Podcasts about Rosenbad

Livepodd första maj 2025: Liv och död Brands temanumret för första maj 2025 är på LIV OCH DÖD. ⚑ NYA NUMRET “LIV OCH DÖD” Från Rosenbad till Vita huset är reaktionärer besatta av att kontrollera våra liv: Våra relationer, våra rörelser, våra kroppar. Samtidigt formerar de ett dödens parti för krig och folkmord, bygger murar […]

Ulf i Stockholm undrar: Finns det något fog i allt snack om att Maria Malmer Stenergards flytt till Arvfurstens palats bör ses som ett stort kliv mot Rosenbad? Kommer hon verkligen bli Ulf Kristerssons efterträdare efter detta? Torbjörn Nilsson ältar om hur få utrikesministrar som historiskt har blivit statsminister. Maggie Strömberg förklarar hur utbrett motståndet är mot MMS bland moderater i en viss falang. Henrik Torehammar ägnar sig åt dialektförakt.

Hur långt vågar partierna gå i kampen mot gängkriminaliteten och är det rimligt att tömma Rosenbad på bananer för att blidka en minister? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Medverkande:Helena Gissén, inrikespolitisk kommentator på EkotMy Rohwedder, AftonbladetProgramledare: Parisa HöglundProducent: Linda Aktén

Tiktok flög in höga chefer för möte på försvarsdepartementet. Sophia Sinclair berättar om sin granskning av bolagets lobbyoffensiv mot den svenska regeringen, och varför politiker ses allt mer på appen – trots varningarna om att den utgör ett säkerhetshot. Björn Jeffery nördar ner sig i data, enorma mängder data som AI-bolagen nu slåss om för att träna sina språkmodeller. Vad händer när den snart tar slut? Dessutom: Fröken Snusk åker Voi! Läs Tiktok i lobbyoffensiv mot regeringen: https://www.svd.se/a/jlA2QA/tiktok-i-lobbyoffensiv-mot-regeringen How Tech Giants Cut Corners to Harvest Data for AI: https://www.nytimes.com/2024/04/06/technology/tech-giants-harvest-data-artificial-intelligence.html SvD Tech brief är en podd från Svenska Dagbladet. Feedback: techbrief@svd.se Signa upp dig för nyhetsbrevet: https://www.svd.se/story/tech-brief-nyhetsbrev

I ett speciellt påsklovsavsnitt tar Henrik Torehammar med sig en bandare till Rosenbad och pratar med Tidöpartiernas samordningskansli. På grund av säkerhetskäl blev det ingen fysisk promenad men väl separata samtal med Moderaternas Per Claréus, Kristdemokraternas Tobias Karlström, Liberalernas Johan Britz och Sverigedemokraternas Gustav Gellerbrand. Hur fungerar egentligen SB Sam? Vad är bästa förhandlingsknepen? Umgås de på fritiden? Vad äter de? Störs de av Ebba och Jimmies bråk? Är det bråkigare än alliansen? Hur gör L för att förstå SD och varför vill Gellerbrand sitta i regering med Liberlerna? Massa frågor och en hel del svar.

Dagens ETC skickade en reporter att livesända utanför Rosenbad vid Kristerssons ”kläggkalas”. Jag kan berätta hur det faktiskt var, för jag var där, skriver Ola Wong. Inläsare: Mårten Barck

Det festas ju bevisligen dagligen bland våra s.k folkvalda, men trots detta får vi ju kalla barnhandlarens planerade skattefinansierade party på kokainfästet Rosenbad synnerligen vältajmat i tiden nu när allt fler hamnar på obestånd. Det är så pass förtroendehöjande att det är svårt att inte ana uppsåt! De Fria är en folkrörelse som jobbar för demokrati genom en upplyst och medveten befolkning! Stöd oss: SWISH: 070 - 621 19 92 (mottagare Sofia S) PATREON: https://patreon.com/defria_se HEMSIDA: https://defria.se FACEBOOK: https://facebook.com/defria.se

Babs Drougge och Matilda Rånge på P3 Nyheter förklarar morgonens stora nyheter, alltid tillsammans med programledarna för Morgonpasset i P3: Linnéa Wikblad och David Druid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jimmie Åkessons (SD) utspel om att riva moskéer som sprider antidemokratisk propaganda har väckt starka reaktion från både höger och vänster. Magdalena Andersson (S) kräver nu att regeringen tar tydligt avstånd, genom att kasta ut SD:s tjänstemän från Rosenbad.Sen pratar vi om sydfladdermusens gigantiska penis – i alla fall i förhållande till honans könsorgan. Nu har forskare fått hjälp av en nederländsk pensionär för att lösa gåtan om hur djuret parar sig. Nu finns 97 videoklipp på när fladdermössen har icke penetrerande sex – ibland i flera timmar.

Anmälningsplikten kan orsaka politisk huvudvärk i Rosenbad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det knorras inom regeringsunderlaget gällande anmälningsplikten, av kritiker kallad för angiverilagen. Nu utreds detta vidare och frågan är om SD och L kan acceptera utfallet av en sådan utredning.I november ska Miljöpartiet välja efterträdare till språkröret Per Bolund som avgår. En lång rad herrar är sugna och vi siar om de hetaste kandidaterna.Avsnitt spelades in framför publik i samarbete med Parkteatern i Stockholm 2023.Medverkande: Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk kommentator på Ekot och My Rohwedder, inrikespolitisk kommentator på Aftonbladet.Programledare: Parisa HöglundProducent: Viktor MattssonTekniker: Jakob Lalér

Regeringen vill avskaffa föreningsfriheten. Mer borde inte behövas sägas men eftersom debatten är så gott som obefintlig så måste vi göra det ändå. Den här regeringen utvecklas snabbt till det största hotet mot friheten i modern tid och det är av yttersta vikt att dessa galenskaper stoppas innan det är för sent. Detta är hela ämnet "Frihetens fiender sitter i Rosenbad" men det är inte hela programmet. Om du vill höra eller se hela programmet, som är ungefär en timme längre, behöver du lösa en stödprenumeration på https://www.svegot.se/support.

Regeringen vill avskaffa föreningsfriheten. Mer borde inte behövas sägas men eftersom debatten är så gott som obefintlig så måste vi göra det ändå. Den här regeringen utvecklas snabbt till det största hotet mot friheten i modern tid och det är av yttersta vikt att dessa galenskaper stoppas innan det är för sent. Inlägget Frihetens fiender sitter i Rosenbad dök först upp på Dagens Svegot.

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 14 maj 2019.det väller liksom framen flod av grönska,av blad barroch fågelsång!Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling ”Barrskogarnas barn” från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan – och just det: en massa utropstecken. ”Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen!” skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma – utropstecknet var helt enkelt för ”familjärt” för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas ”sparsamt”.utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade.För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. ”Vi ses på konferensen [utropstecken]” förmedlar något helt annat än ”Vi ses på konferensen [punkt]”. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet – vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera.Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om – som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en ”sjuk hjärna”, medan F. Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi.I den klassiska komediserien ”Seinfeld” kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken ”Singel och fantastisk?” formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil.Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen ”Argonauterna” fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning – och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: ”Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda”. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker – alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de – inte sällan extrema – åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken.All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen ”Utropstecknet” skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: ”Fördömt! När använder man egentligen utropstecken?” Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken – vad säger det om hans liv?Jag tror – eller rättare sagt: jag vet – att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. ”inget språk möjligt språk dog med mitt barn”, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om ”förundringstecken”, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna.Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: ”Ropa bara! Finns det någon som svarar?”, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram:Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig,sömnen skall lindra min sorg',då skrämmer du mig med drömmar,förfärar mig med syner,så att jag hellre vill kvävas.Hellre döden än denna plåga!För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också – både i sin närvaro och i sin frånvaro – bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturNaja Marie Aidt: ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka” (Wahlström & Widstrand, 2018)Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000)Eva-Stina Byggmästar: ”Barrskogarnas barn” (Wahlström & Widstrand, 2014)Stuart Jeffries: ”The joy of exclamation marks!” (The Guardian, 29/4 2009)Maggie Nelson: ”Argonauterna” (Modernista, 2016)Siv Strömquist: ”Skiljeteckensboken” (Morfem, 2013)Anton Tjechov: ”The exclamation mark” (Hesperus classics, 2008)

David har på lördagar en politisk podd med Katherine Zimmerman - Druid och Zimmerman show, med också Lova Olsson och Moa Wallin. Den här veckan hör du om det obehagliga ordet myspys. Katherine quizzar David om vilken typ av sprit som dricks i vilket parti och Moa ger oss politik plus Robinson. Vi får också höra om hatet och hoten mot Annie Lööf, och vad det kostar att renovera Rosenbad. Nytt avsnitt varje lördag kl 11. 03 och alltid i SR Play.

Vilket partis sympatisörer dricker mer whisky än genomsnittet av befolkningen? Och vad dricker centerpartisterna mindre av jämfört med andra? Om när politiska tal kräver stämningsmusik, om hur hoten och hatet påverkat Centerledaren Annie Lööfs privatliv och om varför summan för att renovera Rosenbad ökat med några miljoner. I den här podden möter du David Druid och Katherine Zimmerman som tidigare var kolleger i Morgonpasset i P3. Talkshowen är deras återförening. I podden hör vi också Ekots politiska reporter Lova Olsson och satirikern Moa Wallin från P3 Klubben. Producent: Sukran KavakDigitalredaktör: Anton LundholmProgrammet spelades in 17 november 2022.

Det knorras kring Tidöavtalet - även inifrån Rosenbad. Men egentligen har den nya regeringen haft det ganska enkelt. Drygt en månad har gått sedan Tidöavtalet såg dagens ljus. Redan första veckan pekade sjukvårdsminister Acko Ankarberg på att det kommer bli svårt att ta bort tolkar inom sjukvården. Även justitieminister Gunnar Strömmer, jämställdhetsminister Paulina Brandberg och skolminister Lotta Edholm har riktat kritik mot delar av avtalet.Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach menar dock att den nya regeringen hittills haft det ganska enkelt i jämförelse med Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Tidöavtalet är inte grusat, men utmaningar är att vänta.Det politiska spelet diskuterar också vad ett vallöfte egentligen innebär. Under kommande fyra åren är det två vallöften som är extra viktiga för regeringen att hålla.Medverkande:Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg, inrikespolitiska kommentatorer EkotProgramledare: Parisa HöglundProducent: Viktor MattssonTekniker: Hanna Melander

- Die Deutschlandtour der Radprofis 2022 führt heute u.a. durch das osthessische Burghaun.

Centerpartiet är öppet för att sitta i regering med Socialdemokraterna. "Men det bygger på att politiken är lutad åt mitten", säger Annie Lööf (C) i P4 Extra. Partiledaren vill helst samarbeta med allianspartierna, men kommer inte bidra till att ge Sverigedemokraterna inflytande. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl.

Åsiktskorridoren av och med Ulrica Schenström, Lovisa Arvidsson, Ingvar Persson och Anders Lindberg

Högeroppositionen kämpar för att synas och höras. Kommer de hinna ikapp eller kommer kristiderna att skänka S regeringsmakten i höst? Kriser hjälper Socialdemokraterna i opinionenPandemin gav regeringen mycket utrymme i media och det syntes även i opinionsmätningarna. Nu tycks kriget i Ukraina ha samma effekt - till högeroppositionens stora förtret. Hur ska de göra för att nå ut?Så påverkas svensk ekonomi av kriget i UkrainaSvensk ekonomi går under omständigheterna ganska bra, eller åtminstone helt okej. Vad beror det på? Och står vi inför en finansiell smocka längre fram? Geniet Kristian Åström reder ut.Bonus: Techno signerat DPSDu läste rätt. Vi bjuder inte bara på politisk analys utan även pinfärsk politisk techno - snart på en svartklubb nära Rosenbad.Medverkande: Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk kommentator på Ekot, Elisabeth Marmorstein, inrikespolitisk kommentator på SVT och Kristian Åström, ekonomikommentator på Ekot.Programledare: Parisa HöglundProducent: Viktor MattssonTekniker: Ludvig Widman

Högeroppositionen kämpar för att synas och höras. Kommer de hinna ikapp eller kommer kristiderna att skänka S regeringsmakten i höst? Kriser hjälper Socialdemokraterna i opinionenPandemin gav regeringen mycket utrymme i media och det syntes även i opinionsmätningarna. Nu tycks kriget i Ukraina ha samma effekt - till högeroppositionens stora förtret. Hur ska de göra för att nå ut?Så påverkas svensk ekonomi av kriget i UkrainaSvensk ekonomi går under omständigheterna ganska bra, eller åtminstone helt okej. Vad beror det på? Och står vi inför en finansiell smocka längre fram? Geniet Kristian Åström reder ut.Bonus: Techno signerat DPSDu läste rätt. Vi bjuder inte bara på politisk analys utan även pinfärsk politisk techno - snart på en svartklubb nära Rosenbad.Medverkande: Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk kommentator på Ekot, Elisabeth Marmorstein, inrikespolitisk kommentator på SVT och Kristian Åström, ekonomikommentator på Ekot.Programledare: Parisa HöglundProducent: Viktor MattssonTekniker: Ludvig Widman

Eva Franchells bok "Väninnan", en inifrån-skildring av maktens korridorer på Rosenbad, kom 2009. Nu har "Väninnan" haft teaterpremiär. Jenny Teleman har sett den. och Eva Franchell är vår gäst. THE ALPINIST BERGSKLÄTTRAREN SOM DANSAR PÅ BRANTA KLIPPVÄGGARMarc Andre Leclerc är unik. Han klättar för sin egen skull. Han söker inte andras bekräftelse. Och han klättrar där det egentligen är omöjligt att klättra, där ingen annan klättrar. Nu kommer en dokumentärfilm om honom, The Alpinist, och vi har intervjuat regissören Peter Mortimer. ÄR DET BRITTISKA KUNGAHUSET PÅ RIKTIGT?I bioaktuella filmen Spencer får prinsessan Diana kritik av sin make, prins Charles, för att hon inte underordnar sig, inser att hon måste vara två olika personer en privat och en officiell, att hon måste göra saker som hon hatar för att monarkin och folkets kärlek bygger på hennes förmåga att låtsas. Så vad är det brittiska kungadömet för typ av fiktion? Frågan går till Jenny Alexandersson, hovreporter på Aftonbladet. MOLLY JOHNSONS KLASSIKER PANSARKRYSSARENRevolutionens stridsfartyg är på väg mot det lilla brukssamhället Grusviken - det är anslaget i boken Pansarkryssaren. Molly Johnson från Hofors i Gästrikland var bara 24 år när hon 1955 debuterade med den modernistiska romanen. Idén till boken fick hon när hon cyklade hem från Folkets Hus i Hofors, efter att ha sett Einsensteins film Pansarkryssaren Potemkin.

I det fjärde avsnitt av Publicpodden försöker Gustaf ta reda på om offentlig sektor verkligen ligger efter andra branscher inom digitalisering, eller om det i själva verket är tvärtom. Gäller devisen hellre röda siffror än svarta rubriker även hos bankerna? Kommer mängderna butiker minskas i samma takt som bankernas lokalkontor? Är molnfrågan ens en fråga inom bank och försäkring eller för våra handlare? Och, vad var det egentligen för pinsamt som hände sist som Gustaf var på Rosenbad? Det och mycket mer får ni reda på om ni lyssnar på det en timme långa avsnittet där våra gäster även bjuder på unika insikter från sina branscher. Gustaf gästas av David Wajnblom och Hansa Andersson som är experter inom finans och retail. Välkomna att lyssna in!

