Podcasts about skrinet

Vi har vant oss vid att höra spöken. Men en gång i tiden var inspelade röster och musik något häpnadsväckande. Thomas Steinfeld tar Thomas Mann till hjälp får att få oss att se hur märkvärdigt det är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Långt uppe i de Schweiziska bergen ligger ett sanatorium med namnet ”Berghof”. Några år innan första världskrigets början samlas där en brokig skara patienter, uppenbarligen förmögna kvinnor och män från olika europeiska länder. De verkar söka bot mot lungsoten, men har faktiskt bestämt sig för att tillbringa resten av sina liv på denna stillsamma plats halvvägs mellan slättlandet och himlen. Plötsligt står en låda i pianosalongen, ett matt svartbetsat skrin som med en silkeöverspunnen kabel anslutits till en väggkontakt. ”Det är ingen apparat och ingen maskin“, utropar hovrådet Behrens, direktören för sjukhuset, när han får syn på underverket, ”det är ett instrument, det är en Stradivarius, en Guarneri där råder resonans- och svängningsförhållanden av det mest utstuderade raffinemang.“ Skrinet är en grammofon.Tekniken är så ung, publiken är så oerfaren i umgänget med konserverad musik, att den applåderar när nålen nått det sista varvet. Lyssnarna ropar på mer, de skrattar när en sångare övergår till falsett, de ropar ”bravo“ när sluttonikan nåtts. De första erfarenheterna med tekniskt reproducerad musik måste ha liknat de första mötena med fotografiet: händelser, liksom utrivna från tillvaron, men på ett otäckt sätt likt det som verkligen skedde, konstgjort, drömaktigt, dött, dock intill förväxling samstämmande med den levande naturen. Och inte bara det: ögonblicket, som bara en gång inträffade för att aldrig komma igen, fanns nu bara där – närvarande som ett glas vatten eller en skruvmejsel, alltid färdigt, alltid redo, alltid upprepbart, här och där och på vilken ort som helst.”Bergtagen” heter romanen, i vilken den tyske författaren Thomas Mann i början av 1900-talet berättade om en ung man, som egentligen hade kommit till detta mellanrike för att hälsa på en äldre kusin. Men Hans Castorp, en ingenjör utan yrkeserfarenhet, som det heter i boken, utvecklar en ostadig feber och stannar, först en månad, sedan flera månader. Till slut blir det sju år som inte upplevs som en tid som går utan som ett enda långt nu. Han samtalar med de andra gästerna, han förälskar sig i en dam från Ryssland, han spelar kort. Ingenting blir bestämt. Då ser han grammofonen, i bokens sista kapitel, och han möter sitt öde: ”Han uppfylldes av en bestämd aning om en ny passion, ny förtrollning, ny kärlek.“ Hela hans uppmärksamhet tillhör nu apparaten. Hans bästa tid är natten, när han har grammofonen för sig själv.Pianosalongen fylls nu med ”andemusik”, i ordets egentliga mening, med musik framförd av spöken: ”Han såg inte de sångare och sångerskor som han hörde, deras personer dvaldes i Amerika, i Milano, i Wien, i S:t Petersburg och kunde gärna få stanna där, ty han hade det bästa av dem, deras röster, och han uppskattade denna rening eller abstraktion.