Podcasts about bilderna

Ryktet går om att Putins helikopter skulle ha attackerats. Samtidigt utökar Ryssland attackerna mot ukrainska städer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bilderna av Vladimir Putin är just nu flera. En härförare mitt i striden. En landsfader som skyddar Ryssland och bjuder på kefir.Hör Joakim Paasikivi, militärexpert kopplad till advokatbyrån Mannheimer Swartling. Lubna El- Shanti, Sveriges Radios Ukrainakorrespondent. Martin Kragh, biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska Institutet.Manus programledare Fredrik Wadström och producent Marina Nilsson Malmström.

Ewa får en förlossningsdepression och allt ser mörkt ut. Till den dagen då hon får en tidning om bakning. Bilderna på bakelser väcker något i henne. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Ewa Winge som tillbringat dagarna orkeslös i sängen får plötsligt en känsla av mening när hon ser vad mjöl kan bli. Hon börjar baka. Att se andra äta av brödet och att sköta en surdeg gör henne gott. Livsglädjen kommer tillbaka. Och det ska visa sig att hennes familj har räddats flera gånger av just bröd. Dagens Kropp & Själ handlar om brödet och bakandet som en väg till hälsa och välmående. Medverkande: Rikard Landberg, professor i livsmedelsvetenskap vid Chalmers, Siri Helle, psykolog och författare, Sebastien Boudet, surdegsbagare Programledare: Ulrika Hjalmarson NeidemanReporter: Ninos ChamounProducent: Stina Näslund

VM-festen i Trondheim hade knappt lagt sig innan det var dags för åkarna att sätta på sig skidorna igen. William Poromaa hade knappt hunnit ur sin ringdans innan han begav sig till klassiska Holmenkollen för att tävla i helgen. En tävling som också verkar ha varit den levande legendaren Therese Johaugs sista. Eller? Ja, det återstår att se… Hur har åkarna sett ut efter VM och vem vinner världscupen? Det och mycket med mer skidexperten Anna Rydén i dagens avsnitt av Sportbladet Daily. Programledare: Demir Lilja

Plötsligt ser vi dem överallt. I nyhetsflöden, sociala medier och reklam har så kallade "promptografier" – alltså bilder som skapats av generativ AI – blivit allt vanligare. De ser ut som fotografier, men är ändå något helt annat. Många upplever dem som kusliga – men varför? Är det teknologin som spökar? Eller handlar det om vad bilderna gör med vår relation till det förflutna? Konstvetaren Anna-Maria Hällgren resonerar kring promptografins plats i medielandskapet och bildhistorien. Manus och inläsning: Anna-Maria Hällgren Regi och ljudproduktion: Lars in de Betou Textredaktör: Hedvig Härnsten Producent och redaktör: Magnus Bremmer

Efter massmordet i Örebro har bilden av gärningsmannen etsat sig fast på näthinnan hos många. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Gärningsmannen har, vad hittills kunnat hittas, inte lämnat särskilt många digitala spår efter sig. Det finns nästan inget stoff för medier att använda för att teckna porträttet av gärningsmannen. Men det finns en handfull bilder på honom.Hur har medierna resonerat i vilka och hur frekvent man använt bilderna?Reporter: Alexandra SannemalmPlötsligt blev den norska mediekoncernen Schibsted dubbelt så stor. Den svalde i veckan svenska TV4 och finländska MTV som tillsammans är lika stora som hela Schibsted Media.En jätteaffär som lägger ihop de två nog mest folkliga svenska medierna hos samma norska ägare – Aftonbladet och TV4. Vad det här kommer betyda för tittarna, för mediemångfalden – och för de på tv-marknaden så heliga sporträttigheternaReporter: Lasse TruedsonHur lång är egentligen paus? Hur länge kan man egentligen pausa en publicering eller ett program? Hur länge - innan det är något som glöms bort på begravningspatsen för skrotade program och reportage? Det finns just nu en rad olika program och publiceringar som ligger i väntan på bättre - eller bara andra - tider. Vilka är de här? Och varför har dom fastnat i medieuniversiumets ingenmansland? Reporter: Martina Pierrou

Veckans Livsrådet kommer från en 19-årig lyssnare (hon var alltså 9 bast när vi började podda ihop, lol!?) som har ett problem med sin snubbe. Han är sur för att hon har kvar bilder på sitt ex och vill att hon ska radera dem. Hon vill ha kvar dem för att den tidigare relationen är en del av hennes liv. Nu har han, typ, ställt ett ultimatum – relationen eller bilderna. Hur ska hon göra? Vi har obviously svaret! Stötta oss på Patreon för regelbundna bonusavsnitt + mer! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hanks och Robin Wright åker tidsmaskin till 1994 och förvandlas till ett nykärt tonårspar i nya filmen ”Here”. Blir AI-revolutionen Hollywoods räddning eller förfall?Support till showen http://supporter.acast.com/nomofomo-podcast. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Erik XIV är en av de mest omtvistade regenterna i svensk historia. Bilderna slits mellan den högt bildade renässansfursten som läste, skrev och komponerade musik å andra sidan den galne och paranoida vettvillingen som mördade oskyldiga adelsmän.Men den negativa bilden av Erik XIV kommer i stor utsträckning från propagandan som hans bror Johan III skapade för att rättfärdiga upproret som avsatte den legitime konungen Erik och senare giftmordet på Erik.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren och historikern Katarina Harrison Lindbergh som är aktuell med boken Erik XIV där hon genom att gå till källorna försöker ge en mer balanserad bild av Erik XIV.När Gustav Vasa gav sina yngre söner hertig Johan och hertig Karl stora hertigdömen skapade kungen förutsättningar för konflikt mellan den äldre brodern Erik XIV samt bröderna Johan och Karl. Hertig Johan kom redan när Gustav Vasa levde att ta sig utrikespolitiska friheter som efter att brodern Erik XIV ärvt makten att utvecklas till rent förräderi. Som bekant slutade det med att Johan fängslades och senare frisläpptes av Erik. I nästa steg i ödesdramat var det Erik som fängslades och senare mördades efter att Johan tog makten med hjälp av brodern hertig Karl.Erik XIV hade en god och omtänksam relation till sina syskon innan makten kom i mellan dem. Sturemorden, där Erik XIV mördade adelsmän han misstänkte för att konspirera mot honom, blev början på slutet på Eriks makt.Frågan är varför Erik störtades från tronen? Hans mentala sammanbrott efter Sturemorden var troligen kortare än vad tidigare historiker antagit. Och var verkligen Eriks giftermål med sin frilla knektdottern Karin Månsdotter orsaken till att bröderna och adeln vände sig emot honom?Bild: Erik XIV av Domenicus Verwilt, Nationalmuseum, Public Domain.Musik: The Execution Of The King av bzur, Storyblocks Audio. Lyssna också på Sveriges mest populära kungar.Detta är en nymixad repris. Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi gästas av fotografen och doulan Emila Bergmark-Jimenez som precis släppt sin historiska bok "Att föda och att födas" där hon fotograferat och skrivit om över 40 svenska förlossningar. Bilderna finns även att se på Fotografiska i Stockholm. Lyssna på samtalet om boken som hon har tillsammans med Opokua vars andra födsel var en av dem som dokumenterades. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Igår samlades herrlandslaget inför matcherna mot Azerbadjan och Estland. Bilderna på när spelarna ansluter har ju i fotbollsvärlden blivit en catwalk där spelarna visar upp sig och spänner sina mode-muskler. Vi tar hjälp av poddaren och modevetaren, Emily Dahl, för att se om våra svenska landslandsstjärnor håller modemåttet. Enes Ahmetovic lämnade under förra veckan sin post som sportchef hos IFK Värnamo. Under helgen syntes han på en allsvensk arena, finns det en risk att hans nästa destination är en klubb i Stockholm? Även i Halmstad har det skett förändringar. Tränarduon Magnus Haglund och Pelle Olsson har fått lämna klubben. Vi pratar med Pelle Olsson och hör hans syn på uppbrottet. Sportbladets prisbelönte journalist, Patrik Brenning, har i dagarna släppt boken "Så vinner vi igen”, om svensk talangutveckling. Han gästar studion och det blir samtal om problematiken inom ungdomsidrotten.

