Podcasts about likt

Hitler och hans soldater var rejält påtända. Fredrik Sjöberg läser om drogernas roll i Tredje riket och funderar över litteratur som kan råda bot på bristande läsförståelse hos pojkar och unga män. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017-01-23.Ett återkommande katastroflarm i samhällsdebatten är den bristande läsförståelse som särskilt utmärker pojkar och yngre män. Problemet är nog ofta överdrivet, men det kan heller inte förnekas, och en mindre armé av pedagoger försöker därför tänka ut hur man ska få pojkarna att läsa lika många böcker som flickorna gör. Lätt är det inte. Eftersom ingen har lyckats fylla tomrummet efter Frans G Bengtsson, erbjuds inte mycket mer än torftiga deckare och biografiska hjälteepos om onaturligt rika män som har lyckats förlänga sin barndom genom att sparka boll.Och allt det där är nog bra, men kanske kräver pojkarnas nu rent epidemiska indolens ändå tyngre doningar, och då är det noga taget bara två typer av böcker som duger: sådana som handlar om Hitler, och sådana som handlar om droger. Bägge dessa ämnen har en förunderligt vitaliserande inverkan också på mycket trötta existenser – så låt oss ett ögonblick tala om den från tyska översatta fackboken Droger i Tredje riket, av Norman Ohler. En svårslagen kombination, en form av litterärt blandmissbruk som lovar att höja läsförståelsen både hos datorspelande hemmapojkar och tröga haschtomtar med större frisyr än förstånd.Redan här bör dock inflikas att Norman Ohler inte är någon muntergök, utan en djupt seriös arkivdykare med ambitionen att vara historiskt objektiv, och att hans bok av det skälet inte riktigt når upp till samma stilistiska nivå som den avlägset besläktade satiren Jägarna på Karinhall, Carl-Henning Wijkmarks debutroman från 1972 – en klassiker som förutom sin rollbesättning av råsupande nazister på kalas hemma hos morfinisten Hermann Göring, även har fördelen av att vara både rolig och djupsinnig samt, inte minst, pornografisk. Den kombinationen slår ingen.Hur som helst, Droger i Tredje riket utgår från tidigare svåråtkomliga dokument som speglar dels användningen av amfetamin inom Wehrmacht och Luftwaffe, dels omfattningen av det drogmissbruk som förvandlade führern själv till en darrande pundare utan större verklighetskontakt. Det är onekligen fascinerande läsning. Skrämmande också, med tanke på att kemisterna knappast har legat på latsidan sen dess och sannolikt kan förse nutidens makthavare och mördarmaskiner med ännu effektivare blandningar av uppiggande och avtrubbande preparat.Den tyska drogindustrin var tidigt världsledande. Opiater hade man sysslat med länge och redan i slutet av 1800-talet lanserade läkemedelsbolaget Bayer en medicin mot hosta och huvudvärk som kallades Heroin. Senare, under Weimarrepubliken, sköt produktionen av morfin och andra opiater i höjden. Bara under ett enda år – 1928 – förädlades närmare 200 ton opium, och vid det laget hade de tyska bolagen även lagt under sig hela 80 procent av världsmarknaden för kokain. Tonvis. Inte var man så noga med restriktioner heller; lagstiftningen hängde inte med i svängarna, så när nazisterna i början av 30-talet formerade sig för en attack mot den unga demokratin, fanns många missbrukare man kunde stigmatisera som depraverat slödder i den förment sunda, ariska staten. Hitler själv gällde för att vara en renlevnadsman, så nu skulle drogträsket saneras. Det gick inget vidare.Som så ofta var det sportfånarna som testade gränserna. Under Berlinolympiaden 1936 nåddes tidigare oanade resultat med hjälp av prestationshöjande medel. Dopning. Framför allt lyckades amerikanerna vinna tack vare en sorts amfetamin som hette Benzedrine. Det var fullt accepterat inom idrotten på den tiden, och tyskarna vill nu inte vara sämre. Redan året därpå hade man utvecklat en mångdubbelt starkare variant av metylamfetamin som kom att kallas Pervitin. Ett uppåttjack av guds nåde, renare och bättre än allt vad den fiktive drogfabrikören Walter White lyckas koka ihop i TV-serien Breaking Bad.Pervitin blev snabbt en folkdrog i Tredje riket. Medlet användes för att integrera simulanter och gnällspikar i arbetslivet, för att motverka depressioner, sjösjuka, klimakteriebesvär, hösnuva och allmän håglöshet. Koncentrationsförmågan stegrades, liksom sexualdriften, och inte behövde man sova så mycket heller, vilket naturligtvis öppnade för användning i det militära. En sovande soldat gör inte mycket nytta. Efter en lagom dos Pervitin kunde man kriga flera dygn i sträck. Dessutom försvann rädslan, andra hämningar också. När Wehrmacht väl hade gjort sin beställning låg produktionen på i runda slängar 800 000 Pervitintabletter – per dag.Amfetaminmissbruket är såklart inte hela förklaringen till de tyska framgångarna i början av kriget, men blixtanfallen i Polen och Frankrike låter sig åtminstone delvis begripas i ljuset av att åtskilliga soldater faktiskt var påtända. Även generalerna. Den ryktbare fältherren Erwin Rommel krossade allt motstånd på västfronten tack vare en för tjackpundaren typisk form av hänsynslös självöverskattning. Först långt senare, i höjd med Stalingrad, började drogbrukets nackdelar bli märkbara.Om allt detta berättar Norman Ohler i sin bok, men till historien hör också huvudpersonen själv, Adolf Hitler, och hans livläkare, sedermera langare, Theodor Morell. Att Hitler mot slutet av kriget behandlades med fullkomligt fantastiska mängder hormoner, steroider och mediciner av alla slag är sedan länge väl känt, men forskarna har hittills varit ovilliga att betrakta honom som narkoman. Snarare har bilden varit att Hitler hade ett pressande jobb, och därför gott kunde behöva lite speed för att komma i form, och att hans vegetariska diet påkallade diverse kosttillskott.Nu framträder en helt annan bild. Av Theodor Morells bevarade anteckningar framgår att han ordinerar allt starkare doser av narkotika, inte bara Pervitin. Särskilt efter attentatet i Varglyan, 20 juli 1944, när Hitler sånär dödades av Claus von Stauffenbergs portföljbomb, behövdes också alltmer smärtstillande, och lugnande. Morell petade i honom duktiga doser kokain, gärna i kombination med Eukodal, ett morfinliknande preparat som gavs intravenöst. Tidvis var patientens vener lika illa åtgångna som på en durkdriven heroinist. Framåt vintern det året, när kriget i praktiken redan var förlorat, var han mycket nära att sluta sina dagar genom en överdos.Hur det sedan gick vet alla. Det nya i Norman Ohlers historieskrivning är tanken att Hitler möjligen inte alls drabbades av Parkinson eller någon annan sjukdom som till sist förvandlade honom till ett kraftlöst vrak, utan att han istället, på vårkanten 1945, kort före självmordet i bunkern, huvudsakligen led av abstinens. Vid det laget hade nämligen de allierade bombat läkemedelsfabrikerna till grus och aska. Och langarens lager av droger var slut.Likt alla tyska författare är Ohler mycket noga med att inte förringa eller bortförklara Hitlers ansvar för krigets bestialiteter, och han befinner sig sålunda, litterärt sett, långt ifrån Frans G Bengtssons lediga legender om brutala hjältekonungar och flugsvampdrogade bärsärkar, så när allt kommer omkring är kanske den bristande läsförståelsen bland pojkar bäst avhjälpt genom att skolbiblioteken köper in klassuppsättningar av Röde Orm. Eller varför inte Jägarna på Karinhall. I alla händelser är Droger i Tredje riket, komplett med register och notapparat, en förnämlig bredvidläsningsbok.Fredrik Sjöberg, författare och biolog LitteraturNorman Ohler: ”Droger i tredje riket – det dopade blixtkriget” (Lind & co), översättning Henrik Lindberg.

Petter har vært i Sveits for å fly hockeylandslaget hjem. Er det et stunt ingen algoritme noen gang ville foreslått, fordi det er så personlig og ekte? LinkedIn-feeden har stadig flere statuser som ser bra ut, men høres mistenkelig like ut. Og når du ser nærmere etter, er meningsinnholdet flatt. Hva skjer med kommunikasjonen når stadig mer innhold skapes av kunstig intelligens? Per og Petter har med seg Eirin Larsen fra Telenor og barneombud Mina Gerhardsen for å snakke om grensen mellom smart teknologi og ekte menneskelig kreativitet.

I studion sitter Martin, Panos, Ludvig och Theo. Likt en berg- och dalbana pendlar ämnena i veckans avsnitt kraftigt mellan ljus och mörker. Hela redaktionen är på plats och vi pratar lika delar myspys som elände. Panos har varit sist på pucken att se cyberpunk-klassikern Blade Runner, och det blir en lång diskussion om vilken av alla sju versioner han sett. Ludvig har sett streamingaktuella The Punisher: One Last Kill och är förvirrad över vad det är tänkt att vara för en film. Martin fortsätter disneyspåret och recenserar Quack Pack, uppföljaren till gamla DuckTales och dessutom pratar om Oskar Linnros senaste album Det högsta ljud jag hört. Det första albumet på nio år! Är det en vinnare? Lyssna på albumet (eller på veckans avsnitt) så får ni svaret. 13:11 - Intro 20:23 - Blade Runner 41:30 - Quack Pack 51:35 - The Punisher: One Last Kill 1:07:04 - Oskar Linnros - Det högsta ljud jag hört Har DU något att säga till oss? Tips på något att prata om, åsikter om något vi sagt eller vill kanske bara säga hej? Skriv till oss på Facebook, följ oss på Instagram och TikTok @medisradio och mejla till oss på medisradio@gmail.com. Kolla även in vår YouTube-kanal, Medis Radio TV, där vi lägger ut allt från stora recensioner till klipp där vi spelar spel och pratar film. Musik: Intro: Get Hyped - Moose With a Scarf Outro: Back to You - Moose With a Scarf feat. Lauren Richards

I dagens avsnitt gästar Henrik Ek, reporter på Dagens industri och programledare för podden Technokratin. Tillsammans med Frida Wallnor och PM Nilsson diskuterar han statusen för de amerikanska techjättarna och hur domen mot Meta och Google om beroendeframkallande plattformar påverkat branschen. Frida har dessutom kollat närmare på maktbalansen mellan Kina och USA med koppling till kriget i Iran. Hon konstaterar att i en värld av bränslebrist stärker Kina sina positioner eftersom de kontrollerar viktiga delar av värdekedjan inom den gröna omställningen. Och så frågar de sig vad den 80-årsfirande svenska kungen betyder för vårt näringsliv.

