Podcasts about Stig Dagerman

Risken för samhällskollapser är överhängande, redan innan de stora ekosystemen kraschar. Eva-Lotta beskriver behovet av både hopp och förtvivlan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag var tolv när jag besökte London för första gången och betraktade miljonstaden med stora ögon. De många mörka byggnaderna gav en särskild känsla. Men så gick jag förbi när en av dem rengjordes. Det visade sig att huset inte alls var naturligt svart, utan ljust sandfärgat. Staden stank av alla luftföroreningar och jag borrade ner näsan i halsduken för att slippa känna, men när jag snöt mig på hotellrummet på kvällen blev näsduken ändå svart.På 1990-talet kom två tredjedelar av Storbritanniens elektricitet ännu från kol. Sedan dess har andelen minskat snabbt och ligger nu på mycket låga nivåer. De senaste gångerna jag besökt den engelska huvudstaden har det gått lätt att andas.Det går att förändra saker till det bättre men det är bråttom. Har du hört det förut? Det kan inte vara lätt att vara klimatforskare och tvingas balansera mellan att slå larm och att försäkra att det fortfarande går att göra saker för att hejda förloppet. Om vi inte tror att det går så lär ju heller ingen försöka. Men om inte allvaret framgår så finns en risk att vi inte agerar tillräckligt kraftfullt, tillräckligt snabbt.Av de nio planetära gränser som inte får överskridas för att vi ska kunna leva säkert så har redan sex passerats. Och ännu värre än för klimatet är läget för den biologiska mångfalden. Utrotningstakten är just nu mellan hundra och tusen gånger högre än normalt.I ett antal år har jag lidit av klimat- och miljöångest. Inte en sån där lagom som kan få en att shoppa second hand och sluta flyga utan en dödskramande som gjort det svårt att tänka på något annat och fått mig att böla på klimatmanifestationer trots att det finns få saker jag tycker sämre om än att andra ser mig gråta.Oxfordforskaren Hannah Ritchie led som yngre av samma mörka och livsfientliga klimatångest. Det ledde till ett liv av kontroll och anpassningar som liknar det ätstörda kan beskriva. Allt kretsade kring att göra så litet miljöavtryck som möjligt. Men så såg hon en föreläsning med Hans Rosling. Han visade hur mycket som blir bättre i världen och hon beskriver det nästan som en frälsningsupplevelse. Sedan dess har hon ägnat sin forskargärning åt att sammanställa data om läget i världen. I sin bok ”Not the end of the world” tar hon död på en rad missförstånd och visar att utvecklingen på många områden går åt rätt håll.Ritchie menar i boken att undergångsbudskap skadar mer än de gör gott eftersom de riskerar att förlama oss. Ofta är de heller inte sanna, vilket får forskare att se ut som idioter, och minskar förtroendet för deras slutsatser, skriver hon. Men, tänker jag, detsamma gäller väl om man som forskare utropar lösningar och räddningar som sedan inte infrias? Och att vi blir handlingsförlamade av skrämmande budskap saknar faktiskt stöd i forskning. Tvärtom leder rädsla ofta till konstruktiv aktion.Merparten av världens länder har lovat att nå netto nollutsläpp och det kommer att tvinga oss att omforma våra energisystem, att ändra hur och vad vi äter, hur vi förflyttar oss och hur vi bygger. Mycket gott händer redan på dessa områden och i teorin kan det förstås förbli så. Men den luriga verkligheten kan alltid komma emellan i form av galna världsledare, krig och konflikter eller en vald regering som tycker att tillväxt är viktigare än hållbarhet.Det är ett evigt trixande med siffror och alltid stort motstånd när ekonomin drabbas. Vi har ju invaggats i tron att allt ska kunna fortsätta i stort sett som vanligt. Ja, att det till och med kan bli bra för svensk ekonomi med klimatförändringar. Skidturister kanske börjar åka till Sverige i stället, när vintrarna uteblir i Alperna. Jippie.Den liberala demokratins starkaste lim är ekonomisk tillväxt, skriver essäisten Michiko Kakutani i boken ”The great wave”. Så länge vi kan dela på tillväxtens frukter så är det politiska maskineriet ganska lätt att hålla igång. Försvinner eller monopoliseras frukterna av några få kan det däremot bli otäckt, när de som uppfattar sig som förlorare söker syndabockar. Kanske särskilt, vill jag tillägga, i ett kulturellt klimat som vårt, där var och en är sitt eget varumärke och lyckas smed.Det vi behöver åstadkomma är dessutom överväldigande stort. I boken ”En jord för alla” beskriver en rad framstående forskare och policy-makare hur kriser inom klimat och miljö, ojämlikhet, fattigdom och livsmedelsproduktion hänger ihop. Precis som Ritchie pekar de ut framsteg och goda utvecklingskurvor men de är också tydliga med hur omfattande problemen är, och vad som ligger framför oss. De ordinerar statligt ägande i banker, globala skatter, medborgarfonder för omfördelning av rikedom och pengar till omställning, skuldavskrivning för fattiga länder, lägre konsumtion i rika länder, en total omställning av matproduktion och markanvändning, och lite till.De menar att detta faktiskt går att åstadkomma. Vi kan och vill ju. I G20-länderna stödjer en stor majoritet av medborgarna tanken att deras lands ekonomiska prioriteringar bör förskjutas från vinster och ökat välstånd till att fokusera på mänskligt välbefinnande och skydd av ekosystemen. Men tror forskarna verkligen på denna stora förändring själva? Tror jag på den när jag nu berättar om den? Är det realistiskt med en omställning i den skala och med den hastighet som krävs? Eller är det något vi väljer att tro för att trösta oss själva. Vårt behov av tröst är ju, som Stig Dagerman konstaterade, omättligt.När ett system faller samman öppnas utrymme för något nytt och de goda idéerna om hur det ska se ut är många. Kanske väntar en bättre värld längre fram. Frågan är i så fall hur vi ska ta oss dit på ett hyfsat säkert sätt. Michiko Kakutani konstaterar att i kaotiska perioder så går det gamla systemet sönder långt före det nya har blivit stabilt; och forskarna i ”En jord för alla” påpekar att risken för samhällskollapser är överhängande redan innan de riktigt stora ekosystemkollapserna sätter in.Vi kan inte längre räkna med varken förutsägbara förutsättningar i naturen eller med den relativa samhälleliga stabilitet som vi byggt upp sedan andra världskriget. Det ser ut att vara en skakig väg som ligger framför oss.Nu kanske du längtar efter en lugnande slutkläm, så här kommer den: Livet på jorden kommer vi inte klara att utrota hur illa det än går. Liv i många olika former kommer finnas kvar och människan som art har goda chanser att hänga med ett bra tag till eftersom vi är allätare och fenomenala på att anpassa oss. Dessutom: avskogningstakten i Amazonas har sjunkit; vi producerar redan idag tillräckligt med mat för att ge alla människor på planeten en hälsosam föda; och energianvändningen per capita i världen har fallit med omkring 25 procent sedan 1960-talet.Men glöm för den sakens skull nu inte det jag talade om tidigare. Tröst bör inte användas som ett draperi framför klarsyn.Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

Capítulo 258 de tu podcast literalmente literario. Hoy te traigo un autor brillante y un relato más brillante aún, si cabe. Gracias a la recomendación de uno de nuestros escritores invitados más recientes, el mexicano Fernando Zurita, nos llega a este humilde podcast este pedazo de autor, te presento a Stig Dagerman. Narrado por Xavi Villanueva !Nuevo episodio! Ya puedes disfrutar de Matar a un niño. STIG DAGERMAN en ABISMOfm.

Fyra vänner har köpt en bilverkstad för att driva den tillsammans i sann socialistisk anda. Nu är de äntligen sina egna! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Men affärerna går långsamt. Alltför långsamt för Blom, som drömmer om att klättra i samhället. Hans resa mot toppen sker på bekostnad av allt och alla då han manipulerar sig upp mot sitt mål.Streber av Stig DagermanI rollerna: Blom – Halvar Björk, John Nilsson – Gunnar Öhlund, Åke Lundgren – Sölve Dogertz, Pelle Lind – Niels Dybeck, Fru Nilsson – Ulla Akselson, Inga – Brita-Lena Sjöberg, Fru Blom – Emy Storm, Direktören – Carl-Hugo Calander, Eva – Marianne Wesén, Falskspelaren – Rune EkLjud: Rune JohanssonInspicient: Bengt GustafssonProducent: Rune JohanssonRegi: Jan LewinFrån 1972.

Dagerman har byggt upp sitt drama kring två kontrastfigurer. Den ena är en orkeslös gubbe, som sömnlös smyger omkring på nätterna... Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han smyger i lador och på åkrar och jämt tjatar han om att sonen, som övertagit gården ska slå rågen, tröska och fara till kvarn. Han personifierar jordkärlekens förbannelse: sur ängslan och inäten självhävdelse. Den ängsliga gubbens motsats är lillpigan, sonens flicka. Hon slår rågen, när han inte ids slå, hon älskar blommorna fast gubben spyr snus på dem, hon smeker en nyfödd kalv som vore han hennes eget barn…Den yttersta dagen av Stig DagermanI rollerna: Magnus – Hugo Björne, Märta – Tora Teje, Lennart – Erik Strandmark, Tora – Maj-Britt Nilsson, Siv – Margit Carlqvist Regi: Bengt EkerotFrån 1952.

Den fattige herr Ström erbjuds pengar av den välbeställde herr Bohm för ett egenartat uppdrag; att snärja herr Bohms hustru i en situation och låta sig påkommas. Ni får gå hur långt som helst! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Utanför restaurangen, där de båda männen träffats, står spelmannen med några få ören i mössan – han är utan svek, en usel affärsman…En spelmans mössa är ett ofullbordat stycke, uppfört postumt.En spelmans mössa av Stig DagermanI rollerna: Lennart – Bengt Ekerot, Herr Bohm – Holger Löwenadler Regi: Bengt EkerotFrån 1957.

En upptäcktsresande, en vägvisare ett par bärare och en kameldrivare på väg i en öken, i en djungel, på en flod och på ett hav. Det är bättre att komma hem än att vara modig! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Upptäcktsresanden publicerades första gången 1947 i tidningen 40-tal, nr. 4 och premiärsändes av Radioteatern 1949. Denna inspelning sändes första gången hösten 1964.Upptäcktsresanden av Stig DagermanI rollerna: Upptäcktsresanden – Ulf Palme, Vägvisaren – Björn Gustafson, Kameldrivaren – Toivo Pawlo, Den unge bäraren – Jan Malmsjö, Den gamle bäraren – Anders HenriksonRegi: Per Verner-Carlsson

Ett ungt par begått brottet att fortsätta med sin kärleksyra efter den tillåtna årstiden. Paret åtalas och ställs inför de aderton i årstidskommissionen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kärlek är tillåten bara under sommarmånaderna och i augusti upphör licensen att gälla. Och den som har brutit mot årstidslagarna kan straffas med livstids djupfrysning!En liten anekdot om livets fåfänglighet skriven på beställning av Radioteatern 1951.Vår lilla sommar av Stig DagermanI rollerna: Eva – Jane Friedmann, Adamsson – Thommy Berggren, Gabrielsson – Karl-Magnus Thulstrup, Ordföranden – Nils Nygren, Åklagaren – Måns Westfelt, Höstman – Arne Nyberg, Magistern – Håkan Jahnberg, Carl-Hugo – Gunnar Uddén, Klubbe – Folke Walder, Kvinnorösten – Margita AhlinBerättaren – Herman AhlsellMusik som hörs i pjäsen: Petroucha av Igor Stravinskij med The Philharmonia Orchestra, dirigent: Efrem Kurtz och Stråkkvartett nr 6 av Béla Bartók med Vegh String Quartett.Ljud: Leif NordénInspicient och producent: Ingvar OhlssonRegi: Lars EngströmEn inspelning från Göteborg 1962.

Ett program av Magnus Viktorin om Dramaklassikerpodden och vad som händer där under Sveriges Radios 100-årsjubileum. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I programmet hörs korta utdrag ur Fröken Julie och Ett drömspel av August Strindberg och Streber av Stig Dagerman.Förutom en mängd Strindbergstitlar finns också andra klassiker representerade, av exempelvis Shakespeare, Hjalmar Bergman, Ibsen Tjechov och så finns Per Anders Fogelströms fina Stad-serie; Mina drömmars stad, Barn av sin stad och Minns du den stad.Medverkande i programmet: Magnus Viktorin och Marie Jansson.

Brinkmann, Sigrid www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

Schröder, Christoph www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

David Nessle trillar återigen ner framför poddmikrofonen för att leverera diverse heta takes på en man som levde 1911-1984 och kanske inte var ett hushållsnamn då heller. Översättare, författare, historiker, polemiker, lundensare - kort sagt: en rackare på att formulera sig. Stig Dagerman nämns! Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Nach dem Tod seiner Mutter stürzt der 20-jährige Bengt in eine tiefe Krise. Verschärft wird sie dadurch, dass der Vater bereits seit längerem ein Verhältnis mit einer anderen Frau hat. Ausgerechnet in sie verliebt sich Bengt. „Gebranntes Kind" ist ein psychologisch hochspannender Roman über die männliche Begierde und das Erwachsenwerden. Rezension von Tino Dallmann.

Nach dem Tod seiner Mutter stürzt der 20-jährige Bengt in eine tiefe Krise. Verschärft wird sie dadurch, dass der Vater bereits seit längerem ein Verhältnis mit einer anderen Frau hat. Ausgerechnet in sie verliebt sich Bengt. „Gebranntes Kind" ist ein psychologisch hochspannender Roman über die männliche Begierde und das Erwachsenwerden. Rezension von Tino Dallmann.

