Podcasts about synen

Nu kommer en nya lista över världen fåglar som ska ena vår syn på alla arterna. Samtidigt är gränsen för vad som är en art inte helt enkel att dra. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det finns flera tusen olika fågelarter runt om i världen. Men vad som är en art eller inte råder det oenigheter om. Det finns idag fyra listor över världens fåglar. Men det ska det bli ändring på: Efter sju år arbete finns nu en ny lista, som ska ena vår syn. Men det är svårt att avgöra när en fågel är så pass utik att den får status som egen art.Vi träffar Per Alström, forskare vid Institutionen för ekologi och genetik, Zooekologi, på Uppsala universitet, som arbetat med i framtagandet med den nya listan. Han ger en inblick i hur arbetet gick till och reder i artbegreppen och fågelforskningen. Hur kan det gå till när man så att säga upptäcker en ny art? Vi pratar även med Martin Stervander, försteintendent för fågelsamlingen på nationella museet i Skottland. Han är även ledamot i svenska taxonomikommitén, som hittills varit ansvarig för systematiseringen av fåglar för Sverige och ansvarat för att fåglar har svenska fågelnamn. Programledare: Filip VareniusProducent: Lars Broströmlars.brostrom@sverigesradio.se

Idag när vi ser mer våldsam kriminalitet än tidigare höjs röster för strängare straff i hopp om att avskräcka från brottets bana. Andra menar att vi måste verka förebyggande med helt andra insatser. Också under sekelskiftet 1900 var kriminaliteten i fokus. Då som nu gav skilda tankar om kriminalitetens orsaker olika lösningar. Skulle man straffa, avskräcka, vårda eller främst låsa in våldsverkare för att skydda samhället? Vi pratar om hur man såg på brottslighet och följer tankarna bakom kriminalvårdens framväxt.   Medverkande: Malin Wahl från Sveriges Fängelsemuseum, Bonnie Clementsson från Lunds universitet och Emelie Höglund från Hallwylska museet. Bild: Sveriges Fängelsemuseum, beskuren.

Den nyligen avlidne påven Franciskus stod i skarp kontrast till sin föregångare Benedictus ifråga om stil. Vad signalerar påven med sina klädval? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I veckan påbörjas Vatikanens hemliga arbete med att utse en ny påve och i Samtal med Stil diskuterar Susanne Ljung och Samanda Ekman de två senaste påvarna, Franciskus och Benedictus, och deras inställning till kläder och stil.

Predikan från gudstjänsten den 2 mars 2025. Du kan även se våra gudstjänster ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠på vår YouTube-kanal⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Pingstkyrkan Västra Frölunda.

UFC fight night i Seattle levererade men inte helt utan farthinder. Huvudmatchen avslutades i kontrovers men föregicks med en hel del avslut och massor med spännande uppvisningar av fight IQ som får en att ifrågasätta huruvida vissa fighters kommer nå toppen i sin viktklass. I helgen är det Sverige vs världen när flera svenskar reser utomlands för att slåss och representera gul och blått, dels i Danmark men också i England. HÄNG MED! Rondvilan på sociala medier : https://www.instagram.com/rondvilan/ https://www.tiktok.com/@rondvilan Rondvilan på Spotify: https://open.spotify.com/show/6cTkTNIYWC1a3WIEQYE924 Timestamps: 0:00 Intro 0:20 Adal är tillbaka! 1:10 Ali totalsågar kommande helgens UFC 1:50 Vänersborg välkomnar Ali Faraj efter tågkaos i GBG  3:58 Därför är infrastrukturen i Sverige inte bäst  5:50 Prelims på UFC Seatle - bättre än huvudkortet?  7:00 Austin Vanderford vinner och tvingas försvara sig efter matchen också  8:10 Javad Basharat typ dog 8:50 Nick Klein har minus fight-IQ 10:00 "Ibo Aslan är unga bunga-fighter" 12:17 Alla älskar Fighting Nerds 14:12 Ring 010-HELP-BRENDAN-ALLEN 16:10 Henry Cejudo är mer rasist än Ali Faraj  16:45 Cejudo straffas för sin rasism... av Song Yadong 18:05 Cejudo fegade INTE ur  22:00 Vad fan ger UFC oss denna helgen?  24:50 UFC? NEJ. Dansk MMA? JA! 25:23 Jonathan Lexén  26:15 August Jacobsson  27:40 fyra grabbar från Järna ska fightas  31:00 Bad Mofo MMA 32:55 Kevin Munje gör comeback  34:30 svenskar utomlands nästa vecka

Vi ser med ögonen, men också med hjärnan. Det krävs ett komplicerat system av receptorer, nervsignaler och hjärnceller för att omvandla synintryck till upplevelser av världen. Både vad vi ser, vad vi inte ser och vad vi tror att vi ser beror på hur det här systemet bryter ner och bygger upp bilderna av världen som når våra ögon. Synforskaren Rune Brautaset förklarar hur det hela går till och hänger ihop.. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Het debatt om varför Tre Kronors stjärnlag inte lyckades i ”4 Nations Face-Off”. Lasse Granqvist, Tommy Åström och Jens Fjellström efter en turbulent hockeyvecka i Nordamerika där USA-Kanada möts i final efter galen gruppspelsmatch med tre slagsmål första nio sekunderna. ”Jag kunde inte andas”, ”det borde varit avstängningar”. Synen på slagsmål delar hockeyvärlden. Vi tackar och hyllar golfstjärnan Ludvig Åberg för proffskarriärens första hole-in-one, lagom till veckans kärleksbombning, när han vann Tiger Woods PGA-tourtävling. Respekten för klubbmärket förenar fotbollsvärldens stora stjärnor. Vad är respekt inom idrotten för dig? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Predikan från gudstjänsten den 9 februari 2025. Du kan även se våra gudstjänster ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠på vår YouTube-kanal⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Pingstkyrkan Västra Frölunda.

27 januari. Synen på SD, Greta Thunberg och Anders Tegnell — samtliga skvallrar om att svenskarna är mer religiösa än vi tror. Men vad händer när religionen flyttar in i samhällets politiska sfär?Ledarredaktionens Paulina Neuding samtalar med Katarina Barrling, docent i statsvetenskap.

Synen på depression har förändrats dramatiskt genom århundradena, men upplevelsen av sjukdomen tycks konstant. Mona Masri funderar på det ljus som trots allt finns i det kompakta mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes för första gången i december 2017.Svårt att fatta beslut, och att koncentrera sigSömnsvårigheter, minskad eller ökad aptit.Brist på energi, lätt att få skuldkänslorIngenting är kul längre. Självmordstankar.Det är symptomen för depression, och ändå är det svårt att beskriva hur det känns. Jag tänker att depression, precis som en orgasm, är omöjlig att föreställa sig om man aldrig haft en.En depression förvränger verkligheten. Den kan få småprat att låta som ett förfärligt larm, ett ljust rum att kännas som att stirra rakt in i solen.Tiden går fort och långsamt på samma gång; en dag blir ett ögonblick och ett liv en outhärdlig evighet. Lidandet blir således tidlöst, och det är denna irrationella logik som får självmordet att framstå som en tröst. För att bli av med den sjuka delen, offras hela jaget.Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demonIdag anses depression bero på ärftlighet och psykologisk sårbarhet, kemisk obalans i hjärnan och hur livet ser ut i övrigt; arbetslöshet, skilsmässa och ensamhet är riskfaktorer. Men synen på depression har växlat över tid.Aristoteles trodde att det var genierna som drabbades av melankoli; den svarta gallan som det kallades för då. Under medeltiden sades det att den deprimerade blivit besatt av en demon efter att ha syndat, medan det under renässansen sågs som ett uttryck för känslomässigt djup. Inom teatern fick svårmodiga karaktärer ofta rollen som insiktsfulla; den kändaste är kanske Shakespeares Hamlet. Folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter.I takt med teknologiska framsteg talade man alltmer om människan i mekaniska termer och djup nedstämdhet sågs som en defekt i den mänskliga maskinen. Men när romantiken blommade vid slutet av 1700-talet vände det, nu värderades känslorna högt igen och folk ville försätta sig i dystra sinnestillstånd för att nå djupare insikter. De läste sorglig poesi och romaner som ”Den unge Werthers lidande”.Men läkare konstaterade snart det som är vedertaget än idag: att en depression hindrar en person från att blomstra.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion.Men fungerar depression alltid på samma sätt överallt? Den brittisk- indiske läkaren och antropologen Sushrut Jadhav skriver att vi har en västerländsk syn på depression, som i Europa präglas av kyrkan. Tanken att sjukdomen går i arv från förälder till barn kan till exempel ses som metafor för den kristna arvssynden.Därför kallar han depression för en västerländsk etnopsykologisk konstruktion. Läkare pressar in sina indiska patienters symptombeskrivningar i färdiga mallar formade efter engelskan, och bortser då från indiska uttryck som söt smärta, värme i huvudet och så vidare. Resultatet blir vad han kallar för en kulturell rensning av patienters narrativ. Han hävdar alltså inte att sjukdomen inte finns på den indiska landsbygden, men att den kan ta sig olika uttryck.Den som någon gång erfarit den vet att depressionen kommer smygande men arbetar snabbt.Men om vi håller oss till denna västerländska bild så har alltså synen på den förändrats genom historien. Men det som slår mig, när jag läser skildringar från deprimerade själva; vare sig det är en munk på 1300-talet eller anonyma internetskribenter idag, är att de beskriver samma upplevelse.1300-talsmunken skulle säkert kunna läsa Sylvia Plaths roman ”Glaskupan”, om en ung kvinnas mentala förfall, och känna igen sig. I boken skildrar Plath depressionen inifrån; hur verkligheten långsamt förvrängs tills huvudpersonen lägger sig i ett hål i väggen efter en överdos sömntabletter. När hon vaknar upp på sjukhus döljer hon sina ben för att sköterskorna ska slippa se hur motbjudande de är. Borta är den bildningstörstande unga kvinna som längtat efter framtid och frihet, kvar är en person som föraktar både sig själv och andra och som är helt behovslös. Inga begär och heller inga drömmar. Allt på bara ett par månader. För, som den som någon gång erfarit den vet; depressionen kommer smygande men den arbetar snabbt.I ”Harry Potter” gestaltar JK Rowling depressionen som det våldsamma monstret ”Dementor”; ett ord hon skapat genom att sätta ihop de engelska orden för depression och plågoande,”tormentor”. Dementorn suger ut offrets alla lyckliga minnen och ersätter dem med hopplöshet. Första gången Harry Potter möter en dementor förlorar han medvetandet och hör sin mördade mammas röst.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter.”Det kändes som om jag aldrig skulle kunna bli glad igen” säger Harry Potters vän efter att dementorn attackerat.På tal om demoner. Såhär skriver den tyske filosofen Nietzsche 1882:”Hur skulle du reagera om en vacker dag eller natt en demon nästlade sig in till dig i din ensammaste ensamhet och sade till dig:'Detta liv, sådant du nu lever och har levt det, kommer du att få leva en gång till och otaliga gånger till; och ingenting nytt kommer att fogas till det, utan varje smärta och varje lustkänsla och varje tanke och minsta suck och allt det outsägligt lilla och stora i din tillvaro måste du uppleva på nytt (…)Skulle du inte kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig? Eller har du en gång upplevt det oerhörda ögonblick då ditt svar skulle bli detta: ”Du är en gud och aldrig hörde jag gudomligare tal!”Den allmänna tolkningen av Nietzsches tanke om den eviga återkomsten är ungefär att man ska leva var dag på ett sätt som man gärna skulle återuppleva.Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?Men för mig är det också en beskrivning av den deprimerade hjärnans eviga ältande, som i sin ensammaste ensamhet återupplever all smärta, liten som stor om och om igen.När jag knuffade ner Ann-Therese i snön, när jag sårade den jag älskade, när jag blev lämnad. Allt kommer åter. Skulle inte du kasta dig på marken och gnissla med tänderna och förbanna den demon som talade så till dig?Kvinnor som just fött barn uttrycker ibland förundran efter en förlossning: tänk att min kropp kan föda fram en annan människa. Efter en depression kan man tänka: Tänk att min hjärna kan få mig att vilja förinta mig själv.Det kan vara en upplevelse av att förlora förankring i världen. Golv lutar, väggar buktar inåt och taket hänger tungt. Utan att man märker det börjar ögonen gråta, kroppen läcker. Den du var är du inte längre.Det är kanske inte så som Aristoteles sa att mörkret drabbar de med djupare inre, men däremot tror jag att den som sjunkit ner, kommer rikare tillbaka.I ”Brev till en ung poet” skriver poeten Rilke insiktsfullt att sorgsenheten kommer in i och blir en del av oss, men den passerar alltid och när den lämnar står vi redo för en ny framtid. Varför vill du ta bort sorgsenheten när du inte vet vilket arbete den utför i dig?För dig som är deprimerad kan det kännas som att du är ensam om din upplevelse, i så fall är du ensam tillsammans med 300 miljoner människor som också lider av depression just nu. Det kan vara svårt att tro, men det går verkligen över.För som Rilke skriver: bli inte bestört när ett vemod djupare än något annat du upplevt tar över dig. Du måste tänka att någonting är på väg att hända i dig, att livet inte har glömt bort dig, att livet håller dig i sina händer och kommer inte låta dig falla.Mona Masrimanusförfattare och tidigare medarbetare på kulturredaktionen i P1. Om du har tankar på att ta ditt liv är det viktigt att söka hjälp. Du kan till exempel ringa till Hjälplinjen på telefon 90390. Om du mår mycket dåligt och känner att du inte orkar mer ska du söka hjälp hos vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning, eller ringa 112. Litteratur:Johann Wolfgang von Goethe “Den unge Werthers lidande” (2011) Norstedts förlag. Översättare: Ralf ParlandFriedrich Nietzsche ”Den glada vetenskapen” (1882) Bokförlaget Korpen, översättning av Carl-Henning WijkmarkRainer Maria Rilke ”Brev till en ung poet” (2015) Wolf Theory. Översättare: Leo HallerstamSushrut Jadhav ”The Cultural Origins of Western Depression” (1996) http://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/002076409604200403?journalCode=ispaSylvia Plath "Glaskupan"(1974). Trevi. Översättare: Christina LiljencrantzJ.K Rowling ”Harry Potter och fången från Azkaban” (2010) Rabén & Sjögren. Översättare: Lena Fries-Gedin.

Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har skiftat rejält: från de första efterkrigsgenerationernas tacksamhet till de senaste decenniernas moraliska avståndstagande. I Dåligt samvete - Sverige och andra världskriget - utmanar Mauricio Rojas den dominerande berättelsen. Rojas går igenom de viktigaste besluten som Per Albins samlingsregering fattade och argumenterar för en mer empatisk syn på regeringens agerande.Välkommen till boklansering! Mauricio Rojas diskuterar sin bok tillsammans med historikern Henrik Berggren, författare till trilogin Landet utanför. Samtalet, som är en liveinspelning av bokens lansering, leds av Johanna Grönbäck.

Den organiserade brottsligheten gör sig dagligen påmind genom tidningsrubriker om bombdåd och skjutningar. Vi hör hur den äter sig in i viktiga samhällsinstitutioner på sätt som vi aldrig trodde var möjligt för ett par år sedan. Det svenska samhället har fått sig en chock över hur kriminella nätverk hotar vår vardag och med vilken kraft brottsligheten utbreder sig. En fråga som kanske många inte vågat ställa är: Var kommer vi vara om några år om vi inte får stopp på utveckligen? Det samtalar vi om i veckans Hotspot. Gäst i programmet är Fredrik Kärrholm som är tidigare polis, forskare och riksdagsman för Moderaterna. Lästips: ”Lag och ordning”, Fredrik Kärrholm (Timbro) Se programmet på Youtube: ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠https://www.youtube.com/@varldenidagplay⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ ⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠⁠ Vill du hjälpa oss att göra fler program? Stöd gärna vårt arbete genom att swisha en gåva till: 123 396 94 17

2015 genomgick Sverige och Europa den största migrationsströmmen sedan andra världskriget. Det har gått ett decennium, hur har Sveriges och EU:s migrationspolitik förändrats? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I den tredje och sista delen av Europas nya ansikte landar vi i dagens och framtidens migrationspolitik. Till sist har EU-länderna enats om en migrations- och asylpakt, efter många års förhandlingar, men kommer den att fungera i praktiken? Synen på EU:s åldrande befolkning och arbetskraftsinvandringen – vem är välkommen? Och den skärpta migrationspolitiken där flyktingfrågan har fått ett allt större fokus i hela EU. Nu talas det om asylprocesser i tredje land, åtgärder för att få fler att återvända och “ordning och reda” vid Europas gräns. Vi återvänder till ”Adnan” i södra Stockholm som nyligen fått permanent uppehållstillstånd, och som snart varit i Sverige i tio år, men fortfarande väntar på att bli svensk medborgare. Vi hör också bland andra migrationsminister Johan Forssell (M), Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling, tidigare EU-parlamentarikern Malin Björk (V) och tidigare EU-kommissionären Ylva Johansson (S). Europas nya ansikte gjordes av Alice Petrén, Sally Henriksson och Carl-Johan Ulvenäs, produktionsbolaget Dist, hösten och vintern 2024. Slutmix Fredrik Nilsson. Ljudklippen är hämtade från Sveriges Radio, Seawatch, The Guardian, CBS, TV4 och SVT.

Synen på kärlek och hur den tar sig uttryck är i ständig förändring. Sedan tekniken tog över dejtingmarknaden kämpar många med att få fart på romantiken den digitala vägen. Samtidigt svämmar tv-utbudet över av kärleksreality där deltagarna vill göra precis tvärtom och dejta analogt. Vad säger det om tiden vi lever i? Gäst är Carin Franzén som är professor i kultur och litteratur.

I många år rådde en uppfattning i väst om att så länge vi handlade med Kina, så landets ekonomi kunde växa och förbättra tillvaron för alla kineser, så skulle Kina var en partner och allierad. Man trodde att Kina inte var särskilt intresserat av att ta plats på den globala politiska arenan, utan att man bara ville bygga upp sitt lands välstånd. Men nu har Kinas makt och ekonomiska inflytande blivit ett problem tycker väst. Det talas om behovet att frikoppla sig från Kina, om att Kina är USA:s stora motpol i det globala maktspelet och hur Kina själva vill bestämma reglerna för hur internationell politik kan föras. Men när blev det så här, märkte ingen när Kina satte sina hullingar in världsekonomin? Har västs arroganta övertro på sin egen förträfflighet spelat Kina i händerna? Och när i historien börjar den här historien?Medverkande: Perry Johansson, analytiker vid Utrikespolitiska institutets Nationellt kunskapscentrum om KinaRedaktör och programledare: Jonas Löfvenberg Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Synen på de som har Downs syndrom har förändrats mycket över åren, men fortfarande är diagnosen omgärdad av fördomar. Hur kan man leva med Downs syndrom i dagens Sverige? I det här programmet möter vi 7-åriga Liv och 25-åriga Johan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Johan har precis flyttat hemifrån, och han är en av få personer med Downs syndrom som har ett riktigt jobb, på den ordinarie arbetsmarknaden.Han får frågan om vad det roligaste med hans jobb är.– Det är att fylla på vattenflaskorna, svarar han.Johan arbetar som bistrobiträde och förutom att han är ansvarig för vattenflaskorna, plockar han disk. Och att han, trots sin diagnos, kunnat etablera sig på arbetsmarknaden grundar sig i ett starkt engagemang från hans föräldrar.– Det är en målmedveten satsning från mig och min man. Jag tror Johan var ungefär ett år när jag första gången tänkte tanken ”det måste finnas en plats för honom i det vanliga samhället”, säger Johans mamma Katarina Rahm.Medverkar i programmet gör:Solveig Laine, vars lillebror, Dag, med Downs syndrom växte upp på institution på 50 och 60-taletMickan Lüning från Svenska DownföreningenUlrika Wester Oxelgren, barnläkare och barnneurolog i Uppsala. Hon har varit med och arbetat fram det medicinska vårdprogrammet som finns i Sverige för uppföljning för barn med Downs syndrom. 7-åriga Liv som har Downs syndromLivs mamma Karen Flö, hennes storasyster Nora och pappa Daniel Bjugård.Johan Rahm som i restaurangen på Fotografiska museet, och hans mamma Kristina Rahm.Programledare och reporter Stina NäslundProducent Alice LööfProgrammet är förinspelat

Frågan om surrogatmödraskap har efter SVT:s Dokument inifrån: Vi ska ha barn kommit att aktualiserats. I säsongens sista avsnitt av Ledarpodden möts ledarskribent Steven Crosson och kolumnist Elisabeth Sandlund för att diskutera hur det kommer sig att det nu höjs röster för att göra surrogatindustrin legal även i Sverige.   Synen på barnets bästa kontra den vuxnes egna rättigheter är något som gör att frågan blir problematisk och måste diskuteras. I flera fall har det förekommit att vuxna beställare av barn lämnat tillbaka barnen eller inte tagit emot dem. Vidare finns en syn på barn som något man ”skaffar” som är etiskt mycket svårt att argumentera för. Barn är inte primärt något man skaffar eller beställer utan något man får.   Det är lätt att förstå den djupa barnlängtan som många par kan känna. Dock gör inte det att frågan blir enklare eller oproblematisk. Tvärtom behöver resonemanget föras på ett såväl empatisk plan för barnen som ett principiellt plan för hur det kommer att påverka samhället om utvecklingen med surrogatfödslar skulle komma att öka.   I podden lyfts även hur utsatta kvinnor i fattiga länder redan i dag utnyttjas av företag inom surrogatindustrin och hur detta skulle riskera att bli en fråga även för Sverige om det – som det nu höjs röster för inom flera liberala partier – skulle legaliseras här.

Gäst Sportchef på ST Robert Karlsson! ∙ Akterseglade av fransmännen igen ∙ Sportchef på ST Robert Karlsson om förbundet syn ∙ Konkreta åtgärderna ∙ Synen på barfota för treåringar ∙ Jänkarvagnens effekt ∙ Hoppet runt nya Jägersro ∙ Detta ska få upp startfrekvensen ∙ Idéerna runt stärkta lördagar ∙ Nyheter runt 2025 …och mycket mer! En podcast från gamblingcabin.se Besök gärna för mer trav och speltips! Gå med i vår Facebookgrupp för gott snack, speltips, tävlingar mm..

Synen sägs vara vårt viktigaste sinne och hur fungerar en hotellupplevelse för en fotograf? Calle Rosenqvist är mångårig bildjournalist och chefredaktör på Kamera & Bild. Sedan en tid åker inte bara kameran fram vid nya hotellupplevelser, utan även diktafonen. Missa inte tipsen och intrycken när Kanold och Kruse bjuder ett blidöga till studion. 

Är självmord priset för den mänskliga hjärnans förmåga? Förmågan att tänka om liv och död, om huruvida livet är värt att leva. Vad händer om vi betraktar självmord som en del av att vara människa? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Synen på självmord har varierat under olika tider i olika kulturer. I antikens Rom kunde det ses som ett brott mot staten, med kyrkan blev det en synd, men det har också setts som ett sätt att återupprätta sin egen heder. I vår tid ses självmord i regel som uttryck för psykisk sjukdom – om det inte gäller en person som snart ska dö och vill förkorta livet för att undvika lidande. Då pratar vi istället om dödshjälp, något som är olagligt i Sverige men som möts av en allt större acceptans i samhället. Dödshjälp pga fysisk smärta går att få i flera länder i Europa, men i Nederländerna och Belgien tillåter man nu även den med psykisk sjukdom att få hjälp att förkorta livet. Ur ett filosofiskt perspektiv väcker självmord frågor om moral och autonomi. Äger jag själv rätten att bestämma över min egen kropp, över mitt eget liv? Eller är livet heligt, något du som människa måste fortsätta leva för andras skull även om du själv inte vill? Medverkande: Christian Rücks, professor i psykiatri och Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofiProgramledare: Cecilia Strömberg WallinProducent: David RuneResearch: Therése LagerVeckans tips: Bok: Virtuous Violence – Alan Page Fiske/Tage Shakti Rai/Steven PinkerMusik: How To Dissappear Completely – Ane Brun

Författaren, kulturskribenten och konstnären Linda Skugge har länge varit en frispråkig röst. Med över 30 skrivna böcker är kanske ”Fittstim” och ”Ångestboken” de som fått mest uppmärksamhet, och ett feministiskt perspektiv har tydligt präglat hennes verk. Förra året blev det en stor snackis och mediafokus då Linda startat en ny karriär på Onlyfans, där hon säljer bilder och filmer med sexuellt innehåll till prenumeranter. Vi får höra Linda prata öppet om varför hon blev aktiv på Onlyfans, hur det egentligen fungerar på plattformen och vad som efterfrågas. Vi pratar om hennes syn på sex och relationer, om dick-ratings och varför traditionella utvik är sämre för kvinnor än Onlyfans. Dessutom delar Linda med sig av sin ”Alla kan dra åt helvete”-attityd och berättar hur hennes alter ego, Lady Lazarus, blir ett utlopp för frihet. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Linda på Instagram. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Författaren, kulturskribenten och konstnären Linda Skugge har länge varit en frispråkig röst. Med över 30 skrivna böcker är kanske ”Fittstim” och ”Ångestboken” de som fått mest uppmärksamhet, och ett feministiskt perspektiv har tydligt präglat hennes verk. Förra året blev det en stor snackis och mediafokus då Linda startat en ny karriär på Onlyfans, där hon säljer bilder och filmer med sexuellt innehåll till prenumeranter. Vi får höra Linda prata öppet om varför hon blev aktiv på Onlyfans, hur det egentligen fungerar på plattformen och vad som efterfrågas. Vi pratar om hennes syn på sex och relationer, om dick-ratings och varför traditionella utvik är sämre för kvinnor än Onlyfans. Dessutom delar Linda med sig av sin ”Alla kan dra åt helvete”-attityd och berättar hur hennes alter ego, Lady Lazarus, blir ett utlopp för frihet. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Linda på Instagram. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Intervju med synpedagog Mia Karlsson, som berättar om synutveckling, synstimulering, samspel och syntolkning.

