Podcasts about mongoliets

De to danske eventyrere Nina Rasmussen og Hjalte Tin havde i årevis arbejdet på et visionært projekt. De ønskede at køre en elbil jorden rundt, som de første nogensinde. Det er faktisk ret vildt at tænke på, at den her historie udspiller sig i 2010. Det er ikke lang tid siden, men der kørte ingen elbil rundt i Danmark. El ladestandere var en by i Rusland. Hjalte og Ninas plan var at køre op gennem Skandinavien, gennem Sibiriens uendelige hullede veje, Mongoliets støvede steppe, til Verdensudstillingen i Shanghai, hvor Den Lille Havfrue skulle udstilles, for dernæst at krydse USA. Hjalte og Nina drømte om at bevise, at elbilen var fremtiden. Men rejsen dertil var forbundet med store udfordringer. Hvad ville folk sige? Hvor i alverden skulle de lade bilen op i den bagende sol på den øde mongolske steppe?  Medvirkende: Nina Rasmussen og Hjalte Tin, forfattere til mange rejsebøger, bl.a. bogen ”Helt elektrisk jorden rundt” om rejsen i elbilen.

Sverige har gått vidare till kvartsfinal och Åsskar börjar bli fotbollstokig. Men spelas matchen bara i 15 minuter eller vad betyder egentligen kvart?! Gabriel förklarar hur det hela ligger till innan han läser upp lyssnarinlägg om att inte känna sig omtyckt och att vara kär utan att våga säga något. Åsskar berättar vem han vill gifta sig med (?!) och Gabriel berättar om vilken som är världens giftigaste orm.  Efter massor av nya djurskämt till världsrekordet får Åsskar höra om ett emojirekord som fick frågelådan att krascha. Sen lär dom sig om Mongoliets nationaldag, hästkapplöpning och Nadaamfestivalen!  Dagens ord: kvart  www.kylskåpsradion.se Produceras av Frälsningsarmén

Ett litet smakprov ur senaste Della Arte i värmen. Välkommen in för bara 39kr. På underproduktion.se/Dellamonde

I andra luckan av KPoddens julikalender blir det frågesport. Här framkommer det att anakondan är en mycket liten orm, att Kongo tydligen stavas med D och att KP-Jossan varit på Cypern minst 100 gånger. Dessutom avslöjas nya, chockerande uppgifter om Mongoliets yta!

Oyunjargal Rencendorj er minearbejder i Mongoliet, hvis økonomi er afhængig af den voksende minedrift. Men i disse år kommer dens bagside for alvor til syne: Minerne har nemlig store konsekvenser for naturen - og for landets nomadefolk - når der udvindes kul, kobber og guld. Medvirkende:Julius Tromholt-Richter, journalist og redaktør hos Seismo, har rejst i Mongoliet. Oyunjargal Rencendorj, minearbejder i Mongoliet.Inga Aruna, repræsentant for Oyu Tolgo-minen. Battsengel Lkhamdoorov, borgmester ved Oyu Tolgoi-minen.

Gabriel firar Sveriges framgångar i OS och Åsskar firar Mongoliets fantastiska resultat. Dom pratar även om hur guldmedaljören väntade vid mållinjen för att ta emot åkaren som kom sist, för att visa respekt och uppmärksamma att vi alla människor har olika förutsättningar. Det är viktigt att komma ihåg! Dessutom försöker Gabriel och Åsskar slå världsrekord i 10 minuter frågor, där Åsskar testar en ny röst och Gabriel får fler euuu-val.  Dagens ord: förutsättningar Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se

Hur fungerar punktskrift i noternas och musikens värld? Vilken roll spelar en konsertmästare? Hur mycket vet man om Mongoliets första opera? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Har du själv en fråga om musik? Skicka den till fragamusikprofessorn@sverigesradio.se. Programledare: Mattias Lundberg och Josefin JohanssonSlutmix: Nils Svennem LundbergProducent: David Rune och Elina Perdahl Fråga musikprofessorn görs av produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio.

Hur fungerar punktskrift i noternas och musikens värld? Vilken roll spelar en konsertmästare? Hur mycket vet man om Mongoliets första opera? Har du själv en fråga om musik? Skicka den till fragamusikprofessorn@sverigesradio.se. Programledare: Mattias Lundberg och Josefin Johansson Slutmix: Nils Svennem Lundberg Producent: David Rune och Elina Perdahl Fråga musikprofessorn görs av produktionsbolaget Munck för Sveriges Radio.

I dette afsnit går turen til Mongoliets hovedstad, Ulaanbaatar. Vi snakker med vores guide fra Mongoliet, fortæller om vores kaotisk ankomst til landet og kigger på en korruptionsskandale, der får udbyttesagen til at blegne ved siden af.