Himmelriket är som en surdeg, sa Jesus. Men är fermenteringsprocessen verkligen räddningen på alla problem? Lars Hermansson funderar över bakterier som skapar bubblor i tillvaron. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Två unga kvinnor står på en rund plattform av trä klädda i bruna nattlinnen och hanterar en gigantisk surdeg tillsammans. Degen tynger och väller och klibbar och vill hela tiden ned på golvet. En naturlig gravitation som kvinnorna med hjälp av sina kroppar med yttersta möda förhindrar. Kampen med degen bara pågår, kvinnorna svettas, nattlinnena blir degiga, snart ser man inte var kroppen börjar och degen slutar, det är ganska hemskt alltihop, och det pågår bara några meter från där vi sitter och dricker kaffe och äter bullar. Det är en performanceföreställning, den heter The cumbersome dough, konstnärerna heter Heidi Edström och Ester Olofsson. Jag såg den på konstmässan Supermarket i Stockholm 2017. Bilderna har etsats sig fast.Svenska är inte det enda språk där ordet deg också syftar på pengar. Engelskan har sitt dough. Italienare och fransmän är mer analytiska och går direkt på degens ursprung vetet, i franskans blé och italienskans grana. På svenska kan man också dega, det vill säga slöa, vara overksam. När ordet deg som slang för pengar etablerades i Sverige för snart hundra år sedan kanske för att pengar med räntan ökade i omfång lite som en deg, om man lämnade dem overksamma på banken. Räntan härmar, kan man säga, den transformativa kraft som finns i den mikroorganism vi kallar jäst. Andra och besläktade mikroorganismer som kan förändra och förädla är bakterierna. Vi talar om bakteriekulturer och jästkulturer och avser då den jäsande, bubblande, delvis självgenerande, kemiska kontext som sätter fart på grejer, gör yoghurt av mjölken, vin av druvsaften, bröd av vatten och mjöl. Jag höll på att säga vin av vatten, men det var det ju Jesus som gjorde.Det är ingen slump att det är två fermenterade produkter, bröd och vin, som fått representera Jesu kött och blod i den så kallade transsubstantiationsläran. Det påstår i alla fall den amerikanske matjournalisten och fermenteringsgurun Sandor Katz i sin bok Fermentation as metaphor. Idag försöker vi förklara fermenteringsprocesser vetenskapligt, men i förmoderna samhällen sågs förloppet ofta som något mystiskt, lite grand i samma tassemark som alkemin, bara lite mer vardagligt – fermentering är ju ytterst (eller innerst) än i dag ett livsnödvändigt sätt att konservera livsmedel och underlätta för kroppen att tillgodogöra sig dess näringsämnen. Men bakterier är som bekant inte bara hälsobringande utan kan också vara farliga.Med läkarvetenskapens framgångar i kampen mot smittsamma bakteriella sjukdomar som tbc och salmonella i början av nittonhundratalet kom också en fobi för bakterier och en strävan efter renhet som tog sig uttryck inte bara i en nedlåtande attityd till surkål och andra fermenterade produkter, utan också rent konkret i form av sterilisering av kök och badrum, samt inte minst en paketeringsiver. Maten skulle till varje pris skyddas från utifrån kommande angrepp, i slutändan av denna utveckling hittar vi förstås vakuumförpackningen. Den här renhetsivern har sedan länge kommit att förknippas med sånt som rasrenhet och xenofobi, och de fermenteringsaktivister som idag blir allt vanligare i gränslandet mellan konst, filosofi och restaurangnäring ser den bakteriella kontamineringen som ett sätt att symboliskt syresätta stelnade tankemönster och liksom ”bubbla upp” slutna samhällssystem.En central gestalt i denna rörelse är den iranske filosofen och författaren Reza Negarestani. I en berömd föreläsning beskriver han ”decay”, alltså förfall eller röta (fermenteringsprocessen är ju en form av röta) som en process där levande och dött inte går att skilja åt. I boken Cyclonopedia skriver han ”… i rötan lever varelsen vidare genom att blurra in sig i andra varelser utan att helt förlora sitt ontologiska register.” Fermentering som en form av transcendens alltså. Kanske är det därför islänningarna äter jäst rocka, en allt annat än väldoftande maträtt, på Thorlaksmäss, alltså dagen före julafton. Den isländske författaren Guðni Elísson beskriver vällustigt i romanen ”Ljusfångaren” hur fiskarna ligger ovanpå varandra i staplar och citat ”förgeggas uteslutande i sitt eget illamående.” ”För endast islänningarna”, skriver han, ”anser sig fullärda i fermentering, för så kallas konsten att förruttnelsemarinera en fisk i dess egna utsöndringar…” Slut citat. Inget Jesusbarn utan en förädlande stank först alltså.Men hos de konstnärer och aktivister som idag samlas i avlägsna, pittoreska byar och äter lokalt odlade fermenterade produkter tillsammans, är det den politiska potentialen i jäsningsprocessen, snarare än den andliga, som dominerar. Denna fermenteringsaktivismen har förstås sina rötter i såväl slow food-rörelsen som 1970-talets gröna våg, och visst kan det vara frestande att i mikroorganismerna se en symbol för småfolket, och i kålhuvudet en bild för övermakten. Men man blir ju inte automatiskt en bättre människa bara av att äta surkål och brygga öl. Det om något har väl historien visat.Idag är det inte många som rynkar på näsan åt surdegsbröd. Tvärtom. Annorlunda var det på Bibelns tid. I såväl Gamla som Nya testamentet finns en utbredd skepsis mot surdegsbröd. Särskilt i Gamla testamentet förekommer mängder av rena förbud eller påbud att hellre välja osyrat. Anledningen enligt en samstämmig teologisk expertis är att metoden att syra bröd uppfanns i Egypten, och i det strängt reglerade judiska samhället ansågs allt som var främmande som oheligt och därmed oförenligt med ett sant gudsfruktigt leverne. I Nya testamentet är inställningen mer ambivalent. ”Låt oss därför fira högtiden, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.” skriver Paulus i första Korintierbrevet. Men både Lukas och Matteus återger Jesu liknelse om himmelriket som en surdeg ”som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Och jag ser återigen framför mig Heidi Edström och Ester Olofsson, hur de står där i sina bruna degkletiga nattlinnen med surdegen mellan sig, och hur allt till slut blir deg och deg blir allt. Och det är vare sig ett gott eller ett ont. Det bara är. Genomsyrat.Lars Hermansson, författare och kritikerLitteraturGuðni Elísson: Ljusfångaren. Översättning av John Swedenmark. Ett utdrag publicerat i tidksriften Ord&Bild 2 2023.Reza Negarestani: Cyclonopedia. Complicity with anonymous materials. re.press, 2008.Sandor Ellix Katz: Fermentation as Metaphor. Chelsea Green Publishing Co, 2020.

Mängder av bevis har hittats efter genomsökningen av Bruce bostad och gamla bil. Bilderna på männen i Bruce dator talar för att dom är döda. Bruce är fortfarande under konstant bevakning och han anar ingenting. I Toronto har totalt åtta män försvunnit från Byn. Det enda som polisen saknar nu är männens kroppar. Manus av Camilla Söderlund. Ljudbearbetning Emil Drougge. Vill du höra ett specifikt fall i podden? Önska dina fall i det här formuläret: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfDlQxf9SgZyeGS-qFPaB4BP-L59lQhs7BbZACfwk7xSs-AFw/viewform?fbclid=IwAR0astYAY_SJLcst89FwKaPIeHHV9zlfAxEz6Cmrh37bbMwvMHGc8z5cwg4 E-post: zimwaypodcast (snabel-a) gmail.com Följ Dan Hörning på instagram: https://www.instagram.com/dan_horning/Det här är ett smakprov från Seriemördarpodden Premium. Du hittar Seriemördarpodden Premium inklusive över 300 premiumavsnitt och alla gratisavsnitt som inte ligger ute här: https://podme.com/se/seriemordarpodden/Om du gillar Seriemördarpodden gillar du förmodligen Massmördarpodden. Du hittar den i alla poddappar. Massmördarpodden är gjord av samma människor och har samma format som Seriemördarpodden. Avsnitt P164. Från 2022. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Jacob och Erik diskuterar en studie där man testat en personligt anpassad diet mot en mer generisk medelhavskost. Den personliga dieten påstods vara anpassad efter deltagarnas proteom, gener och matvanor. Deltagarna blev indelade i fem olika grupper med namnen lipid metabolism, carbohydrate metabolism, systemic inflammation, oxidative stress, and microbiota status och sen jämförde man det mot en kontrollgrupp som fick ganska klassiska kostråd. Efter det diskuteras en lyssnarfråga som berör inflammatorisk och antiinflammatorisk kost och en lyssnarfråga kring IBS och magkatarr. På Hälsoveckan by Tyngres instagram kan du hitta bilder relaterat till detta och tidigare avsnitt. Hålltider (00:00:00) Introsnack (00:04:25) Personlig diet anpassad efter en persons egna biologi (00:20:04) Bilderna finns på vår instagram @halsoveckanbytyngre (00:26:15) Det går utmärkt att testa individanpassade lösningar i stora RCT-studier (00:30:48) Finns det någon forskning bakom inflammatorisk och antiinflammatorisk kost (00:51:58) Hur ser kostråden ut vid IBS eller magkatarr?

Veckans sommargäst är ingen mindre än salongsbyggaren med det stora hjärtat - Kesten.Kesten kom som flykting till Sverige på en torsdag och redan på måndagen satt han i skolbänken för att lära sig språket och bara några månader senare var gesällen och praktiken på plats. Men Kesten som alltid haft en stort driv nöjde sig inte där och idag driver han inte mindre än 5 salonger med 33 anställda. I veckans sommarspecial får du ta del av hans resa som bland annat innehåller begynnelsen för före- & efterbilderna, men vi pratar även om förtagande, driv, framtiden och vad som får en frisör att stanna på salongen - Välkomna! Denna podd ges ut av Frisörföretagarna.

