Podcasts about lyckligtvis

I studion sitter Martin, Theo, Emil Erlandsson och Saga Jonasson. Det har äntligen blivit dags för Medis Radios STORA recension av Metaphor: ReFantazio. Hör Martin och Saga göra en recension som är nästan lika lång som spelet självt. Lyckligtvis är de inte ensamma utan Theo kommer med en sågning av Magnus Ugglas nya album Innan kronan blir för tung. Dessutom har det inte undgått någon att Nintendo har haft hela två stora presentationer av spel men också av sin nya konsol som står runt hörnet. Hör våra tankar och åsikter om vad som komma skall. Slutligen har Emil och Martin spelat Halo Wars. Klart vi ska gräva lite i brunnen också. 6:59 - Intro 23:32 - Innan kronan blir för tung 39:38 - Metaphor: ReFantazio 1:25:38 - Nintendo Direct 1:59:07 - Halo Wars Har DU något att säga till oss? Tips på något att prata om, åsikter om något vi sagt eller vill kanske bara säga hej? Skriv till oss på Facebook, följ oss på Instagram @medisradio och mejla till oss på medisradio@gmail.com. Vill ni se oss spela spel på Twitch så följ oss på @MedisRadioTV. Musik: Pontus Ljung

I studion sitter Martin, Panos och C.A. I veckans avsnitt får vi det bästa av två världar; samhällskritik och könsrock. C.A. kommer tillbaka och tävlar i tävlingen”Är det här en låt?”, Martin har kollat på TV-spels-antologin Secret Level och Panos har tittat på amatörteater i Kärrtorp. Lyckligtvis väger vi upp för detta med en lång diskussion om hur AI hjälper och stjälper spelbranschen. Det vill ni inte missa! 06:46 - Intro 11:25 - Secret Level 29:31 - Esmeralda 44:38 - Tävling 1:03:44 - AI och TV-spel Har DU något att säga till oss? Tips på något att prata om, åsikter om något vi sagt eller vill kanske bara säga hej? Skriv till oss på Facebook, följ oss på Instagram @medisradio och mejla till oss på medisradio@gmail.com. Vill ni se oss spela spel på Twitch så följ oss på @MedisRadioTV. Musik: Pontus Ljung

Också om 2024 YR4, som upptäcktes för ett par månader sedan, inte längre anses hota jorden 2032, är och förblir asteroiderna ett existentiellt hot mot vår överlevnad. Åtminstone i det långa loppet. Lyckligtvis är vi inte helt utan knep när det kommer till att upptäcka och avvärja dem. Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

Patric och Florian fick en inre panik när nyheten dök upp att David Lynch har dött. Lyckligtvis kommer han leva vidare för evigt i och med hans unika filmspråk. Inte nog med det så skapande han även en av världshistoriens vackraste tv-serier, Twin Peaks. Patric och Florian försöker ta sig igenom allt, genom att börja... Read more »

Förra veckan hände det som inte fick hända. Peter föll offer för en nätfiskeattack! Han råkade ge angripare åtkomst till Youtube-kontot där han publicerar bilrelaterade nyheter och recensioner. Angriparna hade kombinerat tre metoder som tillsammans skapade en av de trovärdigaste nätfiskeattackerna någonsin. Angriparna använde bland annat ett modernt nätfiskeverktyg som gjorde att de kunde kapa Youtube-kontot trots att det skyddades med tvåfaktorsautentisering. Lyckligtvis upptäckte Peter att något var fel och hann återkalla angriparnas åtkomst i tid. I veckans poddavsnitt diskuterar Peter och Nikka hur angriparna gick till väga. Peter förklarar varför han inte märkte att sökresultatet som han klickade på i själva verket var en bluffannons som hade slunkit igenom Googles annonsgranskning. Angriparna hade nämligen inte bara utnyttjat brister i Googles annonssystem. Angriparna hade också dragit nytta av Googles eget webbhotell för att skänka extra trovärdighet till nätfiskekampanjen. I avsnittet ger podduon avslutande och konkreta rekommendationer på två åtgärder som förhindrar liknande attacker. Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd278.

Hur länge kan en mobil förväntas förses med säkerhetsuppdateringar? Under smartphone-erans första decennium hade Apple och Android-mobiltillverkarna vitt skilda åsikter kring sitt underhållsansvar. Än idag anser många Android-mobiltillverkare att deras mobiler bara ska hålla i något enstaka år. Till och med annars välrenommerade mobiltillverkare som Motorola anser att två år från lanseringsdatum är skälig livslängd på en mobil. Det är förvånande eftersom två år är kortare tid än den lagstadgade treåriga reklamationsrätten, vilken dessutom räknas från köpdagen (inte modellanseringsdagen). Lyckligtvis är några Android-mobiltillverkare mer seriösa. Google utlovar sju års månatligt underhåll för sin senaste Pixel 8-serie. Samsung utlovar lika lång underhållstid för några av sina nya modeller men väljer att inte utfästa någon garanti för uppdateringsfrekvensen. I veckans avsnitt av Bli säker-podden jämför Peter och Nikka de olika Android-mobiltillverkarnas underhållsgarantier. I samband med detta snubblar podduon över ett oväntat uttalande från en av cheferna på Oneplus – som tycker att deras mobiler kan liknas vid en smörgås. Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd240.

Authy har länge varit en favorit bland tvåfaktorsautentiseringsappar. Authy har låtit användarna synkronisera sina tvåfaktorsautentiseringshemligheter totalsträckskrypterat mellan enheter och mellan olika operativsystem. Appen har dessutom varit både reklamfri och kostnadsfri. Nu meddelar Twilio, företaget som driver Authy, att de framåt sommaren lägger ned stödet för Windows, Mac OS och Linux. De vill i stället satsa helhjärtat på IOS- och Android-versionerna. Lyckligtvis sammanfaller Authys stundande plattformsbegränsning med framväxten av en konkurrent: 2FAS. Den appen har dessutom öppen källkod. I veckans poddavsnitt pratar Peter och Nikka om varför 2FAS kan bli en lämplig ersättare till Authy lagom till Authys sorti från världens skrivbordsoperativsystem. Nikka förklarar också vilka förbättringar som 2FAS behöver göra fram till dess samt vilken begränsning som 2FAS alltid kommer att ha på grund av sättet som appen synkroniserar tvåfaktorsautentiseringshemligheterna. Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd232.

Så Mycket Bättre-aktuella Jonathan Johansson kallar sig själv för Sveriges obekvämaste artist när det kommer till intervjuer. Han kan lajva fram ett intresse för såna saker, men sysslar allra helst bara med musiken. Lyckligtvis tycker han att Titti är en normal människa så det blir ändå ganska bekvämt den här gången. Han berättar också mer om vårens kommande turné, när Molly Sandén snodde hans låt och mycket mer! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Tillhör du den skara som finner kryp och insekter obehagliga? Då är du inte ensam. Lyckligtvis har vi på FromBeyond tagit vårt ansvar och djupdykt i dessa krälande fasor när de fångas på film. Vi riktar mikroskopet mot såväl spindlar som skalbaggar och har med oss Ystads egna Roger Möller på det krypande tåget. The post #213 – Creepy Creeping Creeps appeared first on FromBeyond.se.

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017.Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare.Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag.Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken.En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis.Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten.För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. ”Så fasansfullt med alla dessa döda!” utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: ”Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om!”börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheterDet är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: ”Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. /…/ Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal.”Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: ”Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make”.Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande.För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas.Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer.Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig.Annina Rabe, litteraturkritikerLitteraturJane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

Har du funderat på om du behöver en hemsida för ditt företag? I så fall är det här avnittet av Entreprenörspodden ett måste! Vi besvarar alla dina frågor om vad det innebär att ha en hemsida, vad det kostar och hur du faktiskt skapar en. Att ha en närvaro på internet är idag avgörande för företagens framgång. Men det kan vara svårt att navigera i djungeln av tekniska termer som domän och webbhotell. Lyckligtvis hjälper vi dig genom processen med vår podcast, där vi bryter ner de grundläggande koncepten och ger dig konkreta råd. Oavsett om du är helt ny inom webbutveckling eller har tidigare erfarenhet, kommer du att få nytta av vår expertis och insikter. Vi ger dig inte bara verktygen för att skapa en imponerande hemsida, utan också strategier för hur du kan marknadsföra den effektivt. Missade inte chansen att lära dig grunden du behöver veta om hemsidor. Klicka nu och ta steget mot en framgångsrik online-närvaro!

Vi har alla behov av att anteckna saker i vår vardag. För att göra detta kan vi välja mellan en mängd olika anteckningsappar som låter oss strukturera och synkronisera våra anteckningar. Tyvärr är det långt ifrån alla anteckningsappar som synkroniserar våra anteckningar totalsträckskrypterat. Det är problematiskt med tanke på hur känsliga saker som många av oss skriver i våra anteckningar. Lyckligtvis finns det flera bra, säkra och integritetsvärnande anteckningsappar. I veckans poddavsnitt pratar Peter och Nikka om fyra av dem: Apple Anteckningar, Joplin, Standard Notes och Notesnook. De fyra anteckningsapparna har sina respektive för- och nackdelar som gör dem mer eller mindre optimala för olika målgrupper och ändamål. Veckans poddavsnitt är den första halvan av genomgången. Lyssna även på nästa veckas avsnitt som handlar om säkra så kallade ”second brain-anteckningsappar”, till exempel Obsidian. Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd213.

Nu må det blomstra i den vida världen, men det är inget som Speljuntan bryr sig om när det vankas ny fullspäckad podd! Istället för att blicka ut genom fönstren vänder vi all uppmärksamhet mot det som vissa kallat Playstations sämsta Showcase någonsin. Muntrare miner har det varit för det Svenska E-sporförbundet som efter åratal av diss nu fått äntra idrottens finrum.  I veckan släpptes dessutom årets kanske mest väntade besvikelse, The Lord of The Rings: Gollum, vilket infriade alla förväntningar och blev det senaste spelet att be om ursäkt för sig själv. Anton delar med sig av sin upplevelse som hobbiten med dissociativ identitetsstörning. Lyckligtvis räddas spelveckan upp när Susanne spelat en bedårande författardröm från förr. Vill du att det ska fortsätta finnas one pod to rule them all? Stötta Juntan på patreon. www.speljuntan.se Spel som nämns i avsnittet: Metal Gear Solid Delta: Snake Eater, Alan Wake 2, Helldivers 2, Spider-Man 2, The Last of Us: Part 2, The Lord of the Rings: Gollum, Lost Words: Beyond the Page, Valorant, Metal Gear Solid Twin Snakes, Lost Word: Beyond the Page, Harvest Moon: A Wonderful Life Releaseradar: Street Fighter 6, Diablo 4, Dordogne, Layers of Fear, F1 23, Park Beyond, Aliens: Dark Descent, Final Fantasy XVI, Story of Seasons: A Wonderful Life Tidskoder: (00:52) Personliga frågan (07:18) Spelnyheter (33:54) Reklam (35:00) Gollum, Gollum, Gollum (50:25) Lost Word: Beyond the page (54:36) Releaseradar

I förra veckans avsnitt av Bli säker-podden pratade vi om incidenten hos Region Skåne där en forskare hade råkat tappa bort ett okrypterat USB-minne med personuppgifter. Av IMY:s rapport framgår det att Region Skåne uppmanade medarbetare att använda komprimeringsprogrammet 7-zip som en teknisk säkerhetsåtgärd. 7-zip kan nämligen inte bara komprimera filer utan även kryptera de hoppackade zip-arkiven. 7-zip är dock ingen optimal lösning för situationen. Det är opraktiskt för medarbetarna att behöva packa ihop och packa upp krypterade zip-arkiv för att komma åt sina filer. Därutöver öppnar sådant krångel för misstag, till exempel att någon medarbetare packar upp ett krypterat zip-arkiv till det okrypterade USB-minnet i stället för till sin dator. Lyckligtvis finns det lämpligare lösningar än 7-zip, och i veckans avsnitt berättar vi vilka dessa är. Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd197.

Hår är en viktig del av vår identitet, men kanske är det först när vi börja tappa manen som det blir uppenbart. Lyckligtvis finns nu mer moderna metoder som kan bromsa håravfall och i många fall återskapa det som gått förlorat. I det här avsnittet pratar vi om just detta. Missa inte det! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Babs Drougge och Matilda Rånge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Linnéa Wikblad och Margret Atladottir. Moldaviens president Maia Sandu anklagar Ryssland för att ha långtgående planer på att störta deras regering och tillsätta en ny. Uttalandet kommer bara några dagar efter att Ukraina gått ut med liknande uppgifter, men vad vill egentligen Ryssland Moldavien?Sen pratar vi om en bajsskandal som skakar tyska Hannover. Självaste balettchefen för statsoperan blev så pass vred över en recension att han gick fram och tryckte upp hundbajs i ansiktet på recensenten. Lyckligtvis låg bajset i en påse, men enligt uppgift ska påsen ha varit öppen.

Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 16 maj 2019.En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett semikolon blinkande med ett ansträngt leende på läpparna.En sisådär 2013 år senare inträffade en historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon.Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bästsäljare som Whats eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män bröstvårtor?Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt, även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande funderingar som Vad är utmärkande för en handling? och Är poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?.Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär. Men också något allvarligt.Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande frågan Varför är vi inte i Paradiset?En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden. Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna.Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut.Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten A narrow fellow in the grass, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln The snake  ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på problemen.Emily Dickinson älskade tankstreck dash på engelska som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter Dash! Dash! Dash! de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten, och belyser utvalda passager tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill.Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde Dickinson verkligt beklämd.Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd.Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice sudden is.A narrow fellow in the Grass handlar på ytplanet om just en orm som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel, som i A Bird came down the Walk en annan av Dickinsons dikter.Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid fullbokat i tvättstugan?I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva You may have met him?, något som i strikt mening inte är en fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför.Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet, att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på de stora frågorna.Gud står inte att finna skriver Emily Dickinsons, även om hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske var hon som antytts här och av henne själv en hedning, som såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp.En frågande varelse, det är ingen dum beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva tecknet för vår undran.Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig själv: Varför har du övergivit mig?Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för OBS

Två dagar före julafton tillkännagav företaget bakom lösenordshanteraren Lastpass att höstens intrång var allvarligare än de inledningsvis trott. Angriparna hade inte bara kommit över kunddata utan även användarnas krypterade lösenordsvalv. Lyckligtvis är Lastpass och liknande lösenordshanterare konstruerade för att stå pall för sådana incidenter. För att kunna låsa upp de krypterade lösenordsvalven krävs de rätta huvudlösenorden. Så länge användarna har valt starka huvudlösenord är därmed ingen skada skedd. Det råder däremot en kraftigt förhöjd risk för nätfiskeattacker där angripare försöker lura användarna att avslöja sina lösenord. Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd178.

Det blir allt vanligare att vi blir uppringda av robotar. Men vad är grejen med "robocalls"? Andreas Frid är kommunikationschef på TrueCaller, ett av många företag som specialiserat sig på att hindra fejkade samtal att nå dig. Han säger att robotsamtal är en miljardindustri och att inte alla, men de flesta, är ute efter att lura pengar av dig. Lyckligtvis finns några enkla saker du kan göra för att skydda sig själv. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Förbered smaklökarna på en välsmakande soppa av snack från spelvärlden. Speljuntan har skyfflat i nyheter så som Playstations shovelware-stopp och de senaste vändningarna i den juridiska härvan kring Disco Elysiums skapare. Vi erbjuder även ett smakprov från decembers spelsläpp. Dessvärre meddelar Elisabeth att Pokémon Scarlet and Violet lämnar en besk eftersmak några timmar in i spelet. Lyckligtvis räddas hela härligheten upp med en dessert av episka proportioner när Juntan genomför ett stort spoilersnack kring den interaktiva filmupplevelsen Immortality. Spel som avhandlas i avsnittet: Disco Elysium, Pokémon Scarlet and Violet och Immortality. Releaseradar för december: The Callisto Protocol, Marvel's Midnight Suns, Need For Speed Unbound, Hello Neighbor 2, Choo-Choo Charles, Crisis Core: Final Fantasy VII Reunion, High On Life. Om du tycker detta avsnitt smakat väl, överväg att stötta oss på Patreon. http://www.speljuntan.se Tidskoder:(01:03) Veckans personliga fråga(05:40) Playstation stoppar Shovelware(12:28) Disco Elysium-härvan(17:34) Reklam(18:10) Pokémon Scarlet and Violet(28:54) Releaseradar(33:10) Spoilersnack Immortality

I förra veckans podd pratade Nikka och Peter om hur fysiska säkerhetsnycklar gjorde inloggningsförfarandet immunt mot nätfiskeattacker. De konstaterade också att det fanns problem på användarvänlighetsfronten som gjorde att lösningen skulle få svårt att slå igenom bland privatpersoner. Lyckligtvis löser passkeys dessa problem. Tess och Nikka diskuterade passkeys så tidigt som våren 2021 (avsnitt 125). Då var passkeys bara en lovande framtidslösning i utvecklingsstadiet. Nu är passkeys här, och är tillgängligt för allmänheten att dra nytta av. Se fullständiga shownotes på https://go.nikkasystems.com/podd173.

