Podcasts about c-moll

"So pocht das Schicksal an die Pforte" soll Beethoven angeblich das berühmte Motiv am Anfang seiner 5. Sinfonie kommentiert haben. Die Sätze des dramatischen Werks von 1808 folgen dem oft kopierten Prinzip "durch Nacht zum Licht". Von Michael Lohse.

Wenn Beethoven etwas Wichtiges zu sagen hatte, wählte er gern die Tonart c-Moll: ob bei Fünfter, Pathétique oder eben beim 3. Klavierkonzert. Mit dem sinfonischen Werk ebnet der 30jährige Komponist der Gattung den Weg vom Salon in den Konzertsaal. Von Christoph Vratz.

Vier Noten für die Ewigkeit. Mit dem Anfang seiner dramatischen Sinfonie in c-Moll lieferte Beethoven 1808 eines der berühmtesten Motive der klassischen Musik überhaupt. Dabei war seine Tonsprache damals keineswegs populär, sondern höchst experimentell. Und den pathetischen Beinamen "Schicksalssinfonie" hat erst die Nachwelt erfunden. (Autor: Michael Lohse)

Vier Noten für die Ewigkeit. Mit dem Anfang seiner dramatischen Sinfonie in c-Moll lieferte Beethoven 1808 eines der berühmtesten Motive der klassischen Musik überhaupt. Dabei war seine Tonsprache damals keineswegs populär, sondern höchst experimentell. Und den pathetischen Beinamen "Schicksalssinfonie" hat erst die Nachwelt erfunden. (Autor: Michael Lohse)

Den schweiziske pianisten och dirigenten Edwin Fischer började 1916 sin solokarriär som kom att ge honom världsrykte som pianist. Hans egenartade tolkningar av pianomusik från Bach till Bartók blev en förebild. Edwin Fischers pianospel var inte fläckfritt men hade integritet, uttrycksfullhet och tonskönhet. För sin tid var han en progressiv och skolad musiker, som tryckte på texttrohet och tillförlitliga notutgåvor. P.g.a. hälsoproblem fick han ge upp sin pianistkarriär efter 1954 och bildade då Edwin Fischer-stiftelsen, som skulle hjälpa unga musiker. Mer information på sverigesradio.se/p2

Conrad Ansorge var en tysk pianist och tonsättare. Han studerade vid Leipzigkonservatoriet och 1885-86 för Franz Liszt. Från mitten av 1890-talet gjorde han längre och längre konsertresor i Tyskland, i Europa och också i Sydamerika. Conrad Ansorge var uppskattad som pianolärare. Han var själv en framstående pianovirtuos men bekämpade virtuoseri för sin egen skull och effektsökeri. Han var lärare till bl.a. Selim Palmgren och Wilhelm Furtwängler. Mer information på sverigesradio.se/p2

Den skotske pianisten och tonsättaren Frederic Lamond fick sin första pianoundervisning av sin bror David. I mitten på 1880-talet deltog han i Liszts mästarklasser i Weimar och Rom. Han blev framgångsrik i Tyskland och bosatte sig där, men flyttade tillbaka till Storbritannien när Andra världskriget bröt ut. Mest framgånsrik var Frederic Lamond med Beethovens musik, han var en av de främsta Beethoventolkarna i början av 1900-talet. Sett ur ett modernt perspektiv kan man tycka att Lamond saknar rytmisk kontroll. Hans spel var impulsivt och retoriskt och blandade ett råare spel med poetisk uttrycksfullhet. Mer information på sverigesradio.se/p2

Den tyske tonsättaren och pianisten Eugen dAlbert var mycket intresserad av den tyska kulturen. Wagners Tristan och Isolde hade ett större inflytande över honom än den undervisning han fick av bl.a. Arthur Sullivan. dAlbert studerade också för Franz Liszt, som ansåg att Eugen var en av hans mest betydande elever. Höjdpunkten på dAlberts pianistkarriär var i slutet av 1800-talet och han spelade främst de tyska tonsättarna från Bach till sin egen tid. Av hans operor är Låglandet (1903) den mest kända. Under tre år var han gift med med pianisten Teresa Carreño. Mer information på sverigesradio.se/p2

Den polske pianisten och läraren Theodor Leschetizky debuterade 1839, vid nio års ålder. Han spelade en pianokonsert av Czerny vid en konsert som dirigerades av Wolfgang Amadeus Mozarts son Franz Xaver Mozart. Sedan blev Leschetizky elev till Czerny. På 1840-talet turnerade han som virtuos. 1852 spelade han inför tsar Nikolaj I i Sankt Petersburg. Han flyttade dit och 1862 blev han ledare för pianoavdelningen vid konservatoriet där. Han kom att bli tidens främste pianolärare. Under 75 år hade han mer än 1200 pianoelever. Han insisterade han inte på långa övningspass med ständiga upprepningar. I stället skulle eleverna förbereda musiken mentalt, så att de hade en klar idé om vad de ville uppnå. Mer information på sverigesradio.se/p2

