Podcasts about poeten

Der junge Gumo sieht sein Idol Cadriano Belentano in vollster Pracht und will ihn beeindrucken. Währenddessen muss Faruk erkennen, dass Revolutionen ein Eigenleben entwickeln können."Verprügelt mit Drachen" ist ein Dungeons and Dragons Pen & Paper Podcast auf Grundlage der 5th Edition.Patreon: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.patreon.com/verpruegeltmitx⁠⁠⁠⁠⁠⁠Merch: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://vmx-shop.myspreadshop.de⁠⁠⁠⁠⁠⁠Jetzt auch auf YouTube: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠VMD auf YouTube⁠⁠⁠⁠⁠Jonas Links: ⁠⁠https://www.linktr.ee/JonasImamComedy⁠⁠Ivans Links: ⁠⁠https://www.linktr.ee/ivan.thieme⁠⁠Falks Links: ⁠⁠https://www.linktr.ee/falk.pyrczek⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠Wir sind auf Twitch: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.twitch.tv/vmxstudios⁠⁠⁠⁠⁠⁠Wir haben einen Discord-Server: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠VMX Punchies⁠⁠⁠⁠⁠⁠Besucht uns auf Instagram: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.instagram.com/vmd.podcast/⁠⁠⁠⁠

„Der Niederrheiner weiß nix, kann aber alles erklären!“ Diesem Motto ist der Kabarettist Hanns Dieter Hüsch mehr als 50 Bühnenjahre lang treu geblieben. Mit seinen augenzwinkernden und lebensklugen Geschichten hat er das literarische Kabarett geprägt wie kaum ein anderer. Hüsch bezeichnet sich selbst als „fahrenden Poeten“ und „Prediger“, der von sich sagt: „Ich setze auf die Liebe“. In der vergangenen Woche wäre er 100 Jahre alt geworden. Hören Sie ein Porträt des Kabarettisten von Martin Buchholz.

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Hello ihr hochbegabten Multitalente. Schön, dass wir wieder in Liebe miteinander connected sind, und dass euer Spotify-Shuffle euch in die Couple-Of-Pimmelrakete gebeamt hat. Kommt, wir schmeißen uns in unsere Catsuits, lasst uns Schokoriegel teilen und herrschen! Haltet euren WhatsApp-Verlauf vor Merz und Söder geheim, sonst gibt's wieder Peitsche statt Zuckerbrot. Wir brauchen mehr Wertschätzung, Humor in ernsten Situationen und eine gute Überwältigungsstrategie. Zusammen mit der singenden Iris und dem kreativen Steuerberater betreten wir die Inkompetenz-Pyramide von der falschen Seite. Wir machen das so gut, dass niemand merkst, wie gut! Ist alles ein bezahltes Praktikum, also hört auf euer Bauchgefühl. Wir wollen ja nichts bereuen. In dieser Folge gibt's die offizielle Erlaubnis zur Weiterentwicklung, einen Vibe-Check und gute Fragen als Super-Meta-Skill. Wir schöpfen zusammen Gutes aus Unsicherheit, lernen keine Eiskunstläufer kennen und wundern uns über urteilende Poeten ohne Rollkoffer. Die sollen alle ihre Fresse halten und duschen. Trennungsgrund mit C? Chili in der Brotdose! Lasst uns gemeinsam unsere kaputten Waschbecken reparieren und mit Tieren sprechen. Du möchtest uns eine Sprachnachricht für den Podcast schicken? Folge uns auf Instagram und nutze dort den Chat: https://www.instagram.com/coupleof_podcast/ Du möchtest mehr über unsere Werbepartner erfahren? Hier findest du alle Infos und Rabatte: https://linktr.ee/CoupleOf Du möchtest Werbung in diesem Podcast schalten? Dann erfahre hier mehr über die Werbemöglichkeiten bei Seven.One Audio: https://www.seven.one/portfolio/sevenone-audio

Im ersten Teil dieser Episode blicken wir zurück in die Geschichte eines der beliebtesten Film- und Seriengenres, schauen einen verstörenden, aber wegweisenden Film, lernen einen vorbildhaften Anwalt im Alabama der 1930er kennen, kommen zurück in die Gegenwart zu einem zwielichtigen Rechtsanwalt, reisen wieder nach Alabama, um dort wegen Mordes vor Gericht zu landen und beenden diesen Teil mit den anklangenden Botschaften von einem der bekanntesten Poeten des 20. Jahrhunderts.ARD Ansage von Horst Allerdist zu "Das Fernsehgericht tagt" (08.10.1975)https://www.youtube.com/watch?v=P-LSC5vR_RoZDF 24.03.1988 Wie würden Sie entscheiden - Folge 75 [Fragment]https://www.youtube.com/watch?v=JsKRqK2J854Liebling Kreuzberg (S1/E1): Der neue Mann (1986)https://www.youtube.com/watch?v=q9wOcN8kn0cSnoop Dog - Murder Was The Casehttps://www.youtube.com/watch?v=TZMLhEAn2R8The Accused (Angeklagt) - Trailerhttps://www.youtube.com/watch?v=EI7SG2eYUpUThe Accused - Fact & Reviewhttps://www.youtube.com/watch?v=ZGYdTchbkfwJodie Foster on filming ‚The Accused‘https://www.youtube.com/watch?v=AwIWnpDqo_sThe tragic Case that inspired ‚The Accused‘https://www.youtube.com/watch?v=RMkLIwr5e-ALady Gaga - Till It Happens To Youhttps://www.youtube.com/watch?v=R7M9TDWRUTQHarper Lee's Only Recorded Interview About 'To Kill A Mockingbird' [AUDIO]https://www.youtube.com/watch?v=EfsFeMRF7CUTo Kill a Mockingbird Trailerhttps://www.youtube.com/watch?v=YXP5ME9OkoAGregory Peck tells a story about Harper Lee while filming TO KILL A MOCKINGBIRDhttps://www.youtube.com/watch?v=Q0ZILl2Om5AThe Boo Radleys - Wake Up Boohttps://www.youtube.com/watch?v=YJXPTnPmm78Better Call Saul - Trailerhttps://www.youtube.com/watch?v=HN4oydykJFcWhy ‚Better Call Saul‘ is Brillianthttps://www.youtube.com/watch?v=AwvJ-77O_ukBetter Call Saul - Full Series Recaphttps://www.youtube.com/watch?v=f4lTX7qmNH4Bob Odenkirk only expected to star as Saul Goodman in 4 Episodes of Breaking Badhttps://www.youtube.com/watch?v=PD_wgmMHr6oNina Simone - Sinnermanhttps://www.youtube.com/watch?v=r57J0jPyZRsMy Cousin Vinny Trailerhttps://www.youtube.com/watch?v=hITJLnyH9FcRalph Macchio on Acting in 'My Cousin Vinny' https://www.youtube.com/watch?v=oJm4kmehWw8Why My Cousin Vinny Is Perfect (An Interview With The Writer Dale Launer) https://www.youtube.com/watch?v=9OB4oPgsvskSweet Home Alabama minorhttps://www.youtube.com/watch?v=iM9m3ND3MwcGil Scott Heron - Docu (2003)https://www.youtube.com/watch?v=p37iZ3o5k2YGil Scott Heron - Interviewhttps://www.youtube.com/watch?v=hpBmxkI8ox8Gil Scott Heron - The Revolution Will Not Be Televisedhttps://www.youtube.com/watch?v=vwSRqaZGsPw