Under sitt sommartal nyligen berättade Stefan Löfven att han kommer att avgå både som partiledare och statsminister. Detta kommer ske under sossarnas partikongress i november. Nu pågår en maktkamp inom partiet om vem som blir nästa partiordförande och därmed Sveriges statsminister. Lova är politikreporter på SR Ekot och hänger mycket på Rosenbad så hon har stenkoll på vilka som spelar om posten som nästa statsminister. Vill ens Magdalena Andersson bli partiledare? Vilka är utmanarna och hur står de sig? Jan Emanuel? Anders Ygeman? Ardalan Shekarabi? Mikael Damberg? Programledare: Kodjo Akolor, David Druid och Linnea Wikblad

Vi kommenterar det faktum att regeringen har fallit.

Vid upprepade tillfällen har fackföreningsmedlemmar i Frankrike låst in sina chefer när de inte kommit överens. Vilket resultat får det? Dessutom - rörpostens historia och Thomas hönshållningstips. I förra veckan blev några chefer på en fransk bildelsfabrik inlåsta av uppretade fackföreningsmedlemmar som menade att ledningen varit ovillig att inleda en dialog om en väntad fabriksnedläggning. Det är inte första gången som chefer blivit inlåsta av facket i just Frankrike. Vad beror det på? Att flera franska fackförbund inte drar sig för konfrontation? Varför har svenska LO valt en annan väg? Vi gästas av Teresa Küchler som bevakar Frankrike för Svenska Dagbladet och Oscar Ernerot, internationell sekreterare på LO. Det ska utredas om rörposten i Rosenbad har en framtid. Rörposten hade sin storhetstid under decennierna kring förra sekelskiftet. Även fast vanlig post delades ut flera gånger om dagen skickades blixtsnabba meddelanden med tryckluftsdriven rörpost i storstäder som Paris och Berlin. Varför? Flera stora sjukhus har investerat miljoner i nya supersnabba rörpostsystem. Varför är rörposten överlägsen människan när det handlar om att transportera blod och provsvar? Jonas Eriksson, teknikchef på Akademiska sjukhuset i Uppsala medverkar tillsammans med Anders Lindeberg-Lindvet, intendent på Tekniska museet. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Ulrika Lindqvist Research: Julius Bäckman

Detta avsnitt är sponsrat av IG: https://www.ig.com/se?CHID=122&QPID=37893 Tidigt i den coronavirusutlösta krisen dammade lobbyister i alla läger av sina kostymer och begav sig till Rosenbad, Vita huset och andra makthögsäten för att vädra sina påverkansidéer i akt och mening för att skapa nödvändig förändring. Inte bara för att förkorta krisen och rädda oss från katastrof, utan också för att tjäna affärsmässiga intressen. Trenden var också tydlig när vaccinvinden vände: Det enda budordet var spendera. Spendera, spendera och spendera världsekonomin in i en ny era, men varningsropen dröjde inte om risken för att en överstimulerad ekonomi snabbt förvandlas till en värre plåga än pandemin själv. Det här är FollowTheMoney, en podcast om makt, storfinans och börsen, av och med programledaren Martin Nilsson och utrikesredaktör Joakim Rönning, som i det här avsnittet tar fasta på den katastrof många tror, eller kanske felaktigt förletts att tro, att vi är fortfarande är mitt uppe i.

Albin har skrivit en saga om kvotering, Charlotte fantiserar om ett bad i Hörbypoolen, Ingrid pitchar realityformat med statsråden och Moa pratar om partiledarnas gästspel på bokmässan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Albin har skrivit en saga om kvotering, Charlotte fantiserar om ett bad i Hörbypoolen, Ingrid pitchar realityformat med statsråden och Moa pratar om partiledarnas gästspel på bokmässan.

Var det dålig arbetsmiljö som gjorde löntagare sjuka, eller en generös sjukförsäkring som gjorde det för lätt att stanna hemma? I decennier var karensdagar en av politikens stora stridsfrågor.. Karensen kunde avgöra val och få partiledare att avgå - så laddad var frågan i det sena 1900-talets Sverige. Striden avgjordes med ett pragmatiskt handslag över blockgränsen en natt på Rosenbad för snart 30 år sedan. Så i mars 2020, blev ett slopat karensavdrag en central del i den svenska corona-strategin. Den här gången tog bara minuter att fatta beslutet. Erik Hedtjärn erik.hedtjarn@sr.se

Viktor, Jösse och David i bandet Järncell snackar om starten, namnbytet, dialekten, scenen i Linköping, 90-tals-trall, Asta Kask, Iron Maiden, körer, trall vs. käng, Rosenbad, trä-tuppen, Google, punk, provocera och krutdurken. Vidare till Peter Langkjær Madsen, Lastkaj 14, Björnarna, Satanic Surfers, Dia Psalma, framtidsplaner, Drömsemestern, pyspunk, Herr Gårman, Kränkt & Sänkt, DIY, Avesta, Sardo Numspa och båtbenet.

Dagens riksdagspartier kommer inte att bidra till en vitalisering av vår demokrati. Som så ofta är de som befinner sig i ett system sällan tillräckligt intresserade av att förändra det. För att vår demokrati ska vitaliseras och stärkas krävs nya politiska rörelser som attraherar många invånare. Och nya politiska krafter som också erbjuder tydliga demokratiska vitaliseringsförslag. Utvecklingspartiet Demokraterna är en sådan ny politisk kraft. Om vi leker med tanken att dagens partier i Sveriges riksdag överlever i valet 2022 är det lätt att inse att vi har fått en ”intressant” och komplex demokratisk situation med två nya ”block”. Ett block med Vänsterpartiet som stödparti till Socialdemokrater, Centerpartister och Miljöpartister och ett block med Sverigedemokrater som stödparti till Moderater, kristdemokrater och Liberaler. I det sannolika scenariet är det min bedömning att Sverige under en längre tid fortsätter att ha det politiskt rörigt och att det blir blocket med SD som stödparti som försöker ratta på Rosenbad. Det vill säga så det hade kunnat bli redan 2018 om inte framförallt Centerpartiet gjorde som de gjorde. För mig är det helt klart att Sveriges framtid är onödigt dyster om V och MP får fortsätta att påverka regeringsmakten. Tack vare Centerpartiets agerande kan förhoppningsvis MPs helt oacceptabelt oproportionella inflytande över politiken i Sverige brytas. I samband med nästa val kommer inte Moderaterna längre bry sig om att försöka räkna in Centerpartiet i ett regeringsunderlag. Det är nästan en komisk utveckling med tanke på den retorik mot Socialdemokraterna Centerpartiets partiledning ägnade sig åt i valrörelsen 2018. Så går det när ledningar saknar förmåga till strategiskt konsekvenstänkande. http://stefanhanna.blogspot.com/2019/12/nya-grupperingar.html?m=1 Många människor har problem med att skilja mellan sak och person. Det är alltid av ondo för viktiga debatter när den förmågan saknas bland debattörer. Visst kan det vara lätt att ta åt sig personligen av att till exempel en kommun misslyckats att få mycket bättre skolresultat om man suttit vid makten under flera år. Ofta har jag märkt att det hänger ihop med oförmågan att blanda känslor med tillräckligt mycket logik. Att till exempel inte noga lyssna på vad en vänsterpartist eller SDare säger för att man är mentalt blockerad av att de företräder något ”ont” är inte konstruktivt. Det beteendet kan med fördel kallas demokratiskt korkat. Och inom politiken är oppositionens roll att tydligt kritisera det man tycker att det politiska styret gör, och konstruktivt föreslå bättre lösningar. Visst kan det vara så att de politiska partierna har en bred samsyn om hur olika uppdrag ska lösas, det kan vara bra. Bäst är ändå om det alltid finns en spänst mellan olika perspektiv och önskemål. Det tvingar i den bästa av världar de som styr att tänka till ordentligt innan de fattar sina beslut. Oppositionen när den fungerar som bäst är, precis som media, en kraft för att minimera okloka vägval. Oavsett vilka partier som försöker styra, eller som finns representerade i en demokratisk församling, är det alltid viktigt att respektera folkets vilja, och majoritetsbeslut. Allt annat är ett stort förakt för demokratins grunder. I tider som nu då vänstern och liberalt kopplade politiska krafter tappar invånarkraft är det intressant att se hur svårt till exempel dagens liberala och socialistiska partier har att acceptera att de inte längre lyckas attrahera mycket stora delar av befolkningen. De anser att folket är korkat. Om de verkligen vill förändra dagens trender skulle det vara klokt om många av dessa partiers företrädare tar sig en ordentlig koll i en spegel. Skulden till dagens frustration och oro bland invånarna ligger främst hos socialister och liberaler som inte lyckats paketera sin politik på ett bra sätt. En del av svaret på varför det skett är sannolikt att ismerna socialism, liberalism och konservatism tappat sitt "bäst före datum" bland många invånare. De tidigare framgångsrika filosofiska ismerna behöver ersättas av något modernare. Inget konstigt med det, nya tider kräver modernare förhållningssätt. Och redan idag finns massor av filosofiska ismer, varav få lyckats få ett ordentligt genomslag. http://stefanhanna.blogspot.com/2019/12/demokratisk-nystart.html?m=1

Sex unga män åtalades efter bilbränderna som skakade Göteborg i augusti 2018. Den ende som dömdes var en 17-åring som lämnat blodspår efter sig. Resultatet är långt från de stora ord som yttrades direkt efter händelsen, då polisen skulle få alla resurser som krävdes. GP:s Peter Linné berättar om en utredning som utarmades när skott föll i Mölnlycke.   Dessutom: Fler vapen stulna från Rosenbad, kvinna fälls för förtal av MP-politiker och FN:s klimattoppmöte inleddes i Madrid.   Programledare: Andreas Granath  

Helgen bjöd på en hejdundrande och ett hundra procent lyckad fest när vi firade att Det fria Sverige fyller två år. Daniel och Magnus berättar om kvällen innan vi dyker in i helgens många terrordåd, satansdyrkare i kyrkan, vapenstölder ur Rosenbad och de hundratusentals främlingar som vistas i Sverige helt utan kontroll. "Är det värt det", är frågan vi ställer våra meningsmotståndare.

Hur är det att åka jorden runt på en helg och att inte tacka nej till några gig? Hör hur hon hittade sin Da Buzz-röst. Annika berättar om klivet ut ur pingstkyrkan och om sina politiska grubblerier. Om mötena med fanet Fredrik Reinfeld och om hennes stående inbjudan till Rosenbad. Hör om osämjan i gruppen inför Melodifestivalen och om varför Annika inte ville vara med, istället för att njuta låg hon på hotellrummet och grät. Dessutom: skivbolagens viktkrav och utseende-hets, om märkliga spelningar i Ryssland och om varför Da Buzz idag är en duo. Och hur påverkade den illegala nedladdningen gruppen? See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Att beklaga sig i sociala medier är precis vad politikerna vill att du ska göra.Det passar dem som handen i handsken.Tillsammans kan vi tvinga regeringen att avgå!Kom till Rosenbad och var med att rädda att Sverige du också! Det är nog nu!

Utropstecknet kan både signalera ilska och glädje. Kulturskribenten Kristina Lindquist berättar utifrån egna erfarenheter om hur det också kan representera något mycket större än så. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. det väller liksom fram en flod av grönska, av blad   barr och fågelsång! Se där en talande rad ur Eva-Stina Byggmästars diktsamling Barrskogarnas barn från 2014. I Byggmästars skogar finns inga skuggor, bara en yster och naivistisk naturlyrik från första till sista sidan och just det: en massa utropstecken. Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen! skrev Svenska dagbladets kritiker Therese Eriksson i sin recension. För utropstecknet är ganska sällsynt i den kulturella offentligheten, och något av ett svart får i skriftspråket överhuvudtaget. Ända sedan 1800-talet har det enligt språkforskaren Siv Strömquist varnats för detta stöddiga skiljetecken, som inte sällan beskrivs som skrikigt och vulgärt. Jag minns hur en bekant som arbetade med att besvara allmänhetens brev på Rosenbad fick instruktionen att ersätta det alldeles korrekta utropstecknet i hälsningsfraserna med ett komma utropstecknet var helt enkelt för familjärt för statsförvaltningen. Och i TT-språkets skrivregler konstateras bara helt kort att utropstecknet bör användas sparsamt. utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. För tio år sedan skrev den brittiska journalisten Stuart Jeffries i The Guardian om en renässans för utropstecknet i den digitala tidsålderns kommunikation, där detta skiljetecken kan innebära den stora skillnaden mellan det avmätta och det förtjusta. Vi ses på konferensen [utropstecken] förmedlar något helt annat än Vi ses på konferensen [punkt]. Forskning visar också att kvinnor använder utropstecken i högre utsträckning än män, vilket språkforskaren Carol Waseleski förklarar med att utropstecknet kan utstråla vänlighet vilket alltså anses utmärkande för kvinnors sätt att kommunicera. Men utropstecknets status som det mest förtalade bland skiljetecken rubbas nog inte så lätt. Det är en flåsig gaphals vi talar om som gjord för det militära eller för samtidens råbarkade debatter i kommentarsfält och på Twitter. Jeffries tar i sin artikel upp kriminalförfattaren Elmore Leonard, som sagt att två eller tre utropstecken per hundratusen ord prosa möjligen kan passera, vilket innebär ungefär ett per medellång roman. Fantasyförfattaren Terry Pratchett låter en av sina romanfigurer säga att fler än ett i följd av detta skiljetecken är ett uttryck för en sjuk hjärna, medan F.  Scott Fitzgerald ansåg att den som överhuvudtaget använder det lika gärna kan skratta åt sina egna skämt. Herrarna har nog en poäng, och samtidigt kan utropstecknet som fenomen bevisligen ligga till grund både för litterär intrig och tidlös komedi. I den klassiska komediserien Seinfeld kraschar förhållandet mellan Elaine och hennes författarkille för att han inte använder utropstecken i ett nedskrivet telefonmeddelande om en nyfödd bebis i bekantskapskretsen. Hon tycker att han struntar i hennes vänner, han tycker att hon är lite väl slampig med sina skiljetecken. I ett avsnitt av Sex and the city förvandlas ett utlovat utropstecken till ett frågetecken på omslaget till  New York Magazine, som pryds av en osmickrande bild av huvudpersonen Carrie. Tidningsrubriken Singel och fantastisk? formulerat som en fråga snarare än med utropstecknets sköna självsäkerhet får Carrie att ifrågasätta hela sin sorglösa livsstil. Utropstecknet är alltså ett tecken som både väcker och uttrycker känslor, och känslor får väl generellt sägas ha ganska låg status i vårt samhälle. Men kanske handlar frågan också om att utropstecknets explicita tydlighet ställs mot ett rådande stilideal som upphöjer det vaga och outtalade. I en illustrativ passage i romanen Argonauterna fastnar författaren Maggie Nelson vid de tomma hakparenteser som den inflytelserika författaren Anne Carson gett som skriftliga intervjusvar i en tidning  och som signalerar ett slags tyst och sofistikerad återhållsamhet. Nelson skriver: Åsynen av Carsons hakparenteser fick mig genast att skämmas för min tvångsmässiga drift att lägga korten mer bestämt på bordet. Men ju mer jag tänkte på hakparenteserna, desto mer störde de mig. De tycktes göra en fetisch av det osagda. Utropstecknet lägger verkligen korten bestämt på bordet, och tvingar fram ställningstaganden i en tid när det värsta man kan vara är tvärsäker alldeles oavsett vad man är tvärsäker på. På senare tid har så kallad samtalsaktivism blivit på modet, det vill säga tekniken att genom diskussion och möten försöka motverka polarisering i samhället. Här tycks förmågan att förflytta sig vara viktigare än att syna innehållet i de inte sällan extrema åsikter som genom denna typ av samtal erbjuds en plattform. Rörligheten i ståndpunkter blir närmast ett bevis för ett rörligt intellekt, och då finns inte plats för några rigida utropstecken. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Men låt oss återvända till känslorna. I den tidiga novellen Utropstecknet skildrar Anton Tjechov en statstjänsteman som vid juletid konfronteras med att han under 40 yrkesår aldrig har använt ett utropstecken: Fördömt! När använder man egentligen utropstecken? Den grammatiskt skolade hustrun får hjälpa till: Vid hälsningar och utrop och vid uttryck för jubel, indignation och ilska, upplyser hon. Den osalige tjänstemannen jagas av sina utropstecken, och ser hur människor omkring honom förvandlas till långa streck med en punkt under. För tänk om han på 40 år inte har upplevt en enda känsla som förtjänat ett utropstecken vad säger det om hans liv? Jag tror eller rättare sagt: jag vet  att det också kan gå åt andra hållet, så att de starkaste av känslor kan kortsluta användningen av detta känslotecken. Den grönländska poeten Naja Marie Aidt beskriver i den prosalyriska romanen Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka om hur sorgen efter hennes vuxna son slog sönder all syntax och begriplighet i hennes formuleringar. inget språk möjligt språk dog med mitt barn, skriver hon i en lång ordmassa helt utan skiljetecken. När mitt eget barn dog hände det något med mina utropstecken, och specifikt med dem. Utropstecknen försvann ur all skriven kommunikation, och har ännu inte återvänt. Det handlar inte bara om brist på glädje och entusiasm, utan om något som kanske står att finna i utropstecknets historiska rötter. I vår äldsta bevarade handledning i användandet av skiljetecken talas det om förundringstecken, eller punctus admirativus. Utropstecknet hör i sitt ursprung alltså hemma inför skapelsens och varats mirakel. Och för den som sett all sådan skönhet i sin nyfödda sons knubbiga ansikte finns ingen förundran kvar på jorden, inte sedan han skickats iväg för gravsättning i en mönstrad pyjamas. All förundran är borta med honom, liksom den kraft som utropstecknet för med sig till det skrivna språket mellan människorna. Annat är det i nattens ordlösa klagan, där utropstecknen kastas mot en tom himmel utan svar. Jag läser Jobs bok i Gamla testamentet, och dess berättelse om mannen som inte bara förlorar sina barn och allt han äger utan också drabbas av svåra sjukdomar. Här finns naturligt nog en hel del förtvivlade utropstecken: Ropa bara! Finns det någon som svarar?, som det står i femte kapitlet. Och lite längre fram: Om jag tänker: 'Det lättar när jag lagt mig, sömnen skall lindra min sorg', då skrämmer du mig med drömmar, förfärar mig med syner, så att jag hellre vill kvävas. Hellre döden än denna plåga! För utropstecknet må vara en flåsig gaphals som skrattar åt sina egna skämt i den politiska polariseringens tid. Men det kan också både i sin närvaro och i sin frånvaro bära på ett möjligt språk för det mänskliga livets yttersta gränser. Kristina Lindquist, kulturskribent Litteratur Naja Marie Aidt: Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka (Wahlström & Widstrand, 2018) Bibeln. Job 5:1, 7:13-15 (2000) Eva-Stina Byggmästar: Barrskogarnas barn (Wahlström & Widstrand, 2014) Stuart Jeffries: The joy of exclamation marks! (The Guardian, 29/4 2009) Maggie Nelson: Argonauterna (Modernista, 2016) Siv Strömquist: Skiljeteckensboken (Morfem, 2013) Anton Tjechov: The exclamation mark (Hesperus classics, 2008)

