Podcasts about pusjkin

Vandringssägner skapade flera gånger hysteri i den sovjetiska vardagen. Morris Wikström spårar myter vars ekon hörs än idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 19 december 1937 utbröt panik i Sovjetunionen. Det fanns såklart gott om skäl att vara rädd, åren då Stalins terror nådde sin kulmen. Men paniken som bröt ut just den 19 december 1937 handlade inte om tvångsförvisningar och avrättningar utan om de nya omslagen till de sovjetiska skolelevernas skrivböcker. Omslagen var framtagna för att högtidlighålla den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins dödsdag och gestaltade olika scener ur poetens liv. Men när eleverna kom till skolan i slutet av december blev de genast beordrade att riva bort omslagen. Det hade uppdagats att flera av dem innehöll symboler som inte alls tycktes högtidlighålla minnet av Pusjkin, utan tvärtom antingen kritiserade sovjetmakten genom dolda budskap som ”Ner med säkerhetspolisen”, eller hyllade det tyska nationalsocialistiska partiet genom att linjerna i teckningarna bildade en svastika.Denna ”skrivbokspanik” är ett av många fall av kollektiv, sovjetisk hysteri som triggades av vandringssägner, och som studerats av de ryska antropologerna Aleksandra Archipova och Anna Kirzjuk. I deras bok som i ungefärlig svensk översättning skulle kunna heta ”Farliga sovjetiska föremål: vandringssägner och rädslor i Sovjetunionen” skriver de fram en alternativ 1900-talshistoria. En historia som pågår, ja, närmast svävar omkring, på gator och torg, i köken och på fabrikerna. En historia vars skugga fortfarande går att få syn på i det ryska samhället.Författarna jämför den kollektiva psykosen med den individuella psykosen, så som den beskrevs av den tyske psykiatern Klaus Conrad 1958. Enligt Conrad inleds en schizofren psykos med att det som annars förstås som en bakgrund framträder som bärare av ett budskap. De prasslande löven tycks prassla onaturligt starkt. Och lyssnar man noga tycks de också säga något. Detta är en djupt obehaglig känsla, som lindras först när man lyckats avkoda det budskap som förmedlas, Conrad kallar det för en aha-upplevelse. Då avtar ångesten, innan den efter ett tag återvänder. Problemet i det sovjetiska samhället på 30-talet var att det inte fanns en plats att vila på. För när Stalins terror pågick var bäraren av de dolda symbolerna enligt den sovjetiska logiken själv smittad – ja, rent av farlig för sin omgivning. Det enda sättet att frigöra sig från smittan var att slå larm. Och när larmet gick var alla som bar på symbolen antingen agenter – eller i sin naivitet ett redskap för fienden. Därmed utbröt ett slags tävling om vem som kunde hitta symbolerna först. Det var i en tid av statlig terror lika farligt att inte se symboler, som att faktiskt se dem.Det sovjetiska imperiets politiska logik, dess långlivade särskildhet och totala anspråk, är en intressant kontext för studier av vandringssägner. Det är mardrömmar om röda atomvapenknappar i märkligt bekanta portföljer, det är svarta KGB-bilar som kör runt på gatorna sent på kvällen och tillfångatar barn som inte sitter hemma, det är förgiftade amerikanska tuggummin, ja faktiskt alla slags gåvor från utlänningar inför Moskva-olympiaden 1980. Det är hemliga arkitektoniska budskap, riktningsanvisningar som bara syns från bombplanen i luften, det är fotoapparater med röd film som kan se genom väggar och kläder - och det är en obscen mängd antisemitiska blodsmyter. På väggarna i de sovjetiska hemmen hänger kinesiska bonader som om nätterna visar sig vara förhäxade i tider av geopolitiska