Podcasts about texterna

Boom! I väntan på fantasidjur, musikalprat och andra klassiska KPodd-inslag kommer här ett special-avsnitt för alla music lovers. Jajamän, för fjärde gången har vi samlat ett gäng av de kära visor som sjungits i KP:s podcast. Passa på att ännu en gång njuta av hitar som "Den virkade räven", "B som i Bellman" och "Baba bobo". Hörs igen om en vecka! Psst! Vill du sjunga med? Texterna hittar du på KPwebben

Denna monolog är en inläsning av texterna När träden faller i Vombsjön och Att växa trots tomhet: en vandring i Rinnebäcksravinen som du hittar på Salih.nu. Texterna är inlästa av Salih Tufekcioglu.Lyssna på alla poddavsnitt med Salihs monologer, klicka här.

Glad Lucia från oss på Modern hästträning! Idag får ni ett par julsånger med Lyckoklöverns lilla kör. Texterna har ett lite annorlunda budskap än det vanliga så här års! Klick på er! 

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland – den ortodoxa kristendomens beskyddare – att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder ”Medborgaren”. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Bakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro – som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Efter tolv säsonger har humorserien Curb your enthusiasm på HBO gått i mål. Serieskaparen Larry David har blivit mångmiljonär på socialt vardagsgnissel i TV, men vad lämnar han efter sig, egentligen? P1 Kultur bjöd in kritikern Göran Everdahl för att reda ut Larry Davids storhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. NY #METOO-SKANDAL SKAKAR FRANSK FILMEn känd fransk filmregissör, även kallad Frankrikes Ken Loach, figurerar i det franska public service-bolaget France Infos utredning om sexuella trakasserier i filmvärlden. Tio skådespelerskor har anklagat honom för ovälkomna sexuella närmanden. Den franska filmvärlden har alltså inte lämnat #metoo bakom sig. Dagens Nyheters filmkritiker Helena Lindblad kommer till studion och försöker reda ut vilka värderingar som genomsyrar den franska filmbranschen .HÄXORNAS HISTORIA PÅ KALMAR SLOTT”Häxor” - med underrubriken ”Den svartaste sagan i Sveriges historia” heter en ny utställning på Kalmar Slott. Men det var ju ändå ingen saga, utan vidrig verklighet för de drabbade. Vad som kallas ”Det stora oväsendet” vid slutet av 1600-talet fick hundratals svenska kvinnor att avrättas för häxeri i en hysteri som svepte över hela Europa. P1 Kulturs reporter Mattias Berg tog med sig utställningens scenograf Erik Gullberg in i slottets mörker. Texterna på utställningen är skrivna av Cecilia Düringer, programledare för P3 Historia och gymnasielärare i historia, och Pompe Hedengren är dess konstnärligt ansvarige.DDR:S HISTORIA i GLÖMD DAGBOK”Syskonen” heter en roman av den östtyska författaren Birgitte Reimann som levde mellan 1933 och 1973. År 2022 hittade man Reimanns originalmanus i en källare. Boken har kommit ut tidigare men med strykningar gjorda av politiska skäl. Det är en berättelse om östtysk vardag, om två unga människors olika sätt att hantera ett svartvitt system. Systern är lojal med den kommunistiska ideologin och vill stanna, brodern vill fly till väst. Kulturredaktionens Lina Kalmteg berättar mer om detta märkliga verk.OBS-ESSÄN OM DE FATTIGAS KRIGVilka är egentligen drivkrafterna bakom religiösa revolter? Det undrar författaren Elisabeth Hjorth i dagens OBS-essä. Uppviglaren Thomas Müntzer blev historiens förlorare, men hans olyckliga öde kan hjälpa oss förstå varför blasfemi fortfarande rör upp så starka känslor. han var en rasande praktikant fick fattiga bönder att göra uppror i 1500-talets Tyskland.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Nina Asarnoj

Dagens avsnitt handlar om konsten att skriva låtar och gäst är artisten och låtskrivaren Tomas Andersson Wij. Han debuterade 1998 med skivan ”Ebeneser” och är nu aktuell med sitt trettonde studioalbum ”Sorgsna sånger gör mig glad”. Han har i en recension kallats Sveriges sista rockpoet, ett epitet han själv värjer sig mot, men jag tycker det är en fin beskrivning. Texterna tar upp de stora livsfrågorna och är alltid noggrant utmejslade. Vi samtalar om hur låtar blir till, om plötslig inspiration och om skillnaden mellan det skrivna och det sjungna ordet.Biljetter till Tomas Andersson Wijs Sverige-turne: https://jubel.se/artists/tomas-andersson-wij Biljetter till Bildningskomplexet live: "Hur man botar en fanatiker", 7 mars: https://jfst.se/om-oss/kalender/2024/mars/bildningskomplexet-live-hur-man-botar-en-fanatiker-med-natalie-lantz-7-mars/Stötta podden på patreon.com/bildningskomplexet och få avsnitt före alla andra eller på SWISH på 0709262541.E-post: benjaminelfors@gmail.comFacebook: https://www.facebook.com/BildningskomplexetInstagram: https://www.instagram.com/bildningskomplexet/Musikproduktion: Ivar EddingOmslag: Emma Westin/Matthew Sundin Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jajamän, ännu en gång har vi samlat ett gäng av de visor som sjungits i KPodden under åren. Glöm snicksnack och flams, här blir det bara sång och musik. Luta dig tillbaka och njut av älskade hitar som "Hej, vackra kentaur", "Morsor och farsor hajar ingenting" och "Jossans techno-gåta". Vill du sjunga med? Texterna hittar du som vanligt på KPwebben Hörs igen den 1:a februari!

Anton Ingvarsson presenterar tre musikaliska tolkningar av Harry Martinsons dikter: "Det inre ljuset", "Hjärnvindlingar" och "Mästaren frestad". Texterna är hämtade ur boken "Dikter om ljus och mörker" från 1971 och tolkningarna är musikaliska ljudlandskap och meditationer över Harry Martinsons poesi. All musik är komponerad av Anton Ingvarsson. Trumpet: Adrian Lussi Cello: Emma Augustsson Uppläsare: Habib Nafar, Ottil Säfwenberg och Eli Frankel.

Texterna om slavar är några av dem som en nutida läsare av Gamla testamentet kan studsa på. Hur kan Gud tillåta något sådant och vad har det i Israels samhälle att göra? I detta inspelade föredrag från Uppdrag: Guds rike 2023 går Ray Baker igenom Gamla testamentets syn på slaveri och hjälper oss förhålla oss till dessa svåra bibeltexter. Mejla frågor och synpunkter till podd@apologia.se. Apologiapodden liksom apologias arbete i övrigt är beroende av gåvor. Swisha din gåva till 123 312 51 92 eller bli månadsgivare på apologia.se/givare. Tack!

Om du kan en sång utantill så sjung den för oss på måndag. Vilka litterära texter kan du utantill. Dela med dig av det du kan utantill och som du har haft glädje av att kunna, genom livet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På måndag startar SVT-serien om pappa Kenneth som får en Alzheimer-diagnos och de anhörigas liv ställs på ända. ”Hålla samman” heter serien.Vad händer med våra minnen när vi blir äldre? Finns det textminnen vi har kvar hela livet ut. Hur är det för dig?Kanske minns du en text du lärde dig som barn. Du kanske minns en ramsa, en boktext, ett recept eller en vistext.Den här texten är välbekannt för många.”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” Texten är hämtad från August Strindbergs bok HemsöbornaOm du blundar och tänker efter... vilka boktexter, ramsor, dikter, telefonnummer och sångtexter kan du utantill. Är de på svenska dina minnestexter eller på andra språk? Om du är född i ett annat land så kanske du minns de barnvisor som du lärde dig som barn. Dela gärna med dig av dem på måndag.Vilka texter kan du rabbla i sömnen - på måndag i Karlavagnen med Pia Herrera.Eftersom det är Sveriges Radio Finska som producerar Karlavagnen på måndagar så kan du tala finska med programledaren.Ring oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram.Programmet startar kl 21:40. Telefonslussen öppnar kl 21:00.

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel's. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

Ett avsnitt om tips och råd kring hur man kan ge bra stöd för någon som befinner sig i sorg. I avsnittet läser vi upp texter som vi fått av våra lyssnare och följare kring deras upplevelser om vad som varit fint stöd.Vi pratar även om de tips och råd som finns sammanställda på våra sociala medier och våran hemsida, utandig.se.Texterna som vi sammanställt är utifrån våra egna erfarenheter och våra möten och samtal som vi haft förmånen att ha via arbetet med Utan dig. Allas sorg, tankar och känslor är såklart inviduella och vi vill poängtera att dessa tips och råd därför inte passar alla. Viktigast är att lyssna på personen som är i sorg, och finnas där och försöka känna in hur den vill ha det.

Dante förälskar sig i Beatrice och i språket han besjunger henne med. För läsaren är det lätt att bli förälskad i Dante. Mikael Timm återvänder till "Vita nuova". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dante – en av få författare som världen kallar vid förnamn – tillhör verkligen inte de bortglömda men Vita Nuova – det nya livet, eller varför inte ”mitt märkliga kärleksliv” som publicerades 1293, står lite i skuggan av helvetesskildringarna i Den gudomliga komedin som kom långt senare.Så har det också varit för mig. Första gången jag läste om Beatrice var jag tonåring och blev irriterad. Om hon nu var så avgörande för Dante kunde han väl tala om hur hon såg ut. Vilken hårfärg hade hon? Och färgen på ögonen?Nej. Besviken lade jag boken åt sidan och återkom några år senare som litteraturstudent. Då ville jag förstå vem Dante var. Men det var för många kommentarer, för många utvikningar om hur kärleksdikterna är upplagda. Besviken lade jag boken åt sidan och koncentrerade mig på Tigerstedts Dante-biografi.Men när jag nu som gammal återvänder till det Nya livet, lockad av Anders Cullheds nyövesättning, ser jag en lekfullhet med berättelser i berättelserna - ett ”tänk om…”.Spelet inleds redan på första sidan av de dryga hundra med att Dante meddelar att det vi just börjat läsa är en avskrift av en bok skriven på latin med titeln ”Här börjar det nya livet”, som han tänker återberätta, om inte i detalj, så i samma anda. Dante tycks blinka åt läsaren: allt jag säger är nog inte riktigt sant…Vi vänder blad och får veta att berättarens liv domineras av kärleken. Berättaren återger sitt första möte med Beatrice, den kvinna som ska forma allt som händer honom. Kapitlet är bara en och en halv sida långt. Närmast brådstörtat sägs att Beatrice bar röda kläder. Att både berättaren och hans tillbedda är barn verkar lite egendomligt, men Dante förekommer invändningarna genom att hänvisa till gudomliga krafter.Upplägget är virtuost. Texten verkar nedslängd i all hast vilket gör den känns autentisk.Texterna i Vita Nuova kan delas in i fyra kategorier. 1- kopierade texter: Dante återger vad andra skrivit. 2. Sammanfogade texter – Dante sätter ihop andras texter. 3. Kommentarer – Dante förklarar vad han satt ihop och så till sist 4. Dantes egna ord som både är dikt och prosa.Alltså: En vuxen berättar om en livsförändrande förälskelse som inleds redan i barndomen. Men vem är Berättaren? Han verkar vara flera personer: okunnig men ibland allvetande. Trollbunden men reflekterande. Till en början vill Berättaren veta mer om sin tillbedda, sedan vill han veta mer om kärleken i sig och kärleksguden Amor undervisar honom. Till sist försöker han förstå hur han ska leva efter den älskades död. Dante blandar prosa och poesi som en amatör-skribent, uppfylld av sina känslor. Men läsaren märker snart att författaren visserligen är självmedveten men inte besatt av sitt berättar-jag.Däremot är han besatt av sitt ämne, av kärleken, som han försöker ringa in både i konkreta, bildskapande detaljer och abstrakta resonemang. Det blir motsägelsefullt. Inte ens en gång rådgivarna han möter uttrycker sig klart. I kapitel 13 sägs:Alla mina tankar talar om Amor,Och de skiljer sig från varandra.En del textavsnitt kan verka hastigt nedslängda men kompositionen vittnar om att den som håller i gåspennan är en driven författare. Ja, T. S Eliot anmärkte att ingen poet är så hantverksskicklig som Dante. Numera vet vi att dikterna inte är skrivna i ett svep, utan under ett tiotal år. Dante hade tid att tänka igenom upplägget och valde en montageteknik med vilken han fogar ihop disparata element som alla visar en aspekt av kärleken.Anders Cullhed kallar Dante för en skrivande älskare, men nog är Dante också förälskad i själva skrivandet, i språket. Ja, i kapitel 18 blir han utfrågad av kvinnorna runt Beatrice som skrattar åt Berättaren och på nutidssvenska undrar varför han stalkar henne och ändå flyr när chansen finns att möta henne. Och varför säger han sig var så lycklig, när han alltså inte träffar Beatrice? Dante svarar att hans lycksalighet består i ”de ord som lovprisar min dam”.Känslostormarna till trots är uppenbarligen Vita Nuova ett litterärt projekt. Dante valde att skriva på toscanska istället för på latin. Han ville nå många och skapa en ny sorts litteratur. Boken är tillägnad den något äldre Cavalcanti men i ett kapitel markerar Dante att han söker en ny litterär väg. Dante visste att kollegerna i den grupp unga diktare han tillhörde skulle granska Vita Nuovas ditker, prosa och komposition.Men för de flesta är dikterna bokens kärna. Mest älskad är den enda balladen. Kapitlet där den ingår börjar med att Berättaren återger en dröm i vilken han ser en ung man sitta bredvid sig och säga att det är tid att sluta med låtsaslekar. Eller som vi skulle säga till en känslostormande tonåring ”Skärp Dig”.Den unge mannen i drömmen meddelar att berättaren inte ska vända sig direkt till Beatrice utan skriva en ballad som dröm-mannen i sin tur ska förmedla till henne. Den berömda balladen börjar:Ballad jag vill att du finner Amor,Och leder honom fram till min dam.Berättaren är viss som sin dikts kvalitet:”Du går, min ballad, så belevat fram,att du till och med utan sällskapnog kunde våga dig överallt.Samtidigt är Berättaren lite irriterad över Amors inflytande så han skriver strax ännu en dikt, riktad till Amor. Och så där fortsätter Dante, till synes obekymrad om hur de olika perspektiven ska smälta samman. Dante säger själv i kapitel 19 att han ”började fundera över vilken stil jag skulle hålla mig till”. Svaret blir: många. Upplägget pekar bort från frågan om vem berättarjaget är, detta är inte auto-fiktion.Dante-kännaren Antonio Coen, verksam under första hälften av 1900-talet, suckar i en bok om Vita Nuova att han inte kan förstå texten, bara beundra den. Men han säger också att han umgås med Dante.Och vilken förälskad person som helst kan må bra av att hänga med Dante. Men kanske helst utan att försöka vaska framförfattarens livssyn och identitet. För att parafrasera T.S. Eliot: ”läsare tenderar att läsa litteratur alltför litterärt”. Så om vi gör enklast möjliga läsning – vad möter oss då?Kärlek. Så klart. Det är förstås frestande att läsa texten biografiskt. Beatrice fanns på riktigt, hon var dotter till en rik köpman i Florens. Men talade de två verkligen med varandra? Läser man texten blir frågan oviktig, Dante har så mycket att berätta om kärlek. Så låt oss gå in i kärlekens rike med Dante som guide. Det blir en ryckig och knyckig vandring och fort går det. Precis som när man är besatt både av en person och sina egna känslor.Kommen till slutet av denna lilla bok, libello, som Dante kallar den, bildar pusslet en helhet: en kärlekens karta, där vi ser stigarna berättaren vandrat. Dikterna, kommentarerna och beskrivningarna av författarens vånda och skrivproblem kan läsas som besvärjelser.Och se - Beatrice får liv igen. Vid bokens slut är vi tillbaka till utgångspunkten där sorg och begär möts. Men nu vet vi mer om kärleksspelets regler. Autofiktionen jag fascinerades av på första sidan visar sig blott vara en kugge i Dantes sinnrika språkmaskin vars mål är att förstå och återskapa kärlek.Mikael Timm, författare, filmare och kritikerLitteraturDante Alighieri: Vita nuova. Översättning av Anders Cullhed. Bokförlaget Faethon, 2021.

I detta matiga bonus-avsnitt spelar vi ett helt gäng av de visor som sjungits i KPodden genom åren. Inget snack, bara älskade hitlåtar som Stenhamras födelsedagssång, Greger får inte skjuta och Geparden från Solna. Vill du sjunga med? Texterna hittar du på www.kpwebben.se/sjung-med-kpodden/

Välkomna till den andra delen av samtalet med Amanda Ginsburg & Filip Ekestubbe, samt programledaren Pontus de Wolfe. Den här veckan går vi närmare in på djupet av Amanda och Filips musikaliska samarbete, efter att vi i förra veckan etablerade radarparets ursprungliga möte och tidiga historia. Textförfattande, 5-taktkompositioner och att spela in i friggebodar är några av ämnena som står på agendan. Trevlig spis! www.instagram.com/jazzagenturen

Hur kan jag upptäcka, utveckla och använda mina gåvor? Har alla kristna nådegåvor? Anders-Petter Sjödin var med och startade Öjersjökyrkan i Partille för 10 år sen efter en kallelse.  I dagens gudstjänst ställer han frågor om vad nådegåvor och kallelse är.Texterna på den 10:e söndagen efter trefaldighet handlar om Nådens gåvor. Vad menas egentligen med andliga nådegåvor? Vad är kopplingen mellan andliga gåvor och det vi kallar kallelse, alltså meningen varför jag finns på den här planeten? 'I fråga om de andliga gåvorna, bröder, vill jag också att ni ska ha kunskap', skrev aposteln Paulus. Om Paulus ville att vi ska ha kunskap, kan vi misstänka att Gud också vill det. Att det karismatiska perspektivet är en del av en sund, växande kyrka.Predikan, bibeltext och böner finns nu att ladda ner separat!Öjersjökyrkan är en samarbetskyrka mellan Svenska kyrkan och EFS i Furulunds församling, Partille Pastorat. Den blev 2021 utnämnd till årets församling i Sverige, med motiveringen; Öjersjökyrkan är en ung församling som på ett fantastiskt sätt kombinerar passionen för den kristna tron i teori och praktik med ett starkt engagemang, och öppenhet för människor i bygden."TextRom 12:3-8MusikPs 2 Herren, vår Gud, är en konung (Stralsund/Z. Topelius) Helig Ande (Kom och möt oss här) (Bryan & Katie Torwalt/ Sv övers: Pelle Nylén, Per Alexandersson, Lennart Hall) Villkorslös (Mattias Ekelyck, Robinson Mgbah, Linn Mårdstam) Din godhet (Jenn Johnson, Jason Ingram, Ben Fielding, Ed Cash, Brian Johnson/ Sv övers: Bo Järpehag) Jag vet vilka tankar (Josefina Gniste, David André Östby, Vetle Jarandsen) Ps 71 Som spridda sädeskornen (svensk folkvisa/Anders Frostensson) Ps 709 Du är helig (Per Harling) O Guds lamm (trad) Du vet allt (Bo Järpehag) Good good Father (Tony Brown, Pat Barett) The blessing/Välsignelsen (Kari Jobe, Cody Carnes, Steven Furtick, Chris Brown/sv övers.: Carolina Stenqvist, Filip Larsson, Jeanette Alfredsson, David Savage)MedverkandeAnders-Petter Sjödin predikade Elisabeth Thorsén läste bön Textläsare Lars Ekberg piano Robert Berlevåg akustisk gitarr Olle Junholm elgitarr Lella Gislén bas Rauno Välipakka violin Hanna Mörlid, sångProducent Neta Norrmo Tekniker Bengt Pettersson, Hedvig Olsson och Thor Andersson för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniels. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå sant, på den andra inte sant, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som svåra ord verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

I klassisk eld-och-rörelse-ordning råkar vi ha ett försnack som tar halva podd-tiden, vi pratar lite upplopp och lite senaste nytt från Ukraina, därefter följer en diskussion om olika imperie-texter från Allt åt allas magasin Svärm. Texterna i fråga hittar ni här:Fossilipmeriet Invasion: den ryska imperialismens sista utväg Intervju med Oleksandr från Sotsialnyi Rukh För kontakt […]

Martin vill hörsammar lyssnares önskemål och pratar om NATO, fast Myran försöker sabotera det genom att göra om avsnittet till en recension av westsplaining-debatten istället. Kanske lyckas vi ändå hitta en röd tråd?Texterna från medlemmar i sociala rörelsen hittar ni här och här, Janx2 här, och den på Rosa Luxenburg-stiftelsen här. För kontakt och uppdateringar […]

Det finns olika infallsvinklar när man lyssnar på sina favoritartister. För egen del är jag oftast mest intresserad av musiken. Texterna är sekundära, även om snygga titlar och eleganta textrader förstås alltid uppskattas. Men det finns förstås intressanta berättelser att ta del av. Hårdrocken är inget undantag. I detta avsnitt går vi igenom ett axplock av de låtar som berättar en historia. 

