Podcasts about ivar lo johanssons

Detta köpte barnskådespelaren Nicklas Norell för gaget från ”Godnatt jord”, dessa var Ivar Lo-Johanssons kvinnor, Joakim Paasikivi objektifieras och ett roligt gig planeras för Benny Andersson. Martina har sett ”Gift vid första ögonkastet”.

Kultursmockor vi minns. Keve Hjelms språkbruk och Ivar Lo-Johanssons portalverk Godnatt jord. Dessutom: Martina har äntligen ringt Avalon och frågat om toaletterna.

Arbete, vad vet Gästabudet om det? Vi har i alla fall ett och annat att säga om jobbet som litteraturkritiker, apropå en debattext som anklagat oss för klickhungrig elakhet. Därpå pratar vi om knegen i vår uppväxt, innan vi kommer in på Kafkas fantasier om rekryteringar på galoppbanor i Amerika, Ivar Lo-Johanssons exotifiering av franska arbetare, Tora Dahls resonemangsäktenskap, det goda livet hos en urfolksstam av jägare och samlare; och så några ord om den samtida svenska arbetarlitteraturens underuppmärksammade stjärnskott.  

Arbete, vad vet Gästabudet om det? Vi har i alla fall ett och annat att säga om jobbet som litteraturkritiker, apropå en debattext som anklagat oss för klickhungrig elakhet. Därpå pratar vi om knegen i vår uppväxt, innan vi kommer in på Kafkas fantasier om rekryteringar på galoppbanor i Amerika, Ivar Lo-Johanssons exotifiering av franska arbetare, Tora Dahls resonemangsäktenskap, det goda livet hos en urfolksstam av jägare och samlare; och så några ord om den samtida svenska arbetarlitteraturens underuppmärksammade stjärnskott.  

Marie Hållander har i sin avhandling undersökt vilka möjligheter det finns i vittnesmålet. Arbetarlitteraturen är full av vittnesmål från människor som velat vittna om sina arbeten och livsvillkor. Vittnade om statarnas tillvaro Ivar Lo-Johansson ansåg att litteraturen skulle ha en tendens. Skrivandet skulle inte bara vara resultat av skrivklåda - en författare skulle vilja något med sitt verk. För många arbetarförfattare har skrivandet varit ett sätt att vittna om sina livsvillkor. Dels för sin samtid för att åstadkomma politisk förändring, men också för framtiden. Statarnas tillvaro möter vi idag som klarast i Moa Martinsons, Jan Fridegårds och Ivar Lo-Johanssons verk från 30-talet. Det omöjliga vittnandet Men vilka möjligheter finns det i vittnesmålet? Kan ett vittnesmål åstadkomma social och politisk förändring? Forskaren och arbetarförfattaren Marie Hållander har i sin avhandling i pedagogik undersökt vad hon kallar Det omöljliga vittnandet. Jag träffar Marie Hållander i Stockholm för att prata om vilka risker som finns med vittnesmålet. Kan man vittna för en grupp? Måste ett vittnesmål vara sant? Vilken betydelse har historiska vittnesmål idag? Vi pratar om vittnesmålets betydelse inom arbetarrörelsen och såklart om metoo. Marie Hållanders vittnesmål Marie Hållander debuterade 2013 med boken Tjänster i hemmet, som baseras på hennes upplevelser från arbetet i hemtjänsten. Vad tänker hon om sitt eget vittnande idag, om man nu kan kalla det vittnande?

