Podcasts about sveriges d

* Det här är ett gammalt avsnitt från Podme. För att få tillgång till Podmes alla premiumpoddar samt fler avsnitt från den här podden, helt utan reklam, prova Podme Premium kostnadsfritt. Ladda ned i Appstore eller Google Play. *Den 4 april 1970 står ett ungdomsgäng utanför krogen Profeten som precis har stängt och undrar vart de ska ta vägen. En man med en K-pist dyker plötsligt upp. ”Revolutionen är här. Vilken sida väljer ni? Höger eller vänster?” frågar han. Innan de hinner svara öppnar mannen eld. Källor: Domen i Rådhusrätten i Uppsala, Uppsalapolisens förhörsprotokoll, Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning, Göteborgs-Tidningen, Arbetet, Uppsalatidningen, Borås Tidning, Sveriges Dödbok. Programledare i detta avsnitt är Christopher Holmberg. Manusförfattare är Per Johansson, och producent är Evelina Fernerud. Originalmusik av Tor Wilén. Svenska Mordhistorier görs av podcastbolaget qast, exklusivt för PodMe.

Profetiorna från Folkhälsomyndigheten under pandemins början har inte infriats. Sverige har nu fler avlidna i covid-19 än hela övriga Norden sammantaget, skriver Jonas A Eriksson som även intervjuar Finlands motsvarighet till statsepidemiolog. Denne ifrågasätter överdödlighetstal som ett ”trubbigt” mått jämfört med dödsorsaksstatistik. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stökig start för Hanna Hellquist och Christopher Garplind idag, men det är hur man avslutar det som räknas! Sjuka snacks i kollektivtrafiken diskuteras. Skäll från lyssnare uppkommer. Kapitalets Gunnar Harrius snackar kryptokrasch. Sveriges Ricki Lake 2002, Hannah Widell, pratar "konfrontationstalkshows" och rymdjournalisten Bill Burrau pratar om uppskjutningen av Artemis 1. Nu kör vi! Programledare: Christopher Garplind och Hanna Hellquist.

Nyheterna Radio 09.00

Ur innehållet: Budgetpengar till snabbare handläggning av merkostnadsersättning. Slopa upphandling av ledarhundar menar ledarhundsförarna. Personal hos Förbundet Sveriges Dövblinda permitteras. Författare, journalist och debattör sen 60-talet. Åsa Moberg är Månadens ansikte.

Folkhälsomyndigheten är i konflikt med regeringen och kräver en utredning av Svensk drogpolitik. Socialminister Lena Hallengren svarar att hon inte ändrar åsikt i frågan, och motsätter sig en utredning. Har Sveriges unikt repressiva drogpolitik bidragit till det faktum att vi har Europas näst högsta drogdödlighet per capita? Varför vill man inte utreda frågan? Och varför är det viktigt att följa folkhälsomyndighetens råd i vissa frågor – och samtidigt ignorera dem i andra? Dessa frågor tar jag upp i veckans video.Se detta avsnitt på YouTube: https://youtu.be/5JqTg8yXSVQSTÖTTA MIG: ---------------- 

