters grimme møbler. Værter: Mikkel Rosendal, Andreas Kousholt og Liva Manghezi. Medvirkende: Malthe Sommerand, journalist i DR.

De sidste målingerne viser helt dødt løb mellem Trump og Harris, resultat kan vente længe på sig. Bookmakernes favoritværdighed er skiftet. Dansk eksport til USA står stærkt uanset vinderen. Tysklands regering er i stor krise. Dan Jørgensen skal til høres om bl.a. atomkraft i parlamentet.  Vært: Lasse Ladefoged (lala@borsen.dk)

Der er valgdag i USA. Et valg, som får mange amerikanere til at føle stress og angst. Vi spørger, om det ikke bør være en demokratisk fest? Dan Jørgensen skal tirsdag gennem en timelang høring, der afgør om han kan blive indsat som EU's energi- og boligkommisær. En Iransk kvinde bliver set i undertøj uden for universitetet i Teheran. Men der er to helt forskellige forklaringer på hvorfor. Vært: Adrian Busk. Medvirkende: Niels Bjerre Poulsen, lektor ved SDU. Per Bang, DR's EU-analytiker. Shahin Aakjær, Iran-kender og forfatter.

Halloween season draws to a close with one last pairing of horror films (for now): 1966's Eye of the Devil, starring David Niven, Deborah Kerr, David Hemmings, the beautiful and talented Sharon Tate, and horror icon Donald Pleasence and 1968's Witchfinder General, starring the dashing, debonair, and diabolical Vincent Price! Friend Dan J. joins to discuss both obscure films that deserve more recognition than they get. Happy Halloween!

Må man skrive hvad man vil? Eller skal forfatteren have tilladelse fra de personer, der skrives kritisk om i bogen? Hvem ejer en historie? Forfatteren eller de personer der optræder i bøgerne? P1Debat vender i dag: Katherine Diez, tidligere litteraturanmelder på Berlingske, der har skrevet en bog med titlen "I egen barm", hvor hun fortæller om sit liv med coke, sex og kendte mænd som manuskriptforfatter Adam Price og EU-kommissær Dan Jørgensen. Forfatter Thomas Bobergs nye bog "Insula", om livet som tilflytter på Fejø, en bog der har gjort flere øboere vrede. Og bogen "Løgnen" skrevet af Amalie Mathiassen, som i flere år var gift med en 3F-formand, der levede et dobbeltliv med flere koner og kærester. Medvirkende: Line Miller, forlagsdirektør People's Press. Anna Libak, tidl. litteraturredaktør Weekendavisen. Carsten Jensen, forfatter til bl.a. " Vi de druknede". Knud Romer, forfatter til bl.a. "Den der blinker er bange for døden". Simon Pasternak, forlagschef Gyldendal Skønlitteratur, har udgivet bogen "Insula". Amalie Mathiassen, forfatter til bogen "Løgnen". Vært: Gitte Hansen.

Říká se, že pokračování úspěšných filmů nikdy není tak dobré jako první díl. To ale neplatí v případě nejlepšího a nejžádanějšího motivačního kouče Pavla Morice v Brocastu. Druhá epizoda je opět nabitá informacemi, technikami a cvičeními. Dozvíte se, jak prožít vysněný život, jak si dát do pořádku vztahy (jak rodinné, tak partnerské) a jak posunout […]

Tror de selv på den? Ingen af de tre partiledere virkede for alvor begejstrede, da de fremlagde deres nye sundhedsudspil: Lars Løkke har klart tabt kampen om regionerne, mens hverken Mette Frederiksen eller Troels Lund Poulsen har fået indfriet deres valgløfter. Udspillet vil næppe heller sælge mange billetter. Hør også om Dan Jørgensens nye EU-kommissærpost: Er den blevet oversolgt lige rigeligt her på hjemmebanen? Hør de to politiske kommentatorer Lars Trier Mogensen og Henrik Qvortrup analyserer ugens vigtigste begivenheder i dansk politik. BorgenUnplugged produceres som altid i samarbejde med alle, der støtter os på https://borgenunplugged.10er.app.

