Podcast appearances and mentions of silvia ingolfsdottir

Seminarium från Advokatdagarna där advokaterna Johanna Näslund, Silvia Ingolfsdottir och Leonardo Merino samtalar med moderatorn ledarskapsutvecklaren Malin Nyman om ledarskap.   Hur definierar vi ledarskap? Vad har delägarkollektivet på en advokatbyrå för ansvar kring det pågående ledarskapet när det finns en MP? Vad har en fyr med ledarskap att göra? Är unga biträdande jurister på advokatbyrå bortskämda? Kan man förvänta sig att få ihop livet om man arbetar på Advokatbyrå? Viktiga frågor där man i detta samtal från Advokatdagarna kan få inspiration och kunskap kring ledarskap och sin egen utveckling, både som advokat och biträdande jurist på advokatbyrå.

Hur ska advokatbyråer göra för att även i framtiden attrahera och behålla de bästa juridiska talangerna? Vilket ledarskap krävs för att skapa förutsättningar för en jämställd karriärutveckling? Medverkar gör advokaterna Silvia Ingolfsdottir Åkermark, Henrik Kjellander, John Neway Herrman, före detta advokaten Anne Riegnell, professor Jessika van der Sluijs och arbetspsykologen Jens Näsström.  Poddavsnittet modereras av Jana Söderberg.  www.advokatsamfundet.se  

Silvia Ingolfsdottir Åkermark och Nina Löwenhielm arbetar som brottsmålsadvokater och har tidigare erfarenheter som domare och åklagare. Brottsmålsbranschen är en mansdominerad bransch där kvinnor måste slita mycket hårdare än män, vilket Silvia och Nina berättar mer om utifrån deras erfarenheter. Det finns även många fördomar om brottsmålsadvokater och kring vad som är rätt eller fel, svart eller vitt. Dessa fördomar slår de hål på och berättar mer om hur de som advokater förhåller sig till detta och även till hot och hat.

I Heder livepodd diskuteras det tillsammans med skådespelare, inspiratörer och skapare om de otroligt aktuella ämnena som lyfts i Viaplay originalet Heder. Medverkande: Julia Dufvenius, Anja Lundqvist, Eva Röse, Alexandra Rapaport, Sofia Helin, Silvia Ingolfsdottir, Elisabeth Massi Fritz, Jonas Trolle. Programledare: Susanne Nylén. Manusförfattare och producent: Linn Hallsénius. Inspelningsplats: Playhouse Teater i Stockholm. Se Viaplay Original-serien Heder: https://viaplay.se/serier/heder

I det här avsnittet av Bemötandepodden får du träffa advokaten och målsägandebiträdet, tidigare specialiståklagare, Silvia Ingolfsdottir Åkermark, som mött många barn i sexuell utsatthet. Hur är man en trygg vuxen, för bästa bemötandet av barn? "Var inte rädd - det är inte så svårt som det kan verka!" Samtalsledare: Caroline Engvall I samarbete med Idéer för livet.

Den här mäktiga kvinnan är advokat på Brottsbyrån Advokaterna Åkermark. Tidigare arbetade Silvia under åtta år som kammaråklagare/specialiståklagare inom åklagarmyndigheten i Stockholm med inriktning på sexualbrott och relationsvåld. Hon berättar om sin spännande vardag som brottmålsadvokater samt delar med sig av sina tidigare erfarenheter som domare och åklagare.  Hon berättar även om  – sexualbrott och våld i nära relationer  – barnslöshet ; att välja en annan väg i livet  – självständighet; att vara helt oberoende  – passion för livet med egenmakt   

Vi blev nyfikna ... Vilket är roligast? Att vara advokat eller att vara åklagare. Får man se snygg ut i en rättssal? Kan alla verkligen bli misstänkta för ett brott? Hur känns det när man försvarar någon som man vet har gjort något väldigt väldigt fel? Vi har bjudit in två stjärnor, Nina och Silvia, som arbetar varenda dag med brottmål och som driver den fantastiska podden "Brott, skratt och tårar". Missa inte vårt spännande samtal!Av och med: Mia Törnblom & Christina StielliGäster: Nina Löwenhielm & Silvia Ingolfsdottir Åkermark Producent: Benjamin Andrée, Prodcaster AB See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Silvia Ingolfsdottir Åkermark är advokat och jobbar främst med sexualbrott, våld i nära relationer och människohandel. Hon kämpar varje dag för kvinnor som inte orkar eller kan ta fighten själva och jag beundrar henne för det.  I veckans avsnitt berättar hon om några fall som satt extra djupa spår hos henne. Det är tuffa berättelser som påverkade mig väldigt mycket. Hon berättar också om hur hon kämpar för att man ska vända på frågan varför kvinnor inte lämnar män som slår dem till varför män slår sina kvinnor.  Självklart får vi också höra om Silvia och hennes karriär, en kvinna som inte tummar på sig själv för att passa in i någon annans mall. Hon berättar också om hur hon kämpat med prestationsångest och hur hon lärt sig hantera den.