Bellman vet inte alls hur man ska tilltala och underhålla en konung. Lyckligtvis får vi andra glädje av det! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det blir allt vanligare att vi blir uppringda av en telefonsvarare. Men vad är grejen med Robocalls? Andreas Frid är bland annat kommunikationschef på TrueCaller, ett av många företag som specialiserat sig på att hindra fejkade samtal att nå dig. Han säger att robotsamtal är en miljardbusiness och att inte alla, men de flesta är ute efter att lura pengar av dig. Lyckligtvis finns några enkla saker du kan göra för att skydda sig själv. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Frake berättar om de mystiska besökarna från kloakerna och duon kläcker en plan, en plan som övergår både Frake och Thorns omedelbara tillgångar. Lyckligtvis har Grine alltid en kontakt eller två i bakfickan. Som vanligt kräver tjänster i Duskwall gentjänster, speciellt när nykomlingar kommer och ber om etablerade tjuvars förtroende. Men kanske ger detta tillfälle till två av Sprättarnas mer oprövade förmågor att bevisa sig och vad de är kapabla till.

Nyligen kom fjärde barnboken och snart medverkar han i tv-programmet "Vem tror du att du är?". Folkkära Lars Lerin är P4 Extra Gästen och pratar om sitt konstnärskap, katterna och familjelivet. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

Brittiska Mary Anning (1799-1847) var en av grundarna av den moderna paleontologin, vetenskapen om det förhistoriska livet. Men hon blev mer eller mindre ignorerad av sin samtid. Anning var ju kvinna, och från arbetarklassen, utan formell utbildning – hon fick med nöd och näppe ens lära sig läsa och skriva. Lyckligtvis har hon fått upprättelse i vår tid. . Redaktör: Marcus Rosenlund. E-post: kvanthopp@yle.fi

Det blir ett avsnitt med lite tankar kring kriget i Ukraina och hur det påverkar idrotten i världen. För tillfället men också på längre sikt. Lyckligtvis är det inte bara tråkigheter utan även en hel del skoj i podden. T ex ett av världens bästa hundnamn. Och en rolig Storgodispåse såklart!

Karaktär: Skye Summers. Plats: Marseilles och Château Ford. Handling: Skye får äntligen träffa Clarissa, men inser att hon nu är ute ur leken. Lyckligtvis finner hon en ny allierad och beger sig ut till Château Ford för att göra lite... Fortsätt läsa →

Förra veckan hade vi bokrelease för Konvertiten i Korskyrkan Uppsala och hela festen kan ni höra i det här avsnittet! Vi fick höra galna exempel på Migrationsverkets kristendomskriterier från advokat Ruth Nordström. Min broder från en annan moder Andreas Lundström berättade om hur testet "Är jag kristen nu?" kom till och avslöjade att det har använts mer än 800 000 gånger av över 200 000 unika användare!! Förlagschefen Joel Sjöberg intervjuade Micael om skrivprocessen och hur det är att växla mellan skön- och facklitteratur. Och avslutningsvis blev det musik! Allt inleddes med att Abolfazl som själv är konvertit kom till tals. Han är född i Iran men familjen är afghansk och det var dit Migrationsverket ville utvisa honom efter att de tyckte att han inte förklarade skillnaden mellan protestantismen och katolicismen tillräckligt. Varför det spelar roll kan man ju verkligen fråga sig nu när vi vet att talibanerna identifierar och dödar kristna baserat på något så enkelt som om de har Bibeln nedladdad på telefonen. De verkar inte bry sig ett skvatt om huruvida man kan frambringa en luthersk biografi! Lyckligtvis tog Ruth Nordström strid för Abolfazl och förde hans fall upp till FN-nivå. Där grep FN:s kommitté mot tortyr in och såg till att utvisningen stoppades. Tänk på det ett ögonblick. FN:s kommitté mot tortyr fick stoppa Sverige från att utvisa någon till tortyr. Hela bokreleasen kan också ses på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=QID3lPBSj4s För mer info om vad du kan göra för konvertiterna, besök https://rattilltro.se/  Har du frågor, kommentarer eller tips på vad vi ska podda om? Maila oss på jesusfolket@gmail.com Boka en föreläsning: https://helapingsten.com/boka/  Gilla Jesusfolket på Facebook! facebook.com/jesusfolket Följ oss på YouTube! youtube.com/helapingsten Och följ bloggen Hela Pingsten! helapingsten.com Läs mer om och beställ Konvertiten här: http://konvertiten.se/ 

I ett rätt långt avsnitt låter det stundtals som att Dan håller på att somna medan han argumenterar emot sig själv. Lyckligtvis är Theo med som alltid och piggar upp stämningen. Den här gången är det även dags för bronsplats på den aktuella topplistan.

Sista semesteravsnittet! Och av ren lättja lät vi er skriva manus åt oss.   Lyckligtvis gjorde ni ett bra jobb, för i dag har vi flera riktigt härliga frågeställningar att killgissa om. Se hålltiderna nedan!   Hålltider: 00:00 - Försnack 04:25 - Lyssnarfråga 1: Jag har fått dille på att bli både stark och flexibel samtidigt, till exempel kunna lyfta tresiffrigt men också gå ned i spagat. Hur mycket motverkar dessa två mål varandra? 09:55 - Lyssnarfråga 2: Ska jag som har ett max i bänkpress på 55 kg träna annorlunda än någon som har ett max på 155 kg, om målet är att öka i just bänk? 14:30 - Lyssnarfråga 3: Två frågor om OS! 23:10 - Lyssnarfråga 4: Hur ser planerna ut för Styrkelabbet resten av året? 28:20 - Lyssnarfråga 5: Jag försöker slänga in en ”annan dags baslyft” varje pass, till exempel press efter böj på bendagen, för att öka frekvensen för just baslyften. Bra eller anus? 31:20 - Lyssnarfråga 6: Är det skillnad på hur män och kvinnor bygger stora bröstmuskler? 35:15 - Lyssnarfråga 7: Har Daniel lagt om träningen nu när han precis har blivit trebarnsfar? 38:40 - Lyssnarfråga 8: Har själv nyligen fött vårt tredje barn. Hur skulle Daniel rekommendera sin fru, eller mig då, att komma tillbaka till styrketräningen efter förlossningen? ***   Styrkelabbet sponsras av Gymgrossisten. För att se vilka produkter vi använder och rekommenderar, besök gymgrossisten.com/styrkelabbet.   ***   Denna podcast produceras av Styrkelabbet. På Styrkelabbet.se hittar du artiklar om styrketräning, träningsprogram, styrkeövningar, kost och kosttillskott.   ***   Logga din träning i vår app StrengthLog!

Känns dina dejter ibland som ett uppträdande där du gör allt för att leverera med hopp om att bli "godkänd"? I veckans avsnitt coachar jag en 35-årig kille som tycker dejter känns som auditions där han försöker leverera en tilltalande version av sig själv, ställa intressanta frågor och visa upp så många sidor som möjligt. Det gör dessvärre att killarna han dejtar får se en väldigt forcerad version av honom, och efter ett par dejter brukar det rinna ut i sanden. Lyckligtvis visar det sig att han redan har nyckeln till bättre dejtande, utan att veta om det. Välkommen in i coachingrummet! HAPPY DATINGS E-KURSER: Lär dig skapa emotionell kontakt: www.happydating.se/emotionellkontakt Flirtskolan: www.happydating.se/flirtskolan Digitalt dejtande: www.happydating.se/digitaltdejtande Aldrig mer en stel fikadejt: www.happydating.se/fikadejt BOK: DEJTING BÖRJAR MED DIG! Läs mer om boken och ladda ner första kapitlet gratis på www.happydating.se/bok INSTAGRAM: Följ @happydating.se på Instagram för mer dejtingpsykologi, kunskap och inspiration.

I detta avsnitt gästas jag av Pontus, Sebbe och mig själv ifrån mitt egna band, Envig. Lyckligtvis har vi en tidigare poddgäst som ställer upp och hostar! Vem då undrar ni såklart. In och lyssna. Vi pratar om tortyr, seriemördare, fångläger och mindre glada raggare. Njut!

Vi har historiskt varit relativt förskonade från dödliga svampinfektioner. Men nu varnar forskare för att svampar håller på att bli ett allt större globalt hälsohot. Varför? Svampar finns överallt, i varje andetag du tar andas du in hundratals svampsporer. Lyckligtvis är de flesta ofarliga för oss, men de senaste decennierna har allt fler sjukdomsframkallande svamparter upptäckts. Och det är en trend som sannolikt kommer att fortsätta. I och med den globala uppvärmningen lär sig svampar att överleva ett av människans viktigaste försvar: vår varma kroppstemperatur. Samtidigt blir svamparna resistenta mot de läkemedel som finns.  Vilka farliga svampar finns där ute redan nu? Och hur oroliga bör vi vara för svamp-epidemier i framtiden?

Vi har historiskt varit relativt förskonade från dödliga svampinfektioner. Men nu varnar forskare för att svampar håller på att bli ett allt större globalt hälsohot. Varför? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Svampar finns överallt, i varje andetag du tar andas du in hundratals svampsporer. Lyckligtvis är de flesta ofarliga för oss, men de senaste decennierna har allt fler sjukdomsframkallande svamparter upptäckts. Och det är en trend som sannolikt kommer att fortsätta. I och med den globala uppvärmningen lär sig svampar att överleva ett av människans viktigaste försvar: vår varma kroppstemperatur. Samtidigt blir svamparna resistenta mot de läkemedel som finns. Vilka farliga svampar finns där ute redan nu? Och hur oroliga bör vi vara för svamp-epidemier i framtiden?

Vi har historiskt varit relativt förskonade från dödliga svampinfektioner. Men nu varnar forskare för att svampar håller på att bli ett allt större globalt hälsohot. Varför? Svampar finns överallt, i varje andetag du tar andas du in hundratals svampsporer. Lyckligtvis är de flesta ofarliga för oss, men de senaste decennierna har allt fler sjukdomsframkallande svamparter upptäckts. Och det är en trend som sannolikt kommer att fortsätta. I och med den globala uppvärmningen lär sig svampar att överleva ett av människans viktigaste försvar: vår varma kroppstemperatur. Samtidigt blir svamparna resistenta mot de läkemedel som finns.  Vilka farliga svampar finns där ute redan nu? Och hur oroliga bör vi vara för svamp-epidemier i framtiden?

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä Diktaren och samvetet från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen Diktaren i verkligheten att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen Om kräks själsliv, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för det tomma esteteriet i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

Kan man bli annat än på topphumör när underbara Emma är tillbaka hos oss i Sunshinepodden? Vi pratar om att förverkliga drömmar i mittlivs-GLIPAN - åldern där man är vuxen men inte gammal, om att hon i höst drar ner till Frankrike för att jobba på B&B och om idén till nya boken som började med ett besök i ett bedagat provensalskt kloster Hennes nya bok Je m’appelle Agneta handlar om att våga kliva ur sig själv, om att inse att livet är kort och att vi borde dansa mer på borden. Ta för oss av livet, helt enkelt Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, Agnetas man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att ”din kropp är ditt tempel” och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning. Men efter att ha svarat på en annons står Agneta en dag till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence…. Tune in för ett avsnitt med massor av skön Emma-energi och skratt! Vill du ha hennes senaste bok - for free? Gå med i 4good Book Club nu så är det din BONUS - helt utan extra kostnad!  Vad tyckte du om det här avsnittet? Dela gärna med dig i Sunshinepodden VIP. Vill du få ett nytt avsnitt från Sunshinepodden varje söndag? Klicka prenumerera i din poddcasterapp Vill du få pepp, inspiration och inbjudningar från oss? Prenumera på vårt nyhetsbrev här.

Kan man bli annat än på topphumör när underbara Emma är tillbaka hos oss i Sunshinepodden? Vi pratar om att förverkliga drömmar i mittlivs-GLIPAN - åldern där man är vuxen men inte gammal, om att hon i höst drar ner till Frankrike för att jobba på B&B och om idén till nya boken som började med ett besök i ett bedagat provensalskt kloster Hennes nya bok Je m’appelle Agneta handlar om att våga kliva ur sig själv, om att inse att livet är kort och att vi borde dansa mer på borden. Ta för oss av livet, helt enkelt Agneta är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, Agnetas man Magnus, fågelskådare och frisksportare, anser att ”din kropp är ditt tempel” och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Lyckligtvis finns ett utrymme bakom frysen i källaren där Agneta kan ha sin marmelad. Att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar är hennes enda, hemliga njutning. Men efter att ha svarat på en annons står Agneta en dag till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence…. Tune in för ett avsnitt med massor av skön Emma-energi och skratt! Vill du ha hennes senaste bok - for free? Gå med i 4good Book Club nu så är det din BONUS - helt utan extra kostnad!  Vad tyckte du om det här avsnittet? Dela gärna med dig i Sunshinepodden VIP. Vill du få ett nytt avsnitt från Sunshinepodden varje söndag? Klicka prenumerera i din poddcasterapp Vill du få pepp, inspiration och inbjudningar från oss? Prenumera på vårt nyhetsbrev här.

I höst är det tio år sedan Magnus blev redaktionschef på omEV. Detta har vi andra i redaktionen tagit fasta och gjort en intervju med honom om arbetet under dessa år. Tesen inför podden var att Magnus, som har skrivit ca 1000 nyhetsbrev bör kunna ge intressanta perspektiv på utvecklingen i sektorn. Lyckligtvis visade sig […]

I veckans avsnitt av CMP kastar vi återigen på oss gummidräkterna och återvänder till vårt Batman-tema! I Batman Forever är det Val Kilmers tur att axla rollen som Bruce Wayne/Batman. Skurkarna Two-Face och Riddler ställer till med trubbel och det är upp till Batman att bekämpa dem och rädda Gotham! Lyckligtvis är han inte ensam, vi introduceras även till hans trogna sidekick, Robin! Med ny regissör och nya skådisar bäddas det för en annan typ av film, men hur står den sig egentligen mot Tim Burtons klassiker? Lyssna och få svar! Mycket nöje! Superlänk till alla plattformar: https://linktr.ee/creativemeltdownpodcast

Karaktär: Zach “Mr Town” Reeves. Plats: Woodtorch, 2006. Handling: Mr Town är säkerhetschef på Alpha et Omega Industries bas och har i uppgift att hålla den trygg. Lyckligtvis är det inte särskilt ansträngande jobb då ingenting någonsin brukar ske över... Fortsätt läsa →