Martin Andersen Nexøs försvar av Sovjet fick många att ta avstånd från honom. Kanske kostade det honom rentav ett Nobelpris. Men hans romaner är fullödiga och gripande storverk, säger Dan Jönsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en rolig anekdot berättar Martin Andersen Nexø om ett möte med sin äldre, svenske kollega August Strindberg. Det ska ha ägt rum i maj 1911; Nexø hade just avslutat sitt första storverk Pelle erövraren och var egentligen i Stockholm för att träffa Hjalmar Branting, som skulle ordna med en översättning av romanen. Nexø gick upp till Strindberg på vinst och förlust, och när han ringde på var det först alldeles tyst. Så hördes tassande steg innanför dörren, plötsligt öppnades brevinkastet och ett svart, misstänksamt öga kikade ut genom springan. Nexø fick ett infall och citerade den danske sagokungen Rolf Krakes ord i Snorres Edda, när han fick sveakungen Adlis på fall: Nu svinböjde jag den mäktigaste av svenskar. Ni citerar Rolf Krake, svarade Strindberg häpet och öppnade dörren på glänt. Där stod de sedan på tröskeln, Strindberg med handen i ett fast grepp om Nexøs arm, och pratades vid i en halvtimme. In släppte han mig inte, mindes Nexø, men han ville heller inte låta mig gå. Om historien är sann eller ej är mest en akademisk fråga. Vad den visar är hur litteraturen hela tiden ympas på sig själv: Nexøs proletärroman var ett skott lite längre ut på samma gren som Strindbergs realism, och båda hade de rötter i de nordiska sagorna. Ta bara den storslagna inledningen till Nexøs andra mäktiga epos, Ditte människobarn, där han på några få, branta sidor och med mytens skarpa stilisering målar upp förhistorien om ett släkte format av de kärvaste naturförhållanden, igenkännligt på sina utmärkande drag: två ögon, och en näsa mitt i ansiktet, en mun som både kunde kyssa och bita, och ett par nävar som satt gott på skaft. Det är rader som kunde varit hämtade ur Heimskringla, och i Nexøs stora romaner återkommer hela tiden denna mytiska örnblick som en kontrast till realismens individuella psykologi och detaljskärpa. det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø Tyvärr är det nog inte många som läser Nexø idag. Ändå har han skrivit några av den nordiska litteraturens mest inflytelserika, i mina ögon också mest fullödiga och gripande romanverk. Särskilt Pelle, men även Ditte, som skrevs ett årtionde senare, blev hörnstenar i det som med tiden kommit att kallas Skandinaviens enda bestående bidrag till den moderna världslitteraturen: proletärromanen. Nobelpriset fick han aldrig, även om han nominerades flera gånger och hade starka förespråkare både i Sverige och exempelvis Tyskland, där Alfred Döblin förde fram hans namn. Men med sin orubbliga kommunistiska övertygelse var Nexø en politiskt kontroversiell figur, inte minst under andra världskriget när han tycks ha sett det som sin uppgift i offentligheten att försvara Stalin och Sovjet mot all kritik. Litteraturvetaren Per-Olof Mattson har i sin stora bok om Nexøs svenska förbindelser (Martin Andersen Nexø Den nordiska arbetarlitteraturens pionjär) gett en intressant bild av hur akademien flera gånger och på lösa grunder avfärdade Nexøs kandidatur, utan att helt lyckas skaka den av sig. När sedan priset väl gick till Danmark 1944 blev det istället till Johannes V Jensen i och för sig en stor författare, men utan internationell betydelse, och det är svårt att undgå intrycket att priset till Jensen också var ett sätt att en gång för alla sätta punkt för spekulationerna kring Nexø. Mattssons bok ger en fängslande inblick i det litterära beredskaps-Sverige där de ideologiska och geopolitiska konflikterna ställdes på sin spets, och en konturskarp gestalt som Nexø blev en vattendelare. Alla var överens om storheten i hans författarskap, men särskilt i krigets inledning, under den tysk-sovjetiska pakten och det finska vinterkriget, blev hans envisa lojalitet med den sovjetiska politiken något som antingen upprörde, förbryllade eller entusiasmerade beroende på politisk inställning. Likgiltig kunde ingen vara, och särskilt Eyvind Johnson, vars Romanen om Olof har Pelle erövraren att tacka för så mycket, ägnade enligt Mattsson stor energi åt sina brottningar med Nexø. Utvägen blev till slut att framhäva det nordiska i författarskapet framför ideologin men det var och förblev en nödlösning som aldrig riktigt kom till rätta med det helt grundläggande problemet vad det betyder när en författare av Nexøs resning så okritiskt kunde svälja också den sovjetiska propagandans mest uppenbara lögner. Nexøs romaner [utmanar] än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Och den frågan kvarstår fortfarande. Går det att läsa ett författarskap helt bortkopplat från författarens politiska villfarelser, och om inte: hur hanterar man ett genant faktum som att Nexø rentav närvarade vid en av de beryktade Moskvaprocesserna 1937 och som vittne gick i god för rättvisan? Saken blir än mer komplicerad av att just Nexø är en så utpräglat ideologisk författare; alla hans mogna romaner är egentligen skrivna på en gång som realistiska berättelser och politiska stridsskrifter. I Pelle erövraren mynnar historien ut i en sorts kooperativ utopism; i de senare romanerna är den kommunistiska klasskampsretoriken tydligare som i Ditte människobarn där det tragiska slutet framstår som en oundviklig följd av samhällets orättvisor. Nexø som författare och Nexø som förkunnare är helt enkelt inte möjliga att skilja åt. För honom innebar revolutionen 1917 att ett uråldrigt löfte till världens förtryckta hade infriats, som han uttryckte det: fattigper har løftet menneskehedens opgave. Hela hans livshistoria, hela hans gärning utvecklades i ljuset av den uppgiften, det löftet. Att avvisa det stod inte i hans makt. Mattsson citerar en passage ur Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Tröskeln, där han skriver om ett slags storslagen oskuld hos Nexø: Det påstods att han var enögd av sin kommunism. Jag var säker på att det var hans rätta karaktär. Så förblir Andersen Nexø en författare att brottas med. Det är lätt idag att säga att han tog fel i många av sina enskilda ställningstaganden om mot bättre vetande eller bara av storslagen oskuld är omöjligt att säga. Men betyder det också att han tog fel i det stora? Om det där med mänsklighetens uppgift; om betydelsen av att också i svåra tider stå fast vid det man tror på? När man läser hans romaner är det svårt att påstå det. Jag vet inte, men kanske är det därför nästan ingen läser dem längre. Vad jag menar är att Nexøs romaner än idag utmanar djupt rotade idéer om vad som är litterär kvalitet handlar det om formen eller uttrycket, om stilen, eller om tendensen? Nexø själv avskydde det han kallade københavneriet: den mondäna esteticism vars kotterier av asfaltsälskare kunde gripas av sådana vårkänslor att de måste till Paris och se boulevarderna slå ut, som han skrev. Hans eget uppdrag, som han såg det, var ett annat. I den lilla staden på Bornholm, som han tog sitt namn efter, kan man fortfarande få se hans barndomshem, ett litet gult gatuhus någon kilometer söder om centrum. Rummen är ljusa, men trånga; det är svårt att förstå att här bodde en familj med elva barn. Men för att förstå Nexø måste man förstå just det; att den som vågade sig upp till Strindberg och knackade på inte bara var den unge danske författaren; det var fattigper, och bakom honom stod hans tio syskon, levande och döda. Det var för dem han skrev, för dem han erövrade den litterära världen. Och något Nobelpris fick ju faktiskt inte Strindberg heller. Dan Jönsson, författare och kritiker   Litteratur  Per-Olof Mattsson: Martin Andersen Nexø den nordiska arbetarlitteraturens pionjär. Ellerströms förlag, 2017.