I det första avsnittet av Brott, skratt och tårar slår Nina Löwenhielm och Silvia Ingolfsdottir Åkermark hål på fördomar om vad en brottmålsadvokat gör, varför en människa begår brott och vilka som utsätts. Dessutom diskuterar de om serien Störst av allt lyckas eller misslyckas med att skildra en rättegångsprocess som den ser ut på riktigt. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Brottmål på riktigt – för dig som vill förstå och lära dig mer!Nina Löwenhielm och Silvia Ingolfsdottir Åkermark berättar om sin spännande vardag som brottmålsadvokater samt delar med sig av sina tidigare erfarenheter som domare och åklagare. I varje avsnitt kommer de att diskutera något aktuellt fall, bok, serie, film och ge exempel på lärdomar blandat med skratt och tårar. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den 1 juli 2018 klubbades den nya sexualbrottslagen, men hur har detta påverkat de faktiska domstolsbesluten vid våldtäkt och sexualbrott? Fattapodden har träffat advokaten Silvia Ingolfsdottir Åkermark och Fattas juridiska talesperson Olivia Björklund Dahlgren för att prata om de första fällande domarna efter samtyckeslagen. Dessutom diskuterar vi kritiken som har riktats mot den nya lagen, kring bland annat rättssäkerhet och ineffektivitet. Två dagar efter att podden spelades in utnämndes Olivia till Fattas nya ordförande! Grattis till henne! Producent, programledare och klipp: Jenny Nyman. Inspelat på Kulturhuset Dieselverkstaden i Sickla.

  Kan man våldta en ”lätt hora”? Ska ett sexbrottsoffer helst vara oskuld, bli överfallen i en mörk park och bete sig på x antal sätt efteråt för att ens ha en chans att bli trodd? Cissi pratar om synen på utsatta, skuld på fel ställe, horor vs. madonnor och låter kunniga gästerna Silvia Ingolfsdottir Åkermark (advokat), Elin Sundin (ordf. FATTA) och Merly Åsbogård (f.d utsatt inom prostitution och aktivist) grotta ner sig i ämnet.

”När männen lämnade sina fruar och barn för att vara med mig kände jag mig för en kort stund väldigt värdefull. Efteråt kände jag ett äckel inför mig själv. Smutsig. Att jag inte var något annat än en sak som man kunde gå in i en affär och köpa. Jag ville inget hellre att lärarna skulle fråga mig varför jag såg ledsen ut” berättar Maria, som tvingades sälja sin kropp för sex som 14-åring. Hör också Silvia Ingolfsdottir, advokat och målsägarbiträde, om rättegångar, om viktiga vuxna och om hur de bör agera. I samarbete med Mediabruket och Skandia Idéer för livet.

