Podcasts about Modernista

Samlandets besatthet vittnar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts. Karin Brygger funderar i ljuset av Vladimir Nabokovs fjärilslätta slutord. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Halvvägs mellan min lågstadieskola och vår lägenhet stod ett gammalt vattentorn. I samband med att det skulle byggas nytt intill vattentornet tömdes en enorm hög med sten från havets botten där. Strax efter det började jag komma för sent till skolan. Min fröken ringde mamma och frågade varför. Hade något hänt?Något hade verkligen hänt. Jag hade hittat en skatt. Lika mycket som denna skatt av sten skärpte mitt sinne och väckte en slags känsla av oändlighet, höll den mig också borta från vardagens plikter: Jag försökte gå förbi berget av blanka, olikfärgade stenar men i stället sjönk jag ner på marken och började gräva efter de vackraste stenarna - och lägga dem i skolväskan. Tiden upphörde.”Jag erkänner att jag inte tror på tiden”, skriver författaren och entomologen Vladimir Nabokov i Tala, minne Den högsta glädjen över tidlösheten, menar han strax därpå, uppstår när han befinner sig bland sällsynta fjärilar: ”Det är en särskild sorts extas, och bakom den finns något annat som är svårt att förklara.”Samlandet slår an en ton i det inre hos den som drabbats av samlandets passion, menar psykoanalytikern Gunnel Jacobsson. Kanske är det denna ton som skymtar bakom Nabokovs extas, det oförklarliga som på en gång binder människan till det materiella och samtidigt skär av henne från det?Det är förstås skillnad på samlare och samlare, på varför man samlar och vad man gör med sina fynd. Vi kan notera genom historien såväl som i samtidens flöden allt från tvångsmässiga hoarders - vilka nu kan få hjälp av professionella städare om de förnedrar sig på TV - till antiksamlare, boksamlare och så vidare. I mitten av 1900-talet blev samlande av vardagliga ting plötslig konst, där framträdande namn är sådana som Joseph Cornell eller Louise Nevelson, den senare känd för sina stiliserade gatufynd. Ibland handlar det alltså om att skapa utifrån vad som finns tillgängligt, spränga normerna för en genre. Ibland är samlandet sjukdom och ibland är besattheten en slags fysisk översättning av en allomfattande tjusning. Besattheten viskar om en drift där möjlighet och omöjlighet möts, ungefär som i passionens längtan efter symbios. Transformationen från passionens hetsiga galenskap, som upplöser gränserna mellan jaget och den älskade, till djupare kärlek är i mellanmänskliga relationer både en nödvändighet och en förlust. Förlusten ligger i att inte längre leva där allt är uppskruvat, underbart och smärtsamt, där inget annat har betydelse än den enda andra människan. En samlare lämnar aldrig detta stadium.Det finns aldrig något giltigt skäl till att bli galen av kärlek. Det är slumpen. Det var också slumpen att ett berg av vackra stenar parkerades på min skolväg.Även Nabokov beskriver hur just slumpen förde honom till fjärilarna en morgon i hans ryska barndom. Plötsligt såg han en underbar, ljusgul varelse med svarta fläckar, blå flikar och en cinnoberfärgad ögonfläck. Den trängde in i en blomma och fladdrade hela tiden med vingarna. Begäret som uppstod i sjuåringen var det starkaste han någonsin känt. Den gula fjärilen förändrade allt och resten av sitt liv skulle Nabokov jaga efter fjärilar överallt där han levde, i alla de länder dit han tvingades i exil eller dit han reste för att bo. Om något mer än slumpen ska tillföras historien är det svår förlust: Nabokov drabbades efter den gula fjärilen av en lunginflammation. Matematikens gåva och identiteten som underbarn försvann med sjukdomen. Åter frisk drömde han inte längre om primtal, men fjärilarna fanns kvar. Han drömde fortfarande om nya arter. Och om att vara ensam.Men trots att Nabokov sent i livet kunde se tillbaka och säga att nästan ingenting kunnat överträffa tjusningen i entomologisk forskning så förknippas denna tjusning också med skam. Samlandets praktik kräver ensamhet. Kampen mellan social plikt och begär får honom en morgon att överge en barndomsvän som han själv bjudit på besök - för att ge sig ut allena på fjärilsjakt. Skammens tårar bränner bakom ögonlocken när han i full färd med att jaga efter fladdrande vingar tänker på sin väns ensamhet därhemma. Hur kunde jag?Kanske för att i besatthetens virvlar övertrumfar begäret alltid förnuftet. Men vore det inte så skulle heller inte tillräckligt många fjärilar samlas in, eller fågelarter räknas, eller andra vetenskapliga och konstnärliga storverk ha kommit till. Troligtvis skulle också nativitetstalen vara förfärligt låga.Jag inbillar mig att den ensamhet som måste skäras ut ur det sociala rum där vi förväntas leva – en ensamhet som omgivningen betalar för med sin övergivenhet - inte bara handlar om koncentration som inte får brytas: den ensamhet som krävs möter också en annan sorts ensamhet, en inre sådan. Och denna löses från sin plats bara i jakten på en eller annan skatt. Först där upphör all dissonans. Till priset av att ingen förstår. Ännu en ensamhet, alltså.Medan Nabokov blev bannad för att släpa runt på håvar överallt, jagad av bönder, hundar och till och med en häst, läser jag att idag behövs fler amatörentomologer. Nabokov var förvisso inte amatör, men han började som alla andra forskare sin bana just som amatör. Fjärilssamlandet generellt må alltid ha gått i vågor, med toppar efter andra världskriget och så sent som 2005 men för ett par år sedan slog forskare alltså fast att det är ett problem att amatörentomolygin minskat. Det är trots allt deras arbete som står bakom majoriteten av artinsamlandet. Jakten på de fladdrande skönheterna är nödvändig för att vi ska förstå den annalkande ekologiska apokalypsen. Det är heller ingen nyhet att världen alltid kommer behöva fjärilar. Däremot är det lika oroande att den värld fjärilarna behöver – en värld där man kan vakna och se en gul, fladdrande varelse och drabbas av en insikt utan namn som säger att detta är oerhört viktigt, verkar mer och mer fjärran. Törs människan inte, eller kan hon inte, längre vara ensam? Törs hon inte, eller kan hon inte längre, drabbas av intensiva begär - och stå ut med att ingen annan förstår dessa böjelser? Hur ska vi återuppliva det mod som krävs för att man ska stå med att vara olydig, lycklig, duktig och gräslig på samma gång?I slutet av sitt liv drömde Nabokov om att fånga fjärilar i Israel där han aldrig varit. Modet bestod alltså, men resan sköts upp gång på gång på grund av sjukdom. Inlagd, återigen för lunginflammation blir det till sist uppenbart att hans dröm ska gå om intet. Det är svårt att veta om de tårar som fyllde hans ögon när han insåg att nästa möte – hans sista med en okänd art – stod för dörren var sorgens eller rädslans tårar. Kanske längtans? Innan dödsögonblicket frågar hans son honom varför han gråter. Och han svarar: ”För att en viss fjäril redan flyger.”Karin Bryggerförfattare och skribentNabokovs sista ordVladimir Nabokovs sista ord citeras ofta som ”a certain butterfly is already on the wing”. Upprinnelsen till det är en anteckning i sonen Dmitris dagbok där det står:”A few days before he died there was a moment I remember with special clarity. During the penultimate farewell, after I had kissed his still-warm forehead—as I had for years when saying goodbye—tears suddenly welled in Father's eyes. I asked him why. He replied that certain butterfly was already on the wing; and his eyes told me he no longer hoped that he would live to pursue it again.”KällorNabokov, Vladimir. Låt höra av dig, minne. Övers: Lars Gustav Hellström. Forum, 1979.Nabokov, Vladimir. Blek låga. Översättning: Caj Lundgren, 2002. Modernista, 2020.https://thenabokovian.org/sites/default/files/2018-08/Nabokovian-37-1996-Fa-0.pdfhttps://www.newyorker.com/books/page-turner/nabokovs-blue-butterfliesErica E Fischer, Neil S Cobb, Akito Y Kawahara, Jennifer M Zaspel, Anthony I Cognato, Decline of Amateur Lepidoptera Collectors Threatens the Future of Specimen-Based Research, BioScience, Volume 71, Issue 4, April 2021, Pages 396–404, https://doi.org/10.1093/biosci/biaa152»Varför samlar människan på saker», Fredrik Hultgren, Svenska Dagbladet, 2005-09-28Vattentornet vid Vattugatan. Tornet byggdes 1893. Idag finns där bredvid en förskola.

