Podcasts about ivar lo

Andrzej Tichýs nya roman Händelseboken har hyllats unisont. Katarina Wikars fördjupade sig i dödsdanstemat och romanens alla kopplingar till det hinsides och ringde upp författaren i Malmö. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stora delar av den 700-sidor tjocka Händelseboken utspelar sig i Lindängen i Malmö, en kör av röster, barn som far illa, ekonomikonsulter, nynazister, elektroniska änglar, många i boken dör för tidiga orättfärdiga dödar.Bär man sitt ljus in i mörkret eller tvärtom?”Är man van vid mörkret i livet är det lättare att se hoppet i min bok”, säger Andrzej Tichý.Romanen har kallats ”systemkritik på speed” (Expressen) och ”ett majestätiskt manifest om vår stund på jorden” (DN). Häromåret fick Andrzej Tichý också Ivar Lo:s personliga pris för att han ”med litterär skärpa och svart humor skildrar erfarenheter av migration”. Reporter: Katarina WikarsProducent: Felicia Frithiof

Detta köpte barnskådespelaren Nicklas Norell för gaget från ”Godnatt jord”, dessa var Ivar Lo-Johanssons kvinnor, Joakim Paasikivi objektifieras och ett roligt gig planeras för Benny Andersson. Martina har sett ”Gift vid första ögonkastet”.

Kungsholmen i Stockholm har berikats med ett författarmonument ägnat arbetarförfattaren Maria Sandel, framhuggen av skulptören Sam Westerholm. Ett reportage av Karsten Thurfjell. Som allt annat inom kulturlivet blev arbetet och invigningen av Maria Sandelsmonumentet fördröjda av pandemin, men nu är stenen alltså färdig och på plats, i Sankt Göransparken vid Fleminggatans slut. Skulptören Sam Westerholm är född 1947 i Finland men utbildad i Sverige och sedan länge verksam utanför Ösmo på Södertörn, och kanske mest känd för sina huvuden i olika storlekar, ofta humoristiska, som han ställt ut i stora grupperingar, men också kyrkliga skulpturer och stenreliefer, alltså stentavlor med huggna bildmotiv. Han gjorde en Ivar Lo-staty med relieftavla vid Tungelsta station på uppdrag från arbetarrörelsen, och det gjorde han så bra att han från samma håll och från Maria Sandelsällskapet samt Stockholm stad fick uppdraget att göra en stenrelief om Maria Sandel. Karsten Thurfjell har besökt Sam Westerholm ett antal gånger under 1½ år och följt hans arbete med den här stentavlan. Maria Sandel var vår första kvinnliga arbetarförfattare. Hon föddes 1870 i en fattig familj på Kungsholmen. När hon var fyra år dog hennes far och hon måste tidigt börja arbeta. Men hon ville skriva, och vid 18 då hon emigrerat till USA där hon bodde  fyra år, debuterade hon med några dikter i den svenskspråkiga tidningen Nordstjärnan. Tillbaka i Sverige gav hon trots knapp ekonomi, en svår hörselskada och en allt sämre syn ut sin första novellsamling 1908, när hon var 38. Den hette Vid svältgränsen, och beskrev tragiska kvinnoöden. Det blev sedan totalt sex skönlitterära böcker, samtidigt som hon skrev kampdikter och debattartiklar, framför allt i arbetarpressen. Hennes böcker är verkligen realistiska skildringar av hennes vardag bland de fattigaste arbetarfamiljerna, deras sorger och glädjeämnen kring sekelskiftet 1900. Hon väjde inte för något i sina skildringar, som homosexualitet, prostituerade, barnamörderskor eller pedofiler, i vilkas medvetande hon trängde in. Om det är någon man tänker på i texter om och av Maria Sandel så är det Emile Zola, också en som inte väjde för eländet. På sin tid var hon rätt känd, och efter sin död fick hon en gata på Kungsholmen uppkallad efter sig. Men när den nästa "gyllene generationen" arbetarförfattare klev fram på 30-talet, Ivar Lo, Harry Martinsson, Moa Martinsson, Eyvind