Specialavsnitt i samarbete med Åklagarmyndigheten! Juridikpodden har bjudit in Henrik Olin (åklagare) och Silvia Ingolfsdottir (jurist på KRIM advokater och före detta åklagare). Vi diskuterar brottmålsprocessen i allmänhet och Serial i synnerhet. Hur går en brottmålsprocess till i praktiken? Får man ställa vilka frågor som helst till ett brottsoffer? Hade Henrik och Silvia väckt åtal i Serial-fallet? Får man i Sverige prata så öppet om en rättegång som jurymedlemmarna gör i Serial? I Serial diskuteras om rättegången kan ha påverkats av människors fördomar mot den tilltalade, till exempel kopplat till religion och etnicitet. Hur ser Silvia och Henrik på det ur ett svenskt perspektiv? Tack Åklagarmyndigheten och tack till våra sponsorer: Lindahl, Familjens Jurist, Delphi och G&D!

Höga beviskrav, ojämlika förutsättningar och bristande barnperspektiv. Kaliber - om rättsväsendets utmaningar när barn blir brottsoffer. Det rapporteras om det nästan varje vecka, våld och övergrepp mot barn - de kanske svåraste brott som rättsväsendet har att hantera. Och bakom alla rubrikerna drar rättsapparaten igång. De senaste två veckorna har Kaliber och Barnaministeret från UR handlat om barnen som brottsoffer. Och i det första programmet i vår serie Barnen och rättvisan undersökte vi vilket bemötande barn med neuropsykiatriska eller intellektuella funktionshinder får av rättsväsendet när de utsätts för brott, och vi kunde konstatera att majoriteten av åklagarna vi frågade inte tycker att de här barnen har samma rättstrygghet som andra barn. Vi har också berättat om barnahusen, dit barn kommer för att förhöras när de har utsatts för ett misstänkt brott – och vi har sett att rutinerna för skyddet av barnen ibland brister och att barn riskerar att skickas hem ensamma till en misstänkt förövare. Att brott mot barn är särskilt svåra att utreda, säger såväl poliser som åklagare och domare till oss. Och i dagens program tittar vi närmare på hur de här ärendena hanteras. Hur ser systemet ut när brottsoffret är ett barn? Hur resonerar åklagare och domare som jobbar med de här frågorna. Och så hör vi forskare som menar att det går att stärka barnets roll, utan att äventyra rättsäkerheten. Och vi börjar i Svea hovrätt – Då går vi in här i rättssalen… Det är lunchtid och vi har precis klivit in i en av rättsalarna som blivit ledig efter förmiddagens förhandlingar. – …och det är så här det kan se ut. Silvia Ingolfsdottir som är kammaråklagare, visar runt. – När det gäller brott mot barn, så är ju inte barnet med i rättssalen, utan då spelar man upp förhör som ofta hålls på barnahus, och då dras de här dukarna ner, så får vi se när barnet förhörs. Det är så vi lyssnar på det. Silvia Ingolfsdottir pekar på en vit skärm i ena änden av salen där de så kallade videoförhören spelas upp.  I Sverige är det väldigt ovanligt att barn under 15 år hörs i rätten, även om det finns undantag. För att skydda barnet från obehaget som en rättegång kan innebära, använder man sig istället av förinspelade polisförhör – en metod som inte är helt oproblematisk menar vissa - men det ska vi komma tillbaka till lite senare.   Silvia Ingolsfsdottir är relationsvåldsspecialist, och i perioder har hon arbetat uteslutande med brott mot barn – ärenden som, enligt henne, inte alltid står högt i kurs hos alla kollegor. –  Och det är ju tyvärr så att det inte har tillräckligt hög status  inom polis och åklagare att jobb med den här typen av ärenden. Det finns vissa attityder, när jag fick den här tjänsten som relationsvåldsexpert så fick jag, det var faktiskt här i hovrätten, jag mötte en kollega som sa ”är det där verkligen någon typ av brott att hålla på med?” Det finns liksom den jargongen. Det får man ju inte blunda för, det är något man verkligen måste jobba för. Synen på barnärenden inom kåren är en sak, säger Silvia Ingolfsdottir men arbetet innebär också många andra utmaningar.  – Problemet kan ju vara att det är höga beviskrav och det ska det vara.  