Podcasts about radioarkivet

Målaren Oskar Bergman (1879-1963), aktuell på Thielska galleriet, var på sin tid en av landets mest välkända och folkkära konstnärer, med sina detaljrika landskap. Men hans röst saknas i radioarkivet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dessutom var han en sällskapsbroder med stort umgänge och många uppmärksammade utställningar. Så varför fastnade han inte på band? Vi hör gode vännen Per-Erik Lindorm berätta varför, intervjuad av Folke Olhagen 1980.Ett radiofynd av Karsten Thurfjell från 2022.

Kærlighed til revolution og det radikale brud med normer og tænkemåder, er hvad vi kan tage med fra 68. Dramatiker Christian Lollike har været i Radioarkivet og fortolker 68 og dets betydning.

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alienation förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet. En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv. [Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt]     Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om. Hur skulle de klara livet idag? Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet oklarhet. Tre "On". Det fjärde Orsaken fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar. Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas i när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma Konstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till. Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen.  Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar. Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika.  När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I Den Röda öknen, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare. Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer. Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby  var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande.  Magin är borta. Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart. Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer. 1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom.                   Mikael Timm, kritiker Litteratur Stig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

P1 Kultur går på djupet med "Den allvarsamma leken", apropå den nya filmen. Vi gräver i Radioarkivet, diskuterar historiens styrkor och svagheter och tar en promenad med regissören Pernilla August. Förläggaren Stephen Farran-Lee och kulturradions Jenny Teleman kommer till studion för att prata om varför just den här boken av Hjalmar Söderberg fortfarande är så omtyckt och älskad.Kulturredaktionens Karsten Thurfjell bjuder på en resa i Radioarkivet där vi får träffa självaste Hjalmar Söderberg, med många fler.P1 Kulturs reporter Nina Asarnoj tar en promenad med regissören Pernilla August i historiens fotspår.Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström Lyssna på hela fredagens P1 Kultur med Roger Wilson härReportage från 2015: Inga Landgré och Harriet Andersson läser "Den allvarsamma leken"Lyssna på Jenny Telemans recension av filmen i Kulturnytt här

Under en stor del av 1960-talet arbetade många inom musiklivet intensivt med Franz Berwald och hans musik. Ett jubileum närmade sig. 1968 var det 100 år sedan tonsättaren gick ur tiden - Det sjunger om hela symfonin, sa dirigenten Tor Mann när han samtalade med radiomedarbetaren Nils Castegren på nyåret 1967. Framför dem låg partituret till Franz Berwalds Sinfonie sérieuse, och att spela den hörde till de lyckligaste uppgifter Tor Mann kunde ha. Det var två av landets främsta Berwaldexperter som utbytte tankar framför en mikrofon, och båda hade under en stor del av sin yrkesverksamma tid varit knutna till Sveriges Radio.Detta är ett av alla de samtal och intervjuer som finns i Radioarkivet, och i Christina Tobecks program ges möjlighet att höra flera äldre Berwaldkännare reflektera över tonsättaren och hans musik. I det här tredje programmet kommer exempelvis Franz Berwalds barnbarn pianisten Astrid Berwald och ingenjören Ragnar Berwald till tals.1968 var det 100 år sedan Franz Berwald gick ur tiden, vilket gav en god anledning till att sprida kunskap om hans storhet. Inte minst medarbetare vid Sveriges Radio tog många viktiga initiativ. Musikavdelningen hade fått ökade resurser under den musikintresserade Olof Rydbecks tid som radiochef, och det gagnade bland annat Franz Berwald.Men för att musiken ska kunna framföras krävs tillförlitliga notutgåvor. I början av 1960-talet bildades Berwaldkommittén av Svenska Samfundet för musikforskning, Kungl. Musikaliska akademien och Sveriges Radio i syfte att ge ut Berwalds samlade verk i vetenskapliga utgåvor. Radion bidrog generöst med såväl pengar som personella resurser.Vid jubileet 1968 fanns tre av de planerade 25 volymerna i tryck: stråkkvartetterna, Sinfonie singulière och operan Drottningen av Golconda.Berwalds fyra mogna symfonier liksom de två stråkkvartetterna i a-moll och Ess-dur tillkom under 1840-talet, som var en mycket produktiv period i hans liv trots att ekonomiska bekymmer förmörkade tillvaron. Någon tjänst i det svenska musiklivet lyckades han inte få. Berwald var respekterad som musiker, men omstridd som person. Hans unga hustru, Mathilde Berwald, skrev i sin dagbok om intriger och vedervärdigheter. När Sinfonie sérieuse uruppfördes i Stockholm 1843 i och för sig illa repeterad karakteriserades den av kritiker som ett omusikaliskt virrvarr. Detta är alltså samma symfoni som Tor Mann hundra år senare ansåg vara en lycka att få dirigera!Det är inte svårt att förstå, att Berwald längtade ut från det svenska musiklivet, ut till en mera stimulerande musikmiljö. Framför allt Paris hägrade.En serie P2-dokumentärer av Christina Tobeck Musik av Franz Berwald i P2 i anslutning till dokumentärserien:Sönd 8.11. i Klassisk morgon kl 06.00: Uvertyr till Estrella de Soria Månd 9.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Jag går i kloster (operett i radioversion från 1961) Tisd 17.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Pianokvintett nr 2 A-dur Torsd 19.11. i Klassisk förmiddag kl 10.03: Symfoni Ess-dur, Naïve Torsd 19.11. i Musik mot midnatt kl 21.00: Gunnar Bucht, Sinfonie gracieuse ou lApothéose de Berwald (SR:s beställningsverk till Berwaldjubileet 1996)