The Hu kombinerer mongolsk folkemusik på traditionelle instrumenter og strubesang, med moderne hard rock, hvilket har gjort dem til en verdensomspændende succes. Denne særlige musikalske stil af ”øst møder vest, gammelt møder nyt” har bandet valgt at kalde for ”hunnu rock” - en genre de selv har opfundet, i tæt samarbejde med deres producer Dashka. Og meget tyder på at de har ramt hovedet på sømmet. Formålet for The Hu har fra starten været, at udbrede mere viden om Mongoliets historie, kultur og natur til resten af verden. Og det er i dén grad lykkedes. Bandet der består af fire de klassisk trænede musikere Gala, Jaya, Enkush og Temka, er ikke mere end fire år gammelt, men er allerede ved at erobre verden – helt i tråd med med deres mongolske forfader Djengis Khan, som også er en af de helt store inspirationskilder for gruppen. På blot et par år har The Hu's to første singler ”Yuve Yuve Yu” og ”Wolf Totem” sammenlagt fået tæt på 60 millioner afspilninger på YouTube og de har allerede været hele Europa og USA rundt - med totalt udsolgte shows. The Hu's debut-album ”The Gereg” udkom tilbage i september 2019 og har toppet adskillige hitlister. Nu er de netop startet på en verdensturne, der i sidste uge bragte dem forbi et totalt udsolgt Voxhall i Århus. myROCK var i den forbindelse så heldige at møde Gala lead strubesanger og morin khuur spiller, samt Temka der spiller Tovshuur – en traditionel mongolsk to-strenget guitar. Vært: Emil Schjelde

I dagens avsnitt får ni mer info om Ulan Bator och Mongoliet som vi inte hann täcka i intervjun med Bagi. Jag pratar också om naturen, maten och vad vi gjort i Mongoliet. Sist men inte minst tipsar jag om vad vi borde ha gjort annorlunda när vi bokade Mongoliet.

I dagens avsnitt intervjuar jag vår guide Bagi. Bagi har pluggat mongolisk historia på universitet och har rest över hela Mongoliet så om det är någon som kan ge er en bra bild av Mongoliet så är det han. Efter att ha lyssnat kommer du bland annat ha lärt dig: Hur är mongoler, vad är vanliga missuppfattningar om Mongoliets historia, vad är Mongoliets största chanser och utmaningar som land, när är bästa tiden att komma som turist och vad är fina områden att besöka i Mongoliet. Jag tycker själv att vår resa i Mongoliet med Bagi har varit det bästa hittills för att vi lärt oss så mycket om landet och folket från honom så jag hoppas ni känner likadant! Intervjun är på engelska. Det låter också som att jag pratar 1 meter från micken medan Bagi pratar 0 cm från micken, ska försöka ha det mer lika nästa gång så ni har en chans att lyssna utan att behöva ändra volymen så ofta! Om ni är intresserade av att resa med Bagi kan ni kontakta mig så kan ni få hans telefonnummer!

Välkomna på en audiell resa till Mongoliet! Från den röda hjältens huvudstad Ulan Bator tar vi oss ut till nomadernas stäpp. Som vår guide har vi Bolortuya "Boloroo" Damdinjav som undersökt hur det går för kyrka och församlingsplantering i yttre Mongoliet. En intervju där vi talar om mobila kyrkor, kommunism som förberedelse för evangliet och där Simon lär sig namnen på Mongoliets tre städer. Väl bekomme! Musik: Oh Hiroshima - Moderate SpectreNya albumet "Oscillation" ute nu! Mer info här: https://smarturl.it/OH-Oscillation  Delta i diskussionen på Reddit, r/AtenOchJerusalem! Stötta oss ekonomiskt, bli avsnittsdonator på Patreon! https://www.patreon.com/atenochjerusalem Gilla oss på Facebook Följ oss på Twitter Skriv till oss på atenochjerusalem@gmail.com Prenumerera, dela, kommentera, recensera!

MGP made it to avsnitt 50! Veckans Låt är en giftig Färska Prinizzle-dänga som belyser det stora vitgiftsproblemet. Pastillkillen spelar upp samplingarna från förra Veckans Låt. Constructive Critique delas ut till Mongoliets största metalband, och lyssnarna fick välja Gammal Dänga. Dessutom random skitsnack om New York och massa annat. Allt detta och något mer i avsnitt 50 av Music Görnings Podcaster.

Mitt i Gobiöknen växer världens största koppargruva fram. Samtidigt gräver människor på landsbygden efter guld och kol för hand. Några har fått chansen att starta lagliga ­smågruvor. Med hjälp av fynden under Mongoliets jordyta ska landet resa sig ur fattigdom.