Men att barn kanske inte alltid uttrycker sig så som vi är vana att man ska uttrycka sig. De har till exempel oerhört svårt för det här med när det har hänt, vilken dag, årstid. Alltså om det har hänt tillbaka i tiden. Inte om det hände förra veckan. Men det är sällan det går så snabbt med en anmälan. I den bästa av världar skulle det vara att de direkt kunde berätta i nära anslutning till händelsen, men tyvärr är det inte så. Då får de svårt att berätta om det på ett, som man säger, trovärdigt och tillförlitligt sätt, att domstolen kan tycka att det är för vagt. Och ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp och blivit det flera gånger, till exempel flera hundra gånger, det är ju oerhört svårt för dem att berätta exakt vad som hände vid varje tillfälle. Det är ju omöjligt för en vuxen också. Och Silvia Ingolfsdottir är inte ensam om att se svårigheterna i att utreda barnärenden. I vårt första program om barnen och rättvisan, ställde vi frågor till 32 åklagare som jobbar med barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och så här beskriver ett par åklagare utmaningarna med att utreda brott mot barn: "En del tror att barnutredningar är vilka utredningar som helst. De tar mer tid och borde upphöjas” ”Det är svårare att bevisa att barn utsatts för brott. Hela rättsapparaten bygger på att man ska kunna redogöra som en vuxen. ” ”I hela rättssystemet är barn diskriminerade” – Jag tror att det är oerhört viktigt att de som ska förstå barn som misstänks ha varit utsatta för någonting, de som ska förhöra barn, att de har ett barnperspektiv, och att rättssystemet också försöker att analysera det de säger utifrån ett barnperspektiv. Ann-Christine Cederborg är professor vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och har sedan mitten av 1990-talet forskat på metoder för hur man förhör barn som har varit utsatta för brott. Och hon menar att man på många nivåer i rättsapparaten behöver öka sin kunskap om hur barn fungerar, tänker och berättar, för att kunna ge barnet en rättstrygg prövning. – Det förändrar inte de juridiska förutsättningarna, men det ger ändå barnet en högre status inom rättsväsendet om man förstår barnets dilemman att berätta om någonting har hänt. Gör man inte det idag då? – Jag är inte säker på det. Ann-Christine Cederborg började forska på barns vittnesmål i mitten nittiotalet, och hon säger att det då fanns två tydliga falanger när det gällde synen på barn som vittnen – en som menade att barn alltid talar sanning, och en som menade att barn alltid ljuger. Idag, säger hon, vet vi att det är mycket mer komplicerat än så. – För det beror ju på så väldigt många olika saker, om barn berättar det de har varit med om eller inte. Bland annat så beror det på vilken chans de får att berätta, hur de blir samtalade med. Sedan kan det också vara så att barn väljer att inte berätta. De kan till exempel vara hotade, rädda. Och till viss del kan jag faktiskt förstå dem.  Att berätta svåra saker till en polis – och sen händer det ingenting, och då är ju faran där att det blir värre för dem när de kommer exempelvis hem. Om det finns någon som utnyttjar dem i hemmet. När ett barn utsatts för brott är barnets egen berättelse om vad som har hänt viktig för rättegångsprocessen. Och många gånger är det det enda rätten har att fatta beslut utifrån. Rättens uppgift blir att bedöma berättelsens trovärdighet och tillförlitlighet. Genom ett antal domar från Högsta domstolen har det utvecklats en rättspraxis för hur man bedömer om ett vittnesmål är trovärdigt och tillförlitligt. Det handlar om vissa kriterier som en berättelse bör uppfylla, som att den ska vara klar och detaljerad, sammanhängande och självupplevd. Och Ann-Christin Cederborg, forskare vid Stockholms universitet, ser problem med de här kriterierna. – Det jag menar är att de här kriterierna är ju riktlinjer för domstolen, men forskningsgrunden för dem är mera tveksam. Självupplevd, exempelvis, motsägelsefull. Det här beror för mig väldigt mycket på den som tolkar berättelsen. Speciellt det här med självupplevt – hur kan de veta det, de som ska döma? Motsägelsefull – där har jag ju