Johan August Johansson lämnade sin gravida hustru och deras sex barn hemma i Sverige när han själv emigrerade till Amerika. Där blev han kvar och gifte om sig med en annan kvinna. Många är vi som har gamla fotografier på släktingar som vi inte har en aning om vilka de är. Och ofta är bilderna tagna i ateljéer och ger ingen känsla av hur det såg ut i deras hem. Men bilderna och ibland de små anteckningar som finns nedtecknade i marginalen kan ge spännande ledtrådar till vem personen var. Irmelin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar.  - Jag tror jag fick intresset för släktforskning från min mamma. Vi tittade på några av våra gamla bilder och hon berättade att min morfars far hade rest till Amerika. Sen visste ingen vad som hade hänt honom. Och där blev jag nyfiken, vad hände sen då? Irmelin visar baksidan av fotografiet och där står med två olika stilar orden "förrädaren" och "ja, hör du Johan August, jag vet inte precis om jag ska gilla dig".  - Min mamma visste inte vem som skrivit orden. Men hon berättade att hennes pappa Rickard, som var det äldsta barnet i syskonflocken, var gramse på sin pappa.  Johan August var 36 år när han tog båten till Amerika, 1893, och lämnade sin gravida hustru och sex barn hemma i Kalmar. Den äldste sonen Rickard hamnade plötsligt i en situation där han måste ta väldigt mycket ansvar, mycket mer än vad som var rimligt för en pojke på 8 år. Något som formade honom och hans sinnelag hela livet. - Den här bitterheten undrar jag om den någonsin lämnade honom. Jag minns honom som en allvarlig man som jag aldrig såg le eller skratta. Han hade ett stort ansvar att ta hand om syskonen och samtidigt en besvikelse över sin egen pappa.  - Han träffade Johan August en gång, 1920, när han kom hem till Sverige och då överlämnade han ett fickur till sonen. Sen åkte han tillbaka till Amerika.  Vad Irmelin vet så var sonen Rickard den ende Johan August fick träffa när han kom hem och hälsade på i Sverige efter 27 år i Amerika. Och hon gissar att det berodde på att ilskan och bitterheten i familjen fortfarande var stor. - Och varför då? Jo, han träffade en ny kvinna i Amerika och gifte faktiskt om sig utan att ha skiljt sig med sin första fru hemma i Sverige. Och sedan visade det sig, något jag inte visste innan jag började släktforska, att han fått en son i Amerika. Kvinnan han träffade hette Ellen Pettersson och var 16 år yngre än Johan August. Hon kom samma år som Johan August som de båda tog namnet  Johnson, och sonen fick namnet Harrold Johnson. - Jag ville veta mer och var som på ett uppdrag, a mission! säger Irmelin och skrattar. Irmelin beskriver att hon förstår både Johan August och familjen som blev kvar hemma i Sverige, att det är som två parallella historier. Dels Johan August som for till Amerika som så många andra och ville få ett bättre liv. - Ur hans synvinkel kan jag förstå att han var ensam och hade familjen långt borta, han måste han längtat och åren går. Han träffar Ellen och de tydde sig till varandra. Sen blir hon gravid och han ville göra rätt för sig. - Samtidigt här hemma fick min morfar som var äldst av alla syskonen fick ta ett stort ansvar. Han byggde sig så småningom en villa i Täby och tog sedan till sig sin familj som fick bo där till det ordnade sig för dem alla.  Rickards ansvar för de många syskonen hängde alltså kvar upp i vuxen ålder. Mamman fick flytta in i villan i Täby och bodde där till dess hon dog och även syskonen fick bo där tills de kunde stå på egna ben. Irmelin Rönne har grunnat över det faktum att flera av Rickards syskon valde att inte skaffa barn och visar syskonskaran på det ett foto. - Den äldsta dottern blev ogift och fick inga barn, näst äldsta dottern ogift och inga barn, äldsta sonen Rickard fick en dotter, den här sonen fick inga barn heller och den yngsta dottern fick två barn. Så det är tre barn i nästa generation.  Irmelin vet inte vad som hände med sonen som föddes i Amerika. Det sista spåret är 1920 års folkräkning där finns pappan och sonen boendes på samma plats. Mamman, Ellen har precis gått bort och då är Harrold runt 17 år. Och bara ett år senare dör även Johan August.  Iremlin Rönne i Täby har ett fotografi vars baksidestext satte igång hennes nyfikenhet. Bilden föreställer hennes morfars far Johan August Johansson och är tagen i Illinois i USA och skickades hem till familjen i Kalmar. - Men jag ska inte ge mig, jag ska fortsätta att försöka hitta Harrold i Amerika och hitta eventuella släktingar, avslutar Irmelin Rönne.  Detektivarbete att identifiera personer på gamla foton  Ett foto kan med andra ord vara en ingång i sökandet efter släktens historia. Och i många hem finns gamla porträttalbum bevarade från tiden runt förra sekelskiftet. De som låtit fotografera sig har gjort sig så fina de kan, tagit på sig sina bästa kläder och står blickstilla så att kortet ska bli skarpt. Men ofta saknas namnen på de som fotograferats. På Släktforskarförbundets hemsida finns en avdelning som heter Porträttfynd. Där kan man lägga upp så kallade visitkort eller kabinettsbilder som man vill ha hjälp med att få identifierade. Och har man tur så kanske Ann-Marie Bäckman i Piparböle, strax utanför Umeå, tar tag i gåtan. Hon har nämligen gjort det till en slags hobby att lista ut vilka människor som finns på bilderna i porträttfynd och har på så sätt hjälpt andra släktforskare att klura ut vem som är avfotograferad. Vi lånade ett gammalt album och for hem med det till Ann-Marie för att förstå hur hon arbetar, och hon satte igång direkt. - Helst skulle jag ju vilja veta vem som har ägt det här albumet och var det kommer ifrån. Ett jättebra album har ju en massa uppgifter nerskrivna sidan av bilden eller på bildens baksida. Jag brukar skriva ner alla uppgifter jag hittar i ett album och då kan man ju till exempel hitta fler som har samma