Podcasts about jonna berglund

När Despina Dib gick i trean saknade nära hälften av eleverna på skolan som gick ut nian betyg för att komma in på gymnasiet. Nu är vi tillbaka igen för något har hänt. Programmet gjordes 2019 av Jonna Berglund. Slutmix: Nabaz Moheden.

Eric Thoms, 87 år, bor växelvis på ett äldreboende men vill ändå inte dumpas i ett särskilt fack för gamla. Ibland får boendet besök av förskolebarn, och då lyser 5-årige Love upp Erics tillvaro. Det är fantastiskt! Där är Eric! ropar Love och det är halva lönen.  Att bli gammal är att bli oviktig. Men det här gör att jag kan gripa tillbaka, säger Eric. Han växte upp i Holland under andra världskriget men skapade sig en spännande karriär på experimentavdelningen på Scania där han arbetade i 31 år. Att bli gammal och inte längre känna sig behövd är en svår utmaning för Eric, som känner att han har mycket kvar att ge. Har jag rätt att sitta här och bara konsumera tid? Borde jag inte ringa till arbetsförmedlingen och fråga om de behöver mig? Men än har jag har inte fått något svar. Jag är förbrukad. Och det är ingen lätt känsla. Ett program av Jonna Berglund från 2017.

"Jag vet ju inte vad jag heter!" utbrister Staffan. Maud som sitter nära lugnar honom; "Det gör väl inget. Du är ju någon i alla fall." Följ med till demensboendet Ängsgården i Trosa kommun. Omkring 160 000 personer i Sverige har någon form av demenssjukdom och andelen som drabbas kommer att öka i takt med att fler blir äldre. Men hur är det att leva med demens? Jonna Berglund fick möjlighet att under en period komma och gå mitt i vardagen på Ängsgården i Trosa. Med de boendes, personalens och de anhörigas tillstånd. I programmet möter vi också Margareta Bernehjält, 85 år, som för drygt ett år sedan fick veta att hon har Alzheimers sjukdom. Hon besöker Ängsgårdens dagverksamhet varje vardag, men klarar det mesta i livet på egen hand - än så länge: Jag ska hålla igång så länge som möjligt. Vara alert, läsa mina böcker och vara aktiv, säger Birgitta.  Ett program av Jonna Berglund från 2017.

Eric Thoms, 87 år, bor växelvis på ett äldreboende men vill ändå inte dumpas i ett särskilt fack för gamla. Ibland får boendet besök av förskolebarn, och då lyser 5-årige Love upp Erics tillvaro. Det är fantastiskt! Där är Eric! ropar Love och det är halva lönen.  Att bli gammal är att bli oviktig. Men det här gör att jag kan gripa tillbaka, säger Eric. Han växte upp i Holland under andra världskriget men skapade sig en spännande karriär på experimentavdelningen på Scania där han arbetade i 31 år. Att bli gammal och inte längre känna sig behövd är en svår utmaning för Eric, som känner att han har mycket kvar att ge. Har jag rätt att sitta här och bara konsumera tid? Borde jag inte ringa till arbetsförmedlingen och fråga om de behöver mig? Men än har jag har inte fått något svar. Jag är förbrukad. Och det är ingen lätt känsla. Ett program av Jonna Berglund.

"Jag vet ju inte vad jag heter!" utbrister Staffan. Maud som sitter nära lugnar honom; "Det gör väl inget. Du är ju någon i alla fall." Följ med till demensboendet Ängsgården i Trosa kommun. Omkring 160 000 personer i Sverige har någon form av demenssjukdom och andelen som drabbas kommer att öka i takt med att fler blir äldre. Men hur är det att leva med demens? Jonna Berglund fick möjlighet att under en period komma och gå mitt i vardagen på Ängsgården i Trosa. Med de boendes, personalens och de anhörigas tillstånd. I programmet möter vi också Margareta Bernehjält, 85 år, som för drygt ett år sedan fick veta att hon har Alzheimers sjukdom. Hon besöker Ängsgårdens dagverksamhet varje vardag, men klarar det mesta i livet på egen hand - än så länge: Jag ska hålla igång så länge som möjligt. Vara alert, läsa mina böcker och vara aktiv, säger Birgitta.  Ett program av Jonna Berglund.