visat att till exempel barn med funktionshinder, att om de får många ledande frågor med ja- och nej-svar så kan de ändra sig från ett ja som blir nej, om man ställer samma fråga igen. Så det beror väldigt mycket på kvaliteten på polisförhöret om man ska kunna uttala sig om det. Ann-Christin Cederborg menar att det finns en fara om rätten i sina bedömningar utgår allt för statiskt från de här kriterierna och inte lägger någon vikt vid de förutsättningar som barnet hade att berätta om sina upplevelser när det förhördes. Till exempel om frågorna som ställdes under förhöret var anpassade efter barnets utvecklingsnivå eller om barnet kan ha känt sig rädd eller hotat. – Om man har bestämt sig för att de här kriterierna ska finnas för att det ska betraktas som en tillförlitlig berättelse, och en berättelse då inte bedöms som tillförlitlig därför att det saknas vissa saker, eller man säger till exempel att barnet verkar inte ha upplevt det här på grund av att hon inte gråter, eller någon sådan här formulering, att det verkar inte självupplevt, så blir det ju väldigt besvärande tycker jag. Det blir inte proffsigt. Det är mer som att det blir en checklista snarare än, menar jag, att diskutera – vilka förutsättningar fick barnet att berätta. Det här är ett iscensatt polisförhör. Det är en barnskådespelare, åttaåriga Ida, vi hör. – Nu är det ju en inledning på ett förhör där vi har försökt att iscensätta just det här rummet på barnahuset. Och det här är Sara Landström, docent i rättspsykologi vid Göteborgs universitet. Inspelningarna som vi får lyssna på är en del av ett forskningsprojekt. Vad är det som uppfattas som trovärdigt i barns vittnesmål  har forskarna frågat sig och de har också undersökt vad det är som påverkar bedömningen av trovärdigheten hos den som lyssnar. Och det har visat sig att barn som visar mer känslor när de berättar också uppfattas som mer trovärdiga. – Vi ville titta just på vad får det för betydelse om barnet gråter till exempel. Här var Ida ganska samlad? – Här var Ida väldigt samlad. Vi kan ta ett annat klipp där Ida inte är så samlad. Här sitter ju Ida ihop. Istället för att svara på förhörsledarens frågor rakt upp och ner så sätter sig Ida i en position där hon drar upp benen mot kroppen och tittar ner. I sin forskning har Sara Landström också intresserat sig för videoförhör. För det är så, precis som åklagaren Silvia Ingolfsdottir berättade från Svea hovrätt, att barn under femton år sällan förhörs i rätten. Istället används förinspelade polisförhör för att inte utsätta barnet för en rättegång. Och det är, säger Sara Landström, självklart väldigt viktigt att skydda barn i en rättsprocess. Men kan det också vara så att det förfarandet påverkar rättens uppfattning om barnets trovärdighet? – När barnet presenteras i rätten så är det ju i ett färdigt format. Det är ett videoinspelat förhör som har hållits i ett tidigare skede. Och kanske inte alltid har de frågor ställts som senare visar sig vara intressanta i utredningen, som kanske var viktiga. Men du har inte samma chans som du har till den tilltalade eller till andra vittnen att kunna ställa de frågorna i rätten. Utan du har att förhålla dig till det här fysiska, det här klara formatet, ett videoförhör. Och det kan ju också vara till barnets nackdel. I sin forskning har Sara Landström kunnat se att personer som ser och hör ett vittne ”live” också uppfattar det som mer trovärdigt. Det faktum att barnet hörs genom ett videoförhör och den tilltalade hörs direkt i rättsalen leder till en systematisk ojämlikhet säger Sara Landström. – Det allvarligaste med det är ju att barnet kan missgynnas, att man bedömer barnet som mindre trovärdigt eller tillförlitligt enkom på grund utav hur barnet presenteras. Alltså att om man hade haft en annan närhet till barnet så kanske man inte hade gjort den bedömningen. Men när barnet nu är en bit ifrån, det är på ett inspelat förhör, så ligger det längre ifrån mig som bedömare, till exempel. Så det är den allvarliga sidan av det, att barnet missgynnas av det, helt enkelt, och att