Vad händer när föreställningarna lossnar från verkligheten? Göran Rosenberg återvänder till Baudrillards tankar om hyperverklighet och till myten Amerika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad håller samman detta Amerika, var en fråga jag ofta fick anledning att ställa mig under mina år som TV-korrespondent i USA. Amerika var det ord jag använde om det USA som inte riktigt gick att ta på, den svårfångade idén om vad som menas med att vara amerikan, om vad slags samhälle Amerikas Förenta stater var tänkt att vara eller bli. Hur gick de högstämda orden från det amerikanska grundandet ihop med en ofta nog så brutal social och ekonomisk verklighet? Hur kunde den amerikanska drömmen om individuell frihet och framgång leva vidare i ett samhälle stöpt i slaveri, raslagar, folkfördrivning och inbördeskrig?Det vilade något overkligt över det amerikanska projektet, för ett slags projekt var det, ett helt nyskapat samhälle med en riktning, ett mål och en mening. Någon skulle säga att overkligheten var själva styrkan. Förmågan hos det amerikanska projektet att gång efter annan mana fram bilden av en framtid där vars och ens ambitioner och livsdrömmar skulle förverkligas – om inte idag så i morgon, om inte för dig själv så för dina barn. Det var ett samhälle som inte hölls samman av ett gemensamt förflutet, som i den gamla världen, utan av en gemensam framtid i den nya. Amerika var löftet om att om och om igen kunna lämna det som varit och börja livet på nytt.Det var ett löfte som i längden bara kunde hållas vid liv av en idé stark nog att med jämna mellanrum besegra verkligheten, eller åtminstone den handfasta erfarenheten av svikna förväntningar och personliga misslyckanden, i ett Amerika där risken för bådadera tidvis var större än någon annanstans, och den sociala rörligheten, dvs möjligheten att ta sig från en samhällsklass till en annan, lägre än i de flesta europeiska länder.Vilket i sin tur krävde att idén om Amerika måste ges ny luft under vingarna så snart den riskerade att störta mot marken – vilket hade hänt gång efter annan i den amerikanska historien. När jag i mitten av 1980-talet kom till USA hade det just hänt igen, i självtvivlen efter Vietnamkrigets politiska och militära nederlag, och Nixon-erans moraliska moras, och de stora orden i den amerikanska idén syntes mera verklighetsfrämmande än någonsin.Men det var också då här åren som idén fick sin senaste – och kanske sista –livräddande injektion. Och det var inte helt förvånande en tidigare Hollywoodskådespelare, Ronald Reagan, som levererade den. Amerika, sa han, var fortfarande den skinande stad på berget, det nya Jerusalem, som de protestantiska invandrarna från England, puritanerna, hade sett framför sig när de i början av 1600-talet landsteg i den nya världen. Amerika var fortfarande en dröm värd att tro på.Under mina år i USA var det inte svårt att se hur högt höjd över den sociala och ekonomiska verkligheten idén var för de flesta amerikaner, men jag kunde också se hur starkt dess grepp fortfarande kunde vara om människors fantasier och drömmar. Jag minns särskilt ett valmöte med Ronald Reagan på hösten 1986 i Orange County, Kalifornien, med en publik till stor del bestående av människor som nyss hade kommit hit med den amerikanska framgångsdrömmen på näthinnan.Och när presidenten till sist klev in på scenen och med sin välmodulerade röst än en gång tog de stora amerikanska orden i sin mun, och folkjublet steg mot luften, slog det mig på nytt i hur hög grad idén eller drömmen har varit beroende av ledare med den retoriska förmågan att göra myt av den amerikanska verkligheten.”Behöver Amerika en magiker för att hålla sina myter vid liv? Eller en kejsare som med jämna mellanrum förmår övertyga folket om att kostymen är verklig?”, undrade jag i en bok skriven efter mina år i USA.En bok som redan då gjorde ett starkt intryck på mig, var Jean Baudrillards Amerika. Den franske filosofen och sociologen hade där satt sina högst egna ord på den konstellation av idé och verklighet, modernitet och primitivitet, magiskt tänkande och jordnära realism, rotlöshet och målmedvetenhet, religiositet och materialism, som så påtagligt skilde Amerika från snart sagt alla andra samhällen i vår tid. Hyperrealitet eller hyperverklighet är det begrepp som Baudrillard myntar för att beskriva ett tillstånd där gränsen mellan fantasi och verklighet hade suddats ut, där människors föreställningar om verkligheten till stor del formas i en värld av mediala bilder och tecken. kan framstå som mera verklig än den verklighet vi erfar med våra sinnen.I viss mån gäller väl det här oss alla. Ingen av oss lever i verkligheten som den är utan i våra mer eller mindre erfarenhetsbaserade föreställningar om den. Men vad Baudrillard på sitt omisskännliga sätt sätter ord på är ett säreget amerikanskt tillstånd där föreställningarna alltför lätt lossar från erfarenheterna, och människor får svårt att skilja verklighet från dröm, sant från falskt, äkta från oäkta. Ungefär som en sekt – instängd i sina mer eller mindre verklighetsfrämmande föreställningar om världen. Varför är sekterna i Amerika så mäktiga och dynamiska? frågar sig Baudrillard.Och hans svar är att de sekter som i Amerika trodde sig ha grundat det nya Jerusalem hade bevarat, som han skriver, ”sitt ursprungs praktiska religiösa svärmeri och sin moraliska besatthet.””Mängden enskilda sekter får inte bedra oss, fortsätter han, det viktiga är att hela Amerika är engagerat i sektens moraliska institution, i dess omedelbara krav på saliggörande, dess begär efter rättfärdiggörande, och utan tvekan också dess vanvett och delirium.”Jag hade ju själv sett detta sekternas Amerika växa sig starkt under Reagans 80-tal, med extatiska teve-predikanter som i gigantiska megakyrkor lovade ett nytt, moraliskt renat, kristet Amerika. Jag hann också se hur deras löften och fantasier trängde in i politiken och undan för undan förvandlade det republikanska partiet till ett slags sekt det också. När Donald Trump 2016 gick till val på att göra Amerika stort igen så var det sektens språk han talade och det var som sektledare han skulle komma att dyrkas av de tiotals miljoner amerikaner som blint slöt upp bakom honom.Likt en sentida Tocqueville reste Baudrillard till 1980-talets Amerika för att spana efter mänsklighetens framtid. 40 år senare, med Donald Trumps Amerika framför ögonen, började hans iakttagelser framstå som närmast profetiska.”Det primitiva”, skriver Baudrillard, ”har trängt in i den självförhärligande och omänskliga karaktären hos ett universum som kraftigt överskrider sitt moraliska, sociala eller ekologiska förnuft”.Jag ser alla de understrykningar jag gjorde när jag läste Baudrillards Amerika för första gången och jag får god lust att stryka under samma meningar igen, bara hårdare, och med ännu större förundran över träffsäkerheten i dem.Göran RosenbergförfattareLitteraturJean Baudrillard: Amerika. Översättning: Johan Öberg. Bokförlaget Faethon, 2026.

Gregorio Allegris körverk Miserere, mei Deus var länge exklusivt för mörkermässan i Sixtinska kapellet. Martin Söderlind sätter ord på skönheten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det skymmer afton i Sixtinska kapellet under Stilla veckan, någon gång i slutet av 1630-talet. Ringprydda händer greppar karmstolarnas armstöd. Tillsammans med utvalda kardinaler och prelater inväntar påven en tenebrae, mörkermässa.Kanske har ett främmande sändebud fått äran att träda in i den intima kretsen. Storögt bevittnar han mässans säregna förlopp. När den når sin kulmen ska allt vara höljt i det mörker som omgav Frälsaren, nedstigen i Dödsriket.Ännu skymtar gestalterna på väggarna i Den yttersta domen störta mot fördömelse eller stiga i salighet. Mörkret fortsätter tätna tills bara en ensam låga brinner på altaret, sinnebilden för Kristus. Mot slutet av konserten göms den bakom altaret och allt försänks i mörker. Michelangelos kroppar löses upp, medan de sista tonerna glider in i tystnad.Plötsligt framkallas ett strepitus, ett mullrande oväsen. Man stampar i golvet och böcker slås igen med kraft. Det ska symbolisera jordbävningen i ögonblicket då Kristus ger upp andan, och det därpå följande bullret när stenen framför graven förs undan. Ljuset bärs sedan fram igen till sin ursprungliga plats, som tecken på den avslutande uppståndelsen.Framför altaret står huvuddelen av kören i fem stämmor redo. En mindre del med ytterligare fyra stämmor är uppställd på en läktare bakom åhörarna.Tonsättaren, Gregorio Allegri, deltar själv i kören som en kontralt, en hög tenor. Med en början som korgosse är han redan erfaren, både som sångare och tonsättare. Men först dryga tiotalet år senare han ska nå höjden på sin karriär som kapellmästare, främst tack vare sin musik för såväl körer som stråkar. Även om vi musikhistoriskt befinner oss i barocken dröjer Allegri, starkt präglad av mästaren Palestrina, stilmässigt kvar i senrenässansen.Det är första gången hans Miserere ska framföras, verket som för alltid räddar honom ur historiens glömska. En stillsam melodi inleder. Strax tar en bedjande mansstämma över, tills kören på galleriet som ett eko i fjärran upprepar melodin. Växlingen upprepas några gånger och låter tonerna klättra tills de kröns av en solitär gossopran från läktaren.Att tävla i musik är en dum idé. De som leder Melodifestivalen brukar säga något liknande innan de kavlar upp ärmarna och sätter i gång.Ändå frestar det om man vill säga att något är riktigt, riktigt vackert. Det händer att Mozarts Ave Verum Corpus utnämns till världens genom tiderna vackraste musikstycke. Jag, och nog flera med mig, skulle vilja påstå att Allegris Miserere är ännu vackrare. Inga hästlängder i försprång, snarare en kamp vid målsnöret.Fängslade av sina klanger tycks rösterna försatta i trance. Varsamt, med osviklig värdighet, frammanas tonerna ur en tystnad som bävar av överjordisk närvaro. En efter en ger de sig till känna i högtidlig procession.Likt bildsköna änglar uppstår de nyskapade ur intet, ur dunklet bakom scenen som ramar in det vi, jordiska varelser, förmår varsebli. I själva verket är det storslagna hörspelet en skärva av ett gränslöst skeende.En del tonsättare anses berömda för ett enda verk. Bizet nämns som exempel med sin Carmen. Och Gustav Holst leder onekligen tanken ensidigt till Planeterna. Alla tänker väl på Pacific 231 när Arthur Honegger nämns, liksom De fyra årstiderna associeras med Vivaldi.Men bättre än någon annan kvalar Allegri med sitt körverk in i ligan, i den mån en sådan alls existerar. Under sin livstid skrev han flera verk som blev mycket uppskattade i samtiden, inte minst av påvarna Urban VIII och Innocentius X. Idag är allt utom Misereret bortglömt. Desto starkare lyser stycket tvärs genom århundradena.Därmed tillhör det en exklusiv skara verk från tiden innan begreppet klassisk musik hade uppfunnits som spelats oavbrutet fram till våra dagar. I äldre tid övergav man nämligen ständigt det nyss så omhuldade för nya stilar. Bach föll ganska snart efter sin död offer för denna trendkänslighet. Mer livskraftiga tonsättare vid sidan av Allegri är däremot Pergolesi med sin Stabat Mater och Händel med Messias.Miserere är latin och betyder ”förbarma dig”. Texten är hämtad ur Versio Vulgata, bibelöversättningen från hebreiskan och grekiskan. Det rör sig om en psalm ur Psaltaren som egentligen är en klagovisa, en bön om förlåtelse med vidhörande försoningsoffer.Varje ängel bär varsamt sin ton i famnen, som ett länge efterlängtat barn. Eller som om hon anförtrotts Gudamoderns livsfrukt, han som ska släcka världens konflikthärdar och förlåta människornas synder.Vingburna lyfter änglarna sakta med sin oskattbara börda, stiger högre och högre, medan klangerna djupnar. Den vackra musiken klingar samman med människornas skuldtyngda böner om förlåtelse i en förlösande enhet som når det uthärdligas gräns.Misererets oerhörda skönhet framgår av att påvarna svartsjukt behöll det för sig själva. Noterna förbjöds att spridas. Någon gång blev det dock möjligt för allmänheten att lyssna från en balkong, medan avskrifter var fortsatt förbjudna. Skrivdon fick absolut inte medföras.Men så en vacker dag år 1770, efter drygt hundratrettio år av hemlighetsmakeri, satt en fjortonårig musikalisk yngling vid namn Wolfgang Mozart på balkongen. Efter två genomlyssningar gick han hem och plitade ner varenda not efter minnet.Skeptiska röster menar att ynglingens manager och agent, pappa Leopold, hittade på alltsammans i PR-syfte, och de har nog rätt. Noter lär nämligen ha varit i omlopp i London när familjen Mozart besökte staden.Till slut når sopranstämman fram till målet för himmelsfärden. En av änglarna öppnar sin famn. En ensam ton, inkarnerad av barnet som har vilat däri, sträcker nyfiket fram fingret genom rymderna mot en punkt som skälver av ljus. Det är nålsögat till Paradiset.Våra ögon bländas och värker. Oberörd av skenet, med uppspärrade ögon, stoppar barnet fingret genom nålsögat. Inte mycket tränger igenom, men tillräckligt för att vi ska fyllas av förtröstan, känna utsidan av Guds hand glida över våra kinder, lyfta blicken och skymta ansiktet som vi alla avbildar. Det vi speglar i varandra som medmänniskor i våra smärtfyllda liv.Sedan börjar allt om igen. Martin Söderlindantikvetare och skribent

Klaipėdoje jau organizuojamas Krašto apsaugos savanorių organizuojamas bėgimas Kovo 11-ajai paminėti.Šiaulių rajono Švendrių kaime esančiame elnyne aptikta keliasdešimt žuvusių gyvūnų. Tarnybos aiškinasi, kas – ligos ar netinkama priežiūra pražudė 55 elnius. Ūkio šeimininkas turi savo versiją – kalba apie kerštą ir nuodus.Lietuva mini 36-ąsias Nepriklausomybės atkūrimo metines. Tokios datos verčia apmąstyti, ką per šiuos metus pasiekėme, kaip turėtume matuoti savo pažangą. Atsakymą į šį klausimą turi profesorius Zenonas Norkus, šiemet už tai pelnęs Lietuvos mokslo premiją.Kauno savivaldybė, patvirtinusi biudžetą, puspenkto milijono eurų nusprendė skirti apžvalgos ratui. Taip viliamasi į miestą pritraukti daugiau turistų. Miesto opozicija planus vertina kritiškai, sako, milijonus būtų galima išleisti daug vertingiau nei pramogoms.Vis dažniau pastebimi atvejai, kai bilietai į populiariausius Lietuvos teatrų spektaklius išperkami per keliasdešimt minučių, o netrukus jie pasirodo antrinėje rinkoje už gerokai didesnę kainą. Kiek pačios įstaigos gali ir turėtų kontroliuoti tokią situaciją?Pradedama paramos lėšų rinkimo kampanija kuriamam filmui apie istorinę Lietuvos asmenybę, partizanų vadą Adolfą Ramanauską-Vanagą.Ved. Liuda Kudinova

Rune Bolseth er en del av det nye trenerteamet til MFK og er innom for å fortelle hvor han kommer fra og hvordan han ser for seg at dette skal bli. Episoden er ikke fri for mimring og litt sladder. Rune byr også på sitt personlige mareritt mot Molde. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Likt en kvartersbutik med en blandning av livets nödtorft kommer Mediespanarna till er i vintervädret. Vi pratar om ICE och rättssamhällets sammanbrott. Vi knyter även ihop julens medieupplevelser genom att prata om Eleven och andra konstiga saker och beteenden. Vi beklagar ett biljud från den andra till och med den den sjunde minuten. Jespers granne bestämde sig för att en fredagsförmiddag i januari är rättan tid att slipa golvet.