Toutes les semaines dans Pépites, on vous partage nos coups de cœur culturels. Dans cet épisode, Sébastien Thème vous recommande le film Sans jamais vous connaître de Andrew Haigh. Également cité dans cet épisode :- Notre besoin de consolation est impossible à rassasier, de Stig Dagerman (éditions Actes Sud)Pépites est un podcast d'interviews culturelles de Louie Media présenté par Agathe Le Taillandier et Sébastien Thème. Cet épisode a été réalisé et mixé par le studio La Fugitive. La musique est de Michaël Liot. L'illustration est de Marie Guu. Charlotte Pudlowski est à la direction éditoriale. Elsa Berthault est en charge de la production.--Cette saison de Pépites est rendue possible grâce au soutien de SNCF Connect. SNCF Connect, c'est l'appli de référence pour réserver et acheter tous vos trajets en trains, pour tous les jours, comme les grands jours. Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

Pour notre nouvelle chronique de La Librairie des étudiants, nous ouvrons l’essai Notre besoin de consolation est impossible à rassasier de l’auteur suédois Stig Dagerman. Dans ce très court essai, l’auteur suédois cherche des réponses à sa vie tout en... Continue Reading →

Välkommen till avsnitt 28 av Ullpodden med Malin Ögland och Fia Söderberg, det sista avsnittet för 2023. I december invigdes det nya spinneriet Rodens Ullbruk i Norrtälje som tar fram egna garner och lönspinner för den som vill göra eget garn av ullen från fåren. Nu har de kommit igång med de nya maskinerna och levererar med kvalitet och erfarenhet. Malin blev inspirerade av intervjun med Johanne i förra avsnittet och i fårföreningen hon är med i på Asperö på Västkusten har de bildat en garn- och ullsektion. Fia jobbar på Arena svensk ull som är en ny organisation för samverkan för att öka användningen av svensk ull. Hon jobbar också på Region Uppsala i ett Stig Dagerman-projekt och tipsar om kampanjen "Sticka Dagermans tröja" med kostnadsfri stickbeskrivning och föredrag av Celia B Dackenberg den 16 januari på Uppsala stadsbibliotek och även uppläsning av novellen "Var är min islandströja" 13 mars. Det finns också en bra Dagermanpodd som Fia jobbat med för den som vill bekanta sig med Stig Dagermans författarskap. Fårfesten närmar sig och kurserna ligger ute för anmälan. Arena svensk ull arrangerar en kurs i ullhantering och klippning och ett teoretiskt pass i Fårum om En svensk ullstandard. Den första är kostnadsfri men den som vill gå behöver anmäla sig. Huvudämnet för dagens avsnitt är nämligen En svensk ullstandard. Den innehåller ett klassificeringssystem för svensk ull som nu ska testas i praktiken och förvaltas av Arena svensk ull. Ullpodden fick en intervju med projektledare Johan Sidenmark som berättar mer.  Som vanligt filosoferar vi och samtalar om svensk ull. Obs att alla åsikter och funderingar är våra personliga utifrån det vi hört och uppfattat.   Musik Per Åberg Redigering/produktion Fia Söderberg Länkar relevant för avsnittet Dagermans islandströja Dagermans islandströja - Upplandsmuseet Dagermanpodden och evenemang/föredrag Dagermanpodden - Bibliotek Uppsala En svensk ullstandard Svensk ullstandard – Arena svensk ull Axfoundation Axfoundation - Act to inspire & inspire to act Fårfesten i Kil Startsidan - Fårfest i Kil - FÅR i nöd och lust (farfestikil.se)  

UPPLÄSNING: Emil Almén Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKT: ”Svenskt problem” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades första gången i Arbetaren 6/12 1944.MUSIK: Jan Johansson: Visa från RättvikEXEKUTÖR: Jan Johansson, piano, Georg Riedel, kontrabas, Bosse Broberg, trumpet, Bengt-Arne Wallin, trumpet, Kurt Järnberg, trombon, Arne Domnérus, altsaxofon, Bjarne Nerem, tenorsaxofon, Rune Falk, bassaxofon, Rune Gustafsson, gitarr och Egil Johanssen, trumpet.

Vad blir kvar av ett författarskap? Stig Dagerman skrev intensivt under några år på fyrtiotalet: romaner, noveller, pjäser, för att sedan drabbas av skrivkramp. Vid 31 års ålder tog han sitt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I år skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Han sågs som ett litterärt underbarn redan vid debuten med romanen "Ormen"som tjugoettåring, han fortsatte med den symboltyngda surrealistiska "De dömdas ö". Det var en tid av existentiell fyrtiotalistångest, Kafka stod högt i kurs, efter att vara på spaning efter förklaringar till sin skuldkänsla. Om skulden som fordrar ett brott. Människan som blir människa först i ångesten.Stig Dagerman ville något med sin litteratur, påverka, förändra, och han skrev också politiska dagsverser i Arbetaren där han var kulturredaktör. ”Jag bryr mig bara om det jag aldrig kan få", skrev han, "bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta”.Efter andra världskriget reste han till Tyskland på reportageresa vilket resulterade i "Tysk höst", och efter det förändrade sig hans författarskap, blev mer realistiskt men också försonande.Katarina Wikars koncentrerar sig i sitt reportage på den sene Dagerman – om man kan säga så om en väldigt ung författare. Tillsammans med författaren Kristoffer Leandoer, teaterkritikern Maria Edström och litteraturvetaren Linus Ljungström tittar hon närmare på romanerna "Bränt Barn" och "Bröllopsbesvär" - och på det som aldrig blev klart. ”Alfabetet blir en kyrkogård med 29 gravstenar under vilka dikten ligger begraven.” står det i ett efterlämnat manus.Vi hör också Ola Sandström och Bengt Lundström i "Varning för hunden" och Werner Aspenström, Bengt Ekerot, Göran Palm, Anita Björk och Stig Dagerman själv ur radions arkiv. Och ett utdrag ur "Ingen går fri" i Radioteaterns uppsättning av Hans Dahlin.Reporter: Katarina WikarsProgramledare: Cecilia BlombergProducent: Mattias Berg

Filmen Paradiset brinner skildrar tre övergivna systrar som bestämt sig för att överleva utan föräldrar. Dagens P1 Kultur fokuserar på kvinnors röster, vrålande, sjungande och viskande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ARTISTEN IMENELLA SLÅSS OCH DANSAR FÖR FÖRORTENS FLICKOR”Vi befinner sig oss i en nationell kris”, säger artisten Imenella och menar att gängvåldet och skjutningarna delvis går att härleda från vuxenvärldens och politikernas svek mot ungdomar i utsatta områden. När hon var tonåring betydde kommunens subventionerade danslektioner allt, men nu ser hon hur de olika kulturprojekten i förorterna startar och lägger ner, startar och lägger ner - om och om igen. Kvar står svikna ungdomarna. Lisa Bergström har träffat henne.ÜBERHYLLADE IRLÄNDSKA FÖRFATTAREN CLAIRE KEEGAN TAR OCKSÅ FLICKORNAS PARTIClaire Keegans novellsamling ”Genom blå hagar” från 2007 har precis kommit ut på svenska och fått lysande recensioner. Och filmen ”Den tysta flickan” som bygger på hennes kortroman med samma namn, ligger på tio-i-topp-listorna över årets bästa filmer. P1 Kulturs litterturkritiker Lina Kalmteg kommer till studion och konstaterar också att är gott om irländsk litteratur som kommer på svenska just nu.”TYSK HÖST” AV STIG DAGERMAN ÄR VECKANS KLASSIKERI år skulle författaren Stig Dagerman fyllt 100 år, och det firar vi bland annar med att läsa om hans reportagebok Tysk Höst från 1947. Ett av de bästa försöken någonsin att förstå sin fiende. Att avstå från hämnden, prova empatin. I Klassikern av Jenny Teleman om Sveriges mest nyskapande journalistiska verk.ANDERS ZORN I HELFIGUR OCH PÄLS I NY BIOGRAFIAnders Zorn är den konstnär som vid sidan av Carl Larsson mer än någon annan skapat bilden av den svenska sommardrömmen med målningar som Midsommardans och En premiär, där en naken pojke är på väg ner i Skärgårdens lite försommarkyliga vatten. Nu kommer Per Svenssons Augustprisnominerade bok om Anders Zorn ut. P1 Kulturs konstkritiker Cecilia Blomberg har läst - ”Zorn - Ett Liv - En tid”.Programledare: Lisa BergströmProducent: Nina Asarnoj

Hösten 1946 fick författaren och journalisten Stig Dagerman i uppdrag av tidningen Expressen att skriva från det besegrade Tyskland. 1947 kom den banbrytande reportageboken Tysk Höst Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Syndikalisten Stig Dagerman var tjugotre år gammal när han satte sig på tåget söderut med uppdrag att rapportera om livet i Tyskland efter kriget. Efter att idéerna om ett tredje rike fallit och de allierade bombat ner, styckat upp och gett sig på att försöka avnazifiera förloraren Tyskland.Resultatet blev en serie i artiklar som publicerades efter hand i tidningen Expressen och sedan samlades i reportageboken ”Tysk höst”1947.I den kliver Dagerman ner i de fuktiga källarhål och offentliga toaletter som är nya hem för de utbombade civila. Han lyssnar till rättegångar och uppgivna politiska möten, klafsar genom lera, svält och ruiner, träffar intellektuella som gömt sig, tyskar ovälkomna i sitt eget land och mödrar som lever av svarta börsen.Jenny Teleman berättar om Sveriges mest nyskapande journalistiska verk. Helt vanliga tidningsreportage som lyckas ge språk åt landskapet, se offer och bödel och möta straff med medkänsla.I år skulle han fyllt 100 år.

Stigs testamente enligt översättaren Phillippe Bouquet. “Det är ungefär som ett brev till honom själv” säger Lo. Vårt behov av tröst är omättligt är en text som Stig Dagerman skrev för tidskriften Husmodern 1952, när han fick frågan om att skriva något om levnadskonst. Den föll sedan i glömska men gavs postumt ut i en sammanställning av Olof Lagercrantz 1955. Vårt behov av tröst blev en stor succé i Frankrike trettio år senare där den trycktes upp, och fortsätter att tryckas upp, som ett litet häfte. På 2000-talet tolkades den musikaliskt av franska bandet Têtes Raide och blev en stor nationell hit.

“Kära Ragnar, bli inte ond, men den här gången orkar jag inte mera. Får väl göra resten nästa gång jag lever...” skriver Stig Dagerman i ett brev till sin förläggare. Och i stället för att skicka med den utlovade romanen, skickar han med en dikt: ”Birgitta svit”. Den publiceras i tidskriften Prisma 1950. Lo och Bengt berättar om Stig Dagermans relation till poesi och hur “Birgitta svit” kom till. Avsnittet ackompanjeras av musik ur “Birgitta svit” av Daniel Östersjö (2016).

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Stig Dagerman Första rad: Du är en öppen bok i mina händer. Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: Dikt V ur "Birgitta svit" av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes 1950 i kulturtidskriften Prisma.MUSIK: Sergej Rachmaninov: Zdes chorosjoEXEKUTÖR: Pablo Ferrandez, cello, Denis Kozjuchin, piano

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Varning för hunden!” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Stig Dagermans sista dikt, publicerades 5/11 1954.MUSIK: Kurt Weill: Tango-ballade ur Kleine DreigroschenmusikEXEKUTÖR: Blåsare ur Londons symfoniorkester, Michael Tilson Thomas, dirigent

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Blank är den långa sjön” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts, 1983)MUSIK: Frédéric Chopin: Vals nr 19 Ess-durEXEKUTÖR: Pavel Kolesnikov, piano

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Höst” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades 26/10 1954.MUSIK: Richard Strauss: Die NachtEXEKUTÖR: Raphaela Gromes, cello, Julian Riem, piano.

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Flykten valde oss” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Dagsedlar (Norstedts, 2017). Dikten publicerades 21/4 1953.MUSIK: Ralph Vaughan Williams: Alla sarabanda ur Phantasy quintetEXEKUTÖR: Medici-kvartetten

MÅNADENS DIKTARE (OKTOBER) UPPLÄSNING: Emil Almén Stig Dagerman publicerade aldrig någon diktsamling, men poesin var alltid en pulsåder i hans skrivande, ända från tonåren och fram till hans död endast 31 år gammal. Bland de tidigaste dikterna – tryckta i Södra latins skoltidning, på tidningen Arbetarens ungdomssida och i Syndikalistiska ungdomsförbundets månadstidning Storm – hittar man både Nils Ferlin-smäktande toner och uppfordrande krigskommentarer. Redan som 18-åring var Dagerman sommarvikarie på Arbetaren, och inte många är därefter blev han dess kulturredaktör. I Arbetaren publicerade Stig Dagerman under åren 1944-1954 sammanlagt omkring 1350 dagsverser. Till en början skrevs de under signaturen Qroll och rubriken ”Nidvisan”. 1952 bytte den poetiska dagskommentaren namn och blev ”Dagermans dagsedel”. Han var känd för att skriva dem förbluffande snabbt, och även när skrivkrampen satte in var han förmögen att producera sina dagliga bitskheter. Också en stor del av Dagermans övriga poesi var tillfällighetsvers och beställningsdikter. Hans största poetiska satsning var den sexdelade svårmodsdrypande kärleksdikten ”Birgitta svit” (publicerad i tidskriften Prisma 1950), som kom till medan han med svårighet försökte fullborda romanen ”Bröllopsbesvär”.Det sista Stig Dagerman skrev blev dagsedeln ”Varning för hunden!”. Han lämnade in dikten till Arbetarens redaktion dagen före självmordet. Den publicerades den 5 november 1954, samma dag som beskedet om hans död kom.DIKT: ”Tidigt avsked” av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes första gången 1942.MUSIK: Sergio Assad: ValseanaEXEKUTÖR: Pedro Aguiar, gitarr

Novellsamlingen “Nattens lekar” publiceras 1947 och visar på bredden i Stig Dagermans författarskap. I avsnittet får vi höra om Dagermans vilja att experimentera, om hur han fångar ett barns uppväxt i ett hem med alkoholism – och inte minst om hans intresse för film. Vi hör Stig Dagerman själv läsa inledningen av sin novell “Överraskningen”. Bengt Söderhäll läser ett avsnitt ur Stig Dagermans egen novellfavorit “Var är min islandströja?”.

År 1948 befinner sig Stig Dagerman på den franska landsbygden och förväntas skriva en uppföljare till ”Tysk höst”. “Fransk vår” är arbetstiteln och konceptet är detsamma. Men arbetet går trögt och det blir endast ett fåtal artiklar skrivna. I förskingringen, långt från Sverige, tar en ny roman form. “Bränt barn” skrivs i ursinne och är i dag Dagermans i särklass mest översatta bok. ”Bränt barn” handlar om en ung man, som precis mist sin mor och blir förälskad i sin fars älskarinna. Lo och Bengt diskuterar vad som gör att boken fortsätter beröra läsare i alla åldrar och varför Siri Hustvedt har kallat den ”en roman för vår tid”. Om falska narrativ, ältande och frågan: kan jag lita på det jag tänker?