Johnsson, hamnade hon i skuggan. Maria Sandel är fortfarande en referens för de som gärna läser arbetarförfattare, och några av böckerna trycks om då och då. Virveln och Droppar i folkhavet går att få tag på nu, men de andra hittar man nog enklast på bibliotek eller litteraturbanken.se. Vi börjar reportaget den 22 april 2020, då Sam Westerholm får ett 1,4 ton tungt block av skånsk Bjärlövsgranit levererat till sin ateljé utanför Ösmo på Södertörn. Pandemin är en dryg månad gammal och vi gör intervjun med munskydd på oss. Två veckor senare, den 10 september 2020 är jag hemma hos Sam Westerholm igen, i hans utomhusateljé nära Ösmo, för utomhus måste man vara när man hugger i sten. Stenblocket har nu alltså fått strukturen framhuggen, och från den skrivande Maria Sandel till vänster sträcker sig tre rader med olika scener ur hennes böcker, ungefär som serierutor, om man kan tänka sig serierutor huggna i tung, grå granit. Stenen är täckt av vitt damm, men med lite vattenspolning mörknar den, blir blankare och vackert gråbrun. Man kommer faktiskt att tänka på medeltida kyrkotavlor när man ser Sam Westerhoms scener. En är från romanen Droppar i folkhavet, som delvis utspelar sig bland prostituerade. Vi ser en man på gatan som uppfattar tre hetärer, som dom kallades, samtidigt som en ficktjuv stjäl hans plånbok ur rockfickan. Till vänster om dessa kramar två kvinnor varandra under intimt samspråk. I romanen kommer huvudpersonen hem till en grupp prostituerade där två av dessa kvinnor har en lesbisk förbindelse. Bordellens kvinnor skildras som dom är, utan fördömande, snarare som ett kollektiv där dom solidariskt  hjälper varandra när någon råkar illa ut, vilket dom förstås ofta gör. I romanen Familjen Vinge en otäck beskrivning av en pedofil som är inneboende i en barnfamilj, en roman där Maria Sandel verkligen kunde beskriva den manliga blicken på ett riktigt otäckt sätt. I debuten, novellsamlingen Vid svältgränsen finns annars flera av dom teman som Sam Westerholm valt. Den övergivna kvinnan som föder ensam i hörnet, är en av många smärtsamma scener, precis som det unga kärleksparet i en innerlig kram, där hon drabbats av tuberkulos och snart kommer att dö. Titelnovellen handlar om en kvinna som arbetar på Separator där hon träffar en man som gör henne med barn utan att tala om att han är gift. Som ogift och gravid får hon sparken och kvinnofiguren på tavlan skildras som paria, en utstött ur den stora skara anställda som strax bredvid strömmar ut ur fabriken efter arbetsdagens slut. I slutet av novellen  antyds det att hon i desperation fördriver fostret. Det har gått ytterligare en månad, och när jag kommer ut till Ösmo den 5 oktober 2020 är Sam upptagen med att lösa problemet med dom ytterst få porträttfoton som finns på Maria Sandel Vintern kommer, och när vi går in i 2021 är Sam Westerholm färdig med det mesta på sin stenrelief, men eftersom pandemin ingalunda är över, dröjer det ända till mitten av september innan stenen slutligen når sitt mål, där jag åter träffar Sam och Maria Sandelsällskapets ordförande Ewa Bergdahl. När vi står där och dividerar stannar en förbipasserande kvinna upp och närmar sig med nyfiken blick den nyresta stentavlan. Hon visar sig heta Carin Törner, journalist, illustratör och, förstås, medlem i Maria Sandelsällskapet. Hon råkade bli en av de allra första som såg Sam Westerholms stenrelief över Maria Sandel i Sankt Göransparken på Kungsholmen i Stockholm. Vi kan också rekommendera Utbildningsradions program Bildningsbyrån som förra året presenterade Maria Sandels författarskap i serien Tänka mot strömmen.