Många är de som har gjort utläggningar om Jorge Luis Borges författarskap. När en stor del av hans verk nu samlas på svenska har Niklas Qvarnström beslutat sig för att absolut inte bli en av dem. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 7 mars 2018. Berättaren är noga med att tassa ut på tå ur sjukrummet. Angelägen om att göra så få rörelser som möjligt för att inte ytterligare belasta medvetandet hos mannen som ligger i bädden. Mannen som inte kan glömma. Vars minne är ett ofyllbart tråg, i vilken allt han hör och ser, allt han upplever och någonsin har upplevt; allt han tänkt och sagt och känt doften eller stanken av, men också allt han försökt glömma och redan tidigare lagt på minnet, får plats. Tar plats. Ett expanderande tråg, med egenskaper som fysikens krökta rum. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad Berättaren skulle helst göra sig osynlig. Omemorerbar. Smärtsamt medveten om att mannen i bädden är en fånge i sitt eget minnespalats, där han irrar omkring som ett spöke i serveringsgångar till och från kök och matsalar och bibliotek. I korridorer av minnen av minnen av minnen. Varenda måltid han någonsin ätit, varenda stavelse han läst. Minnen som reproducerar sig i det oändliga som mellan motställda speglar, med tunneleffekter som, allteftersom hur speglarna vinklas, får gångarna att kränga hit och dit. Återigen: som krökta rum. Jag återger slutscenen av berättelsen ur minnet. Lyckligtvis är det ofullständigt, och min återgivning utan tvivel full av felaktigheter. I en annan historia av samme författare hälsas glömskans välsignelse när dess berättare som, det nämns i förbigående, heter Borges till sin lättnad kan konstatera att han inte längre känner igen alla ansikten han ser på gatan. Jag borde inte prata om den berättelsen. Den står inte att läsa i den volym som legat på mitt skrivbord i månader. Svart som kabastenen i Mecca. Författaren återvänder gärna till kabastenen i Mecca. Han återvänder gärna till olika oändlighetsprinciper. Till krängande serveringsgångar mellan kök och matsalar och bibliotek, där hans läsare och forskare och uttydare irrar omkring som spöken mellan motställda speglar. Yra i huvudet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Speglar, står det inom parantes sagt på ett annat ställe, citerat ur en encyklopedi i ett uppslag om en värld där endast det någon tänker kan äga rum; speglar har den förfärliga egenskapen gemensamt med samlag att de ökar människornas antal. Korridorerna blir längre och längre som i alla den teoretiska fysikens och högre matematikens lustiga hus. Ett sådant lustigt hus kallas Hilberts Hotell, efter den tyske matematikern David Hilbert. På hans hotell finns det alltid plats, trots att det är fullbelagt. I den mest berömda versionen av exemplet vill en prinsessa boka in sig för natten. Receptionisten löser det genom att låta gästen i rum 1 flytta till rum 2, gästen i rum 2 till rum 3 och så vidare i all oändlighet. Ett expanderande hotell, av allt att döma, ungefär som minnet hos mannen i sjukbädden som ingenting kan glömma. Funes heter han. Funes med det goda minnet. Berättelsen om honom börjar på sidan 419 i den svarta volymen på mitt skrivbord. Den luktar fukt, eftersom den nyligen legat på nattygsbordet i ett underkylt rum på ett hotell, där det alltid verkade finnas plats för en gäst till. Det låg i en sydeuropeisk stad, men när jag vaknade på nätterna kunde jag ha svurit på att jag var i Buenos Aires. Ute i korridoren hörde jag en berusad osynlig granne varva obegripliga otidigheter med korta stycken ur olika milongas eller snarare korta stycken ur samma milonga. I gryningen låg mannen död i korridoren. Nej, det gjorde han inte. Det var bara som jag drömde, efter att ha läst exakt den meningen kvällen före på sidan 356 i den svarta volymen på nattygsbordet. 1923-1944 står det på omslaget. De första tjugoett åren i författarens bana. En till synes rät linje, längs vilken så många filosofer gått vilse att en enkel läsare mycket väl kan tappa bort sig där. I Döden och kompassen, på sidan 454 i den svarta volymen, är den räta linjen en labyrint och läsaren en detektiv. Men jag vill inte prata om det. Jag vill inte ytterligare belasta det allmänna medvetandet med ännu en katalog av uppräknade motiv och teman, av nygamla perspektiv på ett och samma svindlade författarskap. Kataloger av litterär memorabilia, som kommer i ständigt nya och utökade upplagor. Jag vill gå varsamt fram, smärtsamt medveten om att vi alla är fångar i de runda ruinerna efter ett minnespalats, och skulle kunna ägna oss åt arkeologiska utgrävningar bland resterna tills vi får kroniskt ryggskott. Angelägen om att inte mer än nödvändigt fresta på det kollektiva minnet, som med Funes i hans sjukbädd. Hur fullt det än är finns det alltid plats för mer. Jag vill överhuvudtaget inte prata om Jorge Luis Borges. Inte om att han dog den fjortonde juni 1986 i Genève, blind men klarsynt enligt uppgift, efter att ha fötts den tjugofjärde augusti 1899 i Buenos Aires: den stad han mutat in och befolkat med tankespöken som fortfarande leker tafatt på Recoleta-kyrkogården, i irrande sökan efter en gravsten som verkar saknas där. Jag tänker inte citera att han var nöjd över att ha fötts på 1800-talet, som han var mycket förtjust i: även om han kunde säga till dess nackdel att det ledde till 1900-talet. Jag vägrar. Jag tänker inte säga ett ord om hans ojämförliga verk som det å andra sidan är beklämmande lätt att jämföra hans efterföljare med, till deras ständiga nackdel. Den som numera skriver labyrint eller dröm i drömmen eller till och med spegel och korridor, är dömd till upprepning som i en drömskt labyrintisk korridor behängd med speglar. Dömd att bli förföljd av efterhängsna citattecken, som klistrar sig fast vid glosorna som våta höstlöv. Som om han var först i världshistorien med motiv som är mycket äldre än gatan. Gamla som stranden under asfalten, och lika följsamt formbara. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller Till och med äldre litteratur kan ha något Borges-aktigt över sig som Hypnerotomachia Polophili, kanske skriven av Fransesco Colonna och tryckt 1499 i Venedig, eller de anonyma Rosencreutzar-manifesten från början av 1600-talet; den spanske Barockdiktaren Calderons drama Livet en dröm från 1635 eller Alice i Spegellandet av Lewis Carroll. Samtidens, och i förlängningen framtidens, påverkan på det förflutna var ett favoritämne för författaren till den fiktiva bokrecensionen med titeln Pierre Menard, författare till Don Quijote, från 1939. Men det tänker jag inte yttra ett ord om. Jag skulle kunna nämna att han inte rörde spriten, men tyckte mycket om varm choklad som Lasse Söderberg, en av Borges svenska översättare, kan intyga. Jag skulle kunna göra en oproportionerligt stor sak av att Malmö förekommer i inte mindre än två av hans noveller: Emma Zunz och Tre versioner av Judas, och hur det fördunklat gatubilden i närheten av Fersens bro. Det vore åtminstone rätt så obruten mark att dröja vid hans lika skira som robusta ungdomspoesi från tjugotalet, som inleder den svarta fuktstinna volymen på mitt skrivbord. Men jag väljer att avstå från det också. Det skulle bara bli fel. Däremot skulle jag gärna dela med mig av något som hände på en bar i Lissabon för tio eller tolv år sedan. Jag träffade en gammal argentinsk sjöman. Jag ska berätta en hemlighet om Borges, viskade han. Och han höll vad han lovat. Är det sant?, frågade jag. Han lade upp sin ena hand på bardisken och sa: Avgör själv! Ingen rysning jag förr eller senare upplevt kan mäta sig med den jag kände då. Den dröjer fortfarande kvar i ryggslutet på mig, och framkallar bilden av en orm som lyckats svälja ner sig själv hel och hållen. Det skulle jag mer än gärna prata om. Niklas Qvarnström, författare och kritiker Litteratur Jorge Luis Borges: Borges 1  19231944. Redaktörer: Lasse Söderberg och Oscar Hemer. Översättare: Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Johan Laserna, Ingegerd Wiking, Sun Axelsson/Marina Torres. Bokförlaget Tranan, 2017. Sedan essän sändes första gången har ytterligare två volymer med Borges utvalda skrifter utkommit.

I sina tarmar bär termiterna nyckeln till en bättre framtid på jorden. Men består ett termitsamhälle av individer eller är det snarare en stor hjärna? undrar biologen och författaren Fredrik Sjöberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 4 april 2019. Stöld av ord och idéer sägs vara ett stort bekymmer nuförtiden. Inget är ju enklare än att klippa och klistra i texter som är digitala. Det är säkert sant; problemet är i alla händelser inte nytt. Exempelvis var nobelpristagaren i litteratur, belgaren Maurice Maeterlinck, en ful fisk. Hans berömda bok Termiternas liv, utgiven på svenska 1926, visade sig vara annans egendom. Hela storyn var stulen från Eugène Marais, en obemärkt poet från Sydafrika. Marais, som hade ägnat sitt liv åt att studera och skriva om termiternas underjordiska samhällen, arbetade periodvis även som jurist, varför det föll sig naturligt att väcka åtal mot Maeterlinck. Plagiatet var verkligen flagrant. Men det gick inget vidare. Brott mot upphovsrätten har alltid varit besvärliga; det hela rann ut i sanden varefter Marais, som även var morfinist, avslutade sin plåga på samma sätt som senare Ernest Hemingway. Med hagelbössa. Otack är väldens lön. Lyckligtvis har eftervärlden givit honom rätt, och en av dem som skyndar till hans försvar är den amerikanska författaren Lisa Margonelli. Hon bygger som ett äreminne över honom i boken Underbug vars lockande undertitel An Obsessive Tale of Termites and Technology antyder att här ska det bli åka av. Det blir det också. Efteråt är man alldeles matt.Profant och religiöst. Den biotekniker som på syntetisk väg lyckas kopiera den processen kan förändra världen. Så låt oss tala om termiter. Små, charmlösa insekter i stora, komplicerade samhällen. Lisa Margonelli, som tidigare har skrivit om oljeberoendets historia, halkade in på detta nya spår via den lovande forskningsgren som sysslar med syntetisk biologi. Den dag man lyckas räkna ut hur det går till när termiter i sin matsmältningsapparat bryter ner cellulosa, kan man i princip framställa oändliga mängder energirikt bränsle som sedan kan ersätta oljan utan att vi måste ändra våra levnadsvanor. Där börjar det. Boken Underbug handlar emellertid, som en kritiker skrev, om termiter ungefär på samma sätt som Bibeln handlar om gubbar med skägg: bara delvis. Själva poängen är mer avancerad än så. Termiter finns nästan överallt i tropikerna och därikring. Hittills har man funnit fler än 3 000 olika arter och en del av dem bygger enorma stackar, som till skillnad från vanliga myrstackar oftast består av tätt packad jord, byggnader som kan bli över åtta meter höga. Till historien hör även att Jordens alla termiter tillsammans antas väga tio gånger mer än planetens alla människor. Deras inverkan på ekosystemen är inte oväntat stor. Termiterna, som är närmare släkt med kackerlackorna än myrorna, lever i komplexa kastsystem och livnär sig ofta på svamp som de odlar själva i hålor under marken. De kan alltså även, likt många andra insekter, tillgodogöra sig cellulosa från gräs och trä, en omvandling av energi vars effektivitet har att göra med de bakterier som lever i kräkens tarmar. Den biotekniker som på syntetisk väg lyckas kopiera den processen kan förändra världen. Problemet är bara att i denna knappt synliga tarmsnutt lever i runda slängar 500 olika arter bakterier och andra mikroorganismer som dessutom samarbetar på ett för vetenskapen obegripligt sätt. Vi kan kartlägga deras gener, till och med räkna ut vilka proteiner dessa gener bidrar till att bygga, men allt är ändå ett mysterium. De symbiotiska relationerna har utvecklats under miljontals år; komplexiteten är liksom ogenomtränglig. Än så länge. Forskning pågår. Margonelli reser mycket; hon besöker fältstationer i Arizonas halvöknar, i Namibia och Australien, och träffar en hel rad hyperintelligenta forskare som rekryteras till amerikanska elituniversitet från världens alla hörn. Genetiker och matematiker, ekologer, datorutvecklare, alla möjliga. Efter hand blir det uppenbart att forskarna och termiterna har mycket gemensamt. Samarbetet och symbiosen. Ett slags kollektiv intelligens. Grundfrågan är bedrägligt enkel. Vad är liv? Är det generna? Eller är det kanske processerna, själva metabolismen? Är de enskilda termiterna meningsfulla enheter i sammanhanget? Eller bör vi uppfatta hela termitstacken med alla dess invånare som en superorganism? Det finns inga självklara svar. Frågan om termiterna odlar svamp, eller om svamparna odlar termiter, leder ingen vart, mer än möjligen till skenbart vrickade idéer om termitstacken som en hjärna, och alla småkrypen som nervceller. Det mänskliga medvetandets biologi är ju också en ganska svårbegriplig historia. Haken är just att vi ännu inte förstår biologi på samma sätt som fysik och kemi. På ett par ställen i boken liknas forskningsläget vid Samuel Becketts pjäs I väntan på Godot; som om alla dessa teoretiker i gränslandet mellan teknik och biologi bara går och väntar på att någon ska räkna ut och bevisa de komplexa biologiska systemens grundläggande algoritmer. Inom fysiken upptäckte man redan för 200 år sedan termodynamikens grunder, som senare ledde till en kunskapsexplosion inom fysiken, vilken i sin tur gav uppfinningar av allt möjligt, från kärnvapen till mobiltelefoner. Biologin har helt enkelt inte kommit lika långt. Den dagen då vi verkligen förstår hur de symbiotiska relationerna uppkommer och fungerar, och när vi lyckas utveckla teoretiska modeller som gör att vi kan kopiera dem, då öppnar sig oanade möjligheter. Därför bör ingen bli förvånad över att mycket av den här forskningen finansieras av den amerikanska militären. Särskilt stort intresse visar man för den forskning, både om termiter och andra sociala insekter, som handlar om så kallad svärmintelligens. Det autonoma samarbetet. Det militärindustriella komplexets våta dröm är bestyckade drönare, små som bin eller getingar, som kan angripa fienden i stora, autonoma svärmar; tusentals flygande robotar med ett slags kollektiv, artificiell intelligens. Och jag vet, det låter som science fiction. Redan Ernst Jünger var inne på samma spår i en av sina romaner, men faktum är att så kallade robotbin redan finns. Själva hårdvaran utvecklas mycket fort. Haken är just att vi ännu inte förstår biologi på samma sätt som fysik och kemi. Kanske, skriver Lisa Margonelli, kan den döde poeten Eugène Marais bidra med avgörande pusselbitar han som talade om termiternas själ. Visserligen bara som en metafor, men ändå. Resten är skräckvisioner, obligatoriska numera i böcker om insekter. På sista sidan i Underbug talas om en ryktbar studie från Tyskland, som i händerna på okunniga journalister säger att alla insekter håller på att dö ut. Medier över hela världen larmar om det just nu. Publiken älskar budskapet. Jag hittade på ett uttryck för det där en gång, efter ett annat utbrott av denna ständigt lika bekväma skräck för kommande katastrofer. Att lösa problemen går, men är mycket jobbigare. Apokalypsens ombonade mörker. Det var så jag skrev, och jag tycker att orden står sig än i dag. Fantasier om undergången kan verkligen vara vilsamma, ungefär som självömkan och bitterhet vilket för övrigt påminner mig om att min formulering långt senare blev stulen. En yngre författare gjorde den till sin. Plagiatet var inte ett av de grövre, men lika fullt en stöld, åtminstone snatteri. Otack är världens lön. Fredrik Sjöberg, författare och biolog

Jimmy har en blå måndag och Michael muntrar upp genom att prata om döden. 06:30 – Sportdrama Jimmy ”Heja alla!” Håkansson tar sig vatten över huvudet och snackar sportdrama. Lyckligtvis räddar Michael "Mr Sports" Gill samtalet från totalt haveri. 33:30 – Roguelikes Tusentals speltimmar och X förslitningsskador senare är Michael expert på hardcore-spelgenren roguelikes.

I detta avsnitt får vi lyssna till Alexander Mateu som jobbar på Avanza Pension. Han guidar oss igenom det viktigaste man bör känna till som egenföretagare vad gäller tjänstepension. När ska man börja spara? Hur mycket ska man spara? Kan man komplettera tidigare avsaknad av tjänstepension? Hur mycket lön bör man ta ut? Vilka försäkringar bör man ha? Det och mycker mer i detta avsnitt som syftar till att göra det så enkelt som möjligt för dig som egenföretagare. Lyckligtvis så är det faktiskt inte så svårt att få till en bra tjänstepension, låt oss berätta hur! Trevlig lyssning, Johanna & Nicklas

Under våren 2019 sitter den 21-åriga Andreas i en dunkel lägenhet på 8 kvm, utan fönster, och dricker en flaska whisky om dagen. Framför sig har han en anteckningsbok, den så kallade “vita zebran”, i vilken han skriver ner sina tankar och planer. Andreas planerar att utföra ett attentat mot ett gymnasium med 2000 elever, i södra Stockholm. I “vita zebran” skriver han att han vill bli ihågkommen, att han vill döda så många som möjligt och att han kommer att hamna i helvetet. Lyckligtvis ingriper polisen i tid och attentatet kan avstyras.-I podcast-appen PodMe erbjuds förhandslyssning, bonusavsnitt och extramaterial. En nyhet är att ni nu även kan få tillgång till samtliga premiumpoddar hos PodMe för 69:-/månad. Läs mer på podme.com/rattegangspodden. Tack för ert stöd!Rättegångspodden görs i samarbete med Lexbase. Bli medlem på lexbase.se och ange rabattkoden "rättegångspodden" för att ta del av erbjudandet där du får tre domar att beställa ut kostnadsfritt.-Musik: sptfy.com/1L5NMusik licensierad av STIM & PremiumBeatKällor:Sveriges Domstolarhttp://www.domstol.seAnsvarig utgivare: Jonas Häger See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I avsnitt 152 är Adrian Erlandsson från The Haunted & At The Gates gäst Adrian Erlandsson är en gäst jag tänkt på att ha med en längre tid och vi skulle egentligen träffats när han var här i Gbg men Corornakrisen satte stopp för det. Lyckligtvis finns det internet och det funkar väl lika bra tänkte vi och hade ett riktigt gött samtal, Ardrian från sitt hem i London och jag från mitt i Göteborg. Han spelar trummor i The Haunted och i At the gates och har ett förflutet i både Cradle of Filth och Paradise Lost. Han är expert på dipsåser och är en otroligt sympatisk och fin människa. Ett riktigt bra avsnitt helt enkelt. Podden finns överallt där du lyssnar på dina poddar. Avsnittet presenteras i samarbete med Strongstyle Clothing. Stöd podden via Swish: 0704220542

Martin har halkat in på trolleriföreställningar på Youtube och har en del frågor. Lyckligtvis är Magnus helt rätt person att svara på dem. Vi tipsar även om ett bra verktyg för att vässa programmeringskunskaperna.

Risken finns att dina semesterplaner gått upp i rök de senaste dagarna. Så är i alla fall fallet för Oskar Nyström och Helena Wannstedt som programleder den tredje säsongsstarten av podcasten Bioeco. Lyckligtvis finns det en lösning! Vi pratar med Staffan Svantesson, VD på Happie Camp, om att finna lyckan, det inre lugnet, relationen med naturen och en fin semester med nära och kära - precis runt hörnet.