När det kommer till att motivera andra finns det vissa saker vi behöver förstå. Det viktigaste är nog att det är svårt eller omöjligt att tvinga någon att känna sig motiverad. Motivationen behöver komma inifrån. Prenumerera på mitt nyhetsbrev för att få mina gratisresurser. Kurser, program och ljudfiler: monkeymindset.se Utskrift av avsnittet Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt. I förra avsnittet pratade jag om motivation och hur motivation ibland inte fungerar som vi förväntar oss. Gå gärna tillbaka och lyssna på det avsnittet om du inte redan gjort det. Om du redan har lyssnat så kommer du kanske ihåg att det finns situationer där vårt vanligaste sätt att motivera, nämligen med piska och morot, inte alltid fungerar. De här tillfällena handlar om situationer när det som ska göras antingen styrs av lust eller där uppgifterna är svårdefinierade och kräver kompetenser som inte är så lätta att mäta i bra eller dåligt eller rätt eller fel. Jag pratar till exempel om kreativitet och social förmåga. Jag tog upp ett exempel med barn som ritade. Om barn som tycker om att rita blir lovade diplom för att rita – de ges alltså en morot, en belöning – finns risken att lusten, den här inre drivkraften som gör att de ritar, försvinner. Plötsligt ritar de bara om de får någonting i gengäld. Och den bok som jag hänvisade till, som på ett bra sätt förklarar hela det här fenomenet, heter Drive, eller Drivkraft på svenska, och den är skriven av Dan Pink. I boken så presenterar Dan Pink ett annat sätt att motivera. Ett sätt han tror fungerar mycket bättre i det samhälle vi lever i idag. För nu är ju många av våra arbetsuppgifter av den typen att de förlitar sig på den inre drivkraften, där sådana här svårdefinierade kompetenser är mycket viktiga. De andra jobben är ofta utflyttade eller görs av datorer. Pink pekar på tre faktorer att jobba med. Självbestämmande (på engelska autonomy), Mening (på engelska purpose), och möjligheten att bli riktigt bra på det man gör (på engelska Mastery). Jag nämner de engelska termerna eftersom jag inte riktigt tycker att det går att hundraprocentigt översätta. Jag tänker nu gå igenom de här tre, en och en och ge en kortfattad beskrivning av hur du kan se på dem. Som du förstår så går det ju inte att i detalj berätta vad de här tre faktorerna innebär i en så här kort podcast men jag ska försöka att plocka fram någonting tankeväckande från var och en av de här kategorierna. Genomgående för att skapa motivation på det här sättet är att du som ledare eller coach eller förälder behöver inse att motivation kommer inifrån. Det är alltså inte ditt jobb att tvinga fram motivation eller att skapa motivation. Se det istället som att du kan hjälpa till att locka fram den motivation som redan finns men som inte ännu fått komma ut på grund av olika faktorer. Och kanske framför allt, att du – genom vad du säger, hur du säger det och / eller vad du gör – inte står i vägen för att din medarbetare eller ditt barn ska kunna plocka fram sin inneboende motivation. Var behjälplig men ta varken på dig ansvar eller skuld om det inte händer. Jag kommer att komma tillbaka till det här när jag pratar om självstyre men det är verkligen viktigt. Det handlar inte om dig. Ju djupare den insikten sitter desto bättre. **Mastery** Fråga dig själv hur du kan skapa förutsättningar för den du vill motivera att uppnå mastery. Här finns det ju förstås inga tydliga svar att ge, i vissa lägen kanske det handlar om att drilla själva hantverket. Att nöta slag i tennis eller spela skalor på piano om och om igen. Inom andra ämnen eller när den du jobbar med har kommit lite längre kanske du behöver ge den personen mer frihet att lägga upp sitt arbete eller sin träning helt själv. Men det finns två saker som jag tror är gemensamt för allt arbete med mastery och det är flow och mindset. Flow är ett uttryckt myntat av Mihaly Csikszentmihalyi, han har skrivit en bok med samma namn och Flow betyder lite förenklat att du är uppslukad av det du gör. Att ingenting annat existerar. På svenska, framför allt inom idrotten, kallar vi det ibland för att vara i zonen. När du är i zonen är du helt och hållet engagerad i det du gör. Och engagemang är en förutsättning för att bli riktigt bra. När du är i zonen så fokuserar du också på att göra, inte på att bedöma och det här är en mycket viktig detalj. Du gör utan att lägga någon värdering i om det du gör är rätt eller fel, bra eller dåligt. Analysen kommer senare, men när du presterar försöker du att plocka fram alla dina kompetenser och förutsättningen för det ökar markant när den bedömande och värderande delen av dig vilar. Den andra delen av att bli bra handlar om mindset. Och här tänker jag också hänvisa till en bok, den heter just Mindset och är skriven Carol S Dweck. I boken Mindset berättar författaren om att det finns två olika typer av mindset. Det ena kallar hon för fixed eller statiskt på svenska. Det andra kallar hon för growth eller dynamiskt i den svenska översättningen. De som har ett statiskt mindset har en bild av att våra egenskaper är medfödda och omöjliga att påverka. Vi tänker inte det här medvetet utan framför allt omedvetet. Med ett statiskt mindset blir allt man gör en bedömning av hur bra man är. Det skapar en rädsla för att misslyckas och en ovilja att pusha sig utanför komfortzonen. För en person med ett statiskt mindset kan en misslyckad uppgift vara samma sak som en värdering på vem man är. Jag misslyckades, alltså är jag misslyckad. Eller kanske ännu vanligare; om jag misslyckas kommer andra att se mig som misslyckad och det vill jag inte så därför försöker jag inte ens, eller jag ger det i alla fall inte allt jag har. Och den här rädslan över vad andra ska tycka lever ju oftast bara i mitt huvud. Med ett dynamiskt mindset finns inte de här begränsningarna. Då gillar man utmaningar. Det är en möjlighet att lära och växa. Någonting som med ett statiskt mindset skulle ses som ett misslyckande ses nu som feedback, det är inte en värdering på hur bra jag är på någonting utan snarare en bedömning på var jag befinner mig just nu. Med möjlighet att förbättras. Synen på komfortzonen är att den kan expanderas. Och bara för att ge dig en kort beskrivning på vad en komfortzon är för något. Man brukar säga ungefär så här att din komfortzon är den delen av ditt liv där du känner dig bekväm, oftast för att du är van med vad som händer där. Att agera och ta initiativ och säga din mening kanske är någonting du gör naturligt när det kommer till just din arbetsgrupp, med människor du känner och där du har skaffat dig en tydlig roll i gruppen, men när du kommer ut i ett större sammanhang – i en ledningsgrupp eller någonting liknande – blir du tyst och följsam. Om du vill utvecklas i en sådan här situation så behöver du troligen expandera din komfortzon. Du behöver börja göra saker som åtminstone känns obekvämt, där du känner ett starkt motstånd. Tillbaka till dynamiskt och statiskt mindset. Som förälder kan du göra dina barn en stor tjänst om du kan känna igen om deras naturliga instinkt är att tänka i termer av ett statiskt eller dynamiskt mindset och uppmuntra det senare. Och nu kommer vi till de andra två faktorerna, nämligen **Självbestämmande och mening** Jag bakar ihop dessa bägge eftersom de till ganska stora delar hör ihop. Självbestämmande handlar dels om att låta människor ta ansvar för sin egen situation och sina egna arbetsuppgifter. Att lösa dem på det sätt de tycker är bäst. Självklart inom vissa ramar. Det är lätt att tro att självbestämmande handlar om att lämna folk i fred, men så behöver det inte alls vara och om du ska motivera dem så behöver du vara aktiv. Men som jag sa tidigare behöver du låta motivationen komma inifrån. Att låta dem fatta sina egna beslut. Ett oerhört kraftfullt sätt att vara behjälplig i den här processen är att vara den som ställer frågor. Frågor som syftar till att locka fram den motivation som redan finns. Men du måste låta den du jobbar med bestämma. Det här är mycket viktigt. Om du berättar vad han eller hon ska göra, eller om du tydligt visar hur du tycker att det bör vara kan det bli mycket svårt att plocka fram den här inre motivationen. Det är ett djupt mänskligt beteende att inte vilja bli tillsagd vad vi ska göra eller vilja eller tycka och om så sker vill vi instinktivt göra motsatsen. Och då kan din medverkan hindra processen. Vad du vill är att den här personen som du jobbar med ska hitta sitt varför. Inte ditt varför eller företagets varför. Utan sitt eget. Och som du hör är vi nu också inne och tassar på mening. Men så är det. Allt hänger ihop i någon mån. Om det inte finns någon synlig motivation hos en person kan du tänka som att du står framför en dörr som är stängd. Du vet att om du försöker slå upp dörren på glänt så kommer den som står på andra sidan slå igen och låsa. Så du måste lirka. Du vill att den som står på andra sidan ska vilja öppna. För det kommer att gynna den personen. Så du fokuserar på att öppna en liten, liten springa till att börja med. Och genom den springan, ställa en fråga för att öppna upp situationen. Hypotetiskt, om du skulle kunna tänka dig att agera si eller så ... varför skulle det kunna gynna dig? Här säger du inte till någon vad han eller hon ska göra eller hur det ska göras. Du ställer en hypotetisk fråga. Genom att svara så binder sig inte personen till något. Du försöker att göra det ofarligt att starta en tankebana. En fråga som inte är effektiv skulle till exempel vara: Varför gör du inte si eller så, du vet ju att du skulle må bättre, eller hur? Det här är ett ifrågasättande som direkt tar bort självbestämmandet. Frågan är också konstruerad så att den du jobbar med börjar fokusera på varför hon inte gör någonting. När du hör det så här tydligt kanske det känns självklart att en sådan här fråga inte är effektiv men vi är många, självklart även jag när jag inte tänker efter, som ofta faller in i den här jargongen på ett eller annat sätt, med till exempel våra barn. En annan fråga som jag tror vi ofta ställer av välvillighet, som vi tror är motiverande, kan vara någonting som liknar den här. Hur skulle du kunna gå tillväga för att göra si eller så? eller om vi följer exemplet i den första frågan: Hypotetiskt, hur skulle du kunna gå tillväga för att göra si eller så? Det som är bra här är att du håller på självbestämmandet. Men när du frågar "hur" är det återigen lätt att fokus hamnar på hindren. Hur betyder att man behöver hitta en väg runt alla hindren. Det kan kännas jobbigt att ens tänka på det om det inte finns någon motivation. Den här frågan skulle fungera jättebra lite senare i processen, när motivationen redan finns där. Men när vi letar motivation så börjar vi med att fokusera på meningen, det vill säga varför. Och när vi borrar i varför, samtidigt som vi låter personen vi jobbar med bestämma själv så kommer vi förr eller senare att närma oss den riktiga meningen. Det stora Varför. Och den processen följer ofta ett mönster där man i början pratar om praktiska saker som "jag gör det för att chefen ska bli nöjd" för att mer och mer närma sig kärnan och till slut hamna på någonting personligt och kanske känslomässigt som till exempel att jag gör det för att jag vill vara en del i laget och då mår jag bra i mig själv och när jag mår bra i mig själv kommer jag hem med ett bättre humör vilket leder till att jag är en bättre partner för min man eller fru eller barn. Bara som ett exempel. Det där var en kort och ganska ytlig genomgång av de här tre faktorerna som styr motivation i vissa situationer. Att kunna ställa bra frågor är en fantastisk kompetens att ha. Det kräver mycket jobb för att lära sig och jag önskar att jag själv vore bättre på detta. En bok som jag kan rekommendera är Co-active coaching av bland annat Laura Whitworth, jag länkar till den i anteckningarna. En annan är Instant Influence av Michael Pantalon, jag länkar till den också och även till dom andra böckerna jag har pratat om i det här avsnittet. För att sammanfatta. När det handlar om att motivera på det här sättet så är din roll att skapa förutsättningar för personen du vill motivera att hitta sin egen motivation. Du kan göra detta genom att dels se till att de fysiska och praktiska förutsättningarna finns, men också genom att ställa frågor. Och kom ihåg, det handlar inte om dig. I just det här läget är det oviktigt vad du tycker eller känner eller kan relatera till. De bästa samtalen, de som ger riktigt resultat, sker när den andra personen går därifrån med en känsla av att allt som har kommit fram, alla framsteg som har gjorts, har gjorts av henne själv, att din roll nästan varit onödig. Då har du varit som mest hjälpsam. Dock, och jag känner att jag behöver göra ett tillägg här, det här – allt det som vi har pratat om i det här avsnittet – betyder inte att du som chef kan ta det som en ursäkt för att vara otydlig eller inte fatta beslut. Det är svagt ledarskap och svagt ledarskap dödar motivation i alla lägen. Men det borde nog vara ett eget poddavsnitt. Det var allt jag hade. Tack för att du har lyssnat. Ta hand om dig och ha det bra.