det kanske inte leder till en fällande dom. Det skulle ju vara den absoluta nackdelen. I förlängningen skulle det kunna leda till det. Men Sara Landström menar att obalansen i rätten mellan ett brottsutsatt barn och en misstänkt vuxen förövare skulle kunna jämnas ut om båda parter hörs på samma sätt, till exempel med hjälp av en så kallad videolänk, där båda parter hörs direkt in i rättsalen. – Då skulle det vara att man till exempel kanske hör barnet via videolänk och hör den tilltalade via videolänk. Alltså att de hörs på precis samma sätt. För då blir det inte den här skillnaden. Hur ser man då på barnärenden i domstolen, de som måste följa Högsta domstolens kriterier, och de som måste bedöma barnets trovärdighet utifrån det videoinspelade förhöret? Vi söker upp Mari Heidenborg på Solna tingsrätt, hon har jobbat många år med barnärenden. – Jag heter Marie Heidenborg och är domare. Lagman för Solna tingsrätt. Det som Mari Heidenborg ser som mest bekymmersamt när det gäller ärenden som rör våld och övergrepp mot barn är att det är så få anmälningar som går hela vägen till fällande dom. Statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) - visar att förra året anmäldes 540 fall av sexuella övergrepp mot barn, för att ta ett exempel. Av dem ledde en knapp tredjedel - 32 % - till åtal. När det gäller barnmisshandel ledde 14 % av de nästan 18 000 fall som anmäldes förra året, till att någon åtalades, eller fick ett strafföreläggande. Och domare Marie Heidenborg tror att mörkertalet är stort när det gäller brott mot barn. – Det är väldigt många anmälningar som, ja dels som aldrig ens blir anmälningar men som sedan läggs ner på ett väldigt tidigt stadium på grund av att man tror att de inte kommer vidare. Och det är ju just det här som åklagare vi har talat med säger att de ser som ett stort problem, att det är så svårt att komma vidare med utredningar när det är barn som är brottsoffer. I vårt första program ställde vi frågor till 32 åklagare som handlägger barnärenden, en på varje allmän åklagarkammare. Och många av dem säger att barnärenden är det svåraste som de har att jobba med. Några av dem sa att barns utsagor väger väldigt lätt i domstol och att det är svårt att få fram den berättelse som domstolen kräver. Men Marie Heidenborg, hon säger att den stora bristen när det gäller mål som handlar om brott mot barn det är att utredningarna inte alltid är tillräckligt stadiga. – Ja det vi ska förhålla oss till är att Högsta domstolen har sagt att det räcker väldigt sällan med bara offrets berättelse utan man måste ha någon form av stödbevisning  Och ofta när det är brott mot barn så begås det i hemmet, utan vittnen? – Ja precis, det är typiskt för den här typen av brott. Brott mot barn är i de flesta fall misshandel eller sexuella övergrepp och sådana brott har väldigt sällan vittnen. Men det finns annan typ av bevisning man kan använda sig av. Bland annat teknisk bevisning, någonting som stöder den här berättelsen och det är också viktigt att man kan följa upp om barnet berättar om olika övergrepp. Barnet ger ju ofta kringinformation om hur det såg ut i rummet kanske eller vad personen hade på sig så att man kan följa upp olika uppgifter så man kan se att jo det här stämmer faktiskt. För sådant ökar trovärdigheten väldigt väldigt mycket. Har man då inte gjort det så är det en brist i utredningen och sådana brister hamnar alltid på åklagaren. Och där är vi ju bundna av vad Högsta domstolen har sagt. Vi kan inte sänka beviskraven bara för att vi vet att barnen har svårare att berätta. Så därför är det viktigare, tycker jag då, att man verkligen från polis och åklagare ser till att satsa på den andra utredningen vid sidan av de här förhören och där är det ibland brister. Och att det borde satsas mer på de här frågorna som rör barn det håller åklagaren Silvia Ingolfsdottir med om. Inte minst på utbildning – även för domare. --Vi måste ju bli mycket bättre på, både inom polis, åklagare, domstol och advokater, att utbilda oss om hur barn fungerar, hur de uttrycker sig. Och Polisen