Det här är pärm 3 av Haveristernas granskning av Linnéa Claeson (Är Det Bästa Som Hänt). Dessa publicerades ursprungligen som Patreon-exklusivt material, men på grund av allmänintresset och för att lura folk att bli patrons så släppte vi pärm 1 publikt 28/9-19 (ursprungligen publicerat på Patreon 30/8-19).Vi fick inget vidare gehör för vad vi kunde konstatera om LCÄDBSH i pärm 1. Däremot fick vi ta emot en hel del ovett från folk som anklagade oss (Axel och Henrik, Myra finns inte) för att vara kvinnohatare, antifeminister och självklart gnäll om att vi har en tRåKig ToN. Den enda rimliga kritik vi fick var gällande huruvida LCÄDBSH hade fått en chans att bemöta kritiken. Det hade hon inte fått.Lyckligtvis fick vi också in fler tips samt kontakt med människor från LCÄDBSHs förflutna som hade en helt annan bild av händelser som LCÄDBSH beskrivit. Detta ledde till pärm 2 och 3 (ursprungligen publicerade på Patreon 26/9-19 respektive 14/10-19). LCÄDBSH fick denna gång flera chanser att bemöta kritiken. Via telefon hänvisade hon till mail, via mail fick vi inga svar på våra frågor.Tydligen är sprickorna i fasaden nu tillräckligt tydliga för att diverse medgångssupportrar ska börja uttala sig och publicera texter om hur klandervärd LCÄDBSH faktiskt är. Det är bra, men istället för att läsa, dela och diskutera deras texter så kan du lyssna på våra tre pärmar om LCÄDBSH och/eller läsa, dela och diskutera Myras sammanställning av vår granskning. Den är närodlad, ekologisk och sanerad på tRåKig ToN. Det vore också klädsamt om alla de organisationer, medier, företag och framför allt offentliga institutioner (vad i helvete gör ni med våra skattepengar?) som hyllat, skrivit om och anlitat LCÄDBSH funderade lite på om stjärnglans, klick och försäljningssiffror är så viktiga att de även i framtiden vill associera sig med den här typen av charlataner. Viktigast av allt är dock att alla i världen blir patrons.Sammanställning av LCÄDBSH, pärm 1-3:http://myrannosaurus.se/lcadbsh/Facebook-sidan: https://www.facebook.com/HaveristernaFacebook-gruppen: https://www.facebook.com/groups/621926561576206/Instagram: https://www.instagram.com/haveristernaDiscord: https://discord.io/haveristernaPatreon: https://www.patreon.com/haveristernaLogga av Christoffer Svanströmer: https://www.facebook.com/ChristofferSvanstromer/Intro/outro av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.com/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det här är pärm 2 av Haveristernas granskning av Linnéa Claeson (Är Det Bästa Som Hänt). Dessa publicerades ursprungligen som Patreon-exklusivt material, men på grund av allmänintresset och för att lura folk att bli patrons så släppte vi pärm 1 publikt 28/9-19 (ursprungligen publicerat på Patreon 30/8-19).Vi fick inget vidare gehör för vad vi kunde konstatera om LCÄDBSH i pärm 1. Däremot fick vi ta emot en hel del ovett från folk som anklagade oss (Axel och Henrik, Myra finns inte) för att vara kvinnohatare, antifeminister och självklart gnäll om att vi har en tRåKig ToN. Den enda rimliga kritik vi fick var gällande huruvida LCÄDBSH hade fått en chans att bemöta kritiken. Det hade hon inte fått.Lyckligtvis fick vi också in fler tips samt kontakt med människor från LCÄDBSHs förflutna som hade en helt annan bild av händelser som LCÄDBSH beskrivit. Detta ledde till pärm 2 och 3 (ursprungligen publicerade på Patreon 26/9-19 respektive 14/10-19). LCÄDBSH fick denna gång flera chanser att bemöta kritiken. Via telefon hänvisade hon till mail, via mail fick vi inga svar på våra frågor.Tydligen är sprickorna i fasaden nu tillräckligt tydliga för att diverse medgångssupportrar ska börja uttala sig och publicera texter om hur klandervärd LCÄDBSH faktiskt är. Det är bra, men istället för att läsa, dela och diskutera deras texter så kan du lyssna på våra tre pärmar om LCÄDBSH och/eller läsa, dela och diskutera Myras sammanställning av vår granskning. Den är närodlad, ekologisk och sanerad på tRåKig ToN. Det vore också klädsamt om alla de organisationer, medier, företag och framför allt offentliga institutioner (vad i helvete gör ni med våra skattepengar?) som hyllat, skrivit om och anlitat LCÄDBSH funderade lite på om stjärnglans, klick och försäljningssiffror är så viktiga att de även i framtiden vill associera sig med den här typen av charlataner. Viktigast av allt är dock att alla i världen blir patrons.Sammanställning av LCÄDBSH, pärm 1-3:http://myrannosaurus.se/lcadbsh/Facebook-sidan: https://www.facebook.com/HaveristernaFacebook-gruppen: https://www.facebook.com/groups/621926561576206/Instagram: https://www.instagram.com/haveristernaDiscord: https://discord.io/haveristernaPatreon: https://www.patreon.com/haveristernaLogga av Christoffer Svanströmer: https://www.facebook.com/ChristofferSvanstromer/Intro/outro av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.com/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Karaktär: Greg Barton. Plats: Tobias Thompsons stuga, mars 2001. Handling: Helvetet är löst och Greg tvingas möta det nere i de mörka källargångarna. Lyckligtvis är han inte själv: Jordy kommer som en räddande ängel och tillsammans försöker dem stoppa det... Fortsätt läsa →

Jockes ljud är lite högt. Men det hörs i alla fall tydligt. Lyckligtvis är vår vän Iller med och styr upp det svåra etthundraåttioandra avsnittet. Iller och Jocke upprätthåller ordningen medan … … Fredrik upprätthåller traditionerna med att uppdatera till ny version av Macos precis innan inspelning Go64 listar appar som inte är 32-bit. Fredriks lista är inte hotfullt lång Catalina är släppt - intryck och åsikter Att få tag på medicin man behöver Mr Robot säsong fyra är igång. Jocke inte sett ännu Fredrik hittar fina dynamiska skrivbordsbakgrunder Filmworker - dokumentär om Leon Vitali. Oerhört sevärd. NetNewsWire för iOS - på gång Hur mycket det kostar att lägga 264 kvadratmeter plåttak Ang Lee har satt ihop film nästan ingen kan se på det sätt som är meningen Mer äventyr med pfSense: blockera Kina och Ryssland… och lite annat Playstation 5 kommer nästa år, prisnostalgi kring tidigare generationer Fredriks galna tangentbord Jockes projektsida Länkar Cortana Jockes text om Catalina Ars technica om Macos Catalina Go64 listar 32-bitars-appar på ens dator Red alert Wine Wineskin Z shell Brios trätax Crossover Disco - video av appen i aktion Mr Robot Westworld Dynamic wallpaper.club Active desktop Filmworker - nu sedd och varmt rekommenderad Leon Vitali Netnewswire för IOS är på gång Ang Lees tekniktunga film Pfsense OVPN Playstation 5 kommer 2020 Fredriks tangentbord Kailh speed bronze Nostromo N52 Jockes projektsida Två nördar - en podcast. Fredrik Björeman och Joacim Melin diskuterar allt som gör livet värt att leva. Fullständig avsnittsinformation finns här: https://www.bjoremanmelin.se/podcast/avsnitt-182-du-uppdaterar-bada-samtidigt-bra-ide.html.

Det här är pärm 1 av Haveristernas granskning av Linnéa Claeson (Är Det Bästa Som Hänt). Dessa publicerades ursprungligen som Patreon-exklusivt material, men på grund av allmänintresset och för att lura folk att bli patrons så släppte vi pärm 1 publikt 28/9-19 (ursprungligen publicerat på Patreon 30/8-19).Vi fick inget vidare gehör för vad vi kunde konstatera om LCÄDBSH i pärm 1. Däremot fick vi ta emot en hel del ovett från folk som anklagade oss (Axel och Henrik, Myra finns inte) för att vara kvinnohatare, antifeminister och självklart gnäll om att vi har en tRåKig ToN. Den enda rimliga kritik vi fick var gällande huruvida LCÄDBSH hade fått en chans att bemöta kritiken. Det hade hon inte fått.Lyckligtvis fick vi också in fler tips samt kontakt med människor från LCÄDBSHs förflutna som hade en helt annan bild av händelser som LCÄDBSH beskrivit. Detta ledde till pärm 2 och 3 (ursprungligen publicerade på Patreon 26/9-19 respektive 14/10-19). LCÄDBSH fick denna gång flera chanser att bemöta kritiken. Via telefon hänvisade hon till mail, via mail fick vi inga svar på våra frågor.Tydligen är sprickorna i fasaden nu tillräckligt tydliga för att diverse medgångssupportrar ska börja uttala sig och publicera texter om hur klandervärd LCÄDBSH faktiskt är. Det är bra, men istället för att läsa, dela och diskutera deras texter så kan du lyssna på våra tre pärmar om LCÄDBSH och/eller läsa, dela och diskutera Myras sammanställning av vår granskning. Den är närodlad, ekologisk och sanerad på tRåKig ToN. Det vore också klädsamt om alla de organisationer, medier, företag och framför allt offentliga institutioner (vad i helvete gör ni med våra skattepengar?) som hyllat, skrivit om och anlitat LCÄDBSH funderade lite på om stjärnglans, klick och försäljningssiffror är så viktiga att de även i framtiden vill associera sig med den här typen av charlataner. Viktigast av allt är dock att alla i världen blir patrons.Sammanställning av LCÄDBSH, pärm 1-3:http://myrannosaurus.se/lcadbsh/Facebook-sidan: https://www.facebook.com/HaveristernaFacebook-gruppen: https://www.facebook.com/groups/621926561576206/Instagram: https://www.instagram.com/haveristernaDiscord: https://discord.io/haveristernaPatreon: https://www.patreon.com/haveristernaLogga av Christoffer Svanströmer: https://www.facebook.com/ChristofferSvanstromer/Intro/outro av Dubmood: https://dubmood.bandcamp.com/ See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att ge sin gamla dator eller mobil ett nytt liv i någon annans händer är bra för miljön. Det är dock inte helt oproblematiskt ur säkerhetsperspektiv. Om den nya ägaren ges möjlighet att återskapa filerna som har legat på datorns hårddisk kan känslig information hamna i orätta händer. Lyckligtvis går det att förhindra och i veckans avsnitt berättar Nikka hur det görs. Intro 16 Feedback 43 Månadens säkerhetsuppdateringar 49 Fjärrstyrda Lightning-kablar 57 Dags att byta fingeravtryck 47 Sälja begagnad dator och mobil 03 Avslutning Bli säker-podden produceras av Nikka Systems tillsammans med Bredband2. Läs mer på nikkasystems.com respektive bredband2.com. Se fullständiga shownotes på https://nikka.systems/podd030

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare. Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis. Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten. För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. Så fasansfullt med alla dessa döda! utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om! börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter Det är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta kryddad med diverse vällustigt elaka kommentarer om människors utseende: Lyssna till exempel på följande betraktelser från en bal: Där fanns få skönheter, & de som fanns var inte uppseendeväckande vackra. Miss Iremonger såg inte alls kry ut och mrs Blount var den enda som blev mycket beundrad. Hon tedde sig just som hon gjorde i september, med samma breda ansikte, diamantbandå, vita skor, rosaröda make & tjocka hals. // Jag betraktade sir Thomas Champney & tänkte på stackars Rosalie; jag betraktade hans dotter & fann henne vara ett märkligt djur med vit hals. Jag nödgades tycka att mrs Warren var en mycket belevad ung dam, vilket jag beklagar. Hon har blivit av med en del av den vikt som återstod efter hennes havandeskap & dansade ytterst livligt, utan att se så väldigt stor ut. Hennes man är ful så det förslår, fulare till och med än hans kusin John, men han förefaller inte så hiskligt gammal. Stycken som de här är förstås ytterligt roande att läsa, även om man ibland hickar till inför den skamlöst råa elakheten, som i dessa rader om en bekant som förlorat ett barn: Mrs Hall nedkom med ett dödfött barn igår, några veckor tidigare än beräknat, och det hela berodde på att hon blev skrämd. Jag antar att hon oförhappandes fick syn på sin make. Fast börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter i egna brev och mejl under åren: rader som förhoppningsvis aldrig kommer att komma till någon allmänhets beskådande. För känslan av nyckelhålstittande dyker onekligen upp när man läser Austens brev. Inte för att de beskriver några utlämnande detaljer, men för att det är så tydligt att de aldrig skrivits för att läsas av någon utomstående. Det är stor skillnad mellan att läsa litterära brevväxlingar som inte skrivits för någon annan än mottagaren och sådana som alldeles uppenbart är skrivna för en läsande eftervärld. Den senare kategorin framstår ofta som alltför konstruerad för att vara riktigt intressant, hur storslagna tankar som än redovisas. Cassandra Austen brände en stor del av Janes brev efter hennes död; något som har gjort henne impopulär blad såväl litteraturvetare som hängivna Austen-fans. En vanlig uppfattning är att Cassandra har velat tillrättalägga bilden av systern; få henne att framstå som mer mild och helgonlik än hon var. Det där tror jag inte stämmer. Var och en som läst Jane Austen vet att hon snarare var en krass skildrare av det sociala spelet än den helromantiska författare som framstått i de ofta rätt sliskiga filmatiseringarna av hennes böcker och liv. Och även i de brev som Cassandra valt att bevara är det en ganska ocensurerad bild som framkommer. Cassandra gjorde nog bara vad vilken riktig vän som helst hade gjort: behållit det mest privata just privat. För handen på hjärtat, vad är det man helst vill undanhålla för en framtida omvärld, oavsett om det som i Austens fall består av en hel värld eller bara ens barn eller vänner? Inte i första hand, tror jag, de mest självutlämnande tankarna, inte livets dramer. Nej, det är banaliteterna, de små elaka kommentarerna, de dåliga skämten. De som bara är avsedda för en enda människa, den som förstår när det är allvar eller inte. Jag är glad att mina och R:s brev kommer att förbli hemliga oss emellan. För är det något som slår mig vid läsningen av Austens brev är det hur viktigt det är att ha en Cassandra. Någon som förstår och tolkar en rätt i alla tonlägen. Någon för vilken ingen vardagsdetalj är för trivial eller obetydlig. Annina Rabe, litteraturkritiker Litteratur Jane Austens brev, översättning Paulina Helgeson, Albert Bonniers förlag, 2017.

Lyckligtvis tog det bara någon vecka innan vi spelade in igen! Martin har städat lite i postrummet och då konfronterats med olika bokstavskombinationer. Dedikerade app:ar verkar också vara på väg tillbaka.

Då kör vi? Den åttonde delen i vår serie om skiljetecken handlar om det som symboliserar vår undran och stora ensamhet. Olof Åkerlund reflekterar över frågetecknet i ljuset av Emily Dickinsons poesi. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En gång för länge sedan i det forna Galiléen stod en ung kvinna inför en svår uppgift. Hon hade varit borta från sin trolovade på resa i några månader och under den tiden blivit gravid. Och nu skulle hon berätta för honom. Lyckligtvis så hade hon inte direkt varit med någon annan, men det gjorde knappast själva avslöjandet enklare. Han måste ha sett ut som ett frågetecken, hon som ett semikolon blinkande med ett ansträngt leende på läpparna. En sisådär 2013 år senare inträffade en historiskt sett mindre betydelsefull händelse när den svenska tidskriften Språktidningen anordnade en omröstning för att utse det främsta skiljetecknet; och eftersom folk som rangordnar skiljetecken gärna vill vara lite märkvärdiga, så vann så klart semikolon följt av tankstreck, medan frågetecknet kom näst sist, med fem procent av rösterna, obesegrat endast av parentes och kolon. Och det säger nog något om frågetecknets svaga ställning, både i allmänhet och inom litteraturen. Visst funkar det fint i barnbokstitlar som Var är min syster? Vem ska trösta knyttet? Och Vem har bajsat på mitt huvud? Och i genrelitteratur som Do androids dream of electric sheep? Liksom i en och annan kommersiell bästsäljare som Whats eating Gilbert Grape? Eller i putslustig populärvetenskap: Fiser fiskar? Varför har män bröstvårtor? Men när det kommer till poesin blir frågetecknet mer sällsynt, även i undrande titlar som Eva-Stina Byggmästars men hur små poeter finns det egentligen och Ann Jäderlunds Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Lysande undantag är Stig Larssons Wokas lax? Och i en klass för sig: Ulf Karl Olov Nilssons poesibok från 2013 vars själva titel är ett frågetecken, och i vilket man kan få ta del av djuplodande funderingar som Vad är utmärkande för en handling? och Är poeter bättre på poesi än psykologer på psykologi?. Det finns något humoristiskt i frågetecknets definitiva karaktär. Men också något allvarligt. Just Ann Jäderlund använder faktiskt frågetecken innanför pärmarna i boken med det långa namnet, som i den självlysande frågan Varför är vi inte i Paradiset? Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts En poet som faktiskt befann sig i paradiset var amerikanska Emily Dickinson, som översatts tills svenska av just Jäderlund. I en dikt målar hon upp en bild av naturen som sin motsvarighet till kyrkan och avslutar med att konstatera att i stället för att komma till himmelriket till sist, går hon dit hela tiden. Men paradiset har som bekant alltid en orm som rasslar i buskarna. Dickinson var skeptisk till att låta sina dikter gå i tryck och det är lätt att förstå varför. Det knappa dussin poem som publicerades anonymt under hennes levnad, utsattes för misshandel av redaktionella petmånsar, åtlydande dåtidens gudomliga regelverk för interpunktion. Rader bröts om, skiljetecken byttes ut. Ett särskilt smärtsamt fall gäller dikten A narrow fellow in the grass, som Springfield Daily Republican lät trycka på Alla hjärtans dag 1866 med den prosaiska titeln The snake  ormen. Redan där kan man känna rysningen från sovrummet på andra våningen av huset Homestead, i Amherst, Massachusetts poetens föredragna tillhåll. Men titeln är bara början på problemen. Emily Dickinson älskade tankstreck dash på engelska som hon fällde ner som vägbommar i sina dikter Dash! Dash! Dash! de dirigerar om trafiken, höjer och sänker farten, och belyser utvalda passager tankstrecken fyller kort sagt alla funktioner som övriga skiljetecken brukar göra och mer därtill. Men på tredje raden hade tidningsredaktörerna i all sin vishet placerat ett frågetecken. Och trots att de gjorde ett flertal andra ovälkomna ingrepp så var det just detta tillägg som gjorde Dickinson verkligt beklämd. Frågetecknet var inte en vägbom utan en återvändsgränd. Nu kunde orden Did you not enbart knytas till de föregående You may have met him och inte längre sikta framåt mot His notice sudden is. A narrow fellow in the Grass handlar på ytplanet om just en orm som rör sig genom gräset, så långt hade redaktörerna på Springfield Daily Republican rätt. Och även om skiljetecknet var okänsligt placerat, så är dikten som gjord för att någonstans hysa ett frågetecken. För vad är ett frågetecken om inte en orm som slingrar sig? Eller en daggmask som bitits itu av en fågel, som i A Bird came down the Walk en annan av Dickinsons dikter. Vid närmare eftertanke så är nog båda de där liknelserna lite för mjuka på något vis. Ett frågetecken är som sagt något definitivt, halva tecknet sammanfaller ju faktiskt med ett utropstecken. Jag vill nog snarare likna det vid en skruvkrok, på vilken man kan hänga upp sin undran för allmän beskådan. Att sätta ut ett frågetecken är att blotta sig. Antingen genom att visa sin okunskap eller genom sälla sig till en av alla de där banala människor som kräver klara svar från ett kallt och likgiltigt universum. Vad är meningen med livet? Varför är det alltid fullbokat i tvättstugan? I en senare version av sin dikt infogade Emily Dickinson faktiskt ett frågetecken, men då redan efter tredje radens första halva You may have met him?, något som i strikt mening inte är en fråga. Och så där fungerar det ju även i det messande vardagsspråket, vi påstår saker med frågetecken och frågar med punkt. Och risken för missförstånd är så gott som obefintlig. En fråga visar sig i ordföljden och i förekomsten av vissa frågepronomen eller adverb som vem, hur och varför. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp. Men när frågetecknet utelämnas efter en fråga i poesin så måste det vara betydelsebärande. Det kan handla om att behålla flödet, att skapa mångtydighet, men kanske har det också ibland att göra med en rädsla för att blotta sig, bli banal. Det kan också ha att göra med en viss uppgivenhet, att man inte väntar sig ett svar på de stora frågorna. Gud står inte att finna skriver Emily Dickinsons, även om hennes syn på varken kristendom eller religion inte är fullt så enkel att reda ut som det kanske framstår. Nog finns det hos henne ett sökande efter tillvarons djup som skulle kunna kallas religiöst. Men hon såg ner på de tvärsäkra och deras ritualer och skrev, om jag fortsätter att likställa henne med sitt diktjag, att hon helgade sabbaten genom att stanna hemma, i en dikt som avslutas med tidigare nämnda vers om himmelriket på jorden. Tro är ett finurligt påhitt, heter det på ett annat ställe. Kanske var hon som antytts här och av henne själv en hedning, som såg den förtrollade naturen och tillvarons mysterier med klar, förundrad blick. Att vara mänsklig var för henne, med filosofen Glenn Hughes ord, att vara frågan. Det finns inget svar, men våra frågor och vår längtan får mysteriet att lysa upp. En frågande varelse, det är ingen dum beskrivning av vårt grubblande släkte. Men för att på allvar ge uttryck för vår längtan och desperation behöver vi också själva tecknet för vår undran. Och det ekar i en av våra allra mest smärtsamma frågor som nu för oss tillbaka i tiden och till inledningen av denna essä. Det gälla ropet från korset. Det är ingen mindre än Gud, avklädd och hånad, som för ett skälvande ögonblick har förlorat tron på sig själv: Varför har du övergivit mig? Olof Åkerlund, medarbetare på kulturredaktionen och producent för OBS