När Staffan och Maud sitter och äter på demensavdelningen Gläntan säger Staffan plötsligt: "Jag vet ju inte vad jag heter!" Maud lugnar honom: "Det gör väl inget. Du är ju någon i alla fall." I den här dokumentären möter du Staffan Olofsson, Maud Johansson och många andra som lever sina liv  på demensboendet Ängsgården i Trosa kommun i Sörmland. Omkring 160 000 personer i Sverige har någon form av demenssjukdom och andelen som drabbas kommer att öka i takt med att fler blir äldre. Ett program om glädje och sorg på en demensavdelning i Sverige. I programmet möter vi också anhöriga och även Margareta Bernehjält, som varje dag besöker Ängsgårdens dagverksamhet. Margareta fick nyligen fick sin demensdiagnos, men hittills klarar hon en stor del av vardagen själv: "Jag ska försöka hålla igång så länge som möjligt. Vara alert, läsa mina böcker och vara aktiv", berättar hon. Radiojournalisten Jonna Berglund fick möjlighet att under en period komma och gå mitt i vardagen på Ängsgården i Trosa. Med de boendes, personalens och de anhörigas tillstånd.   En P4-Dokumentär av Jonna Berglund.  Slutmix: Nabaz Moheden.

Familjen utökas med ett tredje barn. Men mitt i den sköra lyckan dör Carl-Inge. En livskamrat sedan 18 år. Känner en sorg jag inte visste fanns. Får man sörja en katt när man precis fått ett barn? Under vintern 2015 kom ännu ett efterlängtat barn. Men i nästan samma andetag dör Carl-Inge. Han var som ett tempel att vila i och hämta kraft från. Sorgen över förlusten möter lyckan över barnet. En krock som i sin tur föder motstridiga känslor av skuld. För hur stor plats får ett djur ta egentligen? Ibland kan jag tvivla på mänskligheten. Men djuren tvivlar jag aldrig på. Djur har inga fördomar och det är något gudomligt med det, säger Tobias Sjöberg. Tobias lever tillsammans med sin sambo Lucas, deras två katter och hunden Kokos. En oönskad gatuhund från Spanien. Vi vill ha en hund, inte en hämmad tyglad och kontrollerad människo-betjänare. Utan uppleva livet med henne så som hon är, berättar Tobias.I programmet hör vi också Per Lundblad, som har arbetat som kyrkoherde inom svenska kyrkan i 40 år: Den kristna tron att djuren är till för att betjäna människan har förorsakat djuren stor skada.   Enligt klassisk kristen bekännelse är människan skild från allt annat liv på jorden något Per  aldrig trott på. Människan är ett djur. Vi förvillas att tro - genom vår fantastiska resa här på jorden att vi är överställda djurriket. Men det är en gradskillnad mellan oss och djuren. Jag längtar efter honom, hans ljud och hans närhet. Vi tappade så mycket glädje när han dog. Nu är det en slags tomhet en ödslighet i livet. Det säger Lena Barrow, som förlorade sin hund Athos för drygt ett år sedan.  Får man sörja ett djur hur mycket som helst?  Hur värderar vi våra relationer? Och var går gränsen mellan djur och människa?Jonna Berglund arbetar som journalist på Sveriges Radio och har tidigare gjort flera dokumentärer för P4 och även för P1.Teknisk slutmix Nabaz Moheden.