Im zweiten Monumente-Teil treffen wir zuerst auf eine der wohl ikonischsten amerikanischen Schauspielerinnen des 20sten Jahrhunderts, kehren dann nochmal zu unserem Poeten aus Teil 1 zurück und werfen einen Blick auf die Liebe seines Lebens, besuchen eins der berühmtesten Plattenlabels aller Zeiten, treffen dann zunächst auf ein echtes amerikanisches, musikalisches (Rock & Punk) Urgestein, und direkt im Anschluss auf ein italienisches (Pop) Urgestein, nur um am Ende schliesslich von der trügerischen Vorstadtidylle eines Films komplett in dunklen Obsessionen zu versinken."Mobituaries": Audrey Hepburn's 1951 TV debut https://www.youtube.com/watch?v=MzuYxclX7YoAudrey Hepburn's full screen test for 1953's Roman Holiday. https://www.youtube.com/watch?v=gSnKWwRCWnwWhy Audrey Hepburn Won Best Actress for Roman Holiday | 1954https://www.youtube.com/watch?v=SBWaQUabpusBreakfast at Tiffany's Trailer https://www.youtube.com/watch?v=KlZ4fYqjGJIAudrey Hepburn style analysis & iconic fashion. https://www.youtube.com/watch?v=8hVr6CqrYi0Audrey Hepburn - Moon Riverhttps://www.youtube.com/watch?v=0BfUDyvdTSESo Long Marianne - Trailerhttps://www.youtube.com/watch?v=vP517-ogZRkLeonard Cohen arrives on Hydra (1960)https://www.youtube.com/watch?v=HcoKYfq_y_ULeonard Cohen in Greecehttps://youtu.be/7MXhhCKvQcI?si=-2hQU_x4wGk92s3FPlaying Mad Libs feat. Alex Wolf & Thea Sofie Loch Ness (Interview)https://www.youtube.com/watch?v=zqQct5a1BwkLeonard Cohen - So long, Mariannehttps://youtu.be/3XzAjfwQtvM?si=kMjT8IWrumTpy7zWBehind the scenes at Motown with Berry Gordy: Teen Town, Circa 1965 https://www.youtube.com/watch?v=kRnkoexvqAoThe Miracles - Shop Around https://www.youtube.com/watch?v=AQGXa3FiXKMBarrett Strong - Money (That's What I Want)https://www.youtube.com/watch?v=96XJl7mxDtcThe Marvelettes - Please Mr. Postman (1961) https://www.youtube.com/watch?v=425GpjTSlS4Motown 60th Anniversary : how black music changed the face of white America https://www.youtube.com/watch?v=8bYQWyJ5tXQPicnic When Motown Moved from Detroit to LA https://www.youtube.com/watch?v=7za1y6eMSa8The Temptations - Since I Lost My Baby" https://www.youtube.com/watch?v=HSgqO7LIFL8Lou Reed - Dokuhttps://youtu.be/ch4J8_xJnfc?si=h1wxlDxRe2umZjheThe Complicated Legacy of Lou Reedhttps://www.youtube.com/watch?v=_G9I6DXrnkoExploring the last hours of Lou Reedhttps://www.youtube.com/watch?v=iQTzoWjxy9ULou Reed Last Interviewhttps://youtu.be/lfTnvtrbR38?si=mWN6yAvgO01NYoSvLou Reed - Coney Island Babyhttps://www.youtube.com/watch?v=1SHCsgqZvQMEros Ramazzotti - ROCK 80 (1981)https://www.youtube.com/watch?v=sCocdMuyq5ATerra Promessa - Eros Ramazzotti (San Remo 1984) https://www.youtube.com/watch?v=Uys3rZgQyUARaffaella Carrà intervista Eros Ramazzotti a "Pronto... Raffaella?" del 1984/1985 https://www.youtube.com/watch?v=2RZ_vFoEYBYEros Ramazzotti Adesso tu Sanremo 1986 Remastered HD Winner https://www.youtube.com/watch?v=hWSho-pSR3QEros Ramazzotti-Musica e https://www.youtube.com/watch?v=E6iGL4D9DUcEros Ramazzotti - Una Storia Importantehttps://www.youtube.com/watch?v=ZBNVODLaltQBlue Velvet - Trailerhttps://youtu.be/00Mq6N5AsjE?si=5ELCakHuCvQ6sPfPDavid Lynch auf der Couch: Blue Velvet - Kritik & Analysehttps://www.youtube.com/watch?v=izIYympGG1A&t=744sDavid Lynch Interview (1986)https://www.youtube.com/watch?v=p3PFf0VAQWwBlue Velvet - Critic's Picks - The New York Timeshttps://youtu.be/Yaw7m5Of3Cc?si=POw4BzfFLi_tXy-cJulie Cruise - The World Spinshttps://www.youtube.com/watch?v=0Bxz_MTOA6A

Wir haben sie wieder versammelt, die Größten der Popkultultur - unsere Monumente! Wir starten mit einem Ausnahmekünstler und wahren Poeten des 20. Jahrhunderts, machen mit einem nicht minder begabten und erfolgreichen Produzenten weiter, lesen anschließend Grusel mit einem der meistgelesenen Schriftsteller der letzten Jahrzehnte, versinken mit einem Filmepos in einem Meer von Tränen, sind anschließend von einem harten (Anti-) Kriegsfilm beeindruckt und erfahren am Ende, wie ein Lied zum Soundtrack weltweiter Trauer wurde.Ladies and Gentlemen… Mr. Leonard Cohenhttps://www.youtube.com/watch?v=Uv4J7sID3PkLeonard Cohen - Doku (1985)https://www.youtube.com/watch?v=LDSAqXDnnlILeonard Cohen - Bird on a Wire (Tour Documentary)https://www.youtube.com/watch?v=SXsfLUQ8QhMLeonard Cohen talks about the Poetic Mind (1966)https://www.youtube.com/watch?v=Yta36Ry8UFcLeonard Cohen - Waiting For The Miraclehttps://www.youtube.com/watch?v=LXvG0SMP7twQuincy Jones & Orchestra, "Jazz pour tous", RTBF studio, Belgium, 1961 (colorized)https://www.youtube.com/watch?v=ce63rmIIRxgHow To Make Sonic Sound, Quincy Jones, Recording Engineer Skillshttps://www.youtube.com/watch?v=e-H1mCEAoiAInterview #2 Michael Jackson & Quincy Jones 1983 https://www.youtube.com/watch?v=SFS5prsVbgwMichael Jackson and Quincy Jones receives Platinum Award 1983 HD https://www.youtube.com/watch?v=DyEdUzEifWgMichael Jackson / Lionel Richie / Quincy Jones (Grammy Awards 1986) https://www.youtube.com/watch?v=82wJUuCuPC8Quincy Jones On Ray Charles, Count Basie & Frank Sinatra | David Lettermanhttps://www.youtube.com/watch?v=VI4vlNJDUjYLesley Gore - Cry Me A Riverhttps://www.youtube.com/watch?v=P6grqqVQylAStephen King Story - Dokuhttps://www.youtube.com/watch?v=ZFV2YiGpWjYStephen King - Das notwendige Bösehttps://www.youtube.com/watch?v=gKMQjy69aMcStephen King bei Markus Lanzhttps://www.youtube.com/watch?v=OnZV_9bdWHoStephen King reveals his Top 5 Stephen King Storieshttps://www.youtube.com/watch?v=MoejU-tf4xIEastghost - Terrifiedhttps://www.youtube.com/watch?v=2vK90ccpzl8Titanic - Official International Trailer (HD) - 1997 Releasehttps://www.youtube.com/watch?v=tri6jLT4y0gThese Rare Photos Reveal What the Inside of the Titanic Really Looked Like https://www.goodhousekeeping.com/life/g38961599/rare-titanic-photos/Titanic: 25th Anniversary Exclusive! Behind The Scenes w/ Kate Winslet and James Cameron | Paramount https://www.youtube.com/watch?v=QV3CAvAgonoLeonardo DiCaprio Almost Passed On ‘Titanic' https://www.youtube.com/watch?v=ybktBGpX9LgTitanic: 25 Years Later with James Cameron (Full Episode) | SPECIAL https://www.youtube.com/watch?v=1jXHFEy-ibcTitanic movie (1997) reactions from moviegoers: Part II https://www.youtube.com/watch?v=UV44X0GwxX8James Horner - Rose | Titanic (Music From The Motion Picture)https://www.youtube.com/watch?v=iUH0dEe1jvAFull Metal Jacket - Trailerhttps://www.youtube.com/watch?v=n2i917l5RFcThe Making of Stanley Kubrick's Full Metal Jackethttps://www.youtube.com/watch?v=4x4ax8pi3sIVincent D'Onofrio shares the truth to the Intensity on the Set of Full Metal Jackethttps://www.youtube.com/watch?v=bzQj0jb4S_ED.O.A. feat. Jello Biafra - Full Metal Jackoffhttps://www.youtube.com/watch?v=KJMP0FEz51URTL Aktuell vom 11. September 2001https://www.youtube.com/watch?v=pMOw7tQCP2oOriginal-Video: Steve Goldinghttps://www.youtube.com/watch?v=JkuVKm4oNZwEnya - Only Time & Interview ( Live On The View 2001)https://www.youtube.com/watch?v=96Ue3jKGpkU

