Podcasts about stina aronson

Med temat Förritiden grubblar Skogarna över forna dagar. Andrea funderar över hur man skriver om en tid utan fönster och får besök av Stina Aronson, Maria letar efter historiens första missbrukare och Filip kan inte sluta prata om de gamla grekerna.

UPPLÄSNING: Anna Azcárate Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Tysta fågel” av Stina AronsonDIKTSAMLING: Tolv hav (Bonniers 1930). Återutgiven 2009 på Rosenlarv förlag och 2023 på Nirstedt/litteratur.MUSIK: Paul Hindemith: Första satsen ur SoloviolinsonatEXEKUTÖR: Frank Peter Zimmermann, violin

1946 kom Stina Aronson hyllade roman Hitom himlen. Vi hör Sara Lidman berätta om hur hon av den lärde sig att det är lika spännande hur det är som hur det går när man skriver. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Och om Stina Aronsons stränghet, och blixtblå blick bakom rökslöjorna.Uppläsare: Fille Lyckow och programledare Erik Jansson ur Vägen till Sanningslandet från 1978.

I dessa tider av stress och oro vägleder författaren Stina Aronson oss till stillheten i ett radioklipp ur "Envars tillgångar" 1949. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren Stina Aronson (1892-1956) är kanske mest känd för sin språkligt karga roman "Hitom himlen" från 1946, som Sara Lidman såg som en inspiration för sitt skrivande. I början av trettiotalet kom också hennes modernistiska formexperiment "Feberboken".I denna radioessä från 1949 talar Stina Aronson uppfordrande till vår tid - om behovet av stillhet och att våga vara ensam för att hitta sina egna andliga tillgångar. "Det är ingen uppoffring att stanna hemma ifrån bion."

På pyramiderna står det STAY HOME. Flera miljarder människor är i hemkarantän. Här uppmanas folk att inte resa i påsk. En ny sorts solidaritet krävs av oss. Katarina Wikars om: Hemma. När flera miljarder människor beordras stanna i sina hem är det inte länge tid för de mer filosofiska spörsmålen: vad är ett hem? Är det kanske inte väggar, inte tak utan något annat, en inre trygghet? Nu när är den yttre tryggheten är infekterad av ett virus får man helt enkelt dra ihop det man har runt sig och stanna hemma. I en artikel i New York Times kan man läsa om de stora skillnader som uppenbarar sig under en karantän mellan olika klasser i New York, ett pandemiskt kastsystem. De rika har isolerat sig i sina semesterhus, medelklassen är strandsatt med rastlösa barn, arbetarklassen levererar fortfarande tjänster, om de har arbete. 30 procent i USA har inte ens en långsam bredbandsuppkoppling. Ännu har vi i Sverige ändå jämfört med många andra en viss rörelsefrihet, om vi är under sjuttio, men det är inte om den detta handlar utan just om stannandet - hemma. Och i dessa tider anmodas en ny sorts solidaritet, åk inte till ditt fritidshus, ta inte med dig smittan till en region där det finns färre intensivvårdsplatser, och i flera länder har det blivit förbjudet att åka till sin stuga, eller militären spärrar vägen. Här hoppas politikerna och myndigheterna att folkvettet sätter stopp. Räcker det? Någon i Dalarna säger bara till hälften skämtsamt att det talas om att spöa stockholmarna när de passerar på väg till fjällen. Om du nu är så lyckligt lottad att du har flera boenden att välja på så kan du väl bara ta ett djupt andetag och stanna i det där du redan är istället för att din vana trogen åka iväg till det andra. Ta ett djupt andetag om det fortfarande är möjligt och stilla dig. Försök vara där du är. Det är svårt och vi har inte behövt träna på det innan men helt plötsligt är det nödvändigt. Det är som om min gamla mammas råd från en annan tid stiger fram och får fäste: kom inte hit om ni är förkylda, sa hon alltid. Jag kan vara ensam i ett par veckor till, jag är så van vid det. Och när andra flängde runt mellan aktiviteter och resor sa hon liksom förundrat: vad ska de ut och göra allihop? Varför kan de inte vara hemma? Och det resonemanget fanns det massor av invändningar emot, förstås. Och nu är det försent att träna på det om man inte tidigare hunnit. Att trivas hemma. Det är bara att försöka vara stilla. Resa inåt. Och råd från förr kommer till mig, som när författaren Stina Aronson talade på radio för länge sen: Det är ingen uppoffring att stanna hemma från bion, det kan vara en tunnelbana in i dig själv. Och det kan måhända vara något att ta med sig ut i samhället på andra sidan viruset. Att kunna sitta stilla en stund när det fordras av en. Katarina Wikars

Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson. "Feberboken" är ett modernistiskt manifest från 1931 med ord fortfarande bär: bitterbrev, samhällsmikrober, nervspetsliv. "Jag tror jag måste dö för att ge ut den här boken. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak". Redan 1929, tänk för 90 år sen, hade Stina Aronson skickat in "Feberboken" till den litteraturpristävling dit också den finlandssvenske modernisten Henry Parland hade sänt sitt tunna trasiga romanfragment "Sönder". Värt att notera är att ingen av dem vann och att båda texterna fortfarande känns hypermoderna. "Feberboken" kretsar kring före under och efter mötet i Paris mellan författaren Mimmi, 32, som längtar ut ur sitt borgerliga äktenskap och den glupske poeten Hugo, 23, som vill skriva dynamiska symfonier och välta världen med vital erotik.  "Feberboken" är 130 sidor vånda fixering och ett begär som måste låta sig skrivas, Hugo är liksom predestinerad till att bli i bok. Det går att lägga en söndersprängd dramaturgisk kurva över denna feber, upptakt och intrig, "fabulera orkar jag inte jag upplever allt för massivt för att riva upp och väva om det." När "Feberboken" kom ut under pseudonymen Mimmi Palm 1931 ansågs den vara pinsamt självbiografisk, för alla visste ju att den handlade om Stina själv och hennes relation till poeten Artur Lundkvist. "Kvinnlig bikt, hysteriska monologer" var några omdömen. Ingen såg den som ett modernistiskt manifest, skriver Ebba Witt Brattström i förordet till den nya upplagan. Det var inte lätt att vara reflexiv kvinna i trettiotalets primitivistiska strömningar.  Mimmi skriver sig genom kapitlet Hugo, alltmer lakonisk, och inser att hon måste täcka hans försvinnande med medel ur egna fonder. "Detta är slutet mellan två ordtränade individer med förhandskunskap." Som uppläsare bl.a. Sara Lundin och vi hör också Stina Aronson ur radioarkivet. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson. Feberboken är ett modernistiskt manifest från 1931 med ord fortfarande bär: bitterbrev, samhällsmikrober, nervspetsliv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "Jag tror jag måste dö för att ge ut den här boken. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak". Redan 1929 hade Stina Aronson skickat in "Feberboken" till den litteraturpristävling dit också den finlandssvenske modernisten Henry Parland hade sänt sitt tunna trasiga romanfragment "Sönder". Värt att notera är att ingen av dem vann och att båda texterna fortfarande känns hypermoderna. "Feberboken" kretsar kring före under och efter mötet i Paris mellan författaren Mimmi, 32, som längtar ut ur sitt borgerliga äktenskap och den glupske poeten Hugo, 23, som vill skriva dynamiska symfonier och välta världen med vital erotik. "Feberboken" är 130 sidor vånda, fixering och ett begär som måste låta sig skrivas, Hugo är liksom predestinerad till att bli i bok. Det går att lägga en söndersprängd dramaturgisk kurva över denna feber, upptakt och intrig, "fabulera orkar jag inte – jag upplever allt för massivt för att riva upp och väva om det." När "Feberboken" kom ut under pseudonymen Mimmi Palm 1931 ansågs den vara pinsamt självbiografisk, för alla visste ju att den handlade om Stina själv och hennes relation till poeten Artur Lundkvist. "Kvinnlig bikt, hysteriska monologer" var några omdömen. Ingen såg den som ett modernistiskt manifest, skriver Ebba Witt Brattström i förordet till den nya upplagan. Det var inte lätt att vara reflexiv kvinna i trettiotalets primitivistiska strömningar. Mimmi skriver sig genom kapitlet Hugo, alltmer lakonisk, och inser att hon måste täcka hans försvinnande med medel ur egna fonder. "Detta är slutet mellan två ordtränade individer med förhandskunskap." Som uppläsare bl.a. Sara Lundin och vi hör också Stina Aronson ur radioarkivet. Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