Saruna ar mednieku Viesturu Arklonu. Sākam viegli par dzinējmedībās piedzīvoto, tad pārslēdzamies uz nopietnākām tēmām - grozījumiem Krimināllikumā un Ieroču aprites likumā. Brīžiem likumdevēju argumenti šķiet absurdi. Tad pļāpājam par labāko grāmatu pasaulē, protams par suņiem. Indulis Burka arī devās uz GPSPRO.lv veikalu Jaunmoku ielā 26, lai papļāpātu ar Jāni Lākutu par jaunumiem, interesantām lietām. Epizode sadarbībā ar GPSPRO.lv: https://gpspro.lv/

Vänner, bekanta eller totala främlingar. Resesällskap kan skifta, men hur vi betraktar dem kan förändra hela resandets natur, menar Henrik Nilsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Likt solrosor som vänder sig mot ljuset står resenärerna med sträckta huvuden under skärmen på flygplatsen. Blicken letar efter rätt avgång, och sedan försvinner vi åt olika håll. Om jag har en stund över går jag inte direkt till gaten, utan slår mig istället ned bland människor som väntar på ett helt annat flyg. Där njuter jag av att befinna mig i början av en resa som aldrig kommer att göras, på ett sätt som påminner om när jag var barn och drömde mig bort till avlägsna länder. Det händer att jag letar jag upp avgången till en stad som spelat en särskild roll i livet, som Lissabon eller Bukarest. Andra gånger väljer jag istället en destination som är helt okänd för mig. Ibland tar jag då fiktionen ett steg längre, och börjar småprata med någon intill mig om platsen dit jag egentligen inte ska: Har du hört hur vädret är i Tirana? Det ska bli skönt att komma tillbaka till Marseille!Innan förklädnaden faller återvänder jag till mitt riktiga liv. Men det korta mötet dröjer kvar, och väcker tankar om samtal och sällskap längs vägen. Att resa ensam eller tillsammans – det är ett av de första besluten som måste tas innan man ger sig av. Med ett resesällskap kan man dela intryck och skapa minnen att gemensamt återkomma till efter hemkomsten. När man reser på egen hand för man istället en dialog med sig själv; lägger ibland märke till andra saker, hamnar kanske i samspråk med andra människor.För det finns också en annan sorts resesällskap – människorna som man träffar under färdens gång. Dessa sammanträffanden kan vara korta och till synes oansenliga, men påminner om Hjalmars Gullbergs rader: ”Om i ödslig skog ångest dig betog, / kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog … Byta ett ord eller två / gjorde det lätt att gå.” I andra änden av spektrumet finns bekantskaperna som förändrar livets gång, kanske början på en lång vänskap eller kärlek. Efteråt återkommer vi då till slumpens roll. Tänk om vi inte hade hamnat i samma tågkupé, eller fått bord långt ifrån varandra på restaurangen?Med tiden har möten och samtal under resans gång kommit att bli minst lika viktiga för mig som berömda katedraler och museer – just eftersom de inte kan förutses och inte står med i några guideböcker. Frågan är om man inte kan se sådana oväntade bekantskaper som de sista vita fläckarna i en värld som redan har kartlagts i minsta detalj.En som förstod värdet av tillfälliga resesällskap var Franz Kafka. I dagboken kan man läsa om den semester han åkte på mot slutet av sommaren 1911 med vännen Max Brod. Knappt har tågresan västerut börjat förrän en hatt ramlar ner från hyllan, vilket blir en förevändning för Kafka att tala med den flicka som senare dyker upp i inledningen till den oavslutade roman som de båda vännerna arbetade på efter resan. Så fort Kafka hamnar i en tågkupé skildrar han medresenärernas alla förehavanden och personligheter, och när han och Max Brod färdas till Zürich, Milano och Paris kommer de i kontakt med allt från en judisk guldsmed och grekisk läkare till en handelsresande i vykort och ett ungt kyssande italienskt par.Världslitteraturen rymmer också många fiktiva resesällskap. Vad vore Dante utan Vergilius? Och Don Quijotes äventyr utan hans vapendragare och resesällskap, den fattige bonden Sancho Panza, som med jordnära humor och ironi balanserar husbondens storslagna visioner? Nog hade det varit sorgligt om Don Quijote var ensam om att få se havet för första gången när de kommer till Barcelona. I slutet drabbas riddaren av svårmod och klarsyn. Tårarna Sancho Panza fäller vid hans dödsbädd påminner läsaren om att detta, bland mycket annat, är en roman om en mycket speciell vänskap. Och om att resa tillsammans.Resesällskapet kan också fylla berättartekniska funktioner i litteraturen, som ett sätt att öppna en intrig eller introducera romangestalter. Den ryska 1800-talsprosan vimlar av möten i tågkupéer eller på ångbåtar som hjälper handlingen på traven. I den indiska författaren Anita Nairs roman Kvinnor på ett tåg fungerar en nattlig resa från Bangalore till landets sydspets som en förevändning för sex olika kvinnor att berätta sina dramatiska livshistorier för varandra och läsaren.I reseskildringar finns två diametralt olika sätt att närma sig människor man möter längs vägen. Många författare använder sådana möten och samtal för att teckna ett större skeende; illustrera den politiska situationen i ett samhälle eller den kulturella egenarten hos ett land. Själv tilltalas jag av en annan, något mindre vanlig sorts reseskildring, där författaren avstår från att göra sina resesällskap till verktyg och istället låter dem framträda i sin egen rätt. Som i spanjoren Julio Llamazares bok Trás-os-Montes, där författaren under några dagar reser i den glesbefolkade portugisiska regionen med samma namn. På ett anspråkslöst sätt talar han med en äldre barberare i staden Bragança och fruktförsäljare vid landsvägen. Han överger sökandet efter huset där upptäckaren Ferdinand Magellan eventuellt föddes, och hamnar istället i samspråk med några brandmän som vilar i skuggan utanför stationen. Det enkla men känsligt tecknade mötet gör att de under en kort stund överskuggar betydelsen av sjöfararen som gjorde den första världsomseglingen för över fem hundra år sedan.Liksom romankonsten har resan dödförklarats många gånger. Den amerikanske författaren Paul Bowles menade att resan tynade bort samtidigt som ångfartygen försvann, och att snabbare transportmedel bara resulterade i en ytlig form av turism. I weekendresornas tidevarv, då vi regelbundet får ta del av listor över årets hetaste och mest överskattade resmål, kan det vara lockande att hålla med honom.Men även om resan som en väg till fördjupad förståelse av världen och det egna jaget är hotad, påminner författare som Julio Llamazares om att det aldrig är för sent att skärpa blicken på främmande platser och länder. Kanske skulle en renässans för att resa på djupet kunna gå genom en omvärdering av resesällskapet som fenomen. En sorts kopernikansk revolution, där destinationerna och sevärdheterna inte längre är det viktigaste – utan där medresenären som utan förvarning dyker upp längs vägen står i centrum. I så fall är en sådan renässans inom räckhåll för var och en av oss – bara några ord och en människa bort.Henrik Nilssonförfattare och essäist

Ingos Ruginienės Vyriausybė dirba jau mėnesį, bet tris savaites be kultūros ministro. Į Seimą atkeliavus kitų metų biudžeto projektui, kultūros bendruomenės atstovai skambina pavojaus varpais – tokių finansinių netekčių jau seniai nebuvo. Kokia finansinė ateinančių metų kultūros perspektyva?Neapykanta internete virsta realiu smurtu: teroristiniais išpuoliais, smurtu šeimoje, netgi šaudymais mokyklose, tikina švedė kino prodiuserė Elin Kamlert. Paskutines dienas skaičiuojančiame dokumentinių filmų festivalyje „Nepatogus kinas“ ji pristatė filmą „Nulaužti neapykantą“, kuris rodo švedų žurnalistės pasišventimą demaskuoti tokią neapykantą skleidžiančių kraštutinių dešiniųjų organizacijų veiklą iš vidaus. Į Lietuvą atvykusi filmo prodiuserė sako čia sulaukusi kiek kitokių klausimų ir reakcijų nei Vakaruose – mūsų šalies auditorijai parūpo ne tik radikalios dešinės, bet ir kairės judėjimų žala.Pasaulio kultūros apžvalgoje – naujos Ukrainos kultūros ministrės paskyrimas, D. Trumpo siekis Baltųjų rūmų kieme pastatyti milžinišką pokylių salę bei svarstymai apie tai, kas laukia iš Luvro pavogtų brangenybių.„Dingęs štetlas“ su neseniai Panevėžyje atidarytu Stasio Eidrigevičiaus menų centru perbraižo Lietuvos kultūros žemėlapį ir padeda rimtą kultūrinį tašką šiaurės Lietuvoje. Drąsiai sakyčiau, kad pagrindiniai Lietuvos muziejai dabar yra Vilniuje, Kaune ir šiaurės Lietuvoje aplink Panevėžį“, – komentare sako architektas Andrius Ropolas.Šį savaitgalį duris atveria naujieji meno, rezidencijų ir edukacijos centro „Rupert“ namai Naujamiestyje, kuriuos centrui padovanojo grupė verslininkų. Kalbėdama apie kultūros ir verslo sektorių bendradarbiavimą, Rupert vadovė Viktorija Šiaulytė pastebi, kad šiais sudėtingais ir neramiais laikais meno organizacijų tvarumą gali užtikrinti didesnė diversifikacija.Marius Pinigis – tvirtai ant kojų stovintis, bet polėkio svajoti neprarandantis šokio menininkas. Šiuo metu jis, nors turi krūvą kitų įsipareigojimų, paniręs į naują trupės „Nuepiko“ spektaklį. Jame mėnulis tampa vieta, kur galima susitikti su savimi, pažvelgti į save šviesoje, bet ir paliesti mažiau apšviestas asmenines vidines gelmes. Pokalbis apie poreikį reflektuoti patį save, politologijos studijas, tėvystę ir šalies būseną.Ved. Marius EidukonisRed. Indrė Kaminckaitė

Patrick har ramlet over noe kalt "Tower of Silence". Hvordan får man Super-Kreft? Og David har hår formet som shorts. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

What's up chat, välkommen till veckans avsnitt av Speljuntan. Don't forget to like and subscribe! Veckans generaluppsättning försöker sia om framtiden för Destiny 2 – är framtidsplanerna nog för att vända ett skepp som tar in vatten, eller lite mer som hjärt- och lungräddning på en fisk som redan landat i delidisken? Dessutom: är MMR av godo eller ondo, och ska looten vara frekvent eller sällsynt? Don't forget to... eller hade vi redan sagt det? Likt åldrande streamers med minnesproblem försöker vi sedan komma ihåg vad vi har spelat den senaste veckan. Det blir en märklig deja vu-känsla när Angelica beskriver sina fabriksäventyr i Little Rocket Lab. Elisabeth regredierar till tonårens prestationskrav i det självbiografiska indiespelet Consume Me. Don't forget to... eh...? Var var vi nu igen? Massor av extra poddmaterial, såsom sprillans nya Kafferep och Patreon's Choice, får du om du blir Patreon på speljuntan.se. Don't forget to like and subscribe! Spel som nämns i avsnittet: Destiny 2, Marathon, Call of Duty: Black Ops 7, Battlefield 6, Borderlands-serien, Little Rocket Lab, Stardew Valley, Factorio, Craftopia, Consume Me, Wario Ware Tidskoder: (00:45) Personliga frågan (06:30) Spelnyheter (39:57) Reklam (40:45) Spelintryck