Det är ingen lätt uppgift att gå till banken och tömma kontot på alla dina besparingar för att köpa ett par "dina-grannar-kommer-hata-dig-högtalare. Fast måste de kosta så mycket och hur skall de placeras i rummet för bäst ljud? Lyckligtvis hjälper Jens från en hi-fi butik till med hur ett rum skall möbleras för optimal musikupplevelse och vilket köp som faktiskt ger mest för pengarna. Rockhyllans inredningstips: äggkartonger på väggarna och pastellfärgad heltäckningsmatta! Vilken låt tror du önskas spelas mest i butiken innan köpet av högtalare? Jens ger, med viss beska i munnen, svaret!

Fjärde och sista delen av Erbjudandet. Författare till avsnittet är Andreas Danielsson, inläsare Anna Rydén och musik av Edward Mokkila. "Vem som skulle dö fick vänta, för Freij var fast besluten att alla skulle röra på sig omedelbart och var helt döv för andra åsikter. Den lilla gruppen, började ta sig genom vad som kändes som otaliga sjukhuskorridorer och trapphus, alltid nedåt. Överallt syntes spår av förödelse och strid. Helt söndertrasade korridorer och rum, och fler troll än hon sett på ett och samma ställe tidigare. Lyckligtvis alla döda." Följ Mannen med den gula rocken på sociala medier, glöm inte att prenumerera på podcasten och lämna gärna en recension.  

Reggie Fils-Aimé slutar på Nintendo och Christofer Sundberg slutar på Avalance. THQ Nordic hänger på 8chan. Overkills The Walking Dead läggs ner. Avsnitt 230 av Tredje Gången Gillt innehåller kort sagt en hel del depp. Lyckligtvis har vi även spelat roliga spel, såsom The Ghost Survivors-DLCt till Resident Evil 2, Donkey Kong Country: Tropical Freeze till Switch och co-op-spelet Iron Crypticle, samt sett Umbrella Academy på Netflix. Och så har ju Pokémon Sword och Pokémon Shield utannonserats. Bara en sån sak.

Platsen är lika välbekant som mammas hemlagade köttbullar är goda. Skämtsamt kallar du det ditt andra vardagsrum men i folkmun mer känt som...krogen! En plats som väcker förhoppningar! Förhoppningar om en underbar kväll med god mat och dryck. Lyckligtvis har vi hjälp av krögaren Stene som guidar oss genom restauranglabyrinten när det kommer till vad bra service är, hierarki i köket och det här besvärliga med dricks. Självklart slutar vi i baren... Kvällens meny på Michelinkrogen Rockhyllan: Körv mä brö! Varmt välkomna!

Tänk vad fint det vore om det alltid var lätt och behagligt att få nya gains. Bara gå till gymmet, lalla runt en stund och gå därifrån större och starkare. Inget behov av att lista ut vad som funkar bra för just dig; definitivt inget behov att lyssna på en podd som prånglat ut nästan 150 avsnitt om att bli grov och grym.   Lyckligtvis (för oss) är det inte så enkelt!   Därför tar vi en titt på en ny, högintressant studie i dag, som visade att erfarna styrkelyftare fick större lår när de varvade in ocklusionsträning (även känt som strypträning eller träning med blodflödesrestriktion) jämfört med styrkelyftare som bara tränade ”normal” styrketräning.   Och när vi säger ”större lår” så menar vi det. På knappt 7 veckor växte deras muskelarea i rectus femoris och vastus lateralis (två av musklerna i quadriceps) med 7–8 % jämfört med kontrollgruppen, som inte ökade signifikant. Det är faktiskt jättebra – plus riktigt spännande oavsett om du är styrkelyftare eller ej.   Vi hinner även med två lyssnarfrågor:   Vad är poängen med att folk tränar bänkpress med fötterna i luften? Mitt mål är att höja mitt marklyfts-pb med 40 kg till april, hur ska jag göra för att lyckas med det?   Hålltider: 00:00 - Försnack 04:25 - Dagens ämne: Stor tillväxt av typ I-fibrer i framsida lår hos styrkelyftare efter ocklusionsträning 33:35 - Lyssnarfråga 1: Vad är poängen med att folk tränar bänkpress med fötterna i luften? 43:30 - Lyssnarfråga 2: Mitt mål är att höja mitt marklyfts-pb med 40 kg till april, hur ska jag göra för att lyckas med det? Styrkelabbet sponsras av Gymgrossisten. För att se vilka produkter vi använder och rekommenderar, besök Gymgrossisten.com/styrkelabbet.   ***   Denna podcast produceras av Styrkelabbet. På Styrkelabbet.se hittar du artiklar om styrketräning, träningsprogram, styrkeövningar, kost och kosttillskott.

Direkt från Reunion Island utanför Madagaskar där vi träffade Mimmi Kotka och fick prata om hennes upplevelse av Dårarnas Diagonal. Mimmi gjorde sin 100 miles debut på “Diagonalen” och vi trodde mycket på henne innan start, men det här loppet är inte som andra… man måste ha sett banan för att förstå! Mimmi har de senaste åren dominerat ultraloppen i Mont Blanc och där vunnit det mesta och under UTMB-veckan i år så hade hon siktet inställt högre och längre än någonsin tidigare. Det var dags för huvudloppet, Ultra Trail du Mont Blanc, där hon också skulle göra sin 100-milesdebut. Men det var inte hennes tur i år på UTMB, Mimmi var både sjuk och skadad men försökte sig ändå på en start. Lyckligtvis bröt hon UTMB relativt tidigt så hon har kunnat återhämta sig och bli redo igen för nya utmaningar. Här får du höra hennes historia om hur det gick från start till mål på en sjätteplats på 32 h 32 min! 100 milesdebuten är avklarad och inget kan bli värre än det här… Photo credit Francois D´haene LÄNKAR Du hittar Moonvalley-produkterna på moonvalley.me Mimmi Kotka på facebook och instagram Vår tidigare poddavsnitt med Mimmi, nr 17 Diagonal des Fous

Vad kan vara mer gemenskapande än att laga mat tillsammans och spela några rundor av ett riktigt bra brädspel? Lyckligtvis...

Skådespelaren Pekka Strang blev framgångsrik alltför tidigt i sin karriär. Lyckligtvis gick hybrisen över och han landade i verkligheten igen. I sitt sommarprat talar han om hur det är att vara född med en stark självkänsla, om att bli chef innan man är riktigt redo för det och om opålitliga minnen. Redaktör: Jessica Jensen Produktion: Parad Media

Press, axelpress eller militärpress! I dag ägnar vi många goa minuter åt lyftet med många namn, men som vi från och med nu kort och gott väljer att kalla press.   Vad är en press? Vilka varianter finns? Och hur blir du egentligen bra på att pressa tunga vikter över huvudet?   Med anledning av vårt kommande pressprogram Press Pasodoble, har vi grävt djupare i lyftet för att dela med oss av våra bästa tips och trix.   Vi hinner även med två lyssnarfrågor. Den första om 1RM-kalkylatorer och varför de bara är en fingervisning, inte en absolut sanning. Den andra om kreatin och ifall det är veganskt (ja, det är det).   Plantera fötterna i backen och lyft nåt tungt över skallen, nu ska vi snacka press!   Obs. På grund av tekniska problem har det vid ett fåtal tillfällen fallit bort ett ord eller två från Daniels ljudspår. Lyckligtvis försvann inget viktigt. :)   Hålltider: 00:00 - Försnack 08:20 - Lyssnarfråga: Är det dig det är fel på om 1RM-kalkylatorer inte stämmer med vikterna du lyfter? 16:30 - Dagens ämne: Tips & trix för att bli starkare i press över huvudet 57:55 - Lyssnarfråga: Hur tillverkas kreatin och kan du ta det som vegetarian/vegan? Styrkelabbet sponsras av Gymgrossisten. För att se vilka produkter vi använder och rekommenderar, besök Gymgrossisten.com/styrkelabbet.   ***   Artiklar som är relaterade till dagens ämne hittar du på Styrkelabbet.se: Kalkylator för 1RM: Beräkna vad du maxar Militärpress: För starka axlar och triceps Kreatin för ökad styrka och muskeltillväxt ***   Denna podcast produceras av Styrkelabbet. På Styrkelabbet.se hittar du artiklar om styrketräning, träningsprogram, styrkeövningar, kost och kosttillskott.

Förberedelse är ALLT! Att packa det mest väsentliga inför en festival kan vara livsavgörande. Vad krävs det för att du skall överleva 72 timmar helt oberoende av någon annan? En crocodile dundee kniv för att bre frukostmackan? En eldkastare för att göra eld? Bamseplåster? Har du inte koll på läget? Lyckligtvis har vi överlevnadsexperten Jan Alsander, Generalsekreterare på Civilförsvarsförbundet, som lär dig om hur du möter festivalsommarens alla utmaningar...och lite till. Hur tvättar du din bandtröja utan tillgång till tvättmedel? Vad tillagar du bäst från skogen när du inte vill handla i vildsvinskebab i hångelsås (läs vitlök) på området? Var förberedd på att bli förberedd!

Sverige har stora problem med utanförskap, säger Mauricio Rojas. Politikerna behöver mod och kraft att göra även det obekväma om de ska kunna lösas. Lyckligtvis har Sverige även stora styrkor i form av en sund politisk kultur och en stark ekonomi. Uppgiften är inte minst att hitta en ny modell som förenar människor på riktigt och skapar en känsla av tillhörighet i ett läge när folkhemmet har blivit historia. Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia och tillträder inom kort en tjänst som rådgivare till Chiles nyvalde president. Han samtalar med PJ Anders Linder.

Mobiltelefoner, e-post, sociala medier och öppna kontorslandskap håller på att förstöra människans hjärna. Lyckligtvis har Kapitalet hittat lösningen. 