Coronaregler försvinner nu / Många söker till hemvärnet / Lång väntan på nytt pass Programledare Jenny Pejler & Odessa Fardipour. Texterna finns på vår hemsida.

Klimatet viktigt för Vänsterpartiet/ Få vaccinerade i vissa områden i storstäderna/ Tre OS-guld till Sverige Programledare Jenny Pejler. Texterna kan du läsa på vår hemsida.

I boken "Texterna" tecknar artisten och före detta Beatlesmedlemmen Paul McCartney ett slags självporträtt genom 154 utvalda låttexter. Reporter Lena Nordlund har träffat redaktören för boken, den irländske poeten Paul Muldoon.

Mailboxen fylls med utskick från medier som tipsar om de mest lästa texterna och det kunde vi också gjort – men de har ni ju redan läst. Så istället vill vi tipsa om våra minst lästa texter under året. De diskuterar Martin Schibbye och Brit Stakston i detta sista avsnitt av redaktionspodden.

Mailboxen fylls med utskick från medier som tipsar om de mest lästa texterna och det kunde vi också gjort – men de har ni ju redan läst. Så istället vill vi tipsa om våra minst lästa texter under året. De diskuterar Martin Schibbye och Brit Stakston i detta sista avsnitt av redaktionspodden.

I boken "Texterna" tecknar artisten och före detta Beatlesmedlemmen Paul McCartney ett slags självporträtt genom 154 utvalda låttexter. Reporter Lena Nordlund har träffat redaktören för boken, den irländske poeten Paul Muldoon.

En banad (iordningssälld) väg är temat för predikan på tredje Advent. Bibeltexter - Matteus 11:12-19; 3:7-10; Johannes 14:6 - Jesaja 35; Psalm 146:3-9 - 2 Petr 1:16-21 (Matteus 17:1-13) Till eftertanke - Petrus säger något viktigt om hur vi förankrar våra erfarenheter av Gud i det Bibeln säger om Gud. Fundera på vad det betyder för dig. - Dagens texter sätter ljuset på att det finns en väg hem till Gud som är öppen för alla som vill. Texterna visar också på att vi ställs inför valet om vi vill gå på den väg, att vända oss till och låta livet formas av relationen med Gud. Vad väcker det för tankar i dig idag? Ställer det dig inför ett vägskäl? vill du vända dig till, ta emot och ge plats – omvända dig till - det för första gången eller på nytt idag?

Predikan på Domsöndagen om Kristi återkomst. Texterna är Jes 65:17-19, 2 Petr 3:8-13 och Matt 25:31-46. De är ganska långa och är därför inte med i uppspelningen här, men läs gärna själv. Predikan av Peter Stenman. 

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) skrev annat än romaner. Men varför? 200 år efter författarens död läser Vincent Flink Amble-Naess hans slagfärdiga opinionsjournalistik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.År 1873 skriver en kolumnist i den ryska tidningen Grazjdanin. Han hetsar till krig.I text efter text återkommer han till hur tiden har kommit för Ryssland den ortodoxa kristendomens beskyddare att resa sig mot det Osmanska väldet i Turkiet, och inta Istanbul. När staden är erövrad ska den byta namn till Tsargrad, Tsarens stad, liksom Konstantin den store en gång lät döpa den till Konstantinopel. Många gånger tidigare har Rysslands svärd fått blänka i Östern, påminner skribenten. Han syftar på Peter den stores krig mot turkarna och på det nyligen avslutade Krimkriget. Men den kommande konflikten är annorlunda. Den är inte bara av politiskt intresse. Kriget bär också på löften om ett andligt uppvaknande för det ryska folket, som under decennier har förgiftats av västerlandets cynism och vetenskapstro: Kriget, skriver han, kommer att rensa den luft vi andas.Skribentens namn är Fjodor Dostojevskij. För eftervärlden är han i första hand känd som författaren till romaner som Brott och straff, Onda andar och Idioten. Vad som är mindre känt är att han även verkade som journalist. Under en stor del av sin karriär skrev Dostojevskij för tidskrifterna Vremja och Epocha. Men först från och med 1873 började han skriva mera regelbundet. Varje månad publicerades en av hans kolumner i den nystartade tidningen Grazjdanin, som på ryska betyder Medborgaren. Spalten kallades En författares dagbok, och fick stor spridning i det ryska samhället. Under Dostojevskijs livstid blev hans opinionsjournalistiska arbeten förmodligen mera lästa än hans romaner.Socialisterna vill se världen bada i blodBakom tidningen stod Vladimir Mesjtjerskij, en förmögen furste som beskyddades av tsaren. På ledarsidan drevs en reaktionär linje, som gynnade adelns och hovets intressen. Dostojevskij bidrog i stor utsträckning till detta projekt. Med sina texter företrädde han ett slavofilt program, som syftade till att bevara det ryska samhällets särart. Hans ideologiska fiender var zapadnikerna, en heterogen grupp av mer eller mindre västvänliga ryssar som ville att kejsardömet skulle utvecklas till en republik.Dessa tsarväldets fiender får i Dostojevskijs tidningsartiklar utstå en serie våldsamma angrepp: Jesuiterna är en samling antikristliga bedragare, anarkisterna är kannibaler och brodermördare, socialisterna vill se världen bada i blod.Det är emellertid inte de enskilda personerna som är Dostojevskijs huvudsakliga måltavlor; det är liberalismen, upplysningen och den europeiska moderniteten. Mot dessa företeelser argumenterar han med en iver som för en nutida läsare kan framstå som underlig.Också i författarens romaner återfinns visserligen de reaktionära tankegångarna: Den religiöse grubblaren Sjatov i "Onda andar", som vill att Ryssland ska nå världsherravälde; de antisemitiska fångarna i Döda huset; den namnlöse tjänstemannen i "Anteckningar från källarhålet, som väljer lidandet framför moderniteten och vetenskapstron. I romanerna lägger man emellertid inte märke till den överhettade argumentationen på samma sätt. Delvis beror det förmodligen på mångfalden av röster, det fenomen den ryske litteraturhistorikern Michail Bachtin kallade för Dostojevskijs polyfoni. Dialogformen ger romanerna en form av balans som i de journalistiska texterna lyser med sin frånvaro.Kanske kan tonläget i En författares dagbok i någon mån förklaras av hur texterna kom till. I fembandsverket Dostoevsky: A Writer in his Time ger Dostojevskijs levnadstecknare Joseph Frank en bild av deras tillkomst:Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka.Skrivandet äger rum helt och hållet efter mörkrets inbrott. Först vid gryningen går författaren och lägger sig på sin vaxdukssoffa, som vid sidan om det grovhuggna bordet och pinnstolen är arbetsrummets enda möbel. Klockan två på eftermiddagen slår han upp ögonen, drar på sig sin morgonrock och går ut till samovaren i matsalen. Medan han dricker sitt te rullar han sig cigaretter i saffransgult rispapper och skummar igenom dagstidningarna. Vid tretiden intar han en enkel lunch: två skivor svartbröd och ett glas vodka. Efter en promenad genom S:t Petersburg återvänder han till sitt hem för att äta middag med sin familj. Han nattar sina barn. Han återvänder till arbetsrummet. Och skrivandet fortsätter.Med få undantag upprepas proceduren varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.Texterna i "En författares dagbok" är ofta underhållande, och håller generellt en hög stilistisk nivå. Ändå kommer de inte i närheten av den storhet som återfinns i Dostojevskijs skönlitterära verk. Kvalitetsskillnaden är av sådan art att författaren själv måste ha varit medveten om den. Man kan därför fråga sig varför han valde att ödsla tid på sin journalistiska verksamhet, istället för att ägna sig åt det romanbygge som skulle komma att ge honom hans plats i litteraturhistorien.Visst led han av ständiga ekonomiska bekymmer, men forskningen har visat att kolumnerna skrevs mot ett uselt arvode. Vad Dostojevskij däremot krävde var en oinskränkt frihet att uttrycka sig såsom han själv behagade. Kanske lockades han av möjligheten att för en gångs skull få skriva i egen sak, och framträda som Fjodor Dostojevskij, snarare än som en av hans litterära karaktärer. Kanske såg han texterna som ett sätt att råda bot på den ensamhet som hade kommit att prägla hela hans tillvaro som ett sätt att nå ut.Denna möjlighet tycks utöva samma lockelse på Dostojevskijs sentida yrkesbröder och -systrar som på honom själv. För många av dagens författare tycks opinionsjournalistiken framstå som ett behändigt mellanting mellan ett vanligt, utåtriktat liv och den typ av utanförskap som deras yrke i slutändan kräver. Genom att redogöra för sina åsikter hoppas författaren kunna bilda sig en persona och få tillfälle att spela rollen av respektabel medborgare. På så sätt kan hennes skrivande fås att framstå som en samhällsviktig tjänst som vilken som helst, kanske rentav som en av de mera oumbärliga. Genom debattsidorna får hon möjlighet att lämna sitt elfenbenstorn och träda in i den folkliga gemenskapen. Men manövern är dömd att misslyckas.År 1880 upphörde En författares dagbok att utkomma i Grazjdanin. Till stor del berodde det på att Dostojevskij var upptagen med att skriva på det som skulle komma att bli hans sista roman, Bröderna Karamazov. Bokens handling kretsar kring brödernas far, en opålitlig alkoholist och spelmissbrukare, som förskingrar sönernas arv och förnedrar sig offentligt. Fadern bär namnet Fjodor, vilket är Dostojevskijs eget namn.Namnvalet kan tolkas som en självbekännelse. Romanen publiceras några månader innan Dostojevskij avlider i den lungsjukdom han ådragit sig under sin tid som straffånge i Sibirien. Maskeraden är slut, och författaren avslöjar sitt skrivande som den bisarra verksamhet det alltid har varit:Ett berusat samtal han för med sig själv.Vincent Flink Amble-Naess

Utifrån två aktuella artiklar i Folkungen har detta avsnitt ett tydligt barnperspektiv. Det diskuteras hur en familj kan hoppa över det påstådda obligatoriet ”dagis”, det infantila förslaget att sänka rösträttsåldern samt att barn faktiskt har rätt att vara barn och ges de allra bästa förutsättningar i livet utan politisk påverkan och indoktrinering. Texterna vi avhandlar i avsnittet:https://folkungen.se/ta-din-mats-ur-dagis/https://folkungen.se/barn-skall-inte-styra-landet/ Dessutom refererades till artikeln om packisbälte och andra utrangerade ord:Texten om packisbälte: https://folkungen.se/packisbalte-en-omodern-accessoar/ Folkungens kanal på Telegram: https://t.me/folkungen See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Miss Li är en av de mest framgångsrika artisterna på Svensktoppen med tretton sololåtar och två soloettor. Det blir ett riktigt psykologsamtal när Carolina träffar Miss Li och de tillsammans analyserar Miss Li´s nya album. Lyssna på hela intervjun i Svensktoppens podd. Miss Li fortsätter sin personliga resa inåt Texterna är ännu mer i fokus på nya albumet Underbart i all misär och Miss Li fortsätter sin personliga resa inåt. Miss Li avslöjar bland annat att hon fortfarande har svårt att ta till sig av beröm, känner av social fobi när hon går ut och hur det faktiskt hjälper att skriva av sig även om svåra ämnen. Vi får också veta vilka som är hennes viktigaste stöd i livet; maken Sonny Gustafsson och hunden affenpinschern Kenta. Miss Li och framgångarna på Svensktoppen Miss Li är en av de mest framgångsrika artisterna på Svensktoppen. Hon har haft tretton sololåtar och två soloettor (Lev Nu Dö Sen och Komplicerad). Tillsammans med Lars Winnerbäck gjorde hon Svensktoppsettan Om Du Lämnade Mig Nu, som är den näst mest framgångsrika låten någonsin med 239 veckor på listan. 2020 blev hon Årets Artist på Svensktoppen och tillsammans med maken Sonny Gustafsson Årets Låtskrivare.  Det här är en bonuspodd för Svensktoppen Sveriges Radio. Carolina Norén - programledare och producent carolina.noren@sverigesradio.se

Olof LIndvall, medlem i församlingen, predikar i höstens serie om Anden utifrån Apostlagärningarna. Bibelhänvisningar - Apg 2:34-36; 5:33-42; 7:44-53; 8:4-6, 14-17, 25; 11:13-18; 15:28-29 - 5 Mos 23:1; Psalm 110; Jesaja 56:3-5 Till egen eftertanke - Jesus sträcker sig ut till alla människor och gör inte skillnad på person. Det kristna livet startar med Jesus och fortsätter med ett liv beroende av Anden. Olof använde bilden av detta funkar ungefär som leken spökboll (fast Holy Ghost Ball - helige Ande), du träffas och är nu med i det andra laget. Vad betyder detta mottagande för dig? - Texterna från Apg visar hur de första kristna ledda av Anden korsar olika gränser och möter människor som tron i Gamla förbundet förbjudit dem att komma nära. Är det några av exemplen på detta som särskilt berör dig? På vilket sätt då? - Hur kan du denna vecka låta Anden leda dig? Gemensam bön: "Kom helige Ande och uppfyll mitt liv med din närvaro. Låt kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning växa som frukt i mig. Idag vill jag med glädje delta i det du gör. Dela med mig av dig med andra. Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom Jesus. Amen".

Hon är låtskrivare, artist och inte minst storasyster. Myra Granberg berättar om sin lite röriga uppväxt, att skriva låtar med inspiration av tonårens dagboksanteckningar och glädjen i att ha en bra kontakt med sina syskon

Människan lever i och genom språket. Det talade och det skrivna. Men ibland ställs vi inför en verklighet som tycks omöjlig att beskriva. Kanske är det just då vi får syn på oss själva, menar Frida Anund i den här essän. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Som barn var jag aldrig den där flickan i klassen som fick beröm av svenskläraren för mina fina texter. Tvärtom, jag fick snabbt lära mig att jag var en slarver och länge tänkte jag att det var sant. Men som vuxen valde jag att genomgå en utredning och fick då veta att jag hade vissa läs och skrivsvårigheter. För mig innebar resultatet en upprättelse, och det gav mig mod, jag blev modig nog att försöka lära mig att skriva. Mycket har hänt mellan mig och språket sedan dess, vår lite trevande start slutade till sist i en förälskelse och nu för tiden går inte en dag utan att jag skriver. Men varför? Vad är det jag söker efter? Jag vet att det inte är orden som sådana, det är inte språket i sig. Men något söker jag, något får mig, och många med mig, att sitta i timmar, ibland i dagar eller år framför texten. Jag börjar undra om det jag gör när jag skriver är att försöka nå fram till något bortom språket. Det låter motsägelsefullt, jag är inte säker på att jag själv förstår vad det betyder. Jag stod hemma i köket och diskade en dag, det var en helt vanlig tisdag. Som det allt oftare förhåller sig nu för tiden så var det en artificiell intelligens som fyllde lägenheten med ett för mig speciellt anpassat sorl av musik. Men plötsligt spelades en låt som ryckte mig ur vardagslunken. Min smarta högtalare hade genom algoritmer och mystik valt att spela upp musik som slungade mig nästan 20 år bakåt i tiden. Slumrande delar av hjärnan vaknade till liv och jag var tillbaka på bussen som jag suttit på varje dag på väg till högstadiet, med mp3-spelaren i handen och Elliott Smiths lågmälda vrede i öronen. Världen är större än språket. Den amerikanska artisten Elliott Smith släppte flera album under 90- och början av 00-talet. Han är kanske mest känd för sitt speciella sound och mörkret i texterna, och också självmordet 2003, en död som kantas av många frågetecken. Hans musik spelade en viktig roll under mina tonår, år av, för att underdriva, starka känslor. Nu hördes Elliotts röst i min lägenhet. Albumet heter Roman Candle, men vad heter låten? Jag känner den ju så väl, varje textrad, varje ackord, men namnet? Jag var tvungen att dra av mig diskhandskarna och titta på spellistan. Nej just det, låten har ingen egentlig titel, eller den heter No name #3. Av någon anledning kändes det mycket passande. Som om det absoluta mörkret i musiken förstärks av att låten saknar titel. Men varför tycker jag det? Jag vet ju faktiskt inte varför vissa av låtarna på albumet saknar titel. För mig är musiken mer förknippad med den egna ungdomen än med Elliott Smiths faktiska liv. Men vissa saker bör kanske förbli namnlösa tänker jag när jag lyssnar vidare på Elliott Smith. Det finns namnlösa saker i världen och ju mer tid jag ägnar åt språket, desto starkare har känslan blivit.  Känslan av att det jag egentligen ägnar mig åt när jag skriver är just det som inte går att sätta ord på. Världen är större än språket. Vi kan falla ner i ett mörker, eller lyftas upp i ett ljus, i en verklighet långt större än våra kartor förmår överblicka. Det går att inkludera alla konstformer i det här resonemanget men just författarens och den skrivandes arbete blir intressant eftersom det finns något både paradoxalt och samtidigt helt självklart i att en författare kan ägna sig åt det som befinner sig bortom orden. Så går det att sätta ord på det värsta tänkbara? Frågan uppstår när jag hör Journalisten Staffan Heimerson intervjuas i UR-programmet Tänka mot strömmen om Simone Veil. Hon var sjutton år när hon, 1944, föstes ut ur ett godståg på grusplanen i Auschwitz. Staffan Heimerson ägnar inte många ord åt den händelsen men det han säger får mig att fundera. Han säger att alla borde åka till Auschwitz. För åker man dit så kommer man förstå. Han vet att han inte har ord för att beskriva det så han letar inte efter ord, han säger: åk till Auschwitz. Han menar så klart vad han säger, han menar att alla som inte redan har varit där, ska köpa en biljett, ge sig ut på en resa, ta bussen den sista biten och gå in genom portarna: Arbeit macht frei, Arbete ger frihet. Men han menar också något annat, han menar att du, när du vandrar in genom portarna ska öppna dig för det som finns bortom orden. En avgrund så djup att språket aldrig följt människan hela vägen ner. Att vandra ner i djupet. Min far står på kyrkogårdens kortklippta gräsmatta i försommarens bländande ljus. Det är en gammal grav vi står vid, den är äldre än mig. Han sträcker på sig efter att ha klippt av några vissna knoppar från rosenbusken. För en stund stannar han upp och ser på sin dotters gravsten. Han säger: Jag har varit i mörkret, jag vet vad som finns i avgrunden, jag skulle kunna återvända men jag väljer att inte göra det, jag väljer att leva. Vi står tysta en stund och ser på den städade graven innan vi samlar ihop vattenkannan, spaden och den lilla högen löv och blommor och återvänder till bilen. Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge. Det finns en avgrund och vi gör nog bäst i att inte stirra ner i den allt för länge, men vissa verkar inte kunna värja sig även om de skulle vilja. Elliott Smiths debutalbum Roman Candle var inte tänkt att ges ut från början, och det känns lite som att få läsa någons dagbok när jag lyssnar på hans musik. Elliott Smith var 34 år vid sin död. Han verkar ha levt med avgrunden ständigt framför sina fötter, en avgrund som kanske drev honom att fortsätta skriva. Texterna är så nära självet, kanske så nära att Elliott Smith inte kunde förmå sig att komma på en titel till vissa av låtarna? Är det närheten i sig som skapar namnlöshet? För var är detta bortom i bortom orden? Ett bortom som varje människa kan finna inom sig själv, ett bortom som kanske är så nära att vi inte lyckas få fatt i det. Det som vi inte lyckas distansera oss från är det som vi inte heller lyckas sätta ord på. Teologen Martin Buber närmar sig de här frågorna i verket Jag och du, från 1923. Han menar att människan är den varelse på jorden som kan ingå en relation med sin omgivning, och han menar också att en förutsättning för en relation är distans. Människan kan distansera sig från sin värld, hon kan se den utifrån, hon kan se sig själv i världen och kan ingå i en relation med världen, med den andre och med sig själv. Det här skiljer människan från andra djur, det skiljer henne från räven som är sin värld. Hur det kommer sig att vi har utvecklat den här kognitiva förmågan råder det delade meningar om, men att språket har spelat en viktig roll i människans utveckling är det ingen som tvivlar på. Genom språket har vi kunnat beskriva oss själva och världen och därmed också kunnat distansera oss från den. Men allt har vi kanske inte lyckats distansera oss från? Finns det delar av varat och självet som vi helt enkelt inte förmår sätta ord på? Är vi som räven, odistanserade till vissa aspekter av tillvaron? Är det därför resan till Auschwitz är så svår? Att på riktigt öppna sig för mörkret handlar inte om att möta främmande människors grymma handlingar i en avlägsen tid, det handlar om något som går att finna inom oss själva. Frida Anund

