Podcasts about sovjetunionen

Från 2015. Uppemot tusen svenska arbetare flyttar till Sovjetunionen under 20- och 30-talet. De har hört att Stalin vill skapa ett nytt bättre samhälle för arbetarklassen. Nya avsnitt från P3 Dokumentär hittar du först i Sveriges Radio Play. Men de svenska arbetarna som som åkt till Sovjetunionen för att bygga upp det nya landet, möter istället fattigdom, angiveri och ett förtryckarsamhälle som snart kommer att urarta.Väskorna står packade på perrongen, det är feststämning och en bläckblåsorkester spelar. Tidningen skriver att det måste kännas som en befrielse att få lämna arbetslösheten i Sverige – hela Kiruna vill önska resenärerna lycka till.Men Sovjet blir inte det drömland de svenska arbetarna har hoppats på. Stalin har misslyckats med sina storslagna planer för landets ekonomi och letar efter syndabockar.Kirunasvenskarna är en tyst tragedi i den svenska arbetarrörelsens historia.En dokumentär av Moa Larsson.Programmet publicerades första gången 2015.

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

Den 22 juni 1941 inledde Nazityskland en av de mest omfattande militära operationerna i historien: Operation Barbarossa. Med över tre miljoner soldater, tusentals stridsvagnar och flygplan korsade tyska trupper den sovjetiska gränsen, vilket öppnade östfronten under andra världskriget. Målet var att snabbt besegra Sovjetunionen och säkra "Lebensraum" – livsrum – för det tyska folket.Adolf Hitler drevs av en kombination av ideologiska och strategiska motiv. Han betraktade kommunismen som ett existentiellt hot och ansåg att det tyska folket behövde expandera österut för att få tillgång till livsviktiga resurser såsom olja, stål och spannmål. Dessutom såg han slaverna som underlägsna och ämnade förslava eller eliminera dem för att ge plats åt tyskarna.Detta är det sjätte avsnittet i en serie av sju om andra världskriget från podden Historia Nu. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia, om Operation Barbarossa.Sovjetunionen var inte helt oförberedd på ett tyskt anfall, men graden av beredskap var otillräcklig. Trots underrättelserapporter om en förestående invasion valde Josef Stalin att ignorera många av varningarna, delvis på grund av misstro mot västerländska källor och en önskan att undvika provokation. Den sovjetiska armén var dessutom försvagad av tidigare utrensningar av officerare och led av bristande modernisering.Inledningsvis hade tyskarna stora framgångar genom sin "blitzkrieg"-taktik, vilket ledde till snabba framryckningar och inringningar av stora sovjetiska styrkor. Städer som Kiev och Smolensk föll, och tyska trupper närmade sig Moskva. Men den hårda sovjetiska vintern, långa försörjningslinjer och envist sovjetisk motstånd försvårade ytterligare framryckningar.Under invasionen begick de tyska styrkorna omfattande krigsbrott. Einsatzgruppen, mobila insatsstyrkor, följde efter de framryckande trupperna och genomförde massavrättningar av judar, romer, kommunister och andra grupper. Civila utsattes för brutala övergrepp, och många städer och byar förstördes systematiskt.Vändpunkten kom med slaget vid Stalingrad vintern 1942–1943. Efter månader av intensiva strider omringades och kapitulerade den tyska 6:e armén, vilket markerade början på en stadig sovjetisk offensiv västerut. Sovjetunionens förmåga att mobilisera sina resurser, den hårda vintern och Tysklands överskattning av sin egen kapacitet bidrog till denna vändning.Bild: Även om delar av den tyska armén var mekaniserad var man 1941 fortfarande i hög grad beroende av hästar och en stor del av soldaterna avancerade till fots. Bundesarchiv, Bild 101I-136-0882-13 / Albert Cusian / CC-BY-SA 3.0 Wikipedia. Public Domain.Musik: If the war breaks out tomorrow av The Red Army Chorus of the U.S.S.R. Dm. & Dan. Pokrass; K. Listov; A. V. Alexandrov; V. Lebedev; Kumach; Red Army Choir of the U.S.S.R.; Internet Archive, Public Domain.Lyssna också på Hitlers och Stalins koloniala projekt krävde planerade massmord.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Finska vinterkriget inleddes med sovjetiska bombningar av Helsingfors i Finland den 30 november 1939 efter att Finland vägrat att acceptera krav på justeringar av gränsen. Sovjetunionens invasion sträckte sig från Barents hav i norr till Östersjön i söder.Röda armén var helt överlägsen i fråga om trupper och material, men de möttes av mycket hårt motstånd av de motiverade finska trupperna som kunde utnyttja terrängen till en gerillakrigsliknande taktik. Finnarna kämpade tappert i väntan på utländsk undsättning som aldrig kom.Detta är andra delen i en serie av sju om andra världskriget. Historia Nu:s programledare Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.Josef Stalin ansåg att den sovjetiska industristaden Leningrad var hotad av potentiella militära angrepp genom Finland. Därför krävde Sovjetunionen i oktober 1939 att Finland skulle lämna ifrån sig Karelska näset, förstöra sina försvarsverk i öster och arrendera ut halvön Hangö till en sovjetisk flottbas. Finland avvisade dessa krav, vilket ledde till att Sovjetunionen beslutade att ta dessa områden med våld.Sovjetunionen hade över 500 000 soldater, 30 gånger fler flygplan och 200 gånger fler stridsvagnar än Finland. Finland hade en armé på 275 000 soldater, men saknade nödvändig militär utrustning.Fältmarskalk Mannerheim visste att Finland inte skulle kunna vinna kriget i traditionell mening. Hans strategi var därför att fördröja den sovjetiska invasionen så mycket att omvärlden skulle hinna komma till Finlands undsättning. Denna strategi fokuserade på att skydda Karelska näset och förhindra att Röda armén nådde Helsingfors.Finländarna använde en taktik som kallas "mottitaktiken", vilket innebar att de skar av de sovjetiska styrkornas förbindelser bakåt, anföll dem från sidorna och splittrade deras förband i mindre grupper. Denna taktik visade sig vara mycket framgångsrik och ledde till en rad finska segrar.Sverige förklarade sig icke-neutralt och blev icke-krigförande, vilket möjliggjorde omfattande materiellt stöd till Finland, inklusive vapen. Dessutom organiserade Sverige en frivilligkår för att hjälpa Finland.Trots det hårda motståndet och framgången med mottitaktiken, kunde Finland inte hålla emot den sovjetiska invasionen. Vid utgången av februari 1940 inleddes fredsunderhandlingar i Moskva. Fredsavtalet, även känt som Moskvafreden, undertecknades den 13 mars 1940. I enlighet med detta avtal avträdde Finland flera områden till Sovjetunionen, inklusive Karelska näset, Ladogakarelen och delar av Fiskarhalvön. Dessutom arrenderades Hangö udd till Sovjetunionen på trettio år.Bild: Finska skidsoldater under Vinterkriget 1939-40. Källa:SA-Kuva, Public DomainMusik: Njet Molotoff! Kampsång från finska vinterkriget, Youtube, Public Domain.Lyssna också på De finska soldaternas krigstrauman under andra världskriget. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Andra världskriget startade tidigt på morgonen den 1 september 1939 när Nazityskland anföll Polen. Polens öde hade beseglats några dagar tidigare när Sovjetunionen och Nazityskland ingick en ohelig allians och i ett hemligt protokoll delade upp landet mellan sig.Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland den 3 september, men deras insatser var symboliska. Trots de polska styrkornas heroiska motstånd ledde Nazitysklands tekniska och numerära överlägsenhet till att den polska armén kollapsade inom tre veckor. Den 17 september 1939 gick Röda armén in i östra Polen.Detta är det första avsnittet i en serie av sju om andra världskriget, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om anfallet på Polen och krigets början.Trots en numerärt stor armé lyckades Polen inte stå emot den tyska krigsmaskinen, som med sin blixtkrigstaktik revolutionerade modern krigföring. Tysklands kombination av snabba pansaranfall, flygvapenstöd och välkoordinerade operationer krossade det polska försvaret.Den polska armén saknade både modern utrustning och förmåga att möta den nya tidens mobila krigföring. Dessutom var landets försvarsstrategi, som byggde på att skydda gränserna, ineffektiv mot Tysklands framryckningar vilka snabbt splittrade och omringade de polska styrkorna. Polens utsatta läge förvärrades ytterligare när Sovjetunionen invaderade från öster den 17 september, vilket tvingade Polen att slåss på två fronter.Storbritannien och Frankrike, som hade försvarsfördrag med Polen, förklarade krig mot Tyskland den 3 september men kunde inte erbjuda något konkret militärt stöd. Polens isolering och den övermäktiga fienden ledde till landets fall på bara fem veckor.Efter erövringen av Polen började Tyskland och Sovjetunionen genomföra systematiska åtgärder för att eliminera den polska nationen. Västra Polen annekterades direkt av Nazityskland, medan centrala delar organiserades som Generalguvernementet. Nazisterna inledde omedelbart en brutal politik av germanisering, där polsk kultur systematiskt undertrycktes. Miljontals polacker fördrevs från sina hem för att skapa plats åt tyska bosättare, medan hundratusentals polacker tvångsrekryterades som slavarbetare i Tyskland.Den nazistiska Generalplan Ost föreslog en etnisk rensning och germanisering av Polen. Miljontals polska judar fördes till getton, och utrotningsläger som Auschwitz och Treblinka etablerades. Dessa blev centrala för Förintelsen, där cirka tre miljoner polska judar och ytterligare tre miljoner polska medborgare dödades. Samtidigt deporterade Sovjetunionen hundratusentals polacker till Sibirien, och i Katynmassakern 1940 avrättade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD över 20 000 polska officerare och intellektuella.Bild: Möte mellan tyska och sovjetiska soldater i Polen, 20 september 1939. I ett hemligt protokoll till Molotov-Ribbentrop-pakten delades Polen upp mellan Nazityskland och det kommunistiska Sovjetunionen.Källa: Bundesarchiv, Bild 101I-121-0008-25, Ehlert, Max, Wikipedia, CC-BY-SA 3.0Musik: Mazurek Dąbrowskiego ("Än är Polen ej förlorat") av Józef Wybicki; Wikimedia, Public DomainLyssna också på Hitlers och Stalins koloniala projekt krävde planerade massmord.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur hanterar man ett land i fullkomlig kollaps, ockuperat av tre militära stormakter och dessutom skyldigt till omänskliga brott mot mänskligheten?Perioden efter Hitlers död och den tyska kapitulationen var på intet sätt enkel. Redan i fredsförhandlingarna kan man ana de konfliktytor som, inom loppet av bara några år, skulle växa till en ny global stormaktskonflikt. Vad skulle det bli av Tyskland, och hur skulle Europas framtid se ut?I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt krigsslutet 1945 och perioden fram till kalla krigets utbrott.Det största problemet efter 1945 var det faktum att den allians som slutligen hade besegrat Nazityskland egentligen hade mycket lite gemensamt – förutom fiendskapen mot Hitler. När Hitler avslutade sitt liv i Berlin och Tyskland till sist hade kapitulerat, accentuerades omedelbart skillnaderna i stormakternas syn på framtiden. En kärnfråga var särskilt de ockuperade folkens suveränitet och deras rätt att bestämma sin egen framtid genom fria val.Medan USA och Storbritannien kunde enas om att denna princip skulle gälla, var Sovjetunionen inte särskilt intresserad av att låta de nyförvärvade landområdena i Östeuropa själva forma sin framtid. Det hjälpte förstås inte heller att de tre stormakterna representerade helt olika samhällsideologier, som i grunden var antagonistiska gentemot varandra.Trots försöken att etablera samsyn under Potsdamkonferensen 1945 och bildandet av Förenta Nationerna samma höst, fördjupades konflikten snabbt. Misstänksamhet präglade relationen mellan parterna, och snart föll järnridån. Sovjetunionen förhindrade att Marshallhjälpen nådde de ockuperade staterna i Östeuropa, blockerade Berlin och organiserade en kupp i Tjeckoslovakien för att säkra ett Sovjetvänligt styre. Samtidigt understödde Sovjetunionen revolutionära grupper i Grekland i syfte att även där vända utvecklingen till sin fördel.Bara fyra år efter krigets slut nådde konflikten sin logiska kulmen när de västliga demokratierna enades under Washingtonfördraget i april 1949. Nato bildades – och kalla kriget var ett faktum.Bild: Från vänster: Storbritanniens premiärminister Winston Churchill, USA:s president Harry S. Truman och Sovjetunionens ledare Josef Stalin under Potsdamkonferensen sommaren 1945. Här försökte de allierade enas om efterkrigstidens Europa – men redan då började sprickorna i samarbetet visa sig. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hösten 1944 flyr 55 000 finländare över gränsen till Sverige. På andra sidan älven står Finland i lågor. En av dem, Sirkka, bär på en stor hemlighet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Sirkka Kokko, 24, bor med sin lilla son Paavo i en liten by i norra Finland. Andra världskriget har härjat i Finland till och från i flera år. En dag i september 1944 kommer evakueringsordern: hela byn ska tömmas, hela Lappland ska evakueras. Ingen vet om de någonsin kommer tillbaka. När Sirkka flyr från Finland bär hon på en stor hemlighet, som kommer att avslöjas först efter hennes död.Intervjupersoner: Åke Marklund/Sirkkas son, Kurt Marklund/Jörnbo, Lars Hansson/historiker, Göteborgs universitetProgrammet gjordes av: Lotta Hoppu lotta.hoppu@sverigesradio.se Producent: Maiju Ristkari maiju.ristkari@sverigesradio.seManus: Tiina Laitila Kälvemark och Lotta Hoppu Berättare: Ramin Farzin   Slutmix: Eskil Lövström Arkivmaterial: Sveriges Radio och Yle Programmet gjordes våren 2025.Finskspråkig dokumentär om Lapplandskriget: Katri, Eevi ja Lapin sota – lasten pakomatka RuotsiinVad var Lapplandskriget och den nordfinska evakueringen?Lapplandskriget bryter ut hösten 1944 och är Finlands tredje krig under andra världskriget. När fortsättningskriget mot Sovjetunionen tar slut 1944 kräver fredsvillkoren att norra Finland töms på landets forna vapenbröder – tyskarna. Det finns över 200 000 tyskar i Lappland. De finländska myndigheterna fruktar en ny väpnad konflikt och att tyskarna inte kommer att ge sig av frivilligt. Den finländska staten beslutar därför att omgående evakuera över 100 000 kvinnor, barn och äldre från sina hem.Strax före Lapplandskrigets utbrott beslutar sig Sverige för att hjälpa Finland: på kort tid tar man emot över 50 000 nordfinska flyktingar. En del av dem korsar gränsen till fots, andra med tåg eller bil. Hösten 1944 strömmar människor över gränsen till Sverige. Haparanda är den sydligaste av gränsövergångsställena. Hundratals, ibland tusentals äldre, kvinnor och barn i alla åldrar anländer dit varje dag. Med dem kommer också tusentals kor.De evakuerade flyttas till olika delar av norra Sverige: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Jämtland och Gävleborg. Även flyktingläger upprättas i Sverige. I Västerbottens län finns två stora läger där hundratals människor bor i baracker: Kusforslägret och Jörn-Lindå-lägret, i folkmun kallade Lilla Helsingfors och Lilla Rovaniemi.