spänningar mellan de röda stormakterna. Och så den där låten, som tycktes förebåda ännu ett krig. Den okända tyskan i Dschinghis Khans kitschiga schlagerdänga från 1979 tycktes kommunicera hotfulla meddelanden om att tyskarna skulle komma tillbaka och bomba sönder Moskva.”Farliga sovjetiska föremål” är inte bara en studie om hur vandringssägner påverkade de sovjetiska medborgarnas vardag. Det är också forskning som gör det möjligt att orientera sig i dagens Ryssland. Själv minns jag hur jag, i en gammal lägenhet i Sankt Petersburg, blev beskylld för att vara det mest skrämmande en äldre generation ryssar kan tänka sig: ”du är en främling!” skrek en upprörd äldre kvinna som bodde permanent i en kollektivlägenhet jag hyrde ett rum i. ”Jag är ingen främling”, sa jag, ”jag är gäst här”. ”Du är ingen gäst, du är en främling, och imorgon kommer jag ringa polisen så får de ta reda på vem du egentligen är!”. Förutom ilskan och rädslan i hennes röst minns jag ordvalet. Hon skulle inte ringa polisen: politsija, utan militsija. Den heter inte så i dagens Ryssland. Men den hette så i Sovjet. Replikskiftet var en tidsresa in i ett medvetande som jag inte själv har tillgång till, men ändå blev en deltagare i. På samma sätt blev flera generationer sovjetiska medborgare deltagare i en historia de aldrig genomlevt. Flera av de som delar med sig av sina minnen i ”Farliga sovjetiska föremål” minns hur rädslor och beteenden traderades från äldre släktingar. Framtidens krig var en föreställning om det krig som varit, rädslan för ett kärnvapenkrig var lika mycket rädslan för de atombomber som redan exploderat mot 1900-talets jord, och det var i denna bördiga jord som nya mardrömmar och myter blomstrade – ett tillstånd som den ryska kulturvetaren Alexander Etkind har beskrivit som att minnet av ett trauma i det förflutna till slut blir omöjligt att skilja från en tvångsmässig rädsla för dess upprepning.Även om flera av de sovjetiska vandringssägnerna var specifika till sitt innehåll, är deras struktur ofta generell: Många är vi som någon gång fått för oss att sätta en klisterlapp över linsen på datorns webbkamera. Dövat ångesten, tillfälligt lindrat den skrämmande insikten om att allt vi gör övervakas. Det tycks inte spela någon roll att det inte är våra eventuella t-shirtmotiv som intresserar de globala teknikföretagen. Klisterlappen över webkameran fyller alltså samma funktion som de sovjetiska vandringssägnerna gjorde när de lindrade en kontrollförlust. Fantasin är både barnets och den vuxnes sällskap när verklighetens rädslor tränger sig på.Men det är också i fantasins domäner som lärofilmer och varnande förmaningar ibland förvandlas och antar nya skepnader – på ett sätt som förvandlar det skrämmande till det åtråvärda. Så berättar en av deltagarna i forskningsstudien att han som skolelev fick se en instruktionsfilm om det förestående kärnvapenkriget. Filmen var tänkt att varna eleverna för den totala katastrofen, men fick nya innebörder i nattens fantasieggande mörker. För det som stannade kvar i minnet var inte den fasansfulla explosionen, utan en scen där bombens tryckvåg på ett erotiskt sätt fick en tjejs klänning att ”fullständigt klibba fast mot huden”.Morris Wikström, kulturjournalist och doktorand i rysk litteratur Litteratur Archipova, Aleksandra & Kirzjuk, Anna (2020). Opasnye sovetskie vešči: gorodskie legendy i strachi v SSSR. Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie. Ėtkind, Aleksandr Markovič (2013). Warped mourning: stories of the undead in the land of the unburied. Stanford, California: Stanford University Press.

Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 22/9 2020.Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs Spelaren.I den korta romanen befinner sig huvudpersonen spelaren i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg inte alls sjuk och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino.Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre.Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk Besedy o russkoj kulture (Samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre.Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i Krig och Fred låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan.Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs Spelaren kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig.För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I Spelaren låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. Enligt min åsikt, säger spelaren, är rouletten uppfunnen just för ryssarna. [] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. [] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar [] För min del [] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok.Jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm. Här, liksom i Ryssland på 1800-talet, går det att se tydliga skillnader i de olika spelens status. På bottenvåningen återfinns spelen som styrs av slumpen, medan pokerspelarna, vars insatser är större, sitter på de övre våningsplanen. Ett minne kommer till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. Nu satsar vi, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. Jag är så trött på att inte ha pengar, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen.Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i Spelaren, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden min allra sista. Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!, utropar han.Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet.Morris Wikström, journalist

Den ryske poeten Vladimir Majakovskij bröt mot regler för hur vers skulle se ut, och hans hat mot det repressiva tsarväldet var enormt. Som futurist och kommunist omfamnade han livet och ville skapa något nytt. Fräck och arrogant hånade han ryska titaner som Dostojevskij och Pusjkin. Att vara en revolutionerande och storslagen poet i en Sovjetstat som mördade och deporterade intellektuella var inte lätt. I synnerhet inte om ens liv är kantat av romantiska nederlag.

Den ryske poeten Vladimir Majakovskij bröt mot regler för hur vers skulle se ut, och hans hat mot det repressiva tsarväldet var enormt. Som futurist och kommunist omfamnade han livet och ville skapa något nytt. Fräck och arrogant hånade han ryska titaner som Dostojevskij och Pusjkin. Att vara en revolutionerande och storslagen poet i en Sovjetstat som mördade och deporterade intellektuella var inte lätt. I synnerhet inte om ens liv är kantat av romantiska nederlag.

Har Christine og Jørgen glemt hvordan det er å være tenåring? Hva feiler det foten til Fru Khokhlakof? Hva er det Ivan pønsker på? Og var Pusjkin en fotfetisjist? Og: Tjue spørsmål med Chrisitne i midten (og Jørgen i dritten): «Hvilken annen litterær figur minner sofasutreren Maksimov om?» #karamasov #brødrenekaramasov #dostojevskij #familienkaramasov

Visa vem du är när du spelar om pengar och jag ska berättta vem du är. Morris Wikström reflekterar över hasardspelens djupa betydelse i den klassiska ryska litteraturen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag spelar inte om pengar. Tvärtom. Jag har en djupt liggande oro för att stå barskrapad särskilt utan att ha hunnit fundera över konsekvenserna av mina beslut. Därför tog det lång tid innan jag besökte ett spelhus. Men så en sen kväll blev jag spontant medbjuden till ett av Stockholms casinon och tackade ja. Jag underströk att jag absolut inte tänkte spela, utan att jag följde med bara för att se en miljö som jag aldrig sett förut. Till saken hörde också att jag just avslutat Fjodor Dostojevskijs Spelaren. I den korta romanen befinner sig huvudpersonen spelaren i den tyska staden Roulettenburg. Han är där som privatlärare åt en förmögen familj, och är djupt förälskad i familjens dotter. Samtidigt, i kulisserna, befinner sig familjen i en prekär situation med ekonomiska skulder. För att klara sig ur knipan sätter familjen sitt hopp till en förmögen släkting, farmodern som förväntas gå bort inom kort och lämna efter sig ett stort arv. Till allas förvåning dyker hon själv upp i Roulettenburg inte alls sjuk och börjar spela bort sin förmögenhet på stadens casino. Dostojevskij hade själv återkommande skov av spelmani. Många är breven till hans fru Anna som förgäves väntar på honom i Ryssland under tiden som författaren tillbringar dag och natt på ett casino i Tyskland. Kan du skicka mera pengar, skriver han som svar på hennes långa brev om saknad och oro. Allt kommer bli bra, jag reser strax hem, jag ska bara vinna tillbaka det jag förlorat Som många spelmissbrukare försöker Dostojevskij hitta orsaken till sina misslyckanden hos sina nära och kära. I spel, hävdar Dostojevskij, vinner man så länge man behåller sitt kallsinne. Men de kärleksfulla breven och saknaden efter Anna gör Dostojevskij emotionell, och därför går det sämre. Dostojevskij är långt ifrån den enda ryska 1800-talsförfattare som låtit kort- och hasardspel ta stor plats i sina litterära verk. Kortspelet är, tillsammans med baler, danser och parader, en nyckel för att förstå romanfigurerna också hos författare som Tolstoj, Pusjkin och Gogol. Spader dam, ruter knekt, hjärter tre. Alla kort har sin roll att spela och det har också valet av kortspel. Litteraturvetaren och kulturhistorikern Jurij Lotman beskriver i sitt verk Besedy o russkoj kulture (samtal om rysk kultur) hur valet av kortspel speglar romanpersonernas status och känsla av kontroll över sina liv. Det finns kortspel som bygger på slumpen. Sådana kortspel är illa sedda av den ryska överklassen. Högre status har spelen som kräver skicklighet i den typen av spel faller ansvaret tyngre på spelarens axlar, det finns en teoretisk möjlighet att faktiskt kontrollera spelets gång. Men i gengäld är också insatserna större och fallet högre. Men typen av spel säger inte bara något om den som deltar, det avslöjar också något om samhället personen lever i. Jurij Lotman gör en poäng av att kortspelets lockelse under första häften av 1800-talet uppstod i kontrast till det rangbundna, högst hierarkiska samhället i Sankt Petersburg. Allting var lagbundet och reglerat. Kortspelet var en av få tillflyktsorter där slumpen och ödet fortfarande spelade en viss roll. Samtidigt skulle den emotionella upphetsningen under kortspelen inte märkas spelaren skulle stoiskt uthärda förluster och hålla god min. Få har gestaltat den kontrasten bättre än Leo Tolstoj, som i Krig och Fred låter Nikolaj Rostov spela bort familjens sista pengar i ett rusigt kortspel utan att kunna visa sin förtvivlan. Samtidigt regerade såklart ett verkligt godtycke i det ryska samhället. Det är inte en slump att handlingen i Dostojevskijs Spelaren kretsar kring striden om ett arv. Ett penndrag på ett papper kunde i tsar-Ryssland, där tillgångarna var så extremt ojämnt fördelade innebära skillnaden mellan livslångt överflöd och livslång svält. På det viset förvandlar Dostojevskij sina romanfigurers sociala spel till en form av roulett där varje ny relation och bekantskap blir en insats som förhoppningsvis ska löna sig. För Dostojevskij, som under 1860-talet gav sig i kast med dåtidens stora ryska identitetsfrågor, fanns såklart också en dimension av storpolitik och kulturell identitet i att hänge sig åt ödet. I Spelaren låter huvudpersonen det irrationella och ödesstyrda stå i kontrast till den västerländska sparsamheten. Enligt min åsikt, säger spelaren, är rouletten uppfunnen just för ryssarna. [] Ryssar har inte den där förmågan att samla kapital som är så utmärkande för de västeuropeiska civiliserade invånarna och som av dem anses vara en så väsentlig grundval för den jordiska lyckan. [] Men det är inte helt säkert, vilket som är mest tarvligt: det dåraktiga lättsinnet hos ryssarna eller detta sparande och hopskrapande av pengar, som utmärker våra hedervärda grannar [] För min del [] vill jag hellre tillbringa hela mitt liv i ett kirgistält, än böja mig för sparandets ideal, som tillintetgör individualiteten och gör människan till ett bihang åt sin plånbok. När jag vandrar runt på heltäckningsmattorna under vargtimmarna på casinot i Stockholm kommer ett minne till mig. Det är fredag, mamma kommer hem från jobbet på dåligt humör, frustrerad. Nu satsar vi, säger hon till mig och min bror. Vi går ner till spelbutiken på ICA och mamma säger åt oss att plocka på oss de olika spelkupongerna i spelbutiken. Vi är inte säkra på vad spelen går ut på. Men vi fyller i kuponger för Bingolotto, Keno, Stryktipset och v75. Vi är rusiga. Nu händer det. Jag är så trött på att inte ha pengar, säger mamma. Dagen efter bänkar vi oss framför tv:n och har koll på resultatservicen på text-tv. Vi för anteckningar och gör streck i våra kuponger. Men det går inte. Vi vinner ingenting och mamma säger uppgiven och full av ångest: det här gör vi aldrig igen. Ingen kan i längden vinna mot banken eller vem det nu är som delar ut korten i spelen vi för tillfället deltar i. Men enbart ritualer och sociala koder är inte nog för att förstå varför vi under olika faser i våra liv ändå försöker. Speldjävulens långa fingrar kan nå vem som helst. Det vet Dostojevskij bättre än någon annan. I den melankoliska slutscenen i Spelaren, efter att huvudpersonen förstått att hans spelande gjort att han förlorat sitt livs kärlek, påminner han sig i en hastig tillbakablick om hur han en gång hade en enda gulden kvar. En enda gulden efter att ha spelat bort alla sina tillgångar. Han hade tvekat. Skulle han satsa sitt sista mynt eller låta förlusterna stå. Skillnaden mellan en gulden och inga pengar alls är enorm. Men, säger spelaren, jag satsade min gulden min allra sista. Endast 20 minuter stannade jag i spelsalen och då jag lämnade den hade jag 170 gulden på fickan. Detta är ett faktum! Så mycket kan ibland en enda gulden betyda!, utropar han.Och vad skulle ha inträffat om jag då hade förlorat modet, säger han och vänder tillbaka till roulettbordet. Morris Wikström, journalist

Klassikern handlar paradoxalt nog om att slänga just klassiker överbord! De ryska futuristerna, som skrev manifestet En örfil åt den offentliga smaken, var sin tids konsthuliganer i 1910-talets Ryssland. 1912 skrev de ryska futuristerna manifestet En örfil åt den offentliga smaken . Det handlade om att göra sig kvitt klassikernas språkdräkter, vilka kändes för trånga och tråkiga för konstavantgardet i det förrevolutionära Ryssland. Släng Pusjkin, Tolstoj etc överbord från samtidens skepp! Snart nog skulle Sovjetunionens konstnärer och författare tvingas in i socialrealismens små tröjor, men det här var en tid då den modernistiska grytan kokade för fullt i hela Europa och några av de ledande och mest experimentella avantgardisterna fanns i Ryssland. Hela manifestet står att läsa på svenska i boken Den Vrålande Parnassen - den ryska futurismen i ord, bild och dokument av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt från 1976. Den här Klassikern sändes första gången 2012 Helene Alm helene.alm@sverigesradio.se

Vilken är världens bästa film? Hur ska barn introduceras för kultur? Måste man läsa alla klassiker? Ring in med din kulturfråga! 08-22 45 00 Idag är det Radiokorrespondenternas sista talkshow för den här sommaren. Och vad kunde passa bättre som avslutning än ett Ring in-program med kulturpanel. Kulturkorrespondent Lisa Bergström.Har under hela veckan pratat om kultur på olika sätt; om Pusjkin, Kosovo och Hollywood, men vad tycker du att vi har missat att ta upp? Ta chansen och ring in till programmet och ställ din fråga till Lisa i direktsändning! Kort och gott: Vad undrar du om kultur?För att få svar på lyssnarnas kulturella funderingar har Lisa bjudit in en panel till dagens talkshow. Till studion kommer Birgitta Rubin, konstkritiker på Dagens Nyheter, Ebba Witt-Brattström, författare och professor i litteratur, och Mårten Blomkvist, filmkritiker på Dagens Nyheter.Dessutom gör vi en ergonomisk förberedelse inför höstens kulturkonsumtion. Anders Jansten, naprapat och ergonomikonsult, kommer till studion. Hur ska man sitta i tv-soffan utan att få ont i ryggen och i vilken höjd ska boken vara i för att skydda nackmuskulaturen? Och vad säger panelen hur hälsosamt är kultur egentligen?Ring in i direktsändning: 08-22 45 00. Telefonslussen öppnar 14:30.Epost: korrespondenterna@sverigesradio.seProgramledare: Lisa Bergström Producent: Amanda Rydman