Poeten Willy Granqvist debuterade 1974, det år han fyllde 26, och gick bort bara tio år senare. Under en tid av isolering har författaren Kristofer Folkhammar funnit gemenskap i Willy Granqvists dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En människa vaknar. Dåsigt frigör han sig från de sammanblandade medvetandenivåerna, och tar sig i vardaglig strävan ut i köket. Han gör frukost. Rester från drömmar tassar som små hundar genom skallen, med kliande nosar. Han försöker samla ihop sig. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Han vill vara en del av världen som pågår där ute. Med sina sociala koder och regler och uppdelningar i ditt och datt. Han skakar ur en duk i slasken. Och i fönsterglaset ser han immiga speglingar av längtan. Genomskinliga händer trevar mot rutan, delar av större sammanhang blåser ihop där och fastnar. Genomlysta. Poeten och radiomannen Willy Granqvists böcker, utgivna under 1970- och 80-talen, präglas av en sorts mjuka eller porösa kollisioner. Mellan nuet och det förflutna. Mellan vardag och metafysik. Texterna präglas av en naturvetenskapligt influerad faktiskhet å ena sidan, och av något vindlande musikaliskt och improviserat å den andra. I sin samtid placerade han sig bland de tidiga, postmodernistiskt influerade poeterna, strax efter 1960- och 70-talens explicit politiska och socialt engagerade poesi. En inte fullt så drastisk Lars Norén. En inte riktigt så patosfyllt vibrerande Göran Sonnevi. Men där någonstans, mellan Norén och Sonnevi i tonen, med stänk av generationskamraten Eva Runefelts sinnliga elegans, och kanske också av den något äldre Anna Rydstedts sätt att få stenar och gräs att ruva på livets bråddjup. Det subjekt, eller den gestalt, som rör sig genom de formmässigt spretiga Granqvistböckerna, verkar ha tappat något. Han verkar i alla fall leta, i själva existensen. Kanske har något hemskt hänt i den barndom som sipprar in i texterna, via tablåer som ibland präglas av brutalt våld, och ibland av en fridfull vila. Alltså, barndomen omväxlande förstådd som total utsatthet, alternativt som en plats där man får vara sig själv och bli lämnad i fred, ungefär. Säkert är i alla fall att det där tappet präglar den strävan efter tillhörighet som finns genomgående hos Willy Granqvist. Som en oupphörlig sträckning. På ett par ställen, i samlingen Kropp (1980) står det, som suckar, "Länge har jag sökt sammanhangen." Ett sökande som kännetecknas av "En skör och förtvivlad saklighet", som det formuleras i samlingen En ängel i vår tid (1976). Jag läser om alla Willy Granqvists böcker, långsamt, under ett år i mitt liv då jag inte får träffa de jag tycker om, hur jag vill. Och inte heller får lära känna nya personer, hur som helst. Mina relationer har sällan känts så laddade som nu. I alla fall inte på ett såhär märkligt, uteblivet, liksom dovt icke-sätt.    Herregud, vad jag längtar efter alla.    Men shit, kommer vi ens känna igen varandra sedan?    Och, åh, vad jag är tacksam, för att jag har en liten flock i isoleringsbubblan. Ett barn och en kille att snubbla över mellan tvättställ och klädhängare.    Men oj, vad kommer hända när vi ska börja vara på hundra olika ställen hela tiden, igen? Ett sådant år går Willy Granqvists texter, som man brukar säga, rakt in, i mig. Även om Granqvists universum är starkt förankrat i en pågående, vanlighetens tickande vardag, lägger det sig som ett skört raster över det utdragna undantag som ett år av social distansering utgör.  Granqvists poetiska forskande i ensamhetens minsta beståndsdelar blir något mycket speciellt att dröja vid, vid sidan av larmen, restriktionerna och kurvorna. Lite som att allt annat tystnar när jag läser. Något vill hela tiden djupare i Willy Granqvists diktning. Något vill så otröstligt gärna förstå, och greppa. En trevande rörelse sjunker. Den andas inåt och nedåt. Genom tidslager och materia. Och här vimlar av stoft och partiklar. Som vore det möjligt att till slut hålla fast och röra vid det mellanmänskliga. "Det måste finnas delar. / Som inte går sönder" står det, återkommande, som ett omkväde, i Kropp. Och det syftar lika mycket på mikrobiologi som drömmen om att verkligen komma nära en annan människa. Att komma innanför skaven och missförstånden. Som vore det möjligt att förstå också bindningar till andra, genom att bryta ner dem till små, små bitar, odelbara korn, hitta ett slags existensens minsta beståndsdelar att lita på. Att borra djupt, för att slutligen slå i, mot en verklig tillit. Ett företag, lika behjärtansvärt, som dömt att misslyckas. Kanske drog Willy Granqvist sitt ömsinta sönderdelande av tillvaron allra längst i just samlingen Kropp. Den reser sig i mitten av författarskapet, som den sjätte av sammanlagt tio böcker. Utgiven 1980 ser den såhär på håll ut som en portal till det decennium, då ordet "kropp" blev ett verkligt modeord i svenskspråkig poesi. Det är Granqvists tätaste bok, skulle jag säga. De smalt satta, kort radbrutna dikterna i Kropp, saknar de första samlingarnas enkla luftighet, men bär inte heller på prosaböckernas, eller de sista tre diktsamlingarnas, häftiga flöden. Den där eruptiva, forsande rörelsen, som nådde sin desperata kulmen i den postumt utgivna, kultförklarade boken Natten (1987). Kropp är också den bok där Granqvist lägger sig närmast idolen Paul Celan, som tillägnas en lyrisk essä, i slutet av boken. De poetiska bilderna är ibland hårt kondenserade. Dödsflingor sugs in i kroppen och gör den skör av dödsljus. Dödsflingor lagras tills de blir kristaller av liv. Sexualiteten tar också plats i Kropp. Emellanåt är den en tillfälligt sammankittande, mänsklig energi. I diktrader som är extatiska och gränsupplösande väller sekreten, munnarna och könen fram, triumfatoriskt. Och i andra fall är åtrån en tom och övergiven plats, där telefonsignalerna går fram och lämnar en avvisad och bortgjord. Blottad. Som ett ensamt, huttrande barn i simhallen. I dessa ödsliga begärsmarker blir också dikten mer avskalad, mer stilla. Påminner mer om de första samlingarnas mjukt trevande enkelhet. Som i slutet av dikten "Sömn av sten", som gestaltar avskedet efter ett träningspass: I duschen kysser jag hastigt din panna. Du fnissar till. Mina darrande händer Försöker omsluta dig. Hinner inte. Efteråt går vi över skogsbacken ner mot Parkeringen. Jag kör dig hem. Du lägger handen mot min axel Innan du försvinner ut. Innanför porten tänder du inte trappljuset, Från gatublänket kan jag omöjligt se dig. Ett stoft av besvikelse faller Som från naturen själv. Är det en bild av att inte se sig själv, och sitt begär, i föreställningen om natur? Som i naturlighet, normalitet, fertilitet, reproduktion? Den samkönade kärlek som anas mellan raderna, omtalas på andra ställen i Willy Granqvists författarskap som "omöjlig". I Kropp fortsätter den att glida undan. Men kanske gör den här, i dikter från 1980, ett slags uppror både mot naturen, och den bestämmande fadersgestalt som återkommande dyker upp. Ett försiktigt och ledset uppror. Vars spröda puls rör sig som partiklar av sorg genom dikterna. En människa vaknar. Han vill ta sig an sina åtaganden och göromål. Han vill ha med språket och andra människor att göra. Men hejdar sig. Gör det svårt för sig. Vrider och vänder på ditt och datt. Lyckas inte riktigt ta någonting för givet. Plockar isär saker. Och sätter samman en underlig dikt. Kristofer Folkhammar

För er som följt oss vet ni att vi köpte ett växthus från grohus.se 2020. Monteringen av stommen är vare sig enkel eller går gå en helg. Mattias har pratat med 6 personer och alla säger samma sak, det är svårmonterat, det tar tid och beskrivningen är usel. Att beskrivningen är usel håller vi med om. Den är som bäst svårtydd. Tänk dig en färgbild som kopierats som kopierats som kopierats så förstår du grynigheten i översiktsbilder och förklaringsbilder. Texterna är inte heller särskilt pedagogiska. Det verkar som att texterna är skrivna av någon som kan montera växthuset Tor i sömnen och nu skrivit ned hur det skall göras. Vi förklarar detta tydligare i avsnittet, med flera exempel.Men nu är stommen monterad, nedgrävd och helt i våg. Gavlarna i kanalplast har monterats. Nu är det dags för nästa steg, att montera väggarna!Eftersom det här är del 1 så är detta inspelat innan vi började monteringen av väggarna

En musikgudstjänst med nya tonsättningar av psaltarsånger från Billdals kyrka, södra Göteborg. Psaltaren som ibland kallas för Bibelns bönbok har i årtusenden inspirerat till musik och bön. Musikern Karin Bengmark har tonsatt texterna vi hör och berättar i gudstjänsten om sitt intresse. Jag fascineras av att dessa texter, som har talat till människor under en så lång tid, ändå kan upplevas aktuella för oss som lever idag. Texterna rymmer hela livet med teman som sorg, uppgivenhet, rädsla, glädje, eufori, tacksamhet, hopp och tröst. Jag har intresserat mig för texter som ifrågasätter var Gud är någonstans, mitt i människans svåra stunder, samtidigt som jag också velat tonsätta ord för Gudslängtan. Karin Bengmark, musiker. Det är inte bara vissa saker vi får säga till Gud, utan likt människorna i psaltaren får vi tacka, klaga, ifrågasätta om vartannat. Kanske krävs det mindre än vad vi först kan tro att leva i bön. Ur predikan av Theresia  Båvenby Billdals kyrka fyller 29 år, just idag den 9 maj 1992 stod den färdig. Som ett falurött sjömärke reser den sitt höga torn intill Billdalsviken. Magnus Wångblad, arkitekt på Arkitekttriangeln i Trollhättan, har inspirerats av bebyggelsen längs Säröbanan så kyrkan bär drag av nationalromantik - höga stensocklar, tjärade eller faluröda träfasader, branta tak av tegel och glasade verandor. Text Psaltaren 13 Lukas 18:1-8 Psaltaren 57:2 Musik Väcka morgonrodnaden Gud min Gud Hur länge ska du dölja ditt ansikte? Hela himmelen och jorden Havet ska brusa Förbarma dig Jag flyr till dig Allt är jubel och sång Tacka Herren Jag ser upp mot bergen alla tonsättningar av Karin Cecilia Wester Bengmark Medverkande Theresia  Båvenby, präst  Karin Cecilia Wester Bengmark Simon Westman, piano Lisa Reuter, cello diakon Ingela Olander, textläsning Producent Neta Norrmo Tekniker Bengt Pettersson och Thor Andersson för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara. I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen. Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de. I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniels. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå sant, på den andra inte sant, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller. Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant? Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann. Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare. För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som svåra ord verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin. Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen. Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt men den skulle snart dö av syrebrist. Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig. Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare. Torbjörn Elensky, författare Sändes första gången 3.11.2020

Vad är ondska? Vad betyder Beelsebul? Handlar texten kanske om oss och våra demoner? Och hur står det egentligen till med Jesus ton?Sofie Halvarsson och Martin Wallén stannar upp vid den stumme mannen, demoners makt och den andra stora kraften: Guds kärlekskraft. Klicka här för att lyssna på samtalet: 169 - Tolkning pågårTemat för söndagen: Kampen mot ondskanTexterna för samtalet: 1 Samuelsboken 17:40-50, Efesierbrevet 5:1-9, Lukasevangeliet 11:14-26

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson Almestad undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019. Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag. Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren upptagen med annat samtidigt ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt? Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så. I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för. Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron. Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning. Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext. Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Källor Bokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018. Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice OConnor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019. Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018. Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it? Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018. Omnämnda romaner: Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019. Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019. Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019. Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O'Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Pandemin har fått många salonger att stå tomma och föreställningar att ställas in, men i veckans Stil beger vi oss in i teaterns värld, som många saknar, för att höra historier som utspelar sig där. I programmet pratar vi om en av våra största och mest älskade stjärnor, vars tidigare opublicerade dagboksanteckningar nyligen gavs ut i bokform skådepelaren Lena Nyman. Under större delen av sitt liv skrev hon dagbok varje dag. Texterna finns nu samlade i boken Dagböcker och brev 1962 - 1974. Vi pratar med skådespelaren Nina Dahn om varför drömmen om att arbeta som skådespelare kan vara så stark. Hon sökte till teaterhögskolan tretton gånger innan hon lyckades komma in. Vad är det som får folk att söka gång på gång för att uppnå sin dröm? Vi besöker också New York för att berätta om en ovanlig dockteaterföreställning, som möttes med både stor uppmärksamhet och förvirring när den hade premiär 1998  Symphonie Fantastique av Basil Twist. Det var en dockteater utan dockor. Istället var det tyger, fjädrar och lampor som rörde sig i akvariet till musik. Dockspelarna hängde i selar, klädda i våtdräkter, ovanför ett stort akvarium som rymde 2000 liter vatten och drog i vajrar för att få tygerna i vattnet att röra på sig i takt till musiken. Och sist, men absolut inte minst, tar vi en titt på balettbulan den runda formen mellan benen på balettdansande män. Den som både döljer och framhäver könet. Veckans programledare är Erik Sjölin.

I säsongspremiären pratar vi med två journalister: Markus Larsson på Aftonbladet som skrivit hyllningstexter om Peter LeMarc, och frilansaren Tommy Jeppsson som skrev en sågning som inspirerade till sången Mannen i mitten. Med avstamp i just den låten gräver vi ned oss i LeMarcs relation till kritikerna, och får samtidigt insyn i hur yrket rockjournalist förändrats de senaste trettio åren. Vi jämför LeMarc-fans med bankrånare och spekulerar i vad året 2021 kan bjuda på. Välkommen tillbaka! Här kan du läsa Tommy Jeppssons recension av "Sången dom spelar...". Texterna av Markus Larsson kan du läsa här: Sonic, "Peter LeMarc är punk"), krönika från aftonbladet 2010, recension live från cirkus 2007, och recension live från skeppsholmen 2014. Intro och outromusik av Kristoffer Hedberg från Easy October. Följ oss på instagram och facebook för mer info och uppdateringar.

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och tre romaner. Artisten och författaren Christina Kjellsson sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med Tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom  jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de tre självbiografiska romanerna Solknepet (2013), Nu är jag ung hela mitt liv (2016) och Det har ar livet (2020). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i. Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015. Låtlista: PATA PATA Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy, Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy Miriam Makeba EVA 15775, EVACD 4012 Hållplats Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD22 ETT HERRANS LIV Christina Kjellson, Christina Kjellson Christina Kjellson KUNG OBERON 013420, KOCD 941 INGENTING FOR OSS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021 FOR FORBI Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021 Leila Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT, TROGCD007 Mayday Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD36 MITT I EN MENING Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22 CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3 CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3 VÄSTRA GATAN Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22 Blå moped Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson MORGONVÄKT Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och tre romaner. Artisten och författaren Christina Kjellsson sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med Tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom  jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de tre självbiografiska romanerna Solknepet (2013), Nu är jag ung hela mitt liv (2016) och Det har ar livet (2020). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i. Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015.

Den som följer Andres Lokkos skrivande har kanske lagt märke till att hans texter allt oftare är minnesord över en död musiker. Runorna präglas av kunskap och känsla, historia och nutid. Hur gör kulturjournalisten Lokko för att fånga en bortgången musiker och dennes verk i en kort text? Det pratar vi om denna lördag i Lundströms Bokradio. Och så gästas bokradion av Gunnel Carlson och Elisabeth Svalin Gunnarsson som kommer ut med en hel bok om snödroppar. "Den är liten och rar och ändå supertuff" säger Svalin Gunnarsson. blomman som varit lite av en underdog i botaniken, trots sin förmåga att trotsa snö och kyla, lyfts fram som en spännande växt omspunnen av historier. Böcker som nämns i programmet: "Andres: 1989-1998", "Lokko: 1999-2009" och boken som kommer ut hösten 2020: "Andres Lokko 2010-2019". "Snödroppar" av Gunnel Carlson och Elisabeth Svalin Gunnarsson. Tidningstext som nämns i programmet: 12 november 2016 publicerade Svenska Dagbladet Andres Lokkos runa över Leonard Cohen.  Du hittar den här. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson, producent.

Gudstjänst från Katarina kyrka med Are Norrhava, Mary Philipsson och Erik Jeor. Du kan ladda ner och lyssna på Are Norrhavas predikan separat. Vad händer med oss och våra liv, om vår kristna tro inte handlar så mycket om att tro på rätt sätt, som att försöka hålla kontakten? Om vi låter de höga förväntningarna och kontrollbehoven ge plats för öppenhet och ett genuint intresse för vad vi möter i nuet? Kanske kommer vi att upptäcka helighet där vi minst av allt väntat oss den. Are Norrhava Det började med att jag i slutet av 90-talet läste texter av kyrkolärare och mystiker, översatta till svenska av Anders Frostensson. En värld av religiösa scener med enastående precision och poesi öppnade sig. Var och en av dessa texter kallar oss till djup meditation och reflektion; ibland plågad, ibland lysande, ibland lyssnande. Texterna fick resonans i mig och jag tonsatte på ett personligt sätt med enkla melodier. Under tjugo år har sångerna och musiken växt fram. Erik Jeor Medverkande: Mary Philipsson, liturg Are Norrhava, predikan Helena Karlsson, textläsning Erik Jeor, sång Irma Schultz, sång Linnéa Lundgren, sång och klarinett Andreaz Hedén, piano och synthesizer Johan Berthling, kontrabas Gregory Lloyd, orgel, körledning Hans Vainikainen: piano, körledning Katarina Gosskör Sångare ur Cappella Catharinae och Katarina Vega Text: Matteus 13: 53-57 Musik:  Total Praise (Richard Smallwood) SvPs 681 Herre hör min bön (Taizé) Öppna mitt hjärta (Augustinus/Erik Jeor) Lux Aurumque (Eric Whitacre) SvPs 219 Jag skulle vilja våga tro (Tore Littmarck) Vänd våra blickar (Origenes, Johannes döparen/Erik Jeor) Sårad av kärleken (Origenes/Erik Jeor) Sanctus (Arvid Svenungsson) Producent Katarina Josephsson Tekniker Björn Söderholm, May-Britt Rylander Sveriges Radio Örebro liv@sverigesradio.se

Sista delen av Johan och Viktors "musikterapi" har nu släppts och denna gång så är det Viktors musiks tur att få fokus.När tog hans projekt fart? Varför kallar han sig Viktor Emanuel? Vad driver honom till att fortsätta? Och hur ser framtiden ut?Detta och mycket mer kommer vi att få svar på nu när det är dags för den sista delen av Musikterapi.Texterna och Musiken är skrivna av: Viktor Dahlsten (aka Viktor Emanuel)Coffe - Viktor EmanuelConsumtion Paradise - Viktor EmanuelTake Me Home - Viktor EmanuelFölj oss på Instagram:@viktoremanuelmusic@johanmusicprojects@struntnytt See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I Del 2 av temat Musikterapi så kommer Johan att prata om sin musik. Vad är det som driver honom? Hur kom han in på att göra musik? Vad är nästa projekt? Viktor ska ta reda på detta, då det är han som ska vara host för första gången.Texterna och Musiken som spelas är skrivna av Johan själv och dom är:Tänkande Tanke - 2010Vem sover i din säng? - 2011Sommardröm - 2013Ängel Utan Vingar - 2019Min morfar spela dragspel - 2020Följ oss på Instagram:@johanmusicprojects@viktoremanuelmusic@struntnytt See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Coronaviruset har fått omvälvande konsekvenser. För oss som personer, samhälle och mänsklighet – och som kyrka. I pandemins skugga väcks många teologiska frågor. I boken Otålig i hoppet behandlar ärkebiskop Antje Jackelén dessa frågor. I Dagen Nyheter har man under våren kunnat läsa 19 svenska och internationella författares tankar om pandemin. Texterna finns nu samlade i Corona – 19 författare om krisen. Antje Jackelén och Björn Wiman, kulturchef Dagens Nyheter, samtalar här om pandemin – och teologin. Medarrangör Verbum och Bokförlaget Polaris

Brolle hade precis givit sig ut på turné när coronapandemin slog till och allt ställdes på ända. Men hans artisteri tar inte stopp för det. Han har ett överflöd av kreativitet inom sig och har skrivit mycket ny musik och påtat i trädgården hemma i Ursviken under coronautbrottet. Texterna om det lilla som skildrar det stora är viktiga för Brolle och han berättar om känslan att det är enklare att hitta det där på svenska än på engelska.  Dessutom bjuder han på ett par verser live av en helt ny låt!