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.Romanen ”Luzjins försvar” som enligt Nabokovs såväl ryska som engelska titel vore riktigare även på svenska, väckte direkt uppmärksamhet. I förordet till romanens svenska utgåva 1936 ansåg Anders Österling att V. Sirin – som Nabokov kallade sig då för att inte förväxlas med sin far – var ett namn att lägga på minnet, och att han ”tillhör den emigrantgeneration, vars känsloliv hunnit frigöra sig från de äldres hjälplösa hemlängtan till ett Ryssland, som blott existerar i deras minnen.” Författaren Maxim Grigoriev skriver insiktsfullt i sitt förord till samlingen ”Ryska romaner”, med flera av de verk som Nabokov skrev på ryska och senare översatte till engelska, att det centrala temat i Nabokovs författarskap är vad som händer när en människa ser världen på ett helt annat sätt än omgivningen. Grigorjev verkar också hålla med Österling, även om hans uttryck är mer drastiskt; Nabokov ägnar sig inte åt ”lökkupolsmasturbation” utan var redan från början var en sofistikerad, modern och kosmopolitisk författare. Men Nabokovs verk skildrar också migrantlivet mer handfast. I ”Han som spelade schack med livet” sitter Ljuzjins svärföräldrar ensamma, isolerade i en utkyld lägenhet i Berlin, fylld av rysk kitsch; samovarer och tavlor av bondkvinnor – i en av migrationens alla distinkta bilder. I ”Masjenka” handlar det om rysk diaspora på ett pensionat i samma stad; ”Pensionatet var både ryskt och otrevligt” som det heter. Huvudpersonen Ganin, som lever ett tröstlöst exil-liv inser plötsligt på väg till tågstationen där han äntligen ska möta sin forna ryska kärlek att hon, Masjenka, bara är en bild ur minnet. ”Det finns ingen Masjenka utom denna bild, kunde inte finnas.” Och Ganin förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Och på den vägen är det hos Nabokov - riktningen är inte bakåt, hemåt, utan framåt, bort.Författaren Aris Fioretos som gjort en bragd-insats som översättare av Nabokovs romaner, förvisso från engelska men de låter ryska, skriver i sin elaborerade essä ”Nabokovs ryggrad” mycket om hans stil, zoomar in och ut på detaljer och korrespondenser. Tar fasta på Nabokovs påstående att det måste ”kännas i ryggraden” om något är stor litteratur. Och visst, men är inte detta uttalandet ett typiskt avfärdande från en författare som hatade allt som luktade tolkningar, psykoanalys, politiska budskap eller falsk själfullhet. Fioretos skriver att Nabokov ville skapa ett mönster, en väv av text, av språk som kunde mäta sig med själva skapelsen. En författare som inte speglar utan uppfinner sin egen värld medan han beskriver den – om det så gäller Berlin, Frankrike eller en småstad i USA.För när kriget, som jagat Nabokov och hans hustru runt i hela Europa, till slut tvingar dem över Atlanten så skriver han de två, som jag lite tillspetsat vill påstå, stora migrantromanerna: ”Lolita” och ”Pnin”. ”Lolita” med sin skandalösa pedofil-gestalt Humbert Humbert – en ”sjabbig émigré” trots sina snygga kostymer och europeiska bildning. ”Pnin” är motsatsen – en rörande och ömsint liten rysk professor som omfamnar allt amerikanskt men inte har en susning om hur han ska hävda sig i detta nya. Den onde och den gode migranten. Och en oöverträffad skildring av Amerika fylld av hån och kärlek. Nabokov blev sårad över att ”Lolita” beskylldes för att vara antiamerikansk – blott ett av allt den anklagades för – för honom handlade den om att erövra det engelska språket. Likt en förälskad och vedervärdig våldtäktsman vill han erövra sin ”Lolita” – det engelska/amerikanska språket som gäckar honom i sin barnsliga och vulgära lockelse. Men som han lyckas erövra och inlemma i sin egen språkliga praktik. ”Bilarna stod parkerade som grisar runt ett tråg” som han beskriver parkeringen utanför det hotell där det första övergreppet på Dolores äger rum. Men i memoaren ”Tala minne” utvecklar Nabokov sin fruktan att förlora det enda han räddat med sig från Ryssland – ryskan. Trots att han som barn haft en engelsk guvernant skulle han alltid vara rädd att han aldrig skulle bli i stånd att få sin engelska prosa att komma ens i närheten av den på ryska. Och han skulle fortsätta att översätta från ryska till engelska och från engelska till ryska i hopp om att vara herre över sitt språk. ”Lolita” utkom 1955 och skrevs direkt på engelska, men när Nabokov tio år senare översatte boken till ryska insåg han att det ”underbara ryska modersmålet” – som han inbillade sig ännu väntade på honom någonstans – var en chimär. Fioretos beskriver hur engelskan, övertrumfar modersmålet. Det nya har segrat över det gamla, det språkliga återvändandet blir en bitter återvändsgränd. För Nabokov har inte främst migrerat från en plats, utan från ett språk. Det är inte en lokal hemlöshet utan en existentiell tomhet som bara kan lindras av språkets, stilens, spelets inre räddande karta. Är det för att han är en migrant som vägrar spela den förväntade rollen i att sörja folket, kulturen, jorden eller nationen som hans stil så ofta beskrivs som kylig och ironisk, ja rentav trolös? Men ser inte underströmmarna av ömhet och förtvivlan. I Maxim Grigorievs roman ”Europa” åker huvudpersonen, som på ett gåtfullt vis rymt eller ”hoppat av” från Sovjetunionen under en skolresa i Paris, i nutid som vuxen tillbaka på ett impulsivt besök till barndomsstaden Moskva. Han söker upp sitt gamla hem i ett stort hyreshus där ingen öppnar, bara en sur granne undrar vad fan han gör där. ”Nånting drogs ihop och slöt sig inom mig, som när man knyter ihop en sopsäck”. Precis så skulle Nabokov kunnat formulera det och här, tycker jag, gör Grigoriev ”en Nabokov” – gestaltar det exilens tomrum runt vilket ett helt författarskap kan hovra. Själv slutade Nabokov, som aldrig haft ett riktigt hem någonstans, sitt liv på ett lyxhotell i Schweiz – Europa men ändå inte riktigt Europa, ett flerspråkligt neutralt isolat, en priviligierad tillflykt, en den oheroiska migrantens asyl. Maria Edström kritikerLitteratur:Vladimir Nabokov ”Han som spelade schack med livet” i svensk översättning av Ellen Rydelius med förord av Anders Österling. Albert Bonniers förlag 1936.Vladimir Nabokov ”Ryska romaner”, samlingsutgåva med förord av Maxim Grigoriev. Modernista 2024.Vladimir Nabokov ”Masjenka” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2001.Aris Fioretos ”Nabokovs ryggrad”, essä. Norstedts 2024..Vladimir Nabokov ”Lolita” i svensk översättning av Aris Fioretos. Albert Bonniers pocket 2007.Vladimir Nabokov ”Pnin” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2000.Vladimir Nabokov ”Tala, minne” i svensk översättning av Lars Gustav Hellström Albert Bonniers 2012.Maxim Grigoriev ”Europa” Albert Bonniers 2021

Hur påverkas våra tankar av platsen de uppstår på? Madeleine Hessérus söker platsens ande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tid har förflutit på platsen där jag bor. Det blir tydligt när jag ser mig omkring. Den uråldriga brunnens ruttna träöverbyggnad utgör numera en fara för nattliga vandrare, vilka riskerar att vid ett felsteg hamna i samma förtvivlade situation som en protagonist i någon av Haruki Murakamis romaner. Tujorna, som när de planterades knappt var manshöga, har växt sig över taksprånget på ladan och ekarna, askarna, lönnarna – alla är nu nästan dubbelt så höga.Det förvånar mig, just detta att jag och min man bott här så länge, att vi gått omkring här så länge, i mer än tjugo år, men i förhållande till husets egen ålder är de två decennierna försumbara.När vi flyttade hit, till en övergiven gård på gränsen mellan Närkeslättens ödslighet och Bergslagens slutenhet, föll den ena grindstolpen ihop när flyttbilen körde in på gården. Ett tecken naturligtvis. På att här skulle krävas hårt arbete eller överseende eller humor – hur man än valde att se det, var man från och med nu i gårdens våld eller kanske, under dess beskydd.Den första natten i huset tillbringade jag ensam med min hund i det enda rum som gick att få varmt, det var sent i november, och hunden och jag vaknade samtidigt av ett krafsande ljud vid tröskeln ut mot hallen. När jag vände blicken mot dörren, såg jag hur en mus satt på bakbenen på tröskeln, som om den behövde sträcka på sig i hela sin längd för att kunna ta in synen av mig och hunden: Vad vill det här säga? Vilka är de här inkräktarna och vad gör de här i mitt hus?Den sönderfallande grindstolpen och musen på tröskeln är de starkaste ögonblicksbilderna från min allra första tid på den här platsen, alldagliga händelser, men deras reflekterande kvalitet – kontrasten mellan det objektiva skeendet och den subjektiva upplevelsen – säger kanske något om vad det innebär att försöka erövra en plats, och bli en del av den.Här i huset har jag skrivit böcker, berättelser, texter. Många av texterna och de tusentals orden och meningarna har jag vid det här laget glömt vad de handlat om, men jag minns när och var de kommit till. Den här platsen har blivit förknippad med själva berättandet, så att platsen inte längre bara är en särskild fysisk plats, utan numera också en berättelsens plats.Ibland använder man begreppet ”platsens ande”, genius loci på latin, när man vill beskriva en särskild plats starka påverkan på människans sinne eller känsloliv, och hur den påverkan i sin tur har sin grund i platsens metafysiska minne av sin historia. Kanske har platsen där jag bor, dess så att säga samlade hågkomster, i hög grad påverkat mig och i förlängningen också mitt skrivande. Men hur egentligen?När vi flyttade till den här gamla gården fanns inget dricksvatten i huset, ingen fungerande värme, tak läckte, mössen bodde i väggarna. Det var ett hus och en gård som människorna övergivit och lämnat åt sitt förfall. Men det var också en plats som bar spår av en annan tid.Skriver man om annat och på ett annorlunda sätt i ett lantligt gammalt hus än i ett modernt hus inne i en stad? Vad har platsen för betydelse? Det är förstås svårt att sätta fingret på. Men ibland när jag går genom rummen i huset, där så mycket är förankrat i historia, eller när jag utför sysslor i trädgården under de höga träden, kan jag tänka att alla de uttryck för liv som varit så fundamentalt annorlunda mitt egets, ofrånkomligt blandat sig in i det jag har skrivit; att de diffunderat in i berättelserna lite i taget, på samma sätt som molekylerna i luften vi andas rör sig och blandar sig med varandra.Jag tror att litteratur mår bra av perspektivförskjutningar. Att bo på en plats där de gamla knotiga träden fått stå kvar och där husets möbler och föremål bär spår av tidigare människors begrepp om tillvaron, kan kanske göra att man ser på samtiden och sig själv med annan blick än om man lever mitt bland nuets snabbt förbiilande ting och föreställningar, där det förgångna ofta är bortmotat.När jag sitter och skriver i mitt arbetsrum tittar jag ibland upp från datorskärmen och låter blicken glida över bokhyllan framför mig. Många av titlarna och namnen på böckernas ryggar vittnar om liv som levts före mitt och på helt andra platser, och många av dem enbart i författarnas föreställningsvärld. En plats kan otvivelaktigt påverka en människas sinne, och den kan ibland också bli till ord och placeras på tryckta boksidor, som Thomas Manns febriga Venedig, Mircea Cărtărescus magnetiserade Bukarest, Emily Brontës stormpiskade hedar, Franz Kafkas labyrintiska bo. Och platserna utgör inte bara bakgrund till levnadsöden utan skapar också ödena, plågsamt eller glädjefyllt, men alltid obevekligt – obevekligt eftersom litteraturen är tvingande i sig; Spöket Cathy kommer att för alltid hemsöka Wuthering Heights, Aschenbach sitta i sin vilstol på Lido mellan havet och badhytterna, Kafkas varelse kommer att för all framtid irra runt i sitt förvirrande bo, och platserna är avgörande för berättelsernas utveckling och berättelsernas karaktärer är så beroende av platserna att de beblandat sig med varandra.Jag ser mig också omkring på alla de oordnade ting förutom böckerna som omger mig i mitt arbetsrum – somliga pyttesmå och anspråkslösa som pennstumpar, andra större och mer betydelsebärande, en marionettdocka inköpt för länge sedan i en tobaksdoftande källare i Prag, en ask med fotografier på okända döda släktingar, ett golvur som slår varje heltimme med fel antal slag – en mängd föremål, där många av dem inte tjänar något bestämt syfte annat än som nötta artefakter som verkar upprätthålla en egensinnig distans till omvärlden, till det samtida eller enbart nyttoinriktade. Men det är detta förflutna, dess materiella tyngd, som ifrågasätter min varseblivning så att jag måste rynka pannan och tänka efter: Har jag verkligen rätt i det jag tror och tänker?Det är kanske så den här platsen påverkar mig och också smittar av sig på mitt skrivande: Jag får hjälp att betrakta världen ur en annan synvinkel och logik än min egen. När jag nu ser tillbaka på de böcker och berättelser jag skrivit medan jag bott här verkar de ha det gemensamt att de alla försökt gestalta just platsens betydelse, hur en plats påverkar människan, hur den formar och skapar henne, hur hon brottas med den och vad platsen tvingar henne till.Karen Blixen skrev om sitt Afrika i boken Den afrikanska farmen: ”Jag kan en sång om Afrika /.../ Kan Afrika också en sång om mig? /.../ Spejar örnarna på Ngong efter mig?”Blixens tanke går naturligtvis att se som uttryck för kolonial självöverskattning, men man kan också tolka den som uttryck för verklig beblandelse, en diffusion, där jaget och platsen är oskiljaktigt samverkande. För Blixen skedde denna beblandelse i Kenya (ett oblitt öde skulle ju senare föra henne tillbaka till Danmark, en plats hon befarade skulle ”tillintetgöra” henne, som hon skriver i ett brev). Ibland tänker jag: det ska bli skönt att resa härifrån. Vid sådana tillfällen reser jag till en mindre stad här i närheten eller till en större stad längre bort. Jag längtar efter något flyktigt, till nuet, till att lämna beständighet och historia. Men jag återvänder, som Kafkas varelse till sitt bo, av envishet eller helt enkelt för att jag erinrar mig den där musen på tröskeln för över tjugo år sedan, och den förvåning vi bägge två upplevde vid det plötsliga mötet. Vem vet, kanske bevarar den här platsens ande, dess genius loci, det ögonblicket och den förvåningen. Madeleine Hessérus, författareLitteratur:Thomas Mann, Döden i Venedig (på svenska på Bonniers, första utgåva 1952)Mircea Cărtărescu, Solenoid (på svenska på Albert Bonniers Förlag 2019)Emily Brontë, Wuthering Heights (1847), på svenska Svindlande höjder, senast utgiven på Modernista, 2014Franz Kafka, Boet (oavslutad novell publicerad första gången postumt 1931, på svenska på Polyfem 1995)Karen Blixen, Den afrikanska farmen, på svenska på Bonniers 1955Människor som oavsiktligt hamnar i en brunn eller i ett underjordiskt rum återkommer som idé i flera romaner av Haruki Murakami, t ex i Fågeln som vrider upp världen (Norstedts 2007) och Mordet på kommendören (Norstedts 2019)