Bronsålderskulturen i Norden är unik med sina gåtfulla hällbilder och utsökta bronsfynd. Hällristningarna berättar om en tid när långväga handel knöt ihop Norden med samhällen i Storbritannien och Medelhavet. Det var det eftersträvansvärda bronset som fick våra förfäder att med små båtar paddla ut i Europa.Det finns över tusentals kända hällristningar där i huvudsak män med stora fallosar tillsammans med båtar, skålgropar, fotspår, djur, lurar, yxor och svärd berättar om bronsåldern (1800 fvt-300 fvt). Det är en maritim kultur före skriftspråket. Dessa hällbilder är samtida med slaget om Troja och Alexander den stores marsch mot Syrien och Egypten.I detta avsnitt samtalar programledaren Urban Lindstedt med Johan Ling, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet. Han är aktuell med boken Hällristningarnas värld.Jakten efter koppar och tenn för att kunna tillverka bronsyxor och andra föremål, i denna hållfasta legering, skapade denna första period av långväga handel. Hällristningarna i Bohuslän har stora likheter med den mykenska bildvärlden i dagens Grekland.Hällristningarna är ofta huggna i närhet av vattenfarleder. De visar på mobilitet och konflikter tillsammans med rituella scener. Bilderna skapade troligen vid särskilda sociala och rituella aktiviteter.Bronsåldern i Nordeuropa inleddes omkring 1800 fvt och varade till cirka 300 fvt. Vid denna tid fanns runt 500 000 människor i Norden på 75 000 gårdar som behövde runt ett kilo brons per gård. Och eftersom bronsyxorna slets ut skapades det en stor efterfrågan på brons.Samhället blev mer stratifierat och ojämlikt än tidigare, med stora hus, gårdar och gravhögar som indikerade en social elit. Maritim transport utvecklades starkt under bronsåldern, vilket ökade handeln över haven och förde med sig nya kulturella influenser till den nordiska regionen.Bronsåldern i Norden startade senare än i Medelhavsländerna. Runt 2000 fvt hade nomadiska, hästburna erövrare från söder och öster spridit sig över Norden, troligen indo-européer. Unetice-kulturen, som hade kontrollerat Europas kopparbaserade ekonomi, föll samman på grund av ett ökat behov av tenn, som de inte hade kontroll över. Nordborna var snabba att dra nytta av situationen och etablerade en central position i kontinentens handel genom att byta koppar från södra Tyskland och Italien mot tenn från de brittiska öarna. Jylland blev den rikaste regionen i Europa tack vare sitt bärnsten, som byttes mot de bästa råmaterialen för att producera brons.Musik: A Mystic Heart Pulses av Sinsai Jasila, Storyblock Audio.Bild: Tanum av Tulipasylvestris. Wikipedia,  Creative CommonsLyssna också på Människorna som befolkade Europa.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som man tror. Poeten och kritikern Anna Hallberg funderar över metaforen som trygghet och flykt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2021-02-03.Vad hjälper när ingenting gör det? När det är sönderslaget och förtvivlat och en människa inte kommer tillbaka. Någonsin.Att gå hjälper, litegrann. Annika Norlin har skrivit en fin novell om det, som heter just ”Gå” och handlar om en kvinna som förlorat sitt barn. Hela novellen går hon, från Gällivare till Östersund, sen åker hon tåget hem. Då är novellen slut.En annan variant är att låta munnen gå. Prata och prata och prata, tills man en dag hör vad man säger. Då kan man lämna terapirummet och gå ut.”Vårt behov av att berätta blir särskilt tydligt när kontinuiteten i levandet på något sätt är bruten, som exempelvis vid allvarlig sjukdom eller förluster av olika slag.” Så skriver psykologiprofessorn Gudrun Olsson och fortsätter: ”Berättelsens funktion kan vara att överbrygga klyftan mellan det vanliga, vardagliga, vanan om man så vill, och det extraordinära, oväntade, oförutsägbara. Berättelsen och metaforen har något gemensamt. De är båda brobyggare.”Gudrun Olsson har skrivit en bok som heter ”I metaforernas landskap” och hon berättar att hon skrev den just efter en kris, när hennes livspartner sedan trettio år avlidit. Då kom metaforerna till undsättning. Bilderna. Broarna. Berättelsen läkte ihop kontinuiteten som gått itu.”Jag såg det med egna ögon”, är ett uttryck som är till för att befästa sanningshalten. Det som är sett väger alltid tyngre än det som är sagt, och när vi ska förklara vad vi menar illustrerar vi för att resonemanget ska bli tydligt. Bilden lugnar och stabiliserar, den erbjuder en platå att vila och mötas på. Och det är väl bra? Så varför tjurar så många poeter när det kommer till just metaforen?Den rumänske efterkrigspoeten Paul Celan är en av dem som varit mest kritisk. Han menade att metaforen leder bort läsaren från diktens komplexitet. Allt i dikten spelar roll, och att bara lyfta ut och låta sig bäras av metaforen ger en instrumentell och schablonmässig läsning.Den svenske poeten Gabriel Itkes-Sznap har skrivit om ”Celans ofta omtalade metaforkritik – en kritik som han i viss utsträckning delade med konkretister och konceptpoeter” och förklarar hur vi använder metaforen ”för att försvara oss mot dikten”.Men Celans poesi är full av bilder, det är bara det att de inte fungerar så som metaforer brukar.Jag ska ge er ett exempel så ni själva får höra hur det kan låta. Så här skriver han i diktsamlingen ”Ljustvång” i Anders Olssons översättning:Väderkänsliga hand,träskpölen visar den vägen. Luminiscens. Den som nu trampar på torvorgelns bälgar, en-bent, hanvinner en starkstråleförlust.Det är alltså en träsktrampande men samtidigt känslig dikt där det kalla ljuset ”Luminiscens” skiner ensamt i mitten. Ljud och rytm är sammanlänkande i ett motstridigt kraftfält av vinst och förlust, svaghet och framåtrörelse, och bildernas associationer smittar av sig på varann. Det är helt enkelt en dikt där språnget från sakled till bildled inte är så självklart. ”Metaforens bro”, som Gudrun Olsson talade om, saknas.Ordet metafor betyder ”bära över”, det är den överföringen Celan protesterar mot. Stanna vid dikten. Ta emot dess egenheter och särskilda nycker. Fly inte verklighetens kaos, se det skarpare och bättre. Föreställer jag mig att han skulle kunna säga.Min egen favorit bland de metaforskeptiska poeterna är finlandssvenske Gunnar Björling, som inte är helt olik Paul Celan. Men där Celan väljer det hopknipna ”Ljustvång” som titel för sin diktbok, hittar Björling en annan ordöverlappning mellan ljus och känsla. ”Solgrönt” heter hans diktsamling från 1933. Jag blir glad bara av att läsa titeln.Lyssna: Solgrönt. Är inte det ett otroligt lyckoframbringande ord?Precis som Celan arbetar Björling visuellt och rytmiskt, men undviker den genomförda metaforiska förflyttningen. Här är en kort dikt ur ”Solgrönt”:Att tro att mänska mun och läpparatt tro attatt bröst mot bröst och hela världen!som sorl och kullerbytta,och gick dagbort.Till tjugo procent består dikten av ”att”. Det vill säga, dikten som totalt består av tjugofem ord innehåller fem stycken ”att”. Det är ett igångsättande tröskelord som skapar rörelse i kroppen och liksom snubblar fram över alla motsättningar och invändningar. Att, att, att… ”bröst mot bröst och hela världen!” Att sorl och kullerbytta är allt just nu. Att det händer här, när jag läser, i stunden. Och tiden försvinner, medan dagen går bort.Jag tror att den sörjande kvinnan i Annika Norlins novell skulle bli förbannad om man försökte sig på att gestalta hennes döda barn med en metafor. En bild kan vara betydelsemättad, effektiv och lätt att kommunicera, men den är alltid en förenklad syntes. Att inte ge sig på den överföringen kan vara ett uttryck för respekt.Här tror jag en förklaring ligger, till varför så många poeter värjer sig mot metaforens lockelse. Livet låter sig inte skrivas, i alla fall inte så enkelt som vi tror. Vi vet hur bristfälligt och slirigt språket kan vara. Om vi verkligen vill göra tillvaron rättvisa måste vi vara noggranna, uppmärksamma och använda hela diktens potential. Vilket kan resultera i fantastiska, men ibland ganska krångliga dikter.För det går ju att vända på resonemanget, och yrka på att poeten ska stå upp för sin parasiterande verksamhet. Alla som skriver överför sak till bild, det vill säga liv till språk, och att lyfta upp metaforen och jobba med den kan vara en nog så ansvarstagande hållning.Metaforens stabilitet kan skänka ett lugn till dikten som är tryggt för läsaren att vara i. Jag tycker att inledningen till Pamela Jaskoviaks dikt ”Juli I” visar något av den tryggheten, som just genom sin stadighet tillåter en oformulerad sorg att singla runt i dikten:Juli gråter barnen sover Natten dricker mig och sjön som lyser mellan trädens fingrar med sin tunna hy som kaffe Sommarmånaden gråter. Barnen sover. Trädens fingrar spretar så att sjön kan lysa igenom. Det är bara jaget i dikten som inte gör någonting. Förutom att låta sig drickas av natten.Att lämna saken och landa i bilden, är nästan alltid en befrielse. Verkligheten virvlar väl på ändå, som saker gör, oavsett om vi hänger med eller inte. Jag tror bara att det där språnget får störst verkan när vi en stund senare dimper ner i vardagen igen. Då en tid har gått. Något har ändrats. Om så bara det lilla, att vi nu kan se ur en annan vinkel.Kanske är det inte överföringen från sak till bild som är metaforens poäng, utan den fortsatta rörelsen – från bildled till saken igen? Som då går att se och möta på ett annat sätt.Det fysiska traskandet är förmodligen överlägset, men att läsa är i viss mån också en förflyttning. Det är skönt med något som tar hand om tankarna och drar runt dem i oförutsägbara banor. Låter dem gå, för att använda en metafor.Anna Hallberg, poet och kritiker LitteraturGunnar Björling, Solgrönt (1933).Paul Celan, Det sena verket (2020), redaktör Gabriel Itkes-Sznap, översättning Anders Olsson, ur diktsamlingen Ljustvång, på tyska Lichtzwang (1970).Pamela Jaskoviak, Regnet och gräset (2011).Annika Norlin, Jag ser allt du gör (2020).Gudrun Olsson, I metaforernas landskap (2020).