Evighetsmaskinen är en seglivad tanke i den mänskliga kulturen. Men överförd till fel sammanhang kan den få digra konsekvenser. Dan Jönsson reflekterar över oändlighet i en värld med ändliga resurser. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Stockholmaren är den unge författaren under en period sysselsatt med att passa en evighetsmaskin. Han är nyinflyttad till huvudstaden och har fått jobb på en patentbyrå på Östermalm som nästan dagligen hemsöks av excentriker med ritningar på ett perpetuum mobile. Byråns innehavare, Grottius, bemöter dem alla med samma ohöljda förakt och ber dem återkomma med, som han säger, en arbetande modell. Tills en dag när en av dem faktiskt gör det. Maskinen, en tickande härvel av trådar, hjul och stänger, blir stående på en koffert i tamburen där författaren då och då går förbi och ger den en liten knuff för att den ska hålla sig igång. Han tycker synd om den. Och mer än så: som aspirerande diktare känner han sig besläktad med dess upphovsman och det föresvävar honom att, som han i ett känsligt ögonblick säger till Grottius, den dag människorna har slutat försöka uppfinna evighetsmaskinen är det slut med människorna. Grottius avskedar honom med orden: Vore det inte skäl i att ni skaffade er ett arbete där ni inte behövde använda hjärnan? Bara några dagar senare närmare bestämt den 1 januari 1921, och det är faktiskt sant beviljar Kungliga Patentverket med patent nr 50313 det första svenska patentet på ett perpetuum mobile. Sedan det fantastiska patent nr 50313 kan det verka som om evighetsmaskinerna mer eller mindre har försvunnit från uppfinningarnas värld. Men att det betyder att det är slut med människorna är inte så säkert. När jag var sådär tio-elva år, alltså i den åldern när man håller på och uppfinner saker, var jag själv helt övertygad om att jag hade kommit på lösningen till en fungerande modell. En fysiklektion hade vi fått lära oss om hävertprincipen och det slog mig då att om man intill en bassäng med ett vattenhjul fäste en sådan där hävert skulle ju vattenhjulet fås att drivas runt i all evinnerlighet. Häpp! Att ingen hade kommit på det förut? Med tiden har jag insett att min idé till evighetsmaskin hade en hel del gemensamt med den uppfinning från 1600-talet som kallas Zoncas hävert men faktiskt också med den perpetuum mobile som svenskamerikanen John Ericsson försökte konstruera i början av 1800-talet, där vattnet istället leds tillbaka med hjälp av en pump som drivs runt av hjulet. (Ett obegripligt slöseri med energi, enligt min åsikt.) Jag har sedan dess också förstått att ingen av dessa manicker någonsin har kunnat fungera, helt enkelt eftersom de bryter mot naturlagarna, närmare bestämt mot termodynamikens första huvudsats. Alltså den som säger att ingen rörelse kan fortsätta utan att tillföras energi utifrån. Förr eller senare, troligen förr, måste vattnet i häverten sluta rinna, och hjulet stanna. Jag kom att tänka på min evighetsmaskin när coronapandemin våren 2020 nästan över en natt slog till och förlamade den globala ekonomin. Det var, som det hette, tvärstopp. Hjulen hade stannat. Jag såg för mig den droppande häverten, det sackande vattenhjulet: här hade vi uppenbarligen en maskin, den så kallade världsekonomin, som när allt är som det ska tickar på och skapar tillväxt mer eller mindre automatiskt. En maskin, som på så vis faktiskt kan verka alstra mer än den förbränner när den fungerar