I "Östern" tar den polske författaren Andrzej Stasiuk transsibiriska hela vägen till Kina för att försöka förstå den kommunistiska människan och sitt förflutna. Och kanske få syn på framtiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Regimer må komma och gå, nu är det åter den konservativa nationalismen som styr i Polen genom "Lag och rättvisa" och innan dess var Polen ett mer marknadsliberalt land som strävade västerut. Landet har delats på mitten, de som klarade omställningen till kapitalismen och de som blev efter, storstädernas utbildade medelklass kontra landsbygdens djupa katolicism och de gamla industriregionernas arbetslöshet. Men vart tog den gamla hatade kommunismen egentligen vägen i allt detta?  ”Östern” heter den polske författaren Andrzej Stasiuks nya essäbok i översättning av Tomas Håkanson. Och man skulle kunna tillägga, har inte alla hans böcker hetat så? Nästan varenda avfolkad by i Rumänien, Ungern, Moldavien, Polen, ofta de i gränstrakterna med namn på flera språk har han passerat, stannat till i, sökt bevara i minnet. Hans succéroman ”Taksim” handlar om några filosofiska smugglare på loppmarknaderna på dessa globaliseringens bakgårdar där kommunismens rekvisita reas ut tillsammans med kapitalismens allra billigaste skräp som är sönder från början. Men den här gången, i ”Östern”, med ett smutsgult disigt hedlandskap på omslaget där byn omärkligt övergår i halvfärdiga skyskrapor, beger han sig hela vägen över det vidsträckta Sibirien och Mongoliets tysta stäpper till det Kina som numera tillverkar de varor som konsumtionssamhällets drömmar är byggda av och som påminner honom om barndomens förbjudna krimskramsmarknader i Polen på 60-talet. För tiden hos Stasiuk är cirkulär och en resa rakt in i den postkommunistiska tomheten där kapitalismens bråte sväller utan motstånd är samtidigt en resa tillbaka, det är som om framtiden bara innehöll mer och mer förflutet. Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien. Till och med hans gamla mamma som lyssnar på katolsk radio hela dagarna och är rädd för alla säger: res till väst, pojk. Men det är omöjligt. "När jag en gång hade att välja mellan Paris och Chisinau åkte jag till Chisanau", skriver han. Vad är det då han letar efter på tvärs mot allt? Den tvångsmässiga resan österut som han gör i alla sina böcker är alltid en resa både bakåt och neråt. Till uppväxten på den fattiga sidan av Warszawa, öster om floden i arbetarkvarteren i Praga, där hans föräldrar som så många av landsbygdens människor maldes ner i fabrikerna efter andra världskriget, han kallar dem "revolutionens förrådda folk".  Men också till barndomens leriga byar, farmors numera igenväxta äppelträdgård som låg bara tre mil från Treblinka, för Östern är inte något så enkelt som nostalgi. Det är också en massgrav hela vägen bort till Sibirien. Varför reser jag? undrar så Stasiuk när han uslas i ett dragit tält på någon stäpp tusen mil hemifrån. Han vet inte. En klåda, en rastlöshet utan svar men det är som om hela Sibirien är hans Madeleinekaka, det ser ut och luktar och står stilla på samma sätt som i sextiotalets Polen, då han trodde att allt öster om Warszawa bara var byar: allt är bara så mycket större utmed Transsibiriska, tio mil och sen ett hus. "Djingis khan, Timur Lenk, Peter den store, Hitler, Stalin, kapitalismen och globalismen kommer farande som meteologiska fenomen." Han vill förstå den kommunistiska människans fosterland som kastat sin skugga över hela hans liv, och han rör sig mot de bebodda ländernas utkant. Längre bort finns bara geografi. På spaning efter den tid han trodde att han föraktade. Gummorna i Morghab säger: "det var bättre förr men det är inte så illa nu heller för det är i alla fall inte krig." De är ju likadana som Stasiuks mormor och farmor. Han flyger bakåt i tiden för att hitta det som gick honom förbi. Som om han var skyldig det förflutna något. Och ingen kan som han dra sig till minnes, eller åtminstone försöka frammana hur det luktade i kollektivjordbrukets affär där människor köade i timmar så sent som på åttiotalet för en limpa. Han har utvecklat sin alldeles egna avläsningsmetod, på trots mot kapitalismens selektiva frälsning, på trots mot nationalismen och nostalgin men utan att tro på något annat heller. Det är som om han måste ta tag i denna gigantiska dödstädning efter kommunismen. Men till skillnad från Svetlana Aleksijevitj gör han inga intervjuer utan baxar hem den gamla butiksinredningen från kollektivjordbrukets affär när kommunismen säljer ut och stoppar in diskarna och hyllorna i en östpolsk stuga i raserad by vars befolkning fördes bort av ryssarna 1947 och vars bjälkar kollektivjordbrukets lador byggdes av för att sen åter falla samman och bli natur. "Kollektivismens formlösa materia som individualismen inte kunde skapa något användbart av", som han påpekar. Och alla de där gamla händelserna som tanterna pratade om i kollektivjordbrukets evighetskö – livet döden vädret arbetet. Ingen minns dem nu, förutom Stasiuk. Och han äter trettio hallucinatoriska svampar i den förfallna stugan, och de döda börjar röra på sig, som om alla finns där i mörkret sen århundranden, lager på lager av dem. Som om det bara behövs några svampar för att få syn på dem.' Det är unheimlich, ett gråbrunt tittskåp utan minnen men med en oklar förställning om att här har funnits några andra." Men barndomens land är samtidigt helvetets förgård. Det kanske är det som Stasiuk riskerar sin hälsa för att försöka förstå. Hur han själv kunde kultivera en naiv nostalgi för öst innan han insåg att den är en soptipp för kroppar. Desto längre österut desto lättare att förvandla människan till stoft eller is. Allt är byggt på mänskliga kvarlevor. "Tänk", skriver han, "om de miljontals döda stiger upp, polacker, ukrainare, judar, belarusier, ryssar, kalmucker, turkmener, om en framtida gud klonar dem, skapar en hel stat av döda". Djingis khan, Timur Lenk, Peter den store, Hitler, Stalin, kapitalismen och globalismen kommer farande som meteorologiska fenomen. Hur greppa det som är bränt och bortblåst? Föremål inpyrda med fet rök från koncentrationslägren. Han är i Lublin i östra Polen med sina luckor i bebyggelsen, sin osäkra identitet, sin hårda östanvind som sopar gatorna rena från människor. Det är unheimlich, ett gråbrunt tittskåp utan minnen men med en oklar förställning om att här har funnits några andra." Jag skriver om oss som blev kvar. Vi som sa: de här husen har inga ägare och ställde in våra saker." Han tampas hela tiden med frågeställningarna, "låt polackerna lida mer", skriker Stasiuk till slut när han åker och åker på småvägarna på väg till historiens skrymslen, när han lyssnat för länge på det hatfyllda språket i den katolska Radio Maria, låt dem förstå att de inte är utvalda, skingra mitt folk för vinden, skriker han. Måste du resa omkring så där, ta på dig tofflorna, säger mamma Stasiuk, lukten av oktober i det gamla huset där hon tassar runt som om kriget bara är tillfälligt uppskjutet. Jag är rädd för dem allihop, säger hon, lyssnar, söker de där enstaka ljuden från förr, där de smög fram i mörkret. Och överallt ser Stasiuk de gamla kvinnorna, förlorade i det förflutna, omedvetet väntande på dess återkomst. För det förflutna kommer tillbaka, det kan man lära av ”Östern”, i någon förklädnad som vi inte kan förutse. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen i P1. Litteratur Andrzej Stasiuk: Östern. Översättning av Tomas Håkanson, Ersatz, 2017.