Vært: Henrik Heide Medvirkende: Anders Høeg Nissen, techformidler og vært på podcasten Rumsnak I denne uges Transformator Da Sovjetunionen i oktober 1957 opsendte en kuglerund satellit på 84 kilo fra Bajkonur i Sovjetunionen, skabte de, hvad der senere blev kendt som sputnikchok i USA. Den første opsendelse af Sputnik var sendt i omløb om Jorden, hvorfra den sendte radiosignaler med biplyde til Jorden i 21 dage. Meget belejligt på frekvenser, der anvendes flittigt af radioamatører. Sådan kunne man hurtigst sprede sit budskab dengang. Chokket bundede ikke mindst i, at USAs selvbillede som førende rumnation krakelere med et skrattende bip i radioen. Men også i, at den jævne amerikaner nu frygtede, at Sovjet var klar til at smide atombomber i hovedet på dem fra rummet. Chokket havde imidlertid også den effekt, at Nasa blev oprettet i en fart, og at naturvidenskab fik en fremtrædende plads i de amerikanske skoler. Rumkapløbet var skudt i gang, og nu ville USA genvinde førertrøjen. Resten af historien og det store skridt for menneskeheden er kendt af alle. USAs dominans i rummet har været entydig, og Nasa har slået takten an. Men sådan er det ikke længere. Kina har lagt sig i den lodrette overhalingsbane og ligner den næste gæst på Månen. Indien har sat fart på sit rumprogram, mens Nasa efterhånden er mest kendt for udsættelse på udsættelse og strandede astronauter. Og så er der SpaceX. Kommercielle spillere har købt sig ind i rumkapløbet og har fundet et gear i udviklingsarbejdet, der sætter ethvert offentlig rumprogram af. Hør denne uges Transformator, hvor techformidler og vært på podcasten Rumsnak Anders Høeg Nissen giver sit bud på, hvad de store og små udskiftninger i startopstillingen til fremtidens rumkapløb har for rumloven - og ikke mindst for de kommende ture til Mars og Månen.

Om ett misslyckat sovjetiskt försök att göra en succébetonad brittisk jiddisch-musikal om sionistisk frigörelse till propaganda mot Storbritannien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I senaste programmet berättade Alexandra ”Sashe” Poljan om jiddisch-musikalen Kungen av Lampedusa i London, som bygger på den sanna historien om hur den brittiske stridspiloten Sydney Cohen fick en hel garnison fiendesoldater att kapitulera under andra världskriget, när han var tvungen att nödlanda på ön Lampedusa.Här berättar Sashe vidare. Vi får höra den osannolika historien om vad som hände med den brittiska pjäsen när den hamnade i händerna på fienden Sovjetunionen efter kriget: Den sovjetiske jiddischförfattaren Peretz Markish fick i uppdrag att förvandla den brittiska sionistiska frigörelseberättelsen till propaganda mot Storbritannien, för ett misslyckat försök att upprätta en judiskt självbestämmande län i Birobidjan i sydöstra Sibirien.

Det var året, hvor verden stod på den anden ende, Vietnam krigen, Sovjetunionen slår hårdt ned på foråret i Prag, Martin Luther King og Robert Kennedy bliver snigmyrdet og Black Panther demonstrerer på sejrsskamlen ved OL i Mexico.  Det er nu ikke fordi denne uges hitliste afspejler de voldsomme begivenheder, men der er masser af … Læs videre "Single hitliste d. 14/8 1968"

Under andra världskriget tjänstgjorde hundratusentals kvinnor i Sovjetunionen i stridande förband. I länder som USA, Storbritannien och Finland gjorde kvinnor främst insatser i stödjande funktioner, såsom sjukvård, rustningsindustri och administration.Kvinnorna mötte ofta hårt motstånd inom de egna leden men användes också i propagandan som förebilder. Efter andra världskriget försvann deras historier ofta till förmån för de stridande männen. Det dröjde ända till 1989 innan kvinnor i Sverige fick tjänstgöra i alla positioner inom försvaret.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren och journalisten Anna Larsdotter, som är aktuell med boken Glömda soldater – Kvinnor i andra världskriget.Andra världskriget var ett totalt krig där civila drabbades hårt av terrorbombning och övergrepp. Gränsen mellan det civila och militära suddades också ut, eftersom produktionen av krigsmateriel och mat i allra högsta grad avgjorde kriget.Under andra världskriget fick kvinnor en större roll, även om de sällan syns i de vanliga skildringarna av kriget. De befann sig på alla fronter – som sjuksköterskor, kökspersonal, luftvärnssoldater, signalister och tolkar. Undantagsvis verkade de även som piloter, prickskyttar, partisaner och agenter.De drevs både av pliktkänsla och patriotism, men också av en längtan efter frihet och att bryta de gränser som tidens kvinnoroll satte upp. Ofta möttes de av fördomar och diskriminering, men också av beundran och tacksamhet.Detta är en ommixad repris.Bild: Den sovjetiska krypskytten Ludmila Pavlitjenko, Wikipedia.Musik: Rhythm of the Action av Jon Presstone, Soundblock Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst under kalla kriget. Det tidigare samförståndet efter Kubakrisen 1962 var nu borta, och USA rustade för att knäcka Sovjet.Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och den slutliga kollapsen av Sovjetunionen. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat, och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerillasoldater hade dödats. Därtill kom en formidabel humanitär katastrof, där mer än fem miljoner människor tvingades på flykt utanför landet och ytterligare två miljoner inom landets gränser. Beräkningar uppskattar att minst en miljon civila miste livet i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuella är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protesterna mot den sovjetiska regimen. Vid utskrivningar och, inte minst, begravningar av stupade samlades anhöriga och andra för att protestera på ett sätt som tidigare varit otänkbart.Kriget inleddes efter att en kommunistisk kupp i Kabul fört Hafizullah Amin till makten. Sovjetledarna ville ersätta honom med en mer lojal regim och samtidigt krossa den gerilla som bekämpade centralmakten i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett strategiskt viktigt gränsområde och förhindra en regim man inte litade på. När invasionen inleddes var en av de första åtgärderna den omedelbara likvideringen av Amin och skapandet av en ny marionettregering.Trots att mer än 100 000 sovjetiska soldater deltog i kriget och trots Sovjets överlägsna militärteknik lyckades de aldrig ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna – som utgjorde omkring 80 procent av Afghanistans yta – kunde olika mujaheddin-grupper successivt bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser, särskilt i Pakistan, genomfördes utbildning, medan frivilliga strömmade till och vapen levererades från bland annat USA, som såg sin chans att underminera Sovjetunionens krigföring.De sovjetiska styrkorna var starkt beroende av vägnätet, vilket gjorde dem sårbara för plötsliga eldöverfall. Soldaterna var tränade för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna, där stridsvagnar, artilleri och flyg kunde samverka effektivt. Men i Afghanistans bergiga terräng var deras utrustning illa anpassad, och de hade svårt att hantera gerillans smidiga taktik. De dåliga vägarna försvårade snabba förflyttningar, och motståndarna kunde slå till snabbt och sedan försvinna. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk, och alkohol och droger blev allt vanligare i leden.Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt få viss kontroll över striderna, mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Som svar på detta fick mujaheddin från 1986 tillgång till amerikanska STINGER-robotar, som enkelt kunde bäras av enskilda soldater och visade sig mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut i takt med Sovjets successiva nedmontering, och det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Kort därefter kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig.Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Har författaren och den före detta ständige sekreteraren Horace Engdahls ätit apfelstrudel det senaste året? Föreläste han mycket på Rotary under en singelperiod? Och tillät han aldrig sina barn att hamna i kiss- och bajsåldern?