alltså, vilket i så fall skulle göra den till det man brukar kalla en evighetsmaskin av andra ordningen, det vill säga en maskin som visserligen inte bryter mot termodynamikens första huvudsats, men mot den andra: den som säger att entropin ständigt ökar, med andra ord att enkelt uttryckt ett system i rörelse alltid förlorar energi. När hjulen stannade som en effekt av pandemin var det på sätt och vis en illusion; det som hände var att tillväxten förbyttes i en ekonomisk krympning på ett par procent. Men alltså tillräckligt för att ändå ge ett intryck av tvärstopp. De allra flesta av oss har numera insett att problemet med den moderna tillväxtekonomin är just att den slukar sådana mängder energi; en energi vi än så länge bara kan få fram genom att förbränna kolväten. Ska maskineriet fungera på lång sikt måste den förbränningen upphöra. Resursförbrukningen får inte öka i samma takt som tillväxten. Allra helst ska den inte öka alls. I miljödebatten brukar den här visionen uttryckas med begreppet frikoppling och man brukar då skilja mellan dels relativ frikoppling, när resursförbrukningen ökar men inte i samma takt som tillväxten, och dels absolut frikoppling, när förbrukningen minskar trots att ekonomin växer. Skillnaden motsvarar på ett ungefär indelningen av evighetsmaskiner i första och andra ordningen sådana som bryter mot termodynamikens första respektive andra huvudsats. Att ingendera kunde fungera demonstrerades redan i slutet av 1600-talet, och på samma sätt finns mycket som tyder på att även idén om frikoppling bryter mot naturlagarna. Något historiskt exempel på absolut frikoppling går inte att belägga, och i de fall av relativ frikoppling som brukar framhävas som resultat av återvinning, grön teknik och effektivisering råder det delade meningar bland expertisen om beräkningarna stämmer. Trots det fortsätter frikopplingen att gäcka den ekonomiska fantasin; den är när allt kommer omkring den enda teoretiska möjlighet vi har att på ett hållbart sätt bevara målet om en fortsatt tillväxt. Få den ekonomiska maskinen att fungera som den var tänkt. Så kanske är det ingen slump att evighetsmaskinens historia i stort sett löper parallell med den västerländska kapitalismens. Den tidigaste kända skissen är från 1200-talet, Villard de Honnecourts hjul som drevs runt av hängande tyngder men det var på 1500-talet som idén fick fäste och började spridas, i ett flertal olika konstruktioner som i stort sett samtliga drevs genom att återvinna den energi de själva producerade. Tankens orimlighet bevisades alltså tidigt, och redan 1775 förbjöd den franska vetenskapsakademin alla patentansökningar som gällde perpetuum mobile. Ändå blev 1800-talet en evighetsmaskinsingenjörernas storhetstid, som alltså Ivar Lo kunde vittna om varade långt in på 1900-talet. Faktum är att konstruktionsidéerna verkar ha sinat först efter andra världskriget, när begreppet ekonomisk tillväxt blev en allmän målsättning i västvärlden. Visst beviljas fortfarande då och då patentansökningar med drag av perpetuum mobile det senaste exemplet jag känner till är från 2002 men det rör sig då alltid om ett slags oäkta evighetsmaskiner, där tanken egentligen är att exploatera hittills outtnyttjade energikällor, som magnetismen eller corioliskraften. Istället tycks alltså evighetsmaskinen ha flyttat in i ekonomin. Helt logiskt för varför uppfinna den, om vi i själva verket redan befinner oss mitt i