Godsägaren Florence Stephens är en förmögen dam med stallet fullt av hästar. Hon har nära band till kungahuset och tar sig an prins Carl Bernadotte. Ett fint uppdrag som får förödande konsekvenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Florence Stephens växer upp på det mäktiga godset Huseby bruk utanför Växjö. Hon är en skicklig ryttare med stark känsla för djur, men verkar ha svårare att avgöra vilka människor som är att lita på. 1957 briserar Husebyskandalen, en omskakande härva med förgreningar ända upp i kungahuset.Medverkande:Thomas Rosell, har jobbat för Florence Stephens. Sofie Magnusson, VD Huseby bruk. Erik Wångmar, docent i historia, Linnéuniversitetet. Malin Lennartsson, docent i historia, Linnéuniversitetet.Gustaf Klarin läser breven från Jean Jacques De Geere.Bilderna i kollaget:Prins Carl Bernadotte (ung), Bernadottebibliotekets bildarkivPrins Carl Bernadotte och Florence Stephens, SVT Bild Huseby bruk, foto Jan-Erik Anderbjörk, Kulturparken SmålandFlorence Stephens med sin häst, foto Huseby BrukFlorence och hennes systrar, foto Huseby BrukDokumentären är gjort 2021 och sändes då som en P4 Dokumentär. Reporter Cecilia Ohlén.Producenter Sofia Kottorp och Ola Hemström.Ljudmix Olle Sjöström.

I den här bubblaren får vi höra dels Micke prata om sina upplevelser på Gothcon 2024 sedan också lite små intervjuer. Länk till Vems tur är det avsnittet https://spelradio.se/podcast/forsta-intrycket-del-100-mlem-space-agency/?fbclid=IwAR2_GTr8jBhbBoB3M9pqxQ9k93RFpSc2CrNXwzwwk3nXYsYMEoApWeSv2UU Länk till Geekpodden https://geekpodden.se/archives/3611?fbclid=IwAR3OvBYRhSZ70S2bcCElIKBk7tKe8m-04LXRJrqC05K5Icmjd4sreu_mYy8 Video är filmat av Micke. Bilderna är tagna av Moa Frithiofsson, Kristoffer Warnberg, Anna Sandberg, Krister Svanlund, Michael Ericsson, Benjamin Jöngren, Robert Q Kustosik De som hörs i ordning är  Petter Nallo från Helmgast  Daniel Lehto från Daniel Lehto Spel och Media Ab Robert Q Kustosik och Patric Hjelm från Geekpodden Tomas Härenstam och Kosta Kostulas från Fria Ligan Björn Flintberg från Eloso förlag Michael Petersen från Kult, Mutant och annat nördiga goa. Pontus Kjellberg från Spelhyllan Mattias Dristig från Vildhallon  Lucas Falk Från Bläckfisk Förlag Karro från Lindorm Dice Våra länkar Hemsida https://mindy.nu/ Facebook https://www.facebook.com/Mindypodd.nu/ Twitter https://twitter.com/MindyPodd Youtube https://www.youtube.com/channel/UCmOr6MyeugbWX_VnckgGkDQ?view_as=subscriber Instagram https://www.instagram.com/mindypodd/?hl=sv Vår Discord https://discord.gg/VruVCyUqnY Vår Patreon https://www.patreon.com/user?u=2776677 Vår merch butik https://www.spreadshirt.se/shop/user/mindy/ Mickes Mail Micke@mindy.nu

Studio Allsvenskan finns även på Patreon, där du får ALLA våra avsnitt reklamfritt direkt efter inspelning. Dessutom får du tillgång till våra exklusiva poddserier där vi släpper avsnitt tisdag till fredag varje vecka. Bli medlem här!Vi välkomnar SVT:s Albert Svanberg till Studio Allsvenskan.Tillsammans med kollegan Jens Lind har han skapat "Fotbollens Historia" som börjar sändas i SVT 21 april.Till oss berättar han om hur det är att hitta privata filmer i Kurt Hamrins källare, hur Svennis arbetade med mental träning när han tog över IFK Göteborg och sedan vann Uefa-cupen 1982 och inte minst hur de arbetat och byggt de olika filmerna som utgör programserien som snart dundrar ut.Det blir också ett innerligt samtal om vår ibland taffliga förmåga att hylla historiens hjältar och minnas de som gått före.Ibland svänger vi av och gör något lite annorlunda i Studio Allsvenskan. Missa inte den här chansen att lära känna din egen historia genom fotbollens blick.Följ Studio Allsvenskan på sociala medier: Twitter!Facebook!Instagram!Youtube!TikTok! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I veckans avsnitt av Noll till 100 pratar vi om CRO och specifikt vad det finns för bra knep att ta till för att förbättra konverteringen på ett varumärkes hemsida. Veckans avsnitt blir en case study av varumärket Astrid Wild.1.35 min - Presenterar dagens ämne; konverteringsoptimering.3.00 min - Statistik signifikans. 5.28 min - Kundens upplevelse av en hemsida i kronologisk ordning.6:50 min - Hur du optimerar startsidan.10.35 min - Case Study: Astrid Wild.13.50 min - Social proof och tillit, den största anledningen till att hemsidor ökar konvertering.15.00 min - Repetera och var övertydlig.19.00 min - Två faktorer som förbättrar konverteringsgraden.21.35 min - Startsidans uppgift.23.30 min - Hur ska man anpassa produktnamnen?27.15 min - Story om grundarna - skapar emotionell koppling.29.32 min - Kundbetyg och recensioner.31.30 min - Meny och navigation.35.18 min - Shopify sök.38.00 min - Hur du optimerar kategorisidan.41.10 min - Bilderna ger känslan för varumärket. 45.05 min - Hur du optimerar kategorisidan.41.40 min - Jacobs law.52.18 min - Vad man kan lägga till på produktsidorna.53.40 min - Hållbarhetsarbete.55.36 min - Hur du optimerar check out.Här hittar du Fedja & Jacob:https://se.linkedin.com/in/porobic https://www.linkedin.com/in/jacobwibomwesterberg/ Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad är hästsportens förstärkare? Bilderna svämmar över. Hästar som gapar, krullar ihop halsarna eller kastar sig. Vi reagerade starkt vid Göteborgs Horseshow, samtidigt som detta varken är första eller sista gången tävlingshästar visar tecken på obehag. I samma veva utropar FEI utökade restriktioner kring foto och film* vilket många förfäras över. Vi delar hur vi ser på det som sker, och hur vi tror att det kan förändras - genom beteendeanalys. *Detta är inspelat innan FEIs förtydligande angående vilka tävlingar och kameror som restriktionerna gäller. Vi har efter detta fått fler tankar som ej kom med här - är du nyfiken är det bara att skriva till oss på @modern_hasttraning (insta), Modern Hästträning (FB) eller modernhasttraning@gmail.com.

Han har haft ett pris på sitt huvud och tidigare fejkat sin egen död. Nu har den tidigare Foxtrottoppen Benzema, som pekats ut som Rawa Majids kronprins, skjutits ihjäl i en bil i Irak. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det var på måndagseftermiddagen som bilder och filmer började spridas på sociala medier. Bilderna visade en trafikerad gata i Iraks huvudstad Bagdad. I förarsätet i en svart bil hänger en man med huvudet fram mot ratten, till synes livlös. Han har en skottskada i bakhuvudet. I sidofönstret syns flera skotthål. Personer kopplade till flera olika kriminella nätverk verkar efteråt fira dödsskjutningen på sociala medier.Någon officiell bekräftelse har inte kommit än men enligt våra poliskällor så är den skjutne en 34-årig tidigare ledarperson i Foxtrot. De senaste månaderna har 34-åringen gjort sig känd under smeknamnet och aliaset ”Benzema”, som han kallat sig själv i sociala medier. Han har också gått ut med att han brutit med både Rawa Majid och Ismail Abdo för att bygga upp sitt eget gäng.Enligt våra källor har ”Benzema” varit en av de personer som polisen sett som mest prioriterad att arbeta mot.Minst en svensk har gripits i Irak misstänkt för mordet på ”Benzema”. Vi berättar det vi vet hittills och ställer frågan hur mordet kommer påverka våldsvågen i Sverige?Programledare: Linus Lindahl och Mariela Quintana MelinProducent: Jenny HellströmReporter: David OhlssonKontakt: p3krim@sverigesradio.seTipstelefon: 0734-61 29 15 (samma på Signal)

Dan och Josefine går alla bilder som är relevanta för fallet. De flesta är från Lisannes digitalkamera men det finns även andra relevanta bilder som t.ex. badbilden. Detta inkluderar givetvis de berömda nattbilderna som har gjort det här fallet så känt. Scarlets blogg med alla bilderna i fallet: https://koudekaas.blogspot.com/2019/12/the-disappearance-of-kris-kremers-and_11.html1Manus av Sofie Karlsson och Dan Hörning. Klippning av Josefine Molén.Om du gillar Mördarpodden och vill att podden ska fortsätt att komma ut varje vecka: Var med och sponsra podden på Patreon: https://www.patreon.com/user?u=10466265Vill du höra ett specifikt fall i podden? Önska dina fall i det här formuläret: https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSfDlQxf9SgZyeGS-qFPaB4BP-L59lQhs7BbZACfwk7xSs-AFw/viewform?fbclid=IwAR0astYAY_SJLcst89FwKaPIeHHV9zlfAxEz6Cmrh37bbMwvMHGc8z5cwg4Det här är en podcast av Dan Hörning och Josefine Molén.Instagram: @mordarpoddenE-post: zimwaypodcast@gmail.comFölj Josefine Molén här:https://www.instagram.com/j.molenFölj Dan Hörning här:X (tidigare Twitter): @danhorningInstagram: https://www.instagram.com/dan_horning/?hl=enYoutube: https://www.youtube.com/channel/UCV2Qb7SmL9mejE5RCv1chwgErik SegerstedtSpotify:https://open.spotify.com/artist/63q3l3pKBpvqEjUM5Vf1TG?si=fYtdOwIvTn6noQJW6ffPwwInstagram: https://instagram.com/eriksegerstedt?utm_source=ig_profile_share&igshid=1fq6m5mmt5rxi Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det var 16 Augusti 1998 och sommarlovets sista dag när den fyraåriga Kevin Hjalmarsson hittades avliden på en lastpall vid kyrkvikens strand i Arvika. Två bröder, då fem och sju år gamla, anklades för brott och påstods ha erkänt mord. Men omständigheterna runt fallet har gjort att man nu frågar sig om det verkligen var bröderna som dödade Kevin. För vad var det egentligen som hände den där ödestigra dagen den 16 Augusti 1998 och var bevisen mot bröderna verkligen tillräckliga? Bilderna med rekonstruktionen av lastpallarna som kan indikera klämolycka:https://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/a/L0qnEP/polisens-nya-teori-sa-dog-kevin-4Länk till BookBeat för 50 dagar gratis lyssning: https://www.bookbeat.se/promocode?kod=mystiskafall&fbclid=IwAR3V-Fl7e2Nr16CqZt-WMngZJJj_CR5dr_yoFl84nlZ4DT7z_SopeI9OqoYKontakta oss: mystiskafall@outlook.comLåt mystiken klä dig!https://mystiskafall.myspreadshop.se/Hitta oss på sociala medier!Instagram: mystiskafallFacebook: https://www.facebook.com/groups/2349054751980603 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Så var det då dags för säsongens första gästavsnitt och vi är väldigt tacksamma och glada över att kunna välkomna Tetta till vår podd. Tetta är en spännande kvinna på många sätt som i detta avsnitt delar med sig av sin livsresa och sina erfarenheter som tagit henne dit hon är idag. En stolt, kraftfull kvinna som har full tillit till livet och till sig själv men så har det verkligen inte alltid varit. Tetta har ett traumatiskt liv med mycket smärta med sig i bagaget, sjukdom, destruktiva relationer och obefintlig självkänsla har kantat hennes liv. Dessutom hade hon en massa andliga upplevelser hon aldrig pratade med någon om och under många år var hon helt tyst om dem. Tills en dag när hon kände att nu räcker det. Det resulterade i boken ”Himlen tillhör de taklösa” som släpps i mitten av september och så här skriver Tetta själv om sin bok; ”Det är en bok som handlar om möten med varelser från andra världar samt om resor i portaler som leder till andra dimensioner. I boken finns det ett antal bilder där märkliga fenomen visar sig. Bilderna förstärker och förtydligar berättelserna. Tidigare var jag sjuksköterska och senare chef inom psykiatrin och under den tiden valde jag att inte berätta om mina upplevelser. Jag var rädd att förlora mitt anseende och i värsta fall mitt arbete om någon skulle tolka mina upplevelser som symtom på psykisk sjukdom. Nu har jag lämnat arbetslivet och delar frikostigt med mig av det som varit en del av mitt liv sedan barndomen. Kanske har även du upplevelser som kan bekräftas av det jag berättar om. Kanske har du en nyfikenhet på det som döljer sig bakom slöjan som separerar världarna.” Mer info på https://www.tettanolander.se/ Följ mig gärna på Instagram: tetta_nolander Den 19/9 blir det bokrelease på din kraftplats i Nässjö och du är varmt välkommen. Som du säkert förstår är det här ett väldigt spännande poddavsnitt på många sätt och du är varmt välkomna att lyssna på oss där poddar finns. Mia, Linda och Tetta.

När hotet om krig ökar väcks tanken på skyddsrummen plötsligt till liv. Men kanske fyller dessa märkliga platser en funktion även i fredstid? Det funderar konstnären Oskar Kardemark på i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-15.Vi har alltid sökt skydd i grottor och håligheter i landskapet, något som genom historien återspeglats i myter och berättelser. I modern tid, när luftangrepp hotade, sökte vi oss på nytt in i berggrunden för att upprätta skydd. Idag står Sveriges 65 000 skyddsrum som ”…symboler för en äldre tid, världskrigens tid och det kalla krigets tid”. Få av dom lever upp till kraven för ett fungerande skydd. När skyddsrummet inte längre kan upprätthålla sitt ursprungliga syfte, vad blir platsen då?Att skyddsrum dyker upp i den populära facebookgruppen ”övergivna platser” säger något om hur vi ser på dom idag. Bilden förstärks ytterligare på Instagram, där otaliga bilder av skyddsrum försetts med metataggar som #Förfall, #Bortglömt, #Ödeplats och #Övergivet.Så har skyddsrummen kommit att bli en viktig miljö inom Urban exploring, eller urbant utforskande, ett fenomen som närs av vår impuls att vilja se bakom det förseglade, att med lekfull, nästan barnslig upptäckarlust få bege sig till en plats där få har varit och utrustade med kamera dokumentera nedgången i underjorden. Skyddsrummen och dess omgivning kittlar fantasin genom att erbjuda nya möjligheter, det har blivit en plats för det obestämda, det aparta och ljusskygga och därmed det kreativa. När ordningsmaktens grepp lättat, har oordningens makter tagit vid. I parkerade bilar intill hemliga rum sker utomäktenskapliga utsvävningar, det tjuvröks, dov klubbmusik hörs inifrån berget och under hashtaggen #Urbanart bekläds skyddsrummens ytor med sprayfärg. Det är så minnena ser ut från min barndom; tillslutna portar med färgsprakande former och tecken, insjunkna i det mörka grå. När jag nämner skyddsrum för mina generationskamrater som växte upp på 80– och 90-talet är det just barndomsminnen som bubblar upp till ytan, alla med ett äventyrligt skimmer över sig. Skyddsrummet i fredstid är en plats med sin egen lockelse, inte helt utan koppling till sitt ursprungliga syfte, men samtidigt något annat; inte stället dit man vänder sig för att undkomma krig, ödeläggelse och katastrof; utan en plats att fly undan sitt sammanhang i världen, det bestämda och reglerade i tillvaron.Det är lätt att förstå varför skyddsrummen utövar en särskild lockelse på de som befinner sig mellan barndom och vuxenliv.I ett eget minne från den där mellanåldern gick jag mellan mina föräldrar i en bred, mörk tunnel som tycktes borra sig ner i berget, djupare och djupare. Med ett barns förmåga att mytologisera tillvaron fylldes jag med en känsla av att få tillträde till något hemlighetsfullt. Tunneln mynnade ut i ett väldigt bergrum där mörkgröna fältsängar stod i rader, perfekt bäddade intill den ojämna bergsväggen där vatten sipprande. I gallerbeklädda skåp stod konservburkar med etiketten vänd utåt. Luften var rå och det luktade bensin och jord. På något vis förstod jag att om något händer så ska vi bo här, i dessa väldiga bergrum, med tunnlar som förgrenar sig likt mycel in i berget. Detta något som skulle kunna hända, som skulle göra att vi var tvungna att lämna vårt hem och bosätta oss i berget tillsammans med våra grannar, vänner som ovänner, alla under samma skrovliga tak, kunde jag bara skymta.Senare under min uppväxt kom jag att återvända till berget, för att orientera bland tallar, busksnår och björkskott på gympalektioner; eller efter skolan, för att vara ensam. Jag fascinerades av ytan; den oansenliga bergsknallen omgärdad av en motorväg, cykelbana och en porlande bäck. Hela tiden skymtade de diffusa bilderna för mitt inre; av de där väldiga salarna som urholkade marken under mig, och som skulle skänka skydd, om något hände.Jag tänker på konstnären Carl Fredrik Hill och de skyddande rum han upprättade i sin bildvärld. I perioder märkta av schizofreni hängav han sig åt undergångsfantasier med mytiska övertoner. Hoten kom i olika skepnader; en förgörande flod, ett skummande vattenfall, en malström, en väldig vind eller en förtätat orange himmel. Den lilla vita elefanten, det djur han mest identifierade sig med, skyddade han genom att placera i ett hålrum i landskapet. "Bilderna handlar först och sist om människans möjligheter att överleva", skriver konstvetaren och Hillkännaren Sten Åke Nilsson om bilderna från sjukdomsåren. Det är en personlig undergång som hotar, en andlig undergång, såväl som en undergång för det mänskliga släktet. Jag tänker på myten om De sju sovarna i Efesos, männen som på 200-talet sökte skydd i en grotta undan religiös förföljelse, bara för att vakna upp 200 år senare och finna att hotet var som bortblåst. Myten avbildas ofta genom att visa ett landskap i genomskärning, där grottväggen plockats bort av konstnären för att blotta dess insida. Hill kan ha varit bekant med den bilden, och dess djupare innebörd.Från djupet av sin sjukdom skrev Hill: ”Det finns ingenting varaktigt, varken omkring mig eller inuti mig, endast förändring utan gräns”. Tanken på en plats som ska stå pall medan världen omkring oss rämnar är trösterik; den bär på drömmen om det konstanta.Det urbana utforskandet rymmer en längtan efter att vistas i en post-apokalyptisk föreställningsvärld. På internetforum återges detaljer, de mänskliga spåren: den kvarglömda kaffekoppen, den smutsiga hjälmen på sin krok. Det är ett uttryck för en slags omvänd nostalgi, som om man blickade tillbaka från en framtid då världen redan gått under.Att nedstiga i skyddsrummet är att träda ner i en inverterad tillvaro, en mytisk sfär bortom det mondäna och bekanta, en plats där avvikande normer och känsloyttringar kan få utrymme och testas.Urbant utforskande är möjligen ett sätt att lekfullt närma sig det dunkla och hotfulla, såväl inom oss som utanför oss själva. I myterna återvänder man till ytan förändrad; där är grottan en plats för transformation, ett slags uppror i sig. Det är därför inte märkligt att övergivna skyddsrum lockar subkulturer som söker avskildhet; en stund vid sidan av, en annan vinkel på det bekanta. Det övergivna skyddsrummet erbjuder fortfarande skydd, men kanske för något annat än det ursprungligen var avsett att skydda. Ett skydd åt något bortom det till kroppen bundna, åt det som inte får plats någon annanstans. En plats för det otillåtna och sköra, en inkubationskammare för samhällets mer subversiva idéer.Oskar Kardemark, konstnär. LitteraturCullberg, Johan. Nilsson, Sten Åke. M.fl. Carl Fredrik Hill. Nationalmuseum Stockholm 1999Nilsson, Sten Åke. Hillefanten. Bo Cavefors Bokförlag 1977