Oleg Gordievskij, en av världens mest kända dubbelagenter, har avlidit vid 86 års ålder i sitt hem i Surrey, England. Som högt uppsatt KGB-officer värvades han av Storbritanniens underrättelsetjänst under kalla kriget och blev en ovärderlig källa för både MI6 och MI5. Hans insatser ledde bland annat till att 25 sovjetiska spioner utvisades från Storbritannien och att den svenske spionen Stig Bergling kunde avslöjas. Gordievskij spelade även en nyckelroll i att avvärja en kärnvapenkonflikt på 1980-talet.Med anledning av hans bortgång repriserar vi nu Historia Nu-avsnittet om Oleg Gordievskij, där författaren Ben Macintyre berättar om spionens dramatiska liv och avgörande roll i det kalla krigets skuggvärld.I detta avsnitt av Historia Nu samtalar programledaren med författaren Ben Macintyre som skrivit boken Spion och förrädare – Kalla krigets största spionhistoria. Samtalet är på engelska.KGB-översten Oleg Gordievskij arbetade under elva år för den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Gordijevskij avslöjade spioner som svenske Stig Berling och norske Arne Treholt, briefade västledare som Margot Thatcher och Ronald Reagan inför toppmöten och förhindrande ett kärnvapenanfall från det allt mer paranoida Sovjetunionen.Oleg Gordievskij växte upp i en KGB-familj, men blev spion åt väst eftersom han avskydde det sovjetiska systemet. När KGB var Gordievskij på spåren lyckades MI6 smuggla ut honom från det slutna Sovjetunionen där en välfylld blöja kunde avleda gränspolisens spårhundar.Gordievskij var son till en NKDV-man, föregångaren till KGB, som arbetat för säkerhetstjänsten under den stora terrorn på 1930-talet. Gordievskij växte upp tillsammans med andra familjer som arbetade för den ryska säkerhetstjänsten. Vid tidig ålder lärde han sig tyska. Som en KGB-trainee, tillbringade han sex månader i Östberlin när Berlinmuren byggdes.Gordijevskijs besvikelse över den grå totalitära världen i Moskva på 1960-talet bara ökade. Men det var den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien 1968 som drev Gordijevskij mot väst. Han bestämde sig för att bekämpa det kommunistiska systemet inifrån.I augusti 1968, och började sända hemliga signaler till danska och brittiska underrättelsetjänster om att han kanske var villig att samarbeta med dem. 1974 gick han med på att överlämna hemligheter till MI6, vilket han betraktade som "inget mindre än att underminera det sovjetiska systemet". Efter att han lärt sig att tala engelska blev Gordievskij placerad i London i juni 1982. Han avancerade stadigt i graderna med hjälp av hemlig hjälp och manipulation från MI6.Bild: Oleg Gordievskilj i KGB-uniform. Montage. Wikipedia, Public Domain.Musik: At The Crossroads av Jayson Wayne Brown, Storyblocks AudioLyssna också på Able Archer – när världen var minuter från kärnvapen-utplåning. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För att höra hela avsnittet bli medlem på https://www.patreon.com/bildningskomplexet för 37 kr/mån. OBS! Du som har iPhone se till att köpa medlemskapet direkt på Patreons hemsida och inte i deras app eftersom Apple då tar en extra avgift.Dagens avsnitt är andra och avslutande delen om Rysslands historiekrig. Gäst är fortsatt Klas-Göran Karlsson, professor emeritus i historia vid Lunds universitet och författare till den lysande boken ”Ryssland och kriget om historien”. Vladimir Putin använder en förvanskad historieskrivning för att legitimera Rysslands krig mot Ukraina. För att förstå detta historiebruk påbörjade vi i förra avsnittet en baklängesfärd genom historien som ledde oss tillbaka till ryska revolutionen och bildandet av Sovjetunionen. I det här avsnittet går vi hela vägen tillbaka till 800-talet och det så kallade Kievriket, som Putin anser är Rysslands vagga, och tar oss sedan framåt genom de århundraden då Ryssland la under sig nästan en femtedel av jordens yta. Vi samtalar om Rysslands födelse, om hur man växte till ett enormt imperium från 1500-talet till 1800-talet, om rysk och ukrainsk nationalism, och slutligen om anledningarna till att Ryssland anföll Ukraina i februari 2022.Instagram: https://www.instagram.com/bildningskomplexet/ Facebook: https://www.facebook.com/BildningskomplexetE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Anders og Alexander tar deg med på en reise til den delen av kontinentet som ofte kalles for «Øst-Europa» – en betegnelse innbyggerne i regionen gjerne misliker. Du får høre om nyheter, politikk og historie på Balkan, om humor i det gamle Sovjetunionen, og om de nyslåtte Schengen-medlemmene Romania og Bulgaria.I studio: Anders Christian Norum og Alexander Klyve Gudbrandsen.

OPLÆG: Vi får konstant at vide, at Sovjetunionens fald var et uomtvisteligt bevis på kommunismens fiasko. Denne smædekampagne, som fejlagtigt forbinder kommunismen med stalinismens bureaukratiske forbrydelser, spredes af den herskende klasse for at underminere kampen mod kapitalismen i dag. Derfor bringer vi oplægget ‘Slog kommunisme virkelig fejl?' af Marie Frederiksen fra Revolutionært Kommunistisk Partis ledelse. I oplægget forklarer Marie de egentlige årsager til Sovjetunionens kollaps, hvorfor det ikke var kommunismen der slog fejl og hvad vi kan tage med fra Sovjetunionen i kampen for en socialistisk revolution i dag.   Vil du høre mere om, hvordan du kan blive aktiv i klassekampen, så tag fat i os via vores hjemmeside, eller vores instagram. Du kan også støtte kampen ved at tegne abonnement på vores avis, Revolution, her og følge vores analyser af aktuelle begivenheder på vores hjemmeside. Revolutionær Kommunistisk Podcast er produceret af Revolutionært Kommunistisk Parti, som er den danske sektion af Revolutionary Communist International. Vi kæmper for en verdensomspændende kommunistisk revolution for at gøre en ende på kapitalismens vanvid, og vi har brug for din hjælp. Gå med i kampen!

Det ryska imperiet har varit tsarryskt och bolsjevikiskt. Nu försöker Putin återupprätta imperiet med sina egna förtecken. Den 24 februari 2022 inledde Vladimir Putin det största militära angreppet i Europa sedan andra världskriget med invasionen av Ukraina.Putin ville ”avnazifiera” Ukraina och rätta till det som han såg som ”den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet” – splittringen av de östslaviska folken. För den historiebesatte Putin är det mer än en militär operation – det är en kamp om historien.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor emeritus i historia vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Ryssland och kriget om historien.Historien är ett vapen i Putins händer. Han har konsekvent använt historiska referenser för att rättfärdiga sina politiska beslut, från annekteringen av Krim 2014 till den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022.I den officiella ryska retoriken är Ukraina inte en självständig nation, utan en artificiell skapelse som tillhör Rysslands historiska sfär. Putin beskriver invasionen som en kamp för att bevara den "rättmätiga" ryska civilisationen mot en fientlig västlig konspiration. Denna historieskrivning används inte bara för att mobilisera ryska medborgare, utan också för att legitimera kriget internationellt.Putins historiesyn präglas av kontinuitet och nationalism. Han ser Ryssland som en stat med en tusenårig historia där dagens händelser är en direkt fortsättning på tidigare konflikter. Historien presenteras som en linjär berättelse där Ryssland alltid har varit en stormakt och ett offer för yttre aggression.Ett av de mest framträdande elementen i Putins historiebruk är det så kallade "stora fosterländska kriget", den ryska termen för andra världskriget. Kriget utgör den centrala händelsen i den ryska historiska självbilden och används aktivt för att stärka en patriotisk identitet. I Putins version av historien var Sovjetunionen den främsta kraften som besegrade nazismen, och västmakterna har sedan dess försökt undergräva Rysslands position. Genom att påstå att Ukraina styrs av nazister – en referens till ukrainska nationalistgrupper under andra världskriget – försöker Putin rättfärdiga sin invasion och knyta den till Sovjetunionens kamp mot Nazityskland​.Ett annat viktigt historiskt motiv är bilden av väst som en återkommande angripare. Enligt den ryska historieskrivningen har Ryssland genom århundradena utsatts för invasioner från svenskar, polacker, fransmän och tyskar. Putin använder denna föreställning för att beskriva Natos expansion österut som ett existentiellt hot mot Ryssland. Genom att koppla dagens geopolitiska situation till historiska aggressioner framställs Rysslands invasion av Ukraina som en defensiv åtgärd snarare än en imperialistisk expansion​.Ett centralt argument i Putins retorik är att Ukraina egentligen inte existerar som en självständig nation. Han påstår att landet skapades av Lenin i samband med Sovjetunionens bildande och att dess gränser är en artificiell konstruktion. Detta narrativ förnekar Ukrainas långa historia och dess nationella identitet. I själva verket har Ukraina rötter i Kievriket på 800-talet och man har genomgått en komplex utveckling där både polsk, rysk och österrikisk påverkan har spelat en roll.Bild: Historien är alltid närvarande i den ryska presidenten Vladimir Putins världsbild.Musik: Street Corner Fiddle Czardas. Av SashaBranislav Markovic, Storyblock Audio.Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sovjetunionen var ett av de största imperier världen skådat, och det upplöstes nästan utan våld i december 1991. Ingen hade förutspått kollapsen, och alla förvånades över hur snabbt och relativt fredligt väldet föll samman.I dag lever vi i en värld där Ryssland, genom en storskalig invasion av Ukraina, försöker återupprätta det som landet förlorade vid kollapsen 1991. Och vi undrar fortfarande vad som egentligen hände för över trettio år sedan.I podcasten Historia Nu, avsnitt 25, samtalar programledaren Urban Lindstedt med Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, som har skrivit boken Rysslands historia.Redan i början av 1960-talet hade tillväxten avstannat i Sovjetunionen. Tecken på stagnation och letargi hade funnits länge i det sovjetiska samhället, men efter Stalins död 1953 hade åtminstone den värsta terrorn mot den egna befolkningen upphört.Efter att en rad åldrande sovjetledare hade avlöst varandra som generalsekreterare på kort tid, tog den oväntat unge Michail Gorbatjov över makten i mars 1985. Han var kommunist, men efter erfarenheterna av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var han övertygad om att systemet måste förändras uppifrån. Gorbatjov ville dock reformera kommunismen, inte avskaffa den.Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979, tillsammans med den amerikanske presidenten Ronald Reagans "Stjärnornas krig"-initiativ, satte stark press på det redan genommilitariserade Sovjetunionen.Gorbatjov bytte åsiktsförtryck mot glasnost – öppenhet – och därmed försvann det kitt som höll samman imperiet. Glasnost öppnade för en explosiv samhällsdebatt, där både de stalinistiska och leninistiska rötterna granskades, kritiserades och förkastades. Kejsaren var naken.Samtidigt skulle den kommandoekonomi, som byggde på tung industri, förändras genom ekonomisk omstrukturering – perestrojka. Men resultatet blev livsmedelsbrist och inflation. Dessutom gjorde Gorbatjovs kampanjer mot det utbredda alkoholmissbruket honom impopulär.Bild: Affisch till fjärde kongressen 1922. Sovjetisk affisch tillägnad femårsjubileet av Oktoberrevolutionen och den fjärde kongressen för Kommunistiska internationalen. Av: Ivan Vasiljevitj Simakov, 1877–1925. Källa: Ryska statliga biblioteket) Wikipedia. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I jubileumsepisode #50 har vi med oss NRK-legenden Christian Borch, som tar oss med på en historisk reise gjennom økonomiske og politiske skifter. Med innsikt fra sin lange karriere som utenriksreporter og nyhetsanker deler han sine skarpe refleksjoner om hvordan markedskreftenes frislipp på 80-tallet har formet dagens globale utfordringer. Med oss i studio er også investeringsdirektør Sturla Skogland, sammen med vertene Michael og Heidi.01:08 – Christian Borch: Hans historie og karriere07:45 – Slutten av 1970-tallet: Etterkrigstidens sosialdemokrati, velferdsstatens vekst, klassekamp, streiker og fremveksten av økonomisk liberalisme med Margareth Thatcher og konservatismen.12:39 – 1980-tallet: Markedsfrislipp, Sovjetunionen, den norske bankkrisen og Berlinmurens fall.17:59 – 1990-tallet: Tiden etter Berlinmurens fall, krigene i Jugoslavia, EU-debatt, Sovjetunionens kollaps, økonomisk vekst, «McKinseyismen», reklame og populismens fremvekst.31:21 – 2000-tallet: Finanskrisen og Eurosonens utfordringer48:00 – Hvor står vi i dag?Disclamer:Söderberg & Partners Wealth Management AS sin podcast skal ikke betraktes som investeringsrådgivning. Handel i verdipapirer medfører til enhver tid risiko, og historisk avkastning er ingen garanti for fremtidig avkastning. Söderberg & Partners Wealth Management AS er verken rettslig eller økonomisk ansvarlig for direkte eller indirekte tap, eller andre kostnader som måtte påløpe ved bruk av informasjon i denne podcasten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

UFO-Sverige har åkt till baka i tiden till den 6 november 1957, åtminstone har Anders Berglund gjort det i tre av fallen han tar upp i Märklighetfaktor nummer 9. Där USA denna historiska dag levererade berättelser med äggformade objekt som kanske var farkoster av något slag. Finns det fler samband än de i tid och form.  Tobias Lindgren tar oss med till 1980-talets Sovjetunionen där både väst och öst kommer till ytan i besynnerliga berättelser om varelser som inte riktigt passar in i vår värld. Ni avgör om dessa figurer är tillräckligt märkliga för att platsa bland fallen som tas upp i denna serie. Vidare tar Tobias tar med oss söder ut i USA innan Anders tar oss ännu längre söder ut och ända till Brasilien där extra konstiga händelser drabbar en vanlig familj.   Avslutar gör Tobias med ett egendomligt ljus i mellersta Finland i mitten på 1980-talet.  Vi hoppas som vanligt att ni gillar det vi gör.  