Hennes föräldrar var författaren Stig Dagerman och skådespelaren Anita Björk. Nu har Lo Dagerman skrivit en bok om dem: Himlen nära, om konstnärskapen, livskampen och kärleken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I Lundströms Bokradio samtalar vi med Lo Dagerman om hennes bok ”Himlen nära”. Den berättar om Stig Dagerman och Anita Björk, som båda föddes 1923. I år är det hundra år sedan. I boken berättar hon om åren föräldrarna var tillsammans, men också åren fram till dess och tiden efter Stig Dagermans självmord 1954. Boken går ända fram till Anita Björks död 2012. Föräldrarna var ett äkta kändispar i sin tid, Stig Dagerman ses som en av 1900-talets stora författare och Anita Björk var den skådespelare alla regissörer ville ha. 1951 fick hon sitt stora internationella genombrott i filmatiseringen av Fröken Julie, i regi av Alf Sjöberg, som samma år vann första pris i Cannes.– Hon föll för hans oerhörda ömsinthet, Stig såg hennes skönhet och var väldigt betagen av henne. För honom var Anita en människa som kunde få honom att känna sig fri, säger Lo Dagerman i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Andreas Magnell (producent)

Vi botaniserar i överflödet av nya föreställningar och pratar i detta avsnitt om en säkerhetsövning i Helsingfors, säkerhetsläget på teatrarna, om förväntningar, besvikelser, överspel, övergivna barn och överraskningar. Dessutom reder vi ut lite postdramatisk yada-yada och Loretto kommer ut som musikaldiggare efter att ha sett Wicked på Göteborgsoperan. Föreställningar som avhandlas i detta avsnitt: Övervakarna av och med Raekallio corp i Helsingfors #jeanne av Ivana Sajko regi Anja Suša, Dramaten/Riksteatern Wicked av Stephen Schwartz och Winnie Holzman, regi Samuel Harjanne, GöteborgsOperan Sammanflätade av America Vera-Zavala, Dramaten SKULD av och med Poste Restante på Stockholm Fringe Festival Vipeholm av Lucas Svensson regi Carl Johan Karlson, Kulturhuset Stadsteatern The One av Fredrik Benke Rydman och Åsa Lindholm på Cirkus i Stockholm Liebestod – The smell of blood does not leave my eyes Juan Belmonte av Angélica Liddell, NTGent gästspel på Dramaten, Bergmanfestivalen Tysk höst av Stig Dagerman, dramatisering: Stig Hansén, regi: Anna Takanen, Uppsala Stadsteater Medverkande i avsnittet: Loretto Villalobos och Cecilia Djurberg (prod & klipp)

Debutromanen ”Ormen” utkommer 1945 och blir genast en sensation. Stig Dagerman är endast 21 år gammal och sällan har en debut hyllats så. Nu inleds en intensiv tid av litterär, högklassig produktivitet av den unge författaren. Lo och Bengt berättar om Stigs möte med syndikalismen, hans funderingar om balansen mellan individ och kollektiv och om friheten är möjlig. Vi får också höra om det stora avtryck ”Ormen” gjorde på nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézio. ”Ormen” är en löst sammansatt historia som delvis utspelar sig på en militärförläggning. Med sina egna ord beskrev Dagerman sitt verk så här: "Författaren utför en undersökning över hur skräcken får en samling människor i sitt våld och hur de reagerar under trycket, var och en efter sina egna förutsättningar. Den tes han vill fastslå är att det främst gäller att erkänna den primitiva urångesten; den får icke förnekas. Ett samliv med ångesten är den enda livsform som kan skänka människan åtminstone någon liten möjlighet att uppleva sig själv."

Planen var att skriva ”Fransk vår” – en uppföljare till succén ”Tysk höst”. I stället blev det en roman och teaterpjäsen ”Skuggan av Mart”. Pjäsen handlar om den manskultur som män förväntas leva upp till. Stig Dagerman ställer sig frågan: “Är den som vågar erkänna sin feghet den modigaste?”. Avsnittet handlar också om den skrivkramp som drabbade Dagerman, om svårigheten att skriva för pengar och om var han hittade sin inspiration. Vi får även höra mer om pjäserna ”En spelmans mössa” och ”Den yttersta dagen”, den sistnämnda som skrevs när Lo var en skrikig, nyfödd bebis.

Året är 1946. Den nystartade kvällstidningen Expressen skickar ut en ung journalist, vid namn Stig Dagerman, för att skriva från efterkrigseuropa. Reportagen bildar "Tysk höst", ett mäktigt litterärt/journalistiskt dokument över ondskans följdverkningar och den nödvändiga försoningen. Boken kommer i ständiga nyöversättningar världen över, nu senast i Ryssland, Tyskland och Sydkorea. Vad gör att "Tysk höst" fortfarande är så aktuell?

Stig Dagerman – var börjar man? En kortare text, som en "dagsedel", är aldrig helt fel. Det första och det sista som Stig Dagerman publicerar är en dagsedel, det vill säga en vers eller dikt över aktuella ämnen. Han återkommer till formen under hela sitt författarskap och över tusen går till tryck, mestadels i tidningen Arbetaren. "Flykten valde oss" är en av de mer välkända dagsedlarna. Många har genom åren tonsatts, bland annat av Fred Åkerström. Efter författarens död samlades ett urval till boken “Dagsedlar”.

Sveriges Radios veckomagasin om veckan som gått och veckan som kommer med reportage, intervjuer, kommentarer och satir. I första timmen:Senaste nytt från Marocko efter jordskalvet. Dödstalen fortsätter stiga.Reportage från Västmanland där efterarbetet fortfarande pågår efter översvämningarna.Svinpesten upptäckt i Sverige - hör om smittspridning bland djur och kopplingen till den globala uppvärmningenEtt år sedan riksdagsvalet. Går det att vända politiska kriser till vinster? Krönika Amat LevinPanelenI andra timmen:G20-mötet i New Delhi avslutas. Hur lyckades världens ledare komma överens?Reportage från Hatayprovinsen i Turkiet, ett halvår efter den förödande jordbävningen därSatir med UtkantssverigeTonläget kring islam har skruvats upp i samband med koranbränningarna - hur påverkas svenska muslimer?100 år sedan hyllade författaren Stig Dagerman föddes. ”Tysk höst” sätts nu upp på scen.Kåseri Augustin ErbaProgramledare: Edgar MannheimerProducent: Cecilia TengmarkTekniker: Fabian Begnert

Stig Dagerman var född 1923 i Älvkarleby. Året innan han dog 1954, 31 år gammal, gör han denna inläsning om en hektisk natt på en tidningsredaktion. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 1953 tolkade tolv författare syner och stämningar under ett dygn i Stockholm. Vi hör Stig Dagerman skildra nattstämningen på en tidning i Klara. ”Har jag kastat ett telegram som kan förändra världen?” Han var förutom författare också en tid kulturredaktör för Arbetaren, där han också in i det sista skrev sina Dagsedlar.

DIKTARE LÄSER (ANDRAS) DIKT UPPLÄSNING: Burcu Sahin Första rad: I vilket vatten är den vinge doppad DIKT: Ur "Birgitta svit" av Stig DagermanDIKTSAMLING: Samlade skrifter 10. Dikter, noveller, prosafragment (Norstedts 1983). Dikten trycktes 1950 i kulturtidskriften Prisma. MUSIK: Domenico Scarlatti: Cembalosonat g-mollEXEKUTÖR: Jevgenij Sudbin, piano

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text från 2020 där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund.Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists ”Om Svenska Rim. Bok 1–5” har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: ”Om Svenska Rim” är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen.Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd – som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt:“På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen.”Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? “Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt.”Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att “De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting!”Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima.Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim!Fly bullersamma getingars fördömda stimdå du vill göra artiga och goda rim.Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är – precis som det har sagts – tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet!Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om.Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga – och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna – behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt.Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet.Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet “du” skulle ordet “jag” vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det. Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet.Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt.Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens.Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden.Om så det skulle händaatt ingen talar till mig alls;vart skall jag då mig vända,vafalls?Jag då skall tala till-mig-själv,och jag ska sjunga för-mig-själv,och jag skall dansa med-mig-själven vals.Text: Isabella Nilsson, författare och översättareTal: Christina Höglund

durée : 00:54:08 - Very Good Trip - par : Michka Assayas - C'est quasiment le printemps mais parfois la mélancolie vous saisit, étrangement, tandis que les jours rallongent et que tout renaît. Et, comme disait le grand auteur suédois Stig Dagerman, notre besoin de consolation est impossible à rassasier.

Vad är det som blir kvar av ett författarskap? Stig Dagerman skrev intensivt under fyra år på fyrtiotalet, romaner, noveller, pjäser, för att sedan drabbas av skrivkramp och dö vid 31 års ålder. I år skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Han sågs som ett litterärt underbarn redan vid debuten med romanen "Ormen"som tjugoettåring, han fortsatte med den symboltyngda surrealistiska "De dömdas ö". Det var en tid av existentiell fyrtiotalistångest, Kafka stod högt i kurs, efter att vara på spaning efter förklaringar till sin skuldkänsla. Om skulden som fordrar ett brott. Människan som blir människa först i ångesten.Stig Dagerman ville något med sin litteratur, påverka, förändra, och han skrev också politiska dagsverser i Arbetaren där han var kulturredaktör. ”Jag bryr mig bara om det jag aldrig kan få", skrev han, "bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta”.Efter andra världskriget reste han till Tyskland på reportageresa vilket resulterade i "Tysk höst", och efter det förändrade sig hans författarskap, blev mer realistiskt men också försonande.Katarina Wikars koncentrerar sig i sitt reportage på den sene Dagerman – om man kan säga så om en väldigt ung författare. Tillsammans med författaren Kristoffer Leandoer, teaterkritikern Maria Edström och litteraturvetaren Linus Ljungström tittar hon närmare på romanerna "Bränt Barn" och "Bröllopsbesvär" - och på det som aldrig blev klart. ”Alfabetet blir en kyrkogård med 29 gravstenar under vilka dikten ligger begraven.” står det i ett efterlämnat manus.Vi hör också Ola Sandström och Bengt Lundström i "Varning för hunden" och Werner Aspenström, Bengt Ekerot, Göran Palm, Anita Björk och Stig Dagerman själv ur radions arkiv. Och ett utdrag ur "Ingen går fri" i Radioteaterns uppsättning av Hans Dahlin.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seReporter: Katarina WikarsProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell

Fulvio Ferrari"Breve è la vita di tutto quel che arde"Stig DagermanIperborea https://iperborea.comPer la prima volta tradotta in italiano, un'antologia che dà conto di circa dieci anni di attività poetica di Stig Dagerman. «Un giorno all'anno si dovrebbe immaginare / la morte chiusa in una scatoletta bianca. / A nessuna illusione si dovrebbe rinunciare, / nessuno morrebbe per quattro dollari in banca. // (…) Nessuno vien bruciato all'improvviso / e nessuno per strada ha da crepare. / Certo, è menzogna, son del vostro avviso. / Dico soltanto: Possiamo immaginare.» Stig Dagerman espresse anche in versi la vicinanza agli ultimi e l'umanesimo dolente che in una continua tensione tra speranza e disincanto attraversano la sua multiforme opera in prosa. Negli anni 1944-47 e 1950-54, fino al giorno prima di morire, scrisse per il giornale anarchico Arbetaren oltre 1300 dagsedlar, poesie satiriche a commento della cronaca politica e sociale che con il loro tono diretto contribuirono a fare di Dagerman un riferimento identitario per i giovani libertari della sua generazione. Il metro è per lo più tradizionale, quasi da filastrocca, ma la giocosità della rima e del ritmo potenzia per contrasto la durezza dei contenuti: gli accordi della «democratica» Svezia con la Spagna di Franco, i senzatetto di Stoccolma lasciati al freddo, i bambini armati per combattere le guerre dei grandi. Ai brevi componimenti di denuncia, questo volume affianca una scelta di versi in cui la forma irregolare insieme alla riflessione sulla condizione umana, pur sempre intrecciata all'impegno politico, avvicina l'autore alle avanguardie internazionali e ben accoglie simboli e metafore della sua narrativa. Una lettura toccante che aggiunge un tassello significativo al ritratto di uno sperimentatore instancabile al quale ancora oggi s'ispirano scrittori, giornalisti e musicisti di tutta Europa.Fulvio Ferrari (Milano, 1955), professore ordinario di Filologia germanica all'Università di Trento, è traduttore dal tedesco, dalle lingue scandinave (svedese, norvegese, danese e islandese) e dal nederlandese dagli anni Ottanta. Laureato in Lettere moderne presso la Facoltà di Lettere e Filosofia dell'Università degli Studi di Torino, ha frequentato corsi di Lingua nederlandese e Lingue e Letterature scandinave all'Università degli Studi di Milano. Collabora con diverse case editrici, per le quali ha tradotto classici e premi Nobel, come pure voci di punta della narrativa contemporanea, tra cui – oltre a Stig Dagerman – Pär Lagerkvist, Cees Nooteboom, Knut Hamsun, Hans Christian Branner, Torgny Lindgren, Göran Tunström, Fredrik Sjöberg, Gerard Reve e le antiche saghe islandesi. Nel giugno 2016 gli è stato assegnato il Premio Gregor von Rezzori per la migliore opera di traduzione italiana.Stig DagermanAnarchico lucido e appassionato incapace di accontentarsi di verità ricevute, militante sempre in difesa degli umiliati, degli offesi e dell'inviolabilità dell'individuo, Dagerman appartiene alla famiglia dei Kafka e dei Camus e resta nella letteratura svedese una figura culto che non si smette mai di rileggere e riscoprire. Segnato da una drammatica infanzia, intraprende molto giovane una folgorante carriera letteraria bruscamente interrotta dalla tragica morte, lasciando quattro romanzi, quattro drammi, poesie, racconti e articoli che continuano a essere tradotti e ristampati. Iperborea ha pubblicato Il nostro bisogno di consolazione, Il viaggiatore, Bambino bruciato, I giochi della notte, Perché i bambini devono ubbidire?, La politica dell'impossibile, Autunno tedesco e Il serpente.IL POSTO DELLE PAROLEAscoltare fa Pensarehttps://ilpostodelleparole.it

Här kommer den tredje luckan i årets adventskalender, LisaMarias jultankar, som jag i år gör i samarbete med min vän, kollega och återkommande poddgäst Lisa Moraeus. I vårt samtal nämns dikten "En broder mer" av Stig Dagerman.

El frío de la noche de verano es fuerte, de Stig Dagerman.

Digam-me coisas! Instagram -Anatomia do Livro --- Send in a voice message: https://anchor.fm/anatomiadolivro/message

¡Abre la puerta, Rickard!, de Stig Dagerman.