Regissören Jenny Andreassons specialitet är att hitta fantastiska manus och pjäser, bortglömda och sällan spelade. Gemensam nämnare - de är skrivna av kvinnor ! Jenny Andreasson är född 1973 och utbildade sig i teaterregi vid Dramatiska institutet i Stockholm 1998-2002. Hon regisserar ofta pjäser skrivna av kvinnliga dramatiker och var konstnärlig ledare för det så kallade Spetsprojektet 2006-2009, ett samarbete mellan Riksteatern, Östgötateatern och Örebro länsteater, med målsättningen att föra fram dramatik skriven av just kvinnor. (Inom projektet regisserade hon själv Räddad av Alfhild Agrell, Syskonbädd av Stina Aronson, som också gjordes för Radioteatern, och Nära livet av Ulla Isaksson.) Jenny Andreasson är anställd som regissör på Dramaten sedan 2010. Där har hon bland annat satt upp Slott i Sverige av Francoise Sagan, Tjuvar av Dea Loher, Chéri av Colette, De oskyldiga av Lillian Hellman och Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Flera gånger har hon samarbetat med dramatikern Mirja Unge och regisserat hennes pjäser Var är alla på Riks drama, Klaras resa och Mariella på Göteborgs Stadsteater samt Johanna på Dramaten. Och nu i januari skulle hon haft premiär på stora scenen på Dramaten med Hamlet av Shakespeare, men den uppsättningen lades ner bara åtta dagar före premiären.     Som sitt klipp från Radioteaterbiblioteket valde Jenny Andreasson Ett ohört spel av Inger Christensen i regi av Staffan Olzon. Föreställningen finns tyvärr inte tillgänglig av upphovsrättsliga skäl.

Den kärleksundflyende Hugo i Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande verkar ha några år på nacken. Bokpalt har nämligen hittat honom i en bok från 1931! Allt som Ester genomled, genomled Mimmi Palm före henne. Hör oss dra eleganta kopplingar av det här slaget i vårt senaste intima samtal, mano a mano, mikrofono a audienco. .

En som lider, en som iakttar. Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson (1892-1956). Katarina Wikars läser om Feberboken, Aronsons modernistiska manifest från 1931 och upptäcker ord som fortfarande bär: "bitterbrev", "samhällsmikrober", "nervspetsliv". Feberboken publiceras under pseudonymen Mimmi Palm och är en delvis självbiografisk roman om författarens förhållande med Artur Lundkvist. (Sändes första gången 17/10 2009)

Är det medveten kulturpolitik som gör att vi verkar dansa så mycket nuförtiden? I skolor, på TV, hos studieförbunden och på sommar och kvällskurser. Eller beror det stora intresset för dans bara på ett genuint behov och intresse? Vi har kanske plötsligt bara fått lust att dansa!? Nya Vågen diskuterar dagens vurm för dans. Om många dansar, betyder då det att det skapas fler konstnärer ipå den professionella dansarenan? Skapar bredd automatiskt proffs - som man tänker inom idrottens värld? Medverkar gör Rasmus Ölme, dansare och koreograf med det egna kompaniet Refug, Maria Rydén, danskonsulent och verksamhetsledare för Dans i Nord och Cecilia Roos, professor vid Danshögskolan i Stockholm. Nya Vågen uppmärksammar också författaren Stina Aronson, vars pjäs "Syskonbädd" satts upp inom det s.k. Spetsprojektet som ger bortglömda kvinnliga dramatiker nytt liv. Medverkar gör Caroline Graeske som skrivit doktorsavhandlingen Bortom ödelandet om Stina Aronsons författarskap, Jenny Andreas