Familjen utökas med ett tredje barn. Men mitt i den sköra lyckan dör Carl-Inge. En livskamrat sedan 18 år. Känner en sorg jag inte visste fanns. Får man sörja en katt när man precis fått ett barn? Under vintern 2015 kom ännu ett efterlängtat barn. Men i nästan samma andetag dör Carl-Inge. Han var som ett tempel att vila i och hämta kraft från. Sorgen över förlusten möter lyckan över barnet. En krock som i sin tur föder motstridiga känslor av skuld. För hur stor plats får ett djur ta egentligen? Ibland kan jag tvivla på mänskligheten. Men djuren tvivlar jag aldrig på. Djur har inga fördomar och det är något gudomligt med det, säger Tobias Sjöberg. Tobias lever tillsammans med sin sambo Lucas, deras två katter och hunden Kokos. En oönskad gatuhund från Spanien. Vi vill ha en hund, inte en hämmad tyglad och kontrollerad människo-betjänare. Utan uppleva livet med henne så som hon är, berättar Tobias.I programmet hör vi också Per Lundblad, som har arbetat som kyrkoherde inom svenska kyrkan i 40 år: Den kristna tron att djuren är till för att betjäna människan har förorsakat djuren stor skada.   Enligt klassisk kristen bekännelse är människan skild från allt annat liv på jorden något Per  aldrig trott på. Människan är ett djur. Vi förvillas att tro - genom vår fantastiska resa här på jorden att vi är överställda djurriket. Men det är en gradskillnad mellan oss och djuren. Jag längtar efter honom, hans ljud och hans närhet. Vi tappade så mycket glädje när han dog. Nu är det en slags tomhet en ödslighet i livet. Det säger Lena Barrow, som förlorade sin hund Athos för drygt ett år sedan.  Får man sörja ett djur hur mycket som helst?  Hur värderar vi våra relationer? Och var går gränsen mellan djur och människa?Jonna Berglund arbetar som journalist på Sveriges Radio och har tidigare gjort flera dokumentärer för P4 och även för P1.Teknisk slutmix Nabaz Moheden.

De flyttade in med drömmar om ett nytt, bättre liv i Södertälje. De kom från Finland, Jugoslavien, Grekland och från andra delar av Sverige, för att jobba på Scania och för att bo i de nya höghusen. Men livet som hyresgäst miljonprogramsområdet i Saltskog blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Och bara 15 år senare skulle de flesta tvingas därifrån.Om en brutal upprustning av ett miljonprogramsområde i Södertälje. Jonna Berglund har arbetat på Sveriges Radio sedan 1997 och har under det senaste året arbetat på programmen Tendens och Barnen i P1. "Det som driver mig är att hitta det jag inte visste fanns. Och jag vill inte finna slutgiltiga svar, utan få frågor att leva."Tidigare har Jonna Berglund gjort flera P4-dokumentärer:

Spel är en stor del av många barns liv. Nio av tio barn ägnar sig åt att spela via datorn eller mobilen. Och var fjärde kille i mellanstadieåldern spelar mer än tre timmar per dag. Vad är grejen med att spela? En del forskningsstudier visar att datorspel försämrar barns sociala förmåga och påverkar läsförståelsen negativt - medan andra studier visar resultat som pekar i precis motsatt riktning. Men vad tycker barnen själva? Barnen i P1 har bland andra träffat syskonen Esaias och Natanael Alexanderson. – Jag får ett större engelskt ordförråd genom att spela. Det  säger Esaias, 13 år, som brukar titta på You tube där barn och ungdomar världen över lägger ut tips på hur man kan bli bättre på olika spel. I programmet möter vi också Vincent Ibraj, 9 år. – Jag tycker det är roligt att spela, men om jag får chans att plocka äpplen finns det inte en chans att jag spelar, säger han. Jonna Berglund har gjort programmet.

När Ena var liten tvingades hon under flera år se sin mamma bli misshandlad av sin pappa. - Jag och min syster var som statister i en våldsam film, som vi var tvungna att bevittna om och om igen. I programmet berättar hon om rädslan och om en uppväxt som fortsatte att göra ont även när våldet upphört. Den här veckan uppmärksammar Sveriges Radio våld i nära relationer. Två till tre barn i varje klass växer upp i familjer där det förekommer våld. Två till tre barn per klass som tvingas se hur den de älskar blir slagen. I programmet hör vi också en berättelse av en  kille som ända sedan han var  liten gjort allt för att rädda sin mamma från slagen. – För barn som växer upp med våld i hemmet finns ingen som kan ge omsorg eller trygghet. För en förälder är farlig och den andre är rädd”, berättar Ann Florberger , socionom som arbetar på Bojen i Göteborg, en verksamhet för barn, ungdomar och föräldrar som upplevt våld i hemmet. Ett program av Jonna Berglund i samarbete med Radio Fri. Behöver du stöd? Se länkar: http://www.bojengoteborg.se/ www.bris.se www.raddabarnen.se