Lo Que Nos Cuenta el Cuento - Matar a Un Niño, Stig Dagerman by Radiotelevisión de Veracruz

Helena Janeczek"Writers"9 e 10 aprile 2022, Milanohttp://writersfestival.it/“Il momento in cui si riconosce la propria mancanza di talento è un lampo di genio”S.J. LecWriters avvicina scrittori e lettori, attraverso racconti, discussioni, letture, mostre, spettacoli e concerti.Milano, Frigoriferi MilanesiSabato 9 aprile 15.00Elena Janeczek "Il talento delle donne"Il voto più alto a scuola, la maglia del fuoriclasse sui campi da calcio, il numero perfetto secondo i pitagorici: il 10 è associato a numerosi significati di valenza simbolica che richiamano l'idea dell'eccellenza. Per questo, il festival letterario Writers. Gli scrittori (si) raccontano ha scelto di dedicare la sua decima edizione, in programma il 9 e il 10 aprile ai Frigoriferi Milanesi, al tema del talento. Una qualità impalpabile e multiforme, difficile da definire con precisione ma in grado di esprimersi in contesti molto diversi tra loro – dalla letteratura alla musica, dallo sport al teatro – con esiti spesso sorprendenti.Lanciato nel 2012, Writers ha saputo uscire dal format collaudato basato su presentazioni di libri e dibattiti tentando nuove strade all'insegna della contaminazione tra le arti, imponendosi come un contenitore di esperienze sui generis e un appuntamento atteso e partecipato dal pubblico. A celebrare il suo decimo anniversario, in maniera raccolta, visti i tempi difficili, sono stati invitati dieci scrittori (5 donne e 5 uomini), scelti tra quelli che più hanno contribuito al successo del festival.Elisabetta Bucciarelli, Gianni Biondillo, Giorgio Fontana, Nicola Gardini, Helena Janeczek, Marina Mander, Antonio Moresco, Alessandra Sarchi, Filippo Tuena e Chiara Valerio affronteranno il tema secondo il loro punto di vista. Ognuno di loro ha scelto una particolare declinazione del talento e uno o più relatori con cui dialogare, in parole o in musica. Tutti gli incontri saranno aperti al pubblico, fino alla capienza massima delle sale, e trasmessi in streaming sul sito web, sul canale YouTube e sulla pagina Facebook del festival.Writers#10, a cura di Francesco M. Cataluccio, Isabella Di Nolfo, Paolo Marrone e Stefania Vaccari, prenderà il via sabato 9 aprile alle ore 15 con Helena Janeczek, impegnata in un dialogo con la critica letteraria Daniela Brogi sul tema dei talenti delle donne. A seguire, Filippo Tuena si concentrerà su un particolare tipo di talento, quello “cialtronesco”, che si esprime nella poesia e nella canzone dialettale: lo scrittore romano leggerà una serie di sonetti e versi in romanesco accompagnato dagli stornelli di Paolo Marrone e dalle note di Daniele Perini (Versi romaneschi e talenti cialtroneschi, in programma alle 16). Alle 17, Alessandra Sarchi, accompagnata ancora da Filippo Tuena, proverà a esplorare una versione alternativa della storia della letteratura mondiale, chiedendosi che cosa sarebbe accaduto se il percorso di alcune tra le eroine più note avesse cambiato rotta, deviando dal destino luttuoso che appariva ineluttabile (Le eroine delle letteratura: uno straordinario talento per morire). Alle 18, Chiara Valerio ragionerà su Il talento di Dracula, leggendaria icona horror ed emblema della compresenza tra vita e morte nello stesso corpo, figura che ha un ruolo di primo piano anche nell'ultimo lavoro dell'autrice. Alle 19, infine, Marina Mander e Alessandro Mezzena Lona racconteranno Il talento interrotto di Vitaliano Trevisan, poliedrico scrittore, attore e drammaturgo purtroppo scomparso prematuramente all'inizio di quest'anno.La giornata di domenica 10 aprile si aprirà, sempre alle 15, con l'incontro con i Cercatori di talenti ideato e organizzato da Elisabetta Bucciarelli: Francesco De Laurentiis, allenatore di giovani talenti tennistici; Francesco Carlo a.k.a Kento, rapper impegnato nell'insegnare a comporre strofe, ritornelli e punchline agli ospiti di un carcere minorile; Giovanni Covini, life coach e docente alla Scuola di Teatro Paolo Grassi; e la lettrice di professione Simonetta Bitasi discuteranno di come si riconosce chi ha la “stoffa” per diventare il campione o la star di domani. Alle 16, Antonio Moresco ragionerà su La vocazione e il talento con il pittore e scultore Nicola Samorì e il regista Jonny Costantino, che nel 2018 ha diretto l'adattamento cinematografico del romanzo La lucina. A seguire, Giorgio Fontana e Matteo Pirola daranno voce a Il nostro bisogno di Stig, con un reading musicale dedicato al grande autore svedese Stig Dagerman e alla sua breve ma folgorante parabola. Il titolo scelto dagli autori ricalca quello del testamento spirituale di Dagerman: il monologo Il nostro bisogno di consolazione. Alle 18, in L'artista non sono io? (il titolo è un verso tratto da Don Giovanni di Lucio Battisti), Gianni Biondillo ed Enrico Deregibus si immergeranno nella magia dei testi delle canzoni frutto della collaborazione tra il cantautore e Pasquale Panella. Infine, alle 19, Nicola Gardini affronterà la questione del talento, una delle più antiche e fondamentali che l'uomo si sia posto, in una prospettiva storica e culturale. In Quanto valgo?, ragionerà sulla natura di questa qualità inafferrabile – è un valore, una sostanza? È qualcosa che abbiamo o che ci viene riconosciuto da altri? Deve per forza realizzarsi in un'opera? - e sulla sua eventuale o vantata immortalità.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Gianni Biondillo"Writers Milano"9 e 10 aprile 2022, Milanohttp://writersfestival.it/“Il momento in cui si riconosce la propria mancanza di talento è un lampo di genio”S.J. LecWriters avvicina scrittori e lettori, attraverso racconti, discussioni, letture, mostre, spettacoli e concerti.Domenica 10 aprile, ore 18.00“L'artista non sono io”Gianni Biondillo, dialoga con Enrico De RegibusGianni Biondillo chiacchiera con Enrico Deregibus delle sue passioni musicali, a partire dagli amati dischi di Lucio Battisti con i testi surreali e sfuggenti di Pasquale Panella, che fanno spesso capolino nei libri dello scrittore milanese, per arrivare al mondo dei cantautori storici e a chissà che altro. Sarà l'occasione anche per soffermarsi sull'ultimo suo romanzo, “I cani del barrio”, indagando i rapporti fra letteratura e canzone, le affinità e le divergenze. Parlando ad esempio del ritmo della scrittura. Ma volendo anche della melodia.Il voto più alto a scuola, la maglia del fuoriclasse sui campi da calcio, il numero perfetto secondo i pitagorici: il 10 è associato a numerosi significati di valenza simbolica che richiamano l'idea dell'eccellenza. Per questo, il festival letterario Writers. Gli scrittori (si) raccontano ha scelto di dedicare la sua decima edizione, in programma il 9 e il 10 aprile ai Frigoriferi Milanesi, al tema del talento. Una qualità impalpabile e multiforme, difficile da definire con precisione ma in grado di esprimersi in contesti molto diversi tra loro – dalla letteratura alla musica, dallo sport al teatro – con esiti spesso sorprendenti.Lanciato nel 2012, Writers ha saputo uscire dal format collaudato basato su presentazioni di libri e dibattiti tentando nuove strade all'insegna della contaminazione tra le arti, imponendosi come un contenitore di esperienze sui generis e un appuntamento atteso e partecipato dal pubblico. A celebrare il suo decimo anniversario, in maniera raccolta, visti i tempi difficili, sono stati invitati dieci scrittori (5 donne e 5 uomini), scelti tra quelli che più hanno contribuito al successo del festival.Elisabetta Bucciarelli, Gianni Biondillo, Giorgio Fontana, Nicola Gardini, Helena Janeczek, Marina Mander, Antonio Moresco, Alessandra Sarchi, Filippo Tuena e Chiara Valerio affronteranno il tema secondo il loro punto di vista. Ognuno di loro ha scelto una particolare declinazione del talento e uno o più relatori con cui dialogare, in parole o in musica. Tutti gli incontri saranno aperti al pubblico, fino alla capienza massima delle sale, e trasmessi in streaming sul sito web, sul canale YouTube e sulla pagina Facebook del festival.Writers#10, a cura di Francesco M. Cataluccio, Isabella Di Nolfo, Paolo Marrone e Stefania Vaccari, prenderà il via sabato 9 aprile alle ore 15 con Helena Janeczek, impegnata in un dialogo con la critica letteraria Daniela Brogi sul tema dei talenti delle donne. A seguire, Filippo Tuena si concentrerà su un particolare tipo di talento, quello “cialtronesco”, che si esprime nella poesia e nella canzone dialettale: lo scrittore romano leggerà una serie di sonetti e versi in romanesco accompagnato dagli stornelli di Paolo Marrone e dalle note di Daniele Perini (Versi romaneschi e talenti cialtroneschi, in programma alle 16). Alle 17, Alessandra Sarchi, accompagnata ancora da Filippo Tuena, proverà a esplorare una versione alternativa della storia della letteratura mondiale, chiedendosi che cosa sarebbe accaduto se il percorso di alcune tra le eroine più note avesse cambiato rotta, deviando dal destino luttuoso che appariva ineluttabile (Le eroine delle letteratura: uno straordinario talento per morire). Alle 18, Chiara Valerio ragionerà su Il talento di Dracula, leggendaria icona horror ed emblema della compresenza tra vita e morte nello stesso corpo, figura che ha un ruolo di primo piano anche nell'ultimo lavoro dell'autrice. Alle 19, infine, Marina Mander e Alessandro Mezzena Lona racconteranno Il talento interrotto di Vitaliano Trevisan, poliedrico scrittore, attore e drammaturgo purtroppo scomparso prematuramente all'inizio di quest'anno.La giornata di domenica 10 aprile si aprirà, sempre alle 15, con l'incontro con i Cercatori di talenti ideato e organizzato da Elisabetta Bucciarelli: Francesco De Laurentiis, allenatore di giovani talenti tennistici; Francesco Carlo a.k.a Kento, rapper impegnato nell'insegnare a comporre strofe, ritornelli e punchline agli ospiti di un carcere minorile; Giovanni Covini, life coach e docente alla Scuola di Teatro Paolo Grassi; e la lettrice di professione Simonetta Bitasi discuteranno di come si riconosce chi ha la “stoffa” per diventare il campione o la star di domani. Alle 16, Antonio Moresco ragionerà su La vocazione e il talento con il pittore e scultore Nicola Samorì e il regista Jonny Costantino, che nel 2018 ha diretto l'adattamento cinematografico del romanzo La lucina. A seguire, Giorgio Fontana e Matteo Pirola daranno voce a Il nostro bisogno di Stig, con un reading musicale dedicato al grande autore svedese Stig Dagerman e alla sua breve ma folgorante parabola. Il titolo scelto dagli autori ricalca quello del testamento spirituale di Dagerman: il monologo Il nostro bisogno di consolazione. Alle 18, in L'artista non sono io? (il titolo è un verso tratto da Don Giovanni di Lucio Battisti), Gianni Biondillo ed Enrico Deregibus si immergeranno nella magia dei testi delle canzoni frutto della collaborazione tra il cantautore e Pasquale Panella. Infine, alle 19, Nicola Gardini affronterà la questione del talento, una delle più antiche e fondamentali che l'uomo si sia posto, in una prospettiva storica e culturale. In Quanto valgo?, ragionerà sulla natura di questa qualità inafferrabile – è un valore, una sostanza? È qualcosa che abbiamo o che ci viene riconosciuto da altri? Deve per forza realizzarsi in un'opera? - e sulla sua eventuale o vantata immortalità.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Simonetta Bitasi"Writers"9 e 10 aprile 2022, Milanohttp://writersfestival.it/“Il momento in cui si riconosce la propria mancanza di talento è un lampo di genio”S.J. LecWriters avvicina scrittori e lettori, attraverso racconti, discussioni, letture, mostre, spettacoli e concerti.Domenica 10 aprile, ore15.00“Cercatori di talenti” con Elisabetta Bucciarelli, Simonetta Bitasi, Kento, Francesco De Laurentis, Giovanni Covini.Il voto più alto a scuola, la maglia del fuoriclasse sui campi da calcio, il numero perfetto secondo i pitagorici: il 10 è associato a numerosi significati di valenza simbolica che richiamano l'idea dell'eccellenza. Per questo, il festival letterario Writers. Gli scrittori (si) raccontano ha scelto di dedicare la sua decima edizione, in programma il 9 e il 10 aprile ai Frigoriferi Milanesi, al tema del talento. Una qualità impalpabile e multiforme, difficile da definire con precisione ma in grado di esprimersi in contesti molto diversi tra loro – dalla letteratura alla musica, dallo sport al teatro – con esiti spesso sorprendenti.Lanciato nel 2012, Writers ha saputo uscire dal format collaudato basato su presentazioni di libri e dibattiti tentando nuove strade all'insegna della contaminazione tra le arti, imponendosi come un contenitore di esperienze sui generis e un appuntamento atteso e partecipato dal pubblico. A celebrare il suo decimo anniversario, in maniera raccolta, visti i tempi difficili, sono stati invitati dieci scrittori (5 donne e 5 uomini), scelti tra quelli che più hanno contribuito al successo del festival.Elisabetta Bucciarelli, Gianni Biondillo, Giorgio Fontana, Nicola Gardini, Helena Janeczek, Marina Mander, Antonio Moresco, Alessandra Sarchi, Filippo Tuena e Chiara Valerio affronteranno il tema secondo il loro punto di vista. Ognuno di loro ha scelto una particolare declinazione del talento e uno o più relatori con cui dialogare, in parole o in musica. Tutti gli incontri saranno aperti al pubblico, fino alla capienza massima delle sale, e trasmessi in streaming sul sito web, sul canale YouTube e sulla pagina Facebook del festival.Writers#10, a cura di Francesco M. Cataluccio, Isabella Di Nolfo, Paolo Marrone e Stefania Vaccari, prenderà il via sabato 9 aprile alle ore 15 con Helena Janeczek, impegnata in un dialogo con la critica letteraria Daniela Brogi sul tema dei talenti delle donne. A seguire, Filippo Tuena si concentrerà su un particolare tipo di talento, quello “cialtronesco”, che si esprime nella poesia e nella canzone dialettale: lo scrittore romano leggerà una serie di sonetti e versi in romanesco accompagnato dagli stornelli di Paolo Marrone e dalle note di Daniele Perini (Versi romaneschi e talenti cialtroneschi, in programma alle 16). Alle 17, Alessandra Sarchi, accompagnata ancora da Filippo Tuena, proverà a esplorare una versione alternativa della storia della letteratura mondiale, chiedendosi che cosa sarebbe accaduto se il percorso di alcune tra le eroine più note avesse cambiato rotta, deviando dal destino luttuoso che appariva ineluttabile (Le eroine delle letteratura: uno straordinario talento per morire). Alle 18, Chiara Valerio ragionerà su Il talento di Dracula, leggendaria icona horror ed emblema della compresenza tra vita e morte nello stesso corpo, figura che ha un ruolo di primo piano anche nell'ultimo lavoro dell'autrice. Alle 19, infine, Marina Mander e Alessandro Mezzena Lona racconteranno Il talento interrotto di Vitaliano Trevisan, poliedrico scrittore, attore e drammaturgo purtroppo scomparso prematuramente all'inizio di quest'anno.La giornata di domenica 10 aprile si aprirà, sempre alle 15, con l'incontro con i Cercatori di talenti ideato e organizzato da Elisabetta Bucciarelli: Francesco De Laurentiis, allenatore di giovani talenti tennistici; Francesco Carlo a.k.a Kento, rapper impegnato nell'insegnare a comporre strofe, ritornelli e punchline agli ospiti di un carcere minorile; Giovanni Covini, life coach e docente alla Scuola di Teatro Paolo Grassi; e la lettrice di professione Simonetta Bitasi discuteranno di come si riconosce chi ha la “stoffa” per diventare il campione o la star di domani. Alle 16, Antonio Moresco ragionerà su La vocazione e il talento con il pittore e scultore Nicola Samorì e il regista Jonny Costantino, che nel 2018 ha diretto l'adattamento cinematografico del romanzo La lucina. A seguire, Giorgio Fontana e Matteo Pirola daranno voce a Il nostro bisogno di Stig, con un reading musicale dedicato al grande autore svedese Stig Dagerman e alla sua breve ma folgorante parabola. Il titolo scelto dagli autori ricalca quello del testamento spirituale di Dagerman: il monologo Il nostro bisogno di consolazione. Alle 18, in L'artista non sono io? (il titolo è un verso tratto da Don Giovanni di Lucio Battisti), Gianni Biondillo ed Enrico Deregibus si immergeranno nella magia dei testi delle canzoni frutto della collaborazione tra il cantautore e Pasquale Panella. Infine, alle 19, Nicola Gardini affronterà la questione del talento, una delle più antiche e fondamentali che l'uomo si sia posto, in una prospettiva storica e culturale. In Quanto valgo?, ragionerà sulla natura di questa qualità inafferrabile – è un valore, una sostanza? È qualcosa che abbiamo o che ci viene riconosciuto da altri? Deve per forza realizzarsi in un'opera? - e sulla sua eventuale o vantata immortalità.IL POSTO DELLE PAROLEascoltare fa pensarehttps://ilpostodelleparole.it/

Uppläsning: Stig Dagerman (inspelning hämtad från CD:n "Bakhålls litterära samtal" (från 1995) Önskad av: Kerstin Roos MUSIK Reynaldo Hahn: Lheure exquiseEXEKUTÖRER Julian Lloyd Webber, cello, John Lenehan, piano

Uppläsning: Stig Dagerman (inspelning hämtad från CD:n "Bakhålls litterära samtal" (från 1995) Önskad av: Kerstin Roos MUSIK Reynaldo Hahn: Lheure exquiseEXEKUTÖRER Julian Lloyd Webber, cello, John Lenehan, piano

Bilen, hatad och älskad och ofta en symbol för frihet och flykt. Vi har läst Paul Auster, Stig Dagerman, Sara Stridsberg, Jack Kerouac och Harry Martinson. Alla med minsta gemensamma nämnare bilen.