Es recupera després de l'èxit d'altres anys, tots els diumenges d'agost (21h) amb acompanyament musical.

Marcos villar, concejal de cultura

Janina Ester fala sobre o estilo modernista do Hotel Tijuco, edifício arquitetado por Oscar Niemeyer em Diamantina a pedido de Juscelino Kubistchek. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Ukrainan drooni-iskut Venäjälle kuun alussa aiheuttivat miljardien kalustotuhot Venäjän asevoimille. Pommi- ja tutkavalvontakoneisiin kohdistuneet iskut toteutettiin halvoilla, muutaman satasen maksavilla drooneilla. Ukraina on noussut Venäjän hyökkäyssodan myötä merkittäväksi droonivalmistajaksi. Sen tavoitteena on valmistaa kuluvana vuonna jopa kolme miljoonaa droonia. Ohjelmassa käydään Kiovassa tutustumassa yhteen Ukrainan lukuisista droonivalmistajista. Ohjelmassa haastateltavien asiantuntijoiden mukaan iskut osoittivat Ukrainalta kekseliäisyyttä ja kyvykkyyttä. Samalla Ukraina näytti venäläisille, että syvälläkään Venäjällä ei olla turvassa drooneilta. Moderni sodankäynti drooneineen edellyttää ketteryyttä ja nopeaa muutoskykyä alan toimijoilta. Suomessa yli 40 yritystä ja tutkimuslaitosta tekee yhteistyötä Digital Defence ekosyysteemiksi. Suomesta löytyy jo maailman huippuosaamista droonin havaitsemis- ja torjuntajärjestelmien valmistamisessa. Sensofusion-yhtiön toimitusjohtaja arvioi ohjelmassa, mihin suuntaan droonit ovat parhaillaan kehittymässä ja kuinka tähän vastata. Maailmanpolitiikan arkipäivää -ohjelman ovat toimittaneet Maxim Fedorov ja Paula Vilén. Äänitarkkailijana on Marko Vierikko. Tunnusmusiikki: Petri Alanko, kuva: Tuuli Laukkanen/Yle.

Ferrol vuelve a la prestigiosa Feria Modernista de Barcelona, que se celebrará entre este viernes y el domingo. Allí contará con un stand propio para mostrar el rico legado arquitectónico de la ciudad. La concejala de Turismo, Maica García, destaca que el modernismo es uno de los grandes atractivos patrimoniales ferrolanos. Próximamente, la ciudad también participará en el evento Primavera no Camiño, que tendrá lugar el 31 de mayo en Miño

Envíame un mensajeEl Padre Gabriel Calvo y el Sr Manuel Acosta encargado de la catalogación de los archivos personales del Obispo José Guerra Campos nos hablan de su vida y lucha en contra de la infiltración modernista en la Iglesia Católica.Support the show YouTube Facebook Telegram Instagram Tik Tok Twitter

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

L'acte, previst aquest divendres (19h) a l'Ajuntament amb l'autora Rosa Alcoy, forma part de l'Any Domènech i de la col·lecció Es Frares.

No episódio de hoje, Janina Ester explica os motivos da valorização do mobiliário brasileiro dos anos 50 e 60 pelo mundo. Ouça! See omnystudio.com/listener for privacy information.

Relationen mellan Marguerite Duras och den nästan fyrtio år yngre Yann Andréa var inte okomplicerad. Men stark. Elisabeth Hjorth skildrar deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången den 4 maj 2017.En bar. Ganska elegant, trevlig. En man och en kvinna sitter vid ett av borden. Han är vacker, olycksbådande. Kvinnan har åldrats, hon måste fortfarande älskas. Någon betraktar paret, det finns alltid en betraktare. Betraktaren är jag.När Marguerite Duras och hennes följeslagare Yann Andréa möts första gången är hon en erfaren författare och han en bedrövad ung man. Det är i alla fall så mötet gestaltas i hennes sena roman ”Yann Andréa Steiner”.1980 börjar järnridån ska i sina grundvalar av de strejkande arbetarna i Gdansk. Duras placerar mötet med Yann i denna politiska kontext, i ett Europa sargat av minnen och förtryck. Hon har ännu inte skrivit ”Älskaren” som ska ge henne läsare över hela världen och som hon själv kallar en flygplatsroman hon skrev när hon var full. Hon har haft framgångar med sina filmer men skrivandet har gått i stå. Ensamheten i det stora huset vid Atlanten är stor som Europas ensamhet. Det är nu som hon möter en 38 år yngre man och de inleder ett beroende av varandra lika starkt som beroendet av alkoholen och skrivandet.Marguerite Duras film ”India Song” visas på en liten biograf i staden där Yann bor. Efteråt går de till en bar. Det är Yann, hans filosofistuderande kompisar och så Marguerite. Hon dricker två whisky och han följer henne till parkeringen där hennes Renault 16 står. Han frågar om hon har några älskare. Hon säger: ”Inte nu längre”. Han frågar hur snabbt hon kör. Hon svarar: ”I 140, liksom alla som har en R16”.Yann börjar skriva till Marguerite. Han älskar henne redan, så som man älskar en författare för böckerna hon skrivit, för att de handlar om en själv. Det är korta brev, små biljetter nästan. Marguerite svarar inte, men hon sparar Yanns rader. Sedan ska hon säga att de är det bästa han har åstadkommit i textväg. Sedan ska hon säga att hon tyckte om rösten i breven, den som skulle bli rösten i hennes liv.När breven slutar komma blir Marguerite nervös. Hon är redan beroende av dem. Varför har han tystnat? Hon kan inte tro att han förlorat intresset, kanske har han dött? Hon skriver tillbaka och kontakten återupptas. En dag ringer Yann för att tala om att han kommer på besök. ”När kommer ni?”, frågar hon. ”Imorgon klockan elva”, svarar han.Det är så det går till när Duras gör Yann till litteratur. Det är inte första gången, och han är inte den ende. I Duras böcker rör sig människorna i hennes liv ständigt. De blir mytiska och främmande, antar nya former, byter namn och historier med varandra.En ny bar, den liknar den första. Bara en annan stad, de har kört hela dagen. Mest av allt älskar mannen och kvinnan att åka i bilen tillsammans. Att stanna på en bar eller ett café och hitta på historier om människorna de ser.När Yann väl anlänt med bussen den där dagen stannade han kvar till Marguerite Duras död sexton år senare. Han blev hennes musa, hennes assistent, hennes beskyddare. Han renskrev hennes bilder av deras gemensamma tillvaro, han räddade kanske hennes liv. Hon var ensam, hon drack. Hon behövde en vän, men hävdar envist att Yann var hennes älskare.Den kärlek till Yann som går att spåra i Duras böcker, starkast i ”Emily L”, inverterad i ”Älskaren”, närvarande i bok efter bok, blir en litterär gåta. En kvinna som har levt med krig och förlorat ett barn, som är besatt av att skriva och vars författarskap dignar under nittonhundratalets blodiga historia. Hur ska hon älska en man som är så ung? En pojke vars begär driver honom till barerna på nätterna, i jakt på vackra män från Buenos Aires och Santiago. Detta är inte den tonåriga Marguerite Duras kärlek till en kinesisk miljardär, inte heller den uppoffrande smärtsamma kärleken till maken Robert L, som återvände från koncentrationsläger och tillfrisknade under hennes vård. Kärleken mellan Marguerite och Yann är märkt av litteratur, av den förödande och fruktbara sammanblandningen av liv och skrivande.Yann älskar Marguerites böcker. Hon älskar honom för hans röst, hans kropp, hans tankar. Denna åldrade kvinnas kärlek är luttrad och hjärtskärande, på en gång illusionsfri och påstridig. Det är en skyddslös kärlek, galen, den vet för mycket, den vet allt, men den förstår inte. Åldern, erfarenheten, visdomen kan inte hjälpa hjärtat.Och han? Mannen är för ung. Han är för intelligent. Han är för upptagen med att undersöka om livet är värt att leva.När Yann kommer till Marguerite är hans pengar slut. Hon betalar för vinet och maten. De talar i timmar, om att skriva, om att läsa. Marguerite säger att hon lätt skulle byta alla Roland Barthes böcker mot platserna i Indokina där hon växte upp. Barthes rådde henne en gång att återvända till stilen i hennes första ”så enkla och så förtjusande” romaner. Hon förlåter honom aldrig för hans nedlåtenhet. Hon vägrar vara nyanserad och tolerant. Så länge hon levde och efter sin död karaktäriseras detta raseri som pinsamt, ovärdigt, kvinnligt. Hon ger generationer kvinnor hopp genom att vara så genant som ingen kvinna får vara.Är det pinsamheten som får Yann att vända sig bort? Som får honom att säga: ”Ni kommer att överges av alla, för ni är galen, omöjlig att stå ut med”. Är det galenskapen som får honom att återvända, ständigt? Som får honom att gå tillbaka till henne när gryningen reser sig ur havet, lämna sina älskare och återvända till huset och kontrollera att manuskriptet hon arbetar med ligger kvar på bordet?Yann Andréa älskar Marguerite Duras böcker, men böckerna är hon. Hans liv blir hennes. Han låter sig förvandlas till en litterär karaktär, och beskriver det själv så. När hon är död fortsätter han författa brev till henne.Hon för sin del kan inte motstå någon som är så barnslig, som vill ha allt och allt på en gång. Hon vill ha denna nya kropp, lång och mager. Hon vill höra denna otroligt mjuka röst som är kunglig och återhållen. För att behålla honom måste hon hota med att kasta manuskriptet i havet.Marguerite Duras vet att kärleken till Yann Andreá blir acceptabel om hon utelämnar det pinsamma, om hon låter det vara en historia om två intellektuella som är besatta av litteratur. Hon vägrar. Yann är hennes älskare. Hon tvekar att skriva ner det, men gör det ändå: ”Efteråt sa ni att jag hade en osannolikt ung kropp” Yann kommer att förneka att han någonsin sagt något så löjligt, att det någonsin funnits en sådan historia.Den är en hård historia. Marguerite skriver: ”Ibland är jag rädd från det att ni vaknat. Liksom alla män förvandlas ni till kvinnomördare varje dag, om så bara för några sekunder”. Yann får vredesutbrott och de skrattar tillsammans när det är över. Hon skriver: ”Det händer att jag grips av ömhet för den sortens människor som vi är”.Lika centralt som raseriet är för Duras författarskap är förmågan till ömhet. I hennes sista bok ”Det är allt”, delvis en dialog med Yann, ligger denna ömhet i öppen dager tillsammans med hotet av den nära förestående separationen.Det är ingen bar längre, det är en dödsbädd. Den vackre mannen frågar: ”Hur skulle ni beskriva mig? Den döende kvinnan svarar: ”Outgrundlig. Den mest förtrollande människa jag mött. Ett gammalt svin.” Hon svarar: ”Jag älskar er. Adjö.”Elisabeth Hjorthförfattare, etiker och professor i litterär gestaltning LitteraturMarguerite Duras:Yann Andréa Steiner. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms förlag, 2017.Horan på den normandiska kusten. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms 2015.Det är allt. Översättning Kennet Klemets, Ellerströms, 2013.Emily L. Översättning Britt Arenander, Modernista, 2011.Dödssjukdomen. Översättning Marie Werup, Modernista, 2007Blå ögon svart hår. Översättning Kerstin Hallén, Albert Bonniers förlag, 1988. FaktaMarguerite Duras föddes 1914 och växte upp franska Indokina. Hon betraktas som en av 1900-talets framträdande och säregna författare och filmare. Bland hennes rika produktion kan nämnas ”Älskaren”, ”Smärtan”, ”En fördämning mot stilla havet”, ”Hiroshima, mon amour” och ”Att skriva”. Under 2000-talet har svenska översättningar av hennes böcker utgivits på hela sex olika förlag. Duras dog 1996.Yann Andréa (1952-2014) hette egentligen Yann Lemée