Avsnitt 3Här nedan kommer lite länkar till vad jag pratar om, och under det ser ni hela min textFörlossningsdepression - min fru led av detta under inspelningen... nu mår hon som tur är mycket bättre!Call Sheet - mycket viktigt!Vodoofilm inspelningsmallNågra av mina scheman:- Keramisk center- Gunillas LGH- Exxet InspelningenHej igen! Välkomen tillbaka till säsong 2 sporremarkpoddarenfilm. I dessa 5 avsnitt kommer jag att berätta om hur jag kände och tänkte innan och under inspelningen av min första långfilm Att bränna ett liv. Förhoppningsvis kan du lära dig några knep som jag fick rätt, och vilka tabbar du kan undvika som jag fick fel. Så kan du göra din egna film, mycket bättre än min, och slippa upprepa alla misstag jag gjort! För att visa så mycket som möjligt lägger jag oxå upp texter, budgetar m.m. som jag pratar om i avsnitten på min hemsida sporremarkpoddarnefilm.com I detta avsnittet berättar jag om den enda gången jag höll tiden i mitt liv, en bebis på set & en utelåst skådis. Men om du vill ha lite mer live känsla från inspelningen så får du sätta på asvnitt 5 och lyssna på röstmemon! Det är… ja… du får höra själv! “Pappa inte jobba…” det var meningen jag fick höra varje dag från mina pojkar under inspelningen. Det var en intensiv period. Min fru hade förlossningsdepression, vi blev uppsagda från vårt hus och på första inspelningsdagen åkte min äldsta pojke till sjukhuset. Eftersom min fru, från USA, inte hade svenskt körkort tog de bussen in till akuten och kolla honom, det visa sig att det inte var något allvarligt, men det la en ganska stabil grund för dåligt samvete det kommande veckorna. Något som skapade en hel del stress för mig. Och appropå stress… ja… det måste du hantera på ditt sätt. Du vet bäst själv vad som får dig att bli stressad och hur du undviker det. För mig är det konflikter. Om det blir en konflikt mår jag skitdåligt och det går ut över allting. Om jag får dåligt samvete över något jag sagt eller gjort så kommer det ligga i min mage hela dagen, om inte längre. Som tur var hade vi bara en gång som en stor konflikt uppstod. En av skådisarna blev utelåsta till inspelningsplatsen och hade inte med sin mobil, kallt och jävligt var det att stå där ute och vänta på att ingen kom och lägg till då all stress och trötthet efter 10 dagars intensiva inspelningar. Ja, det sa poff bara så explodera skådisen. Men, det gick faktiskt snabbt över och, vi var back to normal igen redan på eftermiddagen.Men om man inte hanterar det direkt blir det snabbt en nedåtspiral. Det är superviktigt, jag repeterar, SUPER viktigt att du har ditt skit tillsammans för att använda ett amerikanskt uttryck. Du måste vara stöttepelaren och glädjespridaren och förtroendeingivande och schemahållaren.Du får INTE förlita dig på att någon annan ska göra dessa saker.  Om du nu varit så korkad och kommit ända hit, du har haft en miljon chanser att skita i den här inspelningen, men du har kört på.Du har fått en idé, skrivit ditt manus, hittat folk, hittat platser, lagat mat… då är det inte läge att börja ångra sig. Nu löper du hela lina ut. Eftersom jag spelade in utan pengar, obs fick 10 000 sponsrat av Höganäs kommun, så det är inte helt sant. Men, rättare sagt när man spelar in och inte kan erbjuda lön, så måste man hitta andra sätt att hålla sitt team glada och ha energi. Det enklaste sättet; mat. Lyckligtvis lyckades vi landa spons från Tokio Sushi i Höganäs så vi fick helt otrolig mat många dagar! Andra dagar lagade jag eller min fru mat till gänget. Vi fick även spons på fika och frukt av ICA kvantum. Så jäkla nice. A och O, eller K och K, är kaffe och kaka. Om det inte finns kaffe kan jag utan tvekan säga att det inte blir någon film. Personligen tog jag med min egna kaffekokare varje jävla dag och det första jag gjorde när vi kom till set var att hitta ström och plugga in kaffe. Upp med gifflar och salta pinnar. Dessa är pelarna en filmproduktion står på.  OK, men vi bakar ett steg till inspelningsschemat - jag hade jäkligt mycket pussel fram och tillbaka. Både med inspelningsplatser som ändrade datum och skådisar som glömt bort att de jobba eller blev sjuka.Men om det är en sak jag är nöjd över, som jag skapat själv, så är det fanimej inspelningschemat. Alla i min närhet vet att jag är en magisk tidsoptimist, att jag tror man ska hinna med en jävla massa mer än vad man kan - och jag håller absolut med. Men i detta fallet, kanske detta unika fallet, så spika jag fanimej inspelningschemat nästan ett halvår innan, och vi höll den! Helt galet. Jag lägger upp den så ni kan se på sidan. Ok, så nu var jag redo. Enligt tid och plats kom de utvalda människorna enligt mitt perfekta inspelningsschema. Kaffet var klart och toaletterna var hittade. Det var bara att klicka på rek, göra den perfekta tagningen och gå hem.Nä, så klart är det alltid något som går fel, det regnar eller batterierna tar slut. Var alltid redo för dessa saker och tänk långt i förväg på ALLT som kan gå fel, vad gör du om X blir sjuk, vad gör du om Y inte vill att ni ska spela in där längre, vad händer om en fläkt börjar brumma m.m.Som jag snacka om i förra avsnittet så förlitar jag mig en del på universum, och i gengäld förlitade sig universum på mig. Vi hade klockrent väder och alla de där småproblemen som kunde börjat radas upp bara försvann. Det var bara en dag jag ställde in inspelning pga väder, och det ångrar jag. Jag skulle ha väntat en 30 min till får då klarnade molnen upp. Istället blev det ett jäkla massa roddande med scheman för en liten sak som kunde varit så enkel om inte jag känt mig stressad. Ok, så på vår inspelning var det ju väldigt mycket rum för improvisation. Jag lät skådisarna gå genom scenen själva utan att ge dem så mycket instruktioner. Sedan gick jag in och ändra, la till eller tog bort när vi kommit in i det lite. Detta tar så klart lite längre tid, men det funkade för oss. Detta satte oxå ganska mycket press på skådisarna vilket jag tycker är bra för då håller dem i gamet och de får en större ägandeskap i hela processen. Du kan lägga upp inspelningen som du vill, det finns hur mycket som helst på nätet så där kommer jag inte ge massa tips, börja med en wide eller börja med close eller en wild. Ja, det får du hitta själv. Men jag måste säga, ta alltid några närbilder eller cutaways alltid, alltid. Det bästa är ju så klart oxå om du gjort ett bildschema, då kommer du spara tid och behålla din vision. men viktigt här är att vara öppen för nya impulser och tankar. Du ska var helt förberedd, men du ska oxå vara beredd att slänga all den planering så fort det kommer ett bättre alternativ. Det bästa alternativet måste alltid vinna, oavsett hur mycket jobb som lagts ner. Lyssna på Nils Cronés avsnitt nummer 16 i säsong 1 och bli inspirerad! Jag ville sjukt gärna göra en tyst tagning som Sergei prata om i sin intervju, avsnitt 6, men det blev tyvärr aldrig tid för detta. Men om du gör det kan du väll skriva till mig och berätta hur det gick? Sen på set så är egentligen huvudfokus för dig som regissör att alla ska ha det bra. Att alla känner sig taggade, och ditt job är att få ut den bästa versionen av sig själva framför kameran.Ett mini tips för att göra detta är att skicka BRA jobbat sms till folk på kvällen. En sån liten sak kan göra mycket. så fundera lite själv på andra saker som passar för just dig och ditt team. Jag får inte glömma en sak, en liten sak.. som var... en stor, eller liten, sak.Vi spelade in hela långfilmen. Med. En. 4 månaders bebis i crewet! Crewet, som jag sagt, var minimalt. Vilket ledde till att en av oss alltid fick hålla Bulten, som han kallas. Det är Lottens son, hon som spelar Anna-Lisa, och hon var ju framför kameran hela tiden. Så antingen fick Ak, eller Viktor hålla honom medans de fixade ljudet. Eller så fick jag hålla honom samtidigt som jag regisserade och filmade… helt galet. Men ytterligare en sak som gjorde inspelningen super minnesvärd! Det måste vara on the record att Bulten är den softaste bebisen i hela världen!! Han kommer nå långt! och sen… datadadadada daaaaaa!!! Jag klara det, VI klara det! DU klara det! Fy fan va bra jobbat!!! Inspelningen blev klar, du har fantiserat ihop ett stort jävla berg, skapat det här berget, och nu har du KLÄTTRAT berget! Helt jävla underbart. Kom det någon och applådera? Fick jag blommor? Någon som gav mig en guldman eller bronsinsekt? Nä… konstigt… nu var jag ju klar.näääää….. just det …. fan…skiten ska klippas. Så här känner jag efter varje inspelning. Jag tror att jag är klar, att jag är hemma och nu kan jag bara börja flyga till filmfestivaler. men det är ju nu det riktiga jobbet börjar.pust och stön. Nu börjar allvaret - som min gymnasielärare skrev på banderollen vid studenten. Efter inspelningen förtjänar man en lite paus tycker jag. Det har varit en jävla pärs det här och man måste luta sig tillbaka och andas. Tyvärr har vi ofta inte den lyxen. Själv var det rätt in och jobba igen, jag hade tagit ledigt 10 dagar så kassan var ju inte så fet. och jag ville ta igen tid med min familj som gått till inspelningen. Det hela ledde till att jag inte kom igång med klippningen förrän en månad senare. Och jag är i skrivande stund fortfarande inte klar med grovklippet, och nu har det gått 6 månader! Det är lätt att det rinner ut i sanden och det får det absolut inte göra. Efter allt slit är det så klart värt att slutföra projektet.  mer om post i säsong 3 Så för att sammanfatta mina tips från detta avsnitt:  1: Allting tar längre tid - lägg in en timme för lunch i schemat och räkna med att ni inte kommer hinna. lägg oxå in pauser.  2: Starta tidigt och kom dit med teknikcrewet i god tid så ni inte behöver rodda medans skådisarna är där. 3: Planera enligt människor - jag blir sjukt stressad när det är folk som bara sitter och väntar och det är inte respektfullt av deras tid. Ibland blir det ju så klart så - men undvik det så mycket du kan!  4: Gör matschema - antingen om du lagar mat själv, vilket kan vara ganska uppskattat nångång, eller om du köper det, vilket förmodligen är mest uppskattat av alla, så tänk på vad som är bra för magen - inte ärtsoppa varje dag till exemplen och inte heller pizza - ”the spinning wheels of death” - detta leder till matkoma som sjunker hela gänget i timmar. Med risk för att verka hurtig så rekommenderar jag faktiskt nyttig och fräsch mat - typ sallader och soppor - fyll sedan på med bröd och en jääääävla massa snacks + frukt! 5: DU är den alla tittar på - du kan ha all mindervärdeskomplex i världen - men under inspelningen måste du styra skutan. Detta är superviktigt. Om du börjar slappa eller vara på dåligt humör sprider det sig som löpeld. Du måste hålla moral och humör uppe! Ha dit skit tillsammans som jänkarna säger. 6: Skicka BRA jobbat sms till folk på kvällen - eller din motsvarighet av detta Mer om själva inspelningen får ni i sista avsnitt som är mina röstmemon jag gjorde under inspelningen … kan bli… intressant! Glöm inte att sprida och dela podden till dom du tror kan ha nytta av den. Hela ideén är att vi ska hjälpa varandra! Ok, tack för denna lilla tid!Och om inget annat så hörs vi av i säsong 3!

I veckan orsakade #metoo allmänt kalsongbyte i journalistsverige då shitstormen frigjorde våldtäktsanklagelser riktatde mot profilen Fredrik Virtanen. Lyckligtvis fanns det pressetik att tillgå som uppmanade journalisterna att vara restriktiva då de publicerar namn, speciellt då detta speciella fall bedömdes inte ha något allmänintresse. Inget har vi heller läst av Fredrik själv. Däremot visade det sig att Martin Timells svinaktiga beteende hade ett stort allmänintresse – Tur för Aftonbladet ... Alfons-bladet. Tack vare Weinstein så har kvinnor dessutom tydligt fått alldeles för mycket fokus i media under veckan. Detta har effektivt neutraliserats med männens egna #. Där har de "modigt" kunnat erkänna att de som 16 åringar nypt flickor i rumpan i skolan och dansat dirty dancing på disko.I det finska debattprogrammet OBS gjorde man en empirisk studie bland medarbetarna i matkön och kunde konstatera att flera män kände sig oskyldigt utpekade som sexuella rovdjur. Så man lutade sig emot det och en telefonintervju med landsmodern Elisabeth Rehn, känd för stordåd under 90-talet, och diskuterade huruvida kollektivt skuldbeläggande av män är orättvist. Kollektivt trakasserande av kvinnor var inte en tillräckligt het potatis bland YLEs lunchhungriga manliga medarbetare.Och i Los Angeles hade den finska filmen Tom of Finland premiär, starring Pekka Strang. En film att inspireras, lära och varnas av. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Marcus Sandell: Min njure krossades mot stenröse i skidbacken Inom loppet av några sekunder såg alpinisten Marcus Sandell att det skulle gå illa i skidbacken. Han hoppades att farten skulle ta honom över stenröset, men det gjorde den inte. I stället landade han i full fart i stenröset. Han kunde inte röra sig och hade svårt att andas. Han hade brutit några ben och hans njure var krossad vilket ledde till att magsäcken fylldes med blod. Lyckligtvis blev han hämtad med helikopter. En läkare bedömde att det skulle ha varit för sent att rädda hans liv om han skulle ha kommit 10 minuter senare till sjukhuset. Det är ett under att Marcus kan gå igen. Men inte nog med det. Nu siktar han på vinter OS i Sydkorea 2018. Om det här och om sin skidkarriär berättar Marcus Sandell från Helsingfors i sitt sommarprat i Yle Vega. Red. Elisabeth Morney

Något Creepypoddens lyssnare ofta vill höra är verklighetstrogna historier som de själva kan relatera till. Lyckligtvis är det ofta Creepypoddens lyssnare som själva berättar dessa historier bäst och det vill vi idag fira med ett avsnitt helt dedicerat till de korta, slagkraftiga lyssnarhistorierna. Från vad som rör sig vid sängen en natt på turistorten till märkliga varelser utanför fönstret en vinternatt och två kvinnor som rör sig så stelt: här är tio svenska spökhistorier. Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller gilla oss på Facebook där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

Veganer är sällan några trevliga eller vettiga figurer i filmer, tv-serier och böcker. Vi pratar om tre vanliga veganstereotyper i populärkulturen och funderar över hur de påverkar veganer. Lyckligtvis har vi även stött på softa fiktiva veganer. Vi uppmärksammar också att djurrättsfilosofen Tom Regan har avlidit.