När det kommer till att motivera andra finns det vissa saker vi behöver förstå. Det viktigaste är nog att det är svårt eller omöjligt att tvinga någon att känna sig motiverad. Motivationen behöver komma inifrån. Prenumerera på mitt nyhetsbrev för att få mina gratisresurser. Kurser, program och ljudfiler: monkeymindset.se Utskrift av avsnittet Välkommen till Monkey mindset. Jag heter Daniel Sjöstedt. I förra avsnittet pratade jag om motivation och hur motivation ibland inte fungerar som vi förväntar oss. Gå gärna tillbaka och lyssna på det avsnittet om du inte redan gjort det. Om du redan har lyssnat så kommer du kanske ihåg att det finns situationer där vårt vanligaste sätt att motivera, nämligen med piska och morot, inte alltid fungerar. De här tillfällena handlar om situationer när det som ska göras antingen styrs av lust eller där uppgifterna är svårdefinierade och kräver kompetenser som inte är så lätta att mäta i bra eller dåligt eller rätt eller fel. Jag pratar till exempel om kreativitet och social förmåga. Jag tog upp ett exempel med barn som ritade. Om barn som tycker om att rita blir lovade diplom för att rita – de ges alltså en morot, en belöning – finns risken att lusten, den här inre drivkraften som gör att de ritar, försvinner. Plötsligt ritar de bara om de får någonting i gengäld. Och den bok som jag hänvisade till, som på ett bra sätt förklarar hela det här fenomenet, heter Drive, eller Drivkraft på svenska, och den är skriven av Dan Pink. I boken så presenterar Dan Pink ett annat sätt att motivera. Ett sätt han tror fungerar mycket bättre i det samhälle vi lever i idag. För nu är ju många av våra arbetsuppgifter av den typen att de förlitar sig på den inre drivkraften, där sådana här svårdefinierade kompetenser är mycket viktiga. De andra jobben är ofta utflyttade eller görs av datorer. Pink pekar på tre faktorer att jobba med. Självbestämmande (på engelska autonomy), Mening (på engelska purpose), och möjligheten att bli riktigt bra på det man gör (på engelska Mastery). Jag nämner de engelska termerna eftersom jag inte riktigt tycker att det går att hundraprocentigt översätta. Jag tänker nu gå igenom de här tre, en och en och ge en kortfattad beskrivning av hur du kan se på dem. Som du förstår så går det ju inte att i detalj berätta vad de här tre faktorerna innebär i en så här kort podcast men jag ska försöka att plocka fram någonting tankeväckande från var och en av de här kategorierna. Genomgående för att skapa motivation på det här sättet är att du som ledare eller coach eller förälder behöver inse att motivation kommer inifrån. Det är alltså inte ditt jobb att tvinga fram motivation eller att skapa motivation. Se det istället som att du kan hjälpa till att locka fram den motivation som redan finns men som inte ännu fått komma ut på grund av olika faktorer. Och kanske framför allt, att du – genom vad du säger, hur du säger det och / eller vad du gör – inte står i vägen för att din medarbetare eller ditt barn ska kunna plocka fram sin inneboende motivation. Var behjälplig men ta varken på dig ansvar eller skuld om det inte händer. Jag kommer att komma tillbaka till det här när jag pratar om självstyre men det är verkligen viktigt. Det handlar inte om dig. Ju djupare den insikten sitter desto bättre. **Mastery** Fråga dig själv hur du kan skapa förutsättningar för den du vill motivera att uppnå mastery. Här finns det ju förstås inga tydliga svar att ge, i vissa lägen kanske det handlar om att drilla själva hantverket. Att nöta slag i tennis eller spela skalor på piano om och om igen. Inom andra ämnen eller när den du jobbar med har kommit lite längre kanske du behöver ge den personen mer frihet att lägga upp sitt arbete eller sin träning helt själv. Men det finns två saker som jag tror är gemensamt för allt arbete med mastery och det är flow och mindset. Flow är ett uttryckt myntat av Mihaly Csikszentmihalyi, han har skrivit en bok med samma namn och Flow betyder lite förenklat att du är uppslukad av det du gör. Att ingenting annat existerar. På svenska, framför allt inom idrotten, kallar vi det ibland för att vara i zonen. När du är i zonen är du helt och hållet engagerad i det du gör. Och engagemang är en förutsättning för att bli riktigt bra. När du är i zonen så fokuserar du också på att göra, inte på att bedöma och det här är en mycket viktig detalj. Du gör utan att lägga någon värdering i om det du gör är rätt eller fel, bra eller dåligt. Analysen kommer senare, men när du presterar försöker du att plocka fram alla dina kompetenser och förutsättningen för det ökar markant när den bedömande och värderande delen av dig vilar. Den andra delen av att bli bra handlar om mindset. Och här tänker jag också hänvisa till en bok, den heter just Mindset och är skriven Carol S Dweck. I boken Mindset berättar författaren om att det finns två olika typer av mindset. Det ena kallar hon för fixed eller statiskt på svenska. Det andra kallar hon för growth eller dynamiskt i den svenska översättningen. De som har ett statiskt mindset har en bild av att våra egenskaper är medfödda och omöjliga att påverka. Vi tänker inte det här medvetet utan framför allt omedvetet. Med ett statiskt mindset blir allt man gör en bedömning av hur bra man är. Det skapar en rädsla för att misslyckas och en ovilja att pusha sig utanför komfortzonen. För en person med ett statiskt mindset kan en misslyckad uppgift vara samma sak som en värdering på vem man är. Jag misslyckades, alltså är jag misslyckad. Eller kanske ännu vanligare; om jag misslyckas kommer andra att se mig som misslyckad och det vill jag inte så därför försöker jag inte ens, eller jag ger det i alla fall inte allt jag har. Och den här rädslan över vad andra ska tycka lever ju oftast bara i mitt huvud. Med ett dynamiskt mindset finns inte de här begränsningarna. Då gillar man utmaningar. Det är en möjlighet att lära och växa. Någonting som med ett statiskt mindset skulle ses som ett misslyckande ses nu som feedback, det är inte en värdering på hur bra jag är på någonting utan snarare en bedömning på var jag befinner mig just nu. Med möjlighet att förbättras. Synen på komfortzonen är att den kan expanderas. Och bara för att ge dig en kort beskrivning på vad en komfortzon är för något. Man brukar säga ungefär så här att din komfortzon är den delen av ditt liv där du känner dig bekväm, oftast för att du är van med vad som händer där. Att agera och ta initiativ och säga din mening kanske är någonting du gör naturligt när det kommer till just din arbetsgrupp, med människor du känner och där du har skaffat dig en tydlig roll i gruppen, men när du kommer ut i ett större sammanhang – i en ledningsgrupp eller någonting liknande – blir du tyst och följsam. Om du vill utvecklas i en sådan här situation så behöver du troligen expandera din komfortzon. Du behöver börja göra saker som åtminstone känns obekvämt, där du känner ett starkt motstånd. Tillbaka till dynamiskt och statiskt mindset. Som förälder kan du göra dina barn en stor tjänst om du kan känna igen om deras naturliga instinkt är att tänka i termer av ett statiskt eller dynamiskt mindset och uppmuntra det senare. Och nu kommer vi till de andra två faktorerna, nämligen **Självbestämmande och mening** Jag bakar ihop dessa bägge eftersom de till ganska stora delar hör ihop. Självbestämmande handlar dels om att låta människor ta ansvar för sin egen situation och sina egna arbetsuppgifter. Att lösa dem på det sätt de tycker är bäst. Självklart inom vissa ramar. Det är lätt att tro att självbestämmande handlar om att lämna folk i fred, men så behöver det inte alls vara och om du ska motivera dem så behöver du vara aktiv. Men som jag sa tidigare behöver du låta motivationen komma inifrån. Att låta dem fatta sina egna beslut. Ett oerhört kraftfullt sätt att vara behjälplig i den här processen är att vara den som ställer frågor. Frågor som syftar till att locka fram den motivation som redan finns. Men du måste låta den du jobbar med bestämma. Det här är mycket viktigt. Om du berättar vad han eller hon ska göra, eller om du tydligt visar hur du tycker att det bör vara kan det bli mycket svårt att plocka fram den här inre motivationen. Det är ett djupt mänskligt beteende att inte vilja bli tillsagd vad vi ska göra eller vilja eller tycka och om så sker vill vi instinktivt göra motsatsen. Och då kan din medverkan hindra processen. Vad du vill är att den här personen som du jobbar med ska hitta sitt varför. Inte ditt varför eller företagets varför. Utan sitt eget. Och som du hör är vi nu också inne och tassar på mening. Men så är det. Allt hänger ihop i någon mån. Om det inte finns någon synlig motivation hos en person kan du tänka som att du står framför en dörr som är stängd. Du vet att om du försöker slå upp dörren på glänt så kommer den som står på andra sidan slå igen och låsa. Så du måste lirka. Du vill att den som står på andra sidan ska vilja öppna. För det kommer att gynna den personen. Så du fokuserar på att öppna en liten, liten springa till att börja med. Och genom den springan, ställa en fråga för att öppna upp situationen. Hypotetiskt, om du skulle kunna tänka dig att agera si eller så ... varför skulle det kunna gynna dig? Här säger du inte till någon vad han eller hon ska göra eller hur det ska göras. Du ställer en hypotetisk fråga. Genom att svara så binder sig inte personen till något. Du försöker att göra det ofarligt att starta en tankebana. En fråga som inte är effektiv skulle till exempel vara: Varför gör du inte si eller så, du vet ju att du skulle må bättre, eller hur? Det här är ett ifrågasättande som direkt tar bort självbestämmandet. Frågan är också konstruerad så att den du jobbar med börjar fokusera på varför hon inte gör någonting. När du hör det så här tydligt kanske det känns självklart att en sådan här fråga inte är effektiv men vi är många, självklart även jag när jag inte tänker efter, som ofta faller in i den här jargongen på ett eller annat sätt, med till exempel våra barn. En annan fråga som jag tror vi ofta ställer av välvillighet, som vi tror är motiverande, kan vara någonting som liknar den här. Hur skulle du kunna gå tillväga för att göra si eller så? eller om vi följer exemplet i den första frågan: Hypotetiskt, hur skulle du kunna gå tillväga för att göra si eller så? Det som är bra här är att du håller på självbestämmandet. Men när du frågar "hur" är det återigen lätt att fokus hamnar på hindren. Hur betyder att man behöver hitta en väg runt alla hindren. Det kan kännas jobbigt att ens tänka på det om det inte finns någon motivation. Den här frågan skulle fungera jättebra lite senare i processen, när motivationen redan finns där. Men när vi letar motivation så börjar vi med att fokusera på meningen, det vill säga varför. Och när vi borrar i varför, samtidigt som vi låter personen vi jobbar med bestämma själv så kommer vi förr eller senare att närma oss den riktiga meningen. Det stora Varför. Och den processen följer ofta ett mönster där man i början pratar om praktiska saker som "jag gör det för att chefen ska bli nöjd" för att mer och mer närma sig kärnan och till slut hamna på någonting personligt och kanske känslomässigt som till exempel att jag gör det för att jag vill vara en del i laget och då mår jag bra i mig själv och när jag mår bra i mig själv kommer jag hem med ett bättre humör vilket leder till att jag är en bättre partner för min man eller fru eller barn. Bara som ett exempel. Det där var en kort och ganska ytlig genomgång av de här tre faktorerna som styr motivation i vissa situationer. Att kunna ställa bra frågor är en fantastisk kompetens att ha. Det kräver mycket jobb för att lära sig och jag önskar att jag själv vore bättre på detta. En bok som jag kan rekommendera är Co-active coaching av bland annat Laura Whitworth, jag länkar till den i anteckningarna. En annan är Instant Influence av Michael Pantalon, jag länkar till den också och även till dom andra böckerna jag har pratat om i det här avsnittet. För att sammanfatta. När det handlar om att motivera på det här sättet så är din roll att skapa förutsättningar för personen du vill motivera att hitta sin egen motivation. Du kan göra detta genom att dels se till att de fysiska och praktiska förutsättningarna finns, men också genom att ställa frågor. Och kom ihåg, det handlar inte om dig. I just det här läget är det oviktigt vad du tycker eller känner eller kan relatera till. De bästa samtalen, de som ger riktigt resultat, sker när den andra personen går därifrån med en känsla av att allt som har kommit fram, alla framsteg som har gjorts, har gjorts av henne själv, att din roll nästan varit onödig. Då har du varit som mest hjälpsam. Dock, och jag känner att jag behöver göra ett tillägg här, det här – allt det som vi har pratat om i det här avsnittet – betyder inte att du som chef kan ta det som en ursäkt för att vara otydlig eller inte fatta beslut. Det är svagt ledarskap och svagt ledarskap dödar motivation i alla lägen. Men det borde nog vara ett eget poddavsnitt. Det var allt jag hade. Tack för att du har lyssnat. Ta hand om dig och ha det bra.

Johan Sara Ylva och Henrik reflekterar över hur de som jobbar med barnkultur och barnen själva påverkas av samhällets syn på det de skapar, och är det så att det finns ett förakt bland vuxna för dem som jobbar med barnteve? Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Varför väljer människor att träda ur Svenska kyrkan och hur ser de på frågor om kristen tro, tradition och Svenska kyrkans roll i samhället? Josephine Ganebo Skantz berättar om resultatet av en enkätundersökning riktad till befintliga och tidigare medlemmar i Svenska kyrkan.

Journalisten och samhällsdebattören Joakim Lamotte är det nog få som har missat. Både hatad och älskad har han sedan 2015 arbetat som oberoende journalist, finansierad genom donationer på sociala medier vilket gett honom epitetet ”swishjournalist”. Han är känd för sin kontroversiella personlighet och för att ta i ämnen andra inte tar i. Nu är han också aktuell med boken ”Där stormen är: En ”swishhoras” betraktelser”.Vi får höra om Joakims syn på Sverige idag, om integrationspolitiken och vad han ser att svenska politiker har gjort fel. Vi pratar givetvis om gängkriminaliteten och vad Joakim ser för väg framåt, men vi får också höra om det hat och dödshot som han fått utstå. Joakim delar också med sig av de reportage som berört honom mest och om viljan att befinna sig där stormen är som värst. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Joakim på Instagram och Facebook.Joakim Lamotte - Där stormen är: En "swishhoras" betraktelser Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Journalisten och samhällsdebattören Joakim Lamotte är det nog få som har missat. Både hatad och älskad har han sedan 2015 arbetat som oberoende journalist, finansierad genom donationer på sociala medier vilket gett honom epitetet ”swishjournalist”. Han är känd för sin kontroversiella personlighet och för att ta i ämnen andra inte tar i. Nu är han också aktuell med boken ”Där stormen är: En ”swishhoras” betraktelser”.Vi får höra om Joakims syn på Sverige idag, om integrationspolitiken och vad han ser att svenska politiker har gjort fel. Vi pratar givetvis om gängkriminaliteten och vad Joakim ser för väg framåt, men vi får också höra om det hat och dödshot som han fått utstå. Joakim delar också med sig av de reportage som berört honom mest och om viljan att befinna sig där stormen är som värst. Tusen tack för att du lyssnar!Ta del av våra kurser på Framgångsakademin.Beställ "Mitt Framgångsår".Följ Alexander Pärleros på Instagram.Följ Alexander Pärleros på Tiktok.Bästa tipsen från avsnittet i Nyhetsbrevet.I samarbete med Convendum.Följ Joakim på Instagram och Facebook.Joakim Lamotte - Där stormen är: En "swishhoras" betraktelser Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer intervjuas av Staffan Dopping. 5,2 miljoner kvinnor och flickor bor i Sverige, ett av världens mest jämställda länder. Men inom kvinnorörelsen gror oro, inte minst till följd av politiska planer på att göra det lättare att byta juridiskt kön. Clara Berglund är också bekymrad över frågan om surrogatmödraskap. Är Sverige på väg att förlora sin ställning som föregångsland vad gäller jämställdhet?

Clara Berglund, generalsekreterare för Sveriges kvinnoorganisationer intervjuas av Staffan Dopping. 5,2 miljoner kvinnor och flickor bor i Sverige, ett av världens mest jämställda länder. Men inom kvinnorörelsen gror oro, inte minst till följd av politiska planer på att göra det lättare att byta juridiskt kön. Clara Berglund är också bekymrad över frågan om surrogatmödraskap. Är Sverige på väg att förlora sin ställning som föregångsland vad gäller jämställdhet?