Vi åkte till Konstmuseet i Skövde för att träffa den amerikanska, judiska, feministiska konstnären Linda Stein. Hon donerade nästan 120 av sina verk till Konstmuseet i Skövde som visas där i utställningen ”Androgynous Protection: A Linda Stein Retrospective”. Efter vi hade lyssnat på Linda Steins föredrag, intervjuade vi konstchefen Thomas Oldrell om donationen och sedan pratade vi med Linda Stein om hennes favoritverk i utställningen, den amerikanska feministiska konsten, LHBTQ-aktivismen och de återkommande materialen och motiven i hennes verk. Bilderna finns som vanligt på instagram: Konsthistoriepodden. Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade, systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken, de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet."Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om att ett museum är konstens högsta destination, och om några av kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all överskådlig tid. Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet. Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.År 1815 slogs Napoleon för den sista och avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte direkt och inte helt - de åtta romerska pelare som en gång hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år 1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris, konströvarnas huvudstad.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Två unga tjejer åtalas för mordet på Tove i Vetlanda i höstas. Åklagaren hävdar att den ena strypt Tove medan den andra hållit fast hennes händer. Allt började med ett gräl på krogen samma kväll. Mordet på 21-åriga Tove i Vetlanda i höstas väckte enorm uppmärksamhet. I ett extraavsnitt av P3 Krim berättar Mariela Quintana Melin och Linus Lindahl om dagens åtal och Petra Levinson från P4 Jönköping, som följt fallet nära sedan första dagen Tove försvann, berättar om mordutredningen och hur det drabbat Vetlanda. Dessutom medverkar Tessan Jigfjord från Missing People i Vetlanda.

Dagens godnattsaga handlar om grävmaskinen Alice Skoper som börjar leva på en arbetsplats och är önskad av Kian och Elliot från Mölndal. Dessutom får alla lyssnare ett roligt uppdrag under helgen: att rita en bild på sig själva när de gör något de tycker om. Bilderna ska sedan skickas till Magiska Godnattsagor på Instagram eller Facebook, eller via mail till hej@magiskagodnattsagor.se. Dagens fakta är gitarrer, så sätt på hörlurarna och följ med oss på en magisk godnattsaga och en lärorik stund med Aida, Tobias och Niklas. Skicka gärna in ditt önskemål om vad du vill höra i nästa avsnitt eller förslag på fakta teman på www.magiskagodnattsagor.se och följ oss på Facebook & Instagram. Sökord: magiska godnattsagor, godnattsaga, barn, läggdags, podcast för barn, barnlitteratur, ai, godnatt.

Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning []Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare

KVADRUPEL BROUHAHA! David är först i ETW att kvadrupeldramma, veckans ord är HSV – Hot spirit vapour och vi ramlar djupt ner i kolonnpannan på jakt efter sanningen. Eller nåt. Mer ordning på whiskysamlingen med app, veckans destilleri är Kinclaith och ni är de första som får höra om Peat & PX Project 1 och 2. Tack, King Leif. Vad var det i glaset? Mathias hade en Hazelburn 10, en buteljerad sådär runt 2014 kanske så säg den här: https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/76424/hazelburn-10-year-old Jeroen njöt av en Caol ila 12 från Meadowside blending (mer kända som The Maltman) på 53,7%, denna: https://www.whiskybase.com/whiskies/whisky/164329/caol-ila-2007-mbl Caol ila har tydligen just öppnat sitt nya visitor centre, i augusti iår: https://www.thespiritsbusiness.com/2022/08/caol-ila-opens-multi-million-pound-visitor-centre/ …vilket de firade med specialsläpp: https://www.dramface.com/news/caol-ila-distillery-visitor-experience-14-years-old Se också här: https://www.diageo.com/en/careers/distillery-visitor-experiences/caol-ila-visitor-centre David kvadrupeldrammade minsann M&H, även kända som Milk & Honey Distillery. Inte exakt de fyra som just släppts på Systembolaget genom Selected Malts, men nästan: https://www.systembolaget.se/sortiment/?q=milk%20and%20honey https://mh-distillery.com/ Milk and Honey, Hallelujah: https://www.youtube.com/watch?v=rrKiqcvKzFA Veckans ord: HSV Lite mer om kolonndestillering pratade vi om i avsnitt 39 faktiskt: https://www.entreawhisky.se/39 Annars är detta de tre bästa texterna om kontinuerlig destillering David har läst, tyvärr alla i böcker som inte är nedladdningsbara för kreti och pleti: Campbell, Iain, ”Grain whisky distillation”, i Inge Russell, red., Whisky: Technology, production and marketing ([London]: Academic Press, 2003), s. 179–206. Murray, Douglas, ”Grain whisky distillation”, i Inge Russell & Graham Stewart, red. Whisky: Technology, production and marketing, 2 uppl. (Oxford: Academic Press, 2014), s. 179–198. Panek, R. J. & J. H. Brown, ”Continuous distillation”, i J. R. Piggott, R. Sharp & R. E. B. Duncan, red., The science and technology of whiskies (Harlow: Longman Scientific & Technical, 1989), s. 150–181. De där galna fotona David mindes var inte från Cambus utan från Port Dundas låg förut uppe på den där fotografens blogg men numera är hela bloggen nedlagd tyvärr. Bilderna måste nu sökas genom wayback machine: http://catchingphotons.co.uk/blog/industrial/port-dundas-distillery/ http://catchingphotons.co.uk/blog/industrial/port-dundas-distillery-part-ii/ Hålla ordning på samlingen, del II Whizzky: https://www.whizzky.net/ Drammer: https://drammer.com/ whiskybase: https://www.whiskybase.com/ Veckans destilleri: Kinclaith You've been in the farmer Maggot's crops! https://www.youtube.com/watch?v=Zdc3AXbf5PU The hidden five: 1) Ben Wyvis (1965–1976) inom graindestilleriet Invergordon; 2) Glen Flagler, (1965–1985), inom graindestilleriet Garnheath; 3) Inverleven, (1938–1991), inom graindestilleriet Dumbarton; 4) Killyloch, (1965–någon gång under tidigt 1970-tal), liksom Glen Flagler ”gömt” i Garnheath och det destilleri med mest tveksam status av de fem – en del räknar det som ett eget destilleri, en del räknar ihop det med Glen Flagler; slutligen 5) Kinclaith (1957–1975) inom graindestilleriet Strathclyde. https://www.malt-whisky-madness.com/maltmadness/whisky/kinclaith.html https://scotchwhisky.com/whiskypedia/2054/kinclaith/ https://www.whisky.com/whisky-database/distilleries/details/kinclaith.html The Peat and PX Project I och II Lite om oktavfat: https://whiskymag.com/story/the-little-cask-that-could Här når du oss: En trea whisky på Facebook (https://www.facebook.com/entreawhisky) Maila till oss på hej@entreawhisky.se Davids blogg tjederswhisky.se (https://www.tjederswhisky.se) Följ oss på Instagram: https://www.instagram.com/entreawhisky Bli medlem! https://entreawhisky.memberful.com/checkout?plan=74960

Jane Walerud är en av Sveriges främsta investerare i startups i tidigt skede. Med starkt engagemang kring bolagsbyggande och teknisk expertis har hon hjälpt grundare från tidigt skede till framgångar som Klarna och Lensway. I det dolda har hon även byggt ett nytt bolag som ska backa bandet för växthuseffekten. I veckans Mitt i bruset samtalar med nyhetschefen Ida Hansson Brusewitz om affärsklimatet, ger investeringstips och råd till entreprenörer. Bilderna i programmet läggs ut på Di Digitals Twitter.