Fallande skolresultat och PISA-undersökningar i all ära. Men vilka skolfrågor är viktigast när barnen själva får bestämma? Vi har följt elever på lektionerna, i matsalskön och på fotbollsplanen. – Tiden går för snabbt, berättar 11-årige Leo som ritat en skiss över hur hans liv kommer att se ut de närmaste 15 åren.   – Man inte ska bli förvånad över hur mycket jobb som kan komma. Men någonstans går ju gränsen för vad man klarar av, säger han.   Leo är huvudpersonen i det första programmet "Jag vill stanna tiden!" där vi får ta del av hans liv och hans tankar. Leo har själv varit med och skapat programmet med hjälp av en egen bandspelare. Ett återkommande ämne är hur svårt det kan vara att finna sin egen roll i klassen, särskilt sedan bästisen flyttat. – Jag kommer ihåg Fredrik. Han var min bästa vän och vi träffades en solig sommardag 2008. Han var sensam. Det var jag också. Så jag gick till honom och sa hej och vi blev kompisar. Men så flyttade han och sedan dess känns det som om han vore evigt sjuk, säger Leo. Förutom barn på Frejaskolan i Gnesta har vi följt högstadieelever på Grönkullaskolan i Rissne och ungdomar vid Riksgymnasiet för rörelsehindrade i Göteborg. Varje fredag nu under våren stiger vi in genom skolans dörrar. Det första programmet är gjort av Jonna Berglund.

-När jag först kom till Mikaelgården var jag mest med fåren, åsnan och hästarna. För allting var så jobbigt i början. Jag skrek rätt ut för det gjorde så ont - inuti. För fyra år sedan kom Tyra till skolan Mikaelgården utanför Järna. Då var hon i dåligt skick. Trött efter att i flera år kämpat för att klara av takten och det sociala trycket i skolan.  Till Mikaelgården kommer barn som har särskilda behov av olika slag. Tyra har diagnosen asperger: -I min förra skola blev jag kallad för dampunge, så när mamma sa att jag hade asperger blev jag  glad.  Det låter så vackert.. och jag tänker på ett träd.  Under det första året på skolan bodde Tyra i ett av skolans gruppboenden för barn, medan hennes  mamma bodde kvar på deras gamla adress. Och att bo på ett gruppboende kunde vara svårt ibland: -Man fick inte ringa hem tillräckligt ofta, tyckte jag. Om man är trött och ledsen måste man få ringa mamma och jag tyckte inte alltid att jag fick det. Mikaelgården är en grundskola som ger undervisning efter barnens behov och som bygger på waldorfpedagogik och läkepedagogik. Barnen följer i två program elever vid  Mikaelgården i Järna.  Hur är det att vara barn – när man inte passar in i samhällets givna ramar? -Äh. Att vara som alla andra - vad är det som är så kul med det? Och vem bestämmer vad som är normalt? Ett program av Jonna Berglund

-I början när jag kom hit var jag med hästarna varje dag. Det hjälpte då, när jag var så arg för att jag fått flytta från familj till familj - och från mamma. Utan att blinka slänger sig Jimmy upp på hästens rygg. Övar på cirkuskonster och susar fram i mjuk galopp.  På Mikaelgården utanför Järna har djuren, musiken och konsten en stor del i barnens vardag.   Och för Jimmy, 11 år, var djuren en stor tröst när han kom till skolan för tre år sedan. Mikaelgården är en grundskola för barn som har särskilda behov och många av eleverna har en neuropsykiatrisk diagnos. Men Mikaelgården är inte bara en skola -  en stor del av barnen bor här också, eftersom de av olika skäl inte kan bo hemma. Jimmy har varit placerad i en rad olika familjehem sedan han var fyra år. Under de senaste tre åren har Mikaelgården varit hans fasta punkt. Tills en dag, då ett nytt beslut fattas.. Hur är det att vara barn – när man inte passar in i samhällets givna ramar? Barnen följer i två program elever vid  Mikaelgården i Järna.  En grundskola som ger undervisning efter barnens behov och som bygger på waldorfpedagogik och läkepedagogik. Ett program av Jonna Berglund   