den? Det verkar alltså långtifrån vara slut med människorna. Evighetsmaskinen är när allt kommer omkring den enda science fiction värd namnet. Problemet är på en gång tillräckligt olösligt för att ha lockat genier som Newton och Leonardo och så busenkelt att vilken elvaåring som helst kan komma på en lösning. Jag vet visserligen ingen elvaåring som har skissat på en teori för absolut frikoppling, men, tja det vore väl en skoluppgift så god som någon? Det är ju, som det brukar heta, bara att göra mer av mindre? Evighetsmaskinen tycks helt enkelt svår att leva utan när man en gång har vant sig vid den. Som all teknik, fiktiv eller ej. Dan Jönsson författare och essäist

Möt Roy Jacobsen, född 1954 i Oslo, i samtal med Ida Linde. Roy Jacobsen debuterade 1982 som författare efter att ha haft en rad yrken, bland annat valfångare, snickare, lärare och vårdbiträde på en psykiatrisk klinik. Hans stora genombrott kom med romanen "Segerherrar" (1991) som bland annat belönades med det svenska Ivar Lo-priset. Roy Jacobsen har med sina tre senaste romaner skrivit fram ett hisnande vackert, poetisk och tidvis brutalt kvinnoporträtt – Ingrid Marie Barrøy är en av dessa skarpa romangestalter som för alltid lever kvar hos läsaren. Barndomsåren i "De osynliga" och vuxenblivandet i "Vitt hav" följs av modersskildringen i "Fartygets ögon". Ett fullödigt magnum opus växer fram i händerna på en av den nordiska litteraturens giganter. Ida Linde debuterade 2006 med den prosalyriska "Maskinflickans testamente". För romanen "Norrut åker man för att dö" (2014) tilldelades hon både Norrlands litteraturpris och Aftonbladets litteraturpris. Hennes senaste roman är den kritikerhyllade "Mördarens mamma" (2018). Hon är också verksam som översättare, dramatiker och arbetar på Nordens författarskola Biskops-Arnö. På Internationell författarscen har hon tidigare samtalat med Chris Kraus, Niels Fredrik Dahl och Vigdis Hjorth. I samarbete med Norstedts. Från 6 november 2019 Jingel: Lucas Brar

Aktuellt i Politikens Nina Wadensjö pratar no go-zoner och skogsbränder med Ivar Lo-pristagaren Sven Olov Karlsson.

Maria Hamberg har av många kallats för en förnyare av arbetarlitteraturen. Nu är hon aktuell med boken “Till min allra bästa vän” där hon skildrar vänskap mellan två kvinnor. 2010 utkom Maria Hamberg med romanen Drömfabriken som handlar om arbetet på en bilfabrik. För romanen tilldelades hon Ivar Lo-priset med motiveringen: "Maria Hamberg tillhör arbetarlitteraturens förnyare. Hon ger den moderna industrins arbetare gestalt och skildrar dem inifrån, konkret och med erfarenhet och delaktighet som bara det självupplevda kan uppnå. I romanen Drömfabriken ger hon en mer nyanserad och djupare bild av arbetet i bilindustrin än den som förmedlas i medias nyhetsrapporter om tillståndet i en för landet viktig näringsgren." Maria Hamberg - Till min allra bästa vän Till min allra bästa vän Nu är Maria Hamberg aktuell med boken Till min allra bästa vän. En berättelse om vänskap mellan två arbetarklasskvinnor. Boken handlar om Kristina från Ångermanland som åker till London för att arbeta som au pair i en fin familj. Där träffar hon Anabel, en jämngammal tjej från en walesisk gruvarbetarfamilj. De inleder en vänskap som kommer att pågå livet ut, men det är samtidigt en vänskap som ständigt utsätts för prövningar. Det är en bok om vänskap, klassamhälle och könsmaktsordningar. Allt snillrikt komponerat.