När fotoutställningen Ecce Homo skulle visas i Uppsala domkyrka 1998 ville domprosten Tuulikki Koivunen Bylund annonsera i tidningen. Hon var rädd att ingen skulle komma för att se Elisabeth Ohlsons bilder på homosexuella fotograferade i bibliska scener. Det kom 8 000 personer till visningarna. Bilderna rev upp starka känslor och när utställningen gick på turné i landet kantades den av protester, slagsmål och mordhot mot de ansvariga. Påven ställde in ett planarat besök från dåvarande ärkebiskop KG Hammar. Människor och tro berättar med hjälp av klipp från Radioarkivet om de tolv bilderna som skapade en av vår tids största religiösa kontroverser. Medverkande: Fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin och Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift. Programmet sändes sommaren 2014 och var del av Människor och tro sommarserie där nutidshistoriska händelser inom den religiösa sfären speglades med hjälp av klipp från radioarkivet och minnen från personer som själva var med.

Sista delen av Människor och tros sommarserie om nutidshistoriska händelser inom den religiösa sfären. Med hjälp klipp från Radioarkivet tar vi några steg tillbaka och betraktar konflikter som lett fram till dagens situation. Den här veckan handlar det om "den katolska faran, om Katolska kyrkans historia i Sverige. Medverkande är Magnus Nyman, idéhistoriker och präst, Yvonne Maria Werner, historiker och Örjan Ekman, från organisationen Individuell människohjälp. Programledare Peter Sandberg. Producent Jalal Lalouni

Människor och tro fortsätter sommarserien om nutidshistoriska händelser inom den religiösa sfären. Med hjälp klipp från Radioarkivet tar vi några steg tillbaka och betraktar konflikter som lett fram till dagens situation. Den här veckan handlar det om fotoutställningen Ecce Homo, som skapade kravaller när den visades 1998. Programledare Peter Sandberg. Medverande är Elisabeth Ohlson, fotograf och Tuulikki Koivunen Bylund, biskop. Programledare Peter Sandberg Producent Jalal Lalouni

Människor och tro fortsätter sin sommarserie om nutidshistoriska händelser inom den religiösa sfären. Med hjälp klipp från Radioarkivet tar vi några steg tillbaka och betraktar konflikter som lett fram till dagens situation. Den här veckan handlar det om revolutionen i Iran 1979 då mullorna tog makten i landet. Medverkande är Mohammad Fazlhashemi, Idéhistoriker och teolog, Pooneh Rohi, författare och David Thurfjell, religionshistoriker. Programledare Peter Sandberg Producent Jalal Lalouni

Nu startar Människor och tro en sommarserie om nutidshistoriska händelser inom den religiösa sfären. Med hjälp klipp från Radioarkivet tar vi några steg tillbaka och betraktar konflikter som lett fram till dagens situation. Första programmet heter Nu stod hon äntligen i predikstolen och handlar om kvinnoprästfrågan i Sverige. Medverkande är Lisa Tegby och Lena Olsson Fogelberg som Programledare Peter Sandberg Producent Jalal Lalouni

Med Ylva Mårtens och frilansreportern Martin Wadlund.Alla lyssnare som växte upp på 1940-talet och årtionden framåt vet vilka tandtrollen Karius och Baktus är. Barnen fick sitta i sina skolbänkar och lyssna på skolradion för att lära sig sköta tänderna bättre. Men många av barnen tyckte istället synd om Karius och Baktus när den stora tandborsten kom och skuffade bort trollen. Karius och Baktus, som spelades av skådespelarna Björn Gustafsson och Håkan Serner, har sen dess bott i Radioarkivet och kommer nu åter att höras i radion. Var det Karius och Baktus som såg till att barnen i Sverige fick sin goda tandhälsa? Eller var de fluortanterna, som hjälpte barnen att få bättre tänder? Tandhälsan är en klassfråga, det är ingen nyhet när det gäller vuxna. Men nu har den dåliga tandhälsan nått även barnen, trots att vi har gratis tandvård för alla barn upp till 19 år, det rapporterade Barnen om i programmet ”Barnen och tänderna, del 1”. I Malmö försöker barntandvården därför utbilda både, barn, föräldrar och förskolepersonal hur barnen ska borsta tänderna och vad man ska äta för att inte få hål i tänderna. I veckans Barnen går vi bakåt i tiden och tar reda på hur Sverige tidigare fick bukt med tandhälsan hos Sveriges barn. I programmet medverkar fd övertandläkaren Odd Larje som införde fluorsköljningen i skolorna och en av hans fluortanter Britt-Marie Stenman. Ulf Bergström berättar om vilken skräckupplevelse det kunde vara att gå till tandläkaren som 9-åring på 50-talet. Men Sharis Zuleta Palacio, 8 år idag, älskar allt vad tänder heter.  Och Barnens medarbetare Lollo Collmar berättar om sin barndomsflurtanter.Barnen och tänderna, del 1 kan du lyssna på här ovan, klicka på länken ”Sändningsarkiv”. Programmet sändes den 27.11. 08. Vi fick en lyssnarfråga: Hörde idag det trevliga radioprogrammet om barnen och tänderna. ”Karius och Baktus” var mina barns tandtroll men jag började gå till tandläkaren på 1940-talet och fick då en liten bok om ”Hacka Hål och Holka Ur”. Så vill jag minnas att häftet med mjuka pärmar och få färger hette. Kan det ha varit denna lilla skrift som gav upphov till begreppet tandtroll?Vänliga hälsningar Brita Persson, Uddeholm.Vet du? Skriv till barnen@sr.sePS. Många lyssnare ringde efter programmet, hade synpunkter och berättade om egna erfarenheter av tandläkare. Lyssna på ljudklippen här nedan! DS.