Altingets Bruxelles-redaktion stiller skarpt på Unionens næste chefgruppe efter en vild uge, hvor Frankrigs bombastiske EU-kandidat blev fyret, Dan Jørgensen blev energikommissær og hele Ursula von der Leyens nye hold trådte frem i lyset.Vært og tilrettelægger: Thomas Lauritzen, Altingets Europa-analytiker.Medvært: Rikke Albrechtsen, Altingets EU-redaktør.Producer: Clara Vestergaard Lausen, podcastassistent. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Bruxelles-podcasten åbner en ny sæson ved at fortælle om nyudnævnte Dan Jørgensen og Marie Bjerre og analysere deres udfordringer som henholdsvis kommende EU-kommissær og europaminister op til det danske formandskab næste år.Vært og tilrettelægger: Thomas Lauritzen, Altingets Europa-analytiker.Medvært: Rikke Albrechtsen, Altingets EU-redaktør.Producer: Clara Vestergaard Lausen, podcastassistent. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dagens erhvervsoverblik: Danmark får tre nye ministerier og Dan Jørgensen bliver kommissær. Finansloven kan gemme på 20 gemte milliarder frem mod 2030. SAS har ny bestyrelse på plads og se fremad. DSV har fragtet gods gennem Rusland. Arla varsler prisstigninger på mælk. Nvidia vokser 122 pct. men aktien ligger til større fald. Vært: Lasse Ladefoged (lala@borsen.dk)

Rygterne har svirret længe, men i dag blev det endelig officielt, at Mette Frederiksen sender Dan Jørgensen til Bruxelles, hvor han skal være Danmarks nye EU-kommissær. Udnævnelsen udløser en regeringsrokade, der tegner til at blive ganske stor. Regeringstoppen løftede i dag sløret for, at der bliver oprettet tre nye ministerier, og det fik gætterierne om, hvem der bliver de nye ministerposter til at køre for fuld skrue på Christiansborg. Hvorfor skal Dan Jørgensen til Bruxelles, og hvad vil Mette Frederiksen, Troels Lund Poulsen og Lars Løkke Rasmussen med tre nye ministerier? Det ser vi på i dag. Værter: Jens Ringberg og Pia Glud Munksgaard. Medvirkende: Per Bang Thomsen, EU-journalist, DR. Tilrettelægger: Theodora Renard.

Podimo fejrer 5 års fødselsdag og gives der hele 60 dages gratis prøveperiode. Ind og lyt alt hvad du kan til hele episoden: (kan kun benyttes af nye Podimo-abonnenter):  https://go.podimo.com/dk/hgdg(Gælder kun uge 35 26/8  - 1/9)Fleece-sæsonen er her, Esben med outdoor-stress, “for mig er Helly-Hansen”, en negle-hændelse, vores mand Ingebrigtsen med verdensrekord, ugens job som undercover-agent og screen dig selv, ryst posen og ministerrokade undervejs, den ligger til Dan Jørgensen som kommissær, kaffeklubber med dårlig kaffe, Miami Vice-stemning på Lohals Camping, en prins med fart på i Norge, Jørgen Ejbøl erkender det hele i JP/Politikkens Hus, Hendricks i 15 par ens bukser, og havene hænger stadig sammen.Værter: Esben Bjerre & Peter Falktoft Redigering: PodAmokKlip: PodAmokMusik: Her Går Det GodtInstagram: @hergaardetgodt @Peterfalktoft @Esbenbjerre

Dagens erhvervsoverblik: Regeringen overvejer at gøre det muligt, at splejse om dyre boligere, så unge kan komme ind på markedet. Erhvervsstyrelsen langer hårdt ud efter JP Fond. Lego og Nike indgår samarbejde. Britisk techmillardær bekræftet omkommet i skibbrud. Dan Jørgensen er favorit. Vært: Lasse Ladefoged (lala@borsen.dk)