1980-talet förknippas ofta med pastellfärger, glitter och glamour. Men det var också årtiondet när kalla kriget nådde sin kulmen, då AIDS spreds över världen och hotet om ett stundande kärnvapenkrig var påtagligt. Dagens avsnitt handlar om några av de dramatiska händelser som formade 1980-talet. Gäst är historikern Olle Larsson, lektor vid Katedralskolan i Växjö, författare till boken ”Det dramatiska 1980-talet”, samt programledare för podcasten En oväntad historia. Vi samtalar om kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen, om kärnkraft, AIDS, ubåtskränkningar och om 1980-talet kan ge oss några lärdomar om vår egen oroliga nutid.Bli medlem på Patreon: https://www.patreon.com/bildningskomplexet och få exklusiva avsnitt och övriga avsnitt reklamfritt före alla andra, eller stötta podden på SWISH på 0709262541Instagram: https://www.instagram.com/bildningskomplexet/ Facebook: https://www.facebook.com/BildningskomplexetE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vem bestämmer vem som får föreläsa på universitet? Är universiteten platser där idéer skall mötas och nötas mot varandra, eller skall de vara så kallade safe spaces? Frågorna aktualiseras efter att Åbo Akademi och Helsingfors universitet inhiberade en föreläsning om antisemitism i Sovjetunionen efter att ha utsatts för en påtryckningskampanj på social media. Dekan Peter Nynäs från Åbo Akademi (bilden), professorn i historia Laura Kolbe från Helsingfors universitet och professor emerita i socialpsykologi, Karmela Liebkind diskuterar under ledning av Bettina Sågbom. E-post: slaget@yle.fi

Det ryska samhället fortsätter att militariseras. Växande krigsindustri och militäruppfostran för barn. Nu ifrågasätts vad fred egentligen är för Ryssland. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den militära ledningen i Ryssland ser ett eventuellt fredsavtal bara som en fas i den längre militära konfrontationen som man kommer vara i med väst - för överskådlig framtid, säger Carolina Vendil Palin forskningsledare för Rysslandsprogrammet vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.Hör också Stig Fredrikson, journalist och författare med lång erfarenhet av Ryssland och Sovjetunionen och Sveriges Radios tidigare Moskvakorrespondent Johanna Melén.Programledare: Fredrik WadströmProducent: Marina Nilsson Malmström

Den 25 januari 1946 utlämnade svenska regeringen 167 baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Balterna hade stridit på Nazitysklands sida i andra världskriget och bland männen fanns både tvångsrekryterade och krigsförbrytare.Beslutet om utlämningen hade tagits sommaren 1945 av en samlingsregering. Sverige hade egentligen inga skyldigheter att lämna ut balterna, till vad många trodde en säker död, men en vilja att hålla sig väl med Sovjetunionen banade väg för beslutet.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet som bland annat skrivit Sörja ett liv, leva ett annat – Om flyktingens mörker och ljus.När Röda armén ryckte fram i Baltikum 1944 flydde ungefär 5 000 letter till Sverige. Från Estland kom omkring 32 000 personer och från det mer avlägsna Litauens kust anlände cirka femhundra. Merparten av flyktingarna kom hit med båt, hösten 1944.Vid Jaltakonferensen i februari 1945 hade de allierade stormakterna – USA, Storbritannien och Sovjetunionen – enats om principen att krigsfångar skulle återbördas till sina respektive hemländer. Detta inkluderade alla som hade varit medborgare i Sovjetunionen före den tyska invasionen 1941, även om de senare tagit värvning på tysk sida.Med de baltiska soldaterna handlade det om cirka 167 balter som internerats av svenska myndigheter efter flykten från det framryckande Röda armén. Många av dessa män hade tvångsrekryterats till tysk tjänst under kriget, medan andra hade valt att slåss mot Sovjet i hopp om att skydda sina hemländer – Estland, Lettland och Litauen – från en ny sovjetisk ockupation. Efter kriget internerades de i olika läger i Sverige, däribland i Rinkaby i Skåne och Gälltofta.Sverige hade dock ingen skyldighet att formellt följa avtalen från Jalta eftersom landet inte deltog i konferensen. Trots detta valde den svenska regeringen, under statsminister Per Albin Hansson, att gå med på Sovjetunionens krav på utlämning. Beslutet motiverades med Sveriges önskan att upprätthålla goda relationer med den mäktiga grannen i öster, särskilt med tanke på den känsliga efterkrigssituationen och Sveriges neutralitetspolitik. Man hoppades undvika konflikter som kunde äventyra Sveriges säkerhet och utrikespolitiska position.Samtidigt pågick en annan stor utlämning: 2 364 tyska krigsfångar överfördes till Sovjet vid ungefär samma tid. Denna utlämning var mindre omstridd eftersom tyskarna sågs som en del av den besegrade fienden, men de två fallen sammanföll och underströk den press som den svenska regeringen stod under.Bild: Balt-/tysklägret på Ränneslätt, Eksjö.Musik: The Refuge, av Natalia Kolesnikova. Storyblocks Audio.Källor: Persson, Åke (2022): Flykten över Östersjön – när 40 000 balter kom till Sverige. Populär Historia.Lindholm, Rudolf (1992) Baltutlämningen och folkrätten. Svensk Juristtidning.Bojs, Anders & Mårtensson, Leif (red.) (2004). I Baltutlämningens skugga: internering och utlämning av tyska militärflyktingar via lägren i Rinkaby och Gälltofta 1945-1946. Kristianstad: Föreningen Gamla Christianstad.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Behovet av psykologiska analyser av makthavare tycks outsinligt. Ulf Karl Olov Nilsson funderar i ljuset av en bortglömd psykobiografi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur mycket kan egentligen en enskild individ påverka världens gång? Ja, kan en enda människa agera ut sina inre konflikter på världsscenen, kan jordens öde vila i två ynka nyckfulla händer?Frågan kan tyckas aktuell, ja rent av akut, med tanke på de märkliga personligheter som befinner sig i absoluta maktpositioner. En akut fråga kanske, men knappast ny.I mars 1920 började många tro att amerikanske presidenten Woodrow Wilson förlorat förståndet. Wilson hade varit en centralgestalt för fredsförhandlingarna efter första världskriget och lanserat de 14 punkter för fred i den så kallade Wilsondoktrinen. Men nu hade han börjat uppföra sig irrationellt; han höll missriktade bibliskt salvelsefulla tal i kongressen och verkade vilja undergräva den amerikanska uppslutningen kring det Versaille-fördrag som han tidigare slagits så hårt för; ja, han spelade sina kort så uselt att han tycktes önska ett misslyckande. Vad hade hänt? De flesta hänförde presidentens märkligheter till hans hjärnblödning hösten 1919. Wilson hade svävat mellan liv och död i veckor och under isoleringen odlade han ett yvigt skägg, förmodligen för att dölja en delvis vänstersidig förlamning.En man som arbetat nära Wilson under fredsförhandlingarna var stjärndiplomaten och senare USA:s förste ambassadör i Sovjetunionen, William Bullit. Han med många andra kom att hysa enorm besvikelse och ren aversion mot USA:s 28:e president. Några år in på 20-talet drabbades Bullit av en personlig kris och sökte upp en viss professor i Wien, närmare bestämt Sigmund Freud. Efter några månader på Freuds divan började de båda männen samtala på mer vänskaplig grund. Det visade det sig att de var rörande överens i sin frustration över Wilson. Freud skrev i ett brev: “om någon enskild individ kan hållas ansvarig för misären i denna del av världen så är det nog ändå han [Wilson]”. När Bullit berättade om sina planer att skriva en psykologisk biografi över den tidigare presidenten var Freud oväntat och obegripligt nog med på noterna.Eller kanske var det inte så obegripligt. Som statsvetaren Patrick Weils visar i sin bok “The Madman in the Whitehouse” så var Bullit var ingen vanlig klient; han hade suttit i förhandlingar med Lenin och Stalin, Churchill, de Gaulle, Chiang Kai-shek och Göring. Bullit är förlagan till en av karaktärerna, närmare bestämt djävulsfiguren, i Michael Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Freud var smickrad, dessutom befann hans psykoanalytiska bokförlag sig på ruinens brant och en psykobiografi över en president kunde säkert komma till undsättning, inte minst när Bullits första och enda roman hade varit en veritabel kioskvältare, tryckt i häpnadsväckande 23 upplagor.Något år senare, när Wilson avlidit, gav Freud Bullit i uppdrag att forska i Wilsons bakgrund och intervjua vänner och personer som arbetat med honom. Efter några år började ett manus ta form där båda männen stod som upphovsmän. Men utgivningen kom att dröja; Bullit var rädd att en kritisk biografi av demokraten Wilson skulle förstöra hans vidare karriärmöjligheter inom partiet. Och åren gick, Freud avled 1939, andra världskriget bröt ut; och så började Wilsons eftermäle påtagligt resa sig ur askan med nya biografier, pjäser och en påkostad spelfilm om hans liv 1944.Bullit satt på det enda exemplaret av manuset vars status blev alltmer oklart. Psykoanalytiker som Ernest Jones reste till USA och läste texten men var måttligt imponerad. Anna Freud fick läsa och ogillade skarpt. Manuset var fullt av psykoanalytiska klichéer, tyckte man, och saknade Freuds förfining. Ve och fasa, hade verkligen Freud själv författat denna parodi på freudianskt mumbo-jumbo!Men Bullit menade att de båda männen visst hade skrivit manuset tillsammans; Freud skrev själv utkastet till förordet, Bullit resterande delar. ”Vi kämpade ibland om varenda rad”, menade Bullit, även om han själv mestadels hållit i pennan. Men sedan hade Freud gjort ändringar, och Bullit hade sedan själv, långt efter Freuds död, ändrat i ändringarna.Men 1966 var det – äntligen eller kanske snarare tyvärr – dags för publicering; president Wilsons änka hade precis dött och Bullit själv låg för döden och fick aldrig läsa de nedslående recensionerna. Biografin uppehåller sig mycket vid vad Bullit och Freud menar är presidentens faderskomplex. Fadern var präst och Wilson hade sett sig som guds son, menade författarna; hans politiska karriär var ett slags messiansk dröm. Boken visar också upp flagranta exempel på vad psykoanalytikern och framgångsrike psykobiografikern Erik Homburger Erikson kallade ”originology”, alltså att låta pyttesmå detaljer i studieföremålets barndom förklara betydelsefulla historiska händelser.Men ännu värre, var inte Freuds och Bullits projekt problematiskt redan till sin utgångspunkt: att skriva en psykobiografi över någon som man djupt ogillar.Risken är ju – vilket boken om Wilson dessvärre är ett exempel på – att en persons lidande framhålls som klandervärt, och att man olyckligt tolkar en människas neuroser eller vanföreställningar som vore de moraliska brister. Idag argumenterar psykologiska och psykiatriska institutioner, exempelvis American Psychiatric Association, för att yrkeskårens kodex bör vara att en psykolog eller psykiater aldrig ska sätta en diagnos på en levande offentlig person man aldrig träffat. Ändå görs övertramp dagligen och samtidens behov av psykologiska studier, inte minst förklenande, över politiska ledare tycks outsinligt.Nå, historien är givetvis inte endast en produkt av idéer, ideologi och materiella förutsättningar utan också enskilda individers val och handlingar. I tider av maktkoncentration, personfixering och tilltagande demokratiskt underskott finns det kanske ett större behov än någonsin att förstå makthavares drivkrafter och omedvetna konflikter. Ja, det är kanske en fråga för framtida psykobiografier: hur ska demokrati kunna försvaras när medborgarna själva väljer ledare som vill undergräva demokratin?Ulf Karl Olov NIlssonförfattare, psykoanalytiker och översättareLitteraturPatrick Weil: The madman in the White house – Sigmund Freud, ambassador Bullitt, and the lost psychobiography of Woodrow Wilson. Harvard University Press, 2023.