Ivar Lo-Johansson är en av våra mest kända arbetarförfattare. Han var verksam under nästan ett helt sekel och hann skriva fler böcker än någon annan författare. Framförallt skildrade han statarna och bidrog till systemets avskaffande. Ivar och "Måna". Ivar Lo-Johanssons författarskap förknippas ofta med hans kamp för statarsystemets avskaffande. Statare var människor som arbetade åt jordägare och som fick betalt till störst del in natura. Det gjorde många statare livegna. Statarsystemet avskaffades först 1945, och Ivar Lo-Johansson brukar vara en av de arbetarförfattare som anses bidragit till systemets avskaffabde. Mellan 1933 och 1943 skrev han fyra så kallade statarromaner (Godnatt, jord, Kungsgatan, Bara en mor och Traktorn) samt två novellsamlingar vid namn Statarna som alla skildrade statare. Kom från statarmiljö Ivar Lo-Johansson föräldrar var ursprungligen statare, även om de under Ivar Los uppväxt hade flyttat till ett egnahem där de försörjde sig genom att driva ett småjordbruk. Redan tidigt har Ivar Lo-Johansson ett behov av att bryta upp från uppväxtmiljö och söka sig ut i världen. Han cyklar runt i landet och försörjer sig bland annat som gårdfarihandlare, expressbud, brevbärare, skogsarbetare, lantarbetare. Han vill bli författare och när han blir arbetslös 1925 beger han sig utan pengar till Frankrike för att arbeta och skriva om de franska arbetarna. I samspråk med Harry Martinson. Hans första skönlitterära roman utkommer 1932 under namnet Måna är död och handlar om en ung författare som måste överge kärleken för att lyckas skriva. Men det är nästa roman, Godnatt, Jord som han betraktar som sin egentliga debut. Ivar Lo-Johansson var en aktiv debattör och reste efter andra världskriget omkring i landet för att skriva om äldrevården. Ivar Lo-Johansson skrev flertalet självbiografiska böcker. Först i sin självbiografiska serie på 50-talet, och sedan i form av memoarerna under 80-talet. Vad ska jag läsa? Godnatt, jord, Kungsgatan och novellsamlingarna Statarna I och II finns fritt tillgängliga på litteraturbanken.se. Kungsgatan och Måna är död finns i pocket. Många av Ivar Lo-Johanssons böcker finns utgivna som e-bok. Research I min research har jag till stor del använt mig av Ragnar Oldbergs bok Ivar Lo-Johansson: en monografi. Den är från femtiotalet och täcker således enbart Ivar Los första levnadstid. Det saknas faktiskt en heltäckande biografi, vilket är väldigt märkligt, med tanke på att Ivar Lo är en av våra absolut mest välkända arbetarförfattare. Man får söka kunskap om honom på annat håll. Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson ger en bra bild över statarromanerna. På Sveriges Radios hemsida finns två intressanta samtal med Ivar Lo, ett tillsammans med Gunnar Sträng. Dessutom erbjuder Ivar Lo-sällskapet rikligt med information på sin hemsida, inte minst om hans romaner. Jag har också haft tillgång till Ivar Lo-Johanssons texter i antologierna Ansikten (1932) och Avsikter (1945). Dessutom hade jag turen att få ett exemplar av tidningen Lantarbetarens specialnummer som utgavs 1990 vid Ivar Lo-Johanssons bortgång. Musik i avsnittet: Jahzzar – Lift off Kevin MacLeod - Isolated