Selvom Folketinget formelt set har sommerferie frem til oktober, har SVM-regeringen så småt fundet arbejdstøjet frem fra gemmerne.   Fra onsdag til fredag er regeringens 24 ministre samlet til seminar, og ifølge de fleste kommentatorer er der især én ting på dagsordenen: Der skal laves en regeringsrokade, og udpegelsen af en ny, dansk EU-kommissær kommer til at spille en nøglerolle, når ministerposen skal rystes.  På Christiansborg bliver der hvisket ivrigt - og nervøst - i krogene om hvem, der skal have billetten til EU. Bliver det Dan Jørgensen, som længe har været et varmt navn? Eller kommer den slet skjulte magtkamp mellem Nicolai Wammen og Peter Hummelgaard til at afgøre valget? Gæst: Kasper Løvkvist, politisk journalist på Berlingske Vært: Kaare SvejstrupSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Russ and Dan J were at the Stoke friendly and provide you with some insight from the 1-0 victory. There's also a cameo from Dave Whitehead. Subscribe to our Patreon to get exclusive episodes! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Russ, Dan C, Jimmy, Dan J, Dave W and Ellis W were at the Debry friendly in Pinatar. There's some bonus content at the end of this one, if you fancy it

S7E2 Dan shares his experience with Bill's Story from the book Alcoholics Anonymous.  Meeting Shrapnel discusses "TIME - This I Must Earn", "Carry the message, not the mess", and "1000 lb Telephone". If you have a question, suggestion or comment you can email Alcoholics Alive at freedom@alcoholicsalive.com 

Russ, Waggie and Dan J welcomed Dave Conlon to the County Arms to chat all things DC, coaching and County.There's also some news regarding Louie Barry! Subscribe to our Patreon to get exclusive episodes! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

In this episode of Planet A, Dan Jørgensen sits down with EU Commissioner for Climate Action, Wopke Hoekstra, to explore the central role he plays in shaping the European Union's approach to reducing emissions. Transitioning from a career in the energy sector to a key climate policy leader, Hoekstra offers unique insights into the EU's climate targets and strategies. They discuss the EU's own emission targets as well as its role as a global influencer in climate action. Hoekstra emphasizes the importance of a just transition that balances both environmental sustainability and economic growth, addressing concerns about job transitions and public dissent. He stresses that environmental policy must consider the livelihoods and futures of those it impacts, underscoring the necessity of policies that safeguard livelihoods and open doors to new opportunities.Tune in for an insightful exploration of the EU's climate strategies and the work of an EU Commissioner in driving global climate action.

In this episode of Planet A, Dan Jørgensen engages in a compelling dialogue with Ralph Regenvanu who serves as the Minister responsible for climate change, energy, the environment, weather, geological hazards, and disaster management in Vanuatu. The island state of Vanuatu is one of the most vulnerable countries facing numerous challenges due to its vulnerability to climate change. Throughout the episode, Regenvanu shares insights into how this small island nation is grappling with the severe impacts of global warming. From rising sea levels to increased frequency and intensity of natural disasters, Vanuatu's struggle encapsulates the broader crisis faced by small island developing states across the globe. But the episode is not just about the challenges that Vanuatu and other small island developing states face. It's also about the solutions and strategies being implemented to adapt to and mitigate these challenges. 

In this episode of Planet A, Dan Jørgensen engages in a conversation with the President of the World Bank Group, Ajay Banga. With a career spanning prestigious roles, including President and CEO of Mastercard, Ajay Banga now steers one of the leading institutions in the global fight against climate change and poverty. The episode delves into the multifaceted role of the World Bank, revealing its structure and mechanisms for supporting global development. Ajay Banga explains the World Bank's approach to providing financial assistance and expertise to the poorest countries for fighting both poverty and climate change. Listen in to learn more about Ajay Banga's visions for the World Bank. 

Ét minuts video. Dan Jørgensen fik fløjet en medarbejder frem og tilbage fra Brasilien på under et døgn, kun for at optage en enkelt video til ministerens sociale medier. Hvis du vil høre hele udsendelsen, skal du ind på Podimo. Lige nu kan du prøve Podimo gratis i 30 dage og lyt til hele episoden allerede nu. podimo.dk/detvitalerom I programmet sidder Morten Crone Sejersbøl, Anne Kirstine Cramon, Niels Pinborg og Mads Brügger. Din vært er Ditte Okman, og programmet er produceret af Sarah Bech. See Privacy Policy at https://art19.com/privacy and California Privacy Notice at https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info.

In this episode of Planet A, Dan Jørgensen delves into the outcomes of COP28 with Alden Meyer, a seasoned expert in climate politics. With over four decades of experience with climate issues, Meyer provides a deep dive into the historic achievements of the negotiations and the challenges that lie ahead. They reflect on COP28's historical significance, marking the first global acknowledgment of the need to transition away from fossil fuels and the establishment of the loss and damage fund. Despite these results, Meyer emphasises that there is pressing urgency and considerable work still required to limit global temperature rise to 1.5 degrees Celsius. 

Du skal ikke udtale dig provokerende, Zelenskyy skal be' om flere penge og opbakning nu, danske regioner er i dialog med Datatilsynet, indslaget 'Knæk Knæk Cancer', man skulle have lyttet til sloganet 'Build That Wall', Den Mystiske Mr. Mox er tilbage på SK931 til LAX, bestil de bløde merch pakker inden 19. December, den mest mandige undersøgelse i historien, Dan Jørgensen er proxy i Dubai og bør hjælpe med at løslade Pitzner, julegåsen er den originale julespise, Zuckerberg-brillen er tilbage, og Danmark stemmer for en humanitær pause i Gaza. Vil du høre hele episoden?Få 30 dages gratis prøveperiode (kan kun benyttes af nye Podimo-abonnenter): https://go.podimo.com/dk/hgdg(79 kroner herefter)Eller få 3 mdr. med 50% rabat (kan bruges af tidligere Podimo-abonnenter): https://go.podimo.com/dk/hgdgtilbud(79 kroner herefter)Værter: Esben Bjerre & Peter Falktoft Redigering: PodAmokKlip: PodAmokMusik: Her Går Det GodtInstagram: @hergaardetgodt @Peterfalktoft @Esbenbjerre

Our guest today, Dan Jablonski, an IT executive at a multinational energy company, joins the hopeful conversation around how freedom from alcohol leads to a life full of peace, joy and purpose. Dan dives into his personal journey to alcohol-free living, which was sparked by a significant life shift. He shares his unique perspective as the lone male in one of Meade's coaching groups and shares about the obstacles and benefits of such a space. This discussion explores the importance of vulnerability in overcoming struggles with alcohol and how it's not about finding solutions, but more about finding guidance and support through coaching and shared experiences with others.   Dan shares how his drinking really changed once he became a “grown up,” trading beer and wings for the Whole Foods-esque food and wine culture, following career success and moves to the Bay area and NYC. Dan discusses his struggle with alcohol-induced insomnia and how he found support by making weekly coaching calls a priority amid a busy corporate career schedule. This conversation emphasizes the radical honesty it takes to look at a troubled relationship with alcohol – particularly when there aren't any real outward detrimental effects to one's life – and how that radical honesty is the most important and necessary step toward change.    Guest Dan, who has been living alcohol-free for three years, reveals that men who are free from alcohol not only start aging in reverse, but also become the most interesting person in the room. He emphasizes the power of authentic conversations that emerge when one chooses not to drink. We are so grateful for Dan's wisdom and insights from his personal journey to freedom from insomnia by ditching booze for good and offers encouragement to any listener (male or female!) and assures anyone on the sobriety journey that your life can positively change too, once you decide to let go of alcohol.  Bonus! Check out Meade and Christy's instagrams for Dan's shocking before and after photos and the IRL data he collected about his sleep with and without booze. You have to see it to believe it! @imnotsoberimfree @lovelifesoberwithchristy Connect with Meade and Christy HERE. Learn More about Coaching with Christy  Learn More about Coaching with Meade   #getconnected #staycurious #changeyourthinkingchangeyourdrinking #sobriety #alcoholfree #soberliving #alcoholfreelife #thisnakedmind  #lovelifesober #imnotsoberimfree #getconnected  #grayareadrinking #grayareadrinking #butjesusdrankwine #staycurious #changeyourthinkingchangeyourdrinking #christianandsober #christianity #authenticliving #journeytosobriety #wineandotherstories #vulnerabilityinrecovery   The creators, hosts, and producers of the But Jesus Drank Wine podcast are not healthcare practitioners and therefore do not give medical, psychological or professional advice nor do they intend for the podcast, any communication on behalf of BJDW or otherwise to be a substitute for such. Additionally, the views and opinions expressed in any mention of and/or linked resources are those of the authors/owners of those resources and do not necessarily reflect the views or opinions of the But Jesus Drank Wine podcast team or guests of the show.