Bridget Jones dagbok har sålt i 15 miljoner exemplar och räknas också som ett pionjärverk i den lättsamt kvinnligt orienterade genre som även på svenska kallas chic lit. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. "Bridget Jones Dagbok" är en berättelse av journalisten och författaren Helen Fielding som uppstod i form av krönikor i tidningen "The Independent" 1995. Texterna blev så småningom en bok (1996) som också filmatiserades med Renée Zellweger i huvudrollen som antihjältinnan Bridget Jones. En ung kvinna 30+, bosatt i London och besatt av sin vikt, sitt alkoholintag och drömmen om sann kärlek. Berättelsen är inspirerad av Jane Austens "Stolthet och fördom" och Bridget Jones drömprins heter Mark Darcy och är människorättsadvokat. I Austens bok heter han Mr Darcy (förnamn "Fitzwilliam") och gestaltas i BBC-serien från 1995 - "Pride and Prejudice" (1995) av Colin Firth, som även spelar hans namne i filmatiseringen av "Bridget Jones dagbok". Han är även med i film nummer två och tre. I Klassikern har Nina Asarnoj fördjupat sig i "Bridget Jones dagbok", ett av den engelskspråkiga litteraturens 100 mest inflytelserika texter, enligt en lista sammanställd av BBC Arts 2019.

"Bridget Jones dagbok" har sålt i 15 miljoner exemplar och räknas också som ett pionjärverk i den lättsamt kvinnligt orienterade genre som även på svenska kallas "chic lit". "Bridget Jones Dagbok" är en berättelse av journalisten och författaren Helen Fielding som uppstod i form av krönikor i tidningen "The Independent" 1995. Texterna blev så småningom en bok (1996) som också filmatiserades med Renée Zellweger i huvudrollen som antihjältinnan Bridget Jones. En ung kvinna 30+, bosatt i London och besatt av sin vikt, sitt alkoholintag och drömmen om sann kärlek. Berättelsen är inspirerad av Jane Austens "Stolthet och fördom" och Bridget Jones drömprins heter Mark Darcy och är människorättsadvokat. I Austens bok heter han Mr Darcy (förnamn "Fitzwilliam") och gestaltas i BBC-serien från 1995 - "Pride and Prejudice" (1995) av Colin Firth, som även spelar hans namne i filmatiseringen av "Bridget Jones dagbok". Han är även med i film nummer två och tre. I Klassikern har Nina Asarnoj fördjupat sig i "Bridget Jones dagbok", ett av den engelskspråkiga litteraturens 100 mest inflytelserika texter, enligt en lista sammanställd av BBC Arts 2019.

Gud kommer till mig på mitt språk.Med det jag behöver höra.Det är Ande.Anden är den som är i allt.Guds sätt att komma till den enskilda människan.Och när min ande samtalar med Guds Ande vet jag vad jag ska göra.Eller: Anden som en källa med porlande vatten.Med ett vattenkraftverk som ger oss kraft.Och som ibland får oss att göra det vi inte riktigt vågar.Det blir gärna lite flummigt när vi försöker sätta ord på Anden. Men vad vore vi om vi inte försökte?Martin Wallén försöker tillsammans med Lise-Lott Jönsson sätta ord på det som handlar om Anden och om pingsten. Och de blir inte färdiga.Klicka här för att lyssna på samtalet: 147 - Tolkning pågårTexterna för samtalet: Apg 2:1-11 och Joh 7:37-39Temat för söndagen: Den heliga Anden

En undervisning av Andreas Abrahamsson om bön. Bönen är en djup förening mellan det gudomliga och mänskliga som formar oss likhet med Jesus. Texterna, Matt 6:5-8 och Rom 8:24-27, är hämtade från bönsöndagen i kyrkoåret.

Annika Norlin är låtskrivare, musiker och artist och fick Sveriges Radios novellpris 2019 för "Mattan". Redan då hade hon (i hemlighet) redan flera noveller på gång och nu kommer hon ut med åtta av dem i samlingen Jag ser allt du gör. Annika Norlin gör musik under artistnamnen Säkert och Hello Saferide och har tidigare gett ut sina låttexter i boken Text. Och så möter Marie Lundström författaren Philip Teir, bosatt i Helsingfors och medarbetare i Dagens Nyheter. Philip Teirs senaste roman Jungfrustigen är hans tredje om äktenskap och här bryter huvudpersonen upp från det gifta livet och lämnar. Boken skulle komma riktigt nära, där det bränns, så jag försökte ligga nära i mitt skrivande. Jag ville skriva det här ur en mans perspektiv, säger författaren Philip Teir om sin senaste roman om ett uppbrott ur ett äktenskap. Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Redaktion: Fredrik Wadström och Anna-Karin Ivarsson(producent)

Är alverna i Tolkiens "Sagan om ringen" nazister? Och orkerna ryssar? Skribenten Lars Lovén guidar till det komplicerade ryska mottagandet av en av världens mest sålda böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad gör man om man uppriktigt älskar en bok, men inser att man själv stått modell för antagonisten? Och när man försöker identifiera sig med fienden upptäcker att den inte bara är ond, utan även genetiskt förutbestämd att vara det, och dessutom saknar rimliga motiv för sina handlingar? När den är en ork. Den ryske författaren Kirill Eskovs roman Den sista ringbäraren bygger på idén att Sagan om ringen är segrarnas propaganda, ett uppenbart lögnaktigt verk för att försköna ett brutalt krig och det efterföljande folkmordet. Här får man följa en orkisk sjukvårdare från det vetenskapligt avancerade och relativt toleranta Mordor på flykt undan västmakternas utrotningskrig. Men kanske ska vi inte använda ordet ork, det är ett rasistiskt och fördomsfullt uttryck. Boken är en litterär lek i en åtminstone 2000 år gammal tradition där ett av de äldsta bevarade exemplen är den grekiske talaren Dion Chrysostomos Trojanska tal. Chrysostomos, som är en pseudonym och betyder guldmun, hävdar att grekerna inte alls vann det trojanska kriget. För att visa det använder han sig av stycken ur Illiaden och Odysséen men tolkar dem på motsatt sätt mot det gängse. Till exempel menar han att hemvändarna inte möttes som återvändande hjältar utan som en slagen armé. På ytan kan det påminna om den kontrafaktiska litteraturen, den som i sin mest kända form handlar om att Nazityskland vunnit andra världskriget. Men bara på ytan. Där den kontrafaktiska litteraturen tar avstamp i den verkliga historien men ändrar på själva förutsättningarna så utgår de litterära omskrivningarna från fiktiva världar men är mycket noggranna med fakta, om uttrycket tillåts. Man skulle istället kunna tala om ett slags konspirationsteoretisk läsning och sedan omtolkning, som menar sig blottlägga djupare sanningar som döljs i och av originalverken. Kirill Eskovs något omständliga metod går ut på att dekonstruera en tänkt episk berättelse som visserligen är identisk med Tolkiens trilogi men som han tänker sig inte är skriven i 1900-talets Europa utan i Midgård, långt efter ringens krig. Det låter honom betrakta texten som en historisk källa och ställa kritiska frågor till den. Slutligen rekonstruerar han en snarlik värld med samma grunddrag. Geografin, kronologin och huvudpersonerna finns där. Men annat, som idén om raser med genetiskt förutbestämda karaktärsdrag, har fått stryka på foten. Det stämmer inte med vår världsbild, resonerar Eskov, så hur ska man tolka de partierna? Ett sätt är att se texten som ett propagandaverk med syfte att avhumanisera fiendesidan. Och den där historien med Aragorn. Det dyker upp en okänd typ med en overifierbar 1000 år gammal släkthistoria och gör anspråk på Gondors tron. Och så lyckas han faktiskt bli kung. Det är uppenbart att han måste ha haft starka krafter bakom sig som ville placera honom på tronen. Kanske är han i själva verket bara alvernas marionett? Fakta, eller fakta, är det kit som fäster omtolkningen vid originalverket, som låter de båda versionerna skava mot varandra och skapa den spänning som den här sortens text lever på, där mening uppstår ur det faktum att texterna skiljer sig åt. Rent krasst rör det sig ju inte om fakta alls, för vad säger att Dimmiga bergen är verkligare än orkernas genetiskt betingade ondska? Men det spelar mindre roll så länge det fungerar. Det är illusionen av att omtolkningen bygger på fakta som är det viktiga. Misslyckas tricket, eller om man hittar på för mycket alternativ fakta, framstår det som om man skapat en helt annan fiktiv värld och omtolkningen tappar ofelbart i kraft. Men det är inte bara originalets fiktiva verklighet som omtolkningen hämtar mening ur, på andra sidan finns den vanliga verkligheten. För Chrysostomos tal handlar inte bara om det trojanska kriget, de fyllde också en politisk funktion för samtida läsare i den romerska provins där Troja tros ha legat och som Chrysostomos själv härstammade från. Texterna återupprättar trojanerna, originalverkens förlorare och det helt oavsett om Chrysostomos själv trodde på det han skrev eller om det bara handlade om en intellektuell lek, något som är omstritt. På samma sätt är romanen Den sista ringbäraren inte bara ett tillrättaläggande inom Tolkiens universum. Den är också ett försvarstal för ryssarna. I det som var Sovjetunionen finns nämligen en vitt spridd idé om att Sagan om ringen egentligen handlar om kalla kriget, att Mordor är Sovjet och orkerna ryssar. Länge fick Tolkiens böcker inte ges ut i Sovjet, bortsett från en tillrättalagd version av Bilbo där extra känsliga ord, som personlighet, i beskrivningen av draken Smaug, hade tagits bort. Det kunde nämligen leda tankarna till ordet personlighetskult och i sin tur till Stalin. Och när den första delen av Sagan om ringen till slut ändå översattes i början av 80-talet så höll Ronald Reagan sitt tal om Sovjet som ondskans imperium, ett tal där han enligt många uttolkare lånade från den gode trollkarlen Gandalf. Det bekräftade vad man inom den sovjetiska ledningen hela tiden trott, Tolkien syftade på dem. Utgivningen av bok två och tre stoppades och den allegoriska läsningen blev etablerad på allvar. Det är myllan för den ryska revisionistiska tolkienlitteratur som uppstått efter Sovjetunionens fall och som Den sista ringbäraren är en del av. Ett annat viktigt verk är Elhe Niennas Ardas svarta bok. Där har Tolkiens onde gud Melkor, mer känd som Morgoth, huvudrollen. Karaktären lånar också en hel del från Satan i John Miltons Det förlorade paradiset. Det finns också något i själva formen för litterära omtolkningar, i hur upptagna de är av påstådda orättvisor och upprättelse, som gör att de lämpar sig extra väl för revanschistiska projekt. Genom all skenbar beröring med fakta och sökandet efter en sann version får de till slut en aura av verklighet. Eller åtminstone av att ha bäring på verkligheten. Vilket de naturligtvis har, eller naturligtvis inte har, beroende på vilken kraft man tillskriver litteraturen och hur rimliga man tycker att de allegoriska läsningarna är. Men vill man undvika allt det litterära krånglet finns det också ett enklare och betydligt mer rättframt sätt att göra revanschistisk politik av Tolkien, ett sätt som blivit allt mer populärt i takt med att nostalgin för Sovjet vuxit. Nationalistiska debattörer har fört fram idén att ryssarna måste bli orker igen och sluta låtsas vara alver. Och då talar vi inte om känsliga och intelligenta orker i Kirill Eskovs anda utan om den vanliga sorten, starka och hänsynslösa krigare i strid mot en degenererad och tolerant västvärld. Den mest vältalige av ork-apologeterna är Mikhail Elizarov. I hans Orksång är Sagan om ringen propaganda, alverna nazister och ryssarna orker, och så är vi tillbaka där allt började, med hjältar och avhumaniserade fiender, och vilka som är vad, det är avgjort redan från början, det beror på rasen. Eller nationen, om man så vill. Det är en strikt dualistisk och på många sätt väldigt tolkiensk läsning. Bara det att den håller på andra laget. Lars Lovén, skribent och kritiker Musik: Machina av Scott Buckley www.scottbuckley.com.au

Är alverna i Tolkiens "Sagan om ringen" nazister? Och orkerna ryssar? Skribenten Lars Lovén guidar till det komplicerade ryska mottagandet av en av världens mest sålda böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad gör man om man uppriktigt älskar en bok, men inser att man själv stått modell för antagonisten? Och när man försöker identifiera sig med fienden upptäcker att den inte bara är ond, utan även genetiskt förutbestämd att vara det, och dessutom saknar rimliga motiv för sina handlingar? När den är en ork. Den ryske författaren Kirill Eskovs roman Den sista ringbäraren bygger på idén att Sagan om ringen är segrarnas propaganda, ett uppenbart lögnaktigt verk för att försköna ett brutalt krig och det efterföljande folkmordet. Här får man följa en orkisk sjukvårdare från det vetenskapligt avancerade och relativt toleranta Mordor på flykt undan västmakternas utrotningskrig. Men kanske ska vi inte använda ordet ork, det är ett rasistiskt och fördomsfullt uttryck. Boken är en litterär lek i en åtminstone 2000 år gammal tradition där ett av de äldsta bevarade exemplen är den grekiske talaren Dion Chrysostomos Trojanska tal. Chrysostomos, som är en pseudonym och betyder guldmun, hävdar att grekerna inte alls vann det trojanska kriget. För att visa det använder han sig av stycken ur Illiaden och Odysséen men tolkar dem på motsatt sätt mot det gängse. Till exempel menar han att hemvändarna inte möttes som återvändande hjältar utan som en slagen armé. På ytan kan det påminna om den kontrafaktiska litteraturen, den som i sin mest kända form handlar om att Nazityskland vunnit andra världskriget. Men bara på ytan. Där den kontrafaktiska litteraturen tar avstamp i den verkliga historien men ändrar på själva förutsättningarna så utgår de litterära omskrivningarna från fiktiva världar men är mycket noggranna med fakta, om uttrycket tillåts. Man skulle istället kunna tala om ett slags konspirationsteoretisk läsning och sedan omtolkning, som menar sig blottlägga djupare sanningar som döljs i och av originalverken. Kirill Eskovs något omständliga metod går ut på att dekonstruera en tänkt episk berättelse som visserligen är identisk med Tolkiens trilogi men som han tänker sig inte är skriven i 1900-talets Europa utan i Midgård, långt efter ringens krig. Det låter honom betrakta texten som en historisk källa och ställa kritiska frågor till den. Slutligen rekonstruerar han en snarlik värld med samma grunddrag. Geografin, kronologin och huvudpersonerna finns där. Men annat, som idén om raser med genetiskt förutbestämda karaktärsdrag, har fått stryka på foten. Det stämmer inte med vår världsbild, resonerar Eskov, så hur ska man tolka de partierna? Ett sätt är att se texten som ett propagandaverk med syfte att avhumanisera fiendesidan. Och den där historien med Aragorn. Det dyker upp en okänd typ med en overifierbar 1000 år gammal släkthistoria och gör anspråk på Gondors tron. Och så lyckas han faktiskt bli kung. Det är uppenbart att han måste ha haft starka krafter bakom sig som ville placera honom på tronen. Kanske är han i själva verket bara alvernas marionett? Fakta, eller fakta, är det kit som fäster omtolkningen vid originalverket, som låter de båda versionerna skava mot varandra och skapa den spänning som den här sortens text lever på, där mening uppstår ur det faktum att texterna skiljer sig åt. Rent krasst rör det sig ju inte om fakta alls, för vad säger att Dimmiga bergen är verkligare än orkernas genetiskt betingade ondska? Men det spelar mindre roll så länge det fungerar. Det är illusionen av att omtolkningen bygger på fakta som är det viktiga. Misslyckas tricket, eller om man hittar på för mycket alternativ fakta, framstår det som om man skapat en helt annan fiktiv värld och omtolkningen tappar ofelbart i kraft. Men det är inte bara originalets fiktiva verklighet som omtolkningen hämtar mening ur, på andra sidan finns den vanliga verkligheten. För Chrysostomos tal handlar inte bara om det trojanska kriget, de fyllde också en politisk funktion för samtida läsare i den romerska provins där Troja tros ha legat och som Chrysostomos själv härstammade från. Texterna återupprättar trojanerna, originalverkens förlorare och det helt oavsett om Chrysostomos själv trodde på det han skrev eller om det bara handlade om en intellektuell lek, något som är omstritt. På samma sätt är romanen Den sista ringbäraren inte bara ett tillrättaläggande inom Tolkiens universum. Den är också ett försvarstal för ryssarna. I det som var Sovjetunionen finns nämligen en vitt spridd idé om att Sagan om ringen egentligen handlar om kalla kriget, att Mordor är Sovjet och orkerna ryssar. Länge fick Tolkiens böcker inte ges ut i Sovjet, bortsett från en tillrättalagd version av Bilbo där extra känsliga ord, som personlighet, i beskrivningen av draken Smaug, hade tagits bort. Det kunde nämligen leda tankarna till ordet personlighetskult och i sin tur till Stalin. Och när den första delen av Sagan om ringen till slut ändå översattes i början av 80-talet så höll Ronald Reagan sitt tal om Sovjet som ondskans imperium, ett tal där han enligt många uttolkare lånade från den gode trollkarlen Gandalf. Det bekräftade vad man inom den sovjetiska ledningen hela tiden trott, Tolkien syftade på dem. Utgivningen av bok två och tre stoppades och den allegoriska läsningen blev etablerad på allvar. Det är myllan för den ryska revisionistiska tolkienlitteratur som uppstått efter Sovjetunionens fall och som Den sista ringbäraren är en del av. Ett annat viktigt verk är Elhe Niennas Ardas svarta bok. Där har Tolkiens onde gud Melkor, mer känd som Morgoth, huvudrollen. Karaktären lånar också en hel del från Satan i John Miltons Det förlorade paradiset. Det finns också något i själva formen för litterära omtolkningar, i hur upptagna de är av påstådda orättvisor och upprättelse, som gör att de lämpar sig extra väl för revanschistiska projekt. Genom all skenbar beröring med fakta och sökandet efter en sann version får de till slut en aura av verklighet. Eller åtminstone av att ha bäring på verkligheten. Vilket de naturligtvis har, eller naturligtvis inte har, beroende på vilken kraft man tillskriver litteraturen och hur rimliga man tycker att de allegoriska läsningarna är. Men vill man undvika allt det litterära krånglet finns det också ett enklare och betydligt mer rättframt sätt att göra revanschistisk politik av Tolkien, ett sätt som blivit allt mer populärt i takt med att nostalgin för Sovjet vuxit. Nationalistiska debattörer har fört fram idén att ryssarna måste bli orker igen och sluta låtsas vara alver. Och då talar vi inte om känsliga och intelligenta orker i Kirill Eskovs anda utan om den vanliga sorten, starka och hänsynslösa krigare i strid mot en degenererad och tolerant västvärld. Den mest vältalige av ork-apologeterna är Mikhail Elizarov. I hans Orksång är Sagan om ringen propaganda, alverna nazister och ryssarna orker, och så är vi tillbaka där allt började, med hjältar och avhumaniserade fiender, och vilka som är vad, det är avgjort redan från början, det beror på rasen. Eller nationen, om man så vill. Det är en strikt dualistisk och på många sätt väldigt tolkiensk läsning. Bara det att den håller på andra laget. Lars Lovén, skribent och kritiker Musik: Machina av Scott Buckley www.scottbuckley.com.au

Antihjältinnan Bridget Jones uppstod i en kolumn i den brittiska tidningen "The Independent" 1995. Nyligen valdes "Bridget Jones Dagbok" av BBC Arts till en av de hundra mest betydelsefulla engelskspråkiga romanerna någonsin. "Bridget Jones Dagbok" är en berättelse av journalisten och författaren Helen Fielding som uppstod i form av krönikor i tidningen "The Independent" 1995. Texterna blev så småningom en bok (1996) som också filmatiserades med Renée Zellweger i huvudrollen som antihjältinnan Bridget Jones. En ung kvinna 30+, bosatt i London och besatt av sin vikt, sitt alkoholintag och drömmen om sann kärlek. Berättelsen är inspirerad av Jane Austens "Stolthet och fördom" och Bridget Jones drömprins heter Mark Darcy och är människorättsadvokat. I Austens bok heter han Mr Darcy (förnamn "Fitzwilliam") och gestaltas i BBC-serien från 1995 - "Pride and Prejudice" (1995) av Colin Firth, som även spelar hans namne i filmatiseringen av "Bridget Jones dagbok". Han är även med i film nummer två och tre. Totalt har Helen Fielding skivit fyra böcker om sitt alter ego. Efter "Bridget Jones dagbok" (1996) kom "På spaning med Bridget Jones" (1999). I boken "Mad about the Boy" (2013) - är Bridget Jones över femtio och har fått två barn, men den har inte blivit film. Än. Den senaste boken "Bridget Jones baby" kom 2016, samma år som filmen med samma namn. Det har sammanlagt gjorts tre långfilmer om Bridget Jones: "Bridget Jones dagbok" (2001), "På spaning med Bridget Jones" (2004) och "Bridget Jones's Baby" (2016). Filmerna går till exempel att se hos Viaplay eller SF Anytime. Nina Asarnoj nina.asarnoj@sr.se

