Podcast appearances and mentions of ebba witt brattstr

Edith Södergrans postuma diktsamling fyllde 100 år 2025. Maria Küchen läser om en klassiker där själen fattar eld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Flickrumsdikt, fnös någon föraktfullt när jag i tonåren utnämnde Edith Södergran till världens största poet genom tiderna. Det var en lite äldre kille, så där överlägset beläst och världsvan som bara lite äldre killar kunde vara när jag var sjutton år.Flickrummet sågs av de flesta som något att förakta. Idag, flera decennier senare, har det fått upprättelse. Det erkänns som en plats där identitet och uttryck kan växa, en subkulturell praktik för att citera genusvetenskapen.Men läser någon Edith Södergrans dikter i nutida flickrum? Och var står hennes poesi i samtidens unga litterära landskap? Jag är inte säker på att jag vill veta. Kanske avfärdas hon idag som alltför patetisk, överhettad och daterad. Men inte av mig. Aldrig. Jag förblir Edith Södergran trogen.Forskare som Ebba Witt-Brattström och Agneta Rahikainen har gjort upp med myten om modernisten Södergran som naturbarn och ensamt missförstått geni. Visst dog hon i tuberkulos – alldeles för tidigt, hon var bara 31 år – , men hennes dikter var inga feberfantasier. De ingick i ett sammanhang. Deras former och teman speglade ett nytt europeiskt litteraturklimat och bröt mark för det i Norden.Edith Södergran gick i skola i S:t Petersburg, hon behärskade flera språk och hennes Raivola på Karelska näset i Finland var ingen avkrok ute i skogen. Myterna om henne berättar inte mycket om vem hon egentligen var, och det är som det ska. ”Konstnären arbetar alltid i mörker och varje ljusstråle faller på hans arbete”, skrev hennes vän författaren Hagar Olsson 1925, två år efter Södergrans död, i förordet till samlingen ”Landet som icke är”.Varje gång jag läser om den boken, som innehåller Södergrans efterlämnade dikter från 1916 och framåt, tänker jag att den där lite äldre killen hade rätt. Detta är flickrumsdikt. I bästa tänkbara bemärkelse. I kontrast till en värld där lite äldre killar – eller, om man så vill, patriarkatet – hade föreskrivit allt, skapade Södergran en autonom plats.”Landet som icke är”, rymmer prinsessor, krossade hjärtan och en brud vars ring är hennes tankar. ”Min krets är trång”, börjar dikten om henne, men ”det ligger något varmt på grunden av allt det / främmande omkring mig.”Bruden beskrivs som en fånge på en plats där hon inte hör hemma. När flickor blir kvinnor, ”blir de utestängda från ljuset / och kastade i ett mörkt rum”, skriver Södergran. I ett sådant mörkt rum, som i en fängelsecell, befinner sig bruden. Men det är kanske inte Eros som är grundproblemet, när barnet växer upp och måste överge flickrummets frihet, utan maktordningar som spärrar in hennes sexualitet?”Din kärlek förmörkar min stjärna” står det i Landet som icke är. ”Min hand är ej hemma i din. / Din hand är lusta – / min hand är längtan.” Diktens ”du” kan vara en älskare som vill något annat än diktjaget, en människa som för in ett mörker i hennes liv – men kanske finns här också en Gudslängtan som är hopplös eftersom den är erotisk.Många med mig har sett det mystika draget i Södergrans dikt. Gunnar Ekelöf, en annan mystiker i den svenskspråkiga 1900-talslyriken, skrev i sina efterlämnade anteckningar att ”Södergran och jag är lika, parallella. Vi har sett något av samma vision”.Lusta och längtan är inte samma sak. Det är inte bara kroppen som fattar eld när flickebarn blir kvinnor, utan också själen. En olyckligt förälskad tonåring kanske i grund och botten inte alltid trånar efter någon specifik lite äldre kille utan efter överskridande, ett passionerat och hängivet uppgående i något eller Någon bortom allt mänskligt. Flickrummet kan med andra ord vara ett rum för mystik.Mystik litteratur inom religionernas ramar betingas alltför ofta av religiösa dogmer som låser språket, och därmed min läsning och mina tankar. Språkliga schabloner beskriver själens förening med Gud som en prestation, en seger att vinna genom att sökaren följer en bana snitslad av auktoriteter. I kontrast till det, blir dikterna i ”Landet som icke är” uppenbarande följeslagare, eftersom de inte säger hur mystiken borde vara utan enbart speglar vad den kan vara, och vad den faktiskt är.Icke-vetandets totala tids- och rumsupplösning är en kärnpunkt i mystik erfarenhet. Det blir brutalt påtagligt och sant i beskrivningen av en dag som ska komma, när ”helvetet är tomt / och himlen stänges / och allt står stilla – / intet finns då kvar än en sländas kropp i vecket / av ett blad. / Men ingen vet det mer.”Kanske ska en andligt sökande människa inte ta för givet att hon vill uppleva den dagen. Det innebär utmaningar och själsliga risker. För, som det står i Bibeln, ingen kan se Guds ansikte och leva.Genom ”Landet som icke är”, rör sig sagoaktigt arketypiska flickor och kvinnor. Bokens prinsessa är en varelse ”utan nycker, / utan hårdhet, utan slöjor och utan list.” Sådan oförställd nakenhet innebär en utsatthet, mellanmänskligt och själsligt, som jag tror att många kan känna igen. De flesta av oss lyckas dölja den, och kanske kväva den, bakom sociala masker. Men i Edith Södergrans dikt behöver den inte förklä sig. Det sårbara allvaret får en fristad.Flickan i den långa dikten ”Under” möter en nunna, klädd i en dräkt där ”allvaret blickar ur den mörka vecken”, och utbrister: ”Jag blev så glad, då jag såg dig, o syster.” Nunnan leder henne till en kyrka där Gudsmoder är den högsta, en fruktansvärd gestalt, full av nåd men onåbar.Modersmystik avfärdas ibland med samma förakt som flickrummet, men Edith Södergran väjer inte för den. Det är inte moderskapet som stänger in kvinnan på en mörk plats, i en trång krets. I dikten Nattlig madonna får det tvärtom världen att växa ”ut i alla vidder”. Moderskapets mystik beskrivs högstämt och samtidigt konkret: svarta moln drar över himlen, en mor är vaken, ett barn sover, och i nattens tystnad sjunger änglar ”alla världars lov” – en lovsång vars eko den unga modern hör djupast i sitt inre.Patetiskt, skulle nog den där lite äldre killen ha sagt. Men dikten speglar min egen erfarenhet som ung förstagångsmamma: Världen blir inte bara större. Den blir oändlig.Modersmystiken från gärna upprättas, och för min del kan den gärna få definieras som en subkulturell praktik. Och i samtidspoesin hoppas och tror jag på en renässans för begåvad högstämdhet i Edith Södergrans anda – dikt som avsöker existentiella utmarker och bråddjup och menar allvar på liv och död.Maria Küchenförfattare och kritiker __________________ Böcker av Edith Södergran 1916 – Dikter1918 – Septemberlyran1919 – Rosenaltaret1919 – Brokiga iakttagelser (aforismer)1920 – Framtidens skugga1925 – Landet som icke är (postum). Redigerades av vännen och författaren Hagar Olsson och firade alltså 100 år 2025. Övriga källorAgneta Rahikainen: Kampen om Edith – biografi och myt om Edith SödergranEbba Witt-Brattström: Ediths jag – Edith Södergran och modernismens födelseAnders Olsson: ”Du skall vara min åra!” – Gunnar Ekelöfs sena dialog med Edith Södergran Landet som icke är (ur samlingen med samma namn, 1925)Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är jag trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom landet som icke är.Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka vår sargade pannai månens dagg.Mitt liv var en het villa.Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –vägen till landet som icke är.I landet som icke ärdär går min älskade med gnistrande krona.Vem är min älskade? Natten är mörkoch stjärnorna dallra till svar.Vem är min älskade? Vad är hans namn?Himlarna välva sig högre och högre,och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmoroch vet intet svar.Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

2005 dog författaren Mare Kandre bara 42 år gammal. Katarina Wikars faller ner i radions arkiv och söker svar på frågan hur hon inspirerar samtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mare Kandre debuterade med en skräll vid 22 med I ett annat land. Redan då verkade hon så säker på sin talang och hade ett helt eget språk. Romanen Bübins unge anses vara hennes mästerverk, och har liknats vid Kafka och Dostojevskij. Ingen skrev om flickskap och revolt som Mare Kandre. Under 90-talet blev hon mer satirisk och gotisk innan hon i Hetta och Vitt närmade sig mer realistiska miljöer, som kriget i Jugoslavien.– För alla på skrivarskolor är hon smittsam, säger författaren Andrea Lundgren, som liknar jaget i Bübins unge vid en gotisk filifjonka. Kritikern Annina Rabe har läst hennes efterlämnade textfragment Den underjordiske brudgummen, som till skillnad från mycket annat Kandre skrev röjer en längtan efter förening.Ur arkiven träder Mare Kandre fram från 1984 fram till minnesprogrammet 2005, och vi hör bland annat författarna Aase Berg, Anneli Jordahl, Ebba Witt Brattström, Horace Engdahl, Kristina Lugn och Joen Gustavsson. Och intervjuer gjorda av Louise Epstein, Maria Edström, Monika Lauritzen, Kerstin Berggren, Göran Willis m.fl. Ett reportage av och med Katarina Wikars.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se

Moa och Harry Martinson var under 1900-talets Sveriges mest kända och lästa författarpar. Deras relation rymde fysisk och litterär passion, men också slit, svartsjuka och avund. Ebba Witt-Brattström i samtal med Maria Essunger, docent i systematisk teologi Uppsala universitet. Medarrangör Historiska Media