De flyttade in medan bygget fortfarande pågick. Med förhoppningar om ett nytt, bättre liv i Södertälje. De kom från Finland, Jugoslavien, Grekland och från andra delar av Sverige, för att jobba på Saab Scania och för att bo i de nya höghusen. Men livet som hyresgäst i miljonprogramsområdet i Saltskog blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Och bara 15 år senare skulle de flesta tvingas därifrån. Jonna Berglund har arbetat på Sveriges Radio sedan 1997 och har under det senaste året arbetat på programmen Tendens och Barnen i P1. "Det som driver mig är att hitta det jag inte visste fanns. Och jag vill inte finna slutgiltiga svar, utan få frågor att leva." Tidigare har Jonna gjort flera P4-dokumentärer:  

Jag visste inte att klass kunde vara så påtaglig och smärtsam innan jag fick insyn i den andra sidan. Som ung intalade jag mig att klass tillhörde det förflutna. Att min mamma och de andra arbetarna som studerade och gjorde klassresan under det svenska folkhemmets tid var de första och sista. Men nu. Skillnader jag valt att blunda för framstår så brutalt. Ämnet klass kan vara så känsligt. Svettigt. Oavsett sida. Redan som barn under 1980-talet väcktes Eija Hetekivi Olssons ilska mot klassamhällets sneda villkor. I den här dokumentären följer vi med henne till miljonprogramsförorten Gårdsten utanför Göteborg, där hon växte upp. Vi möter också Emma von Essen och hennes pappa Richard von Essen, som bägge som barn ville dölja det adliga efternamnet och familjens historia, då det förde mig sig oönskade förväntningar och förutfattade meningar. Emma von Essen berättar också om en skuld hon känner - över att tillhöra de privilegierade. Till sist möter vi också min mamma, Inger Hedman. Född rätt in i fattig arbetarklass under 1930-talet och omgiven av ett uttalat klassamhälle. Men där en stark känsla av att ha ett eget värde skyddat. Jag heter Jonna Berglund och har arbetat vid Sveriges Radio i snart 14 år, men varvar nu mitt arbete med studier till trädgårdsmästare. Det här programmet om klass är min fjärde P4 dokumentär. De tre tidigare är Begäret, (2010), Vad är det med träden? (2009) och Jag har inte tid att dö! (2008).

Inger är 76 år men tror det bara själv när hon ser sig i spegeln. Det går inte att fånga tiden. Ingen kommer undan. Och det kan gå hisnande fort. Hur är det att vakna upp som gammal när man nyss var ung? Att passera 70 - men ha så mycket kvar man vill göra att man inte har tid att dö? Följ med på en resa där barndomen och ålderdomen knyts samman i tidens band. Inger är min mamma. Hon har den distans och de perspektiv som kommer med åren. Samtidigt är hon så ung. Som om tiden aldrig rört henne. Äldre uppmärksammas ofta i frågor som rör äldreboende, tabletter eller dålig hemtjänst. Buntas ihop och förväntas anta en pensionärsroll. Jag vill berätta om dem som inte riktigt ställer upp på den gängse bilden. Som berättar om hur man förhåller sig till livet när tidsutrymmet krymper och när perspektiven vänds bakåt. Hur det är att ha så lite tid kvar när man fortfarande är nyfiken och vill veta hur det ska gå för barn, barnbarn och med klimatfrågan./Jonna Berglund, reporter

Inger är 76 år men tror det bara själv när hon ser sig i spegeln. Det går inte att fånga tiden. Ingen kommer undan. Och det kan gå hisnande fort. Hur är det att vakna upp som gammal när man nyss var ung? Att passera 70 - men ha så mycket kvar man vill göra att man inte har tid att dö? Följ med på en resa där barndomen och ålderdomen knyts samman i tidens band. Inger är min mamma. Hon har den distans och de perspektiv som kommer med åren. Samtidigt är hon så ung. Som om tiden aldrig rört henne. Äldre uppmärksammas ofta i frågor som rör äldreboende, tabletter eller dålig hemtjänst. Buntas ihop och förväntas anta en pensionärsroll. Jag vill berätta om dem som inte riktigt ställer upp på den gängse bilden. Som berättar om hur man förhåller sig till livet när tidsutrymmet krymper och när perspektiven vänds bakåt. Hur det är att ha så lite tid kvar när man fortfarande är nyfiken och vill veta hur det ska gå för barn, barnbarn och med klimatfrågan./Jonna Berglund