Detta avsnitt gästas av TCO:s skattepolitiska expert Karin Pilsäter. Vi går igenom vilka möjligheter som finns att justera i budgetförslaget. Samt vad förslaget innebär för Arbetsförmedlingen, Jämställdhetsmyndigheten, Arbetsmiljöverket och inträdesjobben. Och är budgeten anpassad efter konjunkturen? Karin Pilsäter ger tips om hur hon hade gjort för att rädda Jämställdhetsmyndigheten. Dessutom: Vad gör de egentligen på regeringskansliet i brist på regering?

DISKEN gästas av Jonas Hellberg, pappa, teaterdirektör och gift med statsrådet Lena Hallengren. Vi pratar bebisar i regeringskansliet, ungdomar på stan. Och om det är coolt att vara med i elevrådet.   DISKEN är en föräldrapodd och produceras av Mårten Ekblad och Anders Almgren. De har sammanlagt 7 barn och är dessutom omgivna hela arbetsdagarna av barn och ungdomar. De är lärare idag men kamrater sedan 1988.

Veckans avsnitt fokuserar på paret Ferdinand och Anna Boberg, två mångsyssare som knapast kan överskattas när det gäller det gäller svensk jugendepok och dess formgivning. Några av sveriges mest kända byggnader är dessutom ritade av Ferdinand, för vem har inte hört talas om Rosenbad, LO-borgen och Waldemarsudde? Litteratur: Ann Thorson Walton mfl., Ferdinand Boberg - Arkitekten som allkonstnär, Ntionalmuseum, 1997 Följ DesignPodden på Instagram @designpodden för bilder och vidare lästips. DesignPodden kommer varje vecka göra nerslag i designhistorien med fokus på 1900-talet och Skandinavien.

Färdplanen för ett fossilfritt Sverige överlämnades till regeringen och Betong LIVE sände direkt från Rosenbad. Roger Andersson pratar med Svensk Betongs vd Malin Löfsjögård och Karin Comstedt Webb och Magnus Ohlsson från Cementa. Vi hör också ministrarna Isabella Lövin och Mikael Damberg.

Om nazisternas hat och hot och demokratiska ovilja. Var går gränsen för vad ett demokratiskt samhälle kan acceptera? Om val och vägval när nazisterna blir mer synliga och tar sikte på politiken. Detta avsnitt av Konflikt tar avstamp i Nordiska Motståndsrörelsens demonstration i Göteborg och det faktum att extrema gruppers hot mot demokratin har hamnat på högsta politiska nivå. Konflikt utgår från debatten i Sverige om hur vi hanterar den här typen av grupper här. Vi besöker Kungälv som arbetat aktivt mot våldsbejakande extremism sedan mordet på John Hron på 90-talet, Kungälv som också är en av tre kommuner där NMR ställer upp i kommunval nästa år. Vi intervjuar också justitieminister Morgan Johansson på Rosenbad. Hur hanterar man liknande antidemokratiska grupper i andra länder? I Finland har Polisstyrelsen väckt talan mot NMR för att pröva i domstol om hela organisationen ska förbjudas och i Grekland pågår en rättegång mot nazistiska Gyllene Gryning, en rättegång som blir avgörande för om de kommer att kunna ställa upp i val igen. Programledare: Robin Olin robin.olin@sverigesradio.se Producent: Anja Sahlberg anja.sahlberg@sverigesradio.se

Prestationspodden ettårsjubilerar. Det firade vi genom att knacka på hos Rosenbad. Frågorna till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern var väl förberedda och vi var så redo. Trodde vi, ja. Inspelningsutrustningen visade sig ligga kvar hemma hos Per och paniken var ett faktum. Prestationspodden 34 – om prestationsångest och emotional skills under akut stress. Om att våga misslyckas och i efterhand skratta åt det. Men framförallt en intervju med minister Gabriel Wikström som berättar om sin egen utbränning och vad han vill göra för att komma till rätta med den stora stressrelaterade ohälsan i Sverige. Tack fackförbundet Vision, vår nya sponsor!

Sällan har vi skådat ett så brutalt långfinger riktat mot makten i USA. Och sällan sett journalistiken så avklädd. Medieutredningens dödskyss för andratidningar. Var Trumpfiaskot spiken i kistan för opinionsrapporteringen? "Chockbeskedet eller superskrällen. Det var som att rubrikorden i veckan inte räckte till. Som att ingen kunde sätta ord på det långfinger amerikanska väljare riktat mot makten. Allt föll platt, journalistiken som över en natt i kris. Både över valresultatet, men också över det faktum att tidning efter tidning, mediehus efter mediehus haft så fullständigt fel. En stor historia fanns där, men ingen större tidning hade den. När Donald Trump nu blir USA:s 45:e president blir inte mycket sig likt. Han har gett uttryck för ett kokande journalisthat. Ett hat, tydligen så populärt, att miljoner väljare valde att lägga sin röst på honom.  Hur kunde det här hända? Vilka blir egentligen konsekvenserna? Vår reporter Erik Petersson har i veckan kartlagt opinionsundersökningarnas kris och frågat hur journalistiken går vidare. Svajig riksdagsopinion för nytt mediestöd Så kom den då, till slut. Efter 20 månader presenterade i måndags Anette Novak sitt verk, den så kallade Medieutredningen. Intresset var stort, och det var trångt i pressrummet på Rosenbad.Vi ska ägna resten av dagens program åt det här. Vi ska vrida och vända på det förslag om ett nytt mediestöd som nu ligger på kulturminister Alice Bah Kuhnkes bord.För vi har i veckan pratat med politiker från alla riksdagens partier. Vi har pratat med utredaren och kulturministern. Men vi har också besökt dem som ser ut att bli vinnare och de som riskerar att bli förlorare. Reportrar Johan Cedersjö, Fredrik Helgesson, Lars Truedson och Jonna Westin.

Om de ensamkommande som blir av med boenden och skolkamrater. Hör röster från Mölndal, Sergels Torg och Rosenbad om valet mellan att utvisas till Afghanistan eller att stanna på gatan i Sverige. Håller Sverige på att skapa en gatubarnsmaskin? Det är grundfrågan som genomsyrar dagens Konflikt. Programmet börjar på Sergels torg i Stockholm i januari 2016, när en maskerad, svartklädd mobb försökte gå till attack mot de nordafrikanska barn och ungdomar som Konflikt handlade om den 24 september. Vad skulle hända om de fick sällskap av många, många fler unga pojkar på drift?Vi får träffa Muhammed och Mustafa, två afghanska killar som just fått avslag på sin asylansökan och fått sin ålder uppskriven till över 18 år, som tillfälligt bor på vandrarhem. De har att välja mellan att lämna det Göteborg där de har sin skola och hela sitt sociala sammanhang för att bo på en asylanläggning utanför Halmstad, eller att hanka sig fram i väntan på att deras överklagan ska avgöras och utvisningsbeslutet vinna laga kraft. Ulrika Bergqvist träffar Mustafa och Muhammed. Vi återvänder även till Sergels torg och träffar polisen Christian Frödén, som jobbar med att söka upp unga asylsökande som hamnat utanför samhället. Han ser med oro på vintern som kommer och risken att de många nordafrikanska ungdomarna nu ska få sällskap av unga afghaner. Vi besöker även det HVB-hem för ensamkommande barn som Mustafa och Muhammed nyligen tvingades lämna, efter att ha bott där i ett drygt år. Där berättar föreståndaren David Nilsson hur han upplever att Sverige lovat dessa unga människor för mycket, och att vi idag inte behandlar dem bättre än länder som Iran och Pakistan. I studion för att diskutera de unga afghanernas situation finns Lars Westbratt, statssekreterare på justitiedepartementet med ansvar för migration, och Matilda Brinck-Larsen, gruppchef på ett boende för ensamkommande på Tjörn utanför Göteborg. Programledare: Ivar Ekman ivar.ekman@sverigesradio.se Producent: Jesper Lindau jesper.lindau@sverigesradio.se

FD STATSMINISTER. När jag förberett det här programmet har jag börjat tvivla. Var det jag själv som styrde mitt liv? Blev det inte väldigt ofta tillfälligheter som ställde till det, på gott och ont? Ödet om ni så vill. Jag vill i detta program berätta för er om händelser, stora och små. Som ibland på sekunder totalt förändrat och ibland dramatiskt kullkastat mitt liv. I sitt Sommarprogram berättar Ingvar Carlsson både om politik och om privatliv. Om hur han träffade sin hustru Ingrid på en kräftskiva 1954, varför fjällvandringar varit viktiga för honom och om hur han vid 23 års ålder blir uppringd av Olof Palme som erbjuder honom att bli politisk sekreterare i Tage Erlanders statsrådsberedning. Carlsson talar också om hur han blev statsminister efter mordet på Olof Palme 1986.- När jag på morgonen den 1 mars, dagen efter mordet, lämnar Rosenbad, sluter omedelbart två livvakter upp vid min sida. Så kommer jag att leva under tio år framåt. Med starkt begränsad personlig frihet. Ständigt bevakad, var jag än befinner mig, dag som natt. Ett helt annat liv än jag tänkt mig, väntar.Ingvar Carlsson berättar också om en märklig händelse någon vecka efter valförlusten 1991, då han slår på TV:n när de borgerliga partiledarna, som just blivit klara med sin regeringsbildning, ska medverka i direktsändning.- Tro det eller ej. I detta ögonblick exploderar min TV och börjar brinna. Jag säger till mig själv. Det här är för bra för att inte tro på. Den här regeringen blir inte långvarig. Plötsligt känns det meningsfullt och nästan lustfyllt att börja förbereda oppositionsarbetet.Om Ingvar CarlssonBlev statsminister och partiordförande i Socialdemokraterna efter mordet på Olof Palme 1986. Har tidigare innehaft poster som bland annat utbildningsminister, bostadsminister och Sveriges första miljöminister.Uppväxt i ett arbetarhem i Borås. Började i statsrådsberedningen 1958 där han var sekreterare åt statsminister Tage Erlander. Ordförande i SSU 1961 och invald i Riksdagen 1964.Avgick som partiledare och statsminister 1996. Har därefter haft många nationella och internationella uppdrag. Har utrett folkmordet i Rwanda åt FN.Läser Det går an av Carl Jonas Love Almqvist nästan varje år. Tittar gärna på fotboll, helst Elfsborg.Producent: Henrik Johnsson

I veckan skedde en aktion vid Rosenbad mot Vattenfalls försäljning av kolkraften i Tyskland. Aktionen ledde till rubriker som: ”Våldsamt under aktion vid Rosenbad” och ”Starka reaktioner efter aktionen: Helt förkastligt”. Vad som verkligen hände och varför får vi höra av Julia! Stötta aktivisterna och följ dom på: Låt kolet ligga Facebook Stop coal sale

Partiledardebatten: vem hade den bästa repliken, hur funkade nya formatet och vem kan göra den mest krystade skolavslutningsmetaforen? Energiuppgörelsen - allt om kärnkraftsavvecklingen. Och utvärdering av breda blocköverskridande överenskommelser - är grå kompromisser det enda som återstår av svensk politik 2016? Klimataktivistattacken på Rosenbad - har det någon eller ingen koppling till demokrati?Med Fredrik Furtenbach, Tomas Ramberg och Henrik Torehammar.