Aleksandr Pusjkin vem var han? Var ska man börja för att ta sig an den ryska nationalskalden? Och vad har Linköping med Pusjkin att göra? Idag är det Radiokorrespondenternas sista talkshow vecka. Och den som avslutar sommaren är ingen mindre än Sveriges Radios kulturkorrespondent Lisa Bergström.Måndagens program ägnas åt rysk litteratur i allmänhet och nationalskalden Aleksandr Pusjkin i synnerhet. Lisa känner själv att hon har en kunskapslucka att fylla när det kommer till Pusjkin idag ska det åtgärdas.Lisas första möte med Pusjkin var 90-talsbandet The Pusjkins. Hur kom det sig att ett rockband från Linköping döpte sig efter den ryske nationalskalden? Vi ringer upp en av de forna bandmedlemmen Christel Valsinger.Hur stor är Pusjkin i Ryssland idag och hur tar det sig uttryck? För att besvara den frågan har vi med oss kulturrådet Stefan Ingvarsson, direkt från Moskva. Vilken är hans personliga Pusjkin-favorit?Det sägs att Pusjkin är svåröversatt går det att ta till sig hans verk på svenska? Till studion kommer Fredrik Wadström, från Sveriges Radios kulturredaktion och före detta Rysslandkorrespondent. En annan som också är väl insatt i Aleksandr Pusjkin är Magnus Ljunggren, professor i rysk litteratur. Var ska Lisa själv börja om hon ska ta sig an nationalskalden? Lisa upplever att det finns ett romantiskt skimmer över författaren och poeten. Men hur hade Pusjkin det själv med kärleken? Epost: korrespondenterna@sverigesradio.seProgramledare: Lisa Bergström Producent: Amanda Rydman

Fredrik Wadström om den ryska litterära guldålderns särskilda guldgosse Likt den mäktiga bronsryttaren i Aleksander Pusjkins långdikt från 1833 fortsätter den ryska litteraturens portalfigur att hemsöka samtidskulturen.För att gå hela vägen i den ryska upplagan av "Vem vill bli miljonär?" måste du vara beredd att kunna svara på frågor om Pusjkin, Och vill du hänga med i alla nyanser i politisk satir som häcklar dagens makthavare i Kreml måste du kunna de klassiska Pusjkin-verken. Aleksander Sergejevitj Pusjkin föddes 1799 och publicerade sin första dikt redan vid 15 års ålder. När han dog i sviterna av en duell bara 37 år gammal lämnade han efter sig en litterär skatt som det ryska kulturlivet öser ur än idag. Fredrik Wadström har under lång tid förföljts av Pusjkin som ett ständigt upphov till skratt och gräl på lägenhetsfester i Sankt Petersburg, i ryska politiska radio-talkshows och i underhållningsprogrammen i de stora ryska tv-kanalerna.

Klassikern lördagen den 2 juni 10.45 Likt den mäktige bronsryttaren i Aleksander Pusjkins långdikt från 1833 fortsätter den ryska litteraturens portalfigur att hemsöka samtidskulturen. För att gå hela vägen i den ryska upplagan av "Vem vill bli miljonär?" måste du vara beredd att kunna svara på frågor om Pusjkin. Och vill du hänga med i alla nyanser i politisk satir som häcklar dagens makthavare i Kreml måste du kunna de klassiska Pusjkin-verken. Aleksander Sergejevitj Pusjkin föddes 1799 och publicerade sin första dikt redan vid 15 års ålder. När han dog i sviterna av en duell bara 37 år gammal lämnade han efter sig en litterär skatt som det ryska kulturlivet öser ur än idag. Fredrik Wadström har under lång tid förföljts av Pusjkin som ett ständigt upphov till skratt och gräl på lägenhetsfester i Sankt Petersburg, i ryska politiska radio-talkshows och i underhållningsprogrammen i de stora ryska tv-kanalerna.

Fånge i Kaukasus av Aleksander Pusjkin. Och av Michail Lermontov. OCH av Lev Tolstoj och så vidare ända in i våra dagar. Klassikern handlar idag om ett evigt tema i rysk litteratur och film. Fredrik Wadström berättar om en snart 200-årig tradition i den ryska kulturhistorien. Det börjar år 1820 när nationalskalden Alexander Pusjkin skriver en långdikt som skulle bli väldigt populär i hans samtid. Pusjkin är 21 år gammal och den slutliga versionen av dikten är klar året därpå. Den får titeln Kavkazkij plennik, fånge i Kaukasus, och är den romantiska berättelsen om den tillfångatagne ryssen som får hjälp att fly av en ung, vacker kvinna i byn där han hålls gisslan. Men litteraturen då och ryska filmer av idag speglar också en brutal och högst aktuell verklighet.