En plats kan vara lika betydelsefull som relationen till en människa. Nazanin Raissi hittar ett ord som uttrycker smärtan i att älska en plats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om eftersommaren är nätterna klara och luften ren. Formationer av flyttande fåglar drar fram över utspridda gråa tegelhus med platta tak. I ravinerna nära källorna växer snår av träd – cypress, en och poppel. Torra dalgångar och karga klippor omsluter kransar av fruktträdgårdar. Horisonten är bruten och det högsta berget är en utslocknad vulkan. Det är 810 kilometer till havet. Jag minns ljuset, stenarna och färgerna – kalkvit, malakitgrönt, bergblått och matt turkos. Min första kärlek var en plats, som inte går att återvända till.Vi är omgivna av dem, platserna skriver filosofen Edward S Casey. Vi lever i dem, delar dem med andra, förlorar dem och dör i dem. Men vad är ens en plats? Är det ett landskap? Är det en gata? Är det latituder, longituder, grader, minuter och sekunder som möts? Är det en unik sammansättning av natur och kultur eller vad? En plats är ett bestämt läge med särskilda drag. En plats kan vara i nästan vilken skala som helst – från ett hörn i ett rum till en hel stad – beroende på hur vi väljer att rikta våra avsikter och vår uppmärksamhet. En plats kan vara ett tryggt hem, en tragedi eller leda och tristess som en bara vill komma bort ifrån. En plats rymmer en variation av betydelser och identiteter som inte är underkastade strikta klassifikationer. Framförallt är en plats, framhåller geografen Edward Relph, en specifik, djup och komplex del av människans existens, lika nödvändig och betydelsefull som relationen till en annan människa. Fotografen Sally Mann tar hjälp av det suggestiva och gäckande walesiska ordet “hiraeth” /hi-rajth/ för att beskriva den “navelsträngsliknande anknytningen till en plats”. Hiraeth är särdeles finkornigt och svåröversättligt. I ett enda ord förenas hemlängtan och vemod, melankoli, saknad och förlust över en oåterkallelig plats, verklig som imaginär. Ingen vet med säkerhet när det började användas men det uppstod ur behovet av att uttrycka smärtan i att älska en plats. Mann kallar det “platssmärta”. Ett språkligt påhitt som ger tillträde till känslor som annars inte nås så enkelt. Det är platssmärta som driver henne. Med en jättelik storformatskamera, ett transportabelt mörkrum och en samling esoteriska och explosiva kemikalier nålar hon fast den amerikanska söderns platser i sepia och svartvitt, igen och igen i decennier. Edward Relph menar att det behövs ett språk som gör det möjligt att identifiera den betydelse som människa och plats har för varandra. Han använder därför begreppen “Insideness” och “Outsideness” Två flytande zoner som representerar ett innanför åtskilt från ett utanför, ett här separerat från ett där, “kosmos istället för kaos” och som påverkar hur människan förhåller sig till sin omvärld. Skiljelinjerna mellan innanför och utanför är många – stadsmurar, nationsgränser, dörrar, portar och trösklar som inte bara markerar gränsen mellan insida och utsida utan möjliggör en passage där emellan. Zonerna utgör platsens essens och kan förstås utifrån människans upplevelse av tillhörighet, trygghet och omsorg om platsen. Förflyttningen från innanför till utanför är som att ryckas bort från cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna in i ett fotografi av fotokonstnären Annika Elisabeth von Hausswolff med titeln, Okänd Plats. Att plötsligen stå i ett övergivet grustag beväxt med björksly, tall, gran och gräs någonstans, varsomhelst, uppe i Norden.Den mest djupgående upplevelsen av plats beskriver Relph som ett tillstånd av omedveten men ändock laddad samhörighet och förankring i platsen. Ett existentiellt centrum som är en del av ens varande med vissheten om att det är här jag hör hemma. Är det kanske därför världen är beströdd av lånade ortsnamn – Lilla Mogadishu i Nairobi, Karlstad i Minnesota, Granada i Filippinerna. Spår av rörelser, erövringar, makt och längtan hem. Eller en tro på att namnen, likt magiska tecken, skulle kunna tämja allt det främmande. Edward S. Casey resonerar att plats så ofta tas för självklar att den överskuggas av tid och rum. Men den bör ses som något i sig självt, inte ett ogripbart fenomen utan konkret och levd. För människan har sitt hem i en värld med djup och horisonter, porösa gränser, märkliga utbuktningar, fåror, rännilar, plana ytor, och utkanter, fortsätter han. Det är genom platserna vi upplever och förstår tiden, rummet och oss själva. För platser har en förmåga att samla liv och inre saker – tankar, minnen, drömmar, språk och historia. Kanske är platsen inte bara scenen för dessa skeenden utan en förutsättning för att de alls ska kunna bli till. Vad annat bär på en sådan kraft?“Känslan av plats, den påtagliga känslan av plats, den med ögonen slutna känslan av plats” skriver konstnären Roni Horn om Island, dess glaciärer, strandlinjer, lavafält, vikar, floder och intensiva stillsamhet. I Horns pågående encyklopedi med titeln To Place, har Island blivit ett verb, en händelse och tidsbärare. Ja, något som likt en ömsesidig relation formas snarare än något statiskt och givet. I fotografiska verk med titlar såsom “Becoming a Landscape” “Att bli ett landskap” gestaltar Horn hur förståelsen av plats förvandlades av mötet med Island. Att platser inte är fixerade punkter på en karta utan något lika levande och föränderligt som människorna som bebor dem. Det är härifrån jag har den klaraste bilden av mig själv och min relation till världen, säger Horn. Tiden borde göra att anknytningen till en förlorad plats bleknar, men det tycks vara tvärtom. Varför är det så? Våra personliga geografier bor i våra kroppar även när det inte längre finns något att komma tillbaka till. Likt konstnären Sophie Ristelhuebers fotografiska serie med den tvetydiga titeln “Eleven Blowups”, alltså Elva förstoringar eller Elva explosioner, som visar digitalt bearbetade bilder av platser i Turkmenistan, Syrien, Irak och Västbanken. Platser som till följd av våld och konflikter kollapsat. Kvar är kratrar och bottenlösa håligheter i marken. “Kroppar och platser delar ett ödesdigert band” skriver Casey. Den ena existerar inte utan den andra. Våra kroppar är alltid placerade någonstans – bundna till platser som vi lutar oss mot, griper tag i, “går över och färdas igenom”. Vi minns dem, åkallar dem i deras frånvaro. De äger en sorts emotionell varaktighet. Långt efter sin kollaps vibrerar de fortfarande. Varför skulle annars cypresserna, kransarna av fruktträdgårdar, ravinerna, stenarna och färgerna fortsätta orsaka smärta likt en förlorad arm; platssmärta. En fantom av platsens närvaro. Nazanin Raissi, psykolog och konstnärProducent: Ann Lingebrandt Litteratur:Edward S Casey: The Fate of Place: A Philosophical History. Berkeley: University of California Press, 1997. Paperback ed., 2013.Roni Horn: Island Zombie: Iceland Writings. Princeton, NJ: Princeton University Press, 2020.Roni Horn: To Place: Becoming a Landscape. Denver, CO: Ginny Williams, 2001. Artist's book.Roni Horn: “‘Iceland Could Have Been Anywhere': Roni Horn on How to Be Present Amidst Shifting Landscapes.” Interview by Jan Howard. Artspace, July 14, 2017. https://www.artspace.com/magazine/interviews_features/book_report/roni-horn-phaidon-54896. Accessed August 21, 2025.Sally Mann: Hold Still: A Memoir with Photographs. New York: Back Bay Books/Little, Brown and Company, Hachette Book Group, 2016.Edward Relph: Place and Placelessness. London: Pion, 1976. Reprint, 2008.Sophie Ristelhueber: Eleven Blowups. Paris: Bookstorming, 2006. Artist's book.Annika Elisabeth von Hausswolff: Alternative Secrecy. Stockholm: Moderna Museet; Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2021. Exhibition catalogue.

I sin nya roman ”Svanhopp. Roman om en död far” skriver författaren och konstkritikern Sebastian Johans om sorgen efter en för tidigt bortgången pappa. En lika älsk- som ömkansvärd person som missbrukar det mesta som kommer i hans väg – alkohol, mediciner, mat. Ändå väljer sonen att gå i faderns fotspår. Likt pappan söker sig även sonen till konstens och litteraturens rika världar. Men där pappans litterära ambitioner slutar i smärtsamma misslyckanden, förverkligar sonen det som fadern aldrig riktigt vågade leva ut och satsa på. Vad ligger egentligen bakom denna drivkraft att hela våra föräldrars sår, rädda våra fäder? Hur bär man sorgen efter en älskad förälder genom livet? Går det att leva utan en faders kärlek? Det är några av de frågor som det här samtalet kretsar kring.

För Vladimir Nabokov handlade Lolita om att erövra det engelska språket. Maria Edström läser en författare som aldrig längtade hem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.Som tonåring blev jag helt tagen av Vladimir Nabokovs roman ”Han som spelade schack med livet”. Schackgeniet Luzjins totala oförmåga att leva ett normalt liv utanför spelandet, hans sociala klumpighet och totala hjälplöshet i tillvaron utanför brädet och dess figurer – kändes på något förvånande vis bekant. Då den yttre världen framstår som helt obegriplig för Luzjin vill han desperat hitta ett språk att kunna vistas och navigera i. Själva schackspelet blir hans i stort sett enda språk, som levde han i ett land där detta var modersmålet. Precis som man kan känna när man är mycket ung och är på väg att bli en annan. Eller som när man måste lämna sitt land och sitt språk.Romanen ”Luzjins försvar” som enligt Nabokovs såväl ryska som engelska titel vore riktigare även på svenska, väckte direkt uppmärksamhet. I förordet till romanens svenska utgåva 1936 ansåg Anders Österling att V. Sirin – som Nabokov kallade sig då för att inte förväxlas med sin far – var ett namn att lägga på minnet, och att han ”tillhör den emigrantgeneration, vars känsloliv hunnit frigöra sig från de äldres hjälplösa hemlängtan till ett Ryssland, som blott existerar i deras minnen.” Författaren Maxim Grigoriev skriver insiktsfullt i sitt förord till samlingen ”Ryska romaner”, med flera av de verk som Nabokov skrev på ryska och senare översatte till engelska, att det centrala temat i Nabokovs författarskap är vad som händer när en människa ser världen på ett helt annat sätt än omgivningen. Grigorjev verkar också hålla med Österling, även om hans uttryck är mer drastiskt; Nabokov ägnar sig inte åt ”lökkupolsmasturbation” utan var redan från början var en sofistikerad, modern och kosmopolitisk författare. Men Nabokovs verk skildrar också migrantlivet mer handfast. I ”Han som spelade schack med livet” sitter Ljuzjins svärföräldrar ensamma, isolerade i en utkyld lägenhet i Berlin, fylld av rysk kitsch; samovarer och tavlor av bondkvinnor – i en av migrationens alla distinkta bilder. I ”Masjenka” handlar det om rysk diaspora på ett pensionat i samma stad; ”Pensionatet var både ryskt och otrevligt” som det heter. Huvudpersonen Ganin, som lever ett tröstlöst exil-liv inser plötsligt på väg till tågstationen där han äntligen ska möta sin forna ryska kärlek att hon, Masjenka, bara är en bild ur minnet. ”Det finns ingen Masjenka utom denna bild, kunde inte finnas.” Och Ganin förstår att det inte finns någon väg tillbaka. Och på den vägen är det hos Nabokov - riktningen är inte bakåt, hemåt, utan framåt, bort.Författaren Aris Fioretos som gjort en bragd-insats som översättare av Nabokovs romaner, förvisso från engelska men de låter ryska, skriver i sin elaborerade essä ”Nabokovs ryggrad” mycket om hans stil, zoomar in och ut på detaljer och korrespondenser. Tar fasta på Nabokovs påstående att det måste ”kännas i ryggraden” om något är stor litteratur. Och visst, men är inte detta uttalandet ett typiskt avfärdande från en författare som hatade allt som luktade tolkningar, psykoanalys, politiska budskap eller falsk själfullhet. Fioretos skriver att Nabokov ville skapa ett mönster, en väv av text, av språk som kunde mäta sig med själva skapelsen. En författare som inte speglar utan uppfinner sin egen värld medan han beskriver den – om det så gäller Berlin, Frankrike eller en småstad i USA.För när kriget, som jagat Nabokov och hans hustru runt i hela Europa, till slut tvingar dem över Atlanten så skriver han de två, som jag lite tillspetsat vill påstå, stora migrantromanerna: ”Lolita” och ”Pnin”. ”Lolita” med sin skandalösa pedofil-gestalt Humbert Humbert – en ”sjabbig émigré” trots sina snygga kostymer och europeiska bildning. ”Pnin” är motsatsen – en rörande och ömsint liten rysk professor som omfamnar allt amerikanskt men inte har en susning om hur han ska hävda sig i detta nya. Den onde och den gode migranten. Och en oöverträffad skildring av Amerika fylld av hån och kärlek. Nabokov blev sårad över att ”Lolita” beskylldes för att vara antiamerikansk – blott ett av allt den anklagades för – för honom handlade den om att erövra det engelska språket. Likt en förälskad och vedervärdig våldtäktsman vill han erövra sin ”Lolita” – det engelska/amerikanska språket som gäckar honom i sin barnsliga och vulgära lockelse. Men som han lyckas erövra och inlemma i sin egen språkliga praktik. ”Bilarna stod parkerade som grisar runt ett tråg” som han beskriver parkeringen utanför det hotell där det första övergreppet på Dolores äger rum. Men i memoaren ”Tala minne” utvecklar Nabokov sin fruktan att förlora det enda han räddat med sig från Ryssland – ryskan. Trots att han som barn haft en engelsk guvernant skulle han alltid vara rädd att han aldrig skulle bli i stånd att få sin engelska prosa att komma ens i närheten av den på ryska. Och han skulle fortsätta att översätta från ryska till engelska och från engelska till ryska i hopp om att vara herre över sitt språk. ”Lolita” utkom 1955 och skrevs direkt på engelska, men när Nabokov tio år senare översatte boken till ryska insåg han att det ”underbara ryska modersmålet” – som han inbillade sig ännu väntade på honom någonstans – var en chimär. Fioretos beskriver hur engelskan, övertrumfar modersmålet. Det nya har segrat över det gamla, det språkliga återvändandet blir en bitter återvändsgränd. För Nabokov har inte främst migrerat från en plats, utan från ett språk. Det är inte en lokal hemlöshet utan en existentiell tomhet som bara kan lindras av språkets, stilens, spelets inre räddande karta. Är det för att han är en migrant som vägrar spela den förväntade rollen i att sörja folket, kulturen, jorden eller nationen som hans stil så ofta beskrivs som kylig och ironisk, ja rentav trolös? Men ser inte underströmmarna av ömhet och förtvivlan. I Maxim Grigorievs roman ”Europa” åker huvudpersonen, som på ett gåtfullt vis rymt eller ”hoppat av” från Sovjetunionen under en skolresa i Paris, i nutid som vuxen tillbaka på ett impulsivt besök till barndomsstaden Moskva. Han söker upp sitt gamla hem i ett stort hyreshus där ingen öppnar, bara en sur granne undrar vad fan han gör där. ”Nånting drogs ihop och slöt sig inom mig, som när man knyter ihop en sopsäck”. Precis så skulle Nabokov kunnat formulera det och här, tycker jag, gör Grigoriev ”en Nabokov” – gestaltar det exilens tomrum runt vilket ett helt författarskap kan hovra. Själv slutade Nabokov, som aldrig haft ett riktigt hem någonstans, sitt liv på ett lyxhotell i Schweiz – Europa men ändå inte riktigt Europa, ett flerspråkligt neutralt isolat, en priviligierad tillflykt, en den oheroiska migrantens asyl. Maria Edström kritikerLitteratur:Vladimir Nabokov ”Han som spelade schack med livet” i svensk översättning av Ellen Rydelius med förord av Anders Österling. Albert Bonniers förlag 1936.Vladimir Nabokov ”Ryska romaner”, samlingsutgåva med förord av Maxim Grigoriev. Modernista 2024.Vladimir Nabokov ”Masjenka” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2001.Aris Fioretos ”Nabokovs ryggrad”, essä. Norstedts 2024..Vladimir Nabokov ”Lolita” i svensk översättning av Aris Fioretos. Albert Bonniers pocket 2007.Vladimir Nabokov ”Pnin” i svensk översättning av Aris Fioretos. Norstedts 2000.Vladimir Nabokov ”Tala, minne” i svensk översättning av Lars Gustav Hellström Albert Bonniers 2012.Maxim Grigoriev ”Europa” Albert Bonniers 2021