Avsnitt 267. Vi synar vd-bytet i Bonnier Books i Storbritannien, funderar runt ett av Spotifys ovanliga avtalsvillkor, berättar om Modernistas senaste affärsidé, tar farväl av Leena Majander-Reenpää och pratar med Bonniers digitala förlag Bouq Publishings chef.   Vi hade en längre intervju med Bonnier Books UK (BBUK) vd Perminder Mann i avsnitt 184 för snart två år sedan. Nu lämnar hon Bonniers för Simon & Schuster, ett steg uppåt i karriären men i en helt ny roll i en helt annorlunda förlagsmiljö. BBUK väljer att ersätta Mann med en duo – Jonathan Perdoni och Sarah Benton. Vi ger er tankarna bakom det valet. Vi läste i brittiska Guardian att Spotify inte ersätter lyssnade böcker som inte lyssnas klart. För svenska förlag låter det som ett ovanligt och icke gångbart avtal. Men hur är det egentligen? Lite både ock om vi fattar det hela rätt. Modernista har tömt källan med svenska ”fria” klassiker och har nu börjat ge sig på att ge ut brittiska klassiker på originalspråk, en förvånansvärt god affärsidé. Leena Majander-Reenpää var, i journalistens ögon, en klart lysande stjärna i den finska förlagsbranschen. Under henne var Otava obestridd etta i den finska bokbranschen. När hon sedan rekryterades till Bonnierägda WSOY sammanföll det med att WSOY tog över och blev den totalt dominerande förlagsgruppen i Finland. Vi har i ett par inslag pratat om Bonniers nya digitalinriktade förlag Bouq Publishing. Nu pratar vi med dess chef Rebecka Leffler om förlagets framtidsplaner. Hur ska de jobba? Vilka författare ska de ge ut?   00 46         Ny ledning i Bonnier UK 08 16         Spotifys ovanliga avtalsvillkor 11 43         Modernistas satsning på engelska klassiker 15 50         Leena Majander-Reenpää i minne 20 08         Ett par rättelser 22 49         Samtal med Rebecka Leffler

Vi slår oss ner i Varbergs gemytligaste kök för att reda ut begreppen kring det här med kosmisk skräck, som vi ser det, bland annat genom att ta avstamp från det prima exemplet som Algernon Blackwoods kortroman The Willows faktiskt utgör. Johannes föreslår en häpnadsväckande koppling mellan vårt prima exempel från 1907 och skräckfilmsklassikern The Thing från 1982 och Tomas bjuder på högläsning. Vi pratar också bland annat om: Videbuskarna och andra vidunderliga berättelser, Hastur förlag, The Wendigo, Robert W. Chambers, The King in Yellow, existentiell fasa, den kosmiska skräckens spelplan, förbjuden kunskap, undergångsstämning, galenskap, främmande dimensioner, vampyrer, gotisk skräck, lovecraftiansk skräck, H.P. Lovecraft, Cthulhumytologin, Cthulhu vaknar, Modernista, Arthur Isfelt, Nyarlathotep, The Colour Out of Space, The Whisperer in Darkness, The Shadow over Innsmouth, At the Mountains of Madness, Laird Barron, Mysterium Tremendum, Occultation and other Stories, Necronomicon, The Black Guide, Old Leech-mytologin, John Carpenter, The Thing, body horror, Alien, In the Mouth of Madness, Event Horizon, Paul W.S. Anderson, rymdskräck, The Mist, Frank Darabont, Stephen King-mys, Annihilation, Alex Garland, Jeff VanderMeer och science fiction. Patreons erhåller även en något fördjupad analys av ytterligare fyra relevanta filmer.  

La historia de Josep representa de una manera muy gráfica y muy concreta el problema que tiene este país con la vivienda, especialmente en las grandes ciudades. Para la mañana de este viernes está previsto un desahucio en Barcelona que ha despertado mucha expectación e indignación en la ciudad y que ha provocado amplias protestas en las últimas horas. Van a echar de casa a un maestro de 49 años que hace 22 que vive en su piso del barrio de l'Eixample, en el corazón de la ciudad. Josep vive en un edificio modernista, la Casa Orsola, y paga por su piso un alquiler de 700 euros al mes. El edificio lo ha comprado un fondo de inversión que quiere hacer pisos de lujo.

https://www.thelondonerd.com/bellezza-inattesa-la-casa-modernista-di-erno-goldfinger/

El Teatre Prado acollirà diumenge un recital poètic fet a mida on a partir de temes de cançó catalana, òpera o sarsuela el públic farà un viatge al Sitges modernista. La proposta neix a demanda però amb la intenció de poder reproduïr-se en altres escenaris del territori català per tal de posar en valor músics i compositors locals de gran valor i en ocasions poc visibilitzats. N'hem parlat amb el tenor, Andreu Miret. L'entrada Cel i Calitges, un viatge musical pel Sitges modernista al Prado ha aparegut primer a Radio Maricel.