På kort tid har mönstereleven bland de forna kommuniststaterna gått och blivit EU:s nya problembarn. Kaliber nyhetsdokumentär: om Polens väg mot en oviss framtid. Nyhetssändning i Ekot i hösten 2015:Det ser ut att bli maktskifte i PolenPartiet Lag och rättvisa, som på polska förkortas PiS, får som första parti sedan kommunisttiden egen majoritet och den politiska kartan ritas om.PiS har högerkristna värderingar och hyllar patriotism. Men vallöftena handlar också om sociala reformer såsom extra barnbidrag och sänkt pensionsålder.Men det dröjer inte förrän den nya regeringen möts av protester.PiS instiftar en ny medielag som ökar den politiska kontrollen över statliga medier. Journalister avskedas och ersätts av andra som är mer lojala med PiS.Och en annan lagändring försvagar författningsdomstolen, alltså den institution som ska kunna hindra regeringen från att stifta lagar som strider mot grundlagen.Nu under våren står flera tält utanför statsministerkansliet i Warszawa. De tillhör protestgruppen KOD kommittén till försvar för demokratin, som organiserar regelbundna protester. I ett av tälten sitter aktivisten, Andrzej Miszk, som är inne på sin 25:e dag av hungerstrejk. Han ser blek men samlad ut. Ungefär sex veckor ska en frisk person fasta innan kroppen tar skada. Därefter får jag rådgöra med min läkare och andliga ledare, säger han.Andrzej Miszk kräver att regeringens ska respektera författningsdomstolens beslut. Men vad det egentligen handlar om är en form av statskupp, anser han. Regeringens agerande är en form av statskupp. Och sådana görs för att införa diktatur, säger Andrzej Miszk.Wislafloden klyver PolenSpårvagn genom Warszawa. En musikant i sliten grå kostym spelar dragspel. Vi åker över Poniatowskiego-bron. Den ligger inbäddad i grå februaridimma och känns ganska ödslig. Men för bara några dagar sedan tågade tiotusentals demonstranter över bron. Det har uppstått en dispyt om hur demonstrationen framställdes i media.Justyna Czechowska, som översätter svensk litteratur, säger att den statliga televisionen förmedlade en förvanskad bild av demonstrationen. Hela den här bron var full med människor och polska flaggor. Medan den statliga televisionen visade en bild av några huliganer. Alltså en tom gata, några människor, framför att de bärande regnbågsflaggan.Andra menar dock att det gavs en betydligt mer nyanserad bild i statlig tv.Vi går av vid hållplatsen på andra sidan Wislafloden. Och Wisla förklarar Justyna, klyver Polen, inte bara geografiskt, utan även politiskt och kulturellt. Och det är på den här sidan, säger hon, som den nya regeringen har flest anhängare. Här ligger endast två lite större städer, Lublin och Bialystok. Stora delar av den här delen av Polen har länge varit fattiga, och är fortfarande fattiga. Och fattigdomen har liksom gått hand i hand med Katolska kyrkan. Fattigdomen och arbetslösheten, man har liksom sökt hjälp hos kyrkan.Vad får det konsekvenser, det här glappet som du beskriver? Den största konsekvensen enligt mig att vi inte kan prata med varandra. Vi har så väldigt olika värderingar. På den lägsta nivån, vad gäller mänskliga rättigheter, jämställdheten och sådana här moderna demokratiska idéer, alltså även om vi diskuterar begreppet demokrati så kanske vi har totalt olika idéer om det. Vi pratar två olika språk, säger hon.Jag tar tåget några mil österut. Med mig som ciceron och tolk har jag Joanna Bartoszczuk, student som läser svenska på universitetet. Jag frågar hor hon ser på utvecklingen i Polen. Jag är rädd för en avdemokratisering av Polen och en stor censur. Jag är lite rädd att jag ska känna mig otrygg med mina åsikter. Att de som har makten ska säga mig vad jag ska tänka. Att jag måste ha barn inom äktenskapet, att jag måste gifta mig i kyrkan. Det är jag lite rädd för, säger hon."Nu har de sanna polackerna tagit över"Vi går av i Otwock, ett litet samhälle med drygt 40 000 invånare. Alkohol, heter en liten men välsorterad spritaffär. Det är förmiddag. En äldre man köper en så kallad återställare, en vodkaflaska i fickformat. Och en annan man är lite kluven ifall han ska välja apelsin- eller ananasvodka.Maria Barczek, som står bakom kassan är glad över att Polen fått en ny regering. Det är en tragedi att de unga inte kan få ett arbete, säger hon. De får i bästa fall jobb med usla villkor som det inte går att leva på.De flesta som jag pratar med här i Otwock, beskriver ett samhälle på dekis. Ett samhälle som var bättre förr. På den lokala marknaden träffar jag pensionären Marianna Majewska bärandes på en kasse potatis. Nu har de sanna polackerna tagit över, säger hon. De tänker på familjerna och tar itu med dem som plundrar vårt land, säger hon och tillägger:­ Det är inte bara jag som tycker så, säger Marianna Majewska. Berättar att hon arbetat som mekaniker på en fabrik som fanns här tidigare. Allt var bättre innan Solidaritet stal allting och sålde det till tyskarna, säger hon. Men nu ska PiS reparera allt och polackerna ta makten.Kaliber nyhetsdokumentär i P1, idag om ett splittrat Polen. Låt oss gå tillbaka i tiden, för att bättre förstå det som sker i dag:I början av 60-talet är tvillingbröderna Lech och Jaroslaw Kaczinsky barnskådisar i en känd polsk film: De två som stal månen.Som vuxna kommer de båda att engagera sig politiskt. De är med i Solidaritet, motståndsrörelsen mot kommunismen.2001 grundar de det nationalkonservativa partiet PiS.2005 blir Lech Kaczynski vald till president.Men 2010 omkommer han då ett polskt regeringsplan kraschar i Ryssland.Vi ska återkomma till det.Kvar i livet finns tvillingen Jaroslaw Kaczinsky.Han är varken statsminister eller president, men som ledare för regeringspartiet, PiS, anses han nu ha den verkliga makten i landet. Han kallas av en del för Polens patriark. Har aldrig varit gift. Lever ensam, frånsett älskade katten, Fiona. Sedan broderns död för sex år sedan, klär han sig utan undantag i svart.Och hans retorik är hård, hatfylld menar hans kritiker. Flera klipp från polsk tv har lagts upp på Youtube. Där han delar upp medborgarna i goda, patrioter och kallar de som går i demonstrationstågen värsta sortens polacker.Det sitter i generna hos en del polacker att förråda fosterlandet, och just nu är dessa polacker mycket aktiva.Där han insinuerar att politiska motståndare är som Gestapo. De tidigare goda relationerna Polen haft till Tyskland och EU har också blivit föremål för Kaczysnkis vassa tunga:Vi ska aldrig bli en koloni. Vi tillåter inte att polackerna ska bli föraktade och förnedrade. Kyrkan bärare av den nationella kulturenGatorna i huvudstaden minner om Polens turbulenta historia. En av huvudgatorna är kallad efter Johannes Paulus II. Landets andlige beskyddare. Som gav frihetskampen sin välsignelse och bad för polackerna. Under de ett och ett halvt sekel då Polen formellt inte fanns, var kyrkan bärare av den nationella kulturen. Katolicismen blev närmast synonym med polsk identitet. Under kommunisttiden en symbol för motstånd och inre frihet. Och idag lever regeringspartiet PiS i nära symbios med kyrkans konservativa församlingar. Som katolik följer jag biskoparnas råd.Så sa nyligen Kaczynski till stöd för deras förslag om totalförbud mot abort. Blir förslaget verklighet får inte ens den graviditet avbrytas som tillkommit genom våldtäkt.En annan gata är uppkallad efter Solidaritet, fackföreningen som växte till en folklig motståndsrörelse och ledde till kommunismens fall. Solidaritets karismatiske ledare, Lech Walesa, fick senare Nobels fredspris.1989 faller kommunismen. Polen inför marknadsekonomi, och blir en demokrati. Eller?Nej, den historieskrivningen håller nya den regeringen inte med om. De som ledde Solidariet svek i själva verket revolutionen. Polen blev inte alls demokratiskt. Korruptionen blev kvar i en ohelig allians mellan gamla kommunister och opportuna liberaler, som sålde ut allting till tyskarna, för att låna ett citat från Marianna Majewska, som vi träffade på marknaden i Otwock. Och Lech Walesa, Solidaritets berömde ledare, han som fick motta Nobels fredspris, var i själva verket en förrädare.Nu under våren har det rapporterats i nyheterna om nyfunna dokument, som sägs bevisa att Walesa var angivare åt kommunistpartiets hemliga polis. Anklagelser som funnits tidigare, men som nu hamnat i debatten igen. Demokratin som bara var fernissa. Folkhjälten som egentligen var kommunistisk spion.Lite i utkanten av centrum ligger redaktionen för Polytika, Polens största veckomagasin. Där jag träffar jag Adam Szostkiewicz, känd polsk journalist och författare.Han visar mig senaste numret, där han skrivet en lång artikel om turerna kring Walesa. På framsidan ett porträtt av den legendariske strejkledaren, men retuscherat, så att ansiktet ser ut att krackelera. Det handlar om att Lech Walesa, en nationalhjälte för oss, håller på att förlora sitt grepp över polackernas själar, åtminstone de som röstat på högerregeringen, säger Adam Szostkiewicz.Han anser att det är en demoniseringskampanj som pågår och jämför med Stalintidens Sovjet, där framstående personer, som till exempel Trotskij, ena dagen kunde finnas med på offentliga foton för att senare, när de hamnat i onåd, vara bortsuddade.Men frågar jag, ligger det ingenting i påståendena om Lech Walesas förflutna?Adam Szostkiewicz medger att anklagelserna kanske inte är grundlösa, men tycker att man måste jämföra med alla bra saker som Walesa åstadkommit. Kanske är det sant. Men varför inte jämföra med det han åstadkom som Solidaritets ledare. Vi tycker inte det är rätt att komprimera hela hans biografi till denna enstaka episod, säger Adam Szostkiewicz.Hur ska man se på den förra regeringen i Polen, Platforma Obiwatelska, Medborgarplattformen?På liberala ledarsidor beskrivs deras åtta åren vid makten som en succé, som gav Polen ekonomisk tillväxt.Olika syn på historienEnligt kritikerna skapades ökade klyftor, och samhället drogs isär.Skillnaderna gäller även synen på demokratin. Adam Szostkiewicz och hans kollegor på Polytika, kritiserar den nuvarande regeringen för att försöka styra över media och snöpa det fria ordet. Men enligt andra journalister, var det inte ett dugg bättre under den förra regeringen.För snart två år sedan briserade en skandal i media. Inrikesministern och chefen för Centralbanken sitter på en lyxkrog i Warszawa och diskuterar hur Centralbanken ska kunna hjälpa regeringen att behålla makten över nästa val. Det var en serie smygbandade krogsamtal där ministrar och höga tjänstemän gör bort sig.Det ledde till att tre ministrar fick avgå och tros ha bidragit till att den förra regeringen förlorade makten. När regeringen begick fel var det självklart att publicera. Jag trodde aldrig det skulle bli en sådan reaktion, säger Mihal Lisiecki, som möter upp i elegant kostym och vit skjorta, i baren på Marriott Hotel där han precis avslutat ett annat möte.Han är en känd mediaperson i Polen. Det var hans veckomagasin, Wprost, som publicerade de läckta krogsamtalen. Och vars redaktion fick påhälsning av säkerhetstjänsten som ville beslagta det läckta materialet. Men flera journalister från andra medier var där för att visa sitt stöd. Och när de civilklädda agenterna försöker vrida en laptop ur händerna på chefredaktören går det ut i direktsändning.Mihal Lisiecki minns med olust hur redaktionen stormades, men ännu värre var de hot som han och hans familj utsattes för efteråt, berättar han. Jag och min familj utsattes för ett väldigt hårt tryck, jag kände rentav att de var i fara.Var du orolig för din familjs säkerhet? Ja, det var jag. Och det var första gången. Sådant väntar man sig inte, att regeringen ska agera så här mot mig, mina kollegor och min familj.Han tycker inte att det är så anmärkningsvärt det som den nya PiS-regeringen ägnar sig åt. Statliga medier har alltid varit politiserade i Polen, säger han. Det är samma med alla regeringar när de byter folk. Under den förra regeringen utlyste man kanske tjänsterna officiellt, men det var ändå bekantas bekanta som fick dem i slutändan. Den här nya regeringen spelar åtminstone med öppna kort, säger han.Protesterna mot regeringen växerNu i april växer demonstrationerna mot regeringen. Nu handlar det inte bara om media och rättsväsende, utan om ett Polen som blir allt mindre sekulärt och där förslaget om att kriminalisera abort får stöd av PiS-ledningen.Men det är inte bara protestmöten som hålls utanför regeringsbyggnaden. Det drar nämligen ihop sig till en väldigt speciell högtidsdag. Och för att förstå vad det handlar om måste vi återvända till april 2010 och flygkatastrofen vi talade om tidigare:Ett polskt regeringsplan kraschar vid landningsbanan i ryska staden Smolensk. Alla 96 ombord omkommer. Den yngre tvillingbrodern president Lech Kaczynski, hans hustru och en stor del av Polens ledarskikt.De hade rest för att hedra 70-årsminnet av de 22 000 polacker, främst officerare, som mördades av Stalins hemliga polis - ett brott som Sovjetunionen inte erkände förrän långt senare, under Gorbatjov.Och det finns många polacker som tror att även flygkraschen är ett brott, orkestrerat av Moskva, kanske rentav i maskopi med Kaczynskis politiska fiender i Polen.En kommission tillsatt av den förra regeringen kom fram till att flygkraschen berodde på dåligt väder, dålig utrustning och dåliga beslut. Men PiS-regeringen och Jaroslaw Kaczynski har aldrig accepterat de slutsatserna. I februari tillsätts en ny kommission.Konstanty Gebert, reporter på Gazeta Wyborcza, anser att olyckan redan utretts tillräckligt. Enligt honom eldar regeringen på konspirationsteorier för att bevisa riktigheten i sin egen historieskrivning. Att Polen fortsatte att styras av kommunistiska agenter, förrädare och lakejer, smorda med pengar från Moskva och Bryssel. Polens oberoende, menar PiS, börjar med oss, säger Konstanty Gebert.Genom att beskriva sig själva som de sanna polackerna, som äntligen tar itu med korruptionen, kan de också rättfärdiga sina kritiserade lagändringar, menar Konstanty Gebert. Det är väldigt centralt. För om deras världsbild stämmer så rättfärdigar den alla tuffa åtgärder.En farlig provokation Enligt Gebert har Kaczyncki handplockat flera ministrar med paranoid läggning. Till exempel försvarsministern, Antoni Macierewicz, som berättat för en katolsk radiostation om sitt intresse för Simon Vises protokoll, en ökänd antisemitisk konspirationsteori. Det uttalandet gjordes 2002. Men så sent som i mars i år, framhöll han vikten av att utreda huruvida om polska medborgare används som försökskaniner för elektromagnetiska vapen på en inspelad föreläsning.Och det är alltså denne Macierewicz som hårdast driver tesen om rysk inblandning i Smolensk-kraschen. Då menar alltså Antoni Macierewicz att Ryssland har attackerat ledaren för ett NATO-land, säger Konstanty Gebert.En farlig provokation och en indirekt krigsförklaring, anser Konstanty Gebert. Var det faktiskt innebär är att vi borde ligga i krig med Ryssland, säger han.Macierewicz har trots hård kritik hållit fast vid sin linje; att planet exploderade innan det kraschade, och att Polens förra regering avsiktligt slarvade med utredningen.Efter kraschen lyckades Jaroslaw Kaczynski få brodern Lech Kaczynski begravd i Wawelska katedralen i Krakow - bland kungar, helgon, och historiska martyrer.På en nyligen rest minnessten utanför stadshuset står att Lech Kaczynski stupade i tjänsten. Inte omkom, utan stupade, precis som de hjältarna han ligger begravd bredvid. Och varje månad, den tionde, hålls en officiell minnesceremoni för Smolensk-offren. Och den tionde april i år, har det gått sex år sedan kraschen. Då ser området kring presidentpalatset ut som ett festivalområde, med flera olika scener, tusentals människor och minst lika många polska flaggor. Byggnader som draperats med foton på de döda.Politik och religion flyter ihop Vet vi fortfarande inte om kraschen var en olycka eller en kupp, säger Lukasz Lewandowski, en funktionär iförd en gul PiS-väst, och fortsätter: Varje polack har rätt att äntligen få veta sanningen, säger han. Det är det första jubileet som sker under PiS-regeringen, och jag förstår att det är stort för dem, säger Justyna Czehowska, översättare av svensk litteratur. Lyckligtvis för dem inträffar det på en söndag, då väldigt många kan komma och vara här hela dan, och verkligen fira, säger Justyna Czehowska.Det är en brokig skara som församlats. Barnfamiljer och pensionärer, warszawabor och hitresta. En del har kommit för att be, andra för att dela ut patriotiska flygblad och broschyrer. Efter 65 år ska vi äntligen ordna en begravning för denne man, säger ett par unga killar, som kampanjar för att man ska hedra en bortglömd krigshjälte med en officiell begravning. Vi vill ordna en statlig och katolsk begravning, för att han var en stor polsk hjälte, det är därför vi delar ut de här flygbladen, säger en av dem. Det här jippot som pågår nu talas med en präströst. Det är inte en politisk röst som talar på scenen, det här sker i katolsk anda väldigt mycket, menar Justyna Chehowska. Men lyssna! Det här är en mässa som sker utanför presidentpalatset. Det är absurt! En bön ska ske inom kyrkans fyra väggar och inte göras till en festival, tycker Justyna Czehowska.Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Lech Kaczynski! Folket skanderar den döde presidentens namn. Inte långt från stora scenen står en staty av romantiske nationalskalden Adam Mickiewicz. Han anammade den messianska idén om Polen som Europas heliga martyr, ett land som var vikt åt lidande för att frälsa andra. En myt som den nya regeringen gärna spelar på, enligt Justyna. Och den passar ju in i polackernas bild av Messias, av Kristus och då tar man liksom sig själva också polska hjältar är också sådana som fått dö för de andra, och då är det väldigt enkelt att bygga den myten, menar Justyna Czehowska.Och nu bygger man Lech Kaczynski-myten? Ja, nu bygger man en Lech Kaczynski-myt. Och helst av allt vill man att han ska, inte vet jag, helgonförklaras? Men retoriken är densamma, som när påven skulle helgonförklaras.Det sekulära Polen lyser med sin frånvaro utanför presidentpalatset. Böner blandas med patriotiska tal. Den religiösa ritualen och det politiska mötet smälter samman. Polen befinner sig i ett ganska svagt moment just nu. Nu är det väldigt enkelt att övertala och övertyga till det ena eller det andra. Om man talar deras språk, om man använder deras retorik och deras symboler, säger Justyna Czechowska.Ceremonierna och bönerna avlöser varandra. Presidenten håller tal. Statsministern faller på knä och ber en bön. Men det verkliga crescendot kommer på kvällen. Det ligger som åska i luften när ledaren med stort L gör entré.Lech Kaczynski har stupat för fosterlandet. Men nu står brodern på scenen, redo att föra Polen mot en ljusnande framtid. Och ifall någon fortfarande undrat vem som egentligen styr EU:s sjätte största land, kommer svaret med besked från de uppeldade massorna.Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw! Jaroslaw!Reporter: Per ShapiroProducent: Annika H ErikssonKontakt: kaliber@sverigesradio.se  

Ludde har ju som bekant semester från podden denna veckan, vilket betyder att Anders återvänder. Lyckligtvis gör han det inte helt själv, utan både Peter och Linus finns också med i panelen. Tillsammans försöker de reda ut vad de tycker om de senaste spelen de spelat. Men dessa Svampriket-profiler bleknar i jämförelse med den ikon som gästar avsnittet längre in i avsnittet, i en intervju som Niklas gjort. Allt som allt - Svamppod är bäst, denna vecka också!

Ludde har ju som bekant semester från podden denna veckan, vilket betyder att Anders återvänder. Lyckligtvis gör han det inte helt själv, utan både Peter och Linus finns också med i panelen. Tillsammans försöker de reda ut vad de tycker om de senaste spelen de spelat. Men dessa Svampriket-profiler bleknar i jämförelse med den ikon som gästar avsnittet längre in i avsnittet, i en intervju som Niklas gjort. Allt som allt - Svamppod är bäst, denna vecka också!

I Frankrike växer kritiken om publicistisk feghet från omvärlden. I veckan har debatten tilltagit om vad Charlie Hebdos teckningar egentligen står för. Flera länder som manifesterat sitt till stöd för Charlie Hebdo och yttrandefriheten är samtidigt länder som på hemmaplan bekämpar just yttrandefriheten, ibland på de grymmaste sätt. Dokumentärserien Fosterland blev uppmärksammad för ett svårt etiskt dilemma. Men SVT förekom frågorna och fick en PR-framgång på köpet. Inget sig likt i franska medier En vecka efter terrordåden i Paris är inget sig likt i de franska medierna. Det tryckta ordet har fått mer kraft och tidningshandlarna säljer som aldrig förr. Uppslutningen från omvärlden har varit stor liksom det enhälliga fördömandet av terrorismen. Men i Frankrike har många också upprörts över vad man menar är publicistisk feghet i omvärlden särskilt i de angloamerikanska länderna där få tidningar velat, eller vågat, visa satirteckningarna från Charlie Hebdos senaste nummer. Johan Tollgerdt rapporterar från Paris.Vad är Charlie Hebdo? Je suis Charlie (Jag är Charlie) fick omedelbar spridning efter dådet. Det blev ett uttryck för att stå upp för yttrandefriheten, och uttrycka stöd för offren. Något vi rapporterade om förra veckan.Men den här veckan har debatten också kommit handla om tidningens innehåll, och om vad Charlie Hebdo egentligen är och står för.  Vid sidan om #JesuisCharlie ger nu även #JenesuispasCharlie många träffar. Therese Rosenvinge har tittat närmre på den debatt om att vara eller inte vara Charlie som uppstått i veckan.Efter extremistdådet förra veckan samlades miljontals människor på Place de la Republique mitt i Paris massiv manifestation och frihetsmarsch.Hycklande stöd från yttrandefrihetens förtryckareI ett första led gick anhöriga till de 17 personer som fallit offer för terrorattacken. I andra ledet världsledare från 40 länder, som tågade för yttrandefriheten svartklädda och arm i arm. Där återfinns statsmän från Egypten, Turkiet, Jordanien och Ryssland länder som är yttrandefrihetens dödgrävare på hemmaplan. Saudiarabien var ett annat land som tog avstånd från dådet, men som samtidigt offentligt piskar den bloggaren Raif Badawi. Han är dömd till 1000 piskstraff och 10 års fängelse för att på sin blogg ifrågasatt landets utveckling. Reporter: Alexandra SannemalmOBS: Vi sade felaktigt i reportaget att den saudiske bloggaren Badawi piskades under fredagen. Lyckligtvis stämmer inte det - Saudiarabien beslöt att inställa piskningen, av allt att döma av hälsoskäl.  Dilemmat som vändes i PR-framgång Är en reporter främst människa eller journalist? Det dilemmat ställdes SVT:s reporter Fredrik Önnevall inför under arbetet med den aktuella serien Fosterland. Redan innan serien börjat sändas hade den fått stor publicitet. Men frågan är om SvT och Önnevall inte i praktiken duckat för frågan både ätit kakan och haft den kvar. Kan man göra så? Och blev inte det etiska dilemmat till slut en fantastisk PR-framgång för publicservicebolaget? Det frågade sig vår reporter Arvid Hallberg som träffade Fredrik Önnevall i TV-huset i Malmö.

Tyvärr fick vår efterlängtade gäst Kodjo Akolor förhinder och kunde inte närvara i veckans podd. Vi sparar era kommentarer och hoppas att han snart har tid att komma tillbaka! Lyckligtvis är episod 76 likväl fullmatad av samma vanliga idioti och nörderier. Tove och Mats har simmat väl och länge och ger sitt omdöme om en av höstens stora spelreleaser, The Sims 4. Tove vurmar också för det Jules Verne-inspirerade indiespelet 80 Days. Vanne och Peter har å sin sida sett både säsong ett och två av Hemlock Grove och försöker reda ut om tv-serien fortfarande är oklar. Vidare har Tove sett nya dystopiska actionrullen The Maze Runner, medan Mats denna vecka står för comics-tipset Princeless.Vi betar också av lite lyssnarmejl - mycket serieorienterat om bland annat what if-scenarion, svenska serietidningar och maffiga dödsdueller. Tack och förlåt! Puss hej!