Den ryske pianisten Josef Lhévinne studerade vid Moskvakonservatoriet från elva års ålder. Efter att ha varit pianolärare 1900-06 gav Lhévinne konserter och bodde då mest i Berlin. Före Första världskrigets utbrott 1914 gjorde han sex konsertturnéer i USA, dit familjent Lhévinne emigrerade efter krigets slut. Båda makarna blev lärare vid Juilliard i New York. Josef Lhévinne är berömd för sin enastånde teknik och utomordentliga kontroll av ton och frasering, som möjliggjorde hans visioner av musiken. Mer information på sverigesradio.se/p2

Teresa Carreño var en venezuelansk pianist, kompositör, dirigent och sångare. Hon började sin karriär som tolvåring och var särskilt framgångsrik i Tyskland, där hon var lärare i över 30 år. Carreño var med och startade ett operakompani i Venezuela, där hon också medverkade själv som sångare och ibland som dirigent. Hon var gift fyra gånger, bl.a. med Eugen d’Albert. Äktenskapet var stormigt, men hennes pianospel blev mognare efter det. Teresa Carreño var en stor kvinna med stora händer. Hon spelade de stora pianokonserterna. Hon hade både kraft och teknik att klara av dem och hon var berömd för sina fantastiska oktaver. Under sina sista år var Carreño pianisternas drottning och jämlike med vilken pianist som helst, manlig eller kvinnlig. Mer information på sverigesradio.se/p2

Den schweiziske pianisten och dirigenten Edwin Fischer började 1916 sin solokarriär som kom att ge honom världsrykte som pianist. Hans egenartade tolkningar av pianomusik från Bach till Bartók blev en förebild. Edwin Fischers pianospel var inte fläckfritt men hade integritet, uttrycksfullhet och tonskönhet. För sin tid var han en progressiv och skolad musiker, som tryckte på texttrohet och tillförlitliga notutgåvor. P.g.a. hälsoproblem fick han ge upp sin pianistkarriär efter 1954 och bildade då Edwin Fischer-stiftelsen, som skulle hjälpa unga musiker. Mer information på sverigesradio.se/p2

Conrad Ansorge var en tysk pianist och tonsättare. Han studerade vid Leipzigkonservatoriet och 1885-86 för Franz Liszt. Från mitten av 1890-talet gjorde han längre och längre konsertresor i Tyskland, i Europa och också i Sydamerika. Conrad Ansorge var uppskattad som pianolärare. Han var själv en framstående pianovirtuos men bekämpade virtuoseri för sin egen skull och effektsökeri. Han var lärare till bl.a. Selim Palmgren och Wilhelm Furtwängler. Mer information på sverigesradio.se/p2

Den tyske tonsättaren och pianisten Eugen dAlbert var mycket intresserad av den tyska kulturen. Wagners Tristan och Isolde hade ett större inflytande över honom än den undervisning han fick av bl.a. Arthur Sullivan. dAlbert studerade också för Franz Liszt, som ansåg att Eugen var en av hans mest betydande elever. Höjdpunkten på dAlberts pianistkarriär var i slutet av 1800-talet och han spelade främst de tyska tonsättarna från Bach till sin egen tid. Av hans operor är Låglandet (1903) den mest kända. Under tre år var han gift med med pianisten Teresa Carreño. Mer information på sverigesradio.se/p2

Teresa Carreño var en venezuelansk pianist, kompositör, dirigent och sångare. Hon började sin karriär som tolvåring och var särskilt framgångsrik i Tyskland, där hon var lärare i över 30 år. Carreño var med och startade ett operakompani i Venezuela, där hon också medverkade själv som sångare och ibland som dirigent. Hon var gift fyra gånger, bl.a. med Eugen dAlbert. Äktenskapet var stormigt, men hennes pianospel blev mognare efter det. Teresa Carreño var en stor kvinna med stora händer. Hon spelade de stora pianokonserterna. Hon hade både kraft och teknik att klara av dem och hon var berömd för sina fantastiska oktaver. Under sina sista år var Carreño pianisternas drottning och jämlike med vilken pianist som helst, manlig eller kvinnlig. Mer information på sverigesradio.se/p2

Den polske pianisten och läraren Theodor Leschetizky debuterade 1839, vid nio års ålder. Han spelade en pianokonsert av Czerny vid en konsert som dirigerades av Wolfgang Amadeus Mozarts son Franz Xaver Mozart. Sedan blev Leschetizky elev till Czerny. På 1840-talet turnerade han som virtuos. 1852 spelade han inför tsar Nikolaj I i Sankt Petersburg. Han flyttade dit och 1862 blev han ledare för pianoavdelningen vid konservatoriet där. Han kom att bli tidens främste pianolärare. Under 75 år hade han mer än 1200 pianoelever. Han insisterade han inte på långa övningspass med ständiga upprepningar. I stället skulle eleverna förbereda musiken mentalt, så att de hade en klar idé om vad de ville uppnå. Mer information på sverigesradio.se/p2