Mando Diao är tillbaka med sitt nionde studioalbum Bang. Varifrån kommer det nya allvaret i texterna? Vad har inspirerat och hur går det att kombinera framgångarna med att vara en bra make och pappa? Livet har smugit sig på Björn Dixgård från Mando Diao. Nu vill han skriva för att hjälpa andra. Festen finns kvar i musiken, men vi tar också upp ämnen som ensamhet, destruktiva relationer och döden. P4 Musiks programledare Carolina Norén har träffat Björn Dixgård. Carolina Norén carolina.noren@sverigesradio.se

Vi träffar Erik Jerka Johansson, hela Sveriges bonuspappa för att prata om livet som förälder. Vi pratar om varannanvecka-livet, att han har gått och blivit sin egen pappa och varför det ska vara så svårt att bara lära sina barn lite jävla hyfs. Jerka är aktuell med SVT-serien "En perfekt förälder" som har premiär den 27 november och du känner igen honom bl a från Bonusfamiljen (SVT), Maria Wern (TV4) och Alla mot alla (Kanal 5). Texterna om föräldraskap som vi nämner i avsnittet finns här och vi kan också tipsa om hans fantastiska instakonto: Jerkajohansson Support till showen http://supporter.acast.com/lifewithkids. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Museer handlar oftast om saker och ytterst sällan om enskilda individer. Men kan man ens föreställa sig ett museum som skildrar en person lika djuplodande som en rysk roman? undrar Mattias Berg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varför finns inget rejält biografiskt museum i Sverige, med fullt fokus på en människa snarare än saker?  Ett som till exempel kretsar kring Drottning Kristina, Alva Myrdal, Zlatan Ibrahimovic, Heliga Birgitta, Olof Palme, Hedvig Eleonora eller kanske upptäckaren Sten Bergman. Gestalter tillräckligt magnifika och mångfacetterade för att bära en större eller mindre kulturinstitution på egen hand. Dessutom ofta klart kontroversiella. I det utrymmet, mellan för och mot, fördomar och fakta, dyrkan och hat, kunde besökaren själv träda in: få göra sin egen analys av personen ifråga. I bästa fall skapades då en helt ny sorts museiupplevelse med möjlighet till både inlevelse och invändningar. Visst finns det ett antal mindre eller något större biografiska utställningar i Sverige, men så vitt jag vet ingen som på det sättet går i öppen dialog med sitt objekt. Kanske inte ens internationellt om man får tro boken "Skelett i garderoben. Svåra museer", som kom ut 2019. Här har Stefan Bohman, tidigare chef för bland annat Strindbergsmuseet, och den brasilianska museologen Ana Luiza Rocha do Valle studerat vad de kallar "personmuseer" här hemma och utomlands. Och de börjar hemma hos Strindbergs kanske störste antagonist, Verner von Heidenstam. Alltså på hans Övralid i Östergötland, där hemmet enligt skyltarna står kvar exakt som den lika omhuldade som omdiskuterade Akademiledamoten och Nobelpristagaren lämnade det. Bokens författare konstaterar också att begreppet "Nationalskald" på Övralid visserligen sätts inom citationstecken, men att det ändå inte direkt problematiseras. Varken Heidenstams högstämda nationalism eller hans furiösa ställningstagande för försvaret och Konungen får något större utrymme. Allt det som var och är så omstritt. Det är också forskarnas generella invändning mot personmuseerna. Att personerna själva sällan ifrågasätts eller ens kompliceras utan oftast bara sätts på piedestal. Gemensamt för till exempel lilla Zarah Leander-museet i Häradshammars bygdegård utanför Norrköping och den imposanta Millesgården på Lidingö utanför Stockholm är att man i stort sett förbigår de bägges kopplingar till nazi-Tyskland. Intressantast för en svensk läsare är nog ändå bokens internationella exempel. Inte minst hur det amerikanska inbördeskriget framställs på några olika museer över sydstatsgeneralen Robert E Lee. Han som kom att hamna mitt i även nutidens stridslinjer, efter beslutet i Charlottesville 2017 att ta ned ryttarstatyn över honom. Den som varit kontroversiell ända sedan statyn sattes upp vid slutet av 1800-talet: då den bland annat beskrevs som "ett skulpterat förräderi" av en tidning i nordstaten Indiana. Men inte på något av museerna får de här politiska komplikationerna ordentligt utrymme. Författarna skriver att General Lees eget innehav av slavar visserligen nämns, men aldrig poängteras. Den intressantaste komplikationen tycks finnas på en oansenlig skylt på museet i Arlington, utanför Washington, som tar upp frågan om varför Lee egentligen valde att slåss för sydstaterna trots att han också erbjudits befälskapet för nordstaterna. Att det möjligen inte enbart berodde på att han älskade sin hemstat Virginia, som det ofta framställs. Utan också på att generalen "kunde ha hållit med om sydsidans ståndpunkter". Saken tycks ungefär likadan på Eva Perón-museet i Buenos Aires. Den argentinska presidenthustrun, musikalens "Evita", blev för många ett slags helgon då hon under 1950-talets början gick bort i cancer, bara 33 år gammal. Bland sina motståndare sågs hon snarare som en väsentlig del av den auktoritära Peronismen. Men enligt författarna redovisas inte heller den här skarpa politiska motsättningen på museet. Stor vikt läggs i stället vid hennes kläder. En hatt används för att illustrera Eva Peróns arbete för utsatta barn, liksom dräkten vid ett rösträttsmöte eller då hon träffade Påven får gestalta andra hjältesagor om Evitas humanitära engagemang. Texterna på museet är också ofta hämtade ur Eva Peróns egen självbiografi: det är så att säga hon själv som har ordet. I en specialutställning betonas också hennes helgonlika prägel. Med Evitas dödsmask i ett dunkelt rum, som en sorts relik, och en film från begravningen rullande i bakgrunden. Och självklart ligger det i sakens natur att de flesta personmuseum skapas just för att lyfta fram personens positiva sidor, särskilt som de ofta drivs av sällskap med samma syfte. Men faktum är att objektet sällan brukar diskuteras alls, utom möjligen via en eller annan biografi som säljs i shopen. Vad vi ser på själva museet är oftast miljön snarare än människan. Hemmet, prylarna, böckerna, skrivmaskinen Bokens mest positiva exempel är väl den nya delen av Richard Wagner-museet i tyska Bayreuth, invigd 2016. Med en klart större vilja att öppet redovisa kontakterna mellan familjen Wagner och Hitler: att på det sättet åtminstone komplicera den världsberömda operafestivalens historia en smula. Exempelvis finns det olika bildspel som tydligt visar familjens inte minst Bayreuth-operans legendariska direktör Winifred Wagners flitiga umgänge med Hitler. På flera sätt visas här också på den inspiration som Wagners operor gav nazismens estetik. Bland annat jämförs den berömda slutscenen i "Mästersångarna i Nürnberg" med nazisternas egna massmöten. Med bokens frågeställningar i huvudet går jag sedan till Strindbergsmuseet på Drottninggatan i Stockholm där huvudförfattaren till "Skelett i garderoben", Stefan Bohman, alltså själv var chef under många år. Mitt intryck är också att det står sig som det bästa svenska exemplet på ett biografiskt museum, med ett ändå relativt kritiskt och analytiskt förhållningssätt till huvudpersonen. I en liten finurlig konstruktion kan man till exempel själv vända på begreppen. Trycka på skyltar med några av alla de epitet som använts om Strindberg bland annat "Missförstådd", "Galen" eller "Alkoholist" för att gradvis få fram olika synonymer och så småningom hamna i rena motsatser. Montrarna i sin tur är tematiskt upplagda kring vissa av hans mest kontroversiella citat och åsikter, med rubriker som "Kvinna-Man" eller "Antisemitism och Studier i hebreiska". På det sättet lyckas utställningen komplicera både författaren och människan: gestalta ett antal av Strindbergs mest berömda motsägelser. Och trots att formen här och där känns föråldrad, motsvarar nog innehållet fortfarande mina förväntningar på den svenska museisektorn. Nu väntar jag bara på något som verkligen överskrider dem. Ett komplext och levande personporträtt i tre dimensioner. Ett biografiskt museum mer besläktat med, säg, klassiska ryska romaner eller Rembrandts självporträtt än med den traditionella basutställningens ofta så snipigt sterila skyltar. Men kanske är det att ha för höga förväntningar på vad ett museum faktiskt kan vara, på intendenters fantasi och kulturinstitutioners resurser. Eller för att citera vad Strindberg själv lär ha sagt: "Livet är ingenting för amatörer". Mattias Berg, kulturredaktionen

Musik och jiddisch - Vilka sjunger på detta språk och varför? Birgitta Tollan möter artister, en student och en språkvetare. I första programmet i serien Musik och jiddisch möter vi ryskfödda sångerskan Sophie Milman och den kanadensiska ryskättade professorn Anna Shternshis. De har båda arbetat med den i USA Grammynominerade cd-skivan Yiddish Glory: The Lost Songs of World War II. Det handlar om försvunna sånger som sjungs på jiddisch. Texterna hittades i ett forna sovjetiskt arkiv i Ukraina. Där hade de legat sedan 1950 då folkmusikvetaren Moisei Beregovskys forskning lades i giftskåpet. Det är berättelser från judiska barn, kvinnor och män, utsatta för nazisternas ohyggligheter under andra världskriget, bl a i koncentrationslägret Pechora i Ukraina. Även judiska, kvinnliga soldater i Röda armén skrev sånger. På Yiddish Glory sjunger och spelar excellenta, professionella musikanter; en mix av klassiska musiker och jazz- och folkmusiker. Producent är Dan Rosenberg i New York. Flera av sångerna på cdn är baserade på dåtidens populära ryska sånger, klassisk musik och judisk folkmusik. Svenska Anne Kalmering berättar om varför hon sjunger på jiddisch och hur sångerna fick henne att känna trygghet när hon var barn. Hon berättar om det s k Judehuset på Klippgatan på söder och framför sånger ur den nya cdn Vayter tillsammans med gruppen Stahlhammer Klezmer Classic. Där för de vidare judiska folksånger och musik i ashkenazisk och sefardisk tradition. -Jag föll för de där sångerna som liten och hade liksom aldrig någon tonårsrevolt, för det var ju ganska töntigt att sjunga de där sångerna. Det var inte särskilt intressant med jiddisch. Jiddisch var det där gamla! Men det fanns också en känsla av att de få judar, europeiska judar, som hade överlevt Förintelsen var ju fruktansvärt traumatiserade. När man mördar människor dödar man också ett helt språk och kultur. Det var ingen som trodde att jiddisch skulle leva vidare, säger Anne Kalmering. Svenska Sofia Berg Böhm blev som 16-åring inbjuden att sjunga med sin farbrors Freilach Express - den första Klezmerorkestern i Sverige. De gjorde en skiva och hon sjöng på jiddisch. Sofia Berg Böhm berättar hur en musikkassett hon köpte i New York fick henne att upptäcka nya uttryck inom musik framförd på jiddisch. Den israeliska sångerskan Chava Albersteins visor handlade om ghettot i Vilna (Vilnius) och berörde kriget och längtan tillbaka och saknad efter de som gått bort. Chava Alberstein kallas Israels Joan Baez. Tack vare språkvetaren Susanne Sznajderman-Rytz gav Sverige 2000 jiddisch en minoritetsspråksstaus. Hon växte upp i en jiddischtalande familj i Sverige. Hennes far var uppvuxen i en chassidisk, alltså from, familj i Polen, i Lodz och sjöng mycket. Susanne Sznajderman-Rytz sjunger själv i programmet. En känslosam sång som pappan sjöng för henne när hon var liten. Hon berättar om vad jiddisch är för språk, varifrån det kommer och vilka som talar det idag. Jiddisch var de östeuropeiska judarnas språk. Ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som var det heliga språket för religiösa studier. Före andra världskriget talades jiddisch av runt 12 miljoner människor. Idag finns det ca 2 miljoner jiddischtalande i världen.  Jiddisch skrivs med hebreiska bokstäver och läses från höger till vänster. Många lär sig nu språket på universitet och andra utbildningar. -I judiska ortodoxa kretsar är jiddisch vardagsspråk. Hebreiska betraktas dock fortfarande som det heliga språket. Förutom i Israel finns det skolor i USA, i Paris, i Mexiko och i Australien som undervisar på jiddisch, säger språkvetare Susanne Sznajderman-Rytz. Spellista: TULCHIN Alfred Schnittke, musik. Yosef Broverman (16 år), text. Sophie Milman m fl Yiddish Glory Six Degrees Records KAZAKHSTAN Sergei Erdenko, musik och arr. Okänd, text. Sophie Milman m fl Yiddish Glory Six Degrees Records BABI YAR Baserad på jiddischa folksången In droysn geyt a regn. Golda Rovinskaya, text. Psoy Korolenko m fl Yiddish Glory Six Degrees Records KAZAKHSTAN Sergei Erdenko, musik och arr. Okänd, text. Sophie Milman m fl Yiddish Glory Six Degrees Records CHUVASHER TEKHTER (Döttrar från Chuvashia) Musik, okänd. Sonya Roznberg, text. Sophie Milman m fl Yiddish Glory Six Degrees Records YOSHKE FUN ODES (Yoshke från Odessa) Mikhail Glinka och Sergei Erdenko, musik. Berta Flaksman, text. Sergei Erdenko m fl Yiddish Glory Six Degrees Records JIDDISCH FOLKVISA Ergets Shtil/Baym Teich - Nånstans vid tystnad / Vid bäcken Chava Alberstein The Klezmatics JIDDISCH FOLKVISA Lomir Zich Iberbetn Anne Kalmering Ot Azoj!: Sanger pa Jiddisch JIDDISCH FOLKVISA Tumbalalaika The Barry sisters Their Greatest Yiddish Hits Essential Media B001NCE9UG DI MEZINKE OISGEGEBN Anne Kalmering Stahlhammer Klezmer Classic Vayter Kakafon Records KAKACD037 HER NOR DU SCHEIN MEIDELE Anne Kalmering Stahlhammer Klezmer Classic Vayter Kakafon Records KAKACD037 FRILING Abrom Brudno, musik. Shmerke Kaczerginski, text Sofia Berg Böhm Östblocket VILNE Alexander Olshanetsky, musik. A. L. Wolfso, text Sofia Berg Böhm Kjuchek Records, KR-MZ 0101 MAYN RUE PLATS Morris Rosenfeld, text och musik. Sofia Berg Böhm Sirocco

Musik och jiddisch. Vilka sjunger på detta språk och varför? Birgitta Tollan möter artister, en student och en språkvetare. I första programmet i serien Musik och jiddisch möter vi ryskfödda sångerskan Sophie Milman och den kanadensiska ryskättade professorn Anna Shternshis. De har båda arbetat med den i USA Grammynominerade cd-skivan Yiddish Glory: The Lost Songs of World War II. Det handlar om försvunna sånger som sjungs på jiddisch. Texterna hittades i ett forna sovjetiskt arkiv i Ukraina. Där hade de legat sedan 1950 då folkmusikvetaren Moisei Beregovskys forskning lades i giftskåpet. Det är berättelser från judiska barn, kvinnor och män, utsatta för nazisternas ohyggligheter under andra världskriget, bland annat i koncentrationslägret Pechora i Ukraina. Även judiska, kvinnliga soldater i Röda armén skrev sånger. På Yiddish Glory sjunger och spelar excellenta, professionella musikanter; en mix av klassiska musiker och jazz- och folkmusiker. Producent är Dan Rosenberg i New York. Flera av sångerna på cdn är baserade på dåtidens populära ryska sånger, klassisk musik och judisk folkmusik. Svenska Anne Kalmering berättar om varför hon sjunger på jiddisch och hur sångerna fick henne att känna trygghet när hon var barn. Hon berättar om det så kallade Judehuset på Klippgatan på söder och framför sånger ur den nya cdn Vayter tillsammans med gruppen Stahlhammer Klezmer Classic. Där för de vidare judiska folksånger och musik i ashkenazisk och sefardisk tradition. Jag föll för de där sångerna som liten och hade liksom aldrig någon tonårsrevolt, för det var ju ganska töntigt att sjunga de där sångerna. Det var inte särskilt intressant med jiddisch. Jiddisch var det där gamla! Men det fanns också en känsla av att de få judar, europeiska judar, som hade överlevt Förintelsen var ju fruktansvärt traumatiserade. När man mördar människor dödar man också ett helt språk och kultur. Det var ingen som trodde att jiddisch skulle leva vidare, säger Anne Kalmering. Svenska Sofia Berg Böhm blev som 16-åring inbjuden att sjunga med sin farbrors Freilach Express  den första Klezmerorkestern i Sverige. De gjorde en skiva och hon sjöng på jiddisch. Sofia Berg Böhm berättar hur en musikkassett hon köpte i New York fick henne att upptäcka nya uttryck inom musik framförd på jiddisch. Den israeliska sångerskan Chava Albersteins visor handlade om ghettot i Vilna (Vilnius) och berörde kriget och längtan tillbaka och saknad efter de som gått bort. Chava Alberstein kallas Israels Joan Baez. Tack vare språkvetaren Susanne Sznajderman-Rytz gav Sverige 2000 jiddisch en minoritetsspråksstaus. Hon växte upp i en jiddischtalande familj i Sverige. Hennes far var uppvuxen i en chassidisk, alltså from, familj i Polen, i Lodz och sjöng mycket. Susanne Sznajderman-Rytz sjunger själv i programmet. En känslosam sång som pappan sjöng för henne när hon var liten. Hon berättar om vad jiddisch är för språk, varifrån det kommer och vilka som talar det idag. Jiddisch var de östeuropeiska judarnas språk. Ett vardagsspråk, till skillnad från hebreiskan som var det heliga språket för religiösa studier. Före andra världskriget talades jiddisch av runt 12 miljoner människor. I dag finns cirka två miljoner jiddischtalande i världen. Jiddisch skrivs med hebreiska bokstäver och läses från höger till vänster. Många lär sig nu språket på universitet och andra utbildningar. I judiska ortodoxa kretsar är jiddisch vardagsspråk. Hebreiska betraktas dock fortfarande som det heliga språket. Förutom i Israel finns det skolor i USA, i Paris, i Mexiko och i Australien som undervisar på jiddisch, säger språkvetare Susanne Sznajderman-Rytz. Manus, regi och produktion: Birgitta Tollan Exekutiv producent: Elle-Kari Höjeberg

Systrarna Emma och Lisen Adbåge gillar att kolla in människor - på avstånd. Ur studierna kom nya bilderboken Folk: främlingar och vänner - nån du kanske känner, med musik av Britta Persson. Lundströms höstpremiär gästas av tecknar- och diktarsystrarna Emma och Lisen Adbåge, aktuella med "Folk: främlingar och vänner - nån du kanske känner", en bilderbok på vers. Verser som dessutom tonsatts av sångerskan och låtskrivaren Britta Persson. Alla tre är på plats i studion! På plats är också författaren David Lagercrantz som nu tar farväl av Stieg Larssons romanhjältinna Lisbeth Salander i och med "Hon som måste dö", sista boken i den fristående fortsättningen på deckarserien Millenium. Programledare: Marie Lundström Producenter: Nina Asarnoj och Thella Johnson Böcker som tas upp i programmet: Hon som måste dö av David Lagercrantz Folk: främlingar och vänner - nån du kanske känner av Emma och Lisen Adbåge. Texterna ur boken är tonsatta på skivan Folk - dikt och toner om personer av Britta Persson

I Fredrikskyrkan i Karlskrona ljuder den nyrenoverade orgeln när pingstdagens gudstjänst firas. Jenny Fogelström predikar och församlingens körer har tillsammans över 140 sångare. Du kan lyssna på eller ladda ner Jenny Fogelströms predikan. Jag brukar blåsa såpbubblor! Det blir man aldrig för stor för att göra. Jag behöver ta ett djupt andetag och blåsa. Så formas en vacker såpbubbla. Det är som att det osynliga blir synligt. Det påminner mig om att Gud finns nära. Den heliga Anden fyller mig, kyrkan och hela världen med liv! Jesus säger: Jag skall inte lämna er ensamma! Ur Jenny Fogelströms predikan Texter: Psaltaren 104:2731 Apostlagärningarna 2:111 Johannesevangeliet 14:1521 Musik: All världen nu sig gläder (E.Beckman/J.Steurlein) Helge Ande Låt nu ske (P.Nilsson/Melchior Vulpius) Kyrie/Gloria  Se på din värld (Rutter/Gravé) När dagen fylls av fågelsång (J-O Kulander/F.Kaergaard) Halleluja (N Duncan) I denna ljuva sommartid (A. Öhrwall/P.Gerhardt/J.v.Duben) Grip du mig ande (I.Kuuisto/P.Perkiö/U-B.Gustafsson-Pensar) Elegy (S.Coleridge-Taylor) Den blomstertid nu kommer (I.Kolmodin) A Celtic Blessing (Patricia Thompson) Cantante Domino (M. Enrico Bossi/Rune Elmehed) Medverkande: Präster Jenny Fogelström och Carina Wallace Diakon Kristin Lindström. Texterna lästes av Marianne Gustafsson och Billy Peltonen. Dagens bön lästes av Astrid Emilsson Körledare Staffan Sundås, Justin Hazelgrove och Anna Jefta. Fredrikskyrkans Motettkör Fredrikskyrkans Gosskör & Herrkör Fredrikskyrkans Flickkör och Flickkörens Juniorer Carlskrona Gospel Aspö Kyrkokör Delar av Vox Cantus Producent: Ingrid Elfstråhle Tekniker: Kristoffer Hjälmberg, John Florén och Magnus Larsson Sveriges Radio Blekinge liv@sverigesradio.se

Emma Hamberg bjuder in en gäst som tillsammans med sin dagbok berättar om avgörande stunder i livet. Idag har jag varit i skolan. Vi jorde i matematik-boken och för-hör och skrev på papper senare. Jag oksoo nora andra hopa hoprep men doo kom de 4 kilar och förstörde  Ur 7-årige Nina Ramsbys dagbok 1979. Konstnären och musikern Nino Ramsby har tagit med sig skolböcker, dikter, brevväxlingar och dagböcker med lås. Texterna och samtalen rör sig från 7-åriga Ninas pastellfärgade vardag i Krusboda till 47-åriga Ninos ständiga sökande efter vad kärlek egentligen är. Programledare är Emma Hamberg.

Vi gästas av den så älskvärda Linnea Henriksson. Ni är så många som önskat henne som gäst till Ångestpodden så därför känns det extra kul att hon är här. Om uppväxten i Halmstad. Att vara en prestationsknarkare. Musiken och IDOL. Att hitta tryggheten på scenen. Så mycket bättre. Texterna. Kroppshets och jävla ideal. Ett avsnitt som berörde oss att spela in och som vi tror kommer beröra alla som lyssnar. Tack också till vår sponsor mindler.se!

I avsnitt 6 pratar Malin och Lisa om litteracitetsutveckling och om vikten av att koppla arbetet med lärobokens svårgenomträngliga texter till elevernas erfarenheter och aktiva meningsskapande. Texterna om de abstrakta begreppen etik, ergonomi, hygien och estetik är målet- inte medlet i undervisningen och i avsnittet berättar Lisa och Malin om hur de jobbat med spretläsning i undervisning för att processa begreppen med eleverna.

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och två romaner. Tillfälligheternas spel är en programserie i fem avsnitt av Birgitta Tollan. I tredje programmet möter vi artisten och författaren Christina Kjellsson, som sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de två självbiografiska romanerna Solknepet (2013) och Nu är jag ung hela mitt liv (2016). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i.     Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015.   Låtlista: PATA PATA Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy, Miriam Makeba/ Jerry Ragovoy Miriam Makeba EVA 15775, EVACD 4012   Hållplats Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD22   ETT HERRANS LIV Christina Kjellson, Christina Kjellson Christina Kjellson KUNG OBERON 013420, KOCD 941   INGENTING FOR OSS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021   FOR FORBI Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT PRODUKTION 28235, TROGCD 021   Leila Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson TROGLODYT, TROGCD007   Mayday Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE, BLCD36   MITT I EN MENING Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22   CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3   CIRKUS Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson NACKSVING 003524, NACKCD 031-3   VÄSTRA GATAN Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22   Blå moped Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson   På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson   På väg till dig Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson   MORGONVÄKT Christina Kjellsson, Christina Kjellsson Christina Kjellsson BORDERLINE 19044, BLCD 22

Denna Jämtlandsfödda artist, ordkonstnär och författare hörde sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba och resten är historia: 6 CD-skivor och två romaner.   Tillfälligheternas spel är en programserie i fem avsnitt av Birgitta Tollan. I tredje programmet möter vi artisten och författaren Christina Kjellsson, som sjöng från det att hon var 8 månader. Hon diagnostiserades med tourettes syndrom, och har kropps-, ögon- och tanke-ticks. Men när hon spelar, sjunger och simmar är ticksen borta. Citat ur programmet av ordkonstnären Christina Kjellsson: - Hemma i byn Handsjöbyn i Jämtland fanns det få vinylskivor på 60-talet men en som fanns i flera hem var faktiskt Miriam Makebas Pata pata. Känslan när myggfönstren blev isatta där på sommaren och fönstren var öppna och det var lite party i stugorna - att då höra Miriam Makeba - det är nu en fantastisk film att tänka tillbaka på. - Ett barn med fallenhet för musik och rytmik fastnar på Miriam Makebas kanske lite grann, jag tror att jag ÄR språk och musik på gott och ont, jag vet inget annat, det är det som är jag. - Till exempel jag kan inte jogga utan att ha musik i öronen för när jag joggar utan musik i öronen så lägger jag in ticks och rytmer i min andning, jag skapar beats i andningen, och då håller jag på att välta efter 20 minuter. Träning bygger ju på att man andas ordentligt, och börjar jag tänka på hur jag andas då måste jag nästan sluta andas, så det är bättre jag tänker på något annat. - Jag hade fördelen att växa upp på 60 och 70-talet med radiokanalen som hette P3 och som då innehöll all musik som du inte visste att ville höra. Inom tio minuter kunde du få höra Alf Hambe och Led Zeppelin och däremellan Barbro Högberg eller Flamingokvintetten - det var en sång röra och en sån underbar blandning och på det sättet fick jag höra jättemycket musik som jag inte visste att jag ville höra. Och jag fick också höra väldigt mycket som jag inte tyckte om. Ju mer jag lyssnar på musik som jag inte tycker om desto mer stärker jag min egen ton. Så jag rekommenderar alla unga som håller på att skriva låtar, lyssna på musik du inte gillar. Varför? Jo för då låter du mer som du sen. Annars låter du nästan som den du gillar. Så jag är jättetacksam till blandningen i P3 som gjorde att jag kunde få en mångfald av låtar och stilar utan att behöva anstränga mig. Idag kan du till och med välja bpm på låtarna, Lugna favoriter eller vad de heter, så du riskerar inte att råka ut för nånting du kanske skulle älska! - Jag gör alltid parallella aktiviteter, och försöker att dölja det för min omgivning ibland, för att de inte ska tycka att jag verkar nonchalant eller ointresserad. Ja, jag gör gärna flera saker samtidigt för då blir det bäst resultat. Till exempel läsa - tänka, läsa - prata, hålla på med mobilen, ha ett samtal. Det är lite svårare när man är äldre men det gör att jag har lättare att koncentrera mig. När jag sitter och skriver så behöver jag göra en massa andra saker också samtidigt, det känns bättre. - Ja, det som jag har det heter Tourettes syndrom jag har extremt lätt att komma ihåg saker, jag har extremt lätt att komma ihåg både ord och musik. Positivt med Tourette är att jag tycker det är småkul att vara snabb i, exempelvis abstrakt begreppsbildning, då hade jag så höga värden att det inte gick att mäta medan andra gick i botten, så det är en förvirrad profil. Fördelarna är extrema, jag ser en text, den sätter sig och jag kan snabbt redigera. Jag jobbar ju också med låtskrivarkurser och kan snabbt läsa både tio och tjugo texter och se på ett par minuter vad som behövs för varje text, var behövs det nånting i just den här texten? Det är likadant  med låtar jag hör en gång, de sitter väldigt länge, ibland för livet. Jag har låtar i huvudet hela dagarna och det är jobbigt, riktigt jobbigt är det. - Men jag kan vända orden lika fort bakåt som framåt och det gör jag när jag får tråkigt. Så det är en fördel och en annan fördel är att jag kopplar kreativiteten till tourettes, mitt tourettes syndrom vill att jag ska låta, vill att jag ska skapa. I programmet hör vi utdrag ur många av Christina Kjellssons fyndiga och fina låtar. Dessutom bjuds på två alldeles färska låtar från hennes kommande sjunde CD Marken: Blå Moped och På väg till dig. Den sistnämnda skrev Christina Kjellsson när hennes mamma var teminalt sjuk. Christina Kjellsson gav 2008 ut boken Rim och Reson. Hon har i 25 år gett musikelever kurser i textbehandling och formuleringskonst. Hon har även gett ut de två självbiografiska romanerna Solknepet (2013) och Nu är jag ung hela mitt liv (2016). Huvudpersonen i dessa heter Mirjam, med j, medan Miriam Makeba stavar med i.   Ur recension i Svenska Dagbladet: Christina Kjellsson är prima donna assoluta bland lite yngre svenska kvinnliga vispoeter. Texterna är fyndiga, med tankeskärpa: Slott och koja och palats/Jorden är en samlingsplats. Här har Christina Kjellson sina motsvarigheter i Stefan Sundström och Lars Demian. Christina Kjellson sjunger klockrent, med vacker röst och vitalitet i diktionen. Hon är dessutom en ypperlig gitarrspelare. Christina Kjellsson har fått ett SKAP-stipendium, Olrogstipendiet och Fred Åkerström-stipendiet för personer som på ett betydelsefullt sätt arbetat för att bevara, utveckla och/eller skapa svensk visa. Christina Kjellsson fick Svenska Vispriset 2015.

SVT:s granskning av ministrar som inte sjukskriver sig kritiseras. Dubbla stolar bakom SvD-reportage. Tidningskrig mellan Mitti och Direktpress och läxförhör med Lars Beckman (M) efter GD-prao. Kritik mot SVT:s statsrådsgranskning SVT Nyheter rivstartade 2018 när de förra helgen anklagade hela sju statsråd för att ha undvikit löneavdrag genom att inte anmäla sig som sjuka. Journalistik följer ofta en färdig mall och ingen mall är mer ett öppet mål än den om att politiker inte lever som dom lär. SVT gick i sin granskning ut hårt i rubrik och ingress. Trots hjärtinfarkt landsbyggdsminister Sven-Erik Bucht sjukanmälde sig inte löd en rubrik och en annan löd Bara en minister i regeringen har sjukskrivit sig på tre år. Men trots rubrikernas underliggande påstående om fuskande politiker, kunde SVT till syvende och sist inte visa att något enda fel hade begåtts. Reporter: Johan Cedersjö. Dubbla reporterroller i SVD:s granskning om kostråd Vem kan egentligen rapportera om vad? Kan man som reporter ha dubbla roller och hur förhålla sig till krav på renhet i en tid då allt fler sitter på massa olika stolar. Nyligen aktualiserades återigen dessa frågor i och med en artikelserie som gått i Svenska Dagbladet senaste tiden. Serien är en granskning av vetenskapligheten bakom Livsmedelsverkets kostråd och pekar på flera fall där myndigheten hattat fram och tillbaka i sina råd. Texterna är skrivna av två vetenskapsjournalister som dock inte bara är journalister utan som dessutom sitter i styrelsen för en forskningsfond som vill främja just forskning om kost och hälsa. Reporter: Erik Petersson. Rallarsvingar och brottsanklagelser i bråk mellan gratistidningar Det senaste halvåret har det som tidigare varit en stenhård gratistidningskamp i Storstockholm utvecklats till ett fullskaligt och nu mycket infekterat tidningskrig. I mellandagarna kunde tidningen Resumé avslöja att lokaltidningskoncernen Mitti:s ägare haft planer på köp av hela eller delar av sin konkurrent Direktpress. Planer som nu lagts helt på is, efter att Mitti i höstas gav en revisionsbyrå i uppdrag granska konkurrentens siffror. Istället för en affär resulterade granskningen i en anmälan till Revisorsinspektionen och en anklagelse om att Direktpress försökt senarelägga eller dölja förluster med fiffel. Men Direktpress slår tillbaka. Och kallar anmälan för en oseriös konkurrensmetod och anklagar Mitti för att vara ute i en smutskastningskampanj. Vad händer egentligen på gratistidningsmarknaden i Stockholm? Reporter Therese Rosenvinge. Beckman mot väggen efter prao Lars Beckman är moderat riksdagsledamot från Gävleborg och riksdagens mest notoriske mediekritiker på Twitter. Ihärdigt, dag efter dag, retar han gallfeber på folk när han konsekvent dömer ut all public service-journalistik som illa dold vänsterextrem propaganda i statlig regi. Men så i veckan, grävdes tangentbordets stridsyxa för en kort tid ner. Lars Beckman ville nu förstå och han togs med öppna armar emot på Gelfe Dagblad för en dags så kallad praktisk arbetslivsorientering, mer känt som prao. Vi kunde inte låta bli att kontrollera lite journalistiskt ABC och om Beckmans åsikter nu skiftat färg. Reporter: Johan Cedersjö

Att översätta lyric essays - ett samtal mellan Mara Lee, författare & översättare till bland annat Anne Carsons verk, Helena Fagertun, författare, redaktör & översättare av Kate Zambreno och Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap vid Södertörns universitet. Samtalet hölls på Världskulturmuseet i Göteborg under Scener & Samtal den 30 september 2017. Det senaste året har det givits ut flera feministiska ”lyric essays” av amerikanska författare på svenska, exempelvis Hjältinnor av Kate Zambreno, I love Dick av Chris Kraus & Argonauterna av Maggie Nelson. Det är texter som handlar om skrivande & varande, ofta med ett koncentrerat språk men i fragmentarisk form & ett lekfullt förhållande till autofiktion. Texterna rör sig dessutom i ett gränsland mellan prosa, poesi & facklitteratur – hur är de att översätta? Finns det ett svenskt språk för denna form av skrivande eller måste översättaren uppfinna det?

Två döda poeter med passionerat intresse för musik. Poul Borums Digte till musik inspirerades av tonsättare. Peer Hultbergs "Requiem" är en 600-sidig lyhörd ordmusik, en sorgesång för 537 stämmor.  Vi är i sällskap med två döda poeter med ett passionerat intresse för musik. De var under några år barndomsvänner i Horsens på Jylland. Möt Poul Borum och Peer Hultberg. Poul Borum (1934-1996) var författare, kritiker, posör och estradör. Skrev ett 50-tal böcker och startade Författarskolan i Köpenhamn. Poul Borums dikter har används i rockmusik och tonsättarna Ib Nørholm, Per Nøgård och Sven-David Sandström komponerade musik till poem av Poul Borum. I Digte till musik finns Borums texter inspirerade av Bruckner, Schumann, Chopin, Cecile Ore, Schubert, Haydn, Dvorak och Webern. Poul Borum var under drygt 15 år gift med poeten Inger Christensen. Han levde och arbetade i Köpenhamn, en färg- och debattglad estradör som ständigt skiftade persona. Danmarks första existentialist, hippie, punkare och Michel Foucault-look alike. Queer innan begreppet existerade, med Köpenhamns första walkman hängande vid örat. En de sköna konsternas allätare som lyssnade på klassisk musik varje dag.   Orspråk av Poul Borum: Använd hellre tiden på att läsa goda dikter i stället för att spilla den med att skriva dåliga. Framtiden det blir utan mig. Konst är till för alla; det är bara inte alla som vet om det.     Peer Hultberg (1935-2007) var författare, doktor i polska språket, jungiansk psykoanalytiker och han spelade cembalo dagligen på ett av de många instrumenten i våningen i Hamburg. Där bodde han fram till sin död tillsammans med sin man bildkonstnären Alfred Wäspi. Peer Hultberg räknas som en av de främsta nordiska författarna och fick Nordiska Rådets Litteraturpris för den musiska romanen Staden och världen. Boken Preludier gestaltar Frédéric Chopins polska barndom. Texterna genomströmmas av musik i upprepningar och variationer. Requiem är en 600 sidor tjock tegelsten från 1985. En slags lyhörd ordmusik, en sorgesång för 537 stämmor. Här finns fugaliknande passager i texter utan komma och punkt. Var och en av de 537 stämmorna tycks improviserade i en slags medvetandeström.  Men hela kompositionen styrs av Hultberg - likt en tonsättare eller dirigent.   I programmet medverkar även litteraturkritikern och författaren Bjørn Bredal, som korrekturläste Peer Hultbergs sista roman Vredens Natt och författaren Kristina Nya Glaffey, vars porträttbok Lyckojägarna har Peer Hultbergs litterära stil som inspiration. Han var hennes mentor.   Spellista: SIGNATUR Wintergarden Maja S.K. Ratkje Maja S.K. Ratkje River Mouth Echoes TZADIK   Mazurka För Piano Nr 49 F-Moll Op 68:4 Chopin, Frédéric Garrick Ohlsson Garrick Ohlsson: The Complete Chopin Piano Works Vol. 11 Mazurkas   Om natten Thomas Hass Text och röst: Poul Borum poetry depARTment Exlibris EXLCD 30091   At være noget for nogen Thomas Hass Text och röst: Poul Borum poetry depARTment Exlibris EXLCD 30091   Praesens subitus Cecilie Ore Cikada String Quartet Codex Temporis A u r o r a  A C D  4 9 8 9   Ur 5.e stråkkvartett, sats 3 Béla Bartók Emerson-Quartet Deutsche Grammophon                     423 657-2   Ur 6 bagateller f stråkkvartett, op 9 Anton Webern Juilliard Quartet Sony Classics                 SM 3 K 45845   Rigoletto akt 3 scene 4            Giuseppe Verdi Joan Sutherland, m fl     Acc. de st Cecilia/Sanzogno DECCA 443853-2   Symfoni nr 5, sats 4 A Bruckner Kölns RSO/Günter Wand EMI               CDC 7477462   Sju dikter av poul borum S-D Sandström DR:s kör o Symf ork. Uruppförd i Danmarks Radio i januari 1993   SIGNATUR Wintergarden Maja S.K. Ratkje Maja S.K. Ratkje River Mouth Echoes TZADIK   Vals För Piano Nr 6 Dess-Dur Op 64:1, Minutvalsen Chopin, Frédéric Garrick Ohlsson Garrick Ohlsson - The Complete Chopin Piano Works Vol. 7 ~ Waltzes   Variatio Xi Dietrich Buxtehude (1637-1707) Lars Ulrik Mortensen Buxtehude: Harpsichord Music Vol. 2                      Mazurka För Piano Nr 47 A-Moll Op 68:2 Chopin, Frédéric Garrick Ohlsson Garrick Ohlsson: The Complete Chopin Piano Works Vol. 11 Mazurkas   Italian Concerto BWV 971 Johann Sebastian Bach Alfred Brendel Brendel Plays Bach Polygram Int'l

Perspektivprincipen - den möjliggör jagets upplevelse i tid och rum, enligt Martinus. Men vad betyder det för oss i våra liv här och nu, och vilken inspiration kan man hämta genom att betrakta perspektivprincipen i konsten? I detta avsnitt hör ni Karin Schmidt filosoferera kring detta begrepp tillsammans med Lars Palerius och Pernilla Rosell. Vi samtalar om hur Martinus definierar perspektivprincipen och dess centrala betydelse för att jaget ska kunna uppleva i tid och rum. Vi associerar också fritt kring fenomenet perspektiv och perspektivprincip, både i konsten, samhället och vardagslivet - det kan vara genom att betrakta Rafaels målning "Skolan i Aten" eller Leonardo da Vincis "Mona Lisa", genom litteraturen, eller genom att fundera på vår förmåga till empati och medmänsklighet på olika stadier i utvecklingen, och mycket mer! Textstycken som omnämns i samtalet är bland annat Martinus huvudverk Livets Bog, del 1, st. 267, del 2, st. 499 och framåt där man kan läsa om perspektivprincipen och perspektivförhållanden i stycke 499 och framåt, samt del 4, st 1079, om förnimmelseområdet. Texterna finns tillgängliga online på Martinus Instituts webbplats: http://www.martinus.dk/sv/tt/ Karin Schmidts föredrag om "Perspektivprincen och samtiden" finns som inspelat videoföredrag på http://martinus.se/?page_id=1032.