Ingar Brinck, Håkan Hydén och Jordan Zlatev diskuterar normer. Varför är det konstigt att stå vänd mot sina medpassagerare i en hiss istället för mot dörren, när det är ofint att vända ryggen mot dem man tränger sig förbi för att nå sin plats i bänkraden i teatersalongen? Det är en fråga om sociala normer. Det finns också andra normer att beakta i livet: språkliga, kulturella, rättsliga... Lyckligtvis hanterar vi de flesta omedvetet. Men varför har vi normer, hur uppstår de och är vi fast i för evigt redan fixerade oskrivna lagar, eller kommer vi i själva verket hela tiden tillsammans fram till nya sätt att förhålla oss till varandra? Allt kanske inte är så hopplöst förutbestämt som vi inbillar oss. Vi kanske idkar onödig självcensur i det sociala livet. I ett samtal inför en månghövdad publik på Filosofiska institutionen under Kulturnatten i Lund, samtalar filosofiprofessor Ingar Brinck med professorn i rättssociologi Håkan Hydén och professorn i lingvistik Jordan Zlatev. Publiken bidrar också med frågor och funderingar. Samtalsledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist. Här kan man läsa mer om forskningen i som Ingar Brinck leder, som en del i det internationella projektet NormCon: http://www.fil.lu.se/projekt/494 Här om Jordan Zlatevs forskningsprogram om evolution och utvecking av olika betydelsesystem, däribland normativa: http://project.sol.lu.se/en/ccs/ Håkan Hydén är med och driver forskargruppen Cybernormer med tillhörande blogg cybernormer.se. Dessutom har han skrivit boken Normvetenskap.

Anders och Samson fascineras av rymden, men det vet i all ärlighet inte vidare mycket. Lyckligtvis kan de i veckans avsnitt få svar på sina frågor då de gästas av astronomen Jens Melinder, som försöker räta ut det mesta duon kastar mot honom. Det eftertraktade rymd-avsnittet är äntligen här - vi hoppas ni finner mycket nöje!

Anders och Samson fascineras av rymden, men det vet i all ärlighet inte vidare mycket. Lyckligtvis kan de i veckans avsnitt få svar på sina frågor då de gästas av astronomen Jens Melinder, som försöker räta ut det mesta duon kastar mot honom. Det eftertraktade rymd-avsnittet är äntligen här - vi hoppas ni finner mycket nöje!

Fredag den 5 mars kl. 11.03 och söndag 7.3. kl. 19.03. Inte alla femåringar har en mormor som gått på samma förskola. Men det har Julia Frödin. Julia går på Gröndalsgårdens förskola, som öppnade 1942. Samma år började hennes mormor, Solveig Isaksson, som fyraåring på det som då kallades för barnstuga. Sedan dess har hela Solveigs liv kretsat kring Gröndalsgården. På 1950-talet fick hon jobb som servitris på ungdomsgården där och träffade sin man som var föreståndare. Under 1960-talet gick hennes tre barn på Gröndalsgårdens "lekis". Då fanns även barnbibliotek och barnavårdscentral i huset. På 1970-talet började Solveig jobba på det som då kallades för "dagis". Och på 1990-talet var det dags för barnbarnen att skolas in på förskolan. Idag är Solveig pensionär, men kontakten med Gröndalsgården finns kvar. Genom sitt fönster, ett stenkast därifrån, kan hon se Julia leka ute på gården. Följ med Solveig, dottern Eva och barnbarnet Julia på en resa genom Gröndalsgårdens historia. Hur har barnomsorgen och föräldrarollen förändrats under åren som gått? Reporter Sofia Klemming Nordenskiöld Lästips: Förskola för de allra minsta - på gott och ont av Magnus Kihlbom, Birgitta Lidholt och Gunilla Niss. Carlssons. ____________________________________________________________________ Massor av lyssnarminnen och synpunkter har kommit till vår e-postlåda! barnen@sr.se Tack! Här kan du läsa inläggen! Du kan dessutom kommentera det du läst längst ner på sidan. Vad är det för skillnad på daghem och förskola? Jag utbildade mig till förskollärare 1972. Vi hade precis fått Barnstugeutredningen som skrev fram ett annat daghem än den barnkrubba/lekskola/barndaghem som hade funnits fram till dess. Som nyutexaminerad förskollärare tyckte jag att det var stor skillnad på det som funnit förr och det som nu växte fram. När jag började arbeta på min första arbetsplats (1972) så fick föräldrarna lämna barnen i dörren. Den enda gången de kom in i daghemmet var en gång i månaden då de skulle gå in på kontoret till daghemsföreståndaren och betala månadsavgiften. Det var en plats där vi lärde barn om demokrati och delaktighet. En plats där barnen lärde sig att bli goda kamrater och där vi tog in hela familjen och bjöd in dem i daghemmet. Barnens skulle få förverkliga sig själva och vår uppgift var att planera och organisera för en bra och livgivande uppväxtmiljö. Vi skulle ”återskapa” det goda hemmet. Att lära känna sig själv och vem man var, var det centrala. Denna ”goda” verksamhet skulle naturligtvis kunna erbjudas till alla barn och under 1975-85 genomförde alla kommuner en utbyggnad av daghemmen så de omfattade i princip alla som önskade en plats i daghemmet. 1998 var det dags att ta nästa kliv. Kunskapen om barn och deras lärande hade också under denna period vuxit. Forskningen inom förskoleområdet hade förflyttats från det psykologiska perspektivet till det didaktiska och pedagogiska. Förskolan får sin första läroplan och verksamheten förs över från socialdepartementet till utbildningsdepartementet och får Skolverket som tillsynsmyndighet. Som förskollärare kan jag med hjälp av den nya forskningen börja se ett annat barn, ”det kompetenta barnet” och börja förstå och ana den potential som varje individ (barn) bär på vad gäller lärandet. Förskolan som den nya verksamheten heter får också ett annat uppdrag i om med läroplanen. I förskolan är inte de sociala processerna huvudsaken, även om de är fortfarande viktiga, utan barns lärande.  Detta erbjudande om kunskap erbjuds nu alla barn från och med 1 års ålder även om det inte är lagstadgad. Varför skulle vi undanhålla detta från barnen? I detta perspektiv har förskolan inget med familjepolitiken att göra utan är endast en utbildningspolitisk fråga. Den (post-) moderna barndomen. Det moderna samhället, 2000-talet, kräver en annan typ av utbildningsväsen. 2000-talet kräver också något annan av familjerna, som dock fortfarande har och ska ha huvudansvaret för fostran av barnen. Ett barn behöver BÅDE förskola, familj och samhället. Dagens samhälle är mycket komplex, barn möter idag en mångfald av information, signaler, symboler ljud och miljöer som talar till barn. Den globaliserade värld som dagens barn växer upp i är ett annat samhälle än det då daghemmen växte fram. Barn behöver för sin egen skull förskola för att få hjälp att tillsammans med sina kamrater och lärare i en ”gemensamhetslärande” påbörja resan att försöka förstå denna komplexa värld. Vänliga hälsningar Inger Rindsjö _______________________________________________________________________ Apropå att ettåringar inte kan vara frustrerade över att gå hemma och dra med morsan - visst är det lustigt att det alltid är just de föräldrar som tycker att mamman ska vara hemma med sina barn som inte litar på att andra mammor bäst kan bedöma vad deras barn behöver. Enligt alla undersökningar mår barn bättre av att vara på dagis än att sitta hemma med mamma, men detta faktum är inte så populärt bland wannabee-hemmafruar. Joar Lindquist Kommentar  till Joar som tror att alla undersökningar visar att barnen mår bäst på dagis: Vilka undersökningar avses? Jag har tydligen missat dem. Jag har själv läst undersökningar som säger att små barn under tre år inte mår bra av att vara på dagis. Dessutom har jag vid samtal med flera läkare fått veta att det är "ren galenskap" att låta barn under 2 år börja på förskola eftersom deras immunförsvar är så dåligt. Det här gör att barnen blir sjuka hela tiden. Personligen anser jag att den som inte kan tänka sig att vara hemma med sina barn i minst 2 år inte behöver avla alls. Mamma Jessica ____________________________________________________________________________ Hej Barnen-redaktionen. Jag tycker att det skulle vara intressant med ett program om vem som egentligen bäst vet vad som är barnets bästa. Just nu pågår ett fall i Luleå där socialnämnden vill placera två små barn i en främmande familj tvärtemot hela nätverkets önskan om att barnen skall få växa upp tillsammans med sin halvbror i en familj de redan känner. Det vore spännande att diskutera vem som egentligen vet bäst vad som är bra för små barn och på vilka grunder man kan besluta att ett givet familjehem är rätt eller inte. Hoppas att ni också tycker så! Hälsningar Lovise Haj Brade ___________________________________________________________________________________  Hejsan! Jag och min man har sju barn som är mellan 1-18 år gamla. För oss har förskolan alltid varit ett andrahandsalternativ. Vi som föräldrar är självklart de personer som är bäst lämpade att ta hand om våra barn. Visst har vi intressanta jobb, jag är journalist och min man är musiklärare, men jobbet att vara förälder är mycket roligare och viktigare.  När våra äldsta barn var små gick de ganska mycket på förskola men ju fler barn vi har fått desto mer har vi valt bort dagis. Just nu är jag hemmafru på heltid, något som anses mycket provokativt. En kvinna som valt att vara hemma är ett större samhällshot än Al-qaida:))! Just nu går vår fem-årige son på 15 timmars förskola(det blir oftast mycket kortare tid).  Treåringen och ettåringen är hemma på heltid. Det är tråkigt att se att dagens föräldrar inte tror att de är kapabla att fostra sin barn själva. Många verkar tro att förskolan behövs för att barnet ska må bra. Och om man nu känner att det inte går att vara borta från jobbet under barnens första år.. tja, skaffa inga barn. Alla måste inte föröka sig. Ibland känns det som om dagens ungar bara är en inrednings detalj. En ny bokhyllan Billy som du har för att visa upp. Dessutom kan jag se att såväl förskola som fritids har blivit sämre under åren. Större barngrupper gör att det handlar mer om förvaring än om pedagogisk utveckling. Lyckligtvis går vår fem-åring på ett bra föräldrakooperativ med hög personaltäthet. Men att lämna bort barn under tre år?! Aldrig! Vem av oss skulle spara pengar för att köpa en ny sportbil och sen låta någon annan köra den? Men, våra barn, de personer vi älskar allra mest, lämnar vi gladeligen ifrån oss... Men det här får man ju knappast säga högt i dag. Särskilt inte som kvinna.Tack för ett bra program. Bästa hälsningar Jessica Fritzson. _______________________________________________________________________________ Åh, jag gick också på Gröndals lekis! Måste ha varit 1965. Jag stod timme ut och timme in vid ett fönster och vinkade till alla bussar, i förhoppning om att mamma skulle vara med på en av dem, så jag fick en dagmamma istället... Elisabeth Redling ______________________________________________________________________ Hej! Hörde programmet om barnen o förskolan. Jag är lärare i förskolan och har arbetat inom förskolan i över 35 år och tycker att förskolan inom vissa områden absolut har förbättrats. Synen på barn, barns kompetenser och vad barnen skall få vara med om tillsammans med kamraterna på förskolan har absolut både förändrats och förbättrats till det bättre som jag ser det. Jag vill inte på något sätt fördöma eller döma ut den verksamhet som varit i förskolan från 50-talet ochfram till i dag, men varje "tid" präglas och får följder i den verksamhet som ordnas för barnen utifrån den barnsyn som råder. Mindre omsorg och mer tro på att barn både kan och vill lära sig saker både då det gäller att sköta saker kring sin egen person men också att de är fullt kapabla att vara med och bestämma och påverka sin egen verksamhet, att vi ser olikhet som en tillgång och att barn lär i interaktion med varandra. Min uppgift som lärare är att i förskolan verka för en demokratiserings och lärande process. Något som bekymrar mig och som också togs upp i programmet är däremot synen på de allra yngsta barnen i förskolan. Här kan jag oroa mig för alltför stora barngrupper, barnen är fortfarande så unga att de har ett stort behov av omsorg som jag kan se att det ibland blir svårt att tillgodose. Däremot ser jag också att de har utbyte av sina kamrater men kanske inte i den omfattning och så många timmar om dagen som en del av våra yngsta barn har på förskolan.  De yngsta får allt längre dagar och föräldrar tycks ha en uppfattning ibland att de själva inte nästan kan vara hemma en dag med en 1.5 åring utan att de "missar" något viktigt på förskolan. Föräldrarna är för en ettåring oerhört viktiga men här har blivit en obalans, en lagom lång dag för en ett-åring är som jag ser det helt OK men barnen behöver också sina föräldrar och lugn o ro, vilket betyder att man som småbarnsföräldrar kanske kan dela upp arbetsdagen dagen så att barnen går mellan 9-15 och fortfarande får några vakna o pigga timmar tillsammans med en förälder efter förskoledagens slut. Tack för ett bra program detta är viktiga saker att lyfta fram och diskutera både för föräldrar, förskolepedagoger och för politiker/ekonomer som fördelar de resurser som vi i förskolan får förhålla oss till och som påverkar gruppernas storlek och personaltäthet inte minst för de yngsta barnen på förskolan. Med vänlig hälsning Kristina Hansson _______________________________________________________________________ Hej, apropå programmet om dagis och hur det har förändrats. Jag blir så trött på detta eviga gnäll på dagis och stressade föräldrar som "inte vill" ta hand om sina barn. De allra flesta dagis är bra, pedagogiska, omhändertagande och en social skolning för barnen. Mina barn har alltid älskat att gå till dagis och saknat det så fort de varit hemma och sjuka. De gånger jag hämtar tidigare vill de stanna kvar. I programmet klagar mamman över att föräldrar sätter sina barn på dagis pga egen frustration och egoism. Man kan faktiskt vända på begreppet och säga att många har barnen hemma för att de själva vill vara hemma! Det är inte alls säkert att det är bäst för barnen. Jag växte upp på ett lantbruk där bägge föräldrarna jobbade hemifrån. Alltså "slapp" jag dagis, vilket gjorde att jag hade svårt att anpassa mig till barngrupper senare. Och inte hade jag mer tid med mina föräldrar, de var ständigt upptagna med sina jobb. Så sluta  upp med att ge föräldrar dåligt samvete för att de gör det som passar bäst för deras familjer. Eller tycker ni att hemmafrun ska återkomma? De flesta män tar ju fortfarande ut betydligt mindre föräldradagar än mammorna. Nancy B ______________________________________________________________________________ Hej! Jag försöker alltid lyssna på Barnen i P1. I dag handlade det bland annat om hur ett daghem kunde vara på 40-talet. Då mindes jag min Storbarnkammare i ett kollektivhus i Stockholm; Alviksgården. Jag föddes i Stockholm 1942. Mina föräldrar ställde sig då i kö för att få bostad i Alviksgården, ett nytt kollektivhus i Alvik. Vi flyttade in när jag var ett halvår och bodde där i fyra år. I huset bodde mest barnfamiljer. Där kunde barnen tas om hand i en Storbarnkammare, som det hette. Stordrift, renlighet och vetenskaplighet var liksom honnörsorden. Fröknarna i Storbarnkammaren hade uniform och var många. Min pappa studerade och min mamma försörjde familjen som sjuksköterska. ( Hur hade dom råd att bo i kollektivhus undrar jag? Själva sa dom alltid att avgifterna var låga till en början. Trots all service. Den personalen kan inte ha haft bra betalt) Jag var i Storbarnkammaren hela dagarna och ibland på nätterna. Vi bodde i en tvårumslägenhet med ett litet, litet kök. Kollektivhuset hade inte någon matsal men ett storkök och man kunde få middag uppskickad i en matlåda på kvällen. Städning och tvätt kunde man också få hjälp med i kollektivhuset. Vad minns jag från storbarnkammaren? Hur vi stod på rad för att tvätta händerna före maten, hur vi satt på rad på pottorna, hur vi sov middag utomhus. På rad. Goda minnen har jag av att fröknarna var snälla och att det bästa jag visste var att få sova över i storbarnkammaren för då var jag ofta ensam med en fröken som läste saga och hade mycket tid. Hemska minnen var när jag på eftermiddagen var trött och ville hem och mamma kom cyklande med matkassar FÖRBI mig där jag stod innanför staketet och väntade. Hon vill först gå upp med kassarna men jag trodde alltid att hon hade glömt mig. När kollektivhusen byggdes var det gott om bostäder i Stockholm. Tanken var att när man inte behövde kollektivhusets service längre skulle man flytta vidare och nya barnfamiljer skulle kunna flytta in. Men det blev bostadsbrist och stagnation på bostadsmarknaden. Folk bodde kvar sedan barnen vuxit upp. Service med städning, tvätt och mat försvann från Alviksgården och Storbarnkammaren fick brist på barn. I stället gjordes det om till ett kommunalt daghem och det finns kvar som sådant än i dag. Jag har varit där nyligen, huset ser likadant ut och jag kände igen mig bland bergknallarna och tallarna på lekplatsen. En liten flicka kom ut från daghemmet med sin mamma när jag stod där och mindes. Flickan tittade nyfiket på mig och sa Vad gör du här? Jag ser på ditt dagis och tänker på att här gick jag själv när jag var liten, svarade jag. Då sa flickans mamma- imponerad: Jag visste att detta var ett av Stockholms äldsta dagis men att det var SÅ gammalt hade jag inte en aning om! Anna Bexell