Det svåra hundranittioförsta avsnittet med politikern/mediaprofilen Alice Bah Kuhnke. Vi pratade om knäoperationen, Almedalen, att ha vinnarskalle, Chicago, TV, politikerlön, friidrotten, Gambia, att aldrig ha lämnat in en motion, religion, beroende, statssekreteraren Per Olsson, att vara kultur vs. demokratiminister, mediekonsumtion, hur sommaren har varit, tiden i Växjö och givetvis en hel del om vem som går mest på gymmet på Rosenbad. Avsnittet presenteras av Bosch Hushåll. Redaktör och redigering: Lovisa Ohlson. Distribution: Acast. (För Android här! Och i App store här!) Musik: Nina Simone - My Way See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Mordbrand, dödshot och skändade gravar. Svenska djurrättsaktivister använder allt grövre metoder mot personer inom pälsnäringen - och Sverige är det land i Europa som är mest utsatt. Varför är det så och vad säger aktivisterna själva? Dagens Kaliber handlar om personer som är beredda att offra sin egen frihet i kampen för djuren. Och från fängelset planerar de nya aktioner. — Här är verkstan och det då… Lite halmförråd och strö och sånt, lite maskiner, underlättar arbetet. — Kommer vi ut till djurstallarna här då. — Det är väl inhägnat ändå här... — Ja, det måste man ju ha. Förr i tiden hade man inhägnader för att hålla djuren på insidan. Men i dag får man nästan göra lite tvärtom, det är för att hålla såna som inte ska vara innanför staketet på rätt sida. I byn Hasslösa mellan Lidköping och Skara på Västgötaslätten, i en anläggning alldeles intill landsvägen, bedriver Thom Olsson uppfödning av minkar. I 150 meter långa längor, omgärdade av plåtstaket och taggtråd, finns över 3000 burar för de långsmala djuren. Han driver en av Sveriges drygt 70 minkfarmer, och startade sin verksamhet under 2013. — Jag vill hålla på med djur, jag gillar att bo på landet, och hålla på med djur. Och sen faller det sig lite naturligt när jag har släktingar som håller på med mink då. Jag ville hålla på med nåt sorts djur, och det här var ju det som jag hade sett mest utav och kände att det är den kunskapen som jag är mest och duktig på då. Så det kände jag som ett bra val. — Det är bara galler här, det är inte så mycket utrymme att röra sig på för minkarna i buren? — Om man jämför minkens storlek och oss människors storlek så är det som att vi skulle ha en trerummare med fyra etagevåningar på 140 kvadrat ungefär. Och jag tycker inte att det känns så litet. Minkburarna på Thom Olssons gård mäter 90 gånger 30 centimeter och är knappt en halvmeter höga. Därtill en sovlåda med spån under själva buren. — De är ju cirka sex månader då, när man avlivar dem. Sen sparar man alltid några till avelsdjur till nästa år då. Och så går året runt så. Minkåret börjar ju i mars, och så parar man dem, och sen får de valpar och valparna växer upp och blir stora och man kollar vilka avelsdjur man ska över till nästa år och så tar man och avlivar de andra då. — Och då finns det nån anläggning för det här, på gården då? — Ja, jag har en vagn då som jag har med mig ut med koldioxid eller kolsyra, som de andas in och sen somnar de in. Så det går väldigt smärtfritt för djuren då. Thom Olsson och hans familj har fått betala ett högt pris för att han föder upp minkar och sedan säljer djurens päls. I det här programmet kommer vi att berätta om en liten cell av djurrättsaktivister, en handfull personer som har använt extrema metoder som aktivister aldrig tidigare har använt i Sverige. Men först ska vi backa bandet några år. Det är hösten 2010 och utanför klädbutiken Fiourucci i centrala Göteborg står en grupp demonstranter från organisationen Djurrättsalliansen och skanderar slagord: — Päls är mord, blod på era händer! Päls är mord, blod på era händer! I november 2010 berättade Kaliber om hur butiker i Göteborg som säljer kläder med päls fick besök av fredliga demonstranter på dagarna, men på nätterna krossades rutor av okända personer och butiksägare hotades. I programmet intervjuade vi en talesperson från Djurrättsalliansen. Han jobbade även som ombudsman på Miljöpartiets ungdomsförbund i Göteborg. — Detta är en del i vår kampanj som heter ett pälsfritt Göteborg, som går ut på att vi kommer att demonstrera utanför pälsbutiker tills hela Göteborg är pälsfritt. — Och hur lång tid innebär det? — Det innebär att kampanjen avslutas när hela Göteborg är pälsfritt. Så det kommer förhoppningsvis inte ta så lång tid. Men även om mannen representerade de fredliga demonstranterna så gav han även sitt stöd till dem som krossade rutor. Ett uttalande som gjorde att han blev av med sitt jobb. — Djurrättsalliansen jobbar ju bara med lagliga metoder, men vi kan ha en förståelse för dem som tycker att kampen mot djurplågeriet går för långsamt. Drygt ett år senare, 2012, dömdes en annan av de personer som hade stått och demonstrerat utanför butikerna för flera av hoten mot butiksägarna. Och demonstranternas talesperson dömdes senare för olaga tvång mot en av butiksägarna efter att ha fått henne att skriva på ett kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter. Här kunde historien ha slutat. Men några aktivister bestämde sig för att ta kampen för ett pälsfritt samhälle ett steg längre. Under 2013 drabbades en rad personer med koppling till minknäringen i Sverige av brott från djurrättsaktivister. En av dem var jordbrukaren Thom Olsson i Hasslösa. Redan innan han hade startat sin minkuppfödning fick han och släktingar motta yxor, brandbomber och brev med ett tydligt budskap om vad som skulle hända om inte den planerade verksamheten stoppades. Thom Olssons föräldrar fick följande brev från några som kallade sig för Djurrättsmilisen: “Erat hus kommer att stå i lågor. Men det när ni minst anar det. Vi har er under bevakning så vi vet när ni inte är hemma, men om ni skulle vara det är det ju inget hinder. Efter att erat hus brunnit ner till grunden kommer ni, om ni överlever branden, att få se NN mammas hus förstöras på samma sätt. Detta kommer ske förutsatt att ni misslyckas med vårat krav. Stoppa eran son Thom från att starta minkfarmen! Det är fler av oss som kan gå långt för att stoppa detta djurplågeri.” — Det är mycket i världen man inte förstår, och jag ser de här människorna som terrorister, de lever för det här och har egentligen inga andra intressen utan de vill bara förstöra för andra. Det är så jag ser det. Och även Thom Olsson fick brev. “Hur mår din mormor efter det som hänt hennes föräldrars grav?” stod det i ett dem. — Jag fick reda på det när jag fick ett brev, det stod nånting…nu kan jag inte det ordagrant, det var ett tag sen, det var nånting om en grav där, fick jag höra mig omkring och det var min mormors föräldrars grav som de hade börjat att gräva i. Men…  det var ju gamla, gamla släktingar som de hade grävt upp, och jag kände ju inte dem, det var mest min mormor som tyckte det var sorgligt för det var hennes föräldrar som låg där, men jag hade ju inte så ont utav det, men jag tycker det är synd att man ska förstöra för andra då, som inte har med det att göra överhuvudtaget. — Hur reagerade din mormor på detta? — Hon blev ledsen och så, men hon sa det att det var väl ingenting, de har ju varit döda så länge så det kan väl inte hända så mycket med det. I graven hade någon grävt en 70 centimeter djup grop, och själva gravstenen var vält. Thom Olsson var inte den ende minkuppfödaren som fick en anhörigs grav skändad av djurrättsaktivisterna. I Södertälje grävde de upp en annan gravsten och transporterade den till en trädgård i Katrineholm som tillhörde släktingar till den döde. Men det var en tidigare attack som gjorde att polisen kom gärningsmännen på spåren. Vi går tillbaka genom verkstan och bort mot den röda stuga där Thom Olsson bor. — Här var garaget. — Här var garaget och nu ser man ingenting. Bara en sandhög. Och då låg du och sov i huset här femtio meter härifrån? — Ja, det gjorde jag. Och så hörde jag att det knackade då, eller det var väl inga knackningar, jag sover rätt tungt på nätterna, det var polisens sirener egentligen som jag hörde för de fick sätta på dem innan de hörde att det rörde sig i huset, så då vaknade jag och så kom jag ut. Det var egentligen ren tillfällighet, hade inte poliserna kommit förbi här då hade det nog tagit sig i flera hus och så hade det nog brunnit upp alltihop. En sommarnatt för två år sedan brann alltså Thom Olssons garage ner till grunden. Detta var dagen efter han hade blivit intervjuad i lokalradion om sina planer på att starta minkfarm. P4 Skaraborg hade tidigare rapporterat om en lantbrukare utanför Hjo som efter hot bestämt sig för att inte bli minkfarmare. Men Thom Olsson lät sig inte avskräckas. — Nej, det känner jag inte att jag är rädd för hot. Det är klart att jag… det är ju tråkigt att andra ska bestämma vad jag ska arbeta med. Min inriktning är att sköta om de här djuren jag tänker satsa på nu då och kunna livnära mig på det i framtiden. Efter mordbranden fick polisen tillstånd att använda telefonavlyssning av misstänkta personer. Det var kammaråklagare Sofia Karlsson som ledde polisens arbete, och Kaliber träffar henne på polishuset i Skövde. — De här olika brotten pågick ju under ett drygt halvår. Borde ni inte ha gripit de här tidigare om det var kända personer? — Även om vi kunde se att det fanns saker som var i riktning mot de här misstänkta så var det väldigt svårt att knyta dem till alla brotten, och vissa delar hade vi bara brev som var skrivna och vi kunde se att det var förmodligen samma person som hade skrivit breven men inte så mycket mer. Så det handlade om att det var väldigt mycket pusselbitar som var tvunget att fogas samman, och det var egentligen inte förrän vi hade möjlighet att använda oss av hemliga tvångsmedel och få kittet som fogade samman den här gruppen i våra ögon då, som vi kunde se hela bilden och kunde koppla allting samman. — Hur allvarligt ser du på den här typen av brott? — Det är ju klart att det här är allvarligt, och precis som jag hävdade när vi satt i rätten under rättegången så menar jag att det faktum att det finns det här motivet bakom brottet, att man vill så att säga sätta demokratin ur spel, att man vill med våld tvinga sig till en samhällsordning som man själv tycker är den rätta, det är ju allvarligt och det ska ses som allvarligt. — Brotten de dömdes för senare har ju begåtts i olika delar av landet. Har det haft någon betydelse för möjligheten att bedriva utredning? — Det komplicerar ju det hela. Den här typen av brottslighet är komplicerad så till vida att gärningspersonerna har ju ingen koppling till platserna, nån naturlig koppling. Det är inte så att man gör det här för att man vill hämnas någon elak fiende, det är inte så att man gör det för att man känner till trakten utan det här är personer som söker upp sina måltavlor istället, och det har ju varit som sagt var på väldigt många olika platser. Kaliber idag handlar om radikala djurrättsaktivister som anlägger bränder, mordhotar och skändar gravar i kampen för ett Sverige utan pälsindustri. Fyra djurrättsaktivister, tre män och en kvinna, dömdes förra året till fängelse för brotten mot minkfarmarna 2013. En av aktivisterna erkände branden av Thom Olssons garage. Det var det enda brottet som någon i gruppen tog på sig. En annan av de fängelsedömda aktivisterna, mannen som i egenskap av talesperson för Djurrättsalliansen intervjuades i Kaliber 2010, sitter nu av ett straff på ett år och nio månader, dömd för bland annat gravskändningen i Södertälje och för att ha skickat hotfulla brev. I dag representerar han ingen organisation eller politiskt parti. För första gången efter domarna kommenterar han och en annan av de dömda nu händelserna. Från fängelset skriver den tidigare talespersonen till oss: “Det jag har varit inblandad i ångrar jag inte en sekund. Har jag lyckats rädda en enda mink från döden, så har jag lyckats. Även om jag blev dömd till fängelse så tycker jag att det var viktigt att vi visade att det är inte okej att starta upp dessa dödsläger. Vi valde att sätta hårt mot hårt och jag hoppas och tror att andra aktivister kommer att följa våra exempel.” Att minkfarmaren Thom Olsson ser aktivisterna som terrorister kommenterar han så här: “För mig är begreppet terrorism kopplat till en grupp människor som dödar oskyldiga individer, så det är väl snarare de som är terrorister. Sedan har frihetskämpar i alla tider kallats för terrorister, som till exempel Ghandi, Nelson Mandela med flera. Inte för att jag jämför oss med dem på något sätt, men det är i sammanhanget intressant.” Den andra aktivisten dömdes till två och ett halvt års fängelse, och skriver från en annan anstalt: "Jag agerade utifrån medkänsla. Framöver kommer jag dock använda andra metoder. Att rädda djur är inte nödvändigtvis moraliskt fel, även om det för stunden är olagligt. Jag har inget emot någon pälsfarmare eller annan djurplågare personligen, men de måste sluta förstöra andras liv. Jag skulle inte vilja leva med tiotusentals liv på mitt samvete.” De berättar också att de nästan dagligen får uppmuntrande brev från andra djurrättsaktivister. Men det öppna stödet för deras aktioner har i Sverige varit väldigt litet. Men det finns en svensk Facebook-sida till stöd för dem. Personerna bakom har bland annat samlat in pengar till ”cellen” genom att sälja t-shirtar med slagord om djurrätt. Till Kaliber skriver en av dem att de dömda är hjältar och att den stat som låser in ”såna kämpar men tillåter massmord är kriminell”. Däremot har det internationella stödet varit mer öppet. I mars 2015 genomfördes till exempel manifestationer för den svenska djurrättscellen både i Paris och i Rom. Utanför svenska ambassaden i Rom har ett tjugotal personer samlats för att, som talaren säger, ge sitt fulla stöd till de svenska aktivisterna. Gruppen skanderar slagord ackompanjerat av trafikbrus och italiensk rock, och håller upp en sju meter lång banderoll som säger ”Solidaritet från Rom” och de fängelsedömda svenskarnas namn. Någon delar ut flygblad och frukt, andra samlar namnteckningar för att överlämna till den svenska ambassadören. Det är ingen tillfällighet att demonstrationen äger rum just i Rom. En av de dömda djurrättsaktivisterna har tidigare besökt sina italienska kollegor och deltagit i kampanjer mot djurförsök i landet. Italien ligger högt i statistiken över brott från djurrättsaktivister. Men det europeiska land som toppar när det gäller olagliga aktioner mot pälsnäringen är Sverige. Det visar en inofficiell sammanställning som Kaliber kan redovisa. Sedan 2003 har enligt statistiken uppemot 600 sådana aktioner begåtts i Sverige, följt av Italien med 200. Siffrorna kommer från den brittiske säkerhetsanalytikern Steve Solley, som tidigare har jobbat inom Scotland Yard men i dag arbetar för pälsindustrin med att göra riskbedömningar. Han har under drygt tio år samlat information om den här typen av aktioner. Informationen har han hämtat från bland annat aktivisternas egna sidor på internet, och direkt från de drabbade branscherna. Någon motsvarande officiell statistik över djurrättsbrott i Sverige finns inte, eftersom de inte går in under en egen brottskod utan rubriceras som till exempel olaga hot eller mordbrand. Enligt Steve Solley beror den höga andelen brott mot pälsnäringen i Sverige på flera faktorer, bland annat att den här typen av brott under många år inte har prioriterats av svenska myndigheter. — I think because Sweden is a very sort of relaxed and liberal country I think activism for many years wasn't a high priority for the police nationaly or localy. And of course you have a vibrant fur breeding industry in Sweden, and you also have a very fresh and vibrant retail market, so you have the targets, you have the activists and you have a probably low attention from the authorities. De senaste åren, efter att polisen grep den nu dömda djurrättscellen, har antalet brott mot den svenska pälsnäringen i princip upphört. Steve Solley pratar om hur den här typen av aktivism följer en cykel, där brotten blir allt grövre tills samhället reagerar med hårda straff. Då avtar brotten. Men med tiden börjar det om igen på en lägre nivå och med nya aktivister. Kerstin Jacobsson är professor i sociologi vid Göteborgs universitet. Hon har forskat på djurrättsrörelsen under många år, och har en liknande analys. — Det här med militansen går i vågor. Det som är speciellt med de här sista årens aktioner är att man har valt att gå ett steg längre. Tidigare har man haft Djurens befrielsefront som modell, där man då gör olagliga aktioner, ekonomiskt sabotage, fritagningar av djur, men där man avstår våldsaktioner mot människor och djur. Medan man nu då har haft några stycken, en handfull aktivister, som har gjort aktioner under modellen Djurrättsmilisen. Och det är utifrån en engelsk förebild. Och det som är speciellt för Djurrättsmilisen är ju att de tar avstånd från den här ickevåldskoden som Djurens befrielsefront säger sig stå för. — Vad är det som driver dem till att till exempel skända en grav? — Gravskändningen i sig är ju menat som ett hot och en tanke att det ska bli för kostsamt att som de ser det profitera på att plåga djur. Men om man ser vad som är drivkraften så tror jag man måste förstå deras moraliska världsbild, och det är ju den här upptagenheten av djurs lidande, och där de också simulerar djurs lidande för egen del, de tänker sig in i situationen att leva ett liv i en bur, de drar paralleller mellan köttkonsumtion och att äta lik, industriell djurhållning som koncentrationsläger. Och med den här moraliska världsbilden så följer ju dels att det blir väldigt plågsamt att leva i ett samhälle där man hela tiden ser… det räcker att gå in i en livsmedelsaffär där de ser produkter av det här djurförtrycket… — En annan sak som man pekar på det är att på individplanet många har nästan religiösa… om man ska dra en religiös parallell, starka omvändelseerfarenheter. De kan vittna om enskilda händelser där de har fått upp ögonen för djurs lidande. Det som Kerstin Jacobsson säger stämmer överens med vad de intervjuade aktivisterna berättar. För en av dem var det olika filmer och besök på bondgårdar som väckte engagemanget: ”Det är några av de hemskaste upplevelser jag varit med om, inte minst grisindustrin. Jag sitter nu i fängelse men det kommer aldrig kunna mäta sig med vad djuren i djurindustrin genomlider. Jag kommer dessutom levande ut.” Och Djurrättsalliansens tidigare talesperson beskriver det så här i ett brev till oss: ”Jag läste all litteratur jag kunde få tag på, jag besökte pälsfarmer och slakterier. Det var svårt att ta in allt elände och alla fruktansvärda bilder, men jag är väldigt glad att jag gjorde det för nu såg jag sanningen. Efter att ha mött djurens blickar och sett deras verklighet kände jag mig tvungen att engagera mig för att förändra deras förhållanden och krossa den fruktansvärda djurindustrin.” Från Göteborgs universitet förflyttar vi oss till riksdagen i Stockholm. Även om polisen lyckades lösa brotten mot Thom Olsson och de andra minkfarmarna så finns en kritik om att den här typen av kriminalitet inte tas på allvar. I höstas uppmanade riksdagen regeringen att prioritera frågan. — Då heter jag Cecilia Widegren och är moderat riksdagsledamot från Skaraborg. Hon kommer från samma del av landet som minkfarmaren Thom Olsson. — I grunden handlar det om att det är näringsidkare som på landsbygden driver företag, lever upp till de ganska tuffa djurvälfärdskrav men också svensk lagstiftning, att i grunden har de samma rätt som alla andra att driva näringsverksamhet så länge det finns en majoritet för detta i Sveriges riksdag och den lagstiftning vi har. — Varför tycker ni att just de här brotten är särskilt allvarliga? — Använder man brottet som ett sätt att påverka det demokratiska innehållet så menar jag att man på sikt har ett mer anarkistiskt samhälle och därmed ett samhälle där alla inte har ett lika värde. Och min grunduppfattning och mitt grundarbete som riksdagsledamot är ju att företräda andra men att vi alla har det här lika värdet. Och de här typerna av brott är faktiskt ett exempel på den här typen av demokratibrott som man inte ska tolerera. På frågan om vad alliansregeringen under sina år vid makten själva gjort för att bekämpa brotten från djurrättsaktivister, svarar Cecilia Widegren att man samlat polisen i en myndighet. Nu menar hon att det är upp till den nya regeringen att dra fördelar av detta. — Jag menar ju på att inrikesministern måste se till att leva upp till de beslut som riksdagen har fattat. Det handlar både om skärpning av straffskalan, men också att utöka stödet för dem som drabbas direkt och indirekt. Och vi är alla överens om den nya polisorganisation nu som har byggts upp sen årsskiftet, men det är viktigt att även regeringen markerar i de regleringsbrev som man styr myndigheten med att den här typen av brott är nånting som man mycket väl ska ha prioriterat som ett nationellt gemensamt ansvar. Finns det skäl att göra mer för förhindra och lösa brott från djurrättsaktivister? Ett par hundra meter från riksdagen ligger Rosenbad, och där träffar vi inrikesministern och socialdemokraten Anders Ygeman, som har det högsta politiska ansvaret för polisens arbete. — Det saknas ju egentligen en nationell samordning kring den här typen av brott, vilket kan försvåra en del utredningsarbete. Finns det inte skäl att införa andra åtgärder? — Det tycker jag absolut, och vi har ju tidigare haft en ordning med 21 olika polismästardistrikt, med 21 olika bilder, men nu får vi sen årsskiftet en gemensam polismyndighet i hela landet, och då ökar möjligheterna att kunna ha en gemensam nationell bild. Då försvåras också den typen av brottslighet som rör sig mellan länsgränserna. I höstas gav Justitieutskottet i uppdrag till regeringen att prioritera brott som begås av djurrättsaktivister, i betydligt högre grad än vad som görs idag. Men regeringspartierna och Vänsterpartiet reserverade sig mot beslutet. — Skälet är helt enkelt att man vill prioritera ett antal olika brottstyper men man glömde en sida, nämligen vilka brottstyper man ska prioritera ned i så fall för att få resurser och tid att göra det. Och väljer man att prioritera alla saker, då prioriterar man i själva verket ingenting. Och vi tycker det är viktigt att polisen utifrån den verklighetsbild man har ute i lokalsamhället prioriterar sitt arbete. Vi har tidigare i programmet berättat att Sverige är det europeiska land där pälsnäringen sedan början av 2000-talet varit mest drabbat av illegala djurrättsaktioner. Den brittiske säkerhetskonsulten Steve Solley menar att det bland annat beror på låg prioritet från svenska myndigheter. Men Anders Ygeman menar att polis och rättsväsende prioriterar brotten. Vi visar siffrorna för honom.                                                                                                                        — Det är naturligtvis ett besvärande faktum att det har sett ut så, nu ser ju utvecklingen på senare år ut som om vi har brutit den utvecklingen och det sker betydligt färre såna brott. Men det här är en allvarlig brottslighet och min bild är att polisen tar det här på största allvar. — Olika experter som jag har pratat med säger att de här brotten går i vågor, att man kan förvänta sig kanske en ny sån här brottsvåg med tiden. Men finns det nånting som gör att Sverige måste titta extra mycket på detta, jämfört med andra länder? — Jag tror vi måste ta på allvar alla som vill förändra samhällsutvecklingen med metoder som inte är acceptabla, med våld eller med hot. Och då är det demokratiska samtalet som måste föras nu, för att vaccinera oss mot en sån här cykelsutveckling i framtiden. Minkfarmaren Thom Olsson tittar ut över den plats där hans garage en gång stod. — Du har inte varit rädd i efterhand för vad som hade kunnat hända? — Det är klart, jag har sagt det i tidigare intervjuer att om de vill att jag ska sluta att föda upp mink så får de göra det ordentligt, då får de ta död på mig i så fall. Sen får vi se om de kan gå så långt, men det hoppas vi att de inte gör då. — Du viker inte dig? — Jag tänker aldrig vika mig. Men inte heller djurrättsaktivisten som intervjuades i Kaliber 2010 tänker vika sig. “Jag har utnyttjat tiden här i fängelset till att utveckla mina kunskaper och strategier för att föra kampen vidare. Hur tänker jag inte avslöja då mina antagonister säkerligen lyssnar på detta. Men de som plågar djur gör rätt i att byta bransch. Komvux har utmärkta omskolningsmöjligheter. Vi kommer att fortsätta konfrontera och avslöja djurplågeriet till dess att djurplågarna blir tvungna att lägga ner sin verksamhet.” Kaliber i dag är slut. Vi har berättat om en liten grupp djurrättsaktivister som gick från att vara fredliga demonstranter till att skända gravar, och om hur Sverige sticker ut som det europeiska land där aktivisterna är som mest aktiva mot pälsindustrin. Reportrar: Nana Håkansson och Magnus Sandelin Producent: Annika H Eriksson Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

