Podcasts about debatterna

Det var äntligen lite liv i luckan igår när Liverpool spelade mot Arsenal och visst fan kände man lite PULS igen när det bråkades på sociala medier om laguttagningar, straffskyttar och huruvida Liverpool förtjänade att vinna eller gav bort den chansen genom att vara klappusla första 35. Granit Xhaka väckte Anfield, Ibrahima Konate sparkade ner varenda jävel och fotboll är - som vanligt - roligare när Bobby är med. Och så tar vi en titt på Curtis Jones fortsatt hädiska statistik.

Johar Bendjelloul programleder Ekots valvaka tillsammans med Sara Stenholm på söndag. Hör om förberedelserna och om tankarna kring årets valrörelse.

Debatterna och utfrågningarna duggar tätt. Hinner partiledarna ens sova och kissa? Med bara veckor kvar till valet pekar My och Lena ut var på formkurvan som de åtta i strålkastarljuset befinner sig just nu. Går det bra? Eller mindre bra? Eller rent ut sagt…kasst? Programledare: Soraya Hashim. Experter: My Rohwedder och Lena Mellin. Producent: Olivia Svenson. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

I detta avsnitt följer vi upp diskussionen om samhällsdebatter som går i cirklar (avsnitt 64) med att prata om debatter som ser ut att ha utvecklats markant, men kanske egentligen inte har förändrats särskilt mycket alls. Debatterna om EU-medlemskapet, medielandskapets omdaning och digitaliseringens samhällspåverkan såg till en början ut att handla om teknisk och institutionell förändring, men med tiden har det blivit tydligt att många debattörer egentligen efterlyste en förstärkning och expansion av sina egna moraliska positioner. LÄNKAR:J. Wernberg: Är internet trasigt? (Bokrecension i Ekonomisk Debatt Nr 6 2020)Hoppar av i protest mot stöd till högerpopulistiska medier (DN)Brit Stakston: Dela inte ut statligt mediestöd till alternativmedier med bristande pressetik (Dagens Media)Teknologisk determinism (Wikipedia)J. Mokyr: A culture of growthR. Nisbet: The History of the idea of progress See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä Diktaren och samvetet från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen Diktaren i verkligheten att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen Om kräks själsliv, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för det tomma esteteriet i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

KONGRESS 2017: Debatterna, besluten, minglet * Marie tänder träningspassen * Axel plugga jurudik och ger sina bästa tips * TEMA SYNTOLKNING: En växande bransch, Så ser forskningen ut, Här utbildas tolkarna, Vi besöker studion

En podcast om retorik och påverkan, politisk kommunikation och retoriskt entreprenörskap. Välkommen till retorikpodden med Fredrik och Jonathan. Lyssna i spelaren ovan eller via Podcaster. Efter en månads sommaruppehåll är Retorikpodden tillbaka! Vi inleder med ett trendbrott. För första gången har partiledarna drabbats samman i två webbsända debatter. Först ut var Aftonbladet (1/9) följt […] Inlägget Webb-tv-debatterna 2014 dök först upp på Retorikpodden.

"Lilla hjärtat är inte en rasistisk stereotyp eftersom barn inte ser det så." Det menar barnkulturvetaren Margareta Rönnberg som i en ny bok hårt kritiserar höstens debatt om Stina Wirséns barnboksfigur. Hör henne diskutera med skribenten Oivvio Polite, som var tongivande i debatten. Dessutom: vem blir självmordsbombare? Vi pratar om filmen Guds hästar av Nabil Ayouch. Debatterna om rasism har avlöst varandra den senaste tiden. En av dom mest intensiva var den om "Lilla hjärtat" i höstas, där kritikerna menade att Stina Wirséns barnboksfigur är rasistisk stereotyp. Var debatten om Lilla hjärtat en lek för vuxna? Ingen frågade barnen vad de tyckte, och gör man det får man knappast svaret att Lilla hjärtat är en rasistisk stereotyp. Det menar barnkulturforskaren och filmvetaren Margareta Rönnberg som i nya boken - Lilla hjärtat är en mullvad! -Nä, en pengvin! går hårt åt höstens debatt och manar alla att låta barnen själva bestämma över sin kultur. Hon gästar programmet och debatterar med Oivvio Polite, som också han tar barnens perspektiv, när han beskriver Lilla hjärtat som en rasistisk stereotyp. Vår reporter Jonatan Järbel undersöker den eviga frågan Vad är konst? med hjälp av tre gymnasieungdomar som flyttar in på Moderna Museet i ett försök att ringa in vad samtidskonsten är. Dessutom har vi sett den marockanska filmen Guds hästar av Nabil Ayouch. I studion: Kulturradions Jenny Teleman och Margareta Svensson. Programledare: Hannes Fossbo Producent: Sofia Olsson

I årets sista Nya vågen ser vi tillbaka på årets kulturdebatter. De har handlat om rasism, klasshat, tidningsdöden, barnkultur, sexismen på operan och i några fall konstprovokationer. Debatterna har i stor utsträckning förts i sociala medier, där nyheter - och rykten - sprids mycket snabbt. Vilka krav ställer det på media, kulturutövare och konsumenter? Vad betyder genomslaget i media för dagens konstnärer? Expressens kulturchef Karin Olsson, Martin Aagard, kulturskribent på Aftonbladet och journalisten Anders Mildner diskuterar kulturåret som gått och blickar framåt. Jesper Engström intervjuar konstnären Pål Hollender om hur man får genomslag för sina verk i media. Nya vågens Andreas Lindahl berättar om trenden med politikertalen som blir till musik. Vi tittar också tillbaka på 2012 års musik i olika genrer med hjälp av Johan Korssell från P2 Musikguiden, Esmeralda Moberg från P2-programmet Folke och Jenny Seth från Musikguiden i P3. Nya vågen tackar alla medverkande och lyssnare för året som gått och önskar trevlig helg! Programledare Eric Schüldt Producent Margareta Svensson

Debatterna om rasistiska stereotyper har avlöst varandra i år. Nu senast handlar det om ifall Tintinböckerna med sina stereotypa framställningar av främmande kulturer hör hemma på ett barnboksbibliotek eller inte. Beslutet att ta bort böckerna från ett av Kulturhusets bibliotek i Stockholm väckte stor ilska, inte minst i sociala medier. Den här veckan läser Nya vågen Tintin och diskuterar rasism, vrede och vem som har rätt att känna sig kränkt. Nathan Hamelberg från föreningen Mellanförskapet, Anders Lundgren, från Serieteket i Stockholm, Ylva Habel medieforskare och sociologen Catrin Lundström deltar i samtalet. Veckans krönika är gjord av Richardo Stankov från Sveriges Radios romska redaktion, apropå det att det i år är 500 år sen den första romen kom till Sverige. Veckans kritikersamtal handlar om den danska författaren och akademiledamoten Pia Juul, vars nya diktsamling har en så oemotståndlig titel att vi inte kunde låta bli den: Radioteater. Vi sänder: Koblenz. Poeten och kritikern Anna Hallberg och Kulturredaktionens Göran Sommardal har läst. Programledare Eric Schüldt, producent Margareta Svensson.