Ivar Lo-Johansson är en av våra mest kända arbetarförfattare. Han var verksam under nästan ett helt sekel och hann skriva fler böcker än någon annan författare. Framförallt skildrade han statarna och bidrog till systemets avskaffande. Ivar och "Måna". Ivar Lo-Johanssons författarskap förknippas ofta med hans kamp för statarsystemets avskaffande. Statare var människor som arbetade åt jordägare och som fick betalt till störst del in natura. Det gjorde många statare livegna. Statarsystemet avskaffades först 1945, och Ivar Lo-Johansson brukar vara en av de arbetarförfattare som anses bidragit till systemets avskaffabde. Mellan 1933 och 1943 skrev han fyra så kallade statarromaner (Godnatt, jord, Kungsgatan, Bara en mor och Traktorn) samt två novellsamlingar vid namn Statarna som alla skildrade statare. Kom från statarmiljö Ivar Lo-Johansson föräldrar var ursprungligen statare, även om de under Ivar Los uppväxt hade flyttat till ett egnahem där de försörjde sig genom att driva ett småjordbruk. Redan tidigt har Ivar Lo-Johansson ett behov av att bryta upp från uppväxtmiljö och söka sig ut i världen. Han cyklar runt i landet och försörjer sig bland annat som gårdfarihandlare, expressbud, brevbärare, skogsarbetare, lantarbetare. Han vill bli författare och när han blir arbetslös 1925 beger han sig utan pengar till Frankrike för att arbeta och skriva om de franska arbetarna. I samspråk med Harry Martinson. Hans första skönlitterära roman utkommer 1932 under namnet Måna är död och handlar om en ung författare som måste överge kärleken för att lyckas skriva. Men det är nästa roman, Godnatt, Jord som han betraktar som sin egentliga debut. Ivar Lo-Johansson var en aktiv debattör och reste efter andra världskriget omkring i landet för att skriva om äldrevården. Ivar Lo-Johansson skrev flertalet självbiografiska böcker. Först i sin självbiografiska serie på 50-talet, och sedan i form av memoarerna under 80-talet. Vad ska jag läsa? Godnatt, jord, Kungsgatan och novellsamlingarna Statarna I och II finns fritt tillgängliga på litteraturbanken.se. Kungsgatan och Måna är död finns i pocket. Många av Ivar Lo-Johanssons böcker finns utgivna som e-bok. Research I min research har jag till stor del använt mig av Ragnar Oldbergs bok Ivar Lo-Johansson: en monografi. Den är från femtiotalet och täcker således enbart Ivar Los första levnadstid. Det saknas faktiskt en heltäckande biografi, vilket är väldigt märkligt, med tanke på att Ivar Lo är en av våra absolut mest välkända arbetarförfattare. Man får söka kunskap om honom på annat håll. Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson ger en bra bild över statarromanerna. På Sveriges Radios hemsida finns två intressanta samtal med Ivar Lo, ett tillsammans med Gunnar Sträng. Dessutom erbjuder Ivar Lo-sällskapet rikligt med information på sin hemsida, inte minst om hans romaner. Jag har också haft tillgång till Ivar Lo-Johanssons texter i antologierna Ansikten (1932) och Avsikter (1945). Dessutom hade jag turen att få ett exemplar av tidningen Lantarbetarens specialnummer som utgavs 1990 vid Ivar Lo-Johanssons bortgång. Musik i avsnittet: Jahzzar – Lift off Kevin MacLeod - Isolated

Ivar Lo-Johansson är en av våra mest kända arbetarförfattare. Han var verksam under nästan ett helt sekel och hann skriva fler böcker än någon annan författare. Framförallt skildrade han statarna och bidrog till systemets avskaffande. Ivar och "Måna". Ivar Lo-Johanssons författarskap förknippas ofta med hans kamp för statarsystemets avskaffande. Statare var människor som arbetade åt jordägare och som fick betalt till störst del in natura. Det gjorde många statare livegna. Statarsystemet avskaffades först 1945, och Ivar Lo-Johansson brukar vara en av de arbetarförfattare som anses bidragit till systemets avskaffabde. Mellan 1933 och 1943 skrev han fyra så kallade statarromaner (Godnatt, jord, Kungsgatan, Bara