Den ene kallas 1900-talets största poet, den andre för samma sekels största filosof. Den ena var överlevare, den andra nazist. Mikel van Reis skildrar mötet mellan Paul Celan och Martin Heidegger. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 2017-11-02.Det är augusti 1948 i Paris och den 27-årige, rumänskfödde poeten som just tagit sig det nya namnet Paul Celan skriver till en anhörig i Israel. Han är just kommen till staden och ser nu en oerhörd uppgift framför sig.Han skriver i brevet: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.” Europa ligger i ruiner och de förföljda som överlevt Förintelsen irrar hemlöst mot en marginal av fortsatt liv. Förintelsen i Rumänien var skoningslös. 400 000 människor mördades.Vad kan poesin säga om detta tillstånd i tiden? Eller mer precist – hur skall Celan som överlevande poet kunna ge den bråddjupa tidserfarenheten språkets maximalt förtätade rymd av dröm och vaka? Det är vad han gör de kommande åren fram till sin död 1970. Han är rumänsk jude, han skriver på tyska men lever sitt författande liv i Paris. I åtta diktsamlingar ger han – som ingen annan - poesin en svindlande komplexitet med djupa filosofiska förgreningar.Två decennier senare. Det är en mulen sommardag 1967 i södra Tyskland, närmare bestämt i universitetsstaden Freiburg. Tidens störste tänkare skall då möta tidens störste poet. Filosofen heter Martin Heidegger och poeten var alltså Paul Celan.Den förste en urtysk med nazistiskt bagage och den andre en överlevande jude från den tyskspråkiga periferin. Heidegger hade varit nazistisk universitetsrektor 1933 och sedan partimedlem under tolv år.De två är varandras motsatser och ändå fanns här ömsesidiga band vad gäller tänkandet kring filosofi och poesi. Grundades filosofin i poesins heliga uttryck eller var denna grund nu i själva verket en avgrund? Det senare blev Celans insikt. Det poetiska ordet uppenbarade inte Varats väsen utan människans bräcklighet och ändlighet. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna.Det hela började 1951 – samma år som Heidegger tagits i nåder i Freiburg som ”avnazifierad”. Celan möter då den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann som just disputerat på en avhandling om Heidegger. En förälskelse tar fart men som skall bli en olycklig kärlekssaga.Med den förälskelsen börjar Celan att läsa Heideggers verk, bok efter bok. Under femtiotalet får han själv sin poesi utgiven i Tyskland och han prisas högt av det litterära etablissemanget.Poeten och filosofen börjar växla brev och böcker, men efter hand blir Celans relation till Heidegger alltmer inflammerad. Han beundrar filosofens verk, men fylls av agg mot hans obekymrade medlöperi. Den store tyske anden hade ju legitimerat de allra värsta demonerna. Nu var han knäpptyst om sin nazism.Skall de träffas? Så sker alltså 1967. Den 24 juli läser Celan sin poesi för auditoriet på Freiburgs universitet. Det är mer än tusen personer i publiken och Heidegger sitter på främsta raden. Det är i samma sal där Heidegger hade hållit sitt beryktade rektorstal 1933.Situationen är mycket spänd. Celan meddelar bryskt att han inte vill fotograferas med den hövlige Heidegger. Poeten hade i flera år härjats av paranoia och skarpa humörsvängningar efter en förtalskampanj i tysk press. Celan såg övervintrande nazister i alla riktningar.Till saken hör även att Celan var tillfälligtvis utskriven från en psykiatrisk klinik i Paris. I januari samma år hade han försökt beröva sig livet med en kniv i bröstet.Efter läsningen i Freiburg inviterar Heidegger Celan till sin skidstuga i Todtnauberg i närliggande Schwarzwald. Där kunde de ju promenera tillsammans - och samtala. Celan tackar överraskande nog ja och dagen efter – den 25 juli – far de i väg i bil. Vädret är regntungt.Vad som nu händer är mycket diskuterat. De flesta beskriver mötet som en stor besvikelse för Celan.Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen?De når den lilla skidstugan med brunnen med den berömda åttkantiga stjärntärningen. De dricker brunn och går in. Celan skriver i gästboken följande rader: ”In i gästboken med blicken på brunnsstjärnan, med förhoppning om ett kommande ord i hjärtat. Den 25 juli 1967. Paul Celan.”Han väntade sig en förklaring av Heidegger för det nazistiska medlöperiet, men de orden kom aldrig över läpparna. Hade filosofen slutit sig inne i självtillräcklighet? Var han en stor filosof men en liten människa? En jättelik dvärg, som Edgar Morin kallade honom.De tar en promenad. De två skall bege sig till en högmosse. De går på kavelstigar över våtmarker. Den botaniskt bildade Celan noterar växtligheten noga, men regnet får dem att stanna och till slut återvända. De når inte fram.Celan är djupt missräknad, men i bilen tillbaka till Freiburg talar han klarspråk med den så tystlåtne filosofen. Kunde inte Heidegger fatta pennan och varna för nazismen? Det frågar han lite senare i ett brev till hustrun Gisèle. Celan reser hem från Freiburg till Paris och psykiatrin där. Han skriver en ordknapp dikt med titeln Todtnauberg. Var den ett uttryck för hans djupa besvikelse? Mötet som icke-möte?Kanske är det inte hela bilden. Somliga vittnar om Celans muntra lättnad efter mötet. Som att en spänning löstes upp. Jag tror själv att den dikten uttrycker den djupa klyvnaden mellan beundran och aversion.ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Celan kan inte ge upp Heidegger, han måste replikera på filosofen, men också uttrycka en förhoppning. I dikten läser vi orden från gästboken om brunnen med stjärntärningen och förhoppningen om ”en tänkandes kommande ord i hjärtat”.I hans dikt är orden som gruvgångar. Vi anar att den vandrande poeten befinner sig mellan bergets underjord och himlens regn. Poeten kan floran – ”Arnika, Augentrost”. Arnika och ögontröst var läkeörter. För den sårade Celan? Den första har en gul fläck i kalken, som en judefläck. Den senare vidrör ett ungdomsminne från arbetslägren i Rumänien 1942. Jag noterar att ordet för ordet – ”das Wort” – är infogat i diktens exakta hjärtpunkt. Ordet om förlåtelse som inte kom.Dikten slutar med regn, mycket regn och en känsla av underjord och dolda döda. Namnet på blomman orchis liknar Orkus, romarnas namn för underjorden. Todtnauberg blir här också Dödsberget. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus.Det är dock inte sista mötet. Celan återvänder faktiskt till Freiburg och Heidegger följande år – sommaren 1968. De två gör om sin bergsvandring till högmossen. Men vad som då passerar vet vi ingenting om.När poeten och filosofen möts ytterligare två år senare vid ett Hölderlinjubileum är Celans själsliga tillstånd akut. Poeten brusar upp i vrede över filosofen. Och filosofen säger sedan: ”Han är sjuk – hjälplöst”. En månad senare dränker sig Celan i Seine i Paris. Troligen den 20 april 1970.Man kan då åter betänka den uppgift som han förelade sig i augusti 1948 i ett brev till en anhörig i Israel. Den oerhörda uppgiften som nu ändade djupt tragiskt: ”Kanske är jag en av de sista i Europa som måste leva den judiska andlighetens öde till sitt slut.”Hur kan den djupa skillnaden mellan filosofen och poeten då läsas? Det kan handla om ljuset. Ett nyckelbegrepp hos Heidegger är ”Lichtung” som betyder glänta, en solljus plats i skogen där Varat uppenbaras för den vandrande.Celan vänder på begreppet i sin boktitel "Lichtzwang", ljustvång. Postumt utgiven 1970 med bland annat dikten Todtnauberg. Ljustvånget som motsatsen till solljuset. Ljuset blev för Paul Celan också ett kallt och nattligt strålkastarljus. Lägerljuset.Mikael van Reis, litteraturvetare, författare och skribent