Hur påverkar själva livet musikens uttryck? Hur påverkar musiken det liv som utövaren lever? Och hur påverkas sångdiktare och musiker av sina medmänniskors liv? I detta första program medverkar de två sångerskorna och låtskrivarna Caroline af Ugglas och Angélique Kidjo. Den originella och folkkära artisten Caroline af Ugglas berusar sig på musik. Som ledare för gigantiska körer blir hon lycklig när andra människor sjunger. Hennes texter och musikaliska uttryck har gått hand i hand med hennes liv. -Jag gör kärlekspolitiska texter till den musik jag själv blir berörd av, berättar Caroline af Ugglas, som har kämpat mot depressioner hela sitt liv. När hon hade stor ångest, och var deprimerad, kunde vi höra det i musiken. Hennes texter handlade då om att hålla sig själv i schack. - Idag är det mer vemod och känslor, i och med den kärlek jag känner för min man och mina barn. Texterna har mognat och Caroline af Ugglas skrapiga, nakna, innerliga röst har fördjupats och ger lyssnaren tröst. Hon berättar i programmet hur hennes låtar och hennes terapibok Hjälp, vem är jag? ger människor tröst och hjälp i svåra livssituationer. Senare har Caroline of Ugglas fått en ADHD-diagnos, vilket hon upplever som en befrielse.   Sångerskan och låtskrivaren Angélique Kidjo är filantrop och uppvuxen i Benin I Västafrika. Hon har blivit Grammynominerad flera gånger för bästa världsmusikalbum. Kidjos texter är direktkopplade till hennes engagemang för barn som utnyttjas i trafficking, till hemlöshet, klimatförändringar och fotboll. Hon berättar om var hennes kämpaglöd kommer ifrån och hur hon får kraft av den mångfaldiga, afrikanska musiken. Hon var i barndomen målvakt åt sina sju bröder och låten FIFA handlar om internationella fotbollsförbundet. Fotboll kan användas för att stödja läkningsprocesen hos barn som traumatiserats av krig, anser Kidjo. Angélique Kidjo är UNICEF-ambassadör och för varje gratis nedladdning av hennes låt  You Can Count on Me betalar ett blöjföretag en summa pengar till UNICEFs program för stelkrampsvaccinationer av gravida kvinnor och spädbarn. Vid sidan av musiken arbetar Angélique Kidjo i organisationen Africa for women's rights Afrika för kvinnors rättigheter.   Spellista: Yemandja Angélique Kidjo, sång, m fl Aye Island Records Mango 74321 16646 2   FIFA Angélique Kidjo Angélique Kidjo, sång, m fl Island Records Mango 74321 16646 2   Snälla, snälla Caroline af Ugglas, sång, m fl Siliton/Universal   Aldrig ger jag dig det Caroline af Ugglas, sång, m fl Universal Music   Mrs Boring Caroline af Ugglas, sång, m fl V2 Music     VVR1007602   Det é sjukt Caroline af Ugglas, sång, m fl Universal Music   Vill inte spela glad Caroline af Ugglas, sång, m fl Siloton/Universal SILOCD100   Du får tycka om mig Caroline af Ugglas, sång, m fl Universal   You Can Count on Me Angélique Kidjo, sång, m fl Proper Records   Gimme Shelter Angélique Kidjo, sång, m fl Djin Djin Razor &Tie   Djan Djan Angélique Kidjo, sång, m fl Aye Island Records Mango 74321 16646 2   Tombo Angélique Kidjo, sång, m fl Aye Island Records Mango  74321 16646 2   Idjé Idjé Angélique Kidjo, sång, m fl "Ayé" Island Records Mango  74321 16646 2   Yemandja Angélique Kidjo, sång, m fl Aye Island Records Mango 74321 16646 2

Sonja Åkessons rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar har ofta fått tondräkt. Musikern och sångaren som tidigare hette Nina, numera Nino Ramsby, tonsatte Åkessons "Skärvor av en svit". I fjärde programmet i serien Musiken har ordet står poeten Sonja Åkesson i fokus. Hon medverkar med inspelade sånger och uppläsningar. Tonsättningar av Sonja Åkessons dikter blev aktuella igen då skivan Sonja Åkesson tolkad av gavs ut i november 2010. Vi möter några av dem som skrivit musik till hennes rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar: Kompositören Gunnar Edander, poeten Eva Ström, musikern och författaren Kajsa Grytt, tonsättaren och musikern Catharina Backman, musikern och grafiska designern Nino Ramsby, bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson och författaren Katarina Mazetti. Poeten, författaren och bildkonstnären Sonja Åkesson avlider 1977. Hon föds 1926 i Buttle på Gotland. Hon får inte studera vidare utan arbetar som telefonist, servitris och affärsbiträde. 1957 debuterar Sonja Åkesson med diktsamlingen Situationer och 1977 utkommer den posthuma diktsamlingen Hästens öga. Hon hinner med att skriva ett 20-tal dikt-, och novellsamlingar. Tillsammans med kompositören Gunnar Edander ger hon ut Slagdängor, en samling visor med musik. På en Skype-linje från Kalifornien sjunger Gunnar Edander ur Sonja Åkessons visa Det var en humla från Kumla, som handlar om fångarnas villkor i fängelserna. -Sonja Åkesson bidrog också med fyra texter till skivan Sånger om Kvinnor som gavs ut 1971. Texterna handlade om kvinnors rättigheter och om jämlikhet, säger Gunnar Edander. -Sonja Åkesson var en stor konstnär, otroligt musikalisk och enormt raffinerad i språket, säger poeten Eva Ström. Sonjas Självbiografi är uppbyggd som en mässa, ett körverk. Rockmusikern och sångerskan Kajsa Grytt tog sig an just Åkessons Självbiografi. - Jag tror inte hon var så privat som man ville göra gällande. När jag var liten såg man Sonja Åkesson som en pillerknaprande hemmafru som skrev. Men hon är oerhört skicklig. Hon använder en ord- och en bildlek där hon skiftar mellan olika känslolägen nästan på varenda rad, förklarar Kajsa Grytt. -Sonja hade galghumor. I dikten O ur diktsamlingen Hästens Öga skriver hon om sitt neurotiska hav, som rimmar på grav, skrattar Catharina Backman. Det är sorgligt och roligt samtidigt. Jag valde dikten O för där fanns plats för musiken. Formen vände jag på genom att låta rösten bli den ledande medan pianot hoppar omkring och broderar med färger. Musikern, sångaren och bildkonstnären Nino Ramsby tonsatte Åkessons Skärvor av en svit. -Jag är en ljudmänniska först och främst och var otrogen mot Sonja Åkessonss ord. Ljudet av en av Sonja Åksessons fraser tyckte jag funkade som start: Ett liv att avverka. Soundet och hur orden klingar var viktigare än ordens innehåll. Jag tog inte hänsyn till hur Sonja hade satt samman sin text utan blandade hur som helst. Använde alla ord som fanns med men avslutade en sångfras mitt i hennes fras så att betydelsen blev annorlunda. Men Sonja Åkesson var hänsynslös själv och plockade fraser ur t ex veckotidningar, säger Nino Ramsby. Bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson ritade omslaget till den legendariska LPn Sånger om Kvinnor från 1971. Hon körade också på skivan. Gittan Jönsson tonsatte Åkessons dikt Vara vit mans slav, som även blev titeln på en av porslinsfigurinerna i Gittan Jönssons svit Dammsugerskornas 42 uppdrag. -Sonja Åkesson var vår favoritpoet. Hennes språk är mångtydigt med starka uttryck och hon använde populärkulturen på ett tidigt stadium. Vara vit mans slav är sanslöst stark och grym och går käpprakt in i såret mellan man och kvinna, säger Gittan Jönsson. Författaren Katarina Mazettis text Allas lilla piga med musik av Nike Markelius, utgiven på skivan Det står skrivet, befinner sig i Sonja Åkesson-land. Ursprungligen var Allas lilla piga en rapp-låt i en musikal byggd på en doktorsavhandling i sociologi, som handlar om kvinnor på mansdominerade arbetsplatser. - Sonja Åkesson tar fram det allmängiltiga i det vardagliga. Hon blir aldrig högstämd eller svårtillgänglig, säger Mazetti Idag saknar Mazetti kampsånger om kvinnor. -Musiken har haft ordet vid nästan alla viktiga samhällsförändringar. Det vet diktatorer och patriarket. Marseljäsen drog igång känslorna på riktigt i Franska revolutionen. Det är ingen slump att man skar händerna av Victor Jara eller att Pussy Riot satt bakom lås och bom. Musik är farliga grejer, rena dynamiten, anser Katarina Mazetti.   Sonja Åkesson Sällskapet: http://www.sonjaakesson.se   Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086   Kajsa Grytts officiella facebooksida: https://www.facebook.com/kajsagryttofficiell/   Catharina Backman, STIM: http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micv6.nsf/docsbycodename/soekresultat?opendocument&fraga=Catharina%20BACKMAN  Catharina Backman, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Backman   Nino Ramsbys hemsida: http://www.ninoramsby.se   Gittan Jönssons hemsida: http://www.gittanjonsson.se Gittan Jönsson, Svenska konstnärer: http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_artist.php?chr=10&aid=1668   Katarina Mazettis hemsida: http://www.katarinamazetti.com Katarina Mazetti, Alfabeta Bokförlag: http://www.alfabeta.se/forfattare/katarina-mazetti     Låtlista: ALLAS LILLA PIGA Nike Markelius, Katarina Mazetti Nike & Röda Orkestern MNW 01371, MNWCD 346   Neijjj! Sonja Åkesson Sonja Åkesson Sonja Åkesson   ÅKEJ Annika Norlin, Sonja Åkesson Annika Norlin/ Jonas Kullhammar/ Reine Fiske/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten/ Nina Ramsby/ Lena Swanberg PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   Humlan från Kumla Gunnar Edander, Sonja Åkesson Gunnar Edander   Sommarräkning Anonym, Sonja Åkesson Sonja Åkesson   Sommarräkning Anonym, Sonja Åkesson Sonja Åkesson   SJÄLVBIOGRAFI Jan Allan, Sonja Åkesson Sonja Åkesson/ Jan Allan BAKHÅLL 09191, BAKCD 9506   UTDRAG UR SJÄLVBIOGRAFI (REPLIK TILL FERLINGHETTI) Kajsa Grytt, Sonja Åkesson Kajsa Grytt/ Martin Hederos/ Jonas Kullhammar/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   Neijjj! Sonja Åkesson Sonja Åkesson Sonja Åkesson   VAGGSÅNG Gunnar Edander, Sonja Åkesson Lise-Lotte Nilsson MNW 01371, MNWCD 250   O Catharina Backman, Sonja Åkesson Malena Ernman Francisca Skoogh NYTORP MUSIK, NYTORP    O Catharina Backman, Sonja Åkesson Malena Ernman Francisca Skoogh NYTORP MUSIK, NYTORP    SKÄRVOR AV EN SVIT Nina Ramsby, Sonja Åkesson Nina Ramsby/ Jonas Kullhammar/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   SKÄRVOR AV EN SVIT Nina Ramsby, Sonja Åkesson Nina Ramsby/ Jonas Kullhammar/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   SKÄRVOR AV EN SVIT Nina Ramsby, Sonja Åkesson Nina Ramsby/ Jonas Kullhammar/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   Varför Gör Du Det Igen? Gunnar Edander, Sonja Åkesson Sonja Åkesson Mfl   Varför Gör Du Det Igen? Gunnar Edander, Sonja Åkesson Sonja Åkesson Mfl   DÄR FRUARNA BO Gunnar Edander, Sonja Åkesson Lottie Ejebrant/ Jane Friedmann MNW 01371, MNW 23 P   ALLAS LILLA PIGA Nike Markelius, Katarina Mazetti Nike & Röda Orkestern MNW 01371, MNWCD

Det andra av två program som sätter fokus på de kvinnliga konstnärer som influerats av, älskat och inspirerat Bob Dylan, nobelpristagaren i litteratur 2016. Och några av dem som han älskat tillbaka. 2016 fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur för sina texter med motiveringen: Bob Dylan har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen. - Det var Bob Dylan som kunde artikulera och förklara vad det var som gjorde att vi var unika som människor. Man kunde själva bestämma vem man ville vara och vilka uttryck man kunde använda. Man kunde sjunga på vilket sätt man ville och man kunde faktiskt tycka vad man ville också, berättar Henrietta Hulthén, dramaturg och radioproducent. - Det är ju också någonting som gör att alla de här kvinnorna har velat tolka Dylan. Det är som att kvinnorna lyfter fram det sensuella, de hittar i sina tolkningar skimret i Bob Dylans ganska banala musik. Kvinnorna blir hans språkrör och det är fantastiskt, säger Lena Åberg Frisk, vd för Uppsala Konsert & Kongress. - För att finna min egen identitet fantiserade jag om hur Bob Dylan skulle klä sig om han var kvinna, berättar sångerskan och kompositören Ebba Forsberg, som tolkat Bob Dylan på svenska på skivor och scen. - Jag var 12 år och skrev Bob Dylan på mina basketskor. Texterna förstod jag inte alltid. I want you fattade man ju, men kanske inte: drunken politician leaps upon the streets where mother weap the saviours, where fast asleep they wait for you, men när han kommer till wait for you så kvittar det vad han har sagt innan på något sätt, säger poeten och sångerskan Maria Lindström, som framför Bob Dylans låt Buckets of Rain i intervjustudion. - Både Bob Dylans ord och hans musik gav oss en känsla av att allt var möjligt och att framtiden låg där full av löften om förändring och frigörelse, säger Elisabeth Møller Jensen, författare, tidigare vd för Kvinfo i Köpenhamn.   Låtlista: SHE BELONGS TO ME Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, 512353 6   THULASIZWE Trad från Sydafrika, Bob Dylan Trad från Sydafrika Miriam Makeba WRASSE RECORDS 024210, WRASS 062   THULASIZWE Trad från Sydafrika, Bob Dylan Trad från Sydafrika Miriam Makeba WRASSE RECORDS 024210, WRASS 062   BABY BLUE Bob Dylan, Bob Dylan Titiyo/ El Rojo Adios/ Andreas Söderström WARNER BROS 000392, SELEA9404013/SEYTP1200108   FÖR ATT JAG ÄLSKAR DEJ Bob Dylan, Mikael Wiehe Ebba Forsberg RHINO RECORDS 05222, 5051442-5584-2-5   MEN BARA OM MIN ÄLSKADE VÄNTAR Bob Dylan, Ulf Dageby Ebba Forsberg RHINO RECORDS 05222, 5051442-5584-2-5   JUST LIKE A WOMAN Bob Dylan, Bob Dylan Nina Simone ARIOLA EXPRESS 15283, 295 055   JUST LIKE A WOMAN Bob Dylan, Bob Dylan Nina Simone ARIOLA EXPRESS 15283, 295 055   LEOPARD-SKIN PILL-BOX HAT Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 512352 6   WITH GOD ON OUR SIDE Bob Dylan, Bob Dylan Joan Baez VANGUARD 000381, VCD-113/14   BALLAD OF A THIN MAN Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, 512351 6   FOREVER YOUNG Bob Dylan, Bob Dylan Rebecca Nyamane/ Soweto Gospel Choir/ David Mulovhedzi SHANACHIE 05719, SHA 66040   SHE BELONGS TO ME Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, 512353 6   I WANT YOU Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 512352 6   THE TIMES THEY ARE A-CHANGIN' Bob Dylan, Bob Dylan Nina Simone ELEKTRA 000192, 8122-79999-0   SAD EYED LADY OF THE LOWLANDS Bob Dylan Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 512352 6    ONE TOO MANY MORNINGS Bob Dylan, Bob Dylan Joan Baez VANGUARD 000381, VCD-79306/7   A Hard Rain's A-Gonna Fall Bob Dylan, Bob Dylan Patti Smith Live   CLOTHES LINE SAGA Bob Dylan, Bob Dylan The Roches RED HOUSE 020937, RHR CD 154   I WANT YOU Bob Dylan, Bob Dylan Ximena Sarinana AMNESTY INTERNATIONAL 034621, 081797401001   Buckets of Rain Bob Dylan, Bob Dylan Maria Lindström Live

I tusentals historier publicerade på en hemsida på nätet berättas om en värld som till synes ligger dold under vår egna. Texterna är korta, sakliga, ja till och med torra, men tillsammans målar de upp en fruktansvärd bild I dagens Creepypodden möter vi agenterna och forskarna i SCP Foundation, och några av de otänkbara monster de mött.Creepypodden är producerad av Ludvig Josephson, som också gjorde musiken i det här avsnittet. Vill du läsa fler creepypastor kan klicka dig runt bland våra tidigare avsnitt, eller gilla oss på Facebook där vi heter Creepypodden. Mejla oss gärna med tips på bra creepypastor eller med egna skrämmande upplevelser: creepypodden@sverigesradio.se.

En dokumentär av Åsa Veghed. En del av Flyktens musik i P2 Med mod och humor har hon och hennes syster utmanat de iranska och amerikanska politiska systemen med sitt konstnärskap i bandet Abjeez och fått alternativ musik att blomma i den persiska diasporan. Likt Laleh och en rad anda musikkvinnor födda på 80-talet har hon den där do-it-yourself-mentaliteten. Hon är utbildad flamencogitarrist och ljuddesigner. Musiken som hon komponerat till senaste teaterföreställningen Sista sucken är skriven till en operasångerska och bland annat komponerad som tango i finsk tappning.Men det är med bandet Abjeez hon blivit internationellt känd. Abjeez är persisk slang å betyder syrra. Safoura Safavi startade bandet Abjeez med sin syster Melody Safavi i Östersund 2005. Abjeez var ett av de första alternativa populärmusikaliska banden som sjöng på persiska till reggaerytmer och bossa nova. Texterna är utmanande, ofta feministiska och politiska. Deras publik finns över hela världen och de har spelat för fullsatta konsertsalar i USA, bland annat på The Great American Music Hall och The Roxy Theatre. Familjen Safavi flydde Iran 1987 och placerades i den lilla jämtländska kommunen Krokom och det är bland annat i den miljön som dokumentären utspelar sig. Alla Abjeez låtar är arrade av Abjeez originalmedlemmar 2005-2014; Robin Cochrane, Johan Moberg, Paulo Murga, Erland Hofgaard, Sufi Safavi, Melody Safavi och Safoura Safavi.Från 2014 består Abjeez av Safoura och Melody Safavi som fritt samarbetar med olika musiker.Skådespelarröst: William WahlstedtKompositör och ljuddesigner: Safoura SafaviTextförfattare: Safoura & Melody SafaviTekniker: Monica BergmarkLjudcitat från föreställningen Sista Sucken, manus Paula McManus och regi Dan Turdén.