en mor och Traktorn) samt två novellsamlingar vid namn Statarna som alla skildrade statare. Kom från statarmiljö Ivar Lo-Johansson föräldrar var ursprungligen statare, även om de under Ivar Los uppväxt hade flyttat till ett egnahem där de försörjde sig genom att driva ett småjordbruk. Redan tidigt har Ivar Lo-Johansson ett behov av att bryta upp från uppväxtmiljö och söka sig ut i världen. Han cyklar runt i landet och försörjer sig bland annat som gårdfarihandlare, expressbud, brevbärare, skogsarbetare, lantarbetare. Han vill bli författare och när han blir arbetslös 1925 beger han sig utan pengar till Frankrike för att arbeta och skriva om de franska arbetarna. I samspråk med Harry Martinson. Hans första skönlitterära roman utkommer 1932 under namnet Måna är död och handlar om en ung författare som måste överge kärleken för att lyckas skriva. Men det är nästa roman, Godnatt, Jord som han betraktar som sin egentliga debut. Ivar Lo-Johansson var en aktiv debattör och reste efter andra världskriget omkring i landet för att skriva om äldrevården. Ivar Lo-Johansson skrev flertalet självbiografiska böcker. Först i sin självbiografiska serie på 50-talet, och sedan i form av memoarerna under 80-talet. Vad ska jag läsa? Godnatt, jord, Kungsgatan och novellsamlingarna Statarna I och II finns fritt tillgängliga på litteraturbanken.se. Kungsgatan och Måna är död finns i pocket. Många av Ivar Lo-Johanssons böcker finns utgivna som e-bok. Research I min research har jag till stor del använt mig av Ragnar Oldbergs bok Ivar Lo-Johansson: en monografi. Den är från femtiotalet och täcker således enbart Ivar Los första levnadstid. Det saknas faktiskt en heltäckande biografi, vilket är väldigt märkligt, med tanke på att Ivar Lo är en av våra absolut mest välkända arbetarförfattare. Man får söka kunskap om honom på annat håll. Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson ger en bra bild över statarromanerna. På Sveriges Radios hemsida finns två intressanta samtal med Ivar Lo, ett tillsammans med Gunnar Sträng. Dessutom erbjuder Ivar Lo-sällskapet rikligt med information på sin hemsida, inte minst om hans romaner. Jag har också haft tillgång till Ivar Lo-Johanssons texter i antologierna Ansikten (1932) och Avsikter (1945). Dessutom hade jag turen att få ett exemplar av tidningen Lantarbetarens specialnummer som utgavs 1990 vid Ivar Lo-Johanssons bortgång. Musik i avsnittet: Jahzzar – Lift off Kevin MacLeod - Isolated

Manfred och Karl skär med sin varma analyskniv genom ett PR-landskap som skrämmer.

"Var det rätt att lämna ut mina kamrater på Yarden för att kunna berätta en större sanning? Var det rätt att lämna ut mina föräldrar för att kunna förklara den stora känslan av värdelöshet som hemsöker mig?" Så frågade författaren och poeten Kristian Lundberg i en krönika i Kvällsposten i november. Några veckor senare belönades han med Ivar Lo-priset för romanen Yarden - en berättelse, där han beskriver sin nedåtvända klassresa, från skrivbordslivet som litteraturkritiker till kroppsarbetare i Malmös hamn. Enligt Magnus Nilsson, doktor i litteraturvetenskap och författare till Den föreställda mångkulturen - klass och etnicitet i svensk samtidsprosa, är Yarden "inte bara en av de intressantaste böcker om klass som skrivits under de senaste åren utan även ett av de mest betydande litterära verk som [han] läst på bra länge". Tillsammans med Jan Söderqvist, författare till bland annat Nätokraterna, en bok om det elektroniska klassamhället, och Anneli Jordahl, journalist och författare till bland annat Klass - är du fin nog? diskuterar Magnus Nilsson den moderna svenska klasskildringen utifrån Kristian Lundbergs Yarden. Dessutom har vi sett Tim Burtons nya film Alice i underlandet. Den här gången fick vi ha 3D-glasögon på oss. I studion: Jan Söderqvist och Anneli Dufva. Programledare: Kim Veerabuthroo Nordberg.