I kriminallitteraturen är lesbisk kärlek ofta något destruktivt och kan fungera som en oväntad twist. Deckarläsaren Anna Nygren försöker lösa mysteriet med sin dragning till mordgåtornas mörka begär. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaJag är författare och litteraturvetare. Alltså läser jag mycket. Men ibland ljuger jag om mina läsvanor. Jag har nämligen fastnat i ett deckarträsk och jag kommer inte ut ur det. Det låter kanske som om deckarna skulle vara mitt guilty pleasure, ett hemligt begär. Det är sant, men sanningen är att det är mer än så. Deckarna är mitt sätt att försöka förstå mitt begär. Och det skrämmer mig.Det började när jag var 13 år och hittade Maria Langs deckare ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 i mammas bokhylla. Där är twisten i mordhistorien att mördaren är lesbisk: Viveka. Hennes replik ”Det var inte Rutger jag älskade, det var Marianne” är nyckelrepliken i boken. Den motiverar alla hennes destruktiva handlingar. Detta var den första queera gestalt jag hittade i litteraturen. Jag lärde mig då, att skulle jag fortsätta älska mina tjejkompisar på det här sättet, så kunde det sluta med ond bråd död. Nästan samtidigt läste jag Åsa Larssons deckare ”Svart stig”. Där är inte mördaren, men mordoffret lesbisk. Och efter att hon mördats tar hennes hemliga flickvän livet av sig – efter att först också ha dödat fyra hundar. Jag lärde mig: Det är inte lätt att vara lesbisk. Det är farligt.21 år senare har jag ännu inte mördat eller blivit mördad. Men mitt begär efter kärlek blandas samman med ett begär efter the dark side, efter något obehagligt, blodigt, skadligt. I läsningen känner jag både bekräftelse och bestraffning. Den dubbla känslan är ett mysterium som triggar mig, en gåta som kräver en lösning.I deckare ses det lesbiska ofta som något ondskefullt, farligt och destruktivt. Det skriver Emma Donoghue i en bok om lesbiska motiv i litteraturen, ”Inseparable. Desire between women in literature”. Det historiskt sett omoraliska och olagliga queera begäret ligger i linje med mördarens karaktär. Samtidigt är den kvinnliga homosexualiteten, till skillnad från den manliga, ofta osynliggjord – och i brottsberättelsen är kvinnogestalter oftast offer snarare än förövare. Den hemliga lesbiska kärleken som ett mordmotiv blir därför en fantastisk twist i deckarintrigen. Ingen kunde ana detta! Ett begär som ingen kunde se! Alla blir lurade! Det lesbiska begäret fungerar som en mörk drivkraft och leder mot döden.Jag tänker på hur jag själv aldrig känt kärleken som god och enkel: Var det för att Viveka och Marianne lärde mig att det kommer sluta med död och elände? Handlar det om att vara farlig eller vara i fara?Jag börjar tänka på faran i att skriva. Maria Lang, eller Dagmar Lange som namnet bakom pseudonymen lyder, var inte bara deckardrottning utan också litteraturvetare. Hon disputerar 1946 med avhandlingen ”Pontus Wikner som vitter författare”. Men det är konfliktfyllt, eftersom hon skriver om det homosexuella hos Wikner, och det gillas inte av akademin, inte då, inte ännu – hon kan först inte lägga fram avhandlingen, utan måste vänta på en lite mer progressiv universitetsledning. I ”Mördaren ljuger inte ensam” låter Maria Lang mördaren Viveka skriva i sin bekännelse: ”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.” Hon vänder sig alltså bort från en kategorisering av kärleken, och ser dess styrka som viktigare.Efter debuten ”Främlingar på ett tåg” fick Patricia Highsmith beteckningen ”spänningsförfattare”, trots att hon själv inte ansåg att romanen tillhörde en specifik genre. Det skrämde inför publiceringen av romanen ”Carol”, som ofta ses som en queer kultbok. Skulle den göra henne till en lesbisk författare? Hon väljer, precis som Lange, en pseudonym: Claire Morgan. ”Carol” är inte en deckare, och den handlar inte om den lesbiskas död – tvärtom. Läsarbreven strömmar snart in. Och läsarna tackar för att de slipper skära upp handlederna, dränka sig i swimmingpoolen, bli hetero eller kollapsa i helvetet. Highsmith skriver i ett efterord till en senare utgåva att hon föredrar att undvika etiketter. Som lesbisk deckarläsare, tänker jag att hon menar etiketter både som i genrebeteckning och namngiven sexualitet. Jag tror att Highsmiths skeptiska hållning kommer av att det som får ett specifikt namn lätt anses som mindre allmängiltigt. Men kanske är det tvärtom vad vi väljer att kalla saker, som gör dem angelägna?Två centrala begrepp inom den queera litteraturvetenskapen är paranoid läsning och queera läckage. Eve Kosofsky Sedgwick skriver i essän ”You're So Paranoid You Probably Think This Ess Is About You” om hur den paranoida läsningen försöker avslöja fällor och något som finns underliggande, en maktordning. För queers handlar det om att uppfatta hur texter som på ytan ser ut att vara homovänliga, kan ha ett dolt budskap om att man egentligen inte blir någon riktig människa förrän man blivit straight. En sån läsning skapar känslan av att man kan inte lita på någon. Queera läckage handlar istället om att visa hur det även i dom mest heteronormativa texter finns små glipor där queera begär sipprar in, och lyfta fram dom som det allra viktigaste.Jag tänker att något av det farliga queera i ”Carols” lesbiska otrohetsberättelse läcker in i Highsmiths deckare. Kanske är det mitt queera hjärta som inte kan fatta att en heteroromans kan innehålla begär starka nog för mord? Jag läser Highsmiths ”Januaris två ansikten”, som en queer love-hate-berättelse, mellan Rydal och Chester, två amerikanska män involverade i ett triangeldrama och ett mord i Aten. Dom är förhäxade av varandra, dom drabbas av begäret som av blixten, ett starkt sken, som kanske också är döden.På 1500-talet myntades begreppet ”lilla döden”, om det som idag kallas orgasm. Roland Barthes använder samma uttryck för att beskriva en stor läsupplevelse. Det är något med läsningen, med dess njutning. Och något med döden. Jag tror att jag funnit en viktig ledtråd, det känns underbart, men farligt.Kriminalromanen har lästs på många sätt, inte minst som en samhällskritisk eller moralistisk genre. Att läsa genom en queer lins innebär att jag kan förstå deckaren som en möjlig öppning mot en omtolkning av godhet, ondska och begär. Det finns en motsats till den paranoida läsningen: den reparativa. Den är inte misstänksam. Den tror inte att någon är ute efter att straffa en. Eller, den vet att någon är det, men tillåter sig att njuta i stunden. Den tar tillvara på små ögonblick av skeva begär och låter läsaren känna igen sig. Det är därför jag följer mitt hemliga begär till deckarna och brotten, för att de tillåter mig att för en stund omfamna ondskan. Visst är det så att den lesbiska dör, eller straffas, men det är bara en grej som läggs på i slutet, för att kunna tillåta ett förbjudet begär. Jag har hittat en lösning på mitt mysterium. Jag slutar läsa innan bokens gåta har lösts och straffet utdelats.Anna Nygrenförfattare, litteraturvetare och konstnärProducent: Ann Lingebrandt LitteraturMaria Lang: Mördaren ljuger inte ensam, Norstedts 1949Åsa Larsson: Svart stig, Albert Bonniers förlag 2006Emma Donoghue: Inseparable. Desire between women in literature, Knopf 2010Eve Kosofsky Sedgwick: You're So Paranoid You Probably Think This Essay Is About You, i Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity, Duke University Press 2002Patricia Highsmith: Carol. Översättning: Karin Lindeqvist, Modernista 2017Patricia Highsmith: Januaris två ansikten, översättning Anne-Marie Edéus, Modernista 2021

Stāsta muzikologs Armands Šuriņš Austriešu komponista Arnolda Šēnberga (1874–1951) vārds plašākai sabiedrībai laikam gan visvairāk saistās ar divām lietām. Viena no tām ir ekspresionisma stils mūzikā, viens no spilgtākajiem 20.gs.modernisma strāvojumiem. Otra – dodekafonijas tehnika – Šēnberga patentēta komponēšanas metode, balstīta uz visu 12 dažāda nosaukuma skaņu vienlīdzību un vienādi biežu lietojumu gan skaņdarbā kopumā, gan katrā tā posmā, pilnībā atsakoties no tonalitātes (no grieķu valodas: dodeka – 12, phõnē – skaņa). Šēnbergs – novators, Šēnbergs – drosmīgs jaunu ceļu gājējs, Šēnbergs – laikmetīgās mūzikas celmlauzis... Šāds viengabalains, pat vienvirziena tēls itin viegli izveidojas mūsu apziņā. Bet vai šis priekšstats ir pilnīgs? Lūk, daži fakti pārdomām! Arnolds Šēnbergs, līdzās skaņumākslai apdāvināts un aktīvs arī vizuālajā mākslā, kalpoja abām mūzām. Vēsturē zināmi arī citi līdzīgi gadījumi, piemēram, viņa vienaudzis, lietuviešu skaņradis un gleznotājs Mikalojs Konstantīns Čurļonis (1875–1911). Tomēr Šēnberga gadījumā uzmanību saista hronoloģija – viņa intensīvākais gleznotāja darbības laiks (no 1914. līdz 1922. gadam) sakrīt ar klusēšanas periodu mūzikā, astoņu gadu laikā nesacerot praktiski neko. Tādējādi vizuālmāksla ne tik daudz harmoniski un organiski papildina mūziķa radošo būtību (kā Šēnberga kolēģiem), cik kompensē mūziku autoram, kurš nonācis radošā strupceļā, ko 20.gs.sākumā izveidojis brīvi atonālās harmonijas šķietamais haoss. Atrodot izeju – jaunu risinājumu skaņu organizēšanai (dodekafoniju) –, meistars ar skubu atgriežas mūzikā un glezniecība atkal paliek otrajā plānā. Modernista Šēnberga stila attīstība jaunībā sākas ar vēlīno romantismu. Nekāds brīnums, jo līdzīgi debitējuši virkne viņa vienaudžu: piemēram, Klods Debisī, Bēla Bartoks, Karoļs Šimanovskis, arī viens no izcilākajiem Šēnberga skolniekiem Albans Bergs (1885–1935). Taču Šēnberga gadījumā pretrunas izpaužas viņa vēlākajā attieksmē pret jaunības romantiskajiem darbiem. Dažkārt, pārsvarā publiskos izteikumos, autors nepavisam nenorobežojas no agrīnajiem opusiem, ko publika iemīļojusi (kuram gan neglaimo slava!). Tomēr citās, īpaši privātā sarakstē paustās domās jūtama sāpīga, pat skaudra nožēla, ka jaunie modernistiskie darbi negūst ne tuvu tik plašu ievērību kā agrīnie – poēma stīgām "Apskaidrotā nakts" vai kantāte "Gurres dziesmas". Cits aspekts – jūtu un prāta attiecības mākslā. Ekspresionisms kā stilistisks strāvojums izceļas ar paaugstinātu, bieži pat galēji saasinātu emocionalitāti. Turpretī Šēnberga lielākais jauninājums, dodekafonija ir izteikti intelektuāla metode, kas pieļauj pat mehānisku skaņdarbu konstruēšanu bez mazākās iedvesmas. Tādēļ ir labi saprotams meistara satraukums, ka netalantīgu un bezatbildīgu sekotāju rutīnas rezultātā dodekafonija var novest pie nevērtīgām tīrā prāta rotaļām un pie mūzikas krīzes, degradējot sabiedrības acīs pat visu moderno mākslu. Lepnums par savu atklājumu un bailes par tā sekām – jā, šāds salikums ironiskā kārtā izskatās patiesi ekspresionistiski! Bet te – arī nākamā pretruna. Šēnberga norādēs viņa skolniekiem (arī jau nobriedušiem māksliniekiem) bažas un pārmetumi par rutinētu dodekafonijas lietojumu adresēti arī diviem vistalantīgākajiem viņa lolojumiem – jau minētajam Bergam un Antonam Vēbernam (1883–1945). Kā gan gudrais pedagogs un vērīgais stila kvalitāšu pazinējs Šēnbergs varēja nenovērtēt šo divu censoņu izcilību un augsto morālo atbildību pret mākslas radīšanu, kā varēja neuzticēties viņiem? Turklāt Berga mūzika, atšķirībā no kolēģiem, nepavisam nešķiet avangardiski tendēta, bet saglabā jūtamu saikni ar tradīcijām, tostarp pat ar tonalitāti. Pretrunīga ir arī paša Šēnberga attieksme pret tonālo mūziku. Atsakoties no tonalitātes, komponists vienlaikus apzinās tās iedarbes spēku, tādēļ mūža otrajā pusē arvien biežāk mēdz pretstatīt abas metodes, tonālo un atonālo (tostarp dodekafono). It sevišķi – lielmēroga darbos, kur kontrasti vitāli nepieciešami, lai atsvaidzinātu dramaturģiju. Tomēr pat šādās situācijās vērtību skala izrādās krietni mainīga. Operā "Mozus un Ārons" (1930-32, nepabeigta) pozitīvais tēls, garīguma nesējs Mozus raksturots ar dodekafonu mūziku, bet negatīvais, materiālists Ārons – ar vecmodīgo tonalitāti: cik pašsaprotams solis no modernista puses! Taču desmit gadus vēlāk poēmā :Oda Napoleonam" (1941) vērojama pilnīgi pretēja aina: jaunā tehnika, šķietami progresīvā dodekafonija tagad raksturo nekrietno varas uzurpatoru Napoleonu Bonapartu, bet viņa pretmets, cēlais varonis hercogs Velingtons tēlots skaidrā Simažora tonalitātē. Varbūt Šēnbergu uz pretrunām virzīja pati dzīve? Liktenis? Radošajā darbā sacerot modernu mūziku, ilggadīgajā harmonijas pedagoga praksē viņš pasniedz absolūti klasiskas, tradīcijās sakņotas vērtības (starp citu, Šēnberga mācībgrāmatu "Harmonija" Pēterburgas konservatorijas uzdevumā īsi pirms Pirmā pasaules kara krieviski pārtulkojis latviešu mūzikas klasiķis profesors Jāzeps Vītols). Jaunībā uzsvērti cieši identificējot sevi ar ģermānisko kultūras garu, mūža otrajā pusē Šēnbergs ļoti sāpīgi pārdzīvo apstākļu spiesto emigrāciju no Eiropas un savu etnisko tautiešu ebreju holokausta traģēdiju (tā spēcīgi atspoguļota poēmā Izdzīvojušais liecinieks no Varšavas, 1946). Šēnbergs ir mainījis gan savu reliģisko pārliecību (kristietība un jūdaisms), gan pilsonību (Austroungārija-Austrija un ASV), gan pat uzvārda rakstību (vāciskā Schönberg ar umlautu un angliski internacionālā Schoenberg). Būdams personiski draudzīgs ar izteikti plašu sava laikmeta spožāko intelektuāļu loku un laikmetīgās mākslas piekritēju apbrīnots, meistars mūža nogalē nonāk skumdinošā konfliktā ar savu vienaudzi, vācu literatūras dižgaru Tomasu Mannu (1875–1955), kura romānā "Doktors Fausts" doktora Lēverkīna tēlā teju slimīgi uztver ļaunu parodiju par savu muzikālo darbību. Galu galā – var pretrunīgi apstrīdēt pat faktu par Šēnbergu kā dodekafonijas radītāju. Līdzīgu tehnoloģiju jau piecus gadus agrāk lietojis mazpazīstamais austrietis Jozefs Matiass Hauers (1883–1959), bet pat veselus 20 gadus agrāk(!) – tiesa gan, ļoti epizodiski – allaž neordinārais amerikānis Čārlzs Aivzs (1874–1954). Tiesa gan, viņi abi, atšķirībā no Šēnberga, nebija attapušies reģistrēt savu izgudrojumu patentu birojā... Vai būsim no visa teiktā tikpat samulsuši kā virkne amerikāņu studentu 40. gadu beigās? Viņi droši vien gaidīja no izdaudzinātā viesprofesora Šēnberga kaut kādas dodekafonijas brīnumreceptes, bet bija pārsteigti no cienījamā sirmgalvja dzirdēt: "Mani mīļie, ja jūs zinātu, cik gan daudz brīnišķīgas mūzikas patiesībā vēl var sacerēt tonalitātē C dur!" 