Studio Klassiker får besök av Georg Rudling som kör den Mercedes-Benz 450 SE 1980 som pryder senaste omslaget av Klassiker. Fredrik Nyblad tajmar avställningen mellan ovädren medan Björn Meyer ser fram emot fler motorcykelturer innan snön kommer. Carl Legelius ser efter att ha ställt undan sina bilar plötsligt en möjlighet till fler inköp och blir bland annat sugen på Jaguar Mk 2. Bilderna på de bilar vi pratar om finns på www.klassiker.nu/podcast

Nyheterna Radio 09.00

Trots stora risker fortsätter protesterna mot kriget. Hör några av de unga ryska aktivister som driver på protesterna och som uppmanar sina generationskamrater att inte ge sig ut i kriget. Vilka är det som protesterar i Ryssland? Vilka risker utsätter de sig för? Vad skiljer protesterna i Iran från de som börjar växa fram i Ryssland och vad kan vi göra för att stödja proteströrelsen i Ryssland? – Det handlar om mod – och desperation. Många unga känner att de måste göra något, oavsett vad konsekvenserna blir för dem själva, säger Maria Lakhina i samtalet. Ungdomsorganisationen Vesna hör till de som under stor risk aktivt arbetar mot kriget och försöker få fler unga att vägra ge sig ut i kriget genom protestaktiviteter runt om i landet. Bland annat uppmanar man unga att inte anmäla sig när de får inkallelseorder. ”Bilderna kommer från Moskva, Voronezh, Nizhniy Novgorod, Podolsk, Belgorod, Kirov och Kurgan. Tack för att ni inte är rädda för att protestera och kämpa för fred och liv på båda sidor av fronten. Ni är modiga människor som inte låter er skrämmas av någonting!” skriver Vesna på sin Telegram-kanal som du kan följa här.  Här berättar de om vad unga egentligen vet om kriget, hur de känner inför det faktum att så många av deras generationskamrater redan dött och vad de tror kommer att hända framöver. Medverkande: Maria Lakhina, aktiv i organisationen Vesna. Michael Tukh, aktiv i organisationen Vesna. Programledare: David Isaksson

Marcus Cederberg är konstfotografen som lyckats konvertera sin närvaro på Instagram till en vinstgivande business. I sina grafiskt enkla bilder med starka färger har han hittat ett uttryck som uppmärksammats av 166 000 följare. Att vara framgångsrik influencer inom minimalistisk fotokonst har gett utdelning i mer än likes: Bilderna visas på utställningar värden över, hans bilder kan köpas över nätet och han har publicerat sin första fotobok. Hur behöver man tänka för att nå framgång via sociala medier? Marcus Cederberg berättar om sin resa och sitt framgångskoncept. Denna podd är ett samarbete mellan Fotosidan och Svenska Fotografers Förbund (https://www.sfoto.se). Marcus Cederberg kan du följa på instagram: @marcuscederberg

I sommarens sista avsnitt berättar Karolina om den tredje Annabelle filmen: Annabelle Comes Home, den verkliga berättelsen bakom filmen och kusliga händelser som skedde under inspelningen. Bilderna som nämns i avsnittet hittar ni på våra sociala medier. Sociala medier: Den andra sidan podcast. Mail: denandrasidanpodcast@gmail.com. Musik av ”Silent Horror” av Rafael Krux. Publicerat på Lynne Publishing. Källa: https://www.neosounds.com/songs/16781

Moderna medier gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar över några av märkligheter som följer på empatins utvidgning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är svårt, om inte omöjligt, att mäta kulturella framsteg, till skillnad från landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta människor förmodligen kunde enas om, i alla fall inom västvärlden, så vore det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en företeelse så allmän, att man inte ens tänker på att också den har en historia. Men så är det, och den är inte ens gammal.I Honoré de Balzacs roman Pappa Goriot från 1835, förekommer en scen, där Eugène de Rastignac, en fattig och ambitiös ung man från landet, träffar en vän, medicinstudenten Horace Bianchon.Har du läst Rousseau?, frågar Rastignac. Minns du passagen, där han frågar läsaren vad denne skulle göra, om han kunde bli rik utan att lämna Paris, genom att döda en mandarin i Kina, enbart genom viljans makt? Medicinstudenten nickar, men förklarar sedan att han icke skulle vara i stånd att begå ett mord ens på distans. Rastignac tvekar. Kina är långt borta. Mandarinen känner han inte till, och världen är ond. Empatin skulle knappt ha ett objekt, för att inte tala om medlidandet. Så varför skulle han inte handla i det egna intresset, utan hänsyn och moral?Rastignac ställde sin fråga i en tid, när det skulle ha tagit månader för en nyhet från Kina att nå Paris, och i så fall torde det ha handlat om en mycket stor händelse. Tjugo år senare, när sjuksköterskan Florence Nightinghale tog hand om brittiska soldater på turkiska sjukhus, fanns redan telegrafin. Tidningsläsarna i England läste om nyheterna från Krimkriget med enbart några timmars fördröjning. De fick en föreställning om såren och lidandet. The Nightingale Fund blev den första insamlingen för välgörande ändamål som nådde en hel nation.Föreställningen, att en tanke skulle kunna döda över långa avstånd, föregriper teknikens utveckling. När Rastignac funderar över empatins räckvidd, står han fortfarande för ett samhälle som har en mer eller mindre sluten uppfattning om sig självt. Vad som händer i andra världsdelar, till och med i andra landsdelar, är främmande för honom. Och inte bara det: Empatin sträcker sig inte ens till de anhöriga av en annan klass, till bönderna på landet eller de eländiga på den egna gatan. Sedan dess tycks empatin bara vuxit, över alla gränser. Numera kan den åtminstone i teorin tänkas täcka hela globen. Litteraturen, och inte minst teatern och bildkonsten har sedan århundraden förmedlat föreställningen om andra människors lidande. Under det senaste seklet har fotografin och filmen kortat ner förmedlingens hastighet till några sekunder. Alla, var de än må befinna sig, kan reagera på en händelse, med uppmärksamhet, medkänsla och hjälpsamhet. Bilderna förmedlar sken av sinnlig närvaro.Aldrig tidigare hade filosofer och författare funderat så mycket över förhållandet mellan egoism och moral som under decennierna kring år 1800. Förmodligen inte heller senare, eftersom medkänslan med medieutvecklingen blev till en skenbar självklarhet. Balzacs romaner står för slutet av denna period. I dess begynnelse finns Jean-Jacques Rousseau, som pekar på att medkänslan är en ändlig resurs: Känslan av medmänsklighet tycks ånga bort, skriver han i en uppsats från år 1755, den blir svagare, när den sprider sig över hela jordklotet. Som en konsekvens av denna tanke pläderar Rousseau för en regionalisering av medkänslan. Det viktigaste är att vara god till människorna, som man lever ihop med, skriver han.Fotografin, filmen och kommunikationsteknikens utveckling förvisar Rousseaus och för den delen: Balzacs övertygelse till en gången tid. Man lever ihop med helt främmande människor på helt främmande ställen. Man blir partisk, bara för man ser en annans lidande. Men medkänslans tillväxt lockar fram motsägelser, paradoxer och andra märkligheter. Den första är att det blir oklart vem omtanken egentligen gäller. Att empatin egentligen handlar om att den medkännande njuter av medkänslan, att hen identifierar sig med ett fjärran offer för att uppleva den egna godheten, är en tanke som den skotske filosofen Adam Smith förde fram i sin Teori om de moraliska känslorna 1759. Det konstgjorda medlidandet, förklarar han, hindrar folk att ta ödet i sina egna händer och verka för de näras bästa.Ett annat problem, som Susan Sontag tar upp i sin bok Att se andras lidande från 2003, är att det är tveksamt om bilderna av civila krigsoffer verkligen främjar motståndet mot våldsamheterna. Fotografierna skulle till och med kunna uppfattas som en uppmaning till ännu större insatser i bekämpandet av fienden. Mer medkänsla skulle i så fall leda till mera våld.Den tredje märkligheten är en variation på Susan Sontags tanke, men den framfördes redan 1755, när den franske filosofen Denis Diderot, först en nära vän till Rousseau och sedan dennes värste fiende, sammankopplade medkänslan med sanningen: Den som vägrar att anpassa sig till sanningen, när den en gång för alla har upptäckts, är en dåre eller ond i moralisk mening. Han kunde tänka sig att utesluta folk ur mänskligheten, som inte delade hans idéer om vett och förnuft. Han önskade sig alltså ett slutet samhälle, som skulle omfatta hela världen. Det skulle vara det första slutna samhället som inte kunde öppna sig.Diderots uppsats om naturrätten, i vilken han formulerar denna slutsats, är synnerligen snabbt skriven. Senare skulle han bli mer nyanserad, men här framstår han som företrädare för en världsåskådning i vilken idén om mänskligheten får latent terroristiska drag. Den som står utanför den självpåtagna sanningen blir en laglös varelse, en pirat, en paria.Eugène de Rastignac, den unge mannen som kunde tänka sig att mörda en mandarin i Kina, enbart genom en tanke som utvecklade sin verkan på ett avstånd av många hundra mil, är en av de ofta återkommande gestalterna i Honoré de Balzacs romansvit som kallas för Den mänskliga komedien. I senare böcker blir Rastignac en förmögen man, han blir minister och greve. Vännen Horace Bianchon däremot blir den främste läkaren i Paris, alltid kunnig, utan en tanke på sig själv. När Balzac dog, i augusti 1850, lär hans sista ord varit: Bianchon. Man får ta det som ett svar på Rastignacs fråga: Fysisk närhet var ingen förutsättning för medlidandet längre. De räckte med en föreställning om närhet, över hur stora distanser som helst.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Godsägaren Florence Stephens är en förmögen dam med stallet fullt av hästar. Hon har nära band till kungahuset och tar sig an prins Carl Bernadotte. Ett fint uppdrag som får förödande konsekvenser. Florence Stephens växer upp på det mäktiga godset Huseby bruk utanför Växjö. Hon är en skicklig ryttare med stark känsla för djur, men verkar ha svårare att avgöra vilka människor som är att lita på. 1957 briserar Husebyskandalen, en omskakande härva med förgreningar ända upp i kungahuset. Medverkande: Thomas Rosell, har jobbat för Florence Stephens.  Sofie Magnusson, VD Huseby bruk.  Erik Wångmar, docent i historia, Linnéuniversitetet.  Malin Lennartsson, docent i historia, Linnéuniversitetet. Gustaf Klarin läser breven från Jean Jacques De Geere. Bilderna i kollaget: Prins Carl Bernadotte (ung), Bernadottebibliotekets bildarkiv Prins Carl Bernadotte och Florence Stephens, SVT Bild  Huseby bruk, foto Jan-Erik Anderbjörk, Kulturparken Småland Florence Stephens med sin häst, foto Huseby Bruk Florence och hennes systrar, foto Huseby Bruk Programmet är gjort 2021 av Cecilia Ohlén. Producenter Sofia Kottorp och Ola Hemström. Ljudmix Olle Sjöström. cecilia.ohlen@sverigesradio.se