har ju kommit långt. Det finns ju speciella barnutredare och vi försöker också gå mycket utbildningar. Jag tror att det vore bra om man införde specialiseringar för domare, att alla domare kanske inte ska ha barnärenden. Att det krävs en kompentenshöjning just hos domare när är det gäller kunskap om hur barn fungerar. Det är något även andra åklagare sagt till oss. ”Domstolarna har en gammaldags inställning som inte är barnvänlig ” ”Domstolarna behandlar barn som vuxna. Det krävs en kompentenshöjning” Marie Heidenborg säger att hon inte alls är säker på att mer utbildning eller införande av specialisering på barnärenden för domare skulle förändra läget. – Ibland sägs det att det är på grund av att vi inte förstår barnen att det är därför som det blir så få fällande domar och det vänder jag mig lite emot för att även om vi har väldigt bra förståelse för att barnen har svårt att berätta och att det är svårt att få fram bra berättelser, även om vi har den kunskapen så måste vi fortfarande iaktta  de beviskraven som vi har. Så bättre kunskaper leder inte direkt till fler fällande domar. Även om vi blir bättre på att förstå barn så måste vi fortfarande ha en hög nivå på utredningarna. Det är ju ibland så att man sitter i rätten och tycker att ja, här räcker inte bevisningen. Men det har kanske gått till på det sättet som brottsoffret då berättar om men bevisningen räcker inte. Har man inte tillräcklig bevisning då kan man inte döma. Tillbaka till Svea Hovrätt och åklagare Silvia Ingolfsdottir. – På den här skärmen, det är där man ser barnförhöret. Oftast är det åklagaren som har med sig de här förhören och spelar upp dem i sin egen dator som kopplas in i domstolens system, som sköter det. Som åklagare så har man det framför sig på en skärm. Silvia Ingolfsdottir tycker att metoden med videoförhören i stort sett fungerar bra, att det skulle vara för traumatiserande för barn under 15 år att höras i en rättssal. Men till viss del håller hon med rättspsykologen Sara Landström, som forskat kring videoförhör, att metoden kan medföra begränsningar. Det kan påverka hur den som lyssnar uppfattar barnet, till exempel som mer moget än vad det är. – Det kan ju vara att man inte riktigt får en känsla för barnet. Jag kan uppleva att framförallt när det gäller våldtäkt mot barn, när målsäganden är 12-13, och oftast är det tjejer som jag har mött, att när de väl hörs om själva händelsen, de pratar ju inte om så mycket annat utan de pratar om en händelse som har varit oerhört traumatiserande, att de kan låta mer vuxna än vad de egentligen är. För sedan när man kommer utanför så pratar de ju som en normal 12–13-åring om någon kille de är kära i eller vilken bio eller film de tycker bäst om. Alltså de är på ett helt annat sätt. Och det kommer ju inte fram, utan det blir bara det här videoförhöret som man spelar upp. Så det kan vara en brist. Och det står ofta i domskälen att man ska iaktta en viss försiktighet när man bedömer de här videoförhören. Silvia Ingolfsdottir anser att rättsförfarandet i barnärenden skulle kunna bli mer oberoende av videoförhören. Man skulle kunna titta mer på hur det går till i andra länder. Själv har hon bedrivit förundersökning i Chile, en förundersökning som gällde våldtäkt av barn här i Sverige. – Och där vet jag att där hörs barnet via länk. Man sitter som på barnahuset fast i domstolen. Så att de hörs på plats men de är i ett annat rum. Och det skulle ju kunna vara, om man utvecklar det här i Sverige, att man skulle ha möjlighet att ställa kompletterande frågor till barnet om det skulle dyka upp. Så att det inte blir att man blir så oerhört beroende av de här videoförhören och att man då har lyckats ställa alla frågor. Men jag tror, det diskuteras ju inte ens, men jag tycker att det var en bra lösning på ett sätt. Men då får ju barnet vara så pass moget att det klarar det givetvis. Kaliber har idag kunnat berätta om de särskilda svårigheter som rättsväsendet möter när de ska utreda och döma i ärenden där brottsoffret är ett barn. En del menar att domstolarnas kriterier