“ Och så sitter Hans Castorp i sin fåtölj, med huvudet lutat mot axeln, och väcker andarna till liv: Varje gång det faller honom in, varje gång när han trycker på en knapp, så måste de uppträda igen, alltid lika unga, alltid med samma toner, alltid beredda att upprepa samma ord med samma andetag. Och ju mer de sjunger, och närmare de kommer honom, desto mer närmar han sig också dem, desto mer blir han själv en spökfigur.En gång i tiden var dessa andars uppträdande i den verkliga världen någonting så oerhört och häpnadsväckande, att lyssnarna ville ge dem stående ovationer. Då var andarna bara enstaka varelser i en akustikens värld fylld av helt andra ljud, eller av inga ljud alls. Sedan dess har andarna nästan helt övertagit herraväldet över öronen. Och så blev de så vanliga, att lyssnarna glömde att de lever i andarnas sällskap. Eller är det tvärtom: att människorna vant sig att leva i andarnas värld? Ty vad som hände i musiken, det hände vid samma tid också i filmen, där städer och landskap, människor och folkmassor dök upp i mörka biografsalar, så att filmerna i all oändlighet kunde berätta om Faust eller Nosferatu eller Buster Keatons oändliga kamp mot missödet.Denna andarnas värld har påfallande likheter med ”hades”, antikens dödsrike. På ”samma sätt som den tekniska reproduktionens röster inte har någon kropp, så hade antikens döda ingen materiell tillvaro. De bestod av dimma. Försökte man att röra vid dem, så grep man i det tomma. Ett slags liv fick de enbart, när de fått i sig en droppe blod, så som rösten på grammofonen, som först börjar sjunga när en lyssnare satt igång svängskivan. Men så liknar dessa andar inte bara de levande döda från ”hades”, utan också spöken, i sin moderna utformning, de som går omkring i ödsliga hus, de stackars varelserna som är tvungna att natt efter natt och i all evighet utföra samma dåd, tills en nådig själ förbarmar sig över gengångaren och bryter, om inte förbannelsen, så åtminstone elkontakten.Tre verk är det som Hans Castorp, ett ”livets sorgebarn“, inte tröttnar på att lyssna till: Ur Giuseppe Verdis ”Aida” är det finalens duett: ”Tu – in questa tomba“, ”du – i denna grav“. Dessutom är han mycket förtjust i Georges Bizets opera „Carmen“, historien om en dubbelt eller till och med trefaldigt misslyckad kärlek. Slutligen fastnar han vid Franz Schuberts sång ”Lindenbaum“: ”vid brunnen framför porten“. Hans latenta sympati för döden hittar äntligen det passande ackompanjemanget: ”Hans Castorps tankar eller aningsfulla halvtankar flög högt medan han satt ensam i natten framför sin putsade musiklåda – de flög högre än hans förstånd räckte, det var alkemiskt uppdrivna tankar. Å, den var mäktig, denna själens förtrollning!“ Det dröjer dock inte länge innan andarna blir farliga. Hade han lyssnat i sällskap, tillsammans med de andra patienterna, kanske till och med i en konsertsal, så hade hans förtrollning dämpats av det sociala umgänget. Men ensam som han är, utvecklas den alltför nära bekantskapen med andarna till en fråga om liv och död. Romanen slutar, som bekant, med att hjälten lämnar sanatoriet i bergen. Han reser ner till slättlandet, ner till kriget.Förresten var Thomas Mann själv en ivrig anhängare av grammofonmusiken. Inte från början, inte 1920, när han kallade den för ett ”barnsligt och enformigt gyckelverk“. Men några år senare köpte han själv en skivspelare, av det tyska märket ”Cremona“. Och denna apparat beundrade han som ”ett ymnighetshorn som flödade av munter och själfull konstnärligt njutning“. Det dröjde inte länge innan gästerna, som han själv hade bjudit in till te och kaka, klagade över att det inte längre gick att tala med honom, för skivornas skull. De undkom inte andarna som Thomas Mann manade fram, åtskilda från sina kroppar i tid och rum.Thomas Steinfeld, författare och professor i kultursociologi

3 okt 2022

Naturvidenskaben beskæftiger sig normalt ikke med religion og tro. Eller med relikvier. I dagens program skal vi tale om en af undtagelserne, for Kaare Lund Rasmussen fra Syddansk Universitet har fået lov til at undersøge nogle knogler fra en kirke i Rom. Knoglerne er hellige for katolikkerne, fordi de stammer fra en af Jesus' apostle. Men hvad siger Kaares datering af knoglerne – levede knoglernes ejermand samtidig med Jesus? Hvordan kan han være sikker på sine resultater og er det overhovedet etisk forsvarligt at forsøge af finde alderen på knogler, der er så betydningsfulde i nogens religion? I dagens program medvirker desuden ph.d. i teologi, Kasper Dalgaard. Vært: Emil Hoffmann Nielsen. See omnystudio.com/listener for privacy information.

Asbjørnsen og Moe sine eventyr. Skrinet med det rare i. Passer for alle aldre

Orker jeg mer? En lytter har mistet kontakten med empatien i møte med sin alltid negative venn. Vi spør; hva kan vi lære av å ha en person i livet vårt som alltid fremstiller seg selv som et offer? Ukens annonsør: Book din tur på dyreparken.no

Ingelin Angerborn är en av de mest lästa och utlånade författarna på mellanstadiet. HOn är en mästare på att skriva läskiga "mysrysare". Här berättar hon mer som sina böcker och hur hon skriver dem för Ylva Blomqvist på Rabén & Sjögren. Om Ingelin Angerborns senaste bok, Gengången:Så fort Ellinor får syn på smyckeskrinet känner hon att hon måste ha det. Hon hittar det längst in i den överbelamrade loppisboden, nerstoppat i en gammal potta. Skrinet är förtrollande vackert - guldfärgat med en sådan där liten ballerina som dansar när man vrider upp den inbyggda speldosan. Ellinor tycker att det borde vara dyrt, så hon blir ganska förvånad när den lite märkliga kvinnan i affären bara ger det till henne. "Det är gratis för rätt person", säger hon.Trots att ballerinan är skadad och inte dansar längre, är skrinet det finaste Ellinor någonsin har ägt. Hon älskar den röda sammeten, spegelväggen bakom ballerinan och speldosans spröda melodi. Men det dröjer inte länge förrän förtjusningen förvandlas till obehag. Vad menade kvinnan i affären egentligen med rätt person? Vad är det som händer i skrinets speglar? Och vad har skrinet för koppling till den söta killen på Gengången 1? Läs mer på http://www.rabensjogren.se/bocker/Utgiven/2015/Sommar/angerborn_ingelin-gengangen-inbunden/  

Några samiska barn leker längre och längre bort från hemmet, trots att dom inte får. Deras föräldrar är rädda för att de ska möta någon av alla de mytiska figurer som enligt samisk saga kan dölja sig i naturen. En Haldi tex, en slags vålnad som kan konsten att göra om sig själv till vad som helst för att inte synas; en sten, eller en farmor, eller farfar, för att lura barnen... Nedtecknad och översatt från samiska av Thomas Marainen Uppläsare: Åsa Simma

En dag när Herr P är på väg hem efter ett möte blåser det upp storm just när han passerar en bro, och när han tar tag i räcket för att inte blåsa bort, tappar han diamanten som han har i en påse i handen, rakt ner i vattnet! Samma dag köper Yankel en av de största fiskarna som någonsin setts på marknaden och som ingen vill ha för den är så stor, men Yankel tycker att det är fina fisken just för att den är så stor. Nu räcker den till alla. Nedtecknad och översatt ur den judiska muntliga traditionen av Anne Kalmering Josephson. Den väldig hungriga larven En sabbatmorgon när den varma solen steg upp  kom en liten och väldigt hungrig larv ut ur sitt ägg. Han äter och äter och äter... Men vad händer sen? Av: Eric Carle Bearbetning från jiddisch: Marcia Gruss Levinsohn Josephson Uppläsare av båda sagorna är Sara Wikström

En fattig man, Yankel, som inte ens har råd att köpa mat eller skor så det räcker till alla i familjen, köper ändå alltid den största fisken på marknaden till sabbaten för att som seden säger, ha mat att bjuda de som kommer förbi på sabbatskvällen. Och en av de rikaste i byn, herr P, har så mycket saker att han hela tiden måste oroa sig för att någon ska ta något från honom. Nu köper han en stor ädelsten för alla sina saker, så att han kan ha den i sin hand hela tiden. Översatt och nedtecknad av Anne Kalmering Josephson. Uppläsare: Sara Wikström

På ett träd med alla sorters äpplen, våräpplen, sommaräpplen, höstäpplen och vinteräpplen bråkar de olika äpplena med varandra hela tiden och retas. Ända tills kajorna kommer! Lyckas kajorna, så äter dom upp varenda äpple! Nu måste äpplena hålla sams, trots att de är så olika. Av: Eeva Meriläinen Översättare från finska: Tarja Salo Uppläsare: Bianca Cronlöf

En man i byn som är känd för att lura i folk allt möjligt, lurar en dag två bröder att hans get kan bajsa guldpengar, bara man ger den mycket mat att äta. Han lyckas faktiskt, men bröderna blir arga och då lurar han dom igen, och igen och igen. Gammal folksaga, nedtecknad från romani chib av Tadeusz Kwiek. Dramaturg: Lena Fridell. Uppläsare: Sara Wikström

Stallo är en stor och lite skrämmande figur som samerna alltid varit rädda för. Han har en stor renhjord och ibland händer det att Stallo stjäl renar från samerna, och till och med barn. Den här sagan handlar om några samebarn som utan lov begav sig till skogs. Vid en sjö hittade de en båt. De knuffade ut den i sjön och rodde hit och dit medan de skrattade och stojade. Stallo, som alltid höll öronen öppna, såg barnen i båten och slickade sig om munnen... Samisk folksaga nedtecknad av Inger Tapio. Översatt från samiska av Máret Sofia Jannok. Uppläsare: Åsa Simma

Den här sagan handlar om en romsk hövding som har tre döttrar. De två äldsta är avundsjuka på den yngsta som är sötast och sin pappas favorit. Hon är god och klok också. Så fyller hövdingen år och de två äldsta flickorna ger varsin present till honom inför hela stammen. Jag älskar dig som allt guld i världen, säger den äldsta. Jag älskar dig som alla ädelstenar i världen säger den näst äldsta. Sist säger den yngsta Jag älskar dig som allt salt i världen. Vad menar hon egentligen med det? Det blir uppståndelse! En gammal muntlig saga nedtecknad från romani chib av Margrethe Balok. Dramaturg: Lena Fridell Uppläsare: Sara Wikström

Den här sagan handlar om en pojke som samlar på stenar och har en skata som bästa vän. Nille gillar inte TV, inte bilbingo, inte marknad och inte att babbla. Bara att samla stenar. Och sin röda toppluva. Han gillar också skatan Börje, för Börje babblar inte. Börje är en skata som Nille träffade på en dag när han var ute och samlade sten. Då var Börje en trasig liten skatunge. Räven hade tagit hans syskon och hans mamma. Han kan inte flyga längre, utan hoppar bara lite snett. Så en dag blir det översvämning i byn... Skriven och översatt från meänkieli av Anton Raukola. Uppläsare: Maja Runeberg

På morgonen när rävarna har morgongymnastik ser de en märklig figur som klättrar i ett träd fast det är förbjudet. Det är Mästerkatten som sitter i trädet. Han berättar att han kommer från Faraos hov och att han bara lyder Farao. Rävarna tycker att han skryter. Men så blir Mästerkatten vän med en liten räv som heter Mini. Av: Marja Räihä Översatt från finska av Tarja Salo. Uppläsare: Peter Viitanen

Den här sagan handlar om en finsk flicka som bor i Sverige. Hon kan inte svenska än och får inga kompisar. Hon vill helst av allt flytta tillbaka till Finland igen. En dag går hon ner till stranden och drömmer sig bort. Då dyker en flicka. Det visar sig att den flickan har finsk pappa och gärna vill lära sig finska. De kanske kan hjälpa varandra? Av: Anneli Heikka Översatt från finska av Tarja Salo. Uppläsare: Bianca Kronlöf

Gammellassot hänger på en krok och tänker på hur det var förr när det användes vid renmärkningen. Nu har det kommit nya moderna plastlasson i alla möjliga färger. Plastlassot pratar om nya saker som gps och mobiltelefon och Goretexkängor, saker som gammellassot inte förstår sig på. Gammellassot vill hellre prata om hur folk kunde hitta med hjälp av stjärnorna förr i tiden, och att markerna var deras karta. Men kanske finns det någon uppgift även för gammellassot? Av: Åsa Simma Översatt från samiska av Máret Sofia Jannok. Uppläsare: Åsa Simma

Draken och den vise mannen. Sagan handlar om en fattig man med många barn som försöker komma på ett sätt att tjäna pengar. En dag ger han sig iväg hemifrån med en tårta i handen. Han lägger den på ett bord, somnar och kråkorna äter upp den. När han vaknar ser han flugorna kalasa på smulorna. Han slår ihjäl flugorna med en kvist och skriver en lapp på bordet där det står Jag har dödat hundra själar i ett enda slag och lägger sig sen att sova igen. Då kommer en stor drake förbi för att hämta vatten... En gammal muntlig saga nedtecknad från romani chib av Mikolaj Kwiek. Dramaturg: Lena Fridell Uppläsare: Sara Wikström

Sagan handlar om en pojke som inte kan låta bli att svära, särskilt när lillasyster förstör något. Hur ska han göra för att sluta svära så hemskt? En dag får pojken besök av en Svärkaja som lär honom ett knep. Av: Kristiina Ylipekkala Översatt från finska av Tarja Salo. Uppläsare: Peter Viitanen

I det magiska skrinet hittar du spännande historier för barn översatta från Sveriges fem minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani och samiska. Exekutiv producent: Inga Rexed Illustrationer: Ingrid Flygare