Genom ett antal berg berättar Dan Jönsson om människans försök att nå toppen samtidigt som vi faller nedför dess sluttning. Följeslagare blir konstnärer och författare som försökt bemästra höjderna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1. När Rousseau fick oss att klättra i bergNär den amerikanske bergsbestigaren och författaren Mark Jenkins besteg Mount Everest våren 2012 passerade han fyra lik på vägen upp. I ett bisarrt reportage i National Geographic berättade han hur det på vissa partier var två timmars kö för att ta sig vidare, hur soporna låg i drivor längs leden upp till toppen och när han till slut nådde målet var där så trångt att han knappt hittade någon plats att stå. Inte precis vad man förväntar sig på världens tak kanske, men faktiskt en sorts vardag under det tidiga tjugohundratalet, när Mount Everest några försommarveckor varje år upplever en rusning som bara blir mer och mer intensiv, till följd av en expanderande exklusiv äventyrsturism där superrika globetrotters för enorma summor kan köpa sig plats i en toppexpedition, ofta utan att alls ha den rätta erfarenheten, träningen eller ens utrustningen.Trängseln, soporna och dödsoffren på världens högsta berg låter kanske som den perfekta kapitalistiska karikatyren av en naturlig mänsklig drift mot höga mål, förvrängd av växande ojämlikhet och statushets. Men idén att klättra upp på ett berg bara för sakens skull har en historia, och faktum är att den fram till för några hundra år sedan skulle ha verkat ganska obegriplig. För medeltidens bibelkunniga var det en känd sak att några berg inte existerade i Första Mosebokens geografi – man antog därför att de hade uppstått först efter syndafallet, när Herren i vredesmod beslöt sig för att knyckla till jordskorpan som straff för människornas olydnad. Berg var alltså till sitt ursprung och väsen av ondo, därför också fula, och att självmant ta sig upp i dem sågs som både dubiöst och dumdristigt. Synen på bergen som ett skönhetsvärde och på bergsvandringen som moraliskt stärkande är av sent datum, och kan faktiskt dateras rätt exakt – närmare bestämt till 1760, när Jean-Jacques Rousseau gav ut sin roman Julie eller Den nya Heloïse.Det är i det tjugotredje brevet i denna väldiga korrespondensroman, som nästan över en natt gjorde Rousseau till kultförfattare bland Europas kulturella aristokrati, som den förälskade informatorn Saint-Preux beger sig upp bland alptopparna kring den lilla staden Sion i den schweiziska bergskantonen Valais. Till sin elev och älskade Julie, skild från honom av klasskrankor och hedersbegrepp lika branta och oöverstigliga som Matterhorn, författar han här vad som bör vara den moderna alpinismens urmanifest. Saint-Preux beskriver hur han under en lång dags vandring mot de högsta topparna till slut når ovan molnen och där upplever hur hans oroliga sinnesstämning liksom klarnar upp och lättar. ”Det verkar”, skriver han, ”som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.” Han beskriver känslan av att, som han uttrycker det, ”befinna sig i en alldeles ny värld”, hur ”hela skådespelet har över sig något magiskt, övernaturligt som tjusar både förnuft och sinnen. Man glömmer allt, man glömmer sig själv, man vet inte längre var man är.”Det enorma genomslaget för Rousseaus roman blev impulsen till de första strömmarna av alpin kulturturism. Med romanen som reseguide började hans entusiastiska läsare vallfärda till trakterna kring Genèvesjön för att med egna ögon se platserna där berättelsen utspelar sig – något Rousseau själv för övrigt inte alls förstod poängen med. De himlastormande bergslandskapen i Valais blev ett självklart mål, men den plats som främst av alla lockade turisterna var en klippa ovanför Meillerie vid Genèvesjön där Saint-Preux i en laddad scen lite längre fram i berättelsen, sjuk av hopplös kärlek, står och känner suget från det oåterkalleliga: ”Klippan är brant, vattnet är djupt och jag är förtvivlad.”Idéhistorikern Björn Billing har beskrivit hur Rousseaus roman inledde vad han kallar en kulturell ”synvända”, när en ingrodd och religiöst välgrundad orofobi, eller avsky för berg, på ganska kort tid förbyttes i romantisk dyrkan. Visserligen har människor i alla tider fascinerats av bergens majestät och sett dem som hemvist för högre makter – grekerna med sitt Olympos till exempel, eller Bibelns Moses som på berget Sinai fick ta emot de tio budorden. Och visserligen gjorde diktaren Francesco Petrarca redan på 1300-talet historiens kanske första frivilliga bergsbestigning när han av ren nyfikenhet gick upp till toppen av det 1912 meter höga Mont Ventoux och stod där ”som förtrollad” som han skriver i ett brev. Det finns fler intressanta undantag, men de förblir just undantag. I det allmänna medvetandet stod bergen för den kaotiska och ofruktbara motsatsen till det goda kulturlandskapets välordnade liv. Att där bodde hemska drakar och demoner var vedertagen kunskap långt in på 1700-talet, och något som även Linné räknade med i sin naturhistoria.Björn Billing kallar med en träffande formulering Saint-Preux alpina vision i Julie för en ”profan bergspredikan” som förkunnar en ny tid, rentav en ny värld – och med den också en ny naturuppfattning där det vilda och otyglade inte längre ses som något ont och hotfullt utan istället som en öppning mot ”det sublima” - alltså den speciella svindel som för människans trubbiga sinnen framkallar en känslomässig aning om en högre, bortomliggande ordning. Men bergslandskapen blir också sinnebilden för en kulturkritik där civilisationens artificiella och tillrättalagda förljugenhet ställs i kontrast till den råa naturens kraftfulla, osentimentala sanning. Kort sagt, bergsbestigningen danar karaktären, eller som Billing sammanfattar det: ”Utsikt ger insikt, yttre höjd ger djup åt tanken.”För Rousseaus eftervärld är ju det där självklarheter. Bergsbestigningen har helt enkelt blivit en av den västerländska kulturens starkaste metaforer, lika användbar inom konst och religion, som filosofi – och politik. När Vladimir Lenin till exempel efter det sovjetiska inbördeskriget skulle förklara idéerna bakom den så kallade nya ekonomiska politiken, skrev han en av sina sista artiklar, med titeln Om att bestiga ett högt berg – där han liknar revolutionärens svåra väg mot målet vid en bergsbestigningsexpedition, som efter att ha överraskats av dåligt väder tvingas vända tillbaka ner till baslägret och samla krafter för ett nytt försök. Hundra år senare, när den sortens expeditioner som han själv ledde åtminstone för det här kapitlet i historien verkar ha packat ihop och åkt hem, och glaciärernas vita vidder är på väg att smälta bort för gott, ser vi alltså den absurda konsekvensen av samma alpina ideologi i de rika upplevelseturister som till varje pris kräver valuta för sina pengar, uppenbart okänsliga för det faktum som får sägas vara alpinismens blinda fläck: att det från toppen bara finns en väg att ta sig vidare. Nämligen utför.2. Hokusai besteg aldrig FujiPå perrongen i Kawaguchi-ko är Fuji det första man ser när man kliver av expresståget från Tokyo, överfullt av vandrare och dagsturister. Någon mil söderut, på andra sidan spåren tornar det japanska nationalberget upp sig som en väldig rispapperskuliss, den vita hättan liksom utskuren ur himlens ljusblå dis med grafisk skärpa precis som på något av Katsushika Hokusais klassiska träsnitt. Järnvägens högspänningsledningar skär upp bergets perfekta profil i tunna, horisontella skivor, det är en strålande vårdag mitt i körsbärsblomningen och den bökiga trafiken i denna medelstora landsortsstad som utgör Fujiturismens logistiska centrum bullrar på som inget hade hänt, som om den inte alls lade märke till hur berget ligger där och ruvar i sin upphöjda frid. Jag får idén att ägna dagen åt ett fotografiskt projekt i Hokusais efterföljd, en sorts uppdatering av hans berömda ”36 vyer av berget Fuji” där jag ska fånga allt det Hokusai inte såg. Fuji bakom vägarbeten, Fuji sett i gatukorsningens skvallerspegel och genom nöjesfältets bergochdalbanor, Fuji som trafikkoner, på shoppingkassar och som kylskåpsmagneter. Etcetera.Det visar sig förstås att jag har underskattat Hokusai. Mycket kan man säga om denne den japanska ukiyo-e-konstens store mästare, men hans relation till det heliga berget var verkligen allt annat än pryd. Det finns en historia om hur han en gång bjöds in till den 11:e Tokugawa-shogunens palats tillsammans med en kinesisk mästare för att de båda skulle visa härskaren sina färdigheter i landskapsmåleri. När det blev Hokusais tur drog han med bred pensel ett vindlande blått stråk över papperet och gick och hämtade en höna vars fötter han doppade i röd färg och sedan lät promenera några gånger över målningen. Så föddes mästerverket ”Höstlöv i Tatsutagawafloden”. Historien är kanske sann, kanske inte – men säger mycket om den finurliga uppfinningsrikedom som dominerar bilden av mästaren i Japan, till skillnad, skulle jag säga, från i väst. På Hokusaimuseet i Tokyo slutar utställningarna med ett lustigt diorama som ska visa hur det kan ha sett ut i konstnärens ateljé mot slutet av hans liv. I ett enkelt rum i traditionell stil med tatamimattor ser man Hokusai och hans dotter, som i många år fungerade som hans assistent; här måste hon vara i sextioårsåldern och den bortåt nittioårige Hokusai ligger på knä på golvet, hukad över pappret, fullständigt uppslukad, med ändan i vädret som ett barn.För att bestiga Fuji ska man vara där i augusti, läser jag. Säsongen öppnar någon gång i maj men vädret på tre tusen meters höjd är ombytligt och kan snabbt tvinga vandraren att vända om. Men inte heller under högsommaren kan man vara säker. På bilder som bergsbestigare själva har tagit är det ofta dimma, och ser kallt och ruggigt ut. Annars är klättringen inte särskilt krävande vad jag förstår. Den tar ungefär sex timmar, meningen är att man ska nå toppen lagom för att se solen gå upp i Stilla Havet, det vill säga vid tre-fyratiden på morgonen, vilket innebär att man får börja vandringen någon gång på kvällen. De som kommer upp i tid och har lite tur med vädret har förstås en vidunderlig utsikt. När man ser på bilderna som folk lagt ut på nätet är det lätt att bli avundsjuk. Samtidigt går det inte att blunda för att något väsentligt saknas på dem. Nämligen Fuji självt. Det är som att de kommit så nära sitt objekt att det försvunnit, gått i upplösning som en hägring. Den perfekta vulkanen visade sig bara vara en isig hög av grus och sten.Å andra sidan: ett berg är alltid något mer än så. Och särskilt när det gäller ett så ikoniskt berg som Fuji går det förstås att se bestigningen ur ett mer symboliskt perspektiv, som något slags mystiskt överskridande, ett inträngande i den perfekta silhuetten där verkligheten bakom bilden uppenbarar sig. Men Hokusai tycks inte ha varit lagd åt det hållet. Museets lekfulla och vardagliga diorama fångar lite av den nyfikna och rastlösa personlighet som annars framför allt kommer fram i de fantastiska skissböcker han förde genom hela livet, fulla med träffsäkra iakttagelser, komiska karikatyrer, perspektivstudier, erotik och mönsterskisser. Dessa så kallade manga är rörliga i tanken och tekniskt uppfinningsrika på ett sätt som får mig att tänka på Leonardo da Vinci: här finns dekorationsidéer för kammar och solfjädrar, studier av husgeråd och kanonrök, av cirkusartister i aktion och fyllbultar i slagsmål, och instruktioner för hur man avbildar fåglar med hjälp av olika kanjitecken eller tecknar vågor med hjälp av det ljudhärmande, krokiga hiraganatecknet ”tsu”. Många av mangaböckernas skisser och infall fann sedan, precis som hos Leonardo, vägen till hans mer genomarbetade ukiyo-e-snitt, som han gärna befolkade med allt från inspekterande statstjänstemän till festprissar på väg hem från glädjekvarteren i gryningen.Bilderna av det heliga Fuji är lika vanvördigt fulla av hektiska vardagsscener. I en av de berömda trettiosex vyerna kläms berget in under en ofantlig sågbock som ramar in det med sin trekantiga form, och med en man som uppflugen på stocken bearbetar den med en väldig timmersåg. I en annan ses en tunnbindare stå och hyvla insidan av ett gigantiskt fat, vars runda cirkel bildar ram åt Fuji som sticker upp vid horisonten. Rentav ännu livligare blir det i den svartvita serie om hundra bilder som var bland det sista Hokusai hann göra innan han dog nära nittio år gammal 1849. Här bildar Fuji fond åt ylande hundar och glammande festprocessioner, åt akvedukter och byggnadsställningar. Här finns en scen där en trött poet avbryter sig i sina kalligrafiska övningar och gäspande sträcker armarna i luften medan Fuji likgiltigt tornar upp sig genom fönstret. Jag hittar till och med en bild där Fuji leker kurragömma bakom en genombruten sfärisk konstruktion som direkt får mig att tänka på bilden som jag själv tog genom bergochdalbanan. Och flygdrakarnas långa linor skär upp bergets silhuett i breda klyftor.Men Fuji förblir Fuji. Ständigt reser berget sin svala, perfekta profil mot horisonten, oberört av all ruljangs som pågår vid dess fot. Ibland detaljerat återgivet, ibland som en skugga, ibland bara som en stiliserad silhuett eller ett enkelt kalligrafiskt tecken. Bergets betydelse består i kontrasten mellan dess eviga, distanserade närvaro och all den uppslukande vardagliga verksamhet som omger det. Bilderna besvärjer den döda vulkanens döda perfektion, bemänger den med mänskligt liv och stökar till dess rena horisont. Det förändrar inte berget, och ändå förändrar det allt. Katsushika Hokusai var, såvitt man vet, aldrig på Fujis topp. Han betvingade sitt berg med andra metoder, genom att så att säga ta ner det på jorden. När jag ser på dessa bilder undrar jag ibland om han var rädd för det.3. Människan kan inte förflytta bergAtt människor är rädda för berg är egentligen inte underligt. Det är det normala; att stå inför ett högt berg kan ge en känsla av omvänd svindel, som om man står på botten av en väldig grav och famlar med blicken i tomheten. Bergen är som havsdjupen, en del av världen som ligger bortom människans herravälde och som när vi kommer i närkontakt med elementen, ute på öppet