för vad som bör känneteckna ett trovärdigt och tillförlitligt vittnesmål, inte är anpassade efter hur barn fungerar när de berättar. Vi har också hört om videoförhören, hur de enligt forskare riskerar att skapa en obalans för barnets vittnesmål jämfört med den som står tilltalad och som närvarar i rätten. Men något som de flesta vi pratat med är överens om – det är att grunden för en rättslig prövning som är både rättstrygg för barnet och rättssäker för den som är misstänkt för brott – det är att utredningen är så gedigen som möjligt från början. Och för det behövs mer resurser och tid, säger åklagare till oss. Vi vänder oss till Åklagarmyndighetens högste chef, Riksåklagare Anders Perklev, för att fråga hur han ser på kritiken av utredningarnas kvalitet i barnärenden, kritik som alltså delvis kommer inifrån den egna kåren. – Det är självklart att man skulle vilja ha resurser för att göra mer. Både egna resurser och utredningsresurser hos polisen. Men som det ser ut i rättsväsendet så har ju både åklagare och polis en uppgift att utreda alla brottstyper och ska täcka hela landet. Och även om vi prioriterar barnärenden så blir det ju alltid en konkurrens om de tillgängliga resurserna. Och det gäller ju på det här området också. Hur ser du på kritiken från bland annat domarhåll att många utredningar i barnärenden inte håller måttet?  – Jag tycker nog att rättsväsendet generellt har blivit bättre på att hantera barnärenden, men att det naturligtvis finns mycket kvar att göra. Enligt min uppfattning, och det tycker jag att jag har stöd för allmänt i rättsväsendet, så har beviskraven höjts under senare år. Och det är ju riktigt och rätt och bra från rättssäkerhetssynpunkt, men det innebär ju också att det är svårare att få fram fällande domar. Så du menar att du anser att man gör tillräckligt bra utredningar som det ser ut idag?  – Nej, det kan jag inte säga, utan här måste ju ske en fortgående utveckling och utbildning. Och förbättra samverkan mellan åklagare, polis och med socialtjänsten. Kan det vara så att barnärenden generellt har en lägre status? – Jag tror inte just för att det är barnärenden men jag tror att det är viktigt att man håller fokus på de här ärendena och ständigt ser till att de får den prioritering de ska ha. Därför att, jag tror rent allmänt sett så finns det vissa typer av ärenden som liksom prioriterar sig själva. Det är de allra grövsta brotten. Där är rättsapparaten duktig på att se till att man får tillräckligt med resurser och att man kan utreda dem på bästa sätt. Och det gör att man måste hela tiden se till då att inte barnärenden och relationsbrottsärenden och ungdomsärenden blir eftersatta. Vad kan du göra för att ge åklagarna bättre möjlighet att göra bra utredningar i barnärenden? – Vi hade ett metodutvecklingsprojekt som avslutades 2012, med slutsatser som håller på att genomföras både hos oss och polisen. Vi har en barnhandbok som uppdateras fortlöpande med vägledning till åklagaren. Vi har ett utvecklingscentrum i Göteborg som har både de här och en del andra brottstyper som fokus, och som utvecklar och följer upp verksamheten, och kontakt med forskningen på området. Man kan säga så här att det finns inget ”good enough” när det gäller den här typen av ärenden. – Det här tar tid och jag tror väldigt mycket på kommunikation mellan personer i det rättsliga systemet och andra kunskapsfält alltså beteendevetenskapen exempelvis. Ann Christine Cederborg, professor vid Stockholms universitet, säger att mycket fortfarande återstår för att stärka barnets roll i rättsapparaten, men att hon ser optimistiskt på framtiden. – I det tror jag att det finns en potential för utveckling, att kunna analysera barnperspektivet i de här ärendena precis som barnkonventionen förväntar sig  vilket inte förändrar att det måste finnas bevis och inte minsta tvivel.  Utan det är mer ett förhållningssätt till barn som jag hoppas vara med och påverka. Reportrar: Anna Maria Höglund och Hanna Larsson Producent: Karl Brodin Exekutiv producent: Sofia Boo kaliber@sverigesradio.se