Ukraina, som är ett av världens mest bördiga områden, tvingades betala ett högt pris för att bönderna motsatte sig bolsjevikernas hårdhänta tvångskollektivisering av jordbruket enligt den första femårsplanen.Från hösten 1932 till sommaren 1933 drabbades sovjetrepubliken Ukraina av massvält där minst tre miljoner människor svalt ihjäl. Svälten berodde delvis på torka, men Josef Stalin förvärrade medvetet konsekvenserna av torkan. Landsbygden tystande och liken fick ligga obegravda och det finns många fall av kannibalism dokumenterade.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet som bland annat skrivit boken Folkmord.Även om torka spelade in så var svälten i huvudsak orkestrerad av bolsjevikerna i Moskva. Kommunister i Ukraina som försökte mildra svälten straffades hårt. Samtidigt som ukrainare dog i miljontals exporterades spannmål för att ge inkomster för att investera i industrialisering. Dessutom deporterades hundratusentals bönder till Sibirien och Kazakstan där många dog av sina umbäranden. Myndigheterna förbjöd också människor att lämna Ukraina i jakt på mat.Orsakerna till svälten går att finna i bolsjevikernas vilja att krossa det nationella motståndet i Ukraina och utplåna bönderna som klass. Men också kollektiviseringen av jordbruket i sig och tvångsrekvirering av livsmedel orsakade stora störningar på produktionen av livsmedel. En tredje förklaring är torkan som drabbade området.Den första femårsplanen som inleddes 1927 skulle industrialisera Sovjetunionen på tio år. En process som tagit 150 år i Västvärlden. Här blev export av spannmål viktigt för att kunna importera teknik till den tunga industrin. Tanken var att kollektivjordbruk skulle producera överskottet, men bönderna var inte intresserade av att ge upp sin jord som den så sent om i början av 1900-talet fått äganderätt till.Kulaker definierades som rika bönder som anställde jordbruksarbetare, men i kriget mot bönderna kom begreppet att användas på alla som motsatte sig tvångkollektiviseringen av jordbruket som på allvar inleddes vid årsskiftet 1931-32.Enbart år 1930 deporterades omkring 75 000 kulakfamiljer, det vill säga cirka 300 000 individer, från Ukraina. De skickades i överfulla järnvägsvagnar mot Sibirien, Centralasien eller Stillahavskusten. Ofta dumpades människor bara ute på tundran för tvingas klara sig på egen hand.Under våren 1933 åt människorna giftiga svampar, råttor, hundar och katter samt människor. 3,2 miljoner människor dog i Ukraina under svälten, enligt historikern Stanislav Kulchitsky som baserat beräkningen på tillgängliga data från de tidigare hemliga sovjetiska arkiven. Men på grund av osäkert statistiskt underlag väljer Kulchitsky att ange antalet offer till någonstans mellan 3 och 3,5 miljoner.  Arbetarens dotter, Charkiv, 1933. Alexander Weinerberger, Holodomor research and education consortium. Musik: Virgo av Humans Win, Storyblocks Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vilket blev balttyskarnas öde när Sovjetunionen invaderade Baltikum? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Östtyskland, eller DDR, uppstod i ruinerna av de östra delarna av Tredje riket som en klientstat till Sovjetunionen den 7 oktober 1949 – fyra månader efter att Förbundsrepubliken Tyskland bildades. Efter krav på ökad arbetstid utbröt en folklig revolt i Östtyskland den 17 juni 1953, som slogs ner med stor brutalitet."Det måste se demokratiskt ut, men vi måste ha allt i våra händer," var Östtysklands ledare Walter Ulbrichts syn på uppbyggnaden av nya politiska institutioner.Detta är det första av två avsnitt om Östtysklands historia, där programledaren Urban Lindstedt samtalar med historikern Olle Larsson med utgångspunkt i boken DDR bortom muren – Östtyskland 1949–90 av historikern Katja Hoyer.DDR:s politiska och ekonomiska system formades av krigsskadestånd och socialistiska ideal. Människor navigerade i vardagen mellan statlig kontroll och personliga strävanden. Ledarna Walter Ulbricht och Wilhelm Pieck upprättade en kommunistledd diktatur i den sovjetiska ockupationszonen.Visionen att bygga ett socialistiskt land slutade med 100 000 säkerhetspoliser som främst övervakade den egna befolkningen. Samtidigt kunde en viss välfärd och trygghet etableras när samhället stabiliserade sig efter de hårda åren efter kriget.Det östtyska ledarskapet präglades av kampen mot nazisterna i Tyskland och deras upplevelser av den stora terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet, då många tyska kommunister avrättades som spioner. De tyska kommunister som överlevde var helt lojala mot sina sovjetiska herrar och paranoida gentemot inre fiender.DDR:s ekonomiska system baserades på en socialistisk planekonomi. Efter andra världskriget lade Sovjetunionen beslag på befintliga industrier och tog ut skadestånd ur produktionen. Till skillnad från Västtyskland tilläts DDR inte ta emot Marshallhjälp, vilket försvårade den ekonomiska återhämtningen.Under byggandet av socialismen röstade miljontals människor i Östtyskland med fötterna och flydde till det demokratiska Västtyskland, tills Berlinmuren satte stopp för massflykten 1961. Bakom muren byggdes en gyllene bur inom Östblocket, men Östtyskland kunde aldrig mäta sig med det ekonomiska undret i Västtyskland.Livet i Östtyskland präglades av en komplex blandning av sociala förmåner, kulturella möjligheter och statlig kontroll. Medborgarna i DDR levde i en odemokratisk stat med ett omfattande kontrollsystem som skapade en psykiskt stressande tillvaro. Trots ekonomiska utmaningar fanns det aspekter av vardagslivet som många östtyskar uppskattade och som än idag väcker nostalgiska känslor hos vissa.Bildtext: Leipzig den 17 juni 1953 med folksamlingar på gatorna som demonstrerar för bättre arbets- och levnadsvillkor. (Källa: Bundesarchiv, B 285 Bild-14676, okänd fotograf, CC-BY-SA 3.0)Musik: Auferstanden aus Ruinen (tyska för "Uppståndna ur ruiner") var Östtysklands nationalsång. Texten skrevs av Johannes R. Becher och musiken av Hanns Eisler. (1949, Internet Archive Public Domain Mark 1.0)Lyssna också på Berlinmuren – kalla krigets främsta symbolKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Russland skal ha si første store marineøving sidan oppløysinga av Sovjetunionen. To dagar inn i øvinga eksploderer mange torpedoar inne i ubåten Kursk. Ubåten vert liggande på 108 meters djup i Barentshavet, berre nokre mil frå norskegrensa. Fleire båtar i området melder om bankelydar frå ubåten. Kursk vert hovudsak på nyheitene verda over. Sjefen på Forsvarskommando Nord-Norge (FKN) tek kontakt med sjefen for den russiske Nordflåten, admiral Popov, og tilbyr norsk hjelp til ubåtredning. Popov takkar nei til norsk bistand. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I år är det 100 år sedan den armeniska regissören Sergej Parajanov föddes i den georgiska huvudstaden Tbilisi i dåvarande Sovjetunionen. Det här firas stort runt om i världen inte minst i Armenien och Georgien. P1 Kultur åkte dit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "I filmens tempel finns ljus, bilder och verklighet – Sergej Parajanov var mästaren i det templet.” Citatet kommer från Jean-Luc Godard och beskriver den armeniska regissören Sergei Parajanov – vars filmer inte sällan hamnar högt upp topplistor som rankar filmhistorien. Parajanovs uttrycksfulla filmer gick på tvären med Sovjetunionens rådande konstideal, och hans liv präglades av långa perioder i fångenskap. Något som gör hans säregna filmer – som sprudlar av färg och liv – unika.Reporter: Jacob Hallerström, frilansProducent: Maria Götselius