Huseby slott dras med stora skulder och skogen runt godset är nästan utplånad. Det går rykten om att den nye förvaltaren lurar fröken Florence Stephens och stoppar pengar i egen ficka. I oktober 1956 bestämmer sig politikerna i Skatelöv för att ingripa. Man vill omyndigförklara fröken Florence Stephens för att stoppa rovdrift och kapitalförstöring på Huseby bruk. Fröken övertalas att bli omyndigförklarad. Det ska bara gälla under en kortare period tills godset kommer på fötter. Säger man. Men för fröken väntar nu år av strider för att bli myndig igen. Medverkande: Ingegerd Oskarsson, politiker som växt upp nära Huseby. Thomas Rosell, har arbetat för Florence Stephens. Sofie Magnusson, VD Huseby Bruk.  Erik Wångmar, docent i historia Linnéuniversitetet.  Malin Lennartsson, docent i historia Linnéuniversitetet. Gustaf Klarin läser breven från Jean Jacques De Geere. Bilderna i kollaget: Prins Carl Bernadotte (ung), Bernadottebibliotekets bildarkiv Prins Carl Bernadotte och Florence Stephens, SVT Bild Huseby bruk, foto Jan-Erik Anderbjörk, Kulturparken Småland Florence Stephens med sin höst, foto Huseby Bruk Florence och henns systrar, foto Huseby Bruk Programmet är gjort 2021 av Cecilia Ohlén. Producenter Sofia Kottorp och Ola Hemström.  Ljudmix Olle Sjöström. cecilia.ohlen@sverigesradio.se

Vittnesmålen om fasansfulla krigsbrott i Ukraina blir allt fler. Bilderna från Butja vittnar om en nästan omänsklig grymhet. Hur kan en människa utsätta en annan människa för något sådant? På en kvart får du veta varför vissa är ondare än andra. Med SvD:s vetenskapsreporter Maria Jelmini.

Efter att de ryska styrkorna lämnat Butja, så vågade befolkningen i staden sig ut på gatorna igen. De möttes av hundratals döda kroppar på gatorna. Civila som skjutits när de försökt fly undan ryska soldater, vissa med matkassar i händerna, andra med bakbundna händer. Bilderna över massakern och förödelsen har spridits över världen. Världens ledare har återigen fördömt kriget i Ukraina och man kräver mer sanktioner och att en internationell undersökning genomförs. Ryssland å sin sida hävdar att det är skådespelare som syns på bilderna från Butja. Men vad kan komma att hända efter det här? Hur länge kan världen se på utan att agera ännu mer? Kan man redan nu hävda att Ryssland gjort sig skyldiga till krigsbrott - och vem är då ansvarig för att ställa dem till svars? Kan den senaste tidens utveckling bli en så kallad game changer för kriget? Gäst: Staffan Lindberg, reporter Aftonbladet. Programledare: Jenny Ågren. Kontakt: podcast@aftonbladet.se

Markoolio dyker in tidigt i studion och det blir tjo OCH tjim! Vi pratar partyhiphop, dyra klockor, och spelningen på Emmaboda som förändrade allt! David Druid splashar vatten i ansiktet, Linnea Wikblad duschar som man bara gör på film och Kodjo Akolor har gör sin egna voice over! P3 Nyheter Kalle Berg rapporterar om Bilderna från Butja & Orbáns valseger i Ungern. Erik Glaad dyker in och snackar partibråk i Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. Programledare: Kodjo Akolor, David Druid och Linnea Wikblad

Bilderna på avrättade civila från den ukrainska staden Butja har chockat en hel värld. Och bevisen för att Ryssland begår krigsbrott blir allt fler. På en kvart får du veta varför Ryssland nu omgrupperar och hur miljonstaden Odessa förbereder sig för att bli nästa måltavla. Med SvD:s korrespondent Teresa Küchler.

Erik XIV är en av de mest omtvistade regenterna i svensk historia. Bilderna slits mellan den högt bildade renässansfursten som läste, skrev och komponerade musik å andra sidan den galne och paranoida vettvillingen som mördade oskyldiga adelsmän.Men den negativa bilden av Erik XIV kommer i stor utsträckning från propagandan som hans bror Johan III skapade för att rättfärdiga upproret som avsatte den legitime konungen Erik och senare giftmordet på Erik.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren och historikern Katarina Harrison Lindbergh som är aktuell med boken Erik XIV där hon genom att gå till källorna försöker ge en mer balanserad bild av Erik XIV.När Gustav Vasa gav sina yngre söner hertig Johan och hertig Karl stora hertigdömen skapade kungen förutsättningar för konflikt mellan den äldre brodern Erik XIV samt bröderna Johan och Karl. Hertig Johan kom redan när Gustav Vasa levde att ta sig utrikespolitiska friheter som efter att brodern Erik XIV ärvt makten att utvecklas till rent förräderi. Som bekant slutade det med att Johan fängslades och senare frisläpptes av Erik. I nästa steg i ödesdramat var det Erik som fängslades och senare mördades efter att Johan tog makten med hjälp av brodern hertig Karl.Erik XIV hade en god och omtänksam relation till sina syskon innan makten kom i mellan dem. Sturemorden, där Erik XIV mördade adelsmän han misstänkte för att konspirera mot honom, blev början på slutet på Eriks makt.Frågan är varför Erik störtades från tronen? Hans mentala sammanbrott efter Sturemorden var troligen kortare än vad tidigare historiker antagit. Och var verkligen Eriks giftermål med sin frilla knektdottern Karin Månsdotter orsaken till att bröderna och adeln vände sig emot honom?Bild: Erik XIV 1561 av Domenicus ver Wildt. (halvfigur) Nationalmuseum, Public DomainMusik: The Execution Of The King av bzur, Storyblocks Audio. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.

Under lång tid var graviditet något som man inte skyltade med, men idag är läget förändrat och stylade bilder av gravidmagen är ett växande fenomen. I slutet av januari i år ställde Rihanna till med en skräll i både sociala och vanliga medier när hon la ut bilder då hon -hand i hand med sin pojkvän, artisten Asap Rocky strosade fram i olika delar av New York, klädd i rippade jeans som släpade i marken och en lång rosa täckkappa, vintage, från Chanel. Under den bar hon inget annat än långa glittriga halsband. För kappan var bara knäppt över bysten så att den nakna, och lätt rundade, magen putade ut pyntad med bijouteriekors i guld och färgglada stenar från Christian Lacroix. Bilderna var nogrant iscensatta och tog trenden med så kallad officiell pregnancy reveal till en helt ny nivå.I programmet berättar vi mer om gravidfototrenden och vilka stilar som efterfrågas. Vi pratar också med den amerikanska tidigare bloggaren Jenna Karvunidis och poddaren och satirikern Moa Wallin om så kallade Gender Reveal Parties, dvs fester där det kommande barnets könstillhörighet avslöjas. Det var Jenna Karvunidis som startade trenden, helt omedvetet. Vi träffar också konstnären Åsa Jungnelius som arbetar med den konstnärliga utsmyckningen till en av Stockholms nya tunnelbanestationer. Hennes verk Snäckan är en hyllning till moderskapet.Gäst i studion är Veronica Hejdelind, konsthistoriker.

Hur ser krig ut? Bilderna är välbekanta: Ett barn med nalle i hand framför stridsvagn; ett bombat hus; människor i trasiga kläder. Även om fotografierna är sanna finns en risk med stereotypa bilder av kriget, menar fotografen Anastasia Taylor-Lind. I flera år har den brittisk-svenska fotografen Anastasia Taylor-Lind arbetat med projektet #5Kfromthefrontline i en radie av fem kilometer från fronten i Donbas har hon sökt efter bilder som visar vad krig också kan vara: en lågintensiv förstörelse som inte visar sig i form av de vanliga symbolerna för krig.Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Vi ser satellitbilder av ryska stridsvagnar som rullar fram över stora, vidsträckta fält i grannlandet Belarus. Bilderna påminner om ett dataspel. Händer detta verkligen på riktigt? Om Anna Tibblin:Anna Tibblin är aktivisten som blev företagare som blev chef Hon har bott lika länge i södra Afrika, Centralamerika och i Norrland. Anna är generalsekreterare för biståndsorganisationen We Effect, med verksamhet i 24 länder. Fascinerad av stora halsband och vet att människor kan förändra världen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se