Riihkabeaivvi sardnideaddji! Årets näst sista avsnitt bjuder som vanligt på en vild blandning trams. Allt ifrån vem ryssarna anser vara årets man, avlyssningar i Rosenbad och vad vi googlat på i år till kvinnoregister, kulturens olika betydelser (ja, vi har hela listan) och andre vice talmän som inte vet när de ska sluta prata. Medverkande:Sara Bäcklund, Michael Landén

Riihkabeaivvi sardnideaddji! Årets näst sista avsnitt bjuder som vanligt på en vild blandning trams. Allt ifrån vem ryssarna anser vara årets man, avlyssningar i Rosenbad och vad vi googlat på i år till kvinnoregister, kulturens olika betydelser (ja, vi har hela listan) och andre vice talmän som inte vet när de ska sluta prata. Medverkande:Sara Bäcklund, Michael Landén

Jag kunde inte hjälpa som jag ville. Arbetstrycket var inte av denna värld. Hela tiden en känsla av att aldrig hinna jobba igenom någonting. Konstant dåligt samvete för att man bryter mot lagen. När Kaliber skildrat socialtjänstens kris har reaktionerna inte låtit vänta på sig, i det tredje och avslutande programmet i serien summerar vi och blickar framåt. Hur ska krisen lösas? ”På Socialkontor barn och ungdom har vi haft flera utredningar och anmälningar som inte kunnat handläggas för att det varit kort om folk, vilket så klart drabbar de utsatta barn och ungdomar som det handlar om.”  ”Vissa morgnar har vi både dubbelt och tredubbelt mot vad vi haft föregående år.” "Framtidsmässigt är det oro, det är det.”    Det här är tredje delen i Kalibers granskning av socialtjänsten. I fotspåren av vad vi beskrivit i de två tidigare programmen har en stor debatt väckts. Många runt om i Sverige har vittnat om hur arbetet med att stödja utsatta barn och unga inte fungerar. Philip är en av dem som upplevt brister i de socialtjänstkontakter som han har haft. Han har berättat om hur han som barn placerades på familjehem på grund av att hans mamma i perioder var inne i svårt missbruk. Han säger att han saknade det stöd och den kontinuitet som han hade behövt. - Det som hände, de flesta av de gånger som jag var i kontakt med socialtjänsten, var att jag fick träffa nya handläggare hela tiden och nya personer som skulle sätta sig in i min historia och i mitt liv och i min framtid, säger Philip. - Det var väldigt jobbigt att varje gång behöva återberätta det som hänt, dels det som hade hänt innan och sen den situationen som var där. Hade det kommit mer frågor så hade jag öppnat mig mer. Jag tror att jag hade berättat mer i vad jag kanske hade velat ha i form av stöd och hjälp och på det sättet kanske sluppit många av de minnen som jag har och de situationer jag har behövt uppleva. Vår undersökning visar att personalbristen är akut. Erfarna socialsekreterare flyr yrket och det är vanligt att helt nyutexaminerade socionomer arbetar på socialtjänstens barn- och ungdomsvårdsenheter och där måste ta tag i riktigt tunga ärenden.   Elin Franzén, socialsekreterare i Hultsfreds kommun, berättar hur svårt det kan vara att som ny hantera sådana. – Det kan ju vara barn som vill ta livet av sig eller utsatts för sexuella övergrepp. Hur bemöter man det? Jag har ingen aning. Jag har inte fått någon utbildning i hur man i ett samtal kan svara på det. Efter bara tre år i yrket började Elin att jobba med barnutredningar inom socialtjänsten i Hultsfreds kommun. - Det är en väldigt stor utmaning att sitta i ett rum med en familj och ha svåra samtal med barn, det har vi ju ingen förberedelse alls för. Vi ska, lite senare, återvända till Elin och det där om hur de nya, ”framtidens socialsekreterare”, rustas för sitt uppdrag. Personalbristen är stor över hela landet Att läget för utsatta barn och unga i Sverige är allvarligt, det visar Kalibers undersökning.  Vi skickade ut en enkät till landets kommuner i höstas. Frågorna handlade om hur personalsituationen ser ut när det gäller socialsekreterare på kommunernas barn- och ungdomsvårdsenheter. 222 kommuner svarade på enkäten. Hälften av dem saknade tillräckligt med personal, de hade vakanta tjänster och obesatta vikariat. Och så många som 70 procent av kommunerna rapporterade att de har svårigheter att rekrytera socialsekreterare med rätt kompetens. – Det har varit svårt, vi har haft annonser ute sen i somras men det är svårt att hitta erfaren personal, det är många nyutexaminerade som söker, men vi kan inte bara anställa nyutexaminerade utan vi måste också ha erfaren personal, säger Ann Törnqvist, chef för ungdomsenheten i Kungsbacka. – Framtidsmässigt är det oro. Det är klart att man är orolig också för att den erfarna och kompetenta personalen, som vi har idag, försvinner till andra jobb för att de inte orkar med det här trycket, säger Eva-Lena Odeling, ansvarig för kommunens individ- och familjeomsorg i Surahammar. Men det är inte bara tomma stolar som är bekymmersamt för socialkontoren runt om i landet. Bland de 85 Lex Sarah-anmälningar, som vi begärt ut från Inspektionen för vård och omsorg, hittade vi tolv fall där socialtjänsten helt missat en eller flera orosanmälningar om barn som riskerar att fara illa. Att situationen är så här kritisk har uppmärksammats även tidigare i år. När nyheten om Yara nådde oss, då blev det tydligt vad socialtjänstens – som många kallar det – orimliga arbetsförhållanden kan leda till. Denna 8-åriga flicka hittades död i sitt hem, utsatt för kraftigt våld. Socialkontoret hade fått in flera orosanmälningar om henne, så hur kunde det ske? Larmet om att den nu misstänkt mördade åttaåriga flickan i Karlskrona for illa blev liggande i ett postfack hos socialförvaltningen i över en vecka. Men att handläggare på socialförvaltningen inte hinner med är ingen hemlighet. I Socialförvaltningens bokslut för 2013 står det klart och tydligt att förhandsbedömningar och utredningar inte hinner göras inom de lagstadgade tiderna – Nej, det hinner vi inte med, säger Annette Hansson, 1:e socialsekreterare för utredningsgruppen vid familje- och ungdomssektionen i Karlskrona kommun. I den efterföljande externa utredningen, av hur kommunen agerat i samband med att Yara misshandlats till döds, konstaterades att 11 olika handläggare på socialförvaltningen hade varit inblandade i ärenden som rörde henne, under tiden före hennes död. Kalibers granskning har rivit upp många känslor Flera av de fall som vi skildrat här i Kaliber har också rört upp starka känslor. Vi har berättat om ett socialkontor i landet som inte fick sin post levererad på minst fyra dagar på grund av att en postbox fått nytt lås, om mejllådan på Västerås barn- och ungdomsvårdskontor som inte öppnats på nästan ett år.  I den fanns flera orosanmälningar om barn som misstänkts bli misshandlade. Och vi har hört en polis i Sundsvall tala om hur han letade stöldgods i en lägenhet och istället fann han en smutsig, hungrig, apatisk ettåring övergiven i en spjälsäng, med surrande spyflugor som enda sällskap. Efter programmen har vi nåtts av många lyssnarmejl och i den stora högen av e-post från människor, som på olika vis arbetat i eller haft kontakt med socialtjänsten, har vi plockat ut några. Flera av dem från numer före detta socialsekreterare. Vi citerar några av dem här. ”Det är skört – det räcker med att några slutar så gungar det till. Det finns inga marginaler. Kan räcka med att någon blir sjuk. En kille som vi hade hand om – om vi haft mer tid och ork hade vi kunnat hjälpa bättre. Han dog.” ”Många familjer har ett superlågt förtroende för socialtjänsten och då blir det svårt att hjälpa. Så det blir också en ond cirkel.”  ”Äntligen! Det betyder så oerhört mycket att ni tar upp krisen i socialtjänsten. Programmen har för mig blivit ett sorts vittne för den verklighet jag jobbar i. I och med ert program får jag och många av mina kollegor en upprättelse.”  ”Helt sant hela programmet. Jag har själv varit involverad i socialtjänsten med min dotter för 6 år sedan och precis så här som ni beskriver var det! Nya unga nyutexaminerade handläggare som slutade och nya tog över. Jättedåligt!”  ”Det var helt insane. Trycket som var där var inte av denna värld. Tunga ärenden och hela tiden en känsla av att man aldrig hann jobba igenom någonting. En kollegas ord har etsat sig fast; 'Jag gör såhär, sa han, jag väljer ett eller två fall där jag jobbar på hela vägen igenom. Resten försöker jag mest hantera. Det är en strategi för att klara jobbet.”   ”Om jag hade känt att det var möjligt att stanna, då hade jag säkert kunnat bli en jättebra socialsekreterare.”  Självfallet fungerar många socialförvaltningar runt om i landet väl men flertalet har stora problem, visar Kalibers undersökning. Och det är inte bara ett ständigt underskott på personal som många menar försvårar arbetet. Även skärpta lagar och skärpta krav på dokumentation nämns ofta som en orsak till att jobbet blir tyngre. För att förbättra skyddet för utsatta barn har ytterligare skärpningar av socialtjänstlagen gjorts. Bland andra att de som på olika sätt jobbar med barn och unga är skyldiga att lämna in en orosanmälan till socialnämnden om de får minsta lilla misstanke om att ett barn kan fara illa. Paradoxalt nog kan de här nya lagarna bidra till att många barn som är i behov av hjälp och skydd inte får det stödet. Det säger flera av de socialsekreterare som vi pratat med under arbetet med programmen. För i och med det har mängden ärenden som socialtjänsten måste hantera tilltagit rejält. Dessutom måste fallen dokumenteras på ett betydligt mer detaljrikt sätt nu jämfört med tidigare. Och det är en tidskrävande uppgift.  Pia Tham är filosofie doktor i socialt arbete och forskare vid högskolan i Gävle och hon har gjort två stora enkätundersökningar bland socialsekreterare som gör utredningar och tar emot anmälningar som gäller barn och ungdomar. Den ena genomfördes alldeles nyss och den andra för 11 år sedan. 349 socialsekreterare i Stockholms län deltog. - Enkäten innehåller drygt 180 olika frågor, de handlar om arbetsmängd, om vilket stöd man får från chefer och kollegor och om vilken andel utredningar som man är ansvarig för, säger hon. På de dryga tio år som gått mellan de bägge studierna, har socialsekreterarna fått se sitt yrke förändras. Inte minst när det handlar om hur många och långa stunder som de får sitta ner och prata med sina klienter, öga mot öga. Pia har i enkäten ställt en fråga som handlar om hur stor del av arbetstiden, på ett ungefär, som socialsekreterarna i studien använder till direktkontakt med sina klienter. - Nu har jag tyvärr inte siffrorna med mig, men det hade minskat väldigt mycket sen den förra undersökningen. Man har inte tid att ägna den tid man vill till klientsamtal. Och att dokumentationskraven ökat väldigt mycket, det berättar även cheferna. Och att det ibland kan bli absurt att man idag får ägna tid åt att skriva sådant som egentligen är ganska onödigt att skriva ner. Som bara tar extra tid. - Och det är ju egentligen det som man vill göra när man arbetar som socialsekreterare. Man vill ju ha tid för klientkontakter och tid att hjälpa människor vidare i sina liv.  Nyutexaminerade får ofta de tyngsta jobben  Pia Tham har även tittat på ålderssammansättningen bland dem som arbetade med barn- och ungdomsärenden. En tredjedel av enkätens 349 socialsekreterare var mellan 20 och 30 år, dvs relativt nybakade. - Jag har en fråga om hur länge man har jobbat på arbetsplatsen och hur länge man har jobbat i yrket sedan man examinerades och då såg jag att det var väldigt många som var nyexaminerade och som arbetade med den här typen av frågor – som ju är bland det svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Pia berättar att de nyutexaminerade ofta jobbade på arbetsplatser med många obemannade tjänster och inte sällan saknade de någon att fråga om. - Det kan ju vara väldigt allvarliga problem som anmäls, där man behöver gå in och fatta beslut, till exempel om omhändertaganden, säger hon. Ibland kan det vara akuta omhändertaganden. Det krävs ganska mycket kunskap, livserfarenhet och erfarenhet av yrket för att fatta de besluten. Det är verkligen inte lätt och det kan få stora konsekvenser för en familj eller för ett barn eller för en ungdom. Vi lämnar Pia Tham i Gävle och återvänder till Elin Franzén i Hultsfred. Hon tog sin socionomexamen för tre år sedan och har erfarenhet av att - som nyutexaminerad - redan tidigt få ta sig an även svåra ärenden, där barn och unga hamnat i allvarliga missförhållanden och har ett stort behov av hjälp. -När jag var klar med min utbildning kände jag mig inte förberedd för att börja jobba med socialtjänsten för att utbildningen inte är inriktad på det, säger Elin. Och de flesta som är nyutbildade hamnar ju faktiskt inom socialtjänsten. - Jag skulle önska att utbildningen var mer inriktad dels på själva samtalsmetodiken såklart, att lagarna får mer utrymme. Men det vore bra om den även tog upp det här med handläggning och dokumentation lite mer. Som det är nu, så är det ett väldigt stort fokus på det vetenskapliga och akademiska på utbildningen.  Blivande socionomer känner oro inför framtiden Vi rör oss vidare, till Socialhögskolan i Stockholm, och där hittar vi tre blivande socionomer - Saara Fahmy är 28 år och går termin tre av sju på socionomprogrammet. 23-åriga Ida Söderin är inne på termin fem och Lena Johansson på termin sex. De berättar att de redan under utbildningen får höra att det är en bister verklighet som de utbildar sig för.  - Det är inte kul att tänka att okej, jag tar examen och sen kanske jag inte pallar att jobba. Kommer jag att gå i väggen inom ett år? Å ena sidan känns det mörkt, å andra sidan tänker jag att det självklart finns ljusglimtar, ställen som fungerar bra. Alla som går programmet gör det för att de tror att det måste gå att göra skillnad, annars skulle man inte gå här. - I stunder av negativ inställning på utbildningen, funderar man över om det är någon som vill jobba med det här, men samtidigt är inte allt hopp släckt. Det finns en bild av att det går att få till en förändring och – helt ärligt – så tänker jag att jag kan jobba på andra platser än socialtjänsten. - Precis! Jag tror att det är många som tänker så, att finns så mycket annat som man kan arbeta med om man är socionom. Jag tror att många tänker att man jobbar ett tag inom socialtjänsten, bara för att lära sig systemet, men det är ingen plats där man tänker sig att man stannar. Det tror jag är ganska vanligt bland studenterna.  Socionomstudenter av idag får inte längre lika lång praktik som tidigare, men Saara, Ida och Lena menar att de – under utbildningen – ändå får en inblick i vilka villkor som socialsekreterare ofta arbetar under. Till exempel att de måste ägna mycket mer tid åt att dokumentera vad de gjort i varje enskilt fall. - Många av våra lärare pratar väldigt mycket om att allt utvärderas och att det tar väldigt mycket tid av arbetet, man får mycket mindre tid för utredning, man anställer allt färre, det blir allt fler ärenden. - Det här är något som vi fått höra genomgående under hela utbildningen, man läser det i forskningsrapporter och tidigare verksamma lärare berättar att det kan se ut så här. Det är helt sjukt att inget satsas på välfärden.  Ida Söderin, som för tillfället är ute på praktik på ett boende för ensamkommande barn, berättar att de där jobbar på uppdrag av socialtjänsten. Och de som arbetar där för kontinuerliga samtal med dem. Så i det arbetet finns inga direkta problem, men när hon gjort studiebesök på andra platser så har hon fått höra sådant som att socialtjänstemän ofta byts ut och hon menar att där stämmer bilden väldigt bra med den som Kaliber skildrar. - Men det är en blandad bild. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte, men det ska ju fungera jämt! I Sundsvall blir man av med underskott, lönerna höjs och ny personal anställs Att det inte jämt fungerar har Kalibers granskning tydliggjort. Men det finns också exempel på att man från politiskt håll nu försöker – och vill – göra något åt detta. Vi ska strax möta Cecilia Grefve, som för inte fullt en månad sedan tillträdde en helt nyinrättad post. Hon har fått regeringsuppdraget att arbeta som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Men först återvänder vi till Sundsvall där de haft stora problem inom socialtjänsten. Sedan dessa uppmärksammats nu under hösten har saker börjat hända i kommunen.  - Jag vill börja med att säga att det här barnet som hittades övergivet i en lägenhet, nu – tillsammans med sitt syskon – sen den dagen är i tryggt förvar i ett lugnt och fint familjehem. Det Torbjörn Stark, socialdirektör i Sundsvall, refererar till är ett litet barn som en polis fann – helt ensamt i en spjälsäng i en lägenhet. Vi berättade om det här i Kaliber, i det första programmet i serien. Efter den händelsen har kommunen nu vidtaget en rad åtgärder - Exempel på några åtgärder som redan är genomförda nu, för att förbättra situationen, det är att vi rekryterat en till enhetschef som börjar vid årsskiftet och som kan lasta av nuvarande enhetschefer och stötta medarbetarna på ett annat sätt, mer än vad de kan idag, säger Torbjörn Stark. Sedan detta meddelades på en presskonferens i förra veckan har Sundsvalls kommun även ”nollat” socialnämndens stora underskott så att de går in i 2015 helt skuldfria - och därmed slipper att strama åt budgeten för nästa års arbete inom socialtjänsten.  Vi lämnar Sundsvall och tar oss till Stockholm. På Socialdepartementet tar Cecilia Grefve emot i Socialdepartementets, för tillfället, ekande ödsliga entré. Cecilia är nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården och helt ny på en också helt ny post.  Den nya nationella samordnaren har fått bråttom Socialdepartementet ligger i centrala Stockholm, ett stenkast från regeringshuset Rosenbad. Där har statsminister Stefan Löfven just utlyst extraval. Cecilia Grefve berättar att regeringskrisen och nyvalet inte kommer att påverka hennes arbete. - Nej, mitt uppdrag är konfirmerat av både den dåvarande och den nuvarande regeringen, säger hon. Så det är dubbel säkerhet i det uppdraget, vilket jag är väldigt glad för. Och alla utsatta barn. Det är regeringen som beslutat sig för att tillsätta en nationell samordnare inom det här området för att på så vis ”stärka och stödja socialtjänsten i deras arbete med den sociala barn- och ungdomsvården”, som det står på regeringskansliets hemsida. Cecilia Grefve har jobbat med hälso- och sjukvård, familjeomsorg, äldreomsorg med mera i trettio år, de senaste som socialdirektör i Jönköpings kommun, med ansvar för bland annat socialtjänsten. Cecila säger att det som Kaliber berättat om - hur situationen inom socialtjänsten ser ut - är igenkännbar. - Tyvärr, så är det, säger hon. Jag kan bara bejaka att det stämmer och att det är alldeles precis därför som vi måste göra en kraftsamling kring den sociala barn- och ungdomsvården och lyfta upp den på olika sätt. Och jag måste säga att jag känner att det är det vi gör, socialdepartementet gör det och SKL gör det och fackföreningarna kraftsamlar också och ställer krav på åtgärder. Det känns som att det här är en väg för oss att gå framåt gemensamt. Kraftsamla för de barn vi är till för. I sitt regeringsuppdrag kommer Cecilia Grefve att besöka femtio av landets kommuner, vid två tillfällen. Där ska hon prata med socialsekreterare, chefer, politiker, barn med flera, för att samla in erfarenheter och ta reda på vilka svårigheter som socialtjänsten har att tampas med i respektive kommun. - Det är ett rätt omfattande besöksarbete, säger hon.        Cecilia Grefve kommer till det nya jobbet direkt från den sociala barn- och ungdomsvården i Jönköpings kommun och därifrån har hon konkreta upplevelser av krisen inom socialtjänsten. - Jag har direkt erfarenhet av personalrörligheten och att man söker sig ifrån den direkta myndighetsutövningen, till andra uppdrag i socialtjänsten. Jag har precis också fått anlita bemanningsföretag för att lösa situationerna. Det som Cecila Grefve talar om nu – att hyra in personal från bemanningsföretag för att försöka få socialtjänsten för barn och unga fungera – har blivit allt vanligare.  ”Stafettsocionomer” kallas de ibland. Akademikerförbundet SSR är oroade över utvecklingen. De har gjort en enkät bland landets kommuner. Alla deltog inte men utifrån resultatet gör SSR själva bedömningen att sju av tio kommuner i landet har använt sig av bemanningsföretag för barn- och ungdomsvård. Åsikterna om lösningen med inhyrd personal tycks gå isär. En del ser det som positivt, att det avlastar den ordinarie personalen. Andra menar att det är dyrt och tär på kommunernas ofta redan strama budgetar. Akademikerförbundet varnar för bristande kontinuitet. Att ärenden inte följs upp som de ska när de hela tiden överlämnas till nya personer. Det för oss tillbaka till det här med dokumentation – det som många inom socialtjänsten ofta återkommer till. De upplever pappersarbetet som ett stort hinder för att kunna ge utsatta barn och unga den tid och hjälp som de behöver. - När gäller administration då är det så att det administreras och dokumenteras jättemycket, berättar Cecilia Grefve. Det florerar siffror om att mellan 75-80 procent av socialsekreterarnas arbetstid går åt till dokumentation. - Det är också spännande att se om man inom ramen för det här uppdraget kan göra en mätning av dokumentationen. Men också se när är det gott nog med dokumentation. Om siffrorna stämmer, att 75-80 procent av socialsekreterarnas tid går åt till att dokumentera, då är frågan om Cecilia Grefves arbete - som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården - faktiskt skulle kunna leda till att man omformulerar socialtjänstens uppdrag så att socialsekreterarna inte behöver dokumentera lika mycket som nu. - Ibland sätter man detta mot det sociala arbetet, alltså hantverket, säger hon. Att mötet med de som vi är till för får stå tillbaka. Jag tänker att vi måste att lyfta upp den här frågeställningen inom ramen för det här uppdraget. - Men det finns också en rädsla, man vill ha ryggen fri och dokumenterar därför mer. Även det vill vi lyfta upp, den här rädslan för att göra fel. Telefonen ringer hos Cecilia Grefve. Det är dags att återgå till arbetet och ta tag i alla högar av handlingar som hon raskt behöver sätta sig in i nu, i och med jobbet som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. Hon har fått lite mer bråttom nämligen. På grund av att krisen i socialtjänsten uppmärksammats och väckt så starka känslor, har även det politiska trycket ökat och hennes uppdragsgivare vill nu få en tätare inblick i vad kommunerna i landet berättar om. - Detta uppdrag ska redovisas i sin slutform i april 2017. Men eftersom läget är som det är, har ansvarig minister bett att få återkoppling var tredje månad. Just med tanke på om det finns något som man kan göra omgående från nationellt håll och på så sätt stödja kommunerna. Det är en hög ambition och stort intresse av att kunna ge stöd. Inte bara granska, utan ge stöd. Producent: Helene Almqvist Exekutiv producent: Andreas Lindahl kaliber@sverigesradio.se