Deutschland im Herbst 1946: Der schwedische Schriftsteller Stig Dagerman bereist das Land, um für eine Tageszeitung zu berichten. Aus seinen Texten ergebt sich ein anschauliches und aufwühlendes Porträt eines vom Krieg versehrten Landes. Als Neuausgabe ist "Deutscher Herbst" nicht nur eine spannende Lektüre, sondern auch ein wichtiges Zeitdokument. Rezension von Tino Dallmann. aus dem Schwedischen von Paul Berf Guggolz Verlag, 190 Seiten, 22 Euro ISBN 978-3-945370-31-5

Ridån går upp - plats på scen för… ruiner och källarmänniskor. I detta avsnitt har vi gått tillbaka till en av svensk journalistiks riktiga klassiker. Hösten 1946 reste den svenske författaren Stig Dagerman runt i ett nyligen besegrat Tyskland. Bilden av tyskar i svensk media direkt efter kriget var nattsvart. De varken klarade av eller förtjänade demokrati. Och den miserabla situationen i städerna… visst var det tyskarnas eget fel?I vårt avsnitt berättar vi om Stig Dagerman, om den resen han gjorde och lyfter våra favoritbitar ur den bok han sedan skrev. Hoppas ni gillar avsnittet! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Filip Hammar har kallat honom för OC-generationens Stig Dagerman. Falköpingssonen Ronnie Sandahl började arbeta som lokaltidnings-reporter vid 14 års ålder och tog steget över till Aftonbladet på måndagen efter studenten. Idag är han en prisbelönad manusförfattare och regissör på tröskeln till den stora Hollywood-karriären. I det här avsnittet av podden berättar Ronnie Sandahl för MovieZines Jakob Åsell om hur han bearbetat sin egen ilska och prestationsångest med manusen till »Borg vs McEnroe« och det bioaktuella fotbollsdramat »Tigrar«. Det blir ett långt samtal om den stora Hollywood-debuten »Perfect«, om höga krav och infallet att skrika ”kuken” om en scen blir för fin.

Autor: Köhler, Michael Sendung: Büchermarkt Hören bis: 19.01.2038 04:14

Der junge Schriftsteller Stig Dagerman reiste im Herbst 1946 im Auftrag der schwedischen Tageszeitung „Expressen“ nach Deutschland. Seine eindringlichen Reportagen aus einem zerstörten Land sind nun in einer neuen deutschen Übersetzung erschienen. Von Christoph Schröder www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

Aujourd'hui, je pars à la rencontre de Nicolas Pereira, architecte et fondateur d'Habitons !, une structure qui s'attache à promouvoir le mieux vivre dans tous les espaces ! Son objectif est clair : apporter une plus-value humaine et sociale aux projets d'habitat en s'attachant à une valorisation de l'humain, des lieux, des matériaux et du bâti existant est pour nous une priorité. Pour en savoir plus sur le travail de Nicolas, je vous invite à découvrir la page Facebook du projet Habitons ! Et si vous voulez continuer la lecture entamée par Catherine, voici le lien vers le texte de Stig Dagerman : "Notre besoin de consolation est impossible à rassasier". “2030 Glorieuses”, c'est le podcast qui met en avant les acteurs du monde de demain, ceux qui incarnent les utopies réalistes dont nous avons tant besoin. Ils sont des milliers en France à agir concrètement pour montrer que l'action est le meilleur remède contre le fatalisme et que, si nous agissons avec ambition et amour, la décennie des 2030 glorieuses est à portée de mains.

Voir Acast.com/privacy pour les informations sur la vie privée et l'opt-out.

Kan gangsterrap ses som arbetarlitteratur? Krävs det en särskild moral eller ideologi? Litteraturvetaren Jimmy Vulovic ser hur frågor om arbetardiktens gränser ständigt återkommer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Stig Dagerman knackar på arbetarlitteraturens port. Han ser ivrig ut, som om han har något viktigt att säga. Och genom den på glänt öppnade dörren pratar han om förnyelse. Det är denna scen jag ser framför mig när jag läser Dagermans essä Diktaren och samvetet från 1945. Författaren berättar där om när en diktare som fötts ur arbetarrörelsen plötsligt inser att alla de som med beundran läst hans resolutioner, reportage, enkätsvar och majdikter avvisar hans dikt som dunkel och oförståelig, extrem till formen och oklar till innehållet. Essän är författad som ett inlägg i obegriplighetsdebatten, ett försvarstal mot kritiken som hade riktats mot den litterära modernismens komplexa formspråk, och senare även mot dess pessimism. I den andra ringhörnan talade konservativa krafter och rättroende marxister på ett likartat vis. För arbetarförfattaren Stig Dagerman, var ett svar till de snävmarxister, som menar att diktaren väljer form som typografen stilar mest angeläget. Det var ett tydligt svar. Den begriplighet som tidigare hade tryckts med den litterära realismens typsnitt speglar inte längre arbetarnas själsliga nöd. Karin Palmkvist menar i doktorsavhandlingen Diktaren i verkligheten att han såg sig själv som den nya tidens proletärdiktare med uppdraget att visa arbetaren, eller rättare sagt arbetarindividen, vad en nyvunnen social frihet hade för mål och mening. Men egentligen är allt det där bara en repris, på en repris. Arbetardiktens historia blir nämligen tidigt också en historia om gränsdragningar. Redan 1921 då litteraturhistorikern Richard Steffen lyfte fram termen proletärdiktning i den bredare offentligheten, drogs det en gräns mellan de som ville vara och de som inte ville vara proletärskalder. Vissa bar benämningen som ett adelsmärke. Andra ansåg att den reducerade dem från författare till arbetarförfattare. Senare ville den socialdemokratiske litteraturkritikern nummer ett, Erik Hedén, dra en gräns kring vad arbetarlitteraturen borde innehålla. I recensionen Om kräks själsliv, där Eyvind Johnsons novellsamling De fyra främlingarna från 1924 värderades, gjorde han i hårda ordalag upp med de författare som han ansåg ständigt uppehöll sig vid pessimism och psykologiserande. Istället för att i bok efter bok, som han sa skildra samma eviga viljelösa förkomna kräk, ville den uppläxande kritikern se uppbygglig litteratur för arbetarna. Ungefär så som den hade varit tidigare. Några år senare fick Harry Martinsons diktsamling Nomad från 1931 klä skott för det tomma esteteriet i modern dikt. Det var den kommunistiske kritikern Ture Nerman som i debatten om så kallad busromantik gick till hårt angrepp. Han ville istället se mer tendens, vilja och kampanda i arbetarlitteraturen. Ungefär så som det hade varit. Många gränsdragningar alltså. Lyckligtvis är litterär kvalitet av ett segare virke än både moralism och ideologiska tvångströjor. Debatterna kring tre av arbetardiktningens allra främsta vittnar om att litteraturtraditionen är långt ifrån så självklar och stabil som den har kommit att bli i historieböcker. Den har tvärtom ofta ifrågasatts inom rörelsen. Inte ens blivande Nobelpristagare som Eyvind Johnson och Harry Martinson gick ju säkra från politiska kommissariers ideologi och idéer om hur litteratur borde vara. Väger man sedan in även den borgerliga sidans kritik så är det ett under att genren överhuvudtaget överlevde. Att få definiera vad arbetarlitteratur är tycks alltså redan från början ha varit viktigt för kritiker och andra förståsigpåare. Därför är det heller inte alls konstigt att det efter utgivningen av Rasmus Landströms välskrivna bok Arbetarlitteraturens återkomst från 2020 följde en debatt om vad arbetarlitteratur är och vem som får räknas som arbetarförfattare. Visst kan gangsterrap vara arbetarlitteratur, tyckte en del. Andra sa nej, det är det inte. Det räcker att en fattig stackare fattar pennan för att det ska skapas arbetarlitteratur, tyckte vissa. Medan andra tyckte att det krävs en särskild moral, som nog också skulle kunna stavas ideologi, för att få räknas till den traditionen. Så höll det på, ungefär som det alltid har gjort. Men en sak förenar i alla fall nästan alla som samlas kring begreppet. Det verkade mer angeläget att få skriva montertexten än att njuta av utställningsobjektet. Frågan om huruvida gangsterrap kan förstås som arbetarlitteratur är för min del inte alls lika intressant som debatten i sig. Särskilt som gangsterrapparnas ibland nihilistiska egoism ofta kontrasteras mot den traditionella arbetardiktens gemensamma värdegrund. Det är intressant eftersom just den konflikten mellan individen och kollektivet stod i centrum även i flera av de tidigare debatterna. Som när arbetarförfattaren Rudolf Värnlund i sin debutroman "Vandrare till intet" från 1926 lät den nihilistiske individualanarkisten Max Stirners idéer framträda i full blom. Romanen gestaltar en rad besvikelser och uppgörelser med kollektiven i den unge huvudpersonen Leo Fasts liv. Den utspelar sig till stora delar i vad vi idag kanske skulle kalla orten. Och händelseutvecklingen mynnar ut i en slutsats: Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste och siste, före mig är tystnaden, efter mig döden, jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en som kämpar för något som ligger bortom honom själv är sannerligen en vandrare till intet Leo Fasts nihilistiska egoism provocerade såklart och kritiken från den kämpande rörelsen lät förstås inte vänta på sig. I den kommunistiska pressen brännmärktes Rudolf Värnlund i flera år som en renegat från den vänstersocialistiska rörelse han tidigare tillhört. Anledningen till att genren ständigt debatteras beror nog på att det finns många olika intressen i den, inte minst politiska. Konflikter är på sätt och vis inbyggda i själva begreppet. Vi vet sedan årtionden att den rågblont präglade och naivt homogeniserande litteraturvetenskapliga definitionen säger att arbetardiktning är litteratur om arbetare, av arbetare och för arbetare. Men redan i detta vid första anblicken tillsynes självklara antagande öppnas flera fallgropar. För vem är egentligen den där arbetaren? Är det min far och alla andra i detta avlånga land som har sin början i andra länder. För ingen, utom möjligtvis svenska förståsigpåare, kan väl rimligen tro att migranters och svenskars erfarenheter är samma lika. Eller är arbetaren den i LOs led allt större andel som nuförtiden hellre lägger sin röst på Sverigedemokraterna än på Socialdemokraterna? Vad skriver man i så fall för dessa arbetare, då livet ju minst sagt skiljer sig åt i gigarbetares utanförskapsområden och de lite lyckligare lottade fastanställdas innanförskapsområden. Och kanske är denna dagens mer komplexa situation en anledning till att svaret på nyfiket ställda frågor, till exempel om gangsterrap är en sorts arbetarlitteratur, ofta tvingas retirera in i formuleringar om vad arbetarlitteratur har varit istället för vad den är och kanske blir. Jimmy Vulovic

"Är det fult att vara någons tröst? Är det vackrare att vara någons svala intellektuella utbyte? Skönlitteraturen skiter i vilket." Kulturredaktionens Marie Lundström funderar på litteratur som tröst. Den som bygger fängelser formulerar sämre än den som bygger frihet. Det är en rad av tröst för mig, skriven av samma författare som också skrev den ofta citerade raden: Människans behov av tröst är omättligt. Stig Dagerman. Som i november 1954, 31 år gammal, tog sitt liv. Sådan är skönlitteraturen. Någon som själv inte orkar mer, kan ge oss andra som ännu lever, kraft och mod. Är det fult att vara någons tröst? Är det vackrare att vara någons svala intellektuella utbyte? Skönlitteraturen skiter i vilket. Den är. Det som är skrivet är skrivet och det blir upp till mig, till oss, att läsa. Jag tycker själv att det är svårt med tjocka romaner när jag är ledsen. Det blir för många ord. Man brukar tala om att man flyr in i en berättelse. Mer sällan talar vi om vad som krävs för att kunna ge oss hän, ge oss in i den värld som en fullvärdig roman bygger upp. I mitt fall krävs det att jag tror på tillvaron, på en fortsättning, på att jag strax själv ska få skriva, att livet är värt besväret. Då kan jag ge romanen den uppmärksamhet den ska ha. Är jag riktigt genomledsen tror jag mer på en varm famn. Rätt människa är bättre än rätt bok. Det enda som alltid funkar är lyrik. Göran Greider kallar poesin för sitt medicinskåp, jag ser den som skafferiets havregryn. Det ska alltid finnas hemma. Det går alltid att koka gröt på Mandelstam. Och överleva. Lyrik var det enda jag kunde läsa efter min pappas död. Men akut sorg och akut tröst är en sak. För det mesta går vi gudskelov runt i en annan grundkänsla. För min egen välbekanta nästan trygga melankoli, är läsandet perfekt. Melankolin skapar ett milt sökande ljus över sidorna. Ett överseende med det som inte blir. En oproportionerligt vild glädje över en formulering som är exakt och därmed adekvat, stark och frisk när den bländar med sin stråle. Att kunna läsa är i sig en tröst. Det är författaren Kerstin Norborg som skriver de förlösande orden på min facebooksida sent en kväll: Att kunna läsa är en tröst. Att hitta in i orden, bli insläppta av dem. Att det finns något annat och levande alldeles i närheten och att jag ibland men inte alltid lyckas sträcka ut handen och röra vid det. Allt om Litteraturveckan i P1

di Matteo B. Bianchi | In questa puntata andiamo al mare, sulla splendida isola di Procida dove Natalia Ambrosini ci parla della libreria Nutrimenti. Usciamo poi dalla coda lunga di traduttori specializzati in area anglofona per conoscere Fulvio Ferrari, professore e traduttore di lingue germaniche e del nord Europa. Infine, lo scrittore Piersandro Pallavicini ci dà il suo personale consiglio di lettura. -Libri citati in questa puntataL'ARTE DI LEGARE LE PERSONE di Paolo Milone, EinaudiL'ACQUA DEL LAGO NON È MAI DOLCE di Giulia Caminito, BompianiCAPANNONE N.8 di Deb Olin Unferth, SURLa libraia Natalia Ambrosini della libreria Nutrimenti di Procida ha consigliato:BERTA ISLA di Javier Marías, EinaudiTUTTO SARÀ PERFETTO di Lorenzo Marone, FeltrinelliLA PICCOLA CONFORMISTA di Ingrid Seymann, SellerioIl traduttore Fulvio Ferrari consiglia:IL SERPENTE di Stig Dagerman, IperboreaORATORIO DI NATALE di Göran Tunström, IperboreaInfine, lo scrittore Piersandro Pallavicini ci ha suggerito: LA ZATTERA ASTRONOMICA di Giulia Bignami, La Nave Di Teseo

Una visión dura y realista de los tiempos más oscuros de Europa, a cargo del escritor y activista sueco Stig Dagerman.