efternamn och sedan kan jag söka efter dem i de register som finns som Sveriges Dödbok, och Sveriges befolkning 1890. Vi tittar på en bild av ett par som med anteckningen Gerda och Olle i Röd vid sidan. Ann-Marie berättar att hon ofta börjar med att gå in i Sveriges dödbok och leta efter socknar, som i det här fallet Röd. Har hon tur så kanske hon skulle hitta Olle och Gerda redan där. Just den här bilden är från 1900-talets början, säger hon bestämt. - Det ser jag på klädseln. Det är strama kragar, en liten brosch, och frisyrenprecis innan den här perioden var frisyrerna väldigt strama men in på 1900-talet så blir det lite lättsammare och fluffigare. I väldigt många svenska familjer finns om man har tur hela album eller i alla fall lösa kort av typen visitkort eller kabinettsbilder. Den här typen av bilder var väldigt populära i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Man lät fotografera sig och gav sedan bilderna till sina släktingar och vänner. - Det var runt 1865 som folk började fotografera sig mer på allvar. I början var det mest de som hade råd, men från 1870 sådär så blev det mer vanligt att man lät fotografera sig. Oftast gick man till fotografiska ateljéer där man ställde sig i miljöer av kulisser. - Men det fanns också ambulerande fotografer som ställde upp kulisserna utomhus. Då kan man ofta se att det finns lite gräs i botten på bilden, berättar Ann-Marie. Vi bläddrar vidare i det tjocka albumet, där nästan varje uppslag rymmer åtta bilder. Ann-Marie får syn på bilden av en tjusig dam i helfigur. Hon står i profil och turnyr på klänningen, alltså en uppbyggd bulle vid ryggslutet. Kjolen är draperad fram. Det här är ju typiskt 1890, det ser jag ju! Hon har ju turnyr, och i halsen har hon en krage av sammet. Det var populärt vid den här tiden. Klädmodets skiftningar runt den här tiden har Ann- Marie blivit bra på, det är alldeles klart. Hon kan datera kort ganska väl bara genom att se ett speciellt sammetsband runt halsen, eller höjden på kragen, kanske är det ärmarnas vidd eller bredden på axlarna som avgör. Men det finns naturligtvis en massa andra markörer som man kan använda som fotografdetektiv. Det allra tydligaste är kanske fotografens stämpel som alltid finns på de här korten, inte alltid, men oftast längst ner på bilden. Det finns nämligen digitala register över fotografer som varit verksamma i Sverige och med lite tur kan uppgifterna i det registret hjälpa oss att förstå när en bild blivit tagen. - Det första man kan göra är att kolla när fotografen var verksam, säger Ann-Marie. Har man otur höll han eller hon på under lång tid, men har man tur kan det handla om en fotograf som bara är verksam på en ort under en kortare tid. Så om Ann-Marie Bäckman har en bild på en person som ser ut att vara säg 15 år på en bild och vet att den fotograf som tog bilderna verkade inom en viss tidsram, så kan hon sluta sig till ungefär när personen var född. Att avgöra hur gammal en person faktiskt är på en bild kan ju vara väldigt svårt för den som är ovan, men Ann-Marie tycker att hon lärt sig med tiden: - Jag har blivit jättebra på det, tycker jag. Jag tycker det syns om en kvinna är 40 eller 50 eller 60. Men det är nog en vanesak, tillägger hon. Det finns fler markörer som hjälper till att avgöra hur gammal en bild är. Ann-Marie berättar att också ramen runt bilden skvallrar om i vilken tid den tillkommit. Hon pekar på en bild som har en gul, nästan aprikosfärgad ram. -Typiskt 1890, konstaterar Ann-Marie snabbt. Strax intill ligger en rund bild med uppmjukade kanter -softade skulle vi kanske säga idag och så brukade man ofta göra runt 1900, berättar hon. Med tiden har det blivit ganska många personer som har fått hjälp av fotodektektiven Ann-Marie Bäckman sedan de lagt upp porträtt på Släktforskarförbundets sida Porträttfynd för nu har hon hållit på i snart 15 år med det här. - Jag har alltid varit intresserad av gamla kort. Jag hade en gammal faster som hade flera gamla album, och de där ville jag alltid titta i. Vi dyker ner i fotoalbumet som jag hade med mig igen, och fastnar på en bild som sticker ut. Anne-Marie ser direkt att den är tagen utanför Sverige. - Det här är säkert amerikanskt, säger hon.Det stämmer, kortet har en stämpel från Redding California. - Man ser det direkt, för kläderna är annorlunda. Det är mycket mer lull-lull på kläderna volanger och rosetter och håretdet är mer av allting. Porträttbilderna av den typen som gjordes hemma i Sverige tillverkades alltså också i USA. -Det här är ju en släkting som har skickat hem till Sverige, förstås. - Det här albumet är ju alldeles underbart, så mycket uppgifter det finns! Utbrister Ann-Marie, när vi hittar namn och ålder på kvinnan på den amerikanska bilden. - Det är många som inte vågar ta bilderna ur sina fickor, de suger sig fast. Men det är synd, för ofta finns det uppgifter skrivna på baksidan. Det finns gott om samlare av gamla bilder, men det är inte alla som när de har turen att komma över hela album har förstånd på att hålla dem intakta vilket bekymrar den omåttligt bildintresserade Ann-Marie Bäckman. - Jag är ju en riktig nörd. Och det finns många som samlar på såna här album. De är inte billiga att köpa. Men tyvärr är det många som slaktar albumen och säljer bilderna styckevis, och det är ju vansinnigt för så har man förstört möjligheten att utifrån vem som har ägt albumet kunna lura ut vilka som finns på bilderna. Ann-Marie skulle gärna se att det fanns fler som likt henne satte igång att forska fram vilka som finns på bilderna i Porträttfynd. - Jag hinner inte med allt jag vill göra. Det finns några stycken som håller på, men det är få som är lika nitiska som jag, och det vore roligt om fler ville sätta igång. Programmet är gjort av  Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström slaktband@sverigeradio.se