Ivar Lo-Johansson är en av våra mest kända arbetarförfattare. Han var verksam under nästan ett helt sekel och hann skriva fler böcker än någon annan författare. Framförallt skildrade han statarna och bidrog till systemets avskaffande. Ivar och "Måna". Ivar Lo-Johanssons författarskap förknippas ofta med hans kamp för statarsystemets avskaffande. Statare var människor som arbetade åt jordägare och som fick betalt till störst del in natura. Det gjorde många statare livegna. Statarsystemet avskaffades först 1945, och Ivar Lo-Johansson brukar vara en av de arbetarförfattare som anses bidragit till systemets avskaffabde. Mellan 1933 och 1943 skrev han fyra så kallade statarromaner (Godnatt, jord, Kungsgatan, Bara en mor och Traktorn) samt två novellsamlingar vid namn Statarna som alla skildrade statare. Kom från statarmiljö Ivar Lo-Johansson föräldrar var ursprungligen statare, även om de under Ivar Los uppväxt hade flyttat till ett egnahem där de försörjde sig genom att driva ett småjordbruk. Redan tidigt har Ivar Lo-Johansson ett behov av att bryta upp från uppväxtmiljö och söka sig ut i världen. Han cyklar runt i landet och försörjer sig bland annat som gårdfarihandlare, expressbud, brevbärare, skogsarbetare, lantarbetare. Han vill bli författare och när han blir arbetslös 1925 beger han sig utan pengar till Frankrike för att arbeta och skriva om de franska arbetarna. I samspråk med Harry Martinson. Hans första skönlitterära roman utkommer 1932 under namnet Måna är död och handlar om en ung författare som måste överge kärleken för att lyckas skriva. Men det är nästa roman, Godnatt, Jord som han betraktar som sin egentliga debut. Ivar Lo-Johansson var en aktiv debattör och reste efter andra världskriget omkring i landet för att skriva om äldrevården. Ivar Lo-Johansson skrev flertalet självbiografiska böcker. Först i sin självbiografiska serie på 50-talet, och sedan i form av memoarerna under 80-talet. Vad ska jag läsa? Godnatt, jord, Kungsgatan och novellsamlingarna Statarna I och II finns fritt tillgängliga på litteraturbanken.se. Kungsgatan och Måna är död finns i pocket. Många av Ivar Lo-Johanssons böcker finns utgivna som e-bok. Research I min research har jag till stor del använt mig av Ragnar Oldbergs bok Ivar Lo-Johansson: en monografi. Den är från femtiotalet och täcker således enbart Ivar Los första levnadstid. Det saknas faktiskt en heltäckande biografi, vilket är väldigt märkligt, med tanke på att Ivar Lo är en av våra absolut mest välkända arbetarförfattare. Man får söka kunskap om honom på annat håll. Magnus Nilssons avhandling Den moderne Ivar Lo-Johansson ger en bra bild över statarromanerna. På Sveriges Radios hemsida finns två intressanta samtal med Ivar Lo, ett tillsammans med Gunnar Sträng. Dessutom erbjuder Ivar Lo-sällskapet rikligt med information på sin hemsida, inte minst om hans romaner. Jag har också haft tillgång till Ivar Lo-Johanssons texter i antologierna Ansikten (1932) och Avsikter (1945). Dessutom hade jag turen att få ett exemplar av tidningen Lantarbetarens specialnummer som utgavs 1990 vid Ivar Lo-Johanssons bortgång. Musik i avsnittet: Jahzzar – Lift off Kevin MacLeod - Isolated