Un impresionante relato del sueco Stig Dagerman en el que, sin concesiones, nos pone cara a cara con la fugacidad de la vida.

El frío de la noche de verano es fuerte, de Stig Dagerman.

Vi går på jakt efter försvunna klassiker. För vad hände egentligen med 70- och 80-talets "måsteböcker" som "Juloratoriet" och "Hedebyborna"? Kulturjournalisterna och författarna Jan Gradvall, Maarja Talgre och Göran Everdahl och poeten Burcu Sahin spanar både framåt och bakåt i tiden för att förstå vad som genererar klassikerstatus och varför den ibland går förlorad. Kan vi redan idag märka vilka låtar som kommer att bli nya klassiker? Vilka är tecknen på att vi ser en ny popklassiker i vardande? Trallvänlighet? Intensiv exponering i TV? Högst på Spotify-listan? Vi har också pratat med Sigbjörn Ryö som driver ett antikvariat sedan 50 år tillbaka, för att få veta vilka böcker som efterfrågas nuförtiden och vilka som har förpassats till lagret. Slas (Stig Claesson) som det förr var omöjligt att få tag på, finns det nu gott om på hyllorna medan Selma Lagerlöf har fått en nytändning. Vad krävs egentligen för att bli ett verk som alla har ett förhållande till? Vi blandar fördomsfritt musik, poesi, TV, litteratur, teater och film. Hela kulturpaletten i en julig jättetavla. Rocky eller Arne Anka - vem får evigt liv? Dessa svåra frågor och många andra kommer vår klassikerpanel att försöka besvara. Några av de klassiker som rekommenderas i programmet är: Göran Everdahl: "Markurells i Wadköping" av Hjalmar Bergman (TV-serien från 1968 finns i SVTs Öppet arkiv). Dessutom rekommenderar han Hjalmar Bergmans noveller "Kärlek genom ett fönster och andra berättelser" (1929) och "Det ligger i blodet" - film i regi av Howard Hawks (finns på SVT Play från 23/12). Maarja Talgre: "Minnena ser mig" av Tomas Tranströmer, Jacob Mühlrads stycke "Amin Zemirot" från albumet "Time". Dessutom jultipsar hon om "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss och allt av P.G. Wodehouse. Jan Gradvall: BBC-serien "Jag, Claudius" efter Rupert Graves två romaner om den romerske kejsaren Claudius. "Rosa himmel" av Molly Sandén (cover på Jonathan Johanssons låt från 2016). Burcu Sahin: "Ormen" av Stig Dagerman och "O" av Judith Kiros. Gunnar Bolin: låten "Knäpper mina fingrar" av Linda Pira och "Bombi bitt och jag" med Stellan Skarsgård, TV-serie från 1968 efter Fritiof Nilsson Piraten, finns i SVTs Öppet Arkiv. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Depuis la découverte, en 1981, de ce texte où Stig Dagerman, avant de sombrer dans le silence et de se donner la mort, fait une ultime démonstration des pouvoirs secrètement accordés à son écriture, le succès ne s'est jamais démenti.Voix : Aurore Serra

Stig Dagerman: NEMECKÁ JESEŇ Hans Graf von Lehndorff: VÝCHODOPRUSKÝ DENNÍK Online diskusia o knihách dvoch autorov, ktorí sa snažili bez hnevu a zaujatosti podať správu a rozbitom svete po druhej svetovej vojne. Hans Graf von Lehndorff ku koncu druhej svetovej vojny pôsobil ako lekár v nemeckej vojenskej nemocnici v Königsbergu a až do zániku Východného Pruska (1947) aj v iných mestách oblasti. Spomienky na toto obdobie opisuje vo svojej knižke Východopruský denník. Stig Dagerman mal dvadsaťštyri rokov, za sebou niekoľko osobných tragédií aj sľubne rozbehnutú kariéru reportéra. Vyzbrojený mimoriadnou vnímavosťou, literárnym talentom a schopnosťou zachovať si odstup bez straty súcitu vyrazil v roku 1946 do Nemecka, aby odtiaľ napísal sériu reportáží pre švédsky denník Expressen. HOSTIA: historici Jakub Drábik a Vladimír Koppan prekladatelia Andrea Platznerová a Miroslav Zumrík moderátor Michal Hvorecký

I exil blev det rimliga alternativet för Carl Jonas Love Almqvist att dikta nonsensverser på rim. Isabella Nilsson tror att det bidrog till att göra honom ödmjuk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Texten är inläst av Sveriges radios Christina Höglund. Det Svenska Vitterhetssamfundets utgåva av C.J.L Almqvists Om Svenska Rim. Bok 15 har en sådan där lite överrörlig bindning som jag älskar och som får den att falla upp som en stor och tung koralbok. Pärmarna saknar skyddsomslag och är vackert blålila i samma nyans som mina stelfrusna fötter efter ett morgondopp i sjön. Valet av hängmattelektyr förenar nytta med nöje: Om Svenska Rim är en 1400 sidor lång föreläsningsserie som utöver matnyttiga föredrag om allt från verslära till skotsk kokkonst via persisk mytologi dessutom innehåller Almqvists rimmade nonsensdiktning i exilen. Jodå, en sådan diktning existerar faktiskt, fastän förbisedd och bortglömd  som brukligt är när det gäller all sådan poesi som litteraturhistoriker inte riktigt kunnat ta på allvar. Såhär skriver Folke Isaksson om Almqvists febrila på gränsen till tvångsmässiga litterära produktion under åren i landsflykt: På de allra flesta sidor är det som att stiga in i ett gemak vars fönster och dörrar stått tillslutna i årtionden, där allt är blekhet, damm och kvalm. Ändå är det någonting i detta stora misslyckande som är gripande. Man känner hur tunn luften måste ha varit kring denne man som strävade med ett omöjligt manuskript på ett bibliotek i en främmande stad genom dagar och år, som putsade och skrev rent med vackra snirklar och bläck i två färger och på Seemannstrasse 7 i Bremen, den sista stationen, förde in nya varianter med blyerts i marginalen. Det är en svår konst att så inkännande och kärleksfullt som Isaksson totalsåga en bruten människas sista mastodontprojekt. Men ärlighet varar längst, och den Almqvist vi möter i exilen är delvis en helt annan Almqvist än det romantiska geni vi brukar tänka på som författaren till romanklassikerna Drottningens juvelsmycke och Det går an. Han har berövats inte bara sin läsekrets utan även sitt hem, sitt liv, sin identitet. Det som återstår är en ingen som sjunger ur intet för intet. Att resultatet blir tomt nonsens är inte att undra på! Det är som om Almqvist efter anklagelserna om giftmord och under den påföljandetumultartade landsflykten kring år 1850 råkade snubbla över kanten vid världens ände och tumla rakt ut i  tomma intet. Om vi riktar vår stjärnkikare en bit bortom tid och rum, ser vi en kontursuddig trashank sitta fastgjord på en träpall vid ett i tyngdlöshet svävande skrivbord. Pennan i ett krampaktigt grepp, som bebisens lilla hand hårt sluten om en tygkanins öra. Och på arbetsytan framför honom? Hela högar af Pappersark fulla med Törnrosboksfantasier, jag icke vet om det minsta nånsin blir tryckt. Den stundom storvulna och en smula elfenbenstornutblickande idealisten Almqvist verkar i exilens misär ha mjuknat in i en mer jordnära, anspråkslös humanism. Medkänslan med samhällets svaga är inte längre en vackert formulerad tankefigur; den kurrar konkret i skaldens tomma mage. Det vore såklart enkelt att avfärda Almqvist nya identifikation med trasproletariatets stackare som blott och bart självmedlidande, men förhoppningsvis är det med åtminstone en smula klädsam självkritik som han nu skriver att De, som ej hafva aktning för ringheten, vördnad för äfven det fattiga, kärlek för det barnsliga, de hafva en kall själ och tala fåfängt om höga och magnifika ting! Bland nonsensverserna i Om Svenska Rim finns ingenting högt eller magnifikt och kärleken till det barnsliga går inte att betvivla. Vårtan på stortån får ett eget ode, oätliga småfiskar besjungs på terziner och en olycklig incident med en limpa och en krossad lampa avhandlas på det rimmade versmåttet ottava rima. Om du är vis, så hör mitt ord, mitt råd förnim! Fly bullersamma getingars fördömda stim då du vill göra artiga och goda rim. Jag vill gärna tro att den nyfunna mildheten hos en litterär gigant som fallit ner från parnassen, att denna mildhet säger någonting om den botten som är botten i oss alla. Att tillvarons djupaste grund förvisso är  precis som det har sagts  tomhet, idel tomhet. Men vilken oväntat mjuk och underfundig tomhet! Att vara ingen och dikta för ingen är dock inte den mest kreativt stimulerande utgångspunkt man kan tänka sig. I isoleringens intighet finns inget att förhålla sig till, ingen att rikta sig mot, inget att göra avstamp i, inget att knyta an till, inget att sätta i relation, inget att kontextualisera, inget att hysa hopp om. Konsten att trolla fram storverk ur tomma intet är en konst som mycket få, för att inte säga bara en Enda, behärskar. Vanliga dödliga  och till deras skara hör faktiskt även nationalskalderna  behöver i regel lite hjälp på traven, något som sätter tomheten i rörelse, ger den styrfart och form. Ett versmått kan utgöra en sådan hjälp, ett rimschema likaså. Och en diktare som skriver utan hopp om att bli läst kan såklart inte skriva pamfletter, bildningsromaner eller bekännelselitteratur. Det om något vore nonsensaktigt. Att skriva nonsens på bunden vers blir det rimligare alternativet. Det är också fullt rimligt att, som Almqvist med sitt omöjliga manuskript, bli en smula galen på kuppen, en smula utom sig. Oss själva blir vi ju först i relation till andra. Ett socialt sammanhang att verka i eller förhålla sig till är helt avhängigt för ett identitetsbygge. Det är i samspelet med omvärlden, eller i krocken med densamma, som förhandlingen om vårt jags gränser pågår. Utan ordet du skulle ordet jag vara obegripligt, ett nonsensord bara. Långvarig ensamhet av den sort som Almqvist upplevde i exilen är därför förödande för en människas överlevnad som subjekt. Avskildhetens brist på perspektiv gör det omöjligt att upprätthålla verklighetens rätta proportioner. Den isolerade människan är på så sätt en människa i dubbelt upplösningstillstånd: ett uppluckrat jag, i en uppluckrad verklighet. Eller uppfuckad verklighet. SomAlmqvist själv helt säkert inte skulle ha uttryckt det.  Uppfuckad eller ej: med hjälp av sina poetiska nonsenslekar tror jag att Almqvist nådde en del nya insikter om vad det innebär att vara människa. Att tvångsmässigt spotta ur sig dålig och nödrimmad poesi är nämligen en sjukdom som ödmjukar. Det har jag själv fått erfara. Man kommer, så att säga, ofrånkomligen att börja ana vidden av sin egen inneboende löjlighet. Nonsensrimmandet är på det sättet lika nyttigt som det är roligt, lika uppbyggligt som tramsigt. Gungande i en hängmatta med en tegelsten från Svenska Vitterhetssamfundet som huvudkudde är det lätt att hemfalla åt kvasifilosofiska resonemang om litteraturen som en källa till självkännedom och annat nonsens. Men nonsenspoesins eventuellt karaktärsdanande kvaliteter är såklart sekundära i sammanhanget. Som författaren Stig Dagerman har påpekat är det när allt kommer omkring ändå inte för att vi älska att falla, som vi falla. Och det är inte för att nonsenspoeterna älska att lalla, som de lalla. Världens mest ensamme Carl Johan Love Almqvist stod kanske helt enkelt bara inte ut med tystnaden. Om så det skulle hända att ingen talar till mig alls; vart skall jag då mig vända, vafalls? Jag då skall tala till-mig-själv, och jag ska sjunga för-mig-själv, och jag skall dansa med-mig-själv en vals. Text: Isabella Nilsson, författare och översättare Tal: Christina Höglund

durée : 00:49:08 - Remède à la mélancolie - "Danse avec les loups" de Kevin Costner, la danse, sillonner la mer de Saloum en pirogue, un conseil de son grand-père, Stig Dagerman, Marc Aurèle, Lynda Lemay, Laurent Soulal, Eugène Delacroix... Retrouver tous les remèdes de notre invitée !

Uppläsare: Sofia Berg-Böhm Publicerad: Dagsedlar (1953) MUSIK Heitor Villa-Lobos: Den svarta svanens sång EXEKUTÖR Lionel Cottet, cello, Jorge Viladoms, piano

L’autrice Claire Castillon ne sait pas dire pourquoi elle a aimé un livre: “je peux juste dire tiens, lis ça, c’est beau parce que c’est fort!”. Et c’est vrai... comment dire que l’on a aimé un livre quand ce que l’on a lu va au-delà des mots et qu’il nous enivre de sentiments, qu’il nous paralyse l’esprit, que - comme pour L’enfant brûlé de Stig Dagerman que nous conseille Claire Castillon - il nous est “tatoué” à la peau. C’est en fouillant dans sa bibliothèque à la recherche d’une nouvelle lecture qu’elle a découvert ce livre: “Avec L’enfant brûlé j’ai été complètement envahie d’emblée par une voix tellement vraie, tellement forte, tellement juste en fait, jamais trafiquée que le bouleversement s’est produit de page en page”. C’est l’histoire d’un jeune homme dont la mère décède: “un voyage plus beau que n’importe quel voyage dans les beautés du monde parce que tout est juste, parce que rien n’est… rien n’est feint [...] Il n’y a aucune émotion oubliée”. Alors ce cinquième épisode du Book Club spécial confinement n’est pas uniquement la description d’un livre apprécié, c’est le partage d’émotions suite à la lecture d’un livre qui “racle l’âme jusqu’au bout” pour Claire Castillon.Cet épisode est présenté par Agathe le Taillandier, Maud Benakcha était au montage, à l’édition et à la coordination. Tristan Mazire a fait le mixage de cet épisode et Pauline Thomson en a composé la musique. Marion Girard est responsable de productions, Maureen Wilson, responsable éditoriale. Mélissa Bounoua est directrice des productions et Charlotte Pudlowski directrice éditoriale.Claire Castillon a récemment publié Marche Blanche chez Gallimard et River chez Gallimard Jeunesse. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I tredje avsnittet avråder Hedvig och Lydia från att inleda en sexuell relation med sin styvmor, och finner i romanens huvudperson en skolskjutare i vardande. Vad ska en stackars läsare göra med den moderlösa Bengts alla konstiga aggressionshandlingar? Och kunde litteraturen hjälpa den plågade Stig Dagerman att hantera livet? Dessutom: Oidipuskomplexet, Olof Lagercrantz och några spydigheter om psykologstudenter. Ljudkvaliteten lämnar en del i övrigt att önska runt 40 min.  Litteratur: Bränt barn av Stig Dagerman Stig Dagerman av Olof Lagercrantz Musik av Linus Lahti. 

Anna and Amanda discuss Black History Month and how Barnes and Noble got it wrong.   Our book of the week is A Moth to a Flame by Stig Dagerman, translated by Benjamin Miers Cruz with an introduction by Siri Hustvedt. We love the Penguin Writers Series but this one was not for us.   Coming up, Girl, Woman, Other by Bernardine Evaristo and The Man Who Saw Everything by Deborah Levy. Follow us! Facebook: Books On The Go Email: booksonthegopodcast@gmail.com Instagram: @abailliekaras and @amandalhayes99 Litsy: @abailliekaras Twitter: @abailliekaras Credits Artwork: Sascha Wilkosz

Anna and Annie discuss the Stella Prize longlist.  Our book of the week is The Pine Islands by Marion Poschman translated by Jen Calleja.  We admit we bought this one for the cover; it was also shortlisted for the 2019 Man Booker International Prize. A novel about two men who travel through Japan as they trace the footsteps of the poet Basho, Anna and Annie disagreed about this one! Next week, Anna and Amanda will be reading A Moth to a Flame by Stig Dagerman translated by Benjamin Miers Cruz. Follow us! Facebook: Books On The Go Email: booksonthegopodcast@gmail.com Instagram: @abailliekaras and @mr_annie Twitter: @abailliekaras and @mister_annie Litsy: @abailliekaras Credits Artwork: Sascha Wilkosz

Anna and Annie discuss the Edgar Allen Poe Awards shortlists and make our predictions for the Stella Prize Longlist, to be announced on 6 February 2020. Our book of the week is The Yield by Tara June Winch. The story of an Aboriginal woman who returns to Australia when her grandfather dies, it has had rave reviews and is tipped to be on the Stella Prize longlist.  It was Annie's favourite book of 2019, but what did Anna think?  Coming up: A Moth to a Flame by Stig Dagerman and The Pine Islands by Marion Poschman translated by Jen Calleja. Follow us! Facebook: Books On The Go Email: booksonthegopodcast@gmail.com Instagram: @abailliekaras and @mr_annie Twitter: @abailliekaras and @mister_annie Litsy: @abailliekaras Credits: Artwork: Sascha Wilkosz

durée : 00:06:05 - L'Idée culture - par : Mattéo Caranta - L'enfant brûlé, Stig Dagerman, Gallimard, 1956. - réalisation : Jean-Christophe Francis

Uppläsning: Clas Göran Söllgård Önskad av: Ingegärd Stenbäck, Skene MUSIK Franz Schubert: Frühlingsglaube EXEKUTÖR Leslie Howard, piano

Vi går på jakt efter försvunna klassiker. För vad hände egentligen med 70- och 80-talets "måsteböcker" som "Juloratoriet" och "Hedebyborna"? Kulturjournalisterna och författarna Jan Gradvall, Maarja Talgre och Göran Everdahl och poeten Burcu Sahin spanar både framåt och bakåt i tiden för att förstå vad som genererar klassikerstatus och varför den ibland går förlorad. Kan vi redan idag märka vilka låtar som kommer att bli nya klassiker? Vilka är tecknen på att vi ser en ny popklassiker i vardande? Trallvänlighet? Intensiv exponering i TV? Högst på Spotify-listan? Vi har också pratat med Sigbjörn Ryö som driver ett antikvariat sedan 50 år tillbaka, för att få veta vilka böcker som efterfrågas nuförtiden och vilka som har förpassats till lagret. Slas (Stig Claesson) som det förr var omöjligt att få tag på, finns det nu gott om på hyllorna medan Selma Lagerlöf har fått en nytändning. Vad krävs egentligen för att bli ett verk som alla har ett förhållande till? Vi blandar fördomsfritt musik, poesi, TV, litteratur, teater och film. Hela kulturpaletten i en julig jättetavla. Rocky eller Arne Anka - vem får evigt liv? Dessa svåra frågor och många andra kommer vår klassikerpanel att försöka besvara. Några av de klassiker som rekommenderas i programmet är: Göran Everdahl: "Markurells i Wadköping" av Hjalmar Bergman (TV-serien från 1968 finns i SVTs Öppet arkiv). Dessutom rekommenderar han Hjalmar Bergmans noveller "Kärlek genom ett fönster och andra berättelser" (1929) och "Det ligger i blodet" - film i regi av Howard Hawks (finns på SVT Play från 23/12). Maarja Talgre: "Minnena ser mig" av Tomas Tranströmer, Jacob Mühlrads stycke "Amin Zemirot" från albumet "Time". Dessutom jultipsar hon om "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss och allt av P.G. Wodehouse. Jan Gradvall: BBC-serien "Jag, Claudius" efter Rupert Graves två romaner om den romerske kejsaren Claudius. "Rosa himmel" av Molly Sandén (cover på Jonathan Johanssons låt från 2016). Burcu Sahin: "Ormen" av Stig Dagerman och "O" av Judith Kiros. Gunnar Bolin: låten "Knäpper mina fingrar" av Linda Pira och "Bombi bitt och jag" med Stellan Skarsgård, TV-serie från 1968 efter Fritiof Nilsson Piraten, finns i SVTs Öppet Arkiv. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

I det nya avsnittet av LÄSpodden special från Helsingborgs bibliotek slår Birgitta Svensson och Anki Olsson Flodin ett slag för högläsning och noveller. LÄSpodden special tipsar bl a om ”När hallonen mognar” av Hjalmar Bergman, ”Tuschritningen” av Hjalmar Söderberg, ”Presenten” av Jonas Karlsson, ”Stora pengar” av Alfhild Agrell, ”Hägring” av Oline Stig och ”Att döda ett barn” av Stig Dagerman. Läs högt tillsammans och njut!

STAY WILD KEEP READING - DAVID ASSARAF Un podcast animé par Sylvia Minne Durée épisode : 00:41:31 © READING WILD - 2019 Pour ce sixième épisode de Stay Wild Keep Reading, j’ai eu le bonheur de rencontrer David Assaraf. Auteur-compositeur-interprète d'un magnifique premier album "Ceux qui dorment dans la poussière" (Abbesses Music Publishing). Nous l'avons retrouvé chez lui; antre subtil et raffiné qui abrite la lumière noire et brillante de son âme sensible, profonde et délicate. Sur la terrasse, deux livres durement sélectionnés pour le portrait que Francesca allait réaliser. Deux bijoux précieux : "Là-bas" de Joris-Karl Huysmans et "En marge des nuits" de Jean-Bertrand Pontalis... Un stylo et un carnet "privé" pour collecter impressions et idées. "J'aime être assis à une table, un crayon à la main pour ne rien manquer" nous révèle-t-il à propos de sa position préférée pour lire. Commence alors la belle rencontre : sur la terrasse, havre de paix et de tranquillité, au beau milieu de l'effervescence parisienne. David Assaraf se livre. L'interview commence. "Je suis un lecteur obsessionnel contrarié" lâche-t-il d'emblée. Artiste polymorphe, David aime, dès l'enfance, lire, écrire, composer, dessiner pour conjurer le temps, la mort, l'angoisse. "Les gens sans-cibles sont hors d'atteinte" : avec David les confidences font références. Chopin, Mallarmé, Baudelaire, Bergson, Balzac, Huysmans, Nabokov, Gainsbourg. L'homme aime la poésie. Lit, écrit, compose, tout le temps, énormément. "Quand on lit on se découvre, on s'humanise" dit-il. Rencontre humaine et profonde avec un lecteur auteur-compositeur esthète et passionné ; une âme belle et généreuse qui sait transmettre son amour des mots et des livres. Et restez jusqu'au bout pour écouter une version cadeau, intime et inédite de "Bord de mer", chanson magique extraite de l'album "Ceux qui dorment dans la poussière" Merci David. Infiniment. Toutes les références faites dans ce podcast sont listées ci-dessous : • Mozart • Wham • Chopin • Ottis Redding • The Beatles • Johnny Cash • "Le grand Meaulnes" Alain Fournier • "Tristesse d'été" - poème de Stéphane Mallarmé • "Les Fleurs du mal" Charles Baudelaire • Henri Bergson • "La peau de chagrin'" Balzac • "Gaspard de la nuit" Aloysius Bertrand • "Le parfum" Patrick Süskind • "Le portrait de Dorian Gray", Oscar Wilde • "Là-bas" de Joris-Karl Huysmans • "Lolita" Vladimir Nabokov • "Notre besoin de consolation est impossible à rassasier" Stig Dagerman • "Capitale de la douleur" Paul Eluard • "Martin Eden" Jack London • "Syllogismes de l'amertume" Emil Cioran • Haîku • "La mort" Vladimir Jankélévitch • "Journal de deuil" Roland Barthes • "Andromède en proie au monstre" - Robert Desnos • "La prose du transibérien" Blaise Cendrars • "En marge des nuits" Jean-Bertrand Pontalis A propos de David Assaraf A vous tous, amoureux des mots et de musique, courez acheter "Ceux qui dorment dans la poussière" : ce disque est un diamant noir qui envoûte et émerveille. S'écoute et se réécoute. Hommage sincère aux morts et aux vivants. Sacré et fascinant. En boucle ! Découvrez des extraits de "Ceux qui dorment dans la poussière" sur la page Facebook de David Assaraf https://www.facebook.com/davidassarafofficiel/ . Et le clip "Juré craché sur vos tombes" est disponible ici https://youtu.be/eoJPTQxZMqQ A propos de ce podcast Abonnez-vous ici-même ou sur iTunes, Spotify ou via n’importe quelle application de podcasts (RSS) Tenez-vous au courant des prochains épisodes en nous suivant sur Twitter, Facebook ou Instagram Suivez Stay Wild Keep Reading sur Twitter @SWKR_LEPODCAST! Stay Wild Keep Reading est une production Reading Wild (www.readingwild.fr) présenté par Sylvia Minne (@Sylvia_Minne sur twitter) Photographie David Assaraf : © Francesca Mantovani/ Reading Wild ---- Cet épisode 6 de Stay Wild Keep Reading a été enregistré vendredi 21 juin 2019, au domicile de David Assaraf, à Paris. Durée épisode : 00:41:31

En esta emisión de Mamá Rock, Lucas Fernández, Germán Hidalgo y Lucio Carnicer destacaron a través de música, audios inéditos y diferentes testimonios la carrera del músico, pianista, compositor y director de orquesta de tango, Mariano Mores, a tres años de su partida. Asimismo, Javier Martinez creador de Manal, contó cómo se le ocurrió que el rock participe en el Festival de la Solidaridad Latinoamericana. Este festival de rock fue realizado en Buenos Aires el 16 de mayo de 1982, durante la Guerra de Malvinas, que reunió al menos unos 70 000 personas, con el fin de reclamar paz, fortalecer la solidaridad hispanoamericana y reunir vituallas para los soldados en el frente. En tanto, el equipo de Mamá Rock homenajeó a 4 años de su muerte al periodista y escritor uruguayo, ganador del premio Stig Dagerman, considerado como uno de los más destacados artistas de la literatura latinoamericano, Eduardo Galeano. Por último, el equipo de Radio Nacional recordaron una entrevista que le hicieron al cantante y músico, Sergio Denis, en donde destacó que es para el tener éxito, reconocimiento, que es estar completo cómo persona y dejó un gran mensaje sobre el falso "éxito". “No basé mi felicidad en tener, la basé en vivir y tener a mis hijos sanos. La fama no llena al corazón”, remarcó Denis.