vatten eller vid branta stup, ger oss en insikt om vår obetydlighet. Orofobin – som man säger med en medicinsk term – är på så vis mer besläktad med torgskräck än med vanlig höjdskräck: orofobin bottnar just i mötet med en värld som ter sig oåtkomlig, undflyende, främmande, fientlig mot allt mänskligt. Bergens ogästvänlighet, de bistra och nyckfulla förhållanden som råder på mycket hög höjd ger en aning om hur bräcklig den mänskliga civilisationen och kulturen är, hur lite skydd den faktiskt erbjuder när vi ställs öga mot öga med geologins realiteter. Sedd med bergets blick är människan och hela antropocen bara en övergående klåda i jordskorpan.Men somliga berg är också mer skrämmande än andra. En levande vulkan är till exempel något helt annat än en död. I Germaine de Staëls tragiska roman ”Corinne” finns en mäktig passage där huvudpersonerna Corinne och hennes älskare Oswald bestiger Vesuvius utanför Neapel. Vandringen mot toppen äger rum mitt under ett utbrott, dessutom på natten, med de glödande lavaströmmarna som dramatisk illuminering av det karga och svartbrända landskapet. Dumdristigt, kan man tycka, men allt för den litterära effektens skull; de Staël målar upp hur hennes romanpersoner rör sig i ett dödens landskap, bortom allt mänskligt. ”Eldströmmen”, skriver hon, ”har en luguber färg, inte desto mindre får den då den sätter eld på vinstockar och träd en klart brinnande låga som svär mot den dystra lavan, rinnande fram som en flod i helvetet, långsamt som sand, svart om dagen, röd om natten.””Corinne” gavs ut 1807, alltså vid en tidpunkt i den europeiska kulturhistorien när den nedärvda orofobin just börjat släppa sitt grepp och ge efter för en romantisk fascination inför bergslandskapens sublima övermakt – åtminstone inom den bildade aristokratin. Romanen, som till formen är en rätt besynnerlig hybrid mellan kulturhistorisk reseskildring och romantisk kärlekstragedi, anses också ha legat bakom att just Vesuvius fick sådan dragningskraft bland 1800-talets nordeuropeiska Italienfarare. De Staëls katastrofturister blev så att säga stilbildande både ifråga om målets beskaffenhet och med sin intellektuella hållning. Bara några decennier tidigare hade Pompejis ruiner börjat grävas ut och visas för publik, något som förstås ytterligare förstärker den bävan som Corinne och Oswald känner inför bergets makt. I ruinstaden fängslas de av det motsägelsefulla i förstörelsen, hur ”vulkanen som har täckt hela staden med aska har skyddat den från tidens härjningar”. Döden i Pompeji, fångad i ögonblicket som i en 3D-scanner, framstår som kusligt och paradoxalt livslevande. ”Ingen annanstans hittar man en starkare bild av livets plötsliga upphörande”, skriver de Staël. ”På väggarna i ett vakthus ser man fortfarande de valhänta bokstäverna och de grovt tecknade figurerna som soldaterna ritat för att få tiden att gå, den tid som redan var på väg att uppsluka dem.”Pompejis alla döda spökar för Corinne och Oswald där de strävar mot den brinnande vulkanens topp, i strid mot allt förnuft. Tecknen de omges av kan inte misstolkas: ”över en viss höjd slutar fåglarna att flyga”, skriver de Staël, ”ytterligare ett stycke högre upp reduceras växtligheten till ett minimum och om man fortsätter når man dit inte ens insekterna hittar något att leva på i den förbrukade, sterila jorden. Alla spår av liv upphör, ni inträder i dödens rike, och denna pulvriserade marks aska är nu det enda som rör sig under era osäkra fötter.” Ekot från Dantes helvete stegras till ett mörkt crescendo när vi når vulkanens rykande krater: ”Corinne”, säger Oswald förfärad, ”är det från dessa infernaliska gränstrakter som sorgen beger sig? Är det från denna topp som dödsängeln svingar sig?”Visst är det så. Bestigningen av Vesuvius utgör romanens dramatiska vändpunkt, Corinne och Oswald tycks ana att deras kärlekssaga nått sin kulmen och att det från och med nu bara löper utför, mot tragedins oundvikliga fullbordan. Berget besegrar dem, inte genom att visa sig obetvingligt utan med sin orubblighet, och om romanen har en moralisk kärna någonstans är det för mig just i denna blinda, förlamande ödestro, insikten om att vi alla i det långa loppet färdas mot vår undergång, den kommer, var så säker, frågan är bara hur, frågan är bara när – och jag kommer plötsligt att tänka på ett slagord från åttiotalets solidaritetsrörelse mot apartheid, att ”berg är till för att flyttas”. Dumheter. Berg är inte alls till för att flyttas, tvärtom, det är bergen som förflyttar människan.Och frågan är vart. Tänker man efter är det kanske den frågan hela den mänskliga kulturen går ut på att besvara. I den engelska renässanslegenden om Muhammed och berget gjorde Muhammed som bekant missbedömningen att han med sina gudomliga specialkontakter skulle kunna ropa till sig ett berg han ville predika från. När det inte fungerade konstaterade han ödmjukt att om nu inte berget ville komma till Muhammed, så fick Muhammed komma till berget. De berg som nu tornar upp sig för vår civilisation, de orubbliga svar naturen ger på mänsklighetens övermodiga försök att betvinga den, kommer att kräva just den sortens kreativa, ödmjuka förflyttningar.Men också något mer: en sorts, vad ska vi kalla det, pragmatism? Funktionell dumhet? Den stackars Sisyfos, som i den grekiska myten är dömd att i evighet rulla sin sten uppför berget, måste som Albert Camus skrev tänkas som en lycklig människa: han har åtminstone en uppgift. Att den är meningslös spelar ingen roll, han vet vad han ska göra och behöver inte veta varför. Därför arbetar han oförskräckt vidare; trots att han gång på gång misslyckas är han ändå inte rädd att misslyckas på nytt. I ”Corinne” pekar bestigningen av Vesuvius på ett liknande sätt fram mot romanens slutsidor, när dess kärlekstragedi redan nått sin ödesbestämda uppfyllelse och Oswald med sin nyblivna hustru en sista gång reser tillbaka mot Italien – för att på toppen till gränsberget Mont Cenis överraskas av en snöstorm. Återigen strör de Staël de orofobiska helvetesmetaforerna omkring sig: ”Allt som skapats på jorden visade nu monotont fram en och samma sida, från stupens bråddjup till de högsta bergstopparna… de vitklädda granarna speglades i vattnet likt trädspöken.” Ännu en prövning, ännu ett förebud. Sådant är livet, sådan är historien. Ständigt nya vyer, nya svårigheter, ständigt nya berg.4. Berget som etisk och estetisk fråga och svarDet finns ett känt fotografi av Paul Cézanne som visar honom i unga år, någon gång på 1870-talet, kisande under solhatten, stödd på sin vandringsstav och med sina målargrejer i en ränsel på ryggen. Det är ett av de oftast reproducerade Cézanneporträtten och bildtexten brukar bli något i stil med ”au motif!”, ”uppbrott mot motivet!” – man får föreställa sig honom stående utanför sin magnifika ateljé i norra utkanten av Aix-en-Provence, med solen i ögonen, på väg mot ännu en dags ögonbrottning med sitt favoritmotiv, berget Sainte-Victoire några timmars vandring österut. Författaren Peter Handke kommer att tänka på den när han själv hundra år senare promenerar utmed bergets nordsluttning, i lycklig, meditativ självförglömmelse. Som Cézanne tycker han sig gå upp i sitt motiv.Från 1870-talet och fram till sin död 1906 använde sig Paul Cézanne av Sainte-Victoire som motiv i ungefär fyrtio målningar, numera spridda över världen från Moskva till Baltimore. Långt ifrån alla krävde några längre strapatser; oftast räckte det för Cézanne att traska några hundra meter uppför kullen från sin ateljé, där han hade en vidsträckt vy över berget och det omgivande landskapet. Det har man fortfarande. På toppen, som man når längs en slingrande stentrappa, finns reproduktioner av målningarna uppsatta så man kan jämföra med verkligheten, och kanske fundera över vad som får en människa att ägna halva sitt liv åt ett och samma föremål. Vad var det Cézanne var ute efter i dessa ständigt nya tolkningar av det han såg? Jag tänker mig att han måste ha drömt om berget på nätterna och vaknat varje morgon med en rastlös känsla av att ha missat det väsentliga. För Peter Handke handlar det ytterst om etik. Målarens outtröttliga tvekamp med motivet besvarar konstens moraliska urfråga: varför målar eller skriver man? Med vilken rätt?Peter Handke skrev sin lilla tankebok ”Vägen till Sainte-Victoire” 1980, efter en tid i Amerika när han, tillbaka i Europa och än så länge med sin uppgift lite oklar för sig, återvänder till Cézannes bilder som några år tidigare slagit honom som en uppenbarelse. Handke beskriver att han egentligen först i mötet med Cézanne förstod att bilder kan vara något mer än illustrationer till en text. Att form och färg kan utgöra en verklighet med helt egna principer, och att det är något han som författare kan lära av. ”Vägen till Sainte-Victoire” har på svenska en titel som för tanken till pilgrimsfärder – och det är inte fel, men originaltiteln är skarpare: ”Die Lehre der Sainte-Victoire”. Sainte-Victoires lära. Som alltså börjar i en fråga: Varför skriver jag? Med vilken rätt?Jag har funderat på det där: om det kan vara så att den sortens frågor har skjutits i bakgrunden i vår tid, med den digitala skriftens utbredning. Att digitaliseringen har skapat en textinflation, där skriften har förlorat sin fysiska substans och det som skrivs skrivs mer och mer i vinden – på gott och ont, men hursomhelst med den effekten att de moraliska grundfrågorna ses som lite patetiska och överdrivna. En tidsödande överkurs: ungefär som att bestiga ett berg. Å andra sidan tror jag att alla skrivande människor, och särskilt de som har skrivandet till yrke, förr eller senare hajar till inför frågan: vad är det jag håller på med? Vad ska detta tjäna till, egentligen? ”Das Recht, zu schreiben”, Rätten att skriva, som Handke kallar det, måste då på något vis försvaras innan man kan återvända till sitt skriv- eller tangentbord. Ibland kräver det sin pilgrimsfärd.Och ibland kommer man ju inte ända fram. En eftermiddag i oktober står jag själv vid Sainte-Victoire; den långa bergskammen, som sträcker sig flera kilometer i väst-ostlig riktning, men som från Aix, och på Cézannes målningar, knappt syns mer än som ett brant fall i bergets nästan koniska profil, reser sig som en femhundra meter hög vägg mot den djupblå himlen. Jag har förstått att det från nordsidan ska vara en enkel vandring upp till toppen, men just idag blåser den hårda, kyliga nordvästvind som i Provence kallas mistral, så medan nordsluttningen ligger i skugga och snålblåst är det sol och lä på sydsidan. Härifrån är det flera timmars tuff klättring om man ska ta sig upp; det stora korset på toppen tecknar sig som ett oåtkomligt, lite förargligt kryss mot skyn. Stigen utmed den mäktiga branten går genom en låg vegetation uppför en liten kulle, mot en stuga som heter ”Refuge Cézanne”. Den byggdes 1953, och har alltså inget alls med Cézanne att göra – men känslan av att stå här i solnedgången är ändå fin, med slätten ner mot havet svept i ett gyllene dis och med dofterna av rosmarin och timjan från marken. Det är, på modern svenska, ”good enough”. Ibland kommer man, som sagt, inte närmare än så.Jag tänker mig att Cézanne kanske såg på sina tidiga målningar just så: good enough. Men hur tar man sig vidare? Det han gjorde – och som gav honom rykte som en banbrytare inom det moderna måleriet – var dels att han upptäckte hur han kunde öppna nästan omärkliga övergångar, ”passager”, mellan förgrund och bakgrund genom att med färgen lösa upp konturerna hos formerna i förgrunden. Dels att han såg hur färgens ljushetsgrad, valör, kunde binda samman förgrund och bakgrund istället för att som annars skilja dem åt. Effekten var att motivet inte längre framträdde som subjektiva ljusintryck utan i sin fulla, massiva materialitet. Handke konstaterar att Cézanne får berget att träda fram ”i sig självt”, outgrundligt för den mänskliga blicken men samtidigt djupt förbundet med allt som finns i världen – och det slår honom som i en triumferande vision att detta är svaret på frågan: hans ”rätt att skriva” handlar om att göra dessa sammanhang levande. Förbindelsen mellan jaget och tingen: kan han föra den insikten vidare, så har han nått sitt mål.På kvällen efter min misslyckade expedition till Sainte-Victoire antecknar jag i dagbokens marginal ordet: ”Billebjer”. Det kräver kanske en förklaring. Billebjer är en liten bergknalle någon mil öster om Lund, en urbergshorst som sticker upp ur lerslätten med en form som påminner om berget utanför Aix, men i miniatyr: en mjuk nordsluttning, och så en stupande stenbrant i söder – visserligen inte mer än tio meter hög, men när jag var där som liten var den hisnande och livsfarlig. Peter Handke reser efter sin uppenbarelse hem till Salzburg, där han gör en vandring till en liten kulle i en skog utanför stan, som han beskriver detaljerat i bokens slutkapitel, innan han på nytt kan vända tillbaka till sitt skrivbord. Jag har ingen vision att följa, men när jag står vid Billebjer vet jag att jag hamnat rätt. Det är ett lagom litet berg. Jag märker hur mina fötter och fingerleder minns bergets alla skrevor och små avsatser, som om kroppen fortfarande passar ihop med dem efter alla gånger jag klängt upp här. Från toppen ser jag slätten breda ut sig i ett gyllene eftermiddagsdis ner mot Öresund. Det är snart mörkt. Några djupa andetag, och så tillbaka ner. Tillbaka, det vill säga vidare.Dan Jönsson, författare och essäistDen första och sista delen är bearbetningar av tidigare sända essäer.LitteraturBjörn Billing: Utsikt från en bergstopp – Jean-Jacques Rousseau och naturen. Ellerströms förlag, 2017.Peter Handke: Die Lehre der Sainte-Victoire, på svenska som Vägen till Sainte-Victoire. Översättning av Margaretha Holmqvist. Albert Bonniers förlag, 1982.Hokusai: One Hundred Views of Mt. Fuji. George Braziller, 1999.Hokusai. Thirty-six Views of Mount Fuji. Taschen, 2021.Jean-Jacques Rousseau: Julie eller Den nya Héloïse. Översättning av Olof Nordberg. Natur och kultur, 1983.Germaine de Staël: Corinne. Översättning av Jan Henrik Swahn. Natur & Kultur, 2022.MusikL.T. Fisk: Jag står kvar. Album: Åsnemanifestet. Text och musik: Johan Andersson. Aska, 2023.