I stort sett alla barn som föds döva idag kommer att kunna höra och tala. Dagens Kropp & Själ handlar om den tekniska utvecklingen och förbättrade operationsmetoder har inneburit en revolution för den som förlorat sitt hörselsinne. 9-åriga Max Rosling säger att han har robotöron. Han fick en hjärnhinneinflammation och förlorade hörseln när han var 15 månader gammal, men hör idag med hjälp av kokleaimplantat i båda öronen. Catherine Forsberg längtar efter att höra musik och att prata med sitt barnbarn i telefon. Hon är svårt hörselskadad sedan tonåren och hörseln har successivt försämrats. Vi följer henne in i operationssalen och är med när implantaten slås på och hon hör igen.  Men alla ser inte lika positivt på utvecklingen.  - När man väljer kokleaimplantat väljer många tyvärr bort något annat som också är viktigt nämligen teckenspråk, säger Hanna Sejlitz, ordförande för Sveriges Dövas Riksförbund. Språk är ömsesidigt. Vi vill se att barnen får så många kommunikationsmöjligheter som möjligt, då får man möjlighet att bygga upp stark identitet och självkänsla. Här nedan publiceras programmet även i en utskriven version.

Carolina Norén, Malin Alfvén och Louise Hallin hjälper er med alla frågor om barn. Pappa Karl-Henrik orolig för sin 3-årig dotter som har slutat med blöja och håller sig hela dagarna på Förskolan. Varken personal eller föräldrar vet hur de ska kunna hjälpa henne vidare. Ska man ignorera när en 15-åring svär och använder fula ord. Sångerskan Frida Öhrn har en fråga till Malin och Louise. Mörkrädd 10-årig dotter som har haft problem sedan 4-årsåldern, hur hanterar vi flickan ångest? Alexander 10 år, vill bli president eller Justin Bieber. Josefina med 13 månaders gammal dotter som inte vill äta utan enbart amma. Orolig förskolärare över att många föräldrar ägnar mer tid till sina mobiler än till sina barn. Stefan med dotter på 2 ½ år som inte har sovit en hel natt sedan hon föddes. Maila dina frågor redan nu: knattetimmenip4@sverigesradio.se Vi har i tidigare program pratat om Teckenspråk, här är förklaringen enligt Sveriges Dövas Riksförbund: "I Sverige använder döva svenskt teckenspråk, liksom döva i andra länder använder sina nationella teckenspråk. Svenska språket är vårt andra språk och vi använder det i första hand för att skriva och läsa.Teckenspråket har funnits lika länge som det funnits döva och gruppen döva har utvecklat teckenspråket under alla år. Vi ser oss som en kulturell gemenskap och språklig minoritet."