Jag har faktiskt från allra första början tänkt att jag skulle vilja göra en intervju med Musse. Hans bakgrund i kampsport och hans träningsform Ruffie som han startade tillsammans med vännen Usama Aziz sätter fingret på en strävan efter en återgång till det primitiva och enkla som jag intresseras av. Men det som gör att Musse passade alldeles underbart och perfekt för Husky är att han i höst ska köra tävlingen Mongol Derby som arrangeras av det mycket spännande företaget the Adventurist. I derbyt rider man 100 mil längs med Djinghis Khans gamla postrutter över Mongoliets stäpper. Loppet rids på mongoliska halvtama hästar som man byter var fjärde mil.... See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Mongoliets ekonomi växer 15-20 % årligen just nu av världens sug efter mineraler. De nyöppnade gruvorna ligger i Gobiöknen som tillhör världens torraste områden. Här har man hittat kol, koppar och guld. Miljarder dollar har investerats av multinationella jättar, men Världsbanken befarar att vattnet i öknen bara räcker något decennium för både gruvindustrin och herdarna och deras djur i området. Klotet har varit på plats för att se vad som händer med miljön i österns nya "Klondyke". Dessutom spanar vi på en ny rörelse "collaborative consumption" alltså att äga prylar ihop istället för att var och en ska skaffa en egen bil, borrmaskin, flashig kläder, böcker osv. Programledare: Johan Bergendorff