Synen på brottslighet kan ha ändrats genom åren. (NWT 2016-08-20)

Boken heter "Klimakteriet : besvärad eller befriad?" och gäst är författaren Ulrika Hammar.Synen på klimakteriet har genom historien pendlat mellan att se det som en sjukdom och som en naturlig del av åldrandet. Det tabu som tidigare funnits har övergått till att tips och råd nu delas öppet, bland annat i diskussionsforum och på sociala medier. Vad som framförallt efterfrågas är botemedel och behandlingar mot de symtom och besvär som klimakteriet för med sig. Vilket gör att marknaden för klimakterierelaterade produkter växer snabbt och värderas idag till nästan 15 miljarder. I boken argumenteras för en bättre och mer jämlik vård. Men också för att vi måste börja se klimakteriet som ett tillfälle och påminnelse om att stanna upp, ta det lugnt och reflektera över våra liv.Några av frågorna som diskuteras i programmet är: Hur har synen på klimakteriet förändrats över tid och hur ser en ut idag? Vad innebär klimakteriet och vad medför det för symptom? Vilka behandlingar finns? Vad bär klimakteriet med sig för möjligheter? Lyssna och få en kortversion av boken!Support this show http://supporter.acast.com/larafranlarda. Du kan stötta arbetet med podden genom att antingen skänka en engångssumma via swish (till nr 0737719037) eller genom att bli månadsgivare (tillika plusmedlem) för 19kr/mån (15kr+moms). Som plusmedlem får du även lyssna reklamfritt. Länk till plusmedlemskap hittar du här: https://plus.acast.com/s/larafranlarda. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad händer med vår syn på pengar när vi slutar att hantera dem som självständiga föremål? Dan Jönsson granskar kontanternas betydelse. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2016-09-21.Det låter nästan som den perfekta kuppen. Aldrig någonsin har så mycket pengar försvunnit så snabbt i Sverige som natten mellan den 30 juni och den 1 juli i år. När de gamla 20-, 50- och 1000-kronorssedlarna blev ogiltiga saknades fortfarande nästan två miljarder kronor som ingen hade växlat in. Även om den siffran krympt lite under den korta övergångstiden när de gamla sedlarna fortfarande gått att lösa in på banken, så har Riksbanken med denna nyemission av allt att döma lyckats bli fri från en liten del av sin skuld till allmänheten. En sedel är i grund och botten just en skuldsedel - och snabba sedelbyten får ofta den effekten. En liten offentlig skuldavskrivning.Hade jag bott i ett något mer korrumperat land så skulle jag kanske ha misstänkt Riksbanken för att ha en sådan baktanke med detta historiskt snabba sedelbyte. Nu tror jag baktanken i själva verket är en annan. De verkligt stora siffrorna handlar nämligen inte om eventuellt kvarglömda och oinlösta sedlar utan om de sedlar som lösts in men istället för att bytas ut mot nya papperspengar omvandlats till siffror på ett bankkonto. Bara i maj i år försvann på det här sättet sex miljarder kronor i kontanter ur det svenska penningsystemet. Det är mer än någonsin tidigare. Sveriges samlade kontanter uppgår idag till ungefär 80 miljarder kronor, bara några få procent av den totala penningmängden. Och siffran minskar snabbt. Många experter räknar med att det om femton år kommer att finnas så lite kvar att vi i Sverige, som kanske första land i världen, kan tala om ett kontantlöst samhälle.Att Riksbanken så medvetet driver på den kontantlösa utvecklingen kan verka underligt. Möjligheten att trycka pengar hör trots allt till en centralbanks viktigaste styrinstrument, och ju mer kontanterna försvinner, desto mer överlåts den uppgiften på de kommersiella bankerna och deras utlåningsverksamhet. Men att just Sverige går i bräschen för den här processen har nog sina skäl. Det ingår sedan länge i den offentliga självbilden att höra till det teknokratiska avantgardet, det vill säga att vara tidigt ute med att ta till sig tekniska och administrativa nyheter. Det är mycket riktigt svenska uppfinningar som Swish och iZettle som på allvar tagit kontantlösheten till en ny nivå. Dessutom verkar svensken i gemen, och svenska politiker i synnerhet, hysa ett globalt sett avundsvärt, möjligen naivt, ja rentav smått förstockat förtroende för samhällets och marknadens institutioner. Det spelar liksom ingen roll hur Riksrevisionen kladdar ner sig eller Nordea fifflar, i grund och botten är vi ändå övertygade om att myndigheterna finns där för att hjälpa oss och att bankerna är serviceinstitutioner vi kan påverka med vår konsumentmakt.Precis som när det gäller till exempel sociala medier och övervakningskameror så tycks de flesta därför vilja tro att den praktiska nyttan med kontantlösa tekniker på något vis tar udden av riskerna med sådant som datalagring och växande maktkoncentration. Det är en farlig illusion. Det är verkligen ingen självklarhet att ett samhälle utan kontanter skulle bli vare sig säkrare - för allmänheten - eller tryggare - för den enskilde. Vad händer med den enorma mängd information som kommer att finnas lagrad hos banker och andra kreditföretag? Det är alldeles för lätt att föreställa sig en fiffig skilsmässoadvokat eller en korrupt polis som hittar obehagliga mönster i våra inköpsvanor. Eller för den delen vad som händer om systemen kraschar - eller i en möjlig framtid där det visar sig att samhällsinstitutionerna vänder sig emot oss och banken eller staten bestämmer sig för att låsa eller beslagta våra tillgångar.Nästa stora steg i den här utvecklingen är den biometriska. Redan för tio år sedan fanns det kristna domedagsprofeter som varnade för hur de idéer som då fanns om hur ens bank-ID skulle lagras på ett mikrochip som opererades in under huden direkt såg ut att uppfylla Uppenbarelsebokens profetia om hur Odjuret i den yttersta tiden skall skilja ut dem som får köpa och sälja med ett märke i pannan eller på handen. Men med den biometriska tekniken behövs inte ens det lilla mikrochipet. Med hjälp av en scanner som läser av vårt fingeravtryck eller vår iris blir vi värderade och debiterade på ett ögonblick. Enkelt och praktiskt? Onekligen. Men också det kusliga embryot till en alltför välbekant, dystopisk ordning där Storebrors allseende, dömande öga stirrar tillbaka mot oss från varje liten streckkod.Ändå - trots alla apokalyptiska och dystopiska förebud - tror jag det är svårt att riktigt föreställa sig hur radikalt denna totala sammansmältning av den fysiska och elektroniska identiteten i en nära kontantlös framtid kommer att förändra oss. För vad händer med vår syn på pengar när vi helt slutar hantera dem som självständiga föremål? Genom hela historien har begreppet pengar varit förknippat med det materiella. Den första kända myntfoten, i det gamla sumeriska riket, lär ha varit oxar; längre fram har guldet haft den starkaste ställningen och många av de klassiska myntenheterna, som pund, mark och peso är egentligen viktmått. Sedan knappt ett halvsekel är numera guldmyntfoten upphävd, men de stora centralbankerna håller sig ändå med en guldreserv - om utifall.Denna bild av pengar som något kroppsligt och utomstående har färgat förståelsen inte bara av begrepp som rikedom och överflöd, utan också av den kraft vi brukar tänka oss att pengarna bär på. Pengarnas förmåga att få makt över det mänskliga psyket är att förstå som en gravitationskraft, ett inflytande från en utomstående och främmande kropp. Mot girighet är följaktligen ingen människa immun - men mot varje utomstående kraft finns också en möjlighet att bjuda motstånd.I det kontantlösa samhället förlorar sådana bilder all mening. Gränsen mellan människa och pengar, mellan person och bank-ID, suddas ut. Vi kommer att gå runt med pengarna som en ständig energidepå i kroppen, sammanlänkad med vårt blodomlopp, vår matsmältning, vårt nervsystem. Hur ska då ord som girighet och fattigdom illustreras? Hur ska tiggaren tigga pengar? Vad ska Joakim von Anka bada i? Kontantlösheten kommer att ställa inte bara vår fantasi utan också vår mänsklighet på nya svåra prov. På sätt och vis tror jag det är i det kontantlösa samhället vi börjar närma oss sanningen om vad pengar faktiskt är - en energi, en symbol för inbördes förhållanden mellan oss människor. För makt, skuld, tillit och beroende. Synen på pengar som något utomstående och materiellt är inte bara åskådlig, den är också moraliskt bekväm och i grunden illusorisk. Den lyfter ut en motsättning vi i själva verket bär inom oss. Och mellan oss.Men sanningen är kanske inte alltid en befrielse. Förmågan till symboliskt tänkande hör till våra allra viktigaste resurser - och de fysiska pengarna har i alla tider varit ett ovärderligt verktyg för att förstå och hantera motsättningar och konflikter. Utöva makt, bedriva motstånd. De har fungerat, kan man säga, som en buffert, en tankemässig branddörr mellan våra individuella kroppar och den gemensamma samhällskroppen. Vi bör fundera över vad som sker om vi tar bort den. Innan det är för sent.Dan Jönsson, författare och kulturskribent

Synen skrevs för 50 år sedan av David Wilkersson. I det här programmet citerar vi ur boken och inser att den äger en oerhörd aktualitet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Är det kulturskymning att kasta ut klassiker från kanon? Hanna Johansson reflekterar över en felställd fråga och varför vi egentligen läser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under första världskrigets sista år gav flera amerikanska universitet en kurs riktad till soldater på väg för att strida på de allierades sida i Frankrike. Den skulle handla om krigets orsaker, men den gick också ut på att introducera de amerikanska soldaterna till europeisk historia, litteratur och filosofi. När de nu var på väg att riskera sina liv för Europas skull – och när USA skulle inta en världspolitisk ledarroll – skulle de läsa Platon för att bättre förstå sig själva som självklara arvtagare till ”europeisk kultur”.Historien om universitetskursen för amerikanska soldater ger ett möjligt svar på den ofta diskuterade frågan om varför man ska läsa: För att bli bättre på att döda.Det är ett ganska drastiskt svar, och inte direkt något man hör i dagens debatt. Betydligt vanligare är varianter av att det är bra för hjärnan att läsa, eller att det ökar olika förmågor. Förmågan att ta in och tolka information, till exempel, eller inlevelseförmågan, eller den emotionella intelligensen, eller ordförrådet.Om den där sortens nyttoorienterade svar inte faller en på läppen – svar som framför allt handlar om hur läsningen ska optimera oss för att prestera väl på andra områden i livet – kan jag kanske fresta med någonting lite mer poetiskt. Någonting i stil med att läsningen sätter oss i förbund med andra människor över tid och rum. Den möjliggör ett umgänge med tankar och känslor som vi saknar ett vardagsspråk för. Den skapar tid för reflektion. Den skapar, liksom genom förtrollning, ett förflutet som den omger oss med.Det där sista var en parafras på ett citat ur den franske författaren Benjamin Constants roman ”Adolphe”, en bok som ingår i Frankrikes litterära kanon. I Sverige nämns Frankrike ofta som ett föregångsland när det kommer till följdfrågan på varför man ska läsa, nämligen vad man ska läsa. Hösten 2022 aktualiserades debatten om litterär kanon i Sverige av Tidöavtalets punkt om att det bör ”tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk” för grundskolans och gymnasiets kursplaner. Sveriges författarförbund initierade ett upprop mot en av staten utfärdad kanon – jag var själv en av dem som skrev under – där man konstaterade att ”en levande, ständigt föränderlig kanon” redan existerar. Hellre än att ge experter i uppdrag att enas om dess exakta innehåll borde regeringen frigöra resurser till förmedlingen av litteratur.I slutet av 1980-talet uppstod en kanondebatt i USA kring Stanforduniversitetets kurs ”Western Culture”. Den ingick i universitetets grundutbildning, och den var ett slags arvtagare till kursen för amerikanska soldater under första världskriget. Litteraturlistan inkluderade bland annat Bibeln, Dante, Machiavelli, Freud, Marx och Engels. Inga kvinnliga författare fanns på den, inte heller några författare som inte var vita. Nu debatterades listans innehåll: en sida tyckte att den borde ”öppnas” och inkludera andra verk – men färre klassiker – medan den andra sidan ansåg att det vore kulturskymning att göra sig av med klassikerna. ”Säg godnatt, Sokrates”, löd en dramatisk tidningsrubrik; en annan utropade: ”Stanford sätter stopp för västerländsk civilisation”.Litteraturprofessorn John Guillorys bok ”Cultural Capital. The Problem of Literary Canon Formation” från 1993 skrevs delvis som ett svar på den debatten. Det är inte meningsfullt, menar han, att fastna i vad som ingår och inte ingår i kanon. Listan över vad som inte ingår i en specifik litteraturlista kan dessutom, av naturliga skäl, göras oändligt lång. Vad, skriver han, hade varit poängen med att argumentera för att listan exkluderade till exempel Ovidius, Virginia Woolf eller Zora Neale Hurston? Vad hade hänt om Stanfordstudenterna läst dem i stället? Hade litteraturlistan då blivit mer eller mindre representativ för något man skulle kunna kalla för ”västerländsk kultur”? Guillory efterlyste en kritik som snarare riktade sig mot själva föreställningen om en sådan kultur. I samma stund som texterna började läsas som uttryck för en homogen, västerländsk civilisation, skriver han, skulle de börja läsas på fel sätt. De som ville ”öppna” kanon hade därför allt att förlora på sin strategi, eftersom det vore att acceptera den etablerade synen på kanon som ett uttryck för en enhetlig, monolitisk kultur.Samtidigt slår Guillory fast att det vore absurt att, ur kritiken mot kanon, dra slutsatsen att man inte borde läsa särskilda verk; man bör givetvis läsa så mycket man kan. Det känns som en talande gardering. Motsvarigheten för någon som förespråkar en statligt framtagen kanon vore kanske att bedyra att man inte vill förbjuda någon att läsa verk som inte ingår i den. Kanondebatten präglas ofta av en viss misstänksamhet. Personer på båda sidor av den tycks uppleva – och det har de väl inte helt och hållet fel i – att den andra sidan uttrycker sig i koder. Båda säger sig värna ungas rätt till litteratur, men man anar att helt andra saker egentligen står på spel. Synen på vad unga människor behöver, till exempel, eller synen på vad som gör ett verk ”betydande” – och vad läsningen av just de betydande verken ska få för konsekvenser.Låt oss för ett ögonblick återvända till Benjamin Constants ”Adolphe”. Den handlar ju egentligen inte alls om läsning, utan om förälskelse, men de två sakerna har någonting med varandra att göra. Att läsa skönlitteratur är, precis som att vara förälskad, att borra ner sig i verkligheten samtidigt som man flyr från den. Precis som att vara kär är läsning ett slags lyx. Inte för att det är exklusivt eller otillgängligt – den typen av lyx är falsk och ointressant – men för att det kräver av en att man ger sig hän. Man blir aldrig färdig med att vare sig läsa eller älska. Och man kan inte ta för givet att kärleken eller läsningen för någonting gott med sig. Det vet alla som läst en annan fransk klassiker, ”Madame Bovary”: man kan till och med dö av det.Hanna Johansson, författare och kritiker