Andrev har varit på middag hos Anna Kinberg Batra och David Batra. Det blev ett samtal om döden med Ebba Witt-Brattström. Parisa har sett Liv och död Strömquist och blivit hänförd av Sanna Sundqvist och Johan Ulveson. Andrev berättar om sin planerade hämnd på Andres Lokko och så blir det ett samtal om Sommarpratsamhället och Little Jinder. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När den etablerade skribenten Helga Johansson, senare Moa Martinson, mötte den 14 år yngre poeten Harry Martinson 1927 uppstod ett ömsesidigt intresse som utvecklades till ett stormigt äktenskap. De arbetade nära varandra och skulle skriva flera av den svenska litteraturens klassiker under äktenskapet.De hade en gemensam historia präglad av fattigdom, lidande och konstnärlig strävan. Poeten Harry var skör och lungsiktig, men kom att utvecklas till en författare i den etablerade Moas närhet. Något som manliga författarkollegor och litteraturvetare senare förtigit eller förnekat.I detta avsnitt av podden Historia.nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Ebba Witt Brattström, professor i litteraturhistoria och aktuell med boken Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd.Moa och Harry Martinsons vägar korsades år 1927. De gifte sig kort därefter och började en gemensam resa, både som ett par och som författare. Under deras äktenskap, som varade från 1929 till 1941, skrev de totalt nitton böcker. De var bägge två komplexa personer som inte var lätta att leva med. Deras gemensamma verk speglar deras liv och erfarenheter, men också den djupa förståelse och respekt de hade för varandra.Moa Martinson, född som Helga Maria Swartz, är känd för sin skarpa penna och sitt starka engagemang för kvinnors rättigheter. Hon föddes i en fattig familj och tillbringade största delen av sin barndom i fattigdom och osäkerhet. Trots detta lyckades hon bli en av de mest framstående proletärförfattarna under 1920- och 30-talen. Hennes verk, som "Mor gifter sig" och "Kungens rosor", ger en gripande skildring av arbetarklassens liv och kamp.Harry Martinson förlorade båda sina föräldrar i unga år och tvingades till ett liv som sjöman och luffare. Hans erfarenheter från dessa år, liksom hans djupa kärlek till naturen och rymden, återspeglas i hans poesi och prosa. Han är mest känd för sina verk "Nässlorna blomma" och "Aniara", det senare är en dystopisk skildring av en resa genom rymden.Efter deras skilsmässa fortsatte Moa och Harry att föra en litterär dialog med varandra. De refererade till varandra i sina verk och fortsatte att utveckla sina egna författarprofiler. Denna dialog fortsatte fram till deras död, vilket visar den djupa kopplingen mellan dem.Trots deras gemensamma historia har de ofta behandlats separat i litteraturhistorien. Moa har blivit känd som en företrädare för folklitteraturen, medan Harry har hyllats som en mästare inom höglitteraturen.Bild: Harry och Moa i sin trädgård 1934, Kungliga Biblioteket, Public Domain.Lyssna också på Edith Södergran: modernitetens banbrytare i revolutionens skuggaMusik: Livet i Finnskogarna av Calle Jularbo med Ivar Lindberg och Oscar Lundin, Internet Archive, Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Lagom till kvinnodagen kommer boken Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd om författaräktenskapet mellan Moa och Harry Martinson. Stor kärlek och kreativt utbyte eller destruktivt kaos? Eller kanske både och. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Författaren och litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström har än en gång närmat sig Moa Martinsons liv och dikt. Hon kommer till P1 Kultur och förklarar varför hon vill berätta sin version av historien om Moa och Harry Martinsons litterära kärleksdans.OSCARSDAGS: VI RÄKNAR NER TILL FILMFESTEN I HOLLYWOODNatten mot måndag trampar Hollywoodeliten in på Röda mattan, nysminkade och smyckesprydda för att delta i galornas gala. Roger Wilson är på plats i Los Angeles och rapporterar om sistaminuten-skvallret och läget i branschen, och i en studio i Göteborg sitter P1 Kulturs filmkritiker Emma Engström beredd att kommentera årets nomineringar. Vem vinner flest fula guldgubbar i år?MÖT MANNEN SOM SKRIVIT BOKEN ”OSCAR WARS”En person som kan hela historien om Oscarsgalan är den amerikanska författaren Michael Schulman. Han har skrivit boken ”Oscar Wars: A history of Hollywood in gold, sweat and tears” och Roger Wilson har träffat honom.ERNST DE GEER OCH TODD HAYNES HAR GJORT TVÅ AV HELGENS FILMER – HUR BRA ÄR DE?I helgen är det premiär för en av årets mest omtalade svenska långfilmsfilmdebuter, ”Hypnosen” av Ernst de Geer. Berättelsen om uppförandekoder och sociala klavertramp i techmiljö har prisats på flera filmfestivaler och i Göteborgsposten har den fått högsta betyg. En annan efterlängtad premiär är den amerikanska regissören Todd Haynes nya film ”May December” om en olaglig relation mellan en äldre kvinna och en 13-årig pojke. Vår filmkritiker Emma Engström har betygsatt dem.KLASSIKERN OM PICASSOS ”GUERNICA”Den har kallats världens mest kända antikrigsmålning. Pablo Picassos enorma svart, vit, grå ”Guernica” som han målade på sex veckor till världsutställningen i Paris 1937. En målning som var en reaktion på Hitlers bombningar av den baskiska staden som bär samma namn. Cecilia Blomberg tar oss bakåt till historien och till en målning som till sist hittade hem i en sal på museet Reina Sofia i Madrid.Programledare: Lisa BergströmProducent: Nina Asarnoj

Frida Kahlo i metaverse, modeveckan i Paris, Ebba Witts svavelosande debattartikel, Kompani Svan på Kanal 5, Svante Pääbos nobelpris, och vilken väg väljer svensken i krisen: sissy eller sisu? Nanna Olasdotter Hallberg och Kristofer Andersson firar ännu ett svenskt nobelpris, och dissekerar kulturveckan som gått.

Anna har misshandlat en tjej och kan berätta för Ebba Witt Brattström att hon har fel om catfights, Anna har läst tidningen och vill rädda männen från sig själva

Intervjuserie där Nordegren & Epstein i P1 undersöker hur det är att vara intellektuell i Sverige just nu. Avsnitt 2: Roland Poirier Martinssin, Kim Salomon, Ebba Witt-Brattström och Jonna Bornemark. Ebba Witt-Brattström började efter en lång karriär i Sverige i stället arbeta i Finland. Varför tycker hon att det intellektuella klimatet där är så mycket bättre? Filosofen Jonna Bornemark säger att alla människor kan utveckla sin intellectusförmåga. Vad menar hon med det? Om poddserien "Därför är jag intellektuell" I serien "Därför är jag intellektuell" får intervjupersonerna förklara vilken roll de tycker att intellektuella spelar, och borde spela, i den svenska samhällsdebatten. För vissa av dem är det självklart att kalla sig intellektuell andra gör det mer motvilligt. Intervjuerna är gjorda vid olika tillfällen under hösten 2021. Medverkande specialavsnitt 2 Roland Poirier Martinsson, författare och filosof Kim Salomon, professor emeritus i historia vid Lunds universitet Ebba Witt-Brattström, författare och professor emerita vid Helsingfors universitet Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola Programledare: Louise Epstein och Thomas Nordegren Producerat av: Amanda Rydman, Olle Björkman och Ulrika Lindqvist nordegrenepstein@sverigesradio.se

Ebba Witt-Brattström gästar vår serie om intellektuella svenskar (Ca 31 minuter in i avsnittet). Vad innebär det för henne att vara intellektuell? Vi pratar även om demens. Hur bemöter man en dement person på bästa sätt? I måndags började Krisberedskapsveckan av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. De uppmanar bland annat privatpersoner att packa en krislåda med förnödenheter ifall krisen kommer. På MSB:s hemsida finns förslag på packlista men varför saknas det underhållning i lådan? Vi ringer upp och frågar Anna Teljfors, kommunikatör på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Vår serie om intellektuella gästas vi idag av författaren och professorn emerita Ebba Witt-Brattström som ger sin syn på hur det är att vara intellektuell i Sverige. Är det bättre eller sämre än i Finland där hon har arbetat i flera år? Varför tycker hon det är viktigt att lära sig tre språk? Just nu visas den prisbelönta filmen The Father med Anthony Hopkins i huvudrollen på svenska biografer. Filmen handlar om en alzheimersjuk mans svårigheter att förstå vad som händer runt omkring honom. Verkligheten är nyckfull, skrämmande och ofta helt obegriplig. Är skildringen realistisk och hur kan omgivningen bemöta människor med demenssjukdomar på bästa sätt? Det ska vi prata om med Lena Marmstål Hammar, legitimerad sjuksköterska och biträdande professor i vårdvetenskap vid Mälardalens högskola. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Amanda Rydman

Kärleksdrömmar, svek, konventioner och patriarkat. Om författaren Mathilde Wesendonck, Richard Wagners Isolde i operan Tristan och Isolde. Finns det plats för en skapande kvinna bredvid en genial man? En relevant fråga i samband med att ett av operahistoriens mest omtalade och älskade verk, Tristan och Isolde, skapades under en himlastormande och förbjuden förälskelse mellan två kulturpersoner, Richard Wagner och Mathilde Wesendonck. Efter premiären av Tristan och Isolde skulle Richard Wagner förneka Mathilde Wesendoncks medskapande av verket. Im Treibhaus - I växthuset är titeln på en av de dikter av Mathilde Wesendonck som Richard Wagner tonsatte i sångcykeln Wesendonck-lieder. Kammaroperan Im Treibhaus skulle haft premiär juli 2020 i Vattnäs Konsertlada norr om Mora, men fick skjutas upp p g a coronapandemin och hade istället urpremiär där den 23 juli 2021. Alten Anna Larsson gör Mathilde Wesendonck och tenoren Göran Eliasson gör Richard Wagner. Wagners dåvarande hustru Minna Wagner sjungs av Amelia Jacobsson och Mathilde Wesendonks make Otto Wesendonck sjunga av Ulrik Qvale. Wagners andra hustru Cosima von Bülow sjungs av Rebecka Fjällsby och Johan Rydh gör Johannes Brahms. Staffan Storm tonsatte här sin första opera och författaren Ebba Witt-Brattström debuterade som librettist.  Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan

Författaren och psykoanalytikern Lou Andreas-Salomé (18611937) påverkade flera berömda manliga kollegor, men är själv svår att få grepp om. Anneli Jordahl söker svar i hennes noveller. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag blir aldrig färdig med den rysktyska författaren, kritikern och psykoanalytikern Lou Salomé, född 1861. Hon är en av de motsägelsefulla, traditionell och utmanande fritänkare i samma person. Hon ruskar om en med sina idéer om arbete, kärlek och erotik. Hennes tematik om mäns och kvinnors infantila föreställningar om varandra blir aldrig inaktuella. Jag minns inte om det var med en av Suzanne Brøggers essäer om henne som allting började. Eller om den var ungdomens idoga samlande på Nietzsches verk. Det var alltid detta om, inte av.  De flesta som känner till Lou Salomé har läst någon av de oräkneliga biografierna, men inte hennes egna verk. På svenska finns ett urval med texter, men ingen av de drygt tjugo titlar hon gav ut under sin levnad. Och nycklarna till hennes livsproblematik finns i fiktionen som skrevs på tyska. I novellsamlingen "Menschenkinder" från 1899, som finns i engelsk översättning, möter läsaren kvinnliga resenärer, ofta i tyska alplandskap. De tar in på hotell eller väntar på ett tåg på stationen. En mans fantasier väcks. Kanske är den späda där borta en kärlekslängtande änka? Kanske vill unga flickan bli beskyddad av en fadersfigur? Besvikelsen blir stor när de inleder samtal och han förväxlar blygsel med följsamhet. Det visar sig att kvinnan är läkare, författare eller redaktör för en inflytelserik kulturtidskrift. Jag tänker på resenärer som Fredrika Bremer, eller Ellen Key som flyttade runt i Europa under sex år och för övrigt blev Lou Salomés nära vän. Hur ofta blev de på alla sina resor betraktade som utomjordingar? Ensamhet är en röd tråd, men den oroar inte kvinnorna, de har ju sitt arbete. Männens avbrutna förförelsekonster mynnar ut i anklagelser. En kall självupptagen kvinna. I sin tur är kvinnan besviken över männen som ser ett kön, inte ett intellekt. I ljuset av detta framstår Salomés hållning i kvinnokampen som paradoxal. I slutet av 1800-talet när Den nya kvinnan och Den nya mannen diskuterades, såväl i konsten som i den politiska offentligheten valde hon motrösten. Varför slogs hon inte med dåtidens kända kvinnosakskämpar om rätten till arbete och utbildning? Hon och Ellen Key sågs som antifeminister som menade att kvinnor inte skulle tävla på männens fält. Moderligheten var viktigare. Särskilt intressant med tanke på att de själva inte hade barn och arbetade jämt. I sin essä Der mensch als weib  Människan som kvinna - uppmanade Salomé  kvinnor att framhålla sitt väsens särart. Inte för att underordna sig männen, utan snarare för att upphöja sitt eget väsen, liksom gona sig i att vara just kvinna. Hon såg kvinnan som det första könet, den verkliga människan, bättre lämpad att leva. Det var lätt för henne att odla excentricitet, kan en tänka. Uppvuxen i överklassfamilj i Sankt Petersburg där hennes älskade far var god vän med tsarfamiljen. Efter faderns död 1879 reste Lou och hennes mor till Zürich där kvinnliga studenter var välkomna på universitetet. Hon valde att läsa filosofi, konst och religionshistoria. Under tiden levde hon på sitt apanage från Ryssland och skrev skönlitterärt. I romanen Fenitschka säger den unga studenten Hem, familj, hushållerska och barn det är mig främmande, främmande, främmande Kärlek och äktenskap är inte samma sak. I positionen som ung akademikerkvinna av adlig börd öppnades dörrarna till de burgna och bildade hemmen i Europa. Dåtidens kända feminister blev till en början hennes vänner. En kväll i Rom mötte hon Friedrich Nietzsche. Eftersom hon hade studerat filosofi hade de en del att samtala om. Han blev tagen av hennes skarpa intellekt och bad henne att bli hans lärjunge. Hon blev hon förtörnad. Och det är detta hennes grandiosa NEJ till potenta kulturmän som skapat hennes berömdhet, inte hennes verk. Hon valde att bli först med att ge ut en bok om Nietzsches filosofi i stället. Enligt myten var det hennes nej till giftermål som bidrog till att han hamnade på mentalsjukhus och skrev "Så talade Zarathustra". I sitt liv valde Lou Salomé alltid sitt arbete före kärnfamilj och män som förhindrade henne att leva och arbeta. Fullt logiskt fastnade hon för Henrik Ibsens dramatik och skrev en bok om hans kvinnogestalter. Hon arbetade också som teaterkritiker och det teatrala präglar novellerna i Menschenkinder där författaren är regissören som placerat sina figurer på en scen där de i dialogen intar motstridiga livshållningar. Verklighetens självständiga kvinna utmanar. Männens sårade stolthet förbarnsligar.  Nyckeln finns i titeln Menschenkinder människobarn. Till slut går Lou Salomé med på att gifta sig med den nästan dubbelt så gamla språkforskaren Fred Charles Andreas. Kravet från henne var ett så kallat resonemangsäktenskap som tillät andra erotiska förhållanden. Så blev det. Lous femton år yngre älskare Rainer Maria Rilke gick som son i huset. Då var hon känd författare och han nybörjaren som lade stor vikt vid hennes manusläsning. I biografin Mannen från Prag framhåller Bengt Landgren hur betydelsefull Lou Andreas- Salomés idévärld var för Rilkes diktning, det två resorna i Ryssland satte spår. Det märks också i Rilkes Brev till en ung poet. Han skriver att männens värld är full av brunst rus och rastlöshet och belastad med gamla fördomar och den arrogans som männen vanställt kärleken med. Det skulle kunna stå som baksidestext till novellsamlingen Menschenkinder. Vid femtio plus sadlade Lou Salomé om som yrkeskvinna och började 1912 studera för Sigmund Freud i Wien. De blev kollegor och vänner för livet. I antologin "Erotik och narcissism" som rymmer ett urval av hennes texter och en grundlig introduktion av Ebba-Witt Brattström finns de banbrytande akademiska uppsatserna om det anala och om narcissism.  Det sistnämnda tolkade Salomé uppiggande nog på sitt eget vis som något positivt, inte alls världsfrånvänt, särskilt gällde det för kvinnan. Senare delen av sitt liv tog hon emot analysander i villan Loufried i Göttingen. Hon skrev en bok om Freud och en om Rilke, samt sina memoarer. Tråkiga, ansåg Brøgger med rätta i en essä. Det autofiktiva var inte Lou Salomés kopp te, det är i fiktionen man kommer henne närmast. I novellerna blir kvinnan som väljer sin egen väg genom att skilja sig, avböja uppvaktningar en ständig projektionsyta. Vem är hon? Hysterika. Frigid. Egoistisk. Hennes värsta brott är att hon framstår som attraktiv. Under nazismen stämplades psykoanalysen som ett judiskt påfund och Lou Salomés böcker beslagtogs. Hon dog 1937 i Göttingen, men glömd är hon inte. I Tyskland ges brevväxlingen med Ellen Key ut. 2017 var det premiär för en musikföreställning om hennes liv, skriven av Suzanne Brøgger. En gång när jag intervjuade Brøgger frågade jag om Lou Salomé. Vad tog hon fasta på? När Lous liv ska berättas blir det lite Nietzsche här, lite Rilke där och så Freud. Hon är svår, sa Brøgger. Svår. Hon speglade andra, men aldrig sig själv. Kanske det. Men när jag i mogen ålder åter läser Lou Salomé tycker jag mig få syn på vad som var hennes drivkraft. Det är kärleken till arbetet som är den mest pålitliga passionen. Den varade för livet. Anneli Jordahl, författare Sändes första gången 22-08-2019 Litteratur: Andreas - Salomé, Lou, The Human family, Menschenkinder, University of Nebraska press Andreas Salomé, Lou, Erotik och narcissism, urval: Cia Wedin och Ebba-Witt Brattström Landgren, Bengt, Mannen från Prag, Gidlunds Livingstone, Angela, Lou, biografi med förord af Suzanne Brøgger, översatt från engelska till danska av Gordon Frazer, Rhodos Lou Andreas Salomé 1980, essä i Brygd 1965-1980, av Suzanne Brøgger, översättning Elisabeth Helms, W & W Rilke, Rainer Maria, Brev till en ung poet, Wolf & Theory

Idag gästas podden av Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och en av Sveriges främsta litteraturvetare. Hon har i ett stort antal böcker utforskat den kvinnliga litteraturhistorien och varför kvinnors författarskap fått stå tillbaka för männens skrivande. Utgångspunkten för dagens samtal är kvinnors skrivande under 1900-talet. Jag är nyfiken på om man kan prata om ett särskilt kvinnligt sätt att skriva och hur ett sådant i så fall ser ut? Hur kommer det sig att endast sexton kvinnor tilldelats Nobelpriset i litteratur? Och varför är det viktigt att läsa både kvinnliga och manliga författarskap? Facebook: BildningskomplexetInstagram: BildningskomplexetTwitter: @BenjaminElforsE-post: benjaminelfors@gmail.comMusikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin

Litteraturkritikern Ann Lingebrandt återvänder till 1960- och 1970-talen och utforskar plakatpoesins era. Men hur ideologiskt rättrogna var egentligen poeterna? Och hur ser det ut idag? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 15/1 2019. Plakatpoesi har länge varit ett av de värsta skällsorden i lyrikkritikerns vokabulär. Ofta kombinerat med förolämpningen som på 70-talet. Mer än så behöver inte sägas för att avfärda ett verk. Till och med Göran Greider har sagt att han inte gillar plakatpoesi. Men vad är egentligen en plakatdikt? Är den per definition dålig? Begreppet kan spåras tillbaka till den sovjetiska propagandan och Vladimir Majakovskij, som när han hade svårt att få gehör för sin futuristiska estetik försörjde sig på att måla agitationsaffischer. Han skrev regeringstrogna nyttodikter och reklamverser på rim för statliga produkter som cigaretter och galoscher. Alltså rent bokstavlig plakatpoesi, dikt som klistrades upp på husväggar och nådde en stor publik, även om den inte riktigt rymde den språkliga förnyelse Majakovskij drömt om. Är det så illa med plakatlyrik? frågade sig kritikern och poeten Lars Bäckström i en polemisk artikel 1959. För honom är det ett ord med positiv laddning och han efterlyser svenska poeter som vill ägna sig åt annat än den privata poetiska företagsamheten. Varför inte författa slagord till valaffischer eller nykterhetskampanjer? Att kläcka nyskapande texter till reklamannonser nog kan det vara ett sätt för poeter att nå ut till folket? egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget Nu blev det ju inte riktigt så att poesin florerade på reklamaffischerna. Men det följande årtiondet, det som kallats det politiska uppvaknandets decennium, skulle allt fler poeter lämna sitt privata poetiska företag för att fånga upp tidens vänstervindar. Debattpoesi kallar Björn Håkanson sina dikter redan 1963. Två år senare publiceras den dikt som skulle göra större avtryck än någon annan: Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam. Där svingas den plakatmässiga frasen USAs vidriga krig som en örfil i en annars lågmäld dikt, som utgår från tevenyheterna och poetens egen vardag i Lund. Dikten utlöste omedelbart en intensiv debatt: var det här rätta sättet att förhålla sig till omvärldens lidande? Poeten Ann Margret Dahlquist-Ljungberg utropade i Dagens Nyheter: Reagera! Ropa ut med ett språk som pressar, skriker, tvingar, målar, splittrar, stryper, värker, bränner, plågar, hetsar, provocerar protest mot alla vidriga krig. Men egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget. Det här är reportagets tid. Rapportens. Dokumentets. Ja, facklitteraturen får en allt mer dominerande roll på skönlitteraturens bekostnad. Särskilt illa var det för poesin. I slutet av 60-talet minskade utgivningen med trettio procent. Antalet lyrikdebutanter på de stora förlagen nådde en bottennivå. Samtidigt var poesin livligt omdiskuterad. Det ställdes krav på poesin. Den ansågs ha ett ansvar. Dikterna fylldes med Vietnam-krig, Palme och Nixon, kapitalister och tillväxtgangstrar, studentbarrikader, polisbatonger, stridsvagnar och strejkande gruvarbetare. I romanen Off från 1969 berättar Britt Arenander hur hon skickar en dikt om den grekiska frihetskampen till Aftonbladet och blir refuserad av Karl Vennberg. Inte för att dikten var dålig, utan för att han numera rös när han vädrade engagemangsdikter. Det fick inte gå inflation i engagemanget. Det är ett argument som gör henne upprörd: Det skrivs så mycket dålig engagemangspoesi, säjer man också. Dålig poesi som kommer till på världens lidandes bekostnad. Och vad då, då? Det skrivs mycket dålig poesi om allt möjligt, om kärlek, om tunnelbanor och tekoppar och kosmos och hela skiten. Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt På senare år har det kommit flera böcker som velat omvärdera och uppvärdera den förhånade 60- och 70-talslitteraturen. Johan Svedjedal skrev om tidens protestlitteratur i essäsamlingen Ner med allt? 2014 och samma år försvarade Ebba Witt-Brattström kvinnlig bekännelselitteratur i Stå i bredd. Också den finlandssvenska litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius vill nyansera bilden av en schablonmässigt vänstervriden poesi. I avhandlingen Dikt och ideologi, som utkom våren 2018, läser hon Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons dikter från tiden och hittar lekfull och mångtydig poesi som ruckar på invanda synsätt. Marxisten Gösta Ågren kan visserligen utropa: Känslan av vanmakt inför poesins tillstånd / är hybris. / Ta reda på FNL-insamlingens postgironummer! Men hans dikt är också, och blir med tiden alltmer, en plats för eftertanke, och paradoxer av slaget: Den, som har någonting att säga / undviker ofta ord. Lika tvivlande på vad poesin kan åstadkomma är Claes Andersson i en dikt från 1967: Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesin är ingen lögndetektor / utan själva lögnen. Men om just de här poeterna inte var så enkelspårigt plakatpoetiska, då var de kanske heller inte särskilt typiska för sin tid? Frågan är vilken dikt som bäst representerar en epok: den där tidens ideal avtecknas så tydligt att de blir schabloner eller den som med hjälp av idealen lyckas göra konst av bestående värde? Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt: Bjud borgarna just vad de inte tål: Kultur / i klasskamp / och kallt stål. (Som Guri Holmsen uttryckte det 1970.) Men mycket är skrivet med humor, och faktiskt också distans. Åtskilliga dikter är ironiska och raljanta, ibland grällt satiriska, ibland lågmält underfundiga, och många ifrågasätter likt Claes Andersson diktens roll. Ju mer man läser, desto mer upplöses generaliseringarna. Det blir uppenbart hur poesin drivs framåt, eller bakåt, av debattens brytningar, att en trend föder en motsatt trend och att estetiska ideal inte tillåts stelna utan att få mothugg. Poesin befinner sig alltid i rörelse. Ett tecken på det är att den politiska dikten på senare tid kommit tillbaka med besked: det skrivs avhandlingar om den aktivistiska lyriken samtidigt som kritiker muttrar om 70-talets återkomst. Men kanske är det inte bara det politiska engagemanget som återfötts i ny skepnad, utan också den poetiska pluralismen. För 70-talsdikten gjordes det i själva verket upp med redan på 70-talet. Redan i början av decenniet fanns en uppfattning om att den politiska poesin var uttömd, att det var dags att kliva ned i människans undermedvetna och återinföra lyriken i lyriken. Poeten i slängkappa gjorde comeback, om än i svarta solglasögon. Upproret förkroppsligades av Bruno K Öijer, som med bildberusade besvärjelser ville bryta upp lyrikens handklovar. Själv tyckte han sig stå för en folkets poesi och inspirerades av Majakovskij om än inte plakat-Majakovskij. Hans antagonister såg däremot en poet som isolerade sig i sitt elfenbenstorn istället för att skriva raka dikter om förtrycket. Det bet knappast på plakatpoesihataren Öijer, som deklarerade att Kapitalet vill att man ska skriva reklamtexter, enkla, som tunnelbanespråket. Man skulle också kunna uttrycka det som Gösta Ågren gör i diktsamlingen Massmöte på jorden från 1972: Gärna skulle jag förenkla min dikt, / men det finns ingen genväg. Det är något som skulle vara värt att skriva på ett plakat. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Anna Möller-Sibelius: Dikt och ideologi Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 196070-talspoesi. Apell förlag, 2018.

Ove Joanson, Ebba Witt-Brattström och Stefan Stern om veckan.... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ove Joanson, Ebba Witt-Brattström och Stefan Stern analyserar veckan.... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Vi pratar om hur metoo startade hösten 2017 med en hashtag på sociala medier.Kort genomgång av hur allt började, med fängelsedomen mot Harvey Weinsten och i Sverige där Martin Timell och Fredrik Virtanen namngavs som skyldiga till våldtäkt men friades i rätten. Böcker som vi nämner i programmet är Ebba Witt Brattströms Historiens metoo-vrål. Moa Gammel: Gertrud. Matilda Gustavsson: Klubben.

Ylva Johanssons migrationspakt – hur kommer den att fungera? Ta en öl på fredag och rädda försvaret! Riktig sossepolitik? Fullt i fängelserna – Kriminalvården i stabsläge. Veckopanelen med Ebba Witt-Brattström, Sven Otto Littorin och Thomas Mattsson. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Ylva Johanssons migrationspakt – hur kommer den att fungera? Ta en öl på fredag och rädda försvaret! Riktig sossepolitik? Fullt i fängelserna – Kriminalvården i stabsläge. Veckopanelen med Ebba Witt-Brattström, Sven Otto Littorin och Thomas Mattsson. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I ukens episode snakker vi blant annet mer om eks-makene Horace Engdahl og Ebba Witt-Brattström, om å lese på nytt med me-too-brillene på, om homososialitet og Kulturmannen(hvem er han?). Og hvem er da Kulturkvinnen? Vi har funnet frem til noen av de damene som vi mener skal ha mer oppmerksomhet, og først ut er Karen Blixen.

Fredrika Charlotta Runeberg (f. Tengström) levde under en tid där kvinnor förväntades vårda och sköta hushåll framom skriva och läsa. Den finländska 1800-talskvinnan skulle behärska olika språk, men annan utbildning lämnades åt männen. Fredrika fostrades i en förhållandevis liberal familj där också döttrarna fick skolgång. Redan som barn slukade hon all litteratur hon kom åt och fattade även pennan i tidig ålder. I 20-årsåldern gifte sig Fredrika med poeten och akademikern Johan Ludvig Runeberg. Parallellt med makens litterära framgångar producerade Fredrika romaner, annan prosa och journalistiska texter. Under 1840- och 50-talet arbetade hon för flickors rätt till utbildning och förmyndarskap. Hon fostrade även sex söner och tog hand om familjens tiorumsvilla. Ändå är det många som enbart minns henne som hustru till landets nationalskald och kreatören bakom den cylinderformade Runebergstårtan. Det här vill vi sätta stopp för. I Hissapoddens avsnitt 6, ”Fredrika Runeberg – mer än en tårta”, lyfter historikerna Anna Öhman och Veronica Aspelin fram författaren, journalisten och kvinnosaksförkämpen Fredrika Runeberg. Hur såg hennes verklighet ut som 1800-talskvinna i Finland? Hur var livet som hustru till en av landets mest hyllade män? Hur formades hennes författarskap under åren? Vilket samhällsengagemang bidrog hon med under sin livstid? I avsnittet medverkar även Ebba Witt-Brattström, professor i litteratur vid Helsingfors universitet. Som röstskådespelare fungerar Freja Lindeman (Fredrika Runeberg) och Oscar Öhman (Johan Ludvig Runeberg). Källor: Teresa Rosenlund: Tre kvinnor - tre pennor (1998) Merete Mazzarella: Fredrika Charlotta född Tengström: en nationalskalds hustru (2007) Fredrika Runeberg: Min pennas saga (2007)

Maria-Pia var lite starstruck när hon klev över tröskeln hemma hos Ebba Witt-Brattström, ärkefeminist och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, för att prata med henne om saker som verkligen känns. Om mäns våld mot kvinnor, och om de strukturer som hindrar oss från att vara människor med lika mycket värde. För enligt litteraturen är män centrum i sitt universum, medan kvinnorna delar platsen lika med männen.

Filosofiska salongen, denna fredag med artisten och låtskrivaren Viktor Norén och Ebba Witt-Brattström, professor i litteraturvetenskap, svarar på frågorna: Vad är frihet? Och finns det ett kollektivt medvetande? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att vara sentimental är att ha dålig smak, att vara kladdig och vulgär. Eller? Handlar kanske föraktet för sentimentalitet mer om en beröringsskräck för känslor i stort? funderar Elisabeth Hjorth. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången 2018. Ett språk som kommer med modersmjölken rinner i ådrorna, rinner mellan fingrarna ut på pappret. Det går inte att skriva sig ur. Jag undrar varför ensamheten i mitt språk är så förgörande. Jag undrar varför stumheten känns som en olycklig tillflykt. Den första kärleken saknar spår av sentimentalitet. Den uttrycks som begär, anknytning, förspråklighet eller lycka. Barnet vid bröstet älskar med en rå, djurisk kärlek. Inte sentimental. Ordet modersmjölk, däremot, har en sentimental klang. Och den ikoniska bilden av det ammande barnet väcker förstörelselusta. Läckande uppsvällda och oigenkännliga bröst, stelnade fläckar på kläderna och den ambivalenta erfarenheten av att bokstavligen bli konsumerad får kvinnor att skriva itu bilden. De skriver i protest mot sentimentaliteten, som inte rymmer alienationen. Sentimentalitet kräver historia och sammanhang. Så småningom blir barnet sentimentalt. Kanske mamman också. Jag minns alla mina mjölkstockningar men inte fullt hur outhärdliga de var. När jag slutat amma ångrar jag mig. Tiden när jag var den utvalda och enda, mitt barns källa till en särskild fenomenologisk kunskap om världen, är över. Sentimentalt. Känslan sväller i takt med att min betydelse minskar. Det vi hade, nu är det över. Nu kan vem som helst ge henne mat, nu är jag utbytbar. Och det vi hade var ju himlastormande. Minne, referenser och metaforer skapar sentimentalitetens rum. Utifrån liknar det skammens garderob. Spetsar, leopardimitationer, målade pärlor. I en essä om sentimentalitet och sötningsmedlet Sackarin skriver Leslie Jamison att hungern efter sådana intryck har en outtalad skam på tungan. Vi håller den i schack för att inte avslöjas som banala, egocentriska eller helt enkelt vanliga. Det är genant att ta genvägar till känslorna, att trösta sig med falskt socker. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Att ha fått något med modersmjölken är att hänvisa till band så starka att de berättar om vem jaget är. Hon fick musiken med modersmjölken. Han fick tennisen med modersmjölken. Jag fick ett språk med modersmjölken. Ett språk som å ena sidan var högstämt och existentiellt, å andra sidan manipulativt och sentimentalt. Bibelns skönhet och fasa, pingströrelsens stränga sötma. Ett arv av absolut obeveklighet i kombination med en ömsom lockande, ömsom hotfull, sentimentalitet. Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever. Refrängen på radio spelas som ett omkväde för en tid, uttryckt i en hitlåt som lika gärna kunde vara hämtad ur de senaste samtidsromanerna. Utsagan framstår som sentimental för mig, som en koketterande överdrift. För att det inte har varit mitt problem. För att mitt problem är allt annat än brist på känsla. Att leva är att känna, för mycket. Och därmed löpa en ständig risk att falla ner i något kladdigt och pinsamt. Sentimentaliteten är skamlig för att den tyder på dålig smak. Att vara för mycket är att sakna stil. För mycket smink, för hög röst, för tårdrypande meningar. Anklagelsen riktas uppenbarligen mot kvinnor, som följaktligen utvecklar en finkalibrerad förmåga till självcensurerande omskrivningar av känslor. A smart girl leaves before she is left. Vi avfärdar sentimentaliteteten för att kunna sätta oss till doms över konsten och det subtila, vi är så hyperkänsliga att vi inte behöver ett primitivt överflöd av känslor, skriver Jamison. Den kvinna som vill bli tagen på allvar gör bäst i att hålla sin primitivitet i schack. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Nostalgin rymmer ett överseende med att gå tillbaka till det som på ett eller annat sätt har format en. Kvinnors möjlighet att göra detsamma begränsas av att själva bilden är sentimental. Alltså hugger flickor huvudet av sina dockor, kvinnor skriver fram fulhet och äckel för att förstöra en ikonisk bild men också för att undkomma sentimentalitet. För att äntligen kunna utgöra ett hot. när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor Känslan säger att jag lever. Den säger att jag finns. Det är glädjefullt att känna glädje, det är upphetsande att bli upphetsad, skrev psykologen Silvan Tomkins. Oavsett kön. Men känslan är samtidigt historiskt och politiskt konstruerad. Varför kallas känslan sentimental och varför betraktas den som en låtsaskänsla? Föraktet för sentimentalitet, dess ytlighet och yviga gester, har att göra med en beröringsskräck för känslor i stort, menar Robert Salomon. I sitt försvar för sentimentaliteten skriver han att en akademisk manschauvinism härskar genom att svartmåla känslor generellt. Att stämpla dem som sentimentala är ett sätt att förvisa dem ur diskursen. Vilket kunde betyda att när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor. Ibland till priset av att bli kallade sentimentala. Ibland i protest mot sentimentaliteten som en plats reserverad för dem. Sentimentaliteten kom med modersmjölken. Mötas vi uti den staden, som vid livets klara älv, är med jaspis, guld och pärlor byggd, utav vår Fader själv? Det finns ett lyckoland bortom bergen, det dryper av mjölk och honung. Det finns alltid ett lyckoland, men bara för vissa. Lockelsen i det paradisiska tillståndet sätter varje kritik ur spel. Den nationalistiska, patriarkala eller religiösa sentimentaliteten tystar med hjälp av den hemliga, skamliga rädslan att kanske inte duga för paradiset. Sentimentaliteten talar alltså om vad du ska känna. Den fungerar att förföra med, moralistiskt, religiöst och politiskt. Men erotiskt? Tveksamt, säger du. För du vill inte ligga med den som talar om vad du ska känna. Du vill känna. Men tänk om känslan uppstår av rosor som vägrar vara ironiska? Som kastar om föraktet för sig själva som kliché och blir åtråvärda? Kanske är det bara queer litteratur som kan fatta detta. Queerteori är fortfarande bättre än modern litteratur på att förstå, använda och omfamna sentimentalitet, skriver Kevin Kopelson. Jag tror att han menar: bättre på att gå in i skamgarderoben och leta fram de mest anslående stereotyperna att klä upp sig i. Som motstånd och kärleksförklaring i ett.  Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln. Både sentimentalitet och antisentimentalitet fungerar självrättfärdigande, enligt Jamison. Sentimentaliteten är paradoxal och riskabel. Bilden av det gråtande barnet talar till betraktarens önskedröm om sig själv som den empatiska betraktaren. Stilpolisen, å sin sida, söker bekräftelse av sitt ogillande omdöme för att få räknas bland de smarta och sofistikerade. Oscar Wilde sa: En sentimental person vill helt enkelt njuta lyxen av en känsla utan att betala för den. Att bli påkommen med något sådant, att syssla med känslor en inte har rätt till, väcker skam. Någon tittar och fäller domen: för mycket. Ställer den gamla frågan: vem tror du att du är? Saken är den att kvinnor betalar hela tiden. Föraktet för att känna för mycket, för att vara too much, är ett självförakt. Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln. Det hjälper inte att tala till det. Skam sätter sig och skriver. Någon som inte älskar mig måste säga att jag finns. Skam glömmer så fort. Hjälp skam. Hjälp skam att skriva rosor och regnbågar, enhörningar och stjärnor. Hjälp skam att skriva hjärta. XOXO Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik Litteratur Jamison, Leslie: Empatiproven, övers Sofia Nordin Fischer, Weyler, Stockholm, 2016 Kopelson, Kevin: Sentimental journey, i n+1, 29/4 2009 Kristeva, Julia: Stabat mater och andra texter, i urval av Ebba Witt-Brattström, övers. Ann Runnqvist-Vinde, Natur & Kultur, Stockholm, 1990 #Monroe, Marylin Salomon, Robert C: In Defence of Sentimentality, Oxford University, New York, 2004 Tomkins, Silvan S: Affect Imagery Consciousness Vol III, Springer, New York, 1991

Som ung drömde hon om det jämställda äktenskapet och om att stå i bredd, både yrkesmässigt och privat. Drömmen blev sann men efter 16 år kom en spricka som småningom växte. Ebba-Witt Brattström sommarpratar om släktens dramatiska väg till Sverige och om mormors trauman. Hon berättar om kvinnorörelsen och universitetens patriarkat men naturligtvis pratar hon även makt, metoo och Svenska Akademien. Redaktör. Maria Sundblom Lindberg, Parad Media

Minst 156 människor har dödats i blodiga explosioner i Sri Lanka. Dagens gäst är litteraturprofessorn och författaren Ebba Witt Brattström. Sveriges första homosexuella biskop Eva Brunne är aktuell med ny bok och i Helsingborg sköts två män till döds. Även regissörbesök om den lilla utbrytarregionen Transnistrien i hjärtat av Europa. P4 Extra

Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson. Feberboken är ett modernistiskt manifest från 1931 med ord fortfarande bär: bitterbrev, samhällsmikrober, nervspetsliv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "Jag tror jag måste dö för att ge ut den här boken. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak". Redan 1929 hade Stina Aronson skickat in "Feberboken" till den litteraturpristävling dit också den finlandssvenske modernisten Henry Parland hade sänt sitt tunna trasiga romanfragment "Sönder". Värt att notera är att ingen av dem vann och att båda texterna fortfarande känns hypermoderna. "Feberboken" kretsar kring före under och efter mötet i Paris mellan författaren Mimmi, 32, som längtar ut ur sitt borgerliga äktenskap och den glupske poeten Hugo, 23, som vill skriva dynamiska symfonier och välta världen med vital erotik. "Feberboken" är 130 sidor vånda, fixering och ett begär som måste låta sig skrivas, Hugo är liksom predestinerad till att bli i bok. Det går att lägga en söndersprängd dramaturgisk kurva över denna feber, upptakt och intrig, "fabulera orkar jag inte – jag upplever allt för massivt för att riva upp och väva om det." När "Feberboken" kom ut under pseudonymen Mimmi Palm 1931 ansågs den vara pinsamt självbiografisk, för alla visste ju att den handlade om Stina själv och hennes relation till poeten Artur Lundkvist. "Kvinnlig bikt, hysteriska monologer" var några omdömen. Ingen såg den som ett modernistiskt manifest, skriver Ebba Witt Brattström i förordet till den nya upplagan. Det var inte lätt att vara reflexiv kvinna i trettiotalets primitivistiska strömningar. Mimmi skriver sig genom kapitlet Hugo, alltmer lakonisk, och inser att hon måste täcka hans försvinnande med medel ur egna fonder. "Detta är slutet mellan två ordtränade individer med förhandskunskap." Som uppläsare bl.a. Sara Lundin och vi hör också Stina Aronson ur radioarkivet. Katarina Wikarskatarina.wikars@sverigesradio.se

Ingen kunde strukturera feber som författaren Stina Aronson. "Feberboken" är ett modernistiskt manifest från 1931 med ord fortfarande bär: bitterbrev, samhällsmikrober, nervspetsliv. "Jag tror jag måste dö för att ge ut den här boken. För mig blir döden i så fall en litterär sak, en kompositionssak". Redan 1929, tänk för 90 år sen, hade Stina Aronson skickat in "Feberboken" till den litteraturpristävling dit också den finlandssvenske modernisten Henry Parland hade sänt sitt tunna trasiga romanfragment "Sönder". Värt att notera är att ingen av dem vann och att båda texterna fortfarande känns hypermoderna. "Feberboken" kretsar kring före under och efter mötet i Paris mellan författaren Mimmi, 32, som längtar ut ur sitt borgerliga äktenskap och den glupske poeten Hugo, 23, som vill skriva dynamiska symfonier och välta världen med vital erotik.  "Feberboken" är 130 sidor vånda fixering och ett begär som måste låta sig skrivas, Hugo är liksom predestinerad till att bli i bok. Det går att lägga en söndersprängd dramaturgisk kurva över denna feber, upptakt och intrig, "fabulera orkar jag inte jag upplever allt för massivt för att riva upp och väva om det." När "Feberboken" kom ut under pseudonymen Mimmi Palm 1931 ansågs den vara pinsamt självbiografisk, för alla visste ju att den handlade om Stina själv och hennes relation till poeten Artur Lundkvist. "Kvinnlig bikt, hysteriska monologer" var några omdömen. Ingen såg den som ett modernistiskt manifest, skriver Ebba Witt Brattström i förordet till den nya upplagan. Det var inte lätt att vara reflexiv kvinna i trettiotalets primitivistiska strömningar.  Mimmi skriver sig genom kapitlet Hugo, alltmer lakonisk, och inser att hon måste täcka hans försvinnande med medel ur egna fonder. "Detta är slutet mellan två ordtränade individer med förhandskunskap." Som uppläsare bl.a. Sara Lundin och vi hör också Stina Aronson ur radioarkivet. Katarina Wikars katarina.wikars@sverigesradio.se

Med Ebba Witt-Brattström og Anemari Neple. Edith Södergran (1892–1923) er en nærmest mytisk skikkelse: Hun skrev poesi på en måte ingen andre hadde skrevet før henne. Diktene hennes er blitt beskrevet som livsbejaende og fulle av dødslengsel, ekstatiske og lavmælte, ironiske og patetiske. Södergran ble den første modernisten i svenskspråklig diktning, og til tross for hennes korte liv og få utgivelser har hun satt dype spor i nordisk litteratur. Vi har invitert den svenske forfatteren og litteraturviteren Ebba Witt-Brattström og vår husakademiker Anemari Neple til å diskutere Södergrans liv, verk og ettermæle. Samtalen ledes av Fredrik Hagen. Lyrikksalong er støttet av Fritt Ord, Hordaland fylkeskommune og Litteraturhuset.

Hva er det med Knausgårds bøker som har så enorm appell? Karl Ove Knausgårds megalomane bokprosjekt, der han over 3600 sider skriver sitt liv ned til de minste detaljer og tvangstanker, har gitt gjenklang hos lesere over hele verden. Mottakelsen av hans bøker og forfatterskap er av et kaliber som overgår alt annet i norsk samtidslitteratur. Hva er det med bøkene som har så enorm appell? Leses han annerledes i utlandet enn i Norge? Vi har invitert Ebba Witt-Brattström, Annette Orre og Henrik Keyser-Pedersen til en samtale om Min kamp som litterær eksportvare. Møteleder: Frode Saugestad.

Med Ebba Witt-Brattström og Anemari Neple. Edith Södergran (1892–1923) er en nærmest mytisk skikkelse: Hun skrev poesi på en måte ingen andre hadde skrevet før henne. Diktene hennes er blitt beskrevet som livsbejaende og fulle av dødslengsel, ekstatiske og lavmælte, ironiske og patetiske. Södergran ble den første modernisten i svenskspråklig diktning, og til tross for hennes korte liv og få utgivelser har hun satt dype spor i nordisk litteratur. Vi har invitert den svenske forfatteren og litteraturviteren Ebba Witt-Brattström og vår husakademiker Anemari Neple til å diskutere Södergrans liv, verk og ettermæle. Samtalen ledes av Fredrik Hagen.

Hva er det med Knausgårds bøker som har så enorm appell? Karl Ove Knausgårds megalomane bokprosjekt, der han over 3600 sider skriver sitt liv ned til de minste detaljer og tvangstanker, har gitt gjenklang hos lesere over hele verden. Mottakelsen av hans bøker og forfatterskap er av et kaliber som overgår alt annet i norsk samtidslitteratur. Hva er det med bøkene som har så enorm appell? Leses han annerledes i utlandet enn i Norge? Vi har invitert Ebba Witt-Brattström, Annette Orre og Henrik Keyser-Pedersen til en samtale om Min kamp som litterær eksportvare. Møteleder: Frode Saugestad.

Om det stormiga konstnärsäktenskapet mellan Harry och Moa Martinson. 1935 efterlyste hon honom i radio. Kerstin M Lundberg och Katarina Wikars besöker Moas torp där Harrys hatt hänger kvar. Harry Martinson och Moa Martinson skrev, diskuterade Freud och reste till Sovjetunionen tillsammans. Hans unga författarkolleger med Ivar Lo Johansson i spetsen försökte hela tiden få honom bort från Moa. Hur har de då påverkat varandras skrivande? Vem vet om Harry ens skrivit Aniara utan Moa? I programmet medverkar bl.a. Ebba Witt-Brattström, Kerstin Engman och Harriet Thurgren, Moas barnbarn, samt Moa själv som spelar skivor. Uppläsare är Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson.

Från den föräldralöse sockenungen i "Nässlorna blomma" över de filosofiska luffarna i "Vägen till Klockrike" till visionen om den hemlösa mänskligheten i "Aniara". Harry Martinsons versepos Aniara från 1956 om rymdskeppet, där mänskligheten dansar instängd mitt ute i den kosmiska oändligheten, är en lyrisk fantasi om ensamheten som aldrig verkar släppa taget om oss, och som ständigt sätts upp på nytt. Men vad var det inuti författaren Harry Martinson som skapade en så skakande ödslig färd som Aniaras 15.000 år långa resa mot ett ouppnåeligt mål? I "Harry och hemlösheten", som sändes första gången 2004 inför 100-års jubileet av Martinsons födelse, betraktar Katarina Wikars och Kerstin M Lundberg författarens egen övergivenhet, rastlöshet och vilsna resor tillsammans med bland andra Staffan Söderblom, Kjell Espmark och Ebba Witt Brattström. Den lille Harrys ständiga färd mot sin mor i Amerika blev aldrig fullbordad. I stället luffade han sig in i den svenska författareliten. Kanske hittade han hem till slut, i språket.

Om det stormiga konstnärsäktenskapet mellan Harry och Moa Martinson. 1935 efterlyste hon honom i radio. Kerstin M Lundberg och Katarina Wikars besöker Moas torp där Harrys hatt hänger kvar. Harry Martinson och Moa Martinson skrev, diskuterade Freud och reste till Sovjetunionen tillsammans. Hans unga författarkolleger med Ivar Lo Johansson i spetsen försökte hela tiden få honom bort från Moa. Hur har de då påverkat varandras skrivande? Vem vet om Harry ens skrivit Aniara utan Moa? I programmet medverkar bl.a. Ebba Witt-Brattström, Kerstin Engman och Harriet Thurgren, Moas barnbarn, samt Moa själv som spelar skivor. Uppläsare är Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson.

Om det stormiga konstnärsäktenskapet mellan Harry och Moa Martinson. 1935 efterlyste hon honom i radio. Kerstin M Lundberg och Katarina Wikars besöker Moas torp där Harrys hatt hänger kvar. Harry Martinson och Moa Martinson skrev, diskuterade Freud och reste till Sovjetunionen tillsammans. Hans unga författarkolleger med Ivar Lo Johansson i spetsen försökte hela tiden få honom bort från Moa. Hur har de då påverkat varandras skrivande? Vem vet om Harry ens skrivit Aniara utan Moa? I programmet medverkar bl.a. Ebba Witt-Brattström, Kerstin Engman och Harriet Thurgren, Moas barnbarn, samt Moa själv som spelar skivor. Uppläsare är Gunilla Nyroos, Reine Brynolfsson och Christer Söderqvist.

Från den föräldralöse sockenungen i "Nässlorna blomma" över de filosofiska luffarna i "Vägen till Klockrike" till visionen om den hemlösa mänskligheten i "Aniara". Harry Martinsons versepos Aniara från 1956 om rymdskeppet, där mänskligheten dansar instängd mitt ute i den kosmiska oändligheten, är en lyrisk fantasi om ensamheten som aldrig verkar släppa taget om oss, och som ständigt sätts upp på nytt. Men vad var det inuti författaren Harry Martinson som skapade en så skakande ödslig färd som Aniaras 15.000 år långa resa mot ett ouppnåeligt mål? I "Harry och hemlösheten", som sändes första gången 2004 inför 100-års jubileet av Martinsons födelse, betraktar Katarina Wikars och Kerstin M Lundberg författarens egen övergivenhet, rastlöshet och vilsna resor tillsammans med bland andra Staffan Söderblom, Kjell Espmark och Ebba Witt Brattström. Den lille Harrys ständiga färd mot sin mor i Amerika blev aldrig fullbordad. I stället luffade han sig in i den svenska författareliten. Kanske hittade han hem till slut, i språket.

Så gör alla kvinnor är otrogna alltså! Mozarts opera har ofta framförts som en liten komisk pärla om kvinnors ombytliga natur. Men är det egentligen så kul och på vems bekostnad dras skämtet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I podden, som spelades in på Bokmässan i Göteborg 2018, pratar producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette med Ebba Witt-Brattström, författare och professor i litteraturvetenskap, om pornografisk filosofi, kvinnoförakt, svårigheten att sätta upp den här operan och den undersköna musiken. Cosi fan tuttes Spotifylista innehåller dels musik som spelas i podden, dels fler betydelsefulla avsnitt ur operan.

"Så gör alla kvinnor" är otrogna alltså! Mozarts opera har ofta framförts som en liten komisk pärla om kvinnors ombytliga natur. Men är det egentligen så kul och på vems bekostnad dras skämtet? I podden, som spelades in på Bokmässan i Göteborg 2018, pratar producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette med Ebba Witt-Brattström, författare och professor i litteraturvetenskap, om pornografisk filosofi, kvinnoförakt, svårigheten att sätta upp den här operan och den undersköna musiken. Cosi fan tuttes Spotifylista innehåller dels musik som spelas i podden, dels fler betydelsefulla avsnitt ur operan.

"Så gör alla kvinnor" är otrogna alltså! Mozarts opera har ofta framförts som en liten komisk pärla om kvinnors ombytliga natur. Men är det egentligen så kul och på vems bekostnad dras skämtet? I podden, som spelades in på Bokmässan i Göteborg 2018, pratar producenten och programledaren Britta Svanholm Maniette med Ebba Witt-Brattström, författare och professor i litteraturvetenskap, om pornografisk filosofi, kvinnoförakt, svårigheten att sätta upp den här operan och den undersköna musiken. COSI FAN TUTTES LÅTLISTA: Cosi fan tuttes Spotifylista Låtlistan innehåller dels musik som spelas i podden, dels fler betydelsefulla avsnitt ur operan.

Aikainen lintu madon nappaa, mutta lukuvikalaisten mielestä kuitenkin parempi myöhään kuin ei milloinkaan. Lukuvika nimittäin palaa Helsinki Lit -kirjallisuusfestareiden tunnelmiin - tapansa mukaan vähän jälkijunassa. Keskustelussa ovat tällä kertaa Golnaz Hashemzadeh Bonden Olimme kerran, Morten A. Strøksnesin Merikirja, Domenico Starnonen Solmut, Ayọ̀bámi Adébáyọ̀n Älä mene pois ja Ebba Witt-Brattströmin Vuosisadan rakkaussota.

Ebba Witt-Brattström är en litteraturvetare, professor och feminist. Jag har länge velat intervjua Ebba för jag tycker hon är en av de mest intellektuella personer inom kulturvärlden i Sverige. Hon är en klipsk person som har varit lagledare för det vinnande laget i Kulturfrågan Kontrapunkt som går på SVT. Ebba lyfter fram kvinnliga författare från historien för att visa på att kvinnan kan. Dessutom för att visa på att vi har haft många duktiga kvinnor i vår tid, trots att endast 12 procent av historiens nobelpristagare inom litteratur är kvinnor. Dessutom är Ebba en röst för tragedin i Svenska Akademien då hennes ex-man är Horace Engdahl. 

Et topptungt panel ser nærmere på den skandinaviske varianten av en av det siste hundreårets mest vellykkede sosiale revolusjoner. Med Marta Breen, Nina Björk, Suzanne Brøgger og Ebba Witt-Brattström.

Möt författaren Ebba Witt-Brattström i ett samtal med Ann Ighe. Ebba Witt-Brattström är författare och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hon har skrivit en rad litteraturhistoriska böcker, bl a om Moa Martinson och Edith Södergran. I Å alla kära systrar! från 2010 ger hon en personlig skildring av 1970-talets kvinnorörelse och Grupp 8. I Stå i bredd: 1970-talets kvinnor, män och litteratur från 2014 ger hon en helt ny bild av en litterärt livaktig epok. 2016 utkom Kulturmannen och andra texter och den skönlitterära Århundradets kärlekskrig. Ebba Witt-Brattström är flerfaldigt belönad, Moa-priset 1991 och senast med Expressens Björn Nilsson-pris samt Mårbackapriset. SAMTALSLEDARE Ann Ighe är redaktör för tidskriften Ord&Bild och ekonomihistoriker.

Birgitta Birgersdotter (1303-1373) är den uppländska lagmansdottern som blev helgon i Rom. Redan som 6-åring kände hon enligt egen utsago den gudomliga kallelsen. Under resten av sitt liv drabbades Birgitta av syner, som nedtecknades och gav eko i sin samtid. I dessa "himmelska uppenbarelser" gestaltas alltifrån Jesu födelse som en förlossningsscen till samtida politiska intriger. Veckans avsnitt tar ett samlat grepp om Heliga Birgittas gärning, med fokus på hennes banbrytande texter och kontroversiella personlighet. Gäst i studion är Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, författare och debattör. Hon har publicerat ett urval av Heliga Birgittas himmelska uppenbarelser, "I dig blev den store Guden en liten pilt" (2003), och skriver om helgonet i den aktuella "Kulturkvinnan och andra texter" (2017). Bildningspodden – en podcast för vetgiriga – produceras av Magnus Bremmer för Humanistiska fakulteten vid Stockholms universitet. Inspelningsteknik och klippning: Christine Ericsdotter Nordgren.

Boken "Århundradets kärlekskrig" av författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström blev en av 2016 års mest omtalade svenska böcker, men också en opera. Den omdiskuterade punktromanen Århundradets kärlekskrig av författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström blev operan Kärlekskriget med musik av tonsättaren Paula af Malmborg Ward. Den 3 mars 2017 hade Stockholms stadsteater urpremiär för en pjäs på boken, och den 6 juli samma år var det urpremiär för operan Kärlekskriget. Birgitta Tollan har talat med publik och en stor del av ensemblen i samband med premiären i Vattnäs konsertlada vid Orsasjön, Dalarnas enda operahus. Jag skulle tvingas kyssa den hand som slog mig För att få leva i din höga närhet Du var kungen Jag var pigan Ebba Witt-Brattström berättar att romanen är en sorgesång över ett havererat äktenskap som varat i många år. Det som en gång var stor kärlek har vänts till långdragen kamp, ett kärlekskrig. En lidande kvinna uppfattas som aggressiv och en aggressiv man uppfattas som lidande. Vi är hjärntvättade på nåt sätt!, säger Ebba Witt-Brattström. I dokumentären lyssnar vi på musiken och sjunger gör världsalten Anna Larsson som HON, basbarytonen Lars Arvidson som HAN och den unga sopranen Amelia Jakobsson som IVONA, en karaktär som librettisten Mathias Clason skrev in i librettot tillsammans med regissören, skådespelaren och sångaren Niklas Hjulström som här regisserar sin första opera. IVONA finns inte med i punktromanen. Hon är i operan polska och städar hos det upphöjda medelklassparet. Dessutom är hon forskarassistent och ibland emotionellt stöd till karaktären HON. När operan Kärlekskriget hade spelats för sista gången kunde vi läsa om #metoo-upprop över hela världen. Tre av kvinnorna i teamet kring Kärlekskriget har varit tongivande i frågor om kvinnors liv och rättigheter: Anna Larsson var initiativtagare till uppropet #visjungerut i Sverige. Paula af Malmborg Ward har bl a komponerat radiooperan Hittekvinnan efter fem böcker av Kerstin Thorvall, operan Dansa min docka om anorexi och körverket Äggen är slut om klimakteriet. Och Ebba Witt-Brattström har under många år skrivit böcker och debattartiklar i ämnet: Kulturkvinnan, Kulturmannen och andra texter, Stå i bredd : 70-talets kvinnor, män och litteratur, Å alla kära systrar!, Ur könets mörker m fl. Om operan satts upp efter #metoo-uppropen - hade Ebba Witt-Brattström då sett annorlunda på relationen mellan HON och HAN efter att ha läst alla tusentals vittnesmål från kvinnor som varit utsatta för patriarkala övergrepp? Basbarytonen Lars Arvidson var senare initiativtagare till ett upprop till stöd för uppropet #visjungerut tillsammans med bl a Peter Mattei, Rickard Söderberg, Lars Cleveman och Michael Weinius. All musik i denna dokumentär är ur operan Kärlekskriget. Musiken är inspelad av Kristian Eliasson, som är kompositör, musiker och ljudkonstnär. Spelar gör Västerås Sinfonietta under ledning av dirigenten Fredrik Burstedt.

Boken "Århundradets kärlekskrig" av författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström blev mycket omtalad 2016. På den skrevs också en opera och det är ämnet för den här dokumentären. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Boken handlar om ett äktenskap i upplösning och kom ett par år sedan Ebba Witt-Brattström och författaren och akademiledamoten Horace Engdahl hade separerat mer eller mindre i det offentliga. Den 3 mars 2017 hade Stockholms stadsteater urpremiär för en pjäs på boken, och den 6 juli samma år var det urpremiär för en opera på den samma i Vattnäs konsertlada utanför Mora. Operan heter "Kärlekskriget" och är skriven av tonsättaren Paula af Malmborg Ward och librettisten Mathias Clason. Clason har också skrivit in en tredje person som inte finns i boken, den unga kvinnan "Ivona" som städar hos det upphöjda medelklassparet. Hon "ser förhållandet med friska ögon", berättar regissören Niklas Hjulström i programmet. "Ivona" har också fått en storslagen aria skriven åt sig. "Hon" spelades i Vattnäs konsertlada av alten Anna Larsson, "Han" av basbarytonen Lars Arvidson och "Ivona" av sopranen Amelia Jakobsson. En P2 Dokumentär av Birgitta Tollan/Tollan Media.

Boken "Århundradets kärlekskrig" av författaren och litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström blev mycket omtalad 2016. På den skrevs också en opera och det är ämnet för den här dokumentären. Boken handlar om ett äktenskap i upplösning och kom ett par år sedan Ebba Witt-Brattström och författaren och akademiledamoten Horace Engdahl hade separerat mer eller mindre i det offentliga. Den 3 mars 2017 hade Stockholms stadsteater urpremiär för en pjäs på boken, och den 6 juli samma år var det urpremiär för en opera på den samma i Vattnäs konsertlada utanför Mora. Operan heter "Kärlekskriget" och är skriven av tonsättaren Paula af Malmborg Ward och librettisten Mathias Clason. Clason har också skrivit in en tredje person som inte finns i boken, den unga kvinnan "Ivona" som städar hos det upphöjda medelklassparet. Hon "ser förhållandet med friska ögon", berättar regissören Niklas Hjulström i programmet. "Ivona" har också fått en storslagen aria skriven åt sig. "Hon" spelades i Vattnäs konsertlada av alten Anna Larsson, "Han" av basbarytonen Lars Arvidson och "Ivona" av sopranen Amelia Jakobsson. En P2 Dokumentär av Birgitta Tollan/Tollan Media.

Att vara sentimental är att ha dålig smak, att vara kladdig och vulgär. Eller? Handlar kanske föraktet för sentimentalitet mer om en beröringsskräck för känslor i stort? funderar Elisabeth Hjorth. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ett språk som kommer med modersmjölken rinner i ådrorna, rinner mellan fingrarna ut på pappret. Det går inte att skriva sig ur. Jag undrar varför ensamheten i mitt språk är så förgörande. Jag undrar varför stumheten känns som en olycklig tillflykt.  Den första kärleken saknar spår av sentimentalitet. Den uttrycks som begär, anknytning, förspråklighet eller lycka. Barnet vid bröstet älskar med en rå, djurisk kärlek. Inte sentimental. Ordet modersmjölk, däremot, har en sentimental klang. Och den ikoniska bilden av det ammande barnet väcker förstörelselusta. Läckande uppsvällda och oigenkännliga bröst, stelnade fläckar på kläderna och den ambivalenta erfarenheten av att bokstavligen bli konsumerad får kvinnor att skriva itu bilden. De skriver i protest mot sentimentaliteten, som inte rymmer alienationen. Sentimentalitet kräver historia och sammanhang. Så småningom blir barnet sentimentalt. Kanske mamman också. Jag minns alla mina mjölkstockningar men inte fullt hur outhärdliga de var. När jag slutat amma ångrar jag mig. Tiden när jag var den utvalda och enda, mitt barns källa till en särskild fenomenologisk kunskap om världen, är över. Sentimentalt. Känslan sväller i takt med att min betydelse minskar. Det vi hade, nu är det över. Nu kan vem som helst ge henne mat, nu är jag utbytbar. Och det vi hade var ju himlastormande. Minne, referenser och metaforer skapar sentimentalitetens rum. Utifrån liknar det skammens garderob. Spetsar, leopardimitationer, målade pärlor. I en essä om sentimentalitet och sötningsmedlet Sackarin skriver Leslie Jamison att hungern efter sådana intryck har en outtalad skam på tungan. Vi håller den i schack för att inte avslöjas som banala, egocentriska eller helt enkelt vanliga. Det är genant att ta genvägar till känslorna, att trösta sig med falskt socker. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Att ha fått något med modersmjölken är att hänvisa till band så starka att de berättar om vem jaget är. Hon fick musiken med modersmjölken. Han fick tennisen med modersmjölken. Jag fick ett språk med modersmjölken. Ett språk som å ena sidan var högstämt och existentiellt, å andra sidan manipulativt och sentimentalt. Bibelns skönhet och fasa, pingströrelsens stränga sötma. Ett arv av absolut obeveklighet i kombination med en ömsom lockande, ömsom hotfull, sentimentalitet. Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever. Refrängen på radio spelas som ett omkväde för en tid, uttryckt i en hitlåt som lika gärna kunde vara hämtad ur de senaste samtidsromanerna. Utsagan framstår som sentimental för mig, som en koketterande överdrift. För att det inte har varit mitt problem. För att mitt problem är allt annat än brist på känsla. Att leva är att känna, för mycket. Och därmed löpa en ständig risk att falla ner i något kladdigt och pinsamt. Sentimentaliteten är skamlig för att den tyder på dålig smak. Att vara för mycket är att sakna stil. För mycket smink, för hög röst, för tårdrypande meningar. Anklagelsen riktas uppenbarligen mot kvinnor, som följaktligen utvecklar en finkalibrerad förmåga till självcensurerande omskrivningar av känslor. A smart girl leaves before she is left. Vi avfärdar sentimentaliteteten för att kunna sätta oss till doms över konsten och det subtila, vi är så hyperkänsliga att vi inte behöver ett primitivt överflöd av känslor, skriver Jamison. Den kvinna som vill bli tagen på allvar gör bäst i att hålla sin primitivitet i schack. När män blir sentimentala och fastnar i citeringar av sina favoritgenier löper de sällan någon risk att anklagas för styrkan i sina känslor. Nostalgin rymmer ett överseende med att gå tillbaka till det som på ett eller annat sätt har format en. Kvinnors möjlighet att göra detsamma begränsas av att själva bilden är sentimental. Alltså hugger flickor huvudet av sina dockor, kvinnor skriver fram fulhet och äckel för att förstöra en ikonisk bild men också för att undkomma sentimentalitet. För att äntligen kunna utgöra ett hot. när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor Känslan säger att jag lever. Den säger att jag finns. Det är glädjefullt att känna glädje, det är upphetsande att bli upphetsad, skrev psykologen Silvan Tomkins. Oavsett kön. Men känslan är samtidigt historiskt och politiskt konstruerad. Varför kallas känslan sentimental och varför betraktas den som en låtsaskänsla? Föraktet för sentimentalitet, dess ytlighet och yviga gester, har att göra med en beröringsskräck för känslor i stort, menar Robert Salomon. I sitt försvar för sentimentaliteten skriver han att en akademisk manschauvinism härskar genom att svartmåla känslor generellt. Att stämpla dem som sentimentala är ett sätt att förvisa dem ur diskursen. Vilket kunde betyda att när kvinnor skriver raseri, leda, kroppsångest, prestationsångest, njutning, ömhet och sorg återtar de rätten att skriva om känslor. Ibland till priset av att bli kallade sentimentala. Ibland i protest mot sentimentaliteten som en plats reserverad för dem. Sentimentaliteten kom med modersmjölken. Mötas vi uti den staden, som vid livets klara älv, är med jaspis, guld och pärlor byggd, utav vår Fader själv? Det finns ett lyckoland bortom bergen, det dryper av mjölk och honung. Det finns alltid ett lyckoland, men bara för vissa. Lockelsen i det paradisiska tillståndet sätter varje kritik ur spel. Den nationalistiska, patriarkala eller religiösa sentimentaliteten tystar med hjälp av den hemliga, skamliga rädslan att kanske inte duga för paradiset. Sentimentaliteten talar alltså om vad du ska känna. Den fungerar att förföra med, moralistiskt, religiöst och politiskt. Men erotiskt? Tveksamt, säger du. För du vill inte ligga med den som talar om vad du ska känna. Du vill känna. Men tänk om känslan uppstår av rosor som vägrar vara ironiska? Som kastar om föraktet för sig själva som kliché och blir åtråvärda? Kanske är det bara queer litteratur som kan fatta detta. Queerteori är fortfarande bättre än modern litteratur på att förstå, använda och omfamna sentimentalitet, skriver Kevin Kopelson. Jag tror att han menar: bättre på att gå in i skamgarderoben och leta fram de mest anslående stereotyperna att klä upp sig i. Som motstånd och kärleksförklaring i ett.   Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln.  Både sentimentalitet och antisentimentalitet fungerar självrättfärdigande, enligt Jamison. Sentimentaliteten är paradoxal och riskabel. Bilden av det gråtande barnet talar till betraktarens önskedröm om sig själv som den empatiska betraktaren. Stilpolisen, å sin sida, söker bekräftelse av sitt ogillande omdöme för att få räknas bland de smarta och sofistikerade. Oscar Wilde sa: En sentimental person vill helt enkelt njuta lyxen av en känsla utan att betala för den. Att bli påkommen med något sådant, att syssla med känslor en inte har rätt till, väcker skam. Någon tittar och fäller domen: för mycket. Ställer den gamla frågan: vem tror du att du är? Saken är den att kvinnor betalar hela tiden. Föraktet för att känna för mycket, för att vara too much, är ett självförakt. Skam vaknar på morgonen, självhatet tittar tillbaka i spegeln. Det hjälper inte att tala till det. Skam sätter sig och skriver. Någon som inte älskar mig måste säga att jag finns. Skam glömmer så fort. Hjälp skam. Hjälp skam att skriva rosor och regnbågar, enhörningar och stjärnor. Hjälp skam att skriva hjärta. XOXO Elisabeth Hjorth, författare och doktor i etik Litteratur Jamison, Leslie: Empatiproven, övers Sofia Nordin Fischer, Weyler, Stockholm, 2016 Kopelson, Kevin: Sentimental journey, i n+1, 29/4 2009 Kristeva, Julia: Stabat mater och andra texter, i urval av Ebba Witt-Brattström, övers. Ann Runnqvist-Vinde, Natur & Kultur, Stockholm, 1990 #Monroe, Marylin Salomon, Robert C: In Defence of Sentimentality, Oxford University, New York, 2004 Tomkins, Silvan S: Affect Imagery Consciousness Vol III, Springer, New York, 1991

Var är Lars Adaktusson? Det får vi aldrig veta. Men hur bra eller dåligt SL:s verksamhet är får vi däremot besked kring. Dessutom: avundas politiken kulturdebatten? Är det läge att göra Ebba Witt-Brattström till minister?