La edil de Turismo, Geno Micó, ha mostrado su satisfacción ante la celebración de un “evento que cada año atrae a más visitantes y pone a la ciudad en el mapa cultural de la provincia”

Último finde de septiembre y como suele ser habitual en el programa, hemos seleccionado varias etapas que nos hacen salir y entrar por la Comunitat Valenciana. Viajar en el tiempo es algo que solemos hacer bastante en este programa, y hoy la propuesta nos llega desde Alcoy, porque están celebrando, La Semana Modernista. Alcoy es un destino top de la Comunitat Valenciana y lo es, por muchos motivos. Patrimonio rico, que hay que mantener y que atrae también a muchos visitantes de fuera. Y que permite desestacionalizar también el turismo, recibiendo visitantes durante todo el año. Este fin de semana concluye toda una serie de actos en la ciudad que hacen que los alcoyanos y los visitantes de fuera vivan una experiencia única, algunos incluso vestidos de época.

Concretament, es crearan tres carrers nous i es formaran sis cubs d'agrupacions de nínxols.

Entrevista a Josep Ramon Miró autor del llibre Dionís Puig, un científic modernista podcast recorded with enacast.com

I aquestes passen sobretot per oferir activitats experiencials més enllà de culturals. La proposta per aquest estiu de Museus de Sitges incorpora una vintena de propostes entre rutes, tallers, concerts, curtmetratges o la ja clàssica òpera de butxaca que s'allargaran durant tot el mes de juliol i agost. Ahir es va fer la presentació oficial del programa amb una ruta experiencial que va iniciar-se al Racó de la Calma de mà de Mònica Porta, de Museus de Sitges i va continuar amb Yoyi Julià d'AGIS que va presentar els Capvespres de lluna plena i la Ruta Nocturna Modernista; Esteve Nabona i Rafa Coronado encarregats de presentar el Concert Modernista amb Malvasia; Àngel Sala, director del Festival Internacional de Cinema Fantàstic de Catalunya que va presentar el tradicional passi de curtmetratges al Racó de la Calma; Montse Curtiada des del racó familiar explicant els quatre tallers i la màgia; Joan Pinós i Oscar Ferret amb la proposta de Retrio de Jazz al Cau; Irene Iborra explicant el gelat del record creat per l'ocasió i amb Irene Gibert i Mercè Sumarroca, explicant l'experiència olfactiva i gustativa del Passeig d'Aromes. Van cloure la presentació Mercè Munné, gerent en funcions del Museus de Sitges i Carme Gasulla, en representació de l'Ajuntament. L'entrada Una ruta nocturna modernista amb degustació d’un gelat del record, el passeig d’aromes amb vins i caves o el concert amb malvasia, novetats del Sitgestiu 2024 ha aparegut primer a Radio Maricel.

UPPLÄSNING: Andreas Lundberg Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Taliesins sång” av Andreas LundbergDIKTSAMLING: Kort världshistoria med figurer (Modernista, 2023)MUSIK: Trad. från Armenien, Astrig Siranossian: AlakyazEXEKUTÖR: Exekutör Astrig Siranossian, cello

Při uvedení každé novinky cítím obrovskou zodpovědnost, říká Kateřina Wichterlová, majitelka společnosti Modernista v podcastu Forbes Life! Dává nový život předmětům podle sto let starých návrhů. Modernista vlastní exkluzivní licence na díla Pavla Janáka, Rudolfa Stockara, Adolfa Matury, hraček Ladislava Sutnara a nábytku Jindřicha Halabaly, včetně práva užívat legendární značku UP závody.

UPPLÄSNING: Fredrik Gunnarsson Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Fågelskrämman” av Andreas LundbergDIKTSAMLING: Kort världshistoria med figurer (Modernista, 2023)MUSIK: Colin Stetson, Sarah Neufeld: And still they moveEXEKUTÖR: Colin Stetson, saxofon och Sarah Neufeld, cello

Stefan G. Bucher designs and produces high-end books for corporate and private clients. He has designed for Sting, Whitney Houston, Jason Bentley, David Hockney, Philip Glass, Judd Apatow, and NASA's Jet Propulsion Laboratory. He is an ADC Young Gun and has won a D&AD Yellow Pencil for book design.In addition to scores of books, he has created custom letterforms for the main titles of the films "The Fall," “Immortals” and “Mirror, Mirror” for director Tarsem. His time-lapse drawings appear on the Emmy-award winning TV show “The Electric Company.” He designed the Blue Man Theater at the Monte Carlo Resort & Casino in Las Vegas, and gave life to the Saks Fifth Avenue Yeti.Bucher is a graduate of Art Center College of Design. Following stints at Wieden + Kennedy, Modernista!, and Maverick Records, he created the Daily Monster, an online drawing series and and story-telling community that spawned a book and three popular “Monster Maker” iOS apps. He is the author of seven books, including the best-selling "344 Questions—The Creative Person's Do-It-Yourself Guide to Insight, Survival, and Artistic Fulfillment” which was just re-released as an expanded edition.Social media linkshttps://www.linkedin.com/in/344books/Link to websitehttps://344lovesyou.comPrimary Topic: Understanding Introversion- Stefan's definition of introversion- The challenges of being an introvert in social situations- Favorite ways to recharge as an introvertPrimary Topic: Stefan's Work as a Graphic Designer and Illustrator- Overview of Stefan's work- How Stefan has crafted his workspace to balance his energy- How Stefan has improved his career by taking a less serious approach and focusing on helping people with his workPrimary Topic: Setting Boundaries in Work and Business- Saying no to opportunities that don't align with his work style- How Stefan has crafted his business to accommodate his unique work schedule- The importance of setting clear expectations for clients and colleaguesPrimary Topic: Misconceptions in the Design Industry- Discussing the misconceptions around the design industry and the role of designers in client preferences- The shift needed in the application of energy in the design industryPrimary Topic: Stefan's Journey in the Creative Field- Stefan's early start in the design and creative industry- Balancing control over working hours throughout his careerPrimary Topic: Balancing Personal and Professional Life- The trade-offs Stefan has made in his career for personal fulfillment- The importance of support from family in pursuing a non-traditional career path

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKT UPPLÄSNING: Pamela Jaskoviak ÖVERSÄTTNING: Namdar Nasser Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Jag ska ännu en gång hälsa till solen” av Forough FarrokhzadDIKTSAMLING: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK: Jaques Castérède: BereceuseEXEKUTÖR: Joakim Agnas och Urban Agnas, trumpet

Un 13 de octubre, hace 55 años, nos dejó el gran poeta brasileño Manuel Bandeira. En 1986, con motivo del centenario de su nacimiento, la cantante Olivia Hime grabó y publicó el disco 'Estrela da vida inteira' con arreglos de Gilson Peranzzetta y Dori Caymmi para poemas de Bandeira musicados por Gilberto Gil ('Vou me embora pra Pasárgada'), Francis Hime ('Desencanto'), Tom Jobim ('Trem de ferro'), Milton Nascimento ('Testamento'), 'Wagner Tiso ('Belo belo'), Moraes Moreira ('Portugal, meu avozinho'), Ivan Lins ('O impossível carinho'), Dorival Caymmi ('Balada do rei das sereias'), Toninho Horta ('Baladilha arcaica'), Joyce ('Berimbau'), Radamés Gnatalli ('Temas e voltas'), Dori Caymmi ('Versos escritos n´água') y Olivia Hime ('Estrela da vida inteira'). Escuchar audio

In this episode, Jason Bagley and legendary creative leader Chris-Beresford-Hill discuss the industry's pitiful lack of training for CD's, and share powerful insights and advice for on how to be a great creative leader. Chris Beresford-Hill is North America President and Chief Creative Officer of Ogilvy, joining in 2021. By 2023 Ogilvy was AdAge Comeback Agency of the Year, one of Fast Co's most Innovative, as well as 2023 Global Effies Network of the Year, and 2022 Cannes Network of the Year.  Previously, Chris spent four years as Chief Creative Officer at TBWAChiatDay New York, helping lead a transformation resulting in the best Cannes performance and most creative awards in the office's history, while growing the business 180%, with no layoffs during COVID.   TBWA returned to the AdAge Agency A-List, after a decade long absence, as well as Fast Co's Most Innovative list, remaining there every year under his leadership. TBWA was also ADWEEK Network of the Year twice. Individually, Chris was back-to-back finalist for AdAge's CCO of the year, and Campaign US Creative Person of the Year. Prior to TBWA, Chris spent eight years as Executive Creative Director at BBDO New York, steering some of the agency's most iconic work, alongside partner Dan Lucey, helping the shop earn multiple AdAge Creativity, and ADWEEK Agency of the Year honors, AdAge A-List appearances, and Network of the Year honors at Cannes, including Network of the Decade.  He F'd up and did not go work for Bagley in 2009. But the two remain friends, maybe even better for it. Chris previously held Creative Director and Writer positions at Saatchi NY, Goodby, Silverstein & Partners SF, and Modernista! in Boston - where he stared out as an unpaid intern in 2002, writing automotive brochures for General Motors.  He has been included in ADWEEK Best Creatives, the ADWEEK 100, Business Insider's Most Creative People in Advertising, and the AdAge 40 Under 40, back when he was under 40. Jason's Free Masterclass Training: https://school-of-astonishing-pursuits.mykajabi.com/webinar-registation?li_fat_id=577593ee-297a-430f-bffa-140222b8df9a Subscribe to A.S.A.P Newsletter: https://school-of-astonishing-pursuits.mykajabi.com/cd

UPPLÄSNING: Astrid Assefa ÖVERSÄTTNING: Namdar Nasser DIKT: "På jorden" av Forough FarrokhzadDIKTSAMLING: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK Paul Hindemith: Första satsen ur SoloviolinsonatEXEKUTÖR Frank Peter Zimmermann, violin

Cada día es aún más difícil poder conseguir devocionarios, libros de oraciones y doctrina verdaderamente católica. Sólo se consiguen novedades y hasta material protestante y de nueva era en las librerías católicas. Luis Roman junto con el Sr Jesús I Del Rio analizan estos problemas y nos brindan soluciones.Video aquí¡Convierte en Miembro Cristero de Nuestro Canal Hoy!! Pulsa aquíSiguenos en todos los medios y canales aquiHaz click para suscribirte y escucharnos en: AndroidRSSSpotify:TuneInStitcherPlayer FMCastbox Pocket Casts OvercastBeyondPod  PandoraApoya mi trabajo y recibes regalos (Haz click en el enlace o link): www.patreon.com/ConoceamayvivetufeRecibe el Libro Mana de Aliento para el Cristiano GRATIS ¡Haz click aqui! Support the show YouTube Facebook Telegram Instagram Tik Tok Twitter

DIKT: Terapi ÖVERSÄTTNING: Athena Farrokhzad UPPLÄSNING: Fransesca Quartey  Den amerikanska poeten Audre Lorde har haft ett stort inflytande inte bara som författare, utan också som politisk tänkare och aktivist i kampen mot rasism, sexism och homofobi. Själv beskrev hon sig som svart, lesbisk, mor, krigare, poet. Hon föddes i New York 1934 och debuterade 1968 med diktsamlingen The First Cities. Hon var aktiv inom medborgarrättsrörelsen, engagerade sig för hbtq-rättigheter och gjorde sig ett namn också som författare till essäer och prosaböcker. 1980 grundade hon tillsammans med Barbara Smith det första amerikanska förlaget för svarta kvinnor, Kitchen Table: Women of Color Press.Tidigare finns enstaka av Audre Lordes essäer översatta till svenska i antologier och hösten 2022 utkommer hennes mest kända essä, Härskarens verktyg kommer aldrig montera ned härskarens hus i bokform på förlaget Modernista. Hennes poesi har inte funnits tillgänglig på svenska förrän nu, när de två diktsamlingarna Den svarta enhörningen (1978) och Våra döda bakom oss (1986) ges ut av Ellerströms förlag i översättning av Athena Farrokhzad.DIKTSAMLING: Den svarta enhörningen (Ellerströms, 2022)MUSIK: Mikael Karlsson: Five fourEXEKUTÖR: Claire Chase, flöjt och Mikael Karlsson, piano

DIKT: Dimrapport ÖVERSÄTTNING: Athena Farrokhzad UPPLÄSNING: Fransesca Quartey  Den amerikanska poeten Audre Lorde har haft ett stort inflytande inte bara som författare, utan också som politisk tänkare och aktivist i kampen mot rasism, sexism och homofobi. Själv beskrev hon sig som svart, lesbisk, mor, krigare, poet. Hon föddes i New York 1934 och debuterade 1968 med diktsamlingen The First Cities. Hon var aktiv inom medborgarrättsrörelsen, engagerade sig för hbtq-rättigheter och gjorde sig ett namn också som författare till essäer och prosaböcker. 1980 grundade hon tillsammans med Barbara Smith det första amerikanska förlaget för svarta kvinnor, Kitchen Table: Women of Color Press.Tidigare finns enstaka av Audre Lordes essäer översatta till svenska i antologier och hösten 2022 utkommer hennes mest kända essä, Härskarens verktyg kommer aldrig montera ned härskarens hus i bokform på förlaget Modernista. Hennes poesi har inte funnits tillgänglig på svenska förrän nu, när de två diktsamlingarna Den svarta enhörningen (1978) och Våra döda bakom oss (1986) ges ut av Ellerströms förlag i översättning av Athena Farrokhzad.DIKTSAMLING: Den svarta enhörningen (Ellerströms, 2022)MUSIK: Kim Nyberg: Höstvisa 1EXEKUTÖR: Afenginn

DIKT: Lära sig skriva ÖVERSÄTTNING: Athena Farrokhzad UPPLÄSNING: Fransesca Quartey  Den amerikanska poeten Audre Lorde har haft ett stort inflytande inte bara som författare, utan också som politisk tänkare och aktivist i kampen mot rasism, sexism och homofobi. Själv beskrev hon sig som svart, lesbisk, mor, krigare, poet. Hon föddes i New York 1934 och debuterade 1968 med diktsamlingen The First Cities. Hon var aktiv inom medborgarrättsrörelsen, engagerade sig för hbtq-rättigheter och gjorde sig ett namn också som författare till essäer och prosaböcker. 1980 grundade hon tillsammans med Barbara Smith det första amerikanska förlaget för svarta kvinnor, Kitchen Table: Women of Color Press.Tidigare finns enstaka av Audre Lordes essäer översatta till svenska i antologier och hösten 2022 utkommer hennes mest kända essä, Härskarens verktyg kommer aldrig montera ned härskarens hus i bokform på förlaget Modernista. Hennes poesi har inte funnits tillgänglig på svenska förrän nu, när de två diktsamlingarna Den svenska enhörningen (1978) och Våra döda bakom oss (1986) ges ut av Ellerströms förlag i översättning av Athena Farrokhzad.DIKTSAMLING: Våra döda bakom oss (Ellerströms, 2022)MUSIK: John Zorn: YeruelEXEKUTÖR: Erik Friedlander, cello

DIKT: Till Martha: ett nytt år ÖVERSÄTTNING: Athena Farrokhzad UPPLÄSNING: Fransesca Quartey  Den amerikanska poeten Audre Lorde har haft ett stort inflytande inte bara som författare, utan också som politisk tänkare och aktivist i kampen mot rasism, sexism och homofobi. Själv beskrev hon sig som svart, lesbisk, mor, krigare, poet. Hon föddes i New York 1934 och debuterade 1968 med diktsamlingen The First Cities. Hon var aktiv inom medborgarrättsrörelsen, engagerade sig för hbtq-rättigheter och gjorde sig ett namn också som författare till essäer och prosaböcker. 1980 grundade hon tillsammans med Barbara Smith det första amerikanska förlaget för svarta kvinnor, Kitchen Table: Women of Color Press.Tidigare finns enstaka av Audre Lordes essäer översatta till svenska i antologier och hösten 2022 utkommer hennes mest kända essä, Härskarens verktyg kommer aldrig montera ned härskarens hus i bokform på förlaget Modernista. Hennes poesi har inte funnits tillgänglig på svenska förrän nu, när de två diktsamlingarna Den svarta enhörningen (1978) och Våra döda bakom oss (1986) ges ut av Ellerströms förlag i översättning av Athena Farrokhzad.DIKTSAMLING: Den svarta enhörningen (Ellerströms, 2022)MUSIK: Johannes Kapsberger: Toccata nr 2EXEKUTÖR: Arianna Savall, harpa

DIKT: Gå längs våra gränser ÖVERSÄTTNING: Athena Farrokhzad UPPLÄSNING: Fransesca Quartey  Den amerikanska poeten Audre Lorde har haft ett stort inflytande inte bara som författare, utan också som politisk tänkare och aktivist i kampen mot rasism, sexism och homofobi. Själv beskrev hon sig som svart, lesbisk, mor, krigare, poet. Hon föddes i New York 1934 och debuterade 1968 med diktsamlingen The First Cities. Hon var aktiv inom medborgarrättsrörelsen, engagerade sig för hbtq-rättigheter och gjorde sig ett namn också som författare till essäer och prosaböcker. 1980 grundade hon tillsammans med Barbara Smith det första amerikanska förlaget för svarta kvinnor, Kitchen Table: Women of Color Press.Tidigare finns enstaka av Audre Lordes essäer översatta till svenska i antologier och hösten 2022 utkommer hennes mest kända essä, Härskarens verktyg kommer aldrig montera ned härskarens hus i bokform på förlaget Modernista. Hennes poesi har inte funnits tillgänglig på svenska förrän nu, när de två diktsamlingarna Den svarta enhörningen (1978) och Våra döda bakom oss (1986) ges ut av Ellerströms förlag i översättning av Athena Farrokhzad.DIKTSAMLING: Den svarta enhörningen (Ellerströms, 2022)MUSIK: William Walton: Fjärde satsen ur Fem bagateller för gitarrEXEKUTÖR: Anders Miolin, gitarr

DIKT: Från Yemayas hus ÖVERSÄTTNING: Athena Farrokhzad UPPLÄSNING: Fransesca Quartey  Den amerikanska poeten Audre Lorde har haft ett stort inflytande inte bara som författare, utan också som politisk tänkare och aktivist i kampen mot rasism, sexism och homofobi. Själv beskrev hon sig som svart, lesbisk, mor, krigare, poet. Hon föddes i New York 1934 och debuterade 1968 med diktsamlingen The First Cities. Hon var aktiv inom medborgarrättsrörelsen, engagerade sig för hbtq-rättigheter och gjorde sig ett namn också som författare till essäer och prosaböcker. 1980 grundade hon tillsammans med Barbara Smith det första amerikanska förlaget för svarta kvinnor, Kitchen Table: Women of Color Press.Tidigare finns enstaka av Audre Lordes essäer översatta till svenska i antologier och hösten 2022 utkommer hennes mest kända essä, Härskarens verktyg kommer aldrig montera ned härskarens hus i bokform på förlaget Modernista. Hennes poesi har inte funnits tillgänglig på svenska förrän nu, när de två diktsamlingarna Den svarta enhörningen (1978) och Våra döda bakom oss (1986) ges ut av Ellerströms förlag i översättning av Athena Farrokhzad.DIKTSAMLING: Den svarta enhörningen (Ellerströms, 2022)MUSIK: Manuel de Falla: AsturianasEXEKUTÖR: Angela Hewitt, piano

Dikt: Tröskel Översättning: Andreas Lundberg Uppläsning: Pontus Plaenge DIKTSAMLING: Natthimmel med kulhål (Modernista, 2018)MUSIK: Joaquin Clerch: Primavera EXEKUTÖR: Andrea Gonzalez Caballero, gitarr

Dikt: Lite Närmre Randen Översättning: Andreas Lundberg Uppläsning: Pontus Plaenge Ocean Vuong föddes 1988 i Vietnam men växte upp och utbildade sig i USA där han fortfarande bor. Båda hans föräldrar var analfabeter, i hemmet talades vietnamesiska och först i elvaårsåldern lärde han sig skriva och läsa. Men 2005 debuterade han med diktsamlingen Natthimmel med kulhål, tolkad på svenska av Andreas Lundberg.Drygt tio år senare fick han sitt internationella genombrott med romanen En stund är vi vackra på jorden. I den liksom i hans nya diktsamling Tiden är en mor är sorgen efter modern ett centralt motiv.DIKTSAMLING: Natthimmel med kulhål (Modernista, 2018)MUSIK: Väinö Raito: CanzonettaEXEKUTÖR: Annemarie Åström, violin, Tiina Karakorpi, piano

Översättning: Namdar Nasser Uppläsning: Bahareh Razekh Ahmadi Det finns totalt fem diktsamlingar signerade Forough Farrokhzad varav fyra utgavs under hennes levnadstid.Språket i hennes poesi är lättillgängligt men subtilt och sensuellt. I sin senare poesi utvecklade hon ett berättande och ett expansivt språk som är väsentligt befriat från den klassiska versens formella krav och som står i laddad kontrast till kompressionen i bildspråket.Farrokhzad förnyade den moderna persiska poesin både till form och innehåll och kom att bli tongivande för kommande generationers poeter. Under sitt korta liv skrev hon bland annat om kärlek, begär och utomäktenskapliga relationer. Hennes frispråkighet och okonventionella levnadssätt utmanade de religiösa och politiska maktstrukturerna i det patriarkala Iran och hon är än idag en symbol för den iranska kvinnans frihets- och självständighetskamp.Den 14 februari 1967 rycktes Forough Farrokhzad hastigt bort, då hon tragiskt omkom i en trafikolycka, 33 år gammal. Namdar NasserDiktsamling: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK Hans Sitt: Moderato ur Albumblätter op 39EXEKUTÖR Tabea Zimmermann, viola, Thomas Hoppe, piano

Dikt: Den mekaniska dockan (inledningen) Översättning: Namdar Nasser Uppläsning: Bahareh Razekh Ahmadi Det finns totalt fem diktsamlingar signerade Forough Farrokhzad varav fyra utgavs under hennes levnadstid.Språket i hennes poesi är lättillgängligt men subtilt och sensuellt. I sin senare poesi utvecklade hon ett berättande och ett expansivt språk som är väsentligt befriat från den klassiska versens formella krav och som står i laddad kontrast till kompressionen i bildspråket.Farrokhzad förnyade den moderna persiska poesin både till form och innehåll och kom att bli tongivande för kommande generationers poeter. Under sitt korta liv skrev hon bland annat om kärlek, begär och utomäktenskapliga relationer. Hennes frispråkighet och okonventionella levnadssätt utmanade de religiösa och politiska maktstrukturerna i det patriarkala Iran och hon är än idag en symbol för den iranska kvinnans frihets- och självständighetskamp.Den 14 februari 1967 rycktes Forough Farrokhzad hastigt bort, då hon tragiskt omkom i en trafikolycka, 33 år gammal. Namdar NasserDiktsamling: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK John Duarte: Black is the color of my true loves hair ur Appalachian dreamsEXEKUTÖR Sharon Isbon, gitarr

Översättning: Namdar Nasser Uppläsning: Bahareh Razekh Ahmadi Det finns totalt fem diktsamlingar signerade Forough Farrokhzad varav fyra utgavs under hennes levnadstid.Språket i hennes poesi är lättillgängligt men subtilt och sensuellt. I sin senare poesi utvecklade hon ett berättande och ett expansivt språk som är väsentligt befriat från den klassiska versens formella krav och som står i laddad kontrast till kompressionen i bildspråket.Farrokhzad förnyade den moderna persiska poesin både till form och innehåll och kom att bli tongivande för kommande generationers poeter. Under sitt korta liv skrev hon bland annat om kärlek, begär och utomäktenskapliga relationer. Hennes frispråkighet och okonventionella levnadssätt utmanade de religiösa och politiska maktstrukturerna i det patriarkala Iran och hon är än idag en symbol för den iranska kvinnans frihets- och självständighetskamp.Den 14 februari 1967 rycktes Forough Farrokhzad hastigt bort, då hon tragiskt omkom i en trafikolycka, 33 år gammal. Namdar NasserDiktsamling: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK Joly Braga Santos: RomansEXEKUTÖR Liverpools filharmoniska orkester, Álvaro Cassuto, dirigent

Översättning: Namdar Nasser Uppläsning: Bahareh Razekh Ahmadi Det finns totalt fem diktsamlingar signerade Forough Farrokhzad varav fyra utgavs under hennes levnadstid.Språket i hennes poesi är lättillgängligt men subtilt och sensuellt. I sin senare poesi utvecklade hon ett berättande och ett expansivt språk som är väsentligt befriat från den klassiska versens formella krav och som står i laddad kontrast till kompressionen i bildspråket.Farrokhzad förnyade den moderna persiska poesin både till form och innehåll och kom att bli tongivande för kommande generationers poeter. Under sitt korta liv skrev hon bland annat om kärlek, begär och utomäktenskapliga relationer. Hennes frispråkighet och okonventionella levnadssätt utmanade de religiösa och politiska maktstrukturerna i det patriarkala Iran och hon är än idag en symbol för den iranska kvinnans frihets- och självständighetskamp.Den 14 februari 1967 rycktes Forough Farrokhzad hastigt bort, då hon tragiskt omkom i en trafikolycka, 33 år gammal. Namdar NasserDiktsamling: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK Pierre de Bréville: Vokalis-etydEXEKUTÖR Harry White, altsaxofon, Edward Rushton, piano

Översättning: Namdar Nasser Uppläsning: Bahareh Razekh Ahmadi Det finns totalt fem diktsamlingar signerade Forough Farrokhzad varav fyra utgavs under hennes levnadstid.Språket i hennes poesi är lättillgängligt men subtilt och sensuellt. I sin senare poesi utvecklade hon ett berättande och ett expansivt språk som är väsentligt befriat från den klassiska versens formella krav och som står i laddad kontrast till kompressionen i bildspråket.Farrokhzad förnyade den moderna persiska poesin både till form och innehåll och kom att bli tongivande för kommande generationers poeter. Under sitt korta liv skrev hon bland annat om kärlek, begär och utomäktenskapliga relationer. Hennes frispråkighet och okonventionella levnadssätt utmanade de religiösa och politiska maktstrukturerna i det patriarkala Iran och hon är än idag en symbol för den iranska kvinnans frihets- och självständighetskamp.Den 14 februari 1967 rycktes Forough Farrokhzad hastigt bort, då hon tragiskt omkom i en trafikolycka, 33 år gammal. Namdar NasserDiktsamling: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK Frédéric Chopin: Mazurka nr 18 c-mollEXEKUTÖR Iddo Bar-Shai, piano

Översättning: Namdar Nasser Uppläsning: Bahareh Razekh Ahmadi Det finns totalt fem diktsamlingar signerade Forough Farrokhzad varav fyra utgavs under hennes levnadstid.Språket i hennes poesi är lättillgängligt men subtilt och sensuellt. I sin senare poesi utvecklade hon ett berättande och ett expansivt språk som är väsentligt befriat från den klassiska versens formella krav och som står i laddad kontrast till kompressionen i bildspråket.Farrokhzad förnyade den moderna persiska poesin både till form och innehåll och kom att bli tongivande för kommande generationers poeter. Under sitt korta liv skrev hon bland annat om kärlek, begär och utomäktenskapliga relationer. Hennes frispråkighet och okonventionella levnadssätt utmanade de religiösa och politiska maktstrukturerna i det patriarkala Iran och hon är än idag en symbol för den iranska kvinnans frihets- och självständighetskamp.Den 14 februari 1967 rycktes Forough Farrokhzad hastigt bort, då hon tragiskt omkom i en trafikolycka, 33 år gammal. Namdar NasserDiktsamling: "Bakom fönstret skälver natten" (Modernista, 2021)MUSIK Gerard Schurmann: Clarettas dagbok ur filmmusiken till ClarettaEXEKUTÖR BBC:s filharmoniska orkester, Manchester. Rumon Gamba, dirigent.

El Padre Heenan nos habla del Retiro Vocacional que se llevará a cabo en México y junto con Luis Roman dialogan sobre las vocaciones Sacerdotales.Pulsa aqui para ver el video¡Convierte en Miembro Cristero de Nuestro Canal Hoy!! Pulsa aquíSiguenos en todos los medios y canales aquiHaz click para suscribirte y escucharnos en: AndroidRSSSpotify:TuneInStitcherPlayer FMCastbox Pocket Casts OvercastBeyondPod  PandoraApoya mi trabajo y recibes regalos (Haz click en el enlace o link): www.patreon.com/ConoceamayvivetufeRecibe el Libro Mana de Aliento para el Cristiano GRATIS ¡Haz click aqui!Support the show

Luis Herrero habla de cine con Eduardo Torres-Dulce, José Luis Garci y Luis Alberto de Cuenca.