Podcasts about argonauterna

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.det väller liksom framen flod av grönska,av blad barroch fågelsång!Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,sömnen skall lindra min sorg',då skrämmer du mig med drömmar,förfärar mig med syner,så att jag hellre vill kvävas.Hellre döden än denna plåga!För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturNaja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

I den grekiska mytologin finns det gott om exempel på resor och äventyr som flyttade gränsen för vad som ansågs vara möjligt. En av de mest hyllade resorna var den som företogs av Jason ombord på det magiska skeppet Argo. Skeppets besättning bestod av den tidens främsta hjältar och deras uppdrag var att söka det mytomspunna gyllene skinnet. Deras resa tog dem till ett avlägset kungadöme vid världens ände. Det här är berättelsen om Jason och argonauterna.

I första avsnittet 2021 dyker vi ner i Ali Smiths Vinter – en roman som genomskådar samtiden! I blickfånget har romanen en familj som präglas av två systrars gräl. Vi snårar in oss i jultraditioner, Shakespeare och Brexit men går också igång på hoppingivande Lux som kommer med alla viktiga lärdomar. Förutom Vinter pratar vi om Ali Smiths hela årstidskvartett och How to be both, En julsaga av Charles Dickens, Cymbeline av William Shakespeare och Landet som äter sig självt av Charlotte Buxton. Därtill nämner vi Dröm natten till idag: av Anna Järvinen, Samlade verk av Lydia Sandgren, Madonna av Sara Villius, Får jag följa med dig hem av Marie Aubert, Katrina av Sally Salminen, Konturer av Rachel Cusk, Argonauterna av Maggie Nelson och Sveriges Radios OBS-essä "Att vara människa är att vara tvetydig" av Amanda Svensson. llustration och grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Andreas Nordell. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Svenska kulturfonden för understöd.

I det tolfte avsnittet av Samtal med vänner har Kaneli och Hanna läst Sally Salminens älskade klassiker Katrina från 1936, som i somras getts ut som nyupplaga av Schildts & Söderströms förlag. Hanna lider dessutom av skrivkramp och Kaneli funderar över stugböckers litterära potential. I det här avsnittet nämner vi: Katrina av Sally Salminen, Min ljusa stad - Sally Salminen, livet och litteraturen av Ulrika Gustafsson, Det fromma eländet av Frans Emil Sillanpää, Stormskärs Maja av Anni Blomqvist, Strega och Natten som föregick denna dag av Johanne Lykke Holm och Argonauterna av Maggie Nelson. Illustration och grafisk design: Linn Henrichson, jingel: Ville Kabrell och klipp: Andreas Nordell. Podcasten görs i samarbete med HBL. Tack till Svenska kulturfonden för understöd.

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. det väller liksom fram en flod av grönska, av blad   barr och fågelsång! Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling Barrskogarnas barn från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan och just det: en massa utropstecken. Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen! skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma utropstecknet var helt enkelt för familjärt för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas sparsamt. utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. Vi ses på konferensen [utropstecken] förmedlar något helt annat än Vi ses på konferensen [punkt]. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera. Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en sjuk hjärna, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi. I den klassiska komediserien Seinfeld kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till  New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken Singel och fantastisk? formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil. Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen Argonauterna fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning  och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de inte sällan extrema åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen Utropstecknet skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: Fördömt! När använder man egentligen utropstecken? Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken vad säger det om hans liv? Jag tror eller rättare sagt: jag vet  att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. inget språk möjligt språk dog med mitt barn, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om förundringstecken, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: Ropa bara! Finns det någon som svarar?, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram: Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig, sömnen skall lindra min sorg', då skrämmer du mig med drömmar, förfärar mig med syner, så att jag hellre vill kvävas. Hellre döden än denna plåga! För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också både i sin närvaro och i sin frånvaro bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur Naja Marie Aidt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka (Wahlström & Widstrand, 2018) Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000) Eva-Stina Byggmästar: Barrskogarnas barn (Wahlström & Widstrand, 2014) Stuart Jeffries: The joy of exclamation marks! (The Guardian, 29/4 2009) Maggie Nelson: Argonauterna (Modernista, 2016) Siv Strömquist: Skiljeteckensboken (Morfem, 2013) Anton Tjechov: The exclamation mark (Hesperus classics, 2008)

Kan man prata om barn och sexualitet i samma mening? Varför finns de så många dåliga kvinnor i litteraturen just nu och går skam i arv i underklassen på samma sätt som silverskeden räcks över i de finare familjerna? Ida Henrikson och Anne Hietanen läser Argonauterna av kultförklarade Maggie Nelson och Richboy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Läsarpoddens queer-avsnitt: Joel och Patrik pratar om kön, sexualitet, identitet och kyrka utifrån Maggie Nelsons ”Argonauterna”.

Homolobbyns bokcirkel är tillbaka! Vi tar avstamp i Maggie Nelsons hypade bok Argonauterna och diskuterar skamlöshet, queer familjebildning och graviditet. Vad finns det för queer potential i att bära och föda barn? Och finns det längre något radikalt i att ha normbrytande sex? Vi nämner även faran med identitetspolitik, pensionssystemet och såklart Kajsa Ekis Ekman. Med: Emelie Karinsdotter & Erik Gunnarsson.

Att översätta lyric essays - ett samtal mellan Mara Lee, författare & översättare till bland annat Anne Carsons verk, Helena Fagertun, författare, redaktör & översättare av Kate Zambreno och Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap vid Södertörns universitet. Samtalet hölls på Världskulturmuseet i Göteborg under Scener & Samtal den 30 september 2017. Det senaste året har det givits ut flera feministiska ”lyric essays” av amerikanska författare på svenska, exempelvis Hjältinnor av Kate Zambreno, I love Dick av Chris Kraus & Argonauterna av Maggie Nelson. Det är texter som handlar om skrivande & varande, ofta med ett koncentrerat språk men i fragmentarisk form & ett lekfullt förhållande till autofiktion. Texterna rör sig dessutom i ett gränsland mellan prosa, poesi & facklitteratur – hur är de att översätta? Finns det ett svenskt språk för denna form av skrivande eller måste översättaren uppfinna det?

Maggie Nelson samtalar på engelska med Jenny Tunedal. Jingel av Sarah Riedel. Maggie Nelson (1973) är en amerikansk författare, poet och forskare, bosatt i Los Angeles. Nelson undervisar även i kreativt skrivande på California Institute of the Arts. Nelsons kompromisslösa och genreöverskridande Argonauterna har jämförts med Roland Barthes och Susan Sontags mest banbrytande verk. Kritiker i både USA och Europa har hyllat den som ett mästerverk. Argonauterna är översatt av Karin Lindeqvist.