Att fantisera om Förintelsen, göra skönlitteratur av massmorden, har för många varit otänkbart. Kulturskribenten Sara Abdollahi berättar om två poeter som närmade sig det fasansfulla från andra håll. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 8 maj 2019.Vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? Frågan kan tyckas egendomlig om inte direkt stötande. Och så gäller den också en text av en poet som ofta beskrivs som spexig. Själv betraktade han etiketten ”rolig” som en synonym till ”sann” och ”konstnärligt fullödig”. Skrattet och döden är i maskopi. Just döden, finns alltid närvarande i hans dikter. Han var en både rolig och orolig poet, Erik Beckman.Långdikten ”Två dikter” från 1987 är uppdelad i tio avsnitt i ett flöde tillsynes utan samband. Här finns en historia om Albert Engström, en betraktelse över borgmästare Ditzen, en presentation av byråkraten Göran Holmberg, och andra figurer. Det börjar i gryningen på Hallands väderö. Därifrån följer en lång resa till ett ännu icke omnämnt mål, stationen Oswiecim – det polska namnet på Auschwitz.Så, vad finns det för samband mellan Hallands Väderö och Auschwitz? ”Det finns gränser” (överallt) är ett återkommande svar – en fras som först tycks vag och harmlös men som omvandlas till levande materia då en tysk nationalistisk ande bryter in på spåret mot Auschwitz.I ett stycke uttrycker Beckman sin avsky mot böcker som fantiserar om fasansfulla händelser. ”Jag skulle skämmas djupt om Auschwitz för mig blev ett ställe att fantisera kring. Ett påhitt!” skriver han, för att på nästa sida understryka att: ”vi måste återuppta arbetet i Auschwitz. Men utan att ljuga.”en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken."Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt” hävdade den tyske filosofen Theodor W Adorno år 1951. Jag tolkar det som att Adorno, som hade judiska rötter, syftade på den moraliska omöjligheten att efter Förintelsens fasa göra anspråk på att formulera poetisk skönhet. Språket betraktades som fallet. Om det skulle kunna resa sig igen, behövde sprickan i språket hittas, sönderfallet registreras. Enligt Adorno var poesin det frias uttrycksform. Och Auschwitz, förnekande av mänsklig frihet.Poeterna Paul Celan och Charles Reznikoff är två diktare som var på sitt sätt besjunger Förintelsens fortgående trauma i efterkrigstiden. Celan tillfångatogs och sattes i arbetsläger under andra världskriget. Hans föräldrar mördades och han skulle känna sig jagad under resten av sitt liv – ett tillstånd som utmärker hans poesi. Med ett brutet språk försökte han säga det osägbara. Reznikoffs föräldrar flydde pogromernas Ryssland i slutet på 1800-talet. Han kom att bli ett av de ledande namnen inom den objektivistiska poesin. En närmast anti-lyrisk lyrik som ställde diktaren och strävan efter ett personligt språk åt sidan. Poeten bar och framförde istället andras erfarenheter och vittnesmål.Ett år före sin död publicerade Reznikoff diktsamlingen ”Förintelsen”. På drygt 100 sidor redovisas material som bygger på protokollen från Nürnbergrättegångarna och processen mot Adolf Eichmann i Jerusalem. Allt som skrivs fram är dokumentärt. Alla röster är namnlösa och anonyma. Reznikoff la inte till några beskrivningar, ingen extra litterär känsla, utan komprimerade det enorma materialet till en förtätad kör av kollektiva erfarenheter. En dikt som besjunger den namnlösa skräcken. Så här låter det i Ulf Karl Olovs Nilssons översättning:Kropparna kastades ut hastigteftersom nya transporter anlände:kropparna var blå, våta av svett och urin, benen täckta av avföring,och överallt fanns barn- och spädbarnkroppar.Två dussin arbetare var upptagnamed att öppna de dödas munnar med bräckjärnoch ta ut tänder med jacketkronor av guld med mejslar;på andra platser skar andra arbetare upp de dödaför att leta efter pengar eller juveler som kanske hade svalts ned.Vill man tolka Adornos påstående bokstavligt, att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz, tycks också Reznikoff otillräcklig. Det räcker inte, hur många horribla vittnesmål som än redovisas. Konstnärlig gestaltning som förmår inkludera ondskans omfång är omöjlig. Men Reznikoffs låter inte läsaren väja undan blicken från det katastrofala.Och Beckman låter oss inte frysa fast Förintelsen i ett förflutet, han låter oss inte blint sugas in i någons stora berättelse; genom att avbryta resonemangen ser han till att inget sammanhang skapas. Han tar tillbaka ett påstående. Redovisar motstridiga budskap. Dikten uppmuntrar läsaren att vara uppmärksam, att inte svälja författarens sanning om världen:Centralperspektivetär viktigt; det är det som försvinneroch världen ställs uppbit för bit i bredd med sig själv.Så är den här dikten gjord.Den ställer saker så att de blir lika storaoch sedda som med egna ögon någonstans ifrånBeckman förmår upplösa den klassiska västerländska estetiken, till förmån för den sorts konst som jobbar med förskjutning av perspektiv.Vägen till Katastrofen är lång och krokig. Ingen avgrund har ännu öppnat sig, färgerna är skarpa och alla är upptagna med sitt. Men snart, medan resan och livet går vidare bleknar färgerna:Det är färg i grönskan. Det är färg i by-Europasgulgrå slitet grågulröda medelstort klassade station: Oswiecim. Och nu är Auschwitz nämnt.Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen.När vi till sist får läsa om Slutstation Auschwitz förvandlas dikten till en berättelse om sig själv:Dikten börjar om från början, sakligt och utan övertoner: man måste återgå till det enda hederligaskrivandet, det arbetsamma. Alltså: det ljusnande. Fågelljudet föll in i tåget som om det var oss alltsammans gällde. Vi hade rest obekvämt en hel natt men nu skulle vi övertygas om något. Vad visste vi ännu inte.Men den stora skönhetsupplevelsen vill och skall inte infinna sig.Theodor Adorno ämnade bli kompositör ända fram tills tjugoårsåldern. Erik Beckman tog en filosofie magister i musik. Ingen av dem arbetade senare med musik i konventionell bemärkelse. Men det finns en musik i deras texter. En språkmelodi som slingrar sig bortom det sköna och mot en komplex ton. Och de möts i tanken på Auschwitz som en avgrund som öppnar sig i tron på att det finns ett objektivt sant språk och en storslagen berättelse. Närsomhelst kan tecknen glida isär och den starkes berättelse börja härska. För ord är inte bara ord. Språk lever och fortsätter envist att utöva sin magi. Det är möjligt att dikta efter Auschwitz. Men att berätta om en plats, om en människa, är att invadera den, med sina ord. Det kräver en särskild varsamhet, om orden.Den Beckmanska tågresan är katastrofal. Gränserna finns överallt, i synnerhet på tågrälsen. Sakta upplöses centrum. Europas fåglar sjunger inte längre, utan skriker. Alla kompositörer har blivit döva, men fortsätter ändå att komponera (kan du höra den stumma musiken?). Världens klara färger har flagnat och grånar. Det går inte att värja sig (vad är det som har hänt?). Barnet har förvandlats till Europa som har förvandlats till lägervakt. Alla tåg kan ställas in. Alla, utom tågen till Förintelsen. Mänskligheten riskerar nu att utebli.Att inte skriva om det katastrofala vore barbariskt.Sara Abdollahi, kulturskribent och kritikerLitteraturTheodor. W Adorno: Cultural Criticism and Society, 1951.Erik Beckman: Samlade dikter. Norstedts, 2007.Christer Ekholm: Nervositeten kommer utifrån: om Erik Beckmans tidiga författarskap. Brutus Östlings bok Symposion, 2004.Horace Engdahl: Stilen och lyckan: essäer om litteratur, essä om Erik Beckman, Bonnier 1992.Mikael Van Reis: 'Jag heter Jordbeckman', (red.), Lars Lönnroth, Sven Delblanc, Sverker Göransson: Den svenska litteraturen 3. Från modernismen till massmedial marknad, 1999.Charles Reznikoff: Förintelsen. ÖVersättning: Ulf Karl Olov Nilsson. Rámus Förlag, 2013.Inger Ring: Ordet som tecken: poetisk teknik i Erik Beckmans Två Dikter. Litteraturvetenskapliga institutionen, 1990.

Wir dürfen unseren ersten Gast im neuen Jahr begrüßen! Jim führt ein Interview mit Günter Schlienz. Label-Chef von Cosmic Winnetou, Sound-Poet und Schöpfer kosmischer, experimenteller Klangcollagen mit unvergleichlichem, meditativem Charakter... Dass er sich als großen Fan von Brian Eno bezeichnet, dürfte keinen überraschen. Jims Interview mit diesem außerordentlichen Künstler lässt keine Fragen offen... Hier geht es zu seiner Homepage und zu Bandcamp https://www.guenterschlienz.de/ https://navel-music.bandcamp.com/ https://guenterschlienz.bandcamp.com/music https://cosmicwinnetou.bandcamp.com/ SPOTIFY Playlist 2025 (mit den sensationellen Songs aus unserem Podcast) Achtung: Die Liste enthält natürlich leider nur die auf Spotify verfügbaren Titel. Wie wir aber alle wissen, gibt es noch ein Musikuniversum jenseits von Streaming. Facebook (mit News aus der Rockmusik und allem, was glücklich macht) YouTube (der ganze Rest) Anregungen, Ideen? Dann schreibt uns doch mal - wmruv2021@gmail.com Du möchtest deinen Podcast auch kostenlos hosten und damit Geld verdienen? Dann schaue auf www.kostenlos-hosten.de und informiere dich. Dort erhältst du alle Informationen zu unseren kostenlosen Podcast-Hosting-Angeboten. kostenlos-hosten.de ist ein Produkt der Podcastbude. Gern unterstützen wir dich bei deiner Podcast-Produktion.

Von wegen Genie – Dichten ist ein Handwerk, Transpiration, regelbasiert. Hans Magnus Enzensberger hat im neunten Band der „Anderen Bibliothek“ die rhetorischen und sprachlichen Mittel gesammelt, die es braucht, um ein Dichter zu werden. An die Arbeit, Poeten!

Sie ist das wohl kurzlebigste Genre der Literaturgeschichte: die Twitterpoesie. Mit großer Lust am Spiel und voll sprachlicher Sprengkraft finden die oft anonymen Poetinnen und Poeten auf der Plattform auch für die abgenudeltsten Gefühle neue Ausdrucksformen. Seit Elon Musks Übernahme und Umstrukturierung des Netzwerks verlassen immer mehr Menschen "X", wie es nun heißt; Accounts, die zu lange inaktiv sind, werden für immer gelöscht. Büchner-Preisträger Clemens J. Setz findet das gar nicht "zum abfeierm", sondern eher zum "weimen". Er hat der aussterbenden Gattung ein Denkmal gesetzt - mit dem Buch "Das All im eignen Fell".