OECD utvärderar och jämför olika länders politik på områden som påverkar den ekonomiska utvecklingen. Nu har de granskat Sveriges miljöpolitik mellan åren 2004-2012. Sverige får högt betyg av OECD för klimatpolitiken, exempelvis är koldioxidskatten och de gröna elcertifikaten något som fler länder bör ta efter säger organisationen i en ny granskning. Mindre bra lyckas Sverige när det gäller att minska övergödningen av Östersjön och skydda våra hotade arter. Klotet följer upp rapporten med en direktsändning från Rosenbad där OECD:s utvärdering svensk miljöpolitik nyss har presenterats. I programmet medverkar miljöminister Lena Ek (C), Thomas Sterner, professor i miljöekonomi och Matilda Ernkrans (S), ordförande i riksdagens miljöutskott och Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson. Programledare: Marie-Louise Kristola

Veckans Vetenskapsradion Forum handlar om politik och litteratur, om vilken roll statsministerns sommarläsning spelar och om varför så många politiker kröner sina karriärer med självbiografier. När Fredrik Reinfeldt under en pressträff i Rosenbad i augusti 2011 berättade att han ägnat sommaren åt att läsa fyra deckare av Camilla Läckberg följde en högljudd debatt på landets kultursidor. Det påstods bland annat att statsministern var vulgär, populistisk och saknade bildning. När han två år senare höll sitt jultal på Skansen refererade han återigen till deckare som han läst, den här gången till författarduon Roslund & Hellströms böcker, men den här gången uteblev kritiken helt och han fick i stället beröm för sina läsvanor. Veckans Vetenskapsradion Forum handlar om politik och litteratur, om vilken roll statsministerns sommarläsning spelar och om varför så många politiker kröner sina karriärer med självbiografier. Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid, professorer i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och aktuella med boken Statsministerns sommarläsning, berättar bland annat om varför Fredrik Reinfeldts deckarläsning mötte så totalt olika reaktioner. Programledare är Urban Björstadius.

Obamanin irriterade - och lockadeUSA:s president Barack Obama har varit i Sverige i veckan. Medierna var taggade till bristningsgränsen under finbesöket. Fyra, ibland fem, mediehus sände live under stora delar av de 24 timmar som den amerikanske presidenten befann sig på svensk mark. Allt skulle rapporteras i detalj - om Obamas specialbyggda säkerhetslimosin The Beast och vilka småkakor som Obama mumsade på under sitt möte på Rosenbad. Länge var kakartikeln den mest lästa på Expressens sajt under onsdagen. Expressen hyrde in en läppläsare för att kunna ta reda på vad Obama sa när han hälsade på dom svenska ministrarna på röda mattan. Reporter Katarina Andersson har bevakat journalisterna som bevakat besöket. Klarar journalistiken Syrien bättre än Irak? President Obama har ju sagt att han har bevis för att regimen där har attackerat civila med nervgas och söker stöd - hemma och i omvärlden - för att utföra en attack i Syrien. Men det här - en amerikansk regering som säger sig ha bevis på förekomsten av hemska vapen - det har vi varit med om förr. Då, för tio år sedan, ville president Bush anfalla Irak. Den gången gjorde medierna ett dåligt jobb - som ledde till krig och ett land i sönderfall. Hur går det nu? Katarina Andersson är reporter. Verklighetens pedofiljakt i etiskt gränslandI programmet Verkligheten i P3 lyckades redaktionen nyligen fånga en barnsexköpare. Man satte in en annons om att ett barn sålde sex - och fick hundra svar. En av männen ringde för att köpa sex. Istället fick han träffa programmets reporter Magnus Arvidson som bad om en intervju - och fick det. Men metoden att lura sig fram till en intervju är kontroversiell. Reporter Lasse Truedson.Corren slår tillbaka mot hoten - med öppenhetI Östergötland har den lokala journalistiken utmanats av kriminella nätverk den senaste tiden. Organiserade gäng gör påhälsningar på redaktionerna och har synpunkter på publiceringar. Men nu har Östgötacorrespondenten tröttnat och gått till motattack - med journalistikens medel och öppenheten som vapen. Reportrar Josefin Owetz och Martin Wicklin.