Håll i er, Sverige! Legenden har talat, och Let Me Know Podcast kommer aldrig bli densamma! För nu kliver vår egen titan, Bernt Månsson, äntligen ut ur skuggorna – och han är farligare, snyggare och mer skoningslös än någonsin! Han har lämnat garderoben för gott och är redo att dominera eter och själar med en återkomst så explosiv att den kommer att skaka om hela poddlandskapet... i dess grund. Detta är inte bara en återkomst; det är en revolution! Chapters 00:00 Minnesord för Ozzy Osbourne 02:55 Kiss Alive 50 05:59 Kiss Cruise och nya projekt 08:44 Kiss-historik och återupptäckta konserter 11:23 Avslutning och framtida händelser

Tradicionālais Līgo svētku mielasts ir vienkāršs. Tāpēc ne velti latvieši šo svētku tradīcijām klāt piepulcinājuši arī gaļas cepšanu un citus ēdienus. Raidījumā Kā labāk dzīvot šefpavāru padomi, ja ir vēlme padarīt svētku galdu vēl ēdieniem bagātāku. Iesaka restorāna "Trīs sezonas" šefpavārs Ingmārs Ladigs, kurš arī raidījuma Instagram un TikTok kontā rāda, kā pagatavot gaļu svētkiem. Ingmārs Ladigs stāsta arī kā gardi pagatavot zivi uz grila svētku vakarā, piemēram, savārā alu, citronu sulu un medu kopā, ko pārsmērē pāri zivij. Nevārītu šo maisījumu var izmantot arī gaļai kā marinādi. Savukārt lieliska uzkoda būs zemenes, kas pārkaisītas ar melnajiem pipariem. Sātīgs gardums būs sviestā vārīti jaunie kartupeļi. Ierakstā uzklausām cilvēku domas par to, ko tradicionāli liek  Līgo vakara un Jāņu dienas svētku galdā.

Met een reeks spectaculaire drone-aanvallen heeft Oekraïne zondag een gevoelige klap toegebracht aan de Russische luchtmacht. Welke gevolgen heeft de aanval voor de oorlog? En tot welke prijs zijn de Russen bereid door te vechten? Pieter Klok spreekt erover met verslaggever Daan de Vries en met Geert Groot Koerkamp, onze correspondent in Moskou. Onze journalistiek steunen? Dat kan het beste met een (digitaal) abonnement op de Volkskrant, daarvoor ga je naar www.volkskrant.nl/podcastactie Presentatie: Pieter KlokRedactie: Corinne van Duin, Lotte Grimbergen, Julia van Alem en Jasper VeenstraMontage: Rinkie BartelsSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande. Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka, funderar Mattias Hagberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut uppenbarar sig.Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att köpa på sig.Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga verk skriver han:”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda sätt som är möjligt: genom att använda dem.”Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen. Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande biologi än sval fysik.I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt systembygge, åtminstone inte officiellt.Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och biolog.Filosofen Eli Friedlander har med framgång prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och transformationer.Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet formulerade han dessa insikter med några vackra ord:”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av växter.”I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när han försöker få syn på det moderna samhället och på dess historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och plantor.På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla möjliga typer av läsningar.Men det viktiga är kanske inte vem som har mest rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den aktualiserades i sin samtid.I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta klart:”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma som att inse 'hur det egentligen var'. Det är detsamma som att tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i ett ögonblick då det är fara på färde.”Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots allt i en och samma ocean av liv. Mattias Hagbergförfattare och journalistLitteraturWalter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025 (Översättning: Christian Nilsson).Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015 (Översättning: Ulf Peter Hallberg).Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning Wijkmark).Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural History”, Stanford University Press, 2024. Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström & Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)

Rubrikā „Itai lobuok” profesore Lideja Leikuma turpynoj stuosteit par tū, kaidus vuordus, tū salykumus ci formys lobuok lītuot latgaliski. Itūreiz par tū kai latgaliski lobuok pasaceit "apģērbs"  - drēbis. Likt, viļkt, aut voi maukt drēbis?

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos tidlösa och gränslösa dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag inser förstås genast att det är en överdrift, men tanken tål att tänkas: är det kanske så att poesin som litterärt fenomen blir särskilt livskraftig när den får växa på en ö? Till skillnad från prosan som behöver näringen från stora städer och från vida kontinenter hittar poesin sin form i en omgivning som begränsas av tydliga konturer, omgiven av ett främmande och obevekligt element som isolerar, det vill säga bokstavligen för-öigar diktaren och slipar tanken in på bara benet. Man kan rada upp namnen på de stora öpoeterna: Sappho på Lesbos, Irlands Yeats och Seamus Heaney, Elytis och Kazantzakis på Kreta, Derek Walcott på Saint Lucia. Och Jean-Joseph Rabearivelo på Madagaskar. Har de inte allihop någonting gemensamt?Som sagt, antagligen inte. Listan över undantagen blir förstås betydligt längre. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken när jag läser Rabearivelos poesi, rotad som den är i Madagaskars urskogar och röda jord, snärjd i de lianer som kartografiskt slingrar sig utmed öns stränder, hela tiden med en vaksam sidoblick mot horisonten, mot ett mytiskt ursprung någonstans på andra sidan havet, och med en längtan till de fjärran metropoler och kulturer som utgör den koloniala verklighetens flimrande hägringar. I dikten ”Trycksaker” manar han fram sin förväntan när postbåten kommer till ön med sin last av efterlängtade livstecken från världen bortom haven – ”dessa målande, svävande ark/ som kommit till mig från hela jordklotet”, som han formulerar det, och som för en stund befriar honom ur ”detta löjliga fängelse/ som förgäves övervakar bergen/ och skogarna, och haven”.Jean-Joseph Rabearivelo föddes 1901 som Joseph-Casimir; förnamnet ändrade han för att få nöjet att underteckna med samma initialer som sin store idol, den förromantiske filosofen och romanförfattaren Jean-Jacques Rousseau. Under hela sitt korta liv var han besatt av en stark, olycklig kärlek till den franska kolonialmaktens civilisation, dess ämbetsverk och traditioner, dess språk och dess kultur. Han härstammade på mödernet från en av öns kungliga familjer och hanterade sitt madagaskiska ursprung som en viktig lyrisk klangbotten i sina verk – men i grunden ändå som någonting han ville överskrida. Livet igenom hoppades han på en tjänst i den koloniala administrationen, och på att en gång få representera sitt land vid något stort evenemang i Paris. Inget av det blev verklighet. När han tog sitt liv 1937 hade han aldrig ens fått myndigheternas tillstånd att lämna Madagaskar. Med Ingemar Leckius pregnanta formulering i förordet till den första svenska utgåvan av hans dikter förblev Rabearivelo ”dubbelt landsflyktig, en furste av Ingenstans”.Ja – och Överallt, skulle jag vilja tillägga. För det är på många sätt just denna svävande, kosmopolitiska hemlöshet som gör hans dikter så på en gång både tidlösa och gränslösa. De dröjer i ena stunden vid en hemlig, mytisk källa mitt i urskogen för att i nästa tala till Keats grekiska urna; de kan besjunga sebutjurens seniga kropp eller det fasta gula skalet hos en mango och kastar sig sedan in i en målning av Gauguin. Allt är nära, allt är lika verkligt – från kullarna runt huvudstaden Antananarivo, som han aldrig lämnar, besvärjer han de böljande risfälten och eukalyptusskogens höga pelarsalar, busksvinen och utriggarpirogerna, och det i en fritt krängande lyrisk vers som ekar av symbolister som Rimbaud och Mallarmé. Allt hänger samman, som han skriver: ”samma himmel är alltid världens tak” – poetens språk är liksom brevbärarens postväska ett hemligt skrin för ”hela världens tanke”.Jag skulle tro att denna geografiska melankoli, denna smärtsamma försoning med världens väldighet är något som känns igen av var och en som någon gång färdats med fingret över en karta eller låtit blicken dröja vid bilderna från platser som man aldrig kommer att få se. För Rabearivelo förblev den alltså ohjälpligt ett öppet sår. Till skillnad från en annan samtida lyrisk pionjär från det franska Afrika, Senegals Léopold Senghor, som gjorde sig hemmastadd i imperiets centrum och med tiden blev en av dess starkaste antikoloniala röster, tvingades Rabearivelo till en tillvaro i marginalen. Visserligen publicerades hans dikter; visserligen förde han en livlig korrespondens med franska kollegor som André Gide – det kunde komma dussintals brev på samma gång med den där postbåten – men sin publik hade han huvudsakligen på Madagaskar, och den var begränsad. Liksom förstås den litterära offentligheten på ön.För mig hämtar alltså hans lyrik en särskild kraft just ur denna begränsning, denna isolering. De dikter som har överlevt till vår tid finns främst i hans två sena diktsamlingar ”Presque-songes” (Nästan-drömmar) från 1934 och ”Traduit de la nuit” (Tolkat från natten) som gavs ut året därpå. Båda genomströmmas av ett sorts revanschlystet, upproriskt svårmod som i den madagaskiska naturen och kulturen hittat verktygen för att, som han själv uttrycker det, ”göra tabula rasa med den västerländska verskonstens alla kineserier”. Här är han förstås på samma våglängd som många av de franskspråkiga diktare och konstnärer som i början av nittonhundratalet söker impulser till förnyelse i de traditionella utomeuropeiska kulturerna. Rabearivelo inser att han alldeles inpå knutarna har tillgång till just en sådan kraftkälla, och vill på samma sätt söka sig mot något ursprungligt och allmänmänskligt, förklarar han – ”genom att spörja min egen jord, genom att konfrontera mig blott med mina döda”.I ”Presque-songes”, som skrevs samtidigt på både franska och malagassiska och sedan 2024 också finns på svenska i sin helhet, blir det övergripande projektet att försöka mana fram den röst, den ”sång” han anar binder samman allt i tid och rum. Kaktusen med dess hårda pansar runt sitt livgivande vatten, lianernas kraftfulla slingrande, den gamle mannens blick som vaknar till med en ungdomlig glimt, makakernas gåtfulla tjattrande och anfädernas övervuxna gravar – allt talar med i grunden samma ton, en mörk vibration av trotsigt liv i skuggan av den annalkande döden: ”det svaga ekot”, som han skriver, ”av en inre sång/ som växer och mullrar”. Dikterna är kraftfulla och omedelbara, mättade med blixtrande konkreta bilder som i den följande boken, ”Tolkat från natten”, stegras till en ny nivå i en svit namnlösa strofer där Rabearivelo målar upp en alldeles egenartad, gnistrande mörkervärld. I dessa dikter, varav ett urval också finns på svenska, har de skarpa bilderna övergått i kusliga förvandlingsnummer, den livgivande sången i ett djupt, och närapå extatiskt, existentiellt främlingskap. Likt nattens ”svarte glasmästare” ser poeten sitt verk falla sönder mellan sina händer. Hjälplös och ensam. På väg från livets ö, till dödens.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturJean-Joseph Rabearivelo: Nästan-drömmar. Översättning av Eric Luth. Vendels förlag, 2024.Jean-Joseph Rabearivelo: Dikter. I urval och tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius. FIBs lyrikklubb, 1973.

Likt 2025, börjar vi också på den absoluta botten i årets premiäravsnitt. Den musikaliska opeppen är påtaglig när vi går igenom all den musik som skapats efter Tony Iommis legendariska inledningsriff i låten Black Sabbath. Vi tar avstånd ifrån den musikaliska utvecklingen de senaste 55 åren. Reggaecore? Techno metal? Devil rock från DollarStore? Amerikansk kristen nationalistrock? Bedrövliga bassolon? Urusel black metal? Call Of Duty och Disney metal? Allt är Iommis fel! Låtlista:Metaphor: ReFantazio - Warriors In Arms (OST / ATLUS)Fugitive - Blast Furnace (b/w Standoff / Fugitive)Aurorawave - Kindness (feat. Attila) (S/t / Ineffable)Kekht Aräkh - Dröm Sång (Single / Sacred Bones)Paolo Ferrara - Duality (Single / Hex)Nathan James - The Hanged Man (Single / Nathan James)Magnus Rosén - Amazing Flying Bass Solo (Mikael Romanenko / Youtube)C Wylder - American Pride (Single / C Wylder)Psychosexual - Baby On Fire (N/A / N/A)Peyton Perrish - Valhalla Calling (Single / Miracles Of Sound)

I veckans avsnitt av Let's snacka plast tar vi oss an discgolfvärldens hetaste snackisar! Vi pratar om Silly Season och alla spännande (och oväntade) sponsorbyten – vilka spelare byter lag, och vad betyder det för sporten? Dessutom dyker vi ner i den uppmärksammade härvan kring Heatland Discgolf och regelbrotten kopplade till Gyropalooza-boxarna. Vad hände egentligen, och hur påverkar det communityn? Missa inte detta fullmatade avsnitt fyllt av analyser, tankar och lite drama! Likt förra veckan kan ni få en gratis design av en unik klädsel, oavsett om det är en tröja till dig själv eller en hel uppsättning kläder till klubben så hjälper Fuzzy Eagle er att hitta rätt. Ange koden Let´s Snacka Plast i ett mail till info@fuzzyeagle.com och håll tummarna att ni är en av dom första 5 för att ta del av erbjudandet! Tack för att ni lyssnar! Anders, Viktor och Ted

Lägg nu jultramset bakom er – för det har äntligen blivit dags för årets nog största händelse: DSSF Awards! Likt en gala, fast i mer hjärndöd och enkel tappning, så försöker vi utse några av de höjdpunkter eller personer som bjudit oss på mest lycka under det senaste, fantastiska poddåret. Vilket är exempelvis årets klipp, årets namn, vilken är årets svenska nyhet, vem släppte årets brakskit – och vem är egentligen årets profil? Starka kandidater, stenhård konkurrens – och många skratt! Häng med på en underbar och sprakande tur med glädjetåget!Vi finns numera även på Podme! Det betyder att du hittar alla våra avsnitt, helt reklamfritt, i Podme-appen. Signa upp dig på podme.com – de första 14 dagarna är gratis. Ladda sedan ner appen i Appstore eller Google Play.

Visuomeninkas Giedrius Bučas šį pavasarį su bendraminčiais leidosi į 9 mėnesių kelionę pėsčiomis per aštuonias šalis palei Baltijos jūrą. Nuo šių metų kovo iki lapkričio jie įveikė 6 tūkst. kilometrų, sutiko daugybę žmonių ir įveikė ne vieną iššūkį tam, kad paskatintų regiono žmones gelbėti Baltijos jūrą.Ši jo iniciatyva už asmeninio pavyzdžio rodymą ir gamtosaugines pastangas švarinti Baltijos jūrą, žygiuojant aplink ją pėsčiomis šiemet nominuota „LRT metų apdovanojimuose“.Naujausi tarpvyriausybinės organizacijos HELCOM duomenys rodo, kad Baltijos jūros būklė išlieka prasta dėl eutrofikacijos, taršos pavojingomis cheminėmis medžiagomis, intensyvios laivybos, žvejybos ir kitos veiklos.Žuvų ir jūros žinduolių būklė yra net prastesnė nei anksčiau, o klimato kaita sąlygas biologinei įvairovei jūroje dar labiau blogina.Bet žygeiviai įsitikinę – Baltijos jūros būklė yra pataisoma, jei tik visi kartu susitelksime ir imsimės veiksmų. Keliaudami jie skleidė žinią apie tai, ką kiekvienas asmeniškai galime padaryti, kad jūros vanduo mažiau žydėtų, kad plastiko tarša mažėtų ir kad į jūrą patektų mažiau pavojingų medžiagų.Apie tai, kaip sekėsi kelyje ir ką iš ekspedicijos parsinešė ištvermingiausi jos dalyviai – pasakoja Giedrius ir dvi jo bendražygės – Dovilė ir Ieva.Laidoje skamba garso įrašai iš ekspedicijos dalyvių asmeninių archyvų.Autorė Vaida Pilibaitytė

Swish: 9007378 Bankgiro: 900-7378 Med Märkningen: Heaven53

Umami går i helt motsatt retning fra bjørnedietten og prøver rå vegansk diett. Spoiler, en dag med rå vegansk var nok. Vi tar turen til Oslo Raw for å prøve ut maten og de RÅ kakene de hadde på menyen. Amalie opplyser oss om rå vegansk diett og hvordan rå veganere overlever på dietten. Likt som forrige uke så blir dette sendeteamet også litt for konspiratoriske... Med og av: Anne Kristin Villar Sundal (teknikk), Anna Myhr Lamvik, Ellen Mangen og Amalie Ingela Aaser

Nevienam no mums nav atmiņu no laika, kad apguvām pirmos vārdus savā dzimtajā valodā, toties lieliski zinām, cik izaicinoši ir apgūt svešvalodas jau lielākā vecumā. Kādas attiecības mūsu smadzenēs veidojas starp dzimto valodu un katru nākamo apgūto? Kā mēs apgūstam valodu tad, ja tai nav mācību grāmatas un tā neskan uz ielas, bet ir dzīva tikai tradīcijās? Raidījumā Zināmais nezināmajā skaidro Rēzeknes tehnoloģiju akadēmijas profesore Sanita Martena un Latvijas Universitātes Datorikas fakultātes Uztveres un kognitīvo sistēmu laboratorijas vadītājs Jurģis Šķilters. Cik valodās domā un sapņo tulkotājs Dens Dimiņš? “Likt to apzīmējumu „poliglots” nav lielas vajadzības, jo skaits jau neko nemaina. Pēc kādās piektās valodas jau ir vienalga,” tā teic tulkotājs Dens Dimiņš, kurš ir veicis daiļliteratūras tulkojumus no franču, islandiešu, grieķu, itāļu, bulgāru, holandiešu, vācu un vēl citām, kopumā 14 valodām. Cik valodās tulkotājs domā un sapņo, kāda ir viņa svešvalodu apguves metodika un cik lielā mērā valodu apguvei var palīdzēt internets? Dens Dimiņš Latvijas Universitātē studējis klasisko filoloģiju, studiju procesā tulkojis grieķu un romiešu autorus, tad ķēries klāt pie itāļu un franču valodas tulkojumiem, tad Islandes universitātē mācījies islandiešu valodu, Berlīnes universitātē studējis doktorantūrā vispārīgo valodniecību un praksi. Šķiet, ka Dens, atsaucoties uz viņa līdzību par valodu kā  okeānu, brīvi peld pa tā dzīlēm. Šobrīd tulkotāju darba gaitas ir aizvedušas uz Portugāli, bet viņš tulkojis darbus arī no latīņu un senfranču valodām. Valodu apguves procesā Dens Dimiņš arī nenopeļ internetā rodamo mašīntulkotāju, piemēram,  meklētājprogrammā google. Viņš bilst, ka mašīntulkojums, protams,  nesaprot metaforas un nepalīdz atdzejošanā, bet ir praktiska lietotne jaunas valodas apguvē. Ar tulkotāju Denu Dimiņu aizrunājamies arī līdz tam, cik lielā mērā svešvalodā būtu jācenšas runāt pareizi, nevis lietot to tikai kā saziņas līdzekli. Tulkotājs uzskata, ka līdztekus vārdiņu apguvei ir jāmācās un jāsajūt konkrētas valodas skaistums.      

Likt en boomerang är stilsnackarna Katarina och Jannice tillbaka efter ett skönt sommaruppehåll. Lyssna på avsnittet och se vad hösten har att vänta. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Future och Metro Boomins andra gemensamma album, paranoida We still dont trust you, gick direkt in på första platsen i USA. Likt föregångaren We dont trust you för bara några veckor sedan. Det solida samarbetet är en konsekvens av Metro Boominproducerade Futureklassikern Mask off från 2017, som blev ett dovt ljudspår till Trumps Amerika. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Mats Nileskär möter utomjordingen från Atlanta vars flyt, stötiga stil, mörka melodier och märkliga ljudsväng satte ett hårt avtryck. Future suddade ut gränsen mellan sluddrande autotunesång och rap, och influerade alla. Vi stannar i Atlanta i timme två där du möter 6lack, som skapade en egen form av slö emoR&B ur trap. Förra året serverade 6lack sitt mest personliga verk ”Since I have a lover”.

*****Vi Jobbar med sann medlemsdemokrati i Hallå Där Nere och frågade därför våra Patreons om det var ok att lägga ut detta avsnitt för er alla att höra. Så ni kunde få en inblick i hur det kan vara på den varma patreonsidan. Svaret blev ett rungande JA. (80%) Så vassegoa! ***** Likt hans Majestät så är det den 16e i ordningen för Sveriges finaste fortbollsförening Malmö Fotbollförening. Vi snackar ner den och vi tar en titt på damerna och även vad som händer med Elfsborg. Mycket bröst utåt i detta avsnitt det ska ni veta. (P.EX är alltså Patreon Exklusive.... ) Vill man stötta Podden och komma in i värmen så gör man det som Patreon (I paritet med en stor stark i månaden eller billigare än en parkeringsbot för hela året!) Patreon.com/HDN Välmona in!!! --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/daniel-ekberg/message

Granskar medier och journalistik. Går bakom veckans rubriker och spanar i framtidens medielandskap. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Storslakt när Sveriges Radio ska spara 225 miljonerI veckan kom beskedet. 180 tjänster ska bort från SR –det största sparpaketet på många år på Public service-jätten. Det handlar om en rad produktioner såsom Kinapodden, Ekots klimatkorrespondet, flera minoritetssspråkiga redaktioner och en rad tjänster på P4-kanalerna som ska kapas. Hör SR:s vd Cilla Benkö i intervju.Reporter: Erik PeterssonTvå rättsfall - två helt olika bevakningarTvå snarlika rättsfall, men där mediebevakningen varit som natt och dag. Båda fallen handlar om grov misshandel av barn - två mörka historier med detaljer om tortyrliknande våld. Medan det ena fallet inte har kunnat gå att undvika, medieraporteringen har varit kolossal, så har det andra fallet legat i medieskugga. Vad är det som gör att en händelse eller ett rättsfall blir nyhetsstoff eller en följetong i medierapporteringen? Medan vissa hamnar helt utanför offentlighetens ljus? Reporter: Alexandra SannemalmLove is blind-miss i BohusläningenLägerelds-tv är ett fenomen som blivit allt ovanligare i 2020-talets oändliga tv-utbud.Men ibland glimmar det till i strömningstjänsternas flöde och något som tycks likna en lägereld sprakar till. Likt eldflugor dras medier med - redo att skriva spaltmetrar om den stora tv-snackisen. Det har knappast undgått någon som slagit på radion, tv:n eller valfri tidning att den första säsongen av dejtingprogrammet love is blind nyss har avslutats i Sverige. Det korta brinnande tv-dramat har alstrat mängder av tidningsartiklar, krönikor och intervjuer. Men ibland är ivern att sitta med vid brasan så stor att den grundläggande researchen glöms bort på landets redaktioner.Reporter: Martina Pierrou

I veckans huvudavsnitt pratar vi Donald Trumps fortsatta framsteg i de amerikanska primärvalen. Samt kandidaten Nikki Haley som vägrar ge upp och skiftar mellan uttalanden om att USA ”aldrig varit ett rasistiskt land” samtidigt som hon beklagar sig över hur utsatt hon var som ung som ”a brown girl in the Deep South”. Under andra halvan pratar vi SD:s Richard Jomshof som vill förbjuda muslimska symboler ”likt hakkorset” + kokainet som hittades på toaletterna hos hälften av riksdagspartierna.  Stötta oss på Patreon för regelbundna bonusavsnitt + mer! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Han bytte stetoskopet mot skrivmaskinen. Sedan dess har det blivit i runda slängar 40 böcker. Men varifrån kommer PC Jersilds lite kyliga blick på samtiden? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I sina böcker utforskar han människan, tekniken, medicinen och etiken. PC Jersild, som på sextiotalet lämnade läkaryrket och valde att bli författare på heltid, har skrivit flera svenska moderna klassiker. Han har också varit kolumnist och debattör, och suttit som sakkunnig i SMER - Statens medicinsketiska råd.Som författare hemfaller han ofta åt satiren som grepp, tonen är osentimental och uppfattas av vissa som kylig. Karaktärer i romaner som Grisjakten (1968) och Babels hus (1978) är kuggar i ett gigantiskt maskineri av byråkrati och effektiviseringar. Att hålla distans mellan sig själv och känslorna lärde han sig redan som ung – varför då?”Pappa dog knall fall, lite oförtjänt”Likt 10-årige Reine i klassikern ”Barnens ö" (1976) slog PC Jersild som pojke vakt om sin egen självständighet, och ville helst inte ens börja skolan. Uppväxten i Norra Ängby väster om Stockholm var påver, och i familjen fanns en konflikt mellan den djupt religiösa fadern och modern. Men där fanns också en äldre bror som var sjuk i lungtuberkulos. I den unge PC Jersild utvecklades en stark dödsångest, som med tiden har bytts ut mot en filosofisk och politisk övertygelse. Att var och en ska ha rätt att bestämma över sitt eget livs slut – att dödshjälp ska bli lagligt i Sverige.Hör PC Jersild om att vara hopplöst förälskad i en ung Barbro Lindgren, om att tidigt genomskåda idén om himlen och helvetet och om att vara skeptisk till det översvallande och manipulativa.Programledare: Martin WicklinProducent: Fanny HedenmoKontakt: sondagsintervjun@sr.se

Fluent Fiction - Swedish: The Ice Skating Legend: Perseverance on Thin Ice Find the full episode transcript, vocabulary words, and more:fluentfiction.org/the-ice-skating-legend-perseverance-on-thin-ice Story Transcript:Sv: I hjärtat av Stockholm var det kylig vintermorgon. Dimman hängde över den inbjudande isen på ett tjusigt sätt. Lars, en bekymrad herre till åren, och hans busige kollega Emil, bestämde sig för att utmana den glittrande isen med skridskor för första gången.En: In the heart of Stockholm, it was a chilly winter morning. The fog hung over the inviting ice in a charming way. Lars, a worried older gentleman, and his mischievous colleague Emil, decided to challenge the glistening ice with ice skates for the first time.Sv: "Det kan ju inte vara så svårt," skojade Emil, och drog på sig sina splitter nya skridskor med ett brett leende. Lars, lite mer försiktig, klämde i sin rynkade panna och satte på sin hjälm. Likt två små pojkar, var de redo för ett äventyr på den glänsande isen. Men ljudet av Sofia, deras vän och tillika instruktör som nyligen kommit från skridskoklass, uppmuntra dem visade sig vara svårare än vad de kunnat föreställa sig.En: "It can't be that difficult," joked Emil, pulling on his brand-new ice skates with a wide smile. Lars, a little more cautious, furrowed his wrinkled forehead and put on his helmet. Like two little boys, they were ready for an adventure on the shiny ice. But the sound of Sofia, their friend and instructor who had recently come from a skating class, turned out to be harder than they could have imagined.Sv: Vid deras första steg, sviktade både Lars och Emil på benen. De vacklade och halkade som två nyfödda kalvar. Medan Lars lyckades hålla balansen efter några stapplande steg, gav Emils fötter vika och han landade på isen med ett skratt och ett "Oj!".En: On their first step, both Lars and Emil wobbled on their legs. They stumbled and slipped like two newborn calves. While Lars managed to regain his balance after a few stumbling steps, Emil's feet gave way and he landed on the ice with a laugh and an "Oops!".Sv: Röda kinder av den kyliga luften blandades med skratt och frustation. Trots upprepade påminnelser från Sofia om att gå långsamt, fortsatte Emil och Lars att pröva sin balans och självförtroende. De poserade som pinviner, de studerade fåglarna och till och med lade sig ner på isen för att studera kylan.En: Red cheeks from the chilly air mixed with laughter and frustration. Despite repeated reminders from Sofia to go slow, Emil and Lars continued to test their balance and confidence. They posed like penguins, they observed the birds, and even lay down on the ice to study the cold.Sv: Lustiga fall efter fall, halkade de två vännerna omkring på isen. Men de gav aldrig upp. Trots de svåra skratten från åskådarna och Sofias tålamodsprövande instruktioner, shimmerade deras ihärdighet och beslutsamhet vid varje fall och snubbling.En: Funny fall after fall, the two friends slipped around on the ice. But they never gave up. Despite the difficult laughs from the spectators and Sofia's patience-testing instructions, their perseverance and determination shimmered with every fall and stumble.Sv: Och då, efter timmar av ständiga försök och hårda landningar, kunde Lars och Emil äntligen åka skridskor - kanske inte med den tekniska skicklighet som de hade fantiserat om, men med en uthållighet och självsäkerhet som överträffade deras vildaste drömmar.En: And then, after hours of constant attempts and hard landings, Lars and Emil could finally ice skate - perhaps not with the technical skill they had fantasized about, but with a perseverance and confidence that exceeded their wildest dreams.Sv: Historien om Lars och Emil skridskoförsök blev så småningom en legend i Stockholm. Legendens lära var att det inte var vilka oväntade fall och trappor vi möter i livet, utan det tillförsikt och självförtroende vi lär oss vid varje fall och snubbling, som verkligen räknas. Och att till och med under de svåraste omständigheterna, finns det alltid utrymme för skratt, kamratskap och en riktigt imponerande historia att berätta.En: The story of Lars and Emil's ice skating attempts eventually became a legend in Stockholm. The lesson of the legend was that it wasn't the unexpected falls and stumbles we encounter in life, but the confidence and self-assurance we learn from every fall and stumble, that truly matter. And that even in the toughest circumstances, there is always room for laughter, camaraderie, and a truly impressive story to tell. Vocabulary Words:In: I hjärtatthe: avStockholm: Stockholmit: varwas: deta: kyligchilly: vinterwinter: morgonmorning: DimmanThe: hängdefog: överhung: den inbjudandeover: isenthe: påinviting: ettice: tjusigtin: sätta: Larscharming: enway: bekymradLars: herrea: tillworried: årenolder: ochgentleman: hansand: busigehis: kollegamischievous: Emilcolleague: bestämdeEmil: sig

Det var en gång en flicka som hette Guldlock. En dag när Guldlock var ute och gick i den stora skogen kände hon en doft. Det luktade gröt! Guldlock kom snart fram till ett litet hus, där det bodde en björnfamilj. Pappa Björn, Mamma Björn och Lilla Björn. Men björnarna var inte hemma, så Guldlock gick in för att smaka på gröten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Barnradions läslovsspecial 2023: ”Artister läser klassiker”Sagan om Guldlock är en del av Barnradions läslovsspecial – där fem artister läser varsin klassisk saga. Genom dessa röster och sagor hoppas vi kunna inspirera fler familjer att läsa, och lyssna, tillsammans.Sagans ursprungGuldlock och de tre björnarna eller bara Guldlock är en gammal godnattsaga som berättats i många hundra år. Sagan fick sitt stora genombrott 1837 när den engelska poeten Robert Southey skrev ner berättelsen. Likt många andra klassiker finns berättelsen om Guldlock i väldigt många olika versioner. Barnradions version är en modern bearbetning av sagan.MedverkandeBerättare: Casper JanebrinkIllustration: Johanna KristianssonProducent: Klara Grape, Barnradion

I Pärlälvens fjällurskog har ekosystemen levt sina intrasslade liv i tiotusen år. Här kan man gå sju mil utan att följa andra vägar än de som sorkar, björnar och myror trampar upp. Ändå är detta en liten spillra av det som en gång var. Denna lördag ägnar vi oss helt åt Pärlälvens fjällurskog. En av våra sista väglösa urskogar. Vi sänder från Kvikkjokk i norra kanten av Pärlälvens fjällurskog. Gäst är biologen, och den för Naturmorgonlyssnarna välkända rösten, Thomas Öberg.Brita Stina Sjaggo från Luokta Màvas sameby berättar om fjällurskogens unika kvalitéer, om de gamla träden, renen och urfolkens vilda självhushållning, och om att känna sig som naturens väktare. Lars-Ture och Märit Lindholm bor omringade av naturreservatet Pärlälvens fjällurskog vid Karatssjön, och berättar hur skogen räddades från avverkning en gång. Fältreporter Lisa Henkow.Likt andra älvar har även Pärlälven städats och rätats ut för att underlätta för flottning. Men nu har Länsstyrelsen i Norrbottens län gett sig på att återskapa den, så som den såg ut innan flottning, stökig och meandrande. Förhoppningen är att skapa bra lekbottnar för öring och harr. Dan Ojanlatva, arbetskoordinator för restaureringen, ger en inblick i älvens fiskliv. Reporter Karin Gyllenklev. Programledare är Jenny Berntson Djurvall och fältreporter Lisa Henkow.

"Dirty Deal Teatro" šajā sezonā tapuši iestudējumi "Mantojums" un "Pārcēlāja", kas izstāsta ļoti personiskus stāstus. Kas pamudināja to autores runāt ar skatītāju pirmajā personā? Vai šādām izrādēm vairs var likt klāt teātra kritikas mērauklu un Kas atšķir šādu izrādi no performances mākslas? "Dirty Deal Teatro" šajā teātra sezonā tapuši iestudējumi “Pārcēlāja” un “ Mantojums”, abas izrādes izstāsta ļoti personiskus stāstus. Abas šīs izrādes bija neparasta skatītāja pieredze un uzjundīja jautājumus. Izrādē “Pārcēlāja” tās vienīgā aktrise un arī režisore Inga Tropa skatītājus sagaida jau pie ieejas, palīdz izvēlēties gultu. Jā, abas šīs izrādes ir arī guļizrādes, kurās tiek nojaukta teātrim tik ierastā polaritāte – skatuve un skatītājs. Apguļoties, tevi apņem Laura Johansona gaismēnas uz zāles sienām un griestiem, Kārļa Tones veidotais skaņu celiņš, un tomēr Pārcēlājas fiziska klātbūtne telpā visu laiku ir jaušama. Jo vairāk tāpēc, ka Inga Tropa stāsta pati savu stāstu. Par bērnībā piedzīvotu izvarošanu. Arī Anna Belkovska stāsta par sevi, un izrāde “Mantojums” ir stāsts par attiecībām ar tēti, par alkohola postu, par vardarbību. Un lielā mērā par viņu pašu, jo šie – bērnībā, pusaudža gados līdz galam neizprastie notikumi ģimenē, ilgāku laiku ietekmējuši un noteikuši jaunās sievietes dzīvi. “Pārcēlāja”, “Mantojums” ir mulsinoša teātra pieredze, un ne tikai tāpēc, ka esi guļus stāvoklī. Kad kāds tev turpat blakus atklājas tik ļoti, ir grūti palikt vienaldzīgam, un grūti arī saglabāt vēsi lietišķu prātu, lai liktu notiekošajam klāt teātra kritiķa mērauklu. “Mantojums” pirmizrādē no čukstiem noprotu, ka aiz muguras sēž Annas tuvi radi, un šīs atskārtas izraisītās emocijas droši vien nebija paredzētas izrādes dramaturģijā. Pēc “Pārcēlājas” ir grūti ierakstīt skatītāju viedokļus, jo cilvēki nāk ārā no zāles ar klāt neesošu skatienu, vārdu vietā ir asaras. Kā "Dirty Deal Teatro" nonāca pie vajadzības stāstīt šādus stāstus? Anna Belkovska nav aktrise, taču "Dirty Deal Teatro" ir viņas darba vieta, un viņa uzņemas atbildēt pirmā. Attiecības ar vārdu Annai tomēr ir, viņa ir dzejniece. Taču izrāde “Mantojums” tapusi kopdarbā ar Viesturu un Jāni Baložiem. Viesturs saprot mūziku, arī šai izrādē viņam rokās ir ģitāra. Jānis Balodis ir dramaturgs, kurš jau diezgan sen gan savas lugas bieži sāk, atsperoties no personiskas pieredzes, gan arī pats, tieši šī iemesla dēļ, ir kāpis uz skatuves kā aktieris. Kāpēc Jānim Balodim ir šī vajadzība stāstīt ļoti personiskus stāstus?  Inga Tropa atklāj, ka par spīti ilggadējai aktrises pieredzei, “Pārcēlājā” viņa nav spējusi atcerēties pašas rakstīto izrādes tekstu. Acīmredzot tā bijusi kāda smadzeņu darbības aizsargreakcija. Un tad režisore Inga Tropa atradusi risinājumu: personiskais stāsts izrādē “Pārcēlāja” pārstrādāts pasakai līdzīgā ceļojumā. Tas ir stāsts par ceļojumu uz Meksikas džungļiem, tur stāstītāja, saslimst, piedzīvo klīnisko nāvi, un savā bezapziņā atrod atbildes, pavadoņus, kas  viņu atkal atgriež dzīvē. Ja tā ir pasaka, tad tu vari lasīt šo tekstu priekšā, režisore Inga Tropa ieteikusi aktrisei Ingai Tropai.  Ingu Tropu guļizrādei iedvesmojusi pandēmijas pieredze. Un izrādē “Pārcēlāja” tas ir ļoti veiksmīgs risinājums: armijas brezenta gultas ir ērtas, guļus stāvoklis mudina sekot stāstītāja balsij, un atrašanās guļus izmaina arī skatu punktu – jau pieminēju griestos un pa sienām garām slīdošās gaismas. Izrāde “Mantojums” iesākas parasti. Skatītāji sēž, zālē skaidri iezīmēta skatuve. Apmēram izrādes vidū, skatītāji tiek aicināti piecelties no savām vietām, sanākt kopā telpā, kur rindās izvietoti matrači. Lai sekotu aktieru darbībām, nākas pusguļus stāvoklī grozīties līdzi, un tas nav visai ērti. Šķiet, izrādē “Mantojums” koptelpai un matračiem ir pavisam cita jēga nekā “Pārcēlājā”. Atšķirībā no “Pārcēlājas”, kurā personiskais stāsts ir integrēts kādā lielākā, pasakas vai ezoterikas stāstā ar obligāto atrisinājumu, izrādes “Mantojums” stāsts šaudās no tēmas uz tēmu, tā īsti nesniedzot ne vēstījumu, ne atbildes. Skatītājai Zanei Vāgnerei šķiet, ka izrādes stāsts ir tikpat sarežģīts kā dzīve, un viņa zinoši arī izskaidro, kāpēc vardarbību ģimenē, pret kuru mums visiem it kā ir tik viennozīmīgi nosodoša nostāja, tomēr ir tik grūti izskaust. "Dirty Deal Teatro"  izrāžu “Pārcēlāja” un “Mantojums” veidotāji Inga Tropa, Anna Belkovska un Jānis Balodis nav vienīgie, kas stāsta personiskus stāstus. Nupat Purvīša balvu vizuālajā mākslā saņēma Ances Eikenas darbs, kas emocionāli stāsta par attiecībām ar viņas tēti. Horeogrāfe Jana Jacuka savu baiļu pieredzi izdzīvo izrādē “Baiļu rutīna”, Nacionālajā teātrī tapis uz reāliem notikumiem balstīts stāsts “Ričards. Nekā personīga”. Teātris, mākslas notikums kā vieta, kurā aktiera – skatītāja polaritātes vietā iespējams radīt kopīgu telpu, kurā jūtas nevis izspēlēt, bet spēlēties ar sava dzīves stāsta nopietnību. Mani šāda iespējamība uzrunā, pat ļoti.

I september år 1691 i Gudhems härad i Västergötland rider och sticker en soldat ihjäl lille Sven till synes utan anledning. Mordet bevittnas av jämnåriga Karin som ska valla hem korna i kvällningen. Snart tar en rådig granne upp jakten på mördaren. Likt en modern deckare letar bonden Joen Arvidsson rätt på mördaren.Det välskrivna protokollet från rättegången mot soldaten Nils Anderson i oktober samma år blir ett titthål tillbaka i tiden. En tid med stark bysammanhållning och mystiska seder. Det blir också ett vittnesmål om hur svårt en bödel på landet hade det – så svårt att hela avrättningen av mördaren spårar ur.I denna nymixade repris av avsnitt 121 av podden Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Annika Sandén, docent i historia, om ett mord som låter oss tjuvkika in i historien en ovanlig dag år 1691 i Västergötland.Rättsprotokoll från 1600-talet låter oss komma närmare människor som levde i Sverige för nästan 400 år sedan. Ett ovanligt rättsfall följs av en lika ovanlig avrättning, visar samtidigt på vardagslivet i Västergötland år 1691.Bild: Tre skattebönder i Sverige tecknade år 1674 av den italienska diplomaten Lorenzo Magalotti i skriften Notizie di Svezia.Musik: Thinking about murder av Bobby Cole, Storyblocks Audio. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I denne episoden snakker vi om lønn. For hva er det egentlig? Og hva forklarer forskjellene vi har i lønn i dag, enten innenfor en arbeidsplass eller mellom arbeidsplasser? I lønnsdiskursen i Norge er det et mål om "lik lønn for likt arbeid". I denne episoden tar vi det et skritt lenger, og snakker om et lønnssystem hvor man tjener det samme uavhengig av hvilket arbeid man utfører. Reidun Gjengedal snakker med filosof Einar Duenger Bøhn ved Universitetet i Agder som har skrevet litt om temaet, og Hugo Malm fra Holma Folkehøgskole i Sverige, hvor de praktiserer lik lønn for alle ansatte ved skolen, uavhengig av type stilling. 

Det hände ganska mycket under 2023 års vecka 11, nästan för mycket för att hålla sig ajour med utvecklingen. På bankkrascher följde marknader i panik i beständigt inflationsrally som medverkade till att försätta börser och räntor i samma rörelsemönster som när en studsboll åkt in under vardagsrumssoffan. Federal Reserves räntehöjningskampanj ifrågasattes plötsligt hejvilt - var världens viktigaste centralbank på väg att döda sina egna affärsbanksbarn som en annan fader Abraham? Vissa analytiker trodde i alla fall det, i en tävling om vem som kunde sänka förväntningarna på Feds åtstramningar framåt för att rädda banksystemets likviditet. Likt för den bibliske Abraham, med svärdet mot sonens hals, kom dock överheten till undsättning för Fed och den desperata jakten på inflationen. Krisen såg nämligen ut att ha bedarrat dagen efter att amerikanska myndigheter ridit ut och tydligt förklarat att alla insatta pengar i landets banker var säkra, i alla fall så länge de var försäkrade, och att systemet skulle fungera efter alla säkerhetsåtgärder som införts efter finanskrisen som bröt ut 2008. Men samtidigt som lugnet försökte få fäste i börsgryningen kom nya stråk av oro att träda fram i besked en anrik gammal schweizare på den europeiska kontinenten, en bank med betydligt större sprängkraft än de skrämskott som hörts i Silicon Valley dagarna innan. Är vi på säker mark, eller var ska vi ta vägen i gyttret av information, där allt understundom tycks peka rakt in i domedagen? Jo, till FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen så klart. Det är en podcast av och med Nyhetsbyrån Direkts utrikeschef Joakim Rönning och IG:s marknadsanalytiker Martin Nilsson.

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäster: Magnus William-Olsson, poet och Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap. DEL 10Välsignad vare frukten och må Herren öppna ditt sköte - Thella inleder sitt uppdrag att gå till botten med bibelreferenserna i The Handmaid's Tale. Författaren Margaret Atwood har skapat odödliga repliker i sin bok och tv-serie om Offred/June och de andra tillfångatagna kvinnorna i den religiösa polisstaten Gilead. Exempelvis denna vanliga hälsningsfras mellan två tjänarinnor:- Blessed be the fruit.- May the lord open.Men var i Bibeln står detta - och vad menas? Var ligger det ursprungliga Gilead? Vem är Isebel som givit upphov till benämningen Jezebels om kvinnorna som arbetar i Gileads bordeller? Välkomna med på resan in i Atwood-land och Bibel-land!Hesekiel: den seriösa uppföljningen - Ja, vi har snuddat vid profeten Hesekiel tidigare, men det är en lång och betydelsefull bok och han fick inte bara "käka bokrulle och ligga på ena sidan i fyrtio nätter". Som tur är har vi poeten och Hesekiel-kännaren Magnus William-Olsson i studion, som jämför Hesekiels författarskap med den samtida poeten Sapfos och berättar hur exilen och förlusten av det egna landet föder ett nytt behov av minne och symbolik.Det inre, det yttre och det verkliga - Likt tidigare gäster bjuder Magnus William-Olsson på en övning i filosofiskt tänkande, och menar att profeten Hesekiel var med och skapade den moderna västerländska människan och hennes sätt att förstå sig själv och världen.Utopier, att tala till de döda och de ännu ofödda - Magnus William-Olsson tycker att det just nu är svårt att tro på framtiden. Thomas Kazen slår ett slag för den goda utopin, som inte är möjlig att förverkliga men som ger människor tillräcklig inspiration för att vilja försöka.Bibelavsnitt: Luk 1:42, Hes 1, Hes 40-48, Luk 10:38, Höga v 4:1, 2 Kung 9I avsnittet reciteras även ur böckerna:Sapfo: dikterna och fragmenten; översättning, kommentarer och efterord av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-OlssonEremitkräftans sånger av Magnus William-OlssonFilmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men) och The Handmaid's TaleMusikcitat i avsnittet:Kanye West - Jesus WalksMadonna - Like A PrayerPrince - God (Love Theme From Purple Rain)Medverkande i avsnittet:Magnus William-Olsson, poet och översättareThomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella JohnsonBisittare: Lollo CollmarLjudtekniker: Jocke Persson

Rysslands attack på Ukraina skakade världen och förändrade svensk politik. Den 24:e februari 2022 inledde Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina. Likt resten av västvärlden var Sverige snabbt ute och fördömde angreppet och deklarerade solidaritet med Ukrainas folk. Samtidigt innebar kriget en snabb förflyttning av svensk politik på centrala områden, kanske den mest omvälvande vi sett på en generation. Vilket avtryck har kriget i Ukraina gjort på svensk politik?KD gör upp med falukorvenEtt drygt halvår efter riksdagsvalet har småttingarna Centerpartiet, Kristerdemokraterna och Miljöpartiet kommit med sina eftervalsanalyser. Det är en inte sällan underhållande läsning där internkritik varvas med direktiv inför framtiden. Vi får också lära oss vad Kristdemokraterna tycker internt om Ebba Buschs beslut att plocka med sig falukorven till Sveriges Radios slutdebatt.Medverkande: Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk kommentator på Ekot och My Rohwedder, inrikespolitisk kommentator på AftonbladetProgramledare: Parisa HöglundProducent: Viktor MattssonTekniker: Johar Jonsson

Kuras varētu nosaukt par ideālām garšvielām? Tās, kas ne tikai spēlējas ar mūsu garšas kārpiņām, bet arī kalpo kā veselības uzlabotājas. Garšvielu pievienošana ēdienam ne tikai papildina tā garšu un smaržu, bet arī palīdz dziedēt organismu. Kādu labumu veselībai var dot regulāra un daudzveidīga garšvielu lietošana, raidījumā Kā labāk dzīvot skaidro veģetāra uztura skolas "Vegus" vadītāja Dita Lase un fitoterapeits Artūrs Tereško. Šobrīd mitrā un vēsā laikā jālieto sildošas garšvielas – kurkuma, kanēlis, pipari, kardamons, ingvers un krustnagliņas.  "Šīs garšvielas, dažādi darbojoties, silda organismu, paplašina asinsvadus, veicina vielmaiņu, iekšējo sildošo enerģiju un uzlabo imūnās sistēmas aktivitāti, tā pasargā mūs no saaukstēšanās, no mitra aukstuma, kas iet caur kauliem," skaidro Artūrs Tereško. "Ingvera tēja jau ir slavena ar savu spēju sasildīt, īpaši, ja ar pienu uztaisīsies, pavisam būs sildoša," atzīst Dita Lase. "Bet pietiek arī likt vienkārši pie ēdiena klāt, jo garšvielas lietojam mazos daudzumos. Skatieties, kas ir vajadzīgs, ja ir vajadzīgs tūlītējs efekts, taisāt tēju, ja gribat stimulēt savu imūnsistēmu, vielmaiņu, sildīties, uzturēt sevi formā drēgnajā laikā, liekat vienkārši pie ēdiena garšvielas. Vienu dienu vienu, otru - citu, vai kādā kombinācijā, tas ir labākais veids. Līdzīgi kā ar ārstniecības augiem labāk ir taisīt nevis taisīt monokūri un sagaidīt blaknes, bet tieši kombinācijā - drusciņ vienu, drusciņ otru." "Ļoti bieži labās lietas notiek nevis tāpēc, ka jaut kas ir daudz, bet tāpēc, ka kaut kas ir maz un pareizi," atgādina Dita Lase.

Caroline har läst Thomas Bernhard och tänkt på Lars Norén, Soho House, James Joyce och samtidens ovilja att bryta mot reglerna. Likt alla andra har Liv inte kunnat undgå prins Harrys memoarer vilket fått henne att fundera över syskonskaror, tystnadskultur och kungahusets existens.

Likt två hobbitar och en gollum har vi kommit fram till det Domedagsberg som är Tolkiens legendarium. Dock med en tydlig revisionistisk touch, när vi behandlar Kirill Eskovs bok The Last Ringbearer, där materialistisk kritik greppar tag i västerlandets kanske käraste saga. När orcherna plötsligt blir representanter för det goda - vad gör det med vår förståelse av ondska? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hør på ukens tema: Jeg er besatt av at andre skal like meg! Hva skal jeg gjøre?