Liebe und Meer, Sprachwitz mit Tiefgang und alten wie neuen Poeten, eine besinnliche Gedichtefolge zu Allerheiligen

Wir befinden uns im ersten Viertel des 21. Jahrhunderts. Alle Künstler Deutschlands bejubeln die Corona-Maßnahmen und die Waffenlieferungen an die Ukraine und Israel. Alle Künstler? Nein! Eine kleine Schar unbeugsamer Kabarettisten, Musiker, Poeten, Fotografen und Zeichner hört nicht auf, dem Imperium Widerstand zu leisten. Und sie tut dies mit Witz, Mut und dem Anspruch, Gleichgesinnte aus der Isolation zu befreien. Der Journalist Eugen Zentner würdigt diese unangepassten Künstler und Kulturmenschen der letzten Jahre in Buchform: Kunst und Kultur gegen den Strom, Band 3 der Reihe The Great Weset. Unser Autor Jonny Rieder hat es gelesen. Das Buch ist erschienen am 30. August im Massel-Verlag, hat 196 Seiten und kostet 21,50 Euro. Sprecher: Ulrich Allroggen. Bild: Robert Hettich - Get Together, 2006 Radio München https://www.radiomuenchen.net/​ https://soundcloud.com/radiomuenchen https://www.facebook.com/radiomuenchen https://www.instagram.com/radio_muenchen/ https://twitter.com/RadioMuenchen Radio München ist eine gemeinnützige Unternehmung. Wir freuen uns, wenn Sie unsere Arbeit unterstützen. GLS-Bank IBAN: DE65 4306 0967 8217 9867 00 BIC: GENODEM1GLS Bitcoin Cash (BCH): qqdt3fd56cuwvkqhdwnghskrw8lk75fs6g9pqzejxw Bitcoin (BTC): 3G1wDDH2CDPJ9DHan5TTpsfpSXWhNMCZmQ Ethereum (ETH): 0xB41106C0fa3974353Ef86F62B62228A0f4ad7fe9

Mit seinen Songs wie „Knockin‘ on Heaven's Door“, „Blowin‘ in the Wind“ und „The Times They Are a-Changin'“ spiegelt und prägt Bob Dylan seit den 1960er Jahren das Lebensgefühl der Protest-Generation. Was vielen unbekannt ist: Wie ein roter Faden durchziehen von Anfang an religiöse Themen seine Lieder. Mit prophetischem Pathos beklagt Dylan Ungerechtigkeit und mahnt vor der Apokalypse. Die Schönheit und Tiefe seiner Sprache wurde 2016 mit dem Literaturnobelpreis geehrt. Uwe Birnstein schildert in der Sendung Camino, wie der charismatische Rockpoet zu einem der wichtigsten Botschafter des Glaubens der Pop-Generation wurde.

Böttcher, Bas www.deutschlandfunkkultur.de, Fazit

En artikel jag skrev för några år sedan om min vän Axel Andersson, poeten från finnskogen. (NWT 2018-11-24)

I anledning Nick Cave & The Bad Seeds' nye album "Wild God", som slippes 30. august 2024, tar Frode deg med på en reise gjennom Nick Caves fascinerende liv og karriere. Fra oppveksten i Australia til hans status som en av vår tids mest innflytelsesrike artister, utforsker vi Caves musikalske evolusjon, personlige tragedier og kunstneriske triumfer. Opplev historien om en artist som har redefinert grensene for musikk, poesi og performance.Hør de vanlige og fullengders episodene annenhver søndag. PS! Ny "sesong" fra og med 1. sept 2024. Mer om podkasten her: ⁠⁠https://linktr.ee/Musikkelskerne⁠

Keiner war sooft beim Nürnberger Bardentreffen wie Manfred Maurenbrecher. Seit über 40 Jahren wurde der Berlin Liedermacher immer wieder eingeladen. Auf der Bühne: Persönliches und Politisches vom knorrigen Großstadt-Poeten mit der dicken Brille. "Herzhafte alte Liedermacherschule, aber leider immer noch gut”, wie die Nürnberger Zeitung über den 74jährigen schrieb. Manfred Maurenbrecher im Gespräch mit Günther Moosberger.Unsere allgemeinen Datenschutzrichtlinien finden Sie unter https://art19.com/privacy. Die Datenschutzrichtlinien für Kalifornien sind unter https://art19.com/privacy#do-not-sell-my-info abrufbar.

Bi "Wi snackt Platt" speelt wi dütmal 'n beten wat mit uns plattdüütsche Spraak. Un woans kunn dat beter gahn as op en Poetry Slam. Wi vertellt, wat dat egens is en Poetry Slam un höört ok mal rin in den een oder annern Text vun en Poeten. De Leder in uns Sennen: Timsen un sien Lüüd - Hüüt is min Daag Gerrit Hoss - Dat olle Klavier Lui & Fiete - Rollin' Home Wiebke Colmorgen & Hardy Kayser - Klookschieter Ina Müller - Veel to olt Moderatschoon: Jürgen Fitschen

Der Schriftsteller Jörg Fauser starb am 17. Juli 1987 bei einem Autounfall. Damals war er nur wenigen bekannt. Heute - 37 Jahren nach seinem Tod - stürzen sich Literaturkritiker nochmals auf sein Leben. Warum? Weil er ein Phänomen war, das nach wie vor Rätsel aufgibt und weil er viele um sich herum prägte, inspirierte oder auch erzürnte, die sich auch nach so vielen Jahren genau erinnern und berichten wollen. Heute wäre Jörg Fauser 80 Jahre alt geworden. HR-Kulturreporter Jan Tussing erinnert an einen lebenshungrigen Poeten, der uns noch immer beschäftigt.

Die Hanuman Chalisa ist ein wunderbares Lied für Hanuman, den göttlichen Diener und Affengott. Chalisa bedeutet 40 Strophen. Geschrieben von Tulsidas, einem der großen indischen Heiligen, Rama-Verehrer, Hanuman-Verehrer, Poeten und Musiker des 18. Jahrhunderts. Hier ist der Text zum Mitsingen. Mehr zu diesem Kirtan findest du unter Hanuman Chalisa Shri-guru Charana Saroja Raja,Nija Manu Mukuru Sudhari /Baranau Raghu-bara Bimala Jasu,Jo Dayaku Phala Chari // 1 // (ka) Buddhi-hina Tanu Janike,Sumirau Pavana Kumara /Bala Budhi Bidya Dehu Mohi,Harahu Kalesa Bikara // 1 // (kha) Jaya Hanumana Jnana Guna Sagara /Jaya Kapisa Tihu Loka Ujagara Der Beitrag Hanuman Chalisa mit Satyananda und Band erschien zuerst auf Yoga Vidya Blog - Yoga, Meditation und Ayurveda.

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-02-03.Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut.”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.”Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop kontinuiteten som gått itu.”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen?Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning.Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”.Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar.Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning:Väderkänsliga hand,träskpölen visar den vägen. Luminiscens. Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-bent, hanvinner en starkstråleförlust.Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas.Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga.Min egen favorit bland de metaforskeptiska poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång” som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln.Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande ord?Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en kort dikt ur ”Solgrönt”:Att tro att mänska mun och läpparatt tro attatt bröst mot bröst och hela världen!som sorl och kullerbytta,och gick dagbort.Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”. Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen och liksom snubblar fram över alla motsättningar och invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!” Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort.Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes. Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för respekt.Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland ganska krångliga dikter.För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så ansvarstagande hållning.Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är tryggt för läsaren att vara i. Jag tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en oformulerad sorg att singla runt i dikten:Juli gråter barnen sover Natten dricker mig och sjön som lyser mellan trädens fingrar med sin tunna hy som kaffe Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör någonting. Förutom att låta sig drickas av natten.Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör, oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel.Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt.Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter dem gå, för att använda en metafor.Anna Hallberg, poet och kritiker LitteraturGunnar Björling, Solgrönt (1933).Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap, översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska Lichtzwang (1970).Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011).Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020).Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).

Poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson har läst en serie böcker om Sigmund Freuds semestervanor. En verksamhet som liknar den psykoanalytiska praktiken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i augusti 2016.Brittiska konstnären och författaren Sharon Kivland har tagit sig an ett angenämt konstnärligt uppdrag: hon upprepar Sigmund Freuds semesterresor. Under femtontalet år har hon tagit in på samma hotell, försökt äta samma mat på samma eller åtminstone liknande restauranger, skrivit vykort från samma platser och försökt efterlikna små scener som Freud beskrivit. På sin tågresa till Herzegovina hoppas hon exempelvis intensivt kunna inleda en konversation med en okänd belevad medresenär, gärna en advokat, att diskutera freskerna i Orvieto med och turkiska seders förhållande till död och sexualitet. Precis som Freud själv gör i det berömda inledningsavsnittet i sin bok om felhandlingar, Vardagslivets psykopatologi.Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.Freud gjorde semesterresor varje år fram till första världskriget, ofta först med familjen till alperna och sedan i september till Italien med sin yngre bror Alexander, en expert på reserutter och tidtabeller. Och när jag säger expert menar jag det verkligen, Alexander Freud höll föreläsningar om tåg och tariffer på Export-Akademien i Wien och skrev veckovisa rapporter om saken i tidningen Allgemeiner Verkers-Anzeiger. Sharon Kivland i sin tur reser med sin syster och de första åren hänger hennes son med, innan han så småningom menar sig ha fått andra intressen än väderförhållanden och val av bakverk på Sigmund Freuds Italienresor. En bra grej med sonens närvaro är att Kivland sanningsenligt kan underteckna sina vykort med S. F., som förutom att vara Freuds initialer också är de för Sharon och Francis, sonens namn.Kivlands semestrande har resulterat i en serie om åtta nätta och stramt formgivna volymer, ”Freud on holiday”, illustrerade med tidstypiska vykort, tidtabeller och egna foton på gator och torg, båtar, tågstationer. Bildmaterialet är svartvitt, suddigt, avsiktligt amatöristiskt och nästan fritt från människor.Kivland presenterar inte Freuds resor kronologiskt utan i förhållande till psykoanalytiska frågor och teman i sitt eget och Freuds liv: i en bok undersöker hon vandringens och flanerandets förhållande till fri association och bor på det förmodligen mest kända Freudhotellet, Hotel du Lac, vid sjön Lavarone i norra Italien. I nästa bok erfar hon med Sigmund och Alexander Freud en känsla av melankoli i Trieste men tar sig som dem med båt till Aten och inte bara närläser utan liksom upplever artikeln ”En minnesstörning på Akropolis”. Freud själv darrade av nervositet och förväntan när han närmade sig Akropolis och när han till sist kom dit utbrast han i ett slags turistens credo: ”Så allt det här existerar verkligen, precis som vi lärde oss i skolan.”Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra?I boken ”Freuds dreams of Rome” beskriver hon Freuds sammanlagt fyra återgivna drömmar om Rom och hans resor dit, framför allt den sista från 1923, då han nyligen diagnosticerats med käkcancer. Hans läkare Felix Deutsch ville att Freud skulle få en fin resa och höll inne med sjukdomsbeskedet. Någon som kände till saken var dock hans reskamrat, Anna Freud. Ingen lätt börda för en dotter att bära, får man förmoda. Kivlands Rom-budget tillåter dock inte, som Freuds, tre veckor på fashionabla Hotel Eden, det hade kostat henne 11 tusen Euro, alltså 104 tusen svenska kronor, för ett ordinärt dubbelrum, utan får nöja sig med tre dagar. Vi får hålla tummarna för mer stipendiepengar till henne nästa år.Att frågan om semester har att göra med begäret och livets mening är uppenbart. Det är ju på semestern det finns tid att göra vad man vill. Frågan inställer sig således: Vad är det jag faktiskt mest av allt vill göra? Det är ingen lätt sak, utan en fråga som regelmässigt ger upphov till mer obehag än lust.Men Freud var på bra humör på semestrarna, han var uppe tidigt, tog en espresso, tände en Trabucco-cigarr och satte på sig äppelknyckarbyxorna, ivrig att komma iväg på vandringar, museibesök, shopping. Som bortblåst var hans vanligtvis lite lynniga och nedstämda allvar. Freud gillade att bada, men inte att fiska. Freud gillade att lukta på den vaniljdoftande Brunkullan, Jämtlands landskapsblomma. Men mest tyckte han om att plocka champinjoner. I de alpina sensommarskogarna hände det att han tävlade med sina barn om att hitta den mest välväxta svampen. När han fick syn på ett präktigt exemplar slängde han sin hatt på den, så att ingen annan skulle hinna före. Den stora skandalen i Freuds liv var dess frånvaro av skandaler.För Kivland liksom för Freud innebär dock själva resandet ett visst mått av ångest: Ska tåget komma i rätt tid? Kommer hotellet att vara bra? Hur ska den främmande miljön inverka på matsmältning, sömn, avföring? Kivland är särskilt nervös inför tågresor, speciellt efter att en gång ha missat ett flyg till Kanada till följd av ett försenat tåg. Och Freud fick 1890 eller 1891, han mindes inte riktigt, en ångestattack på tågstationen i Berchtesgaden och var efter detta alltid orolig för att missa tåget och anlände till stationen i absurt god tid. Avresan är, som han skriver i Drömtydning, en av de vanligaste och mest träffande symbolerna för döden."Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.”Kivlands fyra avslutande volymer utgörs av appendix i form av tunna häften med rubrikerna ”Freuds dining”, ”Freuds weather”, ”Freuds hotels”, ”Freuds shopping”. Det är en inventering ur biografier, texter och inte minst dagböcker:Neapel, 31 augusti 1902: ”Middagen var utsökt. Först en soppa med pasta. Sedan fisk, grillat kalvkött med en sötsur sås, en sallad med gröna bönor, tre sorters ost och sedan frukt, bland annat druvor, den egentliga anledningen till mitt besök här. Allt sköljdes ned med ett vitt vin från Ischia, för två och halv lire flaskan.”Shoppingen då? Jo, Freud shoppade entusiastiskt och köpte omsorgsfullt valda presenter till hustrun och gåvor till bekanta, smycken, porslin, kläder. Och till sig själv: rökdon, favoritcigarrerna Don Pedros, böcker och en fin liten låda för sina slipsar. Men framför allt antikviteter som han lät skicka hem till Wien.Semester är en motsägelsefull sak; det är tiden för frihet, vila, avslappning, tupplurar i solstolen, flanerande, vitt vin på hotellbalkongen – varför inte en Sachertorte? Men också upplevelser, intensitet, nya smaker. Det är då vi tar som mest fotografier, det är undantagstillståndet som blir vårt livs minnesbild.Kivlands böcker har som utgångspunkt den på samma gång något ironiskt, men ändå så sanslöst omsorgsfullt, genomförda analogin mellan semestrandet och det psykoanalytiska arbetet. Också på stilens nivå har dessa tunna böcker en alldeles egen tonträff; sommarslö och lika uppmärksam som en tankspridd detektiv försöker hon finna något hon inte ens vet vad det är: det är det perfekta psykoanalytiska utgångsläget!Men semestrandets struktur handlar inte bara om att åka iväg utan också om att komma tillbaka till sitt arbetsjag. Det är det som skiljer semester från arbetslöshet eller pensionärstillvaro. Hemkomstens efterverkan på resan. Semestern är det vuxna livets tittutlek. Fort/Da. Jag var borta, men nu är jag tillbaka.Ulf Karl Olov Nilsson, författare och psykoanalytiker

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid – från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget – och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon – till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap – var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden – men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som ”en mycket trevlig man”. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad ”sexuell magi” med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno – Djävulsmunnen – där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: ”Jag kan inte leva utan dig. Det andra ”Boca do Inferno” kommer att ta mig – det kommer inte att vara lika hett som ditt!” Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen – utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi – och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans – åtminstone till det yttre – stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom – utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren – framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. ”Poeten är en som låtsas” skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: ”I know not what tomorrow will bring.”Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

Was meins ist, ist meins! Olivia Rodrigo besingt sie in ihrem Song „jealousy, jealousy“ und Poeten dieser Welt haben sich ihr gewidmet: Eifersucht. Ein Gefühl das wir wohl alle kennen. Woher sie überhaupt stammt, wer eifersüchtig auf ein Pferd ist und wann Eifersucht gefährlich werden kann erfahrt ihr in der heutigen Folge. Quellen: https://static1.squarespace.com/static/52853b8ae4b0a6c35d3f8e9d/t/528d2661e4b0ce6fb73c1c6f/1384982113112/jealousy-and-the-threatened-self-getting-to-the-heart-of-the-green-eyed-monster.pdf https://websites.umich.edu/~gonzo/papers/volling-etal-jealousy.pdf https://www.spiegel.de/gesundheit/sex/eifersucht-die-dunkle-seite-der-liebe-a-844046.html