Det är den största riktade satsningen regeringen gjort mot ungdomsbrottslighet på många år - Sociala insatsgrupper för unga kriminella. När pilotprojektet avslutades förra hösten talades det om "remarkabla resultat" och att "nästan alla har ändrat sin livsstil". Kaliber har gått tillbaka och granskat vad projektet egentligen resulterade i. Det är den största riktade regeringssatsningen mot ungdomsbrottslighet på många år. Projektet med sociala insatsgrupper har framställts som en succé. Kaliber granskar och finner felaktiga siffror, bristfällig utvärdering – och tveksamma slutsatser.    – Känner du igen Fredrik här? – Du var i bibilioteket… – ”Bad boys, bad boys”… ”polis, polis, potatisgris”… – Snälla, du ska ju sjunga ”Ett, ett två – farbror blå, vad händer då” – 112 Aina ju, säger Fredrik Malm. Fredrik Malm är polis i området Vivalla i Örebro – ett av ställena som var med i försöket med sociala insatsgrupper – och ”på pappret ett problemområde”, säger han. I ett hörn av Vivalla centrum öppnade ett lokalt poliskontor för några år sen. – Jobbar man lokalt så är man inte bara polis – utan de säger mitt namn. För att kunna påverka måste man har relationer. Det räcker inte med uniformen för att få respekt, man måste visa vem man är. – I början kunde de få skit när jag gick runt i uniform och hälsade. Alla i sällskapet kanske inte pratade svenska,  – ”vad pratar de om, golar han eller?”.   Vi flyttar oss bakåt i tiden, till hösten 2012. Det är presskonferens på Rosenbad i Stockholm. Två ministrar, rikspolischefen och höga tjänstemän står på podiet inför församlade media. Beatrice Ask, justitieministern, inleder: – …ett arbete med det som vi kallar för sociala insatsgrupper, som handlar om konkreta insatser visavi ungdomar som riskerar rekryteras till kriminella nätverk eller har svårt att ta sig ur kriminella gäng. Men låt oss backa bandet ännu lite till. I Kaliber förra veckan kunde du höra om hur unga från runt 11-årsåldern utnyttjas för att göra äldre kriminellas grovjobb som stjäla, hota, förvara skjutvapen och stora mängder narkotika. Vår granskning visade att de så kallade ”springpojkarna” utgör en rekryteringsbas för kriminella nätverk – och att fenomenet är spritt i stora delar av landet. Och för att försöka hejda utvecklingen med kriminella gäng tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå åtgärder för att strypa rekryteringen. 5000 unga i Sverige – riskerar rekryteras till kriminella nätverk. Den bedömningen görs i utredningen.   Ur utredningen kom också idén med att bilda sociala insatsgrupper på lokal nivå av socialtjänst, polis och skola. Regeringen skriver på sin hemsida att projektet med sociala insatsgrupper är ”den största riktade satsningen mot ungdomsbrottslighet som regeringen gjort på många år”. Samarbetstanken är inte ny: sedan 1940-talet har olika regeringar pekat på att socialtjänst och polis bör jobba närmare varann med att förebygga ungdomskriminalitet. Men ett stort hinder är att det finns stark sekretess mellan myndigheterna. Det innebär till exempel att socialtjänsten inte kan säga till polisen vilka åtgärder de sätter in mot en ungdom. Det nya i SIG-projektet är att den som tackar ja går med på att sekretessen bryts mellan inblandade parter. Är man under 18 år ska föräldrarna också göra det. Rikspolischef Bengt Svensson på presskonferensen: – Det som är det annorlunda i det här är att man utgår från individen. Här är det explicit vad ”Kalle” behöver. Tillsammans med ungdomen ska polis och socialtjänst och eventuellt andra myndigheter som kopplas in komma fram till en åtgärdsplan – och vem som ansvarar för vad. En åtgärd kan till exempel vara att en ungdom inte ska röra sig ute efter en viss tid på kvällen, eller jobba med sitt bemötande mot polisen. I pilotprojektet, som riktade sig mot 15 – 25-åringar, var totalt ett drygt 90-tal ungdomar med. Försöket pågick juni 2011 till september 2012 på 12 utvalda platser, i Örebros Vivalla – men också från Boden i norr till Malmöstadsdelen Hyllie i söder. Ingen penningspåse följde med satsningen.   Maria Larsson, barn- och äldreminister: – Rikspolischefen uttryckte sig som ”banbrytande” när vi hade vår dragning här innan på förmiddagen. Jag tror att det kan bli det. Än så länge har det inte pågått så länge – ändå är det remarkabla resultat. Rikspolischef Bengt Svensson, intervjuas av Sveriges Radios Ekot samma dag: – Det har gått väldigt bra. Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. Justitieminister Beatrice Ask flaggar för att projektet kommer fortsätta: – Det blir en fortsättning, jag är oerhört engagerad i detta. Det visas statistik också, tårtdiagram. Projektledaren på Rikspolisstyrelsen tar upp Linköping som exempel. 17 deltagare var med i piloten. Under pilotprojektet har bara fem anmälts för nya brott, medan tolv inte gjort det, säger hon. I samband med presskonferensen om projektet har rikspolischef Bengt Svensson haft en debattartikel införd i Svenska Dagbladet. Rikspolischefen skriver att han vill att arbetet med sociala insatsgrupper sprids. Han tar – Linköping – som exempel och att statistiken visar att 12 av totalt 17 ungdomar inne projektet inte misstänkts för nya brott och de fem som gjort det – har märkbart minskat sina kriminella aktiviteter: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. (...) Även om givetvis andra faktorer kan ha bidragit i dessa fall, tror vi oss ändå kunna påstå att de sociala insatsgrupperna har betydelse och ger effekt.” Återigen Linköping alltså. Såväl i presskonferensen som i debattartikeln refereras det till Linköping. Och alla tycks vara eniga – pilotprojektet med de sociala insatsgrupperna är en framgång. En kille vi kan kalla för ”Affe” är en av dem som det här verkligen handlar om. Han är 20-25 år gammal och har haft social insatsgrupp bara i några månader när vi träffar honom. Pilotområdena fortsatte att arbeta på det här sättet när projektet var över. Vi träffar honom i en svensk storstad. Han berättar att han kom in i kriminaliteten som 13-14-åring när han började sälja mindre mängder knark. – Såg man en jacka som kostade 500 så kunde man inte gå till föräldrarna för de hade det inte. Det var så det började. Med åldern blev allt tyngre, mängderna man sålde och fängelsedomarna blev tyngre. Sen tidiga tonåren har ”Affe” haft kontakt med socialtjänsten och han har dåliga efterenheter av bland annat ett ungdomshem som han menar var som en skola i brott. – De borde inte ha låst in mig när jag var 15 i tron att jag skulle komma ut som en bättre ungdom. För låser du in en ung kille med massa unga som har ett destruktivt beteende – inte fan kommer han bli bättre. ”Affe” avancerade i den kriminella världen. Tills det en dag bara tog stopp. Han avtjänade ett fängelsestraff när han fick ett religiöst uppvaknande. När han muckade hade han själv bestämt sig för att lämna det gamla livet bakom sig. Sen, efter att han kom ut och efter att han själv hoppat av gänget, kom han i kontakt med socialtjänsten och den sociala insatsgruppen. Eftersom han är så missnöjd med den hjälp han fått tidigare har han inte skyhöga förväntningar på sociala insatsgruppen. Men han vet vad han vill  hjälp med. – Från deras sida att kunna hjälpa med det man är hjälpt utav och inte vad de anser man är i behov av. Att de lyssnar och förstår vad man behöver hjälp med. Skulle det ha sett annorlunda om du inte haft den här kontakten? – Ja, det tror jag nog. Eftersom för att kunna nå dit jag nått nu, så först måste man ändra sin mentalitet. Alla gör det på olika sätt. För mig var det religionen som fick mig att ändra mitt levnadssätt. När man gjort det behöver man hjälp på många sätt. För jag vet inte hur man söker till utbildning till exempel, jag har aldrig gjort det. Ekonomi – hur fan klarar jag mig på en viss mängd pengar varje månad? – Generellt, är att det är segt i alla system. Men de gör sitt bästa. – Jag skulle säga att det är lite bättre trots allt. De är snabbare att hjälpa än vanliga soc. Har du fått mer insatser än vad du skulle haft annars? – Nja, vet faktiskt inte… Jag skulle säga att inte som det ser ut just nu har ingenting ändrats. Men eventuellt i framtiden. För att trots allt – det är ganska nytt ändå. Du lyssnar på Kaliber – om de sociala insatsgrupperna – den största riktade satsning mot ungdomskriminalitet som regeringen gjort på många år. Det här projektet som killen vi kallar ”Affe” hoppas ska hjälpa honom i framtiden – har politiker och Rikspolisstyrelsen, redan höjt till skyarna. Vi vill se vilka belägg som finns för framgångsbilden. Vi börjar med att titta närmare på siffrorna från Linköping, de som Rikspolisstyrelsen valt att lyfta fram flera gånger. Det som RPS presenterade då var att bara 5 av de 17 som deltog i projektet hade misstänks för nya brott under tiden de var med i pilotprojektet. Vi på Kaliber begär att Linköpingspolisen ska ta fram anmälningsstatistiken igen – fast åt oss. När vi granskar den ser vi att det är 10 av de 17 deltagarna som under pilotprojektet misstänktes för nya brott. Alltså inte fem som Rikspolisstyrelsen hävdade utan dubbelt så många. När vi borrar djupare visar det sig att förklaringen är att Rikspolisstyrelsen fått ut felaktiga siffror från pilotprojektet i Linköping. Och att Rikspolisstyrelsen inte dubbelkollat dem. RPS har stått på presskonferensen och pratat och Bengt Svensson har skrivit i Svenska Dagbladet – om siffror som var fel. Siffror som visade ett avsevärt tydligare – och bättre resultat än hur det verkligen ser ut. Men det slutar inte där. Rikspolisstyrelsen valde också att presentera siffror från endast ett av de 12 pilotområdena. Och innan de gick ut och berättade om resultatet, visar vår granskning, att de inte hade skickat ut nån förfrågan till alla pilotområden om liknande uppgifter. Så, det gör vi. Och när vi frågar tar fyra pilotområden till en jämförbar sammanställning åt oss. Låt oss påminna oss om vad rikspolischef Bengt Svensson sa: – Så långt som vi ser efter ett år har många brutit med sin kriminella bana. Nästan alla har ändrat sin livsstil – och väldigt, väldigt många har slutat begå brott. På de fem ställena vi haft möjlighet att granska har sammanlagt mer än hälften av deltagarna misstänkts för nya brott från att de gick med i social insatsgrupp och till då pilotprojektet formellt tog slut. Talen är så små att det är svårt att dra slutsatser av dem, men det är inte alls som de resultat Rikspolisstyrelsen presenterade. Vid presskonferensen har alltså Rikspolisstyrelsen har berättat om anmälningsstatistik som inte stämde och valt att inte ta med siffror från andra. En annan sak som man valde att inte ta upp under presentationen på presskonferensen är att Rikspolisstyrelsen faktiskt beställt en oberoende utvärdering. Ersta Sköndals högskola i Stockholm levererade den i god tid inför presskonferensen. Forskarna konstaterar att samarbetet mellan socialtjänst och polis har utvecklats i pilotområdena. Men att ”det är svårt att utläsa ett tydligt utfall för den sociala insatsgruppens påverkan på deltagarnas kriminalitet. De delgivna misstankarna pendlar upp och ned under hela uppföljningsperioden. Det går där med inta att koppla arbetssätt till utfall i kriminalitet” skriver de. I Vivalla i Örebro visar statistik över anmälningar vi begärt ut att efter att de kom med i en social insatsgrupp har alla de fyra deltagarna anmälts för nya brott – två av dem under pilottiden. Och Vivallapolisen Fredrik Malm är han inte nöjd med det. – Det konkreta resultatet – jag tycker kanske inte vi nådde fram till några bra för individerna då. Det mest positiva var att vi lyfte fram behovet att samverka mycket, mycket tydligare. Vi har ett bra samarbete med soc och skola, men måste kunna spetsa till det när det gäller de ungdomar som är kriminella. Han räknar upp en rad problem de stötte på: Polisen och soc hade olika syn på projektet, olika tidsperspektiv, både polis och socialtjänst hade hög personalomsättning. När det gällde deltagarna valde man i vissa fall ut fel personer. Och så har det varit vissa problem med att få folk att vilja gå med – att ge samtycke till att sekretessen bryts. – Det är klart att jag hade nog hoppats på mer. Man är obotlig optimist och att det här var lösningen – att får man bara komma med i SIG så går allt bra… men så enkelt kanske livet inte är alla gånger. Även om Fredrik Malm inte tycker de sociala insatsgrupperna har varit en succé här – så hoppas han det blir bättre med tiden. Efter att ha gått på sparlåga ett tag ska Örebro nystarta SIG nu till hösten i omstöpt form. – Jag tror på själva idén och ser inte hur vi skulle kunna göra på ett annat sätt. Beatrice Ask besökte ju Örebro. Varför skrattar du? – Ja, men det är ju så. Det är ju politik också… Hur framställdes projektet för henne? – Jo, men i det läget gick det ju bättre då. En kille från projektet var med och då gick det ju bra. När man räknar siffror och avhållsamhet från brott – det är väl en sanning med modifikation. Men som projekt och hur vi ville jobba och så – det kan jag väl var ärlig med tycker var bra. De involverade ministrarna och rikspolischefen var ju väldigt positiva. Minns du, kände du igen dig i den bilden? – Nej, det gjorde jag kanske inte utifrån det lilla perspektivet jag hade. Så att underlaget vi hade var nog för litet för att göra en jättebra bedömning på om själva projektidén är bra eller dålig.   