Bergman och kvinnorna är ett bekant begrepp. Men några det kanske talats för lite om är den kvinnliga publiken. Ulrika Knutson har grävt i arkiven och sett hur regissören aktivt sökte upp den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Damernas Bergman, när blev han det? Tidigt. Redan i slutet av fyrtiotalet framstår Ingmar Bergman som demonisk kvinnotjusare. Den bilden gillade han själv, och den tyckte publiken om. Som till stor del bestod av kvinnor. Men vad man inte riktigt vetat är hur målmedvetet Bergman närmade sig den kvinnliga publiken; vårdade den och gjorde sig tillgänglig för den, famförallt i veckotidningarna. Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. 1956 svarar han villigt på en enkät i Bildjournalen: Vad anser Ni om kvinnor? SVAR: "Alla kvinnor gör intryck på mig: Gamla, unga, stora, små, långa, korta, feta, magra, tunga, lätta, fula, vackra, söta, ruskiga, levande, döda. [...] Jag uppskattar kvinnor: apor kattor, kossor, hyndor rovdjur. Ödlor och giftiga reptiler, jag tycker också illa om kvinnor, skulle gärna slå ihjäl en och annan eller bli ihjälslagen själv! Men Damernas värld är min värld, jag klarar mig dåligt i den men jag vet ingen annan, i varje fall ingen bättre." Han gör inte våld på sig i den enkäten. Tänk på gossen Sebastian i Fanny och Alexander, som spanar på pigorna när de badar, eller när de fina kusinerna klär om i Smultronstället; fraset av sidentyger, knäppningar av hyskor och hakar, fnisset från kvinnovärldens tusen och en hemligheter. Strindberg i all ära, i det här fallet brås Bergman på  Henrik Ibsen: "En man är lätt att studera, men med en kvinna blir man aldrig färdig. Hon är havet, vars djup ingen kunnat pejla." Han första musor var mormor Anna och mamma Karin, som   suckar i sin dagbok: "Vad blir det av Ingmar till sist, som ständigt går fram över de människors hjärtan, som älska honom?" Han sög blod och märg ur sin familj. Konstnären som vampyr, som Strindberg talade om. Man kan också säga att han gnagde på sitt eget ben, som en gammal hund. Han insåg tidigt att jaget innehöll konstnärlig näring, men inte  nödvändigt biografisk sanning. I självbiografin Laterna Magica ljuger han som en häst travar. Han föds sjuk och ämlig och nöddöps på BB? Inte alls, det var hans mamma som hade influensa. Han skapade en dramatisk barndom åt sig. Att det var storebror Dag som fick stryk lämnade lillebror därhän. Han hängde ändå ut sig själv, och alla andra, vänner och fruar. De lät honom hållas, och han samlade sina ex-kvinnor i en tät krets, en konstnärlig storfamilj. Han hade den sällsynta talangen att bli god vän med sina gamla flammor. Alex Schulmans morfar, den passionerade kritikern Sven Stolpe, borde som from katolik ha ogillat Ingmar Bergmans erotiska framfart, men så här skrev han 1959, när Bergman blivit chef för Dramaten: "Förmodligen beror Ingmar Bergmans förmåga att skapa stora skådespelerskor helt enkelt på att han förälskar sig i dem. - Bergmans entré i detta sköna stall av ädla ungdjur kommer att bli något av en sensation. Där kommer att flyta blod. Men stor konst kommer att födas!" Jojo. Bergman öppnade generöst dörren för hemma hos-reportrar och fotografer. Och hans åsikter är inte kontroversiella för den breda publiken, snarast inställsamma: "Skådespelarna ska vara tacksamma mot publiken som kommer över huvud taget, de står och faller med publiken. Att vara tråkig på teatern är en dödssynd! Och han vet precis vilka ord som ger rubriker:"Källarteater är självbefläckelse" är en av de roligare. Och han delar med sig av sina manuskript. Inte i små smala kulturtidskrifter, utan i Allers! Mellan 1959 och -61 tryckte Allers hans manus till Kvinnors väntan, En lektion i kärlek, Kvinnodröm, Det sjunde inseglet, Ansiktet, Djävulens öga, och För att inte tala om alla dessa kvinnor. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Som ung hade Ingmar Bergman knappast tänkt sig en framtid som folklig. Han skrev poesi, och led av samma fyrtiotalsångest som alla de andra grabbarna. Han beundrade Lars Ahlin, Erik Lindegren och Stig Dagerman för deras tungsinne. Men som ung författare blev han refuserad, och ilsknade till. Då häcklade han finpoeterna, "som livnär sig på förskott, har upplagor om 300, aldrig behöver se publiken i vitögat, än mindre lida av deras hostningar och prassel" Lättad gick han till teaterns och filmens värld, "horeri- och slakteri-branschen" och vek ut sig, inte minst för den kvinnliga publiken. Han var kanske ingen Åsa-Nisse men likafullt en svensk profil. Kärleksfullt parodierad redan på sextiotalet, i Mosebacke monarki. Där hette han Nisse Pärlemo, hade basker, stammade svårt och sprängde ideligen sexvallen. I efterhand blir det tydligt att Ingmar Bergman var känslig för rörelserna i folkhemsdjupet. Efter Scener ur ett äktenskap, där Liv Ullman och Erland Josephson grälade och grät sig in i våra liv, steg skilsmässofrekvensen och köerna till äktenskapsrådgivningarna tredubblades. Bergmanvärlden är alltså inte immun mot kvinnofrigörelsens våldsamma sparkar. Och vad betydde det att han samarbetar tätt med en spränglärd särartsfeminist som Ulla Isaksson, inläst på Ellen Key och Elin Wägner? Deras kvinnosak skymtar också i Bergmanvärlden. Som i förlossningsfilmen Nära livet från 1958. Bergman vittnar: Jag hade fem egna barn, men hade aldrig sett en förlossning. Men nu: En sal med sex nyförlösta mödrar och nyfödda barn. Svällande bröst, sura mjölkskvättar, det muntert och djuriska i hanteringen. Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt flyende pappa." I filmen sparar han inte på effekterna. Nära livet marknadsfördes nästan som en skräckfilm. Folk svimmade i bänkarna. Rekordet slogs i Bergen i Norge, där åtta människor tuppade av under en och samma föreställning. Men under skräckeffekterna finns en stark film om kvinnor och patriarkal dubbelmoral. Och så något annat Bergman återkom till gång på gång: "Jag tycker bättre om att jobba med tjejer. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. För att ställa sig in försäkrar Bergman att han läser allt vad Kerstin skriver. Än är det några år kvar till Det mest förbjudna. Kerstin Thorvall är samhällsmedveten och prövar en underskruv: Vänsterungdomarna tycker att du är för privat? Det är klart att jag är privat. Om jag inte vore privat skulle jag inte kunna nå någon annan människa. Men jag vill inte säga något ont om den unga vänstern. Tvärtom. Jag är djupt gripen av deras patetiska renhjärtenhet! Arme man. På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. Själv har jag intervjuat Ingmar Bergman några gånger. Jag har hört honom tala med värme om Ulla Isaksson och hennes intresse för Elin Wägner. Till min förtjusning berättade han att han och Ulla Isaksson hade planer på att göra film om Fogelstadgruppen och Kvinnliga Medborgarskolan, dessa rösträttskämpar och feministiska pionjärer! Antagligen ställde han sig in, precis som i samtalet med Kerstin Thorvall. Men road var han.   Men jag har också stött på hans berömda intuition som motståndare. Han skulle då sätta upp Lång dags färd mot natt på Dramaten. Att döma av repetitionerna tänkte han tona ner alla möjligheter till irländsk buskis skämten skulle hållas kort. Detta sa jag inte högt, men jag tänkte det inom mig. Då högg Bergman som en kobra: Sitter du där och tolkar före premiär, det ska du ge fan i! Jag hann känna det som en ilning: Det är sant, han kan se vad man tänker se in i huvudet på folk På något sätt är det som om det vore bättre material i tjejer" säger han 1971 till en förtjust Kerstin Thorvall, i Damernas värld. med stora bokstäver! Då log han, och såg så snäll och farbroderlig ut igen, som om ingenting hade hänt. Ulrika Knutson, journalist och författare

LÄSpodden på Helsingborgs bibliotek tipsar om några favoriter på temat ”Reseskildringar” ”På tunn is” av Jenny Diski ”Oss håller inga bojor, oss binder inga band” av Jan Mårtenson ”Tysk höst” av Stig Dagerman ”Amerikanskt” av Ester Blenda Nordström ”Band” av Domenico Starnone ”Anteckningar” av Joan Didion

Avsnitt 3: Lina och Karin pratar om Backa teaters Skuggorna av Mart och funderar kring vackra skuggor, ful plywood, vita kränkta män, passivitet och terrorism och inser att föreställningen gjort mer avtryck än vi trodde. Vi pratar också om audiodramerna De dödas röster och The Bright Sessions, Netflix-serien La Casa de Papel och lite annat. Spoilers för pjäserna Skuggorna av Mart och Skuggan av Mart. Vill du veta mer eller kommentera det vi har pratat om? Länkar för varje avsnitt finns här. Vi finns också på facebook och på instagram. Eller så kan du mejla till nyasvarta@gmail.com Länkar: "Skuggorna av Mart" föreställning på Backa teater (pågående)http://www.stadsteatern.goteborg.se/backa-teater/pa-scen/2017-2018/skuggorna-av-mart/"De dödas röster" audiodrama i podcastformathttps://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=4947&grupp=22825"Cirkeln" (med flera) roman av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgrenhttps://sv.wikipedia.org/wiki/Engelsforstrilogin"The Bright Sessions" audiodrama i podcastformathttp://www.thebrightsessions.com/"X-men" karaktärer i serietidningar och filmerhttp://marvel.com/characters/71/x-men"La Casa de Papel" tv-serie, finns på Netflixhttps://www.imdb.com/title/tt8363140/?ref_=nv_sr_1"Game of Thrones" tv-serie, finns på HBO Nordichttps://www.imdb.com/title/tt0944947/"Oceans Eleven" (med flera) heist-filmhttps://www.imdb.com/title/tt0240772/?ref_=fn_al_tt_2"5114 dagar" föreställning på Backa teater (ej aktuell)http://www.stadsteatern.goteborg.se/backa-teater/press/pressbilder/forestallningar/5114-dagar/"Den sanna historien bakom Skuggan av Mart" artikel Göteborgs-Posten http://www.gp.se/kultur/kultur/den-sanna-historien-bakom-skuggan-av-mart-1.5411147"Skuggan av Mart" pjäs av Stig Dagerman http://butik.atr.nu/open_produkter/produktinfo_body.asp?prodid=1554Verfremdungseffekt, begrepp av Bertolt Brechthttps://en.wikipedia.org/wiki/Distancing_effectSkolattacken i Trollhättanhttps://sv.wikipedia.org/wiki/Skolattacken_i_Trollh%C3%A4ttan"Hanjo" pjäs av Yukio Mishimahttps://www.goodreads.com/book/show/62809.Five_Modern_No_Plays

No PBX de abril (parceria Expresso/ Radar), a reedição de 'A Nossa Necessidade De Consolo É Impossível De Satisfazer', de Stig Dagerman. Pode satisfazer duas vezes ou mais, Humanity de Rick Gervais, que o Netflix disponibiliza. Na música encontramos os Dead Combo no Odeon Hotel e ainda acenamos a Baxter Dury

András Forgách, “Gli atti di mia madre” - Yves Sintomer, Verso una democrazia partecipativa - Giuseppe Marcenaro, “Dissipazioni. Di carte, corpi e memorie” - Stig Dagerman, “Autunno tedesco”

András Forgách, “Gli atti di mia madre” - Yves Sintomer, Verso una democrazia partecipativa - Giuseppe Marcenaro, “Dissipazioni. Di carte, corpi e memorie” - Stig Dagerman, “Autunno tedesco”

Bevakningen av kung Gustaf V:s begravning i november 1950 dominerar innehållet i både radio och tidningar. Det här upprör poeten Stig Dagerman som ser det hela som ett enda stort sorgeskådespel.

Regissören Melanie Mederlind är just nu aktuell på Borås stadsteater med sin uppsättning av Raseri av Elfriede Jelinek. Melanie Mederlind är regissör och översättare, född1972 i Uruguay. Hon är utbildad till skådespelare i Lissabon på 90-talet och efter det  arbetade hon i två år i Lissabon, varav ett vid Nationalteatern. Hon blev sedan dramaturg och regiassistent vid Malmö Stadsteater, varpå hon gick Dramatiska Institutets utbildning i teaterregi (i Stockholm) - där hon blev klar 2004. Sedan dess har hon regisserat på många teatrar i Sverige: Riksteatern, Malmö Stadsteater, Helsingborgs stadsteater och  Folkteatern i Göteborg (där hon också var artist in residence). Men hon har även jobbat på Folkoperan i Stockholm, gjort koreografi åt Cullbergbaletten förutom att hon översatt bland andra Lars Norén, Strindberg och Stig Dagerman till portugisiska. Hon fick Kvällspostens Thaliapris förra året, år 2016.  Som regissör har Melanie Mederlind ofta satt upp nyare tyskspråkig dramatik, som t ex Elfriede Jelinek, och hon är just nu aktuell med en uppsättning av Jelineks pjäs Raseri på Borås Stadsteater.  Raseri har fått strålande recensioner: Det finns mycket att säga om Raseri. Bland annat att det är den bästa uppsättning som Borås stadsteater har gjort på många, många år. skrev Johan Hilton i DN.

Vi tar tag i framtiden, och blickar samtidigt bakåt i tiden. Denna veckan är Lo Dagerman här och spanar tillbaka i historien, och Mikael Berglund - med en framtidskikare i hand. Mikael Berglunds nya bok "Smekmånader", utspelar sig i ett kargt landskap, långt norrut där land och hav är lika mäktiga. En hög betongmur har rests i Bottenviken, och hindrar all mänsklig framfart mellan Sverige och Finland. Maija och Viktor är ett nygift par, ingen av dem vet riktigt hur eller varför de gift sig, men när boken börjar har de skickats till en ö i Bottenviken, med ett uppdrag: bevaka gränsen. På lördag är Mikael Berglund här, och berättar varför hans roman egentligen är en tomatsoppa utan kryddor. Och så kommer Lo Dagerman hit, som tillsammans med den amerikanska författaren Nancy Pick skrivit boken "Skuggorna vi bär på." Boken är en undersökande berättelse i det förflutna. År 1947 gav Stig Dagerman ut en pjäs som hette "Skuggan av Mart", baserad på Etta Federn, en kvinna han mött i Paris. Ett brutalt drama med en hemsk modersgestalt. Ungefär 60 år senare kontaktas Stigs dotter, Lo Dagerman av Nancy Pick. En släkting till Etta Federn. Tillsammans ger de sig ut på en resa, för att försöka nära sig det förflutna. Lundströms Bokradio har en egen spotify-lista med alla låtar som varit med i programmet! Klicka HÄR för att komma till den.

Stockholms nya stadsbibliotekarie Katti Hoflin och kulturjournalisterna Jenny Maria Nilsson och Olof Åkerlund tipsar om bra böcker för den filosofiskt lagda att läsa i sommar. Påbjuden sommarläsning: Monstret i mig av Johan Tralau, Om våld av Hannah Arendt, Min synpunkt på anarkismen och andra essäer av Stig Dagerman, Odysséen av Homeros, Strändernas Svall av Eyvind Johnson, Var är min syster? av Sven Nordqvist och Handbok i livets konst av Epiktetos. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Stig Dagerman! Sextio år sedan skrivargeniet dog, men texterna lever. Vi läser novellen Nattens lekar tillsammans med författarna Negar Naseh och Ola Larsmo. Och så kommer sångerskan och låtskrivaren Sofia Karlsson hit och sjunger en sprillans ny låt. Hon berättar också vad det är som som gör att vissa grupper av ord passar att sjungas. Och så undrar vi: "jag är sockret i ditt kaffe" - är det en bra eller dålig textrad i en kärlekslåt? Kan en bok om mat, dofter, kryddor och smakkombinationer samtidigt vara en näringsrik samhällsskildring? Två böcker gör i höst ett vågat försök, en från Öst och en från Väst. Matskribenten och författaren Anya von Bremzen beskriver i Det goda Sovjetiska köket hur en totalitär kultur gestaltar sig även på en middagstallrik. Samtidigt kommer Emil Arvidssons och Martin Gelins bok Den nya amerikanska maten, en berättelse om hur andra och tredje generationens invandrare från Asien till USA är på väg att genomföra en amerikansk smakrevolution. Hör alla författarna i samspråk med Marie Lundström.