Fel Margareta Winberg bjöds in på middag av miljöministern och tackade ja. Vi har talat med henne om hur det var att bli förväxlad och förevigad med andra något mer namnkunniga mogna människor. "Jag ville inte vara med på bilden, jag tyckte inte att jag hörde dit, men dom tyckte att jag skulle vara med." Hör även vad Jonas Sjöstedt tänker om det. Hörselimplantat verkar hjälpa allt fler döva och hörselskadade att höra igen. Men vad händer med teckenspråket som är ett minoritetsspråk som samhället alltså ska skydda när allt färre kommer att använda sig av det? Hör Ola Rosling, pappa till en son med cochleaimplantat och ordförnade för Barnplantorna region Öst och Henrik Harder, överläkare och ansvarig för operation av Cochleaimplantat på vuxna i Linköping. Även Tommy Lyxell, språkvårdare i teckenspråk på Språkrådet och Helena Fremnell, kommunikationsansvarig Sveriges Dövas Riksförbund medverkar. Efter 80 dagar på drift i sin trasiga segelbåt ute på Indiska oceanen så räddades ensamseglaren Stig Lundvall häromdagen av ett grekiskt lastfartyg. Han överlevde en storm som bröt av segelbåtens mast och fick till slut hjälp av en nödraket. Vad är det som driver en människa att segla ensam och fly tryggheten? Hör ensamseglerskan Milo Dahlmann om vad som gör det svårt att hålla sig hemma på landbacken. bisittare: Alexandra Pascalidou producent: Anders Diamant