Kalle Lind pratar med journalisten Johan Bohlin om snuskmusikens moderna historia. Personer och företeelser som nämns: Albert Camus, SVT-programmet Kobra, klass och sociolekt, Cole Porter, Gösta Ekman d.ä., nazisternas fångvårdsanstalt Grini, tango och operett, Ted Åströms fantastiska år, Per Gudmundson, astrologie doktor Asem Singh i Tallinn, Rod Stewart, Maj-Briht Bergström-Walan från RFSU, Alan Lomax kulturantroplogi, Björn J:son-Lindhs tvärflöjt, alkoholism och självmord, funktionsnedsättningar, skamliga sjukdomar, Nöjesguidenhörapparaten, justitieminister Laila Freivalds, socialminister Karin Söder, utrikesminister Margareta af Ugglas, Astrid Lindgren och Ivar Lo-Johanssons återkommande statarmotiv.

Biblioteket den 7 februari. Mia Gerdin träffar Kristian Lundberg, författaren bakom Yarden. Ett program om poesi, klasskamp och självutlämning. - Jag har ett närmast bulimiskt förhållande till att skriva text, säger Kristian Lundberg, och det märks när man ser hans produktion. Han har skrivit mer än 20 böcker sedan debuten 1991 och det är både lyrik, prosa och kriminalromaner. Dessutom skriver han litteraturkritik och kultur- och debattartiklar. Numera skriver han bara kritik om sådant han läst, för några år sedan blev det stor uppståndelse när han gav en åsikt om en bok som ännu inte var skriven. När Mia Gerdin träffar honom i Malmö vindlar samtalet mellan hans gamla arbetsplats Yarden i hamnen, hans tidiga sökande efter Gud, hans tid med Malmöligan vars respektlöshet var gränslös gentemot allt utom sig själva och hans rädsla för vansinnet. Nu kommer hans nya bok ut inom kort, Och allt skall vara kärlek, som är en slags fortsättning på den självbiografiska Yarden som kom ut 2009 som bland annat belönades med ett av Sveriges största litteraturpris, Ivar Lo-Johanssons personliga pris. Kristian Lundberg älskar sin hemstad Malmö och den tar stor plats i hans böcker. Han gillar känslan av förvandling, hur en hamn- och industristad vittrar ner och ersätts med något annat.  Han uppskattar också att staden inte är så stor, här lever olika samhällsklasser tätt inpå varandra. Själv bor han just nu i Västra hamnen i närheten av Turning Torso, ett nytt och dyrt bostadsområde.  Men det vilar på ett skrotupplag, här låg Kockums gamla avstjälpningsplats, sådana kontraster gillar han. I programmet läser Anna Persson utdrag ur några av Lundbergs böcker, Yarden (2008), Malmömannen (2006), Mörkret skulle vara som ljuset (2010) och den kommande Och allt skall vara kärlek (2011).  Det blir också tillbakablick till 1992, i Lyrikmagasinet i P1, där Malmöligan porträtteras av Fredrik Wadström och där Kristian Lundberg läser en av sina dikter.  Då hade han precis debuterat som lyriker. Maria Edström hörs i en annan tillbakablick, då hon sammanfattar Yarden i ett inslag i Kulturnytt, februari 2010. Musiken som används kommer från Isaac Hayes version av Walk on by och The Captain med The Knife.  Avslutningsvis hörs Låt i H-moll av och med Björn Olsson. Redaktör är Mia Gerdin.

Vetenskapsradion Forum, P1 måndag 11 februari kl 13.20, tisdag 12 februari kl 19.03 och söndag 17 februari kl 19.35 Symboler har i alla tider haft stor betydelse för människan. De kan skifta mellan olika epoker, men deras innebörd fortsätter att påverka oss. Att studera symboler är att studera människan. Nils Billing är egyptisk idéhistoriker vid Uppsala Universitet. För några år sedan skulle han prästvigas, men innan dess började han studera det forntida Egyptens symbolvärld och efter det beslutade han sig för att avstå från att prästvigas. Han hade upptäckt kristendomens egyptiska rötter.I fjärde och sista delen i serien om kulturhistoriska träd handlar det om Ivar Lo Johanssons ask.Programledare är Urban Björstadius.