Professor Johannes Knutsson har specialiserat sig på utvärderingar av polisens arbete. Han är i dag verksam vid Politihögskolen i Oslo. Och han är skarpt kritisk till att projektet med sociala insatsgrupper framställts som framgångsrikt. Det finns det nämligen inga belägg för, menar han. – Mycket av det här är någon form av ganska enkel retorik. Men vad är substansen i det hela? Enligt Johannes Knutsson går det inte med underlaget som finns att utvärdera om det är den sociala insatsgruppen som påverkat deltagare som inte begått brott under projekttiden. Man borde lagt upp det som ett experiment hos ett antal kommuner istället, menar han, med jämförelsegrupper som inte haft insatsgrupp. Enligt honom är det det enda sättet att ta reda på om en metod fungerar. Man har tagit upp Linköping som ett exempel… – Man kan inte dra slutsatser från sifforna. – Att skriva på det sättet, det är ju inte seriöst. Får jag läsa högt? Man skriver: ”Vi ser att vårt arbete har gjort skillnad. Bland de ungdomar som tackade ja till att delta finns flera som helt avhållit sig från kriminalitet under projekttiden”. Det är inte seriöst. De kan inte se det. Det är inte möjligt som det här är upplagt att säga någonting sånt. Alla verkar överens om att det är bra om polis och social samarbetar. – Ja, det är väl bra. Men fortfarande vet vi ju ingenting om substansen – samarbete är inget mål i sig, det är ju vad samarbetet utmynnar i som är det centrala. Det har beskrivits som en framgång av ministrar och rikspolischef? – Jag tror att skulle kräkas på mig själv om jag skulle säga någonting sådant efter att ha läst de här publikationerna. Jag kan inte se det vare sig när jag läser Rikspolisstyrelsens rapport eller Sköndalsrapporten. Det verkar ju finnas flera kommuner som är jättenöjda med det här arbetssättet? – Ja, men det är väl dokumenterat i forskningslitteraturen att upplevelser kan man inte lita på. Man måste ha mycket strikta bedömningskriterier för att kunna säga någonting. Vad har det här gått ut på? – Min tanke är att det var fråga om att skapa en slags positiv bild av att man gör något åt ett svårt problem. Det är ganska allvarlig kritik? – Ja. Du tycker att du har belägg för det? – Det är de tankar jag får när jag ser hur det här genomförts. Professor Johannes Knutsson tycker dessutom att det är ett stort problem med metoden att bara de som självmant gått med på att vara med i projektet omfattas av det. – Kriminalitet innebär att vi har människor som drabbas. Vi har offer, lidande, ungdomar med stor risk för socialt elände och förtidig död. Att vi inte har dokumenterade metoder att bryta det här tycker jag är väldigt allvarligt. I vår granskning kommer vi fram till att Rikspolisstyrelsen har dragit slutsatser på ett bristfälligt underlag och framställt projektet som en framgång. Och så var det ju det där med att siffrorna från den ort man valde redovisa inte ens stämde. Rikspolischefen Bengt Svensson vill inte ställa upp på intervju. Istället får vi prata med Anders Hall, som är chef för polisavdelningen som håller i projektet med sociala insatsgrupper. Bengt Svensson säger att väldigt väldigt många slutar med brott, är det så? –Av den rapportering vi fått från pilotområdena så är det så, eller låter så. Vad baseras det på siffror ni fått in från pilotområdena? – Nej, vi har inte begärt in siffror. Vi har frågat pilotområdena vad deras uppfattning är. Sifferunderlaget för att säga att väldigt väldigt många har slutat begå brott är inte så stort? – Nej, men det sifferunderlaget finns ju i så fall hos varje pilotområde. Varje pilotområde har ju förhoppningsvis en uppfattning om hur det gått hos dem. Då säger de till oss att ”vår uppfattning är att många minskat eller upphört med sin kriminalitet”. När vi får en likartad bild från alla pilotområdena så drar vi den slutsatsen. Men det behöver följas upp med en utvärdering med kontrollgrupp enligt konstens alla regler. Vi har ju kunnat begära in uppgifter från fler ställen. Hade inte ni kunnat göra det också? – Det var begränsat med tid som stod till vårt förfogande när vi skulle sammanställa rapporten Det var det sätt vi gjorde på då. Med det ni vet idag – är det så att väldigt väldigt många slutar med brott som rikspolischefen sagt? – Inte helt och hållet. Och det har inte föresvävat oss att så skulle vara fallet heller. Men han sa ju så? – Han sa inte att de för all framtid slutat att begå brott. Det här är en svårbearbetad… Jo, han säger att ”och väldigt väldigt många har slutat att begå brott”. – Så såg det ut på den tiden vi hade presskonferensen. Att de därefter begått brott – du kan inte begära att han ska ha kunskap om framtiden. Men han kanske ska ha belägg för det han säger då? – Det hade han också, det byggde på den bild vi hade fått från pilotområdena. Om det i efterhand framkommer information som ger en annan bild, så kan vi ju rimligtvis inte lastas för att vi inte kände till information som inte fanns.  Polisforskaren Johannes Knutsson ser det här som ett politiskt beställningsjobb. Har ni känt er pressade av regeringen att presentera goda resultat? – Nej. Anders Hall medger att de inte säkert vet om det är sociala insatsgrupperna som påverkar personer som inte anmälts för nya brott under projektperioden. Borde ni inte haft ett mer noggrant underlag sett i backspegeln? – Den helhetsbedömning vi gjorde grundade vi på de omdömen och de erfarenheter vi fått in från pilotområdena och den utvärdering vi fått in från Ersta Sköndals högskola. Sen använde vi i en debattartikel ett sifferexempel från Linköping, om det i efterhand visat sig att det fanns fel i det sifferexemplet så är det naturligtvis olyckligt.   Hur väl tycker du att de siffror ni redovisade beskriver hela pilotprojektet? – Jag tycker att de i allt väsentligt ger en rättvisande bild av pilotprojektet. Erfarenheten var att vi fick unga människor med en tungt kriminell historik att i bästa fall avstå från brott eller i annat fall minska sin brottslighet. Justitieministern, Beatrice Ask, var ju också med på presskonferensen i november och har besökt alla pilotområdena. – Det är ingen tvekan om att samhället måste bli bättre på att samordna insatserna. Vi kan inte ha det på det sättet att skola, socialtjänst, polisen och andra jobbar i liksom på sitt eget sätt och inte pratat med varann för det gör att vi misslyckas med de här ungdomarna. Det här kallas den största satsningen som regeringen gjort på många år mot ungdomskriminalitet. 5000 unga riskerar rekryteras in i kriminella nätverk och den här satsningen nådde ett 90-tal med varierande framgång. Vad ska ni göra åt problemet nu? – Vi har gjort väldigt många olika saker när det gäller ungdomar och ungdomskriminalitet. Men underskatta inte att man tar tag i problemet med de ungdomar som är allra mest riskbenägna. Vi måste hitta bättre arbetsmetoder och då måste man börja någonstans. För de här ungdomarna riskerar annars i längden en väldigt tråkig framtid. Kommer det här projektet verkligen åt de tyngsta, de som verkligen är på väg åt fel håll? – Ja, tillräckligt många för att vi ska ha fullt upp att arbeta med. Någonstans måste man börja.    Enligt Beatrice Ask förs konkreta diskussioner om att följa upp metoden mer seriöst som hon säger – hur ska hon återkomma till. Men innan dess – nu i september ska det hållas uppstartskonferens, ett 30-tal nya kommer och stadsdelar tar över projektet med sociala insatsgrupper.   Tillbaks till Vivalla och polisen Fredrik Malm. Det var stökigt här helgen innan och ungdomar kastade sten mot polisen, tände på bilar och en del av en skola. – Vårt nya fönster som kom. Håller det för sten nu? Jag har några inne på rummet så jag kan testa. – Det ska vara säkerhetsglas det här. Det kastades inte bara sten på polisens fönster – utan också mot Fredrik. Många kommer fram den här dagen och frågar hur läget är. – Träffa dom dig? – Nej, jag klarade mig. – Varför gjorde de så? – Slog de dig? – Nej, de träffade inte. Wallah, gud var med mig! Vad kände du då? – En stor ilska, jättearg, besviken, ledsen. Du sa själv att du är en romantiker? Hur är det att jobba här, är det lite tröstlöst ibland? – Jo, men ibland – man lägger ner engagemang och så går det ändå snett. Visst kan det kännas tröstlöst – men man får inte ta sig själv på för stort allvar heller. Hur många minuter i livet träffar vi de här ungdomarna? Det är bara att se till att de minutrarna blir positiva. Handlar det om brott ska de ingripandena var tydliga också. Det är det svåraste här – att skapa relation och sätta gränser. Det är att vara en tydlig vuxen egentligen. –  Tjenare! – Tja! – Ute och fingår? Reporter: Kina Pohjanen Producent: Lisa Helgesson Exekutiv producent: Eskil Larsson

En av landets mer berömda byggnader hyser "maktens innersta kärna", men hur ser det ut egentligen? I Klassikern får vi veta mer. Mats Arvidsson besöker arkitekten Ferdinand Bobergs Rosenbad. Från 2008

Vad ska public service-radion och teven får göra i framtiden? Det får vi svar på när den stora public service-utredningen presenteras i dag. Det handlar om hur public service ska finansieras och hur en oberoende ställning ska kunna garanteras i förhållande till politikerna. Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgsposten, finns med oss direkt från presskonferensen på Rosenbad. I studion finns Erik Fichtelius, vd för Utbildningsradion, och Karin Olsson, kulturchef på Expressen. Debatten om Lars Vilks har tagit ny fart. Just nu befinner han sig i New York för att tala på en anti-muslimsk konferens - en del av hans konst, hävdar han. Vi pratar om gränserna för provokationen i konsten och tar vår utgångspunkt i debatten de senaste veckorna och i en nyöppnad utställning på Röhsska muséet i Göteborg där det finns flera exempel på både konst och design som ansetts stötande genom historien. Chess på svenska är Göteborgsoperans musikalsatsning i år. Premiär var det i lördags, men var tycker kritikerna? Per Feltzin, Kulturnytt Sveriges radio, Ditte Hammar, recensent på nummer.se, och Magnus Haglund från Göteborgsposten, deltar i ett samtal om uppsättningens styrkor och svagheter, men också om hur den svenska musikalen mår 2012 och vad vi kan vänta oss av framtida musikdramatik. Programledare: Andreas Lindahl Producent: Thorbjörn Karlsson

Cirkus Kiev presenterar radiosudoku, rycker ut vid kundvagnsolycka i Ullared och saknar tiden då Göran Persson härjade runt på Rosenbad.

Varför heter Rosenbad just Rosenbad? Vart tog Lort-Sverige vägen? Varför luktade Voltaire så illa? Johannes Ekman har i programmet Litterära stanker och aromer - en kulturresa genom näsborrarna dykt ner i lukternas kultur- och litteraturhistoria. Genom snusk och odörer, aromer och väldoft.

Dagens gäst i Nordegren i P1 är modebloggaren och debuterande romanförfattaren Sofi Fahrman, som just kommit ut med Elsas Mode, en delvis självbiografisk chicklitt om Boråstjejen Elsas smärtsamma hemkomst efter ett äventyr i New York. Vi undrar också om Greenpeace var nöjda med gårdagens aktion, då de dumpade tyskt brunkol utanför Rosenbad. Och så ordnar vi stor panegyrisk final där lyssnarnas egna dikter läses upp! Bisittare är idag Barbro Hedvall, ledarskribent med stort modeintresse.

När Socialdemokraterna håller partikongress är det mindre än ett år kvar tills Mona Sahlin hoppas ha intagit Rosenbad som ledare för en rödgrön regering. Samtidigt är ett av partiets stora affischnamn Thomas Bodström i blåsväder. Och den förra socialdemokratiska regeringens flyktingpolitik har fått en mindre smickrande skildring i boken "De Apatiska". Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin intervjuades av Tomas Ramberg.

Bör Rosenbad inrätta ett terapeutiskt bildrum? Hur står det till med kronofogdemyndigheten? Och så spanar vi mot jul... Missa inte Heba & Kris.

Bör Rosenbad inrätta ett terapeutiskt bildrum? Hur står det till med kronofogdemyndigheten? Och så spanar vi mot jul... Missa inte Heba & Kris.