Om förortens och landsbygdens musik. Avsnittet rör sig in och ut i ämnet musik och makt, land och stad. Där musiken i många fall blivit en räddning från tristessen och betongen. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Po Tidholm, författare och frilansjournalist, Jan Edling, utredare på Flexibility.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: Klara Lewis, audiovisuell konstnär.Produktion: Mikael Strömberg / GiG Mikael Strömberg skriver hiphopens uppror.Myten säger att hiphop är musikens boxning. Ska man bli någon i ringen duger det inte att vara en mätt, nöjd medelklassunge från radhuslängan. Man bör ha ett hämndbegär som omsätts i taktfasta slag och rappa ord.Men hipphoppen har förändrats. Se på Dogge Doggelito som sitter och myser i Bolibompastudion. Inte mycket boxning där inte.Men det underlättar att förklara hiphoppens uppkomst med förorts-, och getto-perspektivet, underklassen, och en musiksort som är sammanflätad med politik, sex, pengar, våld och hårt arbete. Få andra musikformer har kommersialiserats med samma kraft, 60-70 procent av Billboardlistans bäst sålda artister är hiphoppare. Å andra sidan har ingen annan musik lyckats pånyttfödas med sån anarkistisk påhittighet.I dag går hipphoppen in i nya konstellationer med elektronika, noise och till och med klassisk musik! Den har en ovilja att analyseras, i alla fall till en viss gräns när den ska genrebestämmas. Dess historia liknar en väv av tillfälliga detaljer som flyter ihop till det som är kärnan i hiphoppens budskap: kärlek, hat, kåthet, narcissism, dans, kläder, poesi, sex, spänning, mystik, droger, gudstro, våld, coolhet, softhet, utanförskap, självförtroende. Och syndernas förlåtelse.Fyra omständigheter/platser/områden har tillsammans format hiphoppen. 1. Bronx. 2. Afrika. 3. Budskapet och politiken. 4. Sammanhållningen och globaliseringen.Para ihop Jamaicas roots-generation med Bronx vid mitten av 70-talet och du får något som liknar en möjlig startpunkt. Här finns något i tid, ras, plats, mångkultur och heta beats som förenas i politisk agitation. Stolthet är det vanligaste ordet i texterna.Både Trenchtown och Bronx faller offer för en galen stadsplanering som sätter hus i ruiner. Bara i Bronx tvingas 60 000 människor flytta när de fångas i åttafiliga Lower Manhattan Expressways korsdrag. Moses körde sin bulldozer rakt över dem.Eventuellt kan man också påstå att målen för slumsaneringen (områden endast för vita ) driver fram hiphoppen. För när folk inte har några hus att bo i träffas de på klubbar och i gathörn. De tar med sig stereon ut på gatan, afro-amerikaner, afrokaribiska ungdomar, latinos, alla, och så är rörelsen i gång.Mixa sedan ihop rastafaris burru-trummor, rythm and blues från New Orleans, jamaicansk ska, rock steady, reggae, dub, spirituals, spoken word, vildsinta ekon, synkoper och disstade signaler och dränk alltsammans i färg, nerv och protest. Det är lika med Hiphop.Rockmusiken kräver ikoner som sjunger längst fram vid scenkanten. Men hiphoppen hyllar kollektivet; ljudarkitekterna, producenterna, soundsystemens dj:ar. Och ta de flerspråkiga gängen i Bronx, de som kräver respekt. I de här gängen rinner hiphop genom luften likt det kalla vattnet ur en sliten brandpost.Den rycker fram med gängledarna, de skarpa rebellerna med anti-auktoritära reflexer. De vassa tungorna.DJ Kool Herc slipade bort sin accent och påstås ha startat hiphoppen med en privat familjefest. Herc kopplade ihop högtalarna och skivspelarna till ett mäktigt soundsystem så att det skakade i de gamla plåttaken.Eller ta den mystiske Afrika Bambaataa, som på zuluspråk betyder hängiven ledare . Han är grundare av en egen religion, Universal Zulu Nation, där så avlägsna musikstilar som Kraftwerk, melodin från Rosa Pantern och Rolling Stones blandas i The Magic Disco Machine. Bambaataa är predikanten som talar om hiphoppens fyra element: DJ:ing, rappen, b-boying (dans) och graffitin.En annan glorifierad ledare är Grand master Flash.Under alla omständigheter delar gängen under 70- och 80-talen en revolutionär estetik. Det handlar om att släppa ut en stil, orörd av marknadskrafterna, skyddad och inkapslad av nästan klosterliknande riter och koder. Kidsen upplever sig vara osynliga. Och längtar efter en stund framför tv-kameran. Betänk att detta händer parallellt med Reagans kritvita USA. Tillfället att förvandla aggressivitet till konst kunde knappast varit mera passande.I takt med att kapitalismen glorifieras tilltar hiphoppens ursinnighet och bildar, med apartheid och gamla medborgarrättsrörelser i minnet, en ny black consciousness-rörelse mot överheten. När sedan Rodney King misshandlas av fyra polismän i Los Angeles 1992 hamnar alla plötsligt i samma gäng. Krigströtta släpper DJ Quik, Comptons Most Wanted och Above The Law vapnen och börjar göra musik som klättrar på topplistorna.Hiphoppen tycks ständigt stå vid ett vägskäl. Ska den bli en folkkonst vars äkthet behöver bevaras och bevakas? Eller ett evigt uppror? När den nu går in i superkommersialismens loop talar mycket för att hiphopgenerationen måste vara extra påpasslig och kritisk. En gång fanns det en kreativ spänning mellan musiken som handelsvara och livsnerv i lokala subkulturer. I dag flyttas makten beslutsamt mot mediemonopolen.Är svart ilska farligare än vit ilska? Det går inte komma ifrån att hiphop är bomullsplockarens arv till musiken. Rapparen Ice T uttrycker det så här: Man behöver svarta män som inte ser upp till den vite mannen, som inte försöker vara den vite mannen. Vi måste lära våra ungar slavägarens natur. KartellenSebbe Staxx, Kakan, Maskinisten och Kinesen. Sedan fem, sex år är Kartellen en av Sveriges mest uppmärksammade och provocerande hiphopgrupper.Texterna ger blodsmak i munnen. Vissa av medlemmarna är dömda för vapenbrott, anstiftan till mord och några av Sveriges mest uppmärksammade värdetransportrån.Och ändå svänger det! Alltid på värsta allvar. Som titeln på deras första album som kom på ett större skivbolag, Ånger & kamp.Det har aldrig varit någon hemlighet vilket syfte Kartellen har med musiken.Revansch!Revansch mot det mesta faktiskt. Mot trisstessen, förorten, betongen, sociala stressen, kriminaliteten, fyllan, knarket och överdosen, den svenska modellen, utanförskapet, underklassen, utsattheten, morden, skuldkänslorna, demonerna, spelet, vapnen, beroendet, egosamhälletPå samma sätt som Staten och kapitalet lyckades sammanfatta dagsläget vid slutet av 1980-talet, ger Kartellen oss bilden av 2016. Kappt någon framtid. Bara fyra nyanser av grått.Förort som förort? Eller?

Kulturkvarten Glänta handlar om livet vid yttre och inre gränser, med texter av kulturteoretikern Gloria Anzaldua som levde i gränslandet mellan Mexiko och USA. Översättning: Patricia Lorenzoni, inläsning: Felicia Mulinari. Musik från freemusicarchiveorg – från albumet ”Flores, Nubes y Parajitos” av Victrola. Texterna kommer från Glänta nr 2, 2014. Ansvarig utgivare: Pernilla Ståhl pernilla@umamiproduktion.se

Skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. John Strand har varit aktiv inom svensk hiphop i flera år. Han är född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm. Barndom och uppväxt präglades av en otrygg hemmamiljö med två missbrukande föräldrar som gick skilda vägar när han var 3 månader. John märkte att skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. Det blev en sorts självterapi. Texterna är självutlämnande och återspeglar delar av hans upplevelser både som barn och vuxen. Kategori: Radiokurserna 2014Producerat av: Jesper B Hassell

Skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. John Strand har varit aktiv inom svensk hiphop i flera år. Han är född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm. Barndom och uppväxt präglades av en otrygg hemmamiljö med två missbrukande föräldrar som gick skilda vägar när han var 3 månader. John märkte att skrivandet hjälpte till att bearbeta smärtan och frustrationen. Det blev en sorts självterapi. Texterna är självutlämnande och återspeglar delar av hans upplevelser både som barn och vuxen. Kategori: Radiokurserna 2014Producerat av: Jesper B Hassell

Om blindvisor och kåklåtar. Med Urban Björstadius. I blindvisor och tiggarverser berättade synskadade förr om sitt eget olycksöde. Texterna var formulerade som små självbiografier i miniatyr och de såldes av de synskadade för att bidra till försörjningen. Det berättar Karin Strand vid Statens musikverk där hennes forskning om blindvisorna ingår i forskningsprojektet Utanförskapets röster. Med hjälp av skillingtryck, inspelningar och intervjuer från mitten av 1800-talet och fram till 1970-talet studerar forskarna förutom tiggarverser också sådant som arbetslösas och strejkandes sånger och så kallade kåklåtar, sånger med anknytning till fängelselivet. Gemensamt för dem är att de har sitt ursprung i ett socialt utanförskap och att de är ett hittills outforskat kulturarv, säger Dan Lundberg som forskar om kåklåtarna. Programledare är Urban Björstadius.

"När jag bodde i Indien och studerade musik kom ofta tiggarsångare förbi och sjöng en bhajan på den dammiga gatan utanför. Dessa hinduiska religiösa bhajans är Indiens mest spridda sånger" "Texterna är skrivna av så kallade helgonpoeter. De flesta av helgonpoeterna levde under en tid då delar av hinduismen kom att leva i symbios med den islamiska sufismen".  Så berättar Sten Björnulfson i det andra programmet av två om det stora mötet mellan persisk och indisk musik och kultur, mellan hinduism och islam i Nordindien - illustrerat i musik, dikt och ljud från byar, städer och vallfartsorter. Här i del två hör vi manliga och kvinnliga sångare med olika stil och från skilda musikaliska traditioner. Det blir skolade bhajan-sångerskor som Lata Mangeshkar, Kishori Amonkar och Juthika Roy, klassiska sångare som Bhimsen Joshi och Kumar Gandharva, folksångare och sångerskor. Programmet bygger på sånger och dikter av helgonpoeterna Kabir, Dnyandev, Ravidas, Mirabai och andra. Två P2 Dokumentärer om nord-indisk musik av Sten Björnulfson

I fjärde programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten Sonja Åkesson i fokus. Hon medverkar med inspelade sånger och uppläsningar. Vi möter kompositören Gunnar Edander, poeten Eva Ström, musikern och författaren Kajsa Grytt, tonsättaren och musikern Catharina Backman, musikern och grafiska designern Nina Ramsby, bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson och författaren Katarina Mazetti. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Poeten, författaren och bildkonstnären Sonja Åkesson avlider 1977. Hon föds 1926 i Buttle på Gotland. Hon får inte studera vidare utan arbetar som telefonist, servitris och affärsbiträde. 1957 debuterar Sonja Åkesson med diktsamlingen Situationer och 1977 utkommer den posthuma samlingen Hästens öga. Hon hinner med att skriva ett 20-tal dikt-, och novellsamlingar. Tillsammans med kompositören Gunnar Edander ger hon ut Slagdängor, en samling visor med musik. På en Skype-linje från Kalifornien sjunger Gunnar Edander ur Sonja Åkessons visa ”Det var en humla från Kumla”, som handlar om fångarnas villkor i fängelserna. -Sonja Åkesson bidrog också med fyra texter till skivan ”Sånger om Kvinnor” som kom ut 1971. Texterna handlade om kvinnors rättigheter och om jämlikhet, säger Gunnar Edander. Tonsättningar av Sonja Åkessons dikter är aktuella igen och vi möter några av dem som skrivit musik till hennes rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar. -Sonja Åkesson var en stor konstnär, otroligt musikalisk och enormt raffinerad i språket, säger poeten Eva Ström. Sonjas Självbiografi är uppbyggd som en mässa, ett körverk. Rockmusikern och sångerskan Kajsa Grytt tog sig an just Åkessons Självbiografi. - Jag tror inte hon var så privat som man ville göra gällande. När jag var liten såg man Sonja Åkesson som en pillerknaprande hemmafru som skrev. Men hon är oerhört skicklig. Hon använder en ord- och en bildlek där hon skiftar mellan olika känslolägen nästan på varenda rad, förklarar Kajsa Grytt. -Sonja hade galghumor. I dikten O ur Hästens Öga skriver hon om sitt neurotiska hav, som rimmar på grav, skrattar Catharina Backman. Det är sorgligt och roligt samtidigt. Jag valde dikten O för där fanns plats för musiken. Formen vände jag på genom att låta rösten bli den ledande medan pianot hoppar omkring och broderar med färger. Musikern och sångerskan Nina Ramsby tonsatte Åkessons Skärvor av en svit. -Jag är en ljudmänniska först och främst och var otrogen mot Sonja Åkessonss ord. Ljudet av en av Sonja Åksessons fraser tyckte jag funkade som start: Ett liv att avverka. Soundet och hur orden klingar var viktigare än ordens innehåll. Jag tog inte hänsyn till hur Sonja hade satt samman sin text utan blandade hur som helst. Använde alla ord som fanns med men avslutade en sångfras mitt i hennes fras så att betydelsen blev annorlunda. Men Sonja Åkesson var hänsynslös själv och plockade fraser ur t ex veckotidningar, säger Nina Ramsby. Bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson ritade omslaget till den legendariska LP’n Sånger om Kvinnor från 1971. Hon körade också på skivan. Hon tonsatte Åkessons dikt Vara vit mans slav, som även blev titeln på en av porslinsfigurinerna i Gittan Jönssons svit Dammsugerskornas 42 uppdrag. -Sonja Åkesson var vår favoritpoet. Hennes språk är mångtydigt med starka uttryck och hon använde populärkulturen på ett tidigt stadium. Vara vit mans slav är sanslöst stark och grym och går käpprakt in i såret mellan man och kvinna, säger Gittan Jönsson. Författaren Katarina Mazettis text Allas lilla piga med musik av Nike Markelius, utgiven på skivan Det står skrivet, befinner sig i Sonja Åkesson-land. Ursprungligen var Allas lilla piga en rapp-låt i en musikal byggd på en doktorsavhandling i sociologi, som handlar om kvinnor på mansdominerade arbetsplatser. - Sonja Åkesson tar fram det allmängiltiga i det vardagliga. Hon blir aldrig högstämd eller svårtillgänglig, säger Mazetti Idag saknar Mazetti kampsånger om kvinnor. -Musiken har haft ordet vid nästan alla viktiga samhällsförändringar. Det vet diktatorer och patriarket. Marseljäsen drog igång känslorna på riktigt i Franska revolutionen. Det är ingen slump att man skar händerna av Victor Jara eller att Pussy Riot sitter där de sitter, bakom lås och bom. Musik är farliga grejer, rena dynamiten, anser Katarina Mazetti. Sonja Åkesson Sällskapet: http://www.sonjaakesson.se Gunnar Edanders Algonet: http://www.algonet.se/~edander/ Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Kajsa Grytts officiella hemsida: http://www.kajsagrytt.com Catharina Backman, STIM: http://notes03.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/AllDocuments/370D7806859C06FFC125715C003406C7 Nina Ramsbys hemsida: http://www.ninaramsby.com/NINA_RAMSBY/NINA_RAMSBY.html Nina Ramsby, MTA Production: http://www.mtaprod.se/artister/nina-ramsby/ Gittan Jönssons hemsida: http://www.gittanjonsson.se Gittan Jönsson, Svenska konstnärer: http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_artist.php?chr=10&aid=1668 Katarina Mazettis hemsida: http://www.katarinamazetti.com Katarina Mazetti, Alfabeta Bokförlag: http://www.alfabeta.se/forfattare/katarina-mazetti

Jenny Holzer är en av världens mest kända och anlitade konstnärer. Texten är hennes främsta uttrycksmedel och redan på 70-talet skrev hon sina första Truismer; påståenden om världen, våld, och maktförhållanden. Då illegalt uppklistrade affischer runtom Manhattan, sedan dess har budskapen spridits över världen i form av ljusprojektioner, elektroniska skyltar. Idag är det framför allt USAs krig mot terrorismen och tidigare hemligstämpat materia som är hennes utgångspunkt. Kosmos Cecilia Blomberg har träffat Jenny Holzer i Los Angeles. Och så har frilansjournalisten Ric Wasserman mött den prisbelönta amerikanska dokumentärfilmare Saul Landau som är aktuell med filmen Will the real terrorist please stand up. På Kalmar konstmuseum visas utställningen "A Complicated Relation" med samtida verk av konstnärer från östra Europa. Fredrik Wadström har varit där. Programledare Anneli Dufva. Jenny Holzer är en av världens mest kända och anlitade konstnärer. Texten är hennes främsta uttrycksmedel och redan på 70-talet skrev hon sina första Truisms; påståenden om världen, våld, och maktförhållanden. Då var det på illegalt uppklistrade affischer runtom Manhattan, sedan dess har budskapen spridits över världen i form av ljusprojektioner och elektroniska skyltar, men också huggits in i sten och finns även här i Sverige på Wanås slott i Skåne. Efter den 11 september har Jenny Holzer helt fokuserat på kriget mot terrorismen och på de övergrepp USA begått i sin kamp för en säkrare värld.  Texterna skriver hon inte längre själv, utan hon arbetar utifrån tidigare hemligstämplat material. Hon har gjort målningar och ännu fler textprojektioner och ljusskyltar med alltifrån bilder av planerade bombräder i Bagdad, till militärförhör och dokument om tortyr i fängelser som Abu Ghraib och Guantanamo. Kosmos Cecilia Blomberg fick en intervju med konstens dolda världskändis - på ett hotellrum i Santa Monica i Los Angeles. På utställningen Helvete, som öppnade nu i veckan på Liljevalchs konsthall i Stockholm, kan man se flera av Jenny Holzers verk. Bland andra Torso, från 2007, ett av de verk som bygger på autentiska brottsstycken från rapporter om enskilda soldaters brott och straff i Mellanöstern. Och så har frilansjournalisten Ric Wasserman mött den prisbelönta amerikanska dokumentärfilmare Saul Landau som är aktuell med filmen Will the real terrorist please stand up. Filmen berättar om de så kallade Cuban Five - kubanska agenter som försökte att stoppa terroristattacker mot Kuba som var organiserade av anti-Castro grupper i Miami - men som själva fängslades i USA 2001 och dömdes för terrorism. På Kalmar konstmuseum visas just nu utställningen A Complicated Relation med samtida verk av konstnärer från östra Europa. Temat är kulturens roll i samhället och konstens möjligheter att påverka demokratiprocessen i auktoritära samhällen. Fredrik Wadström har träffat konstnärer från forna Sovjetunionen, bland andra den ryska radikala konstnärsgruppen Voina och vitryska Marina Naprushkina som skapat Byrån För Anti-propaganda. Programledare: Anneli Dufva Producent: Marie Liljedahl

Saudiarabiska läroböcker tillhör de mest intoleranta i den muslimska världen. De demoniserar västvärlden, kristna, judar och andra otrogna. Avfällingar eller konvertiter måste dödas och våldsamt jihad uppmuntras. Texterna läggs ut på nätet och exporteras över världen" , säger Nina Shea, director vid Center for Religious Freedom i USA, som har studerat läroböckerna. Varför är innehållet så hatiskt mot andra religioner? Varför har inte kungen, trots att han varit kritisk mot innnehållet, kunnat stoppa läroböckerna? Abdulhadi Khalaf, sociolog knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds Universitet kommenterar undersökningen från Center for Religious Freedom, vid Hudson Institute i Washington. Just nu leder Texas-guvernören Rick Perry opinionsmätningarna inför det amerikanska presidentvalet nästa år. Han är Teaparty-rörelsens favorit, men stöttas dessutom av en kristen evangelikal strömning som har rötter i pingstkyrkan: The New Apostolic Reformation. Och många oroas av vad denna nya allians kan innebära för USA om Rick Perry vinner valet. Reportage i Människor och tro av frilansjournalisten Petra Socolovsky. Jobs bok i Gamla testamentet handlar om Guds mest förtjänstfulle tjänare som med Guds tillåtelse prövas i sin trofasthet av Satan. Job förlorar all sin rikedom, alla sina barn och han drabbas av de plågsammaste sjukdomar, men han vänder sig inte från sin Gud. Berättelsen brukar tas som utgångspunkt för resonemang om varför Gud tillåter så mycket lidande och så mycket orättvisa och ligger till grund för Hanoch Levins pjäs Jobs lidanden som nu får Nordenpremiär på Judiska teatern i Stockholm. Regissören Philip Zandén och teaterns konstnärliga ledare Pia Forsgren berättar om frågorna pjäsen väcker. Alice Petrén står för veckans utrikeskrönika om katolska kyrkans kritik mot Silvio Berlusconi i Italien.  I veckan har kyrkomötet, Svenska kyrkans högst beslutande organ, haft sin första session. Hör samtalet med Moderaternas Hans Wallmark och Centerpartiets Karin Perers om politiska partiers närvaro i Svenska kyrkan. För en månad sedan föreslog Moderaternas partistyrelse att de skulle klippa banden till kyrkan, medan man i Centerpartiet tycker att den politiska närvaron är viktig.  Programledare: Tithi Hahn Producent: Åsa Furuhagen

Idag är det apelsiner, solstekta sträder och antika tempelruiner som lockar tusentals turister till Sicilien. Men få vet att apelsinerna fördes in av muslimska erövrare under tidig medeltid, och att det bland de antika templen går att hitta ruiner av moskéer. Vetenskapsradion Historia uppmärksammar Siciliens mångkulturella arv, och den tid då ön var en mångkulturell smältdegel. - Det muslimska arvet är sorligt bortglömt på Sicilien, menar Mats Roslund, docent i historisk arkeologi vid Lunds universitet. Ändå satte muslimerna ett stort avtryck på ön, som är tydligt ännu idag. Behovet av att uppmärksamma den muslimska historien på ön blir allt större, menar Mats Roslund, när främlingsfientliga krafter i Europa vill föra fram idén om att muslimsk kultur är något nytt och skadligt i Europa. Historien på Sicilien visar motsatsen. Vetenskapsradion Historia besöker dessutom Venedig, där runforskaren Thorgunn Snaedal arbetar med att försöka dechiffrera tre runinskrifter på ett marmorlejon som står staty i staden. - Texterna, som är illa åtgångna av sekler av smuts, väder och vind, berättar om skandinaviska vikingar som fungerat som legosoldater i bysantinsk tjänst. På 1000-talet knackade de in runorna i lejonet, medan det fortfarande stod på sin ursprungliga plats i Athens hamn Piraeus. Programledare är Tobias Svanelid.

Hur påverkar själva livet musikens uttryck? Hur påverkar musiken det liv som utövaren lever? Och hur påverkas sångdiktare och musiker av sina medmänniskors liv? I det första programmet möter vi två sångerskor och textförfattare: Angelique Kidjo är filantrop, uppvuxen I Benin I Västafrika. Var i barndomen målvakt åt sina sju bröder. Sjunger om FIFA, internationella fotbollsförbundet. Om du laddar ner hennes musik gratis går pengar till spädbarns stelkrampsvaccinationer. Angelique Kidjo sjunger om barntrafficking och hemlösa. Hon arbetar för kvinnors rätt i Afrika och mot klimatförändringar. Caroline af Ugglas berusar sig på musik. Hon kämpar mot depressioner under hela sitt liv. Rädslan för att bli galen försvinner med kärleken till barnen och maken. Texterna mognar, och Caroline af Ugglas skrapiga, nakna, innerliga röst fördjupas och ger lyssnaren tröst. Och som körledare blir hon lycklig när andra människor sjunger. Manus och produktion: Birgitta Tollan.