Peter Hüseyin Cunz ist einer von nur vier Scheichs des Mevelvi-Ordens im Westen. Der Orden geht zurück auf Celaleddi Rumi, den persischen Poeten des 13. Jahrhunderts, und gehört zum Sufismus, den mystischen Strömungen im Islam. Peter war, wie er erzählt, schon immer ein Suchender. Als studierter Elektroingenieur arbeitete Peter im Nahen Osten, im südlichen Afrika und später als Sektionschef im Bundesamt für Energie. Die Liebe brachte ihn zum Islam, und innerhalb des Islam führte ihn seine Suche zum Mevlevi-Orden. Für Peter, der schon immer auf der Suche nach tieferem spirituellen Verständnis war, bot der Sufismus und insbesondere der Mevlevi-Orden eine Heimat. Wir sprachen über seinen Weg, was ihm der Islam gab und gibt und was den Orden besonders macht. Peter sprach über das Drehritual, oft bekannt durch die tanzenden Derwische, und wie dieses eine ganz starke Meditationspraxis darstellt. Wir sprachen über das Ziel des Weges, die Vereinnahmung der Person Rumi für Marketingzwecke, die Anpassung der Rituale an westliche Gepflogenheiten und die Chancen und Grenzen des interreligiösen Dialogs. Ein Gespräch, das Einblick in eine Welt vermittelt, über die viel zu wenig bekannt ist. Weitere Infos zum Orden: www.mevlana.ch Inhalt: 00:00:00 Intro00:02:11 Biografie00:03:37 Bedeutung des Titels «Scheich»00:05:28 Religion in Peters Kindheit00:08:53 Reisen und Entdecken von Yoga, indischer Philosophie und Theosopie00:12:01 Theosophie bot ein gutes Menschenbild00:19:00 Kontakt mit dem Islam00:24:15 Gurdjieff-Bewegung00:27:10 Begegnung mit dem Sufismus00:37:02 Reaktionen des Umfelds00:41:11 Ernennung zum Scheich00:42:54 Was macht den Mevlevi-Orden besonders?00:47:00 Das Drehritual00:54:16 Im Drehritual wird das Ich-Bwusstsein zurückgestellt00:56:21 Wie das Drehritual in den Alltag wirkt00:58:23 Ziel des Weges01:06:02 Die Person Rumi01:10:13 Anpassungen an westliche Gepflogenheiten01:11:54 Stellung des Mevlevi-Ordens in der Schweiz01:13:17 Chancen und Grenzen des interreligiösen Dialogs01:22:06 Beitrag der Religion zur Lösung der grossen Probleme01:24:57 Weitere Infos zum Mevlevi-Orden

Den 23 april 2024 är det 70 år sedan poeten Love Skog (Oscar Larsson) från Slugtorp i Norra Finnskoga drunknade i Klarälven. (NWT 2018-04-28)

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. En av Londons viktigaste antirasistiska röster besökte Stockholm. Poeten och aktivisten Roger Robinson samtalar om sitt författarskap med Judith Kiros. Roger Robinson är poet, aktivist och sångare i King Midas Sound. Han föddes i stadsdelen Hackney i nordöstra London, men flyttade som treåring tillbaka till föräldrarnas Trinidad. Som tonåring återvände han till London och gjorde sig ett namn på såväl poesi- som musikscenen. 2019 tilldelades han T. S. Eliot Prize, Storbritanniens största poesiutmärkelse. I sin kritikerrosade diktsamling "Ett bärbart paradis" undersöker Roger Robinson den utopiska idén om ett paradis. Han skriver om begreppets betydelse, såväl i relation till Storbritanniens historia som till sin egen för tidigt födda son. Han skildrar paradiset som nekades de människor som dog i branden på Grenfell Tower 2017. Men också paradiset som nekats de som migrerat från de karibiska kolonierna till Storbritannien. I "Ett bärbart paradis" återupprättar Robinson det värde som genom århundradena berövats den svarta kroppen. Boken är en bön för de som gått förlorade och de som finns kvar. I samarbete med Aska förlag. Från 22 februari 2024 Jingel: Lucas Brar

Forfatter Emily Dickinson skrev en enorm mengde poesi, men bare ti av de rundt 1700 diktene hennes ble utgitt mens hun levde på1800-tallet. Nå er en helt fersk norsk oversettelse utgitt. Hva skrev Emily Dickinson om? Hør episoden i appen NRK Radio

Christoph, Sven und Gabi ziehen Bilanz zu vier Jahren Brexit und feiern zwei große Schotten: Den Dichter Robert Burns und den Musiker Mark Knopfler.

I år är det hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Boken Flora Poetica tar fasta på växtligheten i Edith Södergrans poesi och blandar blomsterkonst med Södergrans texter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På midsommardagen den 24:e juni 1923 dog Edith Södergran i sviterna av tuberkulos. Då var hon 31 år gammal och hade publicerat fyra diktsamlingar. En femte kom postumt.Hundraårsminnet av hennes död har uppmärksammats på olika sätt. I våras kom en bildrik bok om Edith Södergran som amatörfotograf av formgivaren Nina Ulmaja och nu kommer en bok om Edith Södergran i växtriket. Bokens titel är FLORA POETICA. Edith Södergran i växtriket” och den är skapad av konstnären och formgivaren Martin Bergström tillsammans med Edith Södergran-experten Agneta Rahikainen. De har fokuserat på växtligheten i Södergrans poesi. Rosorna, hyacinterna och granarna.Nina Asarnoj har talat med litteraturvetaren Agneta Rahikainen och även besökt Martin Bergström i hans ateljé på Södermalm i Stockholm där de botaniska collagen i boken växt fram. Och materialet kommer från urgamla herbarier…Reporter: Nina AsarnojProducent: Anna Tullberg

Wenn es je eines Beweises bedurft hätte, dass das Plattdeutsche nicht nur taugt für Humor und derbe Späße, sondern auch für Poesie und tiefe Gedanken, dann hätte er ihn erbracht: Wolfgang Rieck ist einer der echten Poeten im Land, die auch auf Plattdeutsch ihre Lieder schreiben - gern bezieht er sich dabei auf Ernst Barlach und tritt mit dessen Werken in Dialog. Doch angefangen hat alles Mitte der 70er Jahre - gemeinsam mit Joachim Piatkowski in einem Singeklub, und dann mit einer soliden musikalischen Ausbildung am Rostocker Konservatorium. Darüber plaudert er mit Heike Mayer in Nienhagen zwischen Büchern und Instrumenten.

Ob Michelle Obama, Lindsay Lohan oder Karin Keller-Suter: Sie alle tragen Mode von Akris. Angefangen hat das Familienunternehmen mit Schürzen vor über 100 Jahren. Der medienscheue Akris-Kreativchef Albert Kriemler gibt einen persönlichen Einblick in die Firmengeschichte und seinen Schaffensprozess. * Bereits als kleiner Junge hat sich Albert Kriemler für Mode interessiert und viel gezeichnet. «Es gab nicht Schöneres für mich, als meine Freizeit im Stofflager zuzubringen.» Für ihn war klar: Er wollte in der Mode arbeiten. * Als der Geschäftspartner des Vaters starb, stieg Albert Kriemler als 19-Jähriger nach der Matura direkt bei Akris ein. Unterdessen führt er als Creative Director mit seinem Bruder Peter Kriemler das Familienunternehmen in dritter Generation. * Albert Kriemlers Grossmutter Alice Kriemler-Schoch hat Akris 1922 als Nähatelier für Schürzen gegründet. Später hat sein Vater Max Akris übernommen und zu einem Modeunternehmen ausgebaut. * Seit einigen Jahren sucht Albert Kriemler in seinen Kreationen den Austausch mit anderen Künsten wie Architektur, Fotografie, bildende Kunst. Zudem interessieren ihn Stoffentwicklung und neue Technologien. * Kuratorin und Kunsthistorikerin Karin Gimmi ordnet die Entwicklung des Familienunternehmens Akris in die Schweizer Textilgeschichte ein. * Albert Kriemler ist 62 Jahre alt und nähert sich dem Pensionsalter. Was wird aus dem Familienunternehmen? Im Podcast zu hören sind: * Albert Kriemler, Modedesigner und Kreativdirektor von Akris, leitet das Familienunternehmen mit seinem Bruder Peter Kriemler in dritter Generation. * Karin Gimmi, Kunst- und Architekturhistorikerin und Kuratorin am Museum für Gestaltung Zürich, hat eine Ausstellung zu Akris gemacht. Ausstellung «Akris. Mode. Selbstverständlich» im Museum für Gestaltung in Zürich, bis 24. September 2023. Bei Fragen, Anregungen oder Themenvorschlägen schreibt uns: kontext@srf.ch Mehr zum Kontext Podcast: https://srf.ch/audio/kontext

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Annika Bäckström UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.DIKT: "För mina dikter..." av Marina Tsvetajeva (1913)DIKTSAMLING: Med gröna ögon (Akvilon 2010)MUSIK:Theodor Leschetizky: BerceuseEXEKUTÖR: Peter Ritzen, piano

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Annika Bäckström UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.DIKT: "En trädgård" av Marina Tsvetajeva (1934)DIKTSAMLING: Med gröna ögon (Akvilon 2010)MUSIK: Gabriel Fauré: Aprês un rêveEXEKUTÖR: Yo-Yo Ma, cello, Kathryn Stott, piano

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Tora Lane UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.DIKT: Ur "Trappdikt" av Marina Tsvetajeva (1926)DIKTSAMLING: Trappdikt (Ellerströms 2023)MUSIK: Fikret Amirov: NocturneEXEKUTÖR: Jeanne Baxtresser, flöjt, Pedja Muzijevic, piano