Att något finns i begränsad upplaga är fint. Uppmärksamheten kring limited editions, från exklusiva drop som Supreme till H&Ms designsamarbeten eller saker som inte egentligen inte är så begränsade, som Omega och Swatchs hypade samarbete Moonswatch, säger något om hur självklart vi betraktar tillgången på allt möjligt nuförtiden.Mänsklighetens utveckling de senaste 500 åren är en berättelse om hur vi gått från knapphet till överflöd. Idag förutsätter vi att allt vi vill ha ska finnas tillgängligt för oss. Motsatsen är uppseendeväckande och exklusiv. Det har fått mig att intressera mig för knapphetens logik och hur vårt förhållande till brist och tillgång har påverkat vårt sätt att tänka genom århundraden. Det här är också något som upptagit Carl Wennerlinds uppmärksamhet under lång tid.Wennerlind är professor vid Columbia University i New York där han intresserat sig för europeisk historia med fokus på idéer och pengar, och särskilt hur vi resonerat kring pengar, samt förhållandet mellan ekonomi och naturen. Han har även skrivit en bok tillsammans med Fredrik Albritton Jonsson som handlar om just brist och synen på brist från kapitalismens början till vår tid, antropocenens tid. Den heter Scarcity - A History from the Origins of Capitalism to the Climate Crisis. Det här blev ett samtal om hur synen på brister och överflöd genom århundradena, hur filosofer påverkat ekonomer och hur gamla idéer aldrig dör utan verkar återkomma med jämna mellanrum.Perspektiv” är en podd från Vad Vi Vet, tjänsten som gör dig allmänbildad inom aktuella ämnen - med minimal ansträngning. Ta del av tusentals förklaringar och quiz på vadvivet.se eller @vadvivetProgramledare: Per Grankvist @pergrankvist Producerare: Andrea von Essen. Klippning: Jens Back. Mixning: Stray Dog Studios. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

19 april. Fraser Nelson, chefredaktör på brittiska The Spectator, är på besök i Sverige för att försöka förstå orsaken till den växande gängbrottsligheten. Han och Andreas Ericson pratar också om den svenska åsiktskorridoren och hur medierna kan bli bättre på att skildra samhället.

Synen på mens gör att våra vardagsrutiner kring mensen blir krångliga. Att slänga en begagnad binda är mycket svårare än att slänga vilken sopa som helst. Att vi ser på mens som något smutsigt skapar onödigt lidande för de som har mens – somliga får äckelkänslor för den egna kroppen och oro för lukt och fläckar tar mycket energi.Nu har Josefin Persdotter skrivit en avhandling i sociologi, vid Göteborgs universitet, om synen på mens, där hon har undersökt vardagsrutinerna. Hon har flera förslag på hur det kan bli mindre krångligt att ha mens i framtiden.Lena Nordlundlena.nordlund@sverigesradio.se

Skådespelaren Julia Dufvenius om Tystnad tagning - hur det var då, och hur det är nu, fem år senare. "Synen på den som säger ifrån offentligt är hård. Jävligt hård", säger hon. Julia Dufvenius var en av initiativtagarna till uppropet #tystnadtagning med vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp inom teater- och filmbranschen. Uppropet publicerades den 8 november 2017 i SvD med 703 underskrifter, och följdes av uppläsningar från scener runt om i landet. Efter "Tystnad tagning" följde upprop från andra branscher och debatten om #Metoo tog fart på bred front även i Sverige.Fem år har gått sedan dess vad har förändrats? Och vad har inte förändrats? Programledare: Lisa Bergström Producent: Ulph Nyström

Synen brukar kallas för det viktigaste sinnet, eftersom närmare 70 % av kroppens sinnesceller finns i näthinnan. Så hur ska man göra för att ta hand om sina ögon på bäst sätt? Om ögonen ska må bra måste man undersöka dem med jämna mellanrum, det är det nog många som missar, säger Tony Pansell, optiker på S:t Eriks ögonsjukhus. Glaukom, gråstarr och sjukdomar i gula fläcken. Det finns många saker som kan drabba ögonen. En mindre allvarlig synnedsättning är dock myopi närsynthet. Det finns inte så mycket man kan göra åt det när det väl utvecklat sig, förutom att använda glasögon eller linser, men en studie har visat att utomhusvistelse som barn kan göra att man har lägre risk att bli närsynt.  Man tror att det är det naturliga ljuset utomhus som skyddar ögat, säger Pelsin Demir, som är en av de forskare som står bakom studien. Gäster i programmet: Tony Pansell, optiker som forskar på Karolinska institutet, Anders Kvanta, ögonkirurg på S:t Eriks Ögonsjukhus och professor på Karolinska institutet, Pelsin Demir, optiker och doktor inom biomedicinsk vetenskap vid Linnéuniversitet och Branka Samolov, ögonkirurg och forskare vid S:t Eriks Ögonsjukhus. Programledare: Ninos Chamoun Producent: Alice Lööf

Nyligen fick en patient i Sverige för första gången nya gener insprutade i näthinnan för att behandla en ovanlig ögonsjukdom. Kan fler sjukdomar behandlas med genterapi? Kvinnan har den ärftliga näthinnesjukdomen retinaldystrofi, som visar sig tidigt i livet och som brukar leda till blindhet i vuxen ålder. Förhoppningen med genterapin är att hon ska slippa förlora synen helt. Medverkande: Madeleine Zetterberg, professor och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. Mia Olsson, expert på Gentekniknämnden. Ulrika Björkstén, Sveriges Radios vetenskapskommentator. Programledare: Camilla Widebeck  camilla.widebeck@sverigesradio.seProducent: Jonna Westin jonna.westin@sverigesradio.se

Malin gästar oss med väldigt spännande forskning: hur andra ser på oss barnfria! För ännu fler avsnitt, videos, community med mera så bli patreon! Du hittar oss på www.patreon.com/barnfrihet

Vi går igenom svensk narkotikapolitiks historia tillsammans med journalisten Johan Wicklén. Johan har skrivit boken "Vi ger oss aldrig" där han gör upp med den svenska synen på cannabis och efterlyser ett nytt slags samtal om droger. Vi får höra vad Johan menar med att svensk narkotikapolitik gjort mer ont än gott och vilka som varit förlorarna i det så kallade kriget. Vad är bruk och vad är missbruk? Skillnaden på legalisering och avkriminalisering? Hur farligt är Cannabis? Programledare: David Druid, Kodjo Akolor och Linnea Wikblad

Känslan av saknad har låg status i Sverige. Här ska man blicka framåt och inte tänka på det gamla. Men att beklaga vad som försvunnit är ändå vad många människor gör. Det konstaterar Katarina Barrling, docent i statskunskap, och den politiska journalisten Cecilia Garme i den nya boken Saknad. I den stora invandringens spår har Sverige på kort tid gått igenom omvälvande förändringar, men konsekvenserna skiljer sig starkt åt från plats till plats. Synen på invandringen och dess konsekvenser handlar därför i hög grad om perspektiv och erfarenheter, och när vissa erfarenheter negligeras eller nedvärderas kommer besvikelsen och spänningarna att växa. Vårt offentliga samtal handlar vanligtvis om verktyg och insatser, men nu befinner vi oss i ett läge där eliternas lyhördhet, respekt och vilja till dialog kommer att vara minst lika viktiga som deras åtgärdsförslag. Katarina Barrling och Cecilia Garme samtalar med programledaren PJ Anders Linder.

Författaren Malin Lindroths "Nuckan" var en berättelse om att leva utan utan partner. Nu gästar hon Lundströms Bokradio med nya romanen "Nuckans hjärtespalt" - som ger tröst åt den som räds sin ensamhet. Vad kan man ge för råd till en ung man som just blivit dumpad och bara vill ha sin älskade tillbaka? Eller till kvinnan som är ignorerad i sitt äktenskap men rädd att gå själv genom livet? I författaren Malin Lindroths roman "Nuckans hjärtespalt" synas våra kulturellt rotade uppfattningar om vad relationer och ensamhet egentligen är - eller kan vara."Vi behandlar kärleken som ett slags naturlag. Man ska leta efter en person som man ska hitta och sen ska det vara bra. Nuckan köper inte den föreställningen, hon vill luckra upp den, och när man gör det hamnar man på andra tankespår", säger Malin Lindroth i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

American Apparels VD och grundare Dov Charney har blivit nästan lika känd som sitt succéföretag, och det är inte bara positivt. När han upprepade gånger stäms för sexuella trakasserier av före detta anställda, utan att dömas, så blir ryktena och rubrikerna många och stora. Synen på American Apparel och deras provokativa, avklädda annonskampanjer förändras och företagets problem börjar diskuteras i allt hårdare ordalag i media. Trots det fortsätter American Apparel att växa och slå nya säljrekord under början av 2010-talet. Men, det ska visa sig att skandalerna och ryktena inte är deras enda bekymmer. American Apparels ekonomiska problem har vuxit i takt med deras ekonomi, som har byggts på lerfötter.Ett program av Blenda Setterwall Klingert. Producent Joel Silberstein Hont. I redaktionen ingår även Arvid Hallberg, Josefin Patzauer, David Mehr och Love Lyssarides.Vinjetten är skapad av Anne Obel, som också gjort mix och ljudläggning.  Become a member at https://plus.acast.com/s/uppgangochfall. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det är äntligen dags att börja diskutera ämnet Idrott och Hälsa i skolan i Tyngre Träningssnack. Till vår hjälp har vi Professor Suzanne Lundvall från Göteborgs Universitet. Det blir en väldigt intressant diskussion kring ämnets historia, utveckling och saker som är intressant att fundera på inför framtiden. På Tyngre Träningssnacks instagram kan du hitta bilder relaterat till detta (och tidigare) avsnitt. Hålltider 00:00:00 Wille har haft covid-19 00:01:48 Gudiol har låga förhoppningar att han ska klara sig 00:08:28 Veckans gäst, Professor Suzanne Lundvall 00:13:05 Idrottsundervisningen bör kanske förändras när barnen blir äldre 00:15:19 Vad är syftet med idrott och hälsa som ämne? 00:18:09 Suzannes forskning på ämnet idrott och hälsa 00:23:06 Ämnet skiljer sig åt ganska mycket mellan olika länder i världen 00:27:11 Ämnets utveckling i Sverige över tid 00:32:11 Hur övergången till ämnet idrott och hälsa har påverkat undervisningen 00:38:36 Idrotten behöver introducera eleverna för mycket men allt måste inte vara med under alla skolår 00:41:21 Ska idrottslektionerna i sig försöka förbättra hälsan genom det som görs för stunden? 00:44:11 Kan man inte integrera en del av hälsodelen i andra ämnen? 00:47:44 Hur mäter man om hälsodelen blir uppnådd under utbildningen? 00:49:45 Problemet med att ungdomar inte känner sig trygga 00:54:51 Hur får vi ungdomar att gilla rörelse så de fortsätter med det även när de inte har skolidrott senare 01:05:59 Synen på nivågruppering på idrottslektionerna 01:14:29 Hade det räckt med godkänt eller icke godkänt i idrott och hälsa? 01:19:49 Ska eleverna få betyg efter deras insats istället för deras kunskap? 01:24:16 Vem är det som bestämmer vad som ingår i ämnet idrott och hälsa?

De flesta vet idag att vikingar inte hade horn på hjälmarna, men det övriga paketet av myter från det sena 1800-talets nationalromantik lever fortfarande kvar. För den borgliga 1800-talsmänniskan blev vikingen en våldsam storvuxen man som plundrade omvärlden och kvinnorna tänktes helt bort ur bilden.I denna nyfixade repris av avsnitt 45 av podcasten Historia Nu samtalar programledare Urban Lindstedt med Ted Hesselbom som är författare, konstnär och chef för Sigtuna Museum samt Anna Lihammer, författare och arkeolog som vid sidan om ett antal deckare har hon bland annat skrivit boken Vikingatidens härskare.Synen på vikingarna har förändrats under århundradena sedan de försvann. Från skam för vårt hedniska ursprung under medeltiden, till myter som skulle hjälpa oss att bygga stormakten under 1600-talet för att glömmas bort under det rationella 1700-talet. Under 1800-talet fick vikingen bli bärare av den tidens romantiska nationalism och den bilden har fastnat fram till idag.Vår syn på vikingarna är i hög grad präglad av det sena 1800-talets hornprydda våldsamma hjälte. Här fanns inte någon plats för mäktiga kvinnor, eller strävsamma bönder och driftiga handelsmän. Myten om vikingen skapades i en tid när Sverige var ett fattigt bakvatten som nyligen förlorat sin östra rikshalva till arvfienden Ryssland.Det hela har ju inte blivit bättre av att nazisterna knöt an till vikingarna och exempelvis illustrerade värvningsaffischer för Waffen-SS med vikingaskepp och döpte sin division för utländska frivilliga till SS-Panzer-Division Wiking. En mer sentida variant är den så kalla vikingarocken vars främsta företrädare var den nationalistiska rockgruppen Ultima Thule som gärna sjöng om vikingar.Vikingen själv skulle inte ens kalla sig viking. Det gjorde ytterst få under perioden år 700 till år 1100 som vi idag kallar vikingatiden. Möjligtvis kunde vikingarnas plundringsresor benämnas att fara i viking. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information. Become a member at https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt.