Podcasts about parentesen

Historien om Rysslands framgångsrikaste musikexport någonsin är också en berättelse om ett Ryssland som kunde ha blivit något helt annat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Regnet vräker ner från den mörka himlen. Under rader av svarta paraplyer står en anonym, grå folkmassa. Apatiskt stirrar de in genom ett högt, taggtrådsbeklätt stängsel. På andra sidan står två genomblöta tonårstjejer, klädda i skoluniform. Slipsarna är prydligt knutna, men de vita skjortorna har blivit genomskinliga och de rutiga kjolarna är väldigt korta. När regissören ropar action lutar sig den mörkhåriga tjejen fram och kysser sin rödhåriga vän. Det är höst i Moskva år 2000 och 15-åringarna framför kameran har precis skapat historia.Medverkande: Charlotte Nordin Sundberg och Fredrik WadströmProgrammet är gjort och programlett av Joanna Korbutiak i mars 2025Producent Robin JonssonExekutiv producent Lars TruedsonSlutmix Fredrik NilssonP3 Musikdokumentär produceras av Tredje Statsmakten MediaLjudklippen i programmet kommer från dokumentärfilmerna Anatomy of t.A.T.u (2003), New Century Ego Interview (TVS, 2002) och t.A.T.u. v Podnebesnoy (STS, 2004). En intervjuspecial gjord av den ryska mediepersonligheten Ksenia Sobtjak (2021), intervjuer hos ryska MTV (2001), Jimmy Kimmel live! (ABC, 2003), The Frank Skinner Show (BBC, 2005) och det ukrainska tv-programmet Lögndetektorn (2014). Samt Neposedys konsert (ryska kanal 1, 1998), Vladimir Putins nyårstal (1999), filmen Fucking Åmål (1998) och Eurovision Song Contest (BBC, 2003 och 2009).

Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper Olsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 27 november 2018.Parentes livet slut parentes. Så slutar dikten First Person Shooter i Malte Perssons bok Till dikten. Bokstavligen. Raden rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord. Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på en mängd olika sätt av en mängd olika läsare.Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets stumma register. De fyller en funktion i texter de organiserar och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete Prix Nobel från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som återstår är en armatur av skiljetecken som Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på grammofonskiva.I sin studie Digital Shift skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation ett inskott eller sidoreplik i ett anförande som gav extra energi och perspektiv på det som talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter i ett muntligt sammanhang.Det var först under medeltiden år 1399 hävdar en handbok som termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från högläsning till tyst läsning från ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum.parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets utbredning en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt jag tänker alltså är jag. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och polyfoni.Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då bedrevs där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt Fisches Nachtgesang (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av enbart stumma streck och omkullvälta parenteser.Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman Lolita (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som givetvis påverkar läsningarna av det.Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade différance. Det var inte någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle, Signature événement contexte (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa område vid sidan av det skrivna ordet är matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gärnautforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman Din vän datamaskinen (2008) med parentestecknen högt uttalade: För att rädda världen (det vill säga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som beskrivningen startade på På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vår modernitet som en parentes ett perspektiv på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism och som placerat oss i en växande klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande.Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är ju en figur som i stället för att nagla fast något likt ett objekt att hantera och exploatera i stället lägger till ännu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra.Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley.Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker LitteraturCuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013)Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972)Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017)Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011)Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018)Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966)Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015)Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)

Snart är det slut på den. Parentesen med stort P. Den trettio dagar långa period av året som går under namnet november. En stilla, gråmulen och för vissa även en onödig tid av ingenting. Annat än väntan på att den ska ta slut. 

Parentesen är ända sedan den först uppstod en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd, säger litteraturvetaren Jesper Olsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Parentes livet slut parentes. Så slutar dikten First Person Shooter i Malte Perssons bok Till dikten. Bokstavligen. Raden rymmer inte några krökta tecken av välbekant slag, bara ord. Läsaren bjuds in att yttra något som egentligen hör till det skrivnas och outsagdas domän. Och vems röst är det som hörs inom parentesen: min egen, poetens, eller någon tredje? Frågan motiveras av diktens tema om poesins promiskuösa natur. Det vill säga, poetiska texters förmåga att framträda på och upplevas på en mängd olika sätt av en mängd olika läsare. Parenteser, precis som andra skiljetecken, hör till språkets stumma register. De fyller en funktion i texter de organiserar och rytmiserar vår läsning. Men de pockar inte på uppmärksamhet, och vill definitivt inte höras. Undantagen bekräftar som alltid regeln. Som i Carl Fredrik Reuterswärds konceptuella arbete Prix Nobel från 1966. I denna poesibok får vi ta del av de grafiska resterna av ett föregivet Nobelpristal. Orden har plockats bort, och allt som återstår är en armatur av skiljetecken som Reuterswärd själv, med sedvanlig ironi, läste in på grammofonskiva. I sin studie Digital Shift skriver litteraturvetaren Jeff Scheible att parenteser i en text alltid väcker tankar på dynamiken mellan skrivande och läsande och tystnad och tal. Vilket också begreppets långa historia vittnar om. Själva termen härrör från grekiskans parentesis, som betyder att foga in bredvid. Under antiken bildades ordet för att beskriva en retorisk operation ett inskott eller sidoreplik i ett anförande som gav extra energi och perspektiv på det som talaren hävdade. Intressant nog har begreppet alltså sina rötter i ett muntligt sammanhang. Det var först under medeltiden år 1399 hävdar en handbok som termen började hänvisa till ett skrivet tecken. Det var då som de klassiska bågarna (lunula, liten måne på latin) kom till bruk. Precis som andra skiljetecken bidrog parentesen till uppdelningen av en tidigare sömlös skrift. Vilket också indikerar en förskjutning i litteratur- och mediehistorien: en övergång från högläsning till tyst läsning från ett klingande ord som delas kollektivt till ljudlösa meningar, som möblerar en individs inre rum. parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig.  Skiljetecken var på det sättet kopplade till det tysta läsandets utbredning en process som mediehistoriker förbinder med uppkomsten av ett modernt jag. Det subjekt som den franske filosofen Descartes skulle fira med sitt jag tänker alltså är jag. Men parentesen var ändå, från början, en oroande partisan. Den träder in i texten som en eftertanke, med ett tillägg som komplicerar och bjuder motstånd (också när den vill förklara och förtydliga). Som om ytterligare en stämma än den som tidigare talat ville göra sig hörd. Parentesen öppnar för både brus och polyfoni. Det är inte någon tillfällighet att estetiskt brokiga perioder i litteraturhistorien, som barock och romantik, uppvisar en ökning i bruket av parenteser medan frekvensen sjunker under 1700-talets upplysning och 1800-talets realism. Med det tidiga 1900-talets avantgarde blev tecknet delaktigt i den mediepoetik som då bedrevs där skrivandets mediala och materiella villkor gjordes till föremål för experiment av dadaister och andra. Talande är den tyske expressionisten Christian Morgensterns dikt Fisches Nachtgesang (Fiskens nattliga sång) från 1905, bestående av enbart stumma streck och omkullvälta parenteser. Men parentesens stumhet är alltså, precis som fiskars, skenbar och bedräglig. Dess rötter i retorik och vältalighet skulle även bekräftas av flera 1900-talsförfattare, som aktivt utforskade tecknet. En av dem var den rysk-amerikanske språkekvilibristen Vladimir Nabokov, vars roman Lolita (1955) rymmer hela 450 parenteser, vilket är en signal om verkets komplexitet, och som givetvis påverkar läsningarna av det. Nabokovs förtjusning i tecknet var inte något isolerat exempel under efterkrigstiden. Tvärtom blev perioden en framgång för det parentetiska. Särskilt inom filosofin och kulturteorin. Genom att skapa ett avbrott och en fördröjning i textens flöde blev parentesen en perfekt symbol för sextiotalets poststrukturalism. Tecknet förkroppsligade vad den franske filosofen Jacques Derrida kallade différance. Det var inte någon tillfällighet att Derridas egen tongivande essä och vidräkning med den amerikanske språkfilosofen John Searle, Signature événement contexte (1971), lyckades packa in hela 190 parenteser i en text på 21 sidor, enligt Jeff Scheible, som uppenbarligen känt sig kallad att räkna dem Siffrorna påminner också om att parentesens viktigaste operativa område vid sidan av det skrivna ordet är matematiken. Och under det senaste halvseklet har dess matematiska tillämpning framför andra varit i algoritmer och programspråk. Att hävda att parenteser haft en betydelse för hur samtida verkligheter utformas är, med andra ord, en underdrift. Det mest parentestäta av programspråk är sannolikt LISP, där staplandet av logiska nivåer kan bli svindlande. Något av detta illustreras hos en samtida svensk författare, som gärna utforskar skärningspunkter mellan poetiskt och digitalt. Så här låter det när rymdspelet ZAXXOR ska beskrivas i Pär Thörns roman Din vän datamaskinen (2008) med parentestecknen högt uttalade: För att rädda världen (det vill säga jorden med tillhörande kolonier (exempelvis Venus (vilket är en djungelplanet, liknande en blandning av det inre av Afrika och Amazonas Och så fortsätter texten att vecklas in till dess att fem slutparenteser i rad leder tillbaka till den nivå som beskrivningen startade på På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra. Om algoritmer aktualiserar parentesen, gäller det också för samtidens brännande frågor kring klimat och miljö. En av 2000-talets mest inflytelserika tänkare, Bruno Latour, har diskuterat hela vår modernitet som en parentes ett perspektiv på historien som kommer ur den kolonialisering och exploatering av jorden som åtföljt modern vetenskap, kapitalism och industrialism och som placerat oss i en växande klimatkatastrof. Vad som krävs idag, bortom modernitetens parentes, är ett annat och ekologiskt tänkande. Och kanske skulle denna ambition hos Latour kunna förstärkas genom ett mer raffinerat skriftbruk av parenteser? Parentesen är ju en figur som i stället för att nagla fast något likt ett objekt att hantera och exploatera i stället lägger till ännu ett perspektiv. Parentesen i en text bygger en ny platå eller värld, varifrån saker kan upplevas annorlunda. Och nästa parentes gör detsamma. I princip finns inte någon gräns för detta alstrande av nya kopplingar, relationer och miljöer. På så vis kan parentesen presenteras som det ekologiska och relationella tänkandets figur framför andra. Detta gör i högsta grad parentesen till ett skiljetecken för samtiden för poeter, filosofer och miljöforskare och alla vi andra textbrukare. Och då har jag inte ens nämnt, att den är bärande byggsten i en alldeles vanlig smiley. Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker   Litteratur Cuddon, J. A. A Dictionary of Literary Terms (Wiley-Blackwell 2013) Derrida, Jacques, Marges de la philosophie (Les Éditions minuit 1972) Hörl, Erich (red.), General Ecology (Bloomsbury 2017) Nabokov, Vladimir, Lolita (Penguin 2011) Persson, Malte, Till dikten (Bonniers 2018) Reuterswärd, Carl Fredrik, Prix Nobel (Bonniers 1966) Scheible, Jeff, Digital Shift (University of Minnesota Press 2015) Thörn, Pär, Din vän datamaskinen (Modernista 2008)

Bröllopet på Parentesen väckte en hel del frågor, spred kärlek och glädje tillika en brakande fest. I veckans avsnitt tar vi pulsen på två huvudrollsinnehavare; arrangören Emil och bruden Elna. Vad födde idén, hur gick det till, och kommer detta bli en tradition på Parran? Detta, och en hel del sidospår, bjuds ni på i avsnitt 29!

Årets första avsnitt, redaktionen är förenad i Lund igen! Remi försvarar Parentesen på Stockholms barer där Delphi-bor kritiserar Parran, Frida förbereder sig inför sin Alperna-resa och vi är överens om att Parentesen måste bli en egen nation.

Munskölj, den magiska triangeln kring Mårtenstorget, Black Friday-hysterin, möte med Reinfeldt och sitcom-tillvaron på Parentesen tas upp i veckans avsnitt.

Vi snackar fattighjon, mat på allmän plats, dålig luft och Remi ansöker om dagisplats på Förskolan Parentesen...

En podcast om Lundalivet med utgångspunkt från Parentesen. Av och med Frida och Remi. Varje vecka. Tune in!