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Tora Lane UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.DIKT: Ur "Bergsdikt" av Marina Tsvetajeva (1924)DIKTSAMLING: Bergsdikt (Ellerströms 2023)MUSIK: Christoph Willibald Gluck: Melodi ur andra akten av Orfeus och EurydikeEXEKUTÖR: Vilde Frang, violin, José Gallardo, piano

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Annika Bäckström UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.DIKT: "Hej! Varken pilspets..." av Marina Tsvetajeva (1922)DIKTSAMLING: Med gröna ögon (Akvilon, 2010)MUSIK: Lars-Erik Larsson: Siciliana ur En vintersagaEXEKUTÖR: Helsingborgs symfoniorkester, Hannu Lintu, dirigent

MÅNADENS DIKTARE (JULI) ÖVERSÄTTNING: Hans Björkegren UPPLÄSNING: Sofia Berg-Böhm Marina Tsvetajeva (1892-1941) debuterade i en värld och skrev en stor del av sina dikter i en helt annan. Född i Moskva som dotter till en professor i konsthistoria och en konsertpianist kunde hon studera och lära sig språk i Schweiz och Frankrike, och hon var bara 18 år när hennes första diktsamling ”Kvällsalbum” publicerades 1910. Den väckte genast uppmärksamhet. I en tid då det vimlade av olika litterära grupperingar, som symbolister, futurister och akmeister, var hennes poesi något alldeles för sig: djärv, kompromisslös, både högstämt romantisk och experimentell. ”Poeten har inget modersmål”, menade Tsvetajeva, och ”Det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.Hennes vuxna liv präglades av fattigdom och tragedier. Under stora umbäranden genomlevde hon ryska revolutionen i Moskva. Hennes treåriga dotter Irina dog av svält 1920. Efter närmare två decenniers exil i Europa återvände Tsvetajeva till Sovjetunionen 1939, där hennes dotter Ariadna skulle komma att arresteras och hennes make Sergej Efron avrättas. Själv begick hon självmord i Tatarstan 1941. På 60-talet började hennes författarskap återupptäckas och idag räknas hon till de största ryska modernisterna. För Joseph Brodsky var hon den allra främsta – det ryska 1900-talets mest passionerade röst.DIKT: "Till dig om hundra år" av Marina Tsvetajeva (1919)DIKTSAMLING: Rysk dikt från Derzjavin till Brodsky (Albert Bonniers förlag, 1989)MUSIK: Joseph Achron: Sats 2 ur KindersuiteEXEKUTÖR: Jascha Nemtsov, piano

• Literatur • Was hat der „Maier am Himalaya“ mit Karl Marx oder Denis Diderot mit Edward Lear oder Margaret Thatcher zu tun? Was verbindet Kuba, Kometen, Poeten mit Pflanzenforschern und Mathematikern, Chefökonomen mit Cocktailrezepten?Von Hans Magnus Enzensbergerwww.deutschlandfunkkultur.de, HörspielDirekter Link zur Audiodatei

Välkomna till veckans midsommarprogram där vi bjuder på guldkorn ur Lundströmsvåren. Ni möter bland andra Ann-Helén Laestadius, Alexander Mahmoud, Marie Göranzon och Olof Wretling! I säsongens sista program minns vi några av de intervjuer Lundströms Bokradio gjort under våren. Först ut bland gästerna är Ann-Helén Laestadius vars senaste bok heter "Straff" och skildrar de samiska nomadskolorna. Det är en roman om upprättelse som nått långt utanför Sverige gränser. Alexander Mahmoud var också i Lundströms studio och hälsade på. Hans andra bok heter "Du vill inte mer". Det blev ett nära samtal som kom att handla om klass och arbetsmoral, självhat och med det tiden kärlek till sig själv. I vår startade vi också en ny bokcirkel. Två efterlängtade gäster var tillbaka i programmet, radarparet skådespelaren Marie Göranzon och Olof Wretling, komiker och skådespelare. Boken vi läste var PO Enquists roman"Kapten Nemos bibliotek". En mångbottnad berättelse som knyter ihop många minnen från författarens barndom i Västerbottens inland. Det blev tre program om författarens kanske viktigaste verk.Poeten och översättaren Gunnar Harding var också här i Lundströms Bokradio och läste ur sin nya diktsamling "Minnen från glömskans städer", bland annat dikten Long distance call. Till sist kom också årets vinnare av Sveriges romanpris till studion. I år var det Mikael Berglund som vann lyssnarjuryns hjärtan med romanen "Ovanjorden". Tack alla ni som lyssnar! Trevlig sommar.Vi är tillbaka i slutet av augusti igen!Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Andreas Magnell (producent) och Jenny Teleman

En av de moderna pionjärerna på det svenska språket, Edith Södergran har varit död i 100 år. Det vill Agneta Rahikainen uppmärksamma. Tillsammans med Eira Sillanpää är hon aktuell med boken ”Världen är min” där de valt ut de mest spännande av Edith Södergrans fotografier och parat ihop dem med ett urval av hennes poesi. Agneta arbetar på Svenska Litteratursällskapet och doktorerade på Edith Södergran med avhandlingen Poeten och hennes apostlar. Hon har också skrivit flera andra böcker om Södergran.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastFoto Peter Ueda: Eva LindbladOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://www.defendukraine.org/donate Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Der Premio-Cervantes geht an Rafael Cadenas: Bedeutend, nicht nur für den Poeten, sondern auch für die venezolanische Kulturlandschaft…. Reportage von Peter B. Schumann.

Chatbots wie ChatGPT schreiben und kommunizieren mittlerweile wie Menschen. Der Hype ist riesig und doch schwingt die Sorge mit, dass die digitale Schöpfung den Menschen irgendwann überflügelt. Wer braucht noch Schriftsteller, Poeten und Journalisten, wenn auch die künstliche Intelligenz das kann? Hannes Bajohr ist Medien- und Literaturwissenschaftler und Experte für digitale Literatur. Er hat keine Angst vor schreibenden Maschinen. Vielmehr stellt er das Paradigma der Literatur in Frage. Für ihn stellen künstliche Intelligenz und machine learning das literarische Schreiben vor neue Herausforderungen. Was bedeuten Begriffe wie Genie oder Kreativität, wenn Maschinen plötzlich Texte verfassen? Im Kulturtalk sprechen wir über neue Ästhetiken und poetische Formen und hören, wie es klingt, wenn Maschinen zu fabulieren beginnen.

Der ehemalige Bild-Chefredakteur Julian Reichelt bezeichnet die „Grünen“ als „Poeten des Untergangs“. In seinem Video redet er über die Pressekonferenz von Wirtschaftsminister Habeck, der die „Alarmstufe Gas“ ausrief und den „drohenden Zusammenbruch der deutschen Energieversorgung“ verkündete. Trotzdem bleibt die Forderung der „Grünen“ bestehen, Ende des Jahres 2022 die letzten drei Atomkraftwerke abzuschalten. Web: https://www.epochtimes.de Probeabo der Epoch Times Wochenzeitung: https://bit.ly/EpochProbeabo Twitter: https://twitter.com/EpochTimesDE YouTube: https://www.youtube.com/channel/UC81ACRSbWNgmnVSK6M1p_Ug Telegram: https://t.me/epochtimesde Gettr: https://gettr.com/user/epochtimesde Facebook: https://www.facebook.com/EpochTimesWelt/ Unseren Podcast finden Sie unter anderem auch hier: iTunes: https://podcasts.apple.com/at/podcast/etdpodcast/id1496589910 Spotify: https://open.spotify.com/show/277zmVduHgYooQyFIxPH97 Unterstützen Sie unabhängigen Journalismus: Per Paypal: http://bit.ly/SpendenEpochTimesDeutsch Per Banküberweisung (Epoch Times Europe GmbH, IBAN: DE 2110 0700 2405 2550 5400, BIC/SWIFT: DEUTDEDBBER, Verwendungszweck: Spenden) Vielen Dank! (c) 2022 Epoch Times

Fahrraddiebstahl - das ist ein Verbrechen, fast so schlimm wie Mord. Denn es raubt dem Menschen nicht nur ein Fortbewegungsmittel, sondern ein Symbol der Freiheit seines Seins und Denkens. "Das Fahrrad an den Hörnern zu packen und hinauszuschwärmen in eine Welt voller Abenteuer: Das ist seit fast 200 Jahren die Leidenschaft von Visionären und Nonkonformisten, von emanzipierten Frauen oder genießerischen Poeten", heißt es im Vorwort einer Sammlung von Fahrradgeschichten namhafter radelnder Autoren, unter ihnen Mark Twain, Heinrich Böll und Arthur Conan Doyle. Ja, auch Sherlock Holmes war Radfahrer; und es bleibt zu hoffen, dass er mehr als einem Freiheitsräuber das Handwerk gelegt hat. Diesen und anderen Reifen-Spuren ist Christiane Neukirch nachgefahren.

Göbel, Alexanderwww.deutschlandfunk.de, CorsoDirekter Link zur Audiodatei

Außerdem ein neuer Limerick von unserem Poeten und ein lahmer Börsenticker.