Italiens diktator Benito Mussolini åtnjöt både internationell prestige och popularitet bland italienarna under sina första år vid makten. Mussolini var både en god talare och begåvad skribent som kunde röra massorna. Men beslutet att delta i det spanska inbördeskriget och senare i Andra världskriget på Tysklands sida blev börja på slutet för Il Duce. Det tillhör historiens gåtor, att trots att Mussolini hatade Adolf Hitler, valde han att gå med i Andra världskriget på Tysklands sida. I det andra avsnitt av två om fascistledaren Benito Mussolini samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Benito Mussolini åren 1936-1945. Första avsnittet behandlar tiden fram till 1936. Benito Mussolini, Italiens diktator under åren 1924-1943, saknade egentligen både privata vänner och nära medarbetare. Därför var det kanske inte så konstigt att han efter mer än ett decennium vid makten började göra allvarliga politiska felbedömningar. Italiens olyckliga medverkan i spanska inbördeskriget visade egentligen bara på Italiens militära inkompetens.  Efter Mussolinis första möte med Hitler kallade han honom för en sjaskig rörmokare. Mussolini tråkades ut av den tyska kollegans rasmystiska föreläsningar. När Mussolini behärskade flera språk, bland annat tyska, pratade Hitler bara tyska. Adolf Hitler, som beundrade Mussolini, informerade aldrig II Duce om Tysklands anfall på Polen och senare Tysklands anfall på Sovjetunionen. Trots detta valde Mussolini att gå med i kriget på Nazitysklands sida. Mussolini avsattes av det fascistiska stora rådet efter de Allierades erövring av Sicilien. Senare fritog tyskarna Mussolini för att göra honom till marionett i det tyskockuperade norra Italien, Salo-republiken. Utklädd som tysk försökte han fly från Salo-republiken 1945, men han upptäcktes och avrättades tillsammans med sin unga älskarinna och några andra fascist-dignitärer. Lyssna också på Tredje rikets uppgörelse med Versaillefreden och Spanska inbördeskriget – en tragedi som pågick i 40 år. Bild: Den 25 oktober 1936 deklarerades en allians mellan Italien och Tyskland som kom att kallas Rom-Berlin-axeln. Wikipedia, Public Domain. Musik: Fascistisk kampsång ” Giovinezza” från 1924. Youtube, Public Domain. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under århundradena har området som idag är Ukraina hamnat under inflytande från andra makter som Polen-Litauen, Ryssland och Österrike-Ungern. I Ukraina har det bott många olika folk som mer identifierat sig med sin religiösa identitet och samhällsposition än en tydlig nationell identitet.Sedan självständigheten från Sovjetunionen 1991 har Ukraina utvecklats sig i riktning mot Väst med ambitioner om både EU- och Nato-medlemskap. Men det har varit en gropig väg fylld av ekonomiska kriser, oroligheter och korruption, men också framväxten av ett civilt samhälle. Inget har byggt nationen mer än det yttre trycket från Putin-regimen i Ryssland.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Per Anders Rudling, docent i historia vid Lunds universitet som specialiserat sig på nationalism i Belarus och Ukraina.Ukraina var platsen för den första statsbildningen, Kyivrus, i det som kom att bli det ryska imperiet. Inre stridigheter och mongolernas invasion fick det vidsträckta riket med inflytande från Vita havet till Svarta havet att falla sönder för att senare domineras av Polen-Litauen i väster och Moskvariket i öster. Efter första världskriget utropades ett kortlivat självständigt Ukraina som först ockuperades av centralmakterna för att sedan tvingas bli en republik inom Sovjetunionen.När Sovjetunionen kollapsade i december 1991 valde Ukraina självständighet istället för att bli en federation tillsammans med Ryssland. Det självständiga Ukraina kom att präglas av ekonomiska kriser, politiskt kaos och korruption, men också framväxten av ett civilt samhälle, yttrandefrihet och ett närmande till Väst. Ukrainas självständighet kom aldrig accepterats av Ryssland som stöttat rysslandsvänliga politiker och 2014 annekterade Krim från Ukraina och med hjälp av separatister tog kontroll över rysktalande regioner i Östra Ukraina.Bild: Orangea revolutionen den 22 november 2004 i Kyiv. Av Dr. Marion Duimel, Creative Commons, Wikipedia. Musik: Хай живе, вільна Україна, musik av Petro Protsko, text okänt ursprung.Nymixad repris. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 29 oktober 1956 inledde Israel en invasion av Sinaihalvön. Detta var en förevändning för Storbritannien och Frankrike att ingripa militärt. De krävde att både Egypten och Israel skulle dra sig tillbaka från kanalen, samtidigt som de attackerade egyptiska mål.USA och Sovjetunionen fördömde attacken. President Eisenhower vägrade stödja sina allierade och krävde ett eldupphör. FN:s generalförsamling röstade för att skicka en fredsbevarande styrka. Under ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka i december.Detta är det andra av två avsnitt av podden Historia Nu om Suezkrisen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med idéhistorikern Klas Grinell som är aktuell med boken Suezkrisen.Den 29 oktober 1956 inledde Israel sin invasion av Sinaihalvön. Operationen, kallad "Kadesh", syftade till att återöppna Tiransundet och Aqabaviken. Israeliska fallskärmsjägare landade nära Mitlapasset, vilket markerade början på en snabb framryckning. Två dagar senare anslöt sig brittiska och franska styrkor till offensiven.Striderna intensifierades snabbt. Israeliska styrkor avancerade genom Sinai, medan brittiska och franska trupper landade vid Port Said och Port Fuad för att ta kontroll över Suezkanalen. Egyptens president Nasser svarade med att blockera kanalen genom att sänka 40 fartyg.Konflikten mötte omedelbart internationellt motstånd. USA:s president Eisenhower och Sovjetunionens ledare Chrusjtjov fördömde invasionen. Under intensivt diplomatiskt tryck, särskilt från USA, tvingades de invaderande styrkorna snart att dra sig tillbaka. En FN-ledd fredsbevarande styrka (UNEF) sattes in för att övervaka tillbakadragandet och upprätthålla freden.Under starka ekonomiska och diplomatiska påtryckningar tvingades angriparna dra sig tillbaka. I december 1956 lämnade de sista brittiska och franska trupperna Egypten. Israel drog sig tillbaka från Sinai i mars 1957.Suezkrisen blev en diplomatisk seger för Nasser och Egypten. Nasser framstod som en hjälte i arabvärlden för att ha stått emot de gamla kolonialmakterna. Den visade också USA:s växande inflytande i Mellanöstern på bekostnad av de gamla kolonialmakterna. Suezkrisen markerade slutet på Storbritanniens och Frankrikes roll som stormakter.Bild: Premiärminister Gamal Abdel Nasser och några medlemmar av RCC (Revolutionära kommandorådet) välkomnas av jublande folkmassor i Alexandria efter undertecknandet av ordern om brittiskt tillbakadragande. (Salah Salem sitter framför Nasser med solglasögon), Kamal el-Din Husseini (bakom Salem), Anwar Sadat (endast delvis synlig, bakom Husseini), Abdel Hakim Amer (står bakom Nasser, ansiktet syns inte). Abdel Latif Boghdadi och Hussein el-Shafei är närvarande i bilen, men syns inte. Wikipedia. Public Domain.Musik: "Allahu Akbar" (arabiska: الله أكبر, bokstavligen 'Gud är störst') är en egyptisk pro-militär patriotisk sång komponerad av låtskrivaren Abdalla Shams El-Din 1954 och skriven av poeten Mahmoud El-Sherif 1955. Den användes först av de egyptiska väpnade styrkorna som marschsång under Suezkrisen 1956. Sången användes också som Libyens nationalsång under Muammar Gaddafis styre från 1969 till 2011. Wikipedia. Public Domain.Lyssna också på Sexdagarskriget 1967 – när kartan i Mellersta Östern ritades om.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Därför är lojalitet mot Moskva är ett krav från Putin även från de länder som en gång tillhörde Sovjetunionen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det ryska perspektivet handlar om att ett stort land ska ha ett stort inflytande. När grannländerna nu visar tecken på att vilja röra sig mot väst riktas en rad anklagelser mot Ryssland om att tvingas dem till lydnad: Europa utmålas som både slitet och dekadent, människor betalas för hur de ska rösta och skrämselpropaganda.Hör Johanna Melén, utrikesreporter på Ekot, just hemkommen från Moldavien. Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier och med på länk från Georgiens huvudstad Tbilisi har vi med vår korrespondent Maria Persson Löfgren.Manus: Programledare Fredrik Wadström och producent Marina Nilsson Malmström.

Efter att Egypten nationaliserade Suezkanalen den 26 juli 1956 inledde Storbritannien, Frankrike och Israel ett militärt anfall mot Egypten. Målet var att återta kontrollen över Suezkanalen och avsätta den egyptiske ledaren Gamal Abdel Nasser. Krigshandlingarna hotade att utlösa det tredje världskriget.Suezkrisen satte ljuset på spänningarna mellan de gamla kolonialmakterna och framväxande nationalistiska rörelser i tredje världen, med Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser som en alltmer självklar ledare, samtidigt som kalla krigets konfliktlinjer stärktes.Detta är det första av två avsnitt av podden Historia Nu om Suezkrisen där programledaren Urban Lindstedt samtalar med idéhistorikern Klas Grinell, som är aktuell med boken Suezkrisen.Fransmannen Ferdinand de Lesseps fick 1854 koncession av den osmanske vicekungen Said Pasha att bygga Suezkanalen. Suezkanalen invigdes med pompa och ståt den 15 november 1869. Bygget hade kostat dubbelt så mycket som budgeterat och krävt tusentals arbetares liv. Kanalen blev snabbt en viktig handelsled och strategisk tillgång.Under 1900-talets första hälft kontrollerades kanalen av brittiska och franska intressen. Efter andra världskriget växte egyptiska krav på självständighet och kontroll över kanalen. 1952 tog en grupp unga officerare, däribland Gamal Abdel Nasser, makten i en militärkupp i Egypten.Gamal Abdel Nasser föddes 1918 i en enkel familj. Som ung officer deltog han i kriget mot Israel 1948. Frustrerad över korruptionen och ineffektiviteten i den egyptiska armén grundade han den hemliga organisationen De fria officerarna. Den 23 juli 1952 genomförde De fria officerarna en statskupp som störtade kung Farouk. Inledningsvis utsågs den äldre generalen Muhammad Naguib till president, men 1954 tog Nasser över makten.Nasser blev Egyptens president 1954. Han ville modernisera landet och minska beroendet av väst. Ett viktigt projekt var Assuandammen, som skulle ge elektricitet och bevattning. När USA drog tillbaka sitt löfte om finansiering 1956 beslutade Nasser att nationalisera Suezkanalen för att finansiera dammen.Den 26 juli 1956 höll Nasser ett tal i Alexandria där han tillkännagav nationaliseringen. Detta utlöste en internationell kris. Storbritannien och Frankrike, som hade stora ekonomiska intressen i kanalen, protesterade kraftigt. De hävdade att Egypten inte kunde garantera fri passage och effektiv drift. Och i hemlighet började de att planera en militär intervention tillsammans med Israel.USA:s president Eisenhower var mer återhållsam. Han ville undvika en militär konflikt och föreslog en diplomatisk lösning. Sovjetunionen stödde Egyptens rätt att nationalisera kanalen.Bild: Rök stiger från oljetankar bredvid Suezkanalen som träffades under den inledande anglo-franska attacken mot Port Said den 5 november 1956. Wikipedia. Public DomainMusik: "Allahu Akbar" (arabiska: الله أكبر, bokstavligen 'Gud är störst') är en egyptisk pro-militär patriotisk sång komponerad av låtskrivaren Abdalla Shams El-Din 1954 och skriven av poeten Mahmoud El-Sherif 1955. Den användes först av de egyptiska väpnade styrkorna som marschsång under Suezkrisen 1956. Sången användes också som Libyens nationalsång under Muammar Gaddafis styre från 1969 till 2011. . Wikipedia. Public DomainLyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitismKlippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter andra världskriget intensifierades det sovjetiska spionaget i Sverige, i synnerhet under kalla krigets mest spända årtionden. Sverige, som geografiskt och strategiskt befann sig i en viktig position mellan öst och väst, blev en arena för hemliga operationer. Här opererade både militära och civila underrättelseagenter under täckmantel av diplomatiska tjänster, journalistik eller affärsverksamhet.Ett av de mest kända fallen av sovjetiskt spionage i Sverige är Stig Wennerström, en överste inom det svenska flygvapnet som under många år läckte känslig information till Sovjetunionen. Hans förräderi, som avslöjades 1963, orsakade en djup kris inom det svenska försvaret. En annan betydande agent var Stig Bergling, en tidigare säkerhetspolis som på 1970-talet spionerade för GRU, den sovjetiska militära underrättelsetjänsten.Detta är det andra av två avsnitt om Moskvas spioneri på Sverige. I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, som är aktuell med boken "Moskvas spioner – Ryska agenter och svenska förrädare.”Sveriges roll i det sovjetiska underrättelsenätet ska inte underskattas. Landet var inte bara ett mål i sig, utan också en plattform för att spionera på andra västmakter. Via Sverige kunde sovjetiska agenter och kurirer ta sig till och från Västeuropa utan att väcka misstankar. Det neutrala Sverige tillät även ett relativt öppet samhälle, vilket gjorde att spioner kunde verka under täckmantlar som annars skulle ha varit omöjliga i mer kontrollerade länder.I takt med att kalla kriget intensifierades blev den svenska säkerhetstjänsten, Säpo, allt mer medveten om det sovjetiska hotet. Trots detta hade Sovjetunionen under lång tid framgångsrikt lyckats infiltrera svenska institutioner. Under 1980-talet började dock motåtgärderna ge resultat, och flera sovjetiska agenter avslöjades eller kastades ut ur landet.Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning förändrades förutsättningarna för det ryska spionaget i Sverige. Många av de gamla strukturerna avvecklades, men hotet försvann inte helt. Ryssland fortsatte att bedriva underrättelseverksamhet, även om metoderna anpassades till de nya förhållandena.Bild: Stig Wennerström, svensk överste och en av 1900-talets mest ökända sovjetiska spioner i Sverige. Hans förräderi avslöjades 1963 och orsakade en djup kris inom det svenska försvaret. Stig Wennerström då han häktades i Stockholms tingsrätt sommaren 1963.Källor: Agrell, Wilhelm. Moskvas spioner: Ryska agenter och svenska förrädare. Historiska Media, 2024.Musik: Blue Carnival Harmonica v Yagull Music, Soundblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En ny oundviklig och oåterkallelig världsordning framträder säger Putin och bygger Det globala Öst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Uppgifter om Nordkoreanska trupper i Ukraina och snart samlas några av världens främsta ekonomier i ryska staden Kazan. Nu talar Vladimir Putin talar om en kraftsamling omöjlig att stoppa.Hör Stig Fredriksson, journalist och författare med lång erfarenhet av Ryssland och Sovjetunionen. Stefan Ingvarsson, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska Institutet. Sveriges Radios Rysslandskorrespondent Maria Persson Löfgren.Manus: Programledare Fredrik Wadström och producent Marina Nilsson Malmström.

Sverige har utgjort ett viktigt mål för den ryska och sovjetiska underrättelsetjänsten i modern tid. Från det kejserliga Ryssland, till det turbulenta 1920-talet, då bolsjevikerna konsoliderade sin makt efter revolutionen, fram till kalla krigets slut, var svenska förhållanden intressanta för Moskvas agenter.Sovjetunionen byggde upp ett omfattande nätverk av spioner och förrädare i Sverige som på olika sätt samlade in information om militär, politisk och ekonomisk utveckling. Flera väl placerade svenskar förrådde sitt land till den sovjetiska underrättelsetjänsten.Detta är det första av två avsnitt om Moskvas spioneri på Sverige. I podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, som är aktuell med boken "Moskvas spioner – Ryska agenter och svenska förrädare.”Den ryska underrättelsetjänstens historia i Sverige är en berättelse om anpassning och överlevnad. Från tsartidens relativt blygsamma insatser, där mycket information kunde inhämtas från öppna källor, har verksamheten genomgått dramatiska förändringar.Revolutionen 1917 markerade början på en ny era, där ideologi och världsrevolution stod i centrum för spionaget. Från att Sverige varit ett perifert mål för tsarens underrättelsetjänst blev vi central punkt för Sovjetunionens informationsinhämtning och konspirativa operationer under decennierna som följde.Efter revolutionen 1917 befann sig den nybildade sovjetstaten i en utsatt position, omgiven av fientliga makter. För att säkra sin överlevnad började Sovjetunionen använda avancerade underrättelsemetoder som grundlades under tsarregimen men utvecklades och förfinades under de första åren efter revolutionen. Den ökända Tjekan, föregångaren till KGB, använde sig av konspirativa metoder för att bekämpa regimens fiender både inom och utom landets gränser.Under 1920-talet blev Stockholm en av Sovjetunionens viktigaste knutpunkter för underrättelseverksamhet i Västeuropa. Hit flydde ryska oppositionsgrupper och här opererade den sovjetiska säkerhetstjänsten under diplomatisk täckmantel. Efter mordet på den sovjetiske diplomaten Vatslav Vorovskij 1923, och den diplomatiska kris som följde, anpassade Sovjetunionen sin strategi. I stället för att agera öppet började man förlita sig alltmer på illegala agentnätverk och infiltratörer som kunde arbeta utan officiella diplomatiska skydd.Bild: Lenin i Stockholm 1917. Lenin i Stockholm. Lenin (herren med paraply) tillsammans med Ture Nerman (t.h. om Lenin) den 13 april 1917.Källor: Agrell, Wilhelm. Moskvas spioner: Ryska agenter och svenska förrädare. Historiska Media, 2024Musik: Blue Carnival Harmonica v Yagull Music, Soundblock Audio.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Sovjetunionen sönderföll återfick ett antal länder den självständighet de haft under kortare eller längre perioder. Men Rysslands makt och inflytande över de här nya länderna är ofta starkt. Om detta och om ursprunget till de ryska stormaktsambitionerna berättar Johanna Melén. Hon är utrikesreporter på Ekot och har tidigare varit korrespondent i Östeuropa och Ryssland. Nu är hon aktuell med boken ”Imperiehunger : Putins storryska drömmar och ett nyvaknat motstånd”. Avsnittet som Johanna ville höra (om att återskapa mammutar) finns och heter 052: Om verklighetens Jurassic Park med Torill Kornfeldt.Programledare: Fritte FritzsonProducent: Ida WahlströmKlippning: Marcus TigerdraakeSignaturmelodi: Vacaciones - av Svantana i arrangemang av Daniel AldermarkGrafik: Jonas PikeFacebook: https://www.facebook.com/alltduvelatveta/Instagram: @alltduvelatveta / @frittefritzsonTwitter: @frittefritzsonHar du förslag på avsnitt eller experter: Gå in på www.fritte.se och leta dig fram till kontakt!Podden produceras av Blandade Budskap AB och presenteras i samarbete med AcastOrganisationer som hjälper Ukrainahttps://blagulabilen.se/http://www.humanbridge.se/https://www.rodakorset.se/https://lakareutangranser.se/nyheter/oro-over-situationen-i-ukrainaUkrainska statens egen lista (militär och civil hjälp)https://www.defendukraine.org/donate Become a member at https://plus.acast.com/s/alltduvelatveta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Berget Monte Cassino i Italien var en viktig stödjepunkt av den tyska försvarslinjen Gustavlinjen söder om Rom. På Monte Cassinos 500 meter höga berg utkämpades ett av andra världskrigets mest utdragna och blodiga slag mellan den 17 januari och den 19 maj 1944.Vid Monte Cassino slogs bland andra den 2:a polska kåren som bildades, efter förhandlingar mellan Sovjet och den polska exilregeringen, av polacker som frigivits från Sovjetiska arbetsläger. Polackerna slogs för Polens frihet, men även algerier, marockaner, italienare, nyzeeländare, britter, fransmän, kanadensare, indier och amerikaner slogs och dog vid Monte Cassino.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Artur Szulc, historiker som främst skrivit om polsk 1900-talshistoria, med särskilt fokus på andra världskriget. Han är aktuell med boken Slaget vid Monte Cassino.De allierade målen och strategierna formulerades tydligt efter Casablancakonferensen 1943. Huvudmålet var att eliminera Italien från kriget och att dra bort tyska resurser från Östfronten. Sovjetunionens ledare Stalin hade länge krävt en andra front mot tyskarna i Europa. Den brittiske premiärministern Winston Churchill förordade att den andra fronten skulle öppnas i Italien, för att hinna före Sovjetunionen till Centraleuropa. Medan amerikanarna egentligen ville satsa allt på Normandie i Frankrike.Monte Cassino var en strategisk stödjepunkt av Gustavlinjen, Nazitysklands huvudförsvarslinje i Italien. Under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring hade tyskarna etablerat denna linje för att skydda Rom från de allierades framryckning. Monte Cassino, med sitt höga läge, gav tyskarna en utmärkt observationspost och kontroll över Liridalen, den enda framkomliga vägen mot norr.För de allierade var målet att erövra Rom centralt, och för att nå dit måste de allierade först ta Monte Cassino. Striderna ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 och involverade trupper från Storbritannien, USA, Frankrike, Italien, Indien, Nya Zeeland, Algeriet, Kanada, Marocko, Polen och Tyskland.Slaget visar på svårigheter som urban- och bergsterräng utgör i militära operationer. De allierades oförmåga att koordinera infanteri och pansar effektivt under svåra förhållanden, samt de tyska fallskärmstruppernas effektiva försvar, blev tydliga.2:a polska kåren och indiska trupper genomförde den 11 maj 1944 en koordinerad offensiv. Detta första anfall möjliggjorde för den brittiska 8:e armén, under befäl av general Sir Oliver Leese, att bryta igenom de tyska linjerna i Lirisdalens dalgång. Polska trupperna, ledda av general Władysław Anders, och understödda av ett marockanskt bergsförband, genomförde en andra våg av attacker mellan den 17 och 19 maj. Deras modiga insatser, trots stora förluster, bidrog till att tvinga den tyska fallskärmsjägardivisionen att dra sig tillbaka från sina ställningar.Bild: Polska soldater inne i det förstörda Monte Cassino-klostret, Wikipedia, Public Domain.Lyssna också på Hitlers och Stalins koloniala projekt krävde planerade massmord.Musik: Czerwone Maki Na Monte Cassino med Pawel Prokopieni, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Warszawaupproret mot de tyska ockupanterna startade den 1 augusti år 1944 efter nästan fem år av brutal ockupation. Den illa beväpnade polska hemmaarméns uppror var baserad på önsketänkande och politiska förhoppningar om att kunna bevara sin självständighet gentemot Sovjetunionen om de själva befriade sin huvudstad.Upproret slogs ner på 63 dagar med våldsexcesser som gränsade till pervers sadism. Nazitysklands värsta förband Dirlwanger fick fritt spelrum att våldta, mörda sjukhuspersonal och andra civila samt avrätta sårade hemmaarmésoldater. Runt 200 000 människor tros ha dödats i upproret.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Artur Szulc som är aktuell med boken Warszawaupproret 1944.Polen delades upp mellan Nazityskland och Sovjetunionen i ett hemligt tillägg i Molotov-Ribbentrop-pakten redan före utbrottet av Andra världskriget. När Tysklands sedan anföll Polen besegrade landets ansenliga militärmakt på några veckor. Ockupationen blev mycket brutal med fördrivning av polacker och folkmord på judar.Den polska hemmaarméns ledning hade räknat med att polska styrkor kunde driva ut tyskarna och ta kontroll över Warszawa inför Röda arméns ankomst. Polackerna räknade med hjälp från de västallierade, men hjälpen i form av utrustning släppt från flygplan kom för sent och var allt för begränsad för att göra någon skillnad.Tyskarna kände dessutom till upprorsplanerna och kunde sätta in 20 000 poliser, SS-trupper och armésoldater samt en ansenlig mängd stridsvagnar, olika typer av stridsfordon, artilleripjäser och flygplan. Stalin hade kunnat ingripa på upprorsmännens sida, men ville inte ge polska nationalister någon möjlighet att självständighet efter att Tysklands besegrats.Den polska hemmaarmén slogs tappert, men de hade egentligen aldrig någon chans mot tyskarna när varken Röda armén eller Västmakterna ingrep. Den materiella förstörelsen blev enorm och 200 000 människor dig i upproret. Utöver 15 000 stupade polska hemmaarmésoldater och motståndskämpar ur andra rörelser dödades minst 180 000 civila, varav cirka 65 000 i rena massakrer utförda av tyska förband och deras hjälptrupper.Det som fanns kvar av Warszawa när upproret slagits ner jämnades, på Hitlers och SS-chefen Heinrich Himmlers order, med marken.Bild: Scout-oldater från "Radosław -regementet" efter flera timmars marschering genom avlopp från Krasińskitorget till Wareckagatan i Śródmieściedistriktet, tidig morgon den 2 september 1944. Pojken i hjälm är Tadeusz "Maszynka" Rajszczak från Miotłabataljonen. Wikipedia, Public DomainLyssna också på Myterna och sanningarna om Tysklands anfall på Polen 1939 samt Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I de känsliga förhandlingarna om vänskaps-, samarbets- och biståndspakten mellan Finland och Sovjetunionen 1948 fruktade finländarna att Finland skulle förlora sin självständighet i avtalet som länderna i Centraleuropa och Baltikum gjort.I delegationen ingick de två framgångsrika juristerna och politikerna Urho Kekkonen och JO Söderhjelm – den förste från ett småbrukarhem och den senare från den finlandssvenska akademiska eliten – som trots olikheterna samarbetade väl under förhandlingarna. Gemensamma hemligheter skapade ett starkt band mellan dem som bar genom det kalla kriget. Detta är ett betalt samarbete mellan Historia Nu och Svenska litteratursällskapet i Finland.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet utifrån böckerna Makten, marknaderna och presidenterna – En biografi om J.O. Söderhjelm av Esko Vuorisjärvi samt Kekkografi och andra politiska spånor av Henrik Meinander.Finland skulle under 1900-talet tvingas förhandla vid flera tillfällen med en hotfull granne där insatserna var Finlands självständighet. Här skulle två bemärkta jurister, som i sin ungdom stod långt ifrån varandra politiskt, framträda: den äktfinska Urho Kekkonen samt finlandssvensken JO Söderhjelm. Men bägge närmade sig varandra eftersom de tillhörde den så kallade fredsoppositionen under fortsättningskriget.Den svensksinnade J.O. Söderhjelm föddes 1898 i en känd akademisk familj och gjorde sig tidigt ett namn inom politiken. Han var en skämtsam sällskapsmänniska som samtidigt fick fiender för att han uppfattades som högdragen och formell. Han valdes till Svenska folkpartiets riksdagsman och satt i riksdagen i över 17 år. Han var justitieminister i sex olika regeringar mellan åren 1939 och 1966.Söderhjelm deltog i förhandlingar i Moskva, Berlin, London och Stockholm. Han spelade en central roll i förhandlingarna om nickelfyndigheterna i Petsamo under mellankrigsperioden 1940-1941 och var en av nyckelspelarna 1948 i förhandlingarna med Sovjet om VSB-pakten.Urho föddes den 3 september 1900 på en gård kallad Lepikko torp i Pielavesi. Fadern, Juho Kekkonen, hade avancerat från dräng och skogsarbetare till skogsarbetsledare och timmeragent. Modern, Emilia Pylvänäinen, var dotter till en hemmansägare. Urho Kekkonen kom att studera juridik. Hans ideologiska rötter fanns i den nationalistiska studentpolitiken i det nyligen självständiga Finland. Folkets enande, kampen för det finska språket och frågan om Östkarelen var också viktiga för honom och han drevs dessutom av ett rysshat.Kekkonen hörde till första generationens intelligentia från landsbygden. Han anslöt sig till Agrarförbundet 1933 och kandiderade till riksdagen. Kekkonen valdes in i riksdagen vid andra försöket 1936 och blev genast justitieminister i Kyösti Kallios regering. Kekkonen togs inte med i regeringen under vinterkriget.VSB-pakten skulle bli den karta som Finland navigerade i säkerhetspolitiken efter landets svåra erfarenheter under andra världskriget. Urho Kekkonen, som var president från 1956 fram till 1981, kom också att utnyttja pakten och sina kontakter inom den sovjetiska säkerhetstjänsten för att stärka sin egen maktposition.Bild: Ministrarna Urho Kekkonen och J.O. Söderhjelm vid förhandlingsbordet strax före vinterkrigets utbrott 1939. Museiverket, Historiska bildsamlingarna, CC BY 4.0Musik: Sibelius "Finlandia", OP. 26 av The Philharmonia orchestra; His Master's Voice 1948, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sylvia Vrethammar har varit en av Europas främsta schlagersångerskor sedan slutet av sextiotalet. Hennes "Eviva España" låg på Englandslistan i 28 veckor och gjorde så att hon fick uppträda två gånger i "Top of the pops" (bland annat i samma program som Queen). Hemma hos Strage pratar Drottning Sylvia, som hon brukar kallas, också om sin farfars fars faster Kristina Nilsson (den berömda operasångerskan), om att vara värdinna i tv-programmet "Hylands hörna", om att turnera i Sovjetunionen, om vikten av att artikulera, om att tjänstgöra som fältartist för FN:s fredsbevarande styrkor, om idolen Caterina Valenti och om kärleken till samba och champagne. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under ett rutinmässigt spaningsuppdrag över Östersjön den 13 juni 1952 försvinner en av flygvapnets DC-3:or. Tre dagar senare skjuts ett svenskt obeväpnat sjöräddningsplan ner av sovjetiskt jaktflyg – Catalinaffären är ett faktum.Under det kalla kriget bedrev Sverige en omfattande signalspaning, ofta i samarbete med flera Natoländer, mot Sovjetunionen. Något som Sovjetunionen var beredd att göra allt för att stätta stopp för.I denna nymixade repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Wilhelm Agrell, historiker och professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit böckerna Sprickor i Järnridån – Svensk underrättelsetjänst 1944-1992 och Catalinaaffären.Efter andra världskriget var det svårt att få underrättelsematerial från Sovjetunionen med hjälp av spioner på plats. Därför blev signalspaning en viktig metod för att samla in information om Sovjets militära försvar. Svenska signalspaningsplan kom att flyga nära sovjetiskt luftrum för att samla information.Det insamlade materialet kom också att användas i samarbetet med andra västmakters underrättelsetjänster. Detta gick direkt emot Sveriges officiella hållning att vi var neutrala.Sovjetunionen var beredd att gå långt för att sätta stopp för signalspaningen från flygplan. De hade redan skjutit ner amerikanska signalspaningsplan när de senare sköt ner den svenska DC-3:an över internationellt vatten.Lyssna också på Svenska kryptokupper och gestapovännerBild: Den nedskjutna Catalinan strax efter nödlandningen. Bilden tagen från Münsterlands däck, Wikimedia, Public Domain.Musik: Queaky Clean av Jon Presstone, Soundblock Audio Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Norden var i allra högsta grad indragna i andra världskriget. Alla de nordiska länderna hade en egen historia att bearbeta i efterkrigstiden. Det skulle påverka deras säkerhetspolitik under kalla kriget.Finland anfölls först av Sovjetunionen, för att senare alliera sig med Nazityskland. Ett Nazityskland som ockuperade Norge och Danmark. Sverige stödde Finland med krigsmateriel, men gjorde lite för att hjälpa Norge och Danmark.Under Lapplandskriget tvingades Finland avsluta andra världskriget med att fördriva sina forna vapenbröder Tyskland, för att uppfylla kraven i separatfreden med Sovjetunionen. Island ockuperades av britterna för att bli självständiga 1944.Detta är den femte och sista delen i serien om Norden under andra världskriget. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.I krigets slutskede skulle Sverige försöka tvätta bort lite av skammen med eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland genom att hjälpa hem nordiska medborgare från tyska koncentrationläger med de så kallade vita bussarna. Man utbildade också norska polistrupper som skulle underlätta för norrmännen att ta kontroll över sitt land igen.De nordiska ländernas erfarenheter av andra världskriget ledde också till olika ställningstaganden i säkerhetspolitiken. Norge och Danmark blev medlemmar av Nato, medan Sverige behöll sin neutralitet, men ett utvecklat hemligt samarbete med Nato, och Finland tvingades för en säkerhetspolitik för lugna Sovjetunionen.Bild: Ett bränt träd och ruiner i Rovaniemi i Finska Lappland den 16 oktober 1944 efter det tyska tillbakadragandet. Foto: Kim Borg SA-Kuva, Wikipedia, Public Domain.Musik: When the lights go on again med Vera Lynn och Mantovani and his Orchestra; Seiler; Marcus; Benjemen, 1942, Internet Archive, Public Domain.Källor: Nordic narratives of the Second World War: national historiographies revisited av Stenius Henrik, Österberg Mirja, Östling Johan.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Flera flygplanskränkningar och fiskebåtar med märkliga antenner i närheten visar att Ryssland intresserar sig för Gotland. Det svenska semesterparadiset rustas också upp militärt i högt tempo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gotland har alltid haft en stor militär betydelse men Nato-medlemskapet har gjort ön ännu mer intressant. Nyligen sade den svenska överbefälhavaren Micael Bydén i en intervju i tysk media att Putin håller bägge ögonen på Gotland. Ett uttalande som fick mycket uppmärksamhet.– Det förväntar jag mig att han har, säger ÖB även när Gräns träffar honom ombord på utbåtsbärgningsfartyget HMS Belos i Visby hamn.Det här är en stark kontrast mot läget 2005 då P18 som var det sista kvarvarande regementet på Gotland lades ned. Försvaret av ön sköttes därefter till stor del av hemvärnet.– Det var en av de svåraste stunderna i mitt liv, säger Dan Rasmussen som var officer på P18 och deltog i nedstängningsceremonin. Numera är han regementschef för nya P18 som öppnade igen 2018 på en ny plats utanför Visby.När Ryssland invaderade Ukraina 2014 blev det bråttom att rusta upp på Gotland. Försvarsmakten överraskade genom att låta 150 soldater stanna kvar i samband med en övning i september 2016. Sedan dess har Gotland permanent militär närvaro igen.– Det var kanske ett av de viktigare beslut jag fattade, säger ÖB Micael Bydén som avgår i höst.Ryssland testar och provocerarDen senaste gången Ryssland invaderade Gotland var 1808, men det varade inte så länge.– Gotland har alltid varit ett intresseområde för Ryssland slash Sovjetunionen, säger Mats Ekeroth som är ordförande för försvarsmuséet på Gotland och före detta militär och överste.Han berättar att under Kalla kriget var rysk militär ständigt närvarande i närheten i luften och till sjöss, men sedan lugnade det sig i alla fall på ytan. Nu har det blåst upp igen. Nyligen kränkte ryskt flyg svenskt luftrum vid Gotland i samband med den stora Baltopsövningen som Nato höll i juni. Amerikanska och polska soldater var på Gotland och övade.– Det är inte någon som navigerat fel, säger Anna Wieslander som är Nordeuropachef på tankesmedjan Atlantic Council.Det finns flera olika skäl till att Ryssland håller nära koll på Gotland. Samtidigt gör Sverige mycket för att förstärka försvaret på ön och underlätta samarbetet med Nato. Hör mer om detta i det här avsnittet av Gräns.Medverkande:Dan Rasmussen, regementschef på P18 Gotland. Mats Ekeroth, ordförande Gotlands förvarsmuseum.Anna Wieslander, Nordeuropachef tankesmedjan Atlantic Council.Micael Bydén, Sveriges överbefälhavare.Programledare: Karin Hållsten och Claes AronssonProducent: Karin HållstenLjud från: Sveriges Radio, Gotlands Försvarsmuseum, Försvarsmakten, Aftonbladet, Welt, PBS News, DVIDS samt Youtubekanalen Drakekloo Productions

Den svenska minoriteten i Estland bestod av ca 9 000 personer. Nästan alla flydde till Sverige under andra världskriget, många med hjälp av en tysk SS-officer. Var han en hjälte eller en girig människosmugglare? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Del 2 av 2. I svenskbygderna utmed Estlands kuster bodde länge tusentals människor i egna samhällen där allt sades, skrevs och sjöngs på svenska. Men under andra världskriget när först Sovjetunionen, sedan Nazityskland och sedan åter Sovjetunionen ockuperade landet såg de inte någon säker framtid i Estland. Av de 9 000 estlandssvenskarna tog sig de allra flesta över till Sverige, och den största flyktepisoden inleddes för precis 80 år sedan. I två program möter vi ett antal av de som var med och flydde och ännu lever. I denna andra del hör vi om SS-officeren Ludwig Lienhard som många av dem såg som en hjälte, men som också beskrivs som en skrupelfri flyktingsmugglare som skodde sig på andras flykt.Medverkande: Endel Enggrön och Maria Gilbert, båda födda i svenskbygderna i Estland och sedan 1944 bosatta i Sverige; Jörgen Hedman, historiker som ägnat sig åt den estlandssvenska historien; Marcus Wallén, historisk författare vars senaste bok ”Falkens flykt” handlar om Ludwig Lienhard.Programledare: Mats Carlsson-Lénart.Producent: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

I svenskbygderna utmed Estlands kuster bodde länge tusentals människor i egna samhällen där allt sades, skrevs och sjöngs på svenska. Men när kriget kom med nazitysk och sovjetisk ockupation såg de sig tvungna att fly till Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Del 1 av 2. När först Sovjetunionen, sedan Nazityskland och sedan åter Sovjetunionen ockuperade landet såg de inte längre någon säker framtid i Estland. Av de 9 000 estlandssvenskarna tog sig de allra flesta över till Sverige, och den största flyktepisoden inleddes för precis 80 år sedan. I två program möter vi ett antal av de som var med och flydde och ännu lever. I den första delen besöker vi Rågöarna och Hapsal, där estlandssvenskarna en gång dominerade, och hör om bakgrunden och om varför flykten blev nödvändig.Medverkande: Einar Mihlberg, Endel Enggrön, Maria Gilbert, alla födda i svenskbygderna i Estland och sedan 1944 bosatta i Sverige; Erik Söderberg, entreprenör och djurbonde Rågöarna, Estland; Göran Hoppe, professor emeritus i kulturgeografi, Uppsala universitet; Ülo Kalm, chef Aibolands museum, Hapsal, Estland.Programledare: Mats Carlsson-Lénart.Producent: Björn Gunérbjorn.guner@sr.se

Det pågår en hemlig offensiv och ingen kommer undan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Spioner och agenter brukar förknippas med stormaktskampen mellan Sovjetunionen och USA under Kalla kriget. Men begäret efter hemlig information om andra stater försvann inte när muren föll och idag, när spänningarna mellan världens länder ökar igen, växer underrättelsehotet - även mot Sverige.Få yrken är väl lika mytomspunna som spionens. Inte så konstigt, med tanke på att grundpremissen för arbetet är att verka i hemlighet. P3 Dystopia gör ett försök att bringa lite klarhet till den här dunkla världen, som har väldigt lite gemensamt med Hollywood-rullar á la James Bond. Verklighetens spioner är sällan glamourösa, sportbilsåkande actionhjältar utan, till synes, helt vanliga medborgare. De kan finnas precis vart som helst. Kanske just på din arbetsplats eller i ditt trapphus.Vad är det egentligen som får någon att bli spion